månadsarkiv: april 2013

Exempel på förmågehöjning

BAKGRUND

Detta är mina egna tankar och funderingar så jag kan vara ute och cykla som vanligt...

Det talas ju oftast om att man går från en låg nivå eller befinner sig på en låg nivå inom Stormakten. Nedan kommer jag till del beröra Österjömarinens Spetsnazförbands utveckling och till del även Spetsnaz nuvarande utveckling inom Stormakten. Det vill säga så kallad förmågehöjning från en nivå till en annan.

Detta bygger på indicier så finns inget som säger att det här så här, utan det är ett flertal olika artiklar kring utveckling inom specialförbandsområdet samt utrustning som krävs för att kunna genomföra marina specialförbandsföretag som vävts samman till en artikel, därav risken att det kan vara helt fel.

Spetsnaz är enkelt beskrivet ett samlingsnamn för förband med särskilda uppgifter, då främst av karaktären strids- och spaningsföretag på nära djupet eller på djupet av en motståndares gruppering. Inom begreppet ryms även Generalstabens underrättelseavdelnings förband samt Säkerhetstjänstens förband.

Således är det en hybrid som gömmer många olika förbandstyper inom sig, men kvalitativt har de en nivå av Svenska Jägarförband under värnplikts eran till vårt nuvarande specialförbandssystem
d v s kvantitet blandat med kvalitet.

Historiskt har Spetsnaz funnits i olika skepnader sedan VK II. Förbanden kom att lida svårt när Sovjetunionen föll samman och dess lågvatten märke kom vid Beslan 2004 när de istället för att genomföra en gisslan räddning, mer genomförde en konventionell inbrytning/rensning av den skola där terrorister hade förskansat sig.

Efter denna incident började en omdaning av förbanden, vissa förband lades ned, vissa omorganiserades för att man skulle erhålla en bättre uteffekt. Att förmågan hade höjts visade sig 2008 när en bataljon ur ett Spetsnaz förband var först in i Georgien och uppvisade en hög grad av förmåga.

Stormakten har insett att dessa förbandstyper är värda att satsa på och är de som de kommer utnyttja i olika verksamheter och de kommer vara i första ledet men vart står förbanden idag?

Tankar finns att de ryska specialförbanden skall samordnas in under en central ledning och därmed även erhålla en mer centraliserad utbildningsplattform för att kunna uppnå en högre uteffekt. Tanken är att denna ledning av specialförbanden skall lyda under den ryske Överbefälhavaren om de nu menar den militäre eller presidenten är oklart.

De ryska specialförbanden skall genomföra en satsning på utbildning och övning under de närmsta två till tre åren satsningen kommer att få kosta ca 300 miljoner dollar. Detta för att erhålla en högre förmåga att lösa sina ålagda uppgifter. Denna satsning är även kopplad till den tänkta centraliseringen och centrala ledning av specialförbanden för att kunna uppnå ett femte strategiskt kommando (läs de fyra militärdistrikten räknas som strategiska kommandon även).

Utrustningsmässigt verkar Spetsnaz förband vara mycket prioriterad de tillförs ny utrustning fortlöpande. T ex har de marina specialförbanden erhållit en dykbåt liknade den som svenska kustjägarkompaniet har utprovat. Syftet med dykbåten är att dolt kunna transportera attackdykare till ett verksamhetsområde och där lösa en uppgift.

Skeppsföretaget Malakhit har tagit fram en stor mängd prototyper för nya miniubåtssystem och Stormakten har även uttryckt sitt intresse för dessa. Dock med motivet att man skall utnyttja dem för hamnförsvar. Nåja det är ett sätt att använda dem men är då inte fasta eller rörliga mineringar bättre? Kostar mindre och kräver även mindre utbildning samt bemanning i att handha.

Tillverkaren har varit mycket tydlig i en artikel att den är avsedd för specialförbands operationer och har mycket god förmåga att hålla sig dold och lämpar sig för att agera i grunda vatten o dyl. Samt att det nämns i en artikel att dessa miniubåtar även skall nyttjas för övriga uppgifter i Östersjön och Svarta Havet. Låt se en miniubåt som kan ta dykare vad kan den utnyttjas mer till?

Denna månad utgick även ett anbuds förförande för byggnation av dyk anläggning för Östersjömarinens dykare i Sankt Petersburg. Anläggningen skulle vara klar inom 2-3 år vilket även är en tidsrymd som nämnt i en tidigare artikel avseende bedömd tidsåtgång för att kunna tilldela ubåtarna (läs från ordern starta tillverkning till användbar, så som jag tolkat det).

Hoppsan här har vi alltså infrastruktur som krävs för att utbilda specialförband i dykoperationer, är ju oftast det som individer utnyttjar för att säga att det omöjligtvis kan ha varit Sovjetunionen som varit i våra vatten för det har inte funnits tecken på infrastruktur för det någonstans. Nåja kanske inte går att finna i Svenska källor men i utländska går det att finna. Sen behöver de heller inte ha varit placerad i Baltikum. Vet av minst en anläggning som fanns i DDR.

En annan sak som förebådar ett mer offensivt agerande i kustnära områden med Spetsnaz är att Stormaktens ubåtar skall ta bort markeringarna som finns på dem. Dessa är enligt min landkrabe uppfattning inte något problem om man skall uppträda ute på havet men om man skall vara i kustnära miljö där man till del måste gå ovan ytan ibland så är det en klar nackdel. För det innebär att man kan bli tydligt identifierad. Vanligtvis krävs det även att ubåten går nära kusten för att t ex släppa av dykarna även om en torr- eller våt dykfarkost utnyttjas.

INNEBÖRD

Vad kan vi då förvänta oss, våra vakande ögon under vattnet kommer nog bedömt få mer att lyssna på under de närmsta åren, kanske inte långt ute till havs men desto mer verksamhet närmre kust, då menar jag inte vår kust. Specialförband kräver mycket övning dels i grunder dels realistiska övningar som prövar själva systemet.

Stormakten har uttryckt tydligt intresse för dessa miniubåtssystem och vi vet att en tydlig satsning sker på specialförbanden samt att dykanläggning skall upprättas. Tre tydliga tecken på att någon vill höja sin förmåga att agera med specialförband i en maritim miljö.

Ett mer offensivt agerande under vatten utöver specialförbands insatser kan även förutsättas då markeringar skall tas bort på ubåtarna med det uttryckliga motivet att de ej skall kunna identifieras för den trolige motståndaren. Sen är frågan vart man kommer märka detta mer offensiva uppträdande, men att Stormakten har något i görningen är helt klart.

Vad som kommer vara svårt att identifiera är vilken förmågenivå de har uppnåt i och med att detta är en sluten värld så är det främst det Stormakten själva vill visa och säga som man kan dra slutsatser av och detta kan även vara vinklad information. Främst för att en specialförbands övning är inte stor och märks definitivt inte på samma sätt som t ex en mekaniserad bataljons.

Vad som också är intressant är den återkommande tidsrymden 2-3 år som nämns i flera av artiklarna. Verkar vara någon som har bråttomt med något till någonting.

SLUTSATSER

Inom en två-tre års period borde vi börja se frukten av den nuvarande satsningen, vilket i dessa sammanhang är mycket snabbt. Det skall ses ur sammanhanget att det svenska specialförbandssystemet hade nått en grundläggande nivå efter cirka 10 år från det att beslut togs.

Men den centralisering som genomförts av de olika förbandstyperna är det som gör att detta kommer gå snabbt. Sprida förmågor slås samman och man får en högre uteffekt av systemet. Samt tävlingsinstinkten hos de som arbetar i dessa förband sporras oerhört för att nå framåt d v s man har en hög pliktförmåga mot uppgiften.

Återigen detta är indiciekedjor så sätt nu inte kaffet eller Valborgs spriten i halsen för mycket, för som jag nämnde högst upp i artikeln jag kan vara ute och cykla helt och hållet.

Ps
Om intresset för Spetsnaz på något sätt väckts kan jag rekomendera boken Spetsnaz - De ryska specialstyrkorna av SMB.
Ds

Illavarslande om folkets uppfattning om försvaret

TV4 presenterar idag en undersökning om svenska folkets uppfattning om svensk försvarsförmåga. Det är ingen glädjande läsning då endast 6 % tror att Sverige kan försvara sig mot ett militärt angrepp.

Allt är dock en fråga om definitioner. Hur omfattande är ett militärt angrepp? Talar vi en fullskalig invasion eller det mer begränsade avståndsangreppet, liknande det som lär ha övats under "ryska påsken"?

Oavsett vilket verkar det nu ha börjat gå upp för många svenskar att kejsaren trots allt har vissa problem med skräddaren och för att avhjälpa en brist gäller det att man först identifierar och erkänner att det finns problem.

Riktigt så långt verkar tyvärr inte försvarsministern kunna sträcka sig. På frågan om svenskarna har en felaktig bild av försvarets förmåga att försvara Sverige i TV4:s intervju, svarar ministern med ett kroppsspråk som uttrycker en stor trötthet över frågan:

"Framförallt tror jag det är en missuppfattning om vad Sverige ska försvara sig emot. Det finns inget hot om ett militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige. Det är osannolikt."

Sannolikt är nu ministern ordentligt pressad att få ordning på sitt fögderi som nu starkt bidrar till att sänka Alliansens trovärdighet. Det ursäktar ändå inte den bristande logiken i svaret. Av ministerns uttalande kan man nämligen härleda att Försvarsmakten inte behöver kunna försvara Sverige mot ett
väpnat angrepp, varvid man kan ifrågasätta varför vi överhuvudtaget ska behöva ha en försvarsmakt. Samtidigt förklarar det helt regeringens ointresse för försvars- och säkerhetspolitik.


Det allvarligaste frågan om försvarets förmågor är att svenska folket verkar förvänta sig mer försvar än vad regeringen verkar kunna erbjuda och inte alls uppskattar de nya kläder som man påstår sig sy upp och som på pappret kvalitetssäkrats av den nordatlantiska skräddarföreningen NATO:s råd för sömnadsmönster (det vill säga den värdering NATO gjort av regeringens planer för svensk försvarsorganisation när och om en ny insatsorganisation kan ha intagits 2014, vilket numera är skjutet till början av 2020-talet – om någonsin).

Nu befinner vi oss i en situation där man från många håll inom Försvarsmakten gång på gång påpekat de brister och problem som föreligger och med förslag på förändring, men fått kalla handen. Svenska folket verkar ha fått en aning om att problem finns som behöver lösas. Till dess regeringen når samma insikt kommer dock inget att hända. Frågan är om det kommer att hända innan valet. Skulle fler händelser likt ryska påsken komma till allmän kännedom riskerar annars just den försvarspolitik som statsministern klassat som ett särintresse att helt stjälpa regeringens möjligheter att vinna ett val till.

Otack är världens lön – att vara försvarspolitiker

Den senaste veckan har inneburit förnyade påfrestningar på Försvarsmakten och våra försvarspolitiker. De är nästan ingen hejd på hur uselt allt är ställt enligt den kollektiva berättelsen. Alla inblandande utmålas som inkompetenta i bästa fall, och vi är redan besegrade i värsta fall.

Detta kollektiva gisslande är kontraproduktivt, förutom att det inte är sant. Det sänker försvarsviljan och den samhörighet som vi alla har ett ansvar för att främja, så minns jag i alla fall alla de högtidliga soldaterinran jag deltagit i.

Det innebär inte att man som skattebetalare och försvarsintresserad inte kan ställa krav på logik, integritet och förmåga att ta ansvar när det gäller våra högsta företrädare. Försvarspolitikerna är en sådan grupp, men de har en del bristande förutsättningar för sitt yrkesutövande som det gäller att hålla i minnet:

1. Bristande erfarenhet

Till skillnad från sina kollegor som suttit i byggnadsnämnder, skolutskott eller i ett landstings ekonomiska utskott innan de griper sig an motsvarande svåra frågor på riksnivå, så finns det ingen förberedelse inom kommun och landsting för försvarspolitik eller än mindre utrikespolitik. Några försvarspolitiker kan ha anknytning till försvarsfrågor, oftast genom att det funnits/finns ett militär förband i hembygden. När de tar plats i försvarsutskottet, så kan man dra en parallell till en knattespelare som börjar spela hockey två säsonger efter kompisarna. De redan skridskokunniga åker i cirklar runt 8-åringen, och det krävs mycket mod och uthållighet att hanka sig vidare under de förutsättningarna. På samma sätt ska försvarspolitikerna behärska ett område som sträcker sig från kärnkraftssäkerhet till jaktincidentberedskap, där varje delområde har experter. Det blir nästan övemäktigt om politikern tillhör ett mindre parti och därför måste upprätthålla hela bredden själv.

Detta förstärks av sektorns fikonsspråk. Där två försvarsintresserade möts, och den ene säger till den andre:

”Herregud, fattar de inte att tidvis tjänstgörande är namnet på det som vanligt folk kallar deltidssoldater, och som vi förut kallade kontraktsanställda?!”

Ingen av oss skulle ta fram en tavla med ordklasser, och börja lära våra barn läsa genom att peka på tavlan och samtidigt säga:

”Pluskvamperfekt”

Politiken skall röra sig på den inriktande nivån, och kan inte förutsättas vara eller bli fullfjädrade i kavitation, aerodynamik eller eldmoment.

2. Intern partikonkurrens baserat på människors intressen

Här anser jag att försvarspolitikerna kan förbättra sig, men det är ändå ett faktum att de konkurrerar internt om uppmärksamheten. Målkonflikter mellan olika intressen är en central del av politikens väsen. Svenska folket rankar inte försvaret särskilt högt i otaliga undersökningar om olika politikområden.

Trots allehanda individuella uttryck, så är vårt samhälle i vissa avseenden starkt konformistiskt/socialiserat. Inom politiken dessutom förstärkt med den så kallade partipiskan. Det gäller att inte rubba det långsiktigt förödande, taktiska spelet som en del ägnar sig åt inom eller i närheten av partiledningarna. Därför anses saker som en glädjetrumpetad reform med sprucken bastuba vara enormt besvärande. Att komma dragande med ett materielberg eller rysk rustning ställer stora krav på integritet, för det är verkligen något som katten släpat in.

3. Informationsunderlägsenhet

Egentligen är det fascinerande att vi 2013 när informationssamhället ätit sig in i alla vrår av samhället, så har våra försvarspolitiker en begränsad tillgång till relevant information. Jag utesluter inte att den konstruktionen har varit bekväm för alla parter. De initierade har haft exklusiv tillgång till information, medan försvarspolitikerna har haft möjlighet att slippa veta besvärliga saker.

Jag har ju i de senaste inläggen argumenterat för en viss försiktighet när det gäller att bryta sekretess, men detta är för mig en helt annan fråga. Signaturen Teaterdirektören gjorde häromdagen en intressant iakttagelse hos Wiseman, nämligen att det finns ett Insynsråd för Försvarsmakten, där våra högsta försvarspolitiker sitter med några myndighetschefer. Får de ingen insyn i saker som motiverar den lilla kretsen?

Jag tror vi måste komma till en annan ordning, och ser den amerikanska ordningen som ett föredöme att ta efter. Där kan vem som helst se en senator kliva ut efter en sluten hearing i exempelvis ett underrättelseutskott, och med stor kunnighet kunna svara på reportrarnas frågor. Och i den slutna hearingen kan vi vara säkra på att det ställts besvärliga frågor, eftersom vi alla har sett de besvärliga frågor som ställs i öppna utfrågningar. Det är inte helt jämförbart, eftersom försvarssektorn har en högre status i det amerikanska samhället och därför leder till ökad konkurrens om platser i utskotten inom partierna, men långsiktigt skulle det öka den politiska beslutskvaliteten är jag övertygad om.

När jag talar om delgivning av hemlig information så tänker jag på en avgränsad grupp som Försvarsutskottet utgör, eller kanske det sammansatta Försvars- och Utrikesutskottet. Det skulle i och för sig bryta något slags informationsoligopol som funnits, men samtidigt ge möjlighet för svenska folket att ta och utkräva ansvar. Både av de som har uppdraget att försvara oss, men också av de (försvarspolitikerna) som valts att företräda oss. Samtidigt skulle det antagligen stärka deras interna ställning, eftersom de skulle få bättre underlag både för egen del i absoluta termer och relativt sina partikamrater.

………

När Tre Kronor åker på ett snöpligt baklängesmål i inledningen av den första träningsmatchen inför Hockey-VM, så gäller det att välja coachingstil. Tichonovs eller Curre Lindströms? Efter matchen kan ledningen ställa krav på förbundet när det gäller fler träningsläger och nya kompositklubbor. Nu är vi fortfarande i första perioden, vi har det spelarmaterial vi har, och det gäller att komma ihåg att vi till syveende och sist tillhör samma lag.

Gästinlägg: Ryska påsken – Sverige har förändrats mer än Ryssland sedan 2009

Signaturen Grodman har under våren kommit med ett antal gästinlägg. Det nedanstående avhandlar den senaste veckans stora nyhet, "Ryska påsken" och kan sägas ta avstamp i §2 i förordning (2007:1266) med instruktion för Försvarsmakten.

Försvarsmaktens devis är sedan något år tillbaka "Vi syns, vi verkar, vi respekteras". Den gångna veckan har inneburit att vi nu officiellt kan sätta upp problemet "Ryska påsken" ≠ (vi syns, vi verkar, vi respekteras). Det är hög tid att göra något åt detta.

Wiseman


––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––


Ryska påsken – Sverige har förändrats mer än Ryssland sedan 2009

“From what I have seen of our Russian friends and Allies during the war, I am convinced that there is nothing for which they have less respect than for weakness, especially military weakness.”

Citatet av Winston Churchill kommer från en annan tid, men tänkandet inom Rysslands militära och politiska ledning följer även idag andra maktpolitiska tankebanor än vad många svenskar kan föreställa sig.


2009 genomförde Ryssland de stora övningarna Zapad 09 i Vitryssland och i enklaven Kaliningrad samt Ladoga 09 vid sjön Ladoga nära gränsen mot Finland. Övningarna genomfördes ungefär samtidigt och man övade olika offensiva uppträdanden i stor skala, som exempelvis landstigningar, pansar-, kryssningsrobots- och flyganfall.

Parallellt med dessa övningar initierade dåvarande insatschefen Generallöjtnant Anders Lindström beredskapsövningen Dagny II. Scenariot för övningen var att ett brandskadat ryskt landstigningsfartyg hade sökt nödhamn på norra Gotland och att dess skärrade ryska officerare hade gått iland med sina soldater i hamnområdet. För att hantera och stabilisera denna fiktiva kris skickades ett sammansatt förband till Gotland. Ca 800 man flyttades över till ön och ca 700 man aktiverades i Stockholmsområdet.




Jämfört med de ryska övningsscenarierna i Zapad och Ladoga 09 kan det svenska scenariot närmast beskrivas som gulligt, men det var ett mycket bra scenario på det viset att det både var realistiskt och väl avvägt gentemot vad det svenska försvaret kunde klara av.

Dagny II omfattade merparten av alla gripbara soldater i Sverige vid tidpunkten, och många av soldaterna, som var värnpliktiga, hade vid tillfället en mycket grundläggande utbildningsnivå men övningen visade att man i alla fall kunde genomföra krishantering.

Zapad återkommer vanligtvis vart fjärde år, och Ladoga lite oftare, och de är de största övningarna i det västra militärdistriktet. 2009 genomfördes de samtidigt. 2013 genomfördes däremot Ladoga 13 vid påsk och Zapad 13 kommer att genomföras i september. Man kan tänka sig att motivet till att övningarna är tidsseparerade i år är att militärledningen och Putin ville genomföra en överraskande beredskapskontroll parallellt med Ladoga 13, vilket man också gjorde genom att skicka 7 000 man mot Svarta Havet med bara timmars varsel till befälhavarna, samtidigt som Ladoga 13 genomfördes i full skala vid finska gränsen, och ungefär samtidigt som detta valde den ryska militärledningen även att oväntat genomföra en övningsflygning mot svenska gränsen.

Att tidsseparera övningarna, och att åtminstone i Ladoga 13:s fall parallellt genomföra en stor beredskapskontroll i annan riktning visar tydligt den ökade intensiteten i det ryska övningsmönstret som ofta omnämns i debatten.

Vi får se vad som händer i september, men det är möjligt att Ryssland även då genomför en större beredskapskontroll parallellt med Zapad 13. I så fall troligtvis med fokus på flygstridskrafter eftersom Zapad kommer involvera en stor del av markförbanden med hög beredskap samt Östersjöflottan, och man vet aldrig, delar av den eventuella beredskapskontrollen kanske sker med flyg över Östersjön och i närheten av Sverige likt anfallsövningen i påskas.

När nu Ladoga 13 genomförts berättade, uppseendeväckande nog, insatschefen Generallöjtnant Anders Silwer i en intervju med Expressen att han inte kände till att Ryssland skulle genomföra denna övning, men på sin presskonferens senare berättade han att det visat sig att kunskapen fanns i andra delar av Försvarsmakten. Frågan man tyvärr kan ställa sig är om individerna under Anders Silwer som planerar den ”kontinuerligt anpassade” incidentberedskapen kände till den välannonserade ryska storövningen.

Skillnaden i svenskt uppträdande parallellt med de ryska övningarna mellan 2009 och 2013 är hur som helst hittills slående. 2009 använde vi hela vår lilla och symboliska styrka till att visa att Gotland, trots att ön är obemannad ändå är svensk, och att vi tar ansvar om något militärt missöde skulle inträffa på vårt territorium. Man kan också gissa och hoppas att Sverige under de ryska storövningarna 2009 hade incidentberedskap med stridsflyg dygnet runt, men oavsett så innehöll åtminstone Dagny II JAS-insatser på Gotland.

2013 däremot, var försvarsmakten helt inaktiv under Ladogaövningen, till den milda grad att vi inte ens hade beredskapsjakt någonstans i Sverige på Långfredagsnatten, något som det påpekats i debatten att Ryssland förmodligen visste och därför initierade en anfallsövning mot Sverige just då. Något som höga ryska officerare respekterar väldigt lite är undermålig militär beredskap. Kanske kände sig till och med de ryska planeringsofficerarna förnärmade av att Sverige inte reagerade på ett relevant sätt mot den ryska storövningen, men de kände sig i alla fall stolta när de genom vad Wilhelm Agrell skulle kallat ett ”verifierande underrättelseexperiment” kunde visa för sina chefer att det ryska underrättelsesystemet fungerar och att Sverige har tappat en del av sin kapacitet eller snarare politiska vilja till genomtänkt och underrättelsestyrt militärt uppträdande på vårt eget territorium sedan 2009.

