månadsarkiv: juni 2013

Almedalen: Kristdemokraternas dag



Almedalsveckans första parti ut detta år är Kristdemokraterna. Under förutsättning att partierna på något  sätt berör försvars- och säkerhetspolitiken i tal eller debattartiklar under veckan är ambitionen att skriva ett särskilt inlägg kopplat till partiet varje dag. KD har genom partiledare Hägglund minst sagt satt försvars- och säkerhetspolitiken på agendan i dag. 

Kollegan Wiseman har redan skrivit ett mycket läsvärt inlägg som i detalj avhandlar innehållet och kärnfrågorna i partiets försvarspolitiska program. Något som även försvarspolitiska talespersonen Mikael Oskarsson tidigare tog upp i ett gästinlägg hos Wiseman. Av den anledningen lämnar vi detaljerna därhän och ambitionen är i stället att försöka sätta in KD:s försvarspolitik i ett större politiskt sammanhang.

Kristdemokraterna balanserar som bekant på eggen som utgörs av riksdagsspärren om 4%. I ena mätningen ligger man på rätt sida och i nästa på fel. I senaste mätningarna ligger man för närvarande på rätt sida, om än inte med mer än några tiondels procentenheter. Det här är givetvis ett problem för partiet som helhet, och kanske är det därför man tar ett nytt grepp som innebär att man tillsammans med Folkpartiet nu vill ta platsen som Moderaterna tidigare haft innan de blev "nya" avseende försvarspolitiken. Utökat försvarsanslag och en utredning rörande konsekvenser av ett NATO-medlemskap, vilket i praktiken innebär att man förordar ett sådant,  är två kärnpunkter i KD:s partiprogram.

Men frågan som måste ställas, hur tråkigt realistisk den än är, hur ett parti som ligger farligt nära 4% spärren ska kunna genomföra en försvarspolitik som i sin helhet får betraktas som mycket sund utan stöd från något av de större partierna?

Nej KD måste givetvis komma överrens med något annat större parti, och nuvarande Alliansregering är givetvis huvudalternativet. Men som bekant är Moderaterna det största och ledande partiet, och där samlar man inga poäng på att driva frågan om ett utökat försvarsanslag. Reinfeldt anser att försvaret är ett "särintresse", ett uttalande han fortfarande inte backat från. Med detta som utgångsläge kommer KD att få svårt för att få gehör inom Alliansen.

Förvisso är man nu på samma våglängd som Folkpartiet sedan man indirekt nu öppnat upp för ett NATO-medelmskap, eller rättare sagt utreda det. Det är något som Nya Moderaterna aktivt undviker så länge inte Socialdemokraterna är för detta. Vi har hamnat i ett moment 22 helt enkelt. KD och FP är i sammanhanget två små partier som även om de gör gemensam sak sannolikt inte kommer att få gehör när det ska börjas med ett kompromissande. KD kommer att lägga största krutet på familjepolitiken och FP på skolpolitiken. När man fått igenom sina respektive ståndpunkter inom dessa områden kommer förhandlingsläget för att få igenom ytterligare saker mot Reinfeldts vilja att vara minst sagt reducerat. Försvarsfrågan står fortfarande inte högst upp på den politiska agendan även om den åkt upp några pinnhål den senaste tiden.

När det kommer till det fjärde Allianspartiet Centern så är det uppenbart det parti som just nu står närmast Moderaterna, inte minst i försvarsfrågan. Centern driver inte alls försvarsfrågan och partiets politiska talesperson Staffan Danielsson blir mer och mer osynlig i försvarsdebatten och verkar inte ens ha en tydlig åsikt längre. Centern kommer således inte att göra gemensam sak med Folkpartiet och Kristdemokraterna för att sätta press på de näst intill försvarsfientliga Nya Moderaterna.

Skulle KD i ett läge där Alliansregeringen inte får förnyat förtroende i stället bli erbjuden att regera med Socialdemokraterna (hur osannolikt det än må vara) så kommer de direkt att tvingas retirera i NATO-frågan då Socialdemokraterna är så mycket mot NATO som ett svenskt parti någonsin kan bli. Åtminstone än så länge.

Ska man sammanfatta läget så kan vi konstatera att Kristdemokraternas nya och tydliga ståndpunkt rörande försvars- och säkerhetspolitiken är högst relevant och realistisk sett ur ett strikt omvärldsperspektiv. Som det ser ut nu så är KD inför riksdagsvalet 2014 helt klart ett alternativ för den som vill se ett starkare försvar. Men det finns givetvis en stor hake. 

För det första så måste partiet klara riksdagsspärren, något som inte alls är en självklarhet. Det andra är att man måste få med sig övriga allianspartier, i synnerhet Moderaterna, på samma linje. Det sistnämnda lär nog tyvärr bli en politisk omöjlighet med erfarenhet av de senaste årens nymoderata retorik i försvarsfrågan.

Bloggar: Sjätte mannen, Wiseman 1, 2
Media: SvD, SVT, SR, DN, GP, Aft, 2, 3, 4, 5Exp, DI,

Minst TVÅ frivilliga i livet

Herman Berglund på NF-uppdrag i Saar, med cykel framför förläggningen i Beckingen.

Det blev flera reaktioner på mitt inlägg "Är Berndt den siste frivillige?". Jag blev glatt överraskad att få höra av Staffan Berglund att hans far Herman även han var med i Saar som sjukvårdare och ännu lever.

Dessutom kunde Staffan Berglund berätta att han själv gjort FN-tjänst (FN-bat 24) i en radioterrängbil med en kille vars pappa också tjänstgjort för NF i Saar. Snacka om märklig slump! Herman Berglund fyller 100 år den 12 juli. Får jag passa på att önska honom en härlig födelsedag och flera år till? Vill fler gratta honom offentligt går det bra här under genom att lämna en kommentar.

ÖB i en längre intervju i TV4

Efter att ÖB hade landat i Visby och blev intervjuad av SVT så begav han sig in till Visby och en längre intervju med TV4. Här kan vi ånyo konstatera att ÖB kraftfullt tonat ned sin retorik. Sex minuter in i inslaget svarar ÖB bland annat på frågan huruvida ÖB anser att Sverige kan försvaras här och nu av den försvarsmakt vi har i dag? Svaret blev "Absolut!"

Sverker%20G%C3%B6ransson%20om%20f%C3%B6rsvarsdebatten


Att Försvarsmaktens mediastrategi i årets upplaga av Almedalen handlar om att lyfta fram de positiva sakerna med Försvarsmakten är helt uppenbart. ÖB trycker på samma saker, försvarsmaktens positiva leverans här och nu, i såväl SVT som i TV4. Bra att allt positivt lyfts fram, men när TV4:s programledare lyfte fram de problem som tidigare debatterats i media, även av ÖB, så märktes tydligt att dessa saker inte skulle manglas igenom igen. ÖB ville inte ta frågorna på det sätt man kunnat hoppas på.

Det här kan ju ha flera anledningar. Bedömningen är att förhållandet mellan Försvarsmakten och Försvarsdepartementet under de senaste två månaderna börjat tina något. Av den anledningen kan det vara så att ÖB inte vill hälla ner en ny hink med is i den dialogen. Det handlar om prioriteringar helt enkelt. Har man följt debatten och retoriken i detalj under en längre tid så kan man tydligt se att det skett en förändring, detta samtidigt som ÖB mellan raderna och i korta övergångar ändå (fortfarande) säger att man måste uppnå balans rörande verksamhet, personal och materiel.

Huruvida det här är rätt väg att gå, och om det är rätt retorik återstår att se. Det vi dock redan nu kan konstatera är att det kommer bli väldigt svårt att framgent diskutera Försvarsmaktens förmåga eller oförmåga att försvara Sverige här och nu när ÖB svarat "Absolut ja" på den frågan. 

Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv – del 3

Nedan följer del 3 i serien Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv. Del 1 avhandlade grunder om luftmakt och gårdagens svenska luftstridskrafter. Del 2 inledde avhandlingen om dagens situation och hur baser och personal påverkar utövandet av luftmakt. Samma disclaimer som gällde för del 1 gäller även för denna och övriga delar.

Teknik och taktik

Andra sätt än större antal personal än flygplan för att uppväga antalsunderlägsenhet i plattformar och vapen är taktik, telekrig och stridsteknik. Sverige utvecklade under 80-talet sitt försprång i flygburna datalänkar till att införa ”indirekt samverkan” mellan jaktflygplan i syfte att kontra de överlägsna sovjetiska jaktflygplanen (och därigenom kunna komma åt de viktigare transport- och attackflygplanen och skydda egna attackflygplan). Genom att ha en överlägsen i situationsuppfattning genom elektroniska kartor och datalänkar kunde jaktviggar till stor del uppträda med avslagna radarer och sprida ut sig och stöta mot motståndaren så att något flygplan till slut kunde komma innanför skjutavstånd. Uppträdandet påminner till stor del om hur rovdjur som vargar och lejon anfaller kraftigare bytesdjur som älgar och giraffer, vilka en mot en utan problem skulle döda rovdjuren. Detta är dock en stridsteknik som kräver mycket övning för att den ska fungera och som beskrivs av exemplet ovan krävs också en teknisk överlägsenhet i prestanda på andra områden.

På samma sätt medger en överlägsenhet på telekrigsområdet en möjlighet att neutralisera en överlägsenhet hos motståndaren i sensorer eller vapenräckvidder, något som också Israel varit mycket duktigt på och senast uppvisat vid anfallet på en syrisk kärnvapenanläggning 2007. Även det svenska flygvapnet låg långt framme på detta område, tills störflygförmågan avvecklades med SK 37E Viggen i mitten av 00-talet. När Libyeninsatsen inleddes vårvintern 2011 som Operation Odyssey Dawn var det inte amerikanska stealthflygplan som var först in i Libyen. Inte ens kryssningsrobotar mot de många libyska luftvärnsrobotsystemen eller ledningscentraler. Det var franska Rafale-flygplan som tack vare sina mycket avancerade telekrigssystem kunde gå in över bland annat Benghazi och anfall regeringssidans tätförband. Här kunde man med andra ord hoppa något i sekvensen och börja med att försäkra sig om kontrollen över den tredje dimensionen. Direkt efter dessa anfall återgick man dock till den normala sekvensen att säkra kontrollen över den tredje dimensionen för att på längre sikt och med alla resurser kunna verka över Libyen.

Underlägsenhet i prestanda eller numerär förutsätter alltså att man kan vara överlägsen på andra områden såsom exempelvis stridsteknik eller telekrig. Är man däremot underlägsen på flera områden eller alla, ser det mycket mörkt ut.


