månadsarkiv: mars 2013

Är gräset grönare på andra sidan stängslet?

I samband med införandet av utlandsobligatoriet i Försvarsmakten så var det många officerare som tog av sig uniformen och bytte om till civil karriär. Bl.a. så tappade Helikopterflottiljen många välutbildade flygtekniker för HKP 14 och HKP 15. Detta dessutom under ett mycket kritiskt skede med insats med HKP 10 i Afghanistan, HKP 15 i Adenviken och anskaffning av HKP 16. Tyvärr så räckte inte ens detta som motivering för att behandla teknikerna extra varsamt i omställningen av Försvarsmakten.

Nu har det hänt igen. LV 6 tappar stora delar av sin utvecklingsavdelning till industrin. (Länken kräver tyvärr att man är prenumerant på Hallandsposten).

"Kruxet för Luftvärnsregementet i Halmstad är dock att huvuddelen av personalen på den utvecklingsavdelning som skulle ansvara för hur man ska använda de nya robotarna och utbilda personalen har sagt upp sig.

– Tidigare har det varit en eller två officerare om året som gått från Lv 6 till industrin, men att regementet mister så många på en gång har jag aldrig varit med om. Det enda liknande jag hört talas om var på Helikopterflottiljen i Linköping, säger Per Carlsson"

Precis som för Helikopterflottiljen så kommer avhoppen vid sämsta tänkbara tillfälle. Luftvärnet har äntligen påbörjar modernisering med införande av IRIS-T som markbaserat robotsystem.

"Försvarsminister Karin Enström bekräftar för Svenska Dagbladet att regeringen bemyndigat köp "av ett nytt korträckviddigt luftvärnssystem".

Tanken är att det ska ersätta luftvärnssystemet Robot-70, som används i Sverige sedan 70-talet och i omgångar moderniserats för såväl svenska som utländska försvarsmakters räkning. Robot-70 utvecklades av Bofors och anses nu nå sin tekniska livslängd runt 2016.

IRIS-T finns i dag i Sverige som jaktrobot på Jas 39 Gripen. Nu pågår en vidareutveckling av IRIS-T som en robot som kan avfyras från marken i två versioner, en för kort räckvidd och en för medellånga distanser."

Luftvärnet har under flera år varit styvmoderligt behandlat. I t.ex. Afghanistan behövs inget luftvärn och därmed så har Luftvärnet länge saknat fokus från beslutsfattarna. Nu har vindarna äntligen börjat vända och diskussionerna svallar om robotsystem för Visbykorvetter samt eventuell efterträdare till de gamla Hawkrobotarna då Bamse endast införskaffats i enstaka exemplar. Att då tappa all kompetens är obra. Vad som ligger bakom det hela är oklart, men jag skulle inte bli helt förvånad om det är en sådan enkel sak som lönen. Den civila arbetsmarknaden har mer muskler än Försvarsmakten och om inte arbetsuppgifterna eller den goda stämningen på arbetsplatsen längre är på topp så lockar nog gräset (och lönen) på andra sidan stängslet.

Det har kan bli något av ett dilemma för Försvarsmakten i framtiden. Man vill ha personal som är attraktiv för civila arbeten för att kunna omsätta förbanden och undvika framtida "köttberg" av äldre officerare som kanske inte är lika sugna på internationella insatser som när de var yngre och saknade familj. Samtidigt så har man svårt att hålla konkurrenskraftiga lönenivåer. 

Upptrappning i Nordkorea

Läget i Nordkorea blir allt värre. Nordkoreas "store ledare" Kim Jong-nu har nu spelat ut de kort han kan. Det finns sannolikt inte så mycket mer han kan göra via hot utan att starta ett väpnat krig. Det blir även svårt att backa ur den plantering han kört in sin traktor i, utan att tappa ansiktet inför övriga världen. Läget är minst sagt oerhört svårt och farligt.

Se en intervju med Konteramiral Anders Grenstad från gårdagens TV4 här, där han förklarar läget från sitt sätt att se det. Grenstad är sedan något år tillbaka chef för NNSC i den demilitariserade zonen.

Som kuriosa, och för att få ett annat perspektiv på läget och livet för familjen Grenstad i Sydkorea kan man läsa fru Anja Grenstads blogg 38th parallel.

Trafikverket föreslår förändrade regler till 1a juli 2014

Trafikverket föreslår i syfte att få mer likformiga regler för olika fordon att tjänstevikter och besiktning för båtar införs. För att nå ett jämförbart normvärde föreslås energimängden hos olika fordonsslag harmoniseras. Det innebär att ett typfordon införs med en massa på 2000 kg och en hastighet på 100 km/h. Rörelseenergin för detta fordon motsvarar 730 kJ som alltså utgör normvärdet.

För att kunna harmonisera och jämföra farkoster på sjön skall maximal hastighet och aktuellt deplacement uppgå till dessa 730 kJ plus minus 10 kJ. I det fall tillräcklig hastighet inte kan uppnås måste deplacementet utökas.

Som ett räkneexempel för en segelbåt på 4 ton som går i 6 knop fås en rörelseenergi på 17 kJ. I detta fall då maxfarten inte kan ökas måste deplacementet utökas till 162 ton för att komma upp i samma energimängd som för normvärdet.

För en snabbgående motorbåt på 6 ton som går i 30 knop behöver deplacementet endast utökas med 126 kilo till 6,126 ton.

På sikt kommer harmoniseringsplanerna innebära att farlederna för fritidstrafik kommer att delas in i filer på 3.75 meters bredd där fritidstrafik kan möta varandra i sedvanlig högertrafik på samma sätt som idag sker på land.

Charles Querblitz på Trafikverket

"Med det nya systemet kommer vi att kunna använda samma trafikskadereducerande åtgärder som på land med mitträcken och vajerskydd. På sikt kan man också tänka sig att krocktester kommer att bli obligatoriska för att kunna få en CE-märkning av fartyget. Denna utveckling är en naturlig följd av inrättandet av den nya sjöfyllerilagen som syftar till att öka säkerheten för sjöfarande jämlikt den som idag gäller för motorfordon på land"

På frågan om vad Trafikverket avser att göra åt dödsfallen på sjön där 7 av 10 som dör faller i sjön från små båtar i lugna vatten mindre än sju meter från stranden svarar Charles

"Det är inte upp till mig att bedöma. Jag har fått i uppdrag av riksdagens nykterhetsförbund att ta fram en gemensam måttstock för land- och sjötrafik. Detta har också remissats med bifall från Kustbevakningen och IOGT-NTO som ställer sig mycket positiva till lagen och jag bedömer att lagstiftningen kan vara på plats till den 1 Juli 2014"

Kustbevakningen låter meddela att man för budgetåret 2014 har äskat medel för en dubblerad kostnadsram mot den 2013. Även Trafikverket ser sig nödgade att utöka sin ram med drygt tre miljarder årligen för att kunna bygga ut de nya farlederna.
Beslut bedöms fattas med en bred majoritet i Riksdagen redan i juni detta år för att sedan träda i kraft 1 juli 2014.

Vad händer i Bangladesh?

Av Johan Larnefeldt, statsvetare

Sedan början av februari har hundratusentals demonstranter, framför allt ungdomar, samlats på Shahbagtorget i centrala Dhaka för att protestera. De har lovat att inte lämna torget förrän de fått gehör för sina krav. Motdemonstrationer, ofta mer våldsamma, har ägt rum, och armén har kallats in i flera delar av landet. De få inresta journalisterna har gjort sitt bästa för att beskriva det hela, vilket ofta resulterat i jämförelser med Tahrirtorget och de arabiska upproren. Vissa likheter finns – människomassorna, ungdomar som fått nog och ockuperar torg – men de politiska konflikterna i Bangladesh och Sydasien har en egen dynamik, med djupa historiska rötter.

I Sverige är Bangladesh känt för två saker: djup fattigdom och stor utsatthet för naturkatastrofer. Om landet diskuteras i något slags säkerhetspolitiskt – eller ens politiskt – sammanhang är det ofta med utgångspunkt i detta: att den ekonomiska ojämlikheten och fattigdomen ska leda till oroligheter, eller att klimatflyktingar från kust- och flodområdena ska översvämma grannländerna. Dessa två problemkomplex hör till de mest fundamentala i hela Sydasien – men de utgör sällan centrum i de större politiska konflikterna i regionen.

Fokus för protesterna som äger rum i Bangladesh just nu är de krigsförbrytarrättegångar som, över 40 år efter självständighetskriget, har börjat genomföras i Dhaka. Det bangladeshiska befrielsekriget vanns med indiskt stöd, och i den säkerhetspolitiska historieskrivningen är det kanske främst ihågkommet som en seger för den indiska militären i deras ständiga konfrontation med Pakistan. Majoriteten av invånarna i dåvarande Östpakistan ställde sig bakom självständighetskraven, och de som deltog i upproret 1971 hyllas fortfarande som frihetskämpar i landet. De som ville hålla kvar territoriet som en del av Pakistan, och som deltog på den (väst)pakistanska sidan i kriget, var framför allt de som såg islam som en central del av den nationella identiteten. Konflikten som just nu utspelas på Dhakas gator handlar om vad som egentligen hände i kriget, och vilka konsekvenser det ska få idag. Fokus för rättegångarna är de omfattande krigsförbrytelser som begicks, framför allt av den pakistanska armén och dess lokala stödtrupper. Våldtäkter av kvinnor, samt mord på religiösa minoriteter (främst hinduer) och intellektuella hörde till de metoder som användes.

Turbulent politik och dysfunktionell demokrati under decennierna efter självständigheten gjorde att något verkligt ansvarsutkrävande aldrig ägde rum. Dock kom den grundläggande klyftan i bangladeshisk politik att utmejslas efter självständighetskrigets konfliktlinjer: ska Bangladesh grundas på sin muslimska identitet och hålla distans till Indien, som omger landet nästan helt och hållet – eller ska man betona den bredare bengaliska identiteten, och utveckla en pluralistisk och sekulär demokrati? Snarare än socioekonomiska problem, auktoritärt styre eller externa fiender är det den egna historien och nationen som blivit de politiska konflikternas kärna i Bangladesh.

