december 2012 – Sida 2 – Försvarsbloggare

Det ensamma och fulla ansvaret

Peter Neppelberg anser det viktigast att göra rätt. Wiseman börjar nu undra om vi inte gjort fel. Jag vet ärligt talat inte, men detta är vad jag sade i debatten…

Herr talman! Jag är den första att skriva under på att det behövs ett lyft av den svenska luftförsvarsförmågan. Detta kan naturligtvis åstadkommas på många olika sätt. Ett sätt som jag gärna hade sett varit fallet är att det beslut som vi i dag ska fatta hade föregåtts av en bred offentlig utredning om det framtida svenska luftförsvaret.

En sådan utredning hade haft förutsättningarna att identifiera de brister, de svaga länkar, som finns i delsystem och delfunktioner i det som sammantaget utgör det svenska luftförsvaret. Om vi hade engagerat oss för en sådan utredning hade vi snabbt sett att det behövs ett lyft i beväpningen i det svenska flygvapnet. Det är ett faktum att det svenska flygvapnet i dag förfogar över fler flygplan än vad det förfogar över radarjaktrobotar.

Det är också en sanning att vi inte längre har förmågan att med markrobotar bekämpa mål på marken. Medan grannländer rustar sig med mycket tunga verkansdelar i sådana robotar går Sverige mot friglidande med begränsad verkan.

Det är också uppenbart att vi hade behövt ett lyft av vår förmåga att stridsleda de flygplan som ingår i flygvapnet. Förmågan att säkert och hemligt från marken leda dessa i luften är ännu långt ifrån återställd. Det är också uppenbart för den som är intresserad av historiska perspektiv att vi behöver ett lyft vad gäller flygtidsuttaget. Flygtidsuttaget låter tekniskt och tråkigt, men det finns ingen enskild faktor som bättre beskriver den kompetens som våra flygförare har vid varje givet tillfälle.

En luftförsvarsutredning hade naturligtvis också kunnat avslöja andra svagheter. Låt mig parentetiskt nämna det markbaserade luftförsvaret, som utgör ett utomordentligt viktigt skydd för flygplan på marken. Låt mig också nämna det så kallade krigsbassystemet, som numera bara är en spillra av sitt forna jag.

Det är viktigt att ständigt komma ihåg att det yttersta målet med luftförsvarsverksamhet är att ge verkan i ett fientligt mål. Vi måste också förstå att den ambitionen hotas av brister i delsystem, beväpning, flygtrim, underhåll, skydd, infrastruktur. Kedjan, herr talman, är aldrig starkare än dess svagaste länk. Därför, herr talman, hade jag personligen gärna sett att en luftförsvarsutredning hade föregått den debatt som i dag sker.

Visst är det dock så att även plattformar, det vill säger flygplan, behöver lyfta sin förmåga från tid till annan. Även detta, kan man konstatera, kan göras på olika sätt. Det kan göras successivt, med mellanliggande utvärderingar och med beaktande av den tekniska utveckling som hela tiden pågår. Det kan också, herr talman, göras i ett enda svep med siktet ställt 30 år in i framtiden. Då ska man dock vara medveten om de ekonomiska, tekniska och strategiska risker sådana beslut kan innebära.

Beredningen har inte varit så omfattande som man kunde önska, och det finns två frågor jag tycker behöver belysas i den debatt som återstår.

Den ena gäller de länder till vilka Sverige har exporterat den så kallade C/D-versionen i dag. Det är mer än en handfull. Senast i veckan kunde vi läsa att Tjeckien nu förhandlar med den svenska staten om en fortsatt leasing av sina 14 flygplan till ett fast pris mellan 2014 och 2024. Vi vet att Sydafrika har gjort en ny investering som de menar ska vara under väsentligt längre tid än Sverige har för avsikt att flyga C/D-maskinerna.

Min fråga är: Om det är så att vi ska tillhandahålla och vidmakthålla C/D för våra exportländer, vem kommer att få bära kostnaden för detta efter 2024 då C/D-versionen enligt planerna ska försvinna ur den svenska flygtidsproduktionen? Jag misstänker, herr talman, att svaret på frågan kan vara Försvarsmakten. I så fall behöver naturligtvis detta också lyftas i diskussionerna.

Den andra frågan jag har och som jag menar måste belysas handlar om optionen avbeställning. För det fall där Schweiz inte fullföljer en anskaffning av E-versionen före 2014 har svenska staten en möjlighet att avbeställa flygplanen. Det är bra att det är på det sättet, men å andra sidan vet vi att vi har en pressad leveransplan. Redan 2017 ska det börja hända saker här.

Frågan är då: Hur vårdar man och vidmakthåller man optionen om avbeställning om vi samtidigt tvingas att tidigt ta på oss stora utvecklingskostnader? Även denna fråga borde bättre belysas i debatten.

Den svenska regeringen har i sin vishet sagt att de marina stridskrafterna och flygstridskrafterna i första hand ska verka i vårt närområde. Jag tycker att detta är ett klokt uttalande. Det är med dessa stridskrafter, med fjärrstridskrafterna, vi har möjlighet att på ett mycket tidigt stadium möta en fiende på väg mot vårt land. Vi har också med dessa stridskrafter förutsättningar att göra det i ett läge som är synnerligen ogynnsamt för en fiende, nämligen på eller under ytan eller genom lufthavet.

Samtidigt är de flesta av oss medvetna om att förmågelyft tar tid. Låt mig bara kort nämna två exempel: kustkorvetter och helikoptrar. Här finns materielprojekt som på grund av olika svårigheter har förlängts långt fler år än vad som är rimligt. Följden har blivit att våra förmågor på dessa områden har sjunkit under det att generationsväxlingarna skett.

Flera talare har varit inne på frågan om rysk upprustning. Den är ett faktum. Ryssland går nu från att satsa ca 3 procent av BNP på sina stridskrafter till att satsa närmare 4 procent de kommande åren. När det gäller den politiska utvecklingen delar jag i och för sig Peter Rådbergs uppfattning; det finns ingenting som tyder på att Ryssland med sina resurser skulle hota Sverige i dag. Jag kan dock samtidigt konstatera att såvitt angår demokratisk utveckling går den för närvarande i helt fel riktning.

Det faktum att stormakter i vår närhet rustar, tillsammans med en oklar politisk utveckling, utgör ett risktagande. För dessa risker måste Sverige naturligtvis ta höjd. Det ger sammantaget en större osäkerhet om den säkerhetspolitiska framtiden, och de förmågenedgångar som ofta är förenade med generationsskiften gör att det beslut som fattas i dag inte kan betecknas som annat än djärvt.

De kommande åren tror jag att man behöver uppställa ett antal tydliga krav för generationsväxlingen eller övergången till ny teknik. Det första kravet är naturligtvis att betalda, fungerande C/D-flygplan inte avvecklas förrän de nya E-flygplanen är på plats, är operativa och har fått sina vapen integrerade. Men jag kan till detta gärna också lägga att det i det förslag regeringen nu har riktat till riksdagen inte finns några förslag på att avveckla C/D-versionen i det svenska flygvapnet.

Om vi får en försämrad omvärldssituation, herr talman, är det min förhoppning att vi ska behålla så många C/D-flygplan vi över huvud taget kan. Dessa plattformar blev operativa fullt ut i det svenska flygvapnet 2004, och de har som någon tidigare påpekade många goda år kvar. De representerar också viktiga säkerhetsresurser för Sverige.

Kanske allra viktigast är ändå frågan om flygtidsuttaget. Historiskt har det sjunkit, herr talman, sedan jag trädde in i denna kammare 2002. Det är mycket problematiskt, för det finns ingen enskild faktor som berättar så mycket om vår luftförsvarsfråga som just en flygtimme. När en flygtimme noteras i protokollet vet vi nämligen att klargöringen har övats, att underhållet fungerar och att stridsledningen har varit i gång. Vi vet att våra flygförare har höjt sin personliga kompetens. Därför, herr talman, är det hit vi behöver rikta vår uppmärksamhet under de kommande tio år då generationsväxlingen pågår.

Herr talman! Flera tidigare talare har varit inne på att det beslut vi i dag fattar är stort, långsiktigt och djupt allvarligt. Jag har ingen avvikande uppfattning. Jag skulle till och med vilja gå så långt som att säga att detta är det största beslut denna generation försvarspolitiker är med och fattar. Den som påstår att detta är ett lätt beslut tror jag inte riktigt håller sig till sanningen.

Mot bakgrund härav är det dock viktigt att slå fast att alla de som nu deltar i detta beslut – vår regering och samtliga de partier i denna kammare som i dag eller möjligen vid nästa voteringstillfälle ställer sig bakom förmågelyftet – är de som ensamt och fullt har det politiska ansvaret för luftförsvarsförmågan fram till 2040-talet. I denna krets av ansvariga personer ingår givetvis också jag. Det vill jag gärna framhålla.

