månadsarkiv: mars 2014

Som vilket annat jobb som helst. Nästan.

Click here to view the embedded video.

Idag sparkade vi igång en rekryteringskampanj i nytt format. De som söker behöver inte längre passa något fönster som passar Försvarsmakten, typ ”ansök nu innan påsk” utan det kommer alltid att gå att söka och hitta tjänster som passar. Vi lyfter istället över året de befattningar som vi just då gärna ser fler sökande till och marknadsför dem särskilt, som i filmen ovan röjdykare i flottan. Vi lämnar också det fokus på rekrytutbildningen vi haft och presenterar istället ”jobbet”. Samtidigt byter vi namn på vår rekryteringssajt till jobb.forsvarsmakten.se.

Läs mer på tex Dagens Media eller i ett tidigare blogginlägg av mig vad som driver Försvarsmaktens marknadsföring och vad vi som arbetar med den behöver tänka på. Inlägget skrevs i början av 2013 och vi har nu en annan (högre) grundförståelse i målgrupperna för Försvarsmakten som arbetsgivare. Vi ligger därför närmare ”verkligheten” i utformningen än vad som var fallet 2013. De allmänna resonemangen är dock fortfarande giltiga där det mest glädjande, förutom det totala antalet sökande, var att utformningen av kampanjerna under förra året gav många fler kvinnliga sökande än tidigare.

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör

 

The Russian Navy and Conventional Strategic Deterrence – a developing capability

I have the pleasure to welcome James Bosbotinis back at ltcollibbo.wordpress.com  with a new very insightful article. James has written a very observant article reflecting Russia’s growing long range precision strike capability etcetera.

One interesting question which follows is – does Russia strive to create a Cooperative Engagement Capability (CEC) with something similar to an Air-Sea Battle Concept? Anyway – the Russian Federation Navy (RFN) will be an even more credible force in the near future. This will change the circumstances for warfare and do change the future operational environment.

Thanks James – it’s a pleasure to co-operate with you.

Enjoy the article!

—————————————————————-

James Bosbotinis is a UK-based analyst specialising in military and strategic developments. His research interests include contemporary British maritime thinking and doctrine, seapower, the Russian Armed Forces and national strategy, and Chinese military developments. He is currently reading for a PhD at King’s College London on the debate concerning Britain’s future aircraft carrier programme and British maritime strategy. He is also an Associate Member of, and Editorial Assistant for the Corbett Centre for Maritime Policy Studies, King’s College London.

—————————————————————-

The announcement by Admiral Viktor Chirkov, Commander-in-Chief of the Russian Navy, on 19 March 2014, that the Russian Navy would contribute to a future conventional strategic deterrent force via ‘high-precision’ weapons, is indicative of a long-term interest in providing the Russian Navy with a long-range conventional strike capability. This is made possible by the development of advanced, precision-guided long-range cruise missiles, in particular the 3M-14 land-attack variant of the Klub and the Kh-101 strategic cruise missile. The former has an ‘official’ range of 300 km in order to comply with the Missile Technology Control Regime governing the export of missile technologies, however, the Klub family are derived from the 3M-10 long-range (2,600 km) cruise missile (SS-N-21 Sampson). As Mikhail Barabanov of the Moscow-based Center for Analysis of Strategies and Technologies discusses regarding the ground-launched R-500 Iskander-K, its range is stated to be 500 km so to stay within the bounds of the INF Treaty but its actual range may be as high as 2,000 km. The ‘R-500’ is a ground-launched variant of the 3M-14. The Kh-101 is an extended-range (5,000 km plus) weapon reportedly incorporating low-observable technologies, a terminal guidance system and is equipped with a 400 kg warhead; it is available in air-launched and naval variants.

Russia’s interest in developing a conventional long-range strike capability is a facet of its on-going military reform efforts whereby it is seeking to enhance the effectiveness of the Russian Armed Forces, especially in terms of its ability to conduct extensive, precise strikes against an adversary’s critical strategic economic and military objectives. Moreover, such a capability is intended to provide a deterrent force alongside Russia’s strategic nuclear forces. In addition to enhancing the Russian Navy’s long-range conventional strike capabilities, Russia is also developing a replacement for the Air Force’s Tupolev Tu-95 Bear and Tu-160 Blackjack strategic bombers. The PAK DA (‘prospective long-range aircraft’) is envisioned to be a subsonic, flying-wing low-observable bomber capable of conducting conventional and nuclear operations; it is due to enter service in 2025. The combination of sea-based long-range cruise missiles (in particular, those deployed on submarines) and the PAK DA, plus existing bomber aircraft (the Tu-22M Backfire and Bears and Blackjacks) equipped with, for example, the Kh-101, will provide Russia with a potent conventional strategic strike capability: one that is particularly suited to Russia’s ambitions for global power and influence.

KH 101 a

How will the Russian Navy contribute to this force? Admiral Chirkov stated that the core of the naval contribution would be submarine-based and centred on the nuclear-powered Project 885M Yasen (Graney) and modernised Project 949A Oscar-II classes and the diesel-electric powered Project 677 Lada-class. The Yasen-class are equipped with eight three-round vertical launch silos (VLS) and will reportedly be armed with the naval variant of the Kh-101; it has also been reported that the SM-346 VLS can be equipped with four Yahkhont supersonic anti-ship cruise missile or five Klub missiles, providing a respective total armament of 24, 32 or 40 missiles. Russia intends to acquire a total of eight Yasen-class submarines for service with the Northern and Pacific Fleets.The eight-strong Oscar-II class are currently configured for the anti-surface warfare mission, principally the targeting of an adversary’s aircraft carriers, with the SS-N-19 Shipwreck anti-ship missile. The Russian Navy intends to modernise the Oscar-II class and replace the current armament of 24 SS-N-19 Shipwreck with either the Yakhont or Klub missile systems; three Yakhont or four Klub missiles can be installed in lieu of one Shipwreck. It is likely, based on Admiral Chirkov’s statement that modernised Oscar-II class submarines will be a significant contributor to the Navy’s conventional strategic deterrent force, that the submarines will be principally configured for the land-attack role and thus equipped with the 3M-14 variant of the Klub. The possibility that the submarines could be armed with the naval variant of the Kh-101 must also be accounted for; as with the US Mk 41 VLS, Russia is seeking to ensure that its VLS are compatible with the widest range of missile systems. The Oscar-II class are deployed with the Northern and Pacific Fleets (the IISS Military Balance 2014 reports three and five respectively).

KH 101 b

The inclusion of the Lada-class within the planned conventional strategic deterrent force is significant as it points to an increasing role and prominence of the SSK fleet within the Russian Navy. One variant of the Amur family (from which the Lada-class are based) of SSKs includes a 10-round VLS for the Klub missile system; the Lada-class is armed with the torpedo tube-launched variant of the Klub as are the Project 636 Varshavyanka-class (improved Kilo boats). However, Admiral Chirkov disclosed on 20 March 2014 that Russia was developing a new submarine – the Kalina-class – incorporating air-independent propulsion and due to enter service in 2018. It is likely that the Kalina-class is derived from the Lada-class, and in light of the growing interest in conventional strategic deterrence, it will be interesting to see whether the new boats incorporate a VLS. The arming of the Russian Navy’s SSK force with the Klub missile system marks a major qualitative improvement and especially in light of Russia’s increasing assertiveness and confrontational stance vis-à-vis the West, a growing threat to Europe. Six Varshavyanka-class boats are being built for the Black Sea Fleet (covering the Black Sea and Mediterranean) and along with the reported planned deployment of Tu-22M Backfire bombers to the Crimea, will provide Russia with a much-improved strike capability in south-eastern Europe and the Mediterranean. Similarly, although the Baltic Fleet currently only operates three submarines (two Kilos and the sole Lada-class), it is likely that this number will be increased, in particular as Russia seeks to strengthen its position in the Baltic region. In this respect, Klub-armed SSKs would, along with Iskander-M tactical ballistic missiles (including those potentially deployed in the Kaliningrad exclave) provide a potent multi-axis and complex threat in central and northern Europe. The Northern and Pacific Fleets operate seven and nine SSKs respectively.

The Russian Navy is also working to significantly enhance the land-attack capability of its surface ships: Admiral Chirkov stated in this regard that warships would, along with submarines, contribute to the nascent conventional strategic deterrent force. Most notably, the Ushakov-class nuclear-powered guided missile cruiser, Admiral Nakhimov, is to be modernised and returned to service; the planned modernisation centres on the replacement of the ship’s 20 Shipwreck anti-ship missiles with the Klub missile system. As noted previously, four Klub missiles can be accommodated within the space taken by one Shipwreck, thus providing the Admiral Nakhimov with 80 Klub missiles (likely to be a mix of land-attack and anti-ship variants). Following the refit of the Admiral Nakhimov, it is intended that at least two of the other Ushakov-class ships will be similarly refitted (four ships were originally built; only one is currently in service, the Pyotr Veliky [‘Peter the Great’] and the first-of-class, Admiral Ushakov, may be beyond economical repair). Further, Russia is developing a new class of destroyer intended to replace the in-service Sovremenny and Udaloy-class ships (and potentially the Slava-class cruisers). The new destroyer is likely to feature an extensive missile-based air defence and strike capability, most probably based on the S-400 and Klub respectively; however, the potential for the ships to be armed with the Kh-101 cannot be discounted, especially as Russia is seeking to develop a conventional strategic strike capability. In this respect, although the Klub is most commonly cited as the principal land-attack missile to be deployed on Russian ships and submarines, the ambition to develop a conventional strategic strike force would point to the Kh-101 occupying a central role. Although the Klub is a potent weapon, in particular if the missile’s range does approach 2,000 km, it would not offer the same level of capability as the Kh-101 that combines extended range and stealth.

It is likely that the core of the naval contribution to Russia’s conventional strategic deterrent force will be cruise missile-based (as will that of the Air Force). It is possible though that Russia could choose to deploy conventionally armed ballistic missiles as a component of such a force; a conventional warhead for the RSM-54 Sineva submarine-launched ballistic missile has been noted. However, conventionally armed ballistic missiles, although promising in terms of speed of response and reduced vulnerability to interception, are inherently high-risk due to the potential for misunderstanding and escalation: put simply, how could a conventionally armed Sineva launched from a submarine be discernible from a nuclear-armed Sineva also launched from a submarine?

The development of a conventional strategic strike capability is an area of significant interest for the Russian Armed Forces and one in which the Navy can and will make a major contribution. The rationale for developing such a capability is reflective of Russia’s continuing focus on high-intensity warfare, in particular vis-à-vis the West (and perhaps China?); Russia is seeking to acquire the means to conduct extensive strikes at significant range against an adversary’s critical economic and military infrastructure. As Russia’s current activities in respect of Ukraine highlight, it is deeply dissatisfied with the post-Cold War settlement and balance of power in Europe and is prepared to challenge it, militarily if necessary. The acquisition of a conventional strategic strike capability will also contribute to Russia’s ability to project power and influence globally through providing a credible means of intervening militarily – a capability that will be further enhanced should the Russian Navy start to receive new aircraft carriers in the 2020s (a programme to develop a replacement for the Admiral Kuznetsov is, according to Admiral Chirkov, funded). One caveat requires highlighting; the development of the conventional strategic deterrent force will require sustained investment in acquiring a supporting intelligence, surveillance, target acquisition and reconnaissance capability: a point Russia has recognised. Ultimately, underpinning Russia’s ambition to develop a conventional strategic strike force is its desire to be recognised as a Great Power: the possession of potent and useable military power is seen as central to this and is likely to occupy a central role in Russian national policy in the coming years.


München rediviva

Av Gunnar Magnusson, ledamot och Andre sekreterare i Kungl Krigsvetenskapsakademin

Den ryske utrikesministern Lavrov sade i lördags, i en intervju i rysk statstelevision, att Ryssland inte har för avsikt att korsa den ukrainska gränsen (utöver den man redan korsat på Krim) men att man förbehåller sig rätten att skydda de ryskspråkigas rättigheter i Ukraina.

Han hävdade vidare att Ryssland och väst (läs: USA) kommit närmare varandra i Ukrainafrågan. ”Våra positioner närmar sig varandra. De lyssnar. Jag kan säga att en federation är långt ifrån ett förbjudet ord i våra överläggningar.” Han var tydlig beträffande den ryska ståndpunkten: ”För att vara uppriktig ser vi ingen annan väg för den ukrainska staten än en federalisering.”

Man tar sig för pannan! Här sitter alltså vår tids Ribbentrop och upplyser oss förmätet om hur en grannstat med 45 miljoner invånare ska ordna sina statsrättsliga interna förhållanden. Såvitt kan förstås deltar inte det berörda landet – Ukraina – i ”överläggningarna”. Vad vår tids Lord Halifax, John Kerry, har att säga i saken framgår inte.

I och för sig finns det en mängd historiska och känslomässiga skäl till att Ryssland intar den hållning man gör. Likaväl som serberna fortfarande kan se tillbaka på Trastfälten 1389 så kan det slaviska broderfolket se tillbaka på 900-talets Kiev-Rus eller på unionen med Ukraina under Bogdan Chmelnitskij 1654.

Skulle en sådan förståelse emellertid utsträckas till en allmän stats- och folkrättslig princip över hur mellanstatliga historiskt skavande konflikter bör lösas så har vi problem i Europa. Minst sagt. Ska Sverige ockupera och annektera Åland nästa gång stollarna i Sannfinländarna uttalar sig i finska riksdagen angående det svenska språkets ställning i Finland?

