månadsarkiv: juli 2013

Gästinlägg: Boatswains bokhörna – När Balkan brann av Ulf Henricsson



Ännu ett inlägg från Boatswain som ägnat några dagar att läsa en av de senast utgivna böckerna från SMB och som här nedan reflekterar över bokens innehåll och de ledarskapsfunderingar som man per automatik kommer in på när man läser om Henricsson och BA01. Jag delar helt uppfattningen att fler chefer borde dela med sig av sina erfarenheter från verkligheten där ute.

/ Skipper

------------------------------------------------ 


Bakgrund

Lagom till BA01 20-årsjubileum ger Överste 1. Ulf Henricsson, på Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag, ut sin berättelse om sin första mission på Balkan.

Henricsson var chef för den första svensk-danska FN-bataljonen Nordbat2 som ingick i UNPROFOR från september 1993 till april 1994. Missionen är mest känd under beteckningen BA01 och är en av de mest omtalade och omskrivna svenska internationella insatserna, dels för den ständiga beskjutningen av bataljonen, det politiska spelet kring konflikten och även det faktum att många ur bataljonen fortfarande bär med sig tunga minnen från tiden där nere.

Några år senare återkom Henricsson till Balkan som chef för OSSE Department for Regional Stabilization i Sarajevo 1999–2001. Senare var Henricsson även chef för Sri Lanka Monitoring Mission (SLMM) april till september 2006.

Henricsson tilldelades 1997 Försvarsmaktens medalj för internationella insatser i guld med blått band och svärd i guld med motiveringen "som chef visat upprepat personligt mod som inneburit betydelsefullt föredöme under tjänstgöring september 1993-april 1994" för sina insatser på Balkan. Han förärades även Kungliga Krigsvetenskapsakademins guldmedalj ”för föredömligt ledarskap i internationell tjänst”.

Någon ytterligare presentation om mannen som blivit både älskad och förmodligen, i vissa kretsar, mindre älskad för sitt tydliga och ibland hårdnackade ledarskap känns överflödig.


Boken

Det finns åtskilliga skildringar (bl.a. Alfa Sierra: BA01 - Nordbat 2 iBosnien - Hercegovina) från soldater och officerare som tjänstgjort i fd. Jugoslavien och den här boken skulle kunna vara en i raden som skildrar misär, lera, beskjutningar m.m. Till del finns även detta beskrivet även här men det är inte det som gör boken intressant. Ett citat som väl sammanfattar innehållet och språket i boken ges av Aftonbladets kolumnist Staffan Heimersson:
”Henricson slår rekord i politisk inkorrekthet, nämner saker vid dess rätta namn och skriver enkelt målande, humoristiskt och brutalt i en grabbigt lakonisk stil utan ransonering av kraftuttryck.”
Bokens styrka är istället Henricssons exemplifiernade lärdomar om ledarskap under påfrestande förhållanden, både gentemot soldaten i skyttekompaniet, stabsmedlemmen, lokala makthavare, politiker och Högkvarteret i Sverige. Henricsson tar upp föregångsmannaskap som ett ledord som många pratar om men färre efterlever och även det som förekommer i de flesta insatser, disciplinärenden och hur att hantera dessa där allt kanske inte är svart eller vitt.

En annan av ledarskapets hörnstenar som Henricsson berör med såväl bra som dåliga exempel flera gånger är uppdragstaktik. Oftast handlar det dock om något som kanske ska tillämpas men där detaljstyrningarna tar sig abnorma proportioner, bl.a. politiska detaljstyrningar som försenade hjälpen och i förlängningen ledde till att liv gick förlorade.

Då mandatet de arbetade under stundtals lämnade utrymme för tolkning valde Henricsson att tolka dessa till sin och bataljonens fördel. Han beskriver i boken varför han gjorde som han gjorde och även att uppgiftens lösande stod främst. Det vanligaste i den situationen hade varit att fråga högre chef om mandatet var otydligt men Henricsson visste att om han frågade skulle han bli begränsad. Därmed valde han sin egen tolkning och tog även ansvar för det. Tyvärr något som inte förekommer lika ofta numera.

Den vanliga svenska (och för all del FN) sättet att lösa konflikter, genom diplomati, förhandlingar och samtal, konstaterar Henricsson tidigt inte enbart kommer fungera där. Han motsäger sig tolkningen av orsakerna till konflikten som enbart religiösa utan där krigsherrar och dylikt slåss för ära, pengar och makt oaktat religion. Dessa skurkar bryr sig varken om FN-flaggor, röda korsetmärkningar eller resolutioner och måste därmed mötas med det språk som de förstår och själva tillämpar - hot om våld och om inte det hjälper, våld. P.g.a. Henricssons hårda nypor mot buset och bl.a. efter uttalandet ”vi har från och med nu slut på varningsskott och skjuter skarpt direkt” så fick han smeknamnet ”Sheriffen från Vares”.

Henricsson beskriver inte enbart typiska macho-incidenter utan tar även upp en del intressanta moraliska frågeställningar, t.ex. människors lika värde. Detta ställt på sin spets när det i media och bland politiker börjar talas om eventuella kommande svenska förluster, hur mycket är ett balkanliv värt kontra ett nordeuropeiskt, 1 mot 1 eller…?

Den svenska insatsen (inte bara BA01) i Bosnien gjorde skillnad. Det största beviset på detta är uppgifterna om att vissa döpte sina barn till svenska namn som en hyllning till den hjälp de fått av svenska soldater.


Avslutning

Nu är staffetpinnen överlämnad till andra högre chefer inom Försvarsmakten där ledarskapserfarenheterna torde vara som störst. Dela med er av era erfarenheter till yngre och äldre kollegor så att myndigheten kan fostra duktiga ledare även framgent! T.ex. har vi snart genomfört fem marina insatser med fartyg långt hemifrån. Under dessa insatser skulle det förvåna mig mycket om det inte finns viktiga ledarskapsmässiga erfarenheter att ta till sig.

Fartygschefer, kontingentschefer m.f.l. från ML- och ME-insatserna, fatta pennan och förmedla er syn på ledarskap under påfrestande förhållanden!

Min egen erfarenhet säger att oftast lär man sig mest av sina egna tillkortakommanden och lyckade insatser inom området ledarskap. Näst mest lär man sig av praktiska exempel från andra och där fyller böcker likt denna en oerhört viktig funktion. Slutligen så anser jag att man lär sig minst av att endast läsa olika teorier kring ledarskap, även om detta givetvis inte kan utelämnas.

Tipset till kollegor, oavsett färg på uniformen, blir därför; läs boken! Köp den från Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek (smb.nu) eller låna den på närmsta bibliotek eller av en kamrat.

Om fler av dagens chefer var som Ulf Henricsson skulle dagens FM förmodligen se annorlunda ut!

Bokens betyg blir 4 mustiga skepparkransar.

/ Boatswain


Länkar:
Staffan Heimersson om boken
Bloggen Morgonsur, Magnus Ernströms bokprojekt om BA01 (utges prel. i höst enligt bloggen)
P3Dokumentär ”Svenskarna i Bosnienkriget”
Försvarsmaktens om Bosnineninsatsen

Stödfartyg till Norge – några kommentarer

På den nya norska bloggen "Forsvars- og sikkerhetsbloggen" redovisas den beställning av ett större stödfartyg (eg. underhållsfartyg) som Norge gjort och som beräknas levereras under 2016. Det är en affär på runt 1,3 miljarder norska kronor, en ansenlig summa.

Det verkar också vara ett mycket kapabelt skepp som levereras och som både norska marinen och andra mariner kommer att ha stor nytta av. För att effektivt operera med fregatter (Norge har fem enheter) behöver man en bunkerförmåga som kan flyttas närmare operationsområdet än närmsta rimligt säkra hamn. Fregatterna kan operera varhelst det behövs och utgör exempelvis stommen i de internationella styrkor som tryckt ner piratverksamheten utanför östra Afrika. De stora ytor som skall övervakas där innebär att ett fartyg som kan bunkra fregatter till sjöss är en avsevärd faktor för att maximera effekten från varje enskild fregatt. Självklart kan olika nationers fartyg bunkra från samma enhet, innebärande att det kan räcka med en tanker i området för att drivmedelsförsörja ett större antal (6-8) fregatter. Samma princip gäller naturligtvis i Norska havet och Barents hav.

Sjukvårdskapacitet för 48 patienter, landningsmöjlighet för (tung) helikopter och förläggningsmöjligheter för 116 personer utöver ordinarie besättning är egenskaper som borgar för ett användbart fartyg.

Bloggen tar också upp problem med att bemanna de fem fregatterna (även korvetter och minröjningsfartygen) och ställer sig frågan om detta fartyg kan förvärra tillgängligheten på befintliga plattformar, sannolikt p.g.a. att fartyget måste bemannas över tiden.

Några kommentarer: 


Vissa anser att svenska marinen bör anskaffa fartyg av fregattstorlek, bl.a. för att lösa uppgifter på världshaven, men även för att de anser att kapaciteten är hög på ett så stort fartyg. Det rör sig då om sjöduglighet, möjlighet till "äkta" ombordbasering av helikopter, kraftfulla sensorer och vapensystem. De ökade logistikkrav i en flotta med större skepp illustreras dock väl av blogginlägget, likaså problem relaterade till personalåtgången. Jag är också tveksam till att fregatter skulle höja svenska marinens operativa effekt jämfört med en lättare flotta (med relativt sett fler enheter). Norska farvatten och norska operativa uppgifter skiljer sig en hel del från svenska motsvarigheter och det som är lämpligt för Norge kan mycket väl vara något helt annat än det som är lämpligt för Sverige.

Marinen ville tidigare anskaffa två stridsstödfartyg, men reducerade sedan ambitionen till två stödfartyg. Tyvärr saknades politiskt stöd för dessa anskaffningar. Se Marinbloggen, och de utförliga kommentarer som Marinen lämnat i ämnet. Skipper och Skipper igen har förstås bevakat ämnet sedan några år.

Skulle man då vilja ha en logistikpjäs på 26000 ton? Jo, det vore utmärkt i många avseenden, och definitivt i lägre hotnivåer. Min huvudsakliga fundering är om resurserna för att skydda en så värdefull resurs som ett större stödfartyg finns i en flotta (den svenska) med sju korvetter som var och en verkligen behöver utnyttjas optimalt. Att gömma ett fartyg på 26000 ton i svensk skärgård känns inte realistiskt, medan att flytta fartyget långt från operationsområdet motverkar hela syftet med fartyget. I Norge gäller ett annat läge. Alliansen kan skapa det skydd som krävs för att leverera framskjutet underhåll även i högre hotnivåer.

En lämpligare lösning för svenska marinen vore ett mindre fartyg (än det norska), med viss förmåga till självskydd (luftvärnssystem) och större sannolikhet för att kunna döljas i svensk skärgård och infrastruktur. För att kunna ge erforderlig mängd bunker, förlägga personal och lagra och hantera förnödenheter krävs ändå en relativt stor plattform.

Enligt materielplanen är det livstidsförlängning av Carlskrona och vidmakthållande av Trossö som gäller.  Carlskrona bör då den strategiska situationen medger utgöra huvudalternativ för operationer långt borta. Trossö stödjer då "ständigt" nationella operationer.

Nåväl, det är intressant att se vilka lösningar andra länder väljer och anser sig ha råd med, samt hur geostrategi och allianser påverkar operativa och därmed materiella behov.



Insats – Hemma igen!

Serien om insatslivet fortsätter med min hemkomst från Bosnien i oktober 1995.

Hemma


Så var jag till slut hemma. Min packning kom dagen efter men det kändes inte viktigt, bara typiskt. Det skulle bara strula.

Efter att i månader levt under ständig beskjutning och i tät samvaro med gruppkollegorna satt jag helt plötsligt hemma i lägenheten. Vart tog alla vägen? Vad skulle jag göra nu? Jag hade sökt BA06 och började min väntan på besked. Tillsvidare var jag ledig.

Helt ensam var jag inte eftersom en mig närstående genomgick en jobbig skilsmässa efter hemkomst från sin fjärde mission och bodde hos mig ibland. Det var bra att vi hade varandra. Vi kunde tala om allt men behövde inte tala om allt, mycket förstod vi utan att behöva tala med varandra. Det räckte med en blick.

Den här hemkomsten var på sätt och vis lättare än den första, den från Libanon. Jag var den här gången införstådd med att ingen var intresserad av mina upplevelser, att ingen ville veta och om de frågade var det för att vara artig. Jag anpassade mitt uppträdande till det.

Många fnös åt missionen och menade på att ”det minsann inte var en BA01”. Nej, som BA01 var det inte med all den osäkerhet som då tycks ha rått. Någon har däremot sagt att vi blev beskjutna mer än BA01 men jag har ingen aning. BA04 präglades av svagt ledarskap, både på UNPROFOR HQ-nivå och på bataljonsledningsnivån. Missionen präglades också av begränsningar i rörelsefriheten, i frustration och elände och döda civila. Men missionen innehöll också lättnaden att till slut få agera och känslan av tillfredställelse när NATO började bomba. 

Tio dagar efter att jag lämnat Bosnien trädde vapenvilan i kraft, kriget var slut.


Mitt krig var däremot inte slut, inombords. Jag var lättretad och orolig och hade svårt för att sova. Jag undvek därför krogmiljön och festade hemma hos folk i stället. Nyårsafton -95 var trevlig, ända fram till fyrverkeriet som skrämde skiten ur mig, bildligt talat. Jag visste att det var ofarligt, jag såg det tändas men ändå gick pulsen igång och jag blev hyperalert och upplevdes kanske som nervig. Smällarna från fyrverkeriet skickade kroppen tillbaka till Balkan, trots att hjärnan talade om för mig att jag stod där i västra Härjedalen. Det var obehagligt. Eventuellt lyckades jag dölja det genom att gå in och ner till baren, men det var säkert någon som såg att något var fel. Ingen sa något om det till mig vad jag minns.

Vid valborgsmässoafton ett kvartal senare var det samma visa. Den kvällen var jag inte beredd på smällarna och därför blev det än värre. Jag blev illamående av ljudet och sökte mig undan en stund.

Svenska soldater dog i Bosnien och det gjorde att tankarna kom. Det kunde ha varit jag eller några av mina vänner. BA05 hade inte samma tur som de föregående missionerna hade haft. Så jäkla typiskt! Efter vapenstilleståndet började svenskarna dö. Onödigt!

/C

Ökenkriget i Sverige

En samling färgbilder från Nordafrika 1943.

Barnen och jag besökte härom dagen Flygmuseet F 21 i Luleå. Det finns så mycket att se där att man alltid upptäcker nya saker vid varje besök. Vilket väl också beror på att museet utvecklas. Men denna gången gjorde jag en pinsam upptäckt.

Trots att jag skrivit böckerna Tyskar och allierade i Sverige och Spökpatrullen (med Karl-Gunnar Norén) har jag lyckats missa att Flygmuseet i Luleå har en märklig allierad lämning från Nordafrika 1941-43. Det rör sig om en liten behändig brittisk radarstation använd i Libyen fram till 1943, som såldes till Sverige. Modellen hette i brittisk tjänst AMES type 6 Mk III. Inte mindre än 28 stycken fick köpas av Sverige. De första fem levererades redan sommaren 1944. Ytterligare ett konkret bevis på de hemliga banden mellan Sverige och de västallierade, som fanns redan i början av kriget och blev konkretare efter krigsvändningen 1943.

Det finns många skäl att besöka Flygmuseet F 21 i Luleå, förutom alla möjliga svenska flygmaskiner finns i samlingen även en mängd utländsk materiel. Utöver nämnda radarstation flera delar av västallierade, sovjetiska och tyska flygplan som av olika skäl hamnat i Sverige och Finland. Är det någon här som lagt märke till två Hampden-delar som nyligen inkommit? ;-)

För övrigt innehåller senaste numret (4/2013) av tidskriften Soldat & Teknik ett sex sidor långt bildreportage om min medförfattare Karl-Gunnar Noréns 380 mil (!) långa egyptiska jeep-expedition 2012 i Spökpatrullens spår.


Den brittiska radarstationen från ökenriget som nu är en del av F 21:s flottiljmuseum. I svenska flygvapnet fick den beteckningen ER III b.

Fortsatt tystnad

Fortfarande har inget hörts från Regeringen eller Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren avseende den mycket stora ryska övning som genomförts under veckan. En övning som helt vänder upp och ner på många av de uttalanden Regeringen tidigare gjort och delar av Försvarsberedningens rapport.

Helt tyst är det dock inte. Det sänds på andra kanaler. Cecilia Widegren har idag en debattartikel i GT där hon beskriver hur "Regeringen satsar 122 miljoner kr på förvaret i Västsverige". Vad dessa 122 mkr handlar om är en renovering och anpassning av flygplatsområdet i Karlsborg. Karlsborg hade fram till mitten av 90-talet en flygflottilj då den lades ned. Flygplatsen har sedan funnits kvar för att möjliggöra transport av framförallt fallskärmsjägarförbanden och specialförbanden och senare även den luftburna bataljonen och för flygning med UAV. (För övrigt avvecklas den luftburna bataljonen under innevarande år för att uppgå i manöverbataljon lätt tillsammans med enheter ur Livgardet. Debattartikeln ger inte riktigt den bilden)

Liksom övriga flygflottiljer och militära flygplatser har det under de gångna decennierna ackumulerats stora behov av renoveringen av infrastrukturen. I Ronneby har det handlat om hangarer och ett nytt flygledartorn där det i år hade gått så långt att lokalerna inom kort hade blivit obrukbara enligt lag. I Luleå har det handlat om renovering och utbyggnad av en transportplatta för att bland annat kunna ta emot de transportflygplan som försvaret numera är beroende av för sin rörlighet.

Detta är investeringar som Förvarsmakten i flera år budgeterat för, men där Regeringen ej fattat beslut. Resultatet har då blivit att pengar årligen återlämnats till statskassan – en klar vinst för Finansdepartementet. Förvisso har Försvarsmakten ofta fått tillbaka delar av anslaget längre fram i tiden, men likväl blir resultatet ett lägre försvarsanslag. Samtidigt får Försvarsmakten år efter år budgetera för samma renovering samtidigt som verksamheten blir lidande liksom andra budgetposter får skjutas på framtiden. Resultatet av renoveringarna och tillbyggnaderna blir ju som Widegren skriver i sin debattartikel att "nu kan det övas och utbildas mer och fler verksamheter". Hade inte Regeringen väntat med att fatta beslut om redan budgeterade investeringarna hade dessa fördelar kunnat nås för flera år sedan.

Frågan blir då, är det satsningar som Regeringen genomför när det handlar om projekt som i flera i år budgeteras inom redan angiven ram?

Vad avser det sista stycket i debattartikeln blir det skäl att återkomma senare. Vi får tydligen också fortsätta vänta på att få höra Regeringens och Försvarsberedningens åsikter om hur den stora ryska övningen ska anses påverka försvarspolitiken.

En talande tystnad

Eller är det möjligen en tyst minut för den nymoderata försvarspolitiken vi upplevt den gångna veckan sedan nyheterna om den massiva ryska beredskapsövningen började få genomslag i Sverige? Tonen på landets ledarsidor har inte varit nådiga. Igår var det Smålandspostens tur att ta heder och ära av den moderata försvarspolitiken.

Med Rysslands samhällsekonomiska kollaps under 90-talet följde lika naturlig kollaps hos de ryska väpnade styrkorna. Denna kollaps togs som inteckning i försvarsbesluten 1996, 2000 och framförallt 2004 för sänka omfånget på, ambitionerna och anslagen för det svenska försvaret. Att så skedde 1996 och 2000 var relativt logiskt om man ser till hur den ryska militära förmågan då var (bortsett från att man behöll en ambition som ej var finansierad – mer om det i kommande inlägg). Nedgång i förmåga hos den dimensionerande faktorn ger en möjlighet att själv sänka ambitionen alternativt att använda ”tidsfristen” till omfattande reformering.

Att vara snabb att inteckna tecken åt det ena hållet förutsätter att man är lika snabb att reagera åt det andra hållet.

Problemet med militär förmåga är att den i regel tar ett drygt decennium att bygga då från att beslut verkställs ska materiel anskaffas, personal grundutbildas, nya chefer tas ut, dessa ska i sin tur utbildas och lära sig leda nya förband. Jämförelsen med att ta fram ett nytt elitidrottslag stämmer väl. Vi ser till exempel idag i Ryssland frukterna av omfattande och medvetna ansträngningar sedan millennieskiftet.

Ska man kunna reagera även åt det tråkigare hållet krävs det att man sätter upp indikatorer och beslutspunkter och är ärlig mot dessa om de väl infaller. Annars kommer man ohjälpligt på efterkälken. Alternativet är att över tiden behålla en hög grundberedskap. Vi har i Sverige varit duktiga på att använda oss av tecken för att rusta ned vår förmåga, men inte haft ärligheten att följa med åt andra hållet.


Georgienkriget innebar ett bryskt uppvaknande för en svensk regering som året innan inlett ytterligare nedskärningar på försvaret, lika långtgående som alternativet med lägst anslagsnivå inför Försvarsbeslutet 2004. Istället för de under våren 2008 aviserade förbandsnedläggningarna blev resultatet en ny inriktningsproposition för försvaret våren 2009. En proposition som de moderata delarna i regeringen framhåller som något som starkt ökat den svenska försvarsförmågan. Huruvida så verkligen var fallet diskuterades på WW för ett halvår sedan och kommer fortsatt också att diskuteras.

Sedan den ryska militärreformen på allvar började uppmärksammas efter Georgienkriget har den svenska regeringen konsekvent talat om att detta är något som sker från låg nivå eller till och med mycket låg nivå. Att förmågan hos de ryska väpnade styrkorna sedan länge har lämnat den låga nivån, precis som flera debattörer framfört, torde ha blivit alltför tydligt den gångna veckan och tecknen på detta har de gångna åren varit många. Så sent som i Almedalen påpekade man från moderat håll att den ryska upprustningen sker från en låg nivå.

Visst stämmer det att den ryska upprustningen sker från en låg nivå. All upprustning sker per definition från en låg nivå! Vad man inte säger något om är dock när den låga nivån inträffade. Lågpunkten var i slutet av 90-talet och som veckans beredskapsövning visar har man idag byggt upp en god förmåga att samordnat använda, leda och logistiskt hantera de väpnade styrkorna. Läs gärna Jägarchefens utmärkta analys av övningen om ni inte redan gjort det. En bedömning jag fullt ut delar.


Vi befinner oss nu i en situation där vi har en försvarsberedning som så sent som förra månaden presenterade sin omvärldsbedömning för överskådlig tid, innebärande 5-12 år framåt i tiden, enligt dess ordförande Cecilia Widegren. Ryssland ägnas av naturliga skäl en mycket stor del av Försvarsberedningens rapport. Rapporten konstaterar att den politiska utvecklingen är oroande och får allt fler totalitära drag. Man konstaterar vidare att den ryska militära förmågan ökar. Det är svårt att ur rapporten tolka den militära förmågan som låg även om man i rapporten konstaterar att det är långt kvar till övningar av den storleken som Sovjetunionen genomförde. Ett viktigt konstaterande är därtill, med facit från den gångna veckan, att ”Ryssland behåller och utvecklar därmed sin förmåga att bedriva strid i stora förband försvarsgrensgemensamt parallellt med att nya koncept prövas”.

Det blir därför märkligt när Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren i en intervju med SVT i Almedalen beskriver de ryska väpnade styrkorna som något som rostat sönder i många år och militärreformen som "sedan 2008 väldigt ambitiösa militära planer på att modernisera från väldigt låga nivåer" och att det vi idag ser är en stegvis uppbyggnad från "väldigt låg nivå där det rostade sönder och mannarna inte fick mat". Den nivå man har idag anser inte Widegren vara jämförbar med vad man hade under Sovjetunionens tid. Widegren motiverar också sitt ställningstagande med sina tre besök i Ryssland under det senaste halvåret för att på plats möta officiella representanter och diskutera utvecklingen. Den bild som Widegren redovisar är därmed en bild som skiljer sig från vad Försvarsberedningens rapport tecknar, men det är som sagt samma retorik som gått igen när försvarsministern och andra moderata försvarspolitiker tidigare uttalat sig i ämnet.


Kanske är det just därför vi idag bevittnar en sådan massiv tystnad från framförallt de moderata försvarspolitikerna. Det hade varit passande att ordföranden i Försvarsberedningen under veckan hade kommenterat det faktum att Ryssland på 48 h uppvisat den förmåga att bedriva stora försvarsmaktsgemensamma övningar, som beredningen fastslog att man hade långt kvar till. En bedömning som därmed skulle ha utgjort en dimensionerande faktor för framtida svenskt försvar. Sedan nyheterna kom om den ryska övningen har Cecilia Widegren publicerat 5 inlägg på sin hemsida om helt andra ämnen, samt ignorerat alla de frågor som ställts till henne på Twitter om betydelsen av övningen (vissa Tweets kan jag dock förstå att ignorerar med tanke på att de inte är så konstruktivt formulerade).

Jag är säkert inte ensam om att efterlysa att få veta vad Regeringen egentligen anser om den ryska militära förmågan idag och vilken nivå man tror att den kommer att ha om några år. Var man var för 5 år sedan är av mindre intresse utom för att avgöra trenden. Den torde redan vara tydlig. 

Lika intressant är det att allmänheten får veta hur den svenska nationella försvarsförmågan är idag. Hur långt har vi tagit oss från lågpunkten i form av försvarsbeslutet 2004? (Den NATO-rapport Regeringen så gärna refererar till mäter inte någon aktuell förmåga utan bygger på de uppgifter Sverige lämnat om målsättningarna med det svenska försvaret)


Förhoppningsvis var det vi just bevittnat inte bara en talande tystnad utan en tyst minut för den nymoderata försvarspolitiken. Vi får se. Det bör inom kort komma en replik på Peter Hultqvists debattartikel med skarp kritik mot Regeringen för att inte Moderaterna helt ska förlora initiativet i försvarsfrågorna. Låt se om budskapet har ändrats.


Se gärna hela det ovan nämnda SVT-inslaget från Almedalen där Magnus Christansson gör en mycket stark insats.

Jägarchefen och bredsida från Småland

Ett tåg kommer lastat, och inte bara ett tåg.

Jag är störtimponerad av Jägarchefens analys av rekordövningen, den som just håller på att avslutas. Min enda kritik skulle vara att han missat att illustrera med klippet ovan från rysk militär-TV.

I övrigt kan jag bara hålla med om hur läsvärd den polska analysen är, trots att den alltså skrevs före senaste beredskapsövningen. Bara ett kort utdrag: "They have no precedent in Russia’s recent history in terms of the size of the forces involved, the measures employed, the territorial span, the number of exercises, or the scheduling and mode of carrying out the drills [...] at least some parts of the Russian army have reached the expected level of permanent readiness."

Sist men inte minst ett citat ur Smålandspostens senaste ledare: "grundantagandena för det senaste årtiondets försvarspolitiska beslut gäller inte längre".

Försvarsmakten – Ett äventyr eller säkerhetspolitiskt medel?

TV4 och reportern Anders Pihlblad gjorde strax innan Almedalenveckan ett besök i Djibouti och medföljde då även HMS Carlskrona till sjöss där man gjorde ett antal inslag. Ett bra initiativ och glädjande att se att riksmedia besöker ett marint insatsområde trots att piratverksamheten nu är lägre än någonsin tidigare i området utanför Somalias kust. Men i inslagen diskuterades även Försvarsmaktens problem med rekryteringen till förbanden.

I inslaget talar man om att rekryteringsunderlaget kan minskas om de internationella insatserna reduceras.
"Försvarsmakten befarar att färre ska söka sig dit eftersom antalet utlandsuppdrag minskat. Just möjligheten till utlandstjänst är ett av de viktigaste argumenten när försvaret rekryterar personal."
Problemen med rekryteringen håller nu på att ta sig nya skepnader som jag anser är mycket olyckligt. Att genomföra regelbundna internationella insatser med våra olika förbandstyper för att överhuvudtaget kunna rekrytera och behålla personal anser jag som en helt felaktig och osund väg att gå. Dessvärre är jag väldigt medveten om att det är långt i från alla som delar den uppfattningen.

Redan i riksdagens proposition från 2009 "Ett användbart försvar" slog man fast att Marinen och Flygvapnet primärt skulle inriktas mot det nationella försvaret. D.v.s. skalförsvaret av Sverige, något man helt prioriterat bort under ett antal år efter FB-04. Trots detta har den nygamla inriktningen inte förrän under de senaste åren börjat få genomslag och en återtagning har kunnat påbörjas inom Flygvapnet och Marinen.

Min bestämda uppfattning är densamma som jag alltid har haft under alla år, den att Marinen behöver all tid som kan skakas fram för att fortsätta återtagningen efter den strategiska time-outen då försvaret av Sverige inte längre var politiskt intressant, och där Försvarsmakten gjorde allt för att legitimera sin existens. För Marinens del blev halmstråt först terroristhantering och därefter piratjakt. Något som kommer surt tillbaka nu när det åter igen ställs samma krav som tidigare.

För att kunna göra detta hävdar jag bestämt att det måste ges tid och möjlighet till att på riktigt ta tag i detta. Varje gång vi gör något annat så skjuter vi berget framför oss. Det är egentligen enkel matematik. Provtursverksamhet, internationella övningar i olika former och som nu en förnyad insats i Adenviken påverkar detta i olika omfattning, i synnerhet med ett mycket svårt personalläge som lök på laxen.

Marinen genomför numera varje år två maringemensamma nationella övningar med syftet att återta och utveckla de marina förmågorna till kvalificerad väpnad strid. En övning genomförs under vår respektive höst under namnet SWENEX. Det är enbart vid dessa två unika tillfällen som möjlighet bereds för att samöva HELA Marinen samtidigt och återta den förmåga som MI regelbundet återkommer till och som han bland annat kommenterade på ett bra sätt i en replik till bland annat den här bloggen i januari 2012. 

Men hur prioriterar förbanden SWENEX? Hur många av Försvarmaktens totala numerär av (på papperet sex) korvetter deltog under vårens övning? Är marintaktisk chef nöjd med uppslutningen? Av minröjningsfartygen deltog mer eller mindre samtliga ska tilläggas. Nu finns det givetvis anledningar till både det ena och det andra, men det är till synes tydligen svårt att kraftsamla Marinens ytterst begränsade resurser till två ynka tillfällen under ett helt år. Det blir i sammanhanget dessutom svårt att beklaga sig över att Marinen inte har tillräckligt med fartyg att skapa en B-styrka om man inte ens samlar ihop det som faktiskt finns. Vi får hoppas att man lyckas bättre med den manövern till höstens övning.

Men detta var ett sidospår till den egentliga frågan som handlade om att deltaga i internationella övningar bara för att locka ungdomar till yrket. Jag anser att det är en felaktig väg att gå och det rimmar inte med Marinens behov av verksamhet. Det rimmar framför allt inte med den omvärldsutveckling vi nu ser i vårt omedelbara närområde här och nu. Det rimmar heller inte med tidigare politisk inriktning. Det skulle förvåna mycket om inte nästa försvarspolitiska inriktningsbeslut kommer att vara än tydligare på den punkten.

Min bedömning är att en eventuell reducering av internationella insatser inte kommer att vara avgörande för rekryteringen. Resurserna skulle i ett sådant läge läggas mer på nationella övningar och försvaret av Sverige, vilket av den stora massan mest sannolikt ses som väldigt viktigt och angeläget.

Det kommer alltid att finnas de som söker till Försvarsmakten för äventyret att få åka utomlands i tjänsten, i synnerhet under en insats som i Adenviken där risken för liv och hälsa inte är överhängande, samt att man drar in lite extra pengar under en insats. Frågan man bör ställa sig om det är den typen av individer vi verkligen vill rekrytera till Försvarsmakten. Det kanske till och med är den kategorin av människor vars anställning ändå blir kortvarig då de redan från början bestämt sig för att stanna en kort tid, deltaga i en utlandsinsats och därefter lämna Försvarsmakten för civila studier etc. 

Jag tror heller inte intervjuerna i repotaget här nedan speglar samtliga anställdas syn på saken. Som man frågar brukar man få svar heter det...

Ska Försvarsmakten i första hand vara ett säkerhetspolitiskt medel med rätt förutsättningar? Eller ska den vara ett äventyr för unga människor? Det är en fråga både politiker och Försvarsmaktens ledning måste ställa sig.

Frågan om hur att rekrytera och behålla personal är en större fråga än så med många bottnar. Att det behöver göras något råder det ingen tvivel om, men att utlova internationella insatser skulle inte vara rätt väg. Till tiotusenkronorsfrågan - om hur att rekrytera och behålla får vi återkomma till framöver.

Minskad%20nyrekrytering%20oroar%20F%C3%B6rsvarsmakten

För formens skull ska det tilläggas att jag anser att insatser utanför Sverige är viktiga och att HMS Carlskrona på ett bra sätt bidrar till säkerheten i dessa pirathärjade vatten. Men insatser som denna kan inte vara helt styrande då det finns hål som måste täppas till på andra ställen p.g.a. felaktiga politiska bedömningar under ett antal år.

Amatörer pratar om stridsteknik proffs pratar om logistik

Analys

Analysen kommer vara indelad i sex (6) ämnesområden, Allmänt, Sjöstridskrafterna, Luftstridskrafterna, Markstridskrafterna, Logistik samt Diplomati. Detta för att kunna erhålla en högre grad av läsbarhet och spårbarhet. Sammanfattning i slutet kommer likväl vara uppdelad enligt de sex underrubrikerna. Att observera är att detta är en initial analys av beredskapskontrollen, jag kommer återkomma rörande den vid rekapitulering av 3.kv övningsverksamhet.

Likt tidigare analyser på denna blogg vill jag poängtera att detta är en analys gjord på öppen information samt det är hur jag ser på det. Således är det ej knutet till varken Försvarsmakten eller någon annan statlig eller icke statlig verksamhet. Jag kommer ej heller beröra allt som skett under övningen. Denna analys omfattar åtta (8) A4 sidor, däremot har jag nog material för uppemot 20 sidor, men att lägga ut allt detta på en blogg fyller inget syfte, redan denna mängd talar på storleken av övningen. Således är det bort skalat övningsmoment o dyl och jag har valt att belysa visa saker.

Allmänt.Under fredag kvällen (130712) beordrade President Vladimir Putin Försvarsminister Sergei Shoigu att genomföra en beredskapskontroll i det östra och centrala militärdistriktet (MD Ö och MD C). Övningen skulle påbörjas under den tidiga lördagsnatten, dvs order gick ut under fredagskvällen samt larm gick ut till förbanden under sena fredagskvällen tidig lördag. Särskilt fokus skulle läggas vid genomförande av förflyttning av stora militära förband, underhållstjänst, sjukvårdstjänst samt ubåtsräddningsinsatser.

Att delar av MD C markförband kom att deltaga i denna beredskapsövning bör nog ses ur ljuset att vissa av dessa förband fick mycket dåliga värderingar utifrån den första beredskapskontrollen som genomfördes. Samt att mest troligt är även delar av förbanden inom MD C är predestinerad att genomföra förflyttning till MD Ö i händelse av en konflikt i detta område m h t att MD Ö enbart omfattar 26 st brigader inom olika funktioner.

Inledningsvis kom rapporteringen göra gällande att övningen skulle omfatta 80,000 soldater cirka 1,000 stridsvagnar och stridsfordon, 130 luftfarkoster av olika typer samt cirka 70 fartyg ur Stilla Havsflottan. Detta uppgavs under natten mot lördag (130713). För att därefterunder morgonen (130713) ändras till att antalet soldater skulle nu uppgå till 160,000 stycken, fortfarande samma mängd fordon, luftfarkoster samt fartyg. För att slutligen måndagen (130715) omfatta 5,000 stridsvagnar och stridsfordon i övrigt samma uppgifter enligt lördagen.

Beredskapskontrollen har varit indelad i tre (3) stycken skeden. Skede 1 var tilltransport och förberedelser, kan liknas med ett mobiliseringsskede dvs förbanden förflyttas till koncentrationsområden där förberedelser för strid genomförs. Detta skede varade mellan 130713 intill 130715. Skede 2har innehållit stridsövningar d v s vid ett riktigt väpnat angrepp försvars och anfallsstrid genomförs detta skede varade mellan 130715-17. Slutligen skede 3 vilket är att likställa med en demobilisering (återtransport till ordinarie grupperingsplatser) av förbanden vilket varade mellan 130717-20.

Beredskapskontrollen har likheter med en klassisk mobiliseringsövning. Det vill säga att inledningsvis genomför man inryckning/förflyttning till koncentrationsområden. Därefter genomför man inskjutning, kontroll/repetition av grundläggande kunskaper. Därefter genomförs stridsövningar. Slutligen demobilisering av förbanden.

Redan halvvägs in i övningen ansåg President Vladimir Putin att övningen var med beröm godkänd hur förbanden hade löst sina uppgifter. Samt han berömde den höga stridsberedskapen på förbanden. Han valde att noggrant poängtera att förbanden ej varit förberedda på detta och att det är en sak att prövas på sitt eget övningsfält kontra dessa prövningar som de utsätts för nu under realistiskaförhållanden. Detta var ingen utbildningssituation utan en fullt tillämpad övningen enligt honom. Dock så påtalade han att övningen är inte över förän förbanden är åter sin utgångsgruppering. Han påtalade även att att de Ryska väpnade styrkorka skall vara stolt över sig själv och vad de åstadkommit.

Sjöstridskrafterna.Totalt sett har cirka 70 olika typer av fartyg ur Stilla Havsflottan varit delaktiga i beredskapskontrollen. Övningar har genomförts i Japanska havet och Ochotska sjön. Ingående typer av fartyg har varit kryssare, jagare, robotbåtarlandstigningsfartyg, underhållsfartyg m m.

Huvdsaklingen har rapporteringen varit kring följande fartyg Kryssaren Varyag (Slava), Jagarna Bystryy (Sovremennyy), Marsalk Shaposhnikov (Udaloy I), Admiral Vinogradov (Udaloy I) och landstigningsfartygenOslyabya (Ropucha I) och Nikolay Vilkov (Alligator).

Ingående övningsmoment för flottan har varit artillerieldgivning, luftförsvar, ubåtsjakt, minjakt, manövreringar, skadehantering och antipirat operationer. Ubåtsjakten har även genomförts i samarbete med marinflyget.

Vad avser eldgivningmed fartygsartilleri skall samtliga blivit godkända samt kryssaren Varyag erhöll högsta betyg. Likväl skall förbanden blivit godkända på ubåtsjakt uppgiften. Bekämpning av luftmålmed artilleri har även genomförts av flottan. Resultaten skall även där ha varit tillfylles enligt rapporteringen.

Att notera är att under den senare delen av beredskapskontrollen skall det ha varit mycket hårt väder som flottenheterna övades under. Det har rapporteras om stormstyrka samt även dålig sikt, trots detta har förbanden fortsatt öva. Detta tyder på att de ej har en låg nivå i sjömanskap, vilket skulle varit fallet om de ej övat mycket, än mindre handhavande av egen materiel under sådana förhållanden.

Dessa förmågor liknar de som övades under beredskapsövning 2 med Svarta havsflottan dock med tillägget antipiratoperationer. Således kan man förutsätta att detta är basförmågor som den Ryska flottan skall besitta över tiden.

Stilla Havsflottans bassäkerhetsförband har även övat antisabotage uppgifter mot specialförband. Uppgiften var att nedkämpa fientliga attackdykare i hamnbassäng samt kontrollera efter sabotage samt sprängladdningar på såväl fartyg som atomdrivna ubåtar. Denna uppgift har de löst väl enligt rapporteringen.

Avseende utnyttjandet av bassäkerhetsförband under beredskapskontrollen finns en intressant notis för cirka 2 veckor sedan att vid Stilla havsflottan satte man upp ett nytt säkerhetsförband just för att skydda sina flottinstallationer. Om det var det förbandet som nu prövades eller om det var något av de ordinarie marina spetsnaz förbanden skall jag låta vara osagt. Men att man tar seriöst på skyddet av sina flottinstallationer mot special-/jägarförband är tydligt. Men bedömt lär de ordinarie marina spetsnaz förbanden utnyttjas som B styrka för att öka realismen men även att de skulle prövas i att genomföra DA (Direct Action) insats mot flottinstallationer.

Luftstridskrafterna.Flygstridskrafterna har i huvudsak utnyttjas ur 3. PVO. Stridsflyg som utnyttjas har varit SU-24, SU-24MR, SU-25 ,SU-27SM, MIG-31. Övrigt flyg som nyttjas är även IL-20 samt IL-76. Helikoptrar som utnyttjas har varit MI-8, MI-24 och KA-52. TU-95MS ur det strategiska bombflyget har även utnyttjas samt TU-142 och II-38 ur marinflyget.

SU-27 ur 3. PVO har bl a genomfört bl a skydd av fartygs formationer mot luftangrepp, orienteringsövningar över hav, samt havsövervakning i syfte att lokalisera fartyg och objekt. Man har även skyddat tilltransporter samt omgrupperingar över land mot luftangrepp. Samt genomfört understöd med luftförsvar vid landstigning.

Marinflyget har även varit aktivt, som tidigare nämnts har det genomförts samövning avseende ubåtsjakt med Stilla Havsflottan. Flygplanstyper som varit aktiva vid dessa moment är TU-142 samt II-38, dessa skall ha löst sina uppgifter.

Attackflyg samt attackhelikoptrar har även övat samverkan och attack mot markmål. Vid ett tillfälle genomförde 14 SU-25 samt 8 MI-24 ett gemensamt luftangrepp mot en tänkt motståndare. 800 raketer avfyrades samt 30 flygbomber släpptes, resultatet skall enligt övningsledningen varit tillfyllest.

Likt beredskapsövning två i mars, så höjdes även beredskapen på det strategiska bombflyget under denna övning. Den 13 juli gick man upp i full stridsberedskap med de långräckviddiga TU-95MS flygplanen och påbörjade förberedelser för att genomföra stridsuppdrag. Vilket kan tyda på att i händelse av väpnad strid i något av militärdistrikten kommer det strategiska bombflyget utgöra flankskydd i de övriga riktningarna.

En uppgiften det strategiska bombflyget erhöll var att genomföra s k strategisk avskräckning, denna skall ha genomförts över Japanska och Ochotska havet. För att skydda TU-95MS bombplanen utnyttjades sju (7) stycken SU-27SM.

Vid detta tillfälle utnyttjades en rote TU-95MS som flugit i anslutning till Japanskt territorium, längs de japanska öarna från söder djup intill Hokkaido. De Japanska självförsvarsstyrkorna kom att skicka upp sin incidentberedskap. Japanskt luftrum kränktes ej av denna flygning. Likväl kom det Sydkorenska flygvapnet skicka upp sin incidentberedskap för att följa förflyttningen av roten då dessa höll på att kränka Sydkorenskt luftförsvarsområde.

Vid ytterliggare ett tillfälle utnyttjades fyra (4) stycken TU-95MS för att understödja med Stilla Havsflottan med att finna motståndarens fartyg. Detta skall också ha genomförts över det Japanska havet. Denna flygning skall ha genomförts utan intermesson och över internationellt vatten uppger man.

En intressant sak som påtalas vid ett flertal tillfällen är att man genomför samverkan med Stilla Havsflottan. Dels utnyttjas marinflyget dels utnyttjas de ordinarie luftstridskrafterna och det strategiska bombflyget för att bekämpa motståndarens fartyg. Detta tyder på att man kan lösa sina ordinarie uppgifter och har tagit steget längre för att kunna samverka med de andra försvarsgrenarna för att erhålla en högre operativ uteffekt. Likväl så faller samverkan in med markstridskrafterna in inom samma område där. Således kan man dra slutsatsen att luftstridskrafterna ej har en låg nivå utan de behärskar väl sina grundläggande förmågar och kan utan förvarning/förövning genomföra understöd av andra försvarsgrenars strid såsom markstrid.

Markstridskrafterna.Ur markstridskrafterna skall följande arméer deltagit 5, 26, 29, 35 och 36, jag kommer inte fördjupa mig i vilka brigader som deltagit. Dels är troligtvis inte alla redovisade dels blir det för omfattande text för att bli läsbart. Ett antal moment kommer belysas för att ej göra redovisningen för stor.

De ingående enheterna genomförde sina grundläggande prov ingående i beredskapskontrollen vid 17 stycken övningsfält. Det som prövades var bl a skjutning, körteknik och eldledning. Övningen i rörlig försvarsstrid med mekaniserade förband har även genomförts.

103. Robotbrigaden utrustad med Tochka-U har bl a genomfört grupperingsövningar. Vad avser grupperingsövningarna omfattade de gruppera samt skyddaoch försvara grupperingsplatsen mot markförband. Skenmaterial utnyttjades även för att upprätta falska grupperingsplatser. Således förutsätter man åtminstone inom MD Ö att jägarförband kan tänkas agera i de bakre områdena och ha markrobotförbanden som mål. Samt att skenmål finns för att förvilla luftstridskrafter.

En ledningsbrigad och en logistikbrigaden genomförde fordonsmarsch under två dagar till sitt övningsområde, totalt förflyttade sig ca 400 fordon. Likväl har en motoriserade brigaden genomfört fordonsmarsch till sitt övningsområde där förflytta de ca 300 fordon. Detta tyder på en hög vilja att pröva förmågan att genomföra längre förflyttningar med reglementerad utrustning på ordinarie fordon. Detta kopplat till underhållsorganisationen som är tidigare beskriven visar på att man har en god förmåga att flytta förband inom MD.

En enhet ur 1. Mobila NBC Brigaden i MD C förflyttades över 8 000 km till MD Ö för att där sammansättas till en tillfällig enhet med delar ur 16. NBC Brigaden ur MD Ö. Enheten har genomfört sanneringsuppgifter efter ROTA (Release Other Than Attack). Vad som är intressant är att enheten ur 1 Mobila Brigaden genomförde först en 100 km förflyttning till Engels flygbas, därefter ilastade de 10 stycken transportflygplan (fordon av typen RHM-6, samt mobila laboratorier o dyl ilastades.) av typen IL 76 för att landa in vid Ussuriysk. Där sattes enheten ihop med delar ur 16. NBC Brigaden för att därefter genomföra en 80 km marsch till Sibirtsevo för att ur marschgrupperingen påbörja sanerings- och indikeringsuppgifter. Detta tyder på en hög förmåga hos dessa förband.

Delar ur 83. luftlandsättningsbrigaden genomförde ilastning vid flygfälten i Ussuriysk och Vladivostok 130713. Totalt utnyttjas 20 stycken transportflygplan av typ IL-76 för transporten, 50 stycken fordon ilastades. Därefter genomfördes förflyttning till luftlandsättningsområde över ön Sakhalin, där även luftlandsättning genomfördes. Syftet med övningsmomentet var att öva strid i okänd terräng. Bedömt genomfördes luftlandsättning med reducerad fallskärmsjägarbataljon i området. Två saker är mycket intressanta rörande denna luftlandsättning dels att den genomförs på en ö dels att den genomförs mycket nära Japanskt territorium och Japan gör även territoriella anspråk på del av ön, ett mycket tydligt budskap skickades med denna luftlandsättning.

På grund av starka vindar kom man att avbryta en luftlandsättning med två förstärka fallskärmsjägarkompanier över övningsfältet Tsugol 130717. Enligt uppgift var det President Vladimir Putin som avbröt övningsmomentet han ansåg att det ej var värt risken att genomför mht skador.

Under beredskapskontrollen har även fyra (4) stycken UAV system utnyttjas/prövas för att genomföra informationsinhämtning och därmed utgöra beslutsunderlag för högre chefer. Dessa kom sedan att utnyttjas i stridens förande.

Armén har även övat i samverkan med luftstridskrafterna vid ett övningsmoment vid övningsfältet i Tsugol övade samtidigt över 3,000 skyttesoldater med över 200 stridsvagnar samt stridsfordon samt SU-25 och MI-24 som understöd i striden. UAV utnyttjades även vid detta tillfälle för att bedömt möjliggöra beslutsunderlag för högre chef i striden. Bedömt var det en reducerad mekaniserad brigad som övades mht soldatantalet kontra mängden som skall vara i de nya brigaderna enligt reformeringsplanerna. Vad som är intressant med detta är att de verkar återtagit sådant kompetens att de utan förövning kan genomföra anfallsstrid med understöd av flygstridskrafter samt att UAV aktiv används i stridens förande.

Markstridsförbanden har bedömt återtagit en stor förmåga avseende förmåga till egen rörlighet samt de erhåller understöd av en väl fungerande logistiks organisation för att möjliggöra denna. Främst avseende långa förflyttningar över upprepade dygn. Markstridsförbanden har även erhållit så pass hög nivå att det utan förövning/förvarning kan genomföra strid i brigads ram med understöd av luftstridskrafter. Detta tyder på en hög förmåga till att genomföra mekaniserad strid. Ett mycket intressant inslag är utnyttjandet av UAV i stridens genomförande. Bedömt har det utnyttjas för ledning av indirekta bekämpning samt lägesuppdateringar för att möjliggöra ledning av brigadens verksamhet.

Logistik.För tilltransport av arméförbanden utnyttjades det upptill 700 stycken järnvägsvagnar och 50 lokomotiv för att möjliggöra styrketillväxten inom området. Likväl upprättades ett stort antal stödpunkter för att kunna genomföra tankning, avhjälpande underhåll o dyl enbart för styrketillväxten som genomfördes med fordonstransport. Ett flertal logistikbaser upprättades under övningen med möjlighet att genomföra reparationer, förnödenhetsförsörjning m m. Således finns ett tydligt ”tänk” kring hur underhållstjänsten skall genomföras. Samt det är även tydligt att förbanden har god förmåga på detta för hur rapporteringen har genomförts verkar underhållstjänsten ha fungerat klanderfritt.

Totalt sett har fyra (4) stycken underhållsbrigader försett den övade personal med olika former av underhållstjänster, allt från drivmedel till förnödenheter. En intressant del är att man påtalar att samtliga deltagare i övningen får lagad mat och som ett exempel kring förnödenhetsförsörjningen är att man bakar upp mot 50 ton bröd per dygn för att förse de 160 000 soldaterna. Således har man en väl fungerande förnödenhetsförsörjningsorganisation liknande den som svenska Försvarsmakten tidigare hade.

Enbart logistikförbanden under övningen kom att uppgå till 19 000 soldater. Logistikförbanden kom att lägga upp underhåll för 10 dygns verksamhet utan ersättning. En av de viktigare uppgifterna för logistik förbanden var att säkerställa att arméförbanden kunde utgångsgruppera vid de 17 stycken övningsfälten där övningen genomfördes.

Halvvägs in i övningen hade transportflyget genomfört över 200 flyguppdrag och förflyttat mer än 10 000 soldater, 930 ton materiel och 482 fordon, containrar o dyl. Totalt har 28 IL-76 varit involverad i transporten, de har tillfälligt sammansatts till en transportenheten. Flygplanen har tagits från baserna i Taganrog, Pskov och Tver. Observera att mängden soldater tyder på att fler flygplanstyper eller chartat civil flyg måste varit i anspråkstaget för trupptransporterna.

Vid frambaseringen av förbanden och underhåll har järnvägstrupperna förflyttat sig med en hastighet av cirka 800-1000 km per dygn. Detta skall jämföras mot det reglementerade 650 km per dygn. Enligt Försvarsministeriet så beror ökningen i förflyttningshastighet på att man har förbättrat av- och pålastningsförmågan vid järnvägsstationerna.Detta är mycket intressant information för det kräver en revidering kring hur snabbt Ryssland kan frambasera trupper. Att transportsystemet skall vara uppbyggt på likadant sätt mot MD V är högst troligt.

Järnvägstrupperna upprättade även en 200 meter lång pontonbro för att möjliggöra förflyttning över floden Zeya, pontonbron utnyttjades även ”skarpt” i den regelrätta förflyttningen på järnväg. Runt bron skyddade skytteförband förbindelsen mot jägarförband samt luftvärnsförband skyddade mot luftangrepp. Således ett agerande enligt Sovjet doktrinärt uppträdande. Mycket av rapporteringen känns igen från dels HSTORM 3 samt KavR Jgrp/Jplut hur Sovjetunionens förband skulle agera rörande underhållstjänsten i de bakre områdena.

Det blev mycket skriverier kring att lufttransporterna försenades över 10 timmar vid ett flygfält. Detta berodde på ej inkörda rutiner, där den civila flygplatsen ansåg att flygvapnet skulle betala startavgift, medan flygvapnet ej ansåg det. Detta föranledde ett rätt stort ramaskri hos Försvarsministern. För att råda bot på den problematik som uppstod med förseningen för militära transportplan från flygplatsen, så skall metoder utvecklas som möjliggöra att de väpnade styrkorna skall kunna lyfta utan att behöva betala i förväg vid beredskapskontroller. Detta har jag uppfattat hos vissa i rapporteringen är ett tecken på att det är en lågnivå, man skall ha klart för sig att detta hade likaväl kunnat vara i Sverige eller något annat Västeuropeiskt land detta hade uppstått. Så jag anser att det övriga i logistikredovisningen tyder på allt annat än en låg nivå rörande transporttjänsten hos de Väpnande styrkorna i Ryssland.

Diplomati.Enligt biträdande Försvarsminister Anatoly Antonov så skall man några timmar innan beredskapskontrollen påbörjades informerat randstaterna i Fjärran Östern om den stundande beredskapskontrollen. Kina kom att erhålla en fördjupad information rörande övningen iom att man har särskilda avtal mellan staterna. Han påtalade även att man hade informerat OSSE om detta, trots att området som övningen genomförs i ej beröras av dess avtal.

Enligt biträdande Försvarsminister Anatoly Antonov så skulle inga negativa reaktioner framförts vid mötet mellan honom och de inbjudna försvarsattachéerna under måndagen 130715. Enligt honom övervakar man även reaktionerna i Europa och så långt har de inte märkt av några negativa strömningar kring beredskapskontrollen. Dock framförande han även att vissa nationer verkade mer intresserade och följde mer noggrant vad som händer under övningen, utan att fördjupa sig något mer i den frågan. Han påtalade även att Försvarsattachéerna objektiv bör meddela sina chefer om vad som sker vid övningen och vilken information de har erhållit under sin genomgång.

Ytterligare har även Anatoly Antonov uttalat sig under samma intervju att de skall försöka bli mer transparenta/öppna kring sådana här övningar som kring den genomförandet av reformen av de väpnade styrkorna. Enligt honom så upplever han att randstaterna ställer sig frågande kring den omfattande reformen och övningarna som genomförs, vilket han säger är förståeligt, men ger inte någon djupare förklaring.

Vidare har Anatoly Antonov förklarat att denna beredskapskontroll ej är ett sätt att spänna och visa musklerna för omvärlden. Den syftar enbart till att pröva stridsvärdet hos de väpnande styrkorna samt förbättra stridsberedskapen hos dem. För att göra övningen än mer transparent påtalar han även att media fortlöpande får information rörande den samt att media finns på plats vid övningen.

Sammanfattning

Allmänt.Vad är det då som har övats? Myntet har ju två sidor säger man ju, så bör man även se på den här övningen. Dels kan de Ryska väpnade styrkorna övat hur man skall agera i händelse av ett överraskande angrepp mot MD Ö dels kan de övat förfarandet för att själva snabbt mobilisera trupper för att därefter själva genomföra ett angrepp, antingen offensivt eller preventivt om man fått indikationer på att man inom närtid (läs inom 24 timmar) kan bli utsatt för ett angrepp. Förfarandet är detsamma.

Att man skall se beredskapskontrollen som ett politiskt budskap det tror jag. Sen vem det kan vara riktat mot skall jag låta vara osagt för det kan vara omvärlden som helhet. Att man vill visa att man återfått militär styrka igen och bör räknas som en global aktör. Det kan givetvis även vara för att visa en eller ett antal nationer inom regionen att man snabbt kan mobilisera stora styrkor. Ryssarna själva känner av en hotbild inom regionen sannt eller falskt skall jag låta vara osagt för det är ens egen omvärlds bild som formar det.

Skall man nu gå på den allmänna rapporteringen så verkar denna övningen har fungerat mycket bra. Likväl som President Vladimir Putin sa med beröm godkänt. Det man måste ha klart för sig är storheten i den här övningen. Nu tror jag personligen inte att det var 160,000 man igång samtidigt men någonstans kring 100 - 120,000 kan det sannolikt varit. Trots det är detta ofantligt stora mängder trupp som övas samtidigt. Att starta det från noll och få allt att fungera mer eller mindre under 24 timmar är god förmåga i mina ögon, jag skall inte säga hög men mycket god är den.

Det man skall ha klart för sig är dock att materielmässigt ligger de fortfarande till del i lä jämfört med västerländska stridskrafter. Men västerländska stridskrafter kan ha världens bästa ledningssystem, underrättelsesystem o dyl för att kunna gå mot motståndarens svagheter för att vinna striden, men har man inte tillräcklig mängd stridskrafter så spelar det ingen roll. Ryssland har mängden och de håller även på att med kraft modernisera sin materiel. Får de ordning på sin materiel enligt tidsplan kommer de ha en hög förmåga inom 3-6 år.

Tidigare under våren vid de föregående beredskapskontrollerna varnade jag för att Ryssland hade förmåga att snabbt sätta upp stora mängder trupp, då gjorde jag själv bedömningen att de rätt snabbt skulle kunna dra samman i runda slängar 20 000 - 30 000 man. Det de har visat prov på nu översteg vida mina bedömningar. Man måste ta detta på allvarinom det svenska försvars- och säkerhetsetablismanget och rent politiskt. Återigen jag påstår inte att vi riskerar att bli utsatt för ett isolerat angrepp men, vi är ej medlem i någon militärallians, vi har en klart underdimensionerad Försvarsmakt för nationellt försvar och därmed blir vi ett lätt offerför påtryckningar.

Varför har vi då inte sett något liknande inom MD V, C eller S. Min bedömning är att de skulle mycket väl kunna genomföra något liknande men Wiendokumentet sätter käppar i hjulet för dem avseende storleken på övningen. Styrkekorrelationen mellan MD Ö och MD V talar för det, enbart inom MD V finns 36 brigader med bättre materiel status än vad de inom MD Ö har är min uppfattning utifrån OSINT.

Sjöstridskrafterna.Sjöstridskrafterna genomförde samma övningsmoment som vid beredskapskontroll 2 i mars månad inom MD S. Resultaten verkar utifrån rapporteringen vara likartade. Sjöstridskrafterna där fick gott betyg likväl har FOI gett Svarta Havsflottan gott betyg i tidigare rapporter. Enbart utifrån mediarapporteringen som finns att tillgå bör de således ligga på en likartad nivå. Slutsaten blir att de håller en hög nivå inom Stilla Havsflottan.

Luftstridskrafterna.Dels har luftstridskrafterna mer än väl lyckats genomföra en stor logistik operation för att få denna operation att fungera. Men de har även visat att de kan samverka med de två övriga arenorna på ett gott sätt. Detta tyder som jag tidigare skrev att de mer än väl behärskar sin egen verksamhet och därmed genomföra understödjande operationer med övriga stridskrafter.

Markstridskrafterna.Man har klart visat att man kan strida i åtminstone reducerad brigadsram med understöd av luftstridskrafter och utnyttjande av UAV i striden. Den komplexitet som detta innebär tyder på att man helt klart har rest sig från 90-talets lågvattennivåer till att man befinner sig med markstridskrafterna på en god nivå, inte hög men det är materiella saker som de själva har identifierat och påbörjat en moderniserings process.

En annan intressant faktor som givetvis värmer i ens jägarhjärta är att framför allt inom den ryska armén tar man åtminstone inom MD Ö hotet om jägarförband på allvar. Det är vid ett flertal tillfällen det nämnts i artiklar att man upprättat skydd bakom frontlinjen för att kunna påverka förband så att de ej kan störa den egna verksamheten. Nu till saken hör ju att den österländska krigskonsten som tillämpas av randstaterna till MD Ö är full av vad vi skulle definiera som stridsteknik som jägarförband utnyttjar, utan att det för den delen behöver vara jägarförband som utnyttjas. Men randstaterna har även ett stort antal jägarliknande förband. Hur man gör t ex i MD V om man tar hotet om jägarförband där på lika stort allvar skall jag vara osagt, men jag håller det för troligt, vilket återigen bekräftar gamla sanningar som står i våra numera upphävda reglementen för jägarförband.

Logistik.Rent logistikmässigt verkar de ha en mycket fungerande organisation för att snabbt förflytta trupper, något som de själva även väljer att påtala. Dels kan de förflytta sig med egna resurser och underhållsförbanden upprättar tankplatser delskan järnvägstrupperna och transportflyget snabbt förflytta stora mängder trupp. Detta har även identifierats under de tidigare beredskapskontrollerna. Bedömt har de lika stor kapacitet att förflytta förband i västlig riktning m h t den tidigare upprättade infrastrukturen innan Sovjetunionens sammanbrott samt att infrastrukturen generellt är bättre i de västliga delarna av Ryssland.

Detta är även den i särklass viktigaste indikatorn på att de fått ordning på de Väpnade styrkorna, logistik organisation verkar fungera klanderfritt. Man kan ha världens bästa förband men de kommer stå stilla om inte logistiken fungerar så enkelt är det, något som oftast glöms bort. Vilket Kungliga krigsvetenskaps akademin mer än tydligt poängterade rörande IO 14 under våren 2013.

Diplomati.En aspekt som måste belysas avseende den här beredskapsövningen men även detidigare är att de får ett mycket stortmediautrymme i Ryssland, vilket är ett sätt att visa öppenhet enligt dem själva. Det är näst intill så att man kan följa övningsförloppet på minutbasis. Ur ett OSINT sammanhang är detta mycket bra, men man kan få känslan stundtals att man försöker piska upp en stämning inom landet att det finns en tydlig hotbild mot dem. Därav visar man sin militära styrka, något som även OSW har kommenterat i sin rapport rörande de tidigare beredskapsövningarna.

Slutsats.Sammantaget Rysslands väpnade styrkor har ej en låg nivå som vissa vill påskina. De har en god förmåga att lösa uppgifter inom samtliga arenor är min uppfattning, vilket denna övning mer än väl har bevisat, att hävda annat är att i mina ögon vara naiv och blunda för sanning. Men de har ej en hög nivå.

Utvecklingen i Ryssland är mycket oroande. Man underkuvar opposition på olika sätt, man inför lagstiftningar som skall minska utländska icke statliga organisationer möjlighet till att få en demokratisk utveckling inom landet. Oppositionella fängslas, oftast på lösa grunder. Man väljer att skära ned på vård, skola och omsorg markant, man riskerar även den intellektuella utvecklingen i landet med neddragningarna allt för att accelerera den militära upprustningen. Detta är indikatorer man ej kan blunda för, framför allt den demokratiska utvecklingen.

Vi riskerar inte att bli utsatt för ett väpnat angrepp av Ryssland, men vi måste seriöst börja se över vart vi står och det måste gå snabbt. För vi är en randstat till en stormakt. Har vi inte en egen stabil säkerhetsstruktur så kommer vi för eller senare vara tvungen att vika oss i frågor som vi ej bör vika oss i.

Ett lästips är länken till OSW genomgång rörande de senaste beredskapskontrollerna som har genomförts, den uppfattar jag som personligen mycket saklig och adekvat i ämnet.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, (Ryska)
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8(Engelska)
OSIMINT 1
FLOT 1
Aftonbladet 1
SR Studio ett 1
ABC News 1
OSW 1

Gästinlägg: #lågnivå

Världen och därmed även den svenska försvarspolitiken och försvarsberedningen har tagits med överraskning av den enorma ryska beredskapskontrollen som nu går mot sin avrundning. Igår utvidgades övningen till att även innefatta enheter i västra militärdistriket där två divisioner av det ryska flygvapnets helt nya attackflygplan Su-34 (jmf amerikanska F-15) ska genomföra kvalificerade attackuppdrag med jakteskort och mot jaktförsvarade områden. Min bedömning utifrån vad som skrivs i de öppna källorna är att detta rör sig om en validering av dessa nya förband och de förmågor de kan tillföra. Till skillnad från tidigare ryskt attackflyg är Su-34 self-escorting och med jaktförmåga snarlik modernare varianter av Su-27. Den andra parallella övningen som drogs igång rör de strategiska robottrupperna. Det är alltså en mycket omfattande militär aktivitet vi ser över hela Ryssland. Läs mer hos Jägarchefen.

Det för oss in på gästinlägget som berör vad som blivit ett mantra inom den svenska försvarspolitiken och som flera gånger berörts här på bloggen. Försök få en moderat försvarspolitiker att berätta vilken nivå de ryska väpnade styrkorna har idag. Det är helt omöjligt. Jag har själv försökt flera gånger, senast igår. Däremot kan man utan problem säga att det handlar om en ökning från låg nivå. Det historiska perspektivet är som bekant ointressant utan det är idag och om tio år som är det intressanta och som vår försvars- och säkerhetspolitik måste formas efter. Väl är att se att detta faktum även börjat uppmärksammas i media.

Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––


#lågnivå


#lågnivå. Det har blivit Twitter-taggen för att ironisera över moderata försvarspolitiker. När Rysslands militära kapacitet diskuteras, skyndar sig dessa och deras meningsfränder att påpeka hur upprustningen sker från en "mycket låg nivå". Tyvärr är det oklart vilken skala som används. En "låg nivå" - jämfört med vad då?

- Jämfört med Sovjet, lyder svaret (senast från Staffan Danielsson, Centern). Och visst, jämfört med Sovjets massarméer ser Rysslands försvar ut att vara blygsamt. Det finns dock en stor skillnad: Sovjet omgavs av starka grannar som matchade dess styrka. Rysslands grannar är nämligen inte i närheten av att vilja satsa motsvarande belopp på sina försvarsmakter. Styrkebalansen ändras således snabbare.

När militär kapacitet bedöms så måste jämförelsen nämligen göras mot omvärlden. Annars blir det omöjligt att föra en rimlig debatt. Är Italien militärt starkt idag? Nej, tänk hur starkt Rom var! Turkiet då? Jämfört med de ottomanska horderna ser det skralt ut. Tyskland? Knappt en spillra kvar av Wehrmacht. Eller ska vi jämföra andra politikområden med det förgångna? Hur är till exempel arbetslösheten i USA idag? Hög, om jämförelsen sträcker sig 30 år bakåt. Låg, om vi jämför med depressionen.

Jämförelsen med Sovjet är inte bara tramsig, den är direkt farlig. Den grundar sig i en föreställning om att omvärlden inte ändras, trots att det är uppenbart att så sker. Numerär som var blygsam 1970 är imponerande idag. Taktik som användes 1970 är förkastad idag. Stater i vårt närområde som var allierade med varandra 1970 är potentiella fiender idag.

Det sägs att vi hela tiden förbereder oss för det förra kriget. Försvarsberedningens moderata ledamöter talar ständigt om den nya hotbilden, det vidgade säkerhetsbegreppet och om hur vi lever i en föränderlig tid. Men vid minsta kritik kryper de tillbaka till jämförelsen med Sovjet. Storskalig sovjetisk landstigningsinvasion, ockupation och annektering står vi iallafall inte för, säger de. Och det var det ju ingen som trodde heller.

När Rysslands styrka kommenteras, jämför man gärna med Sovjets maxnivåer. När Sveriges militära styrka bedöms, jämför samma politiker istället med våra lågvattenmärken under 2000-talet. Det är tramsigt och det är intellektuellt ohederligt. Men mest av allt är det att lägga debatten på en "mycket låg nivå".


Andreas Braw
kadett i armén i försvarspolitisk talesperson i Kristdemokratiska Ungdomsförbundet.
 (@AndreasBraw)

Lågtryck i väst?

Beredskapskontrollen inom MD Ö har nu börjat avslutas 130717, så man har påbörjat förflyttning av förbanden åter till sina ursprungsgrupperingar. Så nu kan man börja skriva klart ett inlägg om denna massiva övningen som genomförts. Till dess får ni hålla till godo med det här lite kortare inlägget.

Analys

Igår (130716) och idag (130717) påbörjades två intressant övningar i Västra Militärdistriktet, som säkert hamnar i skymundan mht den stora beredskapskontrollen i MD Ö som precis håller på att avslutas nu (130717). Dels genomför de strategiska robottrupperna en övning dels påbörjade flygvapnet en stor övning.

Under gårdagen (130716) gick cirka 30% av de strategiska robottrupperna upp i högre beredskap, detta var de delar som är utrustad med Topol, Topol-M och Yars. Vad som verkar övas för robotbatterierna är fältgruppering, maskering och skydd av grupperingsplats. Utöver detta övas underhållstjänst i fält för robotbatterierna.

En intressant sak som belyses i artikeln är att man skall utöka tiden i fält för dessa system och att man göra försök att vara ute i upptill en månad med systemen i fält. Detta liknar hur man arbetade under Sovjet tiden för att minska sannolikheten att systemen blir utslagna vid ett första slag för att säkerställa en andra slags förmåga även på land och inte enbart ubåtsbaserad sådan.

Vad avser flygövningen är det totalt sett cirka 40 flygplan och helikoptrar som skall vara involverad inom MD V. Totalt kommer 12 stycken flygfält utnyttjas varav två är fält vid försöksanläggningar. Övningen kommer sträcka sig över 15 stycken försvarsområden inom militärdistriktet. Upp mot 80 flygföretag skall genomföras vilket kommer omfatta anfall mot markmål, flygspaning, lufttankning, åtgärder mot luftförsvarsförband samt telekrigföring.

Övningen kommer vara uppbyggd momentvis. Således kan man förutsätta att man inledningsvis skall genomföra flygspaning i syfte att kunna upprätta ett planeringsunderlag för att slutligen kunna genomföra flyganfallen.

Indelning är att styrka A består av SU-34 divisionerna samt som flygskydd ett okänt antal SU-27. Medan styrka B (motståndaren) består av en kombinerad enhet bestående av SU-27 och MIG-31. Styrka A kommer öva anfall medan styrka B kommer försvara luftrummet. Den ena divisionen SU-34 skall öva flyganfall mot flygfält medan den andra divisionen skall öva flyganfall mot högvärdiga militära och industriella mål. Utifrån ovanstående ingående moment, kan vi förutsätta att det kommer vara mycket väl försvarade mål som de kommer öva anfall mot med kvalificerade luftförsvarsresurser.

Vid båda övningsmomenten högvärdiga mål och flygfält, skall man försöka möta motståndaren på långt avstånd med hjälp av jaktflyget innan han kan påverka de egna installationerna.Detta kan tyda på att det är korträckviddigt luftvärn som skall skydda och inte t ex S-300 eller S-400 system som har en god räckvidd.

I slutet av juni genomfördes även en relativt stor logistikövning inom MD V. Ingående övningsmoment var upprättande av större tältförläggningar för förband, upprättande av hygienanläggningar (dusch och tvätt) och utspisningsanläggningar. Övad trupp bodde även i denna förläggning. Det övades även upprättande av pontonbroar för att kunna öka mängden fordon framåt mot frontlinjen med underhåll. Övrigt form av underhållstjänst övades även under övningen. Denna övningen bör ses som en renodlad förövning inför Zapad'13 i syfte att erhålla en fungerande underhållskedja under övningen.

Således det övas friskt inom de olika militärdistrikten i Ryssland, så uttalandet att man under sommaren skulle genomföra uppemot 500 stycken övningar på olika nivåer, kan nog till del stämma. Stor del av dessa övningar är nog renodlade förövningar inför Zapad'13.

Sammanfattning

Flygövningen som påbörjats bedömer jag är en förövning inför Zapad'13 i och med dess momentvisa uppbyggnad. Men det intressanta är att man över luftangrepp mot väl försvarade mål något som visar på att man ej fullt ut litar robotsystem, vilket hade varit att föredra vid angrepp mot sådana väl försvarade platser, alternativt att man övar angrepp på mål som ligger utanför robotarnas räckvidd vilket lufttankningsmomentet samt storleken på området som övningen genomförs över skulle kunna vara en indikator på.

De strategiska robottrupperna övning bör nog ses i ljuset av beredskapskontrollen som pågick fram till idag (130713). Detta utifrån agerandet man genomförde med det strategiska bombflyget under beredskapskontrollen i slutet av Mars månad 2013, när dessa spred ut sig som ”taggar” i en mängd olika riktningar. Samt givetvis som ett övningstillfälle för att genomföra grupperingsövningar.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

RIA Novosti 1, 2,3 (Ryska)
RIA Novosti 1, 2 (Engelska)

Wiseman’s Wisdoms 6 år (uppdatering 21.55)

Idag är det 6 år sedan Wiseman's Wisdoms startade. Mycket har hänt sedan sedan och det som från början var ett sätt att ventilera tankar och publicera debattinlägg när dessa inte togs in i dagstidningarna, har idag vuxit sig långt större än vad någon kunnat ana. Sedan starten rapporterar Statcounter 3,6 miljoner besökare och Google 4,5 miljoner sidvyer. Inte illa för en blogg som diskuterar ett "särintresse". Det inte många bloggar som handlar om politik som har fler läsare än WW enligt Bloggportalen, vilket tyder på en visst intresse för "särintresset"

Det senaste året har bjudit på en rad intressanta händelser som det blivit anledning att diskutera och besökssiffrorna har blivit därefter, varvid rekordet var på 13 000 besök under en och samma dag.

Ambitionen för det kommande året är att fortsätta på samma sätt som tidigare, men även att försöka strukturera upp bloggens utseende lite mer. Med tanke på utvecklingen i vårt närområde lär det inte bli mindre försvars- och säkerhetspolitik att diskutera under det kommande året.

Därför är det så glädjande att vi under det gångna året fått ännu fler "försvarsbloggar", vilket ytterligare breddar den försvars- och säkerhetspolitiska debatten. En av de nyaste och därtill med mycket hög kvalitet är Jägarchefen så det föll sig naturligt att bjuda in Jägarchefen att skriva ett gästinlägg med anledning av 6-årsjubileet. (Jägarchefen återfinns även på Twitter)


Wiseman


––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––


Wiseman's Wisdoms 6 år

När jag fick frågan för någon vecka sen om jag ville skriva ett gästinlägg på bloggen med anledning av att den fyller sex år så var det inte svårt att tacka ja. Tanken som kom direkt efter var givetvis, vad har jag tackat ja till den här gången då? Men resolut som sig bör för en jägare så är det bara att ta sig an problemet och lösa uppgiften för ge upp eller misslyckas finns inte i vokabuläret för oss. Så nedan kommer några reflektioner.

För snart sex år sedan hörde man för första gången talas om bloggen Wisemans Wisedoms, före det var det stängda dörrar på befälsrummet, gärna att folk såg det var stäng med en baktanke så fler anslöt för att vanligtvis diskutera problematiken i den dagliga tjänsten.

Vad som uppstod för sex år sedan skulle jag vilja drifta mig till att säga var att vi dels inom Försvarsmakten dels inom den försvarspolitiska arenan fick en punkt att samla oss kring, en punkt att få utlopp för vad vi egentligen tycker och tänker och inte vad vi säger/får höra vid klatchiga powerpoint presentationer framförda för/av antingen delegationer från Högkvarteret eller försvarspolitiker från Riksdagen.

Ryktet gick först genom Försvarsmakten, allt från fänrikar med hög datormognad till omgalonerade Fanjunkare med fler krigsförbandsövningar på nacken än vad yngre kaptenerna har missioner fann sig till rätta med den här informationskällan, sen fann sig även den breda allmänheten med ett försvarsintresse till rätta med den.

Nu skulle jag ju kunna avsluta mina reflektioner här och börja belysa t ex den senaste beredskapsövningen i Ryssland, läget inom den svenska Försvarsmakten eller helt enkelt välja att belysa något som ligger mig nära. Men jag väljer att avstå från det utan istället allmänt diskutera kring debatten som skett, sker och säkert kommer fortsätta att ske.

Försvars- och säkerhetspolitik i allmänhet och Försvarsmakten i synnerhet är ju kära ämnen för många att diskutera och alla har var sin klokhet och vishet att komma med. Ofta är det så att diskussionerna går heta och ibland känner sig folk trampade på tårna av någons åsikter eller hur man valt att framföra något.

Att bloggarna i allmänhet och denna i synnerhet har blivit ett viktigt instrument i förandet av diskussioner kring försvars- och säkerhetspolitik märks. Flertalet prominenta gästinlägg har det varit till och med överbefälhavaren har valt att tala på denna sida.

Det i sig är en intressant sak, att rikets överbefälhavare tar sig tid att besvara diskussioner som förs på en blogg är bra, men det tyder även på att t ex INFO S på HKV mer än väl vet vilket genomslag denna blogg har och hur många i organisationen som läser den på en frekvent basis och därmed också vilken effekt den kan ha.

Det enskilt viktigaste är att vi har en diskussion, vilket till slut verkar ha kommit igång inom detta område även i Sverige. Dock så är det generellt sett individer inom det försvars- och säkerhetspolitiska etablissemanget som för diskussionen dvs lite raljant sagt vi försöker ”frälsa” oss själva. Vilket det förhoppningsvis blir en ändring på så att den breda allmänheten även kommer in i diskussionen.

För att det diskuteras tyder på att man vill någonting, det är lätt att ta en diskussion som kritik mot egna fattade beslut m m. Men ytterst skulle jag vilja säga att det handlar åtminstone för de försvarsanställda att man vill organisationen väl, man vill få den mer effektiv, man vill få ut mer effekt av den i slutändan. Sen måste diskussionen föras inom visa ramar det förstår vi alla, men ibland kan det vara lätt att gå i affekt över saker och ting, men då får man ta några djupa andetag och fokusera. Samt saker och ting som berör försvars- och säkerhetspolitik hamnar oftast på ett eller annat sätt inom sekretesslagstiftningen vilket manar till eftertänksamhet både en och två gånger.

Flertalet av de som framför åsikter, gör detta anonymt oftast under någon form av pseudonym. Det i sig är en nackdel i diskussionen för man vet egentligen inte vem man diskuterar med. Staffan Danielsson valde under våren att göra sig lite lustig på sin blogg rörande det, personligen tyckte jag att det fanns lite humor i det. Men den stora frågan som jag personligen inte tycker han belyste med sitt inlägg är, varför anonymitet? Den låter jag stå obesvarad för den är mångfacetterad.

Ytterligare ett problem med diskussionerna är som jag skrev tidigare är att allmänheten inte är intresserad i någon större omfattningen kring de problem som finns och kan uppstå. Detta tycker jag belyses på ett rätt bra sätt under den gångna veckan, den hittills största övningen sedan kalla krigets slut som genomförs i Ryssland i skrivande stund har renderat i en mindre notis i Dagens Nyheter.

Sedan Berlin murens fall skulle jag vilja påstå har folkförankringen med Försvarsmakten och därmed också den försvars- och säkerhetspolitiska diskussionen långsamt tynat bort intill det vi står i idag. Det är nog den enskilt största svagheten för både Försvarsmakten och debatten. Det i sig gör också att t ex rekrytering till insatsförbanden blir lidande. Hade rapporteringen och intresset varit som under mitten på 80-talet kring försvars- och säkerhetspolitik tror jag inte vi hade haft några rekryteringsproblem för medvetande graden hos allmänheten hade varit betydligt större.

Hur kan man då råda bot på det här? Ja bloggen som du sitter och läser på just nu är ett sätt, enskilda individer väljer att börja skriva, belysa och diskutera försvars- och säkerhetspolitik, det gör att säkert någon som inte tidigare haft ett intresse på ett eller annat sätt hamnar på sidan och inledningsvis börjar "ströläsa" något för att sen få ett intresse.

Försvarsmakten i sig syns på ett antal olika evenemang i media m m. Men media i sig dvs tidningar, nyhetsprogram o dyl måste få upp ögonen på ett annat sätt för försvars- och säkerhetspolitik. När de tunga mediajättarna börjar lyfta försvars- och säkerhetspolitik på ett sådant sätt som allmänheten får upp ögonen för det kommer diskussionen och därmed även folkförankringen öka intill dess kommer det vara ett "särintresse".

Hur kommer det sig då att jag håller mig an kring folkförankring och diskussion då? Jo det är grundbulten till att vi skall kunna få ett effektivt försvar. Se t ex på diskussionerna som pågår om bl a vård, skola och rättsväsende. Mer eller mindre varje medborgare som är från 12-13 års ålder har en genuin uppfattning i dessa frågor, vilket även påverkar hur debatten förs rent politiskt och hur beslut sen även tas.

Ser man hur försvarsdebatten har förts ute i allmänheten och inom det politiska etablissemanget så är det milsvida skillnader. Jag har mycket svårt att se om allmänhetens medvetandegrad varit högre inom detta område, att vissa uttalanden som kommit under de två senaste åren gått så smärtfritt förbi för visa politiska partier, likväl även vissa beslut som fattats.

Så en bred debatt där samtliga politiska partier är involverad men även allmänheten är av yttersta vikt för att vända begreppet "särintresse" till allmänintresse och i förlängningen sätta Försvarsmakten i rampljuset. För trots allt alla i Försvarsmakten gör ett "hästjobb". Sen är det nog lätt att både från Högkvarteret titta ned på förbanden och undra vad de håller på med och framför allt från förbanden upp mot Högkvarteret peka finger och komma med diverse tillmälen. Men så är det och så kommer det nog också alltid vara det är lite grann som begreppet "dagens ungdom" m m för samla en mängd människor som är drivna för att lösa en uppgift inom samma organisation så är det nog det som uppstå.

Därmed vill jag avsluta detta gratulationsinlägg. Med förhoppningar om ytterligare ett års diskussioner i god anda som för Försvarsmakten i synnerhet och i allmänhet den försvars- och säkerhetspolitiska diskussionen i Sverige framåt.


Have a good one! // Jägarchefen


Uppdatering 21.55: Bloggens årsdag uppmärksammas hos Dagens Opinion. Högst smickrande!

Under ytan – Del 5 – Västkusten 1966



Det är nu dags att fortsätta serien av blogginlägg om undervattenskränkningar av svenska vatten i Sverige och har nu tagit oss ytterligare några år framåt i tiden och befinner oss nu på västkusten och året är 1966.

Men som vanligt i denna serie av inlägg så rekapitulerar vi och tittar kort på vad som vid denna tid hände i samhället i syfte att sätta in händelsen i den tid vi hade i Sverige där och då.  Sedan det förra inlägget som avhandlade 1962 har inga förändringar skett i statsledning eller vid krigsmaktens ledande befattningar sånär som på att amiralen Dag Arvas övertog befälet som CKF. Däremot så påbörjade vår nuvarande kung Carl Gustaf detta år sin militärtjänstgöring där han bland annat åkte långresa med Älvsnabben och tjäsntgjorde på torpedbåt.  Frankrike lämnade NATO detta år (och återinträdde så sent som 1993 igen). I Sverige invigdes Essingeleden och Nya Älvsborgsbron samtidigt som Volvo lanserade den nya modellen Volvo 144. SAAB i Linköping premiärvisar i slutet av året det nya toppmoderna stridsflygplanet 37 Viggen! Året innebar även köldrekord då temperaturen i Vuoggatjålme den 2 februari sjönk till -52,6°. Detta är den lägsta februaritemperaturen någonsin och gäller också som det absoluta köldrekordet för Sverige. Men nog om detta och åter till väsentligheterna.

Roll-out av 37-1 i Linköping 1966
Volvo 144 årsmodell 1966

Hösten, en årstid för ubåtsverksamhet


Som så många andra gånger (skulle det visa sig senare) är hösten tydligen en bra tid för ubåtsoperationer i svenska vatten. Det förefaller sig förvisso ganska logiskt då vi normalt sett har is i samtliga våra skärgårdsområden från december fram till någon gång i slutet av mars. Längs norrlandskusten är perioden givetvis ytterligare något längre. Det finns ytterligare en aspekt, fritidsbåtar och sommarboende i skärgården. Något man får räkna med figurerar i stor omfattning från maj till september. Således återstår april och oktober-november som "gynnsamma" månader att så ostört som möjligt uppträda med ubåtar i våra skärgårdsområden så till vida att man inte vill bli upptäckt... Ett ämne vi har anledning att återkomma till i framtida inlägg. Men nu är det alltså höst, närmare bestämt oktober och året är 1966. Platsen är den bohuslänska kusten och Gullmarsfjorden i direkt anslutning till Lysekil.

Gullmarsfjorden med sin långa djupränna från Lysekil till Skredsvik

Ubåtsindikation!


En första indikationen på undervattensverksamhet kommer på natten den 1 oktober kl 0500 då vakthavande officeren i den alldeles nyligen omorganiserade milostaben i Skövde får in uppgifter om främmande ubåt i Gullmarsfjorden. Detta upprepades sedan gång på gång under den följande veckan i form av olika indikationer, främst genom optiska periskopindikationer och luftuppkok. Man observerade saker som kunde tyda på ubåtsverksamhet så långt som ända inne vid Gullmarsbasen. Verksamheten pågick den här gången i ett par veckor utan att man lyckades hindra den.

Ubåtsjaktresurserna på västkusten var vid det här laget minst sagt begränsade jämfört med dåtidens mått mätt. Av den anledningen var stämningen i milostaben minst sagt dålig. Den huvudsakliga resursen som fanns att tillgå var helikoptrar från Säve. Men ännu hade man inte kommit särskilt långt i utbildningen av ubåtsjaktoperatörer och utrustningen var fortfarande ny och relativt oprövad. Till följd av den bristfälliga utrustning för ubåtsjakt var chefen för MB V amiral Oscar Krokstedt och och Chefen för Örlogsbas Väst, konteramiral Hans Uggla inte så nöjda. Fartygsbeståndet utgjordes främst av minsvepare. Några fregatter eller jagare fanns inte att tillgå.


Nya och otydliga ledningsförhållanden


1966 gjorde en namnändring av militärområdet till Västra militärområdet. Namnändringen var i sammanhanget den lilla förändringen. C MB tillfördes nu de operativa uppgifterna som tidigare legat på marinkommandochefer och jakteskaderchefer vilket gjorde att militärbefälhavaren fick ansvar för den samlade operativa ledning för samtliga stridskrafter inom militärområdet. Han ansvarade även för den territoriella och markoperativa uppgiften. Tidigare hade staben enbart ägnat sig åt arméverksamhet.

Efter omprganisationen bestod västra militärområdet av fyra flygförband, åtta arméregementen och två marinförband. Det var med andra ord ingen lite organisation som skulle ledas från Skövde! Som jämförelse så utgörs hela nuvarande Försvarsmakten av ungefär samma numerär. Något man kan reflektera över.

Eftersom staben var både nybildad och inte fullt bemannad var det mesta under ubåtsjakten tvunget att delegeras till örlogsbasen i Göteborg även om operaionerna formellt sett fortfarande leddes från Skövde.

Kända försvarsdebattörer i hetluften

En gammal bekant från det förra inlägget, Hans von Hofsten, har nu tillfälligt blivit "landkrabba" och tillträder samma dag som ubåtskränkningarna startar sin nya tjänst vid Milostaben i Skövde. I bilen på vägen dit hör han på radion om de pågående kränkningarna. När han klev in på det nya jobbet, och innan han ens hade hunnit ta av sig uniformskappan möttes han av en upphetsad fanjunkare med ett signalmeddelande som frågade "om den här positionen är på svenskt vatten?" Hofsten svarade "Hämta ett sjökort!" Fanjunkaren som var på väg att rusa i väg tvärvände och svarade att "Här finns inga sjökort?"

Hofstens första åtgärd på det nya jobbet blev att beställa sjökort som täckte hela militärområdets kust och skärgård. Ett tydligt tecken på att den nyinrättade milostaben tidigare varit en renodlad arméstab.

Hofsten var vid det här laget nyexaminerad kapten och då avdelningschefen vid sjöoperativa avdelningen ännu ej hade installerat sig p.g.a. omorganisationen så fick han dels ta hand om massmedia dels föredra händelsen för ÖB och försvarsstabschefen. Hofsten skriver i sina memoarer.
"Dessa generaler tillhörande Flygvapnet och Armén hade svårt att få ett grepp om vad det rört sig om, kliade sig på hakorna och tackade. Jag fick gå utan kommentarer!"
När Hofsten kom tillbaka till Skövde ville han borra i historien och försöka bringa klarhet i vad som faktiskt hade hänt. Ubåtarna hade nämligen varit långt inne i Gullmarsfjorden och till och med innanför hamnpirarna till den militära depå som fanns där. Men Hofsten blev besviken när hans nyanlända avdelningschef helt uppenbart hade andra prioriteringar. Han ansåg det var viktigare att skriva den nya operationsorder som skulle gälla i den nyuppsatta organisationen. Hofsten fortsätter.
"I stället för att ta tag i allvarliga och dagsaktuella händelser skulle vi i stället sätta oss och planlägga för spekulativa krigsfall i framtiden! Arma Sverige tänkte jag. Det hela var mycket förvånande .... Det visar den totala brist på mentalt beredskap som då rådde i Sverige"
Kk Hans von Hofsten 16 år efter ubåtsjakten på västkusten
En annan känd debattör som i allra högsta grad var inblandad i ubåtsjakten på västkusten 1966 var Claës Skoglund som precis som von Hofsten tillträdde Skoglund sin befattning som stabschef Milo Väst samma dag som ubåtsjakten bröt ut. Skoglund var vid detta tillfälle Överste och hade precis lämnat befattningen som regementschef vid I17. Skoglund är upphovsman till mer parten av texten här nedan.

Sjunkbombning!

I slutet av oktober var det så dags igen!

Den 24 oktober vid middagstid observerades ett ubåtstorn utanför örlogsbasen ÖGull längst in i Gullmarsfjorden. De två "fiskeminsveparna" Blackan och Dämman ur minsvepardivisionen vid Lysekil gick omedelbart till sjöss och avspanade var sitt område utanför fjordmynning i höjd med Gävens fyr. Vid 1730-tiden (mörkt men klar sikt och betydlig sjöhävning) fick minsveparen i norra delområdet ekokontakt med ett föremål som stod stilla på c:a 10 meters djup (bottendjup c:a 30 m). Man misstänkte främmande ubåt. Den andra minsveparen tillkallades och gjorde samma observation både horisontellt och vertikalt med aktiv hydrofon. Fartygen lades nu på varsin sida om ekot med 50 meters lucka. Den större minsveparen Hasslö med sjunkbomber men utan sonar beordrades till platsen och gick mittemellan, d.v.s. rätt över ekot och kastande knallskott.

Av bullret och propellervattnet förlorades ekot en kort stund.

Den ena fiskeminsveparen lyckades nu manövrera sig rätt ovanför ekot. Drygt två timmar hade förlupit sedan första upptäckt. Ett lod om 100 kg (två järnkulor) firades ned för att konstatera om det var ett fast förmål, och inte ett fiskstim. Wiren slackade på 10 m och järnkulorna lade sig på förmålet under någon minut. När sedan fartyget långsamt rörde sig framåt sträcktes wiren, tyngderna släpades över föremålet varpå de ramlade rätt ner och wiren hamnade lodrätt.

Omedelbart därefter konstaterades från båda minsveparna var för sig ett uppkok av vatten - propellerrörelse av ubåt? Hasslö fällde en sjunkbomb 300 m från ekot och fick därefter radarkontakt med ett föremål som stuckit upp ovanför vattenytan och sedan försvann igen. En andra sjunkbomb fälldes som verkanseld mot ubåten. Ekot var nu försvunnet och återfanns inte trots idogt sökande hela natten avlöst av helikoptrar på morgonen. 

Minsveparen HMS Hasslö fick agera "bombbåt" och fälla sjunkbomber mot ubåten.

Minsveparen HMS Hasslö gick sydvart efter gryningen och observerade senare  ett ubåtsperiskop. En helikoptergrupp tillkallades snabbt.

Marinen fick upp en rote Hkp 1 och snart hade man fått kontakt med ett föremål som klassificerades som ubåt och som rörde sig parallelt med TVG men helt klart innanför, d.v.s. på svenskt vatten. Helikoptern hade fått strikta order om att inte använda sjunkbomber på order från någon annan än C MB V i Skövde med vilka man hade direktsamband via kortvågsradio. Spanaren kapten Sven Robertsson anhöll om att få tillstånd att få fälla en sjunkbomb mot ubåten. Efter lång väntan gavs eldtillstånd för en sjunkbomb men inte närmare än 600 meter från ubåten. 

Här skiljer sig dock fakta av vad som hände efter att helikoptern fällde sjunkbomber.

  • Den första källan,Claës Skoglund, som är stabschefen vid Milo Väst skriver att ubåten efter bombningarna aldrig mer syntes till och inga spår av den fanns.
  • Den andra källan, Sven Robertsson, spanare på helikoptern som fällde sjunkbomb säger att  resultatet den här gången blev att ubåten girade 90 grader styrbord och satte kurs bort från svenskt vatten.
  • Den tredje källan som är Expressen har en helt annan bild av vad som hände. I Expressen bara någon dag efter händelsen skriver man att helikoptern detekterade en större oljefläck och att man därefter tappade kontakten på en plats mellan mellan Tovas ungar och Gävens fyr. Expressen hade den 27 oktober 1966 en löpsedel med rubriken
"HAR VI SÄNKT EN U-BÅT"  
"I DAG LETAR STORA MARINSTYRKOR EFTER VRAKET"


Analys

Noggrann uppföljning av incidenten gjordes den här gången till skillnad från den första i samma månad. Teletekniska experter granskade hydrofon-diagrammen. Man ansåg att de registrerade ekona måste komma från ett från havsbotten skilt föremål på c:a 10 m djup. Fiskstim var uteslutet, valteorin avfärdades av expertis från Riksmuseet. Lotsdirektören och en överlots i Lysekil försäkrade att grund eller vrak inte fanns i det aktuella området vars läge hade fastställs genom radarmätning mot Gävens fyr.

Som en konsekvens av dessa händelser detacherades från kustflottan följande år fregattdivisionen som egentligen tillhörde milo Västkusten från Östersjön till Västerhavet. Det var fregatterna Visby och Sundsvall som just moderniserats med släphydrofoner. 

Claës Skoglund var en minst sagt aktiv och engagerad chef och skriver följande intressanta rader.

Jag följde en ubåtsjaktövning med divisionen utanför Väderöarna. En kustubåt skulle manövrera inom en kvadratmil stor yta och jagas av fregatterna. Ingen kontakt trots sökande i timmar! Divisionschefen misstänkte att ubåten lagt sig på botten med stoppade motorer i den inbördes tävlingen: upptäckas eller inte.  
På divisionschefens brygga beordrade jag fram en helikopter från Sävebasen och ubåten upp till ytan. Lät sedan lyfta mig över till denna - nog så blött i den ganska grova sjön och på den lilla ubåtens rundade däck - och beordrade dykning. 
Under min kontroll gick sedan ubåten fram och tillbaka inom den fastställda kvadratmilen. Men förgäves, den förblev oupptäckt. Jag lärde mig svårigheterna med ubåtsjakt. En av dessa är ljudbrytningen i vattnet vid skiktningen på olika djup, främst p g a växlingen i temperatur i Östersjön, salthalten i Västerhavet.  
Men några fler kränkningar blev det inte så länge den avhållande fregattdivisionen var kvar. En tankeställare även för försvarspolitiker.


Filmatisering av händelsen

Redan året efter den beskrivna ubåtsjakten så valde Marinen att med en film beskriva händelsen under hösten 1966.





Vilka var det som besökte Västkusten och Gullmarsfjorden?


Nils Bruzelius vid Försvarshögskolan (tidigare ubåtsman och kommendör) har teorier om att det under den här tiden fanns amerikanska atomubåtar som rekognoserade avfyringsplatser för Polarisrobotar på svenskt vatten.

För att dessa ubåtar skulle kunna nå och träffa sina mål i Sovjetunionen utan att upptäckas och sänkas av fienden anser Bruzelius att det enda rimliga är att just Skagerrak var deras viktigaste operationsområde. Missilerna måste flyga över Sverige för att nå fram. Han anser att allt talar för att det var nödvändigt för USA att operera i svenska vatten. Huruvida det var dessa ubåtar som kränkte Gullmarsfjorden den här gången får vi låta vara osagt då några entydiga bevis helt saknas. Men att gå ända in i ett basområde med den typen av ubåtar känns dock något långsökt.

Stabschefen Skoglund konstaterar att man trots allt inte lyckades bevisa att främmande ubåtar rörde sig i våra farvatten hösten 1966. Han anser dock att motiven skulle vara följande.

Kalla kriget rasade och Östersjöutloppen, från Bornholmsgattet till där Skagerack möter Nordsjön var av stor strategisk betydelse. För Warszawapakten (WP) och Sovjetunionen att komma ut på Atlanten och samtidigt hindra NATO att tränga in i Östersjön. I milo V övade vi därför, inspirerade av NATO:s Main Brace 1951 under förutsättningen att ryssarna tagit Jylland landvägen och minspärrade Skagen - Tjörn alternativt Orust efter kupp mot endera ön. Detta krävde för WP underrättelser om förhållandena i skärgården.
För NATO:s del hade tyskarna hela 1900-talet varit intresserade av kusten alltifrån Kungsbackafjorden och nordvart. Nu gällde det bättre basering än sandstränderna kring Kiel. Frekvensen av semesterseglande tyska sjöofficerare var påfallande stor i Bohusläns skärgård.

Noterbart är att Skoglund till skillnad från övriga sjöofficerare i debatten inte från början besämt sig för vilken sida det var som kränkte svenska vatten när man inte har några entydiga bevis. En inställning som är glädjande, men tyvärr allt för sällsynt.


Gullmarsfjorden sedd från norr mot inloppet vid Lysekil


Har vi lärt oss av historien?

Efter denna spektakulära ubåtsjakt i slutet av 60-talet tilfördes Örlogsbas Väst ett antal kvalificerade fartyg då man uppebnart hade lärt sig av den senaste händelsen. Tyvärr har allt detta sedan glömts bort i olika omgångar och genom en rad katastrofala försvarsbeslut. Redan vid FB00 försvann den sista patrullbåtsdivisionen, och vid FB04 avvecklades det sista förbandet som existerade, Amf 4. Den marina närvaron på västkusten utgörs i dag av vedettbåten Jägaren som var prototyp till de patrullbåtar som för länge sedan är skrotade. HMS Jägaren är 40 år gammal och saknar helt utrustning för ubåtsjakt och hon har heller inga kvalificerade vapensystem. På västkusten finns dock 17. bevakningsbåtskompaniet med sina 4+1 bevakningsbåt 80 med begränsade möjligheter till ubåtsjakt då dessa båtar enbart har en skrovfast sonar.

Avvecklat är Marinkommando Väst, KA 4/Amf 4, 12.helikopterdivisionen på Säve, 18.patrullbåtsdivisionen, Tånguddens örlogshamn. Sedan längre tillbaka i tiden fanns även 6. minröjningsflottiljen och en ubåtsdivision i Göteborg. Allt detta är nu avvecklat.

Västkusten med de för Sverige helt livsnödvändiga hamnarna Brofjorden (Olja) och Göteborg står i dag helt utan kvalificerat sjöfartsskydd. ÖB har ju förklarat att Sverige kan försvaras på en plats under en vecka. Väljer man då att fokusera på Västkusten kommer övriga Sverige att stå helt utan marina resurser. Detta är inte hållbart!

HMS Jägaren (Foto:Försvarsmakten)


Extra läsning

I en kommentar till Del 1 i denna serie skriver signaturen "Teaterdirektören" följande rader runt ett fartyg vid namn Amasis som sänktes under andra världskriget och som har en gemensam beröringspunkt med den beskrivna incidenten 1966.
Amasis har fortsatt att spöka för den Svenska marinen. En spännande incident utspelade sig den 26 oktober 1966. Under en stor militärövning vid Lysekil fick marinen kontakt med ett undervattensföremål och via ekolodet kommit i kontakt med vraket efter Amasis. Ingen av marinens dykare hade varit nere vid vraket, men hade fått höra att Ingemar Larsson från Lysekil dykt mycket på vraket och vill genom honom få reda på i vilken kondition vraket var i. Ingemar berättade att vraket var helt intakt och att det stod upprätt på botten. Marinen hade med sina fina ekolod konstaterat att tätt intill vraket låg ett långt och smalt föremål som avvek från fartygssidan. Föremålet sträckte sig drygt en tredjedel längs fartygsidan och man misstänkte att det var en främmande ubåt. Händelsen tystades sedan ner och någon ubåt fångades aldrig.

Källmateriel:

Internet
Tryckt litteratur
Marinhelikoptern, Norberg och Liander, Soing Tech, 1997
Marinflyget på Västkusten, Flera författare, 2004
Marinhistoria, Ronny Lindsjö, Marinen, 1996
I kamp mot överheten, Hans von Hofsten, 1993

Tidigare blogginlägg i serien:

Under ytan - Prolog
Under ytan - Del 1 - Världskrig och tidiga kränkningar
Under ytan - Del 2 - Kränkningen i Fårösund 1955
Under ytan - Del 3 - Ubåtsjakt vid Fårö 1962
Under ytan - Del 4 - Helikopteranskaffning till Marinflyget

Putins tålamod inte precis stort

Artigheterna avklaras på 14 sekunder, sen är det upp till bevis. Putin på Sachalin vid Japan efter att nyss ha suttit i miniubåt vid Hogland i Finska viken.

Idag kom nyheten ut på allvar, att den nu pågående ryska beredskapsövningen i Centrala och Östra militärområdena är historiskt stor. Efter några dagars tystnad rapporterar nu medier som BBC, CNN, TIME, SvD och AB om övningen. En liten detalj i den kanske dock väger mer än alla deltagande stridsvagnar?

Jag hade idag förmånen att i Studio Ett få delge min medförfattare Joakim von Brauns slutsats att vad gäller tiden efter 1945 är den nu pågående övningen endast överträffad av 1967 års Dnjepr-övning (Lars Wilderäng kom också fram till Dnjepr). Mellan den nu pågående och 1967 års alltså ingen militärövning som varit större. Joakim har kommit fram till fler slutsatser men jag hade inte möjlighet att i radion redogöra för alla. Så låt mig här berätta om en till, Vladimir Putins väpnade styrkor har nu inte bara kommit upp i sovjetisk övningsstorlek, de har även nått en övningsfrekvens som är minst lika god som den sovjetiska.

Väl att märka är att övningen 1967 inte var någon oförberedd övning. Bara i år har Ryssland alltså satt igång tre stora beredskapsövningar. Mer om Joakims och mina rön om förmåga till snabba insatser i vår kommande bok Ryska elitförband, som släpps i höst.

För att återvända till den nu pågående övningen tror jag bestämt inte på ABC:s/AP:s påstående om 5000 deltagande stridsvagnar. Här spökar det klassiska felet att kalla alla pansarfordon för stridsvagnar. 1000 stridsvagnar och 4000 övriga pansarfordon är imponerande nog. Men kanske viktigare än dessa är något som filmklippet ovan tydliggör. Det är väl ingen nyhet att Putins tålamod inte är särskilt stort men genom att i ena stunden utforska Finska viken i miniubåt och i nästa inspektera rekordövningen på Sachalin, intill Japan, visar Putin att hans rastlöshet inte minskat. Artigheterna vid hans inspektioner har väl aldrig avklarats så snabbt som idag. Det dröjer bara några sekunder efter ankomsten (sätter fot på marken 0:36), så sätter han igång (0:50) som en otålig rektor förhör sina elever. Presidenten frågar inte om tjafs, han vill ha militära detaljer, genast. Kanske borde man ha denna otålighet i åtanke när man betänker Putins militära och geopolitiska mål?

I övrigt har Wiseman redan tagit upp hur underskattad den logistiska sidan av sådana här övningar är och som bonus får man en sammanfattning av "ryska påsken". Slutligen, här är källan till försvarsminister Carl Haglunds citat från förra veckan: "Finlands väg är inte den svenska. Utan en värnpliktsarmé skulle vi också i Finland vara i en kaotisk situation."

Korta kommentarer kring Studio Ett den 16 juli (uppdaterat 17/7 08.00)

Sveriges Radios Studio Ett ägnade idag tolv minuter åt den ryska beredskapsövningen och vilken innebörd den kan ha för Sverige. Medverkande gäster var Lars Gyllenhaal och Anna-Lena Laurén, moskvakorrespondent.

Att nu även Sveriges Radio och andra svenska media snappat upp vad som pågår är postivt även om det tagit tre dagar sedan Dagens Nyheter kom med den första artikeln. Jag tror dock inte man alls förstår  komplexiteten i att iståndsätta en övning av det här slaget och att flytta mängder av materiel och personal flera tusen kilometer. Bara logistikdelen av övningen sysselsätter 19 000 personer. Att få fram förnödenheter, reservdelar och inte minst drivmedel till 160 000 personer och 5000 stridsfordon går knappt att tänka sig. Det var en operation USA lade månader på att förbereda inför Irakkriget som ju dock skedde på annat territorium. Ska man översätta detta till svenska förhållanden så är det nog ingen idag som riktigt vet hur man ska göra för att förflytta en motsvarande stor andel av det svenska försvaret från ena landsänden till den andra. Det var mycket länge sedan något liknande övades och mycket av infrastrukturen för detta har avvecklats, trots att nuvarande organisation bygger på just rörlighet.

Anna-Lena Laurén skrockar i programmet åt de friktioner som man stött på under övningen, bland annat att få möjlighet att landa med militära flygplan på numera civila flygplatser. Återigen, hur duktiga är vi i Sverige och Finland på motsvarande? När man i Sverige 2009 gjorde en ansats till att kontrollera den svenska beredskapen genom att vid förra upplagan av Zapad-övningen mobilisera vad som fanns snabbt tillgängligt upptäcktes mängder av liknande problem. Beredskapskontrakt med färjebolag etc hade förfallit sedan försvarsbeslutet 2004 bestämde att något behov av nationellt försvar ej längre förelåg. Idag har Försvarsmakten i princip gjort sig av med alla militära flygplatser utom de ordinarie militära, men man är likväl beroende av de civila flygplatser som krigsflygbaser för spridning. Vad säger att vi inte stöter på motsvarande problem? Det bästa sättet vore naturligtvis att genomföra en ny mer omfattande beredskapövning. En av de största erfarenheterna från den förra var att liknande övningar måste ske regelmässigt. Tyvärr har så ej skett och förmodligen finns det ett visst intresse från Försvarsdepartementet att så ej heller sker innan valet då resultatet riskerar att inte helt överensstämma med vad som utlovats.

Det många också missar med den nu pågående övningen är att det är lika snabbt, för att inte säga snabbare, att vända på kakan. Infrastrukturen är betydligt sämre utbyggd i östra Ryssland än i västra vilket i hög grad ökar övningsriktningens lämplighet om man vill öva och pröva logistiken. Att denna övning är riktad mot Kina är inte så självklart. Vi ska också betänka att Ryssland så sent som förra veckan övade tillsammans med Kina i samma område och att Kina enligt uppgift var det första land som informerades om övningen. Som jämförelse drog sig Ryssland utan förvarning ur motsvarande övningar i Östersjön i början av sommaren. Det är också en tydlig indikator var man placerar den nyaste och mest kvalificerade materielen och det är inte i öster.

En intressant aspekt i övrigt är att såväl Sveriges Radio som nu SVT hakat på TT:s miss att övningen genomförs tillsammans med kinesiska förband. Det vore i högsta grad märkligt om nu övningen samtidigt skulle rikta sig mot Kina?

Varför då genomföra en övning av det här slaget? Med tanke på omfattningen så är budskapet till omvärlden, men även internt en mycket viktig faktor. Likaså lär övningen med tanke på storleken syfta till att öva och framförallt pröva såväl logistiken som ledningsförmågan. Den ryska militärreformen har nu pågått i ett antal år där man börjat på förbandsnivå och nu senaste året övergått mer och mer till att öva stora förband och därtill utan förvarning. Ledning och framförallt logistik är två av de mest komplicerade områden inom krigföring och är mycket svåra att öva utan verkliga förband då friktioner likt de Anna-Lena Laurén nämnde aldrig uppkommer. Troligtvis utgör också denna övning en förövning till årets huvudövning som återigen är Zapad (Väst. Nästa år är det enligt schemat Vostok som betyder öst).

Sist men inte minst berör Studio Ett återigen "ryska påsken". Att detta endast skulle vara ett sätt att öva håller jag för mycket otroligt. Vill man i Ryssland öva sina luftstridskrafter i anfall med kryssningsrobotar och eskort av verkansförband har man oerhört mycket bättre möjligheter att göra det över det egna fastlandet än i andra nationers flyginformationsregioner där man stör den civila flygtrafiken. Agerar man på detta sätt vill man skicka ett budskap på samma sätt som man nu gör när man genomför den största militärövning världen sett sedan 1967.

Det återstår fortfarande för media att intervjua Försvarsberedningen eller försvarsministern med anledning av den ryska övningen. Den förstnämnda menade i sin månadsgamla rapport på att det är långt kvar innan Ryssland kommer att nå i närheten av de övningsomfång Sovjetunionen hade. Framtiden har, precis som Försvarsberedningens ordförande omtalat, visat sig vara både komplex och oförutsägbar.


Uppdatering 17/7 08.00: SvD har nu en artikel av Anna-Lena Laurén om övningen.

Gästinlägg: Officersutbildningen och dess reformbehov

Här följer ett gästinlägg om den nuvarande officersutbildningen och dess upplägg med anledning av att utbildningen togs upp i Kristdemokraternas försvarspolitiska rapport. Officersutbildningen är ett ämne som väckt starka känslor genom åren och den har sedan mitten av 90-talet varit utsatt för en rad upprepade reformer, vissa till det bättre och vissa till det sämre. Fler gästinlägg i ämnet välkomnas.

Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––


Mikael Oscarsson, (KD) redogör i ett gästinlägg på Wiseman’s för den Kristdemokratiska försvarspolitiska rapporten (daterad 1 juni 2013). Det finns en hel del intressanta skrivningar i rapporten och om de förslag som framförs blir verklighet så torde de på ett avgörande sätt lyfta den svenska försvarsförmågan från den låga nivå som den befinner sig på nu. Om det sedan finns ekonomiska resurser för att genomföra det hela är en annan sak, något som debatterats på olika bloggar.

Ett område som Oscarsson inte omnämner i sitt inledande gästinlägg men som berörs i rapporten är officersutbildningen. Det finns två skäl till att jag vill lyfta fram just utbildningen. Det ena är att många av de reformer som (KD) föreslår i sitt program står och faller med försörjningen av en kompetent officerskår. Det andra skälet är att jag anar att (KD) inte kritiskt värderat den information man fått kring officersutbildningen och att man därför kan vara på väg att förorda en modell som i mitt tycke vore förödande för den framtida försörjningen av officerare. Konsekvensen av ett felaktigt val riskerar att effektivt lägga krokben för alla de reformer man föreslår i rapporten.

I rapporten skriver man ”Ominriktningen av officersutbildningen i en mer akademisk, teoretisk riktning accentuerar problemet” (kap 12.2). Problemet man syftar på är sannolikt den minskade möjligheten att öva sig i truppföring under utbildning och efter examen, något som Oscarsson också förtydligar i sitt inlägg på Wiseman’s den 13 juli. Jag delar uppfattningen att den nuvarande officersutbildningen har ett alltför stort inslag av teori på bekostnad av det praktiska hantverket, däremot tycker jag att man begår ett allvarligt misstag då man, medvetet eller omedvetet, blandar ihop bristen på truppföring med akademiseringen av utbildningen. Det finns enligt mitt sätt att se det inget motsatsförhållande mellan ”akademisering” och praktisk utbildning. Jämför gärna med läkarutbildningen.

Tyvärr är den negativa synen på bildning i allmänhet och ”akademiseringen” i synnerhet något som präglar stora delar av dagens officerskår, inklusive många högre chefer. Alltför ofta förs fortfarande resonemang som går ut på att officerare ska vara på sina förband, utbilda trupp eller åka på insats. Utbildning betraktas som ett nödvändigt ont och ska vara så kort som möjligt. Att hänga över böcker, fundera över abstrakta teorier och skriva uppsatser är enligt detta synsätt bara slöseri med tid. Ett sådant synsätt premierar inte framväxten av en kreativ och självständigt tänkande officerskår.

I rapporten framgår också att (KD) kan tänka sig en modell där man delar upp utbildningen så att de teoretiska delarna omhändertas inom den vanliga högskolevärlden och att försvarsmakten skulle fokusera på de mer praktiska delarna. Om man syftar på det som i den svenska debatten benämns som ”Sandhurstmodellen” eller om man täkt sig någon annan konstruktion framgår inte. Man ska dock ha klart för sig att den s.k. Sandhurstmodellen baseras på ett antal kriterier som gör att en svensk övergång till denna sannolikt skulle förvandla dagens redan svaga rekrytering till en fullständig kollaps. Det första man till exempel bör fråga sig är hur attraktiv en officerskarriär ter sig för en nyligen utexaminerad högskolestudent. Om försvarmakten har svårt att rekrytera till officersutbildningen i dag så är jag övertygad om att rekryteringsbasen minskar ännu mer.

Som jag sagt tidigare så delar (KD) uppfattning att officersutbildningen behöver reformeras, men innan man gör det så måste man ha klart för sig vad man egentligen vill åstadkomma och varför. Först därefter fundera på hur man ska uppnå det. Jag upplever att (KD) åtminstone skrapat på ytan avseende ”vad och varför” men då det gäller ”hur” har man nog i för hög grad okritiskt lyssnat på några av akademiseringens ilsknare belackare.

Min uppfattning är att det övergripande målet med dagens officersutbildning (mot OF 1) som det beskrivs i officersförordningen i allt väsentligt är tillfyllest. Däremot behöver försvarsmakten och FHS göra en radikal omtolkning av innehåll och genomförande. I dag består utbildningen inom det krigsvetenskapliga programmet av fyra terminer teori vid FHS/MHS K och två terminer befattningsutbildning, även kallad verksamhetsförlagd utbildning (VFU). Det är min uppfattning att tyngdpunkten måste förskjutas till förmån för befattningsutbildningen och då även medge att kadetterna får tillfälle till förbandspraktik under utbildningen. Den ökade praktiska utbildningen behöver inte innebära en försämrad akademisk färdighet, tvärt om. Kurser i stridsteknik, taktik och teknik kan precis som i dag examineras enligt akademiska kriterier. Det viktiga är att fänriken vid examen blivit väl förberedd för den kommande tjänstgöringen.

Skulle det sedan visa sig att utbildningen till OF 1 inte kan ge de 180 hp som nu delas ut så är det inte hela världen, det kanske till och med är bra.

Mycket av utbildningen som genomförs under dagens officersprogram syftar till att ge kadetten kunskaper som ska användas först efter några år in i karriären. Det är min uppfattning att såväl försvarsmakten som individen tjänar på att officeren fortsätter sin utbildning och intellektuella utveckling efter examen. Jag skulle därför förorda ett system där officerare i nivå OF 1 fortsätter att på deltid läsa in de allmänna kurser och poäng som saknas, inklusive en C-uppsats inom egen inriktning. Efter godkänd uppsats kan officeren befordras till OF 2. Värdet med att skriva uppsatsen ca 3 år efter examen är att officeren då har praktiska erfarenheter att bygga sitt arbete på och att det därmed inte bara blir en akademisk metodövning utan även blir ett arbete som har en praktisk förankring i officerens vardag.

En omställning till det system jag skissat på är givetvis inte friktionsfritt, men jag anser att modellen har tillräckligt många fördelar i förhållande till dagens system och definitivt i förhållande till ”Sandhurstmodellen”. Oavsett vilken väg som vår politiska och militära ledning väljer så är det av avgörande betydelse att ni har klart för er vad ni vill åstadkomma och varför innan ni låser in er på hur ni vill åstadkomma det.

Lars Rössle
LSS


Dad’s Army Del 2

Nu är det säkert ett antal av er läsare som hade hoppats på ett nytt inlägg rörande den pågående övningen inom MD Ö i Ryssland. Det kommer, men inte förrän till helgen när övningen är avslutad. Just nu sker det mycket rapportering ifrån den så att skriva ett inlägg om det skulle snabbt bli inaktuellt, så en fördjupad analys kommer till helgen alternativt följ med på Twitter där det sker hyffsat regelbundna uppdateringar på vad som sker.

Analys

Tidigare inlägget i Dad's Army utlovade jag en "Kajsa kavat" lösning på hur vi kan erhålla en högre territoriell uteffekt av Hemvärnet utöver bevaka, skydda och ytövervaka. Detta har jag tänkt komma fram till i det här inlägget. För att komma fram till det måste vi gå tillbaka några år i historien och titta på hur våra jägarförband var organiserade då.

Enkelt beskrivet hade vi från tidigt 1980-tal framtill 2000 dels i södra Sverige delsi norra Sverige, Jägarbataljoner krigsplacerade. K 3 hade utbildnings-, utvecklings-, och krigsplaceringsansvar för Jägarbataljon syd (Jbat Syd). K 4 och I 22 hade likadant för Norrlandsjägarbataljonerna (Njbat).

Ytterligare enkelt beskrivet skulle dessa bataljoner, mobiliseras i ett tidigt skede för att kunna genomföra förberedelser i sina respektive bataljons, skvadrons/kompani och plutonsområden. Främst avseende underhållstjänst samt fältarbetstjänst. Därefter skulle man inledningsvis rapportera motståndarens rörelser och aktivitet, för att därefter påbörja ett störskede där motståndarens gränssättande funktioner skulle påverkas och slutligen ett hindra skede där brigaderna skulle anfalla för att slå motståndaren och jägarförbanden skulle hindra förstärkningar och underhåll att nå fram till fronten.

Förbanden hade likt övriga förband inom armén ett tydligt geografiskt område som de skulle vara placerade i, således kunde cheferna redan i fredstid genomföra rekognosering. Därmed även lägga upp sin stridsplan hur de skulle lösa sin strid inom just sitt geografiska område. Stridstekniken som skulle utnyttjas var förbindelseförstörning, eldöverfall och överfall mot högvärdiga mål såsom artillerigrupperingar, staber, underhållsförband, underhållstransporter o dyl.

Huvuddelen av Sveriges yta lämpar sig mycket väl för den ovan beskrivna verksamheten. Det är enbart de urbana områdena samt Skåne, Gotlandoch Öland som jag skulle säga ej lämpar sig för sådan verksamhet, där krävs mer traditionell motståndsrörelse verksamhet. Detta tog man fasta vid i den tidigare försvarsplaneringen när vi hade ett territorialförsvar och ej ett insatsförsvar som vi har nu. Genom att sprida jägarförband över ytan gav man ett hot som han ej kunde negligera.

Norrlandsjägarbataljonerna och Jägarbataljon Syd avvecklades i och med FB 00. Jbat Syd kom att bli en prototyp för konceptet med Luftburen bataljon medan Norrlandsjägarbataljonerna gick mot den nya benämningen Jägarbataljon 2004 där nuvarande Arméns Jägarbataljon då K 4 hade utvecklings- och bemanningsansvaret.

I och med införandet av Jbat'04 kom jägarbataljonen att få ett nationellt ansvar d v s man var inte styrd som tidigare beskrivit till ett geografiskt område, utan man skulle verka där högre chef bedömde att man gjorde mest nytta d v s där det fanns högvärdiga mål som om de nedkämpades kunde ge stor mer effekt för de övriga förbandens strid.

Denna förändring var nödvändig för utvecklingen av jägarkonceptet, det tror jag alla inser och håller med om, jägartjänsten renodlades i Sverige. Dessutom fick vi en naturlig indelningen mellan de konventionellaförbanden och specialförbandensom då var under utveckling/uppförande. Jägarförbanden intog en plats mitt i mellan dessa och löser därmed uppgifter som de konventionella förbanden ej klarar av och som specialförbanden ej bör behöva avdela resurser till. Således en naturlig stegringstrappa i förmågor för att optimera effekten.

Genom denna taktiska förändring av jägarbataljonens användning så kom själva uppbindningseffekten som de tidigare jägarbataljonerna utgjorde att gå om intet. Denna effekt var en sidoeffekt och inte själva ursprungstanken med jägarförbanden. Men det skulle vid ett försämrat säkerhetspolitiskt läge säkert till del kunnat ha en krigsavhållande effekt. Det vill säga motståndaren skulle vara tvungen att använda mer styrkor än vad som skulle kunna vara brukligt och därmed dra sig för att anfalla. I och med att man från egen sida kallt räknade med att motståndaren skulle vara tvungen att sätta in ytterligare mekaniserade skytte resurser för att försvåra för jägarförbanden att verka.