Varför säger jag då detta? Jo, jag säger detta därför att en resa nu avslutas och en annan resa påbörjas. Den ska pågå i 30 år, och det är under dessa 30 år vi alla har ett ansvar för att nu vårda detta beslut. Vi ska se till att vi får ett system av system som är i balans och se till att vi uppnår det som är det yttersta ändamålet med våra flygstridskrafter – en krigsduglig, beprövad bekämpningsförmåga.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag på samtliga av betänkandets punkter utom punkterna 3, 7 och 8.

Allan Widman

Super-JAS – Häpnadsväckande hantering

Av Hans Lindblad, fd försvarspolitiker och riksdagsledamot (Fp)

Karin Enströms snabba beslut om JAS 39E/F förvånar mig. Det skulle aldrig ha gått på min tid. Så täta versionsbyten gör väl inget annat land. Kostnaderna kommer åtminstone tio år för tidigt. Att tillskjuta pengar 2013-14 verkar konstigt, man bör väl vänta med att låsa tekniken för att få modernare om några år, och då behövs väl inte pengar de närmaste åren, såvida det inte är Schweiz som styr.

Det finns flera exempel på att materielobjekt fördyras, och i fallet Super-JAS har svenska staten tagit på sig att betala eventuella fördyringar av de plan som Schweiz kan komma att köpa. Det kan bli en rejäl extra kostnad. Normalt kan försvaret vara tuff mot leverantörer som inte levererar till utlovat pris, men erfarenheten visar att Saab i efterhand får staten att betala mer än avsett (vilket inte utländska kunder går med på), helt enkelt för att Wallenbergarna har sådana kontakter in i politiken, åtminstone när det är s-regeringar.

JAS utlovades till ”fast pris”. En flygindustri hade inte kunnat lova det, för den hotar sedan att gå i konkurs. Trovärdigheten låg i att koncernerna Saab (som då också inkluderade Scania), Volvo och Ericsson, och var för sig hade de senare större förluster på andra projekt, men fördyringarna av JAS lastades trots löften i motsatt riktning över på skattebetalarna. I nuläget andas ingen om att JAS E/F sannolikt har stor risk att fördyras. (Jämför Visbykorvetter, F-35, transportplanen C-17 och Airbus A-400 för att inte tala om tolv år försenade helikoptrar till Sverige eller datasystem till försvaret.)

Jag var aldrig under mina år i försvarspolitiken med om att ett stort projekt klubbades igenom bara på några månader, så som nu skett. På min tid skulle projektet ha prövats i åtminstone en försvarsutredning. Nu gavs ju nästan ingen tid alls för den politiska nivån, inklusive partierna och deras medlemmar att granska frågan. Extra allvarligt eftersom det mesta är hemligstämplats.

Jag har väldigt svårt att tro att det blir som ÖB och industrin sagt, att det blir ”ombyggnad” till E/F. Något sådant har aldrig gjorts i något land. Det har talats om (men ytterst diffust) att 25 procent av skalet ska återanvändas, men i så fall är ju dessa delar äldre än planet i övrigt och drabbas tidigare av utmattningsproblem. Det sannolika är att det byggs nya skrov, och ordet ”ombyggnad” verkar enbart tillkommet för att vilseleda riksdagen och skattebetalarna.

Skaffar man t ex 50 E/F och skrotar C/D så halveras antal plan. Taktiskt ska man väl söka undvika duell med fientlig jakt, det vi ska skjuta ned är i första hand attack- och transportplan, och där blir det väl en försämring om antalet egna plan halveras.

Vad som borde ha gjorts var att ange den totala summan för en ny JAS. Ett antal tiotal miljarder. Men ger projektet ett effekttillskott motsvarande detta om vi visserligen får mer kapabla plan men i mindre antal. Risken är väl att effektökningen blir liten eller ingen alls.

Men antag att kostnaden blir 90 miljarder. Då bör effekttillskottet jämföras med varje annat effekttillskott för samma pengar. T ex en mix med:a.) luftvärn för fartyg/Gotland/några flygbaser/mekaniserade förband. b.) fler jaktrobotar. c.) säkerställande av ubåtssystem. d.) transportflyg. e.) materielförstärkningar för markstridsförband.

Nu är risken uppbar att stora belopp läggs i nya JAS men med ringa nettotillskott av försvarseffekt, medan i stället ett antal objekt med sammanlagt större effekttillskott riskerar att utgå eller reduceras. Jag är inte emot en ny JAS, men eventuellt beslut skulle enligt min mening inte ha fattats förrän omkring 2020, och då hade åtskilliga års materielanslag dessförinnan helt kunnat avdelas för andra objekt.

Det är osannolikt att ett så konstigt beslut kunnat jäktas igenom i riksdagen om inte en tidigare Metallordförande blivit S-ledare. Karin Enström har drivit igenom ett beslut, men hur många gånger har hon talat i frågan eller svarat på frågor.

Beslutet om Super-JAS är häpnadsväckande genom att gå så fort och med det mesta hemligstämplat. På min tid var det trögt genom att få beslut togs mellan de femåriga försvarsbesluten. Men nu kan hur förhastade beslut som helst tas. ÖB borde inte ha spelat med när industrin och departementet tryckte på.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Inte allt, men något

Under hösten har illavarslande nyheter pumpats ut om personalförsörjningen, både vad avser tillfälligt och kontinuerligt tjänstgörande soldater och sjömän samt specialistofficerare och tillfälligt tjänstgörande dito. Föga förvånande har det visat sig allra svårast att rekrytera GSS/T. Regelverken har förvisso kommit på plats alltför sent, men jag bedömer även att intresset för att rekrytera dessa soldater varit som minst från myndighetens sida.

Inte heller PRIO ger anledning till munterhet. Under våren sades att de problem som uppstått bland annat i reservdelsförsörjningen inom flygvapnet och armén skulle vara så gott som borta vid årets slut. Nu är vi där.

Rykten gör även gällande att PRIO inte på ett tillfredsställande sätt kan redovisa bemanningen av insatsorganisationen. Därför är kunskaperna om hur långt man kommit begränsade. Detsamma gäller naturligtvis möjligheterna att i tid bemanna IO14. Enligt regeringens beslut av den 14 januari 2010 ska denna vara intagen senast vid utgången av 2014 och ”komplett ifråga om materiel och utbildad personal samt välövad”.

På ett seminarium på Folk och Försvar för snart två år sedan uttryckte konteramiral Odd Werin att beslut om förmågelyft JAS 39 Gripen förvisso var viktigt, men att FM:s allra främsta prioritet var att få IO14 på plats. Nu blev inte ordningen sådan.

Jag skulle gärna se en komplett manöverbataljon. Bemannad, utrustad och övad. Jag tror på exemplets makt och på att ett sådant snabbspår både skulle vara lärande och bra för moralen. På samma sätt tror jag att nationellt försvar inte i ett sammanhang kan etableras över hela vårt land utan att det måste ske styckevis och väl avgränsat. Gotland erbjuder en sådan möjlighet och innebär sannerligen att man börjar i rätt ände.

Vi kanske inte kan göra allt på en gång, men vi borde börja med att göra något.

Allan Widman

Vi måste förstärka Gotland

Nedanstående text är baserad på en intervju med mig som publiceras i tidningen Rikets Säkerhet, en bilaga som medföljer Svenska Dagbladet idag. Texten är skriven av Christer Fälldin och den återges med tillstånd av MDG Magazines.

Gotlands strategiska betydelse kan liknas vid ett jättelikt hangarfartyg mitt i Östersjön. Den som behärskar ön har en stor fördel vid en konflikt. Det är hög tid att Sverige återtar Gotland, anser Johan Wiktorin, överstelöjtnant och ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.

Den ryska gasledningen som passerar nära Gotland har ytterligare stärkt öns strategiska betydelse.

– Om ryskägda betydande ekonomiska intressen hotas inom svensk ekonomisk zon krävs av Sverige att vi kan försvara de intressena i en hotande situation. Om vi inte gör det kan det vara naturligt för Ryssland att bestämma sig för att själva försvara dem, säger Johan Wiktorin.

I dag finns inget sådant hot mot gasledningen eller Gotland, men det skulle räcka med att spänningen ökar i de baltiska staterna eller i Vitryssland, och att det skulle finnas en rysk föreställning om att Nato skulle sätta sig på Gotland för att det skulle utlösa en rysk motreaktion.

– Bästa motdraget är i så fall att själv sätta sig där först, skulle Ryssland troligen resonera, säger Johan Wiktorin.

När dåvarande regeringen Persson 2004 fattade beslut om att lägga ned Gotlands regemente skedde det av ekonomiska skäl. Konsekvensen blev att Gotland, den mest centrala platsen i hela Östersjön, lämnades i ett vakuum, sett ur ett militärt operativt perspektiv.

Gotlands militära förmåga i dag motsvarar ungefär den som gällde under 1808 när den ryske konteramiralen Bodisco landsteg och tog greppet om ön. Skälet till att ryssarna gjorde det då är att Gotland är militäroperativt fördelaktigt, anser Johan Wiktorin.

