månadsarkiv: april 2014

Kommunist och Byråkrat !?



Så var det då ånyo dags för en ny debattrunda med Fredrik Schulte. Den nymoderata riksdagledamoten som alltid har en mängd med åsikter om ett ämne han alldeles uppenbart har mycket begränsad kunskap och erfarenhet av - försvarsfrågan.

För de av er läsare som inte känner till Schulte så gjorde han sig ett namn i försvarsdebatten för ett och ett halvt år sedan genom att tycka att "propotionerna är på gränsen till larviga" och påvisade detta genom att hänvisa till att Sverige till skillnad från vad alla vi försvarsdebattörer hävdar - genom att läsa på webbsidan www.globalfirepower.com där det (vid den tidpunkten) framgick att Sverige hade en enorm flotta, ett gigantiskt flygvapen och armé med oerhörda mängder materiel, och att vi därmed inte skulle klaga!

Detta gedigna klavertramp kommenterade jag i ett blogginlägg. Problemet var ju att det inte var ett enda rätt på webbsidan som Schulte refererade till och tvingades på grund av detta senare göra avbön i hela fem blogginlägg om försvaret.

I januari innevarande år så återkom Schulte med sitt årliga inlägg i försvarsdebatten och gick där till frontalangrepp på ett antal punkter. En av de saker han verkligen la tid och kraft på att såga i sitt försvarsinlägg anno 2014 var att ondgöra sig över försvarets materielkostnader. "Sverige har kanske världens högsta andel av sina försvarsutgifter som materielkostnader." Schulte anser därför - helt utan någon djupare analys av läget - att materielanslaget är för högt. Punkt slut! Detta trots att såväl ÖB, politiska partier (S+FP+KD+SD), försvarsexperter samt riksrevisionen pekat på att anslaget för försvarsmateriel är grovt underfinansierad.

Schulte har heller inte noterat följande graverande fakta som Försvarsmakten har redovisat: För att åstadkomma beställd insatsorganisation IO14 så saknas i dag ca 30-50 miljarder för att anskaffa och omsätta materiel. Det som blir lite komiskt i sammanhanget är att detta är den organisation som Fredrik Schulte själv varit med och beställt då han 2009 satt i riksdagen för Moderaterna och då röstade JA till propositionen "Ett användbart försvar" som ligger till grund för det försvar vi har i dag, och som är underfinansierat, och i synnerhet när det kommer till materielen.


Med anledning av ovanstående bakgrund så ställde jag därför en fråga till herr Schulte med som handlade om hur han ställde sig till att regeringen och i synnerhet hans eget parti nu har vaknat ur den försvars- och säkerhetspolitiska törnrosasömnen och helt plötsligt vill lägga mer pengar på materiel än tidigare? Särskilt när Moderaterna utlovar fler flygplan, lv-robotar och ubåtar m.m. En linje som går stick i stäv mot Schultes egensnickrade analys och som därför skulle vara extra intressant att få höra reaktionen på. Detta renderade i en twitterdebatt mellan mig och Schulte i går kväll som fick ett minst sagt oväntad utgång.

Trots att till och med det egna partiet Moderaterna insett att materielanslaget är för lågt så hävdar Schulte fortfarande att anslaget är orimligt.


Detta följdes upp med ett påstående om Rysslands militära ambitioner. Trots kända fakta som GUBBE (Georgien, Upprustningsbeslut, Brott mot CFE-avtalet, Beredskapsövningar och Ekonomiska hot) samt det faktum att Ryssland alldeles nyligen med militärmakt har annekterat Krim och står på full krigsfot vid Ukrainas gräns, så anser Schulte att Ryssland inte har några ambitioner att använda sin militärmakt.


Man kan ju alltid ha olika syn på sakernas tillstånd, och det har Schulte all rätt till. Vi lever trots allt fortfarande i ett fritt land. Men det mest märkliga kom när debatten om nivån på materielanslaget fortsatte och Schulte blandade in, men framför allt ihop sakerna med svensk försvarsindustri. Schulte påstod bland annat att Sverige måste välja mellan ett försvar eller en försvarsindustri samt att vår materielanskaffning inte är resurseffektiv.

I vissa fall ger jag Schulte rätt, men det går inte att generalisera på det sätt som han gör i sammanhanget. Ett annat påstående var att Försvarsmakten nyutvecklar allt i stället för att uppgradera befintlig materiel. Undertecknad upplyste då Schulte att nyanskaffning är det tvärt om väldigt ont om eftersom det saknas väldigt mycket pengar. I stället är det just uppgraderingar som det till största del handlar om som vilket då ofta leder till halveringar av numerären på grund av den sviktande ekonomin. Exemplen är många. Stridsvagnar, stridsfordon,  återanvändning av delar från JAS 39 C/D för att bygga JAS 39E. För Marinens del finns det till exempel inte ett enda nybyggnadsprojekt när det kommer till ytstrids- eller stödfartyg. Här ska i stället allt uppgraderas, men inte ens detta ser ut att bli verklighet då Schultes kollega Enström på Jakobsgatan inte vill fatta de nödvändiga besluten.

Slutsatsen är därför att Schulte ger sig in i en debatt han inte riktigt behärskar på grund av att han inte är inläst på ämnet, och därmed även påstår saker som i visa fall är direkt fel. Samtidigt ger jag honom rätt i att Försvarsmaktens anskaffning/upphandling bör gå att effektivisera. Men det är i sammanhanget det lilla problemet då underfinansieringen är så omfattande som den är i dag. Men debatten tog här en helt annan vändning då Schulte plötsligt antydde att undertecknad är kommunist...??


Vilket följdes upp med att jag även var ....



Indirekt så påstår Fredrik Schulte att två myndigheter, Försvarsmakten och FMV är ineffektiva och slösaktiga. Det finns givetvis saker att göra inom båda dessa myndigheter, det är jag den första att tillstyrka - och har dessutom skrivit om många gånger. Men att så kategoriskt utmåla myndigheterna, och framför allt all den personal som varje dag försöker göra allt vad de kan för att försöka få ut så mycket effekt som möjligt trots en vikande ekonomi och vanstyre av sittande regering, känns inte helt schysst. I synnerhet inte när det är en folkvald riksdagspolitiker som indirekt är i högsta grad ansvarig för den politik som inriktar försvaret uttrycker sig på det här sättet.


Schultes antydan om att undertecknad skulle vara kommunist berör mig faktiskt inte det minsta, det var till och med lite roligt! Jag bekymrar mig däremot mer över Schultes totala oförståelse över hur försvaret fungerar (och inte fungerar), oförståelsen för Rysslands agerande och att han uppenbart inte har lyssnat det minsta på den allt mer intensiva försvarsdebatten. Att Schulte fortsätter hävda att materielanslaget är för högt trots att det saknas 30-50 mdr för att åstadkomma den av regeringen beställda IO14 är i sammanhanget det kanske mest beklämmande.

Men uttalandet om "kommunist" är trots allt det som väckt mest uppmärksamhet under dagen. Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg skrev detta på twitter i dag.



Svenska Dagbladets ledarskribent Sanna Rayman var också mycket uppmärksam och skrev om spektaklet på SvD ledarblogg. Jag har utöver denna uppmärksamhet även blivit kontaktad av andra Moderater som har bett om ursäkt å Schultes vägnar trots att det verkligen inte behövdes. Men tack ändå.

Ska jag vara helt ärlig så tycker jag det hela har utvecklats till att bli en höna av en fjäder, och jag hade om jag hade fått önska hellre sett att man tittade på sakfrågan om försvaret istället för att låsa på ett enskilt uttalande.  Jag konstaterar i detta sammanhang även en annan sak, nämligen att det här utfallet är en av baksidorna av att vi inte längre har värnplikt i Sverige. Förståelsen för försvaret har minskat radikalt, och kommer så att göra även fortsättningsvis. Schulte har inte genomfört värnplikt kan tilläggas.

Nehej, nu ska jag ta och lyssna på Arbetarbröder med min favoritgrupp "Knutna nävar" och läsa lite Marx...

Sveriges Solidaritetspolitik mot väggen – R.I.P

Försvarsveckan tjuvstartade redan igår kväll, då Svenska Dagbladet avslöjade innehållet i den amerikanska ambassadören, Mark Brzezinskis, anförande för den svenska Försvarsberedningen den 27 mars i år.

Enligt tidningen, som har tillgång till det dokument som ambassadören stödde sig på, så var det ord och inga visor som förmedlades. Mina första reaktioner strax efter midnatt:

1. Utspelet skärper kraven på de som är för en militär alliansfrihet. Hur Miljöpartiet kan komma fram till en nedskärning av försvarsbudgeten med 1,6 Mdr SEK efter detta klara budskap är svårt att förstå. Vänsterpartiet öppnade i anslutning till Sälenkonferensen för ökade anslag. Får vi se Jonas Sjöstedt deklarera + 20 Mdr SEK/år som Vänsterpartiets långsiktiga mål?

Försvarsviljan är just en viljesak, och med kraftiga tillskott går det att skapa ett någorlunda respektabelt försvar. Vårt militärgeografiska läge är nu mycket mer gynnsamt än under Kalla kriget. USA:s högste representant i landet var dock inte överraskande skeptisk till att försvarsutgifterna skulle öka tillräckligt mycket.

2. Det inträffade åskådliggör vådan av att ha ett alltför svagt försvar i förhållande till behov och ambitioner. Detta utgör exempel på en av absolut mest negativa effekterna med de senaste 20 årens drastiska försvarsnedskärningar. Vi blir mottagliga för påtryckningar, även av vänligt sinnade stater. USA som tidigare nedtonat den ryska upprustningen och doktrinära förändringar är uppenbart överrumplade av Ukraina, och detta kan vi lägga till en rad av flera missbedömningar under det sista decenniet.

3. President Obama ska också genom ambassadören också meddelat att vi varken är garanterade skydd enligt NATO:s artikel V (vilket vi redan visste) och att det inte finns något bilateralt säkerhetsavtal. Budskapet tydliggör skillnaden mellan gammal och ny politik. Långt in på 80-talet hade vi ett starkt försvar och ett hemligt avtal. Nu har vi ett betydligt svagare försvar och inga avtal.

Nu är ordvalet att vi inte är ”garanterade”, inte samma sak som att vi aldrig kan få militärt stöd. Det beror helt och hållet på situationen och vilka amerikanska intressen som står på spel. Men helt klart är att vi nu är mer ensamma än på över 70 år.

4. Eftersom Sverige nu i offentligheten fått meddelat att vi inte kan utgå från ett skydd, så ökar sårbarheten visavi Ryssland. Den ryske presidenten har fått en bekräftelse på vår situation samtidigt som vi ständigt rör oss mot NATO.

5. Det fanns flera anmärkningsvärda passager i tidningens uppgifter, men frågan är om inte:

”Enligt försvarsberedningens egna ord ska Sveriges försvar bygga på säkerhet tillsammans med andra. Frågan är med vem?”

tar priset.

Världens enda supermakt underkänner i två meningar den svenska säkerhetspolitiken, något som skulle kunna fälla en regering om det inte vore för att alla riksdagspartierna antog Solidaritetsförklaringen förra mandatperioden.

6. Detta skapar naturligtvis ett tryck på att Sverige bör överväga ett medlemskap. Om NATO-förespråkarna menar allvar med sin linje bör de ta ställning för en folkomröstning, eftersom vi nu fått ett besked att vi inte är garanterade något. De som framhärdar med den militära alliansfriheten bör titta ned i reformplånboken.

Ytterst är det svenska folket som måste ta sitt ansvar för sitt försvar, det går inte att abdikera och lämna över detta enbart till politiken. Vi har strax nått vägs ände. Försvarsberedningen lämnar sin rapport om 17 dagar, då vet vi vad politiken mäktar med när det gäller mental omställning till en ny säkerhetspolitisk situation.

Är nya ubåten A26 operativt relevant?



Sedan förfallet av försvaret på allvar inleddes genom de katastrofala försvarsbesluten -96, -00 och -04 så har Försvarsmakten i allt högre grad övergått att bli ett plattformsförsvar där avsaknad av relevant beväpning är en ständigt återkommande fråga inom samtliga försvarsgrenar. Detta är tyvärr utfallet av att den dimensionerande hotbilden "försvann" och den berömda pendeln slog i ändläget på andra sidan. Övergången till ett allt mer internationaliserat försvar som byggde på "långtbortistandoktrinen" var det allenarådande under en relativt kort period, men ändå hann mycket ändras.  Under de senaste 10-15 åren har Försvarsmakten därmed blivit allt mer uddlös, något våra politiker i ett allt mer yrvaket tillstånd nu försöker råda bot på. Men tänker våra beslutsfattare i rådande läge hela vägen, och är kunskapen om sakernas tillstånd tillräckligt djup för att rätt åtgärder kan vidtas?

Vi har den senaste månaden sett flera utspel i någon sorts "räddas det som räddas kan" aktion från Moderaternas sida när man nu verkar ha insett att förtroendet för det egna partiets försvarspolitik är kört i botten. Förslagen på anskaffning av materiel duggar tätt och i grunden är detta av godo. Men samtidigt får man nu inte springa på första bästa boll. All anskaffning måste vara genomtänkt och bära mot målet.

En "satsning" på 10 ytterligare stridsflygplan av JAS 39E är en av åtgärderna man pekat på ska öka den numera omtalade tröskeleffekten. Det innebär att den tidigare beslutade reduceringen av det totala antalet operativa stridsflygplan från 100 till 60 flygplan nu istället blir en lite mindre reducering från 100 till 70 flygplan och kan därmed omnämnas som en stor satsning i den politiska retoriken.

Men som Wiseman så förtjänstfullt påpekar i sitt inlägg "den icke existerande arsenalen 1 och 2" så har inte stridsflygsystemet i dag ett enda relevant attackvapen mot markmål anpassad för strid mot en kvalificerad motståndare, och mot sjömål så är det fortfarande den nu 35 år gamla RB-15F med en räckvidd på ca 70 kilometer som är det dimensionerande vapensystemet. Den kvalificerade bombkapseln BK-90 Mjölner som vi tidigare förfogande över men som vår egen regering lika snabbt som den kom - sedan också avvecklade - då man ansåg att det var ett jättefarligt klustervapen... Detta är bara ett exempel på vapensystem som inte är ersatt av något annat, och så fortsätter det.

Vi har därför i dag ett flygvapen utan relevanta attackvapen. Den antågande vapenlösheten gäller i allra högsta grad även Marinen, något jag avhandlade i ett inlägg redan för drygt två år sedan.


I det här inlägget tänkte jag dock uppehålla mig vid två av de system som regeringen och i synnerhet Moderaterna i tider av nyväckt försvarsvilja nu pratar sig varma för, nämligen anskaffningen av det nya ubåtssystemet A26 och anskaffningen av kryssningsrobotar. Två mycket viktiga förmågor som rätt använda kan skapa hög tröskeleffekt.