Historien upprepar sig inte, brukar man säga. Men historien lär oss. Och det som händer idag är en kuslig påminnelse om hur illa det kan gå om man inte sätter ned foten i tid. Ett nytt München vore en skam för väst och en tragedi för Ukraina och i förlängningen också för andra forna sovjetstater. Vem kan man lita på? När kommer Putin att säga: ”Utöver Krim har jag inga ytterligare territoriella krav”?

Om vi anser att Ryssland inte har rätt att agera som det gör, och det anser vi på mycket goda grunder, så uppkommer naturligtvis frågan: hur tvingar vi Ryssland att upphöra med sitt agerande?

Svaret på den frågan står att finna i en mängd olika politiska och ekonomiska åtgärder. Den näst viktigaste är att utesluta Ryssland från i princip allt ekonomiskt samarbete med USA och EU. En sådan åtgärd måste vara så omfattande att den drabbar den enskilde ryssen på samma sätt som den enskilde iranierna idag är drabbad av ekonomiska sanktioner. Det ska svida i skinnet rejält.

Det här kommer emellertid också att svida i skinnet på många länder i EU som oklokt litat på att Ryssland kommer att utvecklas till en ”normal” stat med vilken man kan ha förtroendefulla relationer. Tysklands Energiewende måste omprövas i ett Energiewende II. Om inte EU, under ledning av Tyskland, står enat så är risken uppenbar att unionen i väsentliga avseenden spricker, något som bara kan gynna Ryssland. En historiskt betydelsefull utveckling kan komma att brytas.

Den viktigaste åtgärden – att i sista hand tillgripa vapenmakt – har väst i praktiken avhänt sig genom omfattande nedrustningar av sina militära maktmedel intill, och över, det ansvarigas och anständigas gräns. Därmed står man naken att möta en motståndare som uppenbarligen är beredd att använda vapenmakt. Och därmed kan man heller inte forma en strategi som har att som sitt yttersta mål att värna det som motiverar att fria människor sluter sig samman i en statsbildning; att bevara oberoende och frihet och att vara beredd att slåss för det.

Vad väntar vi på?

Det har berättats för mig att det finns tre fordonslavettage till tung kustrobot i behåll. Något på museum, annat i Bergslagen. Placerade på Gotland och i ständig rörelse i de låga, men tättvuxna, gotländska tallskogarna, skulle de utgöra en verklig tröskel mot varje potentiell angripare.

Man kan med fog ställa sig frågan varför vår Överbefälhavare inte redan kommenderat ut dessa show-stoppers på vår mest strategiska ö? Vore det eskalerande? Vore det provokativt? Vore det budgetöverskridande? Nej, knappast.

Min bedömning är att vår Försvarsmyndighet mera blivit en svaghet, snarare än en tillgång. Inte ens de enklaste och billigaste åtgärder till vårt försvar tycks längre försvarbara. Kajen i Slite är ett annat exempel. Att borra hål för nedläggning av materiel som skulle kunna göra kajen obrukbar tycks vara alltför komplicerat.

Jag vet att jag framstår som magsur, men det kan vara bråttom nu. Skulle hata att jag inte fick detta skrivet innan det var för sent.

Idag skriver SVT att Gripen 39 C/D slaktas för att kunna hålla sina bröder i luften. Välkänt faktum. Vad PRIO och export gör mot vår egen förmåga har jag länge försökt uppmärksamma - utan större framgång.

Ja, det var dystert, men dessvärre rättvist.

Fler och mer kvalificerade övningar – eller?



I dag publicerade Sveriges Radio P4 en artikel om att verksamheten till sjöss vid 3. Sjöstridsflottiljen reduceras. Det är ingen munter läsning vi nås av i inslaget med rubriken "Övar i hamn i stället för till havs". Men samtidigt är det inte det minsta förvånande, för trots att regeringen hävdar att man satsar på Försvarsmakten så blir det ändå mindre och mindre pengar kvar till verksamheten varje år.

I inslaget framgår det att 3. Sjöstridsflottiljen i år har fått se sin övningsbudget reducerad med 11,5 miljoner jämfört med föregående år. Det är riktigt illa, men faktum är att det faktiskt är ännu värre än så. Räknar man på just det här förbandets rörliga kostnader, d.v.s. verksamhetsmedel vilket i praktiken är det som blir kvar efter att fasta utgifter så som löner, lokalhyror och anläggningskostnader är borträknat så har förbandet fått se mer pengar än så försvinna. Den exakta reduceringen jämfört med föregående år är hela 14 772 000 kronor (ca 14,8 mkr).

Men inte ens detta är hela sanningen. Från och med i år så fick det aktuella förbandet ett tillskott i form av Visbykorvetten HMS Karlstad med drygt 40 mans besättning, något som i sig är mycket glädjande. Men det innebär att det är ytterligare ett fartyg och således en besättning som ska övas jämfört med föregående år. Detta genererar givetvis en ökad kostnad för förbandet som man inte har kompenserats för i anslagstilldelningen. Därför slår årets reducering ännu hårdare mot verksamheten, men detta syns inte på papperet och för allmänheten. I praktiken innebär det här att förbandet får färre antal sjödygn och mindre drivmedel att fördela ut på fler besättningar. Något som oaktat leder till reduceringar.  Låg fart utan gasturbindrift och färre sjödygn kommer sannolikt att prägla årets verksamhet.

Trots dessa oemotsägliga fakta så skriver försvarsminister Karin Enström den 21 mars på SvD Brännpunkt följande rader.
Runt om i Försvarsmakten pågår ett omfattande arbete med att genomföra försvarsreformen som regeringen beslutade 2009 för att öka vår försvarsförmåga. Reformen innebär till exempel att Försvarsmakten övar mer och i större och mer kvalificerade övningar. Försvarsmakten genomför återigen krigsförbandsövningar
Karin Enström och hennes moderatkollegor tycks uppenbart befinna sig i någon annan verklighet än den som upplevs ute på förbanden. Verkligheten och kartan stämmer inte överens och försvarsministern har uppenbart bestämt sig för att det är kartan som gäller och inget annat.


På 3. Sjöstridsflottiljen har man istället för att bedriva verksamhet till sjöss i en större omfattning tvingats till att hitta på nya grepp för att skapa förutsättningar för att nå så långt som möjligt med besättningarna trots en reducerad ekonomi. 

Nu har jag nåtts av signaler att utfallet av att övningarna i simulerad miljö har varit gott vilket får ses som en tröst i dessa bistra tider. Men att öva i simulatorer kan aldrig kompensera tid till sjöss, det kan däremot komplettera. Men det förutsätter att det finns kvalificerade simulatorer som ger tillräcklig effekt. Även här har Marinen problem kopplat till ekonomi. Vid Sjöstridsskolan i Karlskrona finns ett nybyggt simulatorhus. Men de flesta simulatorerna är antingen så gamla att driftssäkerheten och användbarheten kan diskuteras. I vissa fall saknas även vitala komponenter så som en kvalificerad spelmotor. Detta är något som Marinen väntat på i väldigt många år utan att det hänt något på området, mest sannolikt p.g.a. vikande ekonomi.


Att förbanden har fått se minskade anslag i år är långt i från någon nyhet och det är inte bara 3. Sjöstridsflottiljen som drabbas. 

För någon månad sedan skrev jag ett inlägg som förklarade i detalj hur stora reduceringar eller ökningar Försvarsmaktens förband fått. Totalt så är reduceringen på verksamhetsmedel jämfört med föregående år hela 144 miljoner. Men så låter det knappast när regeringsföreträdare och moderater ska förklara läget i Försvarsmakten.

Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren har en egen blogg där hon ställer frågor till sig själv. I ett av de senaste blogginläggen så frågar Cecilia sig själv "har försvaret fått en ökad operativ effekt?" På den egna frågan svarar hon (min fetstil) att:

Försvaret har idag en högre beredskap, genomför mer komplexa övningar, tillförs modern materiel och personalens kompetens höjs.
Cecilia verkar inte tagit så mycket intryck av det inslag jag vet att hon tvingades se när hon förra söndagen stod i SVT Agenda. Där visade man soldater på Ingenjörregementet som förklarade att pengarna inte räckte till ammunition i slutet av året och därför istället fick skrika "PANG PANG".

Oppositionskollegan Peter Hultqvist (s) går i dagens Expressen även han till frontalangrepp mot Widegren. Det är mycket beklämmande att behöva läsa att försvarsberedningen verkar vara helt dysfunktionell. Att det så sent inpå att slutrapprten ska redovisas framkommer att man inte ens är nära några breda politiska uppgörelser är inget annat än en smärre katastrof. Hultqvist skriver..
Cecilia Widegren (M) har som ordförande i försvarsberedningen ett viktigt val att göra. Antingen verkar hon för en bred politisk uppgörelse om framtidens försvars- och säkerhetspolitik eller väljer hon ett småskuret partipolitiskt debatterande som egentligen inte bidrar till något konstruktivt. Valet är hennes och har en direkt bäring på trovärdigheten i försvarsberedningens arbete
Det finns även andra uppgifter från mycket initierade källor som pekar på samma sak, att beredningens ordförande i alldeles för många avseenden är oense med mer eller mindre alla andra representanter förutom miljöpartiet. Att det är Sveriges framtida säkerhet som står på spel gör att situationen känns extra allvarlig.

Förbanden har inte tillräckligt med pengar för att bedriva kvalificerade övningar i rätt omfattning och den beredning som vi alla hoppades ska råda bot på dessa problem verkar inte fungera. Till vem eller vilka ska vi då sätta vårt hopp till när försvarets existens och rikets säkerhet står på spel?


P.S. När sjömän skiljs åt brukar man ofta säga "vi ses till sjöss". Framöver kanske vi i stället får börja säga "vi ses i simulatorn" D.S.


Svenskt militärt stöd till Baltikum/Nato – tre scenarier

Av Karlis Neretnieks, generalmajor, tidigare chef för Försvarshögskolan, operationsledare Milo Mitt mm

Sveriges regering och riksdag avgav år 2009 en solidaritetsförklaring där vi åtog oss att militärt stödja våra grannar i händelse av ett militärt angrepp, och att vi förutsatte att vi själva skulle få stöd i det fall vi utsattes för ett sådant. Här analyseras tre scenarier där svenskt militärt stöd till de baltiska staterna skulle kunna vara aktuellt. De fall som undersöks är: ”Fredskris” (liten risk för krig), ”Allvarlig kris” (fred – dock risk för krig) och ”Krig”. (Om länken inte öppnas när du klickar på den, prova att högerklicka och välj ”spara mål som” i menyn som dyker upp, då sparas dokumentet på din egen dator och du kan läsa det lokalt. / Hälsningar webbadmin)

Den grundläggande frågan som analysen försöker besvara är: på vilka sätt skulle vi militärt kunna stödja balterna (och Nato) i händelse av en negativ utveckling i Östersjöområdet? Frågan ställdes ju bland annat till ÖB i SR Eko lördagsintervju för en vecka sedan. Analysen här utgår från de förmågor som en fullt införd IO 14 skulle ge – det bör tas i beaktande när det gäller beskrivningen av Sveriges möjligheter att agera i de olika scenarierna.

Den bifogade länken utgör kapitlet 9 i boken ”Till bröders hjälp”, utgiven av Kungl Krigsvetenskapsakademien där ett antal olika aspekter, politik, opinion, militärt, mm på den svenska ”Solidaritetsförklaringen granskas.

Boken i sin helhet finns tyvärr inte som e-bok, men kan beställas via KKrVa hemsida.

Förhoppningsvis tankeväckande och trevlig läsning (nja, det senare beror på vad man tycker om slutsatserna).

Karlis Neretnieks

Fördjupat operativt bedömande på Krimkrisen

Sammanfattning

Vid ett väpnat angrepp mot Ukraina kommer bedömt Ryssland nå deras initiala målsättningar. Rysslands lägsta målsättning bedöms vara att säkerställa underhållssäkerhet delscivilt dels militärt till Krimhalvön genom att ta delar av östra Ukraina och därmed öppna en landkorridor till Krimhalvön. En högre målsättning bedöms vara att likväl öppna en landkorridor till Transnistrien och därmed förneka Ukraina någon kust och kraftigt försvåra handel o dyl för dem. En ytterligare målsättning kan även vara att betvinga Moldavien, dock bedöms Ryssland ej hinna detta med ett markanfall genom Ukraina utan andra metoder krävs i sådant fall. Vad som kommer avgöra hur många målsättningar Ryssland kan uppnå är omvärldens reaktioner, inget annat. Förberedelser inför ett väpnat angrepp genomförs i skrivande stund dels inne i Ukraina dels längs ukrainas gränser av de Ryska väpnade styrkorna. Målsättningen för Ryssland är att betvinga Ukraina utan ett väpnat angrepp, är detta ej genomförbart kommer man troligtvis genomföra ett angrepp.

Analys

Läge och förutsättningar. Om Ryssland hade genomfört ett väpnat angrepp mot Ukraina då det första operativa bedömandet skrevs eller i anslutning till dess beredskapskontroll inom MD V och C hade man till del kunna dölja angreppet. Den nuvarande situationen innebär att västs samlade inhämtningsförmågor utnyttjas varvid Rysslands möjlighet att ha en förberedelsesträcka är minimal inför ett angrepp. Man kommer vara tvungen att göra det ur marschgruppering. Sett utifrån de förband som Ryssland i dagsläget har samlat längs och i anslutning till ukrainas gräns kan man göra bedömningen att på en teknologisk nivå är de på mellan till hög nivå. Vilket är avgörande utifrån dess lägre numerär i förhållande till Ukrainas stridskrafter.