– Den som kan gruppera militära resurser där har en stor fördel. Sverige borde ha ett kvalificerat luftvärnsrobotsystem på Gotland och skapa ett luftvärnsparaply. Men det måste vara ett stort system som täcker stora ytor utanför Gotland. Det är mycket uthålligare än stridsflyg, säger han.

Ryssland har i Kaliningrad på andra sidan Östersjön ett system som når 400 kilometer mot långsamtgående flygplan, medan stridsflyg fångas in så långt bort som 125 kilometer.

– Lägg ut en passare från Kaliningrad på kartan och se hur långt bort 400 kilometer är, säger Johan Wiktorin retoriskt.

Teknikutvecklingen går mycket snabbt vidare, vilket innebär att det som är 40 mil i dag, är 50 mil i morgon.

Johan Wiktorin är noga med att påpeka att Ryssland inte är ett hot i dag, men landet har annonserat kraftiga upprustningsplaner som ska vara klara inom tio år. Det är den kraftigt planerade förstärkningen som vi i Sverige måste förhålla oss till, menar han.

Sjömålsrobotar borde också vara aktuellt och om vi hade ett lastbilsburet robotbatteri skulle vi kunna regla av hela Östersjön.

– Problemet är att vi lämnade Gotland utan försvar, och då finns det ett psykologiskt motstånd att ändra tillbaka. Tröskeln har höjts väsentligt, säger Johan Wiktorin.

Skulle vi nu stärka försvaret av Gotland skulle det sannolikt beskrivas som ett ”aggressivt drag” i Ryssland.

– Jag menar att det förebygger väpnad konflikt, om omvärlden uppfattar att vi kan skydda utsatta delar av Sverige, säger han.

En annan viktig förmåga på Gotland är att kunna försvara robotsystemen och luftvärnsparaplyet. Till det krävs någon form av kvalificerat arméförband, menar Johan Wiktorin. Att befästa Gotland med luftvärn och robotar utan att ha förmåga att skydda systemet på marken gör försvaret sårbart och öppnar för markattacker.

Frågan om Gotlands försvar har ytterligare en betydelsefull psykologisk aspekt, anser Johan Wiktorin. Eftersom statsmakten officiellt säger att hela landet ska försvaras, tappar retoriken i trovärdighet då det inte finns några synbarliga tecken på svensk försvarsförmåga av en av Östersjöområdets mest strategiskt belägna platser.

Gotland har alltid haft en strategisk betydelse, mitt i Östersjön, liksom Åland. I fallet Åland finns en traktat som gör öarna till en demilitariserad zon vilket gör dem svårare att besätta.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Ungdomarna vill pröva på soldatlivet – vad vill Försvarsmakten?

Ungdomsverksamheten är väsentlig för Försvarsmaktens personalförsörjning och för folkförankringen nu när myndigheten bygger sin verksamhet på anställning eller avtal. Redan tidigare hade den betydelse för Försvarsmakten genom att ett antal officerare och reservofficerare startat sin karriär i någon av frivilligorganisationernas … Continue reading →

Solidaritet? Javisst, men inte med småfolket.

Jag tycker att det skulle vara helt orimligt om en person som varit anställd av svenska staten fick en förmånligare behandling än en person som inte varit det säger ansvarige ministern Tobias Billström (M) om de afghanska tolkar som möjliggjort den svenska ISAF-styrkans arbete och som, förutom att de riskerat sina egna och sina familjers […]

Försvarsberedningens öden och äventyr – del 4 (militär oförutsägbarhet)

Riksdagen tar snart jullov, och i torsdags debatterades vårt försvar och samhällssäkerhet. Riksdagen har nu beslutat om anskaffning av Gripen E. Ett av de mest kostsamma beslut som tagits angående försvaret.

Frågan om försvaret är nu i halvtid när det gäller reformen. Försvarsberedningen har nu börjat sitt arbete för att ta fram en säkerhetspolitisk bedömning till nästa sommar. Detta kommer att följas av en försvarspolitisk studie med rapport. Inriktningen är att detta ska följas av ett nytt försvarsbeslut 2015. Här är det intressant att veta om det blir ett beslut under vårriksdagen eller höstriksdagen, eftersom det kan påverka när nästa reform påbörjas. I värsta fall får vi ett glapp mellan 2014, då beredningens rapport läggs och 2017 med ny inriktning och ny budget.

Beredningen har i alla fall startat med hög profil. De har rest till Finland och Ryssland samt arrangerat en offentlig hearing som jag kommenterade nyligen. Försvarsberedningens ordförande, Cecilia Widegren (M) har tidigt identifierat att framtidens hot är oförutsägbara liksom komplexa och gränslösa. Hon varierade detta tema på Newsmill för ett par veckor sedan, där ordet hot nu bytts ut till risk istället.

Det är bra att vi får en diskussion om hur vi möter det som är oförutsägbart, komplext och gränslöst. En slutsats kan vara att vi måste täcka ett stort spektra med allehanda förmågor, militära som civila. Ett utvecklat samarbete likt det förre ÖB Håkan Syrén resonerade kring i gårdagens Agenda är också en eftersträvansvärd ingridiens. Enligt Håkan Syrén måste vi diskutera ett slags gemensamt europeiskt försvar. Han föreslår att vi steg för steg för över upp till 1/4 av vår försvarsbudget så småningom för detta ändamål.

En svårighet när det gäller alltför nära samarbete är att det kräver folklig legitimitet, oavsett om det gäller ett gemensamt europeiskt försvar eller en NATO-anslutning. En fråga att ställa sig är hur en sådan förankring kring ett gemensamt förvar inom EU är möjlig, när inte ens stödet för det egna försvaret är på topp.

För en underrättelsehök som jag är det lätt att ta till argument att vår underrättelseförmåga bör stärkas. En småstat med ett geopolitiskt läge som Sverige behöver en offensiv underrättelsetjänst, och en smart säkerhetstjänst också för den delen. Men när det gäller just den militära oförutsägbarheten, så vilar en sådan tanke på extra substans.

För det första omvandlar Ryssland sitt försvar för att skärpa bettet till ett snabbinsatsförsvar, här beskrivet i en FOI rapport om den ryska militärreformen. Med gripbara, stående förband ska den ryska krigsmakten kunna stödja landets intressen. Den kraftiga upprustningsplanen har en del osäkerheter i sig som korruption, beroende av energipriser och militärindustriell kapacitet. Men även om den ryska reformen bara uppfylls till 70%, så kommer halva krigsmakten bestå av nya materielsystem. Ett enkelt antagande är att de prioriterade förbanden som luftlandsättningsdivisionerna kommer ha en ännu högre andel modern materiel och bestå av professionella soldater. Det innebär att det blir en kortare tid mellan uppkomsten av den politiska viljan och den militära handlingen.

Den andra faktorn är bristen på militära resurser för svensk del, i synnerhet på Gotland. Med åtta bataljoner för markstrid på nästan 1/2 milj kvadratkm blir trupptätheten liten. Det ser lite bättre ut om vi räknar in hemvärnsbataljonerna, men de har å andra sidan en väldigt lätt beväpning. Detta innebär att snabbare gripbara ryska förband inte behöver vara så stora för att uppnå mål som att under en viss tid kontrollera ett visst område. Den svenska kvantiteten är så liten att överraskning är lättare att uppnå än de senaste två hundra åren.

Rustningskontrollen i Europa vilar på tre ben. Open Skies med inspektioner via överflygningar, CFE-avtalet med styrkebegränsningar av olika slag samt Wiendokumentet, där planering och större övningar ska föranmälas. Ryssland tillämpar inte CFE-avtalet sedan 2007, och vi har nu nått en sådan låg nivå att en militär kapacitet som krävs för att behärska Gotland inte är så stor att den behöver anmälas enligt Wiendokumentet (s. 20 ff). I detta stipuleras bland annat att man ska notifiera övningar i förväg som innehåller:

”at least 9,000 troops, including support troops, or
– at least 250 battle tanks, or
– at least 500 ACVs, as defined in Annex III, paragraph (2), or
– at least 250 self-propelled and towed artillery pieces, mortars and
multiple rocket launchers (100 mm calibre and above)
if organized into a divisional structure or at least two brigades/regiments, not
necessarily subordinate to the same division.”

Summa summarum innebär detta att snabbare gripbara ryska förband kan maskeras som övningsförberedelser, som inte behöver föranmälas. Om tre bataljoner (2-3000 soldater med stridsfordon) i en avlägsen framtid av något skäl skulle sättas in för att tillfälligt kontrollera ett område på svenskt territorium, så skulle inte de samlade markstridsförbanden klara av att slå dessa. I synnerhet inte på Gotland, eftersom det skulle kräva en överskeppning från fastlandet. Det innebär i sin tur att kraven ökar på en underrättelsetjänst som kan ge förvarning.