Vad avser taktik är detta något som också berörs av Warden där denne liksom så många andra luftmaktsteoretiker trycker på vikten av reserver. Med reserver menas att man över tiden inte sätter in alla sina tillgängliga flygplan utan att man sparar ett stort antal till den tidpunkt där man har möjlighet att nå ett avgörande. För svensk del återfinner vi denna tanke redan för 50 år sedan med E 1, första attackeskadern som levde kvar direkt underställd ÖB ända fram till början av 90-talet då den lades ner. Varför direkt underställd ÖB? För att omedelbart kunna sättas in i det avgörande ögonblicket och för att ingen annan chef skulle kunna slösa på dessa dyra resurser.

Samma måste gälla även idag och imorgon. För att framgångsrikt lyckas som försvarare måste man i rätt ögonblick kunna vända och gå till offensiv mot mål är vitala för motståndarens krigsansträngning. Häri ligger pudelns kärna för svenska luftstridskrafter. En enbart defensiv användning av luftstridskrafter är som sagts ovan dömd att misslyckas och ingen har vunnit ett luftkrig på ett renodlat försvar (diskuterar gärna detta i kommentarerna). Axiomet för markstrid att försvaret är den starkaste formen av strid, gäller inte för luftkriget.

Att kontinuerligt avdela de få svenska flygplanen för att försöka skydda markmål från anfall skulle otvivelaktigt leda till mycket stora procentuella förluster så till den grad att man sedan aldrig kan vända till offensiv när möjligheten ges. Det är den tragiska realiteten vad gäller ett luftförsvar med endast 60 flygplan och inget långräckviddigt luftvärn. Det må blir svårt att förklara för skattebetalarna, men för att ha någon möjlighet att vinna hela kriget blir man tvungen låta en hel del mål och städer i Sverige bli bombade i syfte att spara resurserna till när det verkligen gäller.

Angriparen som möter ett renodlat defensivt luftförsvar möter den fastbunda boxaren och har fritt att välja mål, tid och metod för angrepp utan att själv riskera mer än insatsen. Här har svenska luftstridskrafter en stor utmaning framför sig om man ska resa sig från Wardens fall 3. Hur tar man striden till motståndaren?


För det första måste man ha de plattformsmässiga förutsättningarna i form av framförallt räckvidd, men även självförsvarssystem i form av såväl telekrigssystem som moderna långräckviddiga jaktrobotar. Dessa förutsättningar bör redan vara inkorporerade i och med den nya plattformen JAS 39E och den nya radarjaktroboten Meteor. Frågan är dock hur man ska kunna påverka den presumtive motståndaren.

För sjömål har Sverige sedan tidigt 90-tal förlitat sig på inhemska robot 15 vilken utan tvekan varit en av världens bästa sjömålsrobotar. Dessa kommer dock snart att falla för åldersstrecket och kommer att behöva ersättas om Sverige fortsatt ska ha förmåga att bekämpa sjömål. En viktig förmåga för ett land med 270 mil kust. Mer bekymrande är dock den renodlat offensiva förmågan som behövs för ett offensivt luftförsvar. Ser man till anskaffningen av attackvapen för JAS 39 har detta helt och fullt koncentrerats kring vapen för direkt flygunderstöd (förmodligen mer känt under sin engelska beteckning Close Air Support), vilket är en uppgift som är gångbar i expeditionära operationer likt Afghanistan och där eget luftherravälde redan finns. De vapen som anskaffats är de lätta bomberna GBU-12 och GBU-49 med laser- respektive laser- och GPS-målsökare och nu i nära framtid den ännu lättare GBU-39 Small Diameter Bomb. Alla tre bra vapen, men med i sammanhanget mycket små stridsdelar. GBU-39 har en mycket god räckvidd, över 70 km, men en så liten stridsdel att det gissningsvis krävs en träff inom någon enstaka meter från avsedd träffpunkt för att uppnå erforderlig verkan. Räckvidden medger därmed att man fäller vapnen utom räckvidd för många moderna luftvärnssystem, men frågan är ändå hur man ska få fram tillräckligt bra målunderlag för att möjliggöra träff i rätt mål och på rätt ställe i målet? 



JAS-39C med en extratank, en GBU-49 och en korträckviddig jaktrobot IRIS-T. Foto Försvarsmakten

En jämförelse bör göras med vårt östra grannland. Finland levde under efterkrigstiden med kraftfulla sovjetiska begränsningar vad avser vilka vapen landet fick köpa. Sålunda var det av största vikt att så fort Sovjetunionen upplösts och Ryssland försvagats att snabbt teckna kontrakt på kvalificerad krigsmateriel som tidigare ej varit möjlig att köpa. Det är i skenet av detta man ska se köpet av 64 amerikanska F-18C Hornet och raketartillerisystemet M-270 MLRS. Finland var under hela efterkrigstiden förbjudet att ha ett flygvapen med attackförmåga. Det var också något man prioriterade bort under de inledande 15 åren med Hornetsystemet.

I och med vitboken 2004 (motsvarande försvarsbeslut i Sverige) fattade dock Finland beslut om att ta sig från den nordiska bottnen av utövande luftmakt till toppen. Man fattade beslut om att till 2016 ha en kvalificerad attackförmåga med F-18 och begärde av USA att få köpa kryssningsroboten AGM-158 JASSM, tillsammans med den gps-styrda bomben JDAM. USA gick dock inte med på att sälja JASSM till Finland då systemet sannolikt ansågs vara ett alldeles för avancerat vapen som ur amerikansk synvinkel kunde påverka den säkerhetspolitiska situationen i området på ett ofördelaktigt sätt.

Tonen ändrades dock efter Georgienkriget och förra året godkändes affären. JASSM med dess signaturanpassning och räckvidd på nästan 400 km möjliggör för Finland att slå mot mål långt utanför dess gränser, varvid man vid ett krig med Ryssland skulle kunna slå mot såväl ledningscentraler som flygbaser och andra fasta mål. Finland har med ens höjt tröskeln för vad ett ryskt angrepp mot landet skulle kunna innebära, då mål långt inne i Ryssland plötsligt skulle vara sårbara. För att inte lägga alla ägg i en och samma korg har Finland därtill anskaffat kryssningsroboten ATACMS för sitt raketartilleri.

Illustration från den finska rapporten "Not just another arms deal" om anskaffningen av JASSM. Illustration av Kauko Kyöstiö

Insikten om vikten av att kunna ta striden till motståndaren har hittills saknats i Sverige, eller snarare har insikten funnits, men man har under de senaste decennierna varit oförmögen att ta sig från insikt till realitet. Visserligen flygprovades JASSM europeiska motsvarighet KEPD 350 på JAS 39 i början av 00-talet, men försvarsbeslutet 2004 satte effektivt stopp för en anskaffning. Förmågan att slå mot motståndarens egna basområden och de understödjande funktionerna som ledningscentraler, radarstationer och logistik lyser med sin frånvaro. Att genom anfall på djupet stänga en hamn är betydligt effektivare än att försöka sänka ett välförsvarat landstigningsföretag och tusentals gånger effektivare än med direkt flygunderstöd slå ut en fientlig stridsvagn som redan är i stridskontakt med egna markförband. Alla riskerar lika många av det fåtal flygplan som finns att tillgå, men vinsten är skiljer kraftigt i förhållande till insatsen.


Slutsatserna blir alltså här att man måste ha ett trumfkort kvar att spela ut när det gäller. För det krävs både att man har resurser kvar och framförallt något att ladda trumfkortet med. Att enbart hålla uppe garden leder i slutänden till att man blir mosad. David må ha varit åtskilligt mindre och svagare än Goliat, men han hade ändå sitt trumfkort kvar. Det gäller att liksom Finland ha en slunga, men också att kunna ta sig in på sådant avstånd att man kan nå verkan med slungan.


Därmed föregrips i någon mån nästa del som kommer att avhandla slutsatserna för svensk del vad gäller användning av luftmakt. Preliminärt kommer denna del imorgon eftermiddag/kväll. Under förmiddagen imorgon kommer ett gästinlägg från Sverigedemokraterna, då det imorgon måndag är Sverigedemokraternas dag i Almedalen.


SvD

SÄPO alldeles för försiktigt om Syrien

Förra veckan innebar en del turbulens för SÄPO som anklagades för att spionera på ledande personer vänsterpartiet i ett arbete som ska ha pågått långt in på 2000-talet. SÄPO hanterade hela uppståndelsen på ett bra sätt genom att snabbt ta ett möte med vänsterpartiets ledning och ett uttalande som slog fast att man med hänvisning till källskyddet inte kunde göra fler kommentarer. Uppståndelsen lade sig snabbt bland annat beroende på att ingen kunnat presentera några bevis för påståendena, annat än korta snuttar ur inspelade telefonsamtal utan kontext.

Desto svårare har myndigheten att hantera kunskapen kring hur många människor från Sverige som slåss för rebellerna i Syrien. En hel del talar nämligen för att SÄPO är alldeles för försiktig i sin bedömning. Eller rättare sagt, myndigheten gör ingen bedömning.

När kriget bröt 2011 ut var det nog många som blev förvånade att en stor del av propagandan för embryot till den Fria Syriska Armén utgick från Sverige. Sedan blev det ganska tyst från myndighetens och mediernas sida. Så sent som i höstas levde SÄPO i uppfattningen att det var ett fåtal som rest från Sverige för att låta sig värvas till inbördeskriget.

I samband med årsrapporten för 2012 som gavs ut i april, så justerades nu siffran till ett trettiotal. Men, som vi kan läsa på s. 43, är det mycket hängslen och livrem. Myndigheten talar bara om vad den känner till, och lägger till att det troligen finns ett mörkertal (?).

Det är inte utan att jag blir lite frågande, eftersom det är just mörkertalet som är intressant. Det är ju det okända som måste bedömas. Det gäller att skaffa sig ett perspektiv på informationen, så att samhället kan bedöma hur stort ett problem med utbildade och stridserfarna människor kan bli i framtiden. För det är främst risken att dessa slår till mot mål i Sverige som gör att SÄPO ska följa dem överhuvudtaget.

Ett problem är att det är svårt att få tag i data om hur många som reser till Syrien för just detta syfte. En person kan resa till Syrien av mängder med legitima skäl. Jag känner en person, vars svärföräldrar bor kvar i Homsområdet, och han var tillbaka hösten 2011 för att hälsa på dem. Nu vågar han inte åka, då han bedömer att det är för farligt. Människor kan också åka till andra länder omkring som inte väcker uppmärksamhet, och sedan ta sig in i landet olovligt. Vilken data har vi då att gå på, vi som inte kan utbyta hemlig information med andra säkerhetstjänster eller slå i passregister?

Ekot och P 3 gjorde nyligen ett reportage med belägg för att minst fem svenskar dödats i strid. Samma siffror uppger den danska säkerhetstjänsten PET när det gäller dödade danskar, och justerade nyligen upp sin prognos till 65 människor från Danmark som rest till Syrien för att slåss mot regimen.