Varför kryssningsrobotar skulle tillföra avsevärd förmåga har kollegorna Wiseman och Wiktorin redan avhandlat. Här finns inte mycket att tillägga i sak så när som på en sak - en diskussion om nyttan av ubåtsbaserade kryssningsrobotar och/eller sjömålsrobotar kopplat till det numera mycket omtalade och omtvistade projektet A26.

Men vi ska börja med att titta på drivkrafterna som legat bakom utformningen och bestyckningen av den nya ubåtstypen. Man bör i detta sammanhang även ställa sig frågan om ubåten A26 är operativt relevant givet dagens omvärldsutveckling utan ombordbaserade robotsystem?

Ubåtarna har tidigare alltid haft som huvuduppgift att kunna bekämpa fientligt överskeppningstonnage med torped samt framskjuten minering. Det har inneburit att en potentiell angripare alltid har varit tvungen att ta med detta i beräkningarna, något som binder resurser. Ubåtar har även alltid haft de sekundära uppgifterna dold spaning/underrättelseinhämtning samt ubåtsjakt, något som i tider av fred helt naturligt utgjort den huvudsaklig verksamheten för ubåtarna och dess besättningar.

För att åstadkomma ovanstående huvuduppgift har svenska ubåtar har under de senaste åren haft den tunga torpeden som huvudvapensystem. Torped 613 som var dominerande under 80- och 90-talet med en räckvidd på ca 20 kilometer har i dag ersatts av den nyare torped 62 med en räckvidd på ca 40 kilometer. Detta är med andra ord det dimensionerande vapensystemet för dagens ubåtar och kommer enligt liggande plan så att även vara för framtida ubåten A26. En sådan torped är trådstyrd och färdas i vattenvolymen med en hastighet av ca 40 knop vilket innebär att det tar ca 30 minuter att nå målområdet på maximalt skjutavstånd under förutsättning att ubåten har sonarkontakt med målet och att man ej får trådbrott vid fel tillfälle i skottfasen. Dessa torpeder är det enda vapensystem vi kommer att ha på ubåtar som enligt uppgifter i media kommer att kosta runt 4 miljarder kronor stycket. Personligen anser jag att det i en framtida eventuell stridssituation kommer att ge för lite effekt än vad systemet med en utökad vapenarsenal hade kunnat åstadkomma.

Tittar vi på utvecklingen inom ubåtsvapnet under de senaste åren har dessutom antalet torpedtuber successivt reducerats efter Västergötlandsklassen, och på A 26 har man totalt bara fyra tuber jämfört med nio på VGD.
Näckenklass: 6x53cm torpedtuber + 2x40cm torpedtuber / 15 torpeder. 
Västergötlandklass: 6x53cm torpedtuber + 3x40cm torpedtuber / 18 torpeder.  
Gotlandklass: 4x53cm torpedtuber + 2x40cm torpedtuber / 18 torpeder. 
A26: 4x53cm torpedtuber / ? torpeder.
På A26 har antalet torpedtuber reducerats till förmån för en Multi Mission Portal (MMP) som i praktiken är en tub på 6 x 1,5 meter avsedd för "flexibel last" så som undervattensfarkoster, miniubåtar och för att slussa ut dykare och specialförbandsoperatörer.


Att ubåten A 26 projekterades i början av den strategiska time-outen då Marinen hade uppenbara problem med att skapa ett existensberättigande råder det inga tvivel om när man läser dokument från mitten av 00-talet. Man kan skönja hur man med ljus och lykta i en tid av avspänning försökte finna argument till varför man behövde ubåten,  vad man skulle använda den till och hur den skulle utrustas.

År 2006 när vi var som allra mest indoktrinerade i den nya tiden där något militärt hot i vårt närområde inte fanns med på varken politikernas eller Försvarsmaktens karta så skrev FMV så här om den nya ubåten A 26 i sin tidning PROTEC.
Glöm massiva torpedsalvor mot invasionsflottor. Studien runt ubåt A26 skvallrar om att nästa generations ubåt kommer att vara en tusenkonstnär. Till sin hjälp har den obemannade undervattensfarkoster som löser det farliga grovjobbet. 
Redan i den inledande texten kan vi skönja att det här inte kommer att bli en vanlig ubåt med vanliga uppgifter. Den eviga freden var här och man använder lite raljant begreppet invasionsflottor som ett samlingsnamn på den kvalificerade väpnade striden som man bedömde som en "icke fråga" eftersom man till och med tog fram en plattform med mindre bestyckning och primärt avsedd för andra uppgifter än som tidigare - att kunna bekämpa ytfartyg.

Så länge ubåtar existerat har storleken på vapenlasten och antalet torpeder i vattnet varit ett av de viktigaste måtten på vad som är en ”bra ubåt”. De svenska ubåtarna togs fram för att möta en invasionsflotta över Östersjön. Ubåtarna skulle möta fienden tidigt, och avfyra massiva torpedsalvor för att sänka så många fartyg som möjligt.
– Men våra ubåtar har alltid använts till annat än de varit avsedda för. De har agerat på verkliga uppdrag, som inte gått ut på att sänka en flotta, säger Mats Abrahamsson.
Det Mats Abrahamsson missar i sammanhanget är ubåtar och övriga vapensystem som Sverige förfogar över aldrig har planerats för att behöva användas. Ubåtar har i allra högsta grad alltid bidragit till den avskräckande förmåga som det i dag är lite si och så med. Bara vetskapen om att det kan finnas X antal ubåtar som kan påverka överskeppning av trupp till Gotland eller fastlandet bidrog till att en potentiell angripare skulle tänkte sig för både en och två gånger.

De obemannade undervattensfarkoster som är aktuella karakteriseras av att de är relativt långsamma, men därmed också mycket tystgående med en låg energiförbrukning. UUVerna kan ges i uppgift att gå upp i floder eller kanaler för spaning och avlyssning djupare in i insatsområdet. Och under tiden ligger moderubåten på tryggt avstånd.
Så här skulle A 26 säljas in! För den som läst Jan Guillous bok Madame Terror som kom ut samma år som denna artikel skrevs, så utgjorde marknadsföringen av A26 en förlaga till Guillous ubåt med de två "krabbögonen". Det man här syftar på är undervattensfarkosten AUV 62 eller "Sapphires" som den kom att kallas på senare tid. Än så länge har Försvarsmakten inte beställt ett enda exemplar, men har för avsikt att försöka få regeringen att beställa 3(!) farkoster. I materielplanen benämns dessa som ASV MRÖJ och i grunden är det en del av det som genomförandegruppen strök redan 2008 men som då gick under arbetsnamnet TMS (Torped, Mina, Sensor).

Dessa sensorer var alltså den primära "bestyckningen" för ubåten under den strategiska time-outen. Men det ser i dagsläget mörkt ut på den fronten, och totalt tre farkoster räcker inte ens till två per ubåt så som det var tänkt från början.

Att kunna jaga ubåtar och ytmål är fortfarande en självklar förmåga för A26. Men då i självförsvar eller till exempel mot krigsfartyg som hotar civil sjöfart.
Även i denna passage kan vi konstatera att ubåtens förmåga till strid framställs som primärt defensiv och inte alls som offensiv och att det handlar om helt andra uppgifter än att det skulle handla om något hot mot Sverige.

Även om förmågan att slå mot flera mål på och under vattenytan är nedtonad är A26 designad att kunna uppgraderas om förmågan återigen krävs. Slagkraften blir då minst i likhet Gotlandklassen. A26 följer samma trend som för övriga system inom Försvarsmakten.
Den här passagen i FMV beskrivning av A26 gör att man verkligen höjer på ögonbrynen och får lite ont i magen. Den förmåga som i dag - efter ett antal år av dikeskörning - ånyo är efterfrågad är att kunna genomföra kvalificerad väpnad strid och bidraga till det nationella försvaret.

Man säger här att A26 skall kunna uppgraderas om förmågan återigen krävs(!) och då få samma slagkraft som den äldre Gotlandsklassen. Då ställer sig vän av ordning frågan huruvida det är "någon" som i tider av ett kraftfullt försämrat omvärldsläge nu har lyft frågan huruvida A26 nu bör uppgraderas?

När en ubåt kommunicerar med omvärlden ökar risken för upptäckt. Med utvecklingen av det nätverksbaserade försvaret kommer detta att vara annorlunda i A26. En lösning som studeras är att använda sig av flytantenner för att alltid vara nåbar oavsett operationsdjup.
Här drog man även till med att sälja in NBF som ett koncept i ubåten också. Exakt hur annorlunda man hade tänkt sig att sambandet med A26 kommer att bli framgår dock inte. Mig veterligen är det fortfarande inget annat än VLF/LF-sändning som kan nå ner till en ubåt under ytan. På bilder som spreds till media vid den här tiden kan man se att ubåten kommunicerar via satellit, något som är helt omöjligt annat än vid gång i ytläge eller nära ytan med en mast eller tornet över vattenytan.

Jag skulle dessutom vilja se den ubåtschef som kan tänka sig att åka runt med en släpantenn på, eller nära ytan. Då om någon gång ökar risken för upptäckt samt att det mest sannolikt kommer att generera oönskade ljudfenomen.

Med en förändrad lagstiftning kan man också tänka sig att understödja i polisiära sammanhang för att komma åt till exempel vapen-, människo- eller narkotikasmuggling. En ubåt i samarbete med polis och tull skulle kunna ligga dold i flera veckor vid en förväntad rendez-vous punkt för att därefter dokumentera och distribuera underrättelser om kriminell eller säkerhetshotande verksamhet. För smugglare kan det dessutom vara avskräckande att inte veta om eller när A26 plötsligt dyker upp ur vattnet.

I det sista stycket försöker man verkligen sälja in ubåtens roll i ett försvar som saknar en uttalad uppgift. Det militära ändamålet är som bortblåst och det är förhindande av smuggling som håller på att bli det dimensionerande verksamhet för en ubåt som kostar 4 miljarder.


Så såg argumentationen för A26 ut efter 2006. I dag har åter igen ett helt annat säkerhetspolitiskt läge vilket gör att ubåtens roll ånyo är (bör vara) tydlig. Det handlar inte om att försöka finna ett existensberättigande - det är åter igen givet - nämligen att utgöra en avskräckande tröskel för en eventuell angripare och vid behov kunna lokalisera och bekämpa mål utan att själv bli upptäckt.

En så pass potentiell ubåt som A26 borde givetvis bestyckas med kryssningsrobotar som komplement till torpeder. Detta skulle innebära en oerhörd förmågeökning som en motståndare inte skulle kunna räkna bort. Att dolt kunna bekämpa en utskeppningshamn där lastning av förstärkningar pågår skulle kunna åstadkomma mycket stor effekt. Nu är konstruktionen av A26 förmodligen så pass färdig att det enda alternativet som i bästa fall kvarstår är robotar som kan skjutas från befintliga 533 mm torpedtuber. Då finns det egentligen bara en robot på marknaden och det är ubåtsversionen av Tomahawk - UGM-109E med en operativ räckvidd på ca 1700 kilometer. Robotens längd i tuben är 6,25 meter vilket är kortare än den svenska torped 613 som är sju meter lång. Med andra ord skulle den få plats i en svensk torpedtub.






UGM-109

När det kommer till bekämpning av sjömål så är svenska ubåtar i dag helt hänvisade till att nyttja torpeder, och kommer enligt nuvarande plan så även att vara på A26. För att nyttja torpeder så krävs det ett förhandsläge, d.v.s. att ubåten måste vara på rätt plats p.g.a. både ubåtens och torpedens låga fart relativt ytfartygen. Ubåten måste dessutom oupptäckt komma relativt nära sitt mål för att kunna verka. En fientlig överskeppning kommer att vara eskorterad av ubåtsjaktfartyg och ubåtsjakthelikoptrar. För att kunna påverka en eskorterad överskeppning så innebär det en större risktagning för ubåten än om man hade haft vapen med större räckvidd än vad man har med torpeden.

Av den anledningen borde A26 åtminstone anpassas för att kunna bära sjömålsrobotar. I dag pågår ett arbete med att ta fram en ny sjömålsrobot till korvetter och JAS 39 som ersättare för RBS-15. Här har man ett gyllene tillfälle att även ta med aspekten sjömålsrobot från ubåt, något man i dag tyvärr inte alls tittar på.

Även här är ett av få befintliga alternativ på den västerländska marknaden en robot från USA, nämligen ubåtsversionen av Harpoon UGM-84 som är placerad i en ubåtkanister anpassad för en standard 533 mm torpedtub, samma som A26 kommer att utrustas med. Att inte möjliggöra för A26 att kunna bekämpa sjömål på större räckvidder än torpedens vore enligt min mening att underutnyttja potentialen hos denna nya ubåtstyp.

UGM-84 i 533 mm tubskanister

UGM-84 bryter ytan


Slutsatsen är ändå att A26 som ubåt i allra högsta grad operativt relevant och behövd. Den kommer i de flesta avseenden att vara bättre än sin föregångare. Men att bygga en ubåt för 4 miljarder som enbart har en trådstyrd torped med en teoretisk räckvidd på ca 40 kilometer är däremot inte relevant. Att inte bestycka ubåten med relevanta vapensystem så som kryssningsrobot och/eller sjömålsrobot är enligt min mening att göra samma misstag som vi har gjort med JAS 39 Gripen ända sedan den levererades till Flygvapnet. Vi köper en dyr plattform som vi sedan inte bestyckar med relevanta vapen.  Här borde det göras ett stort omtag i bestyckningsalternativet för A26 - om det inte redan är för sent. 

Ubåten som dold sensor för informationsinhämtning samt plattform för dolda undervattensarbeten inkl in/utslussning av dykare kan aldrig förringas, men om valet står mellan en stor sluss för dykare eller fler tuber för att möjliggöra nyttjandet av kryssnings- och/eller sjömålsrobotar från A26 så är valet för mig relativt enkelt! 

Göran Larsbrink om A26

I morgon bitti kommer jag att publicera ett längre inlägg och diskutera den nya ubåten A26 operativa relevans i en tid då det nationella försvaret åter igen är dimensionerande. Men innan dess så rekommenderas att se nedanstående video.

Den är inspelad i början av april under en ubåtskonferens i Australien. Vid podiet sitter den tyska chefen för TKMS Hans Christoph Atzpodien, och i publiken sitter den svenska pensionerade amiralen Göran Larsbrink, tidigare chef för strategisk materielförsörjning vid FMV, numera konsult.

Atzpodien får en fråga från publiken om spänningarna med Sverige runt projektet A26. Efter svaret begär Larsbrink ordet och talar klarspråk, något som uppenbart inte föll i god jord hos Atzpodien.



Här nedan finns dialogen sammanfattad (hämtad från den här webbsidan)



Kym Bergmann (Asia Pacific Defence Reporter):


…to Dr Atzpodien, we read in the European media that there’s a high level of unhappiness between TKMS and your Swedish subsidiary Kockums. Could you please comment on this for us?

