månadsarkiv: oktober 2013

Alltid saknad, aldrig glömd

Ceremoni till minne av de stupade i flygvapnets minneshall.

Ceremoni till minne av de stupade i flygvapnets minneshall.

I den byggnad som kallas Tre Vapen på Gärdet i Stockholm finns Flygvapnets minneshall. En stillsam och värdig plats där långsidan utgörs av inskriptioner över alla som omkommit i flygtjänst i Försvarsmakten. Nästan 1 000 namn finns samlade.

Några av senaste som fick sina namn där, efter år av ovisshet för de anhöriga, var besättningen på den DC-3:a som sköts ned av sovjetiskt stridsflyg sommaren 1952 och vars skrov upptäcktes på Östersjöns botten 2003. Raderna avslutas med de fyra besättningsmedlemmar vars helikoptrar kolliderade 2007 i luften ovanför Ryd i södra Småland.

Många är de som gett sina liv i tjänsten för rikets försvar och väggen påminner oss alla om detta men även om att bakom varje namn finns anhöriga och kamrater. Det är möjligt att minnesväggen och de förluster som drabbat flygvapnet för många är okända. Så sent som för ett par år sedan fick jag vägleda en dotter till en av de piloter som finns på väggen till minneshallen. Att den fanns var inget hon visste om av de berättelser som fanns inom hennes familj.

Men för politiker, journalister och andra som valt att besöka minneshallen ges en direkt bild av hur många kamrater som stupat. Framförallt under åren 1940 till 1968 förolyckades många flygförare och annan flygpersonal. Varje stupad är en förlust, för de liv som de aldrig fick leva, för de anhöriga och för nationen Sverige.

Ingen förlust kan någonsin accepteras på ett personligt plan men den kan förklaras och sättas i ett sammanhang som gör den mer begriplig. Med början under andra världskriget och så som efterkrigstiden utvecklade sig blev det svenska flygvapnet ett av Europas största. Uppgiften var att tillsammans med övriga delar av dåvarande Krigsmakten utgöra ett försvar mot ett angrepp som för många svenskar föreföll högst realistiskt.

Om kriget hade kommit kalkylerade statsmakterna, från regering till övriga beslutsfattare, att Sveriges förluster skulle vara stora, astronomiska om de skulle sättas i dagens kontext. Det skulle vara så för alla försvarsgrenar, inte bara för flyget utan också för alla de styrkor som skulle möta en numerärt mycket större motståndare. Med detta följer att dåtiden hade en högre toleranströskel för förluster än vad samhället har idag. En historisk jämförelse skulle nog också ge vid handen att detta synsätt fanns i många samhällssektorer, inte bara inom Krigsmakten.

Kombinationen högre tolerans, dåtidens säkerhetssyn, outvecklad teknik, outvecklade regler och krav för luftfarten samt att kravet att Sverige skulle försvaras är anledningen till dessa förlusttal.

Detta fråntar dock inte flygvapnets chefer ansvaret för vare sig helhet eller delar men var tid har sitt sammanhang. Dåtidens chefer tog ansvaret för att skapa en säkerhetskultur inom flyget som är ett föredöme för all verksamhet, civil som militär, och en stolthet för alla i Försvarsmakten. Flygvapnet fick som direkt konsekvens av detta sedan början av sjuttiotalet en markant förändrad haveristatistik och har inte haft en flygplansolycka med dödlig utgång sedan 1996. Våra helikoptrar hade en period kring sekelskiftet med flertalet dödliga haverier, men har genom omfattande analyser och noggrant flygsäkerhetsarbete även här hävt trenden sedan kollisionen 2007.

Minneshallen och andra monument står som minne över en dåtid även om vi alltid måste vara beredda på att nya förluster aldrig kan uteslutas. I riksdagen fattas beslut om insatser som handlar om liv och död. En kunskap om bakgrund, förutsättningar och respekt för den personal man beordrar till insats, på marken, i luften eller till sjöss, måste då finnas bland våra politiker och opinionsbildare. På sådant sätt skapas förutsättningar för allmänhetens stöd och förtroende, inte förr.

Denna text har handlat om förlusterna bland flygande personal men den kunde lika gärna ha handlat om alla de som genom åren i internationell tjänst, under värnplikten eller under beredskap mist sina liv. På minnesstenen vid gamla F2, liksom i minneshallen, står inristat ett citat ur Uppenbarelseboken 12:11. Med detta minns Försvarsmakten sina döda under den stundande allhelgonahelgen.

 ”De älskade icke livet så att de drogo sig undan döden.”

 

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör

Gästinlägg: Att önska sig en försvarsdebatt – och ta den när den kommer


Med anledning av att den här bloggen i går fyllde tre år så har jag äran att presentera ett läsvärt gästinlägg signerat Thomas Engevall. Det finns passande nog även tre anledningar till att det extra roligt att just Thomas vill skriva ett gästinlägg med anledning av "födelsedagen".

För det första är skribenten flottiljamiral och tillhör således kategorin Försvarsmaktens högre chefer. Att en amiral så öppet och rättfram bidrar är för mig ett kvitto på att devisen ÖRA - Öppenhet, Resultat och Ansvar börjar fungera. 

För det andra har Thomas sina rötter i Marinen, så vad passar bättre än att någon med en marin bakgrund ger sin syn på sakernas tillstånd en dag som denna på en försvarsblogg med marin karaktär.

Sist men inte minst så är Thomas Engevall ordförande i Kungliga Örlogsmannasällskapet. En kunglig akademi som värnar om en aktiv marin försvarsdebatt i likhet med vad den här bloggen verkar för. Det är också i rollen som KÖMS ordförande som Thomas Engevall skriver dagens gästinlägg.

/ Skipper
---------------------------------------------------------

Som ordförande i Kungl. Örlogsmannasällskapet (KÖMS) vill jag börja med att gratulera bloggaren ”Skipper” till tre år som försvarsbloggare. De marina bloggarna var sena i starten och låg länge i rejält lä av ”Wisemans Wisdoms” och ”Chefsingenjören”. Men, det som började för tre år sedan i en tämligen blygsam skala ungefär samtidigt som den nu tämligen avsomnade ”Commander’s log” har utvecklats till en av, enligt min uppfattning, tre ledande försvarsbloggare som nu existerar (de andra är Wisemans Wisdoms och Försvar och Säkerhet).

Som jag tidigare skrivit i KÖMS tidning, ”Tidskrift i Sjöväsendet (TiS)”, har jag en lätt kluven personlig inställning till fenomenet med anonyma bloggare. Jag skulle föredra ett läge där alla kände att det var möjligt och också välkommet att debattera försvarets nuvarande läge och kommande utveckling öppet under eget namn. Det som skulle avgöra ”utfallet” borde vara argumentens styrka i sig och inte ha någon koppling till vilken position, grad eller annat som den enskilde debattören har. Som debattör skall man ju inte heller behöva känna några betänkligheter om att själv hamna i beknip för de åsikter man för fram så länge man inte röjer sekretessbelagda uppgifter eller agerar kränkande mot övriga debattörer eller dem som debatten gäller.

Inom KÖMS försöker vi uppmuntra denna typ av debatt, dels bland våra egna ledamöter men också hos marina skribenter i övrigt, inte minst den yngre personalen. Jag tycker också att några av de bästa artiklarna som skrivits av yngre medarbetare i marinen för TiS under senare år lyckats kombinera argumentationens kraft, ett kritiskt förhållningssätt, nytänk och personlig integritet. TiS nr 4/2012 och TiS nr 3/2013 innehåller några sådana artiklar (de kan läsas via KÖMS hemsida).

Det är dock inte alltid lätt och jag inser att vi inte riktigt nått den ”ideala” världen i debatthänseende än. Det gäller för övrigt alla nivåer och man måste också rannsaka sig själv och sitt agerande när man säger sig vilja ha en öppen och fri debatt. Ett exempel som har lite av ”katten på råttan – råttan på repet” är kedjan enligt nedan;
  • Att man inom regeringskansliet blev klart upprörd på ÖB efter de uttalanden som lades fram i Almedalen 2012 samt i SvD inför Sälen 2013 är ingen ”rikshemlighet”. 
  • Att ÖB i sin tur blivit klart störd på ett antal marina företrädares sätt att lägga fram de marina problemen är också känt, bland annat på KÖMS sekreterare för den artikel som var införd i TiS nr 2/2013.
  • Att MI var uppenbart irriterad över det debattinlägg som örlogskapteten (RO) Christian Hoas lade fram på KÖMS debattkväll på FHS den 2 september var tydligt för alla som var på plats. Hoas uppfattning om önskvärd marin utveckling avviker nämligen tämligen rejält från den marina utvecklingsplanen (inlägget kan läsas i nyss utgivna TiS nr 3 som återfinns på akademiens hemsida).
  • Jag kan f.ö. garantera att jag också blivit synnerligen irriterad (läs: urförbannad) över vissa inlägg i debatten, inte minst kring införandet av det system (PRIO) som jag jobbat med i ett antal år i mitt dagliga värv.

Att bli irriterad är således tämligen mänskligt men det gäller att komma vidare och inte låta irritationen ta över, då kväses debatt och meningsutbyte och effekten blir att många goda förslag aldrig kommer upp till ytan. I relation till ovansående händelsekedja har KÖMS beslutat inbjuda ÖB att vara högtidstalare på akademiens högtidsdag den 15 november, vilket han mycket glädjande har accepterat att vara. Vi har också beslutat ge Christian Hoas ett hedersomnämnande för hans artikel och debattinsats. Omnämnandet kommer formellt också att överlämnas i samband med vårt högtidssammanträde den 15 november då även förvaltare Håkan Lindberg som jobbar på Sjöstridsskolan kommer att få akademiens silvermedalj för att han kläckte idén och drev på det som blev debattnumren av TiS (2012:4 och 2013:3) och de marina debattkvällarna i Karlskrona och Stockholm som genomförts i januari och september i år.

Vi hade gärna bjudit in ”Skipper” också som tack för en treårig insats i den marina debattens värld men det är ju lite svårt att kombinera med bibehållen anonymitet.

I USA som ju i vissa områden ligger före oss (men i andra långt efter) har man under sju år genomfört en ”Milblog Conference”, en övning i jätteformat och med tiden mycket starkt stöd från den högsta ledningen i USA:s försvar. Dessvärre verkar tiden ha gått ifrån konferensen i sig men bloggandet är fortsatt mycket starkt. I ett av de tidigare programmen fanns inslag där anonyma bloggare aktivt deltog i debatten på konferensen via widescreen. Det hade varit inspirerande att göra något liknande i KÖMS regi, exempelvis i Sverigesalen på FHS, under en halvdag. Den enda oro jag har är att Sveriges litenhet gör att det kan vara svårt för den anonyme bloggen att ställa upp då man genom att inte fysiskt vara på plats möjligen kan ge ledtrådar till vem eller vilka som döljer sig bakom bloggnamnet. Men skulle jag ha fel i den oron så tar jag tacksamt emot intresseanmälningar så ska vi se vad som går att ordna.

Den utmaning som KÖMS har, och som även försvarsbloggarna i allmänhet och de marina bloggarna i synnerhet har, är att nå ut bortom ”de redan frälstas” krets. I den allt större konkurrensen om medieutrymmet är detta en grannlaga uppgift och ibland måste man provocera rejält för att debatten ska ta fart. De två inläggen av ÖB (”försvarsgrensnedläggelsen” och ”enveckasförsvaret”) fyllde väl den funktionen. Utan de två inspelen är det min bestämda uppfattning att debatten fortfarande hade stått och stampat om än mer högljutt bland Krigsvetenskapsakademien, KÖMS, försvarsbloggare m.fl.

Efter provokationen måste man dock ta sig vidare och likt björnen Baloo vara ”både listig och stark”, eller för att använda KÖMS valspråk ”Med förstånd och styrka”.