Geografi, civil-militära relationer och religion spelar stora roller. Bangladesh är endast en del av det större Bengal, som har en komplicerad historia och oroliga gränser. Demokratins utformning och militärens roll i politiken har varit kontroversiella frågor genom landets historia, och utgör ett spänningsfält än idag. Religionen tillskrivs ofta en stor betydelse i sydasiatisk politik, men religiösa uttryck i regionen har länge blandats och varit öppna för externa influenser, något som gäller islam kanske ännu mer än andra religioner. Dessa faktorer har möjligen bidragit till att just islam, och dess roll i politiken, nu har hamnat i centrum för konflikterna. Flertalet av de åtalade i krigsförbrytarrättegångarna tillhör det största islamistpartiet i Bangladesh, Jamaat-e-Islami. Denna rörelse bildades i det brittiska Indien, och har nu sin huvudavdelning i Pakistan, men självständiga organisationer finns även i Indien, i indiska Kashmir och i Bangladesh.

Protesterna i Dhaka bröt ut när den biträdande generalsekreteraren i Bangladesh Jamaat-e-Islami dömdes till livstids fängelse för bland annat våldtäkt på barn och mord på flera hundra civila under självständighetskriget. Det hade allmänt antagits att han skulle dömas till döden, och förmodligen blev även han själv förvånad över den milda påföljden. Han log och gjorde segertecken när han kom ut från domstolen – sedan var protesterna igång, med dödsstraff för krigsförbrytarna som ett centralt krav. I takt med att demonstrationerna fortsatte och växte breddades dock agendan, och den kanske mest centrala frågan har nu blivit vilken roll, om någon, Jamaat-e-Islami ska spela i det bengaliska samhället och politiken. Olika grenar av Jamaat, tillsammans med det största oppositionspartiet Bangladesh Nationalist Party (BNP), har gjort som oppositionspartier vanligen gör i Bangladesh: utlyst hartal – en kombination av generalstrejk, massdemonstration och upplopp. Dessa motdemonstrationer – till försvar för de åtalade i krigsförbrytarrättegångarna – har varit betydligt mer våldsamma än Shabagprotesterna. Minst 60 personer har dödats, och hundratals – troligen tusentals – har skadats, sedan konfrontationerna inleddes i början av februari.

Det pågår en kamp om historien och om framtiden, mellan sekularister och islamister och mellan vänster och höger. Att progressiva ungdomar står mot reaktionära krigsförbrytare är dock inte hela bilden. Det krav som kanske allra tydligast samlade de annars liberala Shahbagdemonstranterna var insisterandet på hårdare straff – dödsstraff – för krigsförbrytarna. Det har också kommit mycket kritik mot rättegångarna – inte bara från den bangladeshiska högeroppositionen (som flertalet åtalade tillhör), utan också från exempelvis Human Rights Watch, som har påpekat att processerna inte uppfyller rimliga krav i en rättsstat.

Att krigsförbrytarna i Bangladesh till slut skulle ställas inför rätta var ett av de centrala vallöftena för det nuvarande regeringspartiet när de valdes 2009. Försöken att komma till rätta med landets historiska trauma genom domstolsprocesser har dock varit kantade av politiska konflikter. De grupper vars ledare åtalas har svarat med våld, framför allt mot etniska minoriteter. För de hinduiska och buddhistiska invånarna i Bangladesh blir detta på många sätt en upprepning av förföljelserna under befrielsekriget – själva orsaken till rättegångarna. En avgörande skillnad är dock att våldet mot minoriteter nu inte utövas av en militärstyrd statsapparat, utan av en politisk opposition och minoritet, vars ledare står inför rätta. Konflikten består, men med omkastade roller. Värt att påpeka är också att regeringen har bemött demonstranternas krav på hårdare straff med uttalanden om att folkets förväntningar på rättskipningen bör beaktas av domarna. När domslutet sedan kom mot Jamaat-e-Islamis vice ordförande, åtalad för krigsbrott, blev straffet också döden och inte fängelse. Denna typ av politisk inblandning sänker givetvis rättsprocessernas trovärdighet, oavsett sakläget i skuldfrågan.

Rättegångarna och demonstrationerna i Bangladesh är en del av en bredare konflikt i Sydasien: om islams karaktär, om religionens roll i politiken, samt om statens och nationens karaktär. I olika skepnad pågår dessa konflikter även i Indien, Pakistan och Afghanistan. Det kan förefalla märkligt att sådana frågor får så våldsamma konsekvenser, inte minst i länder som verkar ha mer akuta problem: sårbarhet för klimatförändringarnas konsekvenser, eller fattigdom och socioekonomiska klyftor. Denna synbara paradox är dock värd att hålla i minnet när vi letar efter nya krishärdar. De arabiska upproren kom som en överraskning för de flesta. Därefter har vissa bedömare börjat använda dem som mönster för spådomar om framtida samhälleliga omvälvningar – både vad gäller bakomliggande faktorer som matpriser och tänkta följder som ett allmänt uppsving för islamistiska rörelser. De komplexa politiska konflikterna i Bangladesh och Sydasien har andra – på flera sätt direkt motsatta – orsaker och mönster. Det är inte alltid de väntade problemen som ger upphov till social mobilisering och politisk oro. Detta kan utgöra en påminnelse om vikten av att ta hänsyn till lokala, mer eller mindre idiosynkratiska faktorer när vi försöker ställa prognoser om risk, konflikt och säkerhet.

Lika lön för alla?

I könsdebatten kommer ofta argumentet "lika lön för lika jobb" upp. Jag tycker att det är så självklart att striden inte ens borde behövas föras, men likaså behövs den. Den andra könsrelaterade lönedebatten är "lika lön för likvärdiga jobb". Kvinnodominerade arbeten har allt för ofta lägre lönenivåer än mansdominerade. Denna debatt är betydligt svårare att föra då det är svårt att jämföra äpplen och päron. Hur är likt är t.ex. ansvaret som en sjuksköterska har för en patients liv jämfört med personalansvaret som en avdelningschef har på ett bolag?

Försvarsmakten har genom åren också lidit av detta. Hur ska kompetens inom ett arbetsområde jämföras med ansvaret som chef? Oftast har löneutvecklingen enbart varit kopplad till grad och inte kompetens. Som ett medel för att bota detta problem så infördes I-löner. Här var tanken att en duktig löjtnant med många års arbetslivserfarenhet lönemässigt skulle kunna hamna på samma nivå som en kapten. Men tyvärr så har de lönesättande cheferna traditionellt varit en smula försiktiga med att tillämpa denna möjlighet. Att göra karriär har därmed varit det enda sättet att höja lönen.

Problemet med att alla vill göra karriär är att det tar tid från yrkesrollen och man kanske blir en bättre chef, men oftast en sämre fackman. Inom områden där praktiskt handhavade är väsentligt som t.ex. grupp/divisionschefer inom flygstridskrafterna kan det vara ett stort problem. Vem ska bli chef? Den bästa piloten eller den med bäst ledarskapsegenskaper? Det är inte alltid lätt för en bra chef att leda sitt förband i luften om han samtidigt är ringrostig som pilot. Långa utbildningar medför tyvärr ofta att man blir sämre på det praktiska. Causewitz i all ära, men han visste inte hur man flög ett flygplan.

I perioder med hög rekrytering från civila arbetsmarknaden så har Försvarsmakten tvingats ta till extraordinära medel för att behålla personalen. T.ex. fick flygförarna löneavtalet ALFF på 90-talet som drastiskt höjde lönerna. Flygteknikern fick även de lönetillägg för att motsvara de civila lönerna. Dock så har viljan att bibehålla dessa tillägg sjunkit från arbetsgivarhåll när lönemarknaden ändrats.

Man har även tittat på alternativa karriärer för att kunna ge lön för kompetens och inte bara grad. På 80-talet infördes AK/SK för löjtnanter, där AK - Allmän Kurs var tänkt för de som senare skulle göra karriär och SK - Specialist Kurs för de som skulle stanna kvar och bli specialist inom sitt yrkesfack. Tyvärr så fungerade detta heller inte särskilt bra, då de som gick SK behandlades som mer eller mindre en misslyckad officer. Lönemässigt uppstod det genast skillnader mellan AK/SK-officerare. De flesta försökte därför gå AK för att lämna öppningar för framtiden.

Man har även försökt ta fram specialistutbildningar. Högre kurs telekrig på Militärhögskolan var en sådan. Likaså specialistmärket som kunde fås inom olika områden. Men någon koppling till lön blev det aldrig. Graden var det enda som gällde.

Nu har Försvarsmakten sedan ett antal år utbildat specialistofficerare. (Att jämföra med gamla tidens underbefäl). Tanken var liksom AK/SK god. Att få officerare som var duktiga inom sina yrkesområden och som skulle säkerställa att förbandets kompetens bibehölls. Ett intressant faktum i sammanhanget är att den ultimata specialisten, d.v.s. stridspiloten, fortfarande kommer att vara officer. Att återinföra en kategori liknande fältflygaren var inte aktuellt då positioner i Högkvarteret måste tillsättas med officerare med pilotbakgrund. Försvarsmakten ansåg sig inte ha råd med två utbildningsvägar för flygande officerare/specialistofficerare...

Men tyvärr så börjar det utkristalliseras att den grundläggande tanken bakom införandet av specialistofficerarna nog inte var att få kompetenta befäl, utan att sänka den allmänna lönenivån.

Just nu har Försvarsmakten ett stort problem. Det finns många officerare som besätter positioner som enligt listorna skall vara för specialistofficerare. Hur ska man göra här? Officerarna har arbetslivserfarenhet och högre grad och därmed ofta betydligt högre löner än specialistofficerarna med samma arbetsuppgifter.

Ett område där det på senare tid har uppstått konflikt mellan arbetsgivaren och facket är färdmekaniker, d.v.s. flygtekniker som har flygtjänst. De första specialistofficerarna som kan besätta denna position har börjat dyka upp. Problemet är att Försvarsmakten erbjuder dess betydligt lägre lön än nuvarande löjtnanter. Facket har givetvis protesterat, men ännu så har arbetsgivaren valt att inte förhandla. I stället så är det stopp och inga nya färdmekaniker kan utses.

Problemet kan ses från två håll. De gamla officerarna kanske ses som överbetalda av arbetsgivaren. De nya specialistofficerarna som underbetalda av facket. Det som kommer att avgöra är suget från den civila arbetsmarknaden. Om specialistofficerarna är underbetalda så kommer de mycket snart att lämna Försvarsmakten och gå till det civila arbetslivet.