Detta misslyckande i att ”anpassa beredskapen” efter underrättelser sker dessutom samtidigt som Försvarsmakten via Regeringens senaste direktiv måste göra neddragningar på kvalificerad personal både på Högkvarteret och i den Militära Underrättelsetjänsten.

Det är på flera sätt farligt och internationellt pinsamt när Sverige visar sin oförmåga samtidigt som NATO går upp med incidentflyg över Baltikum. Som internationella tidskriften Jane’s Defence Weekly’s chefredaktör Peter Felstead sa till TT så är det internationellt sett unikt att Sverige inte alltid har jaktflyg i incidentberedskap, och NATO har exempelvis arbetat målmedvetet med sin incidentberedskap i Baltikum de senaste åren för att dämpa det offensiva uppträdandet av ryskt flyg där. Direkta ryska kränkningar av Baltikum har förekommit men, som det verkar, avtagit i takt med att NATO:s baltiska incidentberedskap blivit bättre och snabbare på att reagera.

Förutom medvetna kränkningar är dessutom risken för militära olyckor, likt vad som övades i Dagny II, en viktig aspekt som Sverige dygnet runt måste ha beredskap för. Olyckor är helt oförutsägbara och kan lätt bli gränsöverskridande. När de inträffar gäller det att vi har beredskap för att situationen inte snabbt ska förvärras. Stridsflyg som får akuta haverier hamnar lätt på fel lands territorium även om de avsett att uppehålla sig i internationellt luftrum. Ett bra exempel på detta var när ett ryskt stridsflygplan störtade i Litauen 2005 och orsakade mycket aggressiv rysk retorik mot det lilla grannlandet.


Litauisk soldat vaktar i Litauen havererad rysk Su-27


Vad hade Sverige kunnat göra om ett ryskt stridsflygplan störtat på, eller i territorialvattnet vid Gotska Sandön på Långfredagsnatten?

Vi kan ju knappast säga nej till att Ryssarna drar igång en egen militär räddningsoperation på svenskt territorium om inte vi hinner göra det först. Om det inte finns svensk incidentberedskap direkt att tillgå kommer ryska stridsflygplan börja leta efter sin egen pilot i Sverige. Det vore nog inte heller lämpligt för Stockholms eller Gotlands Landsting att skicka sin räddningshelikopter till området samtidigt som det svärmar av ryskt stridsflyg där..

När brittisk incidentberedskap i förrförra veckan eskorterade ett SAS-flygplan som slutat svara på radion till ett flygfält i Skottland så var det ett rutinuppdrag i deras ögon. Ska vi be något annat land om hjälp, Ryssland till exempel, nästa gång det händer i Sverige? Nej, två JAS dygnet runt måste av många olika orsaker ses som ett kontinuerligt minimikrav.

Uppenbart är att oavsett vad Anders Silwer och Carl Bildt säger, så hade nog rätt agerande under påskhelgens Ladogaövning varit att ha kontinuerlig incidentberedskap med jaktflyg samt helst att tillfälligt flytta fram den till Försvarsmaktens beredskapsflygfält i Visby eller Uppsala för att korta ner reaktionstiden samt befinna sig närmare skeendet och visa närvaro ”i provinserna”. En liten beredskapsövning hade uppenbarligen även varit motiverad under Ladoga, exempelvis i Stockholms skärgård eller på Gotland.

Varför ser vi då ett så radikalt annorlunda uppträdande av Försvarsmakten 2013 jämfört med 2009? Svaret är enkelt. Då hade vi gripbara soldater i form av värnpliktiga. Idag har vi en organisation som är mycket ansträngd personalmässigt.

I vår ovilliga och ointresserade Regering har det dessutom inte funnits incitament till reaktivt agerande tidigare eftersom det ryska uppträdandet fram tills de nyliga läckorna hållits skiljt från debatten genom hemligstämpeln. Även NATO hade en viss startsträcka från Baltstaternas NATO-medlemskap 2004 till dess att offentlig debatt och oro över kränkningarna i framför allt Estland och Litauen gjorde det nödvändigt för dem att spetsa till incidentflygets uppträdande mot de offensiva ryska flygföretagen runt 2005. Sveriges Regering slår däremot rekord i lång startsträcka och inkonsekvensen i säkerhetspolitiken är tydlig när relevant reaktivt svenskt uppträdande tycks ha försvunnit sedan 2009.

I september under Zapad 13 i Kaliningrad hoppas jag att Sverige vänligt och tydligt visar Ryssland att svenskt luftrum och obemannade svenska öar inte är ett säkerhetsvakuum som behöver fyllas av någon annan. Gör vi inte det kanske Ladoga 17 innehåller moment där ryska överljudsbombare faktiskt flyger rakt över någon liten obebodd svensk sandö mitt i havet, och inte bara vid sidan av den.

Grodman

Interoperabel eller Inte operabel?

P-04 Bulta (Latvijas Jūras spēki)

Ett av detta decenniums största modeord – interoperabilitet – ska i detta inlägg belysas ur en marin aspekt. De anställda i Försvarsmakten som inte hört det ordet går nog att räkna på ena handens fingrar.

I slutet på 90-talet och under inledningen av 00-talet smålog vi svenskar bland annat åt de baltiska staternas svårigheter att deltaga i enklare PfP-övningar likt BALTOPS m.m. Vi hade efter en tung start, där vi tvingades att lära oss procedurer och metodik enligt EXTAC, de NATO-publikationer som då var gällande, och som var delgivna oss i egenskap av PfP-land. Fler och fler länder bjöds in till dessa övningar och momenten som övades var i de flesta fall oerhört grundläggande. Men vi fick vara med och leka med de stora grabbarna i NATO-klubben, åtminstone under någon övning lite då och då, och vi var väldigt stolta över just det faktumet.

Vissa av ”de andra” deltagande fartygen hade trots sin status som fullvärdiga NATO-medlemmar, inte ens rätt sjökort utan kölvatten-navigerade efter andra länders enheter. Vissa av dessa fartyg hade inte råd med diesel och mat, utan kom till PSC (Pre Sail Conferense) med näst intill tomma tankar då man räknade med att ”någon annan” skulle stå för den kostnaden. Vissa kunde knappt behärska det engelska språket, och den utrustning som fanns ombord var undermålig och i vissa fall rent av farlig.

Grunden för samverkan vid PfP-övningar under de första åren av internationaliseringen var talad och okrypterad stridsledning, en återgång till 50-talet. Senare kompletterades detta med någon typ av textsamband, oftast okrypterad sådant.  Många är de system som temporärt installerats på de svenska fartygen; PC-Net, ADAT, APAN, och under senare tid även diverse inlånade utländska filkrypton m.m.

Men nu är det nya tider och gamla meriter går inte längre att leva på. De länder vi tidigare smålog åt, och tyckte var som ”kusinen från landet” är numera betydligt mer integrerade än oss och begreppet ”skrattar först som skrattar sist” ligger tyvärr inte långt bort. 

Nu är det Sverige som i vissa avseenden rörande just interoperabiliteten blir skrattade åt. De internationella övningar som Sverige deltar i har blivit mer och mer komplexa och därmed har också de tekniska kraven ökat avseende de sambandslösningar som krävs för att kunna vara just interoperabla. Det duger inte längre att åka runt och beordra enkla formeringar över okrypterad talad stridsledning som var normalförfarandet för 10-15 år sedan. Det är heller inte längre gott nog att via "mailtransfer" med kastpåse hämta ordrar i pappersformat hos den taktiska chefen till sjöss. Nu är övningarna flerdimensionella, motståndarna bättre och saker som tidigare inte ens fanns på kartan under dessa övningar, t.ex. störsändning är numera, om än inte vardag, så i alla fall vanligt förekommande.

Det är inte så att NATO jublar över att tvingas förmedla all stridsledning över okrypterad talad radio bara för att några nordbor inte har det som benämns ”secure voice”, d.v.s. krypterad radio för talad stridsledning. Det går inte heller att förvänta sig att de övriga NATO-länderna ska klassa ner textmeddelandenas sekretessnivå för att möjliggöra sändning över öppna sambandsmedel, bara för att vi svenskar ska kunna vara med i matchen. Att Sverige, av förklarliga skäl, inte heller har tillgång till alla hemliga publikationer med procedurer som NATO använder sig av ger heller inga stående ovationer. Det här är ett verkligt problem här och nu, ett problem som däremot alla hade överseende med där och då. Det är nya tider nu!

Det är bara en tidsfråga innan Sverige, likt den lille pojken som står med tummen i munnen och undrar varför inte de stora pojkarna längre låter honom leka med dem, inte längre är välkomna att delta i kvalificerade övningar där de deltagande länderna uteslutande utgörs av fullvärdiga NATO-länder.

Man kan inte ta ifrån oss att vi, Sverige fortfarande gör väldigt bra ifrån oss på PfP- och NATO-övningar och vår uppfattning är att NATO vill fortsätta öva med svenska örlogsfartyg på grund av dess mångsidighet, storlek och besättningarnas kompetens. Men…

Det finns som de flesta förstår en gräns, politiskt såväl som militärt, där nyttan av att öva med svenska enheter övervägs av det problem det medför att vi ej är NATO-medlemmar och således är anledning att NATO-länderna drabbas av våra ständiga särlösningar.

Det finns givetvis olika exempel från verkligheten i närtid där Sverige skickat enheter till NATO-övningar där det klickat. Där och då, i det som i den försvarspolitiska världen benämns här och nu, står Sverige med sina fartyg långt hemifrån och med inget annat samband med de övriga deltagande enheterna än helt okrypterad talad stridsledning, precis som för 15 år sedan.

Detta är inte att vara interoperabel med NATO och det är ytterst beklämmande att fartyg på övningar långt borta från Sverige ska behöva sitta i kläm för att vi inte har tillgång till nödvändig materiel.  

Oavsett (och det spelar absolut ingen roll) var det brister så påvisar det vilken skör tråd vi balanserar på när vi ska iväg på övningar likt denna. Vi är helt utelämnade till enstaka nationers goda vilja och NATO:s bestämmelser vad beträffar utlåning av känslig materiel och information.

Ligger felet hos det enskilda fartygets besättning, hos förbandet, hos Marinen eller centralt i Försvarsmakten Nej givetvis inte! Grundproblemet ligger givetvis på den politiska nivån, och kan enbart lösas där.

Sverige är inte ett NATO-land, då kan vi aldrig förvänta oss att bli mer interoperabla än vad vi är i dessa sammanhang här och nu. Vi har inte per automatik tillgång till de nödvändiga systemen eller kryptonycklarna. Förvisso är ett antal Svenska fartyg ”fitted for” (förberedd för) eller ”fitted with” (utrustning redan installerad) NATO-system och krypton. Dock räcker det inte särskilt långt då vi fortfarande saknar makten över den sista pusselbiten; kryptonycklarna. Så kommer det att förbli oavsett hur många nya och fina NATO-prylar som vi för dyra pengar lyfter ombord.

Man kan bara hoppas att våra beslutande politiker informeras om dessa sakförhållanden och hur det egentligen fungerar. Det är inte fair play att den enskilda fartygsbesättningen ska behöva drabbas av problem och där på plats behöva stå med skägget i brevlådan.

Man kan verkligen undra om försvarsminister Karin Enström och Moderaterna inser vad det innebär att säga nej till att ens utreda ett eventuellt NATO-medlemskap. Enström har dessutom hittat nya infallsvinklar på problematiken att ingen vill komma till Sveriges undsättning och gör en egen tolkning där EU helt plötsligt blivit den nya räddningsplankan.

Solidaritetsförklaringen (den ensidiga) som man ständigt hänvisar till innebär att ge och ta emot stöd. Men den minsta gemensamma nämnaren för att kunna vara interoperabel på en acceptabel nivå är vare sig man vill det eller ej, NATO:s procedurer och system. Man kan även hoppas att socialdemokraternas Peter Hultqvist och Urban Ahlin någon gång inser vad det i praktiken innebär när de slår sig för bröstet och påstår att vi ska stå utanför NATO, men ändå fortsätta samarbetet. Man kan inte både ha och äta kakan hur länge som helst.

Kan det hela bli mer tydligt än när NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen vid årets Folk och Försvar konferens uttalade de bevingade orden ”Vi kan göra mycket när det gäller partnerskap. Vi kan komma nära varandra, men vid en viss nivå måste ni bestämma er för om ni är inne eller ute, men det är ert beslut.”

Hur länge orkar NATO bry sig om sin ”oäkting” som i dessa avseenden mest är besvärlig när det finns andra spelare som relativt friktionsfritt kan ta en plats i startelvan ute i sjölådan…?



Fortsättning på nytt säkerhetspolitiskt läge.


Blir ett snabbt inlägg idag rörande hur omvärlden ser på Sverige som nation. Som jag skrev i inlägget om det förändrade säkerhetspolitiska läget så fanns risken att Sverige skulle bli utskrattat rent säkerhetspolitiskt p g a  vårt svaga uppträdande.

Detta har nu börjat på allvar, både från Polen och Estland höjs nu kraftigt kritiska röster kring hur Sverige har skött denna incident. Svd beskriver det mycket bra i sin artikel, Sverige har tappat ansiktet.

Snart har varje västland som har en gräns som ligger an mot Stormakten börjat uppfattat dess agerande som någon form av hot i varierande grad samt att normalbilden har förändrats. Hur kan det då komma sig att vi i Sverige inte gör det, vad ser Karin Enström och Cecilia Widegren som vi övriga inte ser och framför allt vilka rapporter får de från våra känselspröt (MUST och FRA) som vi övriga inte får genom OSINT.

För våra två världsbilder är totalt vända, är precis som om det är parallella dimensioner, vi har den negativa medan sittande regering och Försvarsberedning har en positiv. Vad som också är anmärkningsvärt är att Regeringen sitter helt tyst de säger inte ens något om dessa rapporter.

Men troligtvis vet de att de har ”skitit i det blå skåpet” ordentligt nu och vad de än säger i säkerhetspolitiska frågor, så kommer de EJ få något gehör från resten av Europa. Detta är själva grundbulten i varför vi måste kunna hävda vårt territorium, klarar vi inte det kan vi inte påräkna hjälp och vi kommer tappa anseende samt ingen bryr sig om vad den moraliska stormakten Sverige säger.

Finns en liknelse som jag ofta brukar använda för att beskriva hur säkerhetspolitk fungerar mellan nationer. Tänk er små barn i sandlådan på förskolan, den som är störst tar oftast den bästa och roligaste leksaken, gärna av någon annan också som hade den egentligen. Det fungerar exakt likadant mellan nationer är man svag så är det alltid någon starkare som försöker sko sig på den svage.

Detta måste folk förstå, det går inte längre att lulla omkring i någon grandios dröm om att världen är fredlig och vi alla kommer sitta och sjunga ”we shall overcome” trots att moderaterna har provat det en gång tidigare, det gick ju inte så bra som vi alla vet. Det funkar inte så och kommer aldrig funka så. Betänk bara hur ni själva beter er när ni anser er förbigångna av någon anledning på er arbetsplats!

Det är inget annat än defaitism säkerhetspolitiskt från vår sittande Regering, nu om nån gång krävs det krafttag för gör de inget nu när omvärlden raljant sagt skrattar oss i ansiktet, kommer vi definitivt ha förlorat vårt anseende.

Fredrik Reinfeldt dags att agera rollen som Nationens starke man. Det är det här du valdes för att kunna klara av. Klarar du inte trycket, ta då ett steg åt sidan, precis som du borde ha lärt dig under din GU vid Sveriges urjägarförband!

Uppdatering 2013-04-30 20:54:

En vän länkade till en mycket bra videosekvens hur Europa har ändrats sen 1000 ekr intill nu, tror våra folkvalda att det har upphört att gälla även nu? För personligen tror jag inte att människan har utvecklats så mycket moraliskt på 1000 år när väl "skiten träffar fläkten". Men vad vet jag som enkel jägarchef...

Vilja vs förmåga

Ett axiom när det gäller att bedöma sina eventuella framtida motståndare är att inte fokusera enbart på uttalad politisk avsikt utan att istället mer se till förmågan. Vad kan aktören åstadkomma med de medel som vederbörande förfogar om viljan skulle finnas?

På Twitter rapporterar Skipper just nu "vårt flyg i luften". Det är söndag och klockan är halv åtta och Skipper blir överflugen av en rote JAS 39 på ostlig kurs. Detta tjänar som god illustration till det ovanstående. Efter att svensk försvars- och säkerhetspolitiks yttersta instrument i veckan avslöjats med byxorna nere av monetära skäl verkar det nu ha skett en snabb politisk viljeförändring. Försvarsmakten har haft förmågan att upprätthålla jaktincidentberedskap även dygnets mörkare timmar och helger, men viljan att betala för detta har saknats. Helt plötsligt finns nu viljan och en snabb omsvängning var därmed möjlig.

Ur denna synvinkel bör vi även se den ryska militära upprustningen med huvudsaklig fokus på det västra militärdistriktet (dvs Sveriges och Nordens närområde). Viljan och avsikten må ej finnas idag alternativt är något grumlig. Har man väl förmågan kan det gå mycket snabbt att ändra avsikten.

Det kan naturligtvis vara så att de flygplan Skipper berättar om är del av en övning, men jag håller det för otroligt. Förhoppningsvis har nu Sverige en mer omfattande incidentberedskap än vi inledde veckan med.


SvD:s Jan Blomgren är en av dem som förväxlar hot och förmåga

Övningsmönster del 1 – Zapad’09 och larmövningar


BAKGRUND

Detta är mina egna bedömningar så jag kan vara helt ute och cykla i saker.

Det talas ju ofta och väl från våra två mest ledande försvarspolitiker Cecilia Widegren och Karin Enström att Stormakten har en låg nivå. Ett av de enklaste sätten att bedöma ens motståndares förmåga är att följa dess övningsverksamhet. - Därav att ett signalspaningsflygplan la sig i den smala remsan av internationellt vatten mellan Öland och Gotland. Sen är ju frågan varför den la sig där m h t att övningen i huvudsak skede vid två platser Enköping och Boden och det finns då bättre ställen att lägga sig på än mellan Öland och Gotland. Men varför den var där lär vi aldrig få reda på.

Stormakten har enkelt sett tre strategiska riktningar vilket även inriktar dess övningsverksamhet, det är den Västra, Södra och Östra riktningen. Varav tyngdpunkten med förband trots vad vissa säger ligger i den Västra riktningen.

Fokus är att i den Västra riktningen kunna möta en högteknologisk motståndare, i den Södra riktningen kunna möta en irreguljär motståndaren och i den Östra riktningen kunna möta ett massanfall.

Fokus på övningsmönstren är den taktiska och operativa nivån. Vi kommer således ej titta på enskild soldats nivå dvs hur väl träffar han, tar han en korrekt eldställning. Ej heller stridsteknisk nivå d v s hur väl tar plutonen eller gruppen en stridsställning eller samordnar eld och rörelse. - Detta är saker som vår motståndare i Afghanistan väl klarar av så då får man förutsätta att Stormakten gör det likväl med en relativt lång värnplikt.

Fokus kommer ligga på taktisk nivå i allmänhet och den operativa nivån i synnerhet det är där vi kan se om Stormakten har en låg, mellaneller hög förmåga. Övningsverksamheten som vi kommer titta på är Zapad-09 samt de två s k beredskapsövningarna som har genomförts av Stormakten under första kvartalet av 2013.

Några av de mer intressanta ingående momenten i Zapad-09:
  • Utöva ledning på långa avstånd med försök till ett integrerat ledningssystem. På ren svenska ha en gemensam lägesbild över allt som sker och kunna utöva ledning av detta från en annan plats. Den gemensamma lägesbilden gör att man kan agera snabbare och fatta mer avvägda beslut.
  • Luftlandsättning med bataljonsförband som understödjs med jaktflyg i syfte att skydda själva luftlandsättningen samt attackflyg i syfte att bekämpa markmål som skulle kunna försvåra/störa återsamling samt avmarsch från luftlandsättningsområdet.
  • Landstigning med bedömt bataljonsförband som understödjs med marin- och luftstridskrafter. På ren svenska flyget bombar platsen och fartygen skjuter sönder den så att markförbanden i lugnan ro kan gå iland.
  • Utöva luftförsvarsledning intrigerat med Vitryssland. Dels leda eget flyg dels luftvärn.
  • Öva försvar mot en högteknologisk motståndare. - Enligt Stormaktens agerande är anfall alltid bästa försvar. Här simulerades även utnyttjande av taktiska kärnvapen för att nå framgång i sin anfallsrörelse (Stormakten har inte erkänt detta men bedömare gör gällande så).
  • Mobilisering samt transport av förband.

De slutsatser man kan dra av detta är att Stormakten kan samordna striden lokalt på platsen utan större hinder d v s taktiskt klarar han av att lösa sina uppgifter, om än med föråldrad utrustning. Rent operativt stötte Stormakten på problem, dels försvårades hans transport av förband, dels uppstod ledningsproblem, dock var ledningssystemen under utveckling när övningen genomfördes så några större slutsatser är svåra att dra.

Således borde man riskfritt kunna säga att Stormakten hade en mellan nivå rent taktiskt under Zapad 09 och var någonstans mellan låg och mellan nivå rent operativt främst kopplat till brister i ledningssystem och förmåga att kunna transportera sina förband.

Beredskapsövning 1(130218-130221) Denna beredskapsövning för den största av sitt slag under de senaste 20 åren hos Stormakten. Det Stormakten ville pröva var främst sina ledningsförmåga samt ledningssystem. Förbanden som prövades var inom Centrala och Södra militärdistriktet.

Vad som övades var bl a:
  • Luftburen förflyttning av förband.
  • Luftstridskrafterna övade luftstrid samt markmålsbekämpning.
  • Förflyttning för att därefter lösa stridsuppgift ur marschgruppering.
  • Parallellt med denna beredskapsövning övades även de strategiska robottrupperna men det är ett kapitel för sig själv.