Går det här förfaringssättet då att återanvända på något sätt? Ja tveklöst skulle jag svara på den frågan. Nu skall man inte jämföra vad de irreguljära krigarna i t ex Afghanistan gör för något kontra renodlade förband som har utbildning för att lösa en specifik uppgift. Men tveklöst är att i t ex Afghanistan så binder de upp stora förband samt de tillämpar en liknande stridsteknik som Njbat och Jbat Syd skulle utnyttja i händelse av ett väpnat angrepp och beroende på stridsvärde hos dem når de olika stor framgång.

Ser man då till Hemvärnet som är själva klon i det här resonemanget, så är det utifrån mitt tidigare resonemang främst insatskompanierna som lämpar sig för sådana uppgifter. Detta är dels kopplat till åldersstruktur dels stridsvärde (utbildning, materieluppfyllnad m m). Genom sin lokalgeografiska anknytning lämpar sig även Hemvärnsförband väl för att genomföra jägarliknande strid inom ett ockuperat område. Man känner så att säga redan sin terräng, vilket underlättar markant förandet av striden.

Ålderstrukturen är av vikt, ålderspannet på personalen som skulle kunna tänkas vara delaktig, bör vara någonstans mellan 20-40 år och ha god skogsvana samt en god grundkondition. Nu är det inte de krav vi talar som ställs på en jägarsoldat utan att individen måste klara sig i skogen under en längre tid och kunna lösa uppgifter. Han/hon skallinte lösa de uppgifter som ställs på en jägarsoldat.

Således kommer det mest troligt vara en tillfälligt sammansatt enhet det rör sig om för att uppfylla t ex grundkriteriet åldersstruktur samt kondition. Att den är tillfälligt sammansatt när väl uppgiften "förberett motstånd" utlöses kommer ge friktioner. Detta löser man till del genom att den personal som skall ianspråktas för detta genomför utbildningen som krävs för det tillsammans. Då har man till del en grundlagd duglighet att kunna verka tillsammans men brister kommer finnas.

Då säger vän av ordning, varför inte använda underrättelsekompanierna? Dessa skall ju trots allt befinna sig bakom motståndarens linjer för att rapportera. Ja det är helt rätt, men underrättelsekompanierna finns inte i lika stor omfattning som insatskompanierna. Genom att utnyttja del av insatskompaniet får man en större geografisk spridning över hela ytan, därmed raljant sagt mer huvudvärk för en motståndare att ta i beaktande.

Genom att utnyttja t ex totalt sett en pluton i respektive insatskompani för jägarliknande uppgifter, får man en stor effektökning som tvingar motståndaren till att vara tvungen att vidta stridstekniska och taktiska motåtgärder. Den främsta motåtgärden kommer ju vara att de måsteavdela avsevärt mer trupp än vad som skulle vara fallet utan en sådan åtgärd.

Att nu säga att man skall ha jägarplutoner inom Hemvärnet är felaktigt, vad det här handlar om är snarare förberett motstånd. Då säger vän av ordning, alla förband har väl fortfarande "fria kriget" som uppgift. Ja mig veterligen är det fortfarande så att det är fallet, men fria kriget handlar inte om ett förberett motstånd utan det handlar mer om att striden skall fortsätta isåfall på ockuperat område om man ej kan ta sig till egna linjer.

Detta liknar mer de uppgifter som den organiserade motståndsrörelsenskulle ha enligt Mikael Holmströms beskrivning i hans bok "Den dolda alliansen". Dock med skillnaden att det ej rör sig om kaderförband utan om redan organiserade förband som har fortsatt motstånd somuppgift i händelse av ett väpnat angrepp. Dock måste dessa kvarlämnade förband vara beredda på att ta emot och utrusta ”frivilliga”. Detta är fullt förenligt med folkrätten så länge de grundkriterier som rör motståndsrörelseuppfylles.

Sekretessen kring denna verksamhet måste dock vara stor. Att den genomförs kan vara känt det skulle enbart ha en preventiv effekt hos en potentiell motståndare. Med det menar jag att han vet att över helaSveriges yta finns det förbereda förband som kommer ta upp striden när området blivit ockuperat. Utan det som det krävs en mycket hög sekretess kring är de förberedelser som vidtas, stridsplaner som läggs upp, vilka som är involveradem m.

Vad skulle krävas då? Dels krävs det en fördjupad utbildning i stridsteknik, något som tar tid och härmed krävs det också en ambitionshöjning från alla inblandade parter. Men bedömt skulle det kanske krävas fyra (4) veckors utbildning främst avseende eldöverfall, fältarbetstjänst, bastjänst, sammanstötsförfarandenoch underhållstjänst. Dels krävs det förberedelseri fredstid i form av rekognosering av lämpliga basområden, lämpliga platser för eldöverfall, förbindelseförstörningar, upplagsplatser m m för att möjliggöra stridens förande.

Rent materiellt har insatskompanierna en stor mängd materiel som lämpar sig för den ovanstående beskrivna striden, det jag kan tänka mig måste tillföras är främst min- och sprängmateriel. Samt till del ytterligare sambandsmateriel främst i form av kortvågssamband något som finns inom Hemvärnet idag men inte på plutonsnivå vilket skulle krävas vid sådan här verksamhet. Utöver denna materiel krävs en väl genomtänkt underhållstjänst. Respektive insatskompani måste tillföras en plutonspott med t ex ammunition, förplägnad m m för ett stort antal dygn innan man måste övergå till mer klassisk motstånds verksamhet d v s överleva på vad bygden och naturen kan ge.

Sammanfattning

Genom att ge i storleksordningen en pluton i varje insatskompani stridsteknisk utbildning i förandet av strid bakommotståndarens linjer erhåller man bedömt ytterligare en taktisk svårighet för motståndaren som blir mycket svår att lösa. Motståndaren skulle behöva stora förbandsinsatser för att kunna säkerställa egen rörelsefrihet inom ett ockuperat område.

Problematiken blir delsatt finna lämplig personal dels att ge förutsättningar för förberedelser och utbildning i detta. Dock bedömer jag att genom denna enkla "Kajsa kavat" lösning så skulle man höja uteffekten på Hemvärnet markant och försvåra för en motståndare att kunna lösa sina uppgifter. 

Avslutningsvis vill jag poängtera att detta resonemang handlar ej om att upprätta jägarplutoner inom Hemvärnet, utan snarare att Hemvärnet tar sig an en uppgift som tidigare jägarförbandssystem hade. Så ni som är jägarchefer ute i insatsorganisationen ni behöver inte sätta kaffet i vrångstrupen.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Hemvärnet 1, 2, 3
Försvarsmakten 1
InfKavR Jförb, Försvarsmakten, 1987 (Upphävd)
InfKavR Jkomp-NjSkv, Försvarsmakten, 1990 (Upphävd)
KavR Jplut/Jgrp, Försvarsmakten, 1980 (Upphävd)
Den dolda alliansen, Mikael Holmström, 2011

Insats – höst i Bosnien

Missionen i Bosnien närmade sig sitt slut. Del 4 i serien om livet på mission


Höst i Bosnien 1995

Flyktingkatastrofen var över, för oss i alla fall. Vi hade fått göra något men var ganska trötta. BSA hade avancerat trots omvärldens fördömande. Bägaren höll på att rinna över. Fortfarande hade FN svårt att röra sig i landet och i Sarajevo var läget återigen mycket dåligt.
Dåligt var också vårt radiosamband. Plutonchefen beslöt sig för att göra något åt det så vi tog och åkte till ett gammalt svensk-tillhåll, OP Snapphanen, numera i Pakistansk ägo.

När vi kom dit upptäckte vi att en pakistansk skytteomgång flyttat in i vår relähydda, dragit ur strömmen till våra radioapparater och dragit ur våra antennkablar för att använda dessa till torklinor. Suck. Dessa pakistanier.

Efter ett kort snack med deras plutonchef åkte omgången ut med huvudet före och vi kunde koppla in utrustningen igen. Vi hade ingen större lust att åka hem direkt utan dröjde kvar lite och passade på att laga deras TV-parabol så att de kunde se på TV. Som tack bjöds vi på lunch. Det var mycket gott.

Efter maten satt vi ute i solen och snackade med plutonchefen. Han talade mycket bra engelska och berättade att han hade varit chef för sherpas under den första svenska K2-bestigningen. Det var spännande att höra hans historier. Han berättade också att det alltid var mycket lugnt i hans område.

Han hade knappt hunnit uttala det sista innan en tung kulspruta hostade igång 500 meter längre ner i dalen. Är det här lugnt, tänkte jag, men hann inte innan fortsättningen.

Helt plötsligt dånar det till och vi hör att det är ett stridsflygplan som gör en inflygning. Sedan ser vi ett svampmoln och därefter en oerhört kraftig smäll. Sedan kom fler plan och historien upprepade sig. NATO:s ”Operation Deliberate Force” med bombningar av BSA hade börjat.




Ute i havet låg ett hangarfartyg och US Navy skickade F18 Hornets mot serbiska ställningar i Bosnien med början i Sarajevoområdet. Vi tackade den pakistanske kaptenen, packade ihop och åkte hemåt i vår Chevrolet (helt utan splitterskydd). Vi kunde höra VL på radion, hur de med panik i rösten ropade efter oss. Vi svarade men de hörde oss inte.

Vi förstod att det var fara på färde, att vi var i risk. Vi förstod också att campen hade höjt beredskapen och att det var full utrustning på. Det såg vi inte framemot. Efter några om och men var vi hemma på campen för vår utskällning. Den fick plutonchefen ta och förklara varför vi hade varit borta utan samband under pågående stridigheter. Den utlösande faktorn till operationen var en granatattack mot civila på en marknadsplats i Sarajevo.

Någon dag senare var det Tuzla-områdets tur att bli bombat. Vi stod på taken och jublade när flygplanen attackerade de hatade serbiska ställningarna. Payback!

En F18 flög över oss på inflygningen och vinklade upp underredet på vägen tillbaka för att visa att han hade släppt sin last, denna gång över Vis-höjden. Jublet visste inga gränser. Allt snack om opartiskhet var borta då. Så blir det efter månader av beskjutning. Eller förresten var vi nog inte opartiska ändå. Vi tyckte ju lika illa om alla parter. Har man blivit beskjuten av alla parter så framstår de ungefär lika illa, allihop.


BiH tog tillfället i akt och gick till anfall. BSA var ju nedtryckta av NATO:s bombningar och kunde inte stå emot markangreppet. BiH lyckades därmed flytta fram sina gränser avsevärt, framförallt i Ozren-fickan. Förhandlingar pågick på hög politisk nivå medan kriget fortsatte i terrängen. Återigen fick vi eld mot oss. Nu var det BSA som terrorsköt mot oss bara för att jävlas. Även byar som tidigare klarat sig bra fick smaka. Srebrenik där 7:e och 9:e kompanierna var grupperade blev utsatt för granatbeskjutning. Det blev också TAB:en och det var då som sjukvårdare Olsson riskerade livet för att undsätta en norrman. Tyvärr dog en norsk soldat, oklart om det var den som Olsson tog hand om eller en annan. Olsson fick en norsk tapperhetsmedalj för sin insats och måånga år senare även en svensk förtjänstmedalj.

Ett flyktingläger i Zenica tog en direktträff av en splitterbomb och sex människor dödades och ett 20-tal skadades. Återigen var de flesta barn och återigen fick Nordbat 2 rycka in. Jag slapp delta den gången.
I Krajina pågick en Kroatisk offensiv så serberna var starkt pressade och vapenvila syntes möjlig.


Jag hade ansökt om att få rotera hem i första rotationen för att hinna till min brors bröllop och min ansökan beviljades. Jag packade ihop min utrustning i en sjösäck och lämnade Camp Oden en morgon för transporten ner till Split och vidare hem till Sverige. Nu blev vi inte stoppade någonstans längs vägen utan allt gick jättesmidigt. 

Det kändes grymt härligt att göra patron ur vid gränsen till Kroatien. Mitt deltagande i Bosnien-kriget var nu slut, även om det fortsatte en liten stund till.


/C


Legend:
BSA = Bosniensserbiska Armén
BiH = Bosnien federationen

Kortsiktiga lösningar blir kostsamma lösningar (uppdaterat 17/7 16.10)

Ekot berättar idag om de statliga fastighetsbolagen digra arbete med att avveckla militära anläggningar och sälja dessa till företag och privatpersoner med anledning av försvarsbeslutet 2004 (FB 04) då Riksdagen beslutade att de facto avveckla det nationella försvaret och att istället satsa på internationella insatser.

FB 04 innebar dödsstöten för det svenska försvaret och det är följderna av detta försvarsbeslut som man idag har fullt upp med att försöka bromsa eller rätta till. Det blir nämligen så när man tänker alltför enkelspårigt och kortsiktigt i försvarspolitiken. Det Ryssland som i fredags inledde världens största militärövning sedan 60-talet var vid tiden för FB 04 helt uträknat och något nationellt försvar skulle inte behövas under överskådlig tid. Detta fick bland annat till följd att Flygvapnets samtliga krigsbaser avvecklades, utom två som skulle sparas för övningsändamål (Byggnader tillhörande vissa baser ser man förresten även idag på Fortifikationsverkets försäljningslista). Likaså sattes slutligt punkt för försörjningsberedskapen och de anläggningar med logistiskt stöd som skulle förenkla transporter av förband från ena änden av landet till den andra försvann också.

Idag 10 år senare är läget ett helt annat, även om det verkar ha gått talespersonen från Fortifikationsverket förbi. Det blev ett yrvaket uppvaknande i och med Georgienkriget 2008 och år 2009 fick Försvarsmakten åter order om att planera för ett nationellt försvar. Pendeln började därmed svänga tillbaka mot ett nationellt försvar. Problemet är dock att mycket av den förmåga man idag så kritiskt behöver för att kunna upprätthålla ett nationellt försvar avvecklats, sålts och som framgår av Ekots reportage, fortfarande säljs för högtryck. De kustrobotar som försvann redan i försvarsbeslutet 2000 är en förmåga som idag är hett eftertraktad och som nästintill varje politiker skulle vilja placera på Gotland. De flygbaser som behövs för att sprida flygvapnet finns inte längre. De har avrustats för mångmiljonbelopp, sålts för struntsummor och att återuppbygga dem skulle kosta mångmiljardbelopp. Att behålla dem ett tag till "utifall att" hade kostat några miljoner. När det fasta kustartilleriet avvecklades beräknas avvecklingskostnaderna ha uppgått till motsvarande 50 års driftskostnader.

Att Fortifikationsverket med flera andra statliga fastighetsbolag lyckas rädda några slantar ur konkursboet är naturligtvis tacksamt för skattebetalarna. Av investeringsvärden på motsvarande hundratals miljarder har man enligt Ekot lyckats dra in en miljard kr till staten. Det räcker sannolikt inte för att iståndsätta ens en enda krigsflygbas. Den civila marknaden för bergrum kan också sägas vara rätt mättad vid det här laget. Det går inte att ha ur många serverhallar som helst. I fallet med bergrummet i Nora har företaget redan gått i konkurs. Förhoppningsvis fick kommunen igen varenda krona man lade ut på att vara mellanhand i affären.

Självfallet är det positivt att Fortifikationsverket lyckas avveckla det som är övertaligt så det inte bär onödiga kostnader. Men hur vet vi att det är övertaligt? Historien har ju redan visat att såväl försvarsbesluten 2000 som 2004 var felaktiga. Idag är insatsorganisation 2014 den enda sanningen. En organisation som är beklagligen är illa anpassad för nationellt försvar. Vad sparas för den dag man kommer fram till att det är dags att växa ur IO 2014 på samma sätt som vi upptäckt med FB 00 och 04?

Tyvärr finns ingen sådan tanke idag eftersom inga pengar kan avsättas för omfall. Så sent som förra sommaren var avvecklingsarbetet i full gång med den sista krigsbasen för Flygvapnet trots att man år tidigare kommit fram till att just dessa behövdes. Att inte ta höjd för framtida eventualiteter och att fortsätta agera likadant idag som 2000 och 2004 kan betydligt mer kostsamt än vad underhållsdriften går på.


Nedan ett inslag ur Aktuellt efter den så kallade Järna-smällen 1987 med ett förråd som under 00-talet var helt föråldrat, men som idag åter visat sig vara i ropet



Uppdatering 18.30: Även i DN

Uppdatering 21.00: Uppdatering med reportage från Handelsbanken TV från det objekt som FortV nämner som en mycket lyckad försäljning, men där företaget bara ett halvår senare gjorde konkurs. Lägg märke till arealen som omtalas och lägg framförallt märke till det helhetstänkande som präglade det gamla Totalförsvaret. Något liknande existerar tyvärr inte idag.

Gamla försvarsanläggningar får nytt liv

Uppdatering 16/7 10.00: Aftonbladet hakar nu på med en artikel om utförsäljningarna
Uppdatering 16/7 14.10: … liksom Göteborgs-Posten. Verkar som om FortV får den intresseökning man sannolikt var ute efter när man "läckte" till media. Då blir det förhoppningsvis lite mer pengar in till statskassan.

Uppdatering 17/7 16.10: Ännu mer från GP.