Antalet döda är en möjlighet att bygga vidare på, eftersom väpnade konflikter har ett skadepanorama. Av alla deltagare i ett krig dödas en del, en del såras, en del försvinner och så vidare. Hur denna fördelning ser ut är dock bland annat beroende på hur intensivt striderna är och hur ojämna de striderna parterna är. Syrien med sina närmare 120 döda per dag under 27 månader är i intensitet hur Afghanistan har varit sedan 1979. Men parterna är jämnare, än vad som varit fallet sedan USA:s och ISAF kom till landet. Statistiken från 2001 när det gäller Afghanistan är därför en sämre vägvisning.

Irak under 2007 verkar vara ett bättre jämförelseobjekt i intensitet, även om det har sina utmaningar. Till att börja med skiljer sig det amerikanska och irakiska försvarsdepartementens siffror åt med tusentals när det gäller stupade motståndsmän. Ett medelvärde ligger kring 5650 för det året, vilket används i det följande.

Nästa problem för statistiken är hur många upprorsmakare det fanns i Irak 2007. Här var ingångsvärdena för året före (2006) nästan skratteretande. Då var bedömningen att motståndet uppgick till högst 20 000 personer. Samtidigt hade nästan lika många dödats från 2003 enligt den amerikanska statistiken, och närmare 25 000 satt i fängsligt förvar. Trots dessa enorma ”framgångar” ökade motståndet sent 2006 och 2007 ändå lavinartat i så fall. Sanningen var antagligen att man inte vill se den negativa utveklingen förrän det nästan var för sent. Siffrorna justerades därför ordentligt under 2007 och slutade kring 70 000 i olika bedömningar, vilket innebär att cirka 8 % av dessa i så fall dödades under 2007.

En motsvarande formel för fem döda danskar leder till c:a 65 personer (korrelerar med PET), vilket skulle kunna vara motsvarande för svenskar. Nu är ju fem personer en alltför liten data för att använda till något statistiskt hållbart, det räcker ju med att tre stycken råkar sitta i ett fordon som blir bekämpad av en helikopter för att statistiken ska bli skev. Dessutom vilar andelen dödade på osäker grund enligt ovan, även om det är ett mindre problem. 8 % döda verkar rimligt under intensiva strider.

Men det finns flera indikationer/förhållanden som gör att den här siffran ändå antagligen är i underkant. Dels faktumet att en stark antiregimpropaganda tidigt och starkt hade fäste i Sverige, vilket torde gynna rekryteringsmöjligheterna och den sociala pressen bland deltagare.

Vi har också det faktum att det bor fler människor i Sverige än i Danmark. Tittar vi dessutom på antalet asylsökande under 2012 från Syrien i Danmark respektive i Sverige, så ser vi antalet är nästan tio gånger högre i Sverige (822 resp. 7814).

Invandrade från Syrien skiljer sig ännu mer åt. Relationen när det gäller invandring och asylsökande från Syrien till Danmark respektive Sverige ser liknande ut över flera år.

Det är rimligt att anta att av de som reser till Syrien för att slåss mot regimen, så är en stor del från just Syrien. Med en minst en tiofaldig population med ursprung från Syrien att rekrytera från jämfört med Danmark talar det också för att siffran 65 är i underkant.

Den sista indikationen är en så kallad single source-information som man bör vara försiktig med, men den är intressant i sammanhanget. I en publicerad intervju för Reuters före midsommar vittnar den 23-årige brittiske medborgaren Abu Khaled, som slagits för Jabhat al-Nusra i Syrien om sina erferenheter:

”When he arrived he found other foreigners in the brigades. Englishmen from London and Birmingham, an Irishman, Russians from the Chechnya region, Chinese, Egyptians, Tunisians, Saudi Arabians, Libyans, others from Denmark, France, and, he says to his surprise, a lot from Sweden.”

Det finns alltså skäl att hålla ögonen på hur det egentligen utvecklas med människor som reser från Sverige för att slåss i Syrien. F&S har dessutom från starten varnat för att konflikten i Syrien inte så lätt låter sig avgöras, utan kan pågå under lång tid. Det innebär i så fall att stridserfarenhet och psykiska skador kommer ackumeleras över tid, vilket ökar risken för terrorattack i Sverige efter hand.

Jag sätter bedömningen till att minst 100 svenskar har rest till Syrien så här långt. Om det skulle vara rätt är i så fall det allvarliga att SÄPO antingen inte har koll på 35 % av de 200 våldsbejakande extremister som myndigheten, enligt egen utsago, håller koll på eller att det borde finnas minst 270 namn på listan.

ÖB landande på Visby flygplats och intervjuades i SVT


För bara en stund sedan landade ÖB Sverker Göranson på Visby flygplats F17G med Flygvapnets Tp84 Hercules med beteckningen 843. På plats fanns SVT:s reporter Kerstin Holm som stod och väntade på att ÖB skulle debarkera flygplanet för en intervju.

Precis innan flygplanet landade på Visby flygplats så landande (enligt både SVT och i intervjun även ÖB själv) även en rote JAS 39 Gripen ur den svenska incidentberedskapen för att tanka. Aktivitetet är enligt ÖB hög över och på Östersjön. ÖB klev av flygplanet civilklädd, i samma gröna tröja som han hade när han tyvärr blev akut magsjuk vid Folk & Försvars rikskonferens i Sälen i vintras. Det lät tyvärr som att ÖB var rejält förkyld under intervjun.

Här hade ÖB ett gyllene tillfälle att omedelbart inleda Almedalenveckan med att gå vidare i kampen för att erhålla verksamhetsmässig balans inom Försvarsmakten. Den enda som fullt ut kan hålla den debatten vid liv i riksmedia är just ÖB. Men tyvärr tog inte ÖB den möjligheten i dag, vilket hade lett till stora rubriker i morgondagens tidningar och i kvällens TV inslag. Det hade lett till att ÖB hade blivit ett hett eftertraktat intervjuämne under de kommande dagarna.


Min första analys av intervjun är att ÖB tagit ett steg bakåt i retoriken jämför med förra året då han som bekant myntade uttrycket "Om inte mer pengar tillförs försvarsbudgeten kan det bli tvunget att avveckla en hel försvarsgren. Armén, Marinen eller Flygvapnet." Dagens intervju var betydligt mer politiskt korrekt och helt i linje med försvarsminister Enströms och regeringens retorik under de senaste månaderna. ÖB inledde med att han står fast vid sina tidigare uttalanden, men att man måste se det i rätt tidsperspektiv samt att ÖB tydligt uttryckte att han"blir upprymd själv när vi ser vilken kvalité vi har, och levererar i dag."

ÖB uppehöll sig länge vid frågan om att Sverige ska försvaras i samarbete med andra (Norge och Finland) och framhöll ett utökat nordiskt samarbete (helt enligt regeringens linje). Han nämnde för Arméns del en nordisk bataljonsstridsgrupp under Cold Response 16. För Marinens del en nordisk gemensam sjöminröjningsstyrka samma år, samt för Flygvapnet en gemensam flyginsats över Island under 2014.

SVT:s reporter Kerstin Holm, mycket påläst i ämnet, konfronterade ÖB med frågan var denna styrka ska sättas in, samt huruvida just detta nordiska samarbete även skulle kunna sättas in för att försvara länderna gemensamt vid ett angrepp? ÖB hänvisade då het korrekt till politiska beslut, men att responsen från dessa länder var övervägande positiva. Man ska då veta att när man på såväl finsk samt norsk politisk nivå tidigare hävdat att ett gemensamt försvar inte är aktuellt. Norge har som bekant sina lojaliteter till NATO, och vad det gäller Finland så vill man sannolikt inte inleda några formella samarbeten utan bred politisk majoritet med hänsyn till Ryssland och det egna landets speciella geografiska läge.

Kerstin Holm avslutande med att ta upp den mycket känsliga och högaktuella frågan kopplat till den Svenska ensidiga solidaritetsförklaringen att vi ska kunna ge och ta emot hjälp i händelse av ett osäkerhetsläge samt om Försvarsmakten har övat detta? ÖB konstaterade att man inte gjort det i den omfattning man önskat, men ansåg att man gjort det i små brottsstycken när man satt upp NBG och där tagit emot styrkebidrag (kompanier) från andra länder. Huruvida man ska använda det som ett incitament för att hävda att man övat för att kunna ge och ta emot hjälp i den omfattning som debatten tidigare avsett kan man nog diskutera.

ÖB avslutade med att han ställer sig positiv till en levande försvarsdebatt vilket är glädjande, men att han önskade att försvarsmaktens personal fick mer kredit för den kvalitativa leverans man gör i dag. Något ÖB har helt rätt i. På frågan o mÖB själv kände uppbackning från politiskt håll så svarade ÖB kryptiskt att han hade en bra dialog med sitt statsråd (läs Karin Enström (m).)

Att regeringsbeslut 5 inte ens nämndes av varken ÖB eller Kerstin Holm i intervjun är mycket oroväckande med tanke på att just detta är en av de mest problematiska frågorna i Högkvarteret just nu. RB5 innebär som bekant att flera hundra tjänster, officerare och civila ska bort samt att HKV ska reduceras i en inte ringa omfattning.


Sammanfattningsvis kan man konstatera att retoriken helt uppenbart mjuknat och att ÖB:s uttalanden ligger mer i linje med försvarsdepartementets och således Moderaternas officiella linje. Om det kan man givetvis tycka. Det kan givetvis även vara så att ÖB har ett ess i rockärmen som han avser att spela ut senare under veckan. Man kan åtminstone hoppas på det. Ett nytt "window of opportunity" är i morgon då SVT kommer att sända en längre intervju med ÖB, vilket gör att vi kommer att få tillfälle att återkomma till frågan då.

Se hela inslaget HÄR. Intervjun startar 15.00 in i klippet. 


Se även ett inslag från förra året och ÖB:s mer tydliga retorik här
%C3%96B%20kr%C3%A4ver%20mer%20pengar


Media: Yle

Almedalen 2013


I dag söndagen den 30/6 startar årets upplaga av Almedalenveckan i Visby. Ett evenemang som växt i stor omfattning de senaste åren. Förra året hade försvarsfrågorna en given plats i debatten varför det blir extra angeläget för oss försvarsbloggare att bevaka evenemanget även i år.