Hans Christoph Atzpodien:

Just coming back to your question, actually as everybody knows we are the 100% owner of Kockums in Sweden, which in the meantime is renamed into TKMS AB. We have been invited to acquire it 15 years ago, and unfortunately now as Sweden has engaged in a national submarine program called A26 it seems that we are no longer wanted as a foreign owner— that is our perception. Of course we would have been open to any discussions and fair solutions to this new situation, but there was not much of talking—recently there was much more of, let’s say, force to deprive us of our basic ownership rights, and I can only hope that this will come to an amicable solution. Finally, at least I can say we are open for talks and have offered this various times, and I hope we will have a good solution for that in time because we feel first and foremost a responsibility also for the employees of the company.

Göran Larsbrink:

My name is Göran Larsbrink, retired Rear Admiral from Sweden. Normally there would have been speakers from Sweden here today, but there are reasons for not being here, and it’s just recently that the information about what’s going on has become public, and therefore I think it’s appropriate to mention a little bit about what’s going on since this has an influence on Australia’s choices.

And Sweden is today in a process to resume command over its own naval industry and thereby its own future. And this industry is classified as being of essential national security interests. As wrong as it was to sell Kockums to HDW in 1999, as right it is today to take it back and resume control. In doing so Sweden will be in control of and have the capability to design, produce and operate our own submarines, as well as to cooperate with whom Sweden wants to cooperate with in order to meet national security interests, all under the umbrella of government-to-government agreements. And in this Sweden possess all relevant IP and use it as we want, together with whom Sweden wants, and there is no one else that can use it without permission from our Government.

What is going on now is a swift and determined transition of submarine design and production competence from former Kockums to Saab. The infrastructure for production can and will be solved in different ways. The submarine program A26 is terminated, but instead the project NGS—Next Generation Submarine—will arise like a bird phoenix. Furthermore, there is a political will to substantially increase Sweden’s defence budget—thank you Mr Putin—including an increase of our submarine force from four to five submarines. And in this, the Government, the Opposition, all the defence authorities and the industry (meaning Saab) are agreed upon and are fully committed that it shall be done [inaudible] and successfully.

Hans Christoph Atzpodien:

Please allow me to just comment on this. Mr Larsbrink I think this is a surprising statement. You have to recognise first of all we are the legitimate owner of the company and we are living all together inside the EU, and I rate it quite surprising if you state here that you just take it back. We could, I was not going more deeply into that upon the question I was asked, but with this statement I have to because the measures to take it back resulted in hiring massively our skilled people without telling us, taking away the business licence or putting it on hold, not providing us with any further orders for shipyard in total and thereby destroying the industrial base and the employment base for almost a thousand people, and this is something which we cannot see in line with legal actions and we cannot see in line with responsibility for a company and for the employees.

(End)

Svenskar i världskriget

Det är alltid en särskild känsla att första gången hålla i en ny bok som man arbetat med.

Det har inte varit lätt att skriva detta inlägg. Saker har kommit emellan. Som deadlines för artiklar och, hela tiden, läget i Ukraina. Senast igår kväll blev jag rejält engagerad av hur rysk TV visade upp ID-brickan för den svenske officer (inbjuden observatör från Högkvarteret) som nu sitter fången som "krigsfånge".

Det är alltså med en ytterst absurd känsla som jag dock vill skriva om något som inte direkt handlar om det ödesdigra drama som nu utspelar sig i ett europeiskt land under blågul flagg. Men indirekt finns det väl kopplingar. Jag har alltså fått mitt första exemplar av en bok jag haft en del att göra med. Jag fann ett ex av de sällsynta upplagorna från 1917 för kanske tolv år sedan. Det kom inga fler upplagor efter 1917. Boken hette då Svenska hjältar vid fronten och författaren var den då nyligen stupade Elow Nilson, svensk frivillig i fransk uniform. Nilson blev en viktig del av kapitlet i Svenskar i krig 1914-1945 (första gången publicerad 2004) om de tusentals svenskarna i ententens och USA:s tjänst 1914-18. Jag hoppades också att något förlag i framtiden skulle ge ut Elows egen bok på nytt, för det var den verkligen värd. Så har nu alltså skett genom SMB och jag hade förmånen att få skriva ett nytt förord för den första upplagan sedan 1917.

Boken heter i dess första moderna upplaga Svensk frivillig vid Verdun 1916 och har fått tillägg som kartor och foton. När jag skrev förordet för upplagan 2014 hade jag faktiskt en viss känsla av att detta år på ett obehagligt sätt skulle komma att likna 1914, och avslutade därför med en jämförelse 1914-2014.

Låt oss trots nya illavarslande tecken dock inte drabbas av handlingsförlamning. Låt oss istället dra lärdom av gångna kriser och krig i Europa, hålla huvudet kallt och var och en göra något för svenskt totalförsvar. Känner du för militärt eller civilt försvar men har ingen uppgift? Då bör du bekanta dig med de frivilliga försvarsorganisationer som trots många svårigheter har överlevt och nu arbetar med större motivation. Själv tillhör jag Försvarsutbildarna och Hemvärnet och kan intyga att dessa organisationer har gett mig både personlig utveckling och goda vänner. Jag funderar på att även gå med i Civilförsvarsförbundet.

Fjärrstridsmedel – operationsmiljö och tröskeleffekt

Det finns en viktig distinktion mellan olika typer av fjärrstridsmedel; ballistiska robotar och kryssningsrobotar. Fakta delvis ur PerP 2013.

Ballistiska robotar

De ballistiska robotarna är ur vapenteknisk synvinkel mycket svåra att bekämpa och kommer så vara under lång tid framöver. De är i huvudsak oberoende av aerodynamisk lyftkraft och följer i stort sett en kastbana från det att bränslet brunnit slut till nedslag. Enklare ballistiska robotar har låg träffsäkerhet vilket begränsar deras användning som taktiskt vapen på det konventionella slagfältet. Emellertid har vissa ballistiska robotar god eller mycket god träffsäkerhet. Det som gör hotet från ballistiska robotar särskilt allvarligt är räckvidden, svårigheten att bekämpa dem och möjligheten att förse dem med massförstörelsevapen. Ballistiska robotar kännetecknas av en mycket hög hastighet vid nedslaget (1-2 km/s), vilket medför stor anslagsenergi som väsentligt förstärker verkan. De kan inte styras i den inledande delen av banan, utan går mot förbestämda mål.

The challange Ballistc

 

Iskander

Ett exempel på en ballistisk robot i Sveriges närområde är den Ryska Iskander (Nato betn. SS-26) med kort räckvidd – upp mot  500 km.

Kryssningsrobotar

Kryssningsrobotar är normalt 4-7 m långa och använder de aerodynamiska lyftkrafterna. De flyger med lång räckvidd mot ett i förhand bestämt mål. Mot slutet av flygbanan använder roboten egna målsökare såsom radar-, tv- och IR-målsökare. Ibland används två olika målsökartyper för att förbättra träffsäkerheten. Under del av flygningen har roboten möjlighet att kommunicera med insatsledningen och få nya måldata. Kryssningsrobotar kan användas mot fasta och rörliga mål till sjöss och på land. Det finns ett nära släktskap med sjömålsrobotar då delar av dessa vapenkategorier består av gemensamma komponenter. Sjömålsrobotar har av nödvändighet målsökare då fartyg rör sig. Den konventionella kryssningsroboten har en marschfart på cirka 800-1000 km/h. För att öka överlevanden använder huvuddelen av kryssningsrobotarna en låg flyghöjd (cirka 30 m) över land och ännu lägre över vattenytan. För att öka effekten i slutfasen kan kryssningsroboten stiga till cirka 200 m för att underlätta mållåsning för målsökaren eller spridning av substridsdelar. Djuppenetrerande stridsdelar kan innan nedslag göra stigningar till 1000-6000 m flyghöjd för att öka sin kinetiska energi vid träff. Den hypersoniska kryssningsroboten flyger i farter av 2500 km/h eller mera på höjder mellan 15-30 km och inflygningen mot målet sker med en brant dykvinkel. Den höga hastigheten ökar robotens penetrationsförmåga av de försvarande luftvärnssystemen. Dessutom har hypersoniska kryssningsroboten och ballistiska robotar liknande inflygningsbanor mot målet vilket ställer höga krav på luftvärnet.

Kryssningsroboten är utrustad med ett eller flera samverkande navigeringssystem, vilket tillsammans med en avancerad målsökare ger en mycket hög träffnoggrannhet. Kryssningsrobotar kan transporteras och skjutas i luften, på havet eller från marken. Räckvidden på 100-1300 km är, jämfört med ballistiska robotar, något begränsad. Men detta uppvägs av att de kan föras tillräckligt nära målet med en vapenbärare. Exempel på en flygburen kryssningsrobot är AGM-158 Joint Air-to-Surface Standoff Missile (JASSM).

Utvecklingen går mot miniatyrisering av elektronik, satellitbaserade navigationssystem, signaturreducering och förbättringar av motorteknik. Det medför att resursstarka stater kan förbättra sina system ytterligare. En ökad tillgänglighet av flera viktiga komponenter gör det realistiskt för mindre resursstarka stater och icke-statliga aktörer att utveckla och anskaffa kryssningsrobotar. Detta i huvudsak på den starka kopplingen mellan kryssningsrobotar och obemannade flygplan vilka ofta använder liknande eller samma teknik.

Den hypersoniska kryssningsroboten flyger i farter av 2500 km/h eller mera på höjder mellan 15-30 km och inflygningen mot målet sker med en brant dykvinkel. Den höga hastigheten ökar robotens penetrationsförmåga av de försvarande luftvärnssystemen. Dessutom har hypersoniska kryssningsroboten och ballistiska robotar liknande inflygningsbanor mot målet vilket ställer höga krav på luftvärnet.

Kryssningsroboten är utrustad med ett eller flera samverkande navigeringssystem, vilket tillsammans med en avancerad målsökare ger en mycket hög träffnoggrannhet. Kryssningsrobotar kan transporteras och skjutas i luften, på havet eller från marken. Räckvidden på 100-1300 km är, jämfört med ballistiska robotar, något begränsad. Men detta uppvägs av att de kan föras tillräckligt nära målet med en vapenbärare. Exempel på en flygburen kryssningsrobot är AGM-158 Joint Air-to-Surface Standoff Missile (JASSM).

Framtida operationsmiljö – Taktik och operationskonst

Teknikutvecklingen med allt mer precisa sensorsystem för inmätning av mål samt att dataöverföringskapacitet i transformationssystemen ökar, skapar tillsammans med allt mer effektiva långskjutande bekämpningssystem stora stridsavstånd. Förband och våra plattformar på marken, till sjöss och i luften kommer därmed att kunna upptäckas och identifieras på stora avstånd.

Den framtida operationsmiljön kommer därför att karaktäriseras av ett stort operativt djup. Detta är en utveckling vi ser särskilt tydligt i t.ex. Stilla Havet där Kina och USA utvecklar denna kapacitet – US har här sitt Air-Sea Battle Concept [ASB 130130]. Förmågan till precisionsbekämpning och att kunna göra specifika målval kommer således att bli allt viktigare.

ASB

Fjärrstridsmedel är därav viktig ur såväl taktisk som operativ synpunkt – alla måste nå en hög försvars- och operativ effekt där man kan bekämpa rörliga och fasta mål. Det kan röra sig om specifika målval och precisionsbekämpning mot viss infrastruktur och noder och militära högkvarter samt logistiknav, flygbaser och utskeppningshamnar samt förband under förflyttning. Rörliga förband bedöms bli särskilt utsatta för kinetisk och elektronisk bekämpning. Inte minst med tanke på dess sårbarhet och kopplingar till deras fysiska och elektromagnetiska signaturer.

I PerP föreslås att denna förmåga kan och bör finnas men man tar inte exakt ställning till vilket system eller i vilken operationsmiljö som fjärrstridsmedlen passar bäst.

Strategi – Tröskeleffekt

Målet för Sveriges säkerhetspolitik är ytterst att garantera landets politiska oberoende och självständighet.[1] Detta förutsätter förmåga att kunna hävda landets suveränitet. Därför bör utformningen av Försvarsmakten, oavsett omvärldsläge, ta sin utgångspunkt i närområdet. Försvarsmakten ska bidra till stabilitet och fortsatt fredlig utveckling i närområdet. Vid intressekonflikter eller andra destabiliserande händelser där säkerhetsläget gradvis försämras ska vår verksamhet och potential förebygga att militärt våld nyttjas som konfliktlösningsmetod. Strävan är att riskerna med en aggressiv militär handling blir så höga att en potentiell angripare avstår från att nyttja denna möjlighet. Det centrala i begreppet tröskeleffekt är [svensk] trovärdighet manifesterad genom politisk vilja och militär förmåga. Sverige (o Finland) som står utanför NATO och dess kollektiva försvar behöver därmed sträcka sin tröskelförmåga än mer – jfr Norge med sin Joint/Naval Strike Missile. (200-300 km)

Försvarsmakten torde kunna utöva en stabiliserande påverkan, genom ett aktivt uppträdande och ett militärt samarbete, utbyte och övningar med aktörer i närområdet. En egen militär förmåga att föra väpnad strid, inom ramen för ett trovärdigt internationellt samarbete, avskräcker en potentiell motståndare från att vidta oönskade åtgärder. Ytterst definieras tröskeleffekten av förmågan att förebygga att ett allvarligt hot övergår till ett väpnat angrepp på Sverige eller i närområdet. Försvarsmaktens bidrag till en hög tröskeleffekt bedöms vara central för Sveriges säkerhetspolitik.

 

[1] Regeringens proposition Ett användbart försvar 2008/09:140, 2009-03-19


Försvarssatsningen – en tummetott

I gårdagens debatt om kryssningsrobotar kunde vi höra ordet ”upprustning” användas om den framtida svenska försvarsförmågan. Det kommer naturligtvis av de olika utspel som görs i frågan, inte minst under regeringens presskonferens tidigare i veckan.

Om vi däremot går igenom vad regeringen de facto föreslår, när alla förbehåll, omfördelningar och undanstoppade siffror är värderade, så framträder en annorlunda bild.

Analys av förslaget för 2015-2018
(2019 till 2024 går bort, eftersom perioden till klart största del är ofinansierad och därför strider mot ”Krona för krona”-principen. För de som ändå undrar är de korrekta beloppen c:a 1 Mdr SEK mindre/år än uppgivet för 2023 och 2024 enl metoden nedan.)

Enligt regeringens underlag skall satsningarna uppgå till följande i perioden. Allt angett sammanlagt i förhållande till dagens nivå:

2015 +380 MSEK
2016 +495 MSEK
2017 +980 MSEK
2018 +1140 MSEK

Enligt talespersoner skall allting vara inflationssäkrat, men den lilla förrädiska fotnoten i underlaget noterar:

”Tillskotten i tabellen är i löpande priser respektive införandeår, men kommer att räknas upp i takt med framtida inflation.”

Detta innebär alltså exempelvis att de 485 MSEK som tillförs extra mellan 2016 och 2017 måste korrigeras för den inflation som varit fram till införandeåret, vilket vid 2 %-igt inflationsantagande blir 5,9 % mindre i dagens penningvärde = 456,5 MSEK. Därefter kommer den utgiften att räknas upp med inflationen. Så måste man göra för varje enskilt år, och ju längre tiden går desto större blir den effekten.

Nu stoppar det ju inte där, eftersom regeringen inte tog tillbaka den adminstrativa effektivisering man pålade Försvarsmakten och andra myndigheter, när man i februari annonserade förändringarna i vårbudgeten. För Försvarsmakten innebär det en minskning enl följande:

2015 -31 MSEK
2016 -100 MSEK
2017 -101 MSEK
2018 -101 MSEK

Men inte heller där är det färdigt, eftersom regeringen samtidigt passar på att lägga en del av finansieringen genom en omfördelning mellan Försvarsmaktens olika anslag. I underlaget ovan framgår det att man tar pengar från Försvarsmaktens insatser internationellt (Anslag 1.2) samt Forskning och teknikutveckling inom försvarsområdet (1.5).

Reduceringarna för dessa är totalt enligt följande:

2015 -30 MSEK
2016 -530 MSEK
2017 -550 MSEK
2018 -550 MSEK

Detta innebär att vi med tidigare annonserad effektivisering, viss inflationsurgröpning fram till och med respektive införandeår och finansiering utom Försvarsmakten kommer fram till följande tabell:

2015 +312 MSEK
2016 -124 MSEK
2017 +266 MSEK
2018 +443 MSEK

Försvarssatsningen bidde en tummetott.

FM budget 2014-2018

2018 har alltså försvarsanslaget ökat med cirka 1 % realt i förhållande till idag. Om det inte vore så tragiskt, så vore det spännande att se Robert Gustafsson komma in som Tony Richardsson och förklara denna ”oerhörda satsning”. Sidomyndigheterna FOI och Riksrevisionen uppger att de långsiktiga bristerna är 1,5-2 Mdr SEK/år för personal och 3-5 Mdr SEK/år för materiel för att verkställa beslutet från 2009. Då handlade det om en insatsorganisation för markoperativa insatser utomlands och territoriell integritet för att motstå systematiska kränkningar i närområdet.

Ett annat sätt att skära redovisningen på är att säga satsningen uppgår till 897 MSEK på fyra år totalt, vilket blir c:a 0,5 % upprustning. Det finns i dagsläget tyvärr heller inget som tyder på att det skulle bli en större satsning med oppositionen vid rodret, även om Vänsterpartiet har börjat att röra på sig och Socialdemokraterna ännu inte visat korten.

Till detta kommer den pågående olycksaliga kommandostyrningen från regeringens sida av Försvarsmaktens lönekostnader, där man bland annat styr myndigheten att växla heltidsanställda mot deltidsanställda och reduceringar av personal under de kommande åren, så att vissa förband blir stympade. Givetvis annonserar man en helt motsatt riktning i förslaget ovan. Det är inte utan att jag undrar om det är två olika departement som berett de olika inriktningarna.

………………….

Varför framhärdar jag då så mycket om försvarsförmåga och ekonomi? Jo, därför vi är i en direkt politisk konflikt med en stor granne i öster som börjar att visa sitt allra sämsta humör.

Vi bedriver generellt sett en aktiv, och mycket framgångsrik, utrikespolitik. När det gäller en politisk konflikt med Ryssland, så påtalar vi kränkningar av mänskliga rättigheter och den odemokratiska utvecklingen i landet. Vi försöker ha kontakt med, och stödja, demokratiska krafter i Ryssland. Vi står upp för Ukrainas rätt att själva välja sin egen väg. Allt detta är rätt och riktigt, och det tycker jag att vi ska fortsätta med.

Men, det gäller att ha en försvarspolitik som står i paritet med den aktiva utrikespolitiken.

Som USA:s sedemera president Theodore Roosevelt formulerade saken 1901:

”Speak softly, and carry a big stick.”

inte som granne till Ryssland med:

”Speak loudly, and carry a tiny stick.”

Långräckviddig bekämpning



Den här veckan präglas av diskussion om fjärrbekämpning och morgonen inleddes med att läsa om regeringens önskan att anskaffa kryssningsrobot. Jag saknar dock en del i diskussionen, vi har sett en viss teknisk diskussion på Twitter, vi har sett diskussioner kopplade till luftmaktsteori men vi har ännu inte diskuterat organisation och haft en grundelementsdiskussion.

Redan de gamla grekerna, eller nåja sedan vi kunde börja använda aerodyner praktiskt har man insett att luftstridskrafter ska ledas centralt för att få så hög effekt som möjligt. Uppdragstaktiken fungerar i ett fåtal fall längst ut på linan och av dessa fall så är det flesta fallen att se som konstutövande såsom improviserad isdans och parsimning. Ska vi däremot få effekt i målet gäller det att cirkusdirektören har koll på när sälarna spelar så att det inte krockar med clownernas uppträdande och uppvisningen i de romerska ringarna.

För att få rätt verkan i markmålet måste först jaktsvepet trycka bort eventuella försvarande flygplan, därefter måste SEAD/DEAD-roten/gruppen fälla bombkapslar (som vi inte har) eller skjuta HARM/ALARM (som vi inte heller har) mot det lätta luftvärn som skyddar bron i övre Norrland så att anfallsroten/gruppen kan skjuta Robot75 (som vi också saknar) eller fälla laserstyrd bomb (som vi har) och antingen själva belysa eller låta dom bombkapselfällande kamraterna belysa målet åt de som fäller. I det senare fallet krävs en noggrann samordning i tid och rum för att kunna nå verkan i bron. Att fälla vår stackars GBU-49 på GPS-koordinater är svårt då den tänkta fienden med största sannolikhet redan har störsändare för GPS och den ringa stridsdelen i bomben kräver direktträff i brons vitala delar för att förstöra den.

Jag har i detta korta exempel belyst vikten av dels samordning mellan de olika rollerna för att genomföra ett attackuppdrag enligt: FOI, ”Flygattackmot markmål”, Rapportnummer: (FOA-R--98-00955-201) och dels den materiel som krävs för att kunna genomföra detta. Vi ser att nyckeln för att framgångsrikt kunna nå målet med våra vapen är att verkansdelarna ska kunna överleva fram till målet. Här gjorde vi det genom att hålla det fientliga jaktskyddet stången, vi förstörde det fientliga luftvärnet och vi kunde då nå målet med våra vapens räckvidd. Vilka var utmaningarna?

Först så ska vi planera för uppdraget, räknar vi med att tre grupper (en grupp är fyra flygplan) ska genomföra uppdraget så historiskt sett med BAS 90 så har vi startat ifrån tre baser och med tanke på att inriktningsbeslutet ifrån 2009 reducerade stridsflygdivisionerna till 75% av sin ursprungliga storlek så får vi räkna med att behöva starta ifrån minst tre baser. Var ska det här uppdraget planeras? Vid en vald bas med personal som är dimensionerad för att stödja en halv till en division? Hur ska personalen vid den basen kunna veta de andra flygbasernas status? Vilka baser kan ladda, tanka och skicka en grupp var? Vi ser alltså att den stab som också kan taktisera med basernas förmågor och funktioner också bör planera för uppdraget och delge baserna med vad och vilken tid flygplanen ska vara färdigladdade och starta.

Skulle vi anta att vårt mål ligger i Slite hamn och är mer välförsvarat skulle vi kunna tänka oss att vår obefintliga bombkapsel och likaledes obefintliga Robot75 är otillräckliga för att komma igenom luftförsvaret. Vi behöver alltså ett fjärrstridsmedel som medger att skott avlossas på säkert avstånd och att robotarna genom uppträdande och egenskydd kan nå fram till målet. För det första måste vi se till att luftförsvaret får svårt att upptäcka våra robotar, det kan lämpligast göras med att skjuta några ADM-160MALDeller liknande robotar i lämplig formation kring våra fjärrstridsmedel. Därefter kan vi också låta våra fjärrstridsmedel bära egna motmedel som fälls/skjuts ut vid hot mot roboten. Även om vi varken har långräckviddiga attackrobotar eller MALD så inser vi att vi måste planera ett sådant här uppdrag men var ska ett sådant här uppdrag planeras? MALD skjuts ifrån flygplan, men som principdiskussion så kan vi lika gärna ha ett markbaserat markrobotförband som ska skjuta verkansrobotar ifrån Oxelösund och vi vill ha en grupp Gripen som skjuter robotar söderifrån. I det här exemplet accentueras behovet av en central uppdragsplaneringsfunktion.

I ett tredje exempel så kan vi tänka oss att slå emot fartyg som lastas i en hamn i Kaliningrad. Fortfarande samma princip men svårare omgivning med bättre luftvärn. Ska vi skjuta ifrån land, ifrån flygplan, kanske korvett i Östersjön eller kanske ifrån alla tre olika arenorna? Ska ett markförbands underrättelsefunktion planera för detta uppdrag? Naturligtvis inte, det är en central uppgift att samordna elden i tid och rum.

Skulle vi i de två senare exemplen välja att anfalla med våra SDB eller GBU-12/49? Kan vi ha laserbelysning eller fullgod GPS-funktion? Kan våra flygplan för några hundra miljoner överleva för att leverera bomber för en halv miljon per styck i målet? Alexanderhugget här är kryssningsrobot, en kryssningsrobot kostar som ett tjugotal bomber men fortfarande bråkdelar av ett flygplan och det investerade värdet i form av en pilot. Det finns fördelar med att samordna inköp av stridsmedel mellan olika försvarsgrenar och länder och det finns fördelar med att sprida så olika vapen som möjligt för att försvåra för fienden att försvara sig. En möjlighet är att låta spridningen ske inom länderna så att vi har en markrobot, en flygrobot och en sjörobot inom varje land. Finland som opererar med F-18 kan använda Taurus genom att Spanien redan har stått för dessa integrationskostnader, I Sverige har vi en flygintegration av Taurus på Gripen C/D. I våra länders marin så har vi vana att använda RBS15, en lösning är att tillsammans anskaffa robotar som klarar både sjö och markmål.

Vi måste också skaffa kompetens och stödsystem att centralt kunna planera dessa uppdrag. Både för flygplan och robot. Stödsystemet för Taurus medger att ett uppdrag planeras för maximal verkan och överlevnad av roboten inom en tidsrymd av 15 minuter. Historiskt hade vi i Sverige för luftförsvar av Sverige decentraliserat den ledningen. Attackeskadern, ÖB.s klubba skulle kunna starta ifrån flera baser utan radiosamband, kraftsamla i luften och anfalla målet samordnat i tid och rum, var en central funktion som planerades och till viss del luftledes centralt.

I all attackplanering och därmed val av mål (Targeting i USA) måste vi också anskaffa kunskap om de tänkbara målens beskaffenhet, vi måste också förstå våra vapens förmågor att verka mot dessa olika mål och vi måste också kunna förstå hur vi ska kunna ta oss fram till dessa mål, m.m. Den här planeringsprocessen kan man läsa mer om i ”Weaponeering and allocation".

Kryssningsrobot till flygvapnet är inte bara att köpa robotar och integration för att använda dessa ifrån flygplan utan det är ett helt koncept med många ingående delar. För att få högsta möjliga effekt till lägsta möjliga kostnad måste vi se detta som ett system där funktioner på både markarenan och sjöarenan ska vara delar av detta system.

J.K Nilsson

En dag full av kryssningsrobotar

JAS 39 Gripen med 2 x KEPD 350 kryssningsrobotar. Foto Saab

Dagen har minst sagt varit full av kryssningsrobotar. Till stor del av den anledningen att kryssningsrobotar i den svenska diskursen är något förknippat med 80-talets debatt om medellångräckviddiga kärnvapen i Europa. Det är ett problem för därmed hamnar debatten på samma plan som den om drönare. Man klumpar ihop en massa åsikter om hur fjärrstyrda vapensystem under namnet drönare och tror att det löser problemen att vända sig mot teknologin och inte användandet och de internationella regelverken som syftar till att reglera krigföring.

Åter till de svenska eventuella kryssningsrobotarna. Studio Ett i P1 avhandlade under eftermiddagen också kryssningsrobotfrågan, men ur framförallt ett inrikespolitiskt perspektiv. Ett inslag som även bygger vidare på analysen på SR:s hemsida.

Syftet med långräckvidd markmålsförmåga är att kunna påverka en motståndare från avstånd, både för att kunna nå verkan där denne är sårbar, men även för att kunna överleva själv utan att bli bekämpad av defensiva system som luftvärn. Detta går Johan Wiktorin förtjänstfullt igenom på Kungliga Krigsvetenskapsakademins blogg. Han tar även helt korrekt upp den uppgift som attackeskaderna hade, nämligen att kunna anfalla sovjetiska hamnar innan landstigningfartyg lämnat kaj. Konceptet återfanns även hos Marinen där svenska ubåtar skulle kunna ta upp striden redan vid den sovjetiska kusten med minor och torpeder.

Tyvärr upplever jag att Försvarshögskolans Magnus Christiansson var dåligt påläst frågan om långräckviddiga markmålsvapen när han intervjuades i Studio Ett. Konceptuellt är det inte något nytt för Sverige att kunna ta striden till motståndaren. Däremot har inriktningen på internationella insatser gjort att förmågan ej varit aktuell och likaså sprang utvecklingen redan på 80-talet ifrån den svenska flygburna förmågan i och med att det sovjetiska luftförsvaret blev mer kapabelt. Redan då projekterades för ett svenskt långräckviddigt attackvapen för anskaffning under 90-talet.

Christiansson gav tyvärr intrycket att anskaffning av vapen likt dessa skulle innebära ett starkare beroende av USA och det verkade även på honom som att Sverige, Finland och Polen skulle vara de enda länder i Europa och NATO som skulle få köpa vapen av det här slaget. Det är ett mycket olyckligt påstående eftersom en rad NATO-länder sedan tidigare har vapen av detta slag och mer kapabla än vad som nu diskuteras – dock ej amerikanska. Senaste gången NATO-länder exklusive USA använde kryssningsrobotar var när såväl Storbritannien som Frankrike och Italien använde dem mot mål av högt värde djupt inne i Libyen. Dessa robotar är ett europeiskt samarbetsprojekt. Andra exempel är Tyskland och Spanien som använder en annan kryssningsrobot som Sverige var med och utvecklade på 90-talet och som tidigare testats på JAS 39.

Det är djupt, djupt olyckligt att Christiansson drar slutsatsen att Sverige hamnar i knä på USA vid anskaffning av en långräckviddig markmålsförmåga eftersom så inte alls är fallet. Särskilt inte vid en anskaffning av en europeisk kryssningsrobot.

Vidare är en fördel med just dessa långräckviddiga attackvapen att de är ämnade mot fasta mål och därtill fasta mål av högt värde. Detta är mål vars underlag defensiva land som Sverige och Finland i högsta grad förbereder redan i förväg i fredstid. Därmed är alls ej är lika beroende av avståndsinhämtning av precisa målunderrättelser som vid rent offensiva och uppkomna operationer, som t ex Libyeninsatsen. En hamn i Sveriges närområde ligger där den ligger, liksom ett flygfält eller en bro. Målunderlag kan hämtas in och förberedas långt i förväg för de allra flesta av de aktuella måltyperna och så gjordes i stor omfattning under det kalla kriget där till exempel varenda bro i Sverige fanns förberedd som målunderlag liksom en rad andra mål. Moderna kryssningsrobotar har även bildsensorer för att själva på plats assistera med den slutliga precisionen genom att jämföra med inprogrammerade bilder och inte behöva förlita sig på exakta koordinater.


Några argument som framkommit i debatten:

Kryssningsrobotar är alldeles för dyra! Det har under dagen framställts som om dessa långräckviddiga markmålsvapen är väldigt dyra. Ja, de är dyra. Det är alltid militär utrustning eftersom det ytterst är ett så högt pris det handlar om nämligen överlevnad. En kryssningsrobot av de slag som är lämpade för Gripensystemet betingar en kostnad på ca 10 miljoner kr. Det är stora pengar, men då ska man veta att en modern jaktrobot kostar ungefär lika mycket. En laserstyrd bomb av den klena sort som Sverige anskaffat kostar ca en halv miljon kr, men det kommer då att krävas ett 20-tal bomber burna av >5 JAS 39 som därtill ska penetrera ett fientligt luftförsvar för att vara i närheten av att uppnå samma effekt som med en kryssningsrobot, buren av ett enda flygplan som därtill kan fälla roboten långt utanför det egna luftförsvaret.

Det är av just denna anledning som försvarsberedning efter försvarsberedning sedan Kalla Kriget identifierat kryssningsrobotar som det största hotet mot Sverige. De kan fällas utanför luftförsvarets räckvidd i mängd och vålla stor förödelse utan man kan nå egen verkan mot fällande plattform. Av den anledningen är kryssningsrobotar mycket billiga vapensystem!


Bör inte Sverige anskaffa samma vapenmodell som Finland om man ska verka för ett nordiskt försvar? Nej! Samverkan bygger på att kompletterar varandra. Inte att man tar med sig exakt samma. Här handlar det om sammansatta flygoperationer och vid planering av dylika handlar det om att nå verkan mot olika typer av mål. Respektive nation tilldelas mål efter förmåga. Något som blir mycket tydligt vid internationella övningar är vilka begränsningar Sverige har jämfört andra nationer när det gäller att verka mot markmål på grund av de typer av bomber som anskaffats under 00-talet. Högre "nordisk" förmåga är i så fall att Sverige anskaffar en annan modell av långräckviddigt attackvapen än Finland då alla modeller har olika karaktäristika i form av styrkor och svagheter.


Kryssningsrobotar är ett anfallsvapen! Tror någon på allvar att Finland har för avsikt att anfalla Ryssland med sina kryssningsrobotar utan att man själv först blivit anfallen? Knappast, men det är just en sådan retorik som motståndarna i debatten försöker applicera på Sverige.


Varför klarar man sig inte med de vapen som finns nu? Därför att de vapensystemen alla bygger på att motståndaren ska bekämpas på svensk mark. Birger Schlaug skriver under eftermiddagen i ett blogginlägg om kryssningsrobotar att "av inrikespolitiska skäl är Reinfeldt villig att göra Sverige till en krigsskådeplats". Det handlar egentligen om raka motsatsen. Genom att ha förmåga att ta striden till motståndaren höjer man tröskeleffekten, dvs den kostnad motståndaren måste beräkna för att överhuvudtaget inleda ett krig. Väljer motståndaren i alla fall att inleda ett krig finns möjligheten att även föra detta på annat än svensk mark. Det gör det inte utan att ha kvalificerade jakt- och attackvapen.


Ytterst hamnar man i den existensiella frågan "varför ha ett försvar överhuvudtaget om det inte ska kunna påverka motståndaren" för det är just detta som blir fallet om man inte anskaffar vapensystem som hänger med i den teknologiska utvecklingen. Det gäller inte bara inom luftmaktsteorin utan generellt.


Frågan om långräckviddig markmålsbekämpning är en fråga som behöver stötas och blötas mera och jag ser fram emot att Försvarsberedningen tar upp den i sin kommande rapport. Något annat vore märkligt med tanke på att både regeringen och Socialdemokraterna förespråkar en anskaffning av långräckviddig markmålsförmåga till JAS 39-systemet.


Höjd tröskeleffekt genom luftburen offensiv förmåga
Luftmaktsteori for dummies
Mer om svensk förmåga till markmålsbekämpning (del 1, del 2)


Sett på sociala medier: Vad säger facket om att regeringen vill ersätta kryssningsvärdar och värdinnor med kryssningsrobotar?

Svenska kryssningsrobotar – Ett djävulens påfund?

Dagens stora försvarspolitiska fråga har varit om Sverige ska skaffa sig kryssningsrobotar till våra stridsflygplan, något som jag delvis fick kommentera i Lunchekot: Ljudklipp längst upp på sidan.

Egentligen är uppståndelsen märklig ur tre aspekter:

1. Vi har redan kryssningsrobotar! RBS 15 som är en korträckviddig sjömålsrobot i olika varianter har funnits operativt sedan lång tid tillbaka. En kryssningsrobot är en styrd robot med en stridsdel som destrueras tillsammans med bäraren, förhoppningsvis i målet. Den lilla nyheten är möjligen att vi nu talar om en kryssningsrobot mot markmål, men…

2. Förr i tiden hade vi en hel flygeskader organiserad för anfall mot bland annat utskeppningshamnar och flygfält i Baltikum! Den så kallade attackeskadern/första flygeskadern/E 1 bestod av attackflygplan från fyra flottiljer och lydde direkt under ÖB. Anfallen skulle ske mot markmål med ostyrda bomber och raketer. Möjligheten att styra en robot med hög precision minskar generellt vapeninsatserna i förlängningen liksom risken för vådabekämpning, i synnerhet som moderna robotar kan jämföra en bild av målet i sin målsökare i slutfasen och välja autodestruktion på förprogrammerad plats om inte målet identifieras.

3. Detta handlar om reducerad risk och ett bättre luftförsvar!. Det är väldigt svårt att förstå vilka alternativ som motståndare till förslaget istället förespråkar. Försvarets uppgift är bland annat att skydda den egna befolkningens liv och hälsa.

En enig expertis menar att det i luftarenan gör sig bäst genom så kallat offensivt luftförsvar, där man anfaller motståndarens baser och ledningscentraler. Istället för att vifta med händerna för att stoppa en ligist att kasta sten mot ditt glashus, så använder man en käpp för att slå stenarna ur handen.

Att inte använda kryssningsrobotar för att stoppa en motståndare med taktisk offensiv innebär att de som är kritiska hänvisar våra flygförare med deras kvalificerade stridsflygplan att löpa gatlopp innanför räckvidden på ett av världens mest kvalificerade luftvärnssystem för att släppa en styrd glidbomb på 70 km avstånd, om vi tar Kaliningrad som exempel.

Den kvalitativa förmågehöjningen som anskaffandet av kryssningsrobotar mot markmål skulle innebära är en bra och nödvändig prioritering som höjer tröskeleffekten för Sverige. En eventuell angripare skulle bli tvingad att vidta en mängd skyddsåtgärder och kanske till och med själv få uppträda mer riskfyllt för att kunna komma åt våra plan längre bort, som ju en räckvidd på 35-60 mil innebär när det gäller medelräckviddiga kryssningsrobotar.

Det innebär att åtgärden både är mer konfliktdämpande vid kriser och mer effektivt vid väpnad konflikt än alternativen.

…………………………….

En bra åtgärd som det verkar bli bred uppslutning kring, av kommentarerna att döma. När man ändå håller på skulle man med fördel kunna titta på en uppgradering av vår förmåga för sjömålsbekämpning också.

Men någon svensk upprustning, som några journalister frågat mig om under dagen, pågår inte. Mer om detta i morgon!

I Krimkrisens Skugga Del 3 – Storm i ett halvfullt glas

Sammanfattning

Den Ukrainska krisen fortsätter trots samtalen i Genève. Krisen kommer bedömt även eskalera dels utifrån vad man kan tyda av ryska uttalanden och utifrån att Ryssland vidtar åtgärder för att skydda sina företag. Dels utifrån att NATO nu även påbörjat sin förstärkning av dess östra flank, de Baltiska staterna samt Polen, samt att västländerna verkar vara beredd att genomföra ytterligare sanktioner. Krisen kommer bedömt allvarligt påverka säkerhetssituationen på kort sikt i Östersjöregionen och på lång sikt ha en negativ inverkan i Östersjöregionen. En högre grad av ökad militär aktivitet från båda parterna, Ryssland och Nato, kommer ske och därmed även en ökad risk för incidenter i vårt närområde.

Analys

Allmänt.När det framförhandla vapenstillestånd mellan den styrande övergångsregeringen i Ukraina och de pro ryska grupperingarna i östra Ukraina nu har upphört att gälla går den Ukrainska krisen in i en ny fas. Dels utifrån att konflikten i Ukraina fortsätter dels utifrån att NATO åtgärdsplan för att förstärka försvaret av alliansen östliga stater har påbörjats.

Vad avser konfliktens fortsättning har Ryssland gjort det än tydligare, främst genom Utrikesminister Sergei Lavrov, att om Ryska intressen påverkas i Ukraina, skall ses som den rysktalande delen i östra Ukraina, så är man beredd att med vapenmakt gå in och påverka situationen. Likväl har man vidtagit åtgärder för att minska skadeverkningarna av ytterligare sanktioner, bör ses som att man är beredd att eskalera konflikten ytterligare några steg för att nå det mål man har, som kan påverka ryska företag.

Krisen kommer tydligt påverka vårt närområde och främst Östersjöregionen. Detta område är intressant ur två hänseenden dels passerar den ryska gasledningen, Nord Stream, genom Östersjön. Dels skall denna gasledning skyddas av den ryska Östersjöflottan. Likväl förflyttas en stor mängd Ryska varor genom Östersjön vilket ytterligare förstärker dess ekonomiska tyngdpunkt. Detta gör att området har ett tydligt ryskt säkerhetspolitiskt intresse. Således var det för Ryssland redan innan krisen i Ukraina ett säkerhetspolitiskt tyngdpunkts område. Med den aktuella krisen accentueras detta tyngdpunkts område än tydligare vid ökad militär aktivitet från en annan part dvs i detta hänseende NATO.

NATO.Utifrån Rysslands agerande dels under Krimkrisen dels under den nuvarande krisen i östra Ukraina har NATO vidtagit ett antal åtgärder. Åtgärderna syftar främst för att stärka de åtaganden som krävs utifrån det kollektiva självförsvaret enligt artikel 5. NATO har framhävt att man kommer genomföra förstärkningar till de områden som känner sig hotad i dagsläget av Rysslands agerande mot Ukraina.

NATO tar den nuvarande säkerhetspolitiska utvecklingen på största allvar, likväl ser man troligtvis att den negativa utvecklingen kommer fortsätta på sikt, man ser dels till den nuvarande situationen dels på längre sikt hur man skall uppfylla de krav som organisationen har på sig. Detta görs genom att man genomför aktiva åtgärder under 2014, hur dessa skall fortsätta under 2015 samt vilket agerande man skall ha på än längre sikt.

Dessa åtgärder omfattar dels truppförstärkningar till Ryssland angränsande medlemsstater dels förstärkningar i staber för att påskynda planeringsarbeten bl a inom ramen för artikel 5, vilket uppstått som en konsekvens av den förändrade säkerhetspolitiska situationen. Likväl påtalas behovet av flera och större övningar inom ramen för artikel 5.

NATO gör en tydlig omriktning av sin verksamhet dels som ett led i minskningarna av dess internationella operationer dels som en följd av den säkerhetspolitiska utvecklingen. Fokus kommer således ej längre vara internationella insatser inom ramen för ett FN mandat utan en tydlig återgång kommer sker till det alliansen i grunden skapades för dvs det kollektiva självförsvaret. Detta i sig kommer även göra Sveriges situation något prekär, vi kommer vara mer utanför än med.

Till det nu tydligare utanförskap som kommer uppstå måste man även ta hänsyn till NATO generalsekreterares, Anders Fogh Rasmussen, uttalande vid folk och försvars rikskonferens i Sälen 2013. Då han tydligt klargjorde att antingen är man med i NATO, vilket gör att man kan ta del av det NATO erbjuder, eller så är man inte med, då kan man inte påräkna att man får ta del av det NATO erbjuder. Något som även USA President Barack Obama har belyst.

President Barack Obama uttalade sig, den 26 mars 2014, att det ej var på tal om ett NATO medlemskap för Ukraina eller Georgien i dagsläget. Likväl har man ej några omedelbara planer på en utökning av medlemsländer till NATO. Han ansåg även att Krimkrisen var ett tydligt tecken på att de Europeiska länderna nu måste öka sina försvarsutgifter. Detta för att NATO dels skall fungera som en effektiv organisation dels ha en avskräckande effekt.

Den största säkerhetspolitiska aktören i vårt närområde, NATO, genomför således en klar och tydlig omriktning mot vad de uppfattar som ett tydligt hot från Ryssland. Denna omriktning är även långsiktig, vilket innebär man anser att Ryssland kommer kvarstå som ett hot även efter krisen i östra Ukraina är överspelad, samt att denna hotbild kommer kvarstå under en längre tid, således är det ej några åtgärder man genomför i stundens heta för att uppfylla alliansens krav.

En mycket trolig händelseutveckling är att NATO kommer minska sina övningar inom ramen för t ex Partnerskap för fred (PfP) till förmån för övningar inom ramen för artikel 5. Vilket i sig är naturligt man kan inte ha både och, kostnad blir helt enkelt för hög då, varvid man prioriterar det alliansen i grunden är till för.

Likväl blir Sveriges situation mycket prekär när man genomfört en tydlig ominriktning av hela Försvarsmakten mot internationella insatser, i samverkan med andra säkerhetspolitiska aktörer, på bekostnad av en tydlig nedgång kring förmågan att föra högintensiv väpnad strid mot en hög teknologisk motståndare inom ramen för territoriellt försvar. NATO kommer betydligt snabbare kunna ominrikta sina medlemsstater mot traditionell väpnad strid kontra vad Sverige kommer göra i och med att Sverige måste göra det själv och inte i samarbete med någon annan som militärt alliansfri stat.

Ryssland.Den nuvarande bilden i Ryssland är att NATO kommer öka sin truppnärvaro markant längs Rysslands gränser på kort sikt likväl kommer NATO på lång sikt att etablera fler baser för att permanent kunna inkvartera trupp längs Rysslands gränser. Vad som måste beaktas kring denna beskrivning är att det troligtvis är de Baltiska staterna samt Polen som åsyftas från ryskt håll.

Likväl anser man att NATO försöker skapa en spricka mellan Ryssland och dess allierade dels enskilda länder dels inom CSTO. Detta genomförs med att utsätta staterna för moraliska påtryckningar och genom att övertyga de ledande politikerna samt befolkningen att det Ryssland genomför är omoraliskt. Likväl anser man att NATO försvarssamarbete (bör tolkas som t ex PfP) är ett led i detta.

Även en tydlig varning kring en utvidgning av NATO har framförts, President Vladimir Putins talesman Dmitrij Peskov uttalade sig om att hela den Europeiska säkerhetsstrukturen kan sättas ur spel vid en fortsatt utvidgning, likväl anser man att det samarbete som nu frysts mellan NATO och Ryssland enbart gynnat NATO och Ryssland har ej fått något gehör för sina åsikter i det dvs att samarbetet nu upphört är ingen förlust för Ryssland.

Rysslands utrikesminister, Sergei Lavrov, har bl a sagt att NATO använder dels Krimkrisen dels krisen i östra Ukraina som en förevändning att ena medlemsstaterna mot ett fiktivt hot från Ryssland och isolera Ryssland från omvärlden. Likväl anser Lavrov att NATO har en dubbelmoral då de å ena sidan godtar en statsledning som kommit till makten genom en kupp men å andra sidan ej godtar folkomröstningen kring Krimhalvön.

Rysslands vice försvarsminister, Anatoly Antonov, har även uttalat sig kring ryska förband runt Ukrainas gräns samt storleken på dessa, han menar på att detta är ett led i informationskrigföring mot Ryssland. Likväl förbereder sig Ryssland inte för något övertagande av Ukraina utan dess förband genomför rutin verksamhet och vanlig övningsverksamhet.

Rysslands vice premiärminister, Dmitry Rogozin, har bl a sagt att USA och NATO har kommit med öppna hot mot Ryssland kring den pågående krisen i Ukraina. Detta skall enligt honom tydligt visa på behovet av den pågående moderniseringen av de väpnade styrkorna likväl den fortsatta upprustningen och reformeringen av dem.

CSTO generalsekreterare, Nikolai Bordyuzha, delar även åsikten att det är utländska krafter som försöker skapa en spricka mellan CSTO länderna och mellan Ukraina och dess grannländer. Han beskriver även hur dessa krafter hade upprättat träningsläger i Ukraina och drivit dessa under flera års tid, vilket möjliggjort den revolt som skett i Ukraina och därmed skapat dels Krimkrisen dels krisen i östra Ukraina.

Den bild som förmedlas innebär i stora drag att situationen i Ukraina har uppstått pga att västliga krafter försöker skapa en spricka mellan Ryssland och dess angränsande länder. Detta skall även ha pågått under en längre tid, således det man säger är att väst destabiliserar situationen i Ryssland med dess angränsande stater för att själva kunna dra vinning av den. Många politiker, varav vissa har haft eller har en hög beslutsfattande position, i de forna Sovjetiska satellitstaterna har öppet under de senaste månaderna delat och berättat denna åsikt kring hur krisen i Ukraina har uppstått.

Denna sinnesbild är dock ej ny, den har förmedlats under en längre tid, t ex den instiftade "agentlagen" för att försvåra och i många fall förhindra att utländska ickestatliga organisationer (oftast organisationer som arbetar med rättssäkerhet eller mänskliga rättigheter) skall kunna genomföra sitt arbete i Ryssland, är ett led i denna sinnesbild kring hur västliga stater försöker destabiliserar Ryssland.

Östersjöregionen.Den kris som uppstått med Ukraina har gett på hand att NATO tyngdpunkt i dagsläget ligger kring Östersjöregionen. Denna situation kräver att organisationen tydligt visar för de Baltiska staterna samt Polen att man ej kommer lämna dem. Samt man kommer vidta åtgärder för att säkerställa dess säkerhetssituation som angränsande stater till Ryssland. NATO är dock tydlig med att dessa åtgärder ej skall eskalera situationen. Utan de skall ge en avhållande effekt för att på sikt deeskalera de spänningar som byggts upp mellan NATO och Ryssland.

NATO styrkeuppbyggnad i Östersjöregionen omfattar mark-, sjö- och luftstridskrafter likväl avdelas ledningspersonal samt lednings- och inhämtningsresurser till regionen. Ett tydligt budskap från NATO generalsekreterare är att man kommer genomföra en ökning av övningsverksamheten i Östersjöregionen med de förband som utplaceras där.

Vad avser markstridskrafter kommer man som en första åtgärder att förflytta 600 Amerikanska soldater ur 173. Luftburna brigaden från Italien till dels Polen dels de Baltiska staterna. Estland, Lettland och Litauen erhåller var sitt luftburet kompani á 150 soldater samt Polen erhåller ett luftburet kompani. Detta markbidrag kommer därefter ersättas av andra förband, som minst skall de Baltiska staterna samt Polen ha amerikansk marktrupp inom sina gränser intill årsskiftet.

Vad avser sjöstridskrafter så kommer fem (5) mindre fartyg, fyra (4) stycken mindre minsvepare och ett (1) stödfartyg, avdelas till Östersjöregionen, dessa fartyg ingår i NATO maritima snabb insatsstyrka. Fartygen kommer befinna sig i Östersjön den närmsta tiden (ingen bortre gräns har satts kring det maritima bidraget). Inledningsvis kommer styrkan stå under Norskt befäl för att därefter stå under Tyskt. Styrkan kommer i huvudsak genomföra minröjningsinsatser och besöka flera Baltiska hamnar.

Vad avser luftstridskrafter kommer tolv (12) stycken amerikanska jaktplan vara baserad i Polen intill årsskiftet. Kanada avdelar sex (6) stycken CF-18 jaktplan, likväl avdelar Frankrike fyra (4) stycken jaktplan dessa skall även vara baserade i Polen. Vad avser NATO incidentberedskap över de Baltiska staterna, Baltic Air Policing (BAP), så kommer denna att tre dubblas. USA har i dagsläget tio (10) stycken F-15 baserade och kommer öka detta till tolv (12) stycken. Därefter kommer det som minst vara tolv (12) flygplan intill Augusti månad 2014. Flygbidraget kommer då involvera Polen (4 st MIG-29), Danmark (4 st F-16 samt 2 st F-16 predestinerad för BAP dock baserade i Danmark) och Storbritannien (4 st Typhoon). Utöver detta tillkommer ett (1) AWACS flygplan baserat i Polen och eventuellt ytterligare ett AWACS från Frankrike. Detta innebär att i Baltikum kommer minst tolv (12) jaktplan vara baserade samt i Polen arton (18) stycken jaktplan som förstärkning, som en konsekvens av krisen i Ukraina.

Några öppna uppgifter finns ej i dagsläget att Ryssland genomfört motåtgärder mot NATO förstärkningarna genom att själv förstärka de västliga delarna av MD V, som angränsar mot de Baltiska staterna samt Polen, med ytterligare militära förband. Dock har man klargjort att man kommer möta upp den förstärkning som sker på det sätt man anser är lämpligt för att skydda sina gränser samt upprätthålla sin nationella säkerhet. Dock har Ryssland genomfört en stor mängd anflygningar mot Bulgarien sedan Krimkrisens början och dess fortsättning i östra Ukraina.

Således de förstärkningar som NATO genomför av sin östliga flank omfattar totalt sett en (1) reducerad luftlandsättningsbataljon och cirka 3 jaktflygdivisioner och en minröjningsstyrka utan sjöstridsförmåga. Dessa förstärkningar är inte stora och kan inte utnyttjas offensivt, utan enbart som defensiva åtgärder. Således går de i linje med NATO uttalade att de förstärkningar som tillförs ej är till för att eskalera situationen mellan Ryssland och NATO. Rysslands motåtgärder blir troligtvis framgrupperingar av luftvärnsförband mht att NATO prioriterat flygförstärkning, likväl bör en ökad patrullering med sjöstridskrafter ske mht minröjningsstyrkans verksamhet. Troligtvis kommer man även genomföra anflygningar mot Polen samt de Baltiska staterna likt det agerande man genomför mot Bulgarien.

Slutsatser

På kort sikt kommer troligtvis säkerhetssituationen i Östersjön allvarligt försämras mht NATO förstärkning i de Baltiska staterna samt Polen kommer föranleda ryska motåtgärder. Därefter kommer säkerhetssituationen att stabiliseras dock kommer det ej vara en återgång till en situation innan Krimkrisen utan totalt sett kommer vi se en försämrad säkerhetssituation i Östersjöregionen.

Två (2) faktorer föranleder denna försämrade säkerhetssituation. Den första (1) faktorn är det uttalade syftet från NATO att öka övningsintensiteten inom regionen dels med de tillförda förbanden dels med ytterligare övningar inom ramen för artikel 5. Den ökade övningsintensiteten kommer föranleda att Ryssland dels kommer följa upp verksamheten vilket medför ökade risker dels kommer de själva genomföra motövningar som ett svar på NATO övningar. Således har vi en nedåtgående säkerhetsspiral inom en tydligt avgränsad och geografiskt liten regionen, vilket föranleder att risken för incidenter är överhängande.

Den andra (2) faktorn är till del avhängt den första faktorn. Ryssland har ett tydligt uttalat säkerhetspolitiskt intresse längs dess gasledning, Nord Stream, som går i Östersjön. Denna skall skyddas med sjöstridskrafter ur Östersjöflottan. Ökar övningsintensiteten samt NATO styrker i Östersjöregionen kommer detta säkerhetspolitiska intresse tydligt sättas i fokus för Ryssland, vilket kommer föranleda troligtvis en ökad aktivitet hos Östersjöflottan, längs dess dragning samt i dess förlängning inom svensk ekonomisk zon. Denna ökande patrullering med en tilltagande övningsaktivitet kommer likväl öka risken för incidenter inom Östersjöregionen.

Således kommer vi troligtvis få en mindre "storm" i Östersjöregionen vilket tydligt kommer påverka våra egna resurser. Vilket ur mitt förmenande är underdimensionerade för att kunna hantera en långvarig försämring av den säkerhetspolitiska situationen inom vårt närområde. Vad menar jag då med detta? En ökning i övningsintensiteten, över en lång tid inom vårt närområde kommer kräva att t ex incidentberedskapen kommer vara tvungen att gå upp och identifiera och säkerligen i visa fall avisa. Det är svårt att ha en hög uthållighet om detta sker regelbundet, då dels materiel dels personal är underdimensionerat, vilket på sikt kommer föranleda ett markant försämrat stridsvärde främst inom flygvapnet. Likväl kommer troligtvis flottan vara tvungen att öka antalet sjödygn om utländska statsfartyg i en högre grad uppträder inom svensk närområde och genomför övningsverksamhet, likväl är dess organisation klart underdimensionerad för att klara en långvarig försämrad säkerhetspolitisk situation i vårt närområde.

Här och nu dvs snabbt gripbara förband rimmar således mycket dåligt, de kan klara en tidsbegränsad kris, dock en långvarig försämrad säkerhetspolitisk situation dvs en återgång till ett kalla kriget liknande förhållande inom vårt eget närområde klarar de ej av. Att den säkerhetspolitiska situationen med all tydlighet nu gått in i en kalla kriget liknande situation råder det inget tvivel om, likväl är det ur mitt förmenade två ideologier som ställs mot varandra, därav kan man benämna det som ett nytt kallt krig. Varaktigheten i detta återstår att se hur lång den blir, men att vi troligtvis kommer se en långvarig (5-10 år) försämrad relation mellan NATO och EU mot Ryssland är mycket trolig.

Således en snabbare förstärkning av Försvarsmakten krävs än den långsiktiga som Alliansen presenterade, 22 april 2014, likväl krävs en tydlig resursförstärkning avseende personalen för att erhålla en uthållighet även vid kris inom vårt närområde, något som dagens organisation ej är konstruerad för, än mindre om regeringsbeslut 5 (RB5) kvarstår. Ett expeditionärt försvar är inget man genomför territoriellt försvar med vilket troligtvis kommer vara det allena rådande inom det närmsta decenniet, således en organisation som tydligt klarar av nationellt försvar klarar även av internationella insatser, vilket måste vara det styrande om man är militärt alliansfri.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

AFP 1, 2(Engelska)
AP 1, 2, 3, 4, 5, 6(Engelska)
BBC 1(Engelska)
DN 1(Svenska)
Försvarsmakten 1(Svenska)
ITAR-TASS 1, 2, 3, 4, 5(Engelska)
NATO 1, 2, 3(Engelska)
Reuters 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7(Engelska)
RIA Novosti 1, 2, 3, 4(Engelska)
Russia Beyond The Headlines 1(Engelska)
SvD 1, 2, 3, 4(Svenska)
Svt 1, 2(Svenska)

Storsatsningen!



Fortsätter i kväll enligt tidigare löfte att kommentera gårdagens utspel från Alliansen där man vill tillföra 5,5 miljarder till Försvarsmakten - om tio år.... Nu genom att börja titta mer på detaljerna i förslaget men även på hur man hade kunnat vidta åtgärder här och nu, något man aktivt valde att inte göra.


Det man från regeringens sida prioriterar högst när man läser förslaget är anslagsökningar som ska gå till personal, övningar och incidentberedskap. Det är precis detta många av oss debattörer under en längre tid pekat på måste till för att skapa viss ökning av förmåga snabbt.

Men snabbt borde i dessa sammanhang vara "här och nu" med anledning av omvärldsläget och inte med start 2015 och med en marginell putsning som förslaget nu avser. Försvaret går på knäna och så sent som i dag kom ytterligare besked om att ekonomin för innevarande år ser ännu svårare ut än vad som var väntat. Pengarna räcker inte till för att öva Försvarsmakten hela året i önskvärd omfattning. Detta innebär att försvarsförmågan stangerar och att tidpunkten för den operativa relevanta organisationen skjuts framåt i tiden och att kompetensskulden ökar. Inte bra med andra ord.

Detta hade regeringen haft all möjlighet att justera redan i år genom att omfördela ekonomiska medel från ett anslag som vi redan nu vet kommer att underutnyttjas, nämligen anslaget för fredsfrämjande insatser. Även om det möjligen skulle kräva ett riksdagsbeslut så hade det sannolikt inte varit särskilt svårt att få igenom.

Under 2013 såg utfallet av denna anslagspost, kallad 1:2, ut som följer.

Ingående från 2012: 811 mkr
Anslag 2013: 2207 mkr
Indragning 2013: -744 mkr
Disponibelt 2013: 2272 mkr
Utnyttjat 2013: 1234 mkr
Outnyttjat 2013: 1066 mkr 

Sammantaget innebär detta att Försvarsmakten tilldelades 1,8 miljarder som inte fick användas under 2013 av vilka 100% gick direkt tillbaka in i statskassan! I regleringsbrevet för 2014 så framgår att anslagsbehållningen som får disponeras för denna post är exakt NOLL kronor. Staten har med andra ord tjänat 1,8 miljarder på Försvarsmakten under föregående år samtidigt som övningsverksamhet och materielanskaffningar skjuts upp och/eller stryks. Att ingen granskande journalist har grävt fram detta till allmän beskådan är olyckligt!

För 2014 är anslaget ca 1,8 miljarder och som bekant har bl.a. insatsen i Afghanistan reducerats och håller på att avvecklas. Man kan redan nu skönja ett underskridande även i år, något som ånyo är på väg tillbaka till statskassan.

Vad vill jag då säga med detta, jo att det vore på sin plats att regering (och om så krävs även riksdagen) redan nu omfördelar pengar från denna post till posten 1.1 så att Försvarsmakten kan öva! Det är en enkel åtgärd för regeringen som skulle kunna ge omedelbar effekt i hela Försvarsmakten. Nu ser i stället höstens verksamhet mycket osäker ut!


Ovanstående är en möjlighet till åtgärd för en regering som påstår att man menar allvar med sista satsningar på försvaret. Men det har funnits andra möjligheter också, och det är vårbudgetändringen som presenterades i början av april och som ska klubbas i riksdagen i juni.

Men inte ens här tog man tillfället i akt att skjuta till pengar för att Försvarsmakten ska kunna hantera innevarande år avseende personal och övningsverksamhet. Det blev som bekant NOLL kronor till Försvarsmakten.

Företrädare för Moderaterna har påstått att man inte gör den typen av justeringar i vårbudgetändringen. Men detta är inte med sanningen överrensstämmande. Den i särklass största ändringsförslaget till vårbudgeten är att man ökar anslaget för migration med 2,7 miljarder kronor med anledning av en ökad andel asylsökande till Sverige. Av den summan hämtar man hem 866 miljoner från en minskning av biståndet. Återstående "ofinansierad del" av ökningen på migration blir då ca 1,8 miljarder kronor, samma summa som Försvarsmakten lämnade tillbaka vid årsskiftet.

Jag har generellt sett inga som helst synpunkter på vare sig bistånd eller migration, men kan konstatera att regeringen de facto anser att migration är 2,7 miljarder viktigare än att prioritera att Sveriges försvarsförmåga stärks "här och nu" trots att vi har en situation så allvarlig att NATO tredubblar sin incidentberedskap, aktiverar delar av sin marina snabbinsatsstyrka samt flyttar fram markstridskrafter i vårt omedelbara närområde till länder som vi lovat att stödja i solidaritetsklausulen!

Slutsatsen är att regeringen helt uppenbart inte bryr sig om att stärka förmågan här och nu eftersom man vidtar noll åtgärder för att åstadkomma detta.

För nästa budgetår 2015 så är det inga 5,5 miljarder som skjut till. För förbandsverksamheten handlar det om 110 miljoner minus Anders Borgs reducering på 31 miljoner, vilket ger summan 79 miljoner extra. Det kompenserar inte ens de årliga kostnadsökningarna.

Trots det specificerar regeringen vad man vill öronmärka pengarna till.

Öka Marinens tillgänglighet:  5 miljoner
Öka antalet flygtimmar: 15 miljoner
Förstärka incidentberedskap: 15 miljoner
Utöka övningsverksamhet: 45 miljoner
Öka närvaro Gotland: 30 miljoner

Allt detta ser möjligen bra ut på papperet, men man ska då minnas att trots att regeringen satsade på försvaret för innevarande år så blev det verkliga utfallet av den disponibla summan för övningsverksamhet (den rörliga delen av förbandsanslaget) en reducering med exakt 144 miljoner.

Det ska därför bli oerhört intressant att följa upp den faktiska tilldelningen till förbandens verksamhet under 2015.

Det var allt för i dag, och jag kommer fortsätta granskningen av regeringens så kallade storsatsning även i morgon om tid finns.

För övrigt anser jag att RB5 måste hävas.


Bloggar: Sjätte mannen

Försvarspolitisk baksmälla

Det finns anledning att påminna om en sak och upplysa om en annan, i efterdyningarna av gårdagens Alliansbesked om försvaret:

Från höger råder nu en illa dold förtjusning över att oppositionen inte har ett gemensamt förslag och framförhandlad ekonomi. Det kan därmed vara lämpligt att minnas hur det var innan regeringsskiftet, när man värderar kritiken mot att det inte finns något färdigt och gemensamt oppositionsförslag om försvaret.

Man kan naturligtvis se det som ett stort misslyckande och en bristande konsumentupplysning – jag är såklart själv skräckblandat nyfiken på hur tex en S+MP-överenskommelse hade sett ut – men faktum är att man isåfall har högre förväntningar på oppositionen än på den sittande regeringen. De borgerliga partierna lämnade nämligen aldrig någon gemensam omfattande försvarsmotion innan valet. Nej de förhandlade inte fram någon gemensam försvars- och säkerhetspolitik alls. Inte ens 100 dagar efter valet, enligt fd försvarsminister Sten Tolgfors som skrev om saken på DN-debatt:

”Försvarspolitiken hörde inte till de områden Allians för Sverige hade förhandlat före valet, eller reformerat under de första 100 dagarna i regeringsställning.”

Det andra jag i egenskap av tidigare försvarsberedare kan upplysa om, är att en tingens ordning med presskonferenser om färdiga paket några veckor innan rapportlämning – utan att det diskuterats i beredningen – definitivt INTE underlättar breda överenskommelser. Att bjuda in någon till att ha det höga nöjet att ansluta sig, är naturligtvis bara ett hån. Men nu har man valt detta och därmed öppnat för en hantering som blir väldigt svår att vrida tillbaka. Hur ska man någonsin kunna kritisera oppositionen om de gör samma sak? Det kan man inte. Därmed är de förtroliga och prövande samtalens tid i beredningen förbi. Detta är regeringens ansvar och man är svaret skyldig när det gäller hur man avser arbeta fram brett förankrade försvarsbeslut framöver.

Jag vet inte vilken modell som är optimal, men beredningens funktion måste nu stöpas om – eller så kan den helt enkelt skrotas. I den värsta av världar blir gårdagen stilbildande (oavsett regering efter valet), nämligen partiledare som redovisar åtgärder i miljonklassen på en skruv- och mutternivå som de inte har en aning om, medan partiernas experter försöker göra sitt jobb från läktaren och hålla samtalsklimatet över fryspunkten.

Säg mig: Vem vill vara försvarspolitiker i fortsättningen?

Rädda det som räddas kan!



Vissa saker verkar vara helt fantastiskt svårt att komma till rätta med för vår sittande regering. Försvar och säkerhet är det statliga utgiftsområde som regeringen misshandlat värsta av alla under hela sin tid vid makten! Vi vet genom Anders Pihlblads eminenta bok om Moderaterna (som då precis hade blivit "nya") att de tillsammans med Alliansvännerna gick till val redan 2006 med den dolda agendan att minska försvarsanslaget. Detta har lagt grunden till det mycket prekära läge Försvarsmakten befinner sig i år 2014. Det bärande regeringspartiet har konsekvent under sina år vid makten - utan att skämmas - hävdat att man har genomfört stora satsningar på försvaret. Men nu ska man istället för att bara "satsa" istället genomföra "storsatsningar" på försvaret genom att föreslå ett förstärkt försvarsanslag. Detta skall kvällens inlägg avhandla.




Jag vill inleda inlägget med att påvisa en i sammanhanget mycket märklig paradox. Bilden här ovan visar Alliansens besked till Sverige, svenskarna och övriga politiker. Man har i enighet i dag beslutat att försvaret behöver EXAKT 5,5 miljarder i ökat anslag om tio år. Man vet även att försvarsanslaget behöver ökas med EXAKT 380 miljoner under 2015 och EXAKT 495 miljoner under 2016 osv.

Det är dock en sanning med modifikation eftersom Anders Borg med vänner bara för någon månad sedan beslutade om en reducering om -31 miljoner 2015 och därefter -100 miljoner årligen från 2016 på försvaret som måste subtraheras från summorna här ovan för att det ska bli rätt och riktigt. Men oaktat denna "reduceringssatsning" så har man i dag den 22 april 2014 fastställt EXAKT vilka summor som behövs under den kommande tioårsperioden.

Då ställer sig vän av ordning den självklara frågan... Vad ska vi ha en försvarsberedning till när Alliansens företrädare till synes verkar ha en betydligt bättre putsad spåkula?

Jag tycker uppriktigt sagt lite synd om fru Widegren och hennes brokiga skara av försvarsberedare som sedan den 15 september 2012 i olika steg har arbetat med att analysera och ta fram ett förslag över blockgränserna (nåja, det har väl enligt uppgift gått så där) som ska ge svaret på vilket försvar Sverige behöver efter 2015 med tillhörande finansieringsförslag. Beredningen fick dessutom extra tid för sitt arbete med anledningen av Rysslands aggressioner i Ukraina. Men detta har uppenbart varit helt onödigt!

Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren skrev på twitter om försvarsberedningens arbete i höstas efter att debatten gått på högvarv avseende regeringens (under-)finansiering av försvaret. Det Cecilia Widegren då skrev var klokt och helt rätt! Det handlade den gången inte om att "Europa är säkrare än på länge och att Rysslands vänder sig österut" eller något annat klavertramp. Så här skrev Widegren i oktober 2013.



Här har således regeringen kört över en parlamentariskt sammansatt försvarsberedning. Man har fullständigt gett själva f-n i tågordningen analys - uppgift - utgift och på egen hand uppfunnit siffror baserat på vad anser att man kan frigöra från andra verksamheter och inte baserat på Försvarsmaktens behov för att skapa ett trovärdigt försvar givet det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde.

Anledningen till att regeringen i dag släppte sin kanske största försvarspolitiska nyhet sedan man tillträdde 2006 - knappt en månad innan försvarsberedningens rapport - bedömer jag baseras helt och hållet på att försvarsfrågan blivit ett alldeles för stort och problematiskt ok att bära inför valet i höst. Det har dessutom accelererat efter händelser som "ryska påsken" och Putins strategiska överfall på Ukraina och annekteringen av Krim. Detta har ytterligare förstärkts av de senaste årens debatt och pricken över i (eller rättare sagt stinkbomben som kastade in) var riksrevisionens slutrapport. Det gick inte längre att blunda från att man misskött försvaret under hela sin tid i regeringsställning.

Jag hävdade för någon vecka sedan att Moderaterna sannolikt tappat väljare i storleksordningen av minst en hel procent baserat på en katastrofal försvarspolitik. Jag tror att den insikten kommit i fatt regeringen i sjätte timmen.

Angående att regeringen förekommer försvarsberedningens arbete kommenteras i dag så här av Peter Hultqvist (s).
Regeringen försöker fjärrstyra försvarsberedningen. Vill man nå breda politiska uppgörelser måste man förankra förslagen och prata med varandra. Men det verkar inte vara så Karin Enström jobbar.

Man kan även notera att regeringens förslag sträcker sig över hela 2,5 mandatperioder! Det finns med andra ord inget i dag som tyder på att det blir Alliansen som kommer att sitta i regeringsställning under den kommande mandatperioden efter höstens val, och bortom den vet vi ännu mindre. Full finansiering uppnås enligt förslaget först 2023, d.v.s. om tio år! Det är med andra ord inte förmåga "här och nu" som skapas utan istället "förmåga någon gång i en avlägsen framtid". Det rimmar i mina öron dåligt med tanke på vad som händer "här och nu". Detta är något man inte kan bortse från.


Men till det positiva i detta sammanhang hör ändå att regeringen trots den mycket anmärkningsvärda tågordningen nu bryter åtta år av "satsningar" som försvagat och utarmat försvaret, och som nu faktiskt ser ut att bli till skarpa satsningar som i framtiden gör att försvaret kan börja komma i kapp med underskottet på personal, övning och materielanskaffning som pågått alldeles för länge.

Regeringen vill äntligen höja försvarsanslaget med summor som ligger över de årliga kostnadsökningarna. Tidigare har "satsningarna" ätits upp av just kostnadsökningar i kombination med stora materielprojekt så som anskaffning av JAS 39 som ska tas "inom ram" vilket i praktiken inneburit årliga redcueringar trots de s.k. "satsningarna".

Men nu står vi alltså inför det faktum att Alliansen har kommit överens mellan de fyra partierna och vill således öka försvarsanslaget med miljardbelopp. Gott så!

Men hur ser då ut i faktiska siffror? Se bilden här nedan för regeringens finansieringsförslag (klicka för större bild).


Inlägget blir inte längre än så här denna kväll. I morgon avser jag fortsätta att kommentera detaljerna i regeringens förslag till åtgärder. Där finns många positiva detaljer främst avseende bemanning och övning. Men mer om detta under morgondagen.

För  övrigt så har även Folk & Försvar I dag arrangerat ett mycket passande seminarium som avhandlade riksrevisionens rapportserie om försvaret. Som nämnt tidigare så är ju resultatet i rapporterna inte särskilt smickrande för regeringen. Vid seminariet deltog förutom riksrevisorn även Jan Salestrand, Torbjörn Björlund och som utsänd brandman att försöka släcka de värsta bränderna hade man från Moderaternas sida skickat fram Johan Forssell som i frågestunden fick bekänna färg.

Det mest intressanta var nog att riksrevisorn indirekt antydde ett mått av ministerstyre av myndigheten då man anser att regeringen detaljstyr Försvarsmakten i vissa frågor samtidigt som styrningen är otydlig inom vissa. En mycket dålig kombination med andra ord.

Slut för i dag. I morgon avser jag som sagt att kommentera innehållet i regeringens förslag mer i detalj tillsammans med vad som nu krävs av oppositionen.

För övrigt anser jag att RB 5 måste hävas!


Bloggar: WisemanRolf K NilssonBrixski, Maria von Betzeen, Cornucopia, Sjätte mannen, James Mashiri, Statsmannen

Media: DN, SvD, 2, 3, 4AB (Lena Mellin), SVT (Presskonferens), SVT, TV42, 3, DI

Regeringen: Presskonferens

Regeringens debattartikel i DN (uppdaterat 22/4 14.10)

Tyvärr hinner jag inte skriva något inlägg just nu om detta, men den analys som presenterades i inläggen om regeringsbeslut 5 och Ekots lördagsintervju gäller fortsatt. Knäckfrågan är hur en organisation som nu är bestämd till att minska i och med regeringsbeslut 5 resulterande i lägre beredskap och minskad operativ förmåga ska kunna hantera ytterligare 10 JAS 39, 1 ubåt och mer luftvärn? Ekvationen håller inte.

Hade regeringen menat allvar med att öka förmågan med hänsyn till utvecklingen i Ukraina skulle man ha strukit regeringsbeslut 5 samt tillfört medel för att omedelbart möjliggöra ökad övningsverksamhet. Det är det som ger förmåga här och nu. Inte 2024 som det som presenteras i regeringens deabttartikel.

Uppdatering 14.10: Regeringens underlag från presskonferensen. De materielsystem man pekar ut är överlag bra åtgärder för att höja förmågan. Jag tror dock inte att finansieringen kommer att täcka dessa ambitioner och därtill är det åtgärder som ligger långt bort i tiden. Flertalet är också sådan åtgärder som föranleder en annan och utökad insatsorganisation jämfört med dagens. Risken är därför hög för ett bromsa-gasaförfarande där Försvarsmakten nu får planera för att göra sig av med personal i och med RB 5 för att sedan få försöka rekrytera mer personal för att täcka behoven för de nya ambitionerna.


Gästinlägg: Ovilja att lösa tolkfrågan

Vår tolk Javed drar upp huvan på tröjan och ställer sig mellan mig och den svenska pansarterrängbilen. Alla svettas i försommarvärmen. En misstänkt självmordsbombare har stannats i ett tätbefolkat område. Den omedelbara faran är över, men vi är helt beroende av vår tolk Javed för att reda upp situationen. Han är uppenbart obekväm, vi pratar ofta om det. Han bor i staden och någon i den växande folkmassan kommer att känna igen honom. Det går nästan att ta på hans oro och rädsla, men ändå fortsätter han att tolka för att vi ska kunna lösa uppgiften. Under de månader vi arbetat tillsammans har han ofta visat sin rädsla, men jag har aldrig hört honom klaga.

Det är snart två år sedan 20 afghanska tolkar som arbetat för Försvarsmakten i Afghanistan lämnade in en ansökan om asyl. Motivet var att de fruktade för sina liv då den svenska styrkan drar sig tillbaka. Under den tid som passerat har debatten om deras öde varit livlig. Den senaste vändningen skedde idag på morgonen då Sveriges Radio presenterade nya uppgifter som pekar på att den lösning som tillkännagavs i slutet av föregående år inte nödvändigtvis varit så funktionell som tidigare utlovats. Men vad är egentligen problemet och varför har denna fråga dragit ut under så lång tid?

En grundläggande fråga och något som ofta skapat missförstånd i debatten har varit varför tolkarna är i behov av asyl. Asyl ges självklart inte enbart för att någon arbetat för Försvarsmakten i Afghanistan. Det verkliga behovet av asyl ligger i vad de gjort under tiden de varit anställda. Vad som skiljer dem från andra asylsökande är inte bara att de är utsatta för hot och livsfara i sitt hemland. Vad som skiljer är att de är utsatta för hot och livsfara på grund av något de gjort för Sverige. Att deras arbete för våra militära förband har skapat hotbilden mot dem medför ett särskilt moraliskt ansvar. Detta har inte alltid framgått.

Ett annat vanligt argument är att svensk lagstiftning inte medger en särskild lösning för grupper av människor och att rättssäkerheten måste prioriteras. Detta är i sak helt riktigt. Argument antyder dock implicit att lagar är absoluta och tidlösa, vilket självklart inte är fallet. Bara under de senaste åren har nya lagar och förordningar stiftats och andra reviderats, bland annat för att möjliggöra den nya veteranhanteringen men inte minst för att kunna anställa våra nya personalkategorier. Nya situationer kräver revidering av gamla lagar, detta är den normala arbetsgången. Finns det något rationellt argument till varför hanteringen av tolkarna skulle vara annorlunda? Den enkla sanningen är sannolikt att det förutom ett behov även förutsätter en politisk vilja att driva igenom en sådan lagändring. En sådan skulle i så fall även gälla från den tidpunkt lagen stiftas, och kan inte tillämpas retroaktivt, men kan ändå vara en bärande del i en mer långsiktig lösning.

Ytterligare röster har menat att hanteringen av tolkarna är helt Försvarsmaktens ansvar och att myndigheten borde anställa dem i Sverige och därför låta dem arbetskraftsinvandra. Men denna Schindler’s List-lösning är lika lockande som orimlig. Förutom att ett sådant agerande endast kortsiktigt rundar grundproblemet är det även orimligt att förvänta sig att en myndighetschef medvetet skulle kringgå lagstiftningen på det sättet.

Den 20 december presenterade migrationsminister Tobias Billström att man i ett samarbete mellan Migrationsverket och Försvarsmakten hittat en lösning genom FN:s kvotflyktingprogram. Kritiska röster har menat att detta är att banka ner runda klossar i fyrkantiga hål då inte heller detta regelverk är framtaget för att hantera situationer likt tolkarnas, och att den inte kan anses vara en långsiktig lösning då Sverige själva inte äger denna process.

Ett stort problem har även varit att inga detaljer, vare sig om processen i sig eller några tecken på att den fungerar, har presenterats med hänvisning till sekretess. Att hålla på sekretessen då det rör enskilda ärenden är förståeligt, men när det gäller själva processen är det olyckligt och även presumtivt farligt. Det är inte bara avgörande att tolkarnas behov av asyl prövas på ett riktigt sätt. Det är även avgörande att alla inblandade kan känna ett förtroende för den valda lösningen och det är svårt, för att inte säga omöjligt, för individer att känna tillit till en process som de inte får någon information om.

Om de uppgifter som Sveriges Radio idag presenterat visar sig stämma är det allvarligt. Inom organisationen kan effekterna mätas i skadad tillit, men vi ska aldrig glömma att effekterna för tolkarna kan vara mycket värre. Detta är även det arv vi kommer att ta med oss till nästa insatsområde. Det måste vara en lösning som kommer att fungera långsiktigt och som alla – officerare, soldater och sjömän – kan känna tillit till och på ett enkelt sätt förklara för framtida lokalanställda nästa gång en hotbild uppstår.

David Bergman
Kapten, doktorand, författare och Afghanistanveteran

Håller Putins bästa bevis?

Notera den maskerade soldaten som dyker upp från höger efter 17 sekunder, en släkting till "Mr Silencer"?

President Putin tog i torsdags i egen hög person upp frågan om rysk militär personal, inklusive från specialförband, i östra Ukraina. Han hävdade att påståenden om sådan personal är "nonsens", att de istället "alla är lokala och att det bästa beviset för detta är att människorna bokstavligen har tagit av sig maskerna".

Var och en kan emellertid utan svårighet konstatera att det sedan i torsdags släppts flera filmklipp (som det ovan från i lördags) och stillbilder, som denna från idag med gamla imperieflaggan, som visar att viss personal inom de pro-ryska styrkorna i östra Ukraina fortsätter att bära ansiktsmask (balaklava).

Man kan även notera att nu även den ryska tidningen Novaja Gazeta (samma som tidigare publicerat citat om GRU-spetsnaz) tagit upp den ukrainska säkerhetstjänstens allt mer detaljerade uppgifter om rysk militär, ibland med namn och foton, inne i östra Ukraina. En sammanfattning på engelska med länkar finns på denna sida. Den ryska dumans kanske modigaste ledamot, Ilja Ponomarev, har även tagit upp ämnet och anser även han att rysk militär finns på plats i östra Ukraina. För den som talar ryska länkar jag även till denna sajt med hela Ilja Ponomarevs redogörelse.

I en av de senaste artiklarna i artikelserien MILITÄRT! beskriver jag en del av förhistorien till det nutida ryska användandet av trupper utan nationalitets-, förbands- och gradbeteckningar.

Som vilket jobb som helst


Bild: P Lakhsasi


De senaste dagarna har det varit rekordtrafik på bloggen. Det är det gamla inlägget "Soldat - som vilket yrke som helst"  som handlar om synen på soldatyrket som dragit läsare, varav de flesta från Facebook.

Det två år gamla inlägget har aktualiserats med anledning av Försvarsmaktens senaste reklamfilmer där det militära yrket jämförs med civila jobb under devisen:

SOM VILKET JOBB SOM HELST. NÄSTAN.


I vissa lägen, bland andra det som skildras i bilden ovan, är det mycket stor skillnad mellan det militära och allting annat. Ändå hanteras verksamheten och personalen som vilka statliga tjänstemän som helst. Ja förutom att man har gjort verksamhetsfrämjande avsteg från normala självklarheter som tillsvidareanställningar, semesterlagar och sånt.
Jag tycker att det är självklart att Försvarsmakten ska ha särskilda villkor för verksamheten och jag tycker att det är lika självklart att Försvarsmaktens personal får kompensation för dessa särskilda villkor. Så är nu inte fallet.

Ursprungsbilden ovan kommer från en soldat från K3 och är tagen under en operation i Afghanistan. En vän har applicerat Försvarsmaktens budskap och min syn på villkorsläget. Riktigt bra.

/C

Dags att höja tröskeln – del 3 luftburen offensiv förmåga

JAS 39 Gripen med 2 x KEPD 350. Foto Saab

I slutet av februari påbörjade jag en inläggsserie om tröskelförmåga med avsikten att presentera förslag på ett antal materielsystem som skulle öka tröskelförmågan hos det svenska försvaret. Tyvärr kom Krimkrisen emellan och fokus lades på annat håll istället. Seriens första del avhandlade vad tröskelförmåga är och den FOI-rapport som nyss presenterats i ämnet. Del 2 avhandlade den långräckviddiga jaktroboten Meteor som, såvida inte anskaffningen avbryts (kontrakt är redan tecknade), under det kommande decenniet kommer att ge svenskt försvar en av världens bästa luftförsvarsförmågor med stridsflygplan.


Ett annat vapensystem som togs upp i det inledande inlägget var kryssningsrobotar. Kryssningsrobotar är ett samlingsbegrepp för långräckviddiga, precisionsstyrda vapen med egen framdrivning. En kryssningsrobot avlossas typiskt på ett antal hundra kilometers avstånd från målet från flygplan, fartyg eller ubåtar och navigerar därefter själv fram till målet genom anflygning på låg höjd för att undvika radar och luftvärn. Vapensystemet lämpar sig i hög grad för att slå mot av motståndaren välförsvarade mål med högt värde, t ex flygbaser, viktig infrastruktur, ledningssystem och stabsplatser och bär i regel också en stor stridsdel.

Ser man tillbaka historiskt på de senaste dryga 20 årens krig och konflikter där västländer varit inblandade, har krigföringen i princip alltid inletts med anfall med kryssningsrobotar i syfte att slå ut luftförsvarssystem och ledning. Mest känt i sammanhanget är förmodligen det amerikanska Tomahawkrobotsystem som då avfyrats främst från fartyg och ubåtar. Även i Libyenkonflikten användes kryssningsrobotar. Utöver Tomahawk användes det flygburna ”Storm Shadow” från brittiska och italienska flygplan mot mål långt in i Libyen som hade inneburit stora risker att försöka nå på konventionellt sätt. Den ”ryska påsken” som ägde rum långfredagen 2013, liksom liknande händelser under hösten enligt mediauppgifter, innebar att ryska Tu-22 bombflygplan simulerade anfall mot mål i bland annat Sverige med kryssningsrobotar.

Den stora fördelen med kryssningsrobotar är med andra ord möjligheten att anfalla och slå ut välförsvarade mål utanför räckvidd för motståndarens luftförsvar. En aktör vars motståndare förfogar över fjärrstridsmedel som kryssningsrobotar måste hela tiden kalkylera med att själv bli utsatt för anfall med kryssningsrobotar om man inleder en aggression. Kryssningsrobotar blir på så sätt en tröskelhöjande förmåga och särskilt så om vapenbärarna själva är välförsvarade eller svårupptäckta.

Inom luftmaktsteorin omtalas situationen med ett flygvapen vars baser är inom räckhåll för motståndarens flygvapen och stridsmedel men utan egen förmåga att påverka dessa som närmast hopplös. Den situationen gäller i hög grad också generellt för ett lands försvar. Saknar man möjlighet att med sina egna resurser påverka motståndaren har man helt lämnat denne initiativet att välja tid och plats.

Bild från utprovning av JASSM på F/A-18. Foto okänd

Att klargöra för en eventuell angripare att den egna nationen faktiskt kan slå tillbaka ska ses som motiven bakom såväl Finlands som Polens anskaffning av den amerikanska flygburna kryssningsroboten AGM-158 JASSM med ca 370 km räckvidd. För finsk del innebär det t ex att man kan anfalla den ryska norra huvudflygbasen i Monchegorsk från väl innanför finskt territorium, liksom en rad andra mycket värdefull infrastruktur som tidigare varit omöjlig för Finland att påverka. Likaså ger det brukaren en möjlighet att agera mot mål som skyddas av långräckviddigt luftvärn som t ex S-400 varvid försvararen måste avdela än mer resurser för eget skydd.

Finland som under modern tid inte haft någon attackförmåga med sitt flygvapen, har i och med anskaffningen av JASSM och andra tunga attackvapen tagit steget från botten direkt till toppen bland de nordiska flygvapnen vad gäller verkan mot markmål. Sämst är numera Sverige som saknar tyngre attackvapen än de laser- och GPS-styrda bomber som anskaffats under 00-talet för framförallt understöd av markförband (CAS) i framförallt internationella insatser. En roll det svenska flygvapnet med största sannolikhet inte kommer att genomföra inom ramen för det nationella försvaret. Dessa bomber har små stridsdelar och är därmed endast lämpade mot små mål och kräver dessutom att det fällande flygplanet befinner sig i målets absoluta närhet. Med införandet av den nya Small Diameter Bomb till JAS 39 ökas visserligen fällavståndet markant, men stridsdelen är istället ännu mindre och kräver en mycket precis träff för att uppnå någon verkan. Bomben ställer därmed mycket stora krav på tidigare underrättelseinhämtning för att veta exakt målläge. Just den svenska avsaknaden av luftburen offensiv förmåga är också något som flera gånger framållits i försvarsdebatten de senaste åren och jag ställer också mina förhoppningar till att Försvarsberedningen väljer att adressera denna brist i sin kommande rapport.

KEPD 350. Bild Saab

För ca tio 10 år sedan flygprovades europeiska kryssningsroboten KEPD 350 på JAS 39 med framgång. KEPD 350 är ett tysk-svenskt projekt och beväpnar idag både det tyska flygvapnet och det spanska. KEPD 350 har betydligt längre räckvidd än JASSM (>500 km) och därtill större stridsdel och penetrationsförmåga gentemot underjordiska anläggningar. Det är också en av få kryssningsrobotar som har god förmåga att navigera fram till ett mål utan stöd av GPS. Viktigt idag då alltfler sätt att störa GPS-signaler finns. Vidare finns en bildmålsökare för att hitta igen exakt rätt mål utifrån bildunderlag för målområdet. För att kunna ta sig igenom skyddande luftvärn finns är flygkroppen signaturanpassad (stealth) och därtill har kryssningsroboten egna motmedel. Roboten kan också programmeras att gå mot en autodestruktionsplats om den ej kan finna sitt mål.

På MBDA:s hemsida (Tyska EADS som var Saab-Bofors ursprungspartner i KEPD 350, har sedermera gått upp i koncernen MBDA) återfinns idag god dokumentation om vapensystemet inklusive beskrivande film på funktionen. Även Saab har uppdaterat sin information.

För svensk del vore KEPD 350 det bättre alternativet att anskaffa som flygburen kryssningsrobot då Sverige redan har del i projektet och därmed kan undvika de kraftiga brukarrestriktioner som amerikanska vapensystem medför. Att välja ett annat vapensystem än Finland skulle också gynna ett nordiskt försvar genom att man kompletterar varandra istället för att satsa på att vara varandras avbilder.

Skulle Sverige anskaffa kryssningsrobotar skulle detta tvinga en eventuell angripare till eftertanke innan en militär aktion påbörjas. Kan inte kryssningsrobotarna neutraliseras redan från början riskerar man en stark motverkan, vilket avsevärt ökar risken med att använda militära maktmedel. Sett utifrån den svenska solidaritetsförklaringen gör också kryssningsrobotar att möjligheten att lämna ett reellt stöd till grannländerna ökar markant. Genom att såväl Finland som Polen redan tagit stegen att anskaffa kryssningsrobotar faller argumentet att en svensk anskaffning påverka säkerhetspolitisk balans i närområdet. Ett argument som tidigare nyttjats för att motivera varför svenskt försvar inte ska ha dylika förmågor.