Om ett angrepp genomförs mot Ukraina kommer Ryssland att vilja avsluta detta mycket snabbt, dvs nå sina målsättningar inom rimlig tid.. Jag bedömer att man ser framför sig en operation på maximalt 72 timmar. Delsför att uppnå målsättningarna innan väst hinner reagera och påbörja stöd till Ukraina eller fördjupade sanktioner bestämmas/genomföras mot Ryssland. Med dessa tidsförhållanden kommer västvärlden stå inför ett fullbordat faktum att Ryssland står där man står. Delsvill Ryssland inte bli indragen i en lång konflikt med Ukraina vilket kommer demoralisera den egna befolkningen. Man vill ha en snabb och relativt oblodig seger, eftersom en längre konflikt blir mycket kostsam materiellt, ekonomiskt och i människoliv.

Den övergripande målsättningen med operationen får bedömas vara att säkerställa en säker sydlig och sydvästlig flank, för Ryssland mot NATO dvs omöjliggöra en expansion av NATO närmare Ryssland, samt skapa en buffertzon mellan Ryssland och NATO. Delmålsättningar i operationen är bedömt i första hand, säkerställaegen underhållssäkerhet delsmilitärt delscivilt till Krimhalvön, i andra hand, neutralisera Ukrainaoch avslutningsvis i tredjehand neutralisera Moldavien. Detta kan uppnås genom ett begränsat angrepp mot Ukraina dvs man anfaller ej för att ta hela landet. Delmål två och tre kommer enbart genomföras om det väpnade angreppet följer tidsplanen och ingen yttre påverkan är trolig.

Bild 1. Koncentrations- och operationsområden. (Källa bakgrundskarta: NE)
Ukrainas terräng möjliggör även en begränsad och snabb operation. Östra Ukraina består till huvudsak av flackt och öppet landskap. Mindre betäckta områden finns dessa kan i huvudsak kringgås. Södra Ukraina har likt östra Ukraina samma terrängutformning. Del av centrala och västra Ukraina har en högre grad av betäckt terräng samt en ökad grad av bergsformationer vilket sänker framryckningshastigheten. Ukraina skärs främst i nord-sydlig riktning av flertalet vattendrag vilka är hindrande.

Infrastrukturellt möjliggörs även en snabb operation i Ukraina. Väg- och järnvägsnätet är väl utbyggt i landet, likväl har Ryssland och Ukraina samma spårvidd på järnvägen. Vad avser vägnätet har man 166,095 km belagd väg och 3,599 km obelagd vägyta. Järnvägsnätet omfattar 21,619 km varav 10,242 km är elektrifierad järnväg. Järnvägsnätet är i huvudsak väl utbyggt i centrala och östra Ukraina och något mindre utbyggt i västra. Vägar och järnväg går i samtliga väderstreck.

Ekonomiska tyngdpunkter inom Ukraina är främst dess industri som i huvudsak är lokaliserad i dess östliga område. I huvudsak är Ukrainas befolkning lokaliserad i städer (69% av befolkningen). I Ukraina finns även en stor andel Rysktalande samt Ryssar (17,3%) dessa bor i huvudsak i de östliga områdena samt i städer.

Vid Ukrainas nordligaoch östliga gräns bedöms Ryssland i dagsläget ha cirka 25,000 - 35,000 man som en första echelong detta omfattar markstridsförband samt funktionsförband, detta är exkluderat luftstridskrafterna. Utöver detta bedöms ytterligare förband finns längre in i Ryssland dvs i MD V och C som en andra echelong vilket kan föras fram vid ett angrepp. Koncentrationsområden för de Ryska stridskrafterna längs Ukrainas nordliga och östliga gräns är Bryansk, Kursk, Belgorod samt Rostov Oblast. På Krimhalvön dvs Ukrainas sydliga gräns, finns bedömt cirka 30,000 man dels markstridskrafter dels funktionsförband. Bedömt finns även Ryska markstridskrafter i Vitryssland vilket utgör ett nordligt hot mot Ukraina, oklart dock storleken på dessa.

Bedömt kommer Ryssland begära att de Vitryska stridskrafterna höjer sin beredskap och en partiellmobilisering kommer ske om ett angrepp genomförs. Detta för att utgöra en nordlig kraftsplittringsriktning för Ukraina likväl utgöra ett västligt flankskydd för Ryssland mot NATO stridskrafter.

Således kan vi se att grundförutsättningarna för ett relativt snabbt och oblodigt begränsat väpnat angrepp på Ukraina kan genomföras. Markstridskrafterna finns utgångsgrupperade i koncentrationsområden. Ukrainas terräng medger en snabb framryckning mot tydliga linjer (nord-sydligt rinnande floder) där man antingen kan göra halt för att avbryta en pågående operation eller fortsätta vidare mot nästa linje.

Markstridskrafter.Markstridskrafterna är bedömt grupperade 20-50 km från den ukrainska gränsen, vissa mindre enheter, kompanis storlek, är bedömt grupperade närmre gränsen. Logistikorganisationen är bedömt grupperad mellan 50-70 km från den ukrainska gränsen. Bedömd slagordning på enheterna är att de främre grupperade kompani enheterna är brigadspaningsförband, därefter mekaniserade- och stridsvagnsförband, därefter artilleriförband och slutligen lednings- och logistikförband. Längre in på djupet finns bedömt markrobotförband samt kvalificerat luftvärngrupperat.

En bedömd siffra på cirka 30,000 man direkt i anslutning till Ukrainas N och Ö gräns skulle ge cirka 20,000 man i anfallsförband och cirka 10,000 man i understödjande funktionsförband (lednings-, logistik-, luftvärns- och ingenjörsförband). Av dessa 20,000 är del av styrkan markstridsförband del av styrkan luftlandsättningsförband. En rysk mekaniserad brigad (MekB) består av mellan 4,000-4,500 man (det varierar beroende på vilken öppen källa man använder). Bedömd styrka som Ryssland kan utnyttja från Krimhalvön för att anfalla in i Ukraina är två (2) MekB. Övriga förband på Krimhalvön bedöms utnyttjas för att försvara.

Detta skulle ge på hand att det är bedömt grupperat fyra (4) stycken mekaniserade brigader samt bedömt en (1) luftlandsättningsbataljon i direkt anslutning till Ukrainas gräns. Utöver detta bedöms ytterligare markstridskrafter finnas längre in på Ryskt territorium. Bedömt finns där två (2) till fyra (4) ytterligare brigader att framgruppera vid ett väpnat angrepp. Stridsvärdet på markstridskrafterna får bedömas som högt. Dels består de av kontrakterad personal dels är del av årsklassen i slutet av sin värnpliktsutbildning, utryckning är planerad till April månad. Likväl har förbanden samövat sedan den inom MD V/C genomförda beredskapskontrollen och bedömt identifierades brister där i förmågorna hos brigaderna vilket åtgärdats under den gångna månaden.

En Rysk MekB består bedömt utav 1 st stridsvagnsbataljon, 3 st mekaniseradebataljoner, 2 st bandhaubitsbataljoner, 1 st raketartilleribataljon, 1 st pansarvärnsbataljon, 1 st luftvärnsrobotbataljon, 1 st luftvärnsbataljon, 1 st ingenjörsbataljon, 1 st signalbataljon, 1 st underhållsbataljon, 1 st reparationsbataljon. Fristående kompanier/plutoner under brigadledningen är 1 st brigadspaningskompani, 1 st CBRN kompani, 1 st televapenkompani, 1 st sjukvårdskompani, 1 st brigadstabskompani, 1 st prickskyttepluton, 1 st brigadledningspluton.

Den andra echelongen finns bedömt uppemot 100 km bakom Ukrainas gräns för att kunna framgrupperas. Bedömningen på denna styrka är upptill 50,000 man (vissa uppgifter gör gällande upptill 70,000 man). Detta bör innebära cirka 30,000 - 35,000 ytterligare man i renodlade markstridskrafter och ytterligare 15,000 - 20,000 man i funktionsförband för att möjliggöra markstridskrafternas anfall. Bedömt är det en större mängd i funktionsförbanden i den andra echelongen framför allt avseende logistikförband för att dels möjliggöra anfallet dels konsolidera tagen terräng. Detta skulle ge ytterligare minst sex (6) stycken MekB i den andra echelongen vilket bedömt är en trolig mängd.

Utöver detta bedöms Spetsnazförband finnas dels i Ukraina dels i anslutning till den ukrainska gränsen för att kunna påbörja lösande av uppgifter innan det egentliga angreppet påbörjas. Likväl bedöms förband för psykologisk krigföring finnas i anslutning till gränsen, dessa förband har bedömt även påbörjat insatser mot de ukrainska stridskrafterna för att demoralisera dem inför ett möjligt väpnat angrepp. Dessa två förbands typer finns både i nordöstra och södra Ukraina. Likväl bedöms televapenförband finnas dels längs hela landgränsen dels längs sjögränsen mot Ukraina. Dessa förband genomför i dagsläget inhämtning för att vid ett angrepp kunna genomföra offensiva televapeninsatser mot främst Ukrainas ledningsförmåga.

Sammanfattningsvis består bedömt Rysslands första echelong som anfaller vid ett väpnat angrepp av Ukraina i dess N-Ö gränsområde bedömt av fyra (4) mekaniserade brigader. Den andra echelongen består bedömt av minst sex (6) mekaniserade brigader. Den andra echelongen kommer bedömt utnyttjas för att delsslå kringgångna motståndare delskonsolidera tagen terräng. Bedömt kommer luftlandsättningsförbanden utnyttjas för att delssäkra knytpunkter dels ta infallsportar.

Sjöstridskrafter.Efter att i huvudsak neutraliserat Ukrainas sjöstridskrafter kommer bedömt Ryssland inta en passiv roll med dess sjöstridskrafter vid ett väpnat angrepp. Sjöstridskrafterna kommer bedömt utnyttjas för att förhindra delsatt Ukraina för understöd i form av materiel via sjövägen delsförhindra västlig inblandning i konflikten. Ryska Svarta Havsflottan bedöms mot en mindre kvalificerad motståndare vara mycket duglig. Telekrigföring kommer även genomföras från sjöstridskrafterna mot Ukrainas markstridskrafter. Likväl kommer troligtvis kustrobot framgrupperas i norra delen av Krimhalvön för att kunna bekämpa ukrainska fartyg som löper ut från ODESSA.

I dagsläget har den ukrainska flottan mycket små resurser att kunna sätta mot den Ryska Svarta Havs flottan. Bedömt kommer man främst genom utnyttjande av attackdykare försöka neutralisera de kvarvarande ukrainska fartygen. Som sista utväg kommer Ryssland bedömt genomföra direkt angrepp antingen med sjö- eller luftstridskrafter mot fartygen, främst för att undvika sekundära skadar på materiel och civilbefolkning mht att fartygen kan finnas i hamn.

Utöver detta kommer inga offensiva företag genomföras dvs utnyttjande av t ex sjömineringar. Sjöstridskrafterna kommer inta en skyddande skärm mot konfliktområdet för att därmed effektivt blockera alla försök till att påverka händelseförloppet. Fortlöper markoffensiven friktionsfritt kan landstigningsföretag genomföras. Landstigningsföretag bedöms då genomföras mot området kring ODESSA. Syftet med denna landstigning är att delsförneka Ukraina tillgång till Svarta Havet. Delsmöjliggöra en markoffensiv in till som minst Transiterna och helst möjliggöra att Moldavien betvingas.

Luftstridskrafter.Luftstridskrafterna som kommer utnyttjas vid ett väpnat angrepp mot Ukraina kommer bedömt komma ur MD C och S. Detta för att bibehålla kvalificerade luftstridsresurser inom MD V i händelse av att konflikten utvidgas. Detta innefattar även det kvalificerat luftvärnet som ingår i luftstridskrafterna. Bedömt kommer även det strategiska bombflyget utnyttjas i inledningsskedet av ett väpnat angrepp.

Attackflygsresurserna kommer inledningsvis att utnyttjas för att bekämpa för motståndaren gränssättande resurser såsom eget flyg, knutpunkter för uppmarsch såsom broar, rangerbangårdar o dyl. Därefter kommer resurserna att kraftsamlas till att understödja markstridsförbandens offensiv. Det strategiska bombflyget kommer bedömt inledningsvis utnyttjas för att nedkämpa för motståndaren gränssättande resurser såsom kvalificerat luftvärn, radarsystem, ledningssystem o dyl. Då denna bekämpning är genomförd återgår bedömt de delar som ingått till att utgöra resurs för den strategiska avskräckningen.

Huvuddel av jaktflygsresurserna kommer inledningsvis vara avdelade för att skydda attackflygets och det strategiska bombflygets insatser. Därefter kommer jaktflyget avdelas för att skydda de egna markstridsförbandens fortsatta offensiv mot flyginsatser. Likväl kommer eget jaktflyg kontinuerligt finnas avdelat i frontområdet för att förhindra ukrainska attackföretag in på Ryskt territorium.

De kvalificerade luftvärnsresurserna kommer placeras i ett bakre område för att dels skydda logistik- och ledningsresurserna delsförhindra att ukrainska luftstridskrafter angriper Ryskt territorium. Bedömt kommer deras placering även medge att de till del upprätthåller en skyddande skärm över egna markstridsförbands framryckning. Dock kommer deras huvudsakliga uppgift vara att skydda det bakre området. Luftvärnsresurserna består främst av S-300 och S-400 förband som under skenet av luftförsvarsövningen vid Kapustin Yar har omdirigerats mot den ukrainska gränsen.

Ukrainas stridskrafter. Ukrainas stridskrafter är i huvudsak i ett mycket dålig tillstånd. Jämför man enbart manskap och utrustning mot varandra så ser det på pappret bra ut, men dels är soldaterna mycket outbildade dels är materielen gammal och i ett mycket dåligt tillstånd. Detta gör att totalt sett har Ukrainas stridskrafter ett mycket dåligt stridsvärde, oaktat att moralen ökar då man slåss för sitt hemland så kan man inte vinna en strid då man ej kan strida än mindre har adekvat utrustning för det. Således är deras utgångsläge mycket dåligt.