F&S tolkar regeringens hållning om de afghanska tolkarna

Så här inför påsk är det dags att fånga upp var vi befinner oss i frågan om de afghanska tolkarna. De senaste veckorna har frågan utvecklats ytterligare. Först ut var ÖB, som åter i tjänst på plats i Afghanistan, sa att han ville se någon form av asylprogram för dessa. Han bekräftade instschefen, generallöjtnant Anders Silwers, tydliga besked att det föreligger en hotbild mot denna grupp. För Försvarsmakten finns det en dessutom en dimension att visa de egna och omvärlden att den tar hand om kamrater och källor till kunskap.

Försvarsminister Karin Enström replikerade med samma budskap som sin kollega Tobias Billström, individuell prövning och regelverket gäller. Det förstärkte bilden av regeringen som defensiv och ovillig att diskutera den principella frågan. Vilket ansvar har Sverige för den lokalbefolkning den anställer? Vid en militär statskupp i ett valfritt land, kanske med etniska eller religiösa övertoner, är det inte turordningsregler som är den största huvudvärken. Vårt tänkande kretsar inte kring massakrar eller tortyr, utan det värsta/bästa som kan hända när en arbetsgivare drar sig ur lokalsamhället är att bli anställd i ett bemanningsbolag. Perspektivet beroende av ideologisk hemvist.

I söndags uppträdde sedan den internationellt kände pakistanske författaren Ahmed Rashid i SVT Agenda. Med sin omvittnade stora kunskap om Afghanistan var det ytterligare en belastning för regeringen på bästa sändningstid. Han var tydlig, och upprördheten gick det inte att ta miste på, att vi har ett moraliskt ansvar för dessa människor. En enkel granskning av opinonsbildningen visar att landets ledarsidor sällan har varit så eniga i sin uppfattning. Ta ansvar.

Under veckan uppstod sedan en diskussion mellan socialförsäkringsutskottets ordförande Gunnar Axén (m) och Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten. Sakfrågan handlade om det intiutivt smarta förslaget att Försvarsmakten helt sonika anställer tolkarna i myndigheten och tar hem de som vill. Här blir det lite moment 22, eftersom anställningar i Försvarsmakten i nästan alla fall innebär en säkerhetsklassning som i sin tur kräver ett medborgarskap, vilket ju inte den enskilde tolken kan få eftersom han inte kan söka asyl annat än på plats i Sverige. För att ytterligare förvirra det hela, så kan ju tolkarna som tillfälligt anställda på plats ha arbetsuppgifter som innebär en säkerhetsklassning utan medborgarskap. Jag vill passa på att ge en eloge till Erik Lagersten för det sätt han företrädde en fin ämbetsmannatradition i diskussionen med sakliga och tydliga argument.

Så varför är vi där vi är? Har regeringen missbedömt frågan? Vill den inte ha en diskussion om att insatsen inte uppnått sina målsättningar, eftersom människor kan behöva fly efter vår närvaro? Eller handllar det om en oro för att skapa en särlösning som i sin tur ska följas av andra gruppers krav på särskild behandling? Det är svårt att hitta svaret, särskilt när regeringen inte tar till det klassiska utredningsbeslutet. Möjligen kan det vara en kombination av alla faktorerna.

Och medan tiden går långsamt här hemma inför valet 2014, så tickar klockan allt snabbare för de afghanska tolkarna. Den 15 april friställs de tolkar som arbetar från Camp Monitor i Shebregan, Jowzjanprovinsen. Dessa är anställda via det schweiziska bolaget Supreme, vilket är en bekväm lösning för alla parter utom tolkarna. Statsmakterna kan ha mindre trupper i Afghanistan på pappret och bolaget tjänar bra med pengar. I Shebregan är inte lagens arm så lång, så det vill till att de till nyligen helt nödvändiga tolkarna vet att navigera för att skydda sig och sin familj.

Alternativet till trakasserier och förföljelse, död eller tortyr är att gynna den internationella brottsligheten och betala människosmugglare dyrt för biljetter till Europa. Till länder som Sverige med en generös flyktingpolitik är efterfrågan störst, vilket i sin tur driver upp priserna. Lojala medarbetare blir av med sina besparingar om de vill slippa förföljelse, och maffiastrukturerna blir ännu rikare och farligare på sikt.

För att tala i Torgny Segerstedts anda:
Bort släpa sig de afghanska tolkarna. Kvar står ministären Reinfeldt och myser i solskenet.

——————————————————————————————-

Läs gärna ett tidigare inlägg: Karl-Bertil Officers julafton

Att skicka och uppfatta signaler

Igår lät man från amerikanskt håll meddela internationella medier att B-2 Spirit stealthbombflygplan flugit från sin hemmabas i Missouri till Sydkorea för att där delta i en övning och fälla barlastade bomber mot mål på ett skjutfält och sedan återvända hem. Tidigare under månaden meddelades från amerikanskt håll att äldre, men likafullt kapabla B-52 bombflygplan deltog i andra flygövningar över Sydkorea.

Avsikten med gårdagens amerikanska pressmeddelande om stealthbombflygplanen torde vara klar för var och en. Det krävs inga större mått av kunskaper i internationella relationer för att förstå syftet. Signalen till Nordkorea är att man med kort varsel kan sätta in mycket kraftfulla resurser med förmåga till konventionell precisionsbekämpning som Nordkorea har mycket svårt att rå på. Det är militärt kraftspråk som en förlängning av politiska ansträngningarna, där man försöker komplettera de diplomatiska och ekonomiska medel som redan använts i försöken att reducera det nordkoreanska hotet.


Lika lättolkat och uppmärksammat i svenska media som det nu aktuella kraftspråket kring den koreanska halvön är, lika förvånande är oförmågan i svenska media att uppfånga liknande signaler i vårt eget närområde. När ryska försvarsministeriet i somras, på samma sätt som nu det amerikanska, lät meddela att man flugit Östersjön runt med strategiskt bombflyg beväpnade med kryssningsrobotar uppmärksammades det inte i Sverige. Onekligen vill man från ryskt håll sända "någon" en signal, med tanke på pressmeddelandet och det faktum att man specificerade att flygplanen bar skarp last.

Även bloggen Observationsplatsen uppmärksammar att "Långtbortistandoktrinen" bitit sig fast i svenska media på ett sätt som gör att man missar det som händer precis framför näsan. Man berättar om den av president Putin snabbt beordrad beredskapsövningen i Svarta Havet, men har helt missat att en ny, samtidig, övning genomförs med det ryska strategiska bombflyget. Det återstår att se om några nya pressmeddelande skickas från denna. Än intressantare är den stora flygövningen som just nu genomförs i Karelen, nära den finska gränsen och endast ca 70 mil från Stockholm med upp till 80 flygplan.


DN, 2Aft, 2, 3, 4, 5SvD, 2, 3SR, 2SVT, 2, 3, 4GP

Rysk övningsverksamhet och svensk nyhetsvärdering

aftonbladetTack Aftonbladet för en så bra illustration…

Ännu en gång slås man av hur illa ställt det  är med den svenska nyhetsrapporteringen, kanske framför allt nyhetsvärderingen som redaktörerna gör om säkerhetspolitik. Ett aktuellt exempel är den nyss igångsatta beredskapsövningen Svarta Havet som idag har florerat i dagens media. Bland annat har både DN och SR Ekot rapporterat om den. Långbortistandoktrinen har bitit sig fast i Massmediasverige…

Visserligen är det en större övning och den var hastigt påkallad. Gott så, att allmänheten och mediekonsumenterna blir varse om aktuella händelser. Kritiken kan i sammanhanget inte riktas mot det aktuella exemplet.  Det som är underligt är hur man silar mygg och sväljer kameler, vilket i slutändan får moderna myter att florera och frodas i aktuell säkerhetspolitisk debatt.  Argument som ”rysk upprustning sker från låg nivå”, ”modern rysskräck” och ”man satsar framför allt längre österut” får fotfäste och accepteras som allmängiltiga sanningar, både av politiska företrädare och allmänhet.

Det som är underligt i sammanhanget är en total tystnad kring den ryska luftstridsövningen LADOGA-2013/Ладога-2013, som faktiskt är den största enskilda luftstridsövningen i svenskt närområde sedan kalla kriget, drygt 60 mil från Stockholm. Med ett 70-tal flygplan och helikoptrar motsvarar den gott  och väl ett välmående skandinaviskt lands hela flygvapen. Vilket land som avses kan du som läsare lista ut själv…

Listan på talande exempel kan göras längre. Ett i media uppmärksammat utspel i vintras var Putins satsning på flottan inom ramen för den pågående materielanskaffningsplanen GPV-2020, där man flitigt beskrev den pågående ryska anskaffningen av strategiska robotubåtar. Att man i Östersjön har två varv som bokstavligen sprutar ut ytstridsfartyg på löpande band är det däremot tyst om.

Kompetensen hos journalistkåren om säkerhetspolitik kan närmast jämföras med en mediakurspraktikant från Lackalänga folkhögskola  där det närmast råder total  begreppsförvirring runt ord som hotbild, risk och förmåga. Att man sedan än mer går vilse kring Överbefälhavarens syn på Insatsorganisation 14:s förmåga 2019 i ett av flera spelade scenarior är bara att beklaga. Nu bär inte enskilda tidningsredaktörer skulden för den utarmade nehetsbevakningen. Många nyheter som publiceras är inte tidningen egna redaktionella material, utan köps in som tjänst från nyhetsbyråer som TT, Reuter eller AFP. Visserligen drar man in på korrespondenter på båda fronter men med hjälp av IT kan mediabolagen lätt scanna av rapportering från bland annat östra delen av Europa tack vare nyhetsbevakningstjänster som Retriever/motsv

Visserligen finns det ljus i mörkret såsom SvD Mikael Holmström eller DN:s Ewa Stenberg, men dessa erkänt duktiga journalister kan inte ensamma täcka det breda spektrat av, i Observationsplatsens sätt att se världen, intressanta händelser som i förlängningen kan påverka svensk säkerhetspolitik.

Sedan bloggen startades sommaren 2010 har dock det blivit bättre. Situationen är dock långt ifrån bra, på sin höjd nöjaktig…


Vår beredskap är god


Marinbloggen skriver två fartygschefer på Visbykorvetter om korvetternas luftförsvarsförmåga med anledning av att denna debatteras flitigt sedan dess regeringens genomförandegrupp år 2008 strök anskaffningen av luftvärnsrobotar till Visbysystemet. I sitt blogginlägg vill fartygscheferna framhålla hur god den nämnda förmågan är. Jag har postat en kommentar på Marinbloggen eftersom jag anser att inlägget är skadligt (!) för svensk försvarsförmåga. Det återstår att se när och om kommentaren publiceras. I väntan på detta ska jag inte förekomma denna med att repetera innehållet här. Dock har bloggrannen Skipper postat ett eget blogginlägg på snarlikt tema som min kommentar. Passa även på att läsa Skippers kommentarer kring Riksrevisionens granskning av bemanningssituationen i Flygvapnet och Marinen.


Huruvida Visbykorvetternas luftförsvar mäktar med påskkärringar eller om kontrollen av dessas färd genom svenskt luftrum helt överlämnas till Flygvapnet och Luftvärnet, återstår att se.

Glad påsk!

Debatt om Visbykorvetternas luftförsvar igen!

Foto: Försvarsmakten
marinbloggen skriver i dag två aktiva fartygschefer om den debatt som handlat om luftförsvaret på de fem Visbykorvetterna, eller rättare sagt den debatt som skjutit in sig på avsaknaden av ett relevant luftförsvar på fartygen.

Fartygscheferna vill med sitt inlägg klargöra att allt inte är så mörkt som debatten från vissa håll gett sken av. Det är självklart mycket glädjande att man förklarar för allmänheten, politiker och vår högsta militärledning vilken bra utrustning man har fått på sina fartyg. Utrustningen som nu finns ombord håller mycket hög klass, inte tu tal om detta! Det är också behjärtansvärt att man uttrycker stolthet över sitt fartyg och sin besättning. Vilken fartygschef skulle inte vara det? Det är dessutom mycket bra att fartygscheferna tar upp de fördelar som tillförsel av ett lv-robotsystem skulle ge.

Men ett modernt luftförsvar är ett trots allt ett system av system, vilket fartygscheferna även förklarar i inlägget, men har tyvärr ingenting med stolhet eller den enskilda besättningens förtroende för sitt eget fartyg att göra även om man kommer väldigt långt med hårt arbete, engagemang och professionalism. Det egna luftförsvaret måste dock ändå i sin helhet ställas i relation mot hårda fakta och verkligheten där ute.

Tyvärr blir en debatt om huruvida Visbykorvetternas luftförsvar är bra eller inte, väldigt ensidig och snedvriden då ingen med sakkunskap kan bemöta eller lägga fram detaljerade fakta runt förmågorna med hänsyn tagen till sekretess runt såväl system som stridsteknik och taktik.

Att ensidigt debattera hur bra, eller hur dåligt ett system är blir dessutom helt obsolet om man inte sätter in det egna systemet i ett sammanhang mot ett antal tänkbara typfall och system som olika sjömålsrobotar från varierande typer av vapenbärare som fartyg, flyg och landbaserade system. Man måste även sätta in systemet i olika stridssituationer där förvarningstider, anflygningstider, samlade insatser (tid i mål) och mättnadsfaktorn av det egna luftförsvaret är viktiga faktorer att ta hänsyn till i analysen.

Fartygscheferna avslutar det annars mycket bra och klarläggande inlägget med meningen:
"Visbykorvetterna är således inte på något vis oförmögna att försvara sig själva idag."
Just där formulerar man sig något olyckligt med hänsyn taget till det man själv tidigare beskrivit då man inte förklarar mot vad, i vilken situation, och under vilka förutsättningar Visbykorvetterna faktiskt är förmögna, eller till och med har en mycket god förmåga att luftförsvara sig mot. En anledning till att man inte kan förklara detta i detalj är givetvis, som beskrivits tidigare, kopplat till sekretessen.

För den som är insatt i sakfrågan är det här inget problem i sig, då de flesta med viss sakkunskap i ämnet luftförsvar, modern sjömålsrobotteknik och taktik, vet hur saker och ting förhåller sig. Det finns givetvis flera scenarion där luftvärnsrobot som kan bekämpa mål på större avstånd än eldrörsartilleri kan bli helt avgörande.

Problemet är att våra politiker, försvarspolitiker tillhörande Moderaterna i synnerhet, dammsuger debatten på uttalanden att vila sig mot när kritik kommer från opposition och försvarsdebattörer mot att man stoppat vissa materielsystem, i det här fallet luftvärnsrobot till Visbykorvetter. Vi har även sett uttalanden från högre militärer där man antingen är felinformerad, eller själv dåligt insatt i sakfrågan. Något som på sikt kan påverka Försvarsmaktens argumentering för att i framtiden erhålla de system man så väl behöver.

Anders Silwers uttalande om Visbysystemets luftförsvar vid en konferens arrangerad av Folk och Försvar i höstas, samt Cecilia Widegren (m) twittrande om den nuvarande goda försvarsförmågan (bättre nu än för 20 år sedan) är två praktexempel på när information feltolkas och sedan återanvänds till nackdel för Försvarsmakten.

Vad är då budskapet i detta inlägg?

Det är mycket bra att fartygscheferna har viljan och engagemanget att nyansera bilden av en något snedvriden debatt, fortsätt så! Men samtidigt är det oerhört viktigt att benämna sakförhållanden för vad de är när det kommer till att beskriva våra förmågor, inte skönmåla, inte nedvärdera, utan enbart förhålla sig till fakta som dessutom är satta i ett sammanhang. I värsta fall kan våra egna argument annars användas mot oss själva i framtiden.

Regeringens replik på riksrevisionens rapport!


Det har gått inflation i användande av begreppet "man upphör aldrig att förvånas" i samband med försvarspolitiken under det senaste året. Det gäller även regeringens hantering av myndigheten Försvarsmakten.

I dag släppte regeringen sitt svar på riksrevisionens rapport med namnet "Bemanningen av marinens och flygvapnets stående insatsförband" (RiR 2012:18). Även här finns föga förvånande en hel del anmärkningsvärda formuleringar och sakförhållanden att kommentera och belysa. I riksrevisionens rapport som presenterades redan i november 2011 står följande att läsa.
Insatsförbanden vid marinen och flygvapnet är utrustade med större materielsystem, exempelvis korvetter och stridsflygplan, som kan generera hög förmåga. Bemanningen av dessa system är avgörande för att få ut hög effekt. I 2009 års försvarsbeslut bedömde regeringen att tillgängligheten på två av de fyra stridsflygdivisionerna var för låg; iakttagelserna i denna granskning talar för att detta läge kvarstår. Vart och ett av marinens fartyg har en enda besättning, vilket inte medger redundans för kritiska kompetenser. Denna bemanning leder för sjöstridsflottiljernas del till att korvetterna genererar endast cirka 20–30 procent av den potential som finns av sjödygn. Detta kan jämföras med Kustbevakningen, vars större kombinationsfartyg genererar cirka 70 procent av potentialen.1 Dessa förhållanden är enligt Riksrevisionen ett tecken på att dyr och sofistikerad materiel underutnyttjas inom marinen och flygvapnet, vilket inte gagnar beredskapen, förbandens förmåga eller personalens kompetensutveckling.

Riksrevisionen rapport är i sin helhet mycket bra och ger en förhållandevis god bild av konkreta förhållanden. Givetvis är det så att just ytattackförband och stridsflygdivisioner, vårt skalförsvar, borde vara bemannade och gripbara i en betydligt bättre omfattning än vad de är i dag. Men samtidigt blir man bekymrad när man jämför Marinen med Kustbevakningen, något som är helt irrelevant i sammanhanget.

Om vi avgränsar det hela till att titta på de fem operativa och bemannade korvetter Marinen i dag förfogar över så måste man samtidigt titta på vilka uppgifter dessa fartyg har.

Om huvuduppgiften för de fem korvetterna enbart vore att patrullera Östersjön och Västerhavet över tiden, d.v.s. att enbart befinna sig till sjöss, så är jämförelsen med Kustbevakningens kombinationsfartyg relevant. Men Kustbevakningen har till skillnad från Marinen helt andra typer av uppgifter som att ex. övervakas sjöfart, kontrollera fiske, kontrollera miljöutsläpp från fartyg, utgöra sjöräddningsresurs osv. När det kommer till en jämförelse avseende bemanningen av fartygen så utgör Kustbevakningens kombinationsfartyg av nautiker, maskinpersonal, däckspersonal och kockar. I en korvett finns förutom dessa kategorier dessutom en hel mängd individer med helt unika specialkompetenser som sonaroperatörer, signalspanare, eldledare, vapentekniker, systemtekniker m.m. Jämförelsen blir därför helt obsolet.

Marinens fartyg har generellt sett inte heller några stående uppgifter likt de som Kustbevakningen har, utan skall primärt övas för att så optimalt som möjligt kunna verka med vapen och sensorer i händelse av en väpnad konflikt eller allvarlig kränkning av vårt territorium. Det är således en avgörande skillnad! Marinen har givetvis uppgiften att kunna uppträda med sjöbevakningsfartyg, men ett sådant behöver nödvändigtvis inte utgöras av en korvett. Det kan jämföras med våra JAS 39 som står i incidentberedskap utan någon annan beväpning än automatkanon.

Men åter till bemanningen av korvetter. I riksrevisionens rapport är andemeningen att försvarsförmågan skulle öka om flera besättningar fanns tillgängliga för varje fartyg. Det är till viss del korrekt men ger inte hela sanningen. Är det primära målet att öka försvarsförmågan så är det fler fartyg, inte fler besättningar som är nyckeln till framgång. Om de fem ynka korvetterna vi förfogar över sätts ur spel till redan innan man kommit till sjöss så spelar det knappast någon roll om det står tio besättningar på kajen.

Än mer bekymmersamt blir det om man tittar på regeringens kommentarer till rapporten där man kan hitta följande citat.

Införandet av en insatsorganisation minskar därigenom skillnaden mellan den fredstida organisationen, bestående av utbildningsförband, och krigsorganisationen, som innan omställningen utgjordes av ett stort antal förband med låg tillgänglighet bestående av pliktpersonal.

Här är regeringen ånyo ute och cyklar. Inom just Marinen och Flygvapnet har tillgängligheten tidigare varit mycket hög enbart med inneliggande årskull av värnpliktiga. Man visste dessutom att den värnpliktiga besättningen fanns disponibel från början till slut utan att påverkas av högskolestarter eller byte till ett civil jobb med en månads varsel. Här utgjorde dessutom krigsplacerade värnpliktiga en omfattande reserv som i sin tur utgjorde den redundans riksrevisionen är ute efter. En redundans som inte längre finns. Vidare i texten.

Riksrevisionen konstaterar att bemanningsläget, i förhållande till fastställda personalramar, är sämre än inom marinen. Mest allvarligt är bemanningsläget vid stridsflygdivisionerna. Samtidigt visar granskningen att ramarna för de marina fartygsförbanden är snävt hållna och att fartygen endast har en besättning var

Här ser man att personalramar med en besättning/fartyg som det primära problemet. Man har här mycket olyckligt flyttat fokus från det egentliga problemet som är bemanningen av fartygen här och nu när vakansläget i den enda tillgängliga besättningen är allt från problematiskt till ohållbart. Man kan i många fall inte ens bemanna upp fartygen med en enda komplett besättning!

Det är nu begreppet "man upphör aldrig att förvånas" måste dras fram igen. Riksrevisionen talar i sin rapport om att bemanningsläget av stående förband är ett problem. Man förordar till och med dubbla besättningar för att öka tillgängligheten. Minns nu att rapporten kom i november.

Regeringen kontrade för enbart några veckor sedan med att man istället för att tillföra den nödvändiga personalen som riksrevisionen pekar på, nu väljer att reducera de kontinuerligt tjänstgörande officerarna med 500 individer till förmån för tidvis tjänstgörande personal(!) Att bemanna stående förband i Flygvanet och Marinen med annat än kontinuerligt tjänstgörande låter sig självklart inte göras. Ekvationen går inte ihop.

Ytterligare beklämmande uppgifter framkommer från regeringens kommentarer till rapporten.

Den brist på bemanning som enligt Riksrevisionen råder bör betraktas mot bakgrund av de avvägningar och prioriteringar som gjorts av Försvarsmakten och regeringen över en längre tid. En viktig faktor vid  prioriteringar är att Försvarsmakten ska genomföra utvecklingen av insatsorganisationen inom befintliga ekonomiska ramar.

Detta är förvisso inget nytt, men ger ytterligare ett kvitto och bekräftelse på vad vi redan visste rörande regeringens syn på säkerhetspolitiken. Den utslitna försäkringsjämförelsen kan ändå vara på sin plats. Regringens hantering kan liknas med en familj som enbart väljer att försäkra husets ena våning för man ville hellre lägga pengarna på en utlandsresa. Risken för inbrott och brand är ju trots allt inte så stor....

Förvånande är också regeringens bedömningar och slutsatser. Trots att riksrevisionen anser att informationen om läget till riksdagen måste förbättras, så att enskilda ledamöter skall kunna ställa frågor så konstaterar regeringen följande.

Försvarsmakten planerar inga nya åtgärder inom detta område med anledning av granskningsrapporten.  Regeringens bedömning är att någon ytterligare åtgärd inte är nödvändig.

Det sistnämnda stycket i regeringen kommentar rörande försvarsförmågan är inte bara mycket motsägelsefullt, det är även svårt att tyda vad man från regeringen egentligen vill säga?

Regeringen bedömning att Försvarsmakten har förmåga att möta de krav som ställs på omvärldsbevakning, insatser för att hävda Sveriges territoriella integritet samt insatser för att försvara Sverige mot relevanta hot och främja svensk säkerhet. Regeringen bedömer dock att det fortfarande finns begränsningar i förutsättningarna för Försvarsmakten att kunna möta olika händelseutvecklingar och hot som kan uppstå vid ett försämrat omvärldsläge. Främst rör bristerna det materiella och personella läget i vissa förband och funktioner. 

Inledningsvis kan man försvara Sverige samtidigt som man medger att det finns begränsningar i förutsättningarna kopplat till materiel och personal. Just detta har även Försvarsmakten redovisat i sitt svar på RB7. Ett svar som försvarsminister Karin Enström avfärdade som "fel svar" och beordrade i stället en reducering av personal och omfördelning av ekonomiska medel i något som skulle kunna klassificeras som ministerstyre.

Förvirringen är total!

Det är kanske därför inte så särskilt förvånande att riksrevisionen nu tagit ett beslut att på eget initiativ utreda försvarets förmåga. Något som är mycket välkommet!

Steiners brittiska SS-frivilliga

SS-generalen Felix Steiner framkallar känslor i filmen "Undergången".

Flera nya uppgifter om SS inklusive dess mer militära gren Waffen-SS publiceras nu för första gången på svenska i SS - en ny historia av Adrian Weale. Jag har läst boken och kan utlova både nyheter och tänkvärd analys.

Den brittiske underrättelseofficeren och författaren Adrian Weale lyckas i sin nya bok beskriva hela den komplicerade och mytomspunna SS-organisationen på ett både givande och nytt sätt. Nytt genom att han själv forskat fram flera nya uppgifter och genom att hans analys av Waffen-SS lär bli citerad många år framöver.

De drygt 60 brittiska SS-frivilliga får särskild belysning av Weale. Bland den miljon män som bar SS-uniform var de brittiska frivilliga en droppe i havet men icke desto mindre är det synnerligen läsvärt och med lite svensk koppling, eftersom de under en tid tillhörde samma kompani som flertalet svenskar i division "Nordland". Bland SS-britterna fanns både en tidigare medlem av RAF och specialförbandet SAS. Weale kommer även med kontroversiella uppgifter om britternas chef och beskyddare under krigets sista dagar, general Felix Steiner. Jag har diskuterat uppgifterna med några författarkollegor och vi finner dem vara möjliga, fortsättning följer.

Som om SS-britterna inte var nog bisarra presenterar Weale även nya rön om den handfull amerikaner, inte bara av tysk börd, som kom med i SS. Två var till och med från samma delstat, Missouri.

SS - en ny historia kostar som månadens premiebok 98,- inom SMB. Premiebok förutsätter att man beställer en till bok/film/pryl.

Gästinlägg: Fördel JAS

Detta gästinlägg är en replik på helgens debattartikel i SvD av ett antal miljöpartistiska politiker. Gästinläggets författare, Lars Helmrich, är överstelöjtnant i Flygvapnet, tidigare chef för en JAS 39 division på F 7 och numera verksam på Inriktningsavdelningen på Ledningsstaben i Högkvarteret. Läs gärna också hans artikel om nya säkerhetspolitiska förutsättningar för Sverige i senaste numret av Vårt Försvar. Inlägget nedan är skrivet av Lars som privatperson och ej som företrädare för Försvarsmakten.

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Fördel JAS


Gör svenska pengar störst nytta i cockpiten på JAS eller hos en organisation som kämpar för mänskliga rättigheter i S:t Petersburg? Den frågan ställs i en debattartikel i lördagens Brännpunkt av Valter Mutt (MP), Pernilla Stålhammar (MP) och Linnéa Engström (Östprogrammet Green Forum). I svaret ställer författarna svenska militära satsningar i kontrast till ökat samarbete.

Utvecklingen i Ryssland är, såsom beskrivs i artikeln, oroväckande. Den kännetecknas av en negativ demokratisk utveckling med ökande förtryck av oliktänkande, korruption och en dyster demografisk framtid kopplat till stora folkhälsoproblem. Därutöver tillkommer ett omfattande miljöproblem, ett stort beroende av höga gas- och oljepriser samt en omfattande militär upprustning. Det är självklart av största vikt att fördjupa samarbetet Ryssland och integrera landet närmare i den europeiska gemenskapen inom alla områden, inte minst när det gäller synen på demokrati och militär maktutövning. Det är dock naivt att tro att ett ökat samarbete med Ryssland kan ersätta militära medel och JAS.

Sveriges militära styrkor är till för att skydda Sverige och svenska intressen. Det kan vara i en konflikt i närområdet, Sverige har ju genom solidaritetsdeklarationen klargjort att vi inte kommer vara passiva om ett EU- eller Nordiskt land angrips. När det gäller insatser längre bort gör Sverige viktiga insatser i den FN-mandaterade operationen i Afghanistan och den EU-ledda insatsen mot pirater utanför Afrikas horn. Vid insatsen i Libyen för två år sedan bidrog svenska JAS-flygplan till att det libyska folket äntligen kunde befria sig från decennier av diktatur. JAS-systemet är extra intressant eftersom det tydligt illustrerar betydelsen av långsiktighet i säkerhetspolitiken.

Efter studier påbörjade under 1970-talet fattade riksdagen 1982 beslut om att anskaffa JAS 39 Gripen. Det var ett år efter grundstötningen av U 137 och Leonid Brezjnev styrde fortfarande Sovjetunionen. När vi nu står i 2013 och blickar tillbaka 30 år kan vi se flera viktiga händelser som i princip var omöjliga att förutse men som har haft stor inverkan på världens utveckling. Berlinmurens fall 1989, terrorattackerna mot USA 2001 och den Arabiska våren 2011 är exempel som visar hur oförutsägbart det internationella systemet är. Vi står nu mitt i Gripenepoken, då flygplanet är tänkt att tjäna svensk säkerhet de kommande 30 åren. Om den framtiden kan vi vara tämligen säkra på att vi åter kommer se händelser som vi inte räknat med och vars följder inte kan förutsägas.

Författarna från i lördags berör det som ibland kallas det vidgade säkerhetsbegreppet. Det inkluderar bland annat problem orsakade av klimatförändringar, miljöförstöring, organiserad brottslighet och hot inom cyberområdet. Framväxten av dessa hot innebär dock inte med automatik att traditionella utmaningar som maktkamp mellan stater eller militära aktioner dem emellan försvinner. Det finns inte en konstant summa av hot och utmaningar som fördelas mellan olika områden. Snarare är det så att den allt snabbare och mer sammankopplade värld som teknikutvecklingen och globaliseringen leder till, tillsammans med utmaningarna inom det vidgade säkerhetsbegreppet och traditionellt militära hot, interagerar på ett sätt som ökar oförutsägbarheten för framtiden. Därför är det viktigt att ett ökat samarbete med Ryssland kompletterar, inte ersätter, JAS.

Såsom det politiska beslutsläget ser ut nu kommer JAS att tjäna svensk säkerhet under mer än ett halvt sekel. Gripen är ett utomordentligt gott exempel på svensk tekniskt kunnande och industriell kompetens. Det bidrar också till andra nationers försvar. När demokratiska länder, som exempelvis Sydafrika, väljer Gripen istället för stormakterna flygplan är det ett kostnadseffektivt alternativ som också stärker deras oberoende och internationella handlingsfrihet.

Lars Helmrich, med över 20 år i cockpit

Kommentarer på MP:s Rysslands-”strategi”

Den 22 mars gav ett par företrädare från miljöpartiet ett utspel på SvD Brännpunkt om hur Sverige ska möta den ryska upprustningen. I utspelet blandas försvarspolitik, biståndspolitik och utrikespolitik ihop i en salig blandning och deras argument är att köpa JAS-plan är dumdristigt och pengarna skulle spenderas på stöd till demokrati och öppna Rysslands ekonomi med samarbete.