Om vi däremot själva hade två egna bataljoner på plats, så skulle det krävs betydligt större resurser för att ta över det eftertraktade området. Det kommer du kunna läsa om i en intervju med mig i morgondagens bilaga till Svenska Dagbladet, där jag talar om Gotlands betydelse. En egen militär kapacitet är också ett bra recept mot ökad oförutsägbarhet. Det är något för beredningens ledamöter att begrunda över julledigheten. Sveriges säkerhet vilar tungt på deras axlar.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Kinas strategiska utveckling kommande decennier

Av Johan Larnefeldt, statsvetare

Kina tilldrog sig en del uppmärksamhet i slutet av november, då man för första gången genomförde start och landning med stridsflyg på sitt första hangarfartyg. Denna händelse passar väl in i berättelsen om det växande Kina som i spåren av sin ekonomiska tillväxt stiger fram som en geopolitisk konkurrent till USA. Realiteterna är dock något mer blygsamma, inte minst på den militära sidan.

Hangarfartyget i fråga är en ombyggd andrahandsprodukt från Ukraina, och för att vara fullt användbar i mer praktisk bemärkelse behövs ytterligare beväpning, utrustning, och inte minst övning i större sammanhang än vad som genomförs idag. Samtidigt är det uppenbart att detta fartyg är ett av många uttryck för kinesiska ambitioner om nya och utvecklade förmågor i framtiden. Och om det är bredare strategiska skiften och säkerhetspolitiska förändringar som intresserar oss – snarare än mer kortsiktiga utmaningar av teknisk natur – så är detta en utveckling som bör följas.

Det amerikanska försvarsdepartementets årliga rapport om Kinas militära och säkerhetspolitiska utveckling publicerades under våren. En av de slutsatser som kan dras från detta dokument är att mycket alltjämt är oklart och svårgenomträngligt när det gäller kinesisk militär utveckling – från strategi till teknologi. Några allmänna kommentarer kan dock göras.

Det förefaller som om Kina ser 2000-talets två första decennier som en strategisk möjlighet, en period då man utan större externa konflikter – men med en del mindre – kommer att kunna fokusera på att bygga upp sin ekonomiska och militära styrka för framtiden. Det är – av flera skäl – inte lämpligt att kalla det för en strategisk time-out, men det tycks ändå vara en period där fokus ligger på uppbyggnad mer än något annat. En central balansgång finns därför mellan å ena sidan viljan att utvidga detta möjlighetsfönster för inrikes utveckling och stabilitet, och andra sidan behovet av att befästa sin internationella och – framför allt – regionala position inför framtiden.

Dessa intressen kan komma i konflikt med varandra. Det förstnämnda pekar mot en återhållsam internationell profil, då intern stabilitet sätts i första rummet, medan det senare kan resultera i bland annat den typ av konfrontationer som intensifierats under det senaste året i Sydkinesiska sjön.

Detta leder vidare till frågan om vad vi egentligen vet om Kinas mer långsiktiga säkerhetspolitiska och strategiska prioriteringar. Här kan det vara relevant att peka på det faktum att trots allt tal om landets väg mot framtida global dominans så tycks den mer avgränsade Taiwanfrågan alltjämt spela en central roll i Kinas utrikespolitik och försvarsplanering. I ett vidare perspektiv är detta inte märkligt. Även om ett framtida Kinadominerat internationellt system kommer att skilja sig från till exempel ett USA-dominerat, är landets grundläggande säkerhetspolitiska prioriteringar knappast unika eller obegripliga: säkra och internationellt erkända gränser, inrikes stabilitet, och de centrala statsinstitutionernas fortlevnad.

Snarare än i fundamentala prioriteringar finns det specifika med Kina som säkerhetspolitisk aktör kanske snarare i just dessa institutioners karaktär, och i de följder de kan ha för praktisk politik. Ett exempel är det vi med en lätt begreppsförskjutning kan välja att kalla civil–militär samverkan: de nära relationerna mellan regering, militär och privata företag som i det kinesiska fallet spelar stor roll i till exempel teknologisk utveckling och forskning, cybersäkerhet, och industrispionage. Täta relationer mellan privata och offentliga (inklusive militära) aktörer på dessa fält är givetvis mer regel än undantag i världen, men den starka expansion som kinesiska företag stått för under de senaste decennierna, med allt mer omfattande verksamhet i allt fler länder, gör området särskilt viktigt – och svårt – att bevaka.

Här finns en del av förklaringen till de vanligt förekommande Kinaskeptiska strömningarna i den amerikanska politiska diskussionen, synliga senast under presidentvalet, kanske framför allt på den förlorande sidan. Misstänksamheten finns förvisso på båda sidor av Stilla havet. Den amerikanska omorienteringen till Asien i allmänhet och utvecklingen av Air–Sea Battle-konceptet i synnerhet ses av många som riktade mot Kina. Nu ska det påpekas att det inte är fråga om någon ömsesidig rustningsspiral; Kinas försvarsutgifter väntas öka, men de amerikanska kommer snarare att minska.

Hur mycket och hur snabbt den kinesiska försvarsbudgeten växer är osäkert. Den amerikanska uppskattningen av Kinas reella försvarsutgifter för 2011 ligger i spannet 120–180 miljarder USD. Den officiella ökningen för 2012 var 11,2 procent, vilket innebär en försvarsbudget på 106 miljarder USD, eller drygt 700 miljarder SEK, vilket följer på ett decennium med en genomsnittlig årlig ökningstakt på 11,8 procent. Då är Kina alltså drygt halvvägs genom det Pentagon bedömer som en ungefär tjugoårig uppbyggnadsfas. Här finns givetvis också ett av de grundläggande skälen till strävan efter obruten ekonomisk tillväxt och politisk stabilitet.

Den motverkande tendensen – behovet av att markera närvaro och geopolitisk position – är dock inte oväsentlig. De mest uppmärksammade konflikterna i år har troligen varit de i Sydkinesiska sjön och de runt Senkaku/Diaoyu-öarna. Mer alarmistiska bedömare pekar på att dessa mindre konflikter tillsammans skulle kunna nå något slags kritisk brytpunkt, och leda till en större konflikt, något som inte förefaller sannolikt på kort sikt. Nyligen rapporterades också om att den indiska flottan markerat sitt intresse i Sydkinesiska sjön, vilket bekräftar den tendens som pekades ut här på Försvar och säkerhet tidigare i höst, om indisk maritim expansion österut. Att dessa två asiatiska stormakter, vars militära styrkor främst varit landbaserade, samtidigt ökar sina marina ambitioner behöver inte resultera i storskalig konflikt, men det innebär ökade spänningar, och nya typer av problem att hantera.

En annan följd av det kinesiska agerandet blir troligen nya eller stärkta alliansbildningar mellan små och mellanstora aktörer runtom i regionen, såsom Australien och Indonesien. Samtidigt kommer de stater som befinner sig i något slags konfliktförhållande till Kina rimligen att hoppas på en så stark amerikansk närvaro som möjligt, för att i möjligaste mån få stormakten att bära de försvarsutgifter de själva annars skulle behöva stå för. Här finns en uppenbar parallell till Europas situation under det senaste seklet, och i en allmän bemärkelse finns givetvis ett samband mellan amerikanska neddragningar i Europa och förstärkningar i Asien och Stillahavsregionen. Skillnaderna är dock tydliga, både vad gäller den tänkta motståndaren, och det allmänna världsläget. Kina är inte på samma sätt som Sovjetunionen en uppenbar fiende, och den ekonomiska integrationen – av världen i stort, och av dess huvudaktörer mer specifikt – är långt mycket större.

Det är också i de samhällsekonomiska och världsekonomiska faktorerna – snarare än i den ena eller den andra ögruppen – som vi hittar de mer fundamentala drivkrafterna för den utveckling som skisserats ovan. För även om det är en förändringsprocess som ger upphov till mycket överdrifter och uppblåsta metaforer, så är det uppenbart att 2000-talets första århundrade i ökande utsträckning kommer att domineras av Kina och Indien – vilket gör Asien till ett allt viktigare bevakningsområde för säkerhetspolitiskt intresserade.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Sarininsats i Syrien och värre kravaller i Egypten?

De senaste dagarna har den obehagliga frågan om syriska C-vapen varit på tapeten. Vi har kunnat ta del av olika uppgifter om att den syriska regimen gjort vissa förberedelser som kan tyda på att den avser att använda sig av kemiska stridsmedel. Det har kommit rapporter om att granater och bomber med sarin har tagits fram och även transporterats, men ännu inget om lastning ombord vapenbärare som flygplan. För den vanlige medborgaren är det omöjligt att kontrollera sådana här uppgifter. De kan vara riktiga, halvsanna eller rena fabrikat.