I det ligger, menar jag, att visa och berätta om alla de mycket bra insatser som genomförs, både hemma och borta, de svenska systemens styrkor och förmåga, personalens hängivenhet och kompetens och vad som faktiskt åstadkoms 24 timmar om dygnet 365 dagar om året.

I rent försvarsupplysningssyfte måste man också förklara för den svenska befolkningen vad de olika stridskrafterna (A, M, FV) kan göra, och gör, i hela konfliktskalan fred-kris-krig. För de marina förbanden är detta extra viktigt då exempelvis sjöfartsskydd redan idag är en viktig uppgift, inte enbart i Adenviken vart annat år.

Men, i det ligger också att påtala vilka utmaningar och problem som finns i försvaret i allmänhet och i marinen i synnerhet både på kort och låg sikt.

Min personliga uppfattning i den frågan är att de kortsiktiga utmaningarna återfinns kopplat till marinens bemanningsproblematik och det svåra vakansläge som finns. Att kunna bemanna de mest kvalificerade enheterna med dubbla besättningar är helt naturligt inom civil shipping och borde vara det för den svenska marinen också. Dubbla besättningar är den absolut billigaste och absolut snabbaste metoden att höja vår försvarseffekt inom det marina området. Med regeringens beslut om att Försvarsmakten skall minska personalkostnaderna med 500 miljoner per år känns just nu dubbla besättningar som tämligen avlägset men det förändrar inte sakförhållandena.

De långsiktiga utmaningarna handlar om moderninsering och nyanskaffning av vapensystem och fartyg. Att i tid kunna ta nödvändiga beslut och finna former för finansiering för detta oberoende av ekonomi är en utmaning av rang.

Om man studerar de nu befintliga bloggarna så menar jag att de bloggar som återfinns inom Försvarsmaktens paraply i princip koncentrerar sig på att beskriva dagens verklighet med positiva förtecken. Bra i sig men mycket till debatt är det inte. Försvarsbloggarna (Wiseman, Skipper, Försvar och Säkerhet m.fl.) fokuserar väldigt mycket på problemställningar av skilda slag, såväl på kort som på lång sikt och ger en relativt sett mer negativ totalbild. Här finns mycket debatt men det är sällan som aktiva företrädare för Försvarsmakten ger sig in i den debatten annat för att rätta uppenbara fel. Debatten blir därför rätt ensidig. Om det på något sätt gick att hitta en kombination av såväl debatt kring problem och utmaningar, dagens verksamhet och hur försvaret med marinen bidrar över tiden till svensk försvars- och säkerhetspolitik vore det utmärkt.

Där har alla ett ansvar. Inom Kungl. Örlogsmannasällskapet kommer vi på olika sätt att fortsätta att uppmuntra debatt och diskussion i ämnet. Jag önskar ånyo Skipper ett stort grattis till 3 år som bloggare – den dagen du kommer ”ut ur den anonyma garderoben” kommer det inte att gå många minuter innan du (eller ni) föreslås för inval i akademien.

En av mina tidigare chefer, generallöjtnanten Claes-Göran Fant sa ofta att ”det är aldrig för sent för att ge upp”. Uttrycket misstolkades av många som att man skulle ge upp direkt. Det var precis tvärtom. Det gäller att kämpa på – man kan alltid ge upp senare – mycket senare.

Det gäller även för alla som engagerar sig i försvarsdebatten.


Thomas Engevall


Ordförande i Kungl. Örlogsmannasällskapet

Telekrigare och flygetyg

Sammanfattning

Att Ryssland genomför en modernisering och reformering som nu även börjar ge frukt kan inte undgått någon. Två exempel på detta belyses i detta inlägg, men då med tyngdpunkt på det västra militärdistriktet (MD V) vilket bör ses som det av intresse för Svenska förhållanden. Vad som är intressant är dels tillförseln av ny materiel till MD V dels den höga utbildningsståndpunkten hos televapenförbanden inom distriktet.

Analys

Den första intressanta nyheten är att befäl ur MD V har korats som bästa telekrigare vid de försvarsgrensgemensama mästerskapen i telekrigföring som de Ryska väpnade styrkorna genomför vartannat år. Tävlingen genomfördes i Tambov Oblast vid det försvarsgrensgemensama centret för telekrigföring.

Deltagande i tävlingen var 30 officerare från televapenenheter ur samtliga försvarsgrenar samt ur de fyra militärdistrikten. Tävlingen genomförs i tre steg, i steg 1 tävlar man inom respektive förband/enhet om vem som är bäst, steg 2 tävlar de bästa ur respektive enhet inom militärdistriktet, steg 3 möter finalisterna ur respektive militärdistrikt varandra.

De teoretiska tävlingsmomenten har bl a omfattat prov på teknisk information rörande televapensystem samt taktiskt utnyttjande av systemen, likväl har även prov genomförts på organisationsstrukturer och ledningsmetoder av televapenförband. De praktiska tävlingsmomenten har bl a omfattat lokalisering av elektroniska källor, televapeninsats mot radiotrafik, navigeringsdata och radarsystem.

Tävlingen syftar ytterst till att öka förbandens förmåga till telekrigföring och stimulera enskilda till att fördjupa sig inom området, något som verkar bära frukt. Deltagarna från MD V kom att bli placerad som etta i fem (5) av de elva (11) tävlingsgrenarna, likväl blev Kaptenen Vyacheslav Khatuntseva ur Östersjöflottans televapenenhet bäste enskild telekrigare. Vid förra genomförandet av tävlingen 2011 blev även MD V bästa militärdistrikt.

Att Ryssland har lagt stor vikt på televapenförband samt utrustning för elektronisk krigföring är i sig ingen stor nyhet, men att man inom MD V för andra gången i rad är vinnare i denna tävlingen är mycket intressant, vilket i sig kan tyda på att man genomfört en kraftsamling på dessa resurser till just detta distrikt samt att man väljer att prioritera förbandstypen.

Nästa intressanta nyhet är att man inom MD V i dagarna mottagit MI-35M. MI-35M är i grunden en export variant av MI-24, produktionen av MI-35M påbörjades 2005, MI-35M är en av de modernaste attackhelikoptrarna som de ryska väpnande styrkorna förfogar över i dagsläget. Utöver de Ryska väpnade styrkorna så används MI-35M av Azerbajdzjan, Brasilien och Venezuela.

Totalt sett skall de Ryska väpnade styrkorna förfoga över 49 stycken MI-35M. Två (2) stycken beställningar har genomförts varav en (1) beställning omfattar 22 stycken och en (1) beställning omfattande 27 stycken, leveranserna skall vara färdig vid 2014 av helikoptrarna. Ser man på den genomförda tilldelningen är det initialt MD S som tilldelats MI-35M för att nu även tilldelas i MD V.

MI-35M kan verka delsinom såväl kalla som varma (öken) temperaturområden delspå höga höjder (bergsterräng). Helikoptern är anpassad för att kunna verka under dygnets samtliga timmar samt att kunna baseras på tillfälliga baseringsplatser.

MI-35M har en total längd av 21,6 m och en vingbredd på 6,5 m samt en höjd av 6,5 m. Den kan bära åtta (8) skyttesoldater eller en nyttolast på 2,400 kg. Den har en maxhastighet av 310 km/h och har en normal räckvidd på 460 km vilket kan ökas till 1,000 km med extra tankar. Den har en operationell flyghöjd av 5,400 m.

Beväpning är 23 mm akan (GSh-23V). Åtta (8) stycken 9K113 eller 9M120. Åttio (80) stycken S-8 (80 mm) raketer och tjugo (20) stycken S-13 (122 mm) raketer. Vad avser motmedelssystem för MI-35M finns radarvarnar, laservarnare, IR störare samt metallremsor och värmefacklor likväl har IR-dämpning genomförs vid utblåst för motorerna.

MI-35M är i sig ingen revolutionerande konstruktion utan bör snarare ses som en livstidsförläggning av MI-24 konceptet men att man istället för att byta ut utrustningsdetaljer såsom på strv 122 så väljer man att ta ursprungskonstruktionen och bygga på med nya delar ifrån grunden. Dock bör man inte underskatta helikoptertypen därav för den är en formidabel motståndare mot ett markstridsförband och framför allt då fottrupp.

Slutsatser

Det intressanta med dessa två nyheter är att det visar på att man inom MD V enligt den uttalade inriktningen att kunna möta en högteknologisk motståndare d v s västliga stridskrafter är att man lever upp till den. Tydligt är även att man satsar på utbildningen inom MD V som ovanstående information visar så är det för andra gången i rad som MD V vinner telekrigföringstävlingen. Vilket tyder på en tydlig vidmakthållning och fortbildning i o m att tävlingen genomförs varannat år.

Varför är detta då viktigt att ta hänsyn till? Börjar man titta på de system som de Ryska väpnade styrkorna förfogar över för televapeninsatser, så ser man att dessa är relativt ”skräddarsydda”. För att påverka just de vapensystem som västliga stridskrafter förlitar sig på i en stor omfattning dvs precisionsvapen men även inhämtningssystem. Därav minskar direkt förmågan, att utnyttja dessa vapensystem mot en motståndare med låg teknologisk nivå ger god effekt men att utnyttja det mot en med högre teknologisk förmåga kommer bedömt ge en klart försämrad effekt.

Att MD S har tilldelats MI-35M faller sig naturligt med de lågintensiva konflikterna som finns i området. Att man dock påbörjar leveranser nu till MD V är intressant, av vad jag fått fram via OSINT just nu så är MD V det andra militärdistriktet som erhåller systemet. Detta kan å ena sidan betyda att helikopterflottan av MI-24 är ålderstigen något ofantligt inom distriktet. Men å andrasidan kan det betyda att man ser någon form av hotbild mot distriktet vilket då skulle rimma mycket dåligt mot t ex försvarsberedningens analys där man framför allt framhåller att hotet finns mot MD Ö, något som förövrigt förnekats från officiellt ryskt håll att nu senast med uttalande om att Kina ej utgör något form av hot mot Ryssland.

Således blir själva essensen av inlägget att man tillmäter MD V en stor vikt inom de ryska väpnade styrkorna. Samt att man mycket väl kan tänka sig att man från Ryskt håll ser de angränsande länderna mot MD V som en presumtiv motståndare vid någon form av situation. Med hänsyn till prioriteringen av tillförsel av ny materiel samt den bedömda prioriteringen av åtminstånde en typ av spetsförband.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Airforce Technology 1(Engelska)
Ryska Försvarsministeriet 1, 2(Ryska)
RIA Novosti 1(Engelska)

Bedriver Karin Enström försvarspolitik i en annan galax?


Vissa dagar blir man mer trött och uppgiven på den moderatledda försvarspolitiken än andra. I dag är en sådan dag då man undrar om Karin Enström bedriver sin försvarspolitik på en helt annan plats och under helt andra förutsättningar än de som vi andra har att förhålla oss till? Karin Enström har i dag svarat på Peter Jeppssons skriftliga fråga, och svaret väcker mer frågor än vad det ger svar. Den moderatledda försvarspolitiken har i dag tagit ytterligare ett steg mot den totala systemkollapsen.

Peter Jeppson ställde en fråga till Karin Enström angående det regeringsbeslut som saknas för att de två fartygen HMS Kalmar och HMS Göteborg ska kunna genomgå nödvändiga materiella åtgärder för att kunna ersätta sju befintliga fartyg. För den av er läsare som inte är insatta i ämnet så rekommenderas att läsa Jeppssons ursprungliga fråga här, och mitt blogginlägg i ämnet här för att klarlägga nödvändiga ingångsvärden.

I dag svarade(?) försvarsminister Karin Enström på Jeppsons fråga, och svaret förbryllar, förvånar, och skapar förundran (min fetstil).

Svar på skriftlig fråga 2013/14:78Marinens personal- och rustningsplan
den 30 oktober 
Svar på fråga
2013/14:78 Marinens personal- och rustningsplan 
Försvarsminister Karin Enström 
Peter Jeppsson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa att personalen kan behållas samt att beredskapen kan garanteras, med tanke på marinens planerade avvecklingar samt modifieringar av fartyg som Jeppsson menar skapar ett förmågegap avseende uppdraget territoriell integritet.  
Försvarsmakten ska försvara Sverige och främja vår säkerhet genom insatser på vårt eget territorium, i närområdet och utanför närområdet. Myndigheten ska också upptäcka och avvisa kränkningar av det svenska territoriet och i enlighet med internationell rätt värna suveräna rättigheter och nationella intressen i områden utanför detta. 
Försvarsmakten ska med befintlig förmåga och resurser bistå det övriga samhället och andra myndigheter vid behov. Myndigheten har ett antal fartyg som bidrar till att lösa uppgiften. Bevakningsbåtarna och vedettbåten Jägaren vid bevakningsbåtskompaniet är några av dem.

Det är Försvarsmaktens ansvar att inom ram för tilldelade medel avdela personal och bemanna förbandet så att ansatt beredskap kan upprätthållas och uppgiften lösas. Det gäller även under det att materielsystem omsätts genom avveckling, ombyggnation eller anskaffning.

Faktum är att jag utöver att bli förvånad, även blir riktigt besviken och arg på detta högst inkompetenta svar. Det är inte värdigt en svensk försvarsminister att leverera sådan undermålig smörja i något som ska föreställa ett svar till en ledamot i riksdagens försvarsutskott, och något som direkt påverkar vår förmåga till att upprätthålla rikets territoriella integritet!

Vad är det då för fel på försvarsministerns svar kanske någon fortfarande undrar?


  • Försvarsmakten kan inte bedriva verksamhet utan fartyg. Det är just därför Jeppsson ställer frågan för att påvisa för försvarsministern att det krävs regeringsbeslut för att säkerställa det som ministern nu påstår är Försvarsmakten ansvar att lösa?
  • Det verkar inte ens som om försvarsminister Enström är medveten om att regeringsärende 12/6 som rör modifiering av de två fartygen ligger på regeringens bord, och att Försvarsmakten väntar på ett beslut, och att man redan nu har väntat för länge? Rustningsplanerna och bemanningsplaner får konstant revideras på grund av denna vanskötsel! Har försvarsdepartementet tappat bort ärendet? Är det därför inga beslut kommer, och att det är därför Karin Enström är helt oförstående till frågan?
  • Man kan även fundera på huruvida regeringen är medvetna om sitt eget direktiv som handlar om att man har fråntagit Försvarsmakten möjligheten att fatta beslut om materielåtgärder likt denna genom att alla ärenden överstigande 200 miljoner ska beslutas av regeringen?
  • Karin Enström har uppenbart inte ens läst Jeppsons fråga, för hade hon gjort det, hade inte svaret varit ett svar likt "goddag yxskaft". Jeppson inleder hela frågan med att förklara att sex bevakningsbåtar samt vedettbåten HMS Jägaren kommer att avvecklas inom kort. Det är liksom anledningen till att de behöver ersättas. Karin Enström replikerar med att "myndigheten har ett antal fartyg som bidrar till att lösa uppgiften. Bevakningsbåtarna och vedettbåten Jägaren vid bevakningsbåtskompaniet är några av dem". Ministern hänvisar till att Försvarsmakten ska lösa uppgifterna med fartyg som ska avvecklas samt enheter som har andra uppgifter... Man tar sig för pannan! Att HMS Jägaren ingår i bevakningsbåtskompaniet är en annan felaktighet i ministerns svar, men det är dock inte det viktiga den här gången
  • Man kan utöver ovanstående soppa utläsa ett annat budskap mellan raderna. Att Försvarsmakten inom befintlig ram och med tilldelade medel ska lösa uppgiften utan att regeringen ska behöva fatta några nya beslut. En sak är säker Karin Enström. Sverker Göransson äger vad jag vet ingen fungerande trollstav som kan trolla fram fartyg som inte kostar något.
Detta sammantaget gör att det redan låga förtroendet för Karin Enström och moderaterna i försvarsfrågan har urholkats ytterligare. det givna svaret borde vara att regeringen avser fatta beslutet rörande RÄ 12/6 i en mycket nära framtid, och samtidigt förklara varför det har dragit ut på tiden.

Försvarsmakten kan inte lösa uppgifter om inte regeringen fattar nödvändiga beslut, och i det här fallet är det Försvarsmakten som har budgeterat för åtgärderna. Det krävs inte ens att regeringen skjuter till extra pengar om någon nu trodde det. Det är ett formellt beslut som ska fattas, inte mer än så!

Det är sådant här riksdagspolitiker som Annicka Engblom borde rasa över, istället för att rasa över Marinens Musikkår. Det gäller för övrigt alla andra seriösa försvarspolitiker också. Det här handlar om att ge förutsättningar för daglig skarp verksamhet som snart inte är möjlig att genomföra samtidigt som övrig verksamhet och övningar ska genomföras med andra enheter.

Jag är oerhört besviken på Karin Enström och på Moderaterna - igen. Den ansvarsfulla politik som man själv ofta och gärna hävdar att man bedriver gäller uppenbart inte försvarsområdet. Det politikområdet har man lämnat.

(Med anledning av den här soppan kommer det utlovade gästinlägget med anledning av bloggens 3-årsjubileum att publiceras i morgon i stället)

Gästinlägg: Fortsätt debatten, men glöm inte förbundets demokratiska process

Glädjande nog så har Officersförbundet inkommit med ytterligare ett inlägg i debatten kring Försvarsmaktens ersättningsnivåer för insatser och än lär inte sista ordet vara sagt. Jag kommer att skriva minst ett ytterligare inlägg i frågan och beröra en annan aspekt av ämnet.

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Fortsätt debatten, men glöm inte förbundets demokratiska process!


Först en viktig utgångspunkt för debatten kring ersättningarna vid nationell insats (§ 27). Försvarsmakten följer inte den tillämpning som vi kommit överens om och Officersförbundet har påkallat tvisteförhandling avseende detta. Om paragrafen tillämpades korrekt är det ytterst sällan den nu avtalade ersättningen skulle betalas ut. Utifrån detta faktum prioriterade vi andra ersättningar i samband med förhandlingarna om ett nytt avtal.

Vilket leder oss över till frågan om ersättningens storlek. I Officersförbundets fackliga program från 2011 skrivs följande:

”Löner och anställningsvillkor ska vara konkurrenskraftiga och minst i nivå med arbetsmarknaden i övrigt. Särskilda villkor ska finnas för att kompensera för de risker och umbäranden som verksamheten innebär.”

”Medlemmens kunskap och kompetens ska ge en bättre ekonomisk avkastning. Investeringar i alla former av kompetenshöjningar ska löna sig och all tid som individen står till arbetsgivarens förfogande ska ersättas.”

Dessa meningar, som beslutades av medlemmarna 2011, leder vårt arbete. Lönen är grunden och ska vara en ersättning för innehavd kompetens och det som görs på normal arbetstid. I övrigt ska risker och umbäranden kompenseras. Därutöver ska även arbetstid utöver den normala alltid kompenseras.

För oss gäller det att fördela de pengar som finns i potten (Försvarsmaktens anslag) på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt. Den fråga Officersförbundets styrelse och officersföreningar normalt ställs inför vid förhandlingar om ersättningar är: Om vi höjer just denna ersättning (exempelvis den för internationell insats), vad ska vi dra ner på?

En sak kan jag säga: Vi vill alltid mer än Försvarsmakten anser sig ha råd med. Det är därför vi förhandlar.

På WW ställs nu frågan hur vi ska balansera ersättningarna mot varandra. Där kan jag bara be er att fortsätta debatten. Medvetna medlemmar ställer högre krav på Försvarsmakten – och på sitt fackförbund. Officersförbundet vilja är föränderlig och styrs av vad du som medlem vill och vad du kommunicerar via förbundets demokratiska process.

Samtidigt som vi lyssnar och följer vad som skrivs på bloggarna är den demokratiska processen helig för förbundets legitimitet. När kansliets förhandlare förhandlar gör de det med mandat från förbundsstyrelsen. Avtalsfrågorna är de som ligger i topp när vi har styrelsemöten och som engagerar hetast. Styrelsens medlemmar jobbar ute på förband och lever dagligen i verksamheten.

På våra avtalskonferenser hämtar vi in underlag från våra officersföreningar, samt även via direkta förfrågningar till föreningarna mellan avtalskonferenserna om behov uppstår.

Fortsätt debattera – men inte bara på nätet. Prata med dina fackliga företrädare, skriv motioner, nominera i val och gör din vilja hörd.

Demokratiska processer kan ibland ses som omständligt och tidskrävande – men ingen har hittills kommit på något bättre. Det är faktiskt för att försvara sådana vi drar på oss uniformen varje morgon.

Soldat eller officer – Agera! Ring din lokala Officersförening! Säg att det här vill du! Säg att du vill komma i kontakt med valberedningen, eller skriv en motion!


Vänligast,

Lars Fresker
Förbundsordförande Officersförbundet

Global säkerhet och lokala konflikter

FortbildningJag hade förmånen att moderera Fortbildningsdag 2013* för gymnasielärare i samhällskunskap i Göteborg och Stockholm i veckan. Delar av gårdagens utbildningsdag i Stockholm finns nu att ta del av i efterhand på Folk och Försvars sajt. Under rubriken Global säkerhet och lokala konflikter föreläste Jerker Hellström, FOI, om det asiatiska århundradet, Maria Strömvik, Lunds universitet, om EU som global fredsfrämjare och Hans Abrahamsson, Göteborgs universitet, om social hållbarhet i Sverige och världen. Därefter hade vi ett panelsamtal om social oro i storstäder med ovan nämnda Hans Abrahamsson, Oscar Westlund från Göteborgs universitet samt Tanja Ståhle, Länsstyrelsen Stockholms län, innan Leif Jarlén, Föreningen för lärare i samhällskunskap, startar upp grupparbeten med att beskriva vad styrdokumenten säger att gymnasieeleverna ska lära sig. Grupparbeten och efterföljande diskussion sänds inte, men många utmärkta idéer för hur kunskaperna kan omsättas till utbildning i klassrummen samlades ihop och dokumenterades.

* Fortbildningsdagarna arrangeras av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) tillsammans med Folk och Försvar samt Försvarsmakten, Föreningen för lärare i samhällskunskap, Rekryteringsmyndigheten, Civilförsvarsförbundet och Försvarshögskolan.

 

 

 

 

Rakt på sak om svenskt NATO-medlemskap

 

kkrva nato okt 2013

Nu går det att se FörsvarsForums fullbokade Natoseminarium från den 24 oktober i efterhand genom denna länk.

Första delen omfattar Karlis Neretnieks (generalmajor och tidigare rektor vid Försvarshögskolan) som beskriver vad NATO är samt Sverre Diesen (general och tidigare försvarschef i Norge) som talar under rubriken ”Ett litet lands inflytande i NATO”.

I den andra delen ser vi fil dr Mike Winnerstig som talar för ett svenskt medlemskap och Sven Hirdman (tidigare statssekreterare och svensk ambassadör i Moskva) som talar mot. Därefter analyserar Rolf Tamnes (historiker och tidigare direktör för Institutt for forsvarsstudier i Norge) hur den säkerhetspolitiska situationen i Norden skulle påverkas av ett svenskt medlemskap och till sist möts samtliga i en avslutande paneldiskussion.

Under denna paneldiskussion redogör också ledamöterna för sina bästa argument både för och emot ett svenskt NATO-medlemskap – rekommenderas – och en övergripande reflektion är att samtliga debattörer ger befriande raka besked.

 

3 år



Jubileumsdagarna duggar tätt nu. I dag den 30 oktober fyller bloggen tre år.

Exakt 422 inlägg har publicerats här på bloggen sedan starten den 30 oktober 2010 då det första inlägget författades. Det var då svårt att föreställa sig att det tre år senare skulle ha skrivits så pass många inlägg, i så många olika ämnen. Inte heller hade man då kunnat tro att Skipper skulle ha närmare 1.400 följare på Twitter där en ständig försvarsdebatt förs i stort som smått. För drygt en vecka sedan passerades även den magiska gränsen en miljon besök på bloggen.

Drivkraften har varit, och är fortfarande, alla ni läsare som engagerar er i kommentarsfälten och i en aktiv debatt på Twitter.  Andra stora inspiratörer är givetvis ni övriga försvarsbloggare (ingen nämnd, ingen glömd) som aldrig ger upp kampen. En kamp som kan liknas med en alldeles för liten båt som på ett stormande hav stångar sig fram i den övermäktiga motvinden, men trots motståndet sakta men säkert tar sig mot slutmålet. Försvarsdebatten behövs mer än någonsin tidigare, och jag hoppas att kraften räcker till att fortsätta debatten ett tag till även på den här bloggen trots den ständiga motvinden.

Med anledning av dagens treårsjubileum kommer senare i kväll ett intressant och läsvärt gästinlägg. Vem skribenten är får bli en överraskning.

Sveriges radio uppmärksammar bristerna i försvaret

Sveriges Radio uppmärksammar i dag Försvarsmaktens redovisning av perspektivtudien, där myndigheten mycket tydligt konstaterar att IO14 aldrig kommer att kunna realiseras med fortsatt samma (låga) nivå på försvarsanslaget.

Man konstaterar också att Sverige inte längre ensamt kommer att kunna försvara sig mot ett väpnat angrepp. Även om vi sannolikt aldrig har kunnat det, så markerar det ändå ett vägskäl när det uttalas så tydligt som man nu gör.

Mikael Oscarsson (kd) är den av de som intervjuas som drar de kloka och korrekta slutsatserna, d.v.s. att försvarsanslaget måste ökas samtidigt som Sverige nu bör gå med i NATO. Att välja antingen den ena eller den andra av dessa vägar är ingen framgångsfaktor. Det är kombinationen som ger rätt effekt.

Peter Hultqvist (s) sätter sig som vanligt på tvären i NATO-frågan och vurmar för det nordiska samarbetet. Wiseman konstaterade häromdagen följande på twitter i en debatt om NATO kontra modeordet "nordiskt samarbete".
Lätt att tro att nordiskt samarbete är lösningen på allt. Så är ej fallet. Börjar få samma vibbar av vurmen för nordiskt samarbete bland #föpol som för NBF för 10 år sedan. 
Så är det onekligen. Än så länge har varken S eller SD påvisat något konkret förslag på nordiskt samarbete som skulle ge motsvarande försvarseffekt som ett NATO-medlemskap skulle ge. Det räcker inte heller med att S och SD har sina egna idéer om hur detta ska gå till, det kräver att de nordiska länderna som redan är medlemmar av NATO är av samma åsikt, och det har vi sedan tidigare fått svar på.

Det är bra att SR lyfter frågan! Det kanske kan vara starten på en offentlig och nödvändig NATO-debatt. Förutsättningarna för en lyckad sådan är att att bristerna avseende nuvarande försvarsförmåga kommer till allmän kännedom. I annat fall kommer mannen och kvinnan på gatan fortfarande tro att vi har en jättearmé, ett av världens största flygvapen, och att det ständigt ligger kryssare och jagare runt hela vår kust. Jag har själv gjort stickprovskontroller, och man häpnar över okunskapen.

Här har media ett stort ansvar att ta.

Media: SR
Direktlänk till inslaget här

Skaraborgarna har sagt sitt!

Jag hade för avsikt att skriva ett inlägg om f.d. miljöpartisten Birger Schlaug som genom ett oerhört smaklöst, raljant och respektlöst blogginlägg fördummat sig själv. Schlaug skriver om de 600 som fått sätta livet till i Flygvapnets tjänst. Eftersom risken är att jag skulle sänka mig till Schlaugs nivå så låter jag istället Wisemans inlägg stå för synpunkterna som jag delar fullt ut.

o o O o o

I stället för att bemöda sig att skriva om en sådan herre och hans imbecilla åsikter så kan jag istället ägna några rader till att berätta för er som inte redan visste det, att bland annat Skaraborgarna nu har sagt sitt i Moderaternas provval.

Provvalet är rådgivande där både medlemmar och icke medlemmar kan vara med och påverka hur moderaternas valsedlar ska se ut i valet 2014.

Från Skaraborg kommer som bekant försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren.
I resultatet från Skaraborg kan vi konstatera att man ger Cecilia Widegren fortsatt förtroende. När moderaternas medlemmar röstar så hamnar Widegren på plats 2 till riksdagen. När allmänheten röstar så hamnar Widegren i stället på plats nummer 1 (!)

Som sagt Skaraborgarna har nu sagt sitt. Slutsatsen man kan dra av detta är att man i Skaraborg har fortsatt stort förtroende för Widegren, och indirekt för hennes arbete i försvarsutskottet och som moderaternas talesperson i försvarsfrågor.

Skaraborgarna sätter således Widegren framför Anders G Johansson som kom på tredjeplats i båda kategorierna. För den som inte känner till det så är Johansson den som ligger bakom propositionen "Ett väl förberett försvar". En proposition som dessvärre röstades ner av Widegren m.fl. under Moderaternas partistämma i Norrköping för några veckor sedan.

Bra för Skaraborg, bra för Sverige?

Bloggar om BS: Commander

Jakten på kalla krigets slut

TV-serien "The Americans" om kalla krigets 80-tal och...

...det verkliga gripandet av GRU-generalen Poljakov, utfört av KGB:s Alfa.

Att kalla kriget är tillbaka alternativt aldrig riktigt tog slut verkar bli en vanligare tanke i Sverige. Eller hur ska man annars tolka signaler som radioprogrammet häromveckan under rubriken "Är vi på väg in i ett nytt kallt krig?". I show business märks också tecknen.

En och annan av bloggens läsare följer kanske TV-serien "The Americans" om 80-talets inte alltid så kalla krig mellan KGB-illegalister i USA och FBI. Men när utspelar sig "The Americans" egentligen? Den tidigare CIA-mannen bakom TV-serien, Joseph Weisberg, har sagt svart på vitt att hans viktigaste inspiration för serien var avslöjandet 2010 av ett helt nätverk av ryska illegalister i USA (Anna Chapman och nio till). Men Weisberg kom fram till att "en nutida miljö inte framstod som någon bra idé". Varför inte det då? Jo, TV-publiken var tydligen ännu inte mogen att hantera vad som skedde 2010: "Folk var både chockade av skandalen och ryckte på axlarna åt den, eftersom vi väl inte var fiender med Ryssland längre. Ett uppenbart sätt att lösa detta i TV-mediet var att förlägga den under kalla kriget". Citaten kommer från TIME:s intervju med Weisberg inför seriestarten och är översatta av mig.

Kan då folk verkligen inte hantera att se den nutida friktionen/konflikten mellan öst och väst? Kanske det stämmer om man vill ha en stor hit i TV-mediet. Men det har dock redan gjorts en spelfilm om spionskandalen Ryssland-USA 2001, då FBI-agenten Robert Hanssen greps för spionage för KGB och dess nutida arvtagare SVR. Filmen hade premiär 2007 och heter "Breach". Den heter så även på svensk DVD. Det var väl långt ifrån alla svenska städers biografer som visade denna film men det var inte för att den var dålig. För dålig är den inte. Men ännu mer fascinerande är dock verkligheten bakom filmen, som min medförfattare Joakim von Braun och jag kommer in på i vår nya bok Ryska elitförband. Vi skriver i avsnittet om KGB-spetsnaz hur operatörer ur KGB:s Alfa 1985-86 fick det ytterst känsliga uppdraget att gripa ett antal officerare ur både KGB och GRU för spionage. I det andra klippet här ovan kan du se hur det gick till när "kronjuvelen" GRU-generalmajoren Dmitrij Poljakov greps av Alfa 1986. Varför beter sig Alfa-operatörerna i klippet som de gör? Joakim förklarar: "Detta är hur KGB/FSB griper personer som man kan misstänka har tillgång till giftkapslar och andra dolda saker som man kan förstöra genom att svälja etc".

Nu när vi nu under sommaren och hösten 2013 haft flera rekordstora militärövningar får man kanske drista sig till att gissa att vi inom en nära framtid får se fler spelfilmer av typen "Breach" men med mer militär profil. Gissningsvis inte bara amerikanska filmer utan även ryska. Den nya ryska 3D-filmen "Stalingrad" är nog bara början. Tänk "Top Gun" och "Jakten på Röd Oktober", men i nutid. Skulle jag vara rysk filmregissör skulle jag nog satsa på en film med fokus på de nya smygflygplanen och en rödhårig kvinnlig pilot vid namn Anna. Fler filmtankar?

Sällsynt smaklöst

I ett sällsynt smaklöst blogginlägg skriver Birger Schlaug om hur "Svenska militära försvaret tog kål på 600 svenskar".

De 600 som avses är de svenska flygbesättningar som under det kalla kriget dog i haverier inom militär flygverksamhet. Något som Schlaug verkar anse åstadkoms genom inkompetens och cynism.

"Det handlar om försvarsmaktens stridspiloter. Det skedde mellan år 1945 och 1991. Man krockade, man störtade, man lekte, man uppmuntrades, man jagade varandra och ju fler plan som havererade ju fler fick Saab sälja. Inget svenska militär vill berätta om."

Och så fortsätter det. Ett synnerligen smaklöst åsiktsuttryck där Schlaug därtill har ha mage att gissa sig till att man i Sovjetunionen skulle ha skrattat åt de svenska haverierna. Historielöst är bara förnamnet.


Jag kan dock ge Schlaug rätt i en sak. Den tidens krav på ett starkt svenskt försvar ställde mycket höga krav på militär förmåga. I många fall var uppgiftens lösande prioriterad betydligt högre än verksamhetssäkerheten. Idag har Försvarsmakten en betydligt muntrare haveristatistik. Samtidigt med nedgången i antalet haverier har också kraven på nationell försvarsförmåga i det närmaste försvunnit och kraven har istället inriktats mot internationella insatser där verksamhetssäkerheten prioriterats betydligt högre.

Nu har dock pendeln åter svängt mot prioriteringen av det nationella försvaret i och med den ryska militära upprustningen och landets allt mer osäkra framtid. Samtidigt har Försvarsmakten aldrig avdelat så lite resurser för flygtjänsten. De nu brant stigande kraven på förmåga i takt med allt mindre resurser riskerar att bli en dödlig kombination. Där har vi att lära av historien. Tyvärr tror jag inte att den politiska nivån har den förståelsen.

Jobb-rockad – minskad effekt till ökad kostnad

Civila tas in för allt fler traditionella soldatuppgifter som bevakning och försvarslogistik medan militära chefer ägnar mer och mer tid åt administration som tidigare sköttes av civilanställda. Personalen gör rockad och byter plats. Foto: Jimmy Croona/Combat Camera/Försvarsmakten

Civila tas in för allt fler traditionella soldatuppgifter som bevakning och försvarslogistik medan militära chefer ägnar mer och mer tid åt administration som tidigare sköttes av civilanställda. Personalen gör rockad och byter plats. Foto: Jimmy Croona/Combat Camera/Försvarsmakten

Debattinlägg av David Bergman, kapten och doktorand i psykologi:

Rockad [rock•a’d] är ett drag i schack där två pjäser byter plats. Den senaste tiden har många röster varnat att den administrativa bördan på militär personal ökat. Samtidigt ses allt fler exempel där civila nyttjas för traditionella soldatuppgifter. Åtgärderna är välmenande, men ökad administration och outsourcing riskerar att tillsammans leda till en jobb-rockad med reducerad effekt och ökad kostnad som följd.

Administration är en naturlig del i varje organisation, ett smörjmedel som måste finnas för att maskineriet skall fungera. Men den är aldrig ett mål i sig och skall alltid stödja huvudtjänsten. Clausewitz menade att en armé som inte går i krig tenderar att öka sin administration och modernare erfarenheter understryker att organisationer som saknar tydliga mål och krav tenderar att skifta fokus till interna processer. Idag har administrationen i de offentliga organisationerna ökat av två huvudsakliga anledningar. Den första är att styrningen och uppföljningen av myndigheters arbete skärpts – en myndighet kan inte bortse från lagstadgade krav – och den andra är organisationernas inre styrning.

En vanlig metod är att minska antalet administratörer och fördela deras uppgifter i organisationen. För att möjliggöra detta införs nya administrativa stödsystem med motivet ”administrera mera för att effektivisera”. Åtgärderna är logiska i vinstdrivande företag men logiken haltar i tjänsteinriktade organisationer som polis och militär. Metoder väljs ofta även med fokus på att administrationen, inte kärnverksamheten, skall flyta smidigt och den faktiska effekten blir då ofta så enkel som att mer administration endast föder ännu mer administration.

En annan metod har varit att outsourca tjänster inom bevakning, försvarslogistik och utbildning. Främsta argumentet för detta är att spara pengar och att låta yrkesfolket fokusera på sin huvuduppgift. Men det finns faror även med detta. Den direkta kontrollen över viktiga funktioner minskar och eftersom företag drivs av ekonomisk profit ska vi aldrig vara naiva inför deras motiv att leverera en tillräckligt bra tjänst men göra största möjliga vinst

Åtgärderna har goda syften men leder till en tragikomisk effekt: Civila tas in för allt fler traditionella soldatuppgifter medan militära chefer ägnar mer och mer tid åt administration som tidigare sköttes av civilanställda – pjäserna har gjort rockad.

Liknande tecken finns även inom polisen, vården och skolan. En indikator är när administrationen uppehåller medarbetare från att göra sitt arbete, en ännu tydligare sådan när någon utifrån börjar göra delar av detta arbete. Då rör sig pjäserna i farliga riktningar.

David Bergman, kapten och doktorand i psykologi

Försvarsminister Karin Enström (M) – Ingen stor diskrepans i bilden om Ryssland

- Vad är moderaternas försvars- och säkerhetspolitik?

Moderaterna, vi arbetar för att stärka Sveriges försvar och försvarsförmåga. Vi ska ha ett starkt försvar som är modernt och relevant. Det är viktigt att komma ihåg varifrån vi kommer. När allainse tillträdde var vår försvarsförmåga bristfällig. Vi hade låg beredskap och låg tillgänglighet. Vi är nu uppe i arbetet med att stärka vår försvarsförmåga jämfört med hur det såg ut 2006.

Det här arbetet ska ses i kontexten att Moderaterna, ja hela alliansregeringen tycker att vi ska bygga säkerhet med andra länder, och vi ska vara med och ta ansvar. Både för internationell fred och säkerhet, men också säkerheten i Europa. Vi har svårt att se att om något händer ett enskilt land i vårt närområde, att det bara skulle få konsekvenser för det landet.

För oss som moderater är ett nästa naturligt steg i utvecklingen ett NATO-medlemskap. Redan idag som partner till NATO kan vi delta i insatser och ta del i kvalificerade övningar som kan stärka vår försvarsförmåga.

- När bedömer du att IO 2014 är införd – fullt övad med sin materiel?

Regeringens inriktning är att samtliga förband ska ha en fastställd mobiliseringsplan och vara uppfylld med personal och materiel vid utgången av 2014. Det här kommer att innebära att delar av vissa förband fortfarande kommer att vara bemannade med värnpliktig personal.

Sen beror det på hur snabbt Försvarsmakten kan fylla upp med den frivilligt rekryterade personalen. Där finns det ju bedömningar som säger att det i slutet går väldigt långsamt. Det här har vi också sett och det är därför vi föreslår ökade anslag för att komma till rätta med inte minst rekryteringen av den tidvis tjänstgörande personalen.

Sen ska vi komma ihåg att det här med ”uppfyllda förband” inte innebär att det är tomt idag, vi har fortfarande värnpliktiga att tillgå. Men, det är viktigt att den här rekryteringen kommer i ett ordnat tempo, att det inte drar ut för länge.

- I händelse av en väpnad konflikt i vårt närområde i framtiden, vilket eller vilka områden i Sverige bedömer du skulle då vara mest utsatta?

Där vill jag börja med att såväl Riksdagen, regeringen och nu Försvarsberedningen slagit fast, gjort bedömningen, att ett enskilt angrepp direkt mot Sverige, det ser vi som osannolikt under överskådlig tid. Men, det kan ske incidenter med militärt våld inblandat även i vår region. På sikt tror jag det är klokt att inte utesluta någonting.

Jag tror att det är oklokt, jag tror inte att det går att peka ut något enskilt område, att det här skulle vara mer eller mindre troligt. Tanken med det försvar som vi nu bygger är att det ska kunna användas på flera ställen och kunna vara väldigt rörligt.

- Hur ska vi förhålla oss till de ryska satsningarna på sina militärutgifter?

Det är ju en populär fråga. Först vill jag säga att vi har en god bild av utvecklingen i Ryssland, den politiska, den ekonomiska och den militärteknologiska sidan. Sammantaget är det en oroande bild av den totala utvecklingen i Ryssland, inte minst bristen på demokrati och respekten för mänskliga fri- och rättigheter.

Det vi kan se är att de har väldigt ambitiösa planer. Vi kan se ett resultat redan nu i form av ökad övningsverksamhet och ökad modernisering av materielen. Jag sätter inte ett lika-med-tecken mellan ökad förmåga och ett ökat hot. De senaste uppgiften jag har av Rysslands andel för ”Military spending” i världen är att 2000 var det 3,6 % av världens totala försvarsutgifter och 2012 var det 3,8 %. Det här sätter det hela i ett sammanhang och det är klart att vi följer det här noga. Det är viktigt att vi har god kunskap om det här.

- Ni har haft en stor inflytandemakt halva tiden av 2000-talet. Vilket är det sämsta beslut ert parti har tagit eller medverkat i under den tiden?

Jag tycker att vi, den här regeringen, har åstadkommit mycket på det här området. Man måste faktiskt gå tillbaka till hur läget såg ut i mitten av 00-talet. Det var en stor osäkerhet kring hur Försvarsmaktens uppgifter och utformning skulle vara samt låga beredskapskrav och låg tillgänglighet. Här tycker jag att vi kommit en bra bit på väg, vi har en bättre försvarsförmåga än 2006.

Det enskilt viktigaste området att vara stolt över är den Veteransoldatspolitik som Alliansen både har drivit och börjat implementera. Det var något som saknades. Där finns det mera att göra, även om vi kommit en bra bit på väg.

Det har hänt mycket, sen får man vara ödmjuk att inse att man blir tvungen att justera. Man har aldrig tillgång till all information när man ska fatta beslut om framtiden.

- Om ni skulle få lika stort inflytande igen efter valet 2014, vilken är den viktigaste ändringen ni vill göra av den nuvarande politiken?

Jag skulle vilja fortsätta att arbeta för att vi ska få det här moderna, starka och effektiva försvar som vi arbetar med nu. Vi har nu chansen inför nästa försvarspolitiska inriktningsbeslut, det är ju en av mina tre huvudsakliga prioriteringar – att förbereda detta för att det ska bli så bra som möjligt. Att ge Försvarsmakten en inriktning för tiden 2016 och framåt. Där är det viktigt att kunna använda alla instrument som finns för att kunna fatta ett klokt beslut som ger handlingsfrihet inför framtiden.

- I november 2010 sa din företrädare att vi skulle ha 100 Gripen C/D, och att det var betydligt mer än vad de nordiska grannarna har. I januari i år, drygt två år senare, gav regeringen klartecken för att ersätta dessa med 60 Gripen E samtidigt som osäkerheten i närområdet har ökat. Hur hänger detta ihop?

Det vi har gjort är dels en överenskommelse med Schweiz för att säkra vår framtida stridsflygförmåga, där vi också fått Riksdagens välsignelse att beställa en anskaffning av nästa generations stridsflygplan. Det är den beställning som ligger nu, det är det beslut som regeringen fattat nu.

Det är en sammanvägd bedömning grundad på, inte minst Försvarsmaktens underlag. Väg ihop ekonomi, väg ihop partner så är det här som regeringen fattat beslut om. Vi har också givit oss själva möjligheten att inte gå vidare, om Schweiz eller något annat land inte går vidare.

- Uppfyllnaden av insatsorganisationen halkar kraftigt efter planerna när det gäller de deltidstjänstgörande soldaterna. Vem har ansvaret, och vad vill moderaterna göra åt problemet?

Den sammantagna bilden är ju att det finns ett stort intresse för Försvarsmakten. En hel del rekrytering har gått väldigt bra. Vi har sett en ökning från 20 000 intresserade förra året till 33 000 i år, och en ökning av antalet antagna från 3 000 till 4 500. Vi kan också se att Försvarsmakten både nått och överträffat sina mål när det gäller de kontinuerligt anställda.

Men, precis som du säger så har rekryteringen och utbildningen av GSS/T gått betydligt sämre och långsammare. Det här har vi självklart uppmärksammat, och därför tillför vi nu extra medel för att få upp tempot i rekryteringen. Samtidigt ska man också komma ihåg att det egentligen inte är förrän i år som GSS/T har rekryterats och utbildats i det nya systemet.

Förhoppningen har också varit att rekrytera ur det som lite slarvigt kallas värnpliktsmagasinet. Där har det gått olika bra på olika ställen. En del förband har verkligen lyckats. Därför har har vi sagt att Försvarsmakten måste följa den här frågan och vidta aktiva åtgärder. Man måste också sprida goda exempel i övriga Försvarsmakten.

Det här är en viktig fråga. Vi är väldigt tydliga mot Försvarsmakten att det här måste förstärkas, för vi behöver de här tidvis tjänstgörande. Samtidigt är det här en ny modell, och det kräver att övriga delar av samhället förstår nyttan av varför man ska anställa någon som är tidvis tjänstgörande i försvaret.

- Det finns centrala moderata företrädare som menar att både den ryska moderniseringen inte kommer att lyckas, och att de stora övningarna under året inte ännu påverkar de långsiktiga trenderna. I förgår fick du en bedömning från Försvarsmakten i Perspektivplanen som sa att den ryska reformen kommer att lyckas i huvudsak. Vem ska ändra sig?

Jag ser det inte på det sättet, utan vi har begärt in underlag till Perspektivplanen. Vi har också precis fått en sammanvägd omvärldsbedömning som Försvarsberedningen har gjort, bland annat på basis av vad Försvarsmakten har sett och sagt tidigare. Jag ser inte en stor diskrepans här. De signalerna sänder inte Försvarsmakten till oss.

Samtidigt ska vi väga samman det vi vet nu, och det vi vet fram tills vi ska fatta vårt inriktningsbeslut. Då är det bra att vi har haft en försvarsberedning som gjort ett nogrannt arbete med inspel från myndigheter och Utrikesdepartement, Försvarsdepartementet och andra experter.

Utfifrån det får de skriva sin försvarspolitiska rapport, även i det arbetet har vi med experter från Försvarsmakten. Sen ska det här processas i departementet för att sen bli en bra produkt som kan stka ut vägen för framtiden.

Partiet avslutade i helgen sin stämma och där avslogs följande tillägg: ”För att i rätt tid kunna möta möjliga förändringar i omvärldsläget ska försvarsmakten ges i uppdrag att planera för styrketillväxt.” – Vilka är skälen, enligt moderaterna, till att Sverige satsar närmare 2 Mdr SEK/år på en strategisk underrättelsetjänst?” (Skriftligt svar)

Sverige har och ska ha en kvalificerad underrättelsetjänst med förmåga att följa omvärldsutvecklingen noga. Det är avgörande för att kunna upptäcka hot mot Sverige, följa den militära utvecklingen i närområdet och analysera förhållanden av betydelse för vår medverkan i insatser. Mitt fokus är att stärka vår försvarsförmåga som bl.a. ska möjliggöra omvärldsbevakning och insatser såväl nationellt, i närområdet och utanför närområdet.

Är verkligen internationella insatser välbetalda?

I förra veckan publicerades två gästinlägg med anledning av Försvarsmaktens nyttjande av §27 av arbetstidsavtalet vid nationella insatser. Läsare som ej är insatta i ämnet rekommenderas att börja med att läsa det första gästinlägget.

Det nya arbetstidsavtalet skiljer inte på insatser nationellt och internationellt. Sålunda är det rättvist. Moraliskt så råder ingen skillnad mellan dessa insatstyper. Det är lika mycket betalt, med undantag av att internationella insatser även genererar ett missionstillägg utifrån risken i missionsområdet. I Sverige utgår inget missionstillägg för en insats vilket skulle kunna tyckas märkligt. Det finns ju i regel en anledning till varför en nationell insats påbörjas och är en bedömning om att risken för terrordåd är 4/5 annorlunda om den är i Sverige eller i ett annat land?

Till att börja med kan man ställa sig frågan varför militär personal ska ha en särskild ersättning vid insatser jämfört med daglig tjänst? Ingår det inte i det militära yrket att vara beredd på alla eventualiteter? Visst är det så. Dock är detta inget som är inkluderat i löneutvecklingen i Försvarsmakten. Löneutvecklingen är sedan många år framförhandlad av arbetsgivaren att ej omfatta den risk och de vedermödor som kontinuerlig insatsberedskap skulle medföra. Detta skulle helt enkelt bli för dyrt för myndigheten att ersätta och normalbilden är också utbildning och förvaltning och inte beredskap och insats, även om pendeln inom framförallt Flygvapnet nu börjat svänga kraftigt mot det senare i och med uppgiften nationellt försvar.

Bruket av §27 för nationella insatser har dock gjort att Försvarsmaktens personal fått upp ögonen för hur dåligt betalt svensk militär personal egentligen får för insatsverksamheten. Men är det inte bra betalt vid internationella insatser?

För att besvara frågan måste man börja med att reda ut vari ersättningen vid en nationell respektive internationell insats består:

Gemensamt för de bägge insatstyperna:
– Ersättning per dag 0,0099 x grundlön + 264 kr, alternativt per månad vid insats överstigande en kalendermånad: 1,3 x grundlön + 8000 kr

Tillkommer vid internationell insats:
– Missionstillägg bestående av en ”insatsdel” och en eventuell del för fredsframtvingande operationer. För Afghanistan just nu 8600 kr + 2000 kr = 10 600 kr

– Utlandstillägg:
Utgår för personal som tjänstgör mer än 30 dagar utomlands och är avsett att täcka de merkostnader (min understrykning) som uppstår hemma i Sverige till följd av utlandstjänstgöringen. I grunden är utlandstillägget 3000 kr. För person som har barn är utlandstillägget höjt till 7000 kr.


Man kan därmed konstatera att risken är gratis vid nationella insatser. Det finns helt enkelt ingen risk enligt arbetsgivaren. Troligtvis är det också så att majoriteten av de försvarsanställda är beredda att ta en högre risk vid en riktigt skarp nationell insats än en internationell, då den förstnämnda i högre grad kan få konsekvenser för egen familj etc. Men hur skiljer man idag en nationell insats från en internationell när vårt nationella operationsområde till följd av solidaritetsdeklarationen lika gärna kan vara i Finland som i Sverige? Jag kan dock instämma i att risken generellt är betydligt högre för den soldat som genomför en patrull i Afghanistan än den flygstridsledare som kallats in för att leda ett incidentuppdrag. Men är det ofarligt att delta i skyddet kring en händelse i Sverige där man bedömt risknivån för exempelvis terrordåd som förhöjd? Som jämförelse kan nämnas att personal i Libyeninsatsen som tjänstgjorde på flygbasen långt utanför konfliktområdet erhöll 800 kr i missionstillägg. Måhända utgjordes risken av den italienska trafiken, eller är det skillnad på terrordåd och terrordåd?

Man kan också fråga sig om personal som kommenderas till nationella insatser, t ex utan att ha stått i beredskap, inte heller drabbas av merkostnader som uppstår på grund av insatsen?

Den gemensamma delen för insatstyperna är den ersättning som utbetalas för att arbetstagaren ej längre är arbetstidsreglerad. Envar som deltagit i en insats vet att det sällan rör sig om några 8 h arbetsdagar. Likaså gör sällan väpnade konflikter och dylika företeelser paus för helgvila, varvid även helgerna innebär arbete i samma omfattning som vardagar. Dubbla arbetstiden per vecka eller mer är närmare regel än undantag vid insats.

Hur mycket ger då ersättningen vid insats för att arbetstagaren blir av med sitt arbetstidsskydd? För en soldat som tjänar 18 000 kr per månad, det vill säga Försvarsmaktens lägsta lönenivå, blir ersättningen procentuellt högst. Soldaten får istället för 18 000 kr per månad den vid första anblicken tilltalande lönen 31 400 kr. Den nya lönen blir dock mindre imponerande när man betänker att ökningen endast är 74 %, medan timersättningen vid ett arbetstidsuttag om 80 h per vecka sjunkit med 13 % när veckoarbetstiden fördubblats.

Det blir alltså arbetsgivaren snarare än arbetstagaren som fått mängdrabatt vid insats. För en officer med 30 000 kr i grundlön blir det vid insats ett sämre tillskott än för soldaten. Vid insats erhålls månadslönen 47 000 kr, vilket endast är en ökning på 57 % trots ett fördubblat arbetstidsuttag. Officeren får se sin timersättning sjunka med hela 22 %.

Så fortsätter det hela vägen upp till förbandschefen. Ju högre grundlön, desto mindre extra tjänar man vid insats.


Det förvånar mig därför att Officersförbundet i sitt gästinlägg uttrycker att ersättningen är bättre vid en internationell insats än en nationell, om än "samlad ersättning" åsyftades. Jag välkomnar ändå att Officersförbundet vill påkalla en översyn av ersättningen vid nationella insatser, men även ersättningen för internationella insatser behöver bli skälig – särskilt ersättningens nivå i förhållande till arbetsinsatsen.

Det behöver väl kanske inte förtydligas, men samtliga belopp ovan är nivåer före skatt. Avsikten är att i kommande inlägg fortsätta diskussionen kring insatser och ersättningar.

Trettio flygsekunder från Ryssland

Den senaste trailern inför Steadfast Jazz 2013.

Enligt Polens näst största tidning kommer en del av den stora Nato-övning i Nordeuropa som inleds denna vecka att genomföras trettio flygsekunder från Ryssland.

Övningen Steadfast Jazz 2013 blir den största hittills för Nato Response Force (NRF). Antalet aviserade övningsdeltagare är 6,000, inklusive några svenska stabsofficerare. Siffran framstår dock inte som särskilt imponerande om man jämför med septembers rysk-belarusiska Zapad-övning som inklusive de samtidiga beredskapsövningarna i området omfattade 50,000 enligt Försvarsmaktens analys. Zapad 2013 skulle ursprungligen innebära 13,000 soldater.

Steadfast Jazz 2013 drar formellt igång nu på lördag den andra november och håller på under en vecka.

Europas dödligaste konflikt: Slutsatser

Förra måndagen kom rapporterna om att en kvinnlig självmordsbombare hade dödat sex personer och skadat ett 30-tal i Volgograds distrikt. Detta är den första större attacken i Ryssland utanför Norra Kaukasus sedan den mot Domededovo-flygplatsen 2011. Självmordsbombaren ska vara en … Läs mer

Gästinlägg från Sverigedemokraterna: Korten har synats

Mikael Jansson
Under de senaste veckorna har nu samtliga partier i riksdagen lagt sina budgetförslag. I Alliansens gemensamma budget höjs försvarsanslagen med 1.4 miljarder kr över en fyraårsperiod år. Detta kan jämföras med Sverigedemokraternas 24 miljarder kr över fyra år utöver Alliansens höjning på 1,4 miljarder kr. Vad innebär då dessa ökningar i praktiken? Det är sedan länge välkänt att prisökningarna på militär materiel går snabbare än den genomsnittliga inflationen. I den nyligen utkomna perspektivplanen diskuteras just detta fenomen. Försvarsmakten gör bedömningen att försvarsanslaget varje år urholkas med ungefär 300 miljoner kronor. När regeringen slår sig för bröstet och hävdar att man förstärker anslaget med strax över 300 miljoner kronor per år så är det alltså i realiteten knappt tillräckligt för att hålla jämna steg med prisutvecklingen. Det hela förvärras av att de anslagsökningar som regeringen har aviserat huvudsakligen läggs på anslaget 1:1 Förbandsverksamhet, medan anslaget för materiel ligger kvar på samma nivå eller till och med sänks något. Detta betyder alltså att försvarsanslagets urholkning fortskrider och att intagandet av IO14 skjuts allt längre fram i tiden.

Trots debattinlägg om höjda försvarsanslag från Fp och Kd händer det alltså ingenting. Statsministern har tidigare sagt att han aldrig hört ett enda ord ifrån något alliansparti i budgetförhandlingar om höjda försvarsanslag. Troligen gäller detta även i årets förhandling.

Från de rödgrönas håll har det varit oerhört tyst och socialdemokraterna har i sin budget lagt sig på samma nivå som regeringen. Försvarsmaktens perspektivplan redogör för en rad brister och visar tydligt att IO 14 och FM org 13 inte kan genomföras med oförändrade anslag. Det är därför ytterst oroande att sittande regering och det största oppositionspartiet i sina budgetförslag inte tilldelar tillräckliga resurser för det försvarsbeslut man bär ansvaret för. Sverigedemokraterna ser försvaret som en av de statens viktigaste uppgifter och vi avsätter i vår budget 3 miljarder kr redan första året för att kompensera för regeringens ofinansierade budget. Under den kommande tioårsperioden är det vår avsikt att tillföra medel som år 2023 motsvarar 2% av BNP, något som är högst rimligt för ett land som Sverige och något som vi hade så sent som 2001.

För att försvara Sverige på ett effektivt vis krävs att försvaret uppnår en tröskeleffekt, något som bäst uppnås med ett ordentligt skalförsvar. På Gotland har regeringen placerat 14 stridsvagn 122A. Det kan understrykas att dessa vagnar inte tillhör de 42 som kommer renoveras. Detta spel för gallerierna utgör inte en grund för skalförsvar utan istället krävs andra typer av materielinvesteringar. Två exempel på materielsystem som verkligen skulle betyda något för försvaret av Gotland är exempelvis tungt kustrobotbatteri 90 och långräckviddigt luftvärn modell Aster-30. Båda dessa system är något vi sverigedemokrater har valt att ta med i vår materielbudget för att utöka möjligheterna att försvara hela Sverige, inklusive Gotland. En återuppsättning av militärkommando Gotland utgör enligt vår mening ytterligare en byggsten i detta skalförsvar. Värnplikt är en förutsättning för att hela Sverige ska kunna försvaras och vi välkomnar därför socialdemokraternas syn om allmän mönstring.

I försvarsberedningens första delrapport klargjordes det att vi ska beakta den ryska upprustningen. Ryssland genomförde nyligen övningen Zapad 2013, där 70.000 soldater ur mark-, sjö- och luftstridskrafterna deltog. I övningen ingick bl.a amfibiska landstigningar och luftlandsättningar. Denna komplexa övning, där Ryssland även övade med sin senaste materiel (som exempelvis attackplanet SU-34 Fullback), har trots detta genererat få kommentarer från alliansföreträdare och påståendena om "upprustning från en mycket låg nivå" fortsätter.

Spåren förskräcker. Försvarsberedningens fortsatta arbete riskerar att, med tanke på alliansens och de rödgrönas agerande hittills, landa i slutsatser som förvärrar dagens försvarskris istället för att avhjälpa dem. Det är inte vår avsikt att medverka till detta. Vår avsikt är att Sverige skall ha ett försvar av den storlek och med den materiel som krävs för att försvara landet och att detta skall vara finansierat. Vi anser att vi i vårt nu aktuella budgetförslag har presenterat en skiss för hur ett sådant försvar skulle kunna se ut. Det är vår förhoppning att detta kommer att kunna bidra till ett mer välavvägt försvarsbeslut.


Mikael Jansson
Ledamot av Försvarsutskottet och Försvarsberedningen för Sverigedemokraterna

Finska synpunkter på försvarsdebatten

Av Stefan Forss, kallad ledamot i Kungl Krigsvetenskapsakademin

(Stefan Forss är filosofie doktor i fysik och docent vid Försvarshögskolan i Helsingfors. Han har bland annat koordinerat den uppmärksammade rapporten om rysk militär förmågeutveckling som släpptes 2011, och även författat möjligen den första öppna tekniska rapporten om Iskandersystemet. – Red anm)

…………………………………………………………………………………………………………………………

”The power to hurt can be counted among the most impressive attributes of military force. …The power to hurt is bargaining power. To exploit it is diplomacy – vicious diplomacy, but diplomacy. …it is not the pain and damage itself but its influence on somebody’s behaviour that matters.”
Thomas C. Schelling (From Arms and Influence, Chapter 1, New Haven, Yale University Press, 1966)

Finland och Sverige genomför som bäst omfattande försvarsreformer, vilka i slutändan dikterats av starkt vikande försvarsanslag i ett alltmer trängt ekonomiskt läge. Den svenska reformen är klart mer radikal än den finländska, som ännu håller fast vid traditionella grundbultar, d v s allmän värnplikt, territorialförsvar och allianfrihet. Den finska nya försvarsorganisationen skall vara genomförd före utgången av 2014.

Från finska försvarsmaktens håll har det klargjorts att det rådande upplägget, som alltjämt har starkt stöd bland medborgarna, kan komma att förändras i grunden ifall staten inte fr o m 2015 börjar anslå successivt högre anslag. I riksdagen har en parlamentarisk kommitté börjat utreda just den frågan.

Man skall dock ha klart för sig att de stora geopolitiska förändringarna och den ekonomiska krisen som drabbar Europa hårt, har inte haft någon tydlig inverkan på beslutsfattarna eller allmänna opinionen rörande behovet att stärka försvaret. Försvarsfrågan har även i Finland karaktären av särintresse. Riksdagsledamöterna begriper att det är andra frågor än försvaret som deras väljare prioriterar. De tänker säkert i samma banor som tidigare statsministern Esko Aho, som nyss gjorde följande sammanfattning (Hbl, 24/10): ”Vår levnadsstandard stiger inte längre och bruttonationalprodukten ligger kvar på 2006 års nivå. Välfärden är hotad men få finländare inser hur allvarligt läget är. Situationen är värre i dag än under lågkonjunkturen i början av 1990-talet, varnar Aho.”

Under dylika förhållanden kommer kassakistan att hållas praktiskt taget sluten och försvaret får svälta. I stället kommer politikerna att försöka slinka undan ansvaret genom att upprepa tomma slagord. Ännu för några år sedan läxade finska riksdagsmän upp sina svenska kolleger med argument som byggde på Finlands enastående försvarslösning och landets starka och ”trovärdiga försvar”.

För finska försvarstjänstemän och observatörer var detta oerhört pinsamt. Här hade det varit plats för svenskarna att lämna artigheten och diplomatin åt sidan och säga ifrån. En tidigare hög tjänsteman på försvarsministeriet beklagade faktiskt internt att den finska försvarsinformationen (läs propagandan) varit alltför framgångsrik. Nu skördar vi det som vi själva sått.

För Finland var det starka svenska försvaret under kalla kriget ett kritiskt viktigt ryggstöd. Förlusten av det oroar finländarna mycket. De insiktsfulla i Sverige kanske redan i dag känner en viss oro över att Finland som militär buffert inte håller måttet, kanske borde Sverige i sin försvarsplanering rentav utgå ifrån att det inte finns någon vänligt sinnad buffert i öst. Då vore man åtminstone på säkra sidan.

Sveriges försvarsminister Enström påpekade under debatten om en veckas försvaret i SvD att de nordiska grannarna är på ungefär samma nivå som Sverige visavi försvarsförmågan. Den nyktra markeringen har kanske inte noterats tillräckligt i Finland, där mantrat om det trovärdiga försvaret inte längre är gångbart. Det måste komma något nytt i stället.

Natomedlemskap kunde vara en lösning, men motståndet mot det har länge varit stort bland finska folket. Medlemskapet är över huvud taget inte aktuellt under nuvarande regeringsperiod. Utrikesminister Tuomioja (s), en kompakt Natomotståndare, deklarerade för en tid sedan att det inte är aktuellt ens under nästa regeringsperiod. Han kan mycket väl få rätt, även om det i dagsläget är osäkert om hans parti ens är med i nästa regering. President Niinistö som leder utrikespolitiken tycker det är bekvämt att sitta gränsle över staketet. Han har kritiserats för denna ståndpunkt; i en krissituation är det ingalunda självklart att Finland skulle beviljas medlemskap i brådskande ordning. En långt mer politiskt attraktiv försvarslösning för Finland vore då nordisk. Den skulle bygga på en successiv utveckling av det nordiska försvarssamarbetet.

Dessvärre är de för politikerna acceptabla ’lösningarna’ billiga på mer än ett sätt, eftersom man absolut inte vill att det ska medföra sådana tunga kostnader som utveckling av verklig försvarsförmåga innebär.

Finlands ÖB general Ari Puheloinen gav Helsingin Sanomat en för finska förhållanden frispråkig intervju den 19/10. Han anser att Finland behöver en 230 000 man stark krigstida armé oberoende om Finland är alliansfritt eller anslutet till Nato. Lägre än så kan reserven enligt Puheloinen inte skäras ned, ifall man vill hålla fast vid försvarsmaktens primära uppgift att försvara hela landet. Skulle man klara det med en yrkesarmé, undrade HS-redaktören?

”Den kostar ca 9 miljarder euro om året enbart i personalkostnader”, svarade Puheloinen. ”Vi har gjort beräkningar, inte bedömningar utan beräkningar.”

Nästa års budget är 2,3 miljarder euro och den krymper ännu med tio procent 2015. ”Vi måste vara måna om att inte på något sätt bli föremål för spekulation om hur Finland förmår hantera sin säkerhet, alliansfritt eller som allianspartner”, sade Puheloinen.

Natomedlemskapet räddar inte försvarsbudgeten, menar generalen. Han erinrar om att det i fjolårets säkerhetspolitiska redogörelse krävs, att det inte får uppstå hinder för en alliansanslutning. ”Men hur inverkar det på alliansalternativet om försvarsmakten utifrån sin materiella situation inte förmår fylla sina uppgifter? Idén är ju inte att det internationella samfundet ska ta på sig bördan att sköta ett annat lands försvar inom en allians, utan den ska ha en stödjande roll. Detta är särskilt fallet om det rör sig om ett rikt land likt Finland.”

Puheloinen kommenterade även Natos framtid:
”Efter Afghanistan finns det i Nato föga intresse för deltagande i stora krishanteringsuppgifter. En nyorientering är på gång och Nato understryker betydelsen av artikel 5 d v s försvaret av det egna territoriet. Det syns i beredskapsplaneringen för de baltiska staterna och Polen.”

Puheloinen tror att militärövningarna i Nordeuropa och i Östersjöområdet kommer att öka. ”Åtminstone skulle jag inte förvånas ifall det går så”. Övningsverksamheten visar en ökande trend. Han tillade: ”Det råder fortfarande en konstellation Nato-Ryssland, Ryssland-Nato i Europa, fastän man trodde annat på 1990-talet. Man kan inte tala om motsatsförhållande, men intressena sammanfaller illa.”

”I Ryssland ser man en ökning i militär förmåga och aktivitet”, säger generalen. ”Ett exempel på det är det för två år sedan publicerade materielanskaffningsprogrammet vars storlek är 550 miljarder euro under detta decennium. Även om det förverkligas bara delvis, rör det sig om en betydande satsning. … Med andra ord är en på båda sidor klar förändringsprocess på gång. Man kan ha olika åsikter om hur snabbt och effektivt detta sker, men riktningen är klar.”

Puheloinen kommenterade kort även det nordiska försvarssamarbetet: ”Det kräver tålamod. Det viktigaste är att samarbetet är flexibelt.”

Den kända, inflytelserika ryska påverkaren, prof. Sergej Karaganov talade den 23/10 om ”Russia in World Affairs” vid öppningssessionen av Alexanderinstitutets årliga Rysslandsseminarium i Helsingfors. Han underströk att där Sovjet en gång var en renodlad militär stormakt har Ryssland på den globala arenan blivit en lika renodlad utrikespolitisk stormakt, som spelar en långt större roll än vad BNP och andra parametrar skulle förutsätta.

Samtidigt är det skäl att komma ihåg att den ryska mentalitetens ”dna” är cementerad sedan Peter den store. Han nämnde även bruket av militärt våld i historiskt perspektiv i termer som jag tolkade som själva grunden för deras ‘motanfallsdoktrin’. Ryssland har alltid vunnit sina stora krig (avsåg säkert Karl XII, Napoleon, Hitler). Det sitter i ryssarnas gener att vara främmande för utländska impulser och de har en alldeles särskild misstro mot väst (EU och framför allt USA), även invasionshotet känns närvarande.

Europa är en kontinent på tillbakagång som dessutom har förlorat sin kultur. Så som jag förstod Karaganov, menade han att integrationen kommit av sig och att nationalstaternas betydelse åter är på uppgång. Att det blev ett stopp för Natos östutvidgning är heller inte resultatet av diplomati eller akademiska forskares insatser, utan en följd av att Ryssland med bestämdhet brukade sin järnnäve. (I sin berömda artikel ‘An iron fist to keep NATO expansion at bay’ i januari 2011 sa han ju också att Europa är naket och försvarslöst utan amerikanerna, eftersom det ju inte finns några försvarsmakter där, kanske med undantag för Britannien.)

Det primära ryska säkerhetsintresset ligger i forna Sovjetunionen. Anmärkningsvärt nog gjorde han INTE något undantag för de baltiska staterna, vilket ju var lika väntat som potentiellt olycksbådande. Något tvetydigt tog han också upp frågan om ‘responsibility to protect’, som han ansåg kunna ha direkt kontraproduktiva drag. Men Ryssland har ju definitivt förklarat sig ha rätten, även laglig rätt enligt rysk lag, att försvara ryska medborgares rättigheter utomlands. Det drar Finland rakt in i den ryska intressesfären.

Sammanfattningsvis konstaterade Karaganov, att utvecklingen för rysk del gått oväntat bra efter 1990-talets kaos. ‘So far, so good’, var hans slutbedömning om hur rysk utrikespolitik lyckats under Putin. Underförstått är att ytterligare framgångar är att vänta.

Man kan nog med skäl undra om inte Ryssland nu gör bedömningen att Europas försvar störtar och att även USA inte längre är som förr. Det har öppnat ett gyllene tillfälle för Ryssland. Ett målmedvetet genomdrivande av militärreformen och rustningsprogrammet kan i slutändan ge stor utdelning till rimlig risk.

Även i Norden och närområdet är problemen stora och tyvärr behandlas de ofta på ren nationell basis. Insikten om att det också finns betydande möjligheter om man ser till helhetsbilden, verkar saknas. Det behövs både ledarskap och visioner som sträcker sig långt utöver snäva nationella intressen. I slutändan måste det även till fasta politiska utfästelser. Utan sådana anser man åtminstone i Finland att hela det nordiska samarbetsupplägget är oseriöst. Nordic Security Dialogue tillsammans med USA är ett nytt verktyg som bör användas ansvarsfullt och kreativt. Att Norge och Danmark är villiga att delta här, alltså utanför Natos ram, är en anmärkningsvärd ny vändning. I bakgrunden kan man ana sig till att framtida utmaningar kommer att hanteras än mer i formatet koalitioner av villiga.

I svensk debatt har Gotland fått en pregnant roll. Nu senast har Johan Wiktorin kommenterat Gotlandproblematiken förtjänstfullt.

Överstelöjtnant Stig Rydell och jag gjorde det i KKrVAHT (Nr 4, s. 99, 2012) som följer:
”Gotlands strategiska sårbarhet har ökat då Ryssland förstärker sina militära förmågor i Kaliningrad och området kring St. Petersburg. Om de nordiska flygvapnen skulle öva på Gotland och i dess omgivning vore det en stark signal om att ön fortsättningsvis är viktig för Sverige, för oss och de baltiska länderna och att man avser att försvara den.”

Ett kompani stridsvagnar i lager är naturligtvis en start, men bara en start. Gotland bör inte få bli ett nytt Åland; man kan lätt instämma med de sunda observatörer som anser att ön måste kunna försvaras trovärdigt. Därtill tillkommer att nya vassa ryska vapensystemen, såsom Iskander, kräver motmedel. Ett potent nytt vapensystem är israeliska missilförsvarsroboten David’s Sling. Endast vapen av den kalibern kan skydda viktiga installationer, flygbaser etc.

Det nordiska försvarssamarbetet har särskilt på flygvapenområdet redan lett till goda resultat. Nu vore det önskvärt att utvidga det markant även till de övriga vapengrenarna, särskilt armén. Man borde långsiktigt kunna skapa förnuftiga varaktiga strukturer, kanske någon gemensam utbildnings- och övningscentral uppe i norr.

Helt visst finns det sådana som anser att samarbetsmöjligheterna även har sin begränsning för att man inte vill antagonisera utan inkludera Ryssland. Nato självt har agerat utifrån denna premiss. Ryssland har ofta varit inbjudet till olika övningar i vårt närområde, men inte reagerat på annat sätt än att man sänt spaningsenheter att övervaka övningarna. Ryssland inbjuds säkert även i fortsättningen, men man kan inte ge landet vetorätt. Vi måste själva bestämma vad vi vill och kan göra tillsammans. ”A man’s got to do what a man’s got to do.”

Hur man osynligt sparar i en försvarsbudget

Som officer får man ofta frågan hur det kan komma sig att vi får så lite försvarseffekt för pengarna och att så mycket pengar blir så lite. Det är en rimlig fråga. Detta inlägg kommer att ta upp några aspekter på varför pengarna tenderar att rinna iväg.

Lokalkostnader
Den första aspekten är det som Amanda Wollstad belyser i sin ledarartikel i Kvällposten idag. Ett ämne som varit uppe flitigt här på WW, nämligen interndebiteringen inom de statliga myndigheterna där Fortifikationsverket ”hyr ut” Försvarsmaktens egna byggnader till Försvarsmakten och det för dyra pengar. Utöver aspekten att byggnaderna en gång skänktes till Fortifikationsverket precis som Wollstad skriver så är det så idag att Försvarsmakten när det gäller nya byggnader idag, budgeterar och finansierar dessa varefter de sedan skänks till Fortifikationsverket som då kan börja ta ut hyra. Hyra är ofta i storleksordningen sådan att man på några få år har betalat lika mycket i hyra som kostnaden för byggnationen.

Med tanke på Fortifikationsverkets avkastningskrav gentemot staten så spelar det ingen större roll om Försvarsmakten försöker minska på sina fastigheter till yta och antal. Priset stiger omedelbart på de andra varvid ingen besparing skett för Försvarsmakten annat än att man blivit mer trångbodd. 1997 betalade Försvarsmakten 1,7 mdr kr (2,1 mdr kr 2012 års värde) i lokalkostnader. 2012 betalade Försvarsmakten närmare 2,5 mdr kr i lokalkostnader, trots att antalet förband runtom i landet och därmed byggnader och fastigheter, minskat med runt 90 %. Känns det som en vettig utveckling? Inte ens privatbostäder i Stockholm kommer i närheten av den här prisutvecklingen.

Närmare 6 % av Förvarsmaktens budget går alltså till att betala låtsashyror till en annan myndighet som har till uppgift att leverera avkastning tillbaka till statskassan. Med andra ord ett förtäckt anslagssparande. En rimlig fråga är också om inte Försvarsmakten borde fått större del av de intäkter som Fortifikationsverket gjort sedan 1994 på att sälja Försvarsmaktens byggnader när förband runtom i landet avvecklats. Fortifikationsverket jämför gärna sin effektivitet med andra offentliga fastighetsbolag, vilket blir något snedvridet. Frågan är varför offentliga fastighetsbolag redan från första början ska gå med vinst på offentlig verksamhet, till exempel Sveriges näst största fastighetsbolag Akademiska Hus som förra året gjorde en vinst på 3 mdr kr som istället kunde ha gått till just utbildning.

Nu har regeringens utredare föreslagit att man ska gå ett steg längre vad gäller de fastigheter Försvarsmakten hyr, vilket även Wollstad tar upp i sin artikel. Ingen kan på allvar tro att detta kommer att leda till billigare lokalkostnader för Försvarsmakten. Snarare tvärtom, varvid ännu större delar av försvarsbudgeten kommer att gå tillbaka direkt till statskassan istället för att leverera försvarseffekt. Det man förlorar på karusellerna, tar man igen på gungorna, bara det att karusellerna här utgörs av de några hundra miljoner i ökad försvarsbudget som regeringen storstilat lovat, medan gungorna utgörs av den nya statliga fastighetsförvaltningen.


Förhalade materielprojekt
Den andra aspekten är ett annat dolt anslagssparande som Alliansregeringen blivit mästare på. Nämligen att ej fatta beslut om redan budgeterade investeringar. I sitt underlag för kommande år lämnar Försvarsmakten, liksom övriga myndigheter, varje år in att man vill genomföra vissa investeringar, vilka då är budgeterade av myndigheten. Det kan vara allt från att köpa fordon, till att bygga ett nytt flygledartorn och hangarer på en flygflottilj till att renovera äldre materiel som ska livstidsförlängas. Det är alltid lika intressant att spåra liknande investeringar bakåt och se hur många år de har budgeterats. Satsningar det senaste året som Regeringen har slagit sig för bröstet för som exempelvis renoveringar av infrastruktur på flygflottiljerna F 17 och F 21 för att dessa fortsatt ska kunna fungera som flygplatser, renovering av stridsvagnar och så vidare, är alla exempel på projekt som Försvarsmakten varje år avsatt pengar i budgeten för att genomföra, men där Regeringen underlåtit att fatta beslut om att genomföra investeringen. Regeringen har nämligen i sitt regleringsbrev fastställt att alla investeringar över 200 miljoner kr har myndigheten inte själv rätt att besluta om.

Sålunda går dessa belopp år efter år tillbaka till statskassan igen för att sedan nästa år åter tillföras i budgeten där de skulle kunna användas för att bekosta materielprojektet de avsatts för – om regeringen bara fattar ett beslut. Just ett projekt av detta slag har den socialdemokratiske riksdagsmannen, tillika tidigare marinofficeren Peter Jeppson nu frågat försvarsministern, vilket Skipper belyst i ett inlägg. När ska regeringen fatta beslut som att modifiera korvetterna HMS Göteborg och Kalmar till vedettbåtar för att ersätta de 7(!) bevaknings- och vedettbåtar som tas ur tjänst inom kort. En rimlig fråga, minst sagt.

Konsekvensen blir här för Försvarsmakten att man år efter år får avsätta pengar för materielprojekt, då pengarna när de inte utnyttjas går tillbaka statskassan istället för att läggas på hög på Försvarsmaktens egna konton. För Finansdepartementet är det ypperligt. Samma pengar kan användas gång på gång och Försvarsbudgeten blir i realiteten lägre än vad den ser ut att vara på pappret.


Statsflyget
En av Försvarsmaktens uppgifter är att stå för statsflyget, det vill säga passagerarflygplan i Flygvapnet som framförallt till uteslutande används för att transportera kungahuset, regeringen och till del försvarsledningen. I krigstid ska dessa flygplan också användas till persontransporter inom myndigheten. Även om statsflyget har jag skrivit flera gånger på WW och det kommer att komma ytterligare inlägg vad det lider.

Statsflygsverksamheten genomförs enligt statsflygförordningen och regleringsbrevet, med en stark hierarkisk ordning avseende vem som får nyttja flygplanen. Kostnaden för flygningarna som ”kunderna” utanför Försvarsmakten ska betala har också bestämts av Regeringen till 10800 kr per timme. Det är ca 90 % under marknadspris och mycket långt under vad man skulle få betala om man gick till ett flygbolag som tillhandahåller motsvarande tjänster. För bara några år sedan var timkostnaden 14000 kr per timme, men sänktes till 10700 kr härom året för att sedan stiga med en hundralapp. Den som då och då tankar sin bil vet att bensinpriserna stigit en hel del genom åren och är idag dubbelt så höga som på 90-talet. Detta gäller även priserna för jet-bränsle. Stigit har självklart även löner och så vidare.

Tydligen gäller dock den omvända trenden för statsflygverksamheten. Den blir billigare och mycket så eftersom timkostnaden på 90-talet, trots flygplan som var billigare i drift, var betydligt högre än dagens kostnad.

Som lök på laxen får också Försvarsmakten endast ersättning för den resa som ”kunden” beställt. Är det så att utrikesminister Carl Bildt med stab åker till Washington med reguljärt flyg och sedan bestämmer sig för att åka statsflyget hem så får Försvarsmakten endast ersättning för den tid kunden är ombord. ”Framkörningsavgiften” från Stockholm till Washington, besättningens hotellkostnader etc i Washington är inget som kunden betalar utan detta tas direkt ur försvarsbudgeten. För statsflygverksamhetens rena driftskostnader gick Försvarsmakten back 60 miljoner kr 2012. Som jämförelse kan nämnas att denna summa skulle kunna finansiera den årliga flygvapenövningen decenniet ut.

I och med den nuvarande mycket trånga ekonomiska situationen för Försvarsmakten där övningar i år och nästa år stryks eller bantas till höger och vänster, är nu inte heller Försvarsmaktens regionala transportflygplan Saab 340 tillgängligt för vanlig verksamhet. Den lilla flygtid som finns kvar är nu reserverad för VIP-flygningar, varvid förbanden istället för dyrare pengar får resa med Norwegian, SAS, SJ och andra aktörer – alternativt inte resa alls med alla de långsiktiga konsekvenser detta kommer att medföra.


Produktivitetsavdraget
Liksom övrig förvaltning räknas Försvarsmaktens budget ner med ca 1-2 % per år i enlighet med produktivitetsavdraget. Detta är ett sätt att kräva kontinuerlig rationalisering i offentligt förvaltning. Det rimmar dock mycket illa med en verksamhet där Riksdag och Regering fastställer att myndigheten ska ha ett visst antal anställda, flygplan, fartyg etc. Likväl dras detta varje år av, även vid en prolongerad ekonomi. För en myndighet med lönekostnader på ca 12 miljarder kr är det alltså ca 200 miljoner kr per år som försvinner och måste täckas genom neddragningar på annat såsom övningar och icke anskaffad materiel.


Det är några exempel på hur det går till att förbruka en försvarsbudget på annat än försvarsförmåga.


Uppdatering 16.30: Som förtydligande även om det borde vara underförstått. Ovanstående är inte de enda anledningarna till varför mer försvarseffekt ej erhålls ur försvarsbudgeten utan det finns desto mer att gräva ur.