månadsarkiv: juni 2013

G m/96, det var en låg nivå…

Trängsoldat

”Här skulle tio berusade trängsoldater med gevär m/96 och några stridsvagnsminor kunna fördröja ett mekaniserat regemente i en vecka….”. (Sagt av en infanteristisk reservofficer vid en fältövning i ÖN någon gång i mitten av 80-talet.)
Via en av dessa fullkomligt oförklarliga och ologiska tankeloopar som förekommer ibland, dök detta yttrande upp ur minnets arkiv efter att jag läst Brezjnevs inlägg Iskander, Iskander, Iskander.
Även om takten i och omfattningen av införandet av Iskandersystemet i och för sig var intressant och oroväckande, var det nog snarare hans resonemang om den svenska officiella synen på den låga ryska startnivån som på något förunderligt sätt fick mig att hamna i en kanaliserande hålvägsravin i trakten av NYTORP.

Egentligen är ju den ryska förmågenivån, vare sig den är hög eller låg, ganska ointressant om man inte ställer den i relation till något; styrkeförhållanden och styrkejämförelser har alltid varit grundläggande parametrar i alla bedömanden. Det är möjligt att ryssen startade sin återtagning från en mycket låg nivå och att stora delar av de satsade miljarderna försvunnit i korruption, misshushållning och felsatsningar. Det är förmodligen så att han har en bra bit kvar till dess han nått SSSR nivå då den var som högst, om det nu är dit han siktar.
Detta är dock fullständigt ointressant. Intressant är den ryska förmågan i förhållande till omvärlden, lokalt, regionalt och globalt, och för vår del i förhållande till vår egen, svenska förmåga. Det är rysk förmåga och uthållighet regionalt, här och nu ställd i relation till motsvarande svenska, här och nu, som är intressant.
Vaddå??? säger då vän av ordning. Den ska väl ställas i relation till det regionala läget totalt, dvs i praktiken NATO:s och kanske EU:s kapacitet och förmåga. Javisst, om vi hade varit med i NATO och/eller om vår solidaritetsdoktrin hade haft någon som helst bäring på annat än vårt eget själbedrägeri. Naturligtvis kan NATO ha en balanserande effekt vid en konflikt om exempelvis vattnen runt GOTLAND men i den sämsta av världar finns en uppenbar risk att we are on our own i ett förhandlingsspel där militär förmåga kan läggas som en (o)uttalad argumentsförstärkare. Och med dagens svenska förmåga behöver i en sådan situation den ryska inte vara särskilt hög för att upplevas som, milt uttryckt, synnerligen irriterande.

Efter detta resonemang kommer så den ofrånkomliga frågan: Vad har detta med berusade trängsoldater vid en hålväg mellan KORPILOMBOLO och TÄRENDÖ att göra? Jag sa ju att det var en ologisk tankeloop men kanske den dök upp som ett resultat av insikten att det inte är kvalitén, standarden eller förmågan som är avgörande utan hur den utnyttjas.


(Mp): Cyberhotet – det största hotet mot Sverige

Här fortsätter serien intervjuer med partiernas försvarspolitiska talespersoner efter deras kongresser (motsvarande). Här är Peter Rådberg (mp) intervjuad. Tyvärr har en krånglande rygg försenat utskriften en vecka. Nu blir det istälet ett avstamp inför Almedalen som F&S kommer att bevaka på plats.

Vad är miljöpartiets försvars- och säkerhetspolitik?

Det är en bred fråga. Vi pratar om säkerhetspolitik, eftersom det är ett bredare begrepp, men där ligger också försvarspolitiken. Hade vi gått tillbaka till 50-talet, då kunde vi prata ren försvarspolitik med Sovjetunionen som hot. Men hotbilden mot Sverige och Europa ser helt annorlunda ut idag. Det är som beredningen skriver allt från ett eventuellt hot från Ryssland till miljö- och cyberhot. Då måste man göra en politisk bedömning och prioritera.

Vi anser att det inte finns något invasionshot mot Sverige idag utan säkerhetspolitiken ska integreras. Det är en svår och känslig fråga. Det civila samhället måste ha ett bättre samarbete om säkerhet, och med svenskt försvar. Det bygger på det som hände i Norge och 11:e september. Vi var i Norge och tog del av deras erfarenheter och brister. Det stärker bilden att om det som hände i Norge skulle inträffa, så kräver det bättre samarbete mellan det civila, polis och det militära.

Framförallt ser vi cyberhotet som det största hotet som kan eskalera till ett militärt angrepp så småningom. Därför tycker vi ibland att svensk säkerhetspolitik börjar i fel ände utifrån den den begränsade budgetram vi har – med satsningar på JAS. Det borde göras en annan prioritering inledningsvis.

För att ett samhälle ska vara säkert måste vi också tänka vidare. Ta utanförskapet som exempel, en hög arbetslöshet kan skapa en grogrund för helt andra tankesätt hos individer och driva folk från det övriga samhället. Det skulle kunna resultera i helt andra parlament i värsta fall och då är vi farligt ute. Ett stabilt samhälle bygger på arbete till alla, stabila regelsystem.

Vi har miljöeffekter som kommer. Vi har tittat på SMHI:s rapporter om nederbörd i Europa och världen. Det kommer att bli folkförflyttningar enligt expertisen. Dessa kan komma skapa konflikter mellan olika grupper och länder. Vi måste lösa alla problem samtidigt. Det är alltifrån cyberhot, grov kriminalitet och arbetslösheten så att Europa håller ihop. Den ekonomiska situationen kan splittra Europa. Skulle Storbritannien dra sig ur EU – vilka effekter får det på säkerheten på sikt? Det tycker jag man ska väga in i säkerhetspolitiken. Vi pratar ju inte om det. Vi pratar om att vi ska ha en bataljon till eller skaffa JAS-plan.

När bedömer du att IO 2014 är införd – fullt övad med sin materiel?

Vi har fått lite olika tidsangivelser, men jag har ingen personlig uppfattning när det är klart. Nu har man pratat om 2023 och det är ju bara att inse att det håller inte. Vi har också sagt att personalfrågan är jätteviktig, vi har försökt lyfta upp den och där har vi samsyn med socialdemokraterna och vänsterpartiet. Regeringen har ju flyttat fram översynen två gånger, det finns mycket att önska där.

I händelse av en väpnad konflikt i vårt närområde i framtiden, vilket eller vilka områden i Sverige bedömer du skulle då vara mest utsatta?

Det är väl naturligtvis huvudstaden, men jag kan tänka mig att öar som Gotland och Öland också skulle vara utsatta. Pratar vi militära angrepp är det ju alltid huvudstaden, oavsett vilket land vi talar om. Det är ju där makten finns. Stockholm är ju en centralort i det här sammanhanget.

Hur ska vi förhålla oss till de ryska satsningarna på sina militärutgifter?

Nyktert……Jag tycker den här frågan….ibland kan den göra mig lite irriterad. Inte som du ställer den nu. Men man ställer frågor som att Ryssland rustar upp och det vet ju alla att de gör. Men det förs ingen diskussion om vad de satsar på. Hur sen den ryska infrastrukturen ut? Om de ska klara av en större invasion av ett annat land, så måste ju hela systemet fungera. Nu vet vi deras kärnvapenkapacitet och flygområde, men sen vet vi också hur det ser ut generellt ut i det ryska samhället.

Men med sagt så tycker jag att man ska alltid se med oro på när ett land rustar upp, men man måste också ha en nykter inställning. Utifrån vad? Vad rustar de upp? Vilka komponenter? Det är också kopplat till hur man ser på rysk ekonomi och utrikespolitik. Deras gas och olja går till 80 % till Europa enligt 2009 års siffror. Skulle de stänga den porten genom att göra en invasion av ett europeiskt land, så kommer det säkert drabba dem otroligt mycket kopplat till oljepriset förändras. Då rasar hela ryska ekonomin ihop. Vi vet att de ryska styrkorna är väldigt beroende av exportintäkterna från gas och olja.

Deras västflank gentemot oss måste vara otroligt viktig, dessutom det lugnaste området för Ryssland. Det var ett långt svar på frågan hur jag ser på deras upprustning. Men man måste koppla ihop bilden och där tycker jag det Försvarsberedningen skrev blev ganska bra.

Ni har haft en stor inflytandemakt halva tiden av 2000-talet. Vilket är det sämsta beslut ert parti har tagit eller medverkat i under den tiden?

Under Persson? Det var före min tid i Riksdagen…jag vet inte.

Om ni skulle få lika stort inflytande igen efter valet 2014, vilken är den viktigaste ändringen ni vill göra av den nuvarande politiken?

Få en bredare syn och koppla ihop civilsamhället. Titta på Norrland idag, Internetuppkopplingen var avstängd. Energisystemet som går över hela Europa, det kan man klippa av. Det måste man ha med i bilden när det gäller en konflikt. Vi var i Danmark. De råkade ut för en jättenederbörd för fem år sen med regn och stora översvämningar i Köpenhamnsområdet. Nu har danska försvarsmakten fått i uppgift att titta på om det händer igen och det samtidigt är en konflikt. Hur ska den danska försvarsmakten hantera en sådan miljösituation? Det kan vi koppla till elavbrottet i Norrland. Om Ryssland skulle gå in där uppe i morgon, då är allting nedstängt. Vad gör vi då?

Det här måste sättas ihop. Det är som svar på frågan att vi måste få ihop detta. Och det har inte med att göra om vi ska minska försvarsutgifterna eller öka. Vi kanske ska ha mer pengar, jag lägger ingen värdering i det. Det viktigaste är att vi får ett system som håller ihop, det tycker jag inte att det gör idag. För Försvarsmakten är precis som den danska helt beroende av det civila samhället om det värsta skulle inträffa. Jag är rädd för att vi inte har det samarbetet idag. Det ser vi i Norgeexemplet och vi såg det vid tsunaminkatastrofen, då vi skulle organisera. Det här kittet som håller ihop, det måste fungera.

Miljöpartiet har ju länge drivit en internationaliseringslinje i sakområdet. Nu blev beredningens rapport en omorientering mot närområdet. Varför skrev ni ingen reservation?

Vi tycker fortfarande att det internationella är väldigt viktigt, men så får man ju väga detta om man ska skriva en avvikande mening. Då markerar man ju väldigt starkt, tycker jag. Den här beredningen är ändå i huvudsak bra, sen finns det ju massor med åsikter hos mig.

Vi kommer inte ändra vår politik för det, det är nästa beredning det kommer att bli tuffare rent politiskt. Jag gjorde den här bedömningen, jag ville skicka en signal till regeringen och socialdemokraterna att vi är beredda hålla dörren uppe för att diskutera. Vi är ändå ett parti som bara har 7 % hittills. Då måste man förhålla sig till det, vi får inte igenom all sin politik, utan man får flytta fram positionerna.

Den som följt miljöpartiets säkerhetspolitik under många år har kunnat notera att ett starkt argument varit efter Sovjetunionens fall att vi kunnat trappa ned det svenska försvaret med hänvisning till förfallet i det ryska försvaret. Varför använder ni inte motsvarande argument när utgifterna nu stiger brant?

Vi ser inte ryska upprustningen som något hot. Ibland kan det vara utifrån att Ryssland fortfarande är en stormakt militärt. Det kan finnas en poäng, om du förstår mig rätt, att en sådan stormakt till viss del har en militär kapacitet. Lek med tanken att det hade en sämre kapacitet, så skulle det kunna innebära ökade spänningar i Ryssland. Ryssland måste kanske ligga på en viss nivå militärt för att känna att de är en stormakt. Jag kan ibland se på den här upprustningen som de gör att de faktiskt gått ner väldigt djupt i källaren. Det kan också vara en säkerhetsfaktor att de rustar upp.

Här ligger den politiska uppgiften att få in Ryssland i det europeiska samarbetet i olika former.

Det är svårt att kvantifiera och tidssätta möjliga större ryska operationer. Samma svårigheter möter den som talar om miljöproblem. När blir miljöproblemen så stora att vi kan se säkerhetspolitiska konsekvenser? Vad utlöser dem?

De syns redan idag. Jag pratar om både politiska och miljöflyktingar. Det är redan ett europeiskt problem. Vi tar emot många idag och det ska vi fortsätta att göra, men många europeiska länder gör ju inte det. Jag förstår inte att inte EU kan komma överens, det är ju varje land som stänger dörrarna. Finland tar ju knappt emot någon.

Rena miljöflyktingar kommer att öka. De är fler än de som flyr från krig redan idag, men de kommer inte så långt. Hur de blir de närmaste femtio till hundra åren? Det kommer att öka. Jag brukar ta Bangladesh som exempel som i princip ligger under vattenytan. 120 miljoner invånare på ett område som Skåne. Om de skulle börja vandra norrut, så skulle det bli enorma konsekvenser. Och därför är de internationella frågorna viktiga!

Mer öppenhet även från Marinens sida!

Som ni återkommande läsare har märkt så har det inte blivit något nytt blogginlägg på en hel vecka. Det finns givetvis andra anledningar till detta än att det varit midsommar. Det som i dag tände gnistan att åter igen sätta sig vid tangentbordet och författa detta inlägg var faktiskt ett inlägg som har bäring på sekretessen runt försvarsfrågorna, där man ofta har undrat "för vem är detta egentligen hemligt förutom för svenska folket?"

Anledningen var helt enkelt att vår marintaktiska chef Jan Thörnqvist publicerade ett inlägg på marinbloggen om intensiv främmande marin verksamhet som pågår i närheten av vårt eget territorium. Ett ämne som tyvärr likt vad vår incidentberedskap sysslar med, under många år varit föremål för stor sekretess av oklar anledning. Att marintaktisk chef nu följer det goda exemplet som flygtaktisk chef, Micael Bydén statuerade på Flygvapenbloggen för bara några dagar sedan är vitaliserande.

Det är mycket glädjande att nu även Marinen tar bladet från munnen och dels förklarar vad Marinen (bland annat) gör där ute på böljan den blå, och att man faktiskt har koll på vad som pågår runt våra gränser. Av fotografierna att döma så är verksamheten minst sagt varierad vilket är ett gott tecken.

Just detta första inlägg i ämnet på marinbloggen var så pass glädjande att det föranledde ett nytt inlägg på denna blogg. Låt oss hoppas att såväl Flygvapnet som Marinen kommer att fortsätta med den här typen av rapportering. Den är helt nödvändig ur flera aspekter.

"FF LK" till både MTCH och FTCH.

Ockluderad front


Förhoppningsvis har ni alla haft en trevlig midsommar och börjar närma er semester eller gått på semester så ni hinner läsa detta inlägg :) Följande inlägg bör läsas med en kaffe kopp i solen och någon timme tillgodo för reflektion och fördjupningsläsning. Uppslaget för inlägget fick jag av @reservofficer då han gjorde en snabb kommentar till en artikel han länkade till på Twitter. Detta fångade mitt intresse och jag valde att fördjupa mig.

Det jag försöker belysa i inlägget är dels vilket geografiskt område som är viktigt för den säkerhetspolitiska utvecklingen i Östersjöregionen dels vilka områden som Ryssland ser som viktiga i Östersjöregionen och slutligen ett försök till att visa på vilket maktspel som genomförs just nu i vårt närområde.

BAKGRUND

Följer man de internationella nyhetsmedierna är det ofta man läser om argumentationen mellan Ryssland och dess angränsande NATO anslutna länder. Å ena sidan handlar det om att Ryssland känner sig hotad av NATO östliga expansion å andra sidan handlar det om att de NATO anslutna länderna i Östersjöregionen känner sig hotade av den massiva ryska upprustningen.

Ur Rysslands perspektiv ser man att den geopolitiska hotbilden kommer förändras markant under de närmsta tre till fem åren samt att det finns krafter som försöker ändra den strategiska stabiliteten som man ur ryskt perspektiv ser som rådande för tillfället. Vilka dessa krafter är berörs ej men man antyder att de ryska väpnade styrkorna måste vara beredda på att kunna hantera en konflikt.

Ryssland genomför just nu ett moderniserings program av sina väpnade styrkor som kommer när det är färdigt 2020 att ha kostat 700 biljoner dollar. Trots ekonomiska svårigheter i den offentliga sektorn i Ryssland vidmakthåller Putin att man måste genomföra denna satsning. Satsningen omfattar förnyelse av vapen, fordon, luft- och sjöfarkoster samt infrastruktur för de väpnade styrkorna.

Målsättningen är att 2020 skall 70% av de väpnade styrkorna anses vara modernt utrustade enligt västerländsk standard. Utöver den rent materiella moderniseringen genomförs även en reformering av de väpnande styrkornas struktur och därmed även dess taktik och stridsteknik förändras utefter denna struktur förändring.

Upplevt hot eller inte men Ryssland försöker begränsa utomståendes (läs intressegrupper och andra nationer) möjligheter till påverkan dels genom egen verksamhet dels genom oppositionen. Den s k "agentlagen" bör ses ur det perspektivet. Lagen bör ses ur perspektivet att Ryssland anser att västliga länder försöker påverka stabiliteten och utvecklingen i landet genom s k ”soft power” för att förhindra och försvåra detta har man infört den s k agentlagen.

Effektiviteten i lagen gentemot västlig påverkan kan diskuteras men påverkan av den egna oppositionen delsgenom tystning dels genom förföljning råder det inget tvivel om att den lyckats uppnå. Förra veckan (130621) genomförde man ett tillslag mot en av de mer välkända människorättsorganisationerna i Ryssland med hänvisning till "agentlagen". Samt under kvartal ett och två under 2013 har ett antal tillslag genomförts mot främst människorättsorganisationer i Ryssland med hänvisning till den lagen.

Den östliga expansionen av NATO gör att Ryssland får svårt att hålla sin linje att säkerställa en buffertzon mellan själva "hemlandet" och en potentiell aggressor. Detta synsätt blev rådande efter andra världskriget och är till del även rådande idag, ur vilket man bör se t ex vårens utspel kring Vitryssland vilket beröras nedan.

Vitryssland har ett stort beroende av Ryssland men de utnyttjar även Rysslands beroende av Vitryskt territorium för att kunna bibehålla en buffert mot NATO. Beroendet som Vitryssland har är att erhålla billig gas och militär utrustning. Ryssland ger detta till Vitryssland inte utav välvilja utan av dess behov av att säkerställa sin buffert. Vitryssland utnyttjar denna situation främst genom att dra ut på förhandlingar o dyl med Ryssland för att få en bättre position.

Ryssland meddelande under våren (2013) att de skulle frambasera ett (1) flygregemente samt fyra (4) bataljoner S-300 till Vitryssland. Flygregementet skall vara fullt operativt till 2015 samt luftvärnsbataljonerna skall vara operativa till 2014. En mindre del av flygregementet skall redan 2013 vara operativt i Vitryssland för att kunna hävda luftrummet. Vitryssland är redan nu ansluten till CSTO gemensamma luftförsvar samt det finns redan tre (3) ryska militära installationer i landet en sambandscentral, en radarstation samt ett precisions urverk för korrekt tidsangivelse.

Frambaseringen av ett flygregemente samt fyra luftvärnsbataljoner kan ses som ett svar på att NATO har baserat dess incidentflyg för Baltikum i Litauen. Men det kan likväl ses som ett svar på upprättande av NATO installationer (t ex Patriot batteri i Polen) i allmänhet nära Ryssland och missilförsvar i synnerhet.

Likväl kan man se scenariot för Zapad'13 som en tydlig markering mot NATO att de skall hålla sig passiva vid Rysslands närområde i och med att övningen främst kommer koncentreras till det Baltiska samt Polska frontavsnittet inom MD V. Vad som är intressant med den information som i dagsläget kommit ut är att man nämner begrepp som "antiterror" operation men man är mer tydlig vad man skall öva jämfört med Zapad'09, återigen en retorisk förändring.

Denna påverkan är även mycket tydlig i Baltikum och främst i Lettland där The Guardian i vintras hade en stor artikel om hur Ryssland försöker påverka Lettland till en mer pro-rysk inställning. Detta verkar främst göras genom att man över en längre tid försöker påverka opinionen med hjälp av subversiva åtgärder för att ändra inställningen. Antydan finns även i artikeln till s k ”proxy” verksamhet d v s att en stat utnyttjar ej statliga grupperingar för att gå ens syften exempel på proxy verksamhet är Irans utnyttjande av Hizbollah.

Utnyttjande av subversiva åtgärder med hjälp av underrättelseorgan tar ofta lång tid. Redan 1998 uppmärksammade de Baltiska staterna att Ryssland hade börjat bli mer offensiva i sin underrättelseverksamhet i de tre länderna. Till exempel spionringen Cambridge Five rekryterades under 1930-talet och fick sitt verkliga genomslag efter andra världskriget, så underrättelseverksamhet tar tid vilket Ryssland vet. Verksamheten har fortsatt till dags datum.

I både Sverige och Finland har det under det senaste halvåret börjat föras en mer och mer öppnare debatt om för- respektive nackdelarna med en NATO anslutning. Både Finland och Sverige är till dags datum kraftigt involverad i NATO samarbetet, den enda del som vi egentligen inte är delaktig i är det kollektiva försvaret d v s anslutna med alla förpliktelser. Debatten har främst kommit som en naturlig följd av den Ryska upprustningen men även av den Svenska Överbefälhavarens uttalande om en veckas försvaret följt av långfredagens övningsflygningar av det Ryska strategiska bombflyget i Östersjön.

En sådan anslutning är något som Ryssland kraftfullt motsätter sig och Premiärminister Dmitry Medvedev uttalande nyligen kring det underströk även det, då han ansåg att det skulle förändra balansen i närområdet och man skulle vara tvungen att svara på det. Ryssland har även gjort ett motsvar på det robotförsvar som NATO har börjat upprätta i anslutning till Ryssland.

Detta förslag är att man skall dela upp Europa och där Ryssland skall ansvara för området över Polen, Baltikum, Finland, Sverigeoch Norge. Vän av ordning förstår ju självklart att detta har NATO motsatt sig kraftfullt då hela grundtanken med den kollektiva självförsvarsidén faller med en sådan inriktning. Men detta signalerar tydligt samma budskap som den ryske generalstabschefen hade med sig till Finland ifjol om vilket geografiskt område som Ryssland ser som strategiskt viktigt.

INNEBÖRD

Rent säkerhetspolitiskt är det min uppfattning att Östersjöregionen just nu balanserar på en mycket smal lina, å ena sidan om Sverige alternativt Finland eller båda länderna går med i NATO kommer vi se en högre rustningsspiral än den vi redan har i MD V å andra sidan om Sverige eller Finland ej går med så krävs en seriös upprustning av båda nationernas stridskrafter Sverige har goda tekniska system men ej mängden medan Finland har en stor mängd men en lägre teknisk grad på dessa.

Att man retoriskt i Ryssland verkar försöka skapa en hotbild mot landet inför delssin egen befolkning dels massmedia och att man parallelltmed det börjar gå mycket hårt mot oppositionella samt människorättsorganisationer i landet är ingen lycklig kombination. Enligt försvarsberedningsrapport är utvecklingen oroande jag skulle vilja påstå mycket oroande. Det "receptet" som de jobbar efter nu har historiskt används tidigare delsav dem själva dels andra länder och utfallet har aldrig varit lyckat varken för den egen befolkning eller angränsande stater.

Ryssland har nu vid tvåtillfällen tydligt signalerat vilket geografiskt område som de anser är av strategisk vikt för dess säkerhetspolitiska situation dels med Generalstabschefen Nikolaj Makarovs utspel i Finland 2012 dels med planerna på en uppdelning av luftförsvaret. Det går inte att blunda för att Sverige ligger i Rysk intressesfär och kan bli utsatt för påtryckningar då vi ej faller inom ramen för Ryska intressen. Detta är något som inte diskuteras i någon större omfattning och det bör vara något som lyfts fram, för ytterst får det konsekvenser för våra egna försvars- och säkerhetspolitiska vägval.

Påverkan i Baltikum och då framför allt i Lettland för att få dem till en mer pro rysk inställning är mycket oroande. Baltikum har sedan dess nyvunna självständighet setts som en förlust i Ryssland. Sedan dess medlemskap i NATO har situationen blivit än mer prekär. Ryssland vet att det är en förlust situation att genom militära medel försöka få dem under sig. Men utnyttjandet av mer subversiv verksamhet och därmed också en vilja att låta det ta tid men med ett övergripande mål är mycket oroväckande för det innebär att man ej släppt tanken på att få de Baltiska staterna än en gång under sig.

Vad jag kan finna anmärkningsvärt är alla uttalanden som genomförts under främst första och andra kvartalet 2013 men även under 2012 från höga ryska militärer likväl som politiker. I svensk media får det ytterst lite utrymme antingen lider vi av något Post-Jeltsin syndrom där vi förutsätter att de samtliga är alkoholister eller dårar. Men även om de två tidigare kriterierna skulle vara uppfyllda så skulle jag då definitivt bli orolig för vi är en randstat till en stormakt med kärnvapen vilket aldrig är bra oavsett vilken sida det är tal om för man är alltid den mindre parten då.

SLUTSATSER

Tyngdpunkten för den säkerhetspolitiska utvecklingen i Östersjöregionen ligger främst i Baltikum och Vitryssland. Utvecklingen kommer att styras utifrån vilka åtgärder som EU, NATO och enskilda Europeiska länder är villiga att genomföra för att få en mer västlig demokratisk utveckling och att förhindra subversiva element/verksamhet.

Retoriskt och maktspelsmässigt börjar situationen kännas mer och mer som en återgång till tidigt 80-tal intill Gorbatjovs maktövertagande. Därav rubriken ockluderad front vi hade ett högtryck som blåste in och ingav hopp nu står lågtrycket mot högtrycket och än så länge har vi en balans mellan de två men utgången är inte given.

Have a good one! // Jägarchefen

Edit: 130624 - Efter en diskussion på Twitter blev det tydlig att jag hade ett syftningsfel kring Baltikum så nu står det enbart subversiv verksamhet.

Källor


Reuters 1,23, 4, 5, 6, 7
Radio Free Europe 1
Rianovosti 1, 2
Russia beyond the headlines 1
FMSO 1, 2, 3, 4
Jamestown Foundation 1, 2, 3
The Guardian 1
Baltic News Network 1, 2, 3
Center For Eastern Studies 1
EU Observer 1
SvD 1, 2, 3
The Lithuania Tribune 1, 2
Oplatsen 1

En Parpersprodukt

Försvarsdepartementet och Regeringen som helhet har under veckan slagit sig för bröstet och basunerat ut att "NATO ger Sveriges försvar högt betyg". Det är en sanning med modifikation. Orden skulle lika gärna kunna ha yttrats 1939 om 1936 års försvarsbeslut som skulle förbereda Sverige på andra världskriget och som kom att vara intaget först i början av 50-talet. Vad utvärderingen nu åsyftar är nämligen de försvarspolitiska målsättningarna från 2009 rörande uppsättandet av insatsorganisation 2014, vilket i vissa avseenden bär tråkiga likheter med försvarsbeslutet 1936.

Rapporten Regeringen refererar till är från PARP. NATO:s Planning And Review Process, PARP som när den inrättades 1995 i samband med Partnership For Peace syftade till att förbereda länder som ännu inte var medlemmar i NATO för att uppnå standarderna för ett medlemskap. PARP har sedan levt vidare som ett verktyg för att tillse att NATO:s partnerländer strävar mot de standarder som gäller för att med interoperabilitet framgångsrikt kunna delta i internationella insatser. Deltagandet i PARP är frivilligt och utvärderingar genomförs vartannat år utifrån de uppgifter deltagarländerna lämnar ifrån sig avseende försvarsplanering (avser här försvarspolitiska beslut och inte operationsplanering).

PARP är därmed i hög grad en utvärdering av målsättningar och i liten grad en utvärdering av faktisk förmåga. Veckans publicerade utvärdering bygger liksom 2011 års utvärdering på den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009 med målsättningen insatsorganisation 2014, en organisation som härom året tidigast skulle vara klar 2019, men som i vintras avslöjades kunna vara klar tidigast 2023 om problemen med personalförsöjrningen fortsätter. Vilka uppgifter som lämnats från Försvarsdepartementet till PARP är inte känt, liksom vad den riktiga PARP-utvärderingen i original säger då Försvarsdepartementet endast erbjuder en översatt och sammanfattad bedömning. För den som känner till sakförhållanden är det inga problem att mellan raderna utläsa helt andra nyanser än vad som målas upp.

Rapporten bygger närmast helt på inlämnade uppgifter och till en försvinnande liten del på faktiska besök och tester av förband. På sidan 6 omnämns de enda evalueringarna som gjorts, där NATO-evaluerare (särskild utbildning) utvärderat ett antal svenska förband mot de krav och målsättningar som NATO har för förband som ska kunna ingå internationella insatser. Detta är typexemplet på ett stycke där den med bakgrundskunskap kan läsa mellan raderna, målsättningen har varit att utvärdera samtliga svenska förband som är anmälda till internationella styrkeregister.

En av de största frågorna de senaste åren i försvarsdebatten har varit personalförsörjningen sedan värnplikten lades vilande sommaren 2010. I PARP-rapporten finner man det intressanta stycket:

"Sveriges omställning till ett helt igenom frivilligt försvar tycks fortlöpa utan större problem. Rekryteringen av tillräckligt många frivilliga, antingen till stående förband eller kontraktförband eller som aktiv personal ur förbandsreserven, för att fullt ut bemanna försvarsstrukturen har hittills inte inneburit några större problem. "

Det här är förmodligen en beskrivning få anställda i Försvarsmakten känner igen. Förvisso har rekryteringssiffrorna goda på pappret, särskilt då sättet att räkna sökande har varit något konstruktivt. Rekryteringen av tidvis tjänstgörande personal har däremot inte alls gått väl då många av de basala förutsättningarna som t ex avtal, saknats. Det stora problemet är dock att få personalen att stanna. För att  personalförsörjningssystemet ska fungera som avsett krävs det att soldater och sjömän i snitt stannar sex år i Försvarsmakten. Alla erfarenheter hittills visar på att den siffran är betydligt lägre, vilket är en av anledningarna till att IO 2014 nu bedöms kunna intas tidigast år 2023. Därtill förskräcker rekryteringen till officersutbildningen som aldrig varit på så låga nivåer som i år med mindre än tre sökande till varje plats.

Skillnaden är avsevärd mellan verkligheten och PARP-rapporten som redan i början omtalar hur Sverige redan år 2014 har infört den nya organisationen. Har någon sekreterare tolkat IO 14 som att denna automatiskt är införd 2014 eller vet man helt enkelt inte bättre på Försvarsdepartementet? Intrycket förstärks också några rader längre ner på sidan 1 där man omtalar att

"Sedan 2010 är värnpliktssystemet vilande och helt ersatt av frivillig personal, vilket ger fler utbildade soldater och sjömän som är redo att delta i insatser utomlands, eller insatser som mer direkt rör Sveriges säkerhet"
Sannolikt menar man att värnpliktssystemet som helhet byts ut mot anställd personal. Det är dock lätt att få intrycket att en fullkomligt rotation redan skett. Det har den som bekant inte och det är också ett orosmoment. Till dess organisationen helt uppfyllts med anställd personal kvarstår värnpliktiga som krigsplacerade i förbanden – dock utan att någonsin repetitionsövas. Det innebär att många förband aldrig helt kommer att kunna övas förrän 2019, 2023 eller när personalen slutligen blir fullt uppfylld. Förmågan hos förbanden blir därefter.

Att Sverige redan nästa år kontinuerligt skulle kunna ha 2000 personer insatta i nationella och internationella insatser skulle jag gärna vilja läsa mer om. Framförallt få förklarat hur det ska gå ihop ekonomiskt då att ha ca 700 personer ute över tiden kostar ca 2,5 mdr kr. Varifrån ska resten av pengarna tas?


Rapporten i den form Försvarsdepartementet publicerar den (översatt och utan några som helst referenser eller ens ett sidhuvud) ger ett förvirrat intryck där begrepp blandas vilt och beskriver en verklighet där problem och "utmaningar" saknas (prova själv att söka på problem och utmaning i rapporten). Det förtjänar än en gång att understrykas att rapporten är en pappersprodukt utifrån uppgifter som lämnats in till PARP - inte något som tillkommit genom utvärderingar av faktiska förband på plats i Sverige.

Vem man ska rikta kritiken mot för rapportens innehåll bör det inte råda några tvivel om.




Lära av eller förtränga historien?


Det har varit glest mellan inläggen den senaste tiden. Men "ryktet om min död är starkt överdrivet". Jag har bara varit upptagen med en massa annat. Bl.a. så har flygshowssäsongen startat.

Förra helgen så var det veterandagen på Skå-Edeby. En av de, i mina ögon, bästa flygshowerna under året. När man besöker Skå-Edebt så är det som att åka tidsmaskin 60 år tillbaka i tiden. Stämningen är ett flygfält på engelska fastlandet, någon gång 1940. På kvällen brukar man avrunda med en hangarfest där deltagarna ombeds komma i tidstypiska kläder. Jag blev dock en smula fundersam när jag såg att besökare i tyska uniformer inte var välkomna på festen. Var detta för att visa politisk korrekthet eller var det för att man bara ville efterleva den allierade sidans krigsmiljö?

I Sverige finns det ett antal allierade veteranflygplan i användning, bl.a. Biltemas Spitfire och Mustang. Jag har dock ännu inte sett något tyskt. Det närmaste man kan komma är en Slepcev Storch som flyger omkring i tysk östfrontsmålning (svensk beteckning SE-XYH). I England finns det dock ett antal med autentiska svastikor och allt. Vilken klädsel har man om man flyger ett tyskt veteranflygplan? Jag funderar själv på att åka till Duxford i år och titta på "Flying Legends". Där har man accepterat historien. Flyger man ett tyskt veteranflygplan så bär man givetvis tysk flyguniform. Här är ett reportage om en amerikan som byggt just en Slepcev Storch (iklädd tysk uniform!).

Jag är själv sugen på just en Slepcev Storch, men då i svensk målning av en S 14B från F 3 tillhörande förbandet "Fjällstorkarna".

"Fjällstorkarna var ett flygförband som sattes upp av Kungliga Östgöta Flygflottilj F 3 på Malmen. Uppgiften för den lilla flygstyrkan var rent humanitär. Under hösten 1944 hade det kommit in uppgifter om hur norska flyktingar under oerhörda strapatser sökte sig över gränsen i norr. De sökte undkomma ryska förband som efter freduppgörelsen mellan Finland och Sovjetunionen trängde fram i norra Norge, men också tyskarna som gick hårt fram i området. Det uppstod ett akut behov av flygtransporter för att bistå dem som i det bitande kalla klimatet med hårda stormar och ned mot 40 minusgrader var nära att duka under men också för att föra fram mat och sjukvårdshjälp.

Baseringen av Fjällstorkarna var huvudsakligen krigsflygfält nr 34 Kalixfors strax utanför Kiruna. Flygplanstypen var som namnet antyder Fieseler Fi 156 Storch, benämnd S 14 i flygvapnet men allmänt kallad för Storken. Den var utomordentligt väl lämpad för uppgiften. Tack vare stora klaffar både i framkanten och bakkanten av vingen, kunde den dels flyga mycket långsamt, dels starta och landa på mycket korta sträckor. Storken kunde också förses med skidor.

Beslutet att lämna denna hjälp togs av dåvarande ÖB Helge Ljung i samråd med Röda Korset den 24 november 1944. Redan den 5 december var ”Kirunadetachementet F 3” färdigorganiserat för att börja ombaseringen norrut. Fyra S 14 flögs till F 4 på Frösön varefter de lastades på järnväg i Östersund för vidaretransporten till Kiruna. De monterades på isen invid järnvägsstationen och flög sedan den sista biten till Kalixfors. Verksamheten vid det 60 man starka förbandet kom igång den 13 december. Många av flygningarna gick med proviant till de fjällstugor dit många norrmän tagit sin tillflykt eller för att transportera sjuka eller förfrusna därifrån till sjukhus. Flygplanen togs också i anspråk vid en fruktansvärd sprängolycka i Karasjok i Norge. Arton polissoldater dödades och nio blev svårt skadade. De skadade fördes med Fjällstorkarna till Kiruna där de togs ombord på amerikanska C-47 för transport till garnisonssjukhuset i Boden.

Flygverksamheten på Kalixfors sattes på hårda prov. Navigering fick ske med hjälp av karta, klocka och kompass. Det var bara ljust ett par timmar mitt på dagen. Sikten var ofta begränsad av dimma. Enda haveriet i förbandet inträffade just på grund av dimman, lyckligtvis utan personskador. Den tekniska personalen hade det också besvärligt. Inför varje natt tappades flygplanen på olja som sedan hölls varm med hjälp av koleldade kaminer. Det fanns heller inga hangarer varför service och tillsyn fick äga rum i det fria.

Fjällstorkarna avvecklades den 14 maj 1945. Då hade förbandet fört 120 norrmän samt några personer av annan nationalitet i säkerhet."


En liten utvikning. Åter till huvudtemat för detta inlägg.

Hur vi än vill så kan vi inte förneka att svensk flyghistoria har starka kopplingar till tysk sådan. Saabs första flygplanstillverkning var B 3, en licenstillverkning av tyska Junkers Ju-86. En hel del av svenskt kunnande om flygplanstillverkning kommer från samarbete med tysk flygindustri. Givetvis var detta innan det gick utför med Tyskland under kriget. Någonstans mellan slaget om Storbritannien och D-Day så blev Sverige mycket pro-allierade. Detta synsätt verkar leva kvar än idag.

Vi får se upp så att vi inte i vår önskan att förtränga delar av historien inte förfalskar den till något politiskt korrekt. Jag blev t.ex. en smula bedrövad när den amerikanska veteranflygföreningen "Confederate Air Force" bytte namn till "Commemorative Air Force". Nu kan  man inte längre köpa överstejackan med den insydda sydstatsflaggan och texten "This pilot is a member of the Confederate Air Force if found in Yankee territory please send him back" Visst så har sydstatsflaggan använts i rasistiska sammanhang, men det är ett fenomen som dök upp först efter att staterna enades. Men 150 år efter inbördeskriget är det fortfarande en debatt som man lägger locket på i USA.

Det finns många liknande problemområden.

När jag pluggade på Linköpings Universitet så uppstod en mindre skandal under en fest med "Blues Brothers" tema. Majoriteten av besökarna hade givetvis mörk kostym och solglasögon som sig bör, men ett par dök upp utklädda till "Illinois Nazis". För dem som har sett filmen så är dessa nazister knappast något att eftersträva att likna. De som hade klätt ut sig till nazister gjorde det för att vara lite annorlunda och skapa lite rolig stämning på festen då Blues Brothers och Illinois Nazis är allt annat än vänner, se filmsnutten nedan. Men givetvis så blev det ett ramaskri.

Svensk Militärhistorisk Bokklubb har haft ett antal bra bokserier. I mn bokhylla står många böcker skrivna av tyska veteraner från andra världskriget. Bl.a. har jag givetvis Adolf Gallands bok "Die Ersten und die Letzten". Får jag påminna om att Galland efter kriget deltog i många veteranträffar i USA, bl.a. "Gathering of eagles" där de största flygaressen från kriget möts. Skulle man titta in i min bokhylla utan att ha en aning om mitt historiska intresse så finns det kanske risk för att man tror att det är ett politiskt snarare än ett historiskt sådant.

När Försvarsmakten för ett antal år sedan ville införa svenska flaggan på uniformerna var det många förståsigpåare som tvekade. Nynazisterna hade ju svenska flaggan på sina jackor och därför så sågs den av vissa som en rasistisk symbol! Nu beslöt man att det var dags att ta tillbaka den svenska flaggan från rasisterna. Ett helt riktigt beslut och något som man inte ångrade efteråt. Det visade sig dessutom inte bli någon diskussion när beslutet väl var taget. Det man var rädd för var alltså var det man trodde andra skulle tycka.

Är det kanske inte just detta som är problemet? Vi är rädda för vad andra ska tycka. Ibland även för vad vi tror andra ska tycka? Vid olika tillfällen så måste saker och ting kunna hanteras på olika sätt. Nynazister som viftar med hakkors ska givetvis slängas in i buren. En historiker eller veteranflygare med tysk märkning på sitt flygplan måste kunna behandlas på samma sätt som en med brittisk märkning. Vi måste kunna skilja på det historiska intresset och att förhärliga en förhatlig regim.

Både under VK1 och VK2 fanns det dessutom en ömsesidig respekt för piloter på den andra sidan. (Givetvis med undantag för bombpiloter som bombade städer och dödade civila. I detta sammanhang ska man nog fundera lite på vad tyskar tycker om t.ex. en brittisk Lancaster eller en amerikansk B-17 skulle deltaga på en tysk flygshow.) Det var därför inte helt ovanligt att nedskjutna tyska piloter bjöds på en öl på en engelsk mäss. Är det inte ett gyllene tillfälle att efterlikna just ett sådant möte på mässen under en veterandag?





Ett program med värme

Deltagarna på upplevelselägret och HKH Kronprinsessan Victoria.

Ofta är Försvarsmakten för allmänheten kulor och krut, insatser, datasystem som inte fungerar eller debatter om långsiktig ekonomi. Men ibland så ser man något annat. Det hjärta, den värme, det engagemang och den starka viljan att göra skillnad som för många i Försvarsmakten är drivkrafterna för att vara anställd eller frivillig.

Igår gick de värdena rakt genom rutan i den dokumentär som visades i Sveriges Television om Försvarsmaktens bröllopsgåva till kronprinsesseparet.

TSR_4417-150x150I Karlskrona samlades ett gäng ungdomar med lindrig utvecklingsstörning för att under några dagar dela erfarenheter med andra och för att uppleva något helt annorlunda än den egna vardagen.

Alla inblandade från Försvarsmakten som fick förmånen att arbeta med projektet ger uttryck för en fantastisk erfarenhet och vi hoppas att de ungdomar som deltog fortfarande bär med sig minnet av något speciellt.

Ett stort tack till de från Försvarsmakten, genom Sjöstridsskolan och Hemvärnet som med sin kunskap och vilja bidrog till upplevelselägret.

Och ett ännu större tack till de ungdomar som vågade ta steget och dela vår vardag och för att vi fick möta er!

Erik Lagersten
Informationsdirektör

Gästinlägg: Roligt att Archertexten väcker uppmärksamhet

Nedan ett gästinlägg från Daniel Skoglund, Officerstidningen med anledning av den senaste tidens debatt om Sveriges prekära situation med total avsaknad av långskjutande artilleri och diskussionerna här på WW om projektets ekonomi. Gästinlägget har också en stark bäring på den likaledes aktuella försvarssekretessen. För vem sätts hemligstämpeln?

Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Roligt att Achertexten väcker uppmärksamhet


Avseende ekonomin. Riksdagsramen om 1,3 mdr är en uppgift till undertecknad.

Enligt FM budgetunderlag för nästa år (BU 14) har utfallet hittills varit drygt 1,2 miljarder.

Enligt samma dokument (BU 14) kommer ekonomin i projektet att omfattas av sekretess f r o m 2013. Det gör att det ska bli spännande att försöka göra en kostnadsuppföljning vid leverans…

I Propen 2005/06:132(och riksdagsbetänkandet) som beslutade om ombyggnation av H77B till Archer är kostnadsramen hemlig. Men vissa riksdagsledamöter krävde vid tillfället ökad öppenhet om kostnadsramen när avtal väl slutits med industrin.

Jag har dock i arbetet med artikeln inte hittat riksdagsdokument med ramen, utan gått på erhållen uppgift och ekonomiskt utfall hittills.

I min journalistiska gärning är det frustrerande med hur sekretessen (framförallt affärssekretessen 31 kap 16§ OSL) ofta försvårar en rimlig granskning av alltifrån JAS/E till utkontraktering av SK60, med mera. Att använda Sipri som källa till svenska vapeninköp känns ju ibland lite udda. (Inte för att jag har något emot dem, de är en trovärdig och bra källa är min uppfattning, men däremot kännas det rimligt att svenska myndigheten borde kunna leverera dessa uppgifter.)

(En annan rolig/tragiskt upplevelse var när jag intervjuade en mycket kunnig officer om ett antal vapensystem för en, ännu ej publicerad, text om beväpningen i vissa delar av FM. Han sade: ”Jag får inte ge dig uppgifterna på vad systemen kostar, men kolla på de här hemsidorna för de här försvarsmakterna/försvarsdepartement/tillverkarna så kan du se det, för där är det öppet.” Då infinner sig frågan vem vi hemligstämplar för. Men det är klart, om de kunskapsinhämtare vi vill försvåra för endast talar svenska, når vi ju vårt mål.)

Jag har förståelse för behovet av sekretess, fast min upplevelse är att sekretessen idag ökar och försvårar insyn och debatt. Detta gagnar i längden inte försvaret eller Sverige.

Sedan, för att återgå till Archer-kostnaden, är ekonomiska ramar och utfall alltid trixiga att jobba med (som framhålls i artikeln).

Vad inkluderas i siffran, bara pjäsen, eller kringutrustning och underhåll, etc, vilka påslag för valutakurser finns, eller annat?

Om någon har koll på när (och om) en exakt ramsiffra beslutats av riksdagen får ni gärna meddela denna, samt kända avgränsningar.

The truth is out there…


Med vänliga hälsningar

Daniel Skoglund, Officerstidningen

Gästinlägg: Mikael Oscarsson om kristdemokraternas försvarspolitiska rapport

Nedan följer ett gästinlägg av Mikael Oscarsson, kristdemokraternas försvarspolitiske talesperson och ledamot av försvarsutskottet med anledning av att partiet idag presenterar sin försvarspolitiska rapport. Det blir förhoppningsvis tillfälle i helgen att närmare kommentera rapportens innehåll och vi får sannolikt se och höra mer av den under Almedalsveckan. Kort sagt är det en rapport som i mina ögon går starkt på tvären mot Regeringens nuvarande försvarspolitik.

Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Gästinlägg av Mikael Oscarsson, Kristdemokrat och ledamot av försvarsutskottet


Kristdemokraternas försvarspolitik ska revideras. Den ska bli mer konkret. Den ska utgå ifrån att Sverige ska försvaras som nation. Och med detta som mål ska Försvarsmakten dimensioneras. Allt detta enligt Rikstinget, kristdemokraternas högsta beslutande organ.

Så såg uppgiften ut som jag fick för ca ett år sedan och som nu utmynnat i en kristdemokratisk förvars- och säkerhetspolitiskt rapport. Då denna blogg vid flertalet tillfällen efterfrågat en mer genomtänkt försvars- och säkerhetspolitik så är det med glädje jag idag har möjligheten att i korthet presentera vår rapport här på Wiseman.


- 0 -


Kristdemokratisk politik kommer alltid att syfta till en trygg och värdig tillvaro för alla människor. Förmågan att möta såväl inre som yttre hot utgör där två grundläggande förutsättningar. Förutsättningarna som låg till grund för försvarsbeslutet 2009 har till stora delar förändrats. Programmet analyserar vilka omvärldsfaktorer som kan påverka Sverige, vår förmåga att möta de utmaningar och eventuella hot dessa kan innebära samt ger förslag på åtgärder för att vi ska kunna hantera denna förändrade och föränderliga omvärld. Nedan är ett försök till sammanfattning av programmet som i sin helhet kan läsas här.

Det finns inga skäl att frångå de övergripande försvars- och säkerhetspolitiska inriktningar som gavs i försvarsbeslutet år 2009. Förutsättningen för att de angivna målen ska kunna nås är dock ett avsevärt utökat samarbete med NATO vad gäller planering, informationsutbyte, övningar och praktiska förberedelser. Men det är tveksamt om detta är genomförbart utan att Sverige blir medlem i försvarsalliansen. Denna fråga bör snarast utredas grundligt.

Försvarsmaktens förmåga att lösa nationella uppgifter – att försvara Sverige – är och kommer att vara otillräcklig om inte medel tillförs och delar av verksamheten ominriktas. Den planerade strukturen har avsevärda brister, och bl a saknas långräckviddiga luftvärnssystem för att skydda t ex flygstridskrafternas baser och befolkningscentra. Organisationens förmåga att genomföra kvalificerad väpnad strid är otillfredsställande i brist på övning för såväl officerare som förband. Antalet förband räcker inte till för att ens försvara de allra mest prioriterade områdena.

Den långsiktiga inriktningen för Försvarsmaktens utveckling bör vara att den ska ha förmåga att samtidigt möta begränsade angrepp mot två områden på fastlandet och på Gotland. Efter kraftsamling ska Försvarsmakten ha förmåga att återta viktig terräng i en riktning. Vid en ogynnsam händelseutveckling ska Försvarsmakten kunna försvåra en angripares verksamhet under så lång tid att vi kan ta emot hjälp. Försvarsmakten ska därutöver, med delar, ha god förmåga att delta i internationella operationer.

Grovt sammanfattat innebär det att markstridskrafterna bör bestå av tre allsidigt användbara brigader, samt därutöver speciellt organiserade enheter för försvaret av Stockholm och Gotland.

Marinen bör utökas så att den kan säkerställa skydd av importsjöfart och mottagande av (eventuell) utländsk hjälp i anslutning till Västkusten samtidigt som den kan genomföra sjöstridsföretag på Ostkusten. Flygstridskrafterna bör bibehållas på nuvarande nivå avseende stridsflygplan och ges förmåga att kraftsamla till alla delar av landet genom att basorganisationen förstärks. Hemvärnets och frivilligorganisationernas roll bör förstärkas. Det totala logistiksystemet, Försvarsmakten och Försvarets Materielverk, bör ominriktas att främst tillgodose de krav som nationella försvarsoperationer kräver.

Försvarsmakten är dess personal. För att säkerställa tillräcklig rekrytering och för att bidra till att utbildad personal stannar i Försvarsmakten bör en tydlig incitamentsstruktur skapas. Genom att organisationen till del består av yngre korttidsanställd personal krävs att Försvarsmakten får möjlighet att i avsevärt större utsträckning än i dag stödja de anställda med t ex bostäder och andra sociala behov. Det senare är speciellt uttalat för personal som kan ha drabbats av skador i samband med internationella insatser, eller när de korttidsanställda ska övergå till civil verksamhet.

Den framtida strukturen måste säkerställa att det finns goda möjligheter att utveckla personalens kompetens. De viktigaste faktorerna i detta avseende är att möjligheterna att öva med förband säkerställs och att officersutbildningen tydligt tar sikte på att utveckla en officers kärnkompetens – att leda väpnad strid eller därmed förknippade verksamheter.

I dag har huvuddelen av det svenska folket mycket begränsade möjligheter att på ett rimligt enkelt sätt bilda sig en uppfattning om vad Försvarsmakten kan eller inte kan. Detta är ett demokratiproblem. Riksrevisionen bör därför årligen genomföra, och offentliggöra, en bred analys av Försvarsmaktens förmåga.

De i programmet föreslagna åtgärderna bör genomföras i flera steg. Ett antal åtgärder kan till låg kostnad genomföras omedelbart, t ex förslaget om omstruktureringen av officersutbildningen. Nästa steg är att genomföra nödvändiga åtgärder för att förverkliga försvarsbeslutet från 2009, dock med en tydligare inriktning på nationellt försvar. Med det som grund genomförs den i programmet föreslagna organisationsutökningen med inriktning att den ska vara genomförd inom tio år.


Mikael Oscarsson, (KD)
Ledamot av försvarsutskottet


Media: Göran Hägglund på SvD Brännpunkt, GP

Rikspjäsen!


Att vara tvåa, två gånger i rad i samma ämne hör inte till vanligheterna, Men så är det när kollegan Wiseman är på hugget. Ämnet detta inlägg skulle avhandla var givetvis det faktum att svenska armén i dag helt saknar artilleri. Ytterligare en historia som hamnar i facket PH - Pinsamt Hemligt! Det får i detta inlägg stället bli en annan vinkling på det hela. 

Detta är ytterligare ett förmågeglapp, tillsammans med många andra som givetvis inte kommer som någon nyhet för merparten av de försvarsmaktsanställda eller försvarsbloggarna. Men för övriga delar av samhället har denna pinsamhet inte varit känd. Den första "whistleblowern" i just det ämnet var Officersförbundets ordförande Lars Fresker som mitt under pågående folk & försvarskonferens i Sälen den 14 januari i år för den samlade publiken avslöjade den pinsamma hemligheten att Sverige endast förfogade över en enda artilleripjäs. Många hävdade då lite ironiskt att Fresker var en lögnare av stora mått då den enda pjäsen som numera fått det smickrande namnet rikspjäsen, faktiskt tillhörde FMV och inte Försvarsmakten. Vi hade således inte en pjäs utan istället noll och inget.

När Fresker avslöjade detta så höjde undertecknad på ögonbrynen och tänkte en tanke att nu har nog Fresker gått över gränsen i sin uppriktighet. Media verkade just då inte förstått innebörden av detta då endast några bloggar, inklusive sjätte mannen som skrev ett vasst inlägg där han i förbifarten markerade detta faktum, men den stora reaktionen från gammelmedia uteblev.

När sedan det senaste numret av Officerstidningen, som för övrigt är det bästa nummer jag läst någonsin, tog upp den pinsamma bristen i en hel artikel vaknade media. I dag publicerar såväl DN, SvD oc h Aftonbladet artiklar i ämnet. Sverige har alltså i dagsläget ingen artilleripjäs alls. De två artilleribataljonerna på A9 i Boden står således helt utan relevant materiel, sitt huvudvapensystem och har så gjort under flera år. Är det ett optimalt utnyttjande av skattemedel kan man fråga sig? Jag lider med personalen på A9 som trots allt verkar hålla modet uppe.

Den enda pjäsen som är levererad till FMV fungerar uppenbart inte som den ska, utan läcker farliga krutgaser till utrymmet där personalen finns. Något som måste åtgärdas innan ett systemsäkerhetsgodkännande och beslut om användning kan utfärdas med gott samvete.

På twitter har det efter avslöjandet skrivits ett antal tweets med den i försvarsdebattörskretsar numera välkända hashtaggen #rikspjäsen.

I den politiska blå världen är vår utrikesminister Carl Bildt dessutom helt ute och cyklar. Han är helt uppenbart inte alls informerad om att Sverige i dag helt saknar artilleri när han svarar bloggkollegan Gyllenhaal så här när Lars tar upp ämnet på twitter.


Det enda sundhetstecknet runt den här historien är att vår försvarsminister för en gång skull har rätt i sak när hon uttrycker stort missnöje över leverantören BAE systems misslyckande med att leverera rätt materiel till rätt kvalité i rätt tid.

Min bestämda uppfattning är att det är bra att brister likt dessa synliggörs för såväl anställda, politiker och försvarsanställda. Med hjälp av artiklar som Officersförbundets går det inte att sopa problemen under mattan och låtsas som om det regnar. När uppenbara problem synliggörs måste de hanteras. Åtminstone så ges försvarspolitiker en rimlig möjlighet att agera.

Det finns givetvis fler förmågeglapp likt detta som ännu ej kommit fram i ljuset. Denna blogg kommer däremot inte att bidra till att dessa släpas fram i ljuset med hänvisning till tidigare förklaring. Det får andra grävande journalister på de etablerade reaktionerna göra. Man ska också förstå skillnaden mellan att avslöja brister i den operativa verksamheten som vår incidentberedskap. Det är ett tydligt exempel på uppgifter som inte ska figurera i media. Att däremot "avslöja" katastrofala materielprojekt som är kända av alla förutom allmänheten är en helt annan sak. Det är ämnen som sistnämnda som behöver debatteras i offentlighetens ljus.

Något som är allmänt känt, men som ännu ej fått något genomslag i media trots att flera försvarspolitiker till och med debatterat ämnet i rikdagen under ledning av Allan Widman (fp) är den totala avsaknaden av helikopterburen ubåtsjakt, en förmåga som nu sannolikt är helt förlorad och kommer kräva många år för att återta, om den ens är möjlig att återta till samma nivå som tidigare?


Vilket av de stora mediahusen blir först att ta upp detta så viktiga ämne till debatt?

Bloggar: Wiseman 1 2
Media: DN, SvD, Aft, 2, SVT, Kuriren

Inte en haubits när industrin ska prioriteras

DNSvDAft2, SVT uppmärksammar nu Officerstidningens "avslöjande" att landet står helt utan kvalificerat artilleri. Något som varit känt för stora delar av officerskåren sedan länge. Archerupphandlingen har annars hyllats av våra försvarspolitiker som ett lysande exempel på hur gemensam nordisk upphandling ger stora fördelar och är kostnadsbesparande. Siffran 400 mkr har flera gånger nämnts från regeringshåll.

Vad dessa 400 mkr ska jämföras med är dock något oklart. Norge har som sagt valt en klokare approach att fasa ut sitt tidigare artillerisystem först vid leverans av Archer, medan Sverige står med hela risken då Försvarsmakten varit tvungen att lämna ifrån sig samtliga haubits 77B för modifiering till Archer, vilket nu resulterat i att Försvarsmakten står utan artilleri ett bra tag framöver. Efter leverans tar det också tid att utbilda personalen på systemen och att öva upp hela förbanden innan man kan anse dem operativt användbara.

Haubits 77B var en modifiering av haubits 77 avsedd för exportmarknaden och såldes till Indien och Nigeria. De 51 pjäser som hamnade i Försvarsmakten var ett resultat av den så kallade Boforsaffären, mutskandalen med Indien. Dessa var i delserie 2 till Indien och istället för att levereras dit beslutade den dåvarande svenska regeringen att Försvarsmakten skulle ta över dem. För Archersystemet innebär detta en återvändsgrän om man i framtiden skulle besluta sig för att Sverige behöver flera Archer än de 24 beställda. Haubits 77B tillverkas av förklarliga skäl inte längre och Försvarsmakten har inga fler kvar. I sådana fall skulle man tvingas köpa tillbaka pjäser från Indien eller Nigeria, vilket i så fall skulle bli fallet om de utländska intressenterna skulle göra allvar av sina intressen – såvida man inte väljer att sälja svenska pjäser.

Som skattebetalarna blir man naturligtivs upprörd över att Försvarsmakten tvingas lämna ifrån sig pjäser innan man överhuvudtaget fått någon fungerande pjäs levererad. Den enda hittills leverade förseriepjäsen är belagd med skjutförbud då för höga halter krutgas hamnar i kabinen vid eldgivning och brandsläckningssystemets funktion är opålitlig. Försvarsmakten och svenska skattebetalare står med risken och oförmågan för att kompensera industrins brister och man kan heller inte ställa för hårda krav gentemot industrin då den i så fall riskerar att gå omkull, vilket leverantören till omladdningsystemet redan gjort. Hade Försvarsmakten inte överlämnat de resterande pjäserna till industrin utan försökt behålla dem för att bibehålla kompetens hos personalen och viss operativ förmåga hade Försvarsmakten hotats av vite(!).

En direkt parallell står att finna i beslutet om en enhetsflotta om 100 JAS 39C/D Gripen som Riksdagen fattade för några år sedan. Även här var avsikten att den operativa påverkan skulle bli minimal när ett antal JAS 39A skulle modifieras till JAS 39C/D. I själva verket kom sedan påbud om att sakta ner leveranserna av modifierade JAS 39C/D för att längre kunna hålla liv i Saabs tillverkningslinje då exportorder har låtit vänta på sig. Dock flyttades aldrig slutdatumet för avveckling av JAS 39A/B varvid ett tapp i antal operativ flygplan infallit. Frågan är om man nu någonsin kommer att nå upp till 100 flygplan då Regeringen skrivit kontrakt med Schweiz om att från 2015 disponera motsvarande en division flygplan (12 st) och man därtill påbörjar modifiering till JAS 39E. Återigen så prioriteras svensk försvarsförmåga absolut lägst och pengar ur försvarsbudgeten går till rent och skärt industristöd.

En intressant ekonomisk aspekt som skulle vara intressant få mer utredd är vad som skrivs i en kommentar under dagen till ett tidigare inlägg i frågan. Den tyska motsvarigheten till Archer, Panzerhaubitze 2000 som testades av Försvarsmakten under 90-talets slut, kostar enligt uppgiftslämnaren motsvarande 4,5 miljoner dollar medan Archer enligt Officerstidningen kostar 8,3 miljoner dollar per pjäs att modifiera. En klar skillnad kan tyckas för likvärdiga prestanda. Andra uppgifter talar om att Qatar som är den senaste kunden för Pzh 2000 i år betalade 6,9 miljoner dollar per pjäs för sina 24 pjäser. Fortfarande en viss skillnad. Uppdatering 18/6 17.15: Oklarheter råder om beloppet i Officerstidningen gäller endast den svenska ordern eller den sammanlagda. Enligt DI så är den totala ordern till Bae Systems på ca 1,4 mdr kr.

Sista ordet lär inte vara sagt i den här röran. Frågan kvarstår. Jämfört med vad har Sverige sparat 400 mkr och hur värderas det i operativ förmåga? Nåväl. Som man konstaterat i diverse tidningar under dagen: Sverige ska ju ändå inte vara i krig under överskådlig tid.

Man kan också i kommunikationsstrategernas förlovade tid se det från den ljusa sidan precis som signaturen @Aktieingenjören föreslår på Twitter:




Se även Skipper som drar paralleller till den helikopterburna ubåtsjaktförmågan

Nya aspekter på SvD och ryska påsken

Justitiekanslern har fortfarande inte kommit med sitt beslut rörande ärendet med Svenska Dagbladets artikel om "ryska påsken". Idag skriver SvD:s redaktionschef Ola Billger om publiceringen av den ursprungliga artikeln. Billger påpekar att det material som tidningen publicerat redan är känt såväl i andra länder som i öppna källor. Så långt inget nytt. Däremot gör Billger ett förtydligande som är värt att omnämna, nämligen:

"Ingenstans i artikeln hänvisas till några andra källor inom Försvarsmakten. Mikael Holmström, Sveriges tveklöst bäste försvarsreporter, nämner ”militära källor” men inte deras nationalitet. Det står ingenstans att någon källa skulle vara anställd av Försvarsmakten eller annan svensk myndighet."


Ett intressant och viktigt påpekande som kan stjälpa hela ärendet om så verkligen är fallet. Vi är nog många som gjort oss skyldiga till att tolka in den förutfattade meningen i artikeln att artikeln har svenska källor.

Läs gärna också Skyttedoktoranden om att fasaden idag betyder allt i politiken oavsett om det rör Afghanistan, PRISM eller i det svenska fallet – tillkortakommanden hos svenskt försvar och svensk försvars- och säkerhetspolitik.

Hög aktivitet över Östersjön

Som skrevs i gårdagens inlägg kränkte ett ryskt flygföretag i början av veckan finskt luftrum. Företaget var utifrån beskrivningen av ungefär samma sammansättning som långfredagens nattliga företag då ingen svensk jaktincidentberedskap fanns att tillgå.

David Cenciotti som är en mycket aktiv flygbloggare publicerade under eftermiddagen ett inlägg med bilder från franska flygvapnet på vad som förefaller vara just detta flygföretag. Frankrike står för tillfället för den baltiska incidentberedskapen sedan man under våren avlöst Danmark. Frankrike har tidigare visat sig vara mycket öppet med verksamheten över Östersjön och har vid tidigare tillfällen publicerat bilder på den svenska incidentberedskapens JAS 39.

Från svenskt håll har som vanligt inte någon öppen information släppts kring veckans aktiviteter över Östersjön. Däremot berättar franska flygvapnet att svensk incidentberedskap fanns på plats tidigare i det ena fallet respektive anlände något senare i det andra. Det är glädjande att höra att den svenska beredskapen är aktiv, men samtidigt ytterst beklagligt med det omfattande hemlighetsmakeriet.

Just nu pågår i Baltikum övningen Sabre Strike där NATO övar försvar av de baltiska staterna. Det är sannolikt en anledning till den ryska aktiviteten. Den andra lär vara den beredskapskontroll som initierades i början av veckan där attackflygplan från Kolahalvön ombaserades till Besovetsbasen i Karelen. Från ryskt håll meddelades också igår att de täta beredskapskontrollerna som genomförts under våren kommer att fortsätta. Utan tvekan är detta en signifikant ändring gentemot det som för några år sedan var normalbild över Östersjön och i svenskt närområde.

Sammansättningen av de ryska företagen är högst intressant då strategiskt bombflyg i form av Tu-22M eskorteras av långräckviddigt jaktflyg (Su-27). Vid en tidigare incident handlade det om attackflygplan Su-24 som eskorterades av Su-27 och därtill kontrolleras av medföljande A-50 Mainstay radarövervakningsflygplan. Uppenbarligen ville man även ha med sig ledningsresurser ut över Östersjön. Inte osannolikt för att just kunna hålla kolla på strandstaternas incidentberedskap. Enligt fransmännen har åter ryskt signalspaningsflyg varit aktivt, vilket inte är så konstigt med tanke på NATO:s övning i Baltikum.

Beröm till franska flygvapnet för fina bilder. Återstår att se om någon svensk information dyker upp. Sannolikt inte.

Id-bild från fransk Mirage F1 ur baltisk incidentberedskap. Närmast i bild Su-27 beväpnad med 4x IR jaktrobot AA-11 och i vingspetsarna störkapslar. Längre bort strategiskt bombflyg Tu-22. Att döma av vinkel för fotot försöker Su-27 hindra Mirage F1 att närma sig Tu-22. Foto: franska flygvapnet

Franska försvarsministeriets blogg om incidentuppdragen
Franska försvarsministeriets hemsida (ungefär samma innehåll)

Uppdatering 23.00: Precis som Skipper så klokt påminner i kommentarerna så pågår utöver Sabre Strike även den marina NATO/PfP-övningen Baltops just nu i Östersjön. Ryssland drog sig för övrigt utan förvarning ur Baltops i veckan.

Från Afghanistan till Mali – Lessons learned?

Av Johan Larnefeldt, statsvetare

De senaste turerna i de politiska och militära konflikterna i Afghanistan avhandlades i ett tidigare inlägg här på Försvar och säkerhet – där den regionala dimensionens betydelse för kriget blev en central slutsats. Om vi ska reflektera över utvecklingen från svensk horisont är det just detta perspektiv – Afghanistankriget som en del av regionala konflikter och dynamiker – som har saknats i debatten. Mer allmänt har ordet ’krig’ förekommit sparsamt i offentligheten sedan den internationella insatsen inleddes för över tio år sedan. Istället har olika varianter av ’fredsinsats’ varit den dominerande benämningen.

Denna tendens – i synnerhet från politiskt håll – att inte alltid tala klarspråk om konfliktens politiska kärna har haft flera konsekvenser. För det första har det fördunklat och förenklat beskrivningen av motståndet, som ofta felaktigt har framställts som en enhetlig aktör, i princip liktydig med det sena 1990-talets talibanregering. För det andra har det bidragit till en ofullständig bild av vilka Sverige och ISAF samarbetar med, och stödjer, i Afghanistan – från korruptionen i Karzairegeringen till människorättsbrotten bland krigsherrarna (sedermera politikerna) i norra Afghanistan.

För det tredje har det osynliggjort konfliktens lokala dynamiker och de inblandade aktörernas motiv och mål – oavsett om det gäller United Front/Northern Alliance, den afghanska talibanrörelsen, USA, Pakistans underrättelsetjänst eller Hamid Karzai. Dessa faktorer försvann ofta bakom de många lovvärda mål som lyftes fram som styrande för det internationella samfundet i Afghanistan: mänskliga rättigheter, bekämpande av internationell terrorism, förbättring av kvinnors situation, utbyggd grundskoleutbildning – och mycket annat. Det kanske mest fundamentala motivet för svenskt deltagande i insatsen – trovärdighet inför säkerhetspolitiska samarbetspartners (NATO) – lyftes inte fram med någon större entusiasm i svensk politik. Och kriget verkade glömmas bort.

Efterhand gjordes förtjänstfulla insatser för att beskriva de svenska soldaternas tillvaro i Afghanistan och den bitvis mycket höga våldsnivå som ofta var okänd för den svenska allmänheten. Även Försvarsmakten började så småningom publicera mer information. Här fanns en logisk öppning för ansvariga beslutsfattare – eller svenska medier – att skildra de bredare konflikter som den svenska insatsen utgjorde en liten del av. Så skedde dock sällan. Det talades betydligt mer om fred än om krig – fast konflikten bara accelererade.

Den politiska dissonansen fick en spegling på det mer praktiska planet, när det blev allt tydligare att den civil-militära samverkan som framställdes som helt central för insatserna i Afghanistan inte fungerade. Att de ofta empiriskt ogrundade teorier och doktriner om upprorsbekämpning och demokratisering som kom att styra Afghanistankriget inte fungerade i praktiken är knappast märkligt. Idéerna om counterinsurgency var i bästa fall ambitiösa och optimistiska och i värsta fall verklighetsfrånvända. Att svensk militär personal på detta sätt underordnades amerikansk krigsplanläggning var inte alls märkligt i sammanhanget – men det blev alltmer problematiskt att det hela i Sverige fortfarande framställdes som något slags FN-dominerad fredsinsats.

I år kom till slut en bred, auktoritativ skildring av dessa parallella spår – kriget i Afghanistan, fredsinsatsen från Sverige – i form av Wilhelm Agrells Ett krig här och nu. Sveriges väg till väpnad konflikt i Afghanistan. Här skildras det svenska militära engagemanget i Afghanistan från de första besluten 2001 till den avveckling av insatsen som nu pågår. För de av oss som försökt följa kriget i och runt Afghanistan som en del av en större utveckling i Syd- och Centralasien erbjuder Agrell tydliga och rimliga förklaringar till hur det som kom att bli den svenska bilden av allt detta kunde avvika så distinkt från flertalet andra beskrivningar av konflikten och regionen.

Tillsammans med de bredare skildringar av kriget som publicerats under de senaste åren är Agrells bok viktig läsning för att förstå händelseförloppet fram till idag, och det samspel mellan verklighet och bild som ibland verkar forma svensk säkerhetspolitik. Huruvida denna skildring ger upphov till eftertanke hos svenska beslutsfattare – och huruvida den stora utvärderingsivern sprids från biståndsområdet till internationella militära insatser – måste ännu sägas vara oklart.

Fredagen den 31 maj presenterades Försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport Vägval i en globaliserad värld. Afghanistan avhandlas kärnfullt på ca 350 ord. Försvarsberedningen tar upp grannländernas betydelse, påpekar att landet alltjämt står inför stora utmaningar – och konstaterar att ISAF-insatsen nu avvecklas. Man avslutar med att påpeka att ett misslyckat presidentval nästa år innebär risk för ökad splittring och inre konflikt.

Dagen innan, den 30 maj, hade det kommit ett pressmeddelande från Utrikesdepartementet och Försvarsdepartementet om svenskt bidrag till insatsen i Mali. Detta sägs syfta till att ”förbättra säkerheten” samt att ”återupprätta landets konstitutionella och demokratiska ordning och skapa förutsättningar för humanitärt bistånd. FN-insatsen kommer att omfatta soldater, poliser och ytterligare civil personal, och ska finnas på plats för en period om inledningsvis 12 månader. […] ”Ett svenskt deltagande är dessutom ett uttryck för vårt stöd för FN och FN:s fredsfrämjande verksamhet, säger utrikesminister Carl Bildt.” Det är värt att notera att formuleringarna inte är alldeles olika de som ackompanjerade Afghanistaninsatsens inledning.

Vi bör inte befästa den tröttsamma motsättningen mellan de som ser internationella insatser som altruistisk frihetskamp och de som ser dem som aggressiv nykolonialism. Dock vore det värdefullt om ansvariga politiker gjorde större ansträngningar att förklara exakt på vilket sätt de anser att svenska intressen – säkerhet, mänskliga rättigheter, handel, eller något annat – värnas genom en viss internationell insats. Vidare behöver de som fattar beslut om dessa insatser besitta och uttrycka insikt om att man inte bara åker iväg och hjälper till i gemensamt återuppbyggnadsarbete, utan att Sverige griper in i – och blir en del av – politiska, sociala, ekonomiska och militära processer och konflikter som vi har starkt begränsad kontroll över.

Det är förståeligt om svensk allmänhet blir förvånad över dödsoffer och allvarliga skador i en insats när den inte tydligt förklarats av regeringen. Men det är problematiskt om den påtagliga optimism som tidigare verkade vägleda svenska politikers bedömning av Afghanistan förbyts i nattsvart pessimism när krigets verklighet till slut börjar tränga sig på. Tvära kast i bedömningarna av utvecklingen är destruktiva för politiska beslut, och de kan tyda på en ofullständig bild av konfliktens centrala dynamiker. Varken skönmålning eller svartmålning är eftersträvansvärt.

Ansvariga myndigheter – militära såväl som civila – har rimligen dragit ett flertal viktiga slutsatser på operativ nivå utifrån Afghanistaninsatsen. Men så länge som lärande inte sker även på den politiska nivån får dessa slutsatser begränsat värde. Den viktigaste civil-militära relationen är ju inte den mellan biståndsarbetare och soldater utan den mellan (beslutande) politiker och (utförande) väpnade styrkor. Att Afghanistankriget gått illa bör inte ses som ett tecken på att svenska soldater skulle ha misslyckats med sin uppgift, men det sätter ljuset på det faktum att svenska politiker inte alltigenom lyckats med sin. Diskussionen bör fortsätta, för att reda ut samtidshistorien och för att lära för framtiden. Nu märks alltså Mali ut på allt fler kartor, även i Stockholm.

Några lästips tills vidare

Som säkert har märkts har det inte blivit mycket till blogginlägg på sistone av en rad skäl. Framförallt för att dygnet tyvärr bara har 24 timmar. Sannolikt bör intensiteten öka något kommande veckor.


Försvars- och säkerhetspolitiken tar dock ingen hänsyn till det. Aktiviteten i Sveriges närområde fortsätter att vara hög samtidigt som NATO i Baltikum bedriver övningen Sabre Strike råkade Ryssland kränka finskt luftrum med Tu-22 bombflygplan eskorterade av Su-27 jaktplan, det vill säga samma konstellation som under "Ryska påsken". Läs gärna Observationsplatsens och Jägarchefens öppna redogörelser för utvecklingen i närområdet under våren.

Vad avser "Ryska påsken" så har justitiekanslern ännu inte meddelat sitt beslut avseende Svenska Dagbladets och Sveriges Televisions publicering av uppgifter rörande det inträffade. En konsekvens lär dock bli en ökad slutenhet inom Försvarsmakten. I det senaste numret av Officerstidningen, utkommet i veckan, återfinns en artikel med anledning av den av Försvarsmakten inlämnade anmälan. Nils Funcke, sekreterare i Yttrandfrihetskommittén, reder ut besticken avseende meddelarfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet.

Officerstidningens senaste nummer som helhet rekommenderas varmt. Ledaren skriven av Officersförbundets 1:e vice ordförande Jonas Mård, är en skarp redogörelse för konsekvenserna av försvarsmaktsorganisation 13 och de konsekvenser regeringsbeslut 5 riskerar att medföra. Jag brukar säga om Org 13 att Försvarsmakten aldrig varit så uppfylld med personal på pappret, men aldrig så tom i verkligheten. Verkligen innebär stora vakanser till följd av kommenderingar då samtliga förband lider brist på personal för att lösa sina uppgifter. Brister som avhjälps genom att andra förband och enheter, som i sin tur lider brist, beordras att stötta annan verksamhet. Regeringsbeslut 5 vill se en ökad användning av tidvis tjänstgörande personal, såväl soldater som officerare istället för kontinuerligt anställda i syfte att reducera personalkostnader. Vad detta innebär för Försvarsmaktens beredskap att med kort varsel lösa skarpa uppgifter behöver man sannolikt inte förklara.


Vidare finns i Officerstidningen en mycket intressant artikel som svart på vitt meddelar det många av oss redan vet, men inte velat omskriva av samma anledning som SvD och SVT nu anmälts – Sverige har idag inget artilleri. Det av försvarspolitikerna så haussade Archersystemet (det anses spara 400 mkr) dras med allvarliga förseningar, varvid Sveriges enda artilleriregemente om två bataljoner helt saknar artilleripjäser. Återigen har man lyckats skapa ett allvarligt förmågeglapp på samma sätt som tidigare med flygstridskrafternas stridsledningssystem och helikoptrar. Ett axiom avseende konventionell markstrid är att indirekt eld orsakar 85 % av förlusterna. Sverige står nu näst intill utan indirekt eld bortsett från granatkastarsystemen som utgör bataljonsartiller.

I artikeln beskrivs hur regementet in i det längsta dröjt med att lämna ifrån sig sina två sista haubits 77B intill att man hotats av vite från industrin, då Archer bygger på att äldre haubits 77B modifieras till Archer. Leverans av användbara pjäser dröjer dock. Den enda förseriepjäsen som levererats är belagd med skjutförbud. Företaget som levererar omladdningssystemet till omladdningsfordonet har gått i konkurs. Norge, som också väntar på leverans av 24 Archer (48 st Archer konstrueras genom att Försvarsmaktens 48 st haubits 77B modifieras), har dock inte samma problem då man behåller sina äldre M109 bandhaubitsar till dess Archer levererats. En betydligt försiktigare och klokare väg, till skillnad från den svenska där man ännu en gång har valt att såga av den gren man sitter på.

På Twitter ställde militärhistorikern och journalisten, tillika bloggaren Lars Gyllenhaal utrikesminister Carl Bildt mot väggen och föreslog sarkastiskt att landets enda artilleripjäs skulle kallas "rikspjäsen", varpå utrikesministern anklagade honom för att svartmåla försvaret.

Här ges vi åter prov på en bekymrande situation. Är landets utrikesminister av uppfattningen att Sverige i dagsläget har ett fullgott och insatsberett artilleri? Vem har i så fall gett honom dessa uppgifter? Vilken uppfattning har Försvarsdepartementet? Verkligheten sammanfattas dock bra av chefen för Artilleriregementet i Norrbottens-Kuriren som uppmärksammat artikeln i Officerstidningen: "Internationellt är signaleffekten att vi är ett land utan artilleripjäser större än vi kanske tror."

Återigen ser vi också den stora rävsaxen. Att påstå att Försvarsmakten har en förmåga som inte finns är riskfritt. Något som vissa försvarspolitiker är duktiga på. Däremot kan man inte offentligt meddela hur det egentligen ligger till då man i så fall skulle avslöja brister i försvaret som somliga anser sekretesskyddade. Vad detta i längden innebär för svensk försvarsförmåga torde det inte råda några tvivel om. Däri har vi försvarsdebattens gordiska knut som Mikael Holmström och Ewa Stenberg gjort kvalificerade försök att hugga itu. Visserligen finns det ett före och ett efter "Ryska påsken" i försvarsdebatten, men är det tillräckligt?


Läs gärna Skipper om ett land som inte har demokrati som destination. De läsare av denna blogg som ännu inte skaffat sig ett Twitter-konto rekommenderas att göra så för att följa den mycket livliga och intressanta försvars- och säkerhetspolitiska debatten under hashtaggarna #svfm, #föpol och #säkpol. Till sommaren och Almedalsveckan kommer Twitter åter att explodera i dessa ämnen.

Almedalen (i skrivande stund)

almedal-dag2-politikernaAlmedalsveckan blir lite annorlunda för mig i år, eftersom jag modererar och har varit delaktig i seminarieupplägg m.m. i egen regi och inte som anställd. Jag är engagerad på scenen i nio arrangemang, varav som moderator i åtta och paneldeltagare i en. Här följer en sammanställning av dessa, så som det ser ut just nu. Samtliga utom ett äger rum på Försvarspolitisk arena (FPA) och handlar om försvars- och säkerhetspolitik.

Måndagen den 1 juli inleds med Försvarshögskolans seminarium Officerskris i försvaret? Så tryggas Försvarsmaktens kompetensförsörjning kl. 1030-1115 på FPA.

”2010 beslöt riksdagen att värnplikten ska vila och införde samtidigt GMU. 2010 var det 14 sökande till varje studieplats på officersprogrammet. 2013 är det fyra sökande per studieplats. Hur ska detta kunna försörja Försvarsmaktens behov av officerare i framtiden? Vilka politiska beslut måste tas?”

Medverkar gör Lars Fresker, ordförande, Officersförbundet. Per-Olof Stålesjö, personaldirektör, Försvarsmakten. Jan Mörtberg, överste och institutionschef, Försvarshögskolan och Staffan Danielsson, riksdagsledamot, Centerpartiet.

Klockan 1530-1615 är det dags för Soldat på deltid – en tillgång på heltid? Försvarsmaktsråd Skaraborg är för andra året på FPA och diskuterar personalförsörjningsfrågor.

”Det finns inget försvar utan kvinnor och män som vill tjänstgöra i det, och de flesta ska växla mellan det civila och militära. Hur ska Försvarsmakten lyckas rekrytera tidvis tjänstgörande soldater och sjömän, och hur skapas intresse hos arbetsgivare att anställa dem?”

Medverkande är Leif Walterum, Kommunalråd Skövde, Försvarsmaktsråd Skaraborg. Lennart Thomsen, C TrängR, Försvarsmakten. Per-Olof Stålesjö, Personaldirektör, Försvarsmakten. Cecilia Widegren, Ordf FöBer riksdagsledamot, (M). Ingela Gardner-Sundström, Ordf Förhandlingsdelegationen, SKL. Lars Gellner, Arbetsrättsjurist, Svenskt Näringsliv. Lars Lindström, Personalchef, Paroc. Jesper Steneby, Soldat (GSS/T), Försvarsmakten.

PS. Rekommenderar en blick på det nya samarbetsavtal som tecknats för att stödja rekrytering och anställning av tidvis tjänstgörande soldater, GSS/T.

Mot slutet av dagen, kl. 1645-1730, ska jag under 45 minuter samtala med ÖB Sverker Göranson under rubriken ÖB och det nya försvaret.

”Nytt försvar, stora förändringar och en pågående försvarsdebatt. Hur är det att vara ÖB i en försvarsmakt som hela tiden förändras? Hör överbefälhavare Sverker Göranson ge sin syn på det försvarspolitiska läget, hotbilden mot Sverige och framtiden för den myndighet han leder.” Det ska bli mycket intressant att höra ÖB summera upp läget.

Tisdagen den 2 juli börjar jag med Civilförsvarsförbundets seminarium Om krisen kommer – samhällets samlade krishanteringsförmåga ska stärkas, men hur? som äger rum på FPA 1415-1500.

”De civila myndigheterna ska stärka sin planering inför höjd beredskap, har regeringen bestämt. Hur tar vi tillvara hela samhällets resurser på bästa sätt och vilken roll har vi som individer i hela skalan från kris till höjd beredskap?” Uppdaterar med deltagare när samtliga är bekräftade.

Strax därpå, 1530-1615, följer Teknik & Säkerhetsforums EU – en försvarspolitisk jätte i framtiden?

”Nato är ett flitigt diskuterat debattämne i Sverige , men frågan om EU:s framtida försvars- och säkerhetspolitik får inget större utrymme. Vart drar EU:s framtida försvars- och säkerhetspolitik? Är det önskvärt med en försvarsallians inom EU? Och vad har Sverige för hållning?”teknikosäkerhet almedalen 2012

Medverkar gör Karl Engelsbrektsson, generalmajor, Sveriges representant i EU och i NATO. TBD, riksdagsledamot, Socialdemokraterna. Johan Johansson, riksdagsledamot, Moderaterna. Linda Nordlund, ordförande, LUF samt Stefan Lindborg, ordförande, Ung Vänster.

Onsdagen den 3 juli är det dags för det andra seminariet med Civilförsvarsförbundet: Sårbara Sverige – mat på bordet om krisen kommer? kl. 1530-1615 på FPA.

Vid en krissituation tar maten snabbt slut i affärer och i våra hem. Efter kalla krigets slut och vårt inträde i EU har beredskapslagren avvecklats. Kan vi klara oss i en krissituation eller kommer många av oss att svälta? Vad gör det offentliga och vilka krav ställer det på hushållen?” Uppdaterar med deltagare när samtliga är bekräftade.

Och sist den dagen kommer det seminarium jag deltar i som debattör, nämligen Försvarsmakten, Försvarshögskolan och Folk och Försvars Nordiskt försvarssamarbete – symbolpolitik eller komplement?, även detta på FPA och det äger rum kl. 1645-1730.

”I det nordiska försvarssamarbetet Nordefco går likasinnade stater samman för att på ett kostnadseffektivt sätt öka respektive nations försvarsförmåga. Vad kan ett djupare samarbete innebära på lång sikt? Hur kan vi hitta lösningar som underlättar för ett ökat praktiskt samarbete?”

Medverkar gör Peter Fredriksson, Överstelöjtnant chef nordiskt samarbete, Försvarsmakten. Magnus Christiansson, forskare i militärstrategi, Försvarshögskolan, samt jag. Johan Larnefeldt från Folk och Försvar moderererar.

Torsdagen den 4 juli ska jag moderera ett seminarium inom ett annat område än det försvars- och säkerhetspolitiska, nämligen infrastruktur. Det är Västra stambanegruppen som arrangerar under rubriken Propp i Sveriges godspulsåder – hur sjöfart och tåg kan stärka Sverige klockan 0845-0930 på Wallers terrass, Wallers plats 2.

Det transportsätt som är mest effektivt ur ett miljömässigt och ekonomiskt perspektiv, är kombinationen mellan sjöfart och tåg. Seminariet diskuterar kapacitet och utvecklingspotential i att bättre knyta ihop sjöfart och järnväg med Västra stambanan och Göteborgs hamn som exempel.”

I detta seminarium medverkar Leif Walterum, Ordförande, Västra stambanegruppen. Stefan Gustavsson, Näringspolitisk chef, Västsvenska Handelskammaren. Magnus Kårestedt, VD, Göteborgs Hamn AB. Irén Lejegren, Ordförande, Regionförbundet Örebro samt Torbjörn Suneson, Chef verksamhetsområde Samhälle, Trafikverket (ej slutg. bekr).

Därefter bär det av till FPA igen för en utfrågning av försvarsindustrin: Hur går försvarsmaterielaffärer till? Teknik & Säkerhetsforum arrangerar kl. 1145-1230

”Hur går en internationell försvarsmaterielaffär till, hur sker kontrollen och vad är motköp? Här reder vi ut begreppen och ökar kunskapen kring hur försvarsindustriföretag arbetar.”

I panelen deltar Ola Alfredsson, VD, Kockums. Ulf Hammarström, GD, FXM. Jan-Erik Lövgren, stf GD, ISP och Jan Pie, generalsekreterare, SOFF.

Samtliga arrangemang på FPA webbsänds (se sajten när det är dags). Vill också rekommendera alla frukostsugna almedalsbesökare att inta den i FPA:s fik, för då stödjer man nämligen Fredsbaskrarnas verksamhet och där finns dessutom försvarsintresserade att diskutera med redan på morgonkvisten. Optimalt!

Oroväckande utveckling i Ryssland


När utvecklingen i Ryssland tas upp till debatt reagerar många allt för ofta med att använda ordet "rysskräck" som kontring och andra liknande förminskande uttryck. Men faktum är att det händer saker i Ryssland som ger rätt i sak till de som försöker föra en mer saklig debatt runt frågan. Bevisen för att vi ser ett allt mer auktoritärt och nationalistiskt Ryssland radas nu upp.

I mitten av maj månad kränkte enligt finska myndigheter ett ryskt transportflygplan av typen An-26 finskt luftrum vid finska viken. Detta förnekades av det ryska försvarsministeriet bara någon dag efter incidenten. Man hävdade då bestämt att man flugit 15 kilometer utanför den finska gränsen och att man inte alls kränkt något luftrum.

Tidigare i veckan skedde ånyo en kränkning. Den här gången var det inget transportflygplan utan i stället samma laguppställning som under den "ryska påsken". Ett militärt flygföretag som enligt uppgifter från finska myndigheter kränkte det finska luftrummet. En skillnad från "ryska påsken" då riktad mot Sverige var att Finland faktiskt hade egen jakt i form av F/A-18 att skicka upp för att möta det ryska flygföretaget. Bloggkollegan Oplatsen har skrivit ett mycket läsvärt inlägg i ämnet där han mycket riktigt konstaterar att en ny normalbild uppenbart håller på att etableras i vårt närområde. Det hör inte till vanligheterna att ryska bomflygplan Tu-22M3 eskorterade av Su-27 jaktplan uppträder så frekvent som man nu gör i Östersjön i ett helt nytt övningsmönster.



Men än mer oroväckande är det att Ryssland även den här gången förnekar att man kränkt finskt luftrum. Att Finland delger Ryssland information om att en kränkning av luftrummet har skett innebär i praktiken att Finland är säker på sin sak. Med dagens moderna utrustning är det inga större problem att återspela radarbilden och göra en analys av hur ett flygplan eller ett fartyg har färdats på havet eller i luftrummet. Att Ryssland nu två gånger i rad på kort tid förnekar att man kränker ett grannlands territorium kan tyda på att man anser att man kan göra som man vill utan att det får några konsekvenser för egen del. Huruvida en kränkning likt den senaste beror på ett misstag i navigeringen eller om det är en "medveten" kränkning kan man bara spekulera runt.


Men det har även hänt andra saker där Ryssland är inblandade som i allra högsta grad tyder på en fortsatt negativ utveckling. Det gäller ryskt deltagande i internationell övningsverksamhet inom ramen för PfP som man nu har dragit sig ur.



Ryssland skulle i skrivande stund deltagit i den stora internationella marina pfp-övningen BALTOPS som varje år genomförs i Östersjön under ledning av US Navy där Sverige i år deltager med korvetten HMS Stockholm. Ryssland har tillsammans med Sverige och en rad andra NATO-länder deltagit i övningen under de senaste 20 åren och har genom denna till del utgjort en bra grund för stabiliteten i Östersjön, vilket i sin tur har medfört andra positiva effekter som utbyten genom örlogsbesök o.s.v.

Men inför årets IPC (Initial Planning Conference) som gick av stapeln i Norfolk var Ryssland som vanligt inbjudna att deltaga, men hade inför mötet inte ens bekräftat varken inbjudan eller deltagande. Man dök enligt uppgift aldrig upp på konferensen. Inför MPC (Main Planing Conference) hade man fortfarande inte bekräftat något, och ett ryskt deltagande var således inte att räkna med.

Mitt under pågående BALTOPS så skickar nu Ryssland ut ett pressmeddelande via Interfax
RUSSIA-FLEET-BALTOPS KALININGRAD. June 11 (Interfax-AVN) – The Russian Baltic Fleet is not taking part in the NATO (Baltic Operations) 2013 exercises held by NATO annually under the Partnership …
Via en litauisk sida kan man finna ytterligare information där en anonym officer uppger att Rysslandinte kommer att deltaga, men han vet däremot inte varför Ryssland vägrar att deltaga i övningen detta år. Det här är nästan lika oroväckande som enskilda kränkningar av andra nationers luftrum, men ur ett annat perspektiv. Är det en engångsföreteelse, eller är det ett permanent urdragande? Det är en intressant fråga man bör ställa sig.

Ryssland har de senaste 20 åren, ända sedan 1993, deltagit med ett eller flera fartyg i övningen BALTOPS. Varför Ryssland helt plötsligt väljer att dra sig ur övningen utan förklaring är inte ett steg i rätt riktning. En annan intressant fråga är varför man väljer att gå ut med ett pressmeddelande just nu när övningen precis startat?

Det här går stick i stäv med den Moderatledda regeringens ambitioner att utöka samarbetet med Ryssland. I stället väljer ryssarna nu att dra sig ur ett redan etablerat samarbete utan förklaring. Cecilia Widegren, försvarsberedningens ordförande skrev en debattartikel i samband med att beredningens rapport släpptes för någon vecka sedan där följande rader avhandlade samarbetet med Ryssland.
Norden och Östersjöregionen präglas av stabilitet, dialog och samarbete. De övriga länderna i vår region står inför likartade utmaningar som Sverige. Det är därför ett svenskt intresse att fördjupa samarbetet med länderna i vår region däribland de baltiska staterna och Ryssland. 
  
Även SvD rapporterar i dag om den negativa utveckling vi kan skåda från Ryssland. En mycket läsvärd artikel som rekommenderas att läsa. De avslutande raderna i artikeln är tyvärr mycket talande för vad som pågår i Ryssland.
Ja, det finns stor anledning till oro. Ryssland har inte varit på rätt väg på mycket länge. Ibland får man känslan att såväl Sverige som hela Europa fortfarande när ett svagt flackande hopp om att Ryssland bara är ute på en liten avstickare från sin egentliga kurs mot demokrati. Hoppfullhet är förvisso fint, men vi ska nog slå den önskan ur hågen. Den här grannen har inte demokrati som destination.

Vi ska givetvis hoppas på och önska att de goda diplomatiska kontakterna och det militära samarbeten som tidigare förevarit med Ryssland ska fortsätta. Vi kan också fortsätta att hoppas på att det som beskrivs i SvD:s artikel bara är en tråkig parentes här och nu. Men vi måste också förstå och inse att det sker förändringar i Ryssland just nu som vi på ett eller annat sätt måste förhålla oss till. Inte minst militärt. Det går inte längre att förneka att utvecklingen i Ryssland just nu är på väg åt fel håll.




.

Risk för att ny normalbild etableras

Med tanke på hur tongångarna har varit sedan påskas är det idag osedvanligt tyst om det som kan vara den grövsta kränkningen av nordiskt luftrum sedan..ja, bra länge…Kalla kriget kanske?

Finska luftbevakningen meddelade idag att ett flygföretag med två stycken BACKFIRE-bombplan samt eskorterande FLANKER-jaktflygplan under en kort stund flög in över finskt territorium. Det kränkande flygföretaget möttes upp av den finska incidentberedskapen i form av två stycken F/A-18 HORNET. Uppgifterna i finsk media avslöjar inte om de fyra flygplanen avvisades, utan endast identifierades. Det kan innebära att den finska jakten var i efterhand och de ryska flygplanen hade redan påbörjat eller redan återvänt till internationellt luftrum när den visuella observationen genomfördes

Det som är intressant i sammanhanget är vilken typ av flygföretag det rör sig om. Det är långt ifrån den sedvanliga ryska kränkningen som det brukar rapporteras om, ett enskilt transportflygplan under inflygning till eller från S:t Petersburg, utan denna gång rör det sig om delar av det strategiska bombflyget som har varit ute och rört sig över minst intill Finska viken. Ännu en gång har BACKFIRE-planen rört sig i rote med eskort likt det man gjorde under Långfredagsflygningen. Man har rört sig så flygrutten har (o)avsiktligt gått så pass nära annan stats territorium att en gränskränkning var oundviklig. Att lägga ut en flygkurs på ett kartunderlag är ingen raketforskning och att kunna följa den kräver i normalfallet inte heller så mycket av flygförare och navigatör. Givetvis villkoras det under vilka förutsättningar man övar…

Samtidigt som denna kränkning sker genomför Västra militärdistriktet ännu en beredskapskontroll, som sig bör helt oanmäld. Ett 20-tal attackflygplan av typen FENCER samt helikopterförand omgrupperades ut på krigsbaser i Karelen och Murmanskområdet.

Likheterna med Långfredagsflygningen blir genast uppenbara. Flygstridsövning med frontnära flygförband i Karelenområdet understöds med strategiskt bombflyg med eskort över Östersjön.

Utifrån Observationsplatsens horisont tolkas detta som en klar förändring i både övningarnas sammansättning och intensitet, då genomförandet upprepades inom en tidsperiod om drygt 11 veckor.

I sammanhanget kan också noteras att de två svenska flygflottiljerna med flygdivisioner ligger helt fel. Ta en karta och dra en rak linje från Finska viken västerut…

En sak är säker. Det som skedde i morse var långt ifrån en låg nivå på genomförandet.

För den som vill läsa en utmärkt sammanställning av årets ryska övningsverksamhet i övrigt rekommendreas varm att läsa bloggrannen Jägarchefens utmärkta inlägg!

Tack James Mashiri för tipset;-)


Afghanistan – i grannarnas blickpunkt när NATO trappar ned

Av Johan Larnefeldt, statsvetare

Nedtrappningen av ISAF-insatsen fortgår, men kriget i Afghanistan tycks snarare intensifieras. Enligt färska uppgifter har våldsnivån under de senaste sex månaderna ökat, till nivåer lika höga som våren 2011 – som var det mest våldsamma året i Afghanistan sedan 2001.

Tvärtemot de vanliga argumenten i ISAF:s talepunkter om ett alltmer försvagat motstånd förefaller förra årets våldsnedgång snarare ha varit ett slags operativ paus. Detta kan ses som en logisk reaktion på tydliga incitament, samtidigt som det kan utgöra inledningen på en ny fas i konflikten: från bekämpning av utländsk ockupation (med motståndets sätt att se det) till inrikespolitisk maktkamp – något som tidigare påpekats här på Försvar och säkerhet.

Många såg förra veckans attack mot en Röda Korset-anläggning i Jalalabad som en upptrappning av konflikten, då den ytterligare utvidgade ramarna för möjliga mål. Tillsammans med ISAF:s ockupationer av hälsokliniker tillhörande Svenska Afghanistankommittén tidigare i år sätter detta ljuset på en allt svårare situation för bistånds- och utvecklingsarbetet i Afghanistan. Talibanrörelsen har tagit avstånd från attacken i Jalalabad och sagt att man inte ligger bakom den. Hur det faktiskt ligger till är knappast möjligt att fastställa, men det står klart att ett angrepp på Röda Korset går utanför mönstret för rörelsens uppträdande under de senaste åren.

Mer allmänt tycks det ske viss rörelse bland de olika militanta grupperna i Afghanistan och Pakistan, och det förekommer spekulationer om ökad integrering av olika organisationer – något som kan bli problematiskt. Den pakistanska talibanrörelsens huvudfiende är som bekant den pakistanska staten – som (genom den militära underrättelsetjänsten) är en central finansiär och inspiratör för bland annat den afghanska talibanrörelsen och Haqqaninätverket. Dock tycks den afghanske talibanledaren Mullah Omar alltjämt utgöra något slags ideologisk ledare för flertalet militanta grupper, om än med ytterst begränsad kontroll på operativ nivå.

Liknande oklarhet – och möjliga brott mot tidigare operationsmönster – finns kring en annan av de större motståndsgrupperna: Hezb-e Islami. Samtidigt som en gren av rörelsen ingår i Karzais regeringsunderlag bedriver en annan fraktion väpnad kamp, senast genom en större attack i Kabul i mitten av maj.

Denna operation förefaller framför allt ha varit riktad mot den amerikanska närvaron i landet – vars status efter 2014 just nu är föremål för förhandling med Karzairegimen. Storleken för och ansvarsfördelningen inom NATO-närvaron i Afghanistan – kallad ”Resolute Support” – diskuterades på ett toppmöte nu i veckan, men de konkreta besluten är ännu inte fattade.

Här blir det också svårt att bortse från det presidentval som planeras äga rum under nästa år. Hamid Karzai får enligt konstitutionen inte ställa upp för ytterligare en period, vilket innebär en ännu större osäkerhet än inför det senaste – djupt problematiska – valet. En yngre bror till Karzai meddelade i slutet av maj att en av deras äldre bröder planerade en kandidatur, vilket skulle kunna vara ett sätt att försöka säkra den ekonomiska och politiska maktbas som byggts upp i och med den internationella närvaron.

Som ett led i diskussionerna om både amerikansk truppnärvaro och det afghanska presidentvalet har framstående debattörer – civila och militära – talat för mer aktiv amerikansk inblandning i frågan om Karzais efterträdare. Det är dock svårt att urskilja vad man hoppas uppnå med detta, förutom mer av samma som det senaste decenniet. Hur en sådan amerikansk linje skulle se ut på längre sikt är inte heller alldeles lätt att föreställa sig. Stödet till de auktoritära regimerna i Mellanöstern – eller Musharraf i Pakistan – är kanske det tydligaste mönstret, och det framstår, milt uttryckt, inte som alltigenom eftersträvansvärt.

I längden mer relevant än storleken på USA:s eller NATO:s militära närvaro är förmodligen Afghanistans förhållande till grannländerna, i synnerhet Pakistan. Efter en del positiva tendenser i början av året tycks relationen nu ha försämrats, med återkommande rapporter om stridigheter – inte endast mellan ombud – längs gränsen. På den pakistanska sidan är det sannolikt att det nyligen genomförda valet – och det våld från den pakistanska talibanrörelsen som förekom i samband med det – tagit största delen av den politiska uppmärksamheten.

Det är dock värt att komma ihåg att gränsen mellan Afghanistan och Pakistan alltjämt är omstridd, vilket leder till återkommande konfrontationer. Den aviserade förskjutningen i pakistansk militärdoktrin – och politisk prioritering – i riktning mot större fokus på inrikes säkerhetshot (som man själv bidragit till att skapa) har ännu inte givit några tydliga resultat.

Mot bakgrund av detta blir det logiskt för den afghanske presidenten att lyfta blicken, och försöka stärka relationerna med de andra grannarna. Norrut har relationerna åtminstone inte varit lika dåliga som med Pakistan, och behoven av fungerande transportleder hjälper samarbetet framåt.

Minst lika betydelsefull för Afghanistan är förmodligen relationen med Indien, och det finns nu tecken på att denna kan utvidgas – såsom den önskelista över krigsmateriel som Hamid Karzai lade fram för sina värdar vid ett besök i New Delhi i maj. Indien har levererat relativt omfattande stöd till Afghanistan under det senaste decenniet, men då framför allt civilt sådant, inriktat på infrastruktur och utvecklingsinsatser. Direkta vapenleveranser skulle vara ett nytt steg. Det skulle också – med potentiellt negativa konsekvenser – förstärka den djupt rotade rädslan i Pakistans ledning för att man ska bli omringad av Indien.

Det är delvis denna rädsla (och den därmed sammanhängande viljan att kontrollera Kabulregeringen) som motiverat Pakistans omfattande stöd till motståndet mot ANSF och ISAF. I detta sammanhang blir ett närmande mellan Afghanistan och Indien ett riskabelt företag – särskilt om den afghanska regeringen fortfarande hoppas på pakistanskt stöd till något slags fredsuppgörelse med motståndet.

Även om Indien vill stärka sin närvaro i Afghanistan är det inte sannolikt att de skulle ha för avsikt att ringa in och därmed hota Pakistan, men föreställningen om detta är likväl en närmast konstant faktor i sydasiatisk säkerhetspolitik. Mer allmänt är det rimligt att förvänta sig att just de syd- och centralasiatiska grannarna kommer att spela en större roll i Afghanistan allteftersom NATO-närvaron dras ned och så småningom försvinner.