Vad som framkom med denna övning var bl a brister i materielen viss materiel fungerande inte, viss materiel gick ofta sönder o dyl samt att underhållsorganisationen ej var korrekt dimensionerad med reparations resurser. Sambandsvägarna för att kunna ta emot larmordern fungerade ej heller tillfredsställande. Luftstridskrafterna fick dock mycket beröm framför allt avseende markmålsbekämpning likväl fick luftlandsättnings trupperna detta.

Beredskapsövning 2(130328-130330), denna övningen syftade till att utvärdera beredskapen hos olika förband samt dess förmåga att kunna interagera med andra vapen- och truppslag och borde ses som en uppföljare till den första för att se om ledningstider har förkortas och om förbanden kan inta en högre beredskap på kortare tid (läs alla förbandschefer vet nu att detta kan inträffa och därmed snäpper man upp sig själv).

Vad som övades var bl a:
  • Förflyttning av luftlandsättningsförband från annat militärdistrikt i syfte att lösa stridsuppgifter.
  • Landstigning med marininfanteri.
  • Luftförsvar till sjöss, - ofan måste man kunna sådant också och ha vapensystem till det, tur man som jägarchef vant sig att inte ha något luftvärn...
  • något som frekvent nämndes var nyttjandet av dessanter ett begrepp som levt kvar sedan VK II hos Stormakten. Detta är kort och gott specialförband eller specialförbandsliknande enheter (läs svenska jägarförband). Dessa utnyttjades vad som skrev för att rekognosera stränder men man kan nog även förutsätta att det genomfördes stridsföretag vid och längre in från kusten, främst då av Generalstabens Spetsnaz förband som även deltog. Detta kommer beröras i en senare artikel som ett exempel på förmågehöjning, fokus kommer då ligga på Östersjömarinens Spetsnaz förband och inte Svarta havs flottans som nu var fallet.

En intressant aspekt är att man hade flyttat landstigningsfartyg från Östersjöflottan till Svarta havs flottan, dessa deltog dock ej i landstigningarna men de deltog i övningarna som en "skenlandstignings" styrka. Detta innebär att övningen var planerad sedan ett tag tillbaka för att kunna ha rätt antal fartyg under själva övningen.

Fokus på denna övning var främst maritim verksamhet. Det vill säga förbandens stridsvärde testades i en rad olika moment för att se vilken nivå de håller. Detta görs även hos oss i Sverige men det brukar föranledas av punktinsatser på moment som vi vet är dåliga på innan och testerna förbereds i god tid innan, således får man aldrig ett riktigt värde på vart står vi här och nu.

INNEBÖRD

Vad innebär allt detta då, ja:
  1. Övningsmönstret har ändrats, numera klarar Stormakten av att genomföra larmövningar och därefter utan förberedelser kunna påbörja lösandet av en uppgift.
  2. Han kan slå en ovetandes motståndare antingen som utgör ett hot mot Stormakten eller i form av ett väpnat angrepp från Stormakten mot en annan nation m h t att han kan samla förband på kort tid och förflytta dessa en lång sträcka.
  3. Stormakten har även sådan materielstatus att han kan genomföra dessa övningar med kort varsel, vilket rimmar mycket illa med vad vissa försöker få oss att tro rörande statusen hos Stormakten. Dock har han brister i sin materiel främst avseende den som ej blivit utbytt av anledningen att de börjat få för många år på nacken, men dessa brister börjar vi även lida av.

Jag vill återknyta till de fartyg som man flyttade från Östersjöflottan till Svarta havs flottan. Troligtvis hade världens underrättelsetjänster upptäckt denna förflyttning men inte lagt någon större notis om dem m h t att man flyttar fartyg mellan flottorna hela tiden (bl a har man nu börjat flytta fartyg från Svarta havs flottan till Östersjö flottan för Zapad-13).

Men betänk hur fort det gick att samla 7 000 man. Det går rätt fort att trycka in manskap och materiel i landstigningsfartyg, därvid hade man om man valt att göra det erhållit en strategisk överraskning för ingen brydde sig om de fartyg som var på väg till Svarta havet.

Den s k normalbilden börjar alltså att förändras och inte till det bättre, det är då man som analytiker och politiker måste ta sig en ordentlig funderare. Stormakten har på kort tid höjt sin förmåga att kunna agera på ett mycket kraftfullt sätt.

En annan förändringen i normalbilden är att även om de själva påtalar vad de tycker är lång reaktionstid hos sina förband, så kan de på mycket kort tid när som helst på dygnet börja kraftsamla och därefter förflytta sina förband. Jämför detta med vårt eget 07:30 – 16:30 försvar där varje minut före eller efter renderar i övertid vilket ingen förbands-/enhetschef vill vara tvungen att förklara.

Vad som jag personligen kan tycka är alarmerande och som andra bloggare även tagit upp är att dessa larmövningar likväl skulle kunna vara ett sätt för Generalstaben att öva strategiskt överfall. Kort och gott på ren svenska man slår till när ens motståndare som minst anar det, med en sådan kraft att man kan förlama honom, för att därefter vinna tid och samla de övriga trupperna för att slutligen gå in med de samlade trupperna.

SLUTSATSER

Stormakten har numera ur min horisont en mellan nivå på operativ nivå han kan snabbt samla förband, förflytta dessa långa sträckor och där ur marschgruppering påbörja lösandet av en uppgift.

Det man kan se är att sedan Zapad-09 genomfördes har man höjt förmågan avsevärt hos de väpnade styrkorna hos Stormakten. Ledningsmetodiken och systemen måste även ha förbättras utifrån att man lyckats genomföra två större larmövningar och förflyttat förband mellan militärdistrikten utan större missöden.

De som är insatta i FM tidigare beredskapsplanering vet att vi hade differentierade inryckningar mellan Norra och Södra Sverige av den enkla anledningen att vi alltid skulle ha förband snabbt gripbara för att kunna stå emot ett Strategiskt överfall.

Hur ser det ut i dag då, jo svensk semesterlagstiftning stipulerar ju att en arbetstagare har rätt till 4 veckor sammanhängande semester under månaderna Juni, Juli eller Augusti. Är semestern differentierade inom den svenska FM?!? Jag vet inte men har svårt att tro det för ingen har nog tänkt i de banorna, tyvärr...

Att Stormakten har en låg nivå som våra två främsta försvarspolitiska företrädare gör gällande är inget annat än ett skämt. Nu är det upp till bevis om det Svenska skolsystemet har lyckats producera kritiskt granskande och tänkande individer som kan slå håll på försöket.

Åhh just det Karin Enström sekretesslagstiftningen har inte brutits på något sätt i det här inlägget, är enbart öppna källor som utnyttjas dels från FOI dels från säkerhets- och försvarspolitiska institut dels från massmedia dels från internet som helhet. Vad är nästa ”ny moderata” steg göra som vissa andra nationer begränsa internet så det passar ens egen världsbild?

Den vassa eggen

Debattens vågor går fortfarande heta efter SvD-artikeln om de ryska bombflygplanen. Spektrat innehåller allt från satir av tvivelaktig kvalitet, obekräftade rykten och politiska utspel till mer principiellt intressanta och kvalitativa alster som PJ Anders Linders krönika i dagens SvD.

Med titeln ”Håll tyst, vår beredskap är god” får sig regeringens försvarspolitik en rejäl sågning. Han uppehåller sig också kring det han uppfattar som politiska signaler att kväsa debatten kring försvarspolitiken. I princip har han alldeles rätt. Försvaret och dess förmåga skall debatteras, helst högljutt. Men all information kan inte delas, eftersom en del är sekretessbelagd. Ju mer detaljrik, framåtriktad och kopplad till beredskap och uthållighet, desto mer sannolikt att uppgifterna är sekretessbelagda. Det vi ser är en avvägning mellan det offentliga och det hemliga som sällan låtit sig göras.

Journalistikens roll i samhället är att rapportera och kritiskt granska företeelser och människor/organisationer. Ju större makt, desto mer ingående granskning. Uppdraget är glasklart och måste respekteras. De bästa reportrarnas arbete kan man till och med beundra. För dess saklighet och förmåga att få källor att berätta om sådant som få vet.

På samma sätt måste man respektera det arbete som handlar om att skydda information om känsliga områden i exempelvis vår beredskap, men det kunde ju lika gärna gälla förhållanden vid Riksbanken eller andra tyngdpunktcentra i samhället. Här krockar journalistikens krav/önskan på detaljer för att kunna konkretisera, levandegöra och uppnå trovärdighet med exempelvis Försvarsmaktens behov att inte avslöja huruvida en elektronisk störning fick någon effekt eller inte.

Om det skulle vara så att vår underrättelsetjänst på något sätt tagit reda på om man övade ett kryssningsrobotsanfall mot svenska mål, så får en säkerhetstjänst en startpunkt och kan börja kartlägga hur i hela världen Sverige fått reda på detta. Radiokommunikation på egen sida som man trodde var krypterad?

Eller ännu värre, säkerhetstjänsten var någon på spåren och spred ut i en minimal krets att man skulle öva just detta. Besättningarna i flygplanen visste ingenting, utan gjorde bara en flygning för att anfalla mål i den egna övningen i LADOGA-13, medan säkerhetstjänsten övervakade de fyra personer som mottagit den planterade, falska informationen.

Det är detta man som uppgiftslämnare bör betänka när man överväger att lämna ut initierad information. Det är rätt och riktigt att svara på reportrars frågor så gott man kan. Att avslöja missförhållanden eller icke-funktionalitet kan också vara på sin plats, om inget annat hjälper. Här skulle jag vilja påstå att integriteten i motivet är en viktig faktor i beslutet. Varför vill jag som enskild lämna ut känslig information? För att jag är ilsken och det känns bra, eller för att jag tycker att någon gjort ett upprörande fel eller för att upplysa allmänheten om generella förhållanden som beredskap i stort. Det finns inget svart eller vitt, utan bara omdöme.

Tyvärr riskerar en del av diskussionerna att öka misstron emllan den politiska nivån och försvaret, och därmed bli kontraproduktiva. Det gäller att vara noggrann i sina formuleringar, på bägge sidor. Så gör jag exemplevis en distinktion mellan ordföranden i Försvarsberedningens, Cecilia Widegren, uttalande:

”Jag måste säga att jag förväntar mig en större respekt inte minst av Försvarsmakten kopplat till den sekretessbelagda information som kommer ut.”

jämfört med försvarsministerns:

”Jag tycker inte att de här uppgifterna ska debatteras offentligt.”

I det första fallet starka ord, eftersom myndigheten med nästintill 100 %-ig säkerhet inte läckt ut denna information. Karin Enströms citat syftar däremot på något tidigare i TT-intervjun:

”Detaljer i vår försvarsförmåga och detaljer om exakt hur vår beredskap är utformad är något som inte ska talas om öppet.”

Försvarsministern menar alltså just specifik information och knyter den inte heller till någon, utan ger uttryck för en önskan som hon delar med Försvarsmaktsledningen. Det kan finnas ytterligare ett skäl till att försvarsministern, som ju sitter med det politiska ansvaret, är orolig. Våra partners kan bli betänksamma hur vi som nation hanterar hemlig, militär information och detta kan påverka deras beredvillghet att dela med sig av deras sekretessbelagda information på hög stabsnivå.

Saker och ting är alltså lite mer komplicerade än vad ögat först ser. Att offentliggöra hemlig information är att balansera på den vassa eggen.

HMS Orion utsatt för skenanfall

Återkommer med ett av de mer och mer sällsynta inläggen på bloggen. Tyvärr slukar Twitter all tid och energi. Bot och bättring utlovas.

Fredrik Antonsson skriver på sin blogg "Den sjätte mannen" om att det svenska signalspaningsfartyget HMS Orion, under mars månad detta år, utsattes för så våldsamma skenanfall att man såg sig nödgad att retirera. Notera att HMS Orion utförde sina uppgifter på internationellt vatten.

Fartyget är helt obeväpnat och har en väldigt låg maxfart och utgör således inget fysiskt hot så som de ryska anflygande bombplanen med eskort och störsänding under det som allmänt kallas för Ryska Påsken.

Den sjätte mannen

HMS Orion har faktiskt tidigare utsatts för en medveten ramming - för snart 20 år sedan under kalla kriget.

Rammningen av HMS Orion (Full text - tyvärr betalartikel)


Klart Skepp - - . .

Ett lackmustest av Sverige (uppdaterat 29/4 13.05)

I den mycket sevärda dokumentären om Palme uttrycker Carl Bildt om utrikespolitiken på 70- och 80-talen under Palme att man aldrig fick utrycka kritik eller fördömande mot Sovjetunionen och övriga diktaturer i Östeuropa utan Palmesverige kunde bara agera utrikespolitiskt i frågor i andra världsdelar.

Det var inte utan att uppleva en viss déja-vu jag i vintras såg den nuvarande utrikesministern uttrycka detta. Faktum är att vi idag befinner oss i en mycket snarlik situation.

Idag är dock diktaturerna i Östeuropa hädangångna liksom Sovjetunionen. Däremot har vi fått en nytt starkt och odemokratiskt land i vårt närområde i form av Putins Ryssland. En närmast autokratisk stat vars framtida ambitioner till stor del verkar bygga på militär rustning och kraftspråk mer än ekonomiska och sociala reformer. Liksom situationen med regeringarna Palme under det kalla kriget verkar Sverige inte ha något manöverutrymme gentemot Ryssland om man får tolka svensk utrikespolitik.

Följer man svenska regeringars utrikesdeklarationer ett antal år tillbaka i tiden finner man att de är märkligt milda gentemot Ryssland jämfört med situationerna i Vitryssland och Ukraina, trots att situationen där i många fall är jämförbar eller värre.

Sedan sommaren har vi bjudits på betydligt fler exempel, men då inom det säkerhetspolitiska området. Ett är den dåvarande ryske generalstabschefen Makarovs besök i Finland och sedan Sverige. I Finland gjorde Makarov det mycket tydligt vad han och Ryssland anser vara ryskt intresseområde och vad man anser att de nordiska länderna ska göra och inte göra. Medan Finland uttryckte sin ståndpunkt offentligt var det pinsamt tyst från svenskt håll. Ett annat område där den svenska tystnaden varit pinsam är de ryska "agentlagarna" där biståndsorganisationer och medborgarrättsorganisationer sedan förra året måste registrera sig som "utländska agenter".

Det mest flagranta exemplet är dock ”ryska påsken”. Statsminister Reinfeldt har hittills inte yttrat ett ord i frågan, men kallar däremot till presskonferens för något som han som djurgårdare tydligen anser vara ett allmänintresse mer än ett särintresse, nämligen att Djurgårdens tränare och ordförande valt att avgå efter hot. Med andra ord fotboll. Nog för att utvecklingen kring svensk toppfotboll och de svansar som står för denna utveckling är mycket oroväckande för samhället. Prioriteringen blir ändå märklig när statsministern håller helt tyst avseende händelser som för svensk politisk handlingsfrihet är mycket bekymrande.

Minst lika dålig smak får man av utrikesminister Carl Bildts tystnad gentemot de ryska övningarna med tungt bombflyg i svensk flyginformationsregion och hur han försöker översläta den icke-existerande jaktincidentberedskap genom att försöka få det att framstå som att det var ett medvetet val. Tystnaden är dock inte lika massiv i andra länder utan Bildts kollega i Polen går däremot ut och fördömer det ryska agerandet (Lars Gyllenhaal har också en länk till en polsk analys av ryska påsken).

Uppenbarligen är den svenska utrikespolitiska handlingsfriheten gentemot Ryssland kraftfullt begränsad. Det bådar inte gott. Är vår handlingsfrihet redan i djupaste fredstid så pass begränsad betyder det att redan nu har rysk DIME* haft framgång. Baltikum ska nog inte vänta sig alltför mycket solidaritet från Sverige om det skorpar till sig.

Den ryska påsken var inte bara ett lackmustest för svensk beredskap utan även för svensk utrikes- och säkerhetspolitik.



*DIME är ansträngningar inom områdena diplomati, information, militär och ekonomi som används av en aktör för att påverka en annan på den internationella arenan. Bäst resultat anses uppnås ju fler av områden som samordnas.


Se även The Atlantic Council om ryska påsken.

SvD, BT, NA, UNT, AB

Uppdatering 29/4 13.05: Nu kommer enligt SvD även reaktioner från Estland på "ryska påsken".

Nytt säkerhetsläge


BAKGRUND

Under de senaste två veckorna har massmedia rapporterat i allmänhet om incidentberedskapens icke verksamhet och i synnerhet Försvarsmaktens icke agerande och konflikt med Försvarsdepartementet samt dess frostiga relationer. Vad är det då som lett fram till denna situation?

1989 rämnade Berlin muren och Warszawapaktens upplösning påbörjades, Sverige hade då ett invasionsförsvar och en totalförsvarsprincip, hela samhället skulle engageras i Försvaret av nationen i händelse av ofred.

Det blev början på vad man i Stormakten kallar den ”stora oredans tid”. Vapen såldes fritt, maffiabossar tog i mångt och mycket över makten. I Sverige hade vi fortfarande allmän värnplikt och ett försvar som var inriktat på att möta en invasion antingen över landgränsen eller över havet.

Försvaret bestod av en allmän värnplikt dock togs ej hela årsklasser (en årsklass bestod av cirka 50 000 svenska män, av dessa kan man grovt räkna att 40 000 togs ut till militärtjänstgöring i olika befattningar) ut för militärtjänstgöring.

Detta bestod fram till slutet av 1990-talet av den anledning att man såg framför sig att revisionister skulle kunna ta makten i Stormakten och med våld försöka återskapa dess forna glans, vilket försöktes men misslyckades.

När så 2000-talet med dess dunder bakisfylla 010101 slog in, såg man framför sig att världen nog var lite fredligare och de här teorierna om att det råder anarki egentligen i världen mellan nationer nog inte stämmer så man valde att börja demontera invasionsförsvaret och i stället satsa på ett insatsförsvar.

Insatsförsvaret enkelt beskrivet och i korta ordalag syftar (eller kanske syftade) till att möta hotet/problemet innan de hade nått landgränsen och detta gjordes bäst med internationella insatser d v s engagera sig i FN och NATO-leda insatser för att begränsa problemet på platsen. Därav att vi har varit på Balkan, Afghanistan, Libyen och nu senast i Mali.

Parallellt med detta som Sverige valde att skifta fokus på gott och ont till ett insatsförsvar så var det en nation på andra sidan Östersjön som valde att börja resa sig med allt rätt, från kaos och underläge. Vissa röster i Sverige valde då att börja höja sina röster och peka på vad som hände, men ingen valde att lyssna utan dessa tystades ned främst för att de ej passade in i den nya rådande ordningen och för att fokus hade skiftat från invasionsförsvar till insatsförsvar.

Upprustningen och förmågehöjningen började i en blyg skala, främst var det luftlandsättningsförbanden och marininfanteriet som fokus lades på att höja förmågan (bortser nu från utvecklingen av nya vapensystem utan fokuserar enbart på förmågor hos de väpnade styrkorna).

Så skede något kring 2006 flera röster började höjas att nu har Stormakten börjat få en högre förmåga, deras övningsmönster har ändrats, vi måste agera. Här är brytpunkten där den Strategiska timeouten skulle vänt, här hade vi 10-års gränsen för återtagande, där skulle vi ha dragit igång igen på allvar. Men så skede inget, utan det operativa övningsmönstret och agerande fick fortsätta att ändras och bli allt mer allvarligare.

Sen skede något 2008 var det återigen olympiska spel hela världens ögon var klistrad mot Peking, hör och häpna någon var så fräck att utnyttja att världens blickar var riktad mot en annan plats och valde då att utföra ett väpnat angrepp. Klokt val måste jag säga, för världen var då inte riktigt inställd på att en annan nation kunde tänkas anfalla någon annan.

Nåja allt var ju inte riktigt så illa, ni som vet, vet ju att man på vissa håll och kanter visste vad som var i görningen – allt handlar ju om normalbilder. Tors vakande ögon hade koll på vad stäppens folk var på väg att göra.

Här börjar man prata om det beryktade lackmustestet kort och gott nu är det fara och färde vi kanske måste börja omvärdera vår omvärldsbild och framför allt vart är vi själva på väg och vad skall vi nu göra. Gjorde man det, nähh klart man inte gjorde, för det första då måste man ju skjuta till pengar, för det andra hur farlig kan egentligen Stormakten vara: ”Hey vi har ju inte varit i krig på över 200 år”.

Sen kom 2009, detta år var det sista värnplikts året, stormakten valde att genomföra Zapad-09. Landstigning med understöd av luftlandsättning. Som i sin tur understöds med fartygsartilleri, flygunderstöd och specialförbandsföretag. Ja ni hör ju själva, känns det igen i vårt eget gripbara insatsförsvar?

2009 Cecilia Widegren hade Stormakten med råge passerat den s k låga nivå du ofta hänvisar till, men är ju inte lätt att göra rätt när man vill vara populär och sitta kvar en mandatperiod till, gör om gör rätt! Framför allt om du har någon självaktning och förmåga till kritiskt tänkande sluta då spela dum! För det kommer börja hagla blondin skämt på de få militära förbanden som finns kvar snart...

Detta har fortsatt intill dagens datum med övningar och kränkningar (ja det den Sjätte mannen beskriver är bara en bråkdel av vad som har hänt, de som vet, vet).

INNEBÖRD

Vad innebär allt det här då för Sverige i allmänhet och Svensken i synnerhet. Ja Stormakten kommer inte stå i din bakgård imorgon bitti du behöver inte börja gräva ned upplag än, om du är fanatisk Kretshemvärnschef.

Däremot så kommer vi börja tryckas in rent säkerhetspolitiskt i ett hörn om vi inte tar oss själva hårt i kragen. Vi är en randstat till en Stormakt och vi är EJ med i någon militär allians. Vi har själva hittat på en solidaritetsklausul som INGEN annan nation har valt att ställa upp på.

Och nej Karin Enström jag tycker personligen att både Natos generalsekreterare och Norges Försvarsminister har varit MYCKET tydlig att vi kommer INTE i första hand komma till er undsättning. Har vi tur kanske någon obetydlig nation i Sydamerika uttrycker stöd för oss om det skulle hända något.

Det som sker är att Stormakten håller på att börja etablera sin dominans över innanhavet Östersjön och visa vem det är som bestämmer enkelt uttryckt. Agerar man inte då dels med verbala medel i form av protester och med sina militära maktmedel i form av att markera sitt område, visar man sig svag.