Att försvarsfrågan hamnade i fokus förra året ska vi tacka överbefälhavare Sverker Göranson för. Sällan har en ÖB varit så tydlig som då. "Om inte mer pengar tillförs försvarsbudgeten kan det bli tvunget att avveckla en hel försvarsgren. Armén, Marinen eller Flygvapnet." En mediastrategi som fick stort genomslag i riksmedia. Gissningsvis var det dåvarande presschefen Roger Magnegård tillsammans med Erik Lagersten som låg bakom detta uttalande. Låt oss hoppas att samme Magnegård har hjälpt till med att lägga upp strategin tillsammans med informationschefen även inför årets upplaga.

Svaret kommer vi i skrivande stund att få inom 10 minuter då SVT kommer att direktsända en intervju med just ÖB Sverker Göranson i SVT Play, något som verkligen kan rekommenderas att se.

Varje parti har som bekant även en "egen dag" under veckan. I dag, den första dagen, är det Kristdemokraternas dag i Almedalen något som kommer att avhandlas i ett längre inlägg under kvällen. Vidare så kommer de försvarspolitiska seminarierna att hårdbevakas och kommenteras löpande här på bloggen och på Twitter.

På återhörande senare under kvällen.

Glöm inte att följa Skipper på Twitter för de senaste i försvarsdebatten.

Kristdemokraternas försvars- och säkerhetspolitiska rapport

Idag söndag är det kristdemokraternas dag i Almedalen och partiet kommer då även att frågas ut kring sin avsikt med försvars- och säkerhetspolitiken. Som säkerligen bekant släppte partiet under förra veckan sin försvars- och säkerhetspolitiska rapport där partiets försvars- och säkerhetspolitiske talesperson Mikael Oscarsson har haft god hjälp av generalmajor Karlis Neretnieks (PA). Rapporten presenterades också av Mikael Oscarsson här på WW i ett gästinlägg.

Rapporten är ett slag i ansiktet på den av Regeringen nu förda försvarspolitiken då man starkt kritiserar den rådande situationen inom försvaret och hur dagens försvar ser ut.

Rapporten är välformulerad och strukturerad på ungefär samma sätt som Försvarsberedningens rapporter, vilkens slutsatser den av förklarliga skäl går något utanför och på ett spetsigare sätt. Det första en läsare förmodligen skulle reagera är att Kristdemokraterna i rapporten starkt förespråkar en NATO-anslutning, inte minst för att stärka det nordiska försvarssamarbetet. Det är en uppfattning jag delar. Det är svårt att se att ett djupare samarbete ska gå att realisera när två länder redan är så hårt uppbundna i dessa existerande strukturer och då det skulle krävas stora ekonomiska ansträngningar för att etablera ett parallellt nordiskt system.

Mest anmärkningsvärt är dock förslagen på en ambitiös upprustning av det svenska försvaret. Armén föreslås utökas till tre brigader och därtill separata förband för försvaret av Stockholm och Gotland om en brigadstridsgrupp respektive en bataljonsstridsgrupp. Det handlar alltså om ungefärligen en dubblering av Arméns storlek jämfört med idag.

För Marinens del handlar om en ökning av antalet fartyg så att man kan lösa stridsuppgifter på Ostkusten samtidigt som man skyddar de viktiga importhamnarna på Västkusten och därmed även håller öppet möjligheterna för en utländsk förstärkning av det svenska försvaret, vilket torde innebära en dubblering även av Marinen.

För Flygvapnet vill man behålla 100 JAS 39, vilket i så fall skulle innebära att ytterligare JAS 39E beställs. Bassystemet ska möjliggöra spridning och även skydd på marken. Transportflygsförmågan föreslås behållas på samma nivå som nu och antalet radarspaningsflygplan ökas. Vidare vill man att kvalificerade långräckviddiga luftvärnssystem anskaffas för att skydda vital infrastruktur. Man vill även överväga anskaffning av stridshelikoptrar. Mycket positivt är att man vill tillföra flygstridskrafterna förmåga till långräckviddig precisionsbekämpning av markmål (något som jag kommer att beröra i nästkommande delar av Svenska luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv).

Sammantaget ställer detta helt andra krav på personalförsörjning än IO 14 då man ser att organisationen behöver ökas från ca 54 000 personer till 65 000. Kristdemokraterna konstaterar också att personalförsörjningen idag inte fungerar och man vill för att öka attraktionen bland annat slopa kravet på utlandstjänstgöring för tidvis tjänstgörande soldater och införa en ordentlig utbildningspremie för genomförd GMU i syfte att locka fler. Man vill också se en översyn av förmånerna, veteranpolitiken och officersutbildningssystemet (vilket det för övrigt kommer att följa gästinlägg om inom en snar framtid).


Den organisation som beskrivs av Kd är förmodligen vad som skulle krävas för ett trovärdigt svenskt försvar. En gotländsk bataljonsstridsgrupp skulle till exempel reducera en stor del av den säkerhetspolitiska osäkerheten i Östersjöområdet. Man bör dock komma ihåg att det vi placerar på Gotland i händelse av krig aldrig kommer att komma därifrån och aldrig kommer att kunna förstärkas. Det är alltså av yttersta vikt att det är ett så komplett förband som möjligt med omfattande eget underhåll och luftvärn. Komplettering bör också ske med kustrobotar, vilket i så fall skulle bli ett återtagandebehov i Försvarsmakten eftersom denna förmåga avvecklades för drygt ett decennium sedan. Jag tror också på den föreslagna arbetsordningen att först satsa på ett förverkligande av IO 14 som grundplatta och därifrån gå vidare mot den föreslagna "IO 25". De utredningar som rapporten föreslår, bl a konsekvenser av ett svenskt NATO-medlemskap, ligger också helt rätt i tiden. Viktigast är förmodligen uppdraget till Riksrevisionen att årligen granska och rapportera de militära förbandens status och operativa förmåga i syfte att ge en mer rättvisande bild och att öka öppenheten. Detta bör verkställas omgående.

Rapporten nämner inga siffror på vad kostnaden uppskattas till, dock anser man att den nya organisationen borde kunna vara intagen till 2025. Min egen uppskattning är att den nya organisationen skulle kräva en budgetförstärkning på ca 20-30 mdr kr, varvid Sverige inte skulle hamna långt från NATO:s två-procentsmål.

Det ska bli mycket intressant att se hur Göran Hägglund ska dra detta i regeringen och mot de avogt inställda moderaterna. Rapporten är som sagt en skarp kritik till den hittills förda försvarspolitiken och kan utan tvivel ta en hel del gammelmoderata försvarsvänliga röster. Att döma av läget i Försvarsmakten finns det idag närapå ingen anställd som kommer att rösta på Moderaterna igen, men däremot en stor andel som känner sig partilösa där Kristdemokraterna då kan fånga de röster man så väl behöver för att hålla sig kvar i Riksdagen. Med de anställdas röster följer i regel också deras respektives. I en tid då samtliga partier placerat sig kring mitten i de stora frågorna kan det vara nog så viktigt att våga sticka ut i andra frågor.

Enligt Expressen kommer Hägglund i dagens tal att kräva ett femte jobbskatteavdrag, vilket kommer att kräva sin finansiering genom minskningar av de statliga utgifterna på andra håll. Det återstår alltså att se om Hägglund mäktar att hålla den försvars- och säkerhetspolitiska linjen i kommande budgetförhandlingar – om nu partistyrelsen antar den ovan redovisade rapporten. Det blir också intressant att se vad Folkpartiet ska komma med i sin motsvarande rapport. Vad som tydligt kan konstateras är att i regeringen blir Moderaterna allt mer ensamma i sin vacklande inställning till NATO.


 Missa inte att följa de försvars- och säkerhetspolitiska seminarierna i Almedalen via nätet. Det är dels Försvarspolitisk Arena och Säkerhetspolitiskt sommartorg som båda erbjuder livesändningar via nätet. På Twitter kan man också följa det hela, där det som utspelas och sägs på seminarierna kommer att kommenteras live av åhörarna och andra under hashtaggarna #svfm (Förvarsmakten), #föpol, #säkpol och #sommartorg.


Senare under dagen kommer också del 3 av Svenska luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv.

Media: SvD, SVT, SR, DN, GP, Aft, 2, 3

Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv – Del 2 (uppdaterat 17.00)

Fortsättning i inläggsserien om svenska luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv. Samma disclaimer och konstaterande som för del 1 är gällande.

Dagens och morgondagens svenska luftstridskrafter


Ur en wardensk synvinkel ter sig situationen för morgondagens svenska luftförsvar problematisk, eller full av utmaningar som man bör uttrycka sig om man ska vara käckt politiskt korrekt.

00-talets strategiska time-out för det svenska försvaret innebar en stor identitetskris för hela Försvarsmakten och därmed även luftstridskrafterna. Nästan allt luftvärn avvecklades, så till den grad att det idag inte på långa vägar finns luftvärn att försvara såväl basområden som markstridskrafter, befolkningscentra och andra viktiga mål. 00-talets inriktning för luftstridskrafterna hade territoriell integritet (incidentberedskap) som huvudsaklig fokus och internationella insatser som sekundär uppgift. Sålunda försattes hälften av stridsflygdivisionerna i en mycket låg beredskap där kravet inte var högre än att förbanden på tre år skulle kunna återta stridsduglighet, vilket var helt i linje med försvarsbeslutet 2004 och föregående försvarsberednings rapporter. Krigsbaser skulle inte längre behövas utan uppträdande skulle ske från fredsflottiljerna, vilket möjliggjorde krigsbassystemets avvecklande med undantag av ”övningsbaserna” Jokkmokk och Hagshult. Krigsbassystemet avvecklades med en skrämmande effektivitet och så sent som förra året pågick arbetet med att avveckla det sista av den sista av de gamla krigsbaserna, Gunnarn utanför Storuman. Som synes av Försvarsmaktens hemsida så kom t ex Jokkmokk aldrig att nyttjas mellan 2006 och 2013.

Även om Regeringen och Riksdagen fattade ett beslut om gradvis återtagande i och med den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009 återstår mycket lång väg för luftstridskrafterna liksom Försvarsmakten i helhet. ”Utmaningarna” är oändliga sedan värden för tiotals miljarder skrotats under 00-talet bara för att några år senare upptäcka att man åter har behov av just det som man har avvecklat.

Till att börja med kan man konstatera att Wardens ”fall 3” gäller fortfarande och i än högre grad även om den förre flygvapeninspektören inte drog sig för att kalla sitt flygvapen "ett av världens bästa i sin storleksklass". Fastän personalen är mycket duktig måste man se till de större sammanhangen. Flygvapnet idag har en likvärdig eller sämre förmåga att påverka motståndarens basområden (dessa har flyttats bakåt i och med Baltikums självständighet respektive befinner sig under starkare luftvärnsparaplyer även om Gripen har en ökad räckvidd). Den stora skillnaden utgörs istället av Flygvapnets egna baser. I dagsläget är de fyra svenska stridsflygdivisionerna baserade på två platser, Ronneby respektive Luleå, vilket är på ca 330 respektive 380 km avstånd från ryskt territorium.