Den syriska stasledningen svarade idag genom sin biträdande utrikesminister att uppgifterna syftar till att skaffa sig skäl för en militär intervention, och att om sådana här vapen fanns tillgängliga så skulle de aldrig användas mot det syriska folket. Vad är egentligen prognosen för att Syrien använder sig av kemiska stridsmedel? Rimligen har regimen tillgång till dessa i okänd utsträckning. Vi vet att regimen i hemlighet byggde upp en anläggning i ett kärnvapenprogram som Israel förstörde i ett flygangrepp 2007. Jag kan se fyra olika slags scenarier:

1. Syrien använder C-stridsmedel mot utländsk makt. Det skulle innebära att Syrien mer eller mindre oprovocerat skulle skjuta robotar från marken eller luften mot andra stater. Främsta kandidater för detta är Turkiet, Jordanien och Israel. Det som talar emot detta är att Syrien i princip avhållit sig från liknande saker med konventionella vapen. Jag bedömer att sannolikheten för detta är liten just nu, eftersom det saknar legitimitet och innebär att Assad får ännu fler motståndare. I ett senare skede, om omvärlden skulle intervenera militärt i Syrien ökar risken för sådana tilltag i ett defensivt syfte.

2. Regimen isolerar utländska miliser och angriper dessa. Den syriska nationalismen finns fortfarande kvar, om än försvagad. Jag bedömer att omvärlden gör klokt i att lyssna på distinktionen från regimen om ”syrier” eller ”den syriska befolkningen”. Internt skulle en del av befolkningen uppfatta en attack på saudiska och afghanska jihadister som ett angrepp med tydlig urskillnad. Den radikala milisen Jabhat al-Nusra är det mest tänkbara målet för en sådan, eftersom denna anses komma utifrån. Kristna och kurdiska grupper har redan varit i strid med denna front i och kring Aleppo. Dessutom kan gruppen terrorstämplas av USA i nästa vecka, vilket understödjer den syriska regimens framställning om att den befinner sig under intensiv terroristbekämpning. Jag bedömer att denna risk är betydligt högre än för att ge sig på en statsaktör ovan. Ett noga planerat angrepp skulle dessutom kunna bryta stridsviljan en längre tid hos den allt mer framgångsrika Jihadistgrupperingen, då stora förluster på kort tid innebär omfattande kaos och reorganisering för den utsatte.

3. Regimen skulle också kunna välja att överföra sina eventuella vapen till allierad aktör. Här finns två tydliga alternativ. Den främsta kandidaten skulle vara Hizbollah i Libanon, eftersom rörelsen uppfattas som lojal, om än inte dumlojal. Fördelen med en sådan rörelse skulle ur Assads perspektiv vara att det blir en hög risk för att Israel skulle gripa in i skeendet. Israel har tydligt uttalat att landet skulle ingripa om Assad försökte föra över tyngre robotar till Hizbollah. Om Israel på detta sätt skulle engageras skulle Assad öka sin generella legitimitet i Arabvärlden, skulle denne kunna resonera. Det andra alternativet är Irak. Under tiden före Saddam Husseins fall förekom det olika former av samarbeten och flöden mellan de bägge länderna, trots skillnader i etnicitet och tolkningar av den rätta Baathvägen. Om regimen skulle paketera sådana manövrar som orsakade av en vilja att inte låta Al-Nusrafronten få tag i dessa stridsmedel, så skulle omvärlden kunna ha en viss förståelse för detta. Något mer sannolikt än en insats mot andra länder är min bedömning kring detta.

4. Regimen skulle också kunna fejka angrepp från utländska jihadister på kända baser, där dessa vapen har förvarats. Om omvärlden skulle dra slutsatsen att dessa vapen skulle riskera att falla i händerna på Al Qaida-associerade element, så skulle förband från de större länderna i väst liksom Turkiet, Jordanien och Israel kunna gå in i Syrien för att hindra detta. En sådan utveckling skulle kunna bli lätt förvirrad med olika aktörer som regimen, FSA, Al-Nusra och utländska förband. I synnerhet om Israel skulle bli inblandat så skulle vapen kunna vändas åt olika håll. För Israel är utsikterna att jihadister får tag i färdiga C-stridsmedel helt oacceptabel. Även om ett sådant här scenarie är svårt att arrangera, så är de potentiella konsekvenserna antagligen svåra vid en sådan utveckling. Assadregimen skulle i så fall kunna få ett visst andrum, vilket skulle kunna göra det attraktivt. Nackdelarna med att utländska makter kommer in i landet överväger dock fördelarna, varför detta också är ett alternativ med mindre sannolikhet.

Helt klart är att Syrienkonflikten befinner sig i ett känsligt skede. President Obama varnade häromdagen Assad för att använda C-vapen och idag möttes överraskande de ryska och amerikanska utrikesministrarna FN:s särskilda sändebud Brahimi i Dublin. En sak för de bägge ministrarna att klarifiera var säkert avsikterna med respektive flottnärvaro i Östra Medelhavet. Ryssland har ju som bekant en fartygsgrupp med tunga robotkryssaren Moskva i spetsen, medan USA enligt öppen rapportering seglat in med hangarfartyget USS Eisenhower i förra veckan genom Suez. Hon anslöt där med Amfibiestridsgruppen Iwo Jima och understöds också av luftvärnsfregatter. Britiska HMS Illostrous och franska Charles de Gaulle verkar också smyga omkring i närheten.

På den politiska fronten har dessutom den amerikanska senaten antagit en lag som innebär att Vita Huset inom 90 dagar måste redovisa tre olika militära handlingsalternativ i stegrande skala, men som inte innebär att amerikansk trupp på syrisk mark (specialförband sannolikt undantagna).

Nu är ju inte Syrien det enda ställe i regionen, där situationen är allvarlig. I Egypten president Mursi i skrivande stund tala till folket i ett TV-sänt tal. Spänningen är hög i landet mellan Mursi med Muslimska Brödraskapet å ena sidan och alla andra på den andra sidan. Resterna av den gamla regimen är alltså för tillfället förenad med de liberaler som initierade dess fall. Polariseringen är tydlig mellan islamisterna som använder sin makt för att försvaga de olika minoriteterna medan oppositionen inte riktigt respekterar majoritetens val. Det är upplagt för oroliga tider med utdragna kravaller om inte Mursi lyckas desarmera situationen han själv har skapat. Sju av dennes sjutton rådgivare har sagt upp sig de senaste dagarna. På sidan står på nytt den egyptiska krigsmakten. I förslaget till den nya konstitutionen får militären en god utdelning som talar för att många privilegier kan behållas.

Därför är min bedömning att den tills vidare kommer att låta polisen ta konfrontationen på gatorna. Det är inte förrän situationen på allvar verkar gå fullständigt överstyr som armén kommer att ingripa. Trots de omöbleringar som den nya presidenten har gjort, så bedömer jag att krigsmakten inte kommer att lyda denne om domarkåren har gått emot konstitutionen. Den intressanta frågan är hur långt islamiseringen har gått inom armén. Om den på allvar slagit igenom bland de yngre officerarna är risken för inbördeskrig uppenbar vid ett ingripande i bästa Algerietstil av militären.

En annan intressant frågeställning är hur en allvarlig maktkamp i Egypten skulle påverka den internationella dimensionen av Muslimska Brödraskapet. Nu är det på väg att ta makten i två nyckelländer i Arabvärlden. Om framgångarna skulle hotas i Egypten, kommer vi då få se en överföring av stridande enheter från Syrien för att försvara den begynnande teokratin?

Någonstans under Tishreenpalatset i Damaskus går Bashar al-Assad igenom sina handlingsalternativ. Han har fastnat för det andra alternativet. Jabhat al-Nusra ska anfallas med maximal insats. Det gäller att ingjuta skräck och respekt i omgivningen, och få kurderna och de kristna att av rädsla för alternativet ställa sig mot de andra, om än inte på hans sida. Om väst och israelerna går in så blir det kaos, och i värsta fall får vi dra oss tillbaka till bergen kring Latakia bestämmer sig den uttröttade diktatorn för sig själv. Han avlyssnar ännu en lägesgenomgång av sina befälhavare. ”Nu är det tajmingen som är det väsentliga”, säger han till sig själv och undrar vad pappa Hafez hade gjort.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Benämningar på manöverbataljoner, inlägg 2

I dagarna är en remiss på ny FM ArbO ute (Försvarsmaktens föreskrifter med arbetsordning för Försvarsmakten).

Av en händelse råkade jag studera den del där alla krigsförband ges benämningar (vilka inte kan ändras lokalt eftersom en föreskrift endast kan ändras av en förordning eller lag).

Tyvärr verkar Försvarsmakten vara på väg att gå åt exakt del håll jag i mitt tidigare inlägg inte tyckte man skulle gå: manöverbataljonerna ska nämligen även benämnas manöverbataljoner. 2. amfibiebataljonen ska bara benämnas ”8. manöverbataljonen”. Samma dystra nomenklatur gäller för de övriga 7 manöverbataljonerna. Den mellan Livgardet och K 3 idag delade bataljonen ska benämnas ”7. manöverbataljonen (lätt)”.

Jag tar mig för pannan.

Försvarsmakten lägger ner stora summor på attraktionsarbetet och någon politruk har helt bortsett från hur den berörda personalen kommer att uppfatta det nya namnet på sin arbetsplats. Vadå varumärkesarbete?