Vad avser markstridskrafterna så har rapporter via olika nyhetsbyråer pekat på att det är ytterst sparsamt med ukrainska förband längs dess östra och nordliga gräns mot Ryssland. Detta kan dels vara ett sätt från Ukraina att ej provocera fram en situation dels sammanfaller detta även med markstridsförbandens fredsgrupperingar vilket i huvudsak är väster om floden Dnepr. Likväl finns bedömt små möjligheter till att genomföra långvarig gruppering med möjlighet att bibehålla ett högt stridsvärde i de östra delarna av Ukraina främst pga avsaknad av militärinfrastruktur i området.

Markstridskrafterna bedöms uppgå till ca 77,000 man totalt. I förhållande till de Ryska stridskrafterna är det äldre utrustning de ukrainska stridskrafterna förfogar över. Drygt 70% av stridsvagnarna och pansarskyttefordonen bedöms som äldre modell. Vad som är än mer prekärt är att bedömt är det enbart 20% av besättningarna på stridsvagns- och de mekaniseradeförbanden som har sådan utbildningsståndpunkt att de kan lösa sina stridsuppgifter.

Vad avser luftstridskrafterna (507 stridsflygplan, 121 attackhelikoptrar) så skall enbart 15% av dessa vara i sådant skick att de kan utnyttjas i strid. Situationen är än mer prekär avseende piloterna i luftstridskrafterna av dessa har enbart 10% sådan nivå att de kan lösa stridsuppgifter. Således om uppgifterna stämmer ger det på hand att 18 attackhelikoptrar kan flyga och 76 stridsflygplan av olika typ. Dock har man bara drygt 50 stridspiloter och drygt 12 st helikopterförare som kan bedömas ha tillräcklig utbildningsståndpunkt för att lösa sina uppgifter. Situationen är även mycket prekär kring de kvalificerade luftvärnsresurserna, enbart 10% av personalen bedöms ha sådan färdighet att de kan lösa stridsuppgifter.

Vad avser sjöstridskrafterna har Ukraina i dagsläget (140328) enbart tio (10) stycken fartyg varav enbart ett, fregatten Hetman Sahaydachniy, kan anses lösa sjöstridsuppgifter. Övriga fartyg konfiskerades av Ryssland vid övertagandet av Krimhalvön, dock var enbart ett fåtal fartyg att anses som sjövärdiga vid övertagandet. Vad som dock kan utnyttjas (dock är statusen oklar på skeppet) är landstigningsfartyget Kostiantyn Olshansky, vilket markant skulle öka möjligheterna för genomförandet av landstigningsföretag vid ett väpnat angrepp.

Slutsatser

  1. Koncentrationsområdena tyder på att Ryssland vid ett väpnat angrepp mot Ukraina kommer anfalla på totalt fyra (4) täter in i Ukraina. Tre (3) täter i det norra operationsområdet och på en (1) tät i det södra operationsområdet. Därav även en tydlig uppdelning i två (2) operationsområden det norra och södra.
  2. Om ett väpnat angrepp genomförs kommer Ryssland försöka göra konflikten så oblodig som möjlig, detta för att undvika att dels den egna befolkningen demoraliseras dels för att ej skapa mer aggression mellan den ukrainska befolkningen och den Ryska. Hastigheten är det som möjliggör att konflikten kan bli oblodig och att man enbart tar de områden som i huvudsak har en rysk befolkning.
  3. Ryssland kommer vid ett väpnat angrepp undvika att ta städer, de kommer troligtvis kringgå dessa, och städer som bedöms vara motståndsfickor kommer isoleras. Likväl kommer ej Ryssland ta Kiev, man kommer göra halt längs floden Dnepr. Allt för att undvika att bli indragen i kostsamma strider i de urbaniserade områdena. Syftet bakom detta är att snabbt uppnå målsättningen att skapa en korridor till Krimhalvön, återigen för att uppnå detta krävs hastighet i anfallsrörelsen.
  4. De ryska styrkorna i Transnistrien är för svaga (totalt sett cirka 2,000 man) att utgöra ett hot mot ukrainas västra flank. Dessa kommer bedömt kvarstanna i Transnistrien, däremot kommer de troligtvis bedriva försvars- och fördröjningsförberedelser i händelse av ett ukrainskt angrepp in i Transnistrien. Troligtvis kommer man förstärka de väpnade styrkorna i Transnistrien genom att främst flyga in styrkor ur luftlandsättningstrupperna.
Genomförande

Skede 1 – Destabilisering. Ryssland kommer som en första led inför ett väpnat angrepp genom subversiv verksamhet och psykologisk krigföring försöka bryta ned den ukrainska motståndsviljan. Detta genomförs dels av Spetsnazförband inom Ukrainas gränser delsgenom psykologisk krigföring främst i media. Exempel på detta kan vara vad avser subversiv verksamhet att orsaka demonstrationer som övergår till upplopp, troligtvis även med dödsfall. På det psykologiska planet kan det vara att utstuderat trycka på det låga stridsvärdet hos de ukrainska förbanden vilket sänker moralen delshos befolkningen dels hos de egna stridskrafterna vilket ger en känsla av hopplöshet. Sammantaget syftar dessa åtgärder till att destabilisera Ukraina som helhet och därmed förenkla den egna stridens förande. Denna fas kan pågå i veckor dels för att destabilisera situationen dels för att invänta rätt tillfälle att påbörja det väpnade angreppet.

Skede 2 – Konsolidering. Med hänsyn att den strategiska överraskningen har utgått kommer själva overtyren var mycket våldsam och snabb. Bedömt 24 timmar innan angreppet påbörjas kommer gradvisa störningar ske i el-, mobil-, tele- och dataförbindelser inom hela Ukraina. Bedömt tidigast 18-12 timmar innan angreppet kommer även upplopp ske i Kiev där utvalda ministrar antingen kommer kidnappas eller likvideras för att störa och omöjliggöra effektiv civil ledning. Likväl kommer våldsamma upplopp med flertalet dödsfall uppstå inom de östra delarna av Ukraina. Vid denna tidpunkt kommer även Ryssland utsätta Ukraina för kraftiga politiska påtryckningar. Målsättningarna med dessa är att om möjligt möjliggöra en rysk inmarsch utan angrepp för att säkra en landkorridor till Krimhalvön dock under förevändningen att skydda den stora ryska befolkningskoncentrationen i östra Ukraina. Likväl är detta ett sätt att för omvärlden legitimera ett angrepp, under förevändningen att Ukraina ej kan upprätthålla lag och ordning på sitt eget territorium samt ryska medborgares liv svävar i fara.

Troligtvis 2-6 timmar innan angreppet påbörjas kommer öppna sabotage påbörjas dessa kommer inriktas mot Ukrainas luftförsvar samt ledningsförmåga. Syftet bakom det sekventiella agerandet i overtyren är att möjliggöra för Rysslands ledning att avbryta själva angreppet i händelse av att vad som är på gång upptäcks och de utsätts för påtryckningar, därav kan de fortfarande avsluta det och internationellt ej förlora ansiktet. Det övergripandet syftet med detta skede i angreppet är att destabilisera Ukraina ytterligare samt omöjliggöra en effektiv militär och civil ledning av landet vid själva angreppet.

Skede 3 – Förberedelser. Detta skede inleds bedömt 2 timmar innan de reguljära markstridskrafterna påbörjar sitt angrepp. Denna fas omfattar taktiska luftlandsättningar med helikopter. Dessa luftlandsättningar syftar till att ta knytpunkter som krävs för att möjliggöra ett snabbt övertagande utifrån de givna målsättningarna för operationen. Det omfattar även omfattande likvideringar av ledande ministrar samt chefer inom Ukrainas militär och polis. Likväl kommer det kvalificerade luftvärnet utsättas för direkt angrepp av spetsnazförband på marken, troligtvis med långräckviddiga vapensystem såsom tungkalibriga prickskyttesystem. Då detta skede påbörjas finns det ytterst få möjligheter att avstyra det väpnade angreppet, de två tidigare skedena kan avslutas utan att det exakt går att utpeka Ryssland som skyldig. Spetsnazförband kommer innästlas hjälp av flygplan på djupet i Ukraina. Syftet bakom detta är dels att kunna genomföra stridsföretag på djupet för att störa Ukrainas stridskrafter och därmed binda upp förband som egentligen skulle krävas vid fronten. Dels genomföra informationsinhämtning dvs spaning på djupet för att möjliggöra beslutsfattning.

Skede 4 – Angrepp. K+0 det vill säga tidpunkten då det väpnande angreppet inleds kommer det ske med ett mycket våldsamt artilleri, raketartilleri, markrobot samt flygangrepp mot de gränssättande funktionerna samt de förband som finns grupperade vid gränsområdet dels i det norra operationsområdet dels i det södra operationsområdet. Omfattande televapeninsatser kommer även genomföras. Det övergripande syftet med detta är tvådelat dels vill man orsaka en initial ledningskollaps för att möjliggöra att de egna förbanden snabbt kan ta sig in på djupet av Ukraina. Dels vill man skapa en bild av underlägsenhet hos de ukrainska stridskrafterna.

Flygangrepp kommer även genomföras mot broar som man bedömer troliga för de ukrainska stridskrafternas framryckning och som ej behövs för egen framryckning. Detta syftar till att försvåra och helst hindra en ukrainsk motoffensiv. Dessa flygangrepp kommer genomföras i centrala och västra Ukraina. De kommer ej genomföras inom östra Ukraina i och med att dessa broar behövs för egen framryckning.
Bild 2. Angrepp med hög målsättning. (Källa bakgrundskarta: NE)
Hög målsättning. Denna målsättning får vi förutsätta är målbilden med det väpnande angreppet. För att detta angrepp skall kunna fullbordas krävs att tre grundfaktorer blir uppnådda i ett tidigt skede, a) luftherravälde uppnås tidigtb) sjöherravälde uppnås tidigt c) deukrainska styrkornas motstånd är svagt. I det norra operationsområdet kommer två samordningslinjer utnyttjas för att avgöra operationens sannolikhet att lyckas, vilket påverkar utfallet i det södra operationsområdet. I det södra operationsområdet kommer två samordningslinjer utnyttjas varav en utnyttjas i händelse av framgång i det norra operationsområdet.

Första echelongens förband måste bedömt ta samordningslinje 1 (TJERNIHIV – POLTAVA – DONETSK) i det norra området samt samordningslinje 3 (CHERSON – MELITOPOL – BERDIANSK) i det södra området inom K+12 timmar för att ytterligare delar i operationen skall kunna påbörjas. Tas dessa samordningslinjer inom tidsramen kommer bedömt sjöstridskrafterna i det södra operationsområdet påbörja formering och framryckning mot det troliga landstigningsområdet kring ODESSA, markstridsförbanden är vid angreppets början redan ilastade i landstigningstonnaget. Andra echelongens förband kommer framrycka tätt bakom första echelongens förband för att möjliggöra en styrkeuppväxling mot kraftigare motstånd möts samt genomföra kringgång för att fortsätta mot samordningslinje 2. Inom det södra området kommer även en fördröjningszon från linje 3 och söder mot Krimhalvön upprättas för att fördröja och helst hindra en ukrainsk motoffensiv.

Tas samordningslinje 2 (BROVARY – KREMENTJUK – DNIPROPETROVSK – ZAPORIZJZJA – CHERSON) inom bedömt K+24 timmar i det norra operationsområdet kommer en operativ landstigning genomföras väster och öster om ODESSA. Inom det norra operationsområdet kommer främst första echelongens förband samt delar ur andra echelongen konsolidera den tagna terrängen och genomföra försvarsförberedelser mot en ukrainsk motoffensiv. Den stora delen av andra echelongens förband kommer finnas dels i nära anslutning till samordningslinje 2 samt på djupet av det norra operationsområdet. För att kunna genomföra rörlig försvarsstrid mot en ukrainsk motoffensiv. Inom det södra operationsområdet kommer andra echelongens förband genomföra förberedelser för att påbörjat ett angrepp i nordvästlig riktning.

Den operativa landstigningen kommer föregås av en operativ/taktisk luftlandsättning med fallskärmstrupp i anslutning till landstigningsområdena. Detta kommer i tid ske i nära anslutning till landstigningens genomförande. Syftet med luftlandsättningen är att ta och säkra landstigningsområdena för markstridsförbanden. Landstigning kommer bedömt ske norr och söder ODESSA för att möjliggöra att två anfallsriktningar uppnås. En nordlig och en östlig anfallsriktning kommer bedömt eftersträvas. Den östra landstigningen kommer utveckla sin anfallskraft i nordöstlig riktning mot MYKOLAIV för att där förena sig med de förband som anfaller i nordlig riktning från CHERSON. Den södra landstigningen kommer utveckla sin anfallskraft i nordlig riktning. Vid K+48-72 har markoffensiven i det södra operationsområdet troligtvis nått en trolig samordningslinje, linje 4 (NIKOPOL - MYKOLAIV - UKRAINAS GRÄNS), där konsoliderar de tagen terrängen och genomför försvarsförberedelser.
Bild 3. Angrepp med låg målsättning. (Källa bakgrundskarta: NE)
Låg målsättning. Har markstridsförbanden inom det norra området ej passerat samordningslinje 1 (KONOTOP – IZIUM – KRASNYJ LUTJ) kommer man troligtvis ej genomföra landstigning vid ODESSA mht att man ej kan garantera framgång inom den totala tidsrymden för operationen. Andra echelongens förband har förts fram till den tidigare ukrainska gränsen. Vid K+24 skall bör förbanden tagit djup intill samordningslinje 2 (TJERNIHIV – POLTAVA – DONETSK) i det norra operationsområdet. I det södra operationsområdet skall markstridskrafterna tagit djup intill samordningslinje 4 (CHERSON – MELITOPOL) och därmed etablerat ett fördröjningsområde mot Krimhalvön i händelse av ett Ukrainskt motangrepp. Andra echelongens förband står nu i höjd med samordningslinje 1 och kommer gradvis öka sin framryckning inom den nordöstra delen av det norra operationsområdet.

Troligtvis vid K+36 befinner sig förbanden i det norra operationsområdet vid samordningslinje 3 (BROVARY – KREMENTJUK – DNIPROPETROVSK – MARIUPIL). Förbanden som befinner vid denna linje kommer påbörja försvarsåtgärder för att hejda ukrainska motangrepp. Andra echelongens förband förs fram för att möjliggöra motanfall om linjen skulle svikta. Utöver detta genomför andra echelongens förband en utbrytning inom avsnittet DNIPROPETROVSK – MARIUPIL för att binda samman det norra och södra operationsområdet. Vid K+48 har andra echelongens förband bundit samman operationsområdena och upprättat en samordningslinje, linje 5, mellan DNIPROPETROVSK – ZAPRIZJZJA – CHERSON. Ytterligare förband förs fram för att möjliggöra försvar av frontavsnittet mot ukrainska motangrepp.

Stort tack till Oplatsen, Skipper, Wiseman och Johan Wiktorin för synpunkter!

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

AFP 1(Engelska)
CBS News 1, 2, 3(Engelska)
CIA 1(Engelska)
CNN 1, 2, 3(Engelska)
English Russia 1(Engelska)
Kyivpost 1(Engelska)
Nationalencyklopedin 1(Svenska)
Reuters 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7(Engelska)
RUSI 1(Engelska)
RIA Novosti 1, 2(Engelska)
The New York Times 1(Engelska)
The Jamestown Foundation 1, 2, 3(Engelska)
The Wall Streat Journal 1, 2(Engelska)
The Interpreter 1(Engelska)
The Washington Times 1(Engelska)

”All krigskonst handlar om att vilseleda”

Putin tackar sina styrkor för insatserna på Krim (med engelsk översättning).

Igår slutade president Putin låtsas som om de segerrika styrkorna på Krim inte var hans. I samma stund inledde han också en ny fas i sin kommunikation med Ukraina och väst.

I sitt tal igår berömde Putin sina på Krim deltagande styrkor inte bara för att ha uppträtt "professionellt" utan även för att ha uppvisat "personligt mod".

Som jag i artikelserien MILITÄRT! har tagit upp så är en av Putins viktigaste livserfarenheter värdet av kampsport, särskilt asiatisk. Detta i kombination med det intresse för historia och det militära som han ofta demonstrerar gör att man kan utgå från att han är väl förtrogen med den kinesiske generalen Sun Tzus klassiska bok Krigskonsten. Det är högst sannolikt att han kan recitera dessa ord av Sun Tzu: "All krigskonst handlar om att vilseleda" och "Överlägsen skicklighet består i att bryta fiendens motstånd utan att strida".

Att inte förklara Ukraina krig och inte ens kännas vid de okända "hövliga människor" (senare även kallade marsianer) som tog över Krims flygplatser och sedan hela halvön visade sig vara mycket framgångsrik vilseledning (gav värdefull tid). Att nu säga hur det egentligen var, se klippet ovan, är i linje med Putins stil. Dock tog det längre tid förra gången, efter Georgienkriget 2008. Men till slut blev det känt även genom Sveriges Radio att Ryssland före kriget utbildat den lokala milisstyrkan i Sydossetien och även på andra sätt laddat upp i området.

Det främsta budskapet Putin nu har till ukrainsk och västlig publik är att han är storsint mot de besegrade. Igår har man i rysk TV kunnat beskåda hur de ukrainska soldater som gått över till Ryssland genast har fått både bättre kök och uniformer, givetvis nya ryska uniformer. Idag har TV-tittarna fått se hur fordon från de förband som inte bytt sida nu med rysk hjälp skickas över den nya gränsen, med brasklappen att fordonen underhållits mycket dåligt.

Kommer Putin att fortsätta in i östra Ukraina? Det stora budskapet från ryska UD är nu att han inte kommer att göra det. Det går inte att utesluta att det faktiskt är stopp. Emellertid krävs det inget större minne för att komma ihåg hur bland annat Rysslands röst skrev i början av denna månad: "Ryssland tänker inte annektera Krim". Måhända tänker Putin använda de ryska förband som nu står nära Ukrainas styrkor i alla väderstreck enbart för att pressa och stressa Kiev i linje med "Överlägsen skicklighet består i att bryta fiendens motstånd utan att strida". Eller så är budskapet från ryska UD idag en konsekvens av "All krigskonst handlar om att vilseleda". Alternativt har Putin ännu inte fattat beslutet, utan avvaktar.

Tyvärr måste vi nog även betänka att Putin i Ryssland redan har anklagats för att vara för mjuk gentemot Ukraina.

Varför sänka förmågan när orosmolnen i omvärlden kryper närmare?


Långt närmare än den pyrande Krimkrisen som nu riskerar spridas till övriga Ukraina i form av en fullskalig rysk invasion, står svenskt försvar inför ytterligare ett stålbad de kommande åren. Ett stålbad som i mångt och mycket gått under radarn, trots att Försvarsmakten i flera dokument omtalat de starkt negativa konsekvenser det kommer att få på Försvarsmaktens operativa förmåga och beredskap – om Regeringen fullföljer de anvisade besparingarna.

Vintern 2013 lämnade Försvarsmakten in sitt budgetunderlag för 2014. I budgetunderlaget visade Försvarsmakten återigen på att försvarsanslagen under resterande 10-talet ej kommer att vara tillfyllest för att genomföra insatsorganisation 14, beslutad 2009. Försvarsmakten har meddelat att från 2015 räcker inte finanserna för att bedriva förbandsverksamheten om ej tillskott i miljardbelopp görs. (Utöver detta ska läggas ett materielanskaffningsbehov på många tiotals miljarder kr för att ersätta eller renovera den nu mycket ålderstigna materielen)

Att Försvarsmakten börjat gå in i den ekonomiska väggen blev tydligt redan förra sommaren när förbanden ålades stora besparingar på årets resterande övningsverksamhet, varvid flera övningar kom att ställas in eller kraftigt reduceras. Det knapra ekonomiska läget är också något som fortsätter att dominera in i 2014, där ett inslag i SVT Agenda i söndags nu gett upphov till begreppet ”pang-pangförsvaret” om en verksamhet där man inte har råd att öva ordentligt.

Regeringens svar på Försvarsmaktens budgetunderlag kom blixtsnabbt. I regeringsbeslut 5 2013 (RB 5) uppdrogs Försvarsmakten att redovisa hur man år 2019 har sänkt lönekostnaderna med 500 mkr jämfört med dagens prognosticerade lönekostnader. Detta resulterade i Försvarsmakten i ett omfattande arbete som nu pågått sedan sommaren i form av försvarsmaktsorganisation 2018 (FMORG 18)*. För att målet bedömde Försvarsmakten i somras att man skulle behöva reducera myndigheten med upp till 2000 tjänster efter att vissa personalbefattningar gjorts om till tidvis tjänstgörande (dvs reservofficerare och det som oftast kallas deltidssoldater). Överlag minskar andelen heltidstjänstgörande personal kraftigt till förmån för tidvis tjänstgörande. Därutöver ska också kompetenskraven sänkas på majoriteten av befattningarna i syfte att minska lönekostnaderna. När en minskning sker i antalet officerare blir Försvarsmakten också i än högre grad beroende av att duktiga gruppchefer, soldater och sjömän stannar länge i sin befattning, och inte som idag slutar efter några år (torde vara svårt att uppnå samtidigt som lönekostnaderna ska hållas nere). Att FMORG 18 vållar mycket oro ute bland Försvarsmaktens anställda är lätt att förstå.

Under hösten och vintern har förbanden arbetat med att mer i detalj redovisa hur en framtida organisation kommer att se ut utifrån att dessa krav ska uppfyllas och vackert blir det inte. Mycket pekar också på att dessa åtgärder inte kommer att räcka för att uppnå budgetmålet.

I både svaret på RB 5 hösten 2013 och budgetunderlaget för 2015 från februari 2014, pekar Försvarsmakten på konsekvenserna av RB 5. Man konstaterar i detta liksom i svaret från i höstas att såväl Försvarsmaktens beredskap som den operativa förmågan kommer att nedgå när en betydligt lägre andel av personalen finns direkt gripbar och mängden personal som helhet därtill minskar. Konsekvensen blir därmed en än sämre förmåga att agera vid hastigt uppdykande krissituationer, likt den vi nyligen sett på Krim.

En direkt konsekvens i FMORG 18 är att prioritera insatsorganisationen framför basorganisationen (staber och stödverksamhet). Vid första intryck låter ju detta som ett mycket bra drag. Minskat pappersvändande och mer övningsverksamhet. 


Tyvärr blir resultatet snarast det motsatta. Redan FMORG13 gjorde denna prioritering, vilket innebar att krigsförbanden i hög grad själva får utgöra sitt eget stöd. Istället för att ha personal på skjutfälten som ser till att duka med mål och ställa i ordning får förbanden göra detta själva. Istället för att ha instruktörspersonal som stöttar krigsförbanden får de nu hjälpa varandra med instruktörer, på samma sätt som man ska lösa andra tillkomna uppgifter som t ex bevakningstjänsten, varvid tillgänglig personal nedgått mycket kraftigt. Detta har drabbat alla krigsförband, från skyttepluton till flygunderhållskompani (med färre flygtimmar som följd). Att detta inte fungerat så bra resulterar nu i att Försvarsmakten bl a återanställer personal på Älvdalens skjutfält.

RB 5 kommer ändå att medföra att företeelsen med minskad kärnverksamhet till förmån för ökad sido- och stödverksamhet, blir än mer frekvent för krigsförbanden – särskilt för den heltidstjänstgörande personalen. Som bekant uttryckte det: 

”FMORG 18 hos polisen skulle innebära att de ridande poliserna får mocka i stallet istället för att bedriva polisarbete”.
En mycket träffande liknelse.


Utöver RB 5 kom finansminister Anders Borg i februari med ytterligare sparkrav på en rad myndigheter, av vilka Försvarsmakten fick den största pålagan i form av att spara 101 mkr.

Socialdemokraternas försvarspolitiske talesperson Peter Hultqvist ställde nyligen en fråga till försvarsminister Karin Enström med anledning av den ytterligare reduceringen med 101 mkr. I svaret vill försvarsministern inte alls kännas vid några ”besparingar”. De 101 mkr beskrivs av försvarsministern som 

”åtgärder som syftar till att skapa ett extra omvandlingstryck och driva fram ytterligare effektiviseringar i den statliga verksamheten. Effektiviseringen uppnås genom en minskad ökning av anslagen”.


Konsekvenserna av RB 5 och finansministerns ”omvandlingstryck” blir därmed
  - minskad operativ förmåga hos Försvarsmakten
  - sämre beredskap att hantera uppkomna händelser i närområdet


Den senaste månaden har vi bevittnat ett mycket snabbt händelseförlopp i Ukraina där Ryssland över ett dygn kunde agera militärt och ställa omvärlden inför ett fait accompli. Dett har också resulterat i ett paradigmskifte i de internationella relationerna. Vi ser nu hur NATO kraftigt förstärker sin närvaro i Polen och Baltikum, där nu även Danmark sällat sig till den tidigare av USA, Storbritannien och Frankrike utlovade förstärkningen.

Är det verkligen rimligt med nuvarande händelseutveckling att Regeringen ska verka för att sänka den svenska försvarsförmågan så allvarligt som kommer att ske i och med regeringsbeslut 5 och det extra omvandlingstrycket?

Just nu slutför Försvarsmakten sina förberedelser för att beordra och påbörja intagandet av FMORG 18. Det finns ännu tid för den politiska nivån att ändra anvisningarna. Jag vid håller mina tre rekommendationer för att snabbt och billigt öka Försvarsmaktens operativa förmåga. Därtill kommer också Försvarsberedningens rapport i mitten av maj inför nästa års försvarsbeslut som ytterligare en styrningsmöjlighet.


Försvarsmaktens svar på RB 5

Försvarsmaktens budgetunderlag för 2015
Försvarsministerns svar till Peter Hultqvist från 27 mars 2014

*Insatsorganisation är den delen av organisationen som Försvarsmakten ska genomföra insatser med, medan denna kompletterat med den stödjande basorganisationen utgör en försvarsmaktsorganisation.

Psykologiska operationer är psykologiskt försvar!

Av Erik Mårtensson, överstelöjtnant och fd chef för 10. psyopsförbandet

Olle Wästberg skriver i artikeln ”Sverige behöver en strategi mot rysk propaganda” att Sverige har lagt ner de verktyg vi har haft för att analysera och skapa motståndskraft mot fientlig propaganda i och med att Styrelsen för psykologiskt försvar lades ner 2008, och att MSB i praktiken aldrig har tagit över uppgiften.

Något som är mindre känt, och som bör belysas i diskussionen, är att Försvarsmakten runt samma tidpunkt påbörjade en egen
uppbyggnad av en förmåga för att genomföra psykologiska operationer, en uppgift som idag utvecklas och upprätthålls av 10.Psyopsförbandet på Ledningsregementet i Enköping.