Räckvidd för Iskander baserad i Kaliningrad. Bild från Wikipedia-artikel om Iskander

Detta är väl inom räckvidd för såväl luftvärnssystemet S-400 som den konventionella ballistiska roboten Iskander. Av öppna källor vet vi att idag finns Iskander liksom S-400 baserade i Kaliningrad och har därmed räckvidd in över södra Sverige. Iskander finns även fredsgrupperad i trakten av St Petersburg men har därifrån inte räckvidd in över svenskt territorium i nuvarande variant. Till detta skall även läggas flygburna kryssningsrobotar burna av exempelvis Tu-22M, kända från långfredagen 2013, där räckvidden uppgår till 300-3500 km beroende på vapenmodell. Stridsdelarna är dock begränsade till ca ett halvt ton vilket i sammanhanget är rätt litet, men fullt tillräckligt vid ett statiskt uppträdande där målläget inte förändras. Precis som JK Nilsson påpekade i kommentarerna till första delen trycker Warden på att det bästa sättet att vinna kontrollen över den tredje dimensionen är inte att slå ut motståndarens flygplan när de befinner sig i luften. Det är att slå ut dem på marken. Så mycket enklare då när flygplanen står parkerade snyggt och prydligt på ett fåtal platser.

För svenska luftoperationer i den södra landsändan i händelse av krig (särskilt i inledningen) är detta en allvarligt begränsande faktor. Bidragande är också sensortäckning då räckvidden mot mindre luftmål på en modern spaningsradar idag ligger runt 400 km. Norra Sverige gynnas i detta fall av att Finland ligger som mellanliggande buffert med allt vad detta innebär i form av radarskugga, men även som luftförsvarsområde.

Det är inte utan att man kan konstatera att tankarna kring ”attackschlätta”, det vill säga koncentrationen av svenskt attackflyg till baser på västgötaslätten utom primär räckvidd för sovjetiskt flyg, var helt korrekt för 50 år sedan. Ett liknande tänk behövs idag, när ca hälften av de svenska baserna lär ligga under rysk direkt sensorräckvidd och flera även inom räckvidd för luftvärn och Iskander. Sett ur ett luftmaktsperspektiv var försvarsbesluten 2000 och 2004 felaktiga. De flottiljer som skulle ha behållits borde ha varit de mer tillbakadragna och skyddade, till exempel F 4 i Östersund, samtidigt som man behöll framskjutna baser som Uppsala och Ronneby för incidentuppdrag i fred och skymningsläge och som snabbtankningsbaser i krig.


Bild från hjak.se utvisande attackeskaderns utgångsgruppering genom åren



Baser och personal

Allvarligast bland de svenska luftstridskrafternas utmaningar är bassituationen och personalnivåerna. Från att tidigare betjäna varje stridsflygdivision med två basbataljoner på två krigsflygbaser ska i dagsläget fyra stridsflygdivisioner, helikopterflottiljens helikoptrar och transport- och specialflyget alla betjänas av sammanlagt två basbataljoner. Bägge tillsammans med samma numerär som en av de tidigare då personal numera är mycket dyrt. Problemet fördjupas då det gamla krigsbassystemet där skydd genom spridning var ledorden numera är nedlagt. Om man nu ska sprida resurserna, vart ska man då ställa dem? Vilken infrastruktur finns och vilket skydd kan man där påräkna, såväl fortifikatoriskt som i form av markförsvar och luftvärn? Sverige valde tidigare vägen skydd genom spridning med stora krigsbasområden (personalintensiva) till skillnad från NATO som valde fortifikatoriskt skydd i form av bergrum och betongvärn för enskilda flygplan.


Visa större karta
Norsk civil flygplats (Narvik), tillika krigsbas

Detta var i sin tur en lärdom som drogs från Sexdagarskriget när det israeliska flygvapnet under krigets inledande timmar slog ut de egyptiska, syriska, jordanska och irakiska flygvapnen på marken och därmed försäkrade sig om kontrollen över den tredje dimensionen. Medan NATO-lösningen utnyttjade sig av fortifikatoriskt skydd och skyl för att förneka motståndaren underrättelseläget för att kunna bekämpa flygplanen på marken så utnyttjade Sverige ett på baserna rörligt uppträdande där flygplanen kontinuerligt flyttades runt över stora ytor så att ett endast timmar gammalt underrättelseunderlag var helt föråldrat när insats kunde beordras. För bägge lösningarna var startbanorna den kritiska sårbarheten. Såväl NATO som Sverige valde att ha omfattande banreparationsresurser grupperade i närheten, varvid en utslagen bana kunde repareras till operativ status på ett fåtal timmar. I Sverige kompletterades detta även av att varje krigsbas huvudbana kompletterades med en eller flera kortbanor på vägar. (För vidare läsning om svenska bassystem rekommenderas denna rapport från FortV och sidan flygbas.se)


Konceptbild på BAS 90 ur svenskt reglemente ANBAS 88. Huvudbana, kortbanor och (fåtal) uppställningsplatser syns, liksom de underjordiska kommandocentralen och bascentralen


Sålunda befinner sig Sverige idag i en situation där man har varken eller vad avser bassystem. De fyra svenska stridsflygdivisionernas flygplan står snyggt parkerade i fyra byggnader i Luleå respektive Ronneby, väl synliga på Google Maps med koordinater och allt. Var flygplanen ska placeras i händelse av skarpt läge kan man bara fundera över. Pengar finns sannolikt inte för att återta det gamla bassystemet samtidigt som det inte finns pengar att bygga betongvärn kors och tvärs över Sverige på diverse civila flygfält som fallet är i Norge och andra NATO-länder.

Det är också skäl att fundera över var tilltransporterade utländska förband (ni vet de som ska komma efter en vecka) ska baseras, då ingen svensk bas i enlighet med svångremsprincipen är dimensionerad för mycket mer än den egna verksamheten.

Regeringen fattade i höstas beslut om att anskaffning endast skulle ske av 60 st JAS 39E istället för de ca 100 som idag ska ingå i krigsorganisationen (alla är inte byggda och vissa kommer att lånas ut till Schweiz). Det blir en kraftig nedgång i numerären och därmed förmågan eftersom en antalsskillnad blir exponentiell, inte minst räknat i antal vapen. En fyrgrupp JAS 39E som möter en fyrgrupp SU-35 blir i antal långräckviddiga jaktrobotar 24 mot 48 (16 mot 48 för JAS 39C). Tvingas JAS 39 att bära mer bränsle sjunker antalet ytterligare. Uppdragsförlängande åtgärder som t ex lufttankning spelar mindre roll om vapnen redan är slut. I luftstrid är det sällan ”ett skott, en träff” utan ett flertal robotar kan behöva skjutas för att uppnå rätt geometri och avstånd för att slutligen få in en träff när det handlar om strider på långa avstånd (BVR-strid). Detta är värt att lägga på minnet när teknik och taktik ska diskuteras vidare i kommande del.

En mindre numerär kan kompenseras på andra sätt, framförallt genom ökat antal uppdrag. Det var något Gripen ursprungligen designades för i det tidigare BAS 90-systemet. Snabbt ner på en av otaliga krigsbaser efter ett kort uppdrag för snabb tankning och omladdning och eventuellt byte av pilot. Även detta är något som Warden trycker på och som bl a Israel varit duktigt att utnyttja. Genom att ha betydligt fler piloter och teknisk personal än antalet flygplan kan man uppnå en mycket högre effekt än en motståndare som har längre till sina basområden. Tyvärr är insatsorganisation 2014 inte alls dimensionerad för detta, då Försvarsmaktens personalbehov vida överstiger dess ekonomiska förutsättningar. Vad konsekvenserna blir och vad man hoppas att uppnå med dessa begränsningar, beskrevs mycket bra av Johan Wiktorin vid höstens seminarium om JAS 39E i Folk och Försvars regi.


"Fall 3" ter sig alltså än allvarligare för dagens svenska flygstridskrafter än för 20 år sedan. Att liksom tidigare satsa på seger genom att med små kumulativa förluster för motståndaren ter sig inte möjligt för ett flygvapen med så små numerärer och sårbara baser som det svenska har idag och verkar ha imorgon.


I nästa del avhandlas hur teknik och taktik påverkar möjligheterna att utöva luftmakt och att ta kontrollen över den tredje dimensionen


Uppdatering 17.00: Som av slump så publicerade Hans Jakobsson på sin blogg hjak.se ett oerhört läsvärt inlägg om just "attackschlätta" och E 1 genom tiderna. Rekommenderas varmt! (uppdaterar också ovan med en bild stulen därifrån)

Att beskriva saker för vad de är – Löpa 2

I dag skriver DN:s reporter Ewa Stenberg en mycket intressant artikel om försvaret och försvarsmateriel. 

Det obefintliga artilleriet avhandlas tillsammans med visbykorvetterna där jag för övrigt anser att Widman, om hans uttalanden stämmer, är lite fel ute. För 10 år sedan hade det varit mer korrekt om vi hade haft dagens facit. Men nu har vi två korvetter av version 5 levererade även om det finns en del övrigt att önska. Bland annat ska hela ubåtsjaktsystemet HYDRA bytas ut innan det knappt har använts, vilket ändå får betraktas som ett stort misslyckande. Det finns de som påstår att delsystem alltid behöver omsättas med jämna mellanrum, vilket är en mycket dålig ursäkt i just detta fallet. Att det fortfarande saknas lv-robot vet vi också. Men det är inte detta som är anledningen till detta inlägg.

Det är mycket glädjande att det var någon, i det här fallet Stenberg som nappade på min uppmaning från inlägget om rikspjäsen att ta upp frågan om sjöoperativ helikopter för ubåtsjakt på amma sätt som man gjort rörande det obefintliga artilleriet. I mitt inlägg skrev jag följande rader.

Något som är allmänt känt, men som ännu ej fått något genomslag i media trots att flera försvarspolitiker till och med debatterat ämnet i rikdagen under ledning av Allan Widman (fp) är den totala avsaknaden av helikopterburen ubåtsjakt, en förmåga som nu sannolikt är helt förlorad och kommer kräva många år för att återta, om den ens är möjlig att återta till samma nivå som tidigare? 
Vilket av de stora mediahusen blir först att ta upp detta så viktiga ämne till debatt?

Det blev Ewa Stenberg och DN som gjorde det. Det var även detta som renderar i ett nytt inlägg "att beskriva saker för vad de är".