Tänk er den unga kvinnan som avslutat sin GMU och nu blivit anställd som GSS/K. När hennes vänner frågar var hon jobbar förväntas hon med stolthet säga ”7. manöverbataljon (lätt)”. Wow – häftigt. Ojojoj.

Jag må vara en gammal stofil och före detta palatsvakt hos Farao, men detta låter faktiskt inte speciellt genomtänkt. Vad hände med alla de kloka förslag vi genererade förra gången här på bloggen? Jag skickade till och med ett papyrusbrev (mail) till dåvarande arméinspektören i frågan. Han svarade.

Ska denna utslätade princip gälla så bör alla krigsförband omfattas av den.

Stridsflygdivision låter ju alldeles för krigiskt – det ska heta flygmaskinsdivision.
Korvettdivision ska givetvis heta båtdivision.
Högkvarteret ska döpas om till ledningsgruppen.

Gör om och gör rätt.

GMY

Sinuhe

GSS/T – hur går det?

Dagens Nyheter har publicerat ett antal artiklar om vår nya personalkategori tidvis tjänstgörande soldater och sjömän. Soldater som har en annan huvudarbetsgivare än Försvarsmakten och som tjänstgör kortare eller längre tid hos oss. En artikel beskriver svårigheter att nå målen … Continue reading →

En marin i användning

Nedanstående text av mig publicerades i veckan i Kungliga Örlogsmannasällskapets Tidskrift i Sjöväsendet. Redaktören Thomas Engevall bjöd in yngre officerare och bloggare som Skipper, Chefsingenjören och Wiseman till debatt i detta nummer. Wiseman passerade häromdagen fantastiska 3 miljoner besökare, vilket är värt en stor fanfar!

Ta gärna en kvart av din tid och bekanta dig med senaste numret av Tidskrift i Sjöväsendet. Sverige som handelsnation och med sitt geopolitiska läge behöver en maritim förmåga.

För att kunna utveckla morgondagens marin krävs att vi tar avstamp i de övergripande sammanhangen. Mycket pekar på att vi kommer att fortsätta med i princip oförändrad försvarsekonomi och en säkerhetspolitik som liknar dagens. Linjen Tillsammans med andra utan ingående i militär allians kommer sannolikt vara den rådande. Vi vet inte hur världen kommer att utvecklas och därför ger den linjen oss en handlingsfrihet inför framtiden, eftersom det just nu finns ett mindre stöd för en NATO-anslutning.

Vi kan vidare anta att Sverige fortsättningsvis kommer att vara en starkt handelsberoende nation med omfattande handel över haven. Sverige har också en mycket lång kust, vilket ställer stora krav på förmågan till att skydda den territoriell integriteten. Ryssland som annonserat stora upprustningsplaner kommer att förändra sin militära kvalitet som följd av detta. I väster kommer landet fortsättningsvis att ha en defensiv strategi under överskådlig tid. Denna är en funktion av USA:s relativa överlägsenhet som kan antas bestå i minst 20 år till. Den defensiva strategi utesluter däremot inte på något sätt offensiva operationer som syftar till att utöva tvångs- respektive våldsmakt.

Mot bakgrund av ovanstående, så kommer vi inte att kunna se några särskilda satsningar på morgondagens marin, men heller inte några drastiska nedskärningar. Det glapp som finns mellan de militära ambitionerna och de ekonomiska resurser som finns i planerna bortom 2015 bedömer jag kommer att gå ut över armén i första hand. Sammantaget leder detta till att den militära förmågan i så fall kommer att nedgå gradvis de närmaste decennierna. Det innebär enligt min mening att marinen behöver designas för defensiva operationer, men med möjlighet till taktisk offensiv. Förmågan att skydda svensk försörjning måste prioriteras i det längsta. Vi måste kunna ta emot militär hjälp och hålla sjöförbindelsen till Göteborg och Brofjorden öppen. I ett större perspektiv måste vi också kunna ställa resurser till förfogande för att upprätthålla flödet genom kanaliserande förbindelser öppna som exempelvis tillfarterna till Suezkanalen.

Fundamentet i den framtida marinen måste därför vila på ytstridssystem och ubåtssystem. När det gäller ytstridsfartyg så kommer dessa i närtid bestå av i huvudsak av Visbykorvetter som efterhand kommer att ges luftvärnssystem. Här tror jag att det är nödvändigt att se en tydligare rollspecialisering. Givet resonemanget om sjöförbindelsernas betydelse, så behöver marinen större fartyg som klarar högre våghöjder. Nackdelen med sådana är prislappen, vilket innebär ett mindre antal. Två till tre större ytstridsfartyg med integrerade Vertical Launch Systems (VLS), i från vilka man kan avfyra robotar av olika storlekar mot sjö-, luft och markmål liksom torpeder mot ubåtar, vore ett exempel på vad en framtida marin borde ha. Detta skulle medge ett uppträdande på Nordsjön och i östra Atlanten.

Utvecklingen inom skeppsbyggnad innebär också sannolikt att något mindre fartyg kan uppnå minst lika stor uthållighet och eldkraft som de större enheterna idag. En sådan utveckling pågår redan i omvärlden. Det skulle i så fall innebära en modern version av robotbåten som med skärgårdsnära uppträdande i basområden och fart, sensorutbyte och robotsalvor skulle kunna leva upp till maximen Slå snabbt – slå hårt. De större ytstridsfartygen behöver därför kompletteras med 7-10 sådana nya fartyg på sikt, vilket skulle innebära antingen 2+10 eller 3+7 ytstridsfartyg.

Ett centralt område för framtiden torde undervattensområdet vara. I en omvärld, där stormakterna med stöd av satelliter ökar sin förmåga till övervakning av jordens yta, så är i synnerhet Östersjön ett visst skydd mot detta. Det gör det möjligt att bestrida en motståndares kontroll till sjöss i Östersjön. Det innebär att ubåtssystemet måste säkras för att kunna utgöra den främsta egna, strategiska resursen som Sverige förfogar över militärt. Vi behöver minst fyra ubåtar, helst fem, långsiktigt. Betydelsen av detta system i ett sådant koncept skulle innebära att ubåtarna skulle utgöra ett av de högst prioriterade målen för en motståndare. Det skulle innebära att vi skulle vara tvungna att öka rörligheten i baseringar liksom oförutsägbarhet.

Omvärlden har också rimligen dragit liknande slutsatser, varför vi kan förvänta oss att denna bygger upp sin förmåga till operationer under vattenytan. Det innebär att vår förmåga att skydda oss mot undervattensverksamhet måste öka. Förutom de nämnda örlogsfartygen, så innebär det att utvecklingen av minsystem med sensorer och sjöoperativ helikopter bör påskyndas för att vi ska kunna ingripa mot systematiska kränkningar av territorialvattnet. Ryssland genomför en utbyggnad av sina marina specialförband som kopplas både till skyddet av militära installationer i S:t Petersburgs- som Kaliningradområdet liksom skyddet av ekonomiska intressen som Nordstream.

I detta perspektiv är det illavarslande att det inte verkar bli några två stridsstödsfartyg, vilket var ett av motiven till att minska den marina fasta baseringen. Vi får därför en minskad flexibilitet och ökar beroendet av Karlskrona. Detta ökar bekämpningsrisken av de mest kvalificerade örlogsfartygen och minskar uthålligheten i andra riktningar. Av denna anledning som en tyngdpunktsförskjutning i västerled bör vi bygga upp en mindre marinbas på västkusten. Här finns många alternativ, men jag skulle särskilt vilja peka på Halmstad, där det löper samman järnvägsförbindelser med både en flygplats och en hamn i en garnisonsstad med luftvärnsförband på plats. I ett större perspektiv skulle Halmstad kunna utgöra en svensk logistikbas, inte minst viktigt för de internationella operationer som vi kommer att fortsätta med, även om vår inre föreställningsbild just nu är en annan.

Minröjningssystemet måste vidmakthållas på minst nuvarande nivå med fem Landsort och två Styrsö. Om sjöstridsflottiljerna kan upprätthålla en lägesbild/normalbild i utgångsläget, så innebär det att vi en tid kan hålla lederna till Göteborg och Brofjorden öppna. Det innebär också att vi kan ställa sådana resurser till förfogande för internationella operationer för öppna handelsflöden. Parallellt med denna verksamhet måste det finnas en säkerhetsskyddsförmåga för marinen i stort i form av bevakningsförband etc. Amfibiesystemet bör bestå för att kunna genomföra strid i skärgårdsmiljö. Detta system borde i ökad grad dra nytta av miniatyriseringen och bli lite spetsigare genom att göra en ombalansering mellan kustjägare och amfibieskytte samt en ökad tyngdpunkt vid sjötransportsättet. En handlingsväg skulle också vara att förstärka vår kedja av olika sensorer för att på så sätt bli en nettobidragsgivare av måldata till omgivningen vid en regional konflikt. Kustbevakningens fartyg bör integreras i den framtida marinen för ökade synergieffekter och ökad flexibilitet i uppgifter och personalflöden.