Enkelt uttryckt någon raggar på din fru, flickvän motsv på krogen, du ser det hela hända men du skiter i att göra något, ja till sist kanske det är så att din fru, flickvän motsv följer med den andra killen hem från krogen för vem vet som händer när man är berusad. (Känns det igen, är samma sak i relationer mellan nationer om ni inte insett det än).

Vi befinner oss i en brytpunkt just nu både nationellt och internationellt. Tar man inte sitt förnuft till fånga nu kommer vi befinna oss i samma situation som vi gjorde 1939. Den ekonomiska situation i vår omvärld gör att vi har en grogrund för konflikter i dess olika skepnader (observera menar nu inte enbart invasion, o dyl).

SLUTSATSER

Den strategiska timeouten är med råge förbi, börjar man inte agera nu kommer man riskera nationens väl. Det vet både Försvarsmaktsledningen (FML), Högkvarteret (HKV) och i synnerhet den Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST). Så börja agera istället för att parera och tänka på nästa befordring!

Förändring måste komma och man kan inte blunda för den senaste veckans internationella rapportering kring Sveriges totala misslyckande i att hävda sin egen Suveränitet gentemot Stormakten. Just nu är vi ett skämt i säkerhetspolitiska sammanhang.

Och just det Cecilia Widegren låg nivå det är där vi befinner oss, inte Stormakten.

Polsk analys av ”ryska påsken”

I brist på ryska kommentarer till långfredagens uppvaktning, en färsk rysk videomix som återspeglar hur då-nu-framtid ofta flyter ihop i ryskt tänkande.

I den svenska rapporteringen kring långfredagens märkliga ryska nattövning har det bara kort nämnts att den polska regeringen reagerat kraftigt på övningen. Bland annat har den polske utrikesministern personligen tagit upp det hela med Natos generalsekreterare.

Nu finns även en polsk forskares analys av det svenska agerandet öppet publicerad på engelska. Bara två citat ur rapporten:

The lack of a reaction from the Swedish Air Force to the Russian exercises proves that this most important branch of the Swedish Armed Forces has structural problems and may be unable to cope with all the tasks it has been entrusted with.

Samt:

Russia resumed flights of strategic bombers capable of carrying nuclear warheads in the High North in 2007 and in the Baltic region in 2011 (in international airspace). However, the manoeuvres of 29/30 March were probably the first Russian exercises to simulate a direct attack on Sweden since the end of the Cold War.

Läs hela rapporten via länken ovan.

Intervju med Kommendör Magnus Jönsson – Chef för Tredje Sjöstridsflottiljen

Foto: FM / Tredje Sjöstridsflottiljen



Intervjuerna med Försvarsmaktens högre chefer fortsätter. Den här gången kan Skipper exklusivt publicera en längre intervju med en ytterligare en av marinens förbandschefer, nämligen chefen för tredje sjöstridsflottiljen i Karlskrona - Kommendör Magnus Jönsson. Magnus är i likhet med tidigare chefer som intervjuats mycket öppenhjärtig och rak i sina svar vilket förhoppningsvis gör det till extra intressant läsning. Länkar till tidigare intervjuer finns längst ner i detta inlägg / Skipper

------------------------------------------------------------------------

Magnus, du har varit förbandschef under drygt ett år sedan du tillträdde befattningen den 1 januari 2012. Hur har ditt första år som förbandschef varit? Har befattningen och tjänsten motsvarat den bild du hade förväntat dig?

Både ja och nej. Jag visste ju att jag skulle komma att tvingas tillbringa mycket av min tid på resande fot – främst för att delta i centralt påkallade möten och genomgångar. Jag har ju sett hur mina företrädare har haft det. Trots det hade (och har) jag ett antal förväntningar som jag hoppas kunna gå i mål med. Jag visste att mitt fokus som förbandschef skulle tvingas ligga långt fram i tiden samtidigt som jag tycker det är viktigt att vi på förbandsnivån kan koncentrera oss på här-och-nuet. Där har vi en del att ta tag i då det genom den allmänna debatten, inte minst på nätet, är en total fokus på framtiden.
Under 2012 upplevde jag att jag endast till del kunde koncentrera mig på förbandet och dess verksamhet. Detta berodde sannolikt på ett antal olika anledningar; jag var ny på jobbet, vi var mitt inne i omstruktureringen, förbandschefsutbildning, m.m. I år ser situationen bättre ut och jag har i större omfattning kunnat vara där jag borde vara; på förbandet.


Du har ju själv en lång bakgrund i olika befattningar vid det förband som du nu är chef för. Är detta enbart en fördel, eller kan det i vissa fall även vara en nackdel?

Det är riktigt, jag tillhör dem som gått ”den långa vägen” på 3:e. Jag började här som ung fänrik 1988 som NS på patrullbåten HMS Vidar. Sedan har jag hoppat mellan patrullbåts- och korvettdivisionerna varvat med utbildningar och stabsbefattningar. Det tror jag är bra då det ger mig en stabil grund att stå på. Jag känner förbandet och därmed även dess styrkor och svagheter. Det ger mig en möjlighet att internt fokusera på rätt frågor utan att jag behöver en lång startsträcka för att förstå var vi står just nu. Men det är samtidigt en utmaning då jag förväntas, och förväntar av mig själv, redan veta allt som behöver vetas om förbandet. Så är det naturligtvis inte. Dels har jag varit borta från 3:e ett antal år och dels så har jag inte tidigare haft full insyn i allt vad flottiljchefen dagligen sysslar med.

Det är också en svaghet med en uppenbar risk att bli hemmablind. Jag är fullständigt övertygad om att det är direkt olämpligt att inte ha någon erfarenhet från central ledning om man skall vara förbandschef. Man måste helt enkelt ha förståelse för hur HKV fungerar.


Om vi börjar diskutera på ett övergripande plan, närmare bestämt på den politiska nivån. Försvarsdebatten har sedan årsskiftet, eller egentligen sedan Almedalen förra året, gått för högtryck. Regeringen med Moderaterna i spetsen anklagas av i stort sett alla debattörer och övriga partier för att skönmåla läget i Försvarsmakten och att försöka göra sken av att allt är bra. Många debattörer och skribenter anser att just detta är ett stort problem. Är det här ett problem för Försvarsmakten enligt dig?

Jag tänker inte här och nu ge mig in i en politisk debatt, men jag följer ju givetvis den allmänna debatten och måste ju erkänna att jag tidvis blir lite frågande till hur vitt skilda uppfattningarna verkar vara. Vad detta beror på överlåter jag till andra att bedöma. Sakfrågan är ju inte heller helt enkel. Det hela grundar sig ju i vad IO14 är, och vad vi kan uppnå med den organisationen. Här kan vi nog hitta grundbulten till den uppkomna situationen. Redan 2009 kunde FM å ena sidan konstatera att det skulle vara möjligt att få till en ny organisation OM vissa presenterade förutsättningar kunde uppfyllas.(T.ex. förändringar i grund-organisationen) Det blev nobben på de viktigaste av de förutsättningarna! Å andra sidan så har vi nog själva hittat på lite egna nya idéer längs vägen som inte fanns med från början. (T.ex. uppsättandet av nya krigsförband, vilka förvisso har godkänts efterhand). Det olyckliga i sammanhanget är väl att det ger en bild av den svenska försvars- och säkerhetspolitiken som inte är särskilt bra.


Ja, så är det onekligen. Kopplat till detta så har ju vår ÖB Sverker Göranson vid ett flertal tillfällen varit mycket tydlig och förklarat för våra politiker det prekära ekonomiska läge Försvarsmakten står inför. Förtroendet för ÖB inom Försvarsmakten har ökat avsevärt sedan dess, även om det är hans jobb att just förklara läget för politiska nivån. Ser du en skillnad mot tidigare år och tidigare överbefälhavare avseende tydligheten i kommunikationen mot uppdragsgivaren?

Ja, jag upplever att det är en skillnad idag gentemot hur det har sett ut de senaste åren. Men samtidigt tror jag att förutsättningarna har förändrats ganska rejält under samma period. Dels förs den allmänna debatten på ett helt annat sätt och i helt andra medier än tidigare, dels så upplever jag att svårigheten för ÖB att få ihop utmaningen att balansera uppgift och tilldelade resurser blivit svårare och sist men inte minst så är min uppfattning att återtagandet efter den strategiska time-outen kräver en ökad tydlighet från ÖB:s sida då både själva återtagandet men även strävan att bibehålla uppnådd förmåga ställer betydligt högre krav på såväl personal som verksamhet och tillgänglig materiel.


En viktig "spelare" i det du nämner här ovan är den pågående försvarsberedningen under ledning av moderaten Cecilia Widegren. Försvarsberedningen är just nu i full gång med sitt arbete att göra en omvärldsanalys som skall presenteras i sommar. Därefter ska beredningen fortsätta med att ta fram ett underlag för ett nytt försvarsbeslut som skall tas under 2015. Har du några tankar runt detta och försvarsberedningens arbete kopplat till ett marint perspektiv?

Nästa försvarsbeslut blir givetvis mycket viktigt för hela FM och den framtida utvecklingen, men jag tror att det blir av vital vikt för Marinen. I skrivande stund ser ju framtidsutsikterna för en marin utveckling inte särskilt ljusa ut. Med tanke på utvecklings- och anskaffningstider avseende ny materiel, måste man redan nu fatta strategiskt viktiga beslut som påverkar förbandens förmågor efter 2020. Vi har redan idag förhållandevis gammal materiel och den måste omsättas till stor del strax efter 2020. Med andra ord kommer nästa försvarsbeslut innebära ett strategiskt vägval avseende den marina förmågan i framtiden. Jag vill ju givetvis gärna tro att man inser behovet av de marina förmågorna och att man därför vidtar åtgärder för att dessa skall kunna innehållas även i framtiden.


Kopplat till den framtida Försvarsmakten är så är som du beskriver här ovan så är försvarsanslaget helt vitalt för att kunna realisera framtidens försvarsmakt. Som vi alla könner till så erhöll Försvarsmakten av försvarsdepartementet i höstas ett uppdraget formulerat i regeringsbeslut 7 där man skulle svara på en mängd frågor på mycket kort tid rörande den långsiktiga ekonomin. ÖB har i senare intervjuer sagt att det var en starkt bidragande orsak till hans sjukskrivning. Hade du och ditt förband någon uppgift i samband med detta arbete?

Förbandets uppgift var primärt av perifer art. Huvuddelen av arbetet med att ta fram underlag till FM svar på uppdraget från Fö utfördes av Högkvarterets olika delar. Men över tiden var vi med och stödde HKV med smärre detaljuppgifter.


Förstod ni förbandschefer hur illa ställt det var med ÖB, fick ni någon information om detta vid ÖB:s chefsmöten?

Jag personligen hade ingen information tillgänglig om hur det var ställt med ÖB. Frågan är om han ens själv visste hur illa det var.


Turerna runt ÖB och Försvarsmakten har ju kommenterats flitigt på många ställen. Följer du aktivt försvarsdebatten i media och på bloggar?

Det där går lite upp och ner. Tillgänglig tid medger inte alltid att jag följer debatten i den omfattning jag egentligen skulle vilja. Jag försöker följa de mest frekventa bloggarna såsom din egen, Marinbloggen, WW mfl. Jag har dessutom, efter långt om länge, skaffat mig ett Twitterkonto vilket ju ger en del flashinformation. Däremot är jag dålig på att själv delta i debatten. Det har blivit ett par enklare Twitterinlägg, men att vara så engagerad att jag ger min in på att skriva egna blogginlägg – det räcker helt enkelt inte tiden till för.


Om vi lämnar de övergripande rörande Försvarsmakten i sin helhet och försvarsdebatten, och i stället går tillbaka till ditt eget förband 3. Sjöstridsflottiljen. Hur är läget i stort just nu?

Generellt är läget vid förbandet mycket gott, men det märks tydligt att vi är mitt inne i en ganska stor förändring. Förändringen är stor såtillvida att vi just nu genomför en rejäl generationsväxling på fartygssidan. Främst märks detta i övergången till Visbykorvetter, men det är ju inte den enda förändringen på fartygssidan. Vi har ganska nyligen tagit leverans av moderniserade minröjningsfartyg av Kosterklass, HMS Sturkö skall genomgå en  större ombyggnad med start nästa år samtidigt som minröjningsfartygen skall genomföra en generalöversyn. Parallellt med detta planerar vi för en avveckling av HMS Stockholm och HMS Malmö samt våra bevakningsbåtar för att istället, inom några år, ta leverans av två Göteborgskorvetter i olika konfigurationer. 

Som lök på laxen sker en stor förändring på personalsidan med inrättande av ett tvåbefälssystem samtidigt som vi avskaffat värnplikten. Vi är ganska vana vid att leva med ständiga förändringar, men just nu känns det som om vi är och naggar i kanten av vad som personalen mäktar med. Fokus hos oss just nu är att komma i bås med det nya så fort som möjligt så att vi kan koncentrera oss på kärnverksamheten. Fokus är alltså att vi skall vara det ständigt insatsberedda förband vi har uppgift att vara. Vi har en bit kvar innan vi är där fullt ut, men min övertygelse är att vi är på väg i rätt riktning.


Om du måste lyfta fram flottiljen största problem just nu (vi undviker ordet utmaning när vi egentligen menar problem) respektive det mest positiva, vad skulle du lyfta fram då?

Vakansläget! Och det problemet är egentligen tudelat. För det första har jag ett antal ”riktiga” vakanser. Det vill säga att jag har befattningar som det idag inte finns något namn till. Problemet med dessa är att det inte går att fylla dessa luckor med nyutexaminerad personal. Det handlar om erfarna besättningsmedlemmar på bl.a. tjänstegrenschefsnivå. Den andra delen av problemet är alla de bemanningsuppdrag där jag tvingas bemanna andra delar av Försvarsmakten med personal som jag inte får ersätta. Det innebär ju att jag i det stående insatsförbandet, som i den bästa av världar skulle varit fullbemannat, tvinga leva med ständiga luckor. Jag har ju inga reserver eller T-förband att ta av.  

Det kan tyckas petitess-aktigt att gnälla över några få luckor i en fartygsbesättning, men varje individ har flera uppgifter ombord. En sjöman kan till exempel ha till uppgift att vara såväl motormekaniker som FRB-förare och kulspruteskytt. Om han försvinner blir bristen i fartygets förmåga uppenbar. Det kan i värsta fall innebära att en enskild vakans omöjliggör losskastning.


Ja, vakansläget är onekligen stort i hela Marinen. Men trots vakansproblemen har du lyckats bemanna upp det största fartyget i din flottilj. Du har nyligen sänt iväg insatsstyrkan ME-03 som med HMS Carlskrona som nu är på plats och löser uppgift i Indiska Oceanen och Adenviken. Hur har vägen framåt varit rörande att sätta upp styrkan ytterligare en gång? Har allt gått enligt plan?

Ja det tycker jag att det i stort sett har gjort. Detta är ju den tredje gången vi deltar i Operation Atalanta. Givetvis finns det förbättringspotential avseende enskilda frågeställningar. Eftersom förbandet är sammansatt av ett antal olika delar från flera andra förband i Försvarsmakten så finns det många olika synpunkter att ta hänsyn till. I den bästa av världar hade HMS Carlskrona varit klar att skicka iväg i sin dagliga konfiguration, men så är det ju givetvis inte. För det första är ju fartyget i vanliga fall utrustat och bemannat som stödfartyg. Det är ju inte i den rollen hon skickas iväg vilket innebär att vi måste se över vilken materiel och vilka personella förmågor som måste tillföras för att hon skall kunna verka i rollen som OPV. 

Det är en grannlaga uppgift som tar mycket kraft och tid i anspråk. När väl detta är klart skall besättningen samövas med rätt utrustning och med hela besättningen samlad. Det kunde vi inte göra förrän i ett mycket sent skede. Men trots allt var det en mycket kompetent besättning som inledde verksamheten på plats utanför Somalia i början på april. Rapporterna där nere ifrån talar ju om samma sak!


Vad har du som förbandschef för uppgift kopplat till ME-03 nu när förbandet är insatt och således överlämnat till insatsstaben?

Fartyget är ju idag ”TOA:t” (överlämnat) under EU befäl, vilket innebär att jag inte har några uppgifter alls kopplat till vad fartyget gör inom operationen. Däremot har jag ju ett fortsatt ansvar avseende vissa personalfrågor. Det vi idag arbetar med är planer för avveckling och hemkomstverksamhet, men även planering kring den "leave" besättningen skall ha och därtill kopplad personaltillförsel under leave-perioden.


Något helt annat nu. En sak man ofta hör från den gamla stammen av ytattackpersonal vid systerflottiljen i Stockholm är att många upplever att förbandet fortfarande präglas av att primärt vara en minröjningsflottilj. Tror du att minröjningspersonalen på ditt förband upplever samma sak fast omvänt?

Jag kan inte säga att jag har upplevt det som något problem på flottiljen. Visst är det så att det slängs ut pikar då och nu, men det är alltid med glimten i ögat. Jag tror att den integrering vi har gjort här i samband med bemanning av Visby-korvetterna har varit starkt bidragande till att vi nu till stora delar är en sjöstridsflottilj. Men vi har även roterat personal mellan de äldre korvetterna och minjaktfartygen i förhållandevis stor omfattning.


Kopplat till ovanstående. Anser du att vi valt rätt väg att gå med inrättandet av sjöstridsflottiljer, och framför allt, hur ser du på framtiden? Tror du att vi kommer att bibehålla nuvarande organisationsstruktur under överskådlig tid? Det har ju tidigare talats om att slå ihop flottans förband till en enda eskader motsv. med basering på två platser?

Med tanke på det stålbad vi i Marinen genomgick i samband med FB04 tror jag att det var den enda möjliga vägen att gå. Alternativet hade varit att bibehålla en ytstridsflottilj och en minröjningsflottilj. Den geografiska uppdelningen mellan syd och ost hade då tvingat fram en lösning som hade varit mer eller mindre katastrofal. Antingen hade det varit nödvändigt att placera den ena flottiljen i Karlskrona och den andra på Berga eller också att dela upp bägge flottiljerna på två ställen. Det första var ju i princip det som hände med ubåtsflottiljen och där lider man fortfarande rejält av de konsekvenser som uppstod då. Den andra lösningen har vi också provat på, om än bara på divisionsnivå, och har då kunnat konstatera att det inte fungerade så särskilt bra. Kontentan av detta är ju då solklar- jag anser att vi behöver ha såväl ytstrids- som minröjningsförmåga både här i Karlskrona och på Berga över tiden.

Huruvida det är lämpligt att slå ihop båda flottiljerna till en eskader kan man ju diskutera för- och nackdelar. Här är det också viktigt att ta med i diskussionen huruvida vi pratar om basorganisation eller insatsorganisation. Tittar vi på våra grannländer Norge och Danmark så finns ju där en Norwegian respektive Danish Task Group. Jag anser att det finns stora fördelar med att vara organiserade i en s.k. ”Type Organisation” ur ett produktionshänseende och här är nuvarande flottilj och divisionsstruktur sannolikt mest lämplig, men jag kan också se att en s.k. ”Task Organisation” eller ”Warfare Organisation” kan vara bäst lämpad för insatsuppgifter och här kan jag se fördelar med en eskaderlösning, eller vad man nu väljer att kalla den. Detta behöver, enligt min uppfattning, noga analyseras och tills vidare förordar jag att nuvarande struktur bibehålls.


När vi ändå är inne på organisation. Divisionsstaberna vid ditt förband har vad vi förstått växt efter omstruktureringen. Varför har man valt den vägen, och har ni hittat en bra arbetsordning för att optimera arbetet vid förbandet?

Det där är en fråga jag ofta får höra. Visst; det är ett oomkullrunkeligt faktum att divisionsstaberna har vuxit de senaste åren, men det är från ett minimalt utgångsläge. Storleken på staberna har dessutom varierat över åren. För inte så länge sedan var de av ungefär samma storlek som nu, för att under några år successivt minska till att i stort sett vara helt borta några år. När jag var divisionschef på korvettdivisionen bestod ”staben” av mig själv och en adjutant. Det var ingen fungerande ledningsresurs utom i mycket begränsad omfattning.
Idag ser vi över HUR vi ska leda marinen – från MTCH och hela vägen ut till enskilt fartyg. Det innebär att vi kontinuerligt ser över storlek, struktur och kompetens på de olika ledningsnivåerna. Jag är övertygad om att vi inom en snar framtid har satt ner foten hur detta skall ske, men om det innebär att staber på olika nivåer kommer se likadana ut som idag vill jag låta vara osagt.

En annan anledning till utökningen är att det ger oss en möjlighet att avdela personal till bemanningsuppdrag utan att behöva nagga på besättningarna. Om vi sedan behöver kalla tillbaka personalen beroende på ett försämrat hotläge eller av annan orsak är startsträckan kortare för att komma igång med stabsarbete än vad det skulle vara att behöva bygga ihop en fullt fungerande fartygsbesättning.


Det finns uppgifter som gör gällande att PTK verksamheten som i dag är organiserad under ditt förband skall flyttas över till SSS från årsskiftet. Man kan i detta beslut se en renodling av förbandet till ett insatsförband när denna PROD-del flyttas. Är det en korrekt iakttagelse?

Ja det är korrekt! Vi arbetar just nu utefter en inriktning att PTK organisatoriskt skall överföras till Sjöstridsskolan. Det finns som i alla andra frågor fördelar såväl som nackdelar med detta. Utan att gå in på alla detaljer så ser jag fördelen med att mitt förband ytterligare renodlas till att bli ett rent insatsförband då PTK har varit den stora basorg-delen av flottiljen.

De övergripande skälen till att omorganisationen sker är sannolikt att man på det sättet koncentrerar utvecklingsfrågor till en plats utanför HKV. På SSS finns ju redan tidigare det som kallas för FunkE och som huvudsakligen sysslar med utvecklingsfrågor. En annan anledning är att PTK utvecklas mot en övergripande marin utvecklingsenhet med ansvar för all provtursverksamhet i Marinen. De senaste har ju fokus legat på Visbyprojektet, men redan från årsskiftet 12/13 så har amfibieuppgifterna tillförts vilket inneburit att jag idag har fyra medarbetare på Berga som sysslar med dessa frågor. Allteftersom nya projekt rullar igång så kommer dessa att hamna under en hatt. 