Det första lustiga med artikeln är att de förespråkar omfördelning mellan två olika utgiftsposter, försvarsbudgeten och biståndsbudgeten. Försvarsbudgeten ligger idag kring 44 miljarder och biståndsbudgeten 36 miljarder. Att de förespråkar en omfördelning mellan de två tycker jag är väldigt smakligt, men de gör det liksom åt fel håll. De senaste månaderna har det blivit tydligare än någonsin att Försvarsmakten saknar miljardbelopp för att ens 2023 uppnå de ambitioner som sattes ut för 2014. En omfördelning inom biståndsbudgeten skulle vara en helt annan fråga, men att ytterligare vilja drar ner på försvarsbudgeten när Försvarsmakten årligen möter underskott på upp till 4 miljarder är direkt oansvarigt, men tyvärr inte ovanligt i Miljöpartiets syn på Sveriges försvar.

Ytterligare en lustighet i artikeln är att Sveriges investering i JAS skulle stärka hökar, militärer och säkerhetspolisens grepp i Kreml. Ja ni, i min värld beror den ryska upprustningen inte på ett uppfattat hot från Sveriges militära förmågor. Sedan verkar det gå ganska bra för de elementen i Kreml utan att Sverige investerar nödvändiga lägstaförmågor för att vårt flygvapen ska kunna fungera i ytterligare decennier.

Miljöpartisternas argument bygger på tankarna om den ekonomiska interdependensen ska väva ihop oss med Ryssland till den grad att det smittar av sig politiskt. Detta har varit fundamentet i ”Västs” förhållningssätt till Ryssland länge. Det argumentet avhandlade jag här och det har visat sig att inte fungera. Av olika anledningar har interdependensen inte fungerat, samarbetena blivit strikt sektoriella.

Slutligen är demokrati fantastiskt och det bästa säkerhetsgarantin i förhållande till Ryssland, men samtidigt får man ha ett kritiskt förhållningssätt till hur det görs och hur stora chanserna är att lyckas. Hur mycket demokrati har de miljarders miljarder som spenderats i Rysslands efter Sovjetunionens upplösning resulterat i? Skulle vi bli säkrare om vi lät vårt flygvapen förfalla och gav de pengarna till organisationer i Ryssland som sedan blir åtalade för att vara utländska agenter i och med lagen antagen förra året? Min gissning är att fallet ej är så. Dock ska vi självklart stödja demokratikampen där vi bedömer att de kan ha påverkan.


Postat i:Försvarspolitik Tagged: Försvarsmakten, Miljöpartiet, Utrikespolitik

Libyska lärdomar för framtiden

Foto: Försvarsmakten

Biträdande professorn vid Georgetown University, tillika lektorn i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan, Robert Egnell, publicerade i höstas en rapport om det svenska deltagandet med stridsflyg i Libyeninsatsen, The Swedish experience in Operation Unified Protector – Overcoming the non-NATO member conundrum.

I rapporten, som huvudsakligen bygger på intervjuer med nyckelpersonal, går Egnell genom uppbyggnadsfasen för Libyeninsatsen och sedan hur förbanden kom att verka och responsen man erhöll från NATO och övriga koalitionen vid olika tidpunkter i insatsen. Av de flera viktiga och intressanta lärdomar som Egnell identifierar är det framförallt de som rör svensk försvars- och säkerhetspolitik som kommer att avhandlas här.


Som bekant och som Egnell påpekar sändes insatsen iväg med kraftiga svenska politiska förbehåll. Den enda breda politiska uppslutningen som gick att få kring en proposition var för en insats som inte tilläts verka i attackrollen, det vill säga anfall mot markmål. Sålunda blev också riksdagsbeslutet att den svenska insatsen skulle genomföras till stöd för flygförbudszonen (No-fly zone, NFZ) i jakt- och spaningsrollerna. Detta kom att formuleras i insatsregler och nationella förbehåll att de svenska flygplanen inte fick delta i den del av insatsen som syftade till skydd av civilbefolkningen då denna till största delen rörde vapenverkan mot markförband. Socialdemokraternas dåvarande partiledare Håkan Juholt uttryckte farhågor om att svenska flygplan i så fall skulle komma att bomba ”drogade barnsoldater”.

När så den svenska styrkan landade in på Sicilien fick drogs den med ett antal uppstartsproblem, varav de två värsta att endast marinflygbränsle fanns tillgängligt på basen (ett problem som man visste om men trodde skulle kunna lösas genom att köra vanlig JET A-1 bränsle från den civila flygplatsen) och problem orsakade av att Sverige som icke NATO-medlem inte fick tillgång till NATO:s sambandsnät. Dessa problem avhjälptes relativt snabbt även om det sistnämnda fick till följd att förbandets Full operational capability kom att fördröjas med ca en vecka. För den som vill läsa mer om detta rekommenderas Egnells rapport.

Förbandet kom, som Egnell berättar, snabbt att verka i spaningsrollen, då det libyska flygvapnet sedan några veckor inte längre verkade i luften. På marken fanns det inledningsvis en rad mål som högre staber ville ha information om, främst statusen på regeringsstyrkornas luftvärn och flygbaser och om dessa höll på att repareras. Informationen var intressant för högre staber och man uppskattade de snabba svenska rapporterna och deras höga kvalitet (mot slutet av insatsen var ”svensk information” närmast en kvalitetsstämpel). Dock blev NFZ allt mindre intressant sedan regeringsstyrkorna i det närmaste helt slutat flyga. Enstaka rörelser med helikoptrar och mindre flygplan för observation var det enda som kunde detekteras. Det stora informationsbehovet låg i vad de libyska regeringsstyrkorna hade för sig. Ett styrkebidrag som inte var muslimskt (viktigt för det internationella anseendet att ha muslimska allierade i en insats mot ett arabland) och därtill inte levererade effekt, var av mindre intresse. Sålunda kom intresset för den svenska insatsen att snabbt dala då användbarheten var ytterst begränsad, vilket märktes i t ex prioriteringen avseende de tankerresurser som krävdes för att nå alla delar av insatsområdet utom Tripoli.

En temporär lösning på problemet fanns. Det svenska förbandet kunde endast spana på mål som hörde till NFZ, men ej sådant som var renodlat R2P. NFZ-mål var förutom de man i första hand tänker på såsom flygbaser, luftvärn och STRIL-resurser även det taktiska luftvärnet. Taktiskt luftvärn återfinns allt som oftast i anslutning till markstridskrafterna, vilka de har till uppgift att skydda. Sålunda var taktiskt luftvärn såsom SA-8 legitima svenska spaningsmål, men de artilleriförband som de skyddade och som sköt in i civila områden var inte det. Hade man t ex upptäckt en avrättning av civila liknande de under andra världkriget eller på Balkan under 90-talet är det ytterst tveksamt om de svenska förbehållen hade tillåtit någon sådan information att rapporteras. Vad moralen och folkrätten säger är naturligtvis en annan sak.

Kompromissen blev att det svenska förbandet tilläts rapportera om andra intressanta uppgifter än luftvärn om det inte var alltför långt från NFZ-målet. Efter någon vecka försvann också denna möjlighet till stor del sedan en omtolkning skett hemma i Sverige och området för ”överskottsinformation” snävades in kraftfullt. Detta måste ha varit oerhört frustrerande för den personal som kunde se mål vars neutralisering skulle ha haft en avgörande effekt på krigets utgång, men som man inte kunde rapportera vidare om.

I sitt första maj-tal 2011 tog Håkan Juholt åter upp den svenska libyeninsatsen och fastställde att denna nu var färdig. Inget libyskt flyg flög längre ansåg Juholt och därför kunde insatsen avslutas. I själva verket skulle den svenska insatsen kommande dagar övergå från att bara verka i spaningsrollen till att göra det JAS-system byggts för – swing-role. Swing-role handlar om att under ett och samma uppdrag, så länge rätt last finns hängde växla mellan olika uppdragstyper. De svensk flygplanen genomförde nu sina spaningsuppdrag och växlade sedan över till jaktroll för att söka efter de helikoptrar och småflygplan som fortfarande flög över frontområdena i Libyen för att leda den indirekta eld som bland annat Misrata härjades av. Det hade nämligen visat sig att radarn i JAS 39 hade en hög förmåga att detektera dessa mål jämfört med många andra flygplan i koalitionen.

I slutet av maj besöktes det svenska förbandet av svenska försvarspolitiker. På plats informerades dessa om läget i den svenska insatsen och de frustrerande förbehåll som riksdagsbeslutet medfört och som gjort att den svenska insatsen till stor del var överflödig. Enligt uppgift var detta ett chockerande besked för de svenska försvarspolitikerna och bara någon dag sedan kom en kraftfull lättnad i svenska förbehållen. De svenska resurserna kunde nu fullt ut nyttjas i spaningsrollen i koalitionen.

Någon vecka senare i juni fattade Riksdagen beslut om en förlängning av den svenska insatsen. I beslutet fastställdes återigen de nya förbehållen och insatsreglerna som sade att förbandet kunde verka fullt ut i spaningsrollen mot alla typer av mål. Men, som en eftergift som Socialdemokraterna vars partiledare Håkan Juholt tagit en olyckligt hård och felaktig ståndpunkt i frågan kring insatsen. För att rädda ansiktet på Håkan Juholt blev det därför viktigt att det socialdemokratiska kravet på en reducering av insatsen till 5 flygplan från 8 skrevs in i riksdagsbeslutet, liksom att den svenska insatsen ej fick verka inom NFZ eftersom Juholt redan 1 maj fastställt att denna uppgift var färdig. Sålunda fick den svenska styrkan utökas med ett antal flygtekniker för att mäkta med att hålla igång de mindre flygplanparken. Vidare innebar också det svenska riksdagsbeslutet att ”någon annan” resurs fick söka efter de flygplan och helikoptrar som då och då bröt mot flygförbudszonen. Viktigast var dock att insatsen förlängdes och kunde verka utan förbehåll inom spaningsrollen. Den stora vikt libyeninsatsens NATO-medlemmar och dess politiker fäste vid detta kan inte ha undgått någon, liksom kvaliteten på vad de svenska förbanden levererade. Sammantaget visade sig den svenska insatsen stå för en tredjedel av de taktiska spaningsresurserna och till skillnad från övriga kunna leverera spaningsunderlag medan det fortfarande var rykande färskt och aktuellt. När det så småningom under hösten återigen blev aktuellt att förlänga insatsen med en månad låg den politiska nivån för en gångs skull på framkant.