För att stödja ovanstående är det fortsatt av största betydelse att framförallt flottan fortsätter med en hög grad av professionalisering. Önskvärt vore att förtäta besättningarna på de mest kvalificerade örlogsfartygen för ökad uthållighet. Samövningar med framförallt egna luftstridskrafter bör öka rejält liksom övningsverksamheten med andra marinstridskrafter.

Som jag skrev tidigare, så är också ett robust deltagande i internationella en nödvändighet, men också önskvärt för utvecklande av ledarskap och interoperabilitet. En marin i användning är det bästa receptet för framtiden.

Försvarsberedningens öden och äventyr – del 3

I onsdags var turen kommen till en öppen hearing om rysk säkerhetspolitik i Försvarsberedningens regi. Denna sändes över webben. Ett bra initiativ av Försvarsberedningen, och vi får hoppas att detta återkommer regelbundet de närmaste 18 månaderna.

Åhörarna kunde lyssna på ambassadör Örjan Berner, Fil Dr Gudrun Persson och Senior Research Fellow Lena Jonson som gav olika initierade perspektiv på mycket av de inrikespolitiska förhållandena i det stora grannlandet. Det bestående intrycket från föreläsningarna och frågestunden är att Ryssland väger mellan det västerländska och det ryska.

Intressant var att det radikalkonservativa Izborskij Klub diskuterades. Denna sammanslutning/tankesmedja utgår från en konfrontativ anti-liberal ideologi som ser tillvaron som en kamp mot väst. Motståndet ska ledas från en Euroasiatisk union med säte i Rysslands tredje största stad Novosibirsk. Eller rättare sagt från Novo Novosibirsk, här med avantgardistisk mastodontkonst i bästa 20-talsstil med våldsförhärligande kärnvapenubåtar. Min slutsats av hearingen är att vi står inför en ökad osäkerhet när det gäller Ryssland det närmaste decenniet, och att vi därför måste ta höjd för detta i våra fortsatta resonemang.

Det enda jag saknade under det öppna seminariet var lite mer konkreta svar från panelen. Två frågeställningar stack ut från de närvarande riksdagsledamöterna. Den första ställdes av Hans Wallmark (M) och handlade delvis om Kaliningrad, den andra av Peter Rådberg (Mp) och handlade om utvecklingen vid ett sönderfallande Ryssland. Det var just vid dessa tillfällen som jag önskade att de tre experterna kunde lämna ett generellt plan och problematisera frågorna.

Onsdagen blev en lärorik dag för Folkpartiets ledamot, Allan Widman, som efter sändningen skyndade till Folk och Försvar för att deltaga i ett seminarium om utmaningar för den svenska marinen. Hela tillställningen kommenteras här förtjänstfullt av Skipper. Jag delar mycket av dennes intryck från sändningen. Departementsrådet Jan Hyllander höll en mycket bra nivå på sin inledning, där han fångade frågorna om när, var och hur vi behöver en marin krigföringsförmåga. Precis som Skipper anser jag att Försvarsmaktens insatschef, generallöjtnant Anders Silwer, hade svårt att nå ut med sitt budskap den här gången.

Det var tidigare chefen för Kustflottan, Claes Tornberg, som satte fingret på den ömma punkten, nämligen den ringa kvantiteten. Med sju kvalificerade ytstridsfartyg om några år måste våra sjöstridskrafter vid en kris välja mellan Östersjön och Västerhavet, annars blir det till att uppträda i fartygsrote i bägge områdena.

Folk och Försvars seminarium var ovanligt väl tajmat, eftersom Riksrevisionen två dagar före hade släppt en rapport om bemanningen i Flygvapnets och Marinens stående insatsförband. Jag kommenterade rapporten här.

Igår kom så en granskning i DN som visade att Försvarsmakten i oktober hade 873 anställda som tidvis tjänstgörande GSS s.k GSS/T. I budgetunderlaget för 2011 (s. 31) till regeringen angav Försvarsmakten att det i år skulle finnas 4700 anställda KGSS (tidigare benämning på GSS/T). Denna planering halverades året efter enligt Budgetunderlaget för 2012 (s. 48), där 2450 GSS/T angavs som den planerade utvecklingen för i år.

När den nya lagen, som bland annat reglerar rätten till tjänstledighet för denna personalkategori, kom i somras hade c:a 4700 tecknat så kallade Interimsavtal. Dessa avtal är inte juridiskt bindande, utan är en slags intresseanmälan enligt Försvarsmaktens information. Vi måste nu hålla tummarna för att Försvarsmakten klarar av att omvandla den här gruppens intresseanmälningar till riktiga ömsesidiga avtal som nu finns på plats.

Annars kommer armén att bli lidande när det gäller uppfyllnad av sina krigsförband. Det är förenat med stora risker om planen kommer efter från början. Det är nu, de första åren efter värnplikten gjorts vilande, som Försvarsmakten har möjlighet att rekrytera ur det s.k värnpliktsmagasinet. I takt med att tiden går måste Försvarsmakten ge fler och fler GSS/T en grundläggande militär utbildning liksom befattningsutbildning innan de kan anställas.

Som jag skrev i det förra inägget om Försvarsberedningen, så måste det till en rejäl utvärdering av försvarsreformen när det blir dags att studera vad som bör göras i försvarspolitiken med anledning av den säkerhetspolitiska utvecklingen i omvärlden. Det förra beslutet togs mot en annan bakgrund, men det är uppenbart för de allra flesta att planen sackar efter. Problemen med bemanningen i alla tre försvarsgrenarna är ett symtom på det, liksom det behov av materielomsättning som tornar upp sig efter 2020.

Till detta kommer annonseringen av de kraftiga ryska upprustningsplanerna, europeisk nedrustning och amerikansk omorientering. Dessa faktorer, som innebär en ökad ösäkerhet, fanns inte vid det förra beslutet. Försvarsberedningen har en grannlaga uppgift att fastställa hur stor den reella svenska militära förmågan är som utgångspunkt vid nästa försvarsbeslut, och därefter kalkylera vad som behövs för att kunna möta den ökade osäkerheten mot 2020.

Det finns en risk att den politiska nivån inte klarar av att behandla bägge frågorna samtidigt. Vi måste därför hjälpa till att påminna beredningens ledamöter om att en god orienterare alltid läser in sig på kartan genom att jämföra den med verkligheten för att sen ta ut en grov kompassriktning. Är det nattorientering bär man dessutom en pannlampa, så att man inte famlar i mörkret.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Det är dyrt att vara fattig! Tyvärr.

För den riktigt goda sakens skull och för den nu gällande inriktningen på den svenska utrikes och säkerhets-politiken så gäller det för våra politiker att leva upp till den utan att ett kostar ansiket vare sig utåt eller inåt. Enligt MSB är säkerhetspolitik följande:

En ny syn på säkerhet

Gränsöverskridande samarbete, handel och integration främjar, enligt den svenska regeringen, en positiv utveckling i stora delar av världen. Men globalisering kan också innebära ökad sårbarhet genom att enskilda händelser snabbt kan få regionala eller globala återverkningar. I detta ligger en ökad sårbarhet mot säkerhetshot som terrorism, spridning av massförstörelsevapen, organiserad brottslighet, pandemier och miljökatastrofer.

Detta samarbete som man här talar om kan vara det samarbete som finns inom Nordefco. Läs mer om detta samarbete på www.nordefco.org tyvärr så är sidan på engelska och inte på våra nordiska språk.