Ett känt problem är att personalhanteringen genom införandet av PRIO trycks nedåt till den första linjens chefer. Detta har på många förband inneburit att chefer inte har tid för sin huvudtjänst i den omfattning man vill. Ser läget likadant ut vid ditt förband?

Jag är övertygad om att det ser likadant ut i hela Försvarsmakten. Man kan tycka vad man vill om PRIO – det har man även gjort om alla andra införanden av nya stödsystem. Palasso skulle aldrig fungera minns jag att det hette. Jag är övertygad om att vi som organisation kommer lära oss hantera PRIO på ett tillräckligt fungerande sätt framöver. Då gäller det att kunna acceptera att alla inledande styrningar kanske inte var så bra utan att de överses och man successivt kommer fram till en bättre lösning. I min värld är det kärnverksamhet man skall syssla med längst ut på linan och inte administration, men med det sagt så tror jag inte att vi någonsin kommer att komma bort från det helt och hållet. Däremot är jag övertygad om att vi som alltid kommer finna en tillräckligt bra medelväg. Så gör vi väl alltid här i mellanmjölkens land.

Mellanmjölkens land, en mycket bra beskrivning av mycket som sker... Åter till personalfrågan som kanske är något av de viktigare ämnena att diskutera. Finns det något annat du vill lyfta fram kopplat till just personalfrågor?

Vakansläget är bekymmersamt. Jag utvecklar ju det lite som svar på en annan fråga här, så jag går inte in på det mer i detalj. Men jag kan ju tycka att Försvarsmakten som helhet fokuserar lite för enkelriktat mot några specifika personalproblem av vilka jag inte delar samtliga.

Det är ett nästan totalt fokus på svårigheterna att rekrytera GSS/T. Det är givetvis allvarligt att det är så svårt, men för oss på de sjögående förbanden är detta ett icke-problem eftersom vi i stort sett helt saknar denna kategori. De utmaningar vi har drunknar i hela-försvarsmakts-problematiken. Detsamma gäller det uppmärksammade problemet med GSS-avhopp. Visst, procentuellt har vi också haft relativt stora avgångar, men merparten av de som har slutat har gjort det för att istället påbörja vidareutbildning mot, främst, specialistofficersyrket – Det är ju istället positivt.

Vi upplever idag inget problem att rekrytera GSS. Rekryteringen till de olika officerslinjerna klarar vi också ganska bra, men vi kommer hamna i en rejäl utmaning då Marinen inom kort kommer ”drabbas” av stora pensionsavgångar, vilket innebär att vi måste öka rekryteringen ganska rejält för att kunna försörja främst MarinB och SSS med kompetens.


Hur har införandet av tvåbefälssystemet (OF/SO) diskuterats och hanterats på ditt förband? Många officerare i Försvarsmakten är oroliga för att tvingas till att bli specialistofficer mot sin vilja, samtidigt som andra ser det som en möjlighet. Hur har ni hanterat den förstnämnda frågan?

Hela frågan om införande av ett tvåbefälssystem måste ses i sitt sammanhang. Det kommer ta väldigt lång tid innan vi helt och hållet har svängt in i det nya systemet. Jag kan se fördelar med att vi i dag hanterar övergången (avseende omgalonering) på frivillig basis till skillnad från hur vi gjorde förra gången 1983. Fördelen med att göra som vi gjorde den gången är att då blir övergången konkret och inte utdragen i tid. Samtidigt ska vi ha i åtanke att det fortfarande, 30 år senare, fortfarande tjänstgör många officerare som är inskolade i det system vi då hade. Vad vill jag ha sagt med det då? Den frivilliga övergången vi har valt idag kommer innebära att övergångsprocessen kommer pågå under väldigt lång tid – vilket jag kan se som negativt. 

I sammanhanget är det av viktigt att vi tar hand om de kollegor som hamnar på en befattning som inte motsvarar vad individen själv har avsett med sitt yrkesval. Här är det viktigt att vi coachar dessa, vilket till syvende och sist är ett chefsansvar.


Angående tvåbefälssystemet och specialistofficerare. Vi skrev för en tid sedan ett inlägg på bloggen om att de marina förbanden hanterat befordringen av SO på väldigt olika sätt, där till exempel ditt förband inte har utnämnt en enda individ från SOU till OR7 ännu medan andra utnämnt en större mängd. Sakfrågan kvarstår, hur kommer det sig att det inte finns en enad syn på detta inom Försvarsmakten och Marinen? Man skulle kunna påstå att hanteringen av just den frågan får underkänt. Hur ser du på detta?

Att det inte finns en esnad syn på hur detta ska gå till håller jag med om och kan bara beklaga att det är så. Det känns lite som att vi rusade in i det nya utan att ha alla förutsättningar klara vilket ju givetvis är IG. Vi på 3.sjöstriflj har valt att skynda långsamt just i syfte att invänta OR-projektets slutsatser och därpå kommande styrningar. Dessa har nu stadfästs på ett så pass konkret sätt att vi idag kan påbörja övergången på ett mer ordnat sätt utan att riskera att hamna i situationer som i efterhand visar sig ha varit olämpliga.

Vi har nu efter årsskiftet inlett invalidering av personal med därpå inplacering i högre OR-grader än OR6. Jag anser att vi gjorde ett klokt val som väntade tills förutsättningarna klarnade.
Däremot är det fortfarande oklart vad förbandets OR9 skall ha för arbetsuppgifter. Detta måste ensas inom Marinen innan vi kan påbörja rekrytering. Här pågår ett arbete som innebär att vi dagsläget bedömer att rekryteringen kan inledas efter sommaren.


Mycket intressant! Kopplat till detta så har införandet av GSS fått mycket kritik för att det inte var helt genomtänkt, och att det gick alldeles för fort. Ladorna med personal från värnpliktssystemet börjar nu sina. Hur ser du på rekryteringen av GSS till de marina förbanden i framtiden, kommer det att bli ett problem, eller är det redan ett problem?

Vi har så här långt inte haft några problem att rekrytera sjömän till flottiljen. Antalet ansökningar överstiger behovet. Det är inte heller så att vi bara anställer före detta värnpliktiga. Det ”magasinet” är tomt nu. Vi har ju haft anställda sjömän på förbandet ganska många år nu.

Jag tycker att det är olyckligt att det hela tiden framställs som att Försvarsmakten har svårt att rekrytera GSS. Det olyckliga är att det framställs som ett generellt problem. Vi har svårt att ta till oss problemet inte minst vad gäller GSS/T – vi har inga av den kategorin på 3:e! Att dra hela Försvarsmakten över en kam blir sällan bra. Så länge vi kan erbjuda ”ett omväxlande arbete i skärgårdsmiljö” med en mix av övningar och skarp verksamhet (inte nödvändigtvis internationellt), med mycket tid till sjöss, tror jag inte att rekrytering av sjömän kommer vara ett problem.


Har ditt förband stora avgångar i kategorin GSS, och i så fall, vad gör ni för att försöka minska avgångarna?

Visst, vi har avgångar, och procentuellt har de legat i ungefär samma omfattning som övriga Försvarsmakten. Det som, åtminstone hittills, har varit annorlunda är att den stora merparten av de som slutar som GSS har gjort det för att istället påbörja en specialistofficersutbildning. Det tycker jag är mycket bra och det är därför ingenting som jag försöker motverka. Det innebär ju att vi blir tvungna att hela tiden fylla på med ”nya” sjömän, men än så länge har det inte menligt påverkat vår förmåga i respektive besättning.


Rekrytering är alltid ett ämne som diskuteras. Vad tycker du om Försvarsmaktens centrala rekryteringskampanjer? Senaste kampanjen ”Vad håller du på med?” som exempel?

Det är nog tyvärr så att jag måste inse att jag inte riktigt hänger med hur den yngre generationen tänker. För mig personligen var den senaste kampanjen väldigt märklig. Jag har svårt att se, att det är folk som sitter med huvudet i en gummiboll eller tejpar upp sig själv på väggen med silvertape, är de vi behöver i FM. Fast å andra sidan kan jag ju bara konstatera att den målgrupp som kampanjen främst riktar sig till – 18-20 åringarna – uppskattade den betydligt mer än vad den äldre generationen gjorde.


Du är nog inte ensam om att känna att du inte riktigt hänger med i tankegångarna där... 
Vi ska nu övergå till att diskutera materielfrågor, ett annat ämne som engagerar många. Du har nu tagit mot den första operativa Visbykorvetten med alla förmågor implementerade. Det tog över 12 år från sjösättningen av första fartyget till dess att du som förbandschef kunde börja nyttja fartyget operativt. Kommentarer på detta?

Man kan – och kommer med allra största sannolikhet – skriva hela avhandlingar och böcker om Visbyprojektet som sådant. Jag kommer inte göra det här och nu, men synpunkter har jag givetvis. Jag var närvarande, som ung örlogskapten, när HMS Visby sjösattes. Ingen kunde väl då ana att hon inte skulle levereras förrän 12 år senare. Som jämförelse kan man ju ta linjeskeppet Stockholm som tog 24 år och linjeskeppet Skandinavien som tog 35 år att färdigställa. Även dessa fartyg modifierades en hel del under tiden från kölsträckning till leverans.

Nu äntligen har vi tagit leverans av det första fartyget i version 5. Det blir ett rejält förmågelyft för sjöstridskrafterna. Vad som nu gäller i närtid är att vi måste implementera fartygstypen i vår dagliga verksamhet. Hur skall de utnyttjas? Vad kan de de facto lösa för uppgifter? Hur skall taktik och stridsteknik anpassas? m.m. m.m.

Tyvärr är det ju inte riktigt det fartyg som ursprungligen planerades som nu levereras – ej heller är numerären så stor som man kunde önska. Men om man jämför med de system som Visbykorvetterna ersätter och/eller kompletterar så är förmågelyftet mycket stort. Visst helikopterförmågan blev aldrig vad det var tänkt från början, men med givna förutsättningar är den tillräckligt bra, framförallt när helikoptersystemet blir sjöoperativt på riktigt. Vad värre är så saknas ju Lv-robot. Men! Då måste man ha i åtanke att det inte alls är så illa som många belackare vill göra gällande. Man uppnår aldrig samma förmåga med ett eldrörsbaserat luftvärn som med ett baserat på lv-robot, men det vi har är top-of-the-line. Så bilden av att fartygen är helt värnlösa är missvisande. Precis som både du och andra framfört i debatten så är vi något bakbundna av sekretess, men så mycket kan jag säga; Vi litar på det system vi har , men med ett tillfört lv-robotsystem skulle förmågan drastiskt öka.


Din beskrivning av luftförsvarsförågan på Visbykorvetterna är kanske en av de bättre och mest nyanserade jag läst. Glädjande! Något annat som diskuterats runt just Visbykorvetterna är ubåtsjaktsystemet. Nu måste även hela ubåtsjaktsystemet HYDRA omsättas då det enligt FMV har nått ”end of life”, något som i sammanhanget får ses som mindre lyckat mht att två av fem fartyg precis levererats i version 5. Hur påverkar detta förbandsproduktionen bär fartygen måste in på varv ytterligare en gång i en nära framtid för att byggas om?

Min uppfattning är att detta inte kommer påverka förbandsproduktionen över huvud taget. Att system faller för åldersstrecket är inget onormalt och med tanke på leveranstiden så är det kanske inte fullt så uppseendeväckande. Att det sedan är olyckligt att det blir så, kan väl vem som helst skriva under på.
Den plan vi idag arbetar utifrån innebär att de fartyg som ännu ej levererats står först i kön för omsättning. Redan levererade fartyg erhåller ny utrustning i samband med kommande översyner. Helt enligt rutin.


Det låter med andra ord som det finns en bra plan för omsättningen av HYDRA. Vi fortsätter med materielfrågorna. MI och C PROD M har tidigare presenterat en alternativ materielplan för Marinen som blev ratad på högre nivå. Den alternativa planen innebar i korthet att allt krut skulle läggas på att bygga två nya fregatter istället för att vidmakthålla och modifiera befintliga fartyg. Var detta förankrat inom den marina chefskretsen?

Ja, det var helt förankrat i chefskretsen innan förändringsförslaget presenterades. Däremot håller jag inte alls med dig i din mycket förenklade bild av vad förslaget egentligen gick ut på. Det handlade om betydligt mycket mer än så. Och begreppet fregatt är ditt eget. Tyvärr ger du en bild som inte stämmer med verkligheten, men jag går inte in på detaljerna här och nu – de finns beskrivna på andra ställen.


Ja, beskrivningen är förenklad och begreppet fregatt är i sammanhanget en egen slutsats. Men om vi ändå utvecklar det hela. Om man lägger samman ett antal pusselbitar i form av redovisningen vid KÖMS seminarium den 2 oktober, Försvarsmaktens öppna materielplan där antalet nya ytstridsfartyg är två till en prognostiserad summa om max 4,9 mdr kronor. Man vill kunna basera helikopter samt bestycka med lvrb. Vi vet även att man primärt vill titta på befintliga koncept som dessutom är möjliga att utrusta modulärt med ”GFE”. Detta sammantaget ger vid hand att exempelvis SIGMA (light frigate/heavy corvette) är ett av få befintliga koncept som skulle passa in i mallen, där av användandet av begreppet fregatt (Skippers bedömning).

Angående en föreslagen tidigareläggning av ett sådant projekt så var väl den uttalade konsekvensen av detta att inte genomföra planerad HTM av Gävle/Sundsvall m.m. utan enbart genomföra livsuppehållande åtgärder för att tidigare kunna frigöra ekonomiska medel till nya ytstridsfartyg. Anser du att det är en bättre analys av dåvarande läge?


Ja den analysen känns bättre och för att börja med det sista så är det helt rätt uppfattat. Den planerade ekonomin för den ombyggnaden skulle föras över på nya fartyg istället. Huruvida de nya fartygen skulle kallas fregatt, OPV eller rätt och slätt patrullfartyg är väl i skrivande stund en ickefråga då det inte är en aktuell väg att gå. Jag anser att det är bättre att använda uttrycket ”Nästa generations ytstridsfartyg” för då har vi inte bundit upp oss åt en viss fartygstyp – befintlig eller tilltänkt. Det ger oss åtminstone en mental möjlighet att välja väg när väl analysarbetet är färdigt.


Ja, det är nog klokt. Men om vi för en stund tillåter oss själva att fundera högt, och även lägger på inriktningsbeslutet från 2009 där det framgår att Marinen primärt skall inriktas för nationella uppgifter i närområdet. Hade det då möjligen inte gett mer nationell operativ effekt att lägga motsvarande summa pengar (4,9 mdr) på att anskaffa dubbelt så många (fyra) nya ”mindre” ytstridsfartyg? Vikten av det nationella perspektivet för Försvarsmakten i sin helhet lär knappast minska om man ser på den senaste tidens utveckling samt debatt i media, men även genom politiska uttalanden?

Det där kan man givetvis väga för och emot intill döddagar. Det är ju en uppenbar brist i att vi inte har det antal kölar vi skulle vilja ha för att lösa våra uppgifter på ett optimalt sätt, men i min värld finns det många andra faktorer som påverkar de framtida valen. En mycket viktigt ingångsfaktor är behovet av att kunna basera sjöoperativ helikopter ombord för ett framskjutet utgångsläge. Där var ju den ursprungliga tanken att det skulle ske på våra nya stödfartyg vilka vi ju just nu inte ser ut att få inom överskådlig framtid. Då blir följden att vi behöver kunna basera dem på annan enhet, och talar vi om helikopter 14, som ju är den helikopter som kommer få sjöoperativ förmåga fullt ut så saknar vi en sådan baseringsmöjlighet idag. Det är ju givetvis inte den allenarådande anledningen till ovanstående ståndpunkt, men i min värld väger den ganska tungt.


Att vi inte har det antal kölar vi skulle vilja ha är vi helt överrens om. Nu har vi pratat framtid och nya fartyg, men hur ser då läget ut för de gamla trotjänarna, korvetterna HMS Stockholm och HMS Malmö som nästa år fyller 30 år. Hur länge ska de leva kvar som läget ser ut just nu?

Den plan som nu ligger säger att de som längst kommer vara kvar 2015 ut. Huruvida det blir så eller om tidsplanen kommer förändras kan jag bara spekulera kring. Det känns ju alltid surt när de fartyg man själv tjänstgjort på utrangeras, men så är ju tidens gång. HMS Stockholm har ju varit ”mitt” fartyg under många år där jag har tjänstgjort i olika befattningar och inte minst som FC, men damerna börjar bli lite till åren komna så tiden måste ju ha sin gång. Det är väl bara att konstatera att det gäller även för undertecknad. De flesta av de fartyg jag tjänstgjort på har ju redan avvecklats. Snart är det bara Falken och Pelikanen kvar!


Det planeras nu för att genomföra en GÖ/HTM för korvetterna Gävle och Sundsvall, där respektive sjöstridsflottilj skall tillföras ett fartyg vardera. Hur ser läget ut i den frågan just nu? Kommer planerade åtgärder att genomföras enligt plan?

Det är min uppfattning, ja! Huruvida tidsplanen kommer att kunna innehållas återstår väl att se, men vi planerar i dagsläget för att bemanna de två fartyg som skall tillföras 3.e. Som du ju väl känner till så har vi ju bara haft fartyg ur Göteborgsklassen i linje på 3:e under en mycket kort period. Detta innebär ju att vi kommer vara tvungna att typutbilda besättningarna, vilket kommer ta tid i anspråk – något som sannolikt kommer påverka bemanningen på andra fartyg.


Det finns även en plan för att modifiera korvetterna Göteborg och Kalmar till vedettbåtar som skall ersätta de mindre bevakningsbåtarna. Har man funderat över bemanningen av dessa för att kunna nyttja dem mer effektivt över tiden som ex.flera besättningar till varje skrov?

Ja det har vi. Detta blir ju en utmaning som heter duga. De två Kalmar-vedettbåtarna skall ju faktiskt ersätta hela sju andra enheter. Det säger ju sig självt att det inte går rakt av. En lösning är att ha dubbla besättningar, Det skulle medge mer tid till sjöss per fartyg vilket rent tekniskt inte bedöms vara negativt. Det finns nu ett förändringsförslag inlämnat om dubbla besättningar, men det har legat några år nu och att i dagsläget äska mer personella resurser är ju inte helt enkelt. Vi ser också över möjligheten att nyttja andra enheter för sjöövervakningsuppgifter, så jag tror att allt kommer vara utrett och klarlagt tills de ”nya” fartygen levereras.


När man intervjuar en sjöstridsflottiljchef får man inte glömma bort det andra viktiga benet, minröjningsfartygen. Angående sjöminröjningsförmågan och det fartygsbestånd Marinen har där, så kan vi ju konstatera att, trots att fartygen i Kosterklassen nu är gamla så har de fått ett nytt liv och nya förmågor genom den senaste stora ombyggnaden. Det känns som att just dessa fartyg nu blivit mycket vassa när det gäller minröjningsförmågan, men även när det kommer till att kunna svara för eget luftförsvar på ett betydligt bättre sätt än tidigare. Minröjningsdivisionerna genomför ju som vi kan läsa om på olika ställen dessutom regelbundet skarpa insatser. Delar du den bilden, och hur länge bedömer du att dessa fartyg kan tjänstgöra innan man behöver titta på ersättare?  

Ja, den bilden delar jag absolut. men fartygen börjar bli till åren komna och deras livslängd är ju långt ifrån oändlig. Min bedömning är att vi ganska omgående behöver börja skissa på ersättare. Vilken typ av fartyg det handlar om vill jag låta vara osagt, men de nuvarande fartygen bör ha en bedömd livslängd till strax bortom decennieskiftet.

Den förmåga som dessa fartyg med sina kompetenta besättningar numera besitter är ett jättelyft jämfört med tidigare. Jag var själv ombord under ett par dagar tidigare i veckan och kunde ju då på plats och ställe följa hur man på västkusten hittade minst två tyska WW II minor och dessutom destruerade två av dem. Det där blev ju rejält uppmärksammat i massmedia i mitten på veckan, vilket ju på ett tydligt sätt belyser värdet av den skarpa verksamhet vi bedriver med våra enheter. 

Detsamma skedde samtidigt på ostkusten där 42.minröjningsdivisionen opererade. Samtidigt här hemma pågår utbildning och övning vilket ju sammantaget visar på att vi är just det vi ska vara; ett insatsberett insatsförband. Sedan finns det ett antal frågor som stör den bilden, inte minst det bekymmersamma personalläget  vilket jag belyst på annan plats i den här intervjun. Kommande utmaningar avseende antal enheter, vapensystem m.m. har också belysts på annan plats.


Vi står också inför ett enormt omsättningsbehov av ytterligare materiel inom Marinen som är oerhört kostnadsdrivande. Exempel är nya stödfartyg, ny ubåt, anskaffning av lvrb till Visby, omsättning av RBS-15, omsättning av Tp45 bara för att nämna några projekt. Hur realistiskt är det att tro att man kommer att gå i mål med allt detta inom en rimlig tid m.h.t. det ekonomiska läget? Följdfrågan är då självklart, vad skulle det innebära för Marinen om dessa projekt inte blev av?

Ur det marina perspektivet ser nu liggande inriktning riktigt illa ut. Om inget av projekten skulle realiseras blir konsekvenserna gigantiska – det säger väl sig självt. Men samtidigt så är det nog tyvärr något orealistiskt att tro att alla projekt vi önskar få till stånd faktisk blir realiserade inom den tidsperiod vi helst hade sett. Jag tror på att våra beslutsfattare – politiska såväl som militära – inser problematiken och att vi därigenom kommer se en förändring till det bättre. Blir den så bra som vi skulle vilja se den? Nej, knappast? Blir den tillräckligt bra? Förhoppningsvis.


Delar din ovanstående analys, och vi får hoppas att din bedömning av att läget kommer att förbättras. Vi ska avsluta med två operativa frågor. Marinen skall ju enligt den senaste inriktningspropositionen i huvudsak inriktas mot nationella uppgifter. Vad har du som förbandschef gjort för att återta den nationella förmågan inom kvalificerad väpnad strid som i många avseenden gått förlorad i samband med att allt fokus hamnade på internationella insatser efter FB-04?

Jag skulle vilja påstå att vi inte har lidit så mycket av den internationella fokus vi haft de senaste åren. Åtminstone inte om man jämför med andra delar av FM som kanske varit 100% fokuserade på Afghanistan och/eller NBG. Men nog är det så att vi tappat en del i förmåga., men det finns många andra anledningar till det – inte minst det faktum att vi mer än halverat antalet fartyg i Flottan. Det sätter ju sina spår i förmågan. 

För att få till ett SIS-kryss behövs ju minst två enheter plus något att spana efter. Så många är vi ju – ibland!
Idag genomför vi övningar med ett annat bakgrundscenario än vad vi gjorde för några år sedan. Det innebär också en förskjutning av huvuduppgifter mot sjökriget. Men som helhet är förändringarna inte så stora. Icke förty så kommer vi under de kommande större övningarna lägga mycket kraft på att återta det vi trots allt har tappat, så visst! En viss fokusförskjutning mot grundbulten väpnad strid kommer att ske.


Har man i Marinen dragit några viktiga operativa erfarenheter från ubåtsjakten på västkusten i september 2011 och har man i så fall hunnit hanterat och implementera dessa på ett bra sätt?

Självklart har Marinen dragit erfarenheter av verksamheten. Och lika självklart har vi till del kunnat omhänderta dessa. Vilka och hur kan jag av naturliga skäl inte redovisa här. Det är ju i sammanhanget enkelt att konstatera att vi idag inte har samma förutsättningar som vi hade för ett par decennier sedan. Nu gäller det att ta vara på de resurser vi idag förfogar över och av dessa få bästa möjliga out-put.


Med dessa sista rader tackar vi dig Magnus Jönsson så mycket för intervjun, och framför allt för att du tagit dig tid till att svara så utförligt på frågorna som du gjort. Skipper önskar dig fortsatt lycka till i arbetet som chef för Tredje Sjöstridsflottiljen. GMY!


Tidigare intervjuer:
Thomas Engevall - Chef för införandet av PRIO
Fredrik Norrby - Chef för 1. Ubåtsflottiljen

Intervju med Kommendör Magnus Jönsson – Chef för 3. Sjöstridsflottiljen

Foto: FM / Tredje Sjöstridsflottiljen

Intervjuerna med Försvarsmaktens högre chefer fortsätter. Den här gången kan Skipper exklusivt publicera en längre intervju med en ytterligare en av marinens förbandschefer, nämligen chefen för tredje sjöstridsflottiljen i Karlskrona - Kommendör Magnus Jönsson. Magnus är i likhet med tidigare chefer som intervjuats mycket öppenhjärtig och rak i sina svar vilket förhoppningsvis gör det till extra intressant läsning. Länkar till tidigare intervjuer finns längst ner i detta inlägg / Skipper

------------------------------------------------------------------------


Magnus, du har varit förbandschef under drygt ett år sedan du tillträdde befattningen den 1 januari 2012. Hur har ditt första år som förbandschef varit? Har befattningen och tjänsten motsvarat den bild du hade förväntat dig?

Både ja och nej. Jag visste ju att jag skulle komma att tvingas tillbringa mycket av min tid på resande fot – främst för att delta i centralt påkallade möten och genomgångar. Jag har ju sett hur mina företrädare har haft det. Trots det hade (och har) jag ett antal förväntningar som jag hoppas kunna gå i mål med. Jag visste att mitt fokus som förbandschef skulle tvingas ligga långt fram i tiden samtidigt som jag tycker det är viktigt att vi på förbandsnivån kan koncentrera oss på här-och-nuet. Där har vi en del att ta tag i då det genom den allmänna debatten, inte minst på nätet, är en total fokus på framtiden.
Under 2012 upplevde jag att jag endast till del kunde koncentrera mig på förbandet och dess verksamhet. Detta berodde sannolikt på ett antal olika anledningar; jag var ny på jobbet, vi var mitt inne i omstruktureringen, förbandschefsutbildning, m.m. I år ser situationen bättre ut och jag har i större omfattning kunnat vara där jag borde vara; på förbandet.


Du har ju själv en lång bakgrund i olika befattningar vid det förband som du nu är chef för. Är detta enbart en fördel, eller kan det i vissa fall även vara en nackdel?

Det är riktigt, jag tillhör dem som gått ”den långa vägen” på 3:e. Jag började här som ung fänrik 1988 som NS på patrullbåten HMS Vidar. Sedan har jag hoppat mellan patrullbåts- och korvettdivisionerna varvat med utbildningar och stabsbefattningar. Det tror jag är bra då det ger mig en stabil grund att stå på. Jag känner förbandet och därmed även dess styrkor och svagheter. Det ger mig en möjlighet att internt fokusera på rätt frågor utan att jag behöver en lång startsträcka för att förstå var vi står just nu. Men det är samtidigt en utmaning då jag förväntas, och förväntar av mig själv, redan veta allt som behöver vetas om förbandet. Så är det naturligtvis inte. Dels har jag varit borta från 3:e ett antal år och dels så har jag inte tidigare haft full insyn i allt vad flottiljchefen dagligen sysslar med.

Det är också en svaghet med en uppenbar risk att bli hemmablind. Jag är fullständigt övertygad om att det är direkt olämpligt att inte ha någon erfarenhet från central ledning om man skall vara förbandschef. Man måste helt enkelt ha förståelse för hur HKV fungerar.


Om vi börjar diskutera på ett övergripande plan, närmare bestämt på den politiska nivån. Försvarsdebatten har sedan årsskiftet, eller egentligen sedan Almedalen förra året, gått för högtryck. Regeringen med Moderaterna i spetsen anklagas av i stort sett alla debattörer och övriga partier för att skönmåla läget i Försvarsmakten och att försöka göra sken av att allt är bra. Många debattörer och skribenter anser att just detta är ett stort problem. Är det här ett problem för Försvarsmakten enligt dig?

Jag tänker inte här och nu ge mig in i en politisk debatt, men jag följer ju givetvis den allmänna debatten och måste ju erkänna att jag tidvis blir lite frågande till hur vitt skilda uppfattningarna verkar vara. Vad detta beror på överlåter jag till andra att bedöma. Sakfrågan är ju inte heller helt enkel. Det hela grundar sig ju i vad IO14 är, och vad vi kan uppnå med den organisationen. Här kan vi nog hitta grundbulten till den uppkomna situationen. Redan 2009 kunde FM å ena sidan konstatera att det skulle vara möjligt att få till en ny organisation OM vissa presenterade förutsättningar kunde uppfyllas.(T.ex. förändringar i grund-organisationen) Det blev nobben på de viktigaste av de förutsättningarna! Å andra sidan så har vi nog själva hittat på lite egna nya idéer längs vägen som inte fanns med från början. (T.ex. uppsättandet av nya krigsförband, vilka förvisso har godkänts efterhand). Det olyckliga i sammanhanget är väl att det ger en bild av den svenska försvars- och säkerhetspolitiken som inte är särskilt bra.


Ja, så är det onekligen. Kopplat till detta så har ju vår ÖB Sverker Göranson vid ett flertal tillfällen varit mycket tydlig och förklarat för våra politiker det prekära ekonomiska läge Försvarsmakten står inför. Förtroendet för ÖB inom Försvarsmakten har ökat avsevärt sedan dess, även om det är hans jobb att just förklara läget för politiska nivån. Ser du en skillnad mot tidigare år och tidigare överbefälhavare avseende tydligheten i kommunikationen mot uppdragsgivaren?

Ja, jag upplever att det är en skillnad idag gentemot hur det har sett ut de senaste åren. Men samtidigt tror jag att förutsättningarna har förändrats ganska rejält under samma period. Dels förs den allmänna debatten på ett helt annat sätt och i helt andra medier än tidigare, dels så upplever jag att svårigheten för ÖB att få ihop utmaningen att balansera uppgift och tilldelade resurser blivit svårare och sist men inte minst så är min uppfattning att återtagandet efter den strategiska time-outen kräver en ökad tydlighet från ÖB:s sida då både själva återtagandet men även strävan att bibehålla uppnådd förmåga ställer betydligt högre krav på såväl personal som verksamhet och tillgänglig materiel.


En viktig "spelare" i det du nämner här ovan är den pågående försvarsberedningen under ledning av moderaten Cecilia Widegren. Försvarsberedningen är just nu i full gång med sitt arbete att göra en omvärldsanalys som skall presenteras i sommar. Därefter ska beredningen fortsätta med att ta fram ett underlag för ett nytt försvarsbeslut som skall tas under 2015. Har du några tankar runt detta och försvarsberedningens arbete kopplat till ett marint perspektiv?

Nästa försvarsbeslut blir givetvis mycket viktigt för hela FM och den framtida utvecklingen, men jag tror att det blir av vital vikt för Marinen. I skrivande stund ser ju framtidsutsikterna för en marin utveckling inte särskilt ljusa ut. Med tanke på utvecklings- och anskaffningstider avseende ny materiel, måste man redan nu fatta strategiskt viktiga beslut som påverkar förbandens förmågor efter 2020. Vi har redan idag förhållandevis gammal materiel och den måste omsättas till stor del strax efter 2020. Med andra ord kommer nästa försvarsbeslut innebära ett strategiskt vägval avseende den marina förmågan i framtiden. Jag vill ju givetvis gärna tro att man inser behovet av de marina förmågorna och att man därför vidtar åtgärder för att dessa skall kunna innehållas även i framtiden.


Kopplat till den framtida Försvarsmakten är så är som du beskriver här ovan så är försvarsanslaget helt vitalt för att kunna realisera framtidens försvarsmakt. Som vi alla könner till så erhöll Försvarsmakten av försvarsdepartementet i höstas ett uppdraget formulerat i regeringsbeslut 7 där man skulle svara på en mängd frågor på mycket kort tid rörande den långsiktiga ekonomin. ÖB har i senare intervjuer sagt att det var en starkt bidragande orsak till hans sjukskrivning. Hade du och ditt förband någon uppgift i samband med detta arbete?

Förbandets uppgift var primärt av perifer art. Huvuddelen av arbetet med att ta fram underlag till FM svar på uppdraget från Fö utfördes av Högkvarterets olika delar. Men över tiden var vi med och stödde HKV med smärre detaljuppgifter.


Förstod ni förbandschefer hur illa ställt det var med ÖB, fick ni någon information om detta vid ÖB:s chefsmöten?

Jag personligen hade ingen information tillgänglig om hur det var ställt med ÖB. Frågan är om han ens själv visste hur illa det var.


Turerna runt ÖB och Försvarsmakten har ju kommenterats flitigt på många ställen. Följer du aktivt försvarsdebatten i media och på bloggar?

Det där går lite upp och ner. Tillgänglig tid medger inte alltid att jag följer debatten i den omfattning jag egentligen skulle vilja. Jag försöker följa de mest frekventa bloggarna såsom din egen, Marinbloggen, WW mfl. Jag har dessutom, efter långt om länge, skaffat mig ett Twitterkonto vilket ju ger en del flashinformation. Däremot är jag dålig på att själv delta i debatten. Det har blivit ett par enklare Twitterinlägg, men att vara så engagerad att jag ger min in på att skriva egna blogginlägg – det räcker helt enkelt inte tiden till för.


Om vi lämnar de övergripande rörande Försvarsmakten i sin helhet och försvarsdebatten, och i stället går tillbaka till ditt eget förband 3. Sjöstridsflottiljen. Hur är läget i stort just nu?

Generellt är läget vid förbandet mycket gott, men det märks tydligt att vi är mitt inne i en ganska stor förändring. Förändringen är stor såtillvida att vi just nu genomför en rejäl generationsväxling på fartygssidan. Främst märks detta i övergången till Visbykorvetter, men det är ju inte den enda förändringen på fartygssidan. Vi har ganska nyligen tagit leverans av moderniserade minröjningsfartyg av Kosterklass, HMS Sturkö skall genomgå en  större ombyggnad med start nästa år samtidigt som minröjningsfartygen skall genomföra en generalöversyn. Parallellt med detta planerar vi för en avveckling av HMS Stockholm och HMS Malmö samt våra bevakningsbåtar för att istället, inom några år, ta leverans av två Göteborgskorvetter i olika konfigurationer. 

Som lök på laxen sker en stor förändring på personalsidan med inrättande av ett tvåbefälssystem samtidigt som vi avskaffat värnplikten. Vi är ganska vana vid att leva med ständiga förändringar, men just nu känns det som om vi är och naggar i kanten av vad som personalen mäktar med. Fokus hos oss just nu är att komma i bås med det nya så fort som möjligt så att vi kan koncentrera oss på kärnverksamheten. Fokus är alltså att vi skall vara det ständigt insatsberedda förband vi har uppgift att vara. Vi har en bit kvar innan vi är där fullt ut, men min övertygelse är att vi är på väg i rätt riktning.


Om du måste lyfta fram flottiljen största problem just nu (vi undviker ordet utmaning när vi egentligen menar problem) respektive det mest positiva, vad skulle du lyfta fram då?

Vakansläget! Och det problemet är egentligen tudelat. För det första har jag ett antal ”riktiga” vakanser. Det vill säga att jag har befattningar som det idag inte finns något namn till. Problemet med dessa är att det inte går att fylla dessa luckor med nyutexaminerad personal. Det handlar om erfarna besättningsmedlemmar på bl.a. tjänstegrenschefsnivå. Den andra delen av problemet är alla de bemanningsuppdrag där jag tvingas bemanna andra delar av Försvarsmakten med personal som jag inte får ersätta. Det innebär ju att jag i det stående insatsförbandet, som i den bästa av världar skulle varit fullbemannat, tvinga leva med ständiga luckor. Jag har ju inga reserver eller T-förband att ta av.  

Det kan tyckas petitess-aktigt att gnälla över några få luckor i en fartygsbesättning, men varje individ har flera uppgifter ombord. En sjöman kan till exempel ha till uppgift att vara såväl motormekaniker som FRB-förare och kulspruteskytt. Om han försvinner blir bristen i fartygets förmåga uppenbar. Det kan i värsta fall innebära att en enskild vakans omöjliggör losskastning.


Ja, vakansläget är onekligen stort i hela Marinen. Men trots vakansproblemen har du lyckats bemanna upp det största fartyget i din flottilj. Du har nyligen sänt iväg insatsstyrkan ME-03 som med HMS Carlskrona som nu är på plats och löser uppgift i Indiska Oceanen och Adenviken. Hur har vägen framåt varit rörande att sätta upp styrkan ytterligare en gång? Har allt gått enligt plan?

Ja det tycker jag att det i stort sett har gjort. Detta är ju den tredje gången vi deltar i Operation Atalanta. Givetvis finns det förbättringspotential avseende enskilda frågeställningar. Eftersom förbandet är sammansatt av ett antal olika delar från flera andra förband i Försvarsmakten så finns det många olika synpunkter att ta hänsyn till. I den bästa av världar hade HMS Carlskrona varit klar att skicka iväg i sin dagliga konfiguration, men så är det ju givetvis inte. För det första är ju fartyget i vanliga fall utrustat och bemannat som stödfartyg. Det är ju inte i den rollen hon skickas iväg vilket innebär att vi måste se över vilken materiel och vilka personella förmågor som måste tillföras för att hon skall kunna verka i rollen som OPV. 

Det är en grannlaga uppgift som tar mycket kraft och tid i anspråk. När väl detta är klart skall besättningen samövas med rätt utrustning och med hela besättningen samlad. Det kunde vi inte göra förrän i ett mycket sent skede. Men trots allt var det en mycket kompetent besättning som inledde verksamheten på plats utanför Somalia i början på april. Rapporterna där nere ifrån talar ju om samma sak!


Vad har du som förbandschef för uppgift kopplat till ME-03 nu när förbandet är insatt och således överlämnat till insatsstaben?

Fartyget är ju idag ”TOA:t” (överlämnat) under EU befäl, vilket innebär att jag inte har några uppgifter alls kopplat till vad fartyget gör inom operationen. Däremot har jag ju ett fortsatt ansvar avseende vissa personalfrågor. Det vi idag arbetar med är planer för avveckling och hemkomstverksamhet, men även planering kring den "leave" besättningen skall ha och därtill kopplad personaltillförsel under leave-perioden.


Något helt annat nu. En sak man ofta hör från den gamla stammen av ytattackpersonal vid systerflottiljen i Stockholm är att många upplever att förbandet fortfarande präglas av att primärt vara en minröjningsflottilj. Tror du att minröjningspersonalen på ditt förband upplever samma sak fast omvänt?

Jag kan inte säga att jag har upplevt det som något problem på flottiljen. Visst är det så att det slängs ut pikar då och nu, men det är alltid med glimten i ögat. Jag tror att den integrering vi har gjort här i samband med bemanning av Visby-korvetterna har varit starkt bidragande till att vi nu till stora delar är en sjöstridsflottilj. Men vi har även roterat personal mellan de äldre korvetterna och minjaktfartygen i förhållandevis stor omfattning.


Kopplat till ovanstående. Anser du att vi valt rätt väg att gå med inrättandet av sjöstridsflottiljer, och framför allt, hur ser du på framtiden? Tror du att vi kommer att bibehålla nuvarande organisationsstruktur under överskådlig tid? Det har ju tidigare talats om att slå ihop flottans förband till en enda eskader motsv. med basering på två platser?

Med tanke på det stålbad vi i Marinen genomgick i samband med FB04 tror jag att det var den enda möjliga vägen att gå. Alternativet hade varit att bibehålla en ytstridsflottilj och en minröjningsflottilj. Den geografiska uppdelningen mellan syd och ost hade då tvingat fram en lösning som hade varit mer eller mindre katastrofal. Antingen hade det varit nödvändigt att placera den ena flottiljen i Karlskrona och den andra på Berga eller också att dela upp bägge flottiljerna på två ställen. Det första var ju i princip det som hände med ubåtsflottiljen och där lider man fortfarande rejält av de konsekvenser som uppstod då. Den andra lösningen har vi också provat på, om än bara på divisionsnivå, och har då kunnat konstatera att det inte fungerade så särskilt bra. Kontentan av detta är ju då solklar- jag anser att vi behöver ha såväl ytstrids- som minröjningsförmåga både här i Karlskrona och på Berga över tiden.

Huruvida det är lämpligt att slå ihop båda flottiljerna till en eskader kan man ju diskutera för- och nackdelar. Här är det också viktigt att ta med i diskussionen huruvida vi pratar om basorganisation eller insatsorganisation. Tittar vi på våra grannländer Norge och Danmark så finns ju där en Norwegian respektive Danish Task Group. Jag anser att det finns stora fördelar med att vara organiserade i en s.k. ”Type Organisation” ur ett produktionshänseende och här är nuvarande flottilj och divisionsstruktur sannolikt mest lämplig, men jag kan också se att en s.k. ”Task Organisation” eller ”Warfare Organisation” kan vara bäst lämpad för insatsuppgifter och här kan jag se fördelar med en eskaderlösning, eller vad man nu väljer att kalla den. Detta behöver, enligt min uppfattning, noga analyseras och tills vidare förordar jag att nuvarande struktur bibehålls.


När vi ändå är inne på organisation. Divisionsstaberna vid ditt förband har vad vi förstått växt efter omstruktureringen. Varför har man valt den vägen, och har ni hittat en bra arbetsordning för att optimera arbetet vid förbandet?

Det där är en fråga jag ofta får höra. Visst; det är ett oomkullrunkeligt faktum att divisionsstaberna har vuxit de senaste åren, men det är från ett minimalt utgångsläge. Storleken på staberna har dessutom varierat över åren. För inte så länge sedan var de av ungefär samma storlek som nu, för att under några år successivt minska till att i stort sett vara helt borta några år. När jag var divisionschef på korvettdivisionen bestod ”staben” av mig själv och en adjutant. Det var ingen fungerande ledningsresurs utom i mycket begränsad omfattning.
Idag ser vi över HUR vi ska leda marinen – från MTCH och hela vägen ut till enskilt fartyg. Det innebär att vi kontinuerligt ser över storlek, struktur och kompetens på de olika ledningsnivåerna. Jag är övertygad om att vi inom en snar framtid har satt ner foten hur detta skall ske, men om det innebär att staber på olika nivåer kommer se likadana ut som idag vill jag låta vara osagt.

En annan anledning till utökningen är att det ger oss en möjlighet att avdela personal till bemanningsuppdrag utan att behöva nagga på besättningarna. Om vi sedan behöver kalla tillbaka personalen beroende på ett försämrat hotläge eller av annan orsak är startsträckan kortare för att komma igång med stabsarbete än vad det skulle vara att behöva bygga ihop en fullt fungerande fartygsbesättning.


Det finns uppgifter som gör gällande att PTK verksamheten som i dag är organiserad under ditt förband skall flyttas över till SSS från årsskiftet. Man kan i detta beslut se en renodling av förbandet till ett insatsförband när denna PROD-del flyttas. Är det en korrekt iakttagelse?

Ja det är korrekt! Vi arbetar just nu utefter en inriktning att PTK organisatoriskt skall överföras till Sjöstridsskolan. Det finns som i alla andra frågor fördelar såväl som nackdelar med detta. Utan att gå in på alla detaljer så ser jag fördelen med att mitt förband ytterligare renodlas till att bli ett rent insatsförband då PTK har varit den stora basorg-delen av flottiljen.

De övergripande skälen till att omorganisationen sker är sannolikt att man på det sättet koncentrerar utvecklingsfrågor till en plats utanför HKV. På SSS finns ju redan tidigare det som kallas för FunkE och som huvudsakligen sysslar med utvecklingsfrågor. En annan anledning är att PTK utvecklas mot en övergripande marin utvecklingsenhet med ansvar för all provtursverksamhet i Marinen. De senaste har ju fokus legat på Visbyprojektet, men redan från årsskiftet 12/13 så har amfibieuppgifterna tillförts vilket inneburit att jag idag har fyra medarbetare på Berga som sysslar med dessa frågor. Allteftersom nya projekt rullar igång så kommer dessa att hamna under en hatt. 


Ett känt problem är att personalhanteringen genom införandet av PRIO trycks nedåt till den första linjens chefer. Detta har på många förband inneburit att chefer inte har tid för sin huvudtjänst i den omfattning man vill. Ser läget likadant ut vid ditt förband?

Jag är övertygad om att det ser likadant ut i hela Försvarsmakten. Man kan tycka vad man vill om PRIO – det har man även gjort om alla andra införanden av nya stödsystem. Palasso skulle aldrig fungera minns jag att det hette. Jag är övertygad om att vi som organisation kommer lära oss hantera PRIO på ett tillräckligt fungerande sätt framöver. Då gäller det att kunna acceptera att alla inledande styrningar kanske inte var så bra utan att de överses och man successivt kommer fram till en bättre lösning. I min värld är det kärnverksamhet man skall syssla med längst ut på linan och inte administration, men med det sagt så tror jag inte att vi någonsin kommer att komma bort från det helt och hållet. Däremot är jag övertygad om att vi som alltid kommer finna en tillräckligt bra medelväg. Så gör vi väl alltid här i mellanmjölkens land.