I det här fallet är det inte skribenten utan FMV som uppenbart inte beskrivit saker för vad de är för DN:s reporter. Stenberg har inför artikeln varit i kontakt med FMV:s chef för helikopteravdelningen som uppenbart har skönmålat svaret på en fråga som man definitivt förstått innebörden av.
Helikopter 14, som S-regeringen beslutade att köpa 2001 för drygt sex miljarder kronor. De skulle ha slutlevererats 2008, nu levereras de helikoptrar som kan användas för ubåtsjakt först 2014. Fram till dess får den svenska militären klara sig utan den förmågan, för det finns inga andra helikoptrar som går att använda till ubåtsjakt.
Det här är verkligen att vilseleda så väl journalister som svenska folket. Det står fullständigt klart, vilket även har debatterats i riksdagen, att den helikopter som levereras under 2014 till Helikopterflottiljen och 3. skvadronen i Kallinge inte på långa vägar har kapacitet och förmåga för ubåtsjakt. Helikopter som levereras kan flyga, men inte utföra några sjöoperativa uppgifter alls.

Sonarsystem och ledningssystem kan i bästa fall enligt uppgifter finnas på plats runt 2019-2020. Om vi kommer att få se en helikopter beväpnad med ubåtsjakttorped i framtiden återstår att se. I dagsläget har Försvarsmakten inte ens gjort en beställning på ett vapenpaket.

Att FMV ger media svaret att vi har en helikopter för ubåtsjakt redan nästa år är en lögn utan dess like. Sluta skönmåla och beskriv saker för vad de är. Jag hoppas verkligen att Ewa Stenberg kommer att följa upp detta reportage och ställa FMV mot väggen.

Att beskriva saker för vad de är - Löpa 1

Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv – Del 1

En disclaimer som egentligen inte borde behövas. Detta och följande inlägg i serien bygger helt och hållet på öppna uppgifter. De flesta tillgängliga på nätet, andra ifrån tryckta källor. 

Detta inlägg är den första i en serie inlägg om svensk tillämpning av begreppet luftmakt. Det är därför en mycket omfattande textmassa. Ska man dock bemöda sig att ha synpunkter om något som kommer att kosta svenska skattebetalare över 100 miljarder kronor de kommande 30 åren bör man kunna klara av att läsa dessa inlägg.


Inledande om luftmakt

Frågan vad luftmakt är har sysselsatt framförallt flygvapenofficerare och militärteoretiker sedan nästan 100 år. Trots det fortsätter det att vara ett diffust begrepp. En enkel tolkning kan vara användandet av den tredje dimensionen (luften) för att genomföra militära operationer. Dessa kan i sin tur syfta till att understödja andra militära operationer eller verka direkt mot motståndarens tyngdpunkt, enskilt eller tillsammans med ”mer civila verktyg” som diplomati, ekonomiska åtgärder och informationsoperationer. Spännvidden är alltså allt från Rambouilletavtalets gradvisa påtryckningar till Irakkrigets ”Shock and awe” eller Andra Världskrigets insättande av kärnvapen.

Luftmaktsteoretiker är precis som de flesta andra teoretiker sällan överens. Två saker är man dock i det närmaste överens om och det är att luftmakten per definition är offensiv och att luftmaktens primära mål är motståndarens luftmakt. Den som först använder sin luftmakt framgångsrikt mot motståndarens luftmakt har tillkämpat sig möjligheten att framgent använda den tredje dimensionen för understödjande operationer och för anfall direkt mot motståndarens tyngdpunkter. Kan man effektivt bestrida motståndarens luftherravälde, försvårar man också möjligheten till understödjande operationer. Varför är flygstridskrafter så effektiva som understöd i scenarier som Afghanistan, Irak och Mali? För att motståndaren ej har förmågan att ta egen kontroll över luften varvid operationer med helikoptrar och drönare möjliggörs. Drönare som nytt vapen som det ofta framställs i media kan därmed sägas vara en icke-fråga för stater som har möjlighet att bestrida en motståndares ambition att skapa eget luftherravälde och därmed något som under kommande decennier är av liten vikt för svensk debatt om nationellt försvar.


Till luftstridskrafternas stora fördelar hör att mycket snabbt kunna förflytta sig tvärs över jordklotet och att slå direkt mot strategiska mål djupt inne på motståndarens territorium. Något som åskådliggjorts inte minst genom amerikanska bombflygsuppdrag från amerikanska mellanvästern direkt till centrala Libyen, Irak och Serbien. Det är uppgifter mark- och sjöstridskrafterna inte kan lösa utan användande av kryssningsrobotar eller i enstaka fall specialförband. Det finns dock moderna exempel på där man hoppat i sekvensen vilket berörs närmare i en senare del. Genom att nyttja luftarenan möjliggörs också den vertikala omfattningen där man dels snabbt kan förflytta markstridskrafter med t ex helikopter, men också samordnat nyttja vapeninsats från luften samtidigt som vapeninsatser på marken eller till sjöss. Motståndaren måste därmed skydda sig i dimensioner samtidigt, vilket är mycket svårt. Den sida som förlorat kontrollen över luften har alltid därefter behövt skydda sig från både attacker på ytan såväl som från luften.

I en högkonflikt med konventionella stridsmedel är det idag närmast omöjligt att ta striden till motståndarens territorium utan att själv förfoga över den tredje dimensionen. Visst har stater lyckats att vinna krig, eller snarare undvika att förlora, utan att förfoga över den tredje dimensionen, men detta till oerhört höga pris. Ur svensk synvinkel lär ett pris liknande det som Afghanistan (80-talet) eller Vietnam fick betala aldrig vara acceptabelt. Vårt samhälle är därtill alldeles för högt utvecklat för att klara liknande påfrestningar. Vi är istället än mer sårbara för användning av luftmakt, andra fjärrstridsmedel och IT-angrepp (som för övrigt har stora likheter med luftmakten).

Av de moderna luftmaktsteoretikerna ses John Warden III som en av de främsta. Warden var bland annat en av arkitekterna bakom luftkriget under 1991 års Gulfkrig, där han fick möjlighet att omsätta sina teorier i praktik. Litterärt är Warden mest känd för sin bok ”The Air Campaign” som ingalunda är heltäckande, men för svenskt vidkommande ändå tar upp en hel del intressanta aspekter. Boken finns i två upplagor, där den nyare har delar skrivna efter Gulfkriget och den äldre är utgiven 1988. Det verkar dock som att endast den äldre finns tillgänglig på nätet som public domain. Wardens tankar i The Air Campaign utgör en god grund för att analysera Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv.


Svensk doktrin för luftstridskrafter av igår

I Försvarsmakten existerar publikationen Doktrin för luftoperationer från 2005. Denna är vid det här laget gravt föråldrad och var väl egentligen så redan vid dess publikation då den beskrev förmågor Sverige inte kan anses förfoga över utan som snarare förfogas av en stormakt. Den officiella doktrinen är dock under förnyande liksom Försvarsmaktens övriga doktriner. Förhoppningsvis kommer detta framgent att ske kontinuerligt med täta mellanrum då doktriner annars snabbt blir ifrånsprungna av politisk och teknisk utveckling.

I detta stycke avses dock inte den officiella doktrinen för luftoperationer då denna säger mycket lite om hur svenska luftstridskrafter ska nyttjas, men mer om hur luftstridskrafter allmänt kan nyttjas.

Under det kalla kriget förde Sverige en defensiv doktrin för luftstridskrafterna fokuserande på att göra det mycket kostsamt för en angripare (läs Sovjetunionen) att anfalla Sverige. Doktrinen gick ut på att med jaktflyg ”ta tull” på varje sovjetisk anfallsvåg i luften. Genom att i varje anfallsvåg plocka ett antal sovjetiska flygplan skulle till slut förlusterna bli så stora för angriparen att denna måste avbryta sitt anfall. Offensiva operationer skulle främst utgöras av anfall med attackflyg mot fiendens landstigningsoperationer, helst samordnat i tid med flottans ytattack. Detta var doktrinens aktiva del. Den passiva delen, som tillika var den viktigaste, var att genom att påvisa en så trovärdig förmåga som möjligt för att lösa dessa operationer skulle det svenska försvaret verka avskräckande och krigsavhållande.

Värt att notera i detta är att de svenska luftstridskrafterna var organiserade för ett passivt försvar. Motståndaren skulle komma till Sverige och påverkas på vägen. Svenska stridskrafter skulle inte ha förmågan att ta striden till motståndaren, inte ens när kriget väl var ett faktum.

Framförallt två typer av operationer fordrar eget luftherravälde. Landstigningsoperationer och luftlandsättningar. Har man inte luftherravälde över det aktuella området är dessa operationer närmast dömda att misslyckas, vilket otaliga historiska exempel påvisar. Just den svenska möjligheten att bestrida ett sovjetiskt luftherravälde för landstigning och att därtill kunna påverka de sovjetiska sjöstridskrafterna under gång från Baltikum och Kaliningrad till svenskt territorium var i sig kraftfullt avskräckande. Det var inte för inte som svenskt attackflygs tekniska förutsättningar och uppträdande byggdes utifrån detta scenario och att den första attackflygeskadern, E 1 vars uppgift det var att slå mot landstigningsoperationer, lydde direkt under ÖB och inte någon mellanliggande ledningsnivå.


Analyserar man då kalla krigets svenska luftförsvar ur Wardens modell finner man att det måste kategoriseras som det Warden benämner "fall 3": Blå flygstridskrafters baser och bakre områden kan nås av röda flygstridskrafter, men ej tvärtom och båda sidor har möjlighet att påverka varandras övriga stridskrafter vid fronten oavsett om denna är på land eller till sjöss. Vad vi ser här är det man kan jämföra med den bakbundne boxaren eller den fastbundna vakthunden. Motståndaren har med sin rörlighet och möjlighet att välja tidpunkt alltid möjligheten att välja tid och plats för strid och därmed även möjligheten att genom vilseledning och skenoperationer trötta ut försvararen. Det är inte för inte som Warden klassar detta fall som det absolut farligaste där den blå sidan har minimala chanser till seger.

Det kalla krigets luftförsvar försökte adressera detta problem genom ett avancerat baskoncept, vilket var görligt då motståndarens underrättelsekedja var lång och dåtidens konventionella vapen saknade den precision och räckvidd som krävdes för att slå mot basområdenas vitala delar. Därtill skyddades baserna av ett närluftförsvar som kunde nå god verkan då dåtidens teknik endast möjliggjorde framgångrika anfall från lägre höjder och med visuell kontakt med målet. Genom taktiken med skydd genom spridning där Flygvapnets flygplan mycket snabbt skulle spridas vind för våg över landets otaliga krigsbaser och därtill regelbundet rangeras om inom det flera kvadratkilometer stora basområdet, skulle motståndaren ha mycket svårt att med konventionella stridsmedel slå ut det svenska luftförsvaret på marken. Även detta var i sig avskräckande, då det skulle försvåra för angriparen att få erforderlig kontroll över luften och därmed kunna genomföra luftlandsättnings- respektive landstigningsoperationer mot svenskt territorium.