Men tillbaka till det som egentligen berör oss svenskar. Jo, Sverige vill samverka med de övriga nordiska länderna. Det är ju ett mycket gott syfte till att göra det och i den synen på säkerhetspolitik som finns och som är beslutad i Sverige. Men, är egentligen den vanlige svensken (inklusive jag) medveten om vad detta egentligen innebär? Jag tror inte det utan man förlitar sig till de folkvalda att de tillse att det är Sveriges väl i utrikespolitiska frågor och även välfärdhetsfrågor såsom arbete nationellt som främst gagnas före större politiska poäng inom den internationella politikersfären.
Såsom det nu verkar gestalta sig så är det mer att den internationella kostymen som kommer att ha en avgörande roll i det beslut som kommer i närtid vad gäller den taktiska transport resursen som Sverige idag förfogar över. Ja, den borde ha kunna nyttjats på ett mer effektivt sätt än vad som görs idag och där igenom vara ett bättre verktyg för våra politiker. Men, att som man nu i politikersammanhang fundera på att avveckla ett antal väl fungerande flygplan för att ersätta dessa med nya flygplan och placera dessa utanför Sveriges gränser för att få kredit i den nordiska klassen är egentligen förkastligt ur skattebetalarnas synvinkel. Att ersätta gamla flygplan som inte har något andrahandsvärde (jämför med det man får för en bil då man vill byta till en nyare) med något färre helt nya flygplan med i princip samma tillgänglighet är att undanhålla många miljoner till bland annat andra områden inom statsekonomin som till exempel äldrevård, integration och barnomsorg. Varför ska man på bekostnad av dessa områden spendera i engångskostnad motsvarande 2 miljarder (minimum) kronor för att blidka våra nordiska länder. Detta då Sverige har en fullt fungerande flotta av taktiska transportflyg idag och som fortfarande kan operera minst i 15 till 20 år framåt. Är det så att det politiska poängen väger tynger än de ekonomiska? I så fall borde det vara så att man startar med ett samarbete med att de flygplan som man har i respektive land samordnar och nyttjar tillsammans. Detta torde vara en början till en framkomlig väg utan att det kostar de svenska skattebetalarna en onödig summa pengar för att Sverige kan visa och stå upp till den säkerhetspolitiska inriktning som idag gäller. Politiker: tänk efter vad era beslut och inriktningar egentligen kostar oss skattebetalare och vad skulle man kunna göra för att kompromissa för att uppnå Nordefco grund? Ta och börja med det vi har och samarbeta med att genomföra transporter åt varandra för att sedan kunna utöka cooperabiliteten framöver på andra områden. Tyvärr så känns det som om att det bara är inom transportflyget som detta är aktuellt ochinte inom stridsflyg, helikopter eller inom vip och spaningsflyg detta samarbete gäller. Av denna anledning så känns det som om att hela samarbetsöverenskommelsen med de övriga nordiska länderna kommer till korta.

Bottennapp i Dagens Nyheter

Rikstidningen Dagens Nyheter har i pappersversionen av söndagstidningen (men inte i nätupplagan vad jag kunnat se) en stort upplagd artikel om Försvarsmaktens påstådda enorma rekryteringsproblem.

Artikelns anslag rimmar för övrigt mycket väl med de domedagsprofetior som sagda tidning brukar skrämma läsarna med avseende jordens klimat och dess utveckling.

I artikeln, som omfattar en helsida (!) går Dagens Nyheter (journalisten heter Eva Stenberg) bland annat ut med följande.

Påstående 1:

Den ursprungliga målsättningen avseende ”deltidssoldater” i år var 4 700, men man har bara lyckats rekrytera en femtedel. Detta visar ”DN:s granskning”.

Eva Stenberg, nu har du totalt blandat ihop lingon och morötter. Det har mig veterligen aldrig funnit något mål att rekrytera några 4 700 GSS/T i år. Vad jag vet var den korrekta volymen 2 400 GSS/T, formulerad i ÖB:s uppdrag till produktionschefen (ÖB U 2012). Det vore intressant om du kunde redovisa till DN:s läsare var du hittat det nya rekryteringsmålet?

Siffran 4 700 har du nog blandat ihop med den totala volymen av interimsavtal – den har i sig absolut ingenting att göra med produktionschefens rekryteringsmål.

Det finns dock skäl till att vara mycket ödmjuk avseende hela systemet med t-personal (reservofficerare och GSS/T). Enligt min personliga uppfattning kommer det inte alls att duga att behandla GSS/T med samma närmast sömngångaraktiga nonchalans som reservofficerarna behandlats de senaste tio till femton åren.

Vad jag tagit del av var utfallet avseende anställda GSS/T 873 individer per den sista oktober. Om alla förband nu jobbar på som tusan kanske det går att komma upp i närmare 2 000 vid årsskiftet – det ska bli spännande att ta del av novembersiffrorna!

Påstående 2:

”Deltidssoldaterna, som Försvarsmakten kallar för tidvis tjänstgörande soldater”…

Helt fel. Det är riksdagen som beslutat vad kategorin ska heta. Detta gjorde riksdagen genom att anta en lag, där kategorin är omnämnd.

Påstående 3:

”Samtidigt finns heltidsanställda yrkessoldater, men de ska utgöra den mindre delen av armén”.

Även om Eva Stenberg i sak har aningen rätt så till vida att det finns två olika typer av anställda gruppbefäl, soldater och sjömän (kontinuerligt respektive tidvis tjänstgörande) så har ju regeringen särskilt värjt sig mot benämningen ”yrkessoldater”. Eva Stenberg undviker dessutom att överhuvud taget gå in på den unika längre tidsbegränsade anställningsform som anställda gruppbefäl, soldater och sjömän har.

Påstående 4:

”Försvarsmakten har gradvis skrivit ner planerna för deltidsgruppen. I år halverades målet till 2 450 deltidssoldater, men inte ens halva det nedprutade målet kommer att kunna uppnås”.

Nu förstår jag inte vad Eva Stenberg överhuvud taget yrar om. Rekryteringsmålet för år 2012 har länge legat runt 2 400 personer. Huruvida Försvarsmakten klarar det eller inte är väl lite väl tidigt att vara glad över redan per den 31 oktober?

Påståenden i faktarutan:

I en faktaruta går sedan Dagens Nyheter igenom olika volymer för olika typer av personal inom Försvarsmakten (”nu består försvaret i huvudsak av följande yrkesgrupper”).

”Kontraktsanställda soldater, sjömän och gruppbefäl. Målet är 6 600. Idag finns 4 144”.

Försvarsmakten vill inte använda begreppet ”kontraktsanställd, eftersom det ger associationer som leder till att det är något annat än en vanlig anställning. Det finns inget ”kontrakt”, Eva Stenlund.

”Tidvis tjänstgörande soldater, sjömän och gruppbefäl”. Målet är att det ska finnas 9 500, idag finns 873”.

Helt korrekt, men du kunde skrivit att även dessa är anställda.

”Yrkesofficerare. I dag finns det ett överskott, men på grund av pensionsavgångar väntas det bli brist. Målet är 3 300 personer”.

Nu blandar Eva Stenberg ihop ”yrkesofficerare” med ”kontinuerligt tjänstgörande officerare” så siffrorna blir formellt sett helt tokiga. Med tanke på rådande nomenklatur kan jag känns viss sympati för att en illa påläst Stenberg går vilse i begreppsdjungeln.

”Yrkesofficerare, specialister. Cirka 5 900 behövs, men det råder brist”.

Nja, lite rätt och lite fel. Eva Stenberg kunde ju kanske kostat på sig att skriva om ”specialistofficerare” i stället för ”yrkesofficerare, specialister”. Ännu bättre hade det så klart varit om hon skrivit ”kontinuerligt tjänstgörande specialistofficerare”. Att det råder brist på denna grupp kan vi dock vara överens om.

”Reservofficerare. Målet är 2 450, men det är långt ifrån nått”.

Nu blir jag fundersam, vad menar Stenberg egentligen? Numerärt finns det ju nästan 7 000 reservofficerare så utifrån en rent volymanalys så är målet sannerligen mycket väl nått. Utifrån kompetens och intresse kanske man däremot kan sätta upp en varningsflagga.

Källan för ovanstående faktaruta anges som Försvarsmaktens budgetunderlag 2013. Jag hoppas verkligen att Försvarsmakten inte uttryckt sig lika illa som Eva Stenberg gjort.

Summa summarum.

Dagens Nyheter har i dagens lösnummer lyckats med att totalt blanda ihop interimsavtal med rekryteringsmål. Det finns kanske inte finns någon omedelbar anledning att jubla över rekryteringsläget avseende GSS/T, men lite sanning i ärendet hade inte skadat.

För att komma från en så stor tidning som Dagens Nyheter så var detta ett riktigt botten-napp. Herbert Tingsten vrider sig nog i sin grav.

GMY

Sinuhe

Så här ska rekrytering till FM se ut…

Försvarsmaktens havererade rekryteringssatsning är nu i ropet. Det som de flesta insatta i försvaret begrep från början blir nu en alltmer pinsam realitet för politiker och försvarsmaktsledningen. Nya panikåtgärder i form av 150 miljoner till rekryteringsåtgärder avses satsas. Problemet är att de konsulter som Försvarsmakten anlitar har en helt skev bild av vad det handlar om. Filmsnuttar med missvisande aktiviteter ger fel signaler. Det som behövs är närkontakt. Ut bland folk i varuhus och köpcentra, haka på julmarknader och annan torghandel, ha representation på flygplatser och resecentrum, ut i skolorna och på universiteten, ja kort sagt, där människor finns. Dessutom, rekryteringen skall fortgå över tiden, så gott som dagligen på minst ett ställe varje helg i de större orterna. Det kräver resurser, naturligtvis men det kommer att löna sig. Därutöver kan Försvarsmakten öppna fasta rekryteringscentra på några av de största orterna. Skapa ett rent rekryteringsförband med rätt resurser helt enkelt.Det räcker inte att dyka upp då och då på större mässor eller flygdagar. Sluta med stora försvarsmaktsdagar, för dyrt och ger för lite effekt. Börja med små mobila enheter enligt ovan. Alternativet till en fortsatt misslyckad rekrytering är att plocka ut den förrådsställda värnplikten igen, kanske det vore det allra bästa?