Mellanmjölkens land, en mycket bra beskrivning av mycket som sker... Åter till personalfrågan som kanske är något av de viktigare ämnena att diskutera. Finns det något annat du vill lyfta fram kopplat till just personalfrågor?

Vakansläget är bekymmersamt. Jag utvecklar ju det lite som svar på en annan fråga här, så jag går inte in på det mer i detalj. Men jag kan ju tycka att Försvarsmakten som helhet fokuserar lite för enkelriktat mot några specifika personalproblem av vilka jag inte delar samtliga.

Det är ett nästan totalt fokus på svårigheterna att rekrytera GSS/T. Det är givetvis allvarligt att det är så svårt, men för oss på de sjögående förbanden är detta ett icke-problem eftersom vi i stort sett helt saknar denna kategori. De utmaningar vi har drunknar i hela-försvarsmakts-problematiken. Detsamma gäller det uppmärksammade problemet med GSS-avhopp. Visst, procentuellt har vi också haft relativt stora avgångar, men merparten av de som har slutat har gjort det för att istället påbörja vidareutbildning mot, främst, specialistofficersyrket – Det är ju istället positivt.

Vi upplever idag inget problem att rekrytera GSS. Rekryteringen till de olika officerslinjerna klarar vi också ganska bra, men vi kommer hamna i en rejäl utmaning då Marinen inom kort kommer ”drabbas” av stora pensionsavgångar, vilket innebär att vi måste öka rekryteringen ganska rejält för att kunna försörja främst MarinB och SSS med kompetens.


Hur har införandet av tvåbefälssystemet (OF/SO) diskuterats och hanterats på ditt förband? Många officerare i Försvarsmakten är oroliga för att tvingas till att bli specialistofficer mot sin vilja, samtidigt som andra ser det som en möjlighet. Hur har ni hanterat den förstnämnda frågan?

Hela frågan om införande av ett tvåbefälssystem måste ses i sitt sammanhang. Det kommer ta väldigt lång tid innan vi helt och hållet har svängt in i det nya systemet. Jag kan se fördelar med att vi i dag hanterar övergången (avseende omgalonering) på frivillig basis till skillnad från hur vi gjorde förra gången 1983. Fördelen med att göra som vi gjorde den gången är att då blir övergången konkret och inte utdragen i tid. Samtidigt ska vi ha i åtanke att det fortfarande, 30 år senare, fortfarande tjänstgör många officerare som är inskolade i det system vi då hade. Vad vill jag ha sagt med det då? Den frivilliga övergången vi har valt idag kommer innebära att övergångsprocessen kommer pågå under väldigt lång tid – vilket jag kan se som negativt. 

I sammanhanget är det av viktigt att vi tar hand om de kollegor som hamnar på en befattning som inte motsvarar vad individen själv har avsett med sitt yrkesval. Här är det viktigt att vi coachar dessa, vilket till syvende och sist är ett chefsansvar.


Angående tvåbefälssystemet och specialistofficerare. Vi skrev för en tid sedan ett inlägg på bloggen om att de marina förbanden hanterat befordringen av SO på väldigt olika sätt, där till exempel ditt förband inte har utnämnt en enda individ från SOU till OR7 ännu medan andra utnämnt en större mängd. Sakfrågan kvarstår, hur kommer det sig att det inte finns en enad syn på detta inom Försvarsmakten och Marinen? Man skulle kunna påstå att hanteringen av just den frågan får underkänt. Hur ser du på detta?

Att det inte finns en esnad syn på hur detta ska gå till håller jag med om och kan bara beklaga att det är så. Det känns lite som att vi rusade in i det nya utan att ha alla förutsättningar klara vilket ju givetvis är IG. Vi på 3.sjöstriflj har valt att skynda långsamt just i syfte att invänta OR-projektets slutsatser och därpå kommande styrningar. Dessa har nu stadfästs på ett så pass konkret sätt att vi idag kan påbörja övergången på ett mer ordnat sätt utan att riskera att hamna i situationer som i efterhand visar sig ha varit olämpliga.

Vi har nu efter årsskiftet inlett invalidering av personal med därpå inplacering i högre OR-grader än OR6. Jag anser att vi gjorde ett klokt val som väntade tills förutsättningarna klarnade.
Däremot är det fortfarande oklart vad förbandets OR9 skall ha för arbetsuppgifter. Detta måste ensas inom Marinen innan vi kan påbörja rekrytering. Här pågår ett arbete som innebär att vi dagsläget bedömer att rekryteringen kan inledas efter sommaren.


Mycket intressant! Kopplat till detta så har införandet av GSS fått mycket kritik för att det inte var helt genomtänkt, och att det gick alldeles för fort. Ladorna med personal från värnpliktssystemet börjar nu sina. Hur ser du på rekryteringen av GSS till de marina förbanden i framtiden, kommer det att bli ett problem, eller är det redan ett problem?

Vi har så här långt inte haft några problem att rekrytera sjömän till flottiljen. Antalet ansökningar överstiger behovet. Det är inte heller så att vi bara anställer före detta värnpliktiga. Det ”magasinet” är tomt nu. Vi har ju haft anställda sjömän på förbandet ganska många år nu.

Jag tycker att det är olyckligt att det hela tiden framställs som att Försvarsmakten har svårt att rekrytera GSS. Det olyckliga är att det framställs som ett generellt problem. Vi har svårt att ta till oss problemet inte minst vad gäller GSS/T – vi har inga av den kategorin på 3:e! Att dra hela Försvarsmakten över en kam blir sällan bra. Så länge vi kan erbjuda ”ett omväxlande arbete i skärgårdsmiljö” med en mix av övningar och skarp verksamhet (inte nödvändigtvis internationellt), med mycket tid till sjöss, tror jag inte att rekrytering av sjömän kommer vara ett problem.


Har ditt förband stora avgångar i kategorin GSS, och i så fall, vad gör ni för att försöka minska avgångarna?

Visst, vi har avgångar, och procentuellt har de legat i ungefär samma omfattning som övriga Försvarsmakten. Det som, åtminstone hittills, har varit annorlunda är att den stora merparten av de som slutar som GSS har gjort det för att istället påbörja en specialistofficersutbildning. Det tycker jag är mycket bra och det är därför ingenting som jag försöker motverka. Det innebär ju att vi blir tvungna att hela tiden fylla på med ”nya” sjömän, men än så länge har det inte menligt påverkat vår förmåga i respektive besättning.


Rekrytering är alltid ett ämne som diskuteras. Vad tycker du om Försvarsmaktens centrala rekryteringskampanjer? Senaste kampanjen ”Vad håller du på med?” som exempel?

Det är nog tyvärr så att jag måste inse att jag inte riktigt hänger med hur den yngre generationen tänker. För mig personligen var den senaste kampanjen väldigt märklig. Jag har svårt att se, att det är folk som sitter med huvudet i en gummiboll eller tejpar upp sig själv på väggen med silvertape, är de vi behöver i FM. Fast å andra sidan kan jag ju bara konstatera att den målgrupp som kampanjen främst riktar sig till – 18-20 åringarna – uppskattade den betydligt mer än vad den äldre generationen gjorde.


Du är nog inte ensam om att känna att du inte riktigt hänger med i tankegångarna där... 
Vi ska nu övergå till att diskutera materielfrågor, ett annat ämne som engagerar många. Du har nu tagit mot den första operativa Visbykorvetten med alla förmågor implementerade. Det tog över 12 år från sjösättningen av första fartyget till dess att du som förbandschef kunde börja nyttja fartyget operativt. Kommentarer på detta?

Man kan – och kommer med allra största sannolikhet – skriva hela avhandlingar och böcker om Visbyprojektet som sådant. Jag kommer inte göra det här och nu, men synpunkter har jag givetvis. Jag var närvarande, som ung örlogskapten, när HMS Visby sjösattes. Ingen kunde väl då ana att hon inte skulle levereras förrän 12 år senare. Som jämförelse kan man ju ta linjeskeppet Stockholm som tog 24 år och linjeskeppet Skandinavien som tog 35 år att färdigställa. Även dessa fartyg modifierades en hel del under tiden från kölsträckning till leverans.

Nu äntligen har vi tagit leverans av det första fartyget i version 5. Det blir ett rejält förmågelyft för sjöstridskrafterna. Vad som nu gäller i närtid är att vi måste implementera fartygstypen i vår dagliga verksamhet. Hur skall de utnyttjas? Vad kan de de facto lösa för uppgifter? Hur skall taktik och stridsteknik anpassas? m.m. m.m.

Tyvärr är det ju inte riktigt det fartyg som ursprungligen planerades som nu levereras – ej heller är numerären så stor som man kunde önska. Men om man jämför med de system som Visbykorvetterna ersätter och/eller kompletterar så är förmågelyftet mycket stort. Visst helikopterförmågan blev aldrig vad det var tänkt från början, men med givna förutsättningar är den tillräckligt bra, framförallt när helikoptersystemet blir sjöoperativt på riktigt. Vad värre är så saknas ju Lv-robot. Men! Då måste man ha i åtanke att det inte alls är så illa som många belackare vill göra gällande. Man uppnår aldrig samma förmåga med ett eldrörsbaserat luftvärn som med ett baserat på lv-robot, men det vi har är top-of-the-line. Så bilden av att fartygen är helt värnlösa är missvisande. Precis som både du och andra framfört i debatten så är vi något bakbundna av sekretess, men så mycket kan jag säga; Vi litar på det system vi har , men med ett tillfört lv-robotsystem skulle förmågan drastiskt öka.


Din beskrivning av luftförsvarsförågan på Visbykorvetterna är kanske en av de bättre och mest nyanserade jag läst. Glädjande! Något annat som diskuterats runt just Visbykorvetterna är ubåtsjaktsystemet. Nu måste även hela ubåtsjaktsystemet HYDRA omsättas då det enligt FMV har nått ”end of life”, något som i sammanhanget får ses som mindre lyckat mht att två av fem fartyg precis levererats i version 5. Hur påverkar detta förbandsproduktionen bär fartygen måste in på varv ytterligare en gång i en nära framtid för att byggas om?

Min uppfattning är att detta inte kommer påverka förbandsproduktionen över huvud taget. Att system faller för åldersstrecket är inget onormalt och med tanke på leveranstiden så är det kanske inte fullt så uppseendeväckande. Att det sedan är olyckligt att det blir så, kan väl vem som helst skriva under på.
Den plan vi idag arbetar utifrån innebär att de fartyg som ännu ej levererats står först i kön för omsättning. Redan levererade fartyg erhåller ny utrustning i samband med kommande översyner. Helt enligt rutin.


Det låter med andra ord som det finns en bra plan för omsättningen av HYDRA. Vi fortsätter med materielfrågorna. MI och C PROD M har tidigare presenterat en alternativ materielplan för Marinen som blev ratad på högre nivå. Den alternativa planen innebar i korthet att allt krut skulle läggas på att bygga två nya fregatter istället för att vidmakthålla och modifiera befintliga fartyg. Var detta förankrat inom den marina chefskretsen?

Ja, det var helt förankrat i chefskretsen innan förändringsförslaget presenterades. Däremot håller jag inte alls med dig i din mycket förenklade bild av vad förslaget egentligen gick ut på. Det handlade om betydligt mycket mer än så. Och begreppet fregatt är ditt eget. Tyvärr ger du en bild som inte stämmer med verkligheten, men jag går inte in på detaljerna här och nu – de finns beskrivna på andra ställen.


Ja, beskrivningen är förenklad och begreppet fregatt är i sammanhanget en egen slutsats. Men om vi ändå utvecklar det hela. Om man lägger samman ett antal pusselbitar i form av redovisningen vid KÖMS seminarium den 2 oktober, Försvarsmaktens öppna materielplan där antalet nya ytstridsfartyg är två till en prognostiserad summa om max 4,9 mdr kronor. Man vill kunna basera helikopter samt bestycka med lvrb. Vi vet även att man primärt vill titta på befintliga koncept som dessutom är möjliga att utrusta modulärt med ”GFE”. Detta sammantaget ger vid hand att exempelvis SIGMA (light frigate/heavy corvette) är ett av få befintliga koncept som skulle passa in i mallen, där av användandet av begreppet fregatt (Skippers bedömning).

Angående en föreslagen tidigareläggning av ett sådant projekt så var väl den uttalade konsekvensen av detta att inte genomföra planerad HTM av Gävle/Sundsvall m.m. utan enbart genomföra livsuppehållande åtgärder för att tidigare kunna frigöra ekonomiska medel till nya ytstridsfartyg. Anser du att det är en bättre analys av dåvarande läge?


Ja den analysen känns bättre och för att börja med det sista så är det helt rätt uppfattat. Den planerade ekonomin för den ombyggnaden skulle föras över på nya fartyg istället. Huruvida de nya fartygen skulle kallas fregatt, OPV eller rätt och slätt patrullfartyg är väl i skrivande stund en ickefråga då det inte är en aktuell väg att gå. Jag anser att det är bättre att använda uttrycket ”Nästa generations ytstridsfartyg” för då har vi inte bundit upp oss åt en viss fartygstyp – befintlig eller tilltänkt. Det ger oss åtminstone en mental möjlighet att välja väg när väl analysarbetet är färdigt.


Ja, det är nog klokt. Men om vi för en stund tillåter oss själva att fundera högt, och även lägger på inriktningsbeslutet från 2009 där det framgår att Marinen primärt skall inriktas för nationella uppgifter i närområdet. Hade det då möjligen inte gett mer nationell operativ effekt att lägga motsvarande summa pengar (4,9 mdr) på att anskaffa dubbelt så många (fyra) nya ”mindre” ytstridsfartyg? Vikten av det nationella perspektivet för Försvarsmakten i sin helhet lär knappast minska om man ser på den senaste tidens utveckling samt debatt i media, men även genom politiska uttalanden?

Det där kan man givetvis väga för och emot intill döddagar. Det är ju en uppenbar brist i att vi inte har det antal kölar vi skulle vilja ha för att lösa våra uppgifter på ett optimalt sätt, men i min värld finns det många andra faktorer som påverkar de framtida valen. En mycket viktigt ingångsfaktor är behovet av att kunna basera sjöoperativ helikopter ombord för ett framskjutet utgångsläge. Där var ju den ursprungliga tanken att det skulle ske på våra nya stödfartyg vilka vi ju just nu inte ser ut att få inom överskådlig framtid. Då blir följden att vi behöver kunna basera dem på annan enhet, och talar vi om helikopter 14, som ju är den helikopter som kommer få sjöoperativ förmåga fullt ut så saknar vi en sådan baseringsmöjlighet idag. Det är ju givetvis inte den allenarådande anledningen till ovanstående ståndpunkt, men i min värld väger den ganska tungt.


Att vi inte har det antal kölar vi skulle vilja ha är vi helt överrens om. Nu har vi pratat framtid och nya fartyg, men hur ser då läget ut för de gamla trotjänarna, korvetterna HMS Stockholm och HMS Malmö som nästa år fyller 30 år. Hur länge ska de leva kvar som läget ser ut just nu?

Den plan som nu ligger säger att de som längst kommer vara kvar 2015 ut. Huruvida det blir så eller om tidsplanen kommer förändras kan jag bara spekulera kring. Det känns ju alltid surt när de fartyg man själv tjänstgjort på utrangeras, men så är ju tidens gång. HMS Stockholm har ju varit ”mitt” fartyg under många år där jag har tjänstgjort i olika befattningar och inte minst som FC, men damerna börjar bli lite till åren komna så tiden måste ju ha sin gång. Det är väl bara att konstatera att det gäller även för undertecknad. De flesta av de fartyg jag tjänstgjort på har ju redan avvecklats. Snart är det bara Falken och Pelikanen kvar!


Det planeras nu för att genomföra en GÖ/HTM för korvetterna Gävle och Sundsvall, där respektive sjöstridsflottilj skall tillföras ett fartyg vardera. Hur ser läget ut i den frågan just nu? Kommer planerade åtgärder att genomföras enligt plan?

Det är min uppfattning, ja! Huruvida tidsplanen kommer att kunna innehållas återstår väl att se, men vi planerar i dagsläget för att bemanna de två fartyg som skall tillföras 3.e. Som du ju väl känner till så har vi ju bara haft fartyg ur Göteborgsklassen i linje på 3:e under en mycket kort period. Detta innebär ju att vi kommer vara tvungna att typutbilda besättningarna, vilket kommer ta tid i anspråk – något som sannolikt kommer påverka bemanningen på andra fartyg.


Det finns även en plan för att modifiera korvetterna Göteborg och Kalmar till vedettbåtar som skall ersätta de mindre bevakningsbåtarna. Har man funderat över bemanningen av dessa för att kunna nyttja dem mer effektivt över tiden som ex.flera besättningar till varje skrov?

Ja det har vi. Detta blir ju en utmaning som heter duga. De två Kalmar-vedettbåtarna skall ju faktiskt ersätta hela sju andra enheter. Det säger ju sig självt att det inte går rakt av. En lösning är att ha dubbla besättningar, Det skulle medge mer tid till sjöss per fartyg vilket rent tekniskt inte bedöms vara negativt. Det finns nu ett förändringsförslag inlämnat om dubbla besättningar, men det har legat några år nu och att i dagsläget äska mer personella resurser är ju inte helt enkelt. Vi ser också över möjligheten att nyttja andra enheter för sjöövervakningsuppgifter, så jag tror att allt kommer vara utrett och klarlagt tills de ”nya” fartygen levereras.


När man intervjuar en sjöstridsflottiljchef får man inte glömma bort det andra viktiga benet, minröjningsfartygen. Angående sjöminröjningsförmågan och det fartygsbestånd Marinen har där, så kan vi ju konstatera att, trots att fartygen i Kosterklassen nu är gamla så har de fått ett nytt liv och nya förmågor genom den senaste stora ombyggnaden. Det känns som att just dessa fartyg nu blivit mycket vassa när det gäller minröjningsförmågan, men även när det kommer till att kunna svara för eget luftförsvar på ett betydligt bättre sätt än tidigare. Minröjningsdivisionerna genomför ju som vi kan läsa om på olika ställen dessutom regelbundet skarpa insatser. Delar du den bilden, och hur länge bedömer du att dessa fartyg kan tjänstgöra innan man behöver titta på ersättare?  

Ja, den bilden delar jag absolut. men fartygen börjar bli till åren komna och deras livslängd är ju långt ifrån oändlig. Min bedömning är att vi ganska omgående behöver börja skissa på ersättare. Vilken typ av fartyg det handlar om vill jag låta vara osagt, men de nuvarande fartygen bör ha en bedömd livslängd till strax bortom decennieskiftet.

Den förmåga som dessa fartyg med sina kompetenta besättningar numera besitter är ett jättelyft jämfört med tidigare. Jag var själv ombord under ett par dagar tidigare i veckan och kunde ju då på plats och ställe följa hur man på västkusten hittade minst två tyska WW II minor och dessutom destruerade två av dem. Det där blev ju rejält uppmärksammat i massmedia i mitten på veckan, vilket ju på ett tydligt sätt belyser värdet av den skarpa verksamhet vi bedriver med våra enheter. 

Detsamma skedde samtidigt på ostkusten där 42.minröjningsdivisionen opererade. Samtidigt här hemma pågår utbildning och övning vilket ju sammantaget visar på att vi är just det vi ska vara; ett insatsberett insatsförband. Sedan finns det ett antal frågor som stör den bilden, inte minst det bekymmersamma personalläget  vilket jag belyst på annan plats i den här intervjun. Kommande utmaningar avseende antal enheter, vapensystem m.m. har också belysts på annan plats.


Vi står också inför ett enormt omsättningsbehov av ytterligare materiel inom Marinen som är oerhört kostnadsdrivande. Exempel är nya stödfartyg, ny ubåt, anskaffning av lvrb till Visby, omsättning av RBS-15, omsättning av Tp45 bara för att nämna några projekt. Hur realistiskt är det att tro att man kommer att gå i mål med allt detta inom en rimlig tid m.h.t. det ekonomiska läget? Följdfrågan är då självklart, vad skulle det innebära för Marinen om dessa projekt inte blev av?

Ur det marina perspektivet ser nu liggande inriktning riktigt illa ut. Om inget av projekten skulle realiseras blir konsekvenserna gigantiska – det säger väl sig självt. Men samtidigt så är det nog tyvärr något orealistiskt att tro att alla projekt vi önskar få till stånd faktisk blir realiserade inom den tidsperiod vi helst hade sett. Jag tror på att våra beslutsfattare – politiska såväl som militära – inser problematiken och att vi därigenom kommer se en förändring till det bättre. Blir den så bra som vi skulle vilja se den? Nej, knappast? Blir den tillräckligt bra? Förhoppningsvis.


Delar din ovanstående analys, och vi får hoppas att din bedömning av att läget kommer att förbättras. Vi ska avsluta med två operativa frågor. Marinen skall ju enligt den senaste inriktningspropositionen i huvudsak inriktas mot nationella uppgifter. Vad har du som förbandschef gjort för att återta den nationella förmågan inom kvalificerad väpnad strid som i många avseenden gått förlorad i samband med att allt fokus hamnade på internationella insatser efter FB-04?

Jag skulle vilja påstå att vi inte har lidit så mycket av den internationella fokus vi haft de senaste åren. Åtminstone inte om man jämför med andra delar av FM som kanske varit 100% fokuserade på Afghanistan och/eller NBG. Men nog är det så att vi tappat en del i förmåga., men det finns många andra anledningar till det – inte minst det faktum att vi mer än halverat antalet fartyg i Flottan. Det sätter ju sina spår i förmågan. 

För att få till ett SIS-kryss behövs ju minst två enheter plus något att spana efter. Så många är vi ju – ibland!
Idag genomför vi övningar med ett annat bakgrundscenario än vad vi gjorde för några år sedan. Det innebär också en förskjutning av huvuduppgifter mot sjökriget. Men som helhet är förändringarna inte så stora. Icke förty så kommer vi under de kommande större övningarna lägga mycket kraft på att återta det vi trots allt har tappat, så visst! En viss fokusförskjutning mot grundbulten väpnad strid kommer att ske.