Hotet om insättande av kärnvapen var något Sverige och Försvarsmakten avgränsade redan tidigt. Att dimensionera ett fungerande försvar utifrån detta hot skulle kosta för mycket och man nöjde sig med att konstatera att Sverige föll under det västliga kärnvapenparaplyet.

Så fungerade den svenska doktrinen för luftoperationer i praktiken fram till millennieskiftet och den ”strategiska time-outen” när alla släppte allt vad de hade för händer. I nästa del, som publiceras under morgondagen, avhandlas dagens ”utmaningar” för de svenska luftstridskrafterna i den nationella kontexten.


Lida? Ah, Lida!

Ryska Odnakos syn på Eurasiska unionen, med engelsk översättning.

Amerikanska Stratfors syn på Eurasiska unionen.

Oplatsen har tagit upp placeringen för Rysslands första permanenta militärbas i Vitryssland/Belarus. Ortnamnet är Lida. Hmmm, Lida. Just det ja, Lida! Det var ju där en vän stötte på en krigsveteran som var svensk. Frågan som jag tyvärr aldrig fick besvarad var om han var estlandssvensk, ukrainasvensk eller rent av varit svensk medborgare.

Som läsare av Svenskar i krig kanske minns så var det flera hundra svensktalande på östfronten. En av dem slog sig alltså ner i vitryska Lida. Men för att nu byta perspektiv från mikro till makro, vad handlar egentligen militärbasen i Lida om? Varför sker detta nu? Närheten till Nato-landet Litauen är givetvis intressant, mindre än fyra mil och till Polen tio mil, men jag skulle även som en del av en förklaring vilja nämna ett av Vladimir Putins absolut största och mest ambitiösa projekt, den i svenska medier nästan aldrig omnämnda Eurasiska unionen (EAU).

Apropå nya militärbaser offentliggjorde Ryssland igår att man totalt ska bygga hundra nya baser av olika slag.

Det syriska kriget – oförminskad brutalitet

Nu har en tid gått sedan det förra inlägget om Syrien. En krånglande rygg, förberedelser inför Folk och Försvars seminarium om Försvarsberedningens rapport och examinationsstudier har dragit ned på skrivandet sen dess. Nu ligger det i huvudsak bakom mig, och då blir det dags att ta sig an det fasansfulla kriget i Levanten – nu med förluster som uppgår till motsvarande hälften i Bosnien.

………..

Den senaste tiden har rapporteringen om hårda strider i Syrien stannat av lite till förmån för turbulensen i Turkiet och utbrottet av strider mellan den libanesiska armén och följare till den salafistiske prästen Al Assir i staden Sidon. Minst 15 libanesiska soldater fick sätta livet till, vilket är ett mått på intensiteten i dessa strider. Armén har fått kritik för att vara alltför lojal med Hizbollah, men min bedömning är att armén är lojal med president Suleiman i första och andra rummet.

Rapporter talar om att det är delar av al Nusra-fronten som försöker att utvidga striderna till Libanon för att lätta på trycket efter Hizbollahs officiella inträde i det syriska inbördeskriget. Efter Hizbollahs och syriska arméns seger utanför Homs spekuleras det nu i att regimen kommer att försöka slå tillbaka rebellenheter i och omkring affärscentrumet Aleppo.

Samtidigt är det farligt att alltför enögt se det syriska inbördeskriget genom ett religiöst prisma. Som exempel på detta kan nämnas att det för några veckor sedan genomfördes flera mordförsök i Libanon på sunnitiska präster som är pro-Hizbollah. På samma sätt har den shiitiska milisledaren Al Sadr i Irak generellt ställt sig avvisande till att skicka sina trupper till Syrien, säkerligen beroende till stor del på problemen i landet. Där har al-Malikiregimen alienerat stora delar av den sunnitiska befolkningen, och väckt både det gamla Baathpartiet samt återuppväckt Al Qaida – som nu genomför spektakulära attacker i landet dagligen.

Den syriska regimen vilar också på en allians mellan en sunnitisk elit och alawiter som måste sägas ha en klar nationalistisk prägel, och inte religiös. Det ligger däremot i den syriska regimens intresse att få konflikten porträtterad som en kamp mot religiösa terrorister.

På det regionala planet är det en blandning av nationella intressen som exempelvis Irans position och den saudiska som till del handlar om att skydda Libanon från syrisk exploatering. Å andra sidan stöder både Saudiarabien och Qatar olika grupper av sunnitiska militanter och i Gulfstaterna pågår nu öppna insamlingar för att köpa vapen till ”sina” religiöst färgade rebellgrupper. På så sätt kan dessa lägga händerna på vapen ur bland annat Khaddafis arsenal när distrubitionen blir sponsrad. Det är precis som jag konstaterade sommaren 2011, Syrien behöver färre vapen, inte fler.

Eftersom läget på marken ändrats, så har svårigheterna att få till en förhandling i Geneve ökat. FSA:s ledare brigadgeneral Idriss har tydligt krävt fler vapen för att inte tappa mark mot Assad eller mot konkurrerande grupper som al-Nusrafronten heller. Med det amerikanska beslutet att öppna för vapenleveranser är anden så att säga ur flaskan. Det innebär att USA på ett tydligare sätt engagerar sig i konflikten för att inte FSA och dess politiska paraply inte ska förhandla ur ett underläge. Det innebär också samtidigt att den amerikanska fallhöjden ökar.

Problemet är att USA inte har den nödvändiga enigheten och därför också alltför många olika målsättningar om vad landet vill uppnå. USA vill inte att Assad ska regera vidare. Man inser att man måste ha en uppgörelse med Ryssland, men utan att stärka ryskt inflytande eller att ha Iran med vid förhandlingsbordet. Israels säkerhet ska garanteras och amerikanskt inflytande i regionen ska minst vidmakthållas. Och några extremister får absolut inte gå segrande ur striden.

Därför har vi kunnat se olika uppgifter om hårda meningsutbyten mellan utrikesminister John Kerry och försvarsstabschefen Martin Dempsey.
Eller hur Dempsey förra året stoppade utrikesdepartementets och CIA’s idé om att beväpna rebellerna. Ett ifrågasättande som nu fått vika sig, möjligen bland annat eftersom det hägrar utfrågningar i senaten om ett par veckor av Dempsey på grund av att president Obama nominerat denne för en ny två-årsperiod. Den republikanske senatorn John McCain ifrågasätter öppet nomineringen av Dempsey och säger att denne har så många brister att de inte går att räkna upp i en intervju. Inte bilden av ett enigt land som nu ska engagera sig hårdare i ett inbördeskrig med potential att starta ett regionalt krig.

Hur ser egentligen det amerikanska målet ut? Och hur ska det uppnås? Och vill verkligen det amerikanska folket ställa sig bakom ytterligare ett krig? Och på vilket sätt skulle ett vapenstillestånd med Assad kvar vid makten hota amerikanska nationella säkerhetsintressen? Det är många frågor med tyvärr alltför många svar, som vittnar om oenighet och brister i formulerandet av en hållbar och realistisk strategi.

Därför är det troligt att USA kommer fortsätta de små stegens förändringar ett tag till. General Dempsey har hållt emot etableringen av en flygförbudszon med hänvisningen till avsaknad av klara mål och kvaliteten i det syriska luftvärnet. Det är möjligt att han klarar detta en tid till med hänvisning till att det innebär ett krig med Syrien som snabbt måste få ett godkännande av kongressen. Han har parallellt lanserat idén om att sända rådgivare till de omgivande länderna, främst Libanon och Irak vid sidan av de som redan finns i Jordanien. På så sätt kan detta börja påminna om sydostasien på 60-talet med engagemang som startar med rådgivare. Den andra sidan finns redan där med iranska revolutionsgardister och ryska s.k tekniska rådgivare vid egna faciliteter samt möjligen vid installationer för kemiska vapen och kvalificerat luftvärn.

Lägg därtill det farliga läget i Egypten med stora demonstrationer annonserade i helgen. Polariseringen mellan olika delar av det egyptiska samhället riskerar att explodera på gatorna. Frågan är i så fall vilken riktning en sådan explosion tar vägen. Blir det en militärkupp igen? Eller riktas ilskan mot Israel eller Etiopien? I det fallet ligger det förstnämnda närmast tillhands, i synnerhet efter rapporter att försvarsministern lämnat en diskussion där president Mursi deltog med en varning om att militären inte kommer att stillatigande titta på om Egypten störtas i kaos.

Parallellt med detta pågår postioneringen inför nya förhandlingar efter presidentskiftet i Iran om deras atomprogram. Eftersom Israels säkerhet står högt på den amerikanska agendan talar mycket för att USA vill lösa detta förhandlingsvägen, och därför inte vill gå in för hårt i Syrien heller av det skälet. Säkrandet av inflytande i Syrien är vitalt i den iranska bilden av dess egen säkerhet.

Krigets logik talar därför att det kommer att gå vidare med oförminskad brutalitet ett bra tag till, därtill är väst och gulfstaterna alltför oeniga internt och sinsemellan för att framtvinga en politisk lösning. Väpnad konflikt är i slutänden en viljeakt och vet man likt Alice i Underlandet inte vart man vill, då kommer alla vägar att bära en dit.

Så är det

I tisdags talade utrikesminister Carl Bildt vid NATO:s strategiska partnerkonferens i Stockholm. Det var ett intressant tal som målade upp den svenska säkerhetspolitiska historien såväl som delar av Nordens säkerhetspolitiska historia. När ministern så närmar sig våra dagar blir det mycket tydligt hur dagens svenska säkerhetspolitik fungerar. Genom att ställa upp i internationella insatser hoppas Sverige att andra länder i händelse av krig och kris ska ställa upp för Sverige. Vad avser den ursprungliga insatsen i Bosnien har Bildt tidigare varit tydlig med att detta var Sveriges biljett in i EU. Med tanke på de stora förbehåll Sverige skickat sina militära insatser oavsett om det gällt FN eller NATO, får vi hoppas att inte andra länder resonerar på samma sätt.

Mot talets slut kommer den mest intressanta passagen:

"While not a member, we see the Article V commitment of NATO to all its member countries as of profound importance to the security of our part of Europe."

Även som icke-medlem ser Sverige NATO:s artikel 5 som fundamental för säkerheten i vår del av Europa. Smaka på de orden.


De är nämligen helt sanna. NATO:s artikel 5, som innebär det kollektiva självförsvaret där övriga medlemsstater åtar sig att stötta en medlem som utsatts för ett militärt angrepp, är vad som utgör den stora bufferten i Sveriges territoriella försvar och vad som ytterst verkar dämpande på den säkerhetspolitiska situationen i Nordeuropa. Fram till de baltiska staternas självständighet hade Sverige en lång sjögräns mot Sovjetunionen vilket ställde mycket stora krav på det svenska försvaret.