I agerandet kring de svenska förbehållen för libyeninsatsen finns den djupa lärdomen för svensk försvars- och säkerhetspolitik. Som försvarspolitiker alternativt handläggare på Försvarsdepartementet och beredande för ett ärende av det här slaget, kräver det att man än noggrannare sätter sig i den djupare innebörden av vilka följder ett beslut kan få. Detsamma gäller militär-strategisk nivå som i slutänden ofta kommer att fungera som det slutgiltiga filtret mellan militär och politisk nivå. Med en bättre förståelse för situationen såväl på politisk som militär-strategisk nivå hade de svenska förbehållen sannolikt aldrig uppstått eller korrigerats tidigare. Kanske hade heller aldrig Håkan Juholt behövt förlora ansiktet.


Det är av största vikt för framtiden att vi i Sverige tar med oss denna lärdom och de övriga Robert Egnell pekar på i sin rapport. Kommunikationen mellan politisk nivå och myndighet måste förbättras. I slutändan riskerar detta inte bara kosta internationellt anseende och operativ effekt, utan även svenska liv.

Under ytan – Del 3 – Ubåtsjakt vid Fårö 1962



Projektet under ytan fortsätter och vi har sedan den förra berättelsen från Fårösund 1955 nu tagit oss framåt ytterligare sju år i tiden till året 1962. Den händelse som i det här inlägget ska återberättas inträffade i ungefär samma geografiska område som den förra, närmare bestämt norr om ön Fårö tillhörande Gotaland. Det finns ett tydligt mönster, vilket vi även kommer att se längre fram i serien, att området runt Gotland verkar ha varit intressant för främmande makt, samt att vapenprover är av särskilt intresse. I likhet med det föregående inlägget börjar vi med att titta på hur det såg ut i Sverige och världen vid den här tiden.

Tage Erlander är fortfarande statsminister i den socialdemokratiska regeringen. Han har däremot tillsatt en ny försvarsminister i egenskap av byggnadssnickaren Sven Andersson som dessutom är den försvarsminister som innehaft ämbetet under i särklass längst tid, i över 16 år under åren 1957-1973. Ny överbefälhavare från 1961 är flygvapengeneralen Torsten Rapp, som är den första ÖB som är rekryterad utanför armén. En av de detaljer som Rapp förknippas starkt med är att han var den som definitivt satte stopp för det svenska kärnvapenprogrammet, något som företrädaren Swedlund tidigare förespråkat mycket starkt. Rapp bedömde att en anskaffning av kärnvapen skulle kunna konkurrera ut det planerade flygplansprojektet 37 Viggen, något han inte ville riskera. Marinen hade också fått en ny chef. Det var ubåtsofficeren Åke Lindemalm (far till Kommendör Mats Lindemalm) som tog över rodret 1961. Chef för kustflottan (CKF) var vid den här tiden amiralen Einar Blidberg.

I övrigt så vann Sverige detta år VM-finalen i ishockey, varvid Lennart Hyland i ett klassiskt referat beskriver hur pucken "gliiider in i mååål". Arlanda flygplats invigs officiellt av kungen, och i den stora världen så var Kubakrisen årets mest omskrivna händelse. I det lilla Sverige var det stora skämtet i stugorna att hänga upp nylonstrumpor framför TV:n för att få färg-TV!

Torsten Rapp efter att han tillträtt som ÖB 1961

Försvarpolitiken
1958 hade ett nytt försvarsbeslut klubbats igenom i riksdagen. Tanken med försvarsbeslutet var att få möjligheten att möta en angripare på längre avstånd och därigenom kom Flygvapnet att prioriteras på grund av sin operativa rörlighet. Denna prioritering skedde på bekostnad av både Armén och Marinen.

För Krigsmakten kom försvarsbeslutet att innebära en satsning på "kvalitet framför kvantitet", vilket innebar en kraftig omfördelning av resurser från Flottan till Flygvapnet, där attackflyget skulle överta de större fartygens uppgifter. Samtidigt skulle försvarsanslaget inför varje år räknas upp automatiskt med 2,5 procent. Utöver satsning på nya flygplan beslutades det även att Flygvapnet skulle tillföras ytterligare 31 baser och att det totala antalet flygbaser då skulle uppgå till 70 stycken inom Bas 60-systemet.

Försvarsbeslutet var en överenskommelse med bred politisk majoritet, då samtliga fyra stora partier i riksdagen ställde sig bakom beslutet. Bedömningar som låg bakom beslutet var inte helt dominerade av försvarspolitiska överväganden, utan motiverades också med sakskäl som samhällsekonomisk utveckling och det statsfinansiella läget. Försvarsbeslutet innebar även en prioritering av den initiala effekten framför uthålligheten. Utvecklingen av sovjetiska kärnvapen och införandet av taktiska kärnvapen i NATO och WP ledde under början av 1960-talet till en omfattande omplanering.


Läget i Marinen
För Marinen innebar försvarsbeslutet att andelen av försvarsbudgeten nu reducerades från 18 till 12 procent. Detta planerades att genomföras genom att de stora fartygen med ubåtsjaktsförmåga successivt skulle ersättas av mindre ytattackenheter. Det här var således startskottet för en övergång till lätta flottan. Den ringa storleken på de nya attackfartygen medgav inte att de utrustades med sonarsystem och ubåtsjaktbeväpning som vid den här tiden var mycket skrymmande och tunga. Genom detta försvarsbeslut tillkom därför Marinplan 60. En plan som kom att styra utveckling inom Marinen under hela 1960-talet.


Främmande undervattensverksamhet eller incident?
Det som kan vara värt att notera särskilt , är att man ännu inte börjat använda sig av begreppet främmande undervattensverkamhet inom Marinen eller från politiskt håll. Detta begrepp började man använda först efter den omtalade kränkingen vid Utö 1980, då man började se en systematik med ett mer frekvent och långvarigt uppträdande på svenskt vatten. Framför allt att man då även började tränga djupare in i svensk skärgård, vilket man inte gjort tidigare. Men 1962 var kränkningarna fortfarande klassificerade som incidenter.

Det var även under den här tiden som Flygvapnet, men även Marinen börjat upprätthålla incidentberedskap genom kontinuerlig övervakning av luft- och sjöterritorium för att tidigt kunna möta och avvisa kränkningar. Detta var en direkt följd av nedskjutningen av den svenska DC-3:an, och sedan även Catalinan 1952. Men det tog alltså 10 år till innan det hela formaliserades genom att ÖB fastställde den första kuppförsvarsordern 1962.


Landskapsjagarna Halland och Östergötland ur 11.jagardivisionen

Kränkningen och ubåtsjakten norr om Fårö 1962

Den 23 augusti 1962 befinner sig 11.jagardivisionen med jagarna Halland, Hälsingland och Östergötland norr om ön Fårö. Det finns två olika anledningar till detta. Dels så hade jagardivisionen en bevakningsuppgift, men även en möjlighet att öva fartygens besättningar i att detektera och låsa på en modern sjömålsrobot. Ett tillfälle man inte ville missa.

Det hela handlade om att man för marinens räkning höll på med utprovningen av den fransktillverkade målroboten CT-20 som skulle modifieras till att bli den första svenska sjöburna sjömålsroboten på jagarna Småland och Halland. SAAB skulle licenstillverka roboten och nu höll man alltså på att genomföra de slutliga provskotten från Fårös norra del.

Jagardivisionen var alltså på plats för att bevaka området runt skjutplatsen så att inga obehöriga skulle komma inom riskområdet. Men det var även ett ypperligt tillfälle att få prova fartygens radarsystem och artillerieldledningar, och att för första gången någonsin få öva målföljning av en riktig sjömålsrobot, vilket man visste skulle komma att bli ett av de dimensionerande hoten mot örlogsfartygen tillsammans med modernt attackflyg i framtiden.

Sjökort över norra Gotland och Fårö. Notera det stora bottendjupet nära land.

Mitt under pågående verksamhet med provskjutningar av roboten upptäcker jagaren Halland ett mindre radareko mellan den egna gruppen av fartyg och Fårö. Eftersom det inte funnits något radareko där tidigare, samt att man hade som uppgift att övervaka området så fick detta nu högsta prioritet. Eftersom ekot dök upp från ingenstans misstänkte man omedelbart att det möjligen kunde röra sig om ett ubåtsperiskop och började därför söka med aktiv sonar från HMS Halland.

Fartyget erhåller omgående sonarkontakt, på den här tiden benämnt hydrofonkontakt, med en ubåt på samma position som radarekot fanns. Fartygschefen blåser för första gången i sitt liv skarpt "Klart skepp"! För säkerhets skull lägger han till  "Inte övning, inte övning". Den främmande ubåten varnas inledningvis med hjälp av ett antal knallskott i vattnet utan synbart resultat.

Fartygschefen på HMS Halland, som alldeles nyligen gjort inskjutningar med sitt antiubåtsraketsystem (37,5 cm aurakpjäs M/50) anhåller hos CKF, Einar Blidberg som fanns med ombord på en av de andra jagarna i divisionen om att få insätta verkanseld med systemet. Detta avslog Blidberg (fullt förståeligt), mest sannolikt med tanke på att en träff med en sådan granat skulle sänkt ubåten och då stå i direkt strid mot dåvarande IKFN (ett ämne som kommer att avhandlas i ett framtida inlägg).

AURak m/50 på systerfartyget HMS Småland

Fartygschefen på Halland får däremot order om att insätta en sjunkbomb mot ubåten för att tvinga upp den till ytan eller att lämna svenskt territorium (oklart vilken avsikt man hade). På Hallands brygga står en ung Hans von Hofsten som manöverofficer, då endast 31 år gammal och är den som trycker på knappen för att fälla sjunkbomben. I stridens hetta bedömer han den första bomben som blindgångare och fäller snabbt ytterligare en. Båda sjunkbomberna detonerar, den första var alltså ingen blindgångare.

Efter sjunkbombsanfallet sätter ubåten fart, men inte mot internationellt vatten, utan i stället mot de andra två jagarna i divisionen. Dessa jagare är utrustade med en äldre typ av brittiska antiubåtsraketer (squids) som man då skjuter mot ubåten.

Först nu sätter ubåten kurs ut mot internationellt vatten, hela tiden i u-läge. Man har fortsättningsvis intermittent hydrofonkontakt med ubåten när den fortsätter ut mot det fria havet. Ubåtsjakten pågår under drygt en timmes tid.


Sammanfattning
Att det den 23 augusti 1962 skedde en kränkning, och en provokativ sådan, av svenskt vatten utanför Fårö råder det ingen tvivel om. Däremot har man aldrig kunnat fastställa ubåtens nationalitet, åtminstone inte baserat på vad som framgår i officiella dokument. Man kan mellan raderna i de olika källdokumenten utläsa att det skulle handla om en kränkning från Sovjetunionen eller Warszawapakten, vilket även skulle vara den mest troliga förklaringen till en kränkning vid den här tiden.

Att det var provskjutningen med en ny svensk sjömålsrobot avsett för att placeras på jagarna Halland och Småland som drog till sig uppmärksamheten från en främmande ubåt är också en rimlig slutsats. Värt att notera är att svenskt territorialvatten vid den här tiden endast omfattade fyra distansminuter (4 NM) från baslinjen jämfört med dagens tolv (12 NM). Detta innebar att en ubåt kunde ligga väldigt nära land utan att ens kränka svenskt territorium. Gick man in ytterligare något närmare svens kust kunde man från en ubåt beskåda skjutningen från första parkett. Norr om Fårö är det dessutom djupt ända in mot ön.

I Hans von Hofstens memoarer från den aktuella händelsen kan man läsa följande stycke.
Intressant i sammanhanget är att några av de inledande robotskotten misslyckades genom att robotarna av oförklarlig anledning bröt ur sin bana och störtade i havet. De robotskott som sköts efter att ubåtsjakten avbrutits var däremot samtliga lyckade. Det kan vara en tillfällighet, men det kan inte heller uteslutas att ett av skälen till ubåtarnas närvaro i området var att försöka störa ut den svenska roboten. Skulle så ha varit fallet, var det ju en synnerligen allvarlig provokation.

Nästa del i serien av inlägg under rubriken "Under ytan" kommer att avhandla tillförsel av sjöoperativ helikopter till Marinen och de fördelar dessa kom att ge för ubåtsjakten i framtiden. 


Källmateriel:
Internet
AEF - Incidentberedskap
Wikipedia - Robot 08

Tryckt litteratur
I kamp mot överheten, Hans von Hofsten, Bokförlaget T.Fischer, 1993
Vår beredskap var den god, Göte Blom & Per Rudberg, Marinlitteraturföreningen, 1996
Tidskrift i Sjöväsendet, Nr 1/2007, Kungliga Örlogsmannasällskapet, 2007
Jagare, Borgenstam, Insulander, Kaudern, CB Marinlitteratur, 1989
Kuling längs kusten, Stig H:son Ericson, Bonniers, 1968
Marinhistoria, Ronny Lindsjö, Marinen, 2008


Relaterat materiel:
Intressant berättelse om CM, Åke Lindemalm m.m.
Diverse videoklipp från tidsepoken här nedan:


Provskjutning 1959 med CT-20 eller Rb08 som den kom att benämnas i Marinen


Kryssaren HMS Göta Lejon sista krigsförbandsövning 1963-1964

Film från marinövningen "Operation skymning" i Stockholms skärgård 1964


Tidigare blogginlägg i serien:
Under ytan - Prolog
Under ytan - Del 1 - Världskrig och tidiga kränkningar
Under ytan - Del 2 - Kränkningen i Fårösund 1955

Lördagsinlägg

Bloggkollegan Cornucopia har en teori om att man aldrig ska publicera viktiga inlägg på lördagar. Det är nog sant, och lyder därför rådet och publicerar något helt oviktigt som passar för lördagkvällen, nämligen lite försvarsrelaterad underhållning.

Den 11 mars sände Filip & Fredrik sitt TV-program hissen. Som hemlig gäst hade man Försvarsmaktens enda kvinnliga stridspilot Anna Dellham, som blev instängd i hissen med Filip & Fredik i fem minuter och fick svara på en del minst sagt märkliga frågor...



I gårdagens avsnitt av (det för övrigt riktigt dåliga) TV4 programmet veckans svensk var ÖB Sverker Göranson nominerad med anledning av den ryska nidvideon av sveriges försvar och ÖB:s uttalande i Aftonbladet att han "gillade att uppträda till ABBA". Deltog i programmet gjorde informationsdirektören Erik Lagersten direkt över telefon.

%C3%96verbef%C3%A4lhavaren%20och%20Abbak%C3%A4nnaren%20Sverker%20G%C3%B6ransson

Nordkoreas nya drömkrig

Både fallskärmstrupper och nya stridsvagnar ingår i den nya nordkoreanska krigsvideon.

I februari släppte Nordkorea en video om ett nordkoreanskt kärnvapenangrepp mot en amerikansk stad. Nu har man just släppt en ny video, men nu om ett konventionellt krig med Sydkorea och USA.

Förutom stort fokus på Nordkoreas massiva artillerikår och dödsföraktande fanbärare ingår i filmen mer intressanta och ovanliga glimtar, exempelvis av Nordkoreas fallskärmstrupper och nyare stridsvagnar. Som framgår av min artikel om Nordkoreas pansar i serien MILITÄRT! är det dock inte så mycket modernt ens med Nordkoreas senaste stridsvagnar.

Rekrytering del 4: Miljoner att spara

Som nämndes i inlägget om problemen med officersrekryteringen så har ett antal kadetter på Karlberg nu tagit saken i egna händer, då Försvarsmakten centralt med HR-centrum i spetsen har misslyckats. Årets antal sökande till officersprogrammet lär vara det sämsta någonsin, särskilt efter att man sållat bort de som inte ens på pappret uppfyller grundkvalifikationerna.

Härom året slogs samma rekord bland antalet sökande till Försvarsmaktens pilotutbildningar. När den ordinarie ansökningstiden gick ut fanns det inte ens så många sökande som antalet platser efter att de grundläggande testerna klarats av. Farhågor har höjts i Flygvapnet för att förmåga och flygsäkerhet nu kommer att försämras när de sökande som antas knappt klarar godkäntgränserna, istället för att man som tidigare kunde välja bland ett större antal med godkända värden. Det senaste året har också tyvärr slagits rekord i antal flygelever som avskiljts från utbildningen, särskild på helikopterutbildningen. Tyvärr är det nog inte bara en fråga om dålig grundläggande utbildning (sedan några år inköpt utomlands) utan även om ett grundläggande rekryteringsproblem med alltför sökande. Dåligt för alla inblandade parter, men framförallt för skattebetalarna.


Nu har kadetterna på Karlberg tagit egna initiativ, vilket tyvärr inte helhjärtat omfamnats på alla nivåer i Försvarsmakten. Resultatet verkar i alla fall mycket lovande och bygger på gamla kända koncept som sunt förnuft. Ungdomar i rätt ålder och med färska erfarenheter berättar om sina erfarenheter och sin vardag för andra ungdomar som är några år yngre. Det har fungerat i alla tider och lär fungera denna gång också – och till en i sammanhanget mycket ringa kostnad jämfört med de mycket stora belopp som Försvarsmakten öser ut på reklamfirmor. Visst är det kul att skapa debatt om det demokratiska värdet i surdegsbakande på Söder, men det rekryterar nog tyvärr inte lika många som man kan hoppas – oavsett vilka reklampriser reklamföretaget får och kan stoltsera med i branschtidningarna.

Det är dags att HR-centrum låser upp handklovarna på rekryteringen och ger medel till de som faktiskt kan lösa rekryteringen.


Läs gärna Karlbergskadetternas blogginlägg och se sedan den film som eleverna gjort för att rekrytera till Försvarsmaktens pilotutbildningar. Nu är det dags att Försvarsmakten tar förnuftet till fånga. Köp in några lämliga reklamspottar i TV och lägg ut filmen. Det fåtal gånger den visas kommer i alla fall att generera sådan publicitet att folk kommer att söka efter filmen på nätet för att se den eller se den igen. Utnyttja organisationens inneboende kraft istället för att kasta bort miljonbelopp på reklamindustrin när dessa pengar skulle kunna ge så mycket mer effekt om de användes inom organisationen.

(Det är ju i alla fall ett fall framåt att man nu kan registrera sitt intresse för pilotutbildning, jämfört med för ett år sedan, då man möttes av "just nu har vi ingen antagning" utan att lämna besked om när man kunde söka – om man nu lyckades hitta fram till rätt sida…)


Börja lyssna, politiker!

Jag följer med intresse politiker från alla etablerade partier på nätet. Nej, jag är ingen stalker utan jag följer deras uttalanden i diverse medier och deras twittrande. Framförallt är det ju försvarsfrågor som intresserar mig mest och då är det ett tiotal politiker som är i fokus.
På sistone har dock politiker från andra områden (tex socialförvaltning) engagerat sig på grund av hanteringen av Försvarsmaktens tolkar i Afghanistan. Det är väldigt intressant att se dessa inbegripa sig i samtal och diskussion om försvarsrelaterade saker. Särskilt intressant är att se med vilken inställning de engagerar sig. Tyvärr så präglas inte den inställningen av ödmjukhet inför ett mindre inläst och bekvämt sakområde utan som vanligt är inställningen arrogant och ignorant.

Min syn på Sveriges rikspolitiker blir allt mer svart. Gång efter annan visar de att de inte är att lita på och att deras syn på rätt och riktighet ligger långt ifrån min ändå liberala uppfostran. Många politiker sätter sig över myndigheterna och tror sig själva veta bättre än Sveriges samlade expertis. Inom försvarssektorn förekommer det väldigt ofta. Politiker anser sig själv vara bättre på att bedöma säkerhetshot än Militära Underrättelse- och Säkerhetstjänsten (MUST) och bättre på att bedöma försvarsförmåga och -behov än Försvarsmaktens Högkvarter. I många fall är Försvarsdepartementet inne och petar i saker som de inte borde och fäller krokben på hela systemet.


En liten brasklapp:
Det kan vara så att många politiker inte behärskar nya media och att de därför framstår som rena idioter. Att sätta Twitter i händerna på en politiker kan vara som att sätta en sprayflaska i händerna på en 12-åring från miljonprojekten, det blir inte konst direkt.


Hur som helst så är mitt förtroende för politiker i gemen nedsatt och mitt förtroende för försvarspolitiker helt bortblåst. Det finns bra folk i det politiska skiktet, jag vet, men de hamnar i skuggan av alla arroganta och självupptagna jönsar.

Börja lyssna på era myndigheter, politiker!


/C