Har man i Marinen dragit några viktiga operativa erfarenheter från ubåtsjakten på västkusten i september 2011 och har man i så fall hunnit hanterat och implementera dessa på ett bra sätt?

Självklart har Marinen dragit erfarenheter av verksamheten. Och lika självklart har vi till del kunnat omhänderta dessa. Vilka och hur kan jag av naturliga skäl inte redovisa här. Det är ju i sammanhanget enkelt att konstatera att vi idag inte har samma förutsättningar som vi hade för ett par decennier sedan. Nu gäller det att ta vara på de resurser vi idag förfogar över och av dessa få bästa möjliga out-put.


Med dessa sista rader tackar vi dig Magnus Jönsson så mycket för intervjun, och framför allt för att du tagit dig tid till att svara så utförligt på frågorna som du gjort. Skipper önskar dig fortsatt lycka till i arbetet som chef för Tredje Sjöstridsflottiljen. GMY!


Tidigare intervjuer:
Thomas Engevall - Chef för införandet av PRIO
Fredrik Norrby - Chef för 1. Ubåtsflottiljen

Efter försvarsutskottets sammanträde om vår incidentberedskap

Gårdagens sammanträde i Försvarsutskottet verkar ha jämkat de olika viljorna kring incidentberedskapen. De hårt pressade försvarspolitikerna, som anar att vi behöver förstärka vårt försvar har många konkurrenter i de egna partierna. Därför är det viktigt att Försvarsmakten har goda relationer med våra folkvalda och förmedlar korrekt och relevant information, så att dessa kan underbygga sina egna argument. Här kan det vara på sin plats att återigen påminna om att det är regeringen som normalt ska informera Riksdagen. Samtliga ledamöter förklarade sig nöjda med den information som Försvarsmakten med insatschefen i spetsen, generallöjtnant Anders Silwer, delgav dem. Detta är något positivt att ta fasta på i den nesa som jag tror att alla känner.

Det som pågår är ett ständigt prövande av omgivningens luftförsvarssystem. Hur många gånger startar man? Finns det något mönster varifrån grannens jaktflyg startar? Hur är planen beväpnade? Hur stridsleds det? På vilka frekvenser? Av vilka centraler? Vilka radarstationer går igång vid vilka tillfällen? Tyvärr verkar det finnas enskilda individer som omedvetet hjälper främmande makter genom att tala om vad vi vet i detaljer.

Vad en del förståsigpåare inte förstår är att det finns en kontaktprocent som innebär att även om man startar mot anflygande mål eller spaningsflyg (som tenderar flyga längs med gränsen), så hinner man många gånger inte med. Se exempelvis de danska F-16 som startade från Litauen mot det ryska Tu-22-företaget. Det går så fort, och Sverige är ett så stort land, att det skulle krävas en kraftig förstärkning av flygvapnet för att upprätthålla högsta startberedskap dygnet runt i bara södra och mellersta (halva) Sverige, om vi skulle nå dessa plan innan de vänder.

I den enskilda situationen kommer vi därför då och då inte räcka till. Vi missar i någon bedömning och har ”fel” beredskap. Den minnesgode kanske kommer ihåg ynglingen Mattias Rust som landade i det sovjetiska hjärtat under det kalla krigets höjdpunkt. Vi har jaktflyg baserat en period i mellersta Sverige och en kränkning sker vid Ystad, så vi hinner knappt upp innan det är över osv. Skulle vi öka vår beredskap kraftigt kommer det få negativa konsekvenser på den långsiktiga utvecklingen av luftstridskrafterna genom minskad övningsverksamhet.

Det centrala är därför att vidmakthålla ett system som gör att vi kan öka vår förmåga på något års sikt. För det krävs ett fungerande stridsflyg-, stridslednings-, bas-, underrättelse- och logistiksystem som behärskar luftmaktens grunder och därför kan växla sin utbildning mot höjd beredskap. Ungefär som att ett företag med hög soliditet kan överleva bistra tider bättre än konkurrenterna.

Tyvärr verkar statsmakterna inte riktigt ta på allvar de signaler som kommer inifrån Försvarsmakten eller exempelvis Riksrevisionen om brister i ovanstående delsystem, än mindre de ryska satsningarna.

Det innebär att den obehagliga verkligheten kommer att tränga sig på, alldeles oavsett vad de olika partistrategerna försöker att intala sina ledningar. Vi har ännu inte sett konsekvenserna av den planerade ökningen med 59 % av de ryska militärutgifterna 2012-2015. Risken är att vi får se en ny s.k normalbild växa fram över Östersjön, där vi flimrar förbi i nedre bildkant.

Det bästa botemedlet mot den utvecklingen, i avvaktan på den säkerhetspolitiska analysen, är att börja flyga egna, mer frekventa spaningsföretag över Östersjön. Det är det enda beteende som stormakter respekterar samtidigt som vi behöver öka underrättelseinhämtningen i närområdet – och det är bra för moralen.

Se även Wiseman

Pinsamma brister döljs bäst med hemligstämpeln

Enligt SvD är försvarsminister Karin Enström bekymrad över att Försvarsmakten läcker vad hon anser är hemliga uppgifter. Som jag skrev i det första inlägget om "ryska påsken" skulle det inte förvåna mig om det kommer att leda till en undersökning huruvida sekretessbrott har begåtts i samband med att SvD delgavs uppgifterna om den ryska övningen.

Frågan är dock vad som gynnar Sverige och svenska skattebetalare mest i längden. SVT kunde igår berätta att Sverige endast har jaktincidentberedskap 60 timmar per vecka (motsvarande 36 % av tiden), vilket är en nedgång mot tidigare då beredskap fanns 80-90 timmar. I en intervju med SVT berättar också SvD:s Mikael Holmström att detta framförallt är dagtid.

Det här leder oss återigen in på ämnet för vem hemligstämpeln egentligen sätts. Att svensk incidentberedskap idag endast flyger/finns tillgänglig ca 60 timmar per vecka är inte på något sätt okänt för andra nationer. Det har man utan någon som helst tvekan mycket god kännedom om genom radar- och signalspaning och har därmed kunnat fastställa en normalbild för det svenska flygvapnets och framförallt incidentberedskapens uppträdande. Det kraftigaste beviset för detta är just "ryska påsken" när Ryssland aktivt verkar ha valt en tidpunkt där jaktincidentberedskapen normalt inte verkar.

De enda som är berörda av hemligstämpeln är därmed de som är betjänta av att ha en fungerande incidentberedskap, det vill säga svenska folket. Man har levt i tron att det funnits en heltäckande incidentberedskap med jaktflyg som kunnat gå upp och möta till exempel hot liknande 11:e september 2001, vilket inte varit fallet. På Försvarsmaktens hemsida kan man ännu idag läsa att jaktincidentberedskap finns dygnet runt.


Ska då inte information om incidentberedskapen vara hemlig? Jo, det finns självfallet en stor mängd information som bör vara hemlig. Johan Wiktorin listar på Kungliga Krigsvetenskapsakademins blogg en rad sådana faktorer. Framförallt måste man hemlighålla kommande verksamhet, beredskapstider och på vilken bas jaktincidenten, i Försvarsmakten kallad "fisken", ska vara baserad då det påverkar insatstider i olika intresseområden. Likaså kan det finnas skäl att inte starta under beredskapstid för att inte röja hur man inhämtat information. Det förutsätter dock som sagt att det finns en beredskap från första början.


Åter till hemligstämplandet. På hemsidan signalspaning.se återfinner man idag ett ljudklipp som en radioamatör uppfångat när "fisken" anflyger för att identifera ett antal okända flygplan som flyger i svensk flyginformationsregion. I kommunikationen hör man klart och tydligt hur piloterna rapporterar ögonkontakt ("tally") med en A-50 Mainstay och 2 Su-27 Flanker på en position mitt mellan Gotska Sandön och Ösel, vilket torde vara i svenskt FIR. Vad är då anmärkningsvärt med detta? Jo, sedan flera år har uppmärksammats i samband med den så kallade NBF-härvan att flygvapnet saknar krypterade sambandsmedel, vilket betyder att vem som helst med en flygradio kan lyssna på kommunikationen i såväl fred som krig. Liksom datalänkarna och andra krypterade sambandsmedel så avvecklades dessa i mitten på 00-talet, "då nya system snart skulle införas". Att så ännu inte har skett vad avser talradio är uppenbart, medan situationen med datalänkarna till stor del avhjälpts genom att den amerikanska Länk 16, som är standard inom NATO och partnerländer, har införts i Flygvapnet.

Ett antal av de uppståndna förmågeglappen på ledningsområdet, framförallt inom Flygvapnet, uppmärksammades i bloggosfären för några år sedan och dessa frågor drevs sedan hårt av bland andra Allan Widman. Då var det tal om sekretessbrott och dylikt och folk blev anmälda till höger och vänster för sekretessbrott. Resultatet är dock idag att förmågan börjat återhämtas. Den fortifikatoriskt skyddade stridsledningscentralen i Hästveda, Skåne som då skulle läggas ner räddades kvar. Skulle den saknas idag hade det inneburit en mycket stor sårbarhet för Försvarsmakten då ersättaren var en kontorlokal i ledningskonsultmeckat i Enköping där vissa företag skulle ha tjänat stort på att få lämpliga kontrakt inom området "nätverksbaserat försvar". SVT kom sedan att göra en dokumentär om delar av detta. Här återfanns också den klassiska hemligstämpeln för att skydda pinsamma brister. De dokument som visade på att det inte fanns några ekonomiska vinster att göra genom att lägga ner Hästveda till förmån för Enköping, utan tvärtom motsatsen, hemligstämplades snabbt och de som omtalat dessa fick olika starka kavajhytter. Det hemligstämplas flitigt och de som försöker stoppa galenskaperna blir anmälda, medan de som fattat beslut om galenskaperna sedan helt kommer undan ansvar. Idag borde svenska skattebetalare tacka Peter Neppelberg och de av hans kollegor som rakryggat stått upp och påvisat vansinnet som hade kunnat leda till svenskt luftförsvars fullkomliga undergång.

Vid nyår hade vi historien med ÖB:s uttalande om en-veckasförsvaret som riskerade att leda till åtal, när åklagare började höra sig för om det inte var ett sekretessbrott att berätta hur illa ställt det var med svensk försvarsförmåga.

Idag är vi där återigen. Nu oroar sig försvarsministern för att det läcker hemliga uppgifter från Försvarsmakten. Det gör jag också. Men framförallt oroar jag mig för att det är sådan avgörande skillnad mellan vad försvarsministern med partikollegor uttalar och hur verkligheten ser ut inom försvars- och säkerhetspolitiken. Det verkar utan tvekan efter den gångna veckan som om allmänhetens förväntningar på svenskt försvar är diametralt motsatt vad Regeringen och Försvarsmakten idag levererar. Det är inte försvarsmakten eller Sveriges försvarsförmåga som tagit skada av att dessa uppgifter kommit på bordet utan snarare den politiska nivån.


Under helgen blir det fler inlägg om incidentberedskapen och det inträffade. Sannolikt kommer ett att fokuseras på säkerhetspolitiska aspekter.


Smp, SvD, Aft, GD, 2, 3, AbSsv, Kvp, NWT, SR



Grundproblemen med försvarsutskottet

Den nu pågående debatten kring att det inte fanns någon jaktberedskap att möta de ryska bombplan som flög oanmält i svensk flyginformationsregion* under långfredagen illustrerar ett av grundproblemen med försvarsutskottet. Gång efter annan anser sig ledamöter inte ha fått information för att i nästa sekund anse sig ha "all information" efter att ha gjort ett enda förbandsbesök, sett några powerpointbilder och pratat med några soldater som ställts upp.

Det duger inte.

Förra gången något liknande var på tapeten var i höstas då ett antal ledamöter ansåg sig ha fått undermålig information om uppgraderingen av JAS 39 till JAS 39E. I själva verket hade Försvarsmakten lämnat över ett omfattande underlag, men som Försvarsutskottet beslutat låsa in oöppnat för att uppgifterna inte skulle störa pågående förhandlingar med Schweiz.

Gången dessförinnan var allvarligare och rörde den svenska insatsen över Libyen där det var först när utskottet besökte förbandet på plats på Sicilien som man insåg de begränsningar som det politiska mandatet innebar och som gjorde förbandet bakbundet och verkningslöst. Därefter gick det snabbt att ändra mandatet.


Försvarsutskottets ledamöter måste bli bättre på att informera sig själva och se till att få djupare kunskaper i det område de är satta att som experter för respektive parti i Riksdagen hantera. Som jag uttryckte till den intervju med mig som finns i nu aktuellt nummer av Försvarets Forum, måste ledamöterna sätta sig in i det faktiska läget i Försvarsmakten idag om man ska ha någon som helst möjlighet att fatta korrekta beslut om inriktning och investeringar som påverkar svensk försvarsförmåga under 20 år framåt. Bäst informerar man sig genom att ta del av de erfarenheter (inte genom någon slätstruken och överslätande powerpoint utan i form av faktiska resultat) som det senaste årets mer kvalificerade övningar medfört, t ex ledningsövningen Kompass -12 och flygvapenövningen som bägge syftar till ett återtagande och prövande av försvarets nu aktuella förmåga.  Dessa övningar ger en mer sann bild av svensk förmåga idag och nära framtid än den så ofta av moderater använda utvärderingen av långsiktig svensk försvarsinriktning, vilken är och förblir en renodlad pappersprodukt.

Uppryckning Försvarsutskottet!


SvD, DN, SVT, 2, SR

*Världen över är luftrummet uppdelat i olika flyginformationsregioner. Dessa är inte överensstämmande med nationellt luftrum då det senare endast sträcker sig till landgräns eller territorialvattengräns, medan FIR handlar om att ansvara för flygtrafikledning inom luftrummet. Det är alltså ingen kränkning av en stats suveränitet flyga in oanmäld i annan stats FIR, men det ställer till det för flygsäkerheten, särskilt när det handlar om flygplan som inte använder transponder (vilket militära flygplan ogärna gör när de flyger på t ex spaningsuppdrag i annat FIR) och som inte svarar på anrop. Detta föranleder oftast stater att starta sin incidentberedskap för att identifiera vad det är som flyger. Just detta förfarande är en anledning till att Island behöver hjälp med just incidentberedskap och air policing, vilket dock Sverige inte kan ställa upp med av politiska skäl. Att ryska flygplan flyger i svenskt FIR är alltså ingen kränkning mot svensk suveränitet. Däremot är det en avsevärd provokation om man uppträder på ett hotfullt sätt. Utan tvekan hade det ansetts som mycket provocerande om svenska JAS 39 anflugit på lägsta höjd i ryskt FIR och genomfört en sjömålsrobotövning mot ryska fartyg.

Dagens media

Debatten går fortfarande het om den "ryska påsken" och dess fortsättning.

Insatschefen Anders Silwer "besökte" i dag försvarsutskottet och svarade på ledamöternas frågor. Det mest anmärkningsvärda är nog det faktym som Allan Widman meddelar, att försvarsutskottet inte fått information om Försvarsmaktens incidentberedskap under de senaste 11 åren.

För övrigt så blir det dock något märkligt när media, och den annars så pålästa Rolf K Nilsson tar upp det faktum att Ryssland bedriver signalspaning mot Sverige och framställer det som något provocerande och konstigt? Då bör nog vän av ordning fundera på vad FRA sysslar med och varför Försvarsmakten opererar med fartyget HMS Orion och de båda S 102B flygplanen. Bortsett från detta så är Rolf K Nilssons inlägg mycket läsvärt.

Här nedan finns länkar till det som skrivits i media och på bloggar i ämnet under dagen.

Ska man enbart läsa ett enda inlägg i ämnet så ska man läsa Johan Wiktorins inlägg på Försvar&Säkerhet. Mycket välskrivet!




Veckans%20politik

Se veckans politik med Ulf Kristoffersson där han intervjuar Allan Widman och Peter Hultqvist om incidentberedskapen och NATO-frågan. Ytterst anmärkningsvärt att inte socialdemokraterna ens vill ta NATO-frågan till debatt. En stor anledning till att socialdemokraterna inte kan bli ett trovärdigt regeringsalternativ efter nästa val när det kommer till försvarspolitiken är just inställningen till detta.

Nytt%20intr%C3%A5ng%20av%20ryskt%20spionplan

Media: SVT, SVT2, DN, DN2, DN3, DN4SR, SvD, SvD2, SvD3UNT, Debatt SVT,
Bloggar: Staffan Danielsson, Försvar & Säkerhet, Lantvärnet, Sjätte mannen, Westerholm, SO, Lantvärnet, Wiseman

Inför Försvarsutskottets sammanträde om vår incidentberedskap

Idag samlas Försvarsutskottet för att diskutera den svenska incidentberedskapen efter en turbulent vecka. Helt klart är att vi borde haft en högre beredskap under den aktuella perioden, eftersom det pågick en relativt stor övning i västra Ryssland. De aktuella bombflygplanen bedrev i och för sig en annan övning, men alltså i vårt område.

Vår insatschef, generallöjtnant Anders Silwer, hade det svårt att tränga ut med sitt budskap i medierna. Uttalandena bidrog inte till ökad klarhet om vad som hade hänt, vilket jag återkommer till nedan. Däremot anser jag att han uppvisade en operativ kyla på samma sätt som utrikesminister Carl Bildt svarade med strategisk kyla i sitt uttalande.

Om vi går igenom de vanligaste frågorna kring det inträffade, så är mina bedömningar följande:

Ja, vi skulle haft en högre beredskap – det signalerar såväl vilja som förmåga. Helt klart är att Insatsledningen med flygvapeninspektören, generalmajor Micael Bydén i spetsen, prioriterat den långsiktiga förmågeutvecklingen högre generellt. Vi deltog före och under det inträffade i flera, stora luftstridsövningar i USA, Nederländerna och norra Sverige. En generellt riktig prioritering i dagens omvärldsläge. Det bor motverkande faktorer i (alltför) hög beredskap och uthållighet, de vet alla de som exempelvis bestridit Högvakten.

Den ryska krigsmakten uppvisar, precis som alla andra, stora säsongsvariationer som Insatsledningen sneglat på när de lagt fast den övergripande beredskapsplanen för 2013. Denna är redovisad till den politiska ledningen, som naturligtvis inte kan eller ska detaljstyra utformningen av denna. Däremot ska regeringen ge inriktningar för den övergripande beredskapen, och här fungerar det som när man fäktas med värja. Det gäller att ha eskalationsutrymme, och inte i djup fred flyga fram och tillbaka som en tätting med hängda robotar. Så den långsiktiga bedömningen kan vara rätt samtidigt som den kortsiktiga med facit i hand var fel.

Om man ligger rätt i beredskapsbedömningen och har förmågan, så uppnår man handlingsfrihet att starta mot anflygande stridsflyg. I det här fallet så borde vi gjort detta, om vi haft en högre beredskap. Det kan dock finnas en faktor som talar emot och det är vårt underrättelseläge. Det går att tänka sig situationer, där vi inte väljer att starta om någon ansvarig gör bedömningen att det skulle riskera att vi avslöjar källor eller deras aktuella prestanda. Med stor sannolikhet inte fallet här, men det för mig till nästa faktor: Övade de angrepp på svenska militära installationer?

Jag vet naturligtvis inte det, men det skulle kunna vara en möjlig förklaring kring oklarheterna på Försvarsmaktens presskonferens. Utifrån betraktat kan den ryska flygningen handla om två alternativ eller en kombination av de bägge. I ena alternativet har de övat sitt eget luftförsvar genom att flyga ut ur eget luftrum och egen radartäckning, för att sen vända om och spela angripande flyg mot egna styrkor. I det andra fallet har de gjort det som SvD skriver om eller möjligen både och – först anfall mot svenska mål och sedan mot egna mål.

Här hamnar Försvarsmakten i en prekär situation. Antingen vet vi om att de genomförde en övning i attackföretag mot svenska mål, men vill inte säga det på grund av källskyddet. Det kan handla om kapaciteten på teknisk inhämtning eller mänskliga källor som har kännedom om vad som utspelats. Här kan jag bara vädja till uppgiftslämnare att tänka sig för både en och två gånger innan man avslöjar alltför initierad information till medierna. Det kan stå liv på spel, förutom att det kan vara olagligt.

Det är bra att svensk incidentberedskap diskuteras, men försiktighet i detaljer måste iakttas. Att exempelvis i dagens SvD läsa ”Troligen Il-20″ med en plottad bana från flera samstämmiga källor är julafton för en underrättelseofficer.

Det är dessutom så att vår politiska nivå kan uppfatta att det finns aktörer som inte drar sig för att avslöja hemligheter i vårt underrättelse- och beredskapssystem för att driva en konfrontatorisk linje mot statsmakterna, vilket inte främjar dialog kring våra långsiktiga behov.

Det andra alternativet är att vi inte fångat upp övningen och då avslöjar vi brister eller att vi har blivit överlistade i den egna underrättelseinhämtningen. Om man därför inte kan tala om hela sanningen, så är det svårt att hitta en alternativ linje som samtidigt är trovärdig.

Däremot bedömer jag att uppgifterna om rysk radarstörning inte stämmer. Det skulle vara både strategiskt och taktiskt kontraproduktivt att genomföra elektronisk krigföring mot svenska radarinstallationer i fred när man inte behöver. Det kan mycket väl ha varit så att någon radarstation kan ha varit nere, men då är det planerat eller något driftfel som av tillfälligheternas spel skett samtidigt.

För mig är det här en naturlig utveckling av den ryska kapacitetsutvecklingen som nu innefattar komplexa anfallsövningar i mörker mot fasta mål. Det i sin tur visar att Ryssland nu lämnat den låga nivån, och numera befinner sig på klart godtagbar nivå. Ryska piloter övar alltmer och börjar passera oss i flygtid.

Det är de långsiktiga trenderna som är de problematiska. Vi kommer att gå från 100 stridsflygplan till 60 stycken så småningom, samtidigt som vi inte håller mer än två divisioner i hög tillgänglighet och Ryssland ökar sin försvarsbudget med 59 % på tre år.

Till dess vi sorterat ut detta gäller det att svälja stoltheten och göra det som Clint Eastwood föreskrev i filmen Heartbreak Ridge med marinkårsmottot:

”Adapt, improvise and overcome!”

DN
Aftonbladet
SR
DN
SvD