månadsarkiv: juni 2014

Almedalen: Tisdagens mest intressanta evenemang

Nedanstående är bara ett axplock av vad som går att följa under morgondagen. Det finns givetvis mer man borde se, men tiden räcker inte att följa allt varför vissa prioriteringar krävs. Jag kommer i möjligaste mån att försöka följa nedanstående evenemang under tisdagen. Det kanske viktigaste om man ska se en sak är evenemanget 16:30 -17:15 om läget i Östersjön.

------------------

09:05-09:45
Försvarspolitiskt morgonpass med Sverigedemokraterna
Vilka är de viktigaste valfrågorna?
Medverkande: Mikael Jansson, (SD) och William Hahne, (SDU)
Moderator: Marinette Radebo
Plats: Försvarspolitisk Arena


09:45-10:15
Försvarspolitiskt morgonpass med Folkpartiet
Vilka är de viktigaste valfrågorna?
Medverkande: Allan Widman (FP) och Linda Nordlund (LUF)
Moderator: Marinette Radebo
Plats: Försvarspolitisk Arena


12:30-13:30
Försvarsberedningen och Ukrainakrisen

Försvarsberedningen lämnade nyligen över sin senaste rapport. I den har den säkerhetspolitiska analysen kompletterats med anledning av den ryska aggressionen i Ukraina. Vilka är de ändrade slutsatserna? Vad får det ryska agerandet för säkerhetspolitiska konsekvenser?
Medverkande: Tommy Åkesson, Försvarsberedningens huvudsekreterare och Carolina Vendil Pallin, säkerhetspolitisk analytiker, FOI.
Moderator: Lars Ekeman, Folk och Försvar
Plats: Säkerhetspolitiskt sommartorg


15:30-16:15
Ungdomsförbundens försvarsberedning redovisar sin syn på svensk försvarspolitik
Ungdomsförbunden gick vid årsskiftet samman i en försvarsberedning med namnet ”Försvaret i framtiden”. De har under våren tagit fram sin syn på svensk försvarspolitik och framtida försvarsförmåga utifrån Försvarsberedningens rapport. Vilket perspektiv har ungdomsförbunden? Är åsikterna de samma?
Medverkande: Hanna Wagenius, förbundsordförande i CUF; Sara Skyttedal, förbundsordförande i KDU; Linda Nordlund, förbundsordförande i LUF; Erik Bengtzboe, förbundsordförande i MUF; Mattias Kristenson, säkerhetspolitisk talesperson i SSU; Stefan Lindborg, förbundsordförande i Ung Vänster
Moderator: Annika Nordgren Christensen
Plats: Försvarspolitisk Arena


16:30-17:15
Är läget i Östersjön på väg att bli lika spänt som när U-137 gick på grund?

Det säkerhetspolitiska läget i Östersjön har blivit avsevärt tuffare under den senaste tiden. Östersjön har blivit arenan där NATO och Ryssland demonstrerar sin makt. Vissa bedömare menar att läget inte har varit så tufft sedan U137 gick på grund. Under tiden 9 juni till midsommarafton den 20 juni genomförde Ryssland en stor ”motövning” mot Nato.
Hur ska Sverige hantera den utsatthet vi befinner i och med denna nya säkerhetspolitiska situation
Medverkande: Karlis Neretnieks, Kungliga Försvarsvetenskaps Akademin, Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet, Stefan Olsson, Fri Värld och Mikael Oscarsson, försvarspolisk talesperson (KD) 
Plats: Försvarspolitisk Arena


17:45-18:10
Säkerhetspolitiskt Försnack med Sverigedemokraterna

Vilken är partiets säkerhetspolitiska inriktning? En företrädare från partiet får ge sin syn genom en interaktiv och rapp dialog.
Medverkande: Mikael Jansson (SD), ledamot i försvarsutskottet, Sveriges riksdag
Moderator: Svante Werger, MSB
Plats: Säkerhetspolitiskt sommartorg


18:00-18:45
Larmklocka i rikets tjänst – tjugo år av militär underrättelse- och säkerhetstjänst
Den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (Must) bildades den 1 juli 1994. Musts uppdrag är att kartlägga yttre hot mot Sverige och Försvarsmakten. En exposé över Musts första tjugo år och framtidens säkerhetspolitiska utmaningar
Medverkande: Chefen för Must Gunnar Karlson, Försvarsmakten 
Plats: Försvarspolitisk Arena

Almedalen: Den militära personalens syn på försvarspolitiken

Jag har under dagen försökt följa de flesta intressanta försvarspolitiska seminarier. Tyvärr har jag ingen möjlighet att kommentera alla. Däremot så har jag kommenterat de flesta via twitter. Vill du ta del av mina och andras synpunkter så skaffa ett twitterkonto omgående, där förs det en ständigt pågående försvarsdebatt.

Ett av de mest intressanta seminarier under dagen var det som arrangerades av Officersförbundet. Deltagande var Lars Fresker, Peter Hultqvist (s) samt Johan Forssell (m).

Seminariet inleddes med att Officersförbundet redovisade hur Försvarsmaktens personals förtroende för försvarspolitiken konstant har sjunkit. Resultatet är förödande. Endast 4% har stort förtroende för regeringens sätt att hantera försvarsfrågor, 14% instämmer till del att man har förtroende. Hela 46% av Försvarsmaktens personal har inte förtroende för regeringens försvarspolitik. Jag skulle kalla detta för en förtroendekris av stora mått.

Jag tycker de efterföljande diskussionerna mellan Hultqvist och Forssell speglar det hela rätt bra. Se gärna seminariet här nedan, det är helt klart värt att se!


Gästinlägg: Är läget i Östersjön på väg att bli lika spänt som när U-137 gick på grund?

Det säkerhetspolitiska läget i Östersjön har blivit avsevärt tuffare under den senaste tiden. Därför har Kristdemokraterna tagit initiativ till ett extrainsatt seminarium under Almedalsveckan med anledning av utvecklingen i Östersjön.

Tid: Tisdag 1 juli kl 16.30-17.15. Plats: Försvarspolitisk Arena, St Hansgatan 11. Det kommer gå att följa eventet live på Youtube: https://www.youtube.com/watch?v=D6PyuBP60XQ
Medverkande: Karlis Neretnieks, Kungliga Försvarsvetenskapsakademin, Anders Lindberg, ledarskribent Aftonbladet, Stefan Olsson, Fri Värld, Mikael Oscarsson, försvarspolisk talesperson (KD)

Östersjön har blivit arenan där NATO och Ryssland demonstrerar sin makt. Vissa bedömare menar att läget inte har varit så tufft sedan U137 gick på grund. Under tiden 9 juni till midsommarafton den 20 juni genomförde Ryssland en stor ”motövning” mot Nato.

Bloggaren Skipper skriver att: ”Uppgifter gör gällande att officerare på det Amerikanska ledningsfartyget Mount Whitney var chockade över intensiteten vilket säger en del

Bloggen Jägarchefen sammanfattar övningen så här: Totalt sett kan man anse att både sjöstridsförbanden och luftstridsförbanden utifrån denna övning har en god förmåga och den är på väg att bli hög, dvs man befinner sig i gränslandet mellan god och hög, troligtvis vad som är begränsningen just nu för att uppnå en hög är ett fortsatt teknikförsprång inom EU och NATO länderna. Bedömt är Ryssland ikapp detta teknikförsprång inom en två (2) års period, varvid förbanden inom Rysslands västra militärdistrikt bör vara likvärdiga med EU och NATO förbanden. Sett ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv är detta mycket illavarslande främst utifrån det retoriska och praktiska agerandet som Ryssland utsätter vissa av sina grannländer för.

Hur ska Sverige hantera den utsatthet vi befinner oss i? Ska vi ta den oro som uttrycks i de baltiska staternas på allvar?

Välkommen till ett av Almedalens allra mest brännande seminarier!

Mikael Oscarsson (KD)
Riksdagsledamot och försvarspolitisk talesperson

Gästinlägg: Ingen förändring i Natopinionen trots krisen i Ukraina

Rysslands illegala annektering av Krim är första gången sedan 1945 som ett land i Europa stjäl territorium av ett annat land i kraft av en överlägsen militär styrka. Trots detta övergrepp och trots den påtagliga oro som detta har skapat hos Sveriges närmaste grannländer på andra sidan Östersjön kvarstår hos svenska folket en ovilja att gå med i Nato.

Samtidigt är det inte ett enigt svenskt folk som säger nej. Tankesmedjan Frivärld har låtit Demoskop genomföra en opinionsmätning om inställningen till Natomedlemskap för Sverige. Mätningen är den första sedan Ryssland erövrade Krim och skapade den nuvarande krisen i östra Ukraina.




I en enkät omfattande 1 010 personer har Demoskop ställt frågan ”Tycker du att Sverige ska ansluta sig till försvarsalliansen Nato?”. Mätningen gjordes 26–30 maj. Resultatet visar att 56 procent alltjämt säger nej. Tendensen tycks dessutom vara att motståndet mot Natomedlemskap har ökat på grund av krisen i Ukraina, vilket bekräftar den resultatet av den undersökning som Sifo gjorde vid inledningen av krisen i mars.


Mätningen visar dock att andelen Natopositiva ändå är ganska stor, 37 procent. Mätningar från andra institut har visat på en positiv andel omkring 30–32 procent.

Resultatet visar att den Natovänliga opinionen knappast kommer att vända utan draghjälp av de partier som är positiva till svenskt medlemskap. Moderaterna och Folkpartiet är sedan länge för ett svenskt medlemskap och deras väljare också. Den Natopositiva andelen ligger på 63 procent hos båda partiernas väljargrupper. Kristdemokraterna har som parti inte definitivt avgjort var man står i medlemskapsfrågan men deras väljare är desto tydligare, 54 procent säger ja. Intressantast att notera är dock att också Centerns väljare nu är för en Natoanslutning med en majoritet på 50 procent.

Det torde alltså vara tämligen riskfritt för C och KD att våga ta steget och öppet säga att man är för Natomedlemskap. Inget straff från de egna väljarna riskeras. Det är också alltjämt en gåta varför M och FP inte vill driva en av sina hjärtefrågor när man kan vara så säker på att man har de egna väljarna med sig. Med tanke på den kritik som särskilt den moderata partiledningen har fått utstå från sina egna väljare i försvarsfrågan finns här ett enkelt sätt att få dem bättre humör utan att behöva utlova dyra reformer.

Även Sverigedemokraternas partiledning bör fundera över den egna positionen. Inget parti är mer i otakt med sina väljare än detta. Partiet är mot medlemskap, men dess väljare är tydligt för, 58 procent säger ja.

Det mest beklagliga är dock den höger-vänster-dimension Natofrågan kommit att få. Hos Vänsterpartiet och Miljöpartiet är motståndet kompakt, 77 respektive 86 procent av partiernas väljare säger nej. Hos Socialdemokraterna är motståndet mindre men ändå tydligt, 67 procent är emot.
Denna tydliga uppdelning mellan blocken är olycklig eftersom själva sakfrågan saknar koppling till de frågor som annars delar landet i höger och vänster: jobb, skatter, bidrag, m.m. Hos våra närmaste grannar Norge och Danmark finns inte denna uppdelning. Inget visar detta tydligare än att Nato till hösten får Jens Stoltenberg som generalsekreterare, en norsk socialdemokrat.

Sverige är ett litet land med en liten försvarsmakt som är beroende av Nato för sin säkerhet. Att partierna inte talar om detta faktum är en allvarlig brist. Inte minst är det anmärkningsvärt att de partier som har tagit ställning för ett medlemskap inte driver frågan om medlemskap. Vad kan man förlora på att driva en fråga som ens väljare är övertygad om är riktig?

Stefan Olsson

Chef för tankesmedjan Frivärld

Försvarspolitiskt morgonpass med Vänsterpartiet

Morgonpassen hos Försvarspolitisk Arena fortsätter med Vänsterpartiet där Torbjörn Björlund och Stefan Lindborg står på scenen.

De två enskilt viktigaste frågorna för Vänsterpartiet var:
- Återinför värnplikt
- Tillse att Sverige fortsatt är alliansfria, d.v.s. ett tydligt NEJ till NATO

Med bakgrund av att man, helt rätt, samtidigt talar i termer av att det säkerhetspolitiska läget är kraftfullt försämrat så ter sig den andra punkten här ovan som en paradox. Vänsterpartiet har i sin skuggbudget deklarerat att man vill skära i försvarsanslaget, något som Allianspartierna ständigt använder som trumfkort när man ska diskutera försvar med Socialdemokraterna.

I debatten om värnplikt konstaterade Björlund helt kallt att: "Vi ska veta att en del av våra krigsförband i dag är bemannade av f.d. värnpliktiga eftersom nuvarande personalförsörjning inte fungerar." Björlund anser att partiell värnplikt, som det finns stöd för bland andra partier är en bra start. Personligen anser jag att det vore den i särklass bästa lösningen, något jag har förordat under en längre tid.

Stefan Ring ställde vänstern mot väggen i frågan om försvarsindustrin där V skriver att man vill satsa på en svensk försvarsindustri, men samtidigt vill föra över pengar från materielanslaget och samtidigt vill stoppa försvarsmaterielexporten. En paradox som Björlund inte kunde besvara på ett sätt som är begripligt mer än att han primärt ville stoppa "Super-JAS".

I de avslutande frågorna ansåg båda två att försvarsanslaget måste höjas, vilket går stick i stäv med partilinjen där man vill reducera försvarsanslaget med 3,5 miljarder på tre år. Vänsterpartiet är därmed i mina ögon inget parti man kan luta sig mot när det blåser dystra säkerhetspolitiska vindar över Europa och vårt närområde, i synnerhet inte då man också säger blankt nej till NATO.

Se seminariet här nedan.


Försvarspolitiskt morgonpass med Kristdemokraterna

Hos försvarspolitisk Arena arrangeras varje morgon ett morgonpass med samtliga riksdagspartiers försvarspolitiska företrädare samt representant från ungdomsförbunden. Först ut var Kristdemokraterna.

Mikael Oscarsson deklarerade att man inom partiet vill ha en NATO-utredning och att han personligen ansåg att Sverige måste bli medlemmar.

Försvaranslaget måste höjas kraftfullt var budskapet från KD. Minst 10 miljarder var siffran Oscarsson nämnde. Frågan är om detta är sanktionerat i partiledningen?

Den alltid lika pålästa moderatorn Stefan Ring, generalsekreterare i Allmänna Försvarsföreningen, ställde även den viktiga frågan: Gäller RB5 fortfarande? Inte ens Mikael Oscarsson, försvarspolitiker, utskottsledamot och ledamot i försvarsberedningen visste detta(!) Det säger en hel del om (o)tydligheten från försvarsminister Enström i frågan. Ring frågade om det verkligen räcker att man läser något i tidningen där försvarsministern antyder detta, för ett beslut är de facto ett beslut? Oscarsson förutsatte att försvarsministern snarast går ut med ett förtydligande!

Mikael Oscarsson sa även att han ansåg att partiet inte fick igenom sin vilja att få permanenta militära styrkor på Gotland, men att man fick med något? Vad detta innebär i detalj är fortfarande oklart.

Undomspartiets representant Christian Carlsson sa dessutom att man var och är mot personalreformen då man är för värnplikt.

Se seminariet här nedan.


Inför Almedalen – 6 – Summering, programtips samt nyheten om SAAB/TKMS


I de fem tidigare inläggen har jag gett min syn på vad jag anser behöver debatteras vad avser försvar- och säkerhetsfrågor i Almedalen detta år. Redan i kväll startade årets upplaga av evenemanget med Socialdemokraternas dag med Lövfens partiledartal. Men inte förrän i morgon startar de riktigt sevärda försvarspolitiska seminarierna. I detta inlägg kommer jag sammanställa de mest sevärda seminarierna samt avsluta med att ge min syn på dagens stora nyhet som innebär att Saab köper TKMS/Kockums.


De ämnen jag hoppas ska tas upp i debatterna tror jag utgör kärnan, d.v.s. de frågor som måste få svar för att man ska kunna komma vidare i strävan(?) att skapa ett trovärdigt försvar som är operativt relevant givet nuvarande omvärldsläge. Jag tror också att samtliga partier oavsett färg nu börjar inse att det är sanningens minut som kommer då vi dels står inför ett riksdagsval och dels står inför ett nytt försvarsbeslut som ska lägga grunden för rikets säkerhet under en lång tid framöver, dessutom i tider då världen snabbt förändras och läget i vårt närområde är det sämsta sedan kalla kriget. Dessa förutsättningar förpliktigar mer än att man kan tillåta sig att hävda att ett batteribyte på en bråkdel av stridsvagnsbeståndet är en stor satsning. Dessa tider är förbi nu. Det krävs mer än så, mycket mer!

---------------------------

Vad ska man då se om man är i Almedalen och är försvarspolitiskt intresserad?


Måndag 30 juni


09:05-09:35
Försvarspolitiskt morgonpass med Kristdemokraterna: 
Vilka är de viktigaste valfrågorna?
Medverkande: Mikael Oscarsson (KD), Christian Carlsson (KDU)
Moderator: Stefan Ring
Arrangör: Försvarspolitisk arena
Plats: FPA Almedalen


09:45-10:15
Försvarspolitiskt morgonpass med Vänsterpartiet: 
Vilka är de viktigaste valfrågorna?
Medverkande: Torbjörn Björlund (V), Stefan Lindborg (Ung Vänster)
Moderator: Stefan Ring
Arrangör: Försvarspolitisk arena
Plats: FPA Almedalen


10:30-11:30
Afrika – nästa stopp för svenska FN-soldater?
Afrika är hårt drabbat av väpnade konflikter. Vilket behov finns av fredsfrämjande militära insatser på kontinenten? Vad gör FN och Sverige för att hjälpa till? Och borde vi göra mer?
Medverkande: Sverker Göranson, ÖB, Aleksander Gabelic ordförande FN-förbundet, Emma Skeppström, analytiker, FOI.
Moderator: Linda Nordin, generalsekreterare FN-förbundet
Arrangörer:  Försvarsmakten, Svenska FN-förbundet och FOI
Plats: Säkerhetspolitiskt sommartorg


10:30-11:15
Behövs kvinnor i Försvarsmakten? 
Långsam marsch framåt för ett av världens mest jämställda länder? Drygt 30 år har gått sedan de första kvinnorna anställdes som officerare men Försvarsmakten har idag enbart knappa 6 % kvinnor i aktiv tjänst. Har det påverkat Försvarsmakten och verksamhetens resultat?
Medverkande: Mikael Wallentin-Åström, Försvarsmakten; ordf. Lars Fresker Officersförbundet, generallöjtnant Jan Salestrand, Försvarsmakten
Moderator: Stefan Ring
Arrangör: Allmänna Försvarsföreningen
Plats: FPA Almedalen


11:45-12:30
Ny krigföring i Ryssland?
Under krisen i Ukraina 2014 har vi fått se nya former av krigföring. En kombination av pyskologiskt- och informationskrig som syftar till att destabilisera samhället och indirekt påverka nationella och internationella politiska funktioner. Med vilken typ av försvar kan vi möta denna typ av krigföring?
Medverkande: Peter Mattsson, forskare, Försvarshögskolan; Johan Norberg, FOI; C Insats Göran Mårtensson, Försvarsmakten
Moderator: Annika Nordgren Christensen
Arrangör: Försvarshögskolan
Plats: FPA Almedalen


12:30-13:30
Svensk vapenexport – en viktig valfråga?

Riksdagsvalet 2014 sammanfaller med viktiga processer kring vapenhandel. Under året ska riksdagen ta ställning till om Sverige ska ratificera vapenhandelsavtalet Arms Trade Treaty. Hur ställer sig partierna till svensk vapenexport idag? Hur förklarar de sina svar i Svenska Freds undersökning? Vad vill de olika partierna förändra kring regelverk och praxis? Vad anser det svenska folket och hur påverkar opinionen partiernas ställningstaganden?
Medverkande: Anna-Lena Sörenson (S), riksdagsledmot, Sveriges riksdag. Ulrik Nilsson (M), riksdagsledamot, Sveriges riksdag. Peter Rådberg (MP), riksdagsledamot, Sveriges riksdag. Benny Lindholm (FP), ordförande Liberala Studenter och kommunpolitiker Uppsala. Nicklas Källebring, Ipsos. Linda Åkerström, ansvarig för nedrustningsfrågor, Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen.
Moderator: Jesper Bengtsson
Arrangörer: Amnesty, Svenska Freds, IKFF
Plats: Säkerhetspolitiskt sommartorg


13:00-13:45
De frivilliga försvarsorganisationerna och folkförankringen
Värnplikten är vilande. Det nya insatsförsvaret är yrkesbaserat. Hur skall folkförankringen av försvaret ske? De frivilliga försvarsorganisationerna spelar en viktig roll. Vad krävs av regeringen efter valet för att vi skall få en bättre folkförankring genom de frivilliga försvarsorganisationerna?
Medverkande: Peter Hultqvist (S); Annicka Engblom (M); Allan Widman (Fp); Peter Lagerblad, ordf. FOS; Rikslottachef Annette Rihagen, vice ordf. FOS
Moderator: Lars Ekeman
Arrangör: Frivilliga Försvarsorganisationernas Samarbetskommitté
Plats: FPA Almedalen


14:00-15:00
Efter hemkomsten - livet efter en internationell insatsAtt arbeta i konfliktområden lämnar ingen oberörd. Hur är det att komma tillbaka till vardagen? Vilket ansvar har arbetsgivaren? Mycket har gjorts på området de senaste åren, men vad finns kvar att göra?
Medverkande: Allan Widman (FP), ordförande veteranutredningen, Anders Stach, chef Försvarsmaktens veteranenhet, Kjell Rörström, säkerhetsskyddschef på Folke Bernadotteakademin, Matti Ek, psykolog Ersta diakoni.
Moderator: Marika Griehsel
Arrangörer: Försvarsmakten, Röda Korset, FBA
Plats: Säkerhetspolitiskt sommartorg


14:15-15:00
Den militära personalens syn på försvarspolitiken
Diskussion om vilket parti som står för den bästa försvarspolitiken om man utgår från den militära personalens preferenser. Samtalet utgår från den undersökning som förbundet genomförde bland sina medlemmar under våren 2014.
Medverkande: Ordförande Officersförbundet Lars Fresker, Peter Hultqvist (S), Johan Forssell (M)
Moderator: Stefan Ring
Arrangör: Officersförbundet
Plats: FPA Almedalen


15:30-16:15
En samhällsreform utan samhälle?Försvarets personalförsörjning är en samhällsreform som rör allt från bostäder till arbetsgivarrelationer, något som blir extra tydligt på lokal och regional nivå. Men är det nationella beslutsfattandet riggat för gemensamt ansvarstagande?
Medverkande: Erik Lagersten, kommunikationsdirektör, Försvarsmakten, Leif Walterum (C), kommunalråd, Skövde, Anders Lindberg, ledarskribent Aftonbladet, Niklas Nordström (S), kommunalråd Luleå, Patrik Kronqvist, ledarskribent Expressen och Anna-Lena Sörenson (S), ledamot Försvarsutskottet.
Moderator: Annika Nordgren Christensen
Arrangör: Försvarsmaktsråd Skaraborg
Plats: FPA Almedalen


16:45-17:30
Måste försvarsnotan alltid bli dyrare? Under våren 2014 presenterade partierna flera förslag för att förstärka försvaret. Men är ett vassare och bättre utrustat försvar detsamma som ett dyrare försvar? Och var går smärtgränsen för hur mycket försvaret kan effektivisera utan att förmågan blir lidande?
Medverkande: Lena Erixon; GD Försvarets Materielverk (FMV); Peter Sandwall, GD Försvarsmakten; Tommy Gustafsson-Rask, VD BAE Systems, Peter Hultqvist (S); Annicka Engblom (M)
Moderator: Annika Nordgren Christensen
Arrangör: FMV
Plats: FPA Almedalen


17:45-18:10
Säkerhetspolitiskt Försnack med Kristdemokraterna
Vilken är partiets säkerhetspolitiska inriktning? En företrädare från partiet får ge sin syn genom en interaktiv och rapp dialog.
Medverkande: Désirée Pethrus (KD), ledamot i utrikesutskottet, Sveriges riksdag
Moderator: Lena Bartholdson, Folk och Försvar.
Plats: Säkerhetspolitiskt sommartorg


18:15-18:40
Säkerhetspolitiskt Försnack med Socialdemokraterna

Vilken är partiets säkerhetspolitiska inriktning? En företrädare från partiet får ge sin syn genom en interaktiv och rapp dialog.
Medverkande: Peter Hultqvist (S), ordförande i försvarsutskottet, Sveriