månadsarkiv: februari 2014

Putins hjältar på Krim

De mystiska soldaterna som jag diskuterade utan att kunna se dem.

En dramatisk dag går mot sitt slut och jag vill passa på att kommentera vad jag tidigare idag sade till Aftonbladet om den nu pågående militära konflikten på Krim.

Artikeln (som gjordes igår och publicerades imorse, länk ovan) blev bra men mina kommentarer i Aftonbladets TV-inslag om Krim, som ses via samma länk, blev delvis lite konstiga eftersom jag inte hade sett bilderna som diskuterades i sändningen - jag var nämligen bara med per mobiltelefon utan stor skärm, eftersom jag inte var hemma. Väl hemma har jag nu kunnat granska bilderna. Jag föreslår att du som äger ett exemplar av Ryska elitförband tar fram den från bokhyllan och spanar in sidorna 146 och 154 och själv jämför med klippet ovan. Kort sagt är min bedömning nu att de yngre soldaterna i klippet antingen tillhör ryska GRU-spetsnaz eller VDV, luftlandsättningstrupperna, alternativt marininfanteriet. Är det VDV lutar jag mot att det är spaningssoldater ur VDV, alltså VDV-spetsnaz.

Sedan skulle jag vilja påpeka att konflikten nu har en till "spelare" eftersom Putins favorit-MC-klubb Nattvargarna (på engelska Night Wolves) nu är på väg in i området. Klubben har särskilda band både till presidenten och den ryska flottan, som klippet nedan från 2011 påminner om.

Putin hos Nattvargarna och ryska flottan vid Svarta havet, missa inte Putins slutord.

En typisk medlem i Nattvargarna ser ut ungefär som "Oddball" i filmen "Kellys hjältar" och apropå det heter ledmotivet i den filmen "Burning Bridges"...

Gästinlägg: Lackmustest 2.0?



Uppdaterat 17:20:

Ryska utrikesministeriet bekräftar nu att ryska styrkor gått in i Ukraina från marinbasen i Sevastopol.

/ Skipper

-------------------------------------


”I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer. Rysslands förhållande till och agerande gentemot dessa länder de närmaste åren kommer [att]definiera vår syn på Ryssland." (Försvarsberedningen 2007)


I augusti 2008 fick vi, i samband med det rysk-georgiska kriget, svaret på den ryska avsikten och förmågan. Frågan är nu om vi står inför ett förnyat lackmustest som antingen bekräftar eller motsäger provresultatet som erhölls för nästan sex år sedan?

De senaste veckornas oroligheter i Ukraina har satt världens ögon på landet och att den ukrainska ekonomin är rejält ansträngd har väl inte gått någon förbi. Lån från EU på över 200 miljarder SEK har diskuterats och även Ryssland är beredda att skjuta till stora summor och därtill rabatterat energipris förutsatt att Ukraina dansar efter deras pipa och inte närmar sig EU.

Utöver det står den ryska ekonomin inför stora utmaningar just nu. OS blev inte det ekonomiska lyft man hoppades på utan istället har den ryska börsen (RTS, Russia Trading System Index) sjunkit 4,6% senaste veckan. Att jämföra med t.ex. svenska börsens (OMX AFV GX) +1,3%, Dow Jones Industrial Average Index +0,86% och Dow Jones World Index +0,67% under samma period. Samtidigt har den ryska rubeln försvagats rejält gentemot både USD och EUR den senaste månaden, förstärkt av den senaste veckans utveckling i Ukraina.

Förvisso gynnar en svag rubel rysk export men precis som Cornucopia skriver  så är nog den vinsten försumbar då energiexporten är tämligen valutaoberoende och övrig export förmodligen heller ej påverkas mer än nämnvärt till Rysslands fördel. Istället får rysk ekonomi dras med de nackdelar en svag valuta innebär, t.ex. minskad internationell köpkraft.

Om informationen i media och på twitter stämmer har Ryssland ett rejält brohuvud på Krimhalvön, både via sin ordinarie örlogsbas i Sevastopol som hyrs på långtidskontrakt men även på två flygplaster som enligt uppgift ockuperats av rysk militär. Den Ukrainska inrikesministern fördömer agerandet med orden ”jag anser att det som hänt är en beväpnad invasion och ockupation som strider mot internationella uppgörelser och normer". Händelsen tillbakavisas dock av ryska Svarta havsflottan. Annan information gör gällande att Ryssland tagit över den civila flygtrafikledningen vid de två ovan nämnda flygplatserna. Vem som har rätt återstår att se men det figurerar bilder som talar för att informationen är korrekt och detta stöds även av FOI:s expert Jakob Hedenskog. Som av en händelse så har Ryssland även mobiliserat 150.000 man i västra militärdistriktet.

Om antagandet görs att ovanstående stycke är korrekt har alltså Ryska militära förband belägrat och tagit kontrollen över delar av ett europeiskt lands territorium vilket är ytterst illavarslande och visar i så fall på Rysslands totala ignorans för internationell rätt.

EU (och USA), Ukraina och Ryssland står nu inför ett komplicerat vägval:

Ukraina valde i höstas att inte skriva under ett associeringsavtal med EU och undslapp därmed ryska ekonomiska maktmedel, t.ex. höjt gaspris. Nu måste man välja sida då den inhemska ekonomin är i svårt behov av nödlån men landet behöver även stöd att bygga upp en fungerande politisk styrning. Faller valet då på EU och väst eller Ryssland. EU å sin sida har att välja mellan att återigen ge lån till krisande europeiska länder och därmed dra Ukraina närmare EU men å andra sidan stöta sig med Ryssland som drar åt andra hållet. Ukraina har att välja mellan ett närmande mot EU (dock väldigt långt ifrån ett medlemskap) och därmed få stora problem med sin nuvarande största handelspartner Ryssland, alternativt vända EU (och en fungerande demokrati) ryggen men bibehålla goda relationer med Ryssland . Slutligen måste Ryssland välja mellan att backa upp sin hårda retorik gentemot Ukraina för att säkerställa sitt inflytande och ekonomiska kopplingar alternativt se EU (och därmed NATO) krypa allt närmare den ryska gränsen. Fler och fler av Rysslands tidigare buffertzoner mot väst kommer därmed att ha försvunnit.

Jugoslavien har ofta nämnts i termer av den sista konflikten på europeiskt territorium och att något liknande till varje pris måste undvikas. Tyvärr ser det ut som att historien återigen upprepar sig, dock i annan tappning denna gång med t.ex. en stormakt (Ryssland) med starka intressen och tydliga avsikter i det oroliga inrikespolitiska klimatet i Ukraina. EU har redan sin beskärda del av problem med lågkonjuktur och ett inte obetydligt antal medlemsländer som ekonomiskt sett är i mycket dåligt skick. Lägg därtill alla de icke koordinerade försvarsnedragningarna inom unionen samt ett USA under tillbakadragande från Europa. Situationen är allt annat än önskvärd och detta blir ett stort prov på EU:s möjligheter till konfliktdämpning och politisk balansgång på slak lina. Militärt sett har EU bara sin Battle Group att tillgå och den göre sig sannolikt icke besvär i denna konflikt. Att samtliga EU-länder vill att den blir insatt ter sig också föga sannolikt.

Återstår då NATO som har kapaciteten men frågan är om viljan och ekonomin finns?

Det skälver på Europas östra sida och det är med skräckblandad förtjusning aktörernas agerande beskådas. Det blir intressant att se försvarsberedningens kommentarer i ämnet då deras rapport kommer i mars och vad detta betyder för svensk försvarspolitik. Kommer man återigen att blunda inför fakta eller kommer detta att vara vändningen för den styvmoderligt behandlade svenska försvarspolitiken? Det återstår att se.

Är det ett Krimskt lackmustest vi snart får resultatet av?

/ Boatswain


För vidare läsning angående utvecklingen i Ukraina rekommenderas Kungliga Krigsvetenskapsakademien 1, 2, 3 samt Cornucopia som i vanlig ordning levererar kloka analyser, slutsatser och nyanserade bedömningar. 

KC-390 – Flygplanet Sverige INTE behöver just nu.

KC-390 vs C-130. Kampen om Sveriges taktiska transportflygförmåga.

I SvD näringsliv idag kan man läsa om att Brasilien hoppas på att Sverige ska för återköp i JAS-affären köpa KC-390. Säkerligen är det även många inom SAAB (inklusive dess ägare)som tycker att detta är en alldeles utmärkt affär att genomföra. Detta då man i publikt rum har kunna läsa om hur dåliga våra nuvarande C-130 är. Detta faktum att så egentligen inte är fallet har jag tidigare beskrivit här på bloggen och att det vore ett ekonomiskt vansinne att "slänga bort" 8 st flygplan som har kring 50 % av sin livslängd kvar. Jo, viss modifiering är behövlig. Men Vad skulle då Sverige få om man köper KC-390? Det första som slår en är ju att man köper grisen i säcken. Dvs att flygplanet har fortfarande ännu inte haft sin jungfrufärd. Därigenom så vet man ju inte ens om flygplanet har möjlighet att nå de prestanda som specifikationen Embraer utlovar. Jämför med Airbus A400M som nu är överlämnat till Franska flygvapnet till utprovning. Med tanke på de förseningar som drabbat A400M så är det troligt att KC-390 kommer att ha en liknande framskridningshastighet i projektet vilket kommer att försena första leveransen till ca 2019 eller senare. 
Priset för KC-390är uppskattat till ca US$50 miljoner (Ca 350 miljoner svenska kronor) medan C-130J kostar US$62 miljoner (Ca 434 miljoner svenska kronor). Observera att prissättningen är motsvarande då du köper en ny bil hos din bilhandlare. Till detta kommer sedan extrautrustning i form av lufttankning, fällningsutrustning, navigeringsstödsutrustning etc. etc. Listan kan göras precis hur lång som man själv vill och priset växer multipelt. 
Priserna är med reservation då de är hämtade från internet men ger ändå en uppskattning i om vilket område kostnaden är i. 

Idag finns det ännu ingen underskriven order från någon operatör/nation utan bara överenskommelser om vilja att upphandla. 

Vad kan då de olika flygplanen göra?

Ja de kan flyga last och passagerare ( i en bullrig miljö):

    

           KC-390       C-130J          C-130H (TP84)

Last       23,6 ton      19,96 ton       19,05 ton
Passag     88             124              88
Jägare     64              92              92
Palett      6               8               6

Om man jämför KC-390 med dagens TP 84 så är det marginella skillnader i last som den kan bära. Detta gör att om man satsar på detta nya KC-390 så kommer det att medföra enorma kostnadssatsningar på ny infrastruktur på flygplats då dagens hangarer inte kommer att räcka till alls. Dessutom så ska man till detta addera all den utrustning som behövs för att man ska göra tillsyn(reparera och underhålla) på flygplanen i Sverige. Dessutom så kommer Sverige likt idag med TP 84 inte kunna vara kapabel att klara av de större reparations och underhållsarbetena som måste utföras på flygplanen utan att dessa måste göras i Brasilien (TP84 i England). Idag finns det ingen verkstad i Europa som kan detta vilket kommer att medföra stora transportkostnader och långa bortavaroperioder för flygplanen.

Vad finns det då för alternativ?

I huvudsakligen är det ett alternativ som är kostnadseffektivt men som inte utestänger ett senare inköp av rätt flygsystem. Med rätt flygsystem menar jag ett flygsystem som kan transportera den materiel som Försvarsmakten har och kommer att ha framöver.

Hur då göra? Jo, modifiera den nuvarande flygplanflottan till en standard som är acceptabel till de krav på operativt uppträdande inom ett operationsområde och de krav som de civila luftfartsmyndigheterna ställer för att få kunna flyga i deras luftrum. Detta är en kostnad som kommer att ligga väl under de kostnader som kommer att uppstå vid en nyanskaffning samtidigt som Sverige kommer att kunna i en högre utsträckning vara operativ med sina flygplan. 
Denna modifiering kommer att ge en förlängd livslängd på mellan 15 och 25 år fram till ca 2030 - 2040. Härigenom så kommer Sverige att utnyttja sina transportflygplan optimalt både vad gäller tillgänglighet och ekonomi. 10 år efter att man har genomfört modifieringarna så är det dags att påbörja en studie om vilket flygsystem som ska ersätta denna modifierade TP84. Då har man mellan 5 och 15 år på sig att kunna upphandla ett flygplansystem om passar Sverige och uppgifterna som det ska lösa. Dessutom så är då samtliga idag möjliga flygsystem operativa i andra försvarsmakter runt om i världen så förhoppningsvis så har de flesta "barnsjukdomarna" kunnat åtgärdas. Dessa fel tar ofta en stor del av operationseffekten samt fördyrar underhållet då modifieringar måste införas. De flygsystem som då skulle vara aktuella är i så fall: KC-390, C-130J och A400M. Utan en djupare analys men med det man hör från de som opererar C-130 idag är det A400M att föredra då man kan transportera mer utrustning åt Armén vars utrustning de senaste 60 åren har blivit bredare, tyngre men framförallt högre. Detta medför att man i KC-390 och i C-130 inte kan lasta denna utrustning vilket är en riktigt stor begränsning i sig. Då återstår det att leasa in flygplan som kan transportera denna utrustning och med ett sådant scenario så har man väl köpt sig en felaktig produkt.

Förhoppningsvis så har försvarsmaktens ledning kurage nog att motstå den lobbying som pågår för att snarast införskaffa KC-390 för att inte riskera att man i framtiden har köpt något som man inte kan använda fullt ut till det man behöver.

Ryssland och Omvärlden del 1 – Upptakten


Sammanfattning

Bedömt har Västerländska intressen kolliderat kraftigt med Ryska intressen från 2010 och framåt. För att under 2013 mer och mer öppet likna en öppen konflikt. Dock har vägen dit startat långt innan. Fyra (4) faktorer har främst varit drivande till att föra Väst och Ryssland till en retorisk och maktspels punkt med inslag av kalla kriget liknande händelser. Dessa fyra (4) är 1) USA missilförsvar, 2) NATO Utvidgning, 3) EU Utvidgning och 4) Utnyttjandet av "Soft Power" från väst i Ryssland för att utöva påverkan. Bedömt har inte väst förutsett Rysslands agerande och att Ryssland tryckts mot en punkt där man tydligt anser att Väst är ett hot mot Rysslands nationella säkerhet, där Rysslands inre säkerhetssfär påverkas av väst. Likväl har vi i Sverige även negligerat tydliga säkerhetspolitiska förändringar från Ryssland, vilket på sikt kan sätta Sveriges säkerhetspolitiska situation i trångmål.

Analys

Allmänt.Under 2013 och framför allt under de två sista kvartalen av 2013 har det ofta talats om världen är på väg in i ett nytt kallt krig mellan Öst (Ryssland och Kina) och Väst. Alla verkar haft en åsikt och alla verkar ha varit lika kluvna, å ena sidan de som hävdar att så är fallet och vi befinner oss redan i det, å andrasidan de som hävdar att så ej är fallet men dock med stundtals inslag av kalla kriget liknande agerande.

Vad som framförts som ett tyngre argument är att det ej är en kamp mellan ideologier såsom det var under det första kalla kriget mellan öst och väst där två -ismer mötes mot varandra. Två (2) faktorer kan peka på att detta stämmer. Den första faktorn är att den av Ryssland anpassade strategin efter andra världskriget att ha en buffert mellan sig och en presumtiv motståndare har fallerat. Detta innebär att i det här fallet väst och ur rysk synvinkel är detta EU och NATO angränsar mot Rysslands territorialgräns. Den andrafaktorn är att det är en kamp mellan ekonomiska maktblock å ena sidan EU å andra sidan Ryssland med dess Euroasiska union. Dock bör man ställa sig frågan om det återigen inte är två -isemer som står mot varandra. Å ena sidan den Ryska neo-eurasianismen å andra sidan den Västerländska Liberalismen. Där den ena -ismen vänder sig mot den Västerländska Liberalismen och allt vad den står för. Vad som är farligt i detta är att dessa tongångar råder hos den Ryska politiska eliten.

Några faktorer kan dock identifieras som varit styrande och lett Ryssland och dess omvärld mot den retoriska punkt vi nu befinner oss vid, där man talar om ett nytt kallt krig eller en omvärldssituation med inslag av kalla kriget liknande agerande. De tre tydligaste är 1) USAmissilförsvar 2) NATO utvidgning 3) EUutvidgning och 4) Utnyttjandeavsoftpower” (kommer ej beröras i detta inlägg utan ett senare) för att förändra det Ryska styrelseskicket. Dessa fyra har orsakat en händelseutveckling som jag bedömer att varken USA, NATO eller EU hade förutsett vid sitt initiala agerande.

Att Ryssland ser väst som ett hot exemplifieras tydligt av t ex Rysslands Försvarsministers Sergei Shoigu uttalande från September 2013 visar på. Där han tydligt pekar ut NATO som ett tydligt hot mot Rysslands säkerhet. Då främst avseende dels utbyggnad av NATO infrastruktur (läs missilförsvar) nära Ryssland dels NATO försök till utvidgning i anslutning till Rysslands gränser (läs Georgien och Ukraina). Likväl Rysslands President Vladimir Putins uttalande från Februari 2013, visar på att även han ser NATO som ett hot och då dess östliga expansion, mot Rysslands själva landgräns.

Således existerar ett antal faktorer för att skapa en konflikt mellan öst och väst som återigen kan ge en återgång till ett kallt krig. Utgången kan man enbart bedöma i dagsläget. Men den tydliga historiska kopplingen man gör i Ryssland att man vill återta det man förlorade vid Sovjetunionens kollaps samt hur man väljer att utmåla det västerländska agerandet mot Ryssland, möjliggör en spiral av händelser där hastigheten gradvis har ökat under framför allt 2013 som kan leda fram till ett nytt kallt krig.

EU Östliga expansion. Kollapsen av det kommunistiska systemet i Östeuropa samt Sovjetunionen kom att få påverkningar även för den Europeiska Gemenskapen (EG). Initialt handlade det om att ta hand om flyktingströmmar för Öst som sökte en bättre tillvaro i Västeuropa. Den första riktiga synliga påverkan var när Östtyskland upphörde som nationalstat och Tyskland blev åter en stat när Väst- och Östtyskland återförenandes och då även som en enad stat var medlem i EU.

I Februari 1992 kom EG att omformas genom Maastricht fördraget och bli den Europeiska Unionen (EU) dels togs beslut om en gemensam valuta delsvalde man att utforma en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) samt rätts- och medlemsstaternas inrikespolitik kom knytas närmre till EU gemensamma målsättningar.

Detta är som EU själva säger en milstolpe i organisationens utveckling, varför är det då detta? Enkelt förklarat handlade den Europeiska Gemenskapen (EG) om att möjliggöra handel och genom handel undvika framtida konflikter på den europeiska kontinenten. Vad som sker med Maastricht fördraget är att EG blir EU och en tydligare maktfaktor med dess gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, man börjar spela på den globala arenan och kan mäta sig mot stormakter såsom USA och Ryssland inom arenor som traditionellt enbart berörts av nationalstater. Således ställs nu Ryssland inför två säkerhetspolitiska aktörer i dess närområde dels NATO delsEU.

I December 1997 kommer EU att påbörja medlemsförhandlingar med tio (10) länder (Bulgarien, Tjeckien, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Ungern) i Central- och Östeuropa. Förhandlingarna kom att pågå till 2004 av de tio ursprungliga länderna kom åtta (8) länder få medlemskap den 1 maj 2004, Estland, Lettland, Litauen, Ungern, Polen, Slovenien, Slovakien och Tjeckien. Vad avser de då åtta (8) nya medlemsländerna i EU var det med stora brister de togs med i unionen. Enligt EU gällande stadgar så skall inte så vara fallet, dock så valde man att negligera detta och anslöt länderna trots allt. Något som vissa medlemsländer höjde röster mot.

Anslutningen samt vägen till den av forna satellitstater till Sovjetunionen i EU kom att väcka oro i Ryssland rörande händelseutvecklingen. Vad avser ”klimatet” mellan Ryssland och EU strax innan anslutningen av de åtta (8) länderna, så låg de på en lika låg nivå som under de lägsta noteringar som uppmäts under Sovjettiden. Den Ryska oron för utvidgningen av EU 2004 kom främst att handla om de ekonomiska förluster detta skulle medföra m h t EU handelsregler med ej anslutna stater. Likväl kom detta att medföra att en ny mur mellan Ryssland och det nya Europa upprättats, likväl så projicerades en bild av att EU så Ryssland som en andra klassens stat som enbart stod för billig energi. Ett intressant faktum var att retoriken var hård främst mot NATO utvidgningen som genomfördes samtidigt men Rysslands största oros källa var trots allt under den aktuella tidpunkten EU utvidgning in i de forna satellitstaterna, som tidigare utgjort en tydlig buffertzon mellan Ryssland och Väst. Denna oro skall främst ses ur perspektivet kring oron för den ekonomiska utvecklingen för Ryssland. Ryssland hade vid den aktuella tidpunkten påbörjat en återhämtning efter 1998 års ekonomiska krasch.

Således fanns det en reell oro och motvilja kring den EU utvidgning som genomfördes 2004, dock så var Ryssland bedömt fortfarande så pass svagt vid denna tidpunkt att man enbart kunna genomföra retoriska åtgärder mot EU och Väst i frågan. Kontra det agerande som vi sett under 2013 mot EU och då främst kring det östeuropeiska samarbetet som EU genomfört för att upprätta frihandelsavtal med bl a Ukraina. Det agerandet har varit mer resolut samt uppvisat olika former av åtgärder inom både det mjuka och hårda spektrumet från Ryssland.

Den 1 Januari 2007 ansluts slutligen de två (2) sista länderna av de ursprungliga tio (10) som påbörjade sina medlemsförhandlingar 1997, Bulgarienoch Rumänien. Nästa stora milstolpe inom EU är undertecknandet av Lissabonfördraget av EU 27 medlemsländer i December 2007. Lissabonfördraget syftar till att dels göra EU mer demokratiskt, effektivt och transparent dels möjliggöra att unionen skall kunna möta t ex säkerhetspolitiska förändringar i en alltmer föränderlig omvärld.

Vad som tydligt kom att framgå vid den första utvidgningen av EU vid 2004 var att man från Ryskt håll särskilda på närområdet och nära utlandet. EU fick en tydlig fingervisning av Ryssland att man ej skulle tolerera en utvidgning av unionen i t ex Ukraina, Georgien och Moldavien dvs Rysslands direkta närområde.

Vad som händer runt den Europeiska Unionens (EU) gränser påverkar givetvis EU. Likväl måste EU arbeta för att uppnå en stabil omvärldsutveckling i dess närområde. För detta har EU främst två utvecklingsprogram delsEuropean Neigbourhood Policy (ENP) dels The Eastern Partnership (EaP). Likväl är det ett sätt för EU att kunna påverka situationen i dessa angränsande länder till att anta ett ofta mer västerländskt synsätt dvs kring demokrati, rättssäkerhet och respekt för grundläggande mänskliga rättigheter.

Som ett led i utvidgningen av EU 2004 kom man att skapa ENP. Tanken bakom ENP är att de angränsande länderna till EU ej skall uppleva att det bildas en mur mot dem. Utan att man genom avtal o dyl så skall man försöka harmonisera förhållandena mellan unionen och dessa länder, utan att för den skull att länderna blir fullvärdiga medlemmar i EU. EaP kom att påbörjas 2009 som dels ett EU projekt delsett projekt av enskilda EU anslutna länder. Det riktar sig mot Östeuropeiska länder som har ett intresse att närma sig EU och göra detta genom politiska, ekonomiska och kulturellavägar.

Ser man till Rysk misstro och ett kraftfullt agerande från Ryssland så är det, det Östeuropeiska samarbetsprojektet från EU sida som varit en nål i ögat för Ryssland. Där själva samarbetsprojektet hade lett fram till ett frihandelsavtal skulle undertecknas i November 2013. Detta frihandelsavtal skulle öppna upp för att på sikt medge medlemskap i EU för ett antal länder. Detta kom Ryssland att kraftigt motsätta sig under hela 2013. Vilket kom att föranleda två tydliga handelskonflikter dels mellan Ryssland och Ukraina delsmellan Ryssland och Litauen.

Sammanfattningsvis kan man se att Ryssland gradvis ökat sina egna insatser delsretoriskt dels genom faktiska handlingar mot EU desto närmre EU kommit Rysslands territorialgräns och därmed mer direkt kunna påverka Ryssland. Detta i sig är ju en del i det som lett fram till den mycket tragiska händelseutvecklingen som sker och skett i Ukraina under slutet av 2013 och början av 2014. Likväl måste man ta i beaktande att Ryssland ekonomiskt blivit starkare under hela perioden vilket möjliggjort att de främst från 2010 och framåt har kunnat vara mer aktiv i dess utrikes- och säkerhetspolitik på alla plan.

Dock så ser man bedömt ej EU som ett militärt hot, dock ett säkerhetspolitiskt sådant i och med att EU försöker införa ett västerländskt synsätt som ej rimmar väl med hur man i Ryssland och traditionellt dess satellitstater ser på rättssäkerhet m m. Detta innebär att den nuvarande regimens stabilitet kan omkullkastas om detta synsätt får ett ökat fotfäste, det är ur bl a denna synvinkel man bör se den s k "agentlagen". Den största hotet EU utgör mot Ryssland är ett ekonomiskt hot vilket skulle kunna omkullkasta Rysslands nuvarande ekonomiska situation som får betecknas som något stabil jämfört med hur den har sett ut tidigare. Detta vet Ryssland och man försöker påverka situationen så att EU planer omkullkastas.

NATO Östliga Expansion. Under det delade Tysklands och Sovjetunionens sista skälvande timmar, skede förhandlingar och ett spel i bakgrunden kring Försvarsalliansernas framtid dvs NATO och Warszawapakten. Ingen förutsatte att Warszawapakten skulle upphöra som allians i och med Tysklands återförenande och de fria valen som skedde i Sovjetunionens satellitstater.

Under det politiska spelet som skedde i bakgrunden kom Väst enligt Ryssland (dåvarande Sovjetunionen) att ge sken av att en utvidgning av NATO ej skulle ske. Dock så kom Väst ej ge några utfästelser kring att en expansion av NATO österut ej skulle samt inget nedtecknades rörande detta. Huvudfrågan kom att vara det delade Tysklands återförening samt hur ett medlemskap i NATO för ett enat Tyskland skulle hanteras. Dock så kom man i bakgrunden tala om att NATO ej skulle utvidgas in i Östeuropa, något som många Ryska politiker som var med under den aktuella tidpunkten nu vänder sig mot och tydligt hänvisar till för att påvisa att man ej kan lita på utfästelser som kommer från Väst.

I och med Warszawapaktens och Sovjetunionens upplösning kom många Östeuropeiska länder (främst de som varit satellitstater till Sovjetunionen) att söka sig mot NATO för att säkerställa dess egen säkerhet likväl för att integrera sig med resten av Europa och utvecklas till demokratiska stater. NATO kom inledningsvis att erbjuda dialog och partnerskap genom North Atlantic Cooperation Council (vilket kom att döpas om till Euro-Atlantic Partnership Council 1997) som grundades 1991.

Nyttan av att öppna upp NATO för fler medlemsländer debatterades flitigt under den första halvan av 1990-talet inom organisationen, 1994 gav NATO således beskedet att organisationen var öppen för att anslutna nya medlemmar. De som varit för en utvidgningen av organisationen såg det främst ur perspektivet att det skulle öka stabiliteten i Europa. De som var emot en utvidgningen av organisationen såg det främst utifrån perspektivet att man skulle skapa nya konfrontationslinjer och därmed skapa en instabilitet i Europa.

NATO kom 1995 att delge resultaten av en studie som genomförts kring en fortsatt utvidgning av organisation, slutsatsen av studien var att en fortsatt utvidgning av organisationen skulle öka stabiliteten och säkerheten inom hela det Euroatlantiska området. En utvidgning skulle tvinga länderna främst i Central- och Östeuropa att genomföra demokratiska reformer, införa civil och demokratisk kontroll över dess Försvarsmakter, skapa en anda och beteende som främjade samarbete mellan nationer samt troligtvis bidra till goda relationer till grannländer m m.

Studien pekade även på ett antal grundläggande faktorer som ett presumtivt nytt medlemsland för NATO var tvungen att uppfylla för att kunna upptas i gemenskapen. Dessa var, 1) ett fungerande demokratiskt politiskt system baserat på marknadsekonomi 2) en rättvis behandling av minoritetsgrupper 3) ett engagemang för fredliga lösningar i konflikter 4) förmågan och viljan att genomföra militära bidrag i NATO gemensamma operationer och 5) uppvisa ett engagemang för demokratiska civila-militära relationer och institutionella strukturer.

Exakt hur många länder som skulle anslutas vid den första omgången kom att debatteras flitigt inom organisationen, vissa europeiska stater kom att anse att en större mängd stater skulle anslutas medan USA ansåg att en mindre mängd stater var att föredra med optionen att senare ansluta fler stater. Det sistnämnda alternativet var det som kom att väljas. Vid NATO toppmöte i Madrid 1997 kom organisationen att erbjuda Tjeckien, Ungern och Polen att påbörja förhandlingar för en anslutning till organisationen. Dessa tre länder valdes ut för att de ansågs uppfylla kriterierna bäst utifrån den studie som redovisades 1995. Det vill säga de var etablerade demokratier, sågs ha goda relationer med sina grannländer samt de väpnade styrkorna stod under en effektiv civil kontroll. Tjeckien, Ungern och Polen kom att anslutas till NATO i Mars 1999 och därmed kom uppdelningen i Öst och Väst som grundlades vid Jaltakonferansen 1945 att upphöra.

Ryssland kom tydligt att reagera på att NATO valde att öppna upp för en utvidgning Österut in i Central- och Östeuropa. Detta kom föranleda att ett utrikespolitiskt konsensus kom att uppstå i den annars så splittrade ryska politiken, samtliga partier motsatte sig en utvidgning av NATO österut dock av olika skäl men den bindande punkten var att NATO skulle ej utvidga. Vad som kan ses avgörande för att retoriken dock höll sig sansad och att det ej skede några mer aktiva åtgärder från Rysk sida vid den första NATO utvidgningen är att denna utvidgningen enbart skulle ta sig in i Centraleuropa och ej ta sig direkt till den Ryska landgränsen. Vad som dock påtalas är risken för nationalistiska strömningar som NATO utvidgningen kan ge i Ryssland under den aktuella perioden. Det dock båda sidor påtalar är om t ex Baltikum kommer att anslutas till NATO så kommer bedömt retoriken vara en helt annan.

Således kan vi se att både inom NATO som organisation och från Ryssland fast det ett motstånd att släppa in nya medlemsstater från Central- och Östeuropa. Medan från dessa stater fanns det en tydlig vilja och strävan att komma in i organisationen för att ej ligga i ett säkerhetspolitiskt vakuum som de upplevde hade uppstått efter Sovjetunionens och Warszawapaktens upplösning. Att den Ryska motreaktionen blev så pass tam mot den första NATO utvidgningen berodde bedömt på två faktorer dels att utvidgningen kom ej att beröra den Ryska landgränsen bortsett från Kaliningrad Oblast dels var Ryssland mycket svagt vid den aktuella tidpunkten samt den Ryska ekonomins krasch 1998 kom bedömt även att försvaga dem än mer.

Nästa steg i NATO östliga utvidgning kom i April 1999 då man lanserar Membership Action Plan (MAP) som ett program för att hjälp länder att nå sin målsättning med att kunna upptas som fullvärdiga medlemmar i NATO. Sju (7) Östeuropeiska länder kom att ansöka om att ansluta sig till MAP detta var Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien och Slovenien. Kroatien kom ansluta sig till MAP 2002. På NATO toppmöte 2002 i Prag kom de sju (7) första MAP länderna att påbörja förhandlingar för en anslutning till NATO. Dessa sju (7) länder kom även att anslutas till NATO i Mars 2004.

Denna utvidgning av NATO kom mer direkt att beröra Rysslands gränser, dock uteblev en kraftfull respons mot NATO under själva upptakten till anslutningen, dock påtalade man från Rysk sida att man skulle ej tolerera att infrastruktur för NATO skulle byggas upp i anslutning till Rysslands gränser. Jämför man retoriken med den tidigare expansionen av NATO österut så kom denna att bli mer svag. Detta berodde i sig på att dels var Ryssland fortfarande militärt svagt dels var detta fortfarande i inledningsskedet av USA "krig mot terrorn" vilket gjorde att Ryssland kunde åtnjuta en viss särställning med utbyte av information o dyl.

Dock så kom vid valen 2003 en stor mängd nationalister röstas in i Duman. Detta komma att märkas vid tidpunkten för anslutningen 2004, då man i Duman röstade igenom ett beslut på att om NATO fortsatte att ignorera Ryssland så skulle man vara tvungen att omvärdera sitt säkerhetspolitiska förhållningssätt. Detta beslut kom att stödjas av 305 ledamöter, 41 röstade mot förslaget medan 2 la ned sina röster. Detta skulle enligt beslutet kunna innebära att man skulle förstärka den Ryska truppnärvaron vid Rysslands gräns mot Baltstaterna samt öka mängden trupp i Kaliningrad Oblast. Likväl skulle man rekommendera regeringen att stärka Rysslands kärnvapenstyrkor. Således en betydligt tydligare respons än under själva upptakten till anslutningen av de sju (7) nya medlemsländerna och främst kopplat till att de Baltiska staterna anslöts som tidigare varit Sovjetiskt territorium. Dock var President Vladimir Putin mer nyanserad i sin kritik, han påtalade att man från Rysk sida ej godtog den nya utvidgningen av NATO men att det ej skulle få påverka Rysslands och NATO relationer.

Således det vi kan se vid denna andra östliga expansion av NATO är att i slutändan blir Rysslands reaktion relativt kraftfull, man börjar yttra sig om att man kommer förstärka dels de konventionella styrkorna västerut dels förstärka sina kärnvapenstyrkor. Denna reaktion beror bedömt dels på att en stor mängd nationalister tagit sig in i Duman dels på att NATO nu stod fysiskt vid Rysslands västliga landgräns. Likväl skulle en fortsatt expansion av NATO österut lägga sig direkt an mot Rysslands landgräns vilket skulle få Ryssland än mer omringad.

Nästa steg i NATO östliga expansion kom dels 2005 med fördjupade förhandlingar med Ukraina för ett eventuellt medlemskap dels 2006 med samma förhandlingar med Georgien för ett eventuellt medlemskap. Här kom Ryssland att genomföra ett betydligt kraftigare agerande. I fallet Georgien så kom det gå så långt att man valde att begränsa de diplomatiska förbindelserna, utvisa Georgiska medborgare m m. Detta kom i slutändan leda fram till det mycket korta kriget mellan Ryssland och Georgien 2008. Ryssland har efter detta krig tydligt aviserat att man ej kommer tolerera en anslutning av Georgien till NATO. Likväl vad avser Ukraina kom Rysslands retorik vara mycket mer kraftfull än under de tidigare förberedelserna till anslutning, bl a uttalade sig President Vladimir Putin att Ryska kärnvapen mycket väl skulle kunna bli riktade mot Ukraina om de valde att ansluta sig till NATO. Nu kom Ukraina att välja en annan väg då de 2010 valde att avstå från att ansluta sig till någon militär allians och antog ett alliansfritt förhållningssätt.

Således kan vi se att ju närmre NATO kom Rysslands fysiska landgräns desto tydligare och kraftfullare blev maktspråket från dess sida. Likväl dess fysiska agerande som kom att bli allt mer tydligt och aggressivt ju närmre man kom. Detta har nu lett till att bedömt NATO ej kommer fortsätta någon östlig expansion, man nåde sin gräns vid Georgien då Ryssland med all tydlighet visade vart dess gräns gick någonstans. Likväl så har graden av demokratisering i Ryssland avtagit i samma takt som NATO har utvidgats österut detta i sig kan även spela in i hur Ryssland har valt att agera.

Missilförsvaret. Vad avser utvecklingen av missilförsvar i Europa bör man se de detta ur två utvecklingslinjer dels den Amerikanska utvecklingen av missil försvar med främst nationellt intresse delsNATO utveckling av missilförsvar över Europa. Det som kommer beröras är NATO utveckling i och med att dessa två trots allt är mycket sammanvävda och i mångt och mycket samt i huvudsak är det amerikansk materiel som används av NATO vad avser detta system.

Vad avser NATO påbörjade organisationen utvecklingen av sitt missilförsvar under 1990-talet, då var det främst inriktat på att skydda insatta förband och kom som ett svar på den ökade oron att massförstörelsevapen med ballistiska missiler som bärare kunde komma på drift. Detta kom vid NATO toppmöte i Prag 2002 att få ytterligare en inriktning till att även kunna skydda medlemsländernas territorium och befolkning, således har NATO två stycken utvecklingslinjer på sitt missilförsvar ett för att kunna skydda insatta förband och ett för att kunna skydda medlemsländerna. 

NATO mobila missilförsvarssystem skall kunna nedkämpa ballistiska mål på såväl korta som mellan långa avstånd, dvs avstånd upptill 3,000 km, likväl skall mål kunna bekämpas på låg och hög höjd. Medlemsländerna skall bidra med sensorsystemen samt vapensystemen medan NATO kommer bidra med BMC3I (Battle management, Communications, Command and Controll and Intelligence) förmågan samt säkerställa att systemen kan interagera med varandra.

Ryssland har kontinuerligt sedan planerna på ett missilförsvar landsatts, motsatt sig dessa och sett dessa som riktad mot sig och ej t ex Iran som ofta utnyttjats som ett exempel. I sak har Ryssland rätt här om man ser till det Amerikanska missilförsvaret, länder såsom Iran m fl har i dagsläget ej förmågan att nå det Amerikanska fastlandet med ballistiska missiler dock kan allierade till USA såsom stater i Europa nås av dessa.

Ser man till konsekvenser så är det främst de Amerikanska planerna för missilförsvaret som har gett mest Ryska motreaktioner till skillnad mot NATO och EU utvidgningen och vilket på sikt kan göra säkerhetssituation i Europa mer instabil. Dels har Ryssland lämnat CFE avtalet som en konsekvens dels har de meddelat att de kan lämna START avtalet som en konsekvens.

Likväl har det lett till en tydlig utveckling främst hos de ledande politikerna i Ryssland att driva på utvecklingen för de Ryska kärnvapenstyrkorna att erhålla system som kan verka utan att bli påverkad av det tilltänkta missilförsvaret. Utvecklingen skall ses i ljuset av Dmitry Rogozin uttalande från April 2013, där han förklarade att Ryssland har löst problematiken med hur man kan penetrera missilförsvaret och därmed nå verkan mot avsett mål. Den metod som möjliggör detta kan vara det nyutvecklade ledningssystemet för Rysslands ballistiska missiler, Vozzvaniye, vilket möjliggör omriktning i realtid efter avfyring av missilen. Likväl är nyutvecklingen av RS-26 missilen som skall komplettera Topol-M och Yars missilerna anpassad mot att kunna förbigå missilförsvaret dels vad avser stridsspetsar delssjälva missilen. Denna missil typ kan även vara det man åsyftade var anpassat för att kunna förbigå missilförsvaret.

Utöver detta så är utnyttjandet av 9K720 Iskander (SS-26 Stone) i debatten ett tydligt tecken på den Ryska motviljan till missilförsvaret. Likväl att man från Rysk sida uttalat att man har för avsikt att utnyttja systemet för att nedkämpa infrastrukturen för missilförsvaret vid en konflikt. Detta kom att ställa sig på sin spets då den tyska tidningen Bild presenterade uppgifter att Iskander system skulle finnas i Kaliningrad Oblast. Några uppgifter som stödjer detta har än ej presenterats. Dock finns Iskander system i det Västra militärdistriktet vilket Ryssland själv öppet medger.

Likväl har effektiviteten av missilförsvaret ifrågasatts från Rysk sida delsdå man enligt uppgift enbart genomfört försök men antiroboten under så störningsfria förhållanden som möjligt dels då man enligt ryska uppgifter skall behöva minst fem (5) till sju (7) stycken SM-3 för att kunna nedkämpa en Topol-M missil, varav USA i dagsläget har trettio (30) stycken utpositionerad, tjugosex (26) stycken i Alaska och fyra (4) stycken i Kalifornien.

Återigen kan vi här se hur en sak som Väst anser är rätt dvs rätten till självförsvar mot t ex stater som kan komma att förfoga över ballistiska missiler med förmåga att bära kärnvapen och hur det ses av Ryssland som ett hot mot dess intressen. Det är självklart att NATO och USA missilförsvar ej har förmågan att i någon större omfattning kunna mäta sig mot Rysslands arsenal av ballistiska missiler, det kan Ryssland själv se, dock utnyttjas det av Ryssland som en hävstång att hävda att Väst motsätter sig Ryssland och skapar en instabil säkerhetspolitisk situation.

Slutsatser

Från och med att Ryssland som nation återuppstod efter Sovjetunionens kollaps har man haft en negativ inställning till dels EU dels NATO. Denna grundar sig bedömt på att båda organisationerna hotar Rysslands självbild som en stormakt dels på det ekonomiska planet dels på det militära planet. Ryssland har konsekvent motsatt sig båda organisationernas utvidgning.

Inledningsvis hotade varken EU eller NATO östliga utvidgningen ur Rysslands sinnesbild själva moderlandet, utan man trängde sig in i de forna satellitstaterna som utgjorde den tidigare bufferten mot Väst under Sovjettiden. Denna expansion österut bemöttes initialt enbart med retoriska protester. Att det enbart rörde sig om retoriska beror bedömt dels på att Ryssland var ekonomiskt svagt delsmilitärt svagt under perioden från 1990 intill 2004. Likväl var det inte förrän 2004 som de båda organisationerna stod vid Rysslands gräns.

Dock kom bedömt en brytpunkt 2004 när både NATO och EU nästan samtidigt utökade sin sfär genom att båda organisationerna nu låg direkt an mot Rysslands landgräns. Likväl visade båda organisationerna inga tecken på att hejda sin utvidgningen österut och därmed bedömt ur den Ryska sinnebilden än mer isolera Ryssland både ekonomiskt och säkerhetspolitiskt. Likväl syns detta på Rysslands försvarsutgifter mellan åren 2004 och 2005 som tar ett rejält kliv uppåt för att därefter gradvis öka mycket markant till dagens nivåer som är mycket höga. Således kan man även se att en tydlig brytpunkt för det s k tioåriga återtagandet sker samtidigt som man nedmonterar det svenska totalförsvaret och börjar tala om återtagningsprincipen. Således principen kring återtagande skulle trätt i verket samtidigt som man lanserade den, vilket visar på svårigheten i att bedöma händelseutvecklingar på lång sikt och visar tydligt att en stabil och långsiktig säkerhetspolitik krävs för att kunna möta hot.

Likväl har de fyra punkterna som berörts i analysen dvs EU och NATO utvidgning, Missilförsvaret samt påverkan med "Soft Power" gjort att Ryssland anser att de är under kraftig påverkan från Väst. Dock så har bedömt väst sett det hela som att man ej utsätter Ryssland för någon form av påverkan. Väst har således gravt missbedömt Ryssland, likväl bedömer jag att Väst har levt i tron att när väl Sovjetunionen föll så skulle ett västerländsk synsätt omfamnas av Ryssland och andra stater. Att sudda ut ett kulturellt arv görs ej över natt, således är den situation som vi nu bl a ser i Ukraina en konsekvens av ett i all välmening agerande från väst för att skapa en bättre situation som möter ett synsätt där allt som kommer från väst är av ondo. Således varje handling får en konsekvens i slutändan någonstans och ett västligt synsätt är ej lika med ett östligt synsätt på handlingen.

Således står nu väst i en brytpunkt kommer man låta de stater som finns kring Ryssland välja sin egen väg dvs att ansluta sig till EU och NATO om de så vill eller kommer man böja sig för det Ryska maktspråket. Böjer man sig för det Ryska maktspråket åsidosätter man grovt sina egna ideal och som dessa stater söker efter att få vara en del av. För i grunden handlar detta om att självständiga stater måste få välja sin egen väg, något som Ryssland i dagsläget ej medger då det kommer till de stater som angränsar dess territorialgräns. Risken för en eskalering av hela konflikten mellan öst och väst är tydlig, väljer väst att sätta hårt mot hårt mot Ryssland kommer Ryssland att öka insatsen, för deras självbild dels som stormakt dels deras egen suveränitet står på spel. Således finns grund ingredienserna för en modern tappning av "Skotten i Sarajevo" på plats. Dock bedömer jag konfliktrisken som liten i dagsläget men under hela 2013 har vi sett att hastigheten i spiralen har ökat kraftigt, vilket ingen kan bortse ifrån, allt annat vore naivt och blåögt.

Vad man i Sverige nu måste ta ställning till är om det fortfarande är lugnt och stabilt i vårt närområde som motiverar en rätt medioker försvars- och säkerhetspolitik. Kan man inte göra kopplingen inom Försvarsberedning mellan vad som skett i Rysslands agerande mot dess grannländer under 2013 och dess upprustning är det mycket beklämmande, för just nu ser vi effekten av det i Ukraina där man genom en gradvis förmågeökning vågar ta sig oerhörda friheter, man litar på att dess Väpnade styrkor kan hantera en eskalering av situationen mot väst, för man bör göra liknelsen med revolterna under det kalla kriget som slogs ned av Sovjetunionen. Att man genomfört en s k beredskapskontroll är inget annat än ett sätt att säga till Väst lägg er inte i våra interna angelägenheter och se vår krigsmakt är redo att möta er om ni lägger er i.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

BBC 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14(Engelska)
CNN 1(Engelska)
Der Spiegel 1, 2(Engelska)
European Security Forum 1(Engelska)
FAS 1(Engelska)
Global Beat 1, 2(Engelska)
INSNEWS 1
NATO 1, 2, 3, 4, 5, 6(Engelska)
OECD 1
Radio Free Europe 1(Engelska)
Reuters 1(Engelska)
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12(Engelska)
Russia Today 1, 2, 3(Engelska)
The European Union 1, 2, 3, 4(Engelska)
The New York Times 1, 2(Engelska)
The Washington Post 1, 2(Engelska)
SIPRI 1(Engelska)
Svt 1, 2, 3(Svenska)
Svd 1(Svenska)
Russia Beyond The Headlines 1, 2(Engelska)
Wall Street Journal 1(Engelska)

Rysk intervention i Ukraina del 2; Pest eller Kolera?

Temperaturen steg avsevärt i Ukraina när uniformerade OCH icke-uniformerade enheter har tagit kontroll över Simferopols och Sevastopols flygplatser. Vid lunchtid rapporterade DN att fler trupper är påväg dit från Sevastopol. Det är ännu icke-bekräftat deras nationalitet, men projektledaren för FOI:s Rysslandsprogram … Läs mer

Försvarsberedningens öden och äventyr – Del 7 – Ukraina

Sedan jag publicerade inlägget i förgår em har läget i och omkring Ukraina utvecklats snabbt.

Mest notabelt är den ryska beredskapsövningen som startade strax före publiceringen, den avsatte presidenten Janukovitj uppdykande i Ryssland och skärmytslingar med dödlig utgång på Krimhalvön, då ockupanter besatte delar av den regionala parlamentsbyggnaden.

Med beredskapsövningen i västra och centrala militärdistriktet har Ryssland försökt att återta det tappade initiativet. Omvärlden ska få förhålla sig till det ryska uppträdandet med vädjanden om att Ryssland måste respektera Ukrainas territoriella integritet. Och det kommer Ryssland att göra tills vidare är min bedömning. Genom att val nu är utropade både i Ukraina och på Krimhalvön, så arbetar tiden för president Putin.

Precis som Oscar Jonsson skrev igår så går det att se två tillfällen, då Ryssland går in i Ukraina. Det ena är om Svarta havsflottans bas hotas, vilket är ganska osannolikt med tanke på att den nu hyser ovanligt mycket trupp. Den ukrainska krigsmakten har dessutom haft många ekonomiska utmaningar och omorganisationer sedan självständigheten som drabbat samövningsförmågan negativt. Precis som att landets militära ledning vägrade att ingripa mot protesterna i Kiev, så kommer den nya militära ledningen vara lika tydlig mot de nya makthavarna att inte provocera Ryssland. De ryska militära manövrarna är till för att underblåsa dessa slutsatser, för att kunna flytta fram positionerna.

Det andra, mer sannolika, fallet är om etniska ryssar dödas vid strider mellan civila. Ryssland har som jag påpekat tidigare i sin doktrin en skrivning om att skydda sina minoriteter utanför Ryssland, med militärt våld om det anses vara nödvändigt. Här har de nya makthavarna genomfört en stupid manöver genom antagandet av en språklag som gör att det ryska språket mister sin självklara ställning jämte det ukrainska.

Men, rimligen kommer en hel del press också sättas från den militära sidan i Ukraina på den nya regeringen för att kontrollera eventuella friskaror som försöker att göra upp med ”interna fiender” till Ukraina. Farligaste området är den norra delen av Krimhalvön, där etniska ryssar är i minoritet.

Problemet är att den ryska maktutövningen brukar excellera i grenarna provokationer och desinformation. Även här finns det möjligheter för det ryska etablissemanget att vrida av och på trycket på Kiev när det gäller Krim.

Igår anlände den ökände pro-ryske ledaren Kadyrov från Tjetjenien och erbjöd patrullering av ”fredsbevarande” enheter. Dessutom passade Krims nye premiärminister, Sergej Aksenov, på att meddela att han bara tar order av ”president Janukovitj”

Ett annat steg för framtiden i syfte att öka pressen vore att låta Vladimir Zjirinovskij ta plats på scenen, ett grepp som Ryssland använt sig av förut enligt taktiken – Bad cop, good cop. Vi får dessutom räkna med att Viktor Janukovitj ännu inte slängt in handduken, åtminstone kan Ryssland hämta nya för att försöka försvaga legitimiteten för de nya makthavarna i Kiev.

…..

Beredskapsövningen är intressant av flera aspekter. Dels deltar inte det södra militärdistriktet i denna, vilket innebär att den ryska generalstaben förutom denna övning leder truppförflyttningar inom det södra distriktet och också genomför strategiska transporter som de tre landstigningsfartygen av Ropuchaklass ur Östersjöflottan som igår stävade genom Bosporen mot Krimhalvön.

Nästa sak är att flygstridskrafterna i västra militärdistriktet efter sin aktivering till förstahandsuppgiften genomförde spridning till krigsflygbaser. När övade vi detta senast?

Men, det mest intressanta är själva övningens storlek och belägenhet. I förhållande till sommarens mastodontövning är denna enligt min bedömning c:a 80 % i omfattning, men då tillkommer som sagt det södra militärdistriktets samtidiga förflyttningar och förberedelser. Summa summarum är den ryska aktiviteten rekordhög sedan kalla krigets slut och motsvarar koalitionens invasion av Irak 2003, som ju krävde betydligt mer förberedelser.

Eftersom Försvarsberedningen för svenska folkets räkning nu går in i sitt slutskede och alla ledamöterna känner sitt stora ansvar för landets framtida säkerhet, så kan det vara på sin plats att påminna om hur tongångarna gick efter övningen i somras.

I höstas intervjuades Försvarsberedningens ordförande, Cecilia Widegren (M), i Tidningen Hemvärnet (sidan 17) och sa bland annat så här om denna:

”Vad gällde beredskapsövningen i den asiatiska delen är att det är enorma spänningar i den delen av världen. Det märkte vi när vi var i Kina och Japan. Där är det mer eller mindre normalitet att de varje vecka och skjuter med vattenkanoner på varandra över territoriella dispyter och ryssarna markerar med en beredskapsövning som är större än på många år. Hela världen noterar detta, men det är ett spänningsförlopp som vi inte har i vår del av världen just nu. Här slåss vi inte om gränser och territorium på det sättet som man gör i Asien.”

Wiseman citerade i somras ett uttalande som Försvarsmaktens representant i beredningen, generalmajor Dennis Gyllensporre, sades ha yttrat under ett seminarium i Almedalen:

”Det viktiga är inte Rysslands försvarsbudget utan övningarna de genomför”

Tyvärr verkar inte originaltweetet finnas kvar från åhöraren, men jag kommer också ihåg det från rapporteringen och ingen har dementerat yttrandet.

Detta borde innebära att sannolikheten har ökat för att Försvarsberedningen kommer att omvärdera den ryska förmågan inför presentationen av sin slutrapport. Annars riskerar eftermälet att bli som efter Försvarskommittén 1978 eller ännu värre Försvarsbeslut 1936, i vars kölvatten vi med nöd och näppe samt hänsynslös realpolitik undkom direkta stridshandlingar under andra världskriget. 1943 var vi någorlunda ifatt vad avser nödvändig krigföringsförmåga.

Det som svenska politiker verkar ha svårt att se är att det har börjat växa fram en ideologisk klyfta mellan Väst och Ryssland. En mycket stark falang i det ryska säkerhetsetablissemanget drömmer om att skapa en ny människa, den euroasiatiska människan, som ska vara allt annat än liberal – det vill säga dess antites.

Man är i dessa kretsar övertygade om att Väst är dekadent och vekt, och därför kommer att vika sig för våld, om inga vitala intressen hotas. Bluffen som inslag i den internationella maktutövningen kommer därför få en tillfällig renässans.

Andra nygamla grepp kan vara propagandistiska inslag baserad på sedvanlig god underrättelsetjänst. Utan egna tekniska bevis vill jag framhålla att de inspelningar av telefonkonversationer vi hört den senaste tiden gynnar ryska intressen. Victoria Nulands samtal med den amerikanska ambassadören i Kiev med sina recensioner av ledande politiker och invektiv mot EU förlorar USA och i förlängningen också EU på.

Likaså måste någon med hög kapacitet knäckt Erdogans kryptotelefon när han instruerar sin son att gömma pengar i en inspelning som verkar vara äkta.

Att den turkiske premiärministern försvagas i detta läge gynnar ryska intressen, eftersom Turkiet ser Krimtatarerna som sina skyddslingar. Något som framgår av den turkiske utrikesministern Ahmet Davutoglo’s uttalande igår.

Så därför vill jag sluta med en vädjan till våra folkvalda, statsråd och regeringstjänstemän med viktiga befattningar i försvars- och utrikespolitiken med tanke på skeendet och Försvarsberedningens överläggningar.

Tala inte i telefon om svenska angelägenheter som är hemliga, dit räknas även kvalificerade, privata bedömningar. Skicka inte dessa uppfattningar eller uppgifter på mail heller. Våra intressen kan skadas, människor kan utsättas för risker och du kan få höra din röst på BBC. Informationskriget blir alltmer brutalt och på andra sidan Östersjön pågår en våldsam upprustning.

[Edit kl 13:20] Det slumpar sig så att Försvarsberedningen har ett inplanerat internat dessa dagar utanför Vara. Kommer beredningen att skjuta upp sin rapport med någon månad eller tar man direkt höjd för ytterligare osäkerhet?

Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin twittrade om oroväckande nyheter från Ryssland, där en ledande parlamentariker från svenska (s) kusinparti A Just Russia föreslår en ny lag som gör det möjligt för territorier utanför Ryssland att ansluta sig till Ryssland. Inget bra tecken, tänk Narva i Estland och Lettland.

I övrigt har en viss styrkeuppbyggnad skett under dagen, där trupper under rysk kontroll har tagit kontrollen kring den militära flygplatsen Belbek utanför Sevastopol och den internationella flygplatsen vid Simferopol. Trupperna uppträder professionellt och med måttlig beredskap, bland annat finns flera foton där soldaterna inte har laddade vapen.

Under dagen har också den nye ukrainske generalstabschefen försvunnit, officiella uppgifter säger hjärtattack, men jag misstänker att denne inte samarbetat när det gäller utvecklingen kring Krim. Se ovan.

Omvärlden tvingas att acceptera att Ryssland kommer att sitta på flottbasen, alldeles oavsett vad Kiev säger om detta. Historien lär oss att ryssarna hårdnackat försvarar de militära installationerna. Det kostade Tyskland 100 000 soldater under 6 månaders strider 1941-42 för att inta staden.

Med ökad beredskap och truppförflyttningar ökar risken för att känslorna svallar på marken. Låt oss hoppas att de inblandade håller huvudet kallt och har kontroll över de sina. [Slut edit]

Aftonbladet
Aftonbladet
SvD
DN
DN

Dags att höja tröskeln – del 1


FOI publicerade i veckan en riktigt läsvärd rapport om tröskelförmåga och dess krigsavhållande effekt. Det enda förargliga med rapporten är att FOI förekom de inlägg jag planerat om just tröskelförsvar men det är ju en högst personlig aspekt på det hela. Rapporten rekommenderas i alla fall varmt. Precis som författaren Krister Andrén konstaterar har Försvarsmaktens krigsavhållande effekt försvunnit som uppgift sedan millennieskiftet för att istället fokuserar på fredstida produktion och internationella insatser. Något som jag också tagit upp i Prolog-serien här på WW.

I och med det allt mer osäkra omvärldsläget i vårt närområde ökar dock behovet av att ha ett trovärdigt nationellt svenskt försvar med stark tröskelförmåga. Målet med ett försvar av det egna territoriet bör vara att övertyga en motståndare om att chanserna med att lyckas med sina avsikter är alldeles för dåliga och kostsamma för att överhuvudtaget påbörja ett agerande. Där är vi inte idag efter ett antal försvarsbeslut som fokuserat på helt andra områden och med en nuvarande situation där utvecklingen i vårt närområde tyvärr inte verkar gå åt rätt håll samtidigt som Försvarsmakten idag förfogar över en ytterst ringa numerär där kvaliteten är på väg att bli frånåkt av alla andra länder.

Försvarsmakten uttalade i sin perspektivstudie i höstas att man inte längre kan upprätthålla en kvantitativ bredd utan istället bör en satsning på kvalitet göras. Att satsa på något annat än kvalitet låter sig absolut inte göras, men tyvärr finns inte riktigt heller någon kvantitet att växla in efter ett antal successiva försvarsbeslut med just denna ledstjärna. Än viktigare blir det då att höja kvaliteten på det som finns kvar och verkligen satsa på materiel som ger hög avkastning vad gäller tröskelförmåga och jag hoppas innerligt att Försvarsberedningen har insett det när man nu i slutet av mars ska lägga fram sina rekommendation inför försvarsbeslutet 2015.


I sin rapport tar Krister Andén upp några materielsystem som han anser tröskelhöjande. Jag anser dock att han missar vissa bitar. Å andra sidan tror jag inte att Andrén haft för avsikt att vara heltäckande. Vad jag framförallt vill rekommendera läsning av är Andréns resonemang om hur sårbar infrastrukturen är i ett modernt samhälle, särskilt ett högt utvecklat sådant som det svenska. Det är det jag brukar referera till som fallhöjd och som gör att användande av t ex luftmakt inte tillnärmelsevis fungerar lika bra i Afghanistan som det skulle göra på Sverige.

Ser man till förmågor som Försvarsmakten idag fortfarande besitter och som har stark tröskeleffekt så står flygstridskrafterna och ubåtsvapnet ut som två av de främsta. Ej lokaliserade ubåtar, särskilt i Östersjöns hydrologiska förhållanden, riskerar att bli ytterst kostsamma för marina operationer. Stridsflyg med långräckviddiga kryssningsrobotar kommer att ha förmågan att påverka en angripares infrastruktur på ett för denne mycket kostsamt sätt och kompletterar man detta med ubåtsbaserade kryssningsrobotar höjer man tröskeln ytterligare. I fall en angripare har tänkt sig att även genomföra sjö eller markoperationer mot Sverige är denne beroende av luftherravälde i det aktuella operationsområdet. Kan detta luftherravälde förnekas blir det ett oerhört riskspel att genomföra en luftlandsättning eller överskeppning, vilket påvisas av otaliga historiska exempel. På samma sätt som kryssningsrobotar kan utnyttjas för att angripa en motståndares infrastruktur så kan motsvarande uppnås med ett offensivt cyberförsvar.

För att en tröskelhöjande förmåga ska vara relevant måste den överleva till det tillfälle då den kan nyttjas, vilket även Andrén tar upp i sin rapport. För Sverige är detta en klart begränsande faktor. Vi har inte den offensiva småstatens tradition som t ex Israel innebärande att man kan nyttja förmågan redan preventivt när tecknen börjar komma att motståndaren ska påbörja en operation. Istället måste förmågan skyddas och överleva till dess ett avgörande kan anbringas, på samma sätt som mycket stora resurser under Kalla kriget lades på den under ÖB direkt underställda attackeskadern skulle överleva till dess att den kunde sättas in på det mest effektiva sättet.

Jag kommer imorgon att börja inläggsserien med en tröskelförmåga som är enkel att uppnå och även på god väg att realiseras, nämligen med svensk förmåga att förneka en motståndare luftherravälde i det svenska närområdet. Detta är nämligen en förmåga som redan finns planlagd att existera hos Försvarsmakten inom något år i och med införandet av den nya radarjaktroboten Meteor. Införandet av Meteor är den åtgärd som enskilt innebär den kraftigaste förmågeökningen hos det svenska försvaret under överskådlig tid. Mer om detta imorgon, som sagt.

När planekonomin möter marknaden

I ett kortfattat pressmeddelande från FMV står att SAAB uppdras att "undersöka förutsättningarna för en konsoliderad försörjningsstrategi av undervattensområdet".

Samtidigt skriver Blekinge läns tidning (BLT) att "Thyssen Krupp Marine Systems ... föreslår att Kockums blir centrum för utveckling av små ubåtar mot att Thyssen får tillgång till svensk ubåtsteknologi som är världsledande."

Det är bra att steg tas mot att det utvecklingsarbete som staten finansierat förräntas i leverans av faktiska enheter, särskilt när övriga nybyggnads- och moderniseringsprojekt av stridsfartyg tycks ligga på is. Det finns dock en mängd frågor att ställa kring detta.

BLT skriver uppmärksamt (min kursivering): "Kommer svenska staten med regering och riksdagens försvarsutskott acceptera att vi bygger hälften så stora ubåtar - under tusen ton? FMV och politikerna är svaret skyldiga. Vad klarar sådana ubåtar för att värna våra kuster?"

Frågan är relevant. Det finns en anledning till att A26-projektet ser ut som det gör. Delvis kan det vara exporthänsyn, men min bedömning är att ubåten är mycket lämplig för svenska förhållanden. Det gör dock att den storlek och kapacitetsmässigt konkurrerar internt med de andra ubåtar (typ 214 och 216) TKMS (Thyssen Krupp Marine Systems) offererar, bland annat till Australien. Det borde inte ligga i svenskt intresse att köpa en mindre ubåt, för att i praktiken diversifiera en utlandsägd produktportfölj.

Hur kunde vi hamna i det här läget? Det finns enligt min mening en förklaring i hur man ser på marknaden. Man vill av ekonomiska skäl betrakta försvarsmaterielanskaffning som vilken annan verksamhet som helst. Försvarsmaterielanskaffning lämpar sig emellertid illa för marknadsekonomiska principer utan har inslag av planekonomi. Mitt första exempel är att de flesta länder styr beställningar till industri som finns inom det egna landet. Vidare förekommer de facto byteshandel genom ett utbrett system med motköpsaffärer. Slutligen måste utvecklingen av nya produkter ofta  finansieras av statliga aktörer. Internationella ägarförhållanden är självklart en ytterligare faktor som komplicerar detta spel.

När då ett land (svenska staten) förfogar över teknologi (humankapital, patent mm) och infrastruktur (varv med maskinpark) för att bygga ubåtar avhändar sig kontrollen till marknadsaktörer (Howaldtswerke-Deutsche Werft, HDW och senare TKMS) så har man enligt mitt förmenande sålt inte bara tillverkningskapacitet och ägarandelar, utan också handlingsfrihet. Hur komplicerat detta är visar denna utmärkta artikel i Affärsvärlden från december 2013.

Om konungariket Sverige år 2014 vill styra över sin ubåtsanskaffning utan att marknaden påverkar borde man säkrat upp detta redan 1989 då statliga Karlskronavarvet AB gick samman med det (sedan 1979) statliga Kockums AB. 1999 blev Kockums ett helägd dotterbolag till HDW. Sedan januari 2005 ingår HDW i ThyssenKrupp-koncernen. Att ett stort internationellt företag agerar för att rationalisera sin produktportfölj är inte konstigare än att Volvo lägger ner produktionen av en av sina bilmodeller. Att svenska staten då inte för avkastning på sin utvecklingsinvestering är en ovidkommande konsekvens på marknaden.

Tidigare när staten för sin yttre säkerhet velat tvinga marknaden i en viss riktning har man använt sig av "beredskapskontrakt" som förekom inom stora delar av samhällssektorn under det kalla kriget (och förmodligen tidigare). Företag uppdrogs att mot betalning förrådshålla för samhället viktiga varor samt vidmakthålla kompetens att utföra vissa tjänster. När civilförsvar och invasionsförsvar nedmonterades räknade man med att inte behöva dessa varor och om de ändå skulle behövas antogs att marknaden skulle tillhandahålla detta ändå. Fredsrationalitet före säkerhet och redundans med andra ord. Om nu ubåtsteknik ska göras till ett strategiskt intresse måste antingen staten starta ubåtsvarv eller betala marknaden för att lösa detta.

Det har förekommit uppgifter om att SAAB ska ta över svensk ubåtstillverkning och ovan nämnda beställning av studie stärker den teorin. Nu är det ju inte bara att ta över en verksamhet av den komplexiteten. Varvet har ju sålts! Priset för att köpa tillbaka det lär bli marknadsmässigt och då tillgång (ett varv) och efterfrågan (bedömt hög) styr innebär det att SAAB och/eller staten kommer få ta fram den tjocka plånboken. Även om Kockums inte ger stor avkastning för närvarande finns stor potential bland annat i den australiska ubåtsaffären. Dessutom, SAAB är ju inte heller en planekonomisk aktör, så om SAAB senare köps upp av en ägare med ubåtar i produktportföljen kan vi om ett antal år stå inför en liknande situation igen.

Det ska bli mycket intressant att följa detta. Sannolikheten för att staten, ensamt eller via ombud, tar över Karlskronavarvet bedömer jag som låg. Mer sannolikt att man förlikas om en väg framåt, som då tycks innebära att A26 förändras för att kunna erbjudas andra kunder än 214/216-typerna.

Uppdaterat 14-02-27, kl 16.40: SvD uppger nu att FMV avbryter förhandlingarna med TKMS och går vidare med SAAB. Vidare skriver Ny Teknik att det i praktiken redan kan vara klart att SAAB ges uppdraget att realisera A26. Den korta tiden som studien uppges ta (en dryg månad) stödjer detta.

Uppdaterat 14-02-27, kl 19.47: Ny Teknik fortsätter sin intensiva bevakning av SAAB/TKMS/FMV-situationen. Förutom förväntade uttalanden från SAAB att de har kompetens och bara ska driva en studie i detta skede, samt från TKMS-personal att de är de enda som kan bygga ubåtar är det anmärkningsvärt att Louise Bjarke på FMV säger att "A26 är inte aktuell längre. Det finns inga förutsättningar att lägga någon beställning på varken A26 eller halvtidsmodifieringen av Gotlandsklassen på TKMS AB. Nu ska vi i stället titta på nästa generations ubåtar och den studien har vi lagt på Saab att göra."

För övrigt funderar den här bloggen på vad en eventuellt struken A26 och Gotlandsmod innebär för övriga modifieringar som försvarsmakten avser göra (på TKMS), d.v.s. de olika modifieringar av korvetterna Göteborg, Kalmar, Gävle och Sundsvall. Det blir alltmer uppenbart att ubåtsaffären är det som blockerar regeringsbeslutet och beställningen av dessa modifieringar.



Uppdaterat 14-02-27, kl 19.47: SvD Perspektiv


Uppdaterat 14-03-10, kl 21.28: DI och Ny Teknik om personalrörelser. Det verkar onekligen som om både insatta i affären och SAAB ser potential i SAAB-byggda ubåtar. Utländska varv har nämnts. Den svenska affären kan möjligen bli värd mer om antalet ubåtar blir fler än två.






Uppdaterat 14-03-13, kl 19.41: Sydsvenskan om dragkampen mellan TKMS och SAAB.


Uppdaterat 14-03-17, kl 21.40: DI och SvD med det senaste. SAAB ökar trycket och det skulle inte överraska om det snart kommer ett fast pris från TKMS. Men är det för sent? Tror att regeringen bestämt sig för att åtminstone kortsiktigt ta kontroll över detta, med SAAB som ombud.



Uppdaterat 14-03-18: http://www.di.se/artiklar/2014/3/17/massflykt-fran-kockums-till-saab/


Uppdaterat 14-03-23 http://www.expressen.se/kvp/ledare/wollstad-beskedet-alla-gatt-och-vantat-pa/


Det jag har svårt att se är varför Saab skulle vara en ägare som långsiktigt säkrar undervattensförmågan. Även Saab kan köpas upp i ett fientligt övertagande. Om staten gick in med en majoritetsandel i ett nytt företag, med Saab som kompetensbärare och minoritetsdelägare kan det bli så.


Uppdaterat 14-03-25, kl 22.27: @klart_skepp tipsar om dagens artikel om ubåtsverksamheten: Ny Teknik


Uppdaterat 14-04-02, kl 22:23 Så meddelar försvarsministern i SvT att TKMS-affären avslutas och att man går vidare med Saab som ny leverantör. Dessutom att moderaterna ser behov av fem ubåtar (god nyhet). Några frågor infinner sig: Vad händer om en utländsk aktör köper Saab? Hur snart kommer modifieringen av Gotlandsklassen och nybyggnationen av A26 igång? Hur finansieras den femte ubåten?


Johan Forsell, m, skriver på Twitter "Vi får två nya & tre modifierade ist för fem äldre. Stor tydlighet kring att vi kommer tillföra nödvändiga medel." Risken är att denna ökning av ambitionen i IO14 tillsammans med den igår utlovade anskaffningen av långräckviddig lv-robot blir underfinansierad. I så fall blir de sten på börda i en ansträngd försvarsekonomi. Om rejält med medel tillförs (mångmiljardbelopp, inget tvivel om det) är det två mycket kompetenta tröskelförsvarssystem som tillförs.






Piloten i Vättern nu bärgad, efter 77 år.

Försvarsmakten har nu bärgat kvarlevorna efter den för 77 år sedan störtade flygaren. Det är ett självklart beslut sade Flygvapenchefen Micael Bydén efter att han fått information för några månader sedan att det fanns anhöriga till flygaren i Vättern. Den sedan förra året bildade gruppen för anhöriga till omkomna flygare i försvarsmaktens tjänst, är också glada över beslutet. Att inte bärgningen gjordes från början berodde på att den teknik som krävs på de djupen inte var tillgänglig i Vättern på den tiden och sedan har saken fallit i glömska. Det organisatoriska minnet hos Försvarsmakten är mycket kort och att någon idag i ansvarstagande ställning skulle känna till händelsen är för mycket att begära. Inte förrän sommaren 2013 då några privatdykare fann resterna har haveriet varit uppe till diskussion. Försvarsmaktens första reaktion var att inte röra platsen men då den nu var känd har andra dykare varit där och letat souvenirer. Samtidigt är det för Flygvapnet dock en självklarhet att bärga hem sina döda om detta är möjligt. Fallet går att jämföra med den för några år sedan bärgade DC-3:an som sköts ned av sovjetiskt jaktflyg tidigt 50-tal om än att det sistnämnda hade en helt annan politisk sprängkraft.

När sanningen kryper fram…



Att "regeringen genomför satsningar på försvaret" har blivit något av ett mantra som ständigt upprepas av försvarsminister Karin Enström och hennes partikamrater står nog klart för de flesta. Trots att de försvarspolitiska spelkorten är synade gång efter annan har just detta sällan fått någon större uppmärksamhet i media. Men nu är det dags att en gång för alla leda i bevis att några satsningar på försvaret som gör skillnad är det inte tal om. Sanningen den kryper nämligen alltid fram förr eller senare...

I samband med intagandet av morgonens frukost läste jag en debattartikel i Mariestadstidningen signerad försvarsminister Karin Enström (m) och försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren (m) där man går hårt åt socialdemokraternas Peter Hultqvist. Man skriver bland annat följande i artikeln.

Socialdemokraterna har lagt sig på samma nivå på försvarsanslaget som regeringen, från en nivå med två miljarder besparingar. Detta trots ett högt tonläge i debatten. Hultqvist (S) kallade alliansregeringens tillskott till försvaret i budgeten för ”en puts i marginalen”.
Alliansen ökar nu anslagen till försvaret för andra året i rad. Tillskotten går till såväl förbands- som materielanslagen.

Den största anledningen till att Hultqvist kritiseras hårt är hans uttalande i riksdagen under förra året då han som sagt benämnde regeringens ekonomiska till skott till Försvarsmakten som "en puts i marginalen". Detta uttalande har de moderata försvarspolitiska företrädarna bitit märke i och citerar numera varje gång det ges möjlighet. Något som förvisso inte är något märkligt i sig. Så fungerar det både inom politiken och i den övriga försvarsdebatten. Men den relevanta frågan är huruvida Hultqvist har rätt i sitt uppmärksammade påstående, eller om regeringens ekonomiska tillskott faktiskt gör skillnad - på riktigt?

Men hur ser det omtalade ekonomiska tillskottet då ut? I höstas deklarerade försvarsminister Enström att regeringen ökar försvarsbudgeten vilket innebar ett tillskott omfattande 200 miljoner kronor under 2014. Försvarsministern hävdar i sina beskrivningar av satsningen att den särskilt gynnar förbandsverksamheten och en utvecklad övningsverksamhet.

Syftet med höjningen är att öka Sveriges försvarsförmåga ..... Efter noggrann analys föreslår regeringen därför en successiv ökning av försvarsanslaget. Redan nästa år ökar anslaget med 200 miljoner och därefter stegvis till 500 miljoner 2017..... Tillskottet går till förbandsverksamheten och åtgärder för att rekrytera, utbilda och behålla tidvis tjänstgörande personal prioriteras ..... Redan idag har försvaret en bättre förmåga än när alliansregeringen tillträdde 2006 men ytterligare arbete återstår innan den nya organisationen är helt på plats. 
Personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs och de kommande åren ska Försvarsmakten anställa ca 16 000 soldater och sjömän på hel- och deltid. I takt med att den anställda personalen ökar ställs också nya krav på Försvarsmaktens övningsverksamhet, både vad avser innehåll och omfattning. Förstärkningen möjliggör en utvecklad övningsverksamhet som höjer förbandens förmåga och samtidigt gynnar rekryteringen. 
Alliansregeringen har till skillnad från tidigare regeringar stärkt försvaret.

Men hur ser då verkligheten och det faktiska utfallet av denna satsning ut? Jag har studerat huruvida detta tillskott verkligen är tillräckligt för att genomföra det som regeringen säger, eller om det faktiskt är som Hultqvist påstår, d.v.s. en puts i marginalen? Detta kan man göra genom att titta på innehållet i verksamhetsuppdraget (VU) där alla siffror finns redovisade som öppna uppgifter. Det intressanta att titta på är inte totalsumman som varje förband erhållit för verksamheten under året. Det riktigt intressanta är att titta på den rörliga delen som benämns just verksamhet och att jämföra siffrorna för 2014 mot motsvarande siffror för föregående år, d.v.s. 2013.

Det som redovisas här nedan omfattar inte de fasta kostnaderna vid förbanden så som fasta personalkostnader (lön), pendlingskostnader, lokalhyror, hyror av anläggningar m.m.

Den del jag har valt att titta på omfattar rörliga ekonomiska medel så som övningsdygn, drivmedel, ammunition och förbrukningsmateriel. Det vill säga de kostnader som bidrar till att öka försvarsförmågan, precis det som regeringen påstår att man nu stärker genom sin anslagsökning. (Posten omfattar även andra rörliga verksamhetsutgifter som resor, medel för A-underhåll samt avgifter för tjänster hos FM LOG och FSV. )  

Arméförband

I sammanställningen nedan redovisas verksamhetsmedel vid arméförbanden.


Vi kan konstatera att det faktiskt tillförts medel till arméförbanden även om vi kan återfinna röda siffror vid fyra av de sex förbanden. Om man ska utse någon vinnare så blir det onekligen Försvarsmakten i Skaraborg(!) där såväl P4 som Trängregementet erhåller en ökning om ca 25 miljoner per förband. Även P 7 erhåller motsvarande förstärkning. Den stora förloraren inom Armén är Livgardet som får se sina verksamhetsmedel reducerade med drygt 20 miljoner. Men totalt sett ökar de disponibla medlen inom Armén med drygt 53 miljoner jämfört med under föregående år.

Nu ska man vara mycket noga med att påpeka att dessa siffror måste sättas i sitt sammanhang då uppdragen måste granskas i detalj för att man ska kunna se om uppgifter tillförts eller tagits bort. Detta är ett ogörligt jobb att titta på för hela Försvarsmakten. Men ska försvarsförmågan stärkas och övningsverksamheten utökas så handlar det snarare att genomföra mer och inte mindre, men vi kan här konstatera att så mycket mer lär det inte bli, och på vissa förband till och med mindre. Att vi ser en ökning på vissa förband kan med stor sannolikhet härledas till att rekrytering och utbildning av GSS/T (tidvis tjänstgörande soldater) har högsta prioritet under året. Detta har även regeringen uttryckt är av stor vikt.

Marinförband

I sammanställningen nedan redovisas verksamhetsmedel vid marinförbanden. Marinbasen finns med då man är ett insatsförband där bland annat underhåll och sjöinformationsbataljonen ingår. Sjöstridsskolan är inte medräknad då man inte bedriver insatsverksamhet.




För Marinen är siffrorna mer eller mindre illröda. Samtliga förband har till skillnad från regeringens ambition om ökade medel till förbandsverksamhet och övningar snarare reducerats. Endast 4. Sjöstridsflottiljen har erhållit en marginell ökning omfattande 6 miljoner vilket sannolikt enbart motsvarar kompensation för inflationen, om det ens räcker. Övriga marina förband har fått en betydligt mindre summa pengar att öva för i år jämfört med förra året. Detta blir alldeles uppenbart när man tittar på årets övningsserie som successivt har reducerats ju närmare slutligt VU man har kommit och där den största nationella höstövningen SWENEX-14 tills vidare har fått stryka på foten. 

Även här måste man titta på förbandsvolym och aktuella uppdrag för att få en rättvisande bild. 3.Sjöstridsflottiljen har till exempel erhållit ytterligare en Visbykorvett, HMS Karlstad, under året. Detta innebär givetvis ökade kostnader om fartyget ska kunna övas. Trots det har förbandet fått en minskad budget. Detta är bara ett exempel på förändrade förutsättningar som är mycket kostnadsdrivande, men som inte kan kompenseras i en vikande försvarsbudget.  

Att förbanden erhåller mindre pengar innebär alltid färe övningar, och således skjuts försvarsreformen och förverkligandet av IO 14 ytterligare på framtiden. De fasta kostnaderna så som lokalhyror och fasta löner går av naturliga skäl ej att påverka. Den största förloraren inom Marinen är Marinbasen som får se sina verksamhetsmedel reducerade med hela 34 miljoner.

Flygvapenförband

I sammanställningen nedan redovisas verksamhetsmedel vid flygvapenförbanden. Att LSS är medtagna i tabellen beror på att 1. strilbataljonen, ett insatsförband av största vikt för rikets försvarsförmåga ingår här. Siffrorna för Flygvapnet är nästintill katastrofala. 


Flygvapnet är den stora förloraren. Här har samtliga förband röda siffror. Värst är det för F7. Att insatsförbandet F 17 som producerar två av totalt fyra stridsflygdivisioner reduceras med 27 miljoner är mycket olyckligt och oroväckande. Helikopterflottiljen har redan i år haft omfattande problem med bristande flygtid där man i vissa fall tvingats omfördela den redan knappa flygtiden till de yngsta förarna för att säkerställa grundläggande förmåga. Så här kan det givetvis inte fortsätta.  

Sammanfattning

Kollegan Wiseman skrev så sent som i går kväll den fjärde delen i serien "Vikande trend och kompetensskuld i övningsverksamheten". Tyvärr kan vi nu svart på vitt konstatera att den vikande trenden nog tyvärr kommer att fortsätta även under nuvarande år. Det här är inte vad Försvarsmakten behöver. Under förra året hamnade flygtidsuttaget för JAS 39 Gripen för första gången sedan 2003 under 10.000 flygtimmar (det katastrofala NBG-året 2008 borträknat). Att den mycket olyckliga trenden kommer att fortsätta att peka nedåt kan vi nog tyvärr kallt räkna med efter att tittat på de reduceringar av verksamhetsmedel som framför allt Flygvapnet står inför.

Försvarsmakten anger att verksamhet som nedprioriterats under 2013 ska återtas under 2014, något som nu ser ut att bli svårt om man tittar på siffrorna. För vare sig man vill eller inte så är övning = pengar. Utan tillräckligt med pengar inte tillräckligt med övning.

Försvarsmakten anger också att tillväxten av GSS/T ska prioriteras under 2014, dock ej repetitionsövningar som ska ske med "anpassad ambition". Markstridskrafterna ska prioritera att bygga upp förmåga och samöva inom bataljons ram och enbart bygga ledningsförmåga på brigadnivå. Flygvapnet ska prioritera att bygga upp flygbasverksamheten och Marinen ska prioritera att samöva i sammansatta amfibieförband.

Det är inga höga målsättningar som kan sättas upp när ekonomin för övningsverksamheten 2014 till största del uppvisar röda siffror jämfört med 2013. Sammanfattar med Försvarsmakten totalt så ser det ut som följer.
  



Hur kan det då komma sig att trots ett ökat totalt försvarsanslag, så minskar ändå möjligheterna att öva? Svaret är givetvis att det finns ett stort glapp mellan verksamhetens behov och tilldelade medel, något som inte ska förväxlas med att ekonomin inte är i balans. De ekonomiska förstärkningarna är så marginella att det inte ens täcker den årliga ökningen av de fasta kostnaderna så som hyror av lokaler och anläggningar. Men framför allt så kompenseras inte Försvarsmakten för de ökade personalkostnaderna i tillräcklig omfattning. Ska man dessutom öka antalet GSS i insatsorganisationen för att nå målsättningen att inta beordrad organisation IO 14 så kommer en ökning av lönekostnader som ett brev på posten. Sammantaget så blir utgiftsökningen större än tillskottet, och således minskar Försvarsmaktens möjlighet att öva. 

Det är för just detta scenario som ÖB varnat sedan ett antal år tillbaka. Då har det sagts att det är först 2015 som de stora problemen kommer att inträffa. Men som synes så har problemen startat redan detta år. Var detta ska sluta vet nog ingen just nu. Vi går en oviss framtid till mötes. 


Den omtalade "putsen i marginalen" som Peter Hultqvist kallade regeringens satsning för, och som moderatföreträdarna ondgjort sig över, innebar inte någon ökning av verksamhetsmedel över huvud taget. Den verkliga innebörden blev istället en reducering med hela 144 miljoner jämfört med föregående år! Det mostvarar kostnaden för att bedriva övningsverksamhet vid Luftvärnsregementet under hela 2014.

När försvarsminister Karin Enström hävdar att förstärkningen av anslaget för 2014 möjliggör en utvecklad övningsverksamhet som höjer förbandens förmåga så håller jag inte med! När sanningarna nu börjar krypa fram så kanske man i stället kan hoppas på att regeringens ständiga skönmålningar rörande så kallade "satsningar" på Försvarsmakten kan upphöra. Läget är kritiskt och något måste göras. Allt hopp står nu till försvarsberedningen.

Ukraina – alla vägar bär till Gotland

För drygt tre år sedan skrev jag inlägget Håll ögonen på (p)riset innan turbulensen i Egypten, Libyen och Syrien bröt ut. Kontentan var att flera faktorer pekade åt fel håll, inte minst matpriserna. Detta inlägg kommer att handla om Ukraina, men jag vill först kort beröra det faktum att vi har social oro igång i fyra världsdelar samtidigt. Venezuela, CAR, Ukraina och Thailand.

Kopplingen till det förra inlägget är att Ukraina och Thailand är stora exportörer av sädesslag som vete, majs, korn och ris. Detta innebär att: Om inte de styrande får styrsel på länderna kommer en del av kunderna, de mest beroende av dem, sättas under ytterligare press på grund av ökade priser. Områden att hålla ögonen på är Nordafrika, Syrien, Nigeria, Bangladesh, Filippinerna och mindre stater i Afrika som Benin.

……..

Ukraina. Landet, som förutom sädes- och livsmedelsexport är världens största flygplanstillverkare och fjärde största vapenexportör. En hel del i den senaste utvecklingen påminner om skeendet i Egypten 2011. En korrupt regim med en regerande familj, där den yngre generationen flyttade fram positionerna på ett sätt som upprörde känslor även i de egna leden. Under december månad vann presidentens son 50 % av upphandlingskontrakten.

Den som följer nyhetsrapporteringen märker att alla utvecklingar beskrivs som möjliga. Alltifrån en inmarsch av Ryssland till att Ukraina blir en del av Europa på samma sätt som Polen har blivit detta på 20 år. Just den ryska reaktionen verkar vara svår att förutse. Hur starka är ryssarna, eller mer korrekt, hur starkt låter Väst Ryssland vara?

Ukraina är i ryska ögon en omistlig del av det ryska kulturarvet. Kiev spelade en stor roll i skapandet av Rus för mer än 1000 år sedan. Även i modern tid har Ukraina varit betydelsefullt, som under andra världskriget då många av de blodigaste striderna ägde rum i Ukraina. Många ukrainare hälsade de tyska trupperna som befriare sommaren 1941, något de strax fick ångra och landet föröddes under återstoden av kriget.

Ett mindre känt faktum är den ukrainska militärens ställning inom det forna Sovjetunionen. Ukrainska officerare räknades till de mest kompetenta och hade proportioneligt lika många generaler som sina ryska kollegor. Det finns givetvis mängder med kontakter kvar mellan officerare på alla nivåer. Dagens generaler i bägge länderna var kaptener och majorer när Sovjetunionen föll ihop. Detta är en positiv faktor att hålla i minnet.

När det gäller Rysslands agerande är det viktigt att erkänna att det finns ryska intressen i området, även om det inte innebär att man accepterar deras agerande. På kort sikt har Ryssland två viktiga intressen att bevaka i själva Ukraina. Det är dels den viktiga flottbasen i Sevastopol på Krimhalvön som understödjer Svarta havsflottan och Medelhavseskadern. Det är väldigt svårt att se Ryssland uppge denna bas utan de strängste motåtgärder, som dessutom kan provoceras fram – ett vanligt Modus operandi. För närvarande leasar Ryssland basen till 2042, och det vill man definitivt fortsätta med.

Nästa intresse är att ha kontroll på energileveranserna. Ukraina som är starkt beroende av rysk gas kan hållas kort med hjälp av prisfluktationer. För den ukrainska staten som börjar få svårt med likviditeten, och därmed handlingsfrihet att importera annan energi, ökar därmed desperationen att få ekonomiskt understöd av Väst för att undkomma beroendet av den ryska gasen. Den ukrainska valutan befinner sig nästan i fritt fall. och klarar inte Väst av att snabbt få fram krediter/lån så kommer det inflytandet att minska exponetiellt samtidigt som Ukraina blir allt svårare att regera.

Eftersom Ryssland till skillnad från många andra aktörer har ett kassaflöde, så ökar handlingsutrymmet för landet, och det är svårt att se dessa intressen – flotta och energileveranser – hotade på kort sikt, såvida inte Ukraina faller ner i fullständig anarki. Med maktdemonstrationer som dagens stora beredskapsövning i västra och centrala militärdistiktet försöker man sätta press på de nya makthavarna i Kiev.

På medellång sikt är däremot utmaningarna lite mer riskfyllda. I första hand gäller osäkerheten om vad händelserna innebär för motsvarande skeenden i Moldavien, Vitryssland och till och med själva Ryssland. Det senare bedömer jag dock vara av låg sannolikhet. Trots korruption och vanskötsel är Ryssland i bättre form än Ukraina.

Alla bedömare räknar med ökad press mot Moldavien under 2014 från rysk sida för att öka inflytandet och motverka ett närmande till EU. En bedömning jag delar och vi har skäl att komma tillbaka till Moldavien senare i vår.

Problembarnet är istället Vitryssland. Landet har en hård repression som håller ned oppositionen, men skulle denna resa sig så väntar oroliga tider.

Det är min fasta övertygelse att Ryssland aldrig skulle släppa en västvänlig regim till makten i Vitryssland. I ryska ögon är Vitryssland det viktigaste skyddet mot en inmarsch av Väst mot Moskva. Med nästan absolut säkerhet kan vi utgå från att det finns ett ömsesidigt avtal mellan staterna om omedelbart militärt bistånd i händelse av ”utländsk aggression” som direkt skulle klistras på alla försök att ta över makten i Minsk.

Redan i dagsläget befinner sig vår solidaritetsdeklaration i beredskapsläge, eftersom Ukraina gränsar till länder som Polen och Ungern. Skulle Vitryssland dras in i malströmmen kommer inte bara oron närmare oss, våra baltiska grannar skulle då bli direkt berörda och därmed vi.

På längre sikt kan jag därför inte låta bli att snegla lite söderut, mot Turkiet. Landet skakas nu av en politisk kris sedan en inspelning av premiärminister Erdogan släppts till medierna. I inspelningen, vars äkthet jag i dagsläget inte kan bedöma, hörs Erdogan ge instruktioner till en son att undanröja bevis för korruption. De två största oppositionspartierna kräver Erdogans omedelbara avgång.

Turkiet, som ju ligger på andra sidan havet från Ukraina, har haft en god ekonomisk utveckling, men allt större politisk oro. Dels förekommer en kamp mellan två falanger bland de styrande, dels har Erdogan och AKP försökt att näpsa sin egen militär för att inte få tillbaka den sekulära Kemalismen.

Parallellt med detta skeende har Turkiet understött motståndet mot Assad i Syrien, något som i takt med regimens fortsatta överlevnad innebär påfrestningar i de turkiska gränsområdena. Med sitt stöd mot Assad har man hamnat på motsatt sida som sin traditionelle fiende Ryssland. Varför tar jag upp detta?

Jo, jag vill bara påminna om att det så kallade Krimkriget startade med ottomansk svaghet. För att sätta press på förhandlingar mellan tsaren och sultanen marscherade tsarens styrkor in i Moldavien. Efter en del turer misslyckades nya förhandlingar och västmakterna gick in i Svarta havet och anföll Krimhalvön som efter ett år erövrades, sedan fästningen Sevastopol föll. Efter att västmakterna sedan också erövrat den armeniska fästningen Kars och med en ny tsar på tronen i Ryssland, så inleddes fredsförhandlingar i Paris – som ledde fram till fred.

I skymundan av striderna i Ukraina/Moldavienregionen genomförde västmakterna också en handelsblockad i Östersjön mot Ryssland, vars huvudstad på den tiden var S:t Petersburg. Franska och brittiska flottan ankrade i Fårösund, britterna slog en rysk garnison på Åland strax före anfallet på Krim, men misslyckades med att inta fästningen Kronstadt utanför S:t Petersburg. Sverige tillämpade alltså något som kan liknas vid det äldre Solidaritetsverket.

Precis som idag var den mest betydelsefulla handelsvägen Östersjön för den ryska ekonomin. Genom en indirekt manöver försökte västmakterna försvaga den ryska krigföringsförmågan. Trots kraftig försvagning av den ryska ekonomin höll Ryssland ut och lyckades genomföra ett års avvärjningsstrid på Krimhalvön.

Kom ihåg att konflikter kan manifesteras på andra platser än där de uppstår, att alla försöker med indirekta metoder mot de svagaste punkterna och att alla vägar till slut bär till Gotland.

……..

Rekommenderad läsning från förvintern 2013 om vår svaghet, bland annat om Ukraina

Ukraina

För drygt tre år sedan skrev jag inlägget Håll ögonen på (p)riset innan turbulensen i Egypten, Libyen och Syrien bröt ut. Kontentan var att flera faktorer pekade åt fel håll, inte minst matpriserna. Detta inlägg kommer att handla om Ukraina, men jag vill först kort beröra det faktum att vi har social oro igång i fyra världsdelar samtidigt. Venezuela, CAR, Ukraina och Thailand.

Kopplingen till det förra inlägget är att Ukraina och Thailand är stora exportörer av sädesslag som vete, majs, korn och ris. Detta innebär att: Om inte de styrande får styrsel på länderna kommer en del av kunderna, de mest beroende av dem, sättas under ytterligare press på grund av ökade priser. Områden att hålla ögonen på är Nordafrika, Syrien, Nigeria, Bangladesh, Filippinerna och mindre stater i Afrika som Benin.

……..

Ukraina. Landet, som förutom sädes- och livsmedelsexport är världens största flygplanstillverkare och fjärde största vapenexportör. En hel del i den senaste utvecklingen påminner om skeendet i Egypten 2011. En korrupt regim med en regerande familj, där den yngre generationen flyttade fram positionerna på ett sätt som upprörde känslor även i de egna leden. Under december månad vann presidentens son 50 % av upphandlingskontrakten.

Den som följer nyhetsrapporteringen märker att alla utvecklingar beskrivs som möjliga. Alltifrån en inmarsch av Ryssland till att Ukraina blir en del av Europa på samma sätt som Polen har blivit detta på 20 år. Just den ryska reaktionen verkar vara svår att förutse. Hur starka är ryssarna, eller mer korrekt, hur starkt låter Väst Ryssland vara?

Ukraina är i ryska ögon en omistlig del av det ryska kulturarvet. Kiev spelade en stor roll i skapandet av Rus för mer än 1000 år sedan. Även i modern tid har Ukraina varit betydelsefullt, som under andra världskriget då många av de blodigaste striderna ägde rum i Ukraina. Många ukrainare hälsade de tyska trupperna som befriare sommaren 1941, något de strax fick ångra och landet föröddes under återstoden av kriget.

Ett mindre känt faktum är den ukrainska militärens ställning inom det forna Sovjetunionen. Ukrainska officerare räknades till de mest kompetenta och hade proportioneligt lika många generaler som sina ryska kollegor. Det finns givetvis mängder med kontakter kvar mellan officerare på alla nivåer. Dagens generaler i bägge länderna var kaptener och majorer när Sovjetunionen föll ihop. Detta är en positiv faktor att hålla i minnet.

När det gäller Rysslands agerande är det viktigt att erkänna att det finns ryska intressen i området, även om det inte innebär att man accepterar deras agerande. På kort sikt har Ryssland två viktiga intressen att bevaka i själva Ukraina. Det är dels den viktiga flottbasen i Sevastopol på Krimhalvön som understödjer Svarta havsflottan och Medelhavseskadern. Det är väldigt svårt att se Ryssland uppge denna bas utan de strängste motåtgärder, som dessutom kan provoceras fram – ett vanligt Modus operandi. För närvarande leasar Ryssland basen till 2042, och det vill man definitivt fortsätta med.

Nästa intresse är att ha kontroll på energileveranserna. Ukraina som är starkt beroende av rysk gas kan hållas kort med hjälp av prisfluktationer. För den ukrainska staten som börjar få svårt med likviditeten, och därmed handlingsfrihet att importera annan energi, ökar därmed desperationen att få ekonomiskt understöd av Väst för att undkomma beroendet av den ryska gasen. Den ukrainska valutan befinner sig nästan i fritt fall. och klarar inte Väst av att snabbt få fram krediter/lån så kommer det inflytandet att minska exponetiellt samtidigt som Ukraina blir allt svårare att regera.

Eftersom Ryssland till skillnad från många andra aktörer har ett kassaflöde, så ökar handlingsutrymmet för landet, och det är svårt att se dessa intressen – flotta och energileveranser – hotade på kort sikt, såvida inte Ukraina faller ner i fullständig anarki. Med maktdemonstrationer som dagens stora beredskapsövning i västra och centrala militärdistiktet försöker man sätta press då de nya makthavarna i Kiev.

På medellång sikt är däremot utmaningarna lite mer riskfyllda. I första hand gäller osäkerheten om vad händelserna innebär för motsvarande skeenden i Moldavien, Vitryssland och till och med själva Ryssland. Det senare bedömer jag dock vara av låg sannolikhet. Trots korruption och vanskötsel är Ryssland i bättre form än Ukraina.

Alla bedömare räknar med ökad press mot Moldavien under 2014 från rysk sida för att öka inflytandet och motverka ett närmande till EU. En bedömning jag delar och vi har skäl att komma tillbaka till Moldavien senare i vår.

Problembarnet är istället Vitryssland. Landet har en hård repression som håller ned oppositionen, men skulle denna resa sig så väntar oroliga tider.

Det är min fasta övertygelse att Ryssland aldrig skulle släppa en västvänlig regim till makten i Vitryssland. I ryska ögon är Vitryssland det viktigaste skyddet mot en inmarsch av Väst mot Moskva. Med nästan absolut säkerhet kan vi utgå från att det finns ett ömsesidigt avtal mellan staterna om ömedelbart militärt bistånd i händelse av ”utländsk aggression” som direkt skulle klistras på alla försök att ta över makten i Minsk.

Redan i dagsläget befinner sig vår solidaritetsdeklaration i beredskapsläge, eftersom Ukraina gränsar till länder som Polen och Ungern. Skulle Vitryssland dras in i malströmmen kommer inte bara oron närmare oss, våra baltiska grannar skulle då bli direkt berörda och därmed vi.

På längre sikt kan jag därför inte låta bli att snegla lite söderut, mot Turkiet. Landet skakas nu av en politisk kris sedan en inspelning av premiärminister Erdogan släppts till medierna. I inspelningen, vars äkthet jag i dagsläget inte kan bedöma, hörs Erdogan ge instruktioner till en son att undanröja bevis för korruption. De två största oppositionspartierna kräver Erdogans omedelbara avgång.

Turkiet, som ju ligger på andra sidan havet från Ukraina, har haft en god ekonomisk utveckling, men allt större politisk oro. Dels förekommer en kamp mellan två falanger bland de styrande, dels har Erdogan och AKP försökt att näpsa sin egen militär för att inte få tillbaka den sekulära Kemalismen.

Parallellt med detta skeende har Turkiet understött motståndet mot Assad i Syrien, något som i takt med regimens fortsatta överlevnad innebär påfrestningar i de turkiska gränsområdena. Med sitt stöd mot Assad har man hamnat på motsatt sida som sin traditionelle fiende Ryssland. Varför tar jag upp detta?

Jo, jag vill bara påminna om att det så kallade Krimkriget startade med ottomansk svaghet. För att sätta press på förhandlingar mellan tsaren och sultanen marscherade tsarens styrkor in i Moldavien. Efter en del turer misslyckades nya förhandlingar och västmakterna gick in i Svarta havet och anföll Krimhalvön som efter ett år erövrades, sedan fästningen Sevastopol föll. Efter att västmakterna sedan också erövrat den armeniska fästningen Kars och med en ny tsar på tronen i Ryssland, så inleddes fredsförhandlingar i Paris – som ledde fram till fred.

I skymundan av striderna i Ukraina/Moldavienregionen genomförde västmakterna också en handelsblockad i Östersjön mot Ryssland, vars huvudstad på den tiden var S:t Petersburg. Franska och brittiska flottan ankrade i Fårösund, britterna slog en rysk garnison på Åland strax före anfallet på Krim, men misslyckades med att inta fästningen Kronstadt utanför S:t Petersburg. Sverige tillämpade alltså något som kan liknas vid det äldre Solidaritetsverket.

Precis som idag var den mest betydelsefulla handelsvägen Östersjön för den ryska ekonomin. Genom en indirekt manöver försökte västmakterna försvaga den ryska krigföringsförmågan. Trots kraftig försvagning av den ryska ekonomin höll Ryssland ut och lyckades genomföra ett års avvärjningsstrid på Krimhalvön.

Kom ihåg att konflikter kan manifesteras på andra platser än där de uppstår, att alla försöker med indirekta metoder mot de svagaste punkterna och att alla vägar till slut bär till Fårösund.

……..

Rekommenderad läsning från förvintern 2013 om vår svaghet, bland annat om Ukraina

Vikande trend och kompetensskuld i övningsverksamheten – del 4

I de tre tidigare delarna har jag visat hur Försvarsmaktens viktigare materielsystem har en klart vikande trend vad gäller övningsverksamheten. Man når alltför sällan upp till de målsättningar som satts upp för respektive år, vilket utslaget över ett antal år blir till en omfattande kompetensskuld genom ränta-på-räntaeffekten.

Försvarsmaktens årsredovisning för 2013 släpptes i förra veckan och även där kan man, tyvärr föga förvånande, konstatera att övningsverksamheten fortsätter att minska. Under 2013 kom Försvarsmakten inte ens upp till 10 000 flygtimmar JAS 39 och det mesta pekar på att det kommer att bli ännu sämre under 2014 såvida inte ett ekonomiskt mirakel inträffar. Även för Tp 84 Hercules och för Hkp 10 har flygtiden minskat. Fler levererade Hkp 14 och 16 har dock gjort att siffrorna för dessa system ökat. I årsredovisningen för 2012 kunde man läsa att ”åtgärder för att höja tillgången på reservdelar/utbytesenheter och flygtekniker är vidtagna” och att ”långa väntetider på reservdelarna från leverantörerna” föreligger för Hkp 14 och 15. Dessa åtgärder borde ju ha givit resultat till 2013, men återigen finner man att vissa förband inte når sina målsättningar på grund av reducerad flygtidsproduktion till följd av ”brister i reservdels/utbytesenhetsflödet” och att det föreligger ”problem med långa väntetider på reservdelar från leverantörerna”. På västfronten alltså inget nytt, annat än att läget blivit ännu sämre.

Tidigare diagram uppdaterat med uppgifter från FM årsredovisning 2013


Ser man till orsakerna till nedgången är det tre faktorer som är bakomliggande: brist på utbytesenheter/reservdelar, brist på personal och en långt ifrån optimal arbetsmetodik och jag utlovade i tidigare inlägg att jag skulle återkomma med mina rekommendationer för att avhjälpa dessa brister.


Utbytesenheter och reservdelar
Försvarsmaktens logistikkoncept har sedan många år tyvärr byggt på det civila ”just-in-time”-konceptet. Var och en som stiftat närmare bekantskap med detta vet dock att det alltför ofta betyder just-too-late. I grund och botten handlar JIT om att man som företag ska undvika att binda stora belopp i lagerhållning. Genom att se till att få leveranser av varor precis innan de tar slut kan man ha minsta möjliga lagerutrymme och samtidigt undvika att binda kapital i varor som kommer att ligga på en hylla tills de ska användas någon gång i framtiden. Förutsättningar för att JIT ska fungera är att leverantören kan leverera enligt tidtabell och att såväl man själv som leverantören har ett väl fungerande distributionsnät utan flaskhalsar.

Som synes år efter år så fungerar detta inte för Försvarsmakten och Försvarets Materielverk. Det råder kroniska brister med utebliven flygtidsproduktion och därmed övning som följd. Vad som är allvarligare är att vi idag redan i djupaste fredstid kan se dessa friktioner. Vad säger då detta om läget i en situation med en motståndare som tillämpar med den mest grundläggande av indirekta metoder, nämligen att försöka hindra logistiken från att fungera?

Anskaffning av erforderligt antal utbytesenheter och reservdelar är en ekonomisk fråga. Att hålla ett eget lager kostar pengar och chefen för den till Försvarets Materielverk från Försvarsmakten överförda logistiken, Tomas Salzmann, har bekräftat att högre anslag ger möjlighet att köpa fler utbytesenheter. Det kan därmed konstateras att uppgifter och resurser än en gång går i otakt.


Personalbrist
De senaste tio åren har Försvarsmakten fått uppleva omfattande avhopp bland Flygvapnets tekniska personal. Orsakerna har varit såväl ekonomiska som att man tröttnat på att inte kunna göra sitt jobb. Vakanserna är idag omfattande på flygunderhållssidan och påminner om hur det såg ut inom STRIL för bara några år sedan. Där har dock Försvarsmakten lyckats med ett kraftfullt återtagande. Jag bedömer dock att situationen på den tekniska sidan är svårare att reda ut då den i så hög grad har att göra med tillgången på ue/rd. Här lär sannolikt medarbetarundersökningen FM Vind kunna stötta. Man måste också inse att det i högsta grad även här är en ekonomisk fråga. Människor jämför sina lönelägen med andra som har liknande arbetsuppgifter. Det är idag vanligt att t ex JAS-tekniker slutar för att börja hos FMV eller för att bli tekniker på Helikopterflottiljen då dessa erbjuder något högre lön. Likaså har många helikoptertekniker slutat för att istället jobba hos civilt företag till högre lön, men med ungefär samma arbetsuppgifter då Försvarsmakten hyr in det civila företagets tjänster. Kvar blir allt färre tekniker att göra ett jobb man ej är numerärt dimensionerad för då tid går åt till att felkoncentrera istället för att byta ut.


Arbetsmetodik
Försvarsmakten är ett typiskt exempel på de lågt ställda kraven på effekt inom offentlig sektor, till skillnad från ett riktigt vinstdrivande företag där avkastningen är direkt beroende av vilken effekt de anställda levererar. I Försvarsmakten har det alltid varit så att flygfarkosterna både ska flygas på dagen och underhållas samtidigt. Dygnets övriga 15 timmar står materielen orörd. Ett skäl är att Försvarsmaktens miljökoncessioner säger att militär övningsflygning huvudsakligen ska bedrivas 08.30 till 16.00 på vardagar och under vinterhalvåret på torsdagkvällar fram till 22.00. Ett annat så enkelt som att det är betydligt dyrare att ha folk att jobba obekväm arbetstid och att alla vill kunna hämta och lämna sina barn på dagis som normala Svenssons.

En taxiägare skulle dock aldrig komma på tanken att ha sina bilar på tvätt och service samtidigt som morgonrusningen eller när krogarna stänger. Vill man hålla sig till samma bransch så är det bara att gå till SAS. Det finns inte ett flygplan i underhåll under dagen och kvällen eftersom det är då passagerarna ska resa och därmed generera kassaflöde till företaget. Underhåll görs under natten och mycket intensivt.

Ovanstående är bara ett exempel på hur man kan få ut betydligt mer effekt ur samma mängd flygplan och samma mängd personal – bara man är villig att betala för det och har mod att fatta beslut. Ett annat exempel är på vilket sätt man övar. Här är helikopter- och transportflyget undantagna, men inom stridsflyg är detta en fråga som allt mer accentueras. På Drakentiden var det inte ovanligt att ett flygpass var mellan 20 och 30 minuter långt då bränslet inte räckte till mer än så. På Viggentiden låg passlängden i snitt på 40 minuter. Med JAS 39A började man med passlängder på drygt 50 minuter, men dessa har successivt förlängts i och med ett annat bränslesystem i JAS 39C och att man allt oftare flyger med dubbla extratankar. Idag är passlängder om ca 70 minuter det vanliga, men då landar man oftast tidigare än man skulle behöva i syfte att fler piloter ska få flyga då antalet tillgängliga flygplan varit begränsande. 90 minuter är annars inget problem. Detta är en trend som kommer att stärkas än mer med JAS 39E och dess större bränslelast och ökade bränslesnålhet. Fortsätter man att hålla fast vid en förlegad arbetsmetodik kommer nedgången till endast 60 st flygplan JAS 39E att bli förödande. Som jämförelse kan nämnas att Ungern avtalat med Sverige att man ska flyga i snitt drygt 3000 timmar JAS 39 per år med sina 14 flygplan. Det ska jämföras med att hela det svenska flygvapnet med sina drygt 80 JAS 39 under 2013 producerade 9968 timmar. Här finns onekligen oerhört mycket att göra.



Hur mycket ska det kosta att spara en krona?
Men om det är dyrt att producera riktig flygtid, kan det då inte ersättas med simulatorer? Nej, inte rakt av. Simulatorer kan ersätta delar av flygningen men långt ifrån allt. Ser man till NATOs kravspecifikationer så är det endast en viss procentandel som man accepterar som ersättning och då handlar det om mycket kvalificerade simulatorer, ej fristående sådana. Sverige förfogar över liknande simulatorer som stridsflygdivisonerna varje år framgångsrikt tränar i. Tyvärr har de senaste årens besparingar ofta renderat i att man sparar in på denna simulatortid(!). Varför? Därför att det kostar att resa dit där simulatoranläggningen finns och det första som stryks i besparingstider är kostnader för resor och logi. När det i offentligt sektor rör sig om helt olika konton finns det ofta ingen gräns för hur stora utgifter man kan tillåta sig på ett konto för att spara en krona på ett annat (mer om detta i ett senare inlägg). Har man som ovan påvisat också bara råd med ett begränsat antal flygtimmar där man därtill konstant underskrider sina uppsatta mål, kommer också åtgärder som nedläggning av en lokal flygverkstad att inverka menligt. Förvisso lär nedläggningen av flygverkstaden i Ronneby att innebära en ekonomisk besparing inom logistiken - helt enligt instruktionerna från Regeringen. Det kommer däremot att kosta Försvarsmakten >1 flygtimme att flytta ett flygplan till och från Såtenäs från Ronneby och >3 flygtimmar att göra detsamma till Luleå. Faktorer som ej ansågs väsentliga i utredningen och där det egentligen handlar om struntsummor i sammanhanget, men där det likväl innebär en ytterligare belastning på Försvarsmaktens flygtidsproduktion.


Summering
Ovanstående är mina tre huvudsakliga rekommendationer för att åtgärda den vikande trenden inom Försvarsmaktens flygtidsproduktion och övningsverksamhet. Ingendera lösningen är gratis, men samtidigt kan man fråga sig vilka kostnader det innebär att försöka lära upp personal som sedan inte går att använda skarpt och vad det kostar att ständigt nyutbilda då personal slutar i alltför hög takt. Framförallt bör man ifrågasätta det ekonomiska i att anskaffa en rad dyra flygfartyg som man sedan inte kan använda för att man inte anser sig ha råd att betala konkurrenskraftiga löner till personalen.

Gästinlägg: Röst ”från golvet” i debatten om personalförsörjningen

Foto: Försvarsmakten (Personerna på bilden har inget med artikeln att göra)

I dag publicerade ett mycket bra gästinlägg på Marinbloggen signerat 1. Sergeant Ludwig Naess som för närvarande tjänstgör som instruktör på ett GMU-kompani i Marinen. Rubriken på hans artikel är "Vad håller vi på med?" och syftar på hur vi antar och utbildar personalkategorin GSS till ibland ingen nytta. Naess skriver bl.a. 
"Personligen så börjar här en känsla av likgiltighet inför uppgiften jag ställts inför, välla upp och jag ställer mig frågan; vad håller vi på med egentligen? Det finns inget egensyfte i att utbilda dessa ungdomar bara för att utbilda dom i markstrid, samt introducera dom till en arbetsplats de uppenbarligen inte vill vara en del av".
Det är inte roligt att läsa detta, och något måste uppenbart ske för att få rätsida på problemen. I kölvattnet av detta inlägg kommer nu fler röster, något som är mycket välkommet till debatten. I detta gästinlägg skriver en av de som tillhör kategorin GSS som även har genomgått GMU om sina upplevelser som anställd sjöman i Försvarsmakten. 

/ Skipper

------------------------------------------------------------------------------------------

Jag har under de senaste dagarna läst, dels här hos Skipper, men även på andra bloggar och Facebook om det misslyckade personalförsörjningssystemet. Något jag dock saknat är "vår åsikt" - vi som faktiskt jobbar i det, anställda soldater och sjömän som genomgått GMU och nu är en del av detta till synes misslyckade yrkesförsvaret. Så här kommer min:

Jag kan hålla med. Avhopp som närmar sig 40% kan inte kallas för en framgång. Men ser det ut på detta vis över hela Försvarsmakten?

Jag jobbar som sjöman på 4. Sjöstridsflottiljen. Jag var en av dem som gjorde GMU februari 2011 och 3 år har gått sedan dess. Så klart har flera slutat i Försvarsmakten under dessa år, vissa för en anställning i det civila, andra för att läsa OP eller SOU. Men min uppfattning är att majoriteten har stannat kvar efter genomförd GMU. Åtminstone i en sådan omfattning man kan räkna med hos en av Sveriges största arbetsgivare för unga. Trots det tycker jag mig se att just personalbrist inte är något större problem på 4. Sjöstridsflottiljen. Detta vill jag skall synas i debatten!

I samtal jag fört med fartygschefer och andra chefer har jag dessutom fått uppfattningen att de aldrig vill gå tillbaka till ett värnpliktsförsvar. Det som istället brister är att det tycks saknas pengar att fortsätta öva dessa besättningar.

Givetvis finner vi även individer som är direkt felrekryterade, och efter min GMU var det flera som valde att inte ta anställning. Men det är orättvist att påstå att det är enbart Försvarsmaktens fel. Det har heller inget att göra med vilken konstellation som sitter i regeringsställning. Jag tror att de flesta avhoppen kan härledas till rekrytering samt att vissa individer helt enkelt ljuger vid mönstringen. Det finns så klart också andra skäl till att man väljer att avsluta sin anställning, tex att man inte klarar att arbeta på sjön, eller att man vid neddragen övningsverksamhet inte har ekonomi att stanna kvar. Om ett fartyg ligger på varv större delen av året finns nog en risk att enstaka besättningsmedlemmar hellre ser sig om i världen efter något annat att göra. Det genererar mindre sjödygn, d.v.s. mindre inkomst och dessutom blir tillvaron rätt trist när man bara går och väntar på att få docka ut.

Ekonomin är en väldigt viktig anledning för en person där ingångslönen ligger på 18000kr/månad. Speciellt i Stockholmsområdet där bostadssituationen gör att nära halva bruttolönen i många fall måste läggas på boende. Då är alla extra pengar som genereras av övnings- och sjödygn extra välkomna. Visst, det finns billigare boende. Men vi är flera som flyttat till Stockholmsområdet för att komma nära vår arbetsgivare direkt efter anställning. Detta är inte så lätt med fleråriga bostadsköer och man tvingas ta de boendeformer som erbjuds.

Det tål att påpekas också att man sällan ser någon leverera någon lösning på personalförsörjningens sk brister, utan man vill hela tiden peka tillbaka och säga ”Gud vad bra det var med värnplikt”. Däremot har jag i mina, visserligen få, möten med företrädare för GMU-utbildningen och även Marininspektör alla gånger fått frågan ”Hur skall vi få folk att stanna kvar längre?”.

Jag har ingen lösning, men här är kanske ett par steg på vägen.

  • För det första se till att Rekryteringsmyndigheten VET vad de talar om och VAD de rekryterar till.
  • Sluta rekrytera med löften om utlandstjänst.
  • Inför anpassad GMU efter arena (Mark/Sjö/Luft/) samt Hv.
  • Inför ett bindande anställningsavtal på låt säga 12 månader där Försvarsmakten när som helst under den tiden kan upphäva avtalet.
  • Inför att man innan vidare utbildning till SOU eller OP måste varit anställd minst 24 månader.
  • Se till att anställningstiden fylls med meningsfull verksamhet. D.v.s. övningar.
  • Slopa 8+4 år som max anställningstid.
  • Bevisa att det finns en framtid för oss inom Försvarsmakten.

/ Sjöman 4. Sjöstridsflottiljen

Sjätte brevet om Sveriges försvarsidé

Nu har jag skickat mitt tredje och sista brev till Oscar Jonsson i vår brevväxlingsserie om Sveriges försvarsidé. I detta brev som du kan läsa här försöker jag skissera en övergripande utformning av Sveriges försvar för att vi ska kunna hävda våra och indirekt våra partners intressen kring Skandinaviska halvön.

Jag opererar i brevet under antagandet att det inte blir några avgörande förstärkningar av försvarsbudgeten, därtill har försvarspoitikerna för litet genomslag i sina partier generellt. Likaså antar jag att Sverige inte går med i NATO under nästa fem-tioårsperiod.

Vi måste hitta några offensiva nischer som vi uppnår en viss avskräckningseffekt av. Mina bud är undervattensstrid, telekrig, offenisva attackvapen och cyberområdet. Basssytemet för främst luftstridskrafterna måste förstärkas. Jag föreslår också en justering av markstridsfunktionen till fördröjningsstrid som dimensionerande stridssätt.

En justering av personalförsörjningen måste till, om inte politiken vill betala för frivilligförsvaret. Vi bör därför införa en slags frivillig tjänstgöringsplikt som komplement av strategiska som ekonomiska skäl. Danska erfarenheter visar att det dessutom betyder mycket för rekryteringen till yrkesanställda.

Tidigare brev hittar du här:

Första brevet
Andra brevet
Tredje brevet
Fjärde brevet
Femte brevet

Att bli civil 2

Just hemkommen från en tjänsteresa. Det har fått mig att dra två tydliga erfarenheter avseende skillnaderna mellan livet i Försvarsmakten och näringslivet.

Det är MYCKET enklare att resa i tjänsten som civil jämfört med den tungrodda militära resehanteringen. Ett telefonsamtal och den för mig och företaget bästa resan är bokad, av experter. Mina och företagets intressen sammanfaller i princip 100%-igt då både de och jag vill att jag inte slösar bort min tid på krångliga resor eller får en produktionsnedgång pga dålig levnadsstandard.


Cheferna är annorlunda. Jämfört med många chefer i FM är många av cheferna i mitt (svenska) företag väldigt prestigelösa och enkla att kommunicera med. Det är högt till tak på riktigt och ärlighet tycks vara utan dold agenda. Mina civila chefer verkar ha lättare att växla mellan rollerna; chef, kollega och vän. På det hela känns det mer professionellt.

Man tror ju att Försvarsmakten ska vara bra på det där med chefs- och ledarskap men hittills verkar mitt företag ligga före i det avseendet. Nu ska jag inte dra hela FM över en kam och det finns vittnesmål om bättre och sämre förband. Jag har heller inte kommit i kontakt med alla chefer i företaget men på den del där jag jobbar (som är större än ett stort förband) har jag nu fått känna av alla nivåer.

Flera av mina chefer har bakgrund inom försvaret, på olika nivåer. Varför lyckas de så bra i det civila? Är det pga den militära utbildningen? Är det pga företagskulturen? Jag vet inte.
Det jag vet är att de idag är duktiga och uppskattade chefer som har betydligt större ansvar i det civila än de hade haft i FM.

/C

Rör inte vår kuliss

I fredags kom Försvarsmaktens Årsredovisning för 2013. Jag tänker koncentrera mig på personalförsörjningen som jag belyst tidigare här.

Till att börja med ska Försvarsmakten ha ett stort plus för den omfångsrika personalberättelsen som utgör bilagor till huvuddokumentet. Här finns mycket att ta del av för den intresserade skattebetalaren och den bekymrade medborgaren.

Läsarna vet att jag varit kritisk till Försvarsmaktens rekrytering, och personalberättelsen ändrar inte den. Det finns positiva inslag som rekryteringen till GSS-K som ju ligger över målet. När det gäller denna kategori är det mera i nyttjandet som utmaningarna ligger. Avgångarna har angetts som 14 % tidigare, men vid en närmare studie är det måttet på andelen som tar avsked på egen begäran.

Detta mått visar sig Försvarsmakten ha använt sig av genom hela resan, och det går inte ned över tiden. Så här ser det ut över tiden: 2009 12 % 2010 16 % 2011 13 % 2012 19 % 2013 14 %
Detta ger ungefär 15 % avgångar varje år på egen begäran. Sen tillkommer de som skriver kortare avtal eller går till andra kategorier, vilket i år var ytterligare 5 %. För den som kan kalkylera utbildningseffekter, så blir resultatet illavarslande för samträningsförmågan.

På GMU-sidan redovisar Försvarsmakten ett överintag på 30 % för att kompensera de avgångar som sker från inryckning till dess den enskilde tecknat avtal med Försvarsmakten. Den siffran torde öka ytterligare, om de nuvarande tappen på 41 % under dessa dryga tre månader håller i sig samtidigt som de totala avgångarna på GSS-K etablerar sig kring 20 % nivån och möjligen hälften av dessa till andra kategorier istället (nu 40 % – planerat 80 %).

Det jag vill lyfta med från personalberättelsen är något som sällan diskuteras, nämligen konsekvenserna för möjligheterna att forma krigsdugliga förband som jag var inne på nyss.

I insatsorganisationen är de senaste siffrorna att det ska finnas 16 100 GSS-befattningar i våra fältförband fördelat på 6 600 GSS-K och 9 500 GSS-T. Om vi backar ett par år för att få lite perspektiv, så kan vi se hur utvecklingen ser ut. I personalberättelsen för 2011 anges att det fanns 4 148 GSS-K vid årets utgång, något som matchades med uppfyllnaden av 4 200 interimsavtal för GSS-T (s.20-23).

Inte undra på att dåvarande statsrådet Sten Tolgfors och nuvarande ordföranden i Försvarsberedningen Cecilia Widegren i Svenska Dagbladet mars 2012 slog fast att nu fanns alla politiska beslut på plats. För regeringen stod vallöftet om en insatsorganisation innehållande 50 000 med de nya personalkategorierna på plats 2014 inom räckhåll.

Omvandlingen till riktiga avtal gick emellertid på kryckor, och i personalberättelsen för 2012 kunde vi läsa att det endast fanns 1 582 GSS-T med avtal vid årets utgång. Dessa skulle komplettera de 4 487 GSS-K som fanns vid samma tidpunkt. Nu fanns alltså cirka 6 000 av insatsorganisationens befattningar uppfyllda.

Motsvarande siffror för 2013 blev sedan 5 391 GSS-K och 2 666 GSS-T, vilket innebär att instatsorganisationen bestod av 8 057 GSS av 16 100 möjliga vid nyåret. Hälften av befattningarna bestrids alltså fortfarande av värnpliktiga. Eftersom dessa inte får kallas in förrän vid krig eller krigsfara finns knappt i realiteten samtränade stridsenheter av bataljons storlek.

Från 2014 kommer det att finnas en stående bataljonsstridsgrupp för nationella uppgifter enligt skrivningarna på sidan 5 i personalberättelsen. Nästkommande stridsgrupper blir svårare att sätta upp. Dels innebär ekonomin för 2014 och än mer 2015 att övningsverksamheten blir lidande, dels lever organisationen fortfarande i skuld när det gäller tidigare övningsverksamhet.

Ett av de mest intressanta talen som redovisas är antalet aktivt tjänstgörande i Försvarsmakten. Ett relevant mått och återigen kudos till myndigheten som redovisar detta. Dessa definieras så här (sid. 17):

”Aktiva tjänstgörande är alla kontinuerligt tjänstgörande och de tidvis tjänstgörande som har tjänstgjort under året.”

I tabellen kan vi läsa ut av de 2 666 GSS-T är det 615 som varit inne på tjänstgöring under 2013. Det innebär att över 2 000 GSS-T inte tjänstgjort under 2013, de allra flesta av dem säkerligen inte tidigare år heller. De har alltså inte avlossat ett militärt vapen, än mindre övat i förband.

Aktiva tjänstgörande som bestrider de 16 100 befattningarna är per nyåret alltså 5 391 GSS-K och 615 GSS-T. Det innebär att den aktiva GSS-komponenten är cirka 37,3 % i insatsorganisation 2014 2019 2023.

[Edit] Till detta tillkommer en frånvaro på sammanlagt 11 % för tjänstledighet med eller utan lön enligt sid 36 som den uppmärksamme läsaren Johan H. Granberg påpekade. Åtminstone de 5 % utan lön borde indikera längre studier som skapar minskad förmåga till samträning, och osäkerhet om den enskildes planer. [Slut edit]

En bit från debattartikeln i SvD ovan således:

”…användbara, tillgängliga och flexibla förband redo att göra insats med kort varsel såväl i Sverige som utanför.”

En stående bataljonsstridsgrupp är vad du har att hålla i handen när Ukraina skälver drygt 100 mil härifrån. Bara du inte rör vår kuliss.