De baltiska staterna har inte tillbringat många av sin historia under självstyre och starka krafter vill se dem och deras stora andel medborgare av rysk härkomst, återinförlivade i Ryssland. Som tur var tog Estland, Lettland och Litauen möjligheten att bli NATO-medlemmar när fönstret var öpppet, dvs när Ryssland var som säkerhetspolitiskt svagast. Det är inte osannolikt att vi annars i modern tid skulle ha sett en variant på händelserna i Georgien i vårt eget närområde.

Nu verkar de baltiska staternas NATO-medlemskap som en kraftig tröskel för eventuell aggression. Territoriellt sett har Sverige sällan haft ett så säkert läge som idag där vi har förmånen att vara omgivet av NATO-medlemmar, alla förbundna att försvara varandra och i nordöst Finland med dess starka territoriella försvar.


Ja, Carl Bildt har alltså helt rätt i sitt tal avseende vikten av artikel 5 för säkerheten i vårt närområde. Det är bara att beklaga att vi själva inte har modet att själva vara en aktiv del av detta istället för snyltgäster när vi faktiskt fortfarande har möjligheten. Det är också värt att fundera över de övriga av de sista raderna i talet och vad de säger om Sveriges situation just nu. (Retoriskt är det detta som en talare vill ska fastna och att lyssnarna ska ta med sig)


För övrigt vill jag åter slå ett slag för inlägget om att försvarsbloggosfären eller snarare Försvarsmakten blivit fattigare





Leden decimeras

Skaran av försvarsbloggare minskar igen. Ikväll meddelar Cynisk officiellt att han lämnar Försvarsmakten till förmån för det civila. Läs själv varför. Jag bedömer att han inte är ensam om denna eller liknande situation, utan känner igen det från många andras beskrivningar. Högst beklagligt är det dock. Lyckligtvis avser dock Cynisk att stanna kvar som reservofficer.

Nu är det nog


Jag har fått nog. Måttet är rågat. Försvarsmakten har under det senaste decenniet kört ner sin förmåga i botten och i raset tagit med sig sin personal.

Många av mina kollegor mår dåligt, mycket dåligt. Flera av mina nära vänner får kontinuerlig hjälp från psykolog för att de ska kunna hantera sitt liv i Försvarsmakten och även jag har under perioder behövt stöd för att hantera mina stressrelaterade problem.
En delmängd av stressproblemen är orsakade av tjänstgöring i internationella insatser med mycket hög hotbild och ohälsosam arbetsbelastning. Även rena strider finns i "cv:t" för mig och några av de värst drabbade kollegorna. Att man efter jobbiga internationella insatser mår dåligt är fullt naturligt. Krig är inte något trevligt.

Vad som däremot inte är naturligt är att en stor delmängd av stressorerna är läget i Försvarsmakten på hemmaplan. Personalen dignar under en allt för stor arbetsbörda där inget stöd står att finna eftersom alla stödfunktioner är bortrationaliserade. Det är en ständig strid om tid och resurser och väldigt få i min bekantskapskrets upplever att de har möjlighet att göra ett bra jobb.
Det i kombination med en slit och släng-mentalitet i personalpolitiken gör att folk mår ännu sämre.


Att personalen mår dåligt på grund av stress är inget unikt för Försvarsmakten men få av mina civila vänner vittnar om motsvarande situation som jag upplever i Försvarsmakten.
Två kollegor som jag jobbat nära har dödats av motståndsmän i Afghanistan och ytterligare en handfull inte fullt så nära har dött i anslutning till mina tjänstgöringar utomlands. Flera har skadats för livet när de fått benen bortsprängda, förlorat hörsel, skadat rygg och nackar och på annat sätt skadats i tjänsten.

Fem kollegor har tagit livet av sig och jag vet att det finns fler som jag dock inte känner. Man ska komma ihåg att dessa personer har genomgått tester där de funnits väl lämpade för militär tjänstgöring. De har haft en hög psykisk stabilitet när de gått in i yrket men har ändå knäckts.

Livet som militär påverkar inte bara en själv utan även de anhöriga. Många förhållanden har gått i kras till förmån för den militära karriären. Orsakerna varierar men mycket tid borta från hemmet är en vanlig orsak till socialt haveri. När jobbrelaterad stress dessutom läggs på är inte förutsättningarna för en bra social tillvaro särskilt bra. Soldathemsförbundet har startat prep-kurser för att hjälpa par att hantera relationsproblem. Det är mycket bra men det är symptomatiskt för Försvarsmakten att de behövs.

Jag har tidigare skrivit om hur det är att vara förälder i Försvarsmakten och ställt mig frågan om det är värt den uppoffring som det innebär. Då var mitt svar att jag inte visste. Nu har det gått några år och inget har blivit bättre. Tvärtom har livet i försvaret blivit än sämre på nästan alla plan. Den politiska styrningen av Försvarsmakten har drivit myndigheten över ruinens brant och vi står inför en helt omöjlig uppgift. Det rör sig om arbetsmiljöproblem av stora mått. Det är ytterst få av mina kollegor som inte ser sig om efter annat jobb och vad det får för konsekvenser på sikt är ganska lätt att sia om.

De senaste årens misär har fått mig att ta beslutet att sluta som yrkesofficer. Jag har kommit fram till att det inte är värt det. Det är inte värt att slita hund, må dåligt och fördärva familjen för ett jobb i en organisation som missköts på absolut högsta nivå. Min hälsa och min familj är värd en bättre arbetssituation och bättre arbetsgivare. Det är ett svårt beslut att fatta då officer är mer än ett yrke.

Jag har fått nog. Måttet är rågat. Beslutet är fattat och jag mår bättre än på mycket länge. En återkomst är inte utesluten men då krävs krafttag på politisk nivå likväl som HKV-nivån.


/C

Ps. Ni kommer inte att slippa mig helt då jag kommer att lösa uppgift i nära samarbete med FM. Ds.

Första doppet för Rysslands första Mistral

Festligt i flottan igår.

I oktober är det meningen att Rysslands första Mistral-fartyg ska vara komplett, ett delmål dokumenterades igår, se ovan. I Sverige har TV4 visat två intressanta inslag om Rysslands upprustning. Klippet om en rysk reaktion på Nato-utvidgning har redan kommenterats i finsk svenskspråkig press.

Det andra TV4-inslaget tyder på att man på TV4 tydligen inte har koll på vare sig svenskt artilleri eller antalet ryska divisioner. Slutligen närmar sig öppnandet av den första permanenta ryska militärbasen i Belarus/Vitryssland.

AD dom rörande reservofficersavtalet

Arbetsdomstolen (AD) fastställde 26 juni domen i målet rörande reservofficersavtalet. Det har varit ett långdraget och komplext ärende med flera svåra bedömningsfrågor av principiell art. AD har nu har gett sin syn på hur dessa frågor ska bedömas. Domen omfattar en tvist som rör tolkningen av reservofficersavtalet från 2004. Bakgrund och domskäl går att läsa på Arbetsdomstolens hemsida.Vad gäller reservofficeren i allmänhet kan konstateras att Försvarsmaktens verksamhet har på flera viktiga punkter förändrats sedan 2004, bland annat har den allmänna värnplikten förklarats vilande och ett nytt personalförsörjningssystem, baserat på frivillighet, introducerats. Vidare har ny lagstiftning tillkommit för tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän (GSS).

I detta stora förändringstryck har Försvarsmakten inte vidmakthållit och utvecklat reservofficerssystemet i takt med övriga förändringar. Försvarsmakten har därför inlett ett arbete för att utarbeta en ny inriktning för en långsiktigt hållbar försörjning av reservofficerare.

Inriktningen bygger på att behovet av reservofficerare kommer att öka och att reservofficerarna fortsatt kommer att vara en viktig resurs för att dels fortsätta utvecklingen av insatsorganisationen, dels lösa Försvarsmaktens uppgifter.

Erik Lagersten
Informationsdirektör

Bästa rekryteringen

I tisdags genomfördes uppvisningsflygningar med JAS 39 Gripen i Linköping. Ett flygplan gjorde höghastighetsmanövrar, loopade, snurrade, dök, svängde och allsköns konster, allt på mycket låg höjd.
Detta skedde vid den civila flygplatsen och allt kunde bevittnas av flanörer i östra delarna av staden.

Samtidigt pågick ett par idrottsläger för ungdomar i staden. Dessa fick möjligheten att se militärens version av formel 1, 100 m, Stanley Cup eller vilken topsport man nu identifierar sig med. Det var hundratals ungdomar som stod och blickade mot skyn. Garanterat blev ett antal mycket mer intresserade av det militära. Jag hörde flera upphetsade kommentarer efteråt. Det var det ballaste de sett!

Att visa upp bra verksamhet är den bästa rekryteringen.

/C

Rysk softpower omsätts till hardpower i Vitryssland

20130627-002348.jpg

Idag kom det officiella beskedet från Ryssland var man avser basera jaktflyg i Vitryssland. Man kommer att förlägga ett ännu obekräftat jaktflygförband med SU-27SM3 FLANKER-B på attackflygbasen i Lida redan under hösten 2013.

Baseringen är intressant då den anger var man lägger tyngden i ett gemensamt luftförsvar tillsammans med Vitryssland. Platsen innebär samtidigt att man väljer en framtung lösning, då även vitryskt territorium ingår i uppgiften.

Lida ligger ungefär 3,5 mil från den litauiska gränsen och ca 10 mil från den polska. Närheten till Kaliningradexklaven är påtaglig med ett avstånd på drygt 15 mil. Utan att ha haft någon insyn i de ryska-vitryska förhandlingarna kan man nog ändå påstå att det var snarare Moskva än Minsk som bestämde vart de ryska planen skall flyga från.

Uppgiften för flygförbandet blir att upprätthålla den luftförsvarsberedskap som Ryssland och Vitryssland gemensamt delar. Detta innebär att den ryska motsvarigheten till incidentberedskap numera även kommer att finnas vid Litauens östra gräns, något som man i Vilnius med all säkerhet inte är så förtjusta i.

Lidafältet är 116. gardesattackflygflottiljens garnison och förbandet är utrustat med ett 20-tal SU-25 och SU-25UB. Förbandet är välövat och har regelbundet deltagit i förbandsövningar från vägbaser under senare år.

Onekligen är framgrupperingen av ryska flygstridskrafter ett uttryck för att man flyttar fram sina positioner. Tror inte att Studio Total komma att göra om sin nallebjörnsbombning under överskådlig framtid. Kan vara skadligt för hälsan…