Sverige har en lång tradition av psykologiskt försvar. Under ett halvt sekel verkade Styrelsen för psykologiskt försvar utifrån principen att ett krigsorganiserat centralt psykologiskt försvar skulle följa fientlig propaganda och upprätta en informationscentral som stödde och underlättade det fria utbytet mellan stat och medier.

Innan nedläggningen av Styrelsen för psykologiskt försvar gav regeringen Försvarsmakten i uppgift att utveckla förmågan att möta ”olika former av informationsoperationer riktade mot myndighetens verksamhet” för att bidra till samhällets totala motståndsförmåga. Som en del av det uppdraget ska Försvarsmakten utveckla förmågan att genomföra psykologiska operationer inom Försvarsmakten. Året efter beslutade Försvarsmakten att utveckla ett fältförband för psykologiska operationer (Psyops).

Som en konsekvens av försvarsbeslutet 2009 fick 10.Psyopsförbandet en tydligare nationell uppgift när regeringen beslutade att alla förband ska vara användbara nationellt såväl som internationellt. Idag har förbandet förmåga att genomföra omvärldsbevakning för att upptäcka förekomsten av propaganda riktad mot Försvarsmakten.

Förbandet kan även ge förslag på åtgärder för att stödja Försvarsmaktens operationer genom att genomföra offensiva psykologiska operationer. Den förmågan fanns aldrig hos Styrelsen för psykologiskt försvar. 10.Psyopsförbandet verkar till stöd för Försvarsmakten, men har även kapacitet att kunna stödja andra myndigheter efter deras begäran.

Sedan 2011 är 10.Psyopsförbandet ett insatsförband under direkt ledning av Chefen Insatsstaben. Delar av förbandet har dock sedan 2006 stöttat de svenska militära insatserna i Afghanistan och i Libyen med hjälp av analys och kommunikation. Ett typexempel på sådan verksamhet har varit genomförandet av möten för att skapa tillit och förtroende hos lokalbefolkningen.

Förbandet har också arbetat för att exempelvis påverka civilbefolkningen att upphöra att leka med leksaksvapen eller sluta kasta sten mot de svenska trupperna, allt för att reducera risken för såväl civila som för egna trupper. I Libyen arbetade förbandet bland annat för att med hjälp av flygblad och radio påverka Gaddafiregimens soldater att lämna militära installationer.

I dessa båda konflikter har förbandet även sett att bemötandet av propaganda har blivit allt
viktigare. Sanning har blivit svårare att skilja från lögn i ett allt snabbare medielandskap och det är idag uppenbart att det är på just denna informationsarena som det moderna kriget avgörs – långt innan det första skottet avlossas.

Olle Wästberg skriver vidare att ”Försvarsmakten varken kan eller ska agera i Sverige”. Jag påstår att den kan agera, men frågan om den ska agera är strikt politiskt. I syfte att klarlägga den juridiska aspekten (dvs får agera) genomförde Försvarshögskolan 2010 en utredning, som kom fram till att det inte finns några lagliga hinder för att använda förbandet inom Sverige. Förutom de rent militära uppgifterna kan förbandet exempelvis understödja en länsstyrelse att informera invånarna i ett katastrofområde (översvämningar, kärnkraftsolycka, skogsbränder) inom ramen för FM stöd till samhället.

10.Psyopsförbandet är inte hela lösningen på den problematik som Olle Wästerberg målar upp i sin debattartikel, men den kan vara är en viktig del av samhällets skydd mot främmande stats propaganda.

STORA och små souvenirer från Krim

Försvarsminster general Shojgu delar ut de första exemplaren av Krim-medaljen, i närbild efter 5 sekunder.

Idag klargjorde ryska statsmedier att man inte bara tänker behålla Krim för gott utan även de 51 ukrainska örlogsfartyg man erövrat. I Finland har idag den ännu pågående ryska övningen Ladoga-2014 väckt uppseende i gränstrakterna.

I helgen blev samlingen komplett, den ryska flaggan vajade då över Krims samtliga 193 ukrainska militära installationer. Därefter har man fokuserat på att erövra den ukrainska marinens fartyg, man har nu tagit 51 av dem - de återstående 10 utgör nu den ukrainska flottan - och tänker också uppenbarligen låta flertalet av dem redan i år få påbörja sin tjänstgöring inom ryska flottan.

Vad gäller de mindre Krim-souvenirerna får man väl gratulera den ryska medaljindustrin med tanke på den imponerande effektivitet man uppvisat genom framtagandet och tillverkningen av den nya "medaljen för återbördandet av Krim" (se klippet ovan). Har en medalj någonsin tagits fram på kortare tid?

Inte lika glada som medaljmottagarna är nog de finländare vid ryska gränsen som undrar över de ännu pågående ryska flygövningarna vid rysk-finska gränsen, "Ladoga-2014".


Årets upplaga av flygövningen Ladoga.

Slutligen, vad hände med Strilkove-operationen, alltså några kilometer in i länet Cherson, norr om Krim. Enligt bland annat Kyiv Post pågår den ännu och har senast inneburit att Ukraina blivit av med en del civil materiel, rätt så stora souvenirer...

Vad har beslagtagandet av alla dessa fartyg för syfte? Varför har Ryssland kvar trupp i Cherson?

Dom över död försvarspolitik

Av Bo Hugemark, överste och ledamot Kungl Krigsvetenskapsakademin

Idag har vi en gällande Solidaritetsförklaring. Det utlovar inte, men förespeglar hjälp till våra grannländer om de skulle hotas. Den kopplar också detta till vårt eget behov av hjälp i en krissituation. Helt logiskt, eftersom den konstaterar att det inte går att se militära konflikter i vårt grannområde som skulle påverka endast ett land.

Idag börjar våra grannländer, de baltiska staterna frukta att de kan bli nästa offer för rysk revanschism.

För 5 år sedan antogs Solidaritetsförklaringen av riksdagen i försvarsbeslutet 2009. Där står också att vi bör kunna såväl ge som ta emot militärt stöd. Konkret anvisning alltså, inget allmänt ordande.

För ca 10 år sedan började vi erkänna att vi inte skulle kunna försvara oss utan hjälp utifrån. Det hade ju varit sant redan under det kalla kriget, men nu hade försvaret krympts till så iögonenfallande nivå att hjälp utifrån var enda sättet att motivera att det över huvud taget tjänade något syfte.

För 15 år sedan började en utveckling i Ryssland som gav den bäst tänkbara förvarning om att om något decennium ”Ryssland skulle … vara en diktatur, ha upprustat sin krigsmakt, vara starkt nationalistiskt, ha önskan att återställa sin stormaktsposition bl a i Östersjöområdet och ha en paranoid inställning till väst.” (citat ur min artikel i Vårt Försvar 4/2004)

För 20 år sedan började vi tala om solidaritet med balterna. Carl Bildt var först ut med sitt linjetal 1993, sedan följde vår medverkan till den ryska trupputdragningen från Baltikum, sedan vapenhjälp och utbildningsstöd till balterna för att underlätta deras NATO-inträde m m

Hur i fridens namn (jag avstår från starkare uttryck) kan det komma sig att vi idag inte

• har särskilt stora möjligheter att ge hjälp (inte ens genom att försvara Gotland, väsentligt för NATO-hjälp till Baltikum)

• har säkerställt att själva få hjälp – genom reella säkerhetsgarantier och operativa förberedelser

?????

Föreställningen om att det finns en nådatid för att hinna rusta upp mot ett framtida möjligt hot får härmed anses falsifierad.

Och den politiska och militär ledningen under två decennier får betyget underkänt – eller till och med klandervärt, för att använda den gamla betygsskalans lägsta nivå för uppförande.

Sverigebesök trots sanktioner?

Vladislav Surkov återfinns sedan förra veckan både på USA:s och EU:s sanktionslistor med anledning av Rysslands annektering av Krim. Surkov har länge stått mycket nära Putin och ses som dennes "spinndoktor". Han var tidigare stabschef hos presidenten och blev sedan vice premiärminister med ansvar för vissa ekonomiska frågor. Våren 2013 "avsattes" han av Putin och det spekulerades kring om han fallit i onåd. Hösten 2013 återkom han dock som officiell rådgivare till Putin, men är sedan länge omtalad som Kremls grå eminens. Surkov var också den som startade den starkt nationalistiska ungdomsrörelsen Nasji.

Igår kom uppgifter på ryska webbsidor (Interpretermag) om att Surkov var i Stockholm sedan bilder på hans frus instagramkonto visade paret och bekanta i Stockholm. Den nyaste bilden var uppladdad den 24 mars, vilket var tre dagar efter att även EU införde sanktioner mot Surkov (I USA var han ett av toppnamnen på den första sanktionslistan). I kommentarerna till en av bilderna sade dock hans fru att bilden är tagen ett antal dagar tidigare. Stämmer detta så har alltså Surkov efter att blivit uppsatt på USA:s sanktionslista, begett sig till Stockholm och tillbringat någon dag här innan han hamnade på EU:s sanktionslista med inreseförbud och frysta tillgångar. Vissa andra bilder antyder dock att bilderna tagits under den gångna helgen, dvs efter att sanktionerna infördes.

Den intressanta frågan är vad ändamålet med resan var – nytta eller nöje? Av bilderna att döma verkar man ha haft trevligt på både Millesgården, på vattnet, i Gamla stan och på Grand Hotel.

Strategisk utveckling kring Skandinaviska halvön (del 9)

”Now those border countries that are outside of NATO, what we can do is what we are doing with Ukraine, which is trying to make sure there is sufficient international pressure and a spotlight shine on the situation in some of these countries and that we are also doing everything we can to bolster their economies and to make sure that through various diplomatic and economic initiatives that they feel supported and that they know that we stand by them. But when it comes to a potential military response, that is defined by NATO membership and that is what NATO is about.”

Orden är från president Obamas presskonferens igår under dennes besök i Holland.

En tolkning av ovanstående kan vara att tydligare än så kan inte svenska folket få veta att om vi skulle bli indragna i en väpnad konflikt, så kommer vi inte få militärt stöd av USA. En annan tolkning är att svaret handlade om före detta Sovjetrepubliker som inte är medlemmar i NATO och att amerikanska åtgärder bestäms i rådande läge i övriga områden beroende på vad som står på spel.

Oaktat vilket, så är budskapet tvekan och svaghet. Det är så det kommer att uppfattas i de flesta relevanta huvudstäderna. I Moskva fortsätter man sin profilering av den amerikanske presidentens attityder och beteenden för att försöka värdera vilket handlingsutrymme man har framgent. För svensk del måste vi lägga in ett litet frågetecken för de amerikanska avsikterna att gripa in militärt i regionen i alla lägen, så länge det inte rör en direkt attack mot NATO-medlemmar.

Till detta ska läggas det budgetförslag som lagts för det amerikanska försvaret. I presentationen för flottans budget (s. 11) de kommande åren ser jag flera oroande tecken när det gäller den militära förmågan att ingripa mot aggression.

I tabellen kan vi läsa ut att TACTOM (Tomahawkrobotar) inte kommer att anskaffas från 2016. Eftersom USA i medeltal förbrukar ett hundratal varje år, så innebär det att förråden kommer att avta. Inte så att de tar slut, men med allt färre blir det allt kärvare prioriteringar för insatser. Detta innebär att oddsen ökar för att en skjuten robot avlossas för direkt svenska intressen. Till saken hör att den tänkta ersättaren plågas med starka förseningar och misslyckanden, och kommer inte finnas på många år.

Liknande förhållanden gäller även för Hellfirerobotar som bland annat används på fjärrstyrda farkoster (UAV). Anskaffningen av dessa för flottan avslutas redan i år.

Detta innebär att den amerikanska flottans styrkeprojektion kommer att allt mer reduceras när det gäller fjärrinsatser med konventionella robotar. Förmågan till distanskrigföring nedgår alltså, vilket ställer ökade krav på att komma närmare motståndaren eller att exponera personal. I ökad grad måste man alltså förlita sig på attackanfall med flyg etcetera. Detta kommer att öka risken och därmed försvåra besluten att sätta in militära medel som en generalisering.

Detta ska också bedömas i kontexten vilket stöd den amerikanska befolkningen ger militär inblandning. Jag har i flera inlägg försökt att visa att det amerikanska folket drar sig tillbaka från världen mentalt och för närvarande är det mellan 60-65 % som anser att USA inte ens ska skicka militär materiel till Ukraina.

En avvaktande befolkning, en president som följer den strömningen och ett militärt instrument vars styrka nu filas ned innebär ett större ansvar för ett Europa som tappat drastiskt i militär styrka. Vi kan förstås ha ett helt nytt politiskt läge om ett år beroende på händelseutvecklingen, men för Försvarsberedningen måste denna typ av trender vägas in i den säkerhetspolitiska justering som man arbetar med.

…………….

Det gäller också för de styrande att samtidigt också förbereda sig för ett eventuellt nästa steg i den akuta krisen. Vi har under de senaste veckorna kunnat se att Väst något har förstärkt sin militära närvaro i öster. AWACS-plan patrullerar luftrummet i anslutning till västra Ukraina, Storbritannien har en E-3D i samma område. Stridsflyg har flyttats fram till Baltikum och Polen. Polen har också kallat in 7 000 reservister för övningar. Sedan förra året en ny rutin med krigsförbandsövningar, men ändå värt att notera.

Om/när krisen förvärras, så kommer Väst att trappa upp sin beredskap mera tydligt. Det kommer att innebära att ytterligare resurser kommer att flyttas fram och att underättelse- och övningsverksamhet ytterligare kommer att öka i vårt närområde.

Blickarna kommer då också att vändas mot Sverige och noga utforska vad vi gör och vad vi inte gör. Det är nu vi har tid att tänka efter vad vi gör i ett sådant läge.

En falang kommer hävda att det inte finns något hot mot Sverige och att vi därför inte bör öka spänningen i området genom ökad svensk beredskap. Den andra falangen kommer att förorda att vi använder våra militära resurser som ett instrument för politiska vilja. Vi måste signalera att vi tar saker på allvar och inte faller utanför ramen.

(Ett litet tecken på att åtminstone någon tänker i dessa banor är beskedet att Försvarsminister Karin Enström åker till Gotland i morgon. Jag menar inte att statsrådet är en militär förmågeökning eller beredskapshöjning, utan att hon visar i handling att hon anser att Gotland är viktigt, och att hon åker dit för att informera sig om läget och känna av stämmningar.

I Försvarsbeslutet 2004 gjorde socialdemokraterna det stora misstaget att lägga ned Gotlands garnison, men nu börjar tiden rinna ut för alliansen att kritisera åtgärden, eftersom man inte rättat till detta. Jag hoppas att försvarsministern tänker större tankar och ser den militära alternativkostnaden att göra en överskeppning som kan uppfattas som en eskalation, och som dessutom ska operera utan infrastruktur på ön.

Eftersom det inte finns en tjänstgöringsplikt i fred, så behöver ju inga stora logementsbyggnader byggas utan det är ju framför allt förråd, depåer och vårdanläggningar som behövs.)

Jag tillhör den senare falangen och menar att vi måste göra avvägda öppna och dolda beredskapshöjningar om omvärlden ökar aktiviteterna i regionen, om inte redan nu. Det kan vara allt ifrån spaningsföretag till övningar och höjd stabsberedskap. Andra åtgärder kan vara att lägga beställningar på reservmateriel, robotar och ammunition.

Alternativet att inte göra någonting är en överhängande risk att bli uppfattad som svag; av folket, partners och Ryssland. När statsmakterna bestämmer sig underlättar det om man inte ser sig själv i isolering, och inte själv gör något i isolering.

Det är nu den bästa metoden är att göra något tillsammans med andra. Det stärker de gemensamma intressena och ökar den militära förmågan. En ytterligare finsk-svensk marinövning än den annonserade i maj, dit andra bjuds in för övning i sjöfartsskydd skulle kunna vara ett exempel på aktiviteter som ger effekt med avvägd profil.

Detta måste också kompletteras med andra åtgärder som stödjer beredskapsförändringar som att ge ekonomiska tillskott riktade mot övningsverksamhet och att upphäva regeringsbeslut 5 som tar mycket energi på förbanden.

På den ryska sidan agerar man samtidigt på kort och lång sikt. För närvarande pågår bland annat stora övningar med luftstridskrafter i närheten av Finland med bland annat fyra jaktflygsregementen och avancerade övningar med attackanfall mot markmål i mörker med stridsfältsbelysning.

Och nyligen kom beskedet att Ryssland flyttar tillbaka till den helikopterbas man lämnade för några år sedan i Alakurtti. Basen som ligger nära den finska gränsen ska nu husera ett signalspaningsregemente.

Dilemmat med skeendet i Ukraina är förutom den militära aggressionen att upprustningsprogrammet kvarstår. I år tillkommer exempelvis 40 nya örlogsfartyg för att ta ett exempel. Om detta får fortsätta, så kommer Ryssland ha en betydande militär makt redan 2018 – 2020 som ger ett helt annat utrymme att agera. Det är det som Försvarsberedningen måste förhålla sig till. Politisk vilja att använda militärt våld och en starkt ökande militär förmåga.

Ryssland kan naturligtvis implodera beroende på vad som händer de närmaste åren och det ryska folket kan få möjlighet att välja en annan väg. Det hoppas jag också.

Men hopp är ingen strategi.

Allt var inte bättre förr – snarare lika illa (Del 2)

Av Karlis Neretnieks, generalmajor, tidigare chef för Försvarshögskolan, brigadchef mm.
Ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.

I morse publicerade jag den första delen hur jag med citat ur generalen Carl August Ehrensvärd memoarer försöker belysa att inte är mycket nytt under solen när det gäller svensk försvarspolitik. C A Ehrensvärd var en av de tongivande och mest inflytelserika svenska officerarna före och under andra världskriget. I gårdagens inlägg finns ett antal citat hur han uppfattade arbetet med 1936 års försvarsbeslut. Här kommer fortsättningen om hur han såg på olika företeelser de sista åren före andra världskrigets utbrott. Citaten ur hans bok är markerade med kursiv text. Den lilla texten inom parentes efter citaten är förklaringar skrivna av mig.

Münchenöverenskommelsen september 1938

I mina anteckningar för den 30 september står: Överenskommelsen i München i morgontidningarna. Hitler har segrat över hela linjen, och de övriga har kapitulerat samt hyllas nu i sina hemstater, och inte minst i Sverige. Här samlas nu intresset kring att Gränges haussar på börsen, och i kväll skall man tacka Gud härför och att ett litet land kvaddats med maktspråk. Ärkebiskopen hade manat till samling i kyrkorna i avsikt att hembära tack för att freden bevarats.

(Münchenöverenskommelsen i september 1938 innebar att dåtidens stormakter, England och Frankrike, gav Hitler rätt att annektera tysktalande delar av dåvarande Tjeckoslovakien. Det utan Tjeckoslovakiens hörande. Frankrike hade då ett försvarsfördrag med Tjeckoslovakien.)

På skilda håll var Hitler föremål för en ofta motvillig beundran. Han hade ju ”endast” förenat tyskar i förskingringen med Tyskland och dessutom uttalat att han inte ville ha främmande element, t ex tjecker, inom tyska rikets gränser.

(C A Ehrensvärd om hur han tolkar åsikterna hos vissa svenska debattörer)

Kort efter Münchenöverenskommelsen samlades ledande tidningsmän till en orientering i försvarsstabens regi. De delgavs först våra intryck av svenska beredskapsåtgärder under krisen. Pressmännen var roade så länge det gällde att lyssna till kritik mot myndigheters senfärdighet. Stämningen blev en annan när jag övergick till vad som borde göras.
Jag fick stöd av en pressman, Otto Järte, men skarp kritik från en annan, Dagens Nyheters högintelligente politiske redaktör Leif Kihlberg. Denne förklarade det som uteslutet, att svenska folket skulle acceptera ettårig första tjänstgöring för de värnpliktiga. Övriga pressmän föreföll dela Kihlbergs mening. Det hela var föga uppmuntrande.

(I hela boken framgår den stora betydelse C A Ehrensvärd tillmätte att orientera och engagera media, främst tidningarna, när det gällde försvars- och säkerhetspolitiska frågor. En tid under 30-talet var han militär medarbetare vid SvD.)

Janne Nilsson såg fortfarande som sin uppgift att till punkt och pricka genomföra 1936 års försvarsordning.

(Janne Nilsson, riksdagsman, försvarsminister 1938)

Ockupation av hela Tjeckoslovakien mars 1939

Riksdagen biföll regeringens förslag. Det var lättare att begära och få anslag till materiel, än att radikalt förbättra de värnpliktigas otillräckliga utbildning vid armén. Situationen felbedömdes fortfarande av regeringen. Försvarsministern hade bibringats uppfattningen, att vi vid krig kunde räkna med en viss förberedelsetid innan armén behövde var beredd att lösa stridsuppgifter. Sköld trodde inte på blixtanfall över havet. Teorin var att större landstigningsföretag inte kunde genomföras förrän den försvarandes sjöstridskrafter nedkämpats. Flygets betydelse underskattades, liksom överraskningens betydelse.

(Regeringens förslag ovan var ett tilläggsanslag på 70 miljoner kronor för materielanskaffning och befästningsarbeten.)

Kustbefästningarna i Skåne var i huvudsak färdiga den 9 april 1940. Att de den dagen var utan besättning – det är en annan historia.

(Befästningarna byggdes bl a med delar av de pengar som anslogs våren 1939, se ovan. Ett av skälen till att de saknade besättningar den 9 april var oviljan att vidta beredskapshöjande åtgärder på, i vissas ögon, otydliga signaler när det gällde Tysklands avsikter gentemot Danmark och Norge.)

Jag kunde, avslutningsvis, inte låta bli att ta med ett citat av hur vissa, då, såg på Gotland.

Hans utrikespolitisk a uppfattning var utpräglat defaitistisk. Ett litet land som Sverige kunde under ett världskrig inte göra annat än att falla undan för de vid tillfället starkaste makternas krav. En gång hade jag frågat honom, vad han ansåg att en svensk regering borde göra, om en stormakt fordrade – naturligtvis med försäkran att det blott gällde temporärt! – att få besätta Gotland. Söderblom svarade, att svenska regeringen borde bifalla kravet. Först trodde jag att han skämtade, men förstod snart, att han menade allvar.

(Staffan Söderblom, byråchef vid UD, senare ambassadör i Moskva. ”Jag” är C A Ehrensvärd.)

Jag hoppas att denna lilla citatsammanställning kan mana till viss eftertanke, men framförallt till historiestudier. Ett sätt att undvika den hybris som varje generation tycks kunna utveckla i tron att just den skådat sanningen, och är så mycket bättre än sina föregångare på att hantera svåra frågor.

Karlis Neretnieks

Enkelt med tillgängliga förband?

Reflektion

Väl och ofta talar många av våra folkvalda att vi skall ha ett modernt insatsförsvar med snabbt gripbara förband tillgängliga här och nu. Grunden till att mäta graden av snabbt tillgängliga förband är dess personaluppfyllnad. Dock är personaluppfyllnaden ej likställt med effekten det tillgängliga förbandet kan leverera. Det vill säga en logistikbataljon kan vara fullt uppfyllt enligt gällande personalramar, men saknar personalen adekvat utbildning blir effekten låg och motsvarande gäller på samtliga förbandstyper.

Den insatsorganisation (IO) som dagens Försvarsmakt jobbar i och mot skall till del bestå av kontinuerligt tjänstgörande personal och till del tidvistjänstgörande personal. Kontinuerligt tjänstgörande personal avser yrkesofficerare och kontinuerligt tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän. Tidvis tjänstgörande personal avser reservofficerare och tidvistjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän. Således skall del av personalen ha en hög grad av tillgänglighet och del av personalen en lägre grad av tillgänglighet. Intill respektive förband är uppfyllda enligt det nya personalförsörjningssystemet är tidigare värnpliktiga inplacerad i dessa förband, vilket benämns personalreserven. Således för varje nyanställd GSS/K eller GSS/T flyttas en tidigare värnpliktig ur personalreserven bort från sin plats i insatsorganisationen.

Bemanningen av IO sker på frivillig grund. Således krävs det stora insatser av Försvarsmakten (FM) att attrahera och rekrytera dels rätt mängd individer dels individer med rätt förutsättningar för att kunna klara tjänstgöringen. En tydlig avgränsning måste dock göras och det är åldern hos den presumtiva soldaten. Bedömt bör ålderspannet som är intressant vara mellan 18-35 år för att kunna dels klara fälttjänstens krav dels erhålla en rimlig effektnivå av soldaten innan vederbörande ej klarar fälttjänstens krav. Därav bör ålderspannet vara ungefärligt det angivna. Nu vill jag poängtera att det är ej åldern som sätter en begränsning väl vid antagningsprövning utan det är lämpligheten hos individen, således genomförs det ej någon åldersdiskriminering (dock visar statistik från TRM av sk överåriga kontra rättåriga oftare friskrevs under värnpliktstiden).

Den 31 Januari 2014 var invånarantalet i Sverige 9,651,531 individer. Inom det aktuella ålderspannet 18-35 år fanns den 31 december 2013, 2,256,708 individer av dessa var 1,155,396 män och 1,101,312 kvinnor. Totalt sett har man en relativt stor urvalsgrupp att attrahera för att söka sig till FM. Dock är detta ej hela sanningen individen måste uppfylla ett antal minimikrav. Detta för att kunna påbörja sin tjänstgöring, dvs anses ha grundförutsättningar för att klara den. Totalförsvarets rekryteringsmyndighet (TRM) har statistik mellan åren 1994-2008 på genomförda mönstringar, detta kan ge en viss vägledning kring hur stor del som de facto har minimikraven för att kunna påbörja en tjänstgöring. Statistiken från 1994 är mycket bra, ur hänseendet att det är en mycket stor andel mönstrande 57,588 st. Varav 38,931 st är 18 år (totalt fanns 53,081 manliga 18 åringar 1994), 8,908 är 19 år, 2,426 är 20-27 år och 7,323 är 28-47 år.

Cirka 73% av den manliga årsklassen 18 åringar kallades till mönstring 1994. De resterande 27% har bedömt begärt uppskov för mönstring eller redan innan bedömts som olämpliga av Pliktverket för totalförsvarstjänstgöring pga olika skäl. Av de 18-åringar som 1994 genomförde mönstring var det 27,297 stycken som bedömdes lämpliga att inplacera för totalförsvarstjänstgöring inom olika tjänster och kategorier. Ur ett "nedslag" (således ej statiskt säkerställt) så ser vi att cirka 51% av en årsklass kan ses som lämpliga att genomföra någon form av totalförsvarstjänstgöring. Detta skulle innebära att på den manliga sidan av det aktuella åldersspannet är det 594,164 stycken som bedömt skulle kunna vara lämplig. Nu bedömer jag siffran är något lägre mht skador o dyl som uppstår samt normala åldersåkommor som kan diskvalificera för tjänstgöring. Så ett antaganden kan vara att cirka 500,000 män inom det aktuella åldersspannet har grundförutsättningarna för att kunna påbörja en tjänstgöring inom IO.

Ur denna då bedömt stora mängd, 500,000, män lyckades Försvarsmakten 2013 attrahera, rekrytera och påbörja grundutbildning (GMU) med 3,208 män, 2,609 av dessa slutförde grundutbildning. Av dessa 2,609 tog 1,073 anställning som GSS/K, 508 som GSS/T och 281 som HAGS, 665 har ej tagit anställning eller genomfört kontraktsskrivning med FM. Således har man lyckats attrahera, rekrytera, grundutbilda, samt anställa cirka 3‰ av det aktuella åldersspannet.

Världens enklaste sak skulle nu vara att peka finger på FM och säga att organisationen gör inte tillräckligt för att attrahera och rekrytera. Den som gör det har definitivt inte hela bilden klar för sig själv, det arbete som FM som myndighet lägger ned på rekrytering och framför allt ute på förbanden är stort, frågan som istället bör ställas är, vad har våra folkvalda gjort för att underlätta attraktionen och rekryteringen till dess främsta säkerhetspolitiska instrument, förutom att komma med ständiga neddragningar som gör FM till en osäker arbetsgivare.

Totalt nyanställdes 2013, 2,028 GSS/K (män och kvinnor som genomfört GMU eller värnplikt), utflödet av GSS/K var 946 individer. Totalt fanns det 5,391 GSS/K i FM 2013. Således med det utflödet valde nästan var femte GSS/K att avsluta sin anställning under 2013. Gör då tankeexprimentet att du ställer upp samtliga GSS/K på en lång linje, var femte av dem väljer att avsluta sin anställning, vilka konsekvenser tror du detta får för operativ effekt på förbanden? Jag låter frågan stå öppen så i och med att man är inne och berör områden som faller under sekretesslagstiftningen.

En konsekvens om man har ett utflöde på nästan hälften av inflödet kommer man inte komma ur spiralen av konstant soldatutbildning, likväl kommer det bli mycket svårt att genomföra adekvata förbandsövningar där man de facto övar och prövar förbandssystemen vilket i sig ger krigsduglighet. Det vill säga man kan ha uppfyllda förband vilket på pappret kan peka på att de är tillgängliga men de har de facto inte duglighet i att lösa sina uppgifter som de är ålagda enligt sin krigsförbandsspecifikation (KFS).

En annan konsekvens av "smalare men vassare" är en högre grad av teknikberoende för att nå en hög grad av operativ effekt. En högre grad av teknikberoende ger i sig en längre utbildningstid av GSS dels för att kunna handha systemen på ett adekvat sätt dels för att kunna utnyttja systemen rent stridstekniskt korrekt. Detta ger i sig att tiden för utbildning av den enskilda soldaten blir längre och därmed tar det även längre tid innan man kan börja öva förband. Förbandet är det som levererar den operativa effekten. Till detta skall även tilläggas att soldaten är arbetstidsreglerad, vilket gör att utbildningen i snitt blir 30% längre än under värnpliktstiden då soldaten oftan tog hand om sin utrustning m m under icketjänstetid.

Således det är mycket enkelt att som folkvald stå och säga "smalare men vassare", "högre operativ effekt", "högre tillgänglighet" m m. Tyvärr blir det allt tydligare att det är många av dem som använder sig av dessa ord, har föga förståelse och insikt i vad de egentligen innebär. Likväl hur vägen för att nå dit går till. Ofta talar man inom FM om tyngdpunkter eller dess engelska motsvarighet Center Of Gravity. Tyngdpunkten ligger i all väsentlighet kring att kunna attrahera, rekrytera, grundutbilda och vidmakthålla de anställda. Något som FM själv med all tydlighet sagt vid flertalet tillfällen. Frågan som då återigen kommer upp blir vad gör våra folkvalda för att möjliggöra detta?

Tydligt är att de folkvalda verkar anse att det är FM problem att lösa. Men vän av ordning ställer ju sig då frågan, är det verkligen FM problem att lösa detta? Dels om man som folkvald ser att rekryteringen går dåligt, personalen slutar i förtid dels att den säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde med all tydlighet de senaste fyra (4) åren markant har försämrats. Samtidigt genomför man en omfattande omstrukturering av FM som den säkerhetspolitiska situationen försämras. Ligger de inte då i egen intresset att ge verktygen för att snabbt nå dit? Enkelt beskrivet om det börjar brinna i bostadskvarteret och man ser att elden kommer mot ens hem så brukar man agera för att rädda det.

Avslutningsvis är det min fasta övertygelse att det är inte FM som skall bära skam huvudet över den nuvarande situationen, ser man nedifrån och upp så sliter de anställda oerhört för att nå i land med målsättningarna, ofta på bekostnad av sin egen sociala situation. Vi är snart inne på det fjärde (4) året med anställda förband, mig veterligen har våra folkvalda ofta fått höra att det krävs ett förmånssystem o dyl för att kunna ”ro iland” detta eller markant höjd lön inom samtliga kategorier, om man nu skall bibehålla det nuvarande personalförsörjningssystemet. Förslagen finns det handlar bara om att våga genomföra dem för att kunna nå iland med den nuvarande tyngdpunkten, så att den kan flyttas mot att nå en hög operativ effekt och tillgängliga förband.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Ekonomistyrningsverket 1
Försvarsmakten 1, 2, 3, 4(Svenska)
Rekryteringsmyndigheten 1(Svenska)
Statistiska Centralbyrån 1, 2(Svenska)

Allt var inte bättre förr – snarare lika illa (Del 1)

Av Karlis Neretnieks, generalmajor, tidigare chef för Försvarshögskolan, brigadchef mm.
Ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.

Många är idag förvånade över den politiska yrvakenheten över vad som sker i Ukraina, oförmågan att i försvarssammanhang planera i tid, och inte minst svårigheterna att när det gäller militära ting enas om substantiella åtgärder. De borde inte vara förvånande.

I helgen botaniserade jag lite i min bokhylla och fann bland annat boken ”I rikets tjänst”. Generalen Carl August Ehrensvärds memoarer, en ledande och i många stycken tongivande officer under 1930- och 40-talen, som med tiden blev Chef för Armén. Förutom att den beskriver hans militära karriär (läsvärt det också), så innehåller den avsnitt där han redogör för processen kring 1936 års förvarsbeslut, de svenska reaktionerna på Münchenöverenskommelsen 1938 och den försvarspolitiska utvecklingen fram till och med andra världskrigets utbrott.

Det är inte min avsikt att dra några långtgående paralleller med situationen då och med vad som sker idag. Mitt syfte är att genom ett antal citat, kursiverade, försöka förmedla den känsla av igenkännande, och i vissa stunder förstämning, som jag fick när jag ägnade söndagen till att läsa om delar av boken. De små texterna, inom parentes, nedanför citaten är förklarande tillägg av mig.

Inför försvarsbeslutet 1936

Allan Vougt var en av de främsta som pläderade för reservationen. Det gav ett ”neutralitetsförsvar”, något försvar för rikets självständighet erfordrades enligt hans mening inte.

(Allan Vougt, riksdagsman, senare försvarsminister. Reservationen innebar att Krigsmakten inte skulle ha någon reell krigföringsförmåga, utan var inriktad mot territoriell integritet i händelse av krig i omvärlden.)

Flera talare kritiserade att faran från det upprustande Tyskland nämnts. Elof Lindberg gick så långt att han protesterade mot att Adolf Hitlers fredsvilja hade betvivlats och framhöll att man i Frankrike tagit Rhenlandsmilitariseringen med lugn.

(Elof Lindberg, riksdagsman. Rhenlandet återbesattes av Hitler i mars 1936, det i strid med Versaillesfördraget som angav att det skulle var en demilitariserad zon mellan Frankrike och Tyskland)

”så blir det kanske i dessa länder svårt att hålla de professionella upprustningsivrarna tillbaka”

(Elof Lindberg, riksdagsman. Ett uttalande avseende vad svensk upprustning skulle kunna leda till i Norge och Danmark)

Statsministern var försiktig. Mycket tyder på att han varit beredd att ansluta sig till utskottsförslaget (viss upprustning). Men en av hans inflytelserikaste män, Ernst Wigforss, ville något annat. Han önskade att regeringen skulle falla på försvarsfrågan, då skulle ett utmärkt läge erhållas inför höstens andrakammarval.

(Statsminister var Per Albin Hansson, Ernst Wigforss var finansminister)

Den andra, och avslutande, delen kommer imorgon och omfattar tiden från Münchenöverenskommelsen 1938 och fram t o m 9 april 1940 (det tyska överfallet på Danmark och Norge).

I skuggan av den första Bosnien-bataljonen BA-01 – del iii

Regementskollegan och yngrekursaren löjtnant Hedelin är plutonsbefäl i den första Bosnienbataljonen (BA 01), jag ser honom på SVT Rapport – han och några soldater är på väg in i ett hyreshus där kroater och bosniaker har gjort sitt bästa får att ta kål på varandra. Det var mycket stökigt hösten 1993 runt Vares och media rapporterade rakt in i våra vardagsrum. Det blev väldigt påtagligt – svenska soldater och befäl mitt i ett krig bara några hundra mil bort, i Europa.

Jag var ju själv officer på trupp, hade en mission i bagaget – en helt annan mission – men också en mycket klar vilja att göra något aktivt. Jag hade studerat och skaffat några betyg på universitetet med statsvetenskap och fred- & konfliktstudier som huvudsakligt intresse. Jag tyckte mig kunna förstå de stora dragen och läste allt jag kom över om Balkans problem, dess historia och utmaningar. Jag minns särskilt, då 1993, att Kosovo framstod ha särskilda utmaningar att hantera. De fick vi vittna några år senare.

BiH

Emellertid var jag ju mitt i truppåren och jag hade fört hyggligt mycket befäl över olika skytteplutoner men också gjort två skarpa krigsförbandsövningar (KFÖ), varav en som norrlandsskyttekompanichef. Ett år som plutonsbefäl vid övningskompaniet på infanteriets stridsskola i Borensberg, hade också gett mig en verklig duvning i strid, stridsskjutningar och att föra pluton och delvis kompani. Kort sagt – jag hade både förmåga och motivation för att vilja göra skillnad på Balkan.

Livgrenadjärbrigaden i Linköping på I 4 hade precis börjat ta tag i uppgiften att organisera och utbilda den andra Bosnienbataljonen. Det var sent hösten 1993 och det började lacka mot jul. Det visade sig att det var ohyggligt utmanande att rekrytera. Svenska folket hade ju följt överste Henricssons bataljon ganska noga – media hade rapporterat livligt med stor frenesi. Kriget i Bosnien hade med andra ord blivit en svensk angelägenhet, och det ända upp till statsminiseter Bildt som förde egna lägeskartor över insatsen.[1]

Det var nog inte så konstigt att det var svårt att rekrytera, kriget rasade och media rapporterade samtidigt som folket i Bosnien led allt värre. Klart som faan att normalt folk ryggade tillbaka. Det var också bland det allra svåraste rent personligen – att trots 30 år fyllda tala om för sin omgivning att jag avsåg söka en plats på den kommande Bosnienbataljonen. Redan där – i rekryteringsstadiet – hamnade den andra bosnienbataljonen i skuggan av den första bataljonen – alla vill delta i en ”förstainsats”. Nu var det rekordfå som sökte FN-tjänst – Bosnien var farligt och dessutom fanns delar av en bataljon i Makedonien (Nordbat 1) samt en bataljon i Libanon fortfarande.

Efter några turer till Linköping så blev jag uttagen till chef för 1. Pansarskyttepluton vid 9. Pansarskyttekompaniet vid Nordiska bataljonen (Nordbat 2)[2] och dess andra bataljonsomgång – Balkan 02 –> BA 02.

ÖB besök. memgård, C. Svensson, Drugge

ÖB Owe Wiktorin besöker BA 02 och 9. Kompaniet. Närmast till vänster om ÖB är kompanichef Memgård. Till höger om ÖB är stf bataljonchef, den danske övlt Lars Møller och bredvid honom bataljonchef Christer Svensson.

Inryckning och utbildning grundades på en fin gammal svensk effektiv utbildningstradition i armén – KFÖ-metodik! I slutet av januari ryckte därför respektive kompanis befälslag in på Swedint i Södertälje. Det 9. pansarskyttekompaniet; kompanichef Memgård från I 4, ställföreträdande kompanichef Drugge från I 19 och fyra pansarskytteplutonchefer och fyra ställföreträdande pansarskytteplutonchefer samt kvartermästare och möjligen någon fler. Jag fick en utmärkt human & kompetent reservofficer till ställföreträdare – löjtnant Joakim Breman. Han var från P 4 i Skövde och var betydligt mer van av mekaniserade förband. Vi kompletterade varandra bra på så sätt – jag hade genom åren som yrkesofficer en god erfarenhet av truppföring och trupputbildning men från andra typförband i infanteriet.

De första veckornas befälsutbildning på Swedint drevs i högt tempo och var mycket effektiva. När några ur den insatta första bosnienbataljonen kom hem för att briefa oss och hålla i vissa utbildningsmoment – ja då framstod kriget i Bosnien än mer naket framför oss. De bilder, samtal och utbildningsmoment som BA 01-befälet höll i gav en mycket osminkad försmak av vad vi kunde vänta oss. När så överste Henricsson själv dök upp på Swedint och höll en föreläsning om läget i operationsområdet – ja då var det både knäpptyst och säkert en del ångest i rummet.

 

[1] Jag har inte mer belägg för Carl Bildts lägeskartor än de trovärdiga källor jag stött på genom åren.

[2] Nordbat 2 bestod till ca 80 % av svensk personal och materiel och hade sjukvårdsenheter och helikoptrar från Norge och ett stridsvagnskompani från Danmark. Nordbat 1 var den nordiska bataljonen som sedan januari 1993 grupperades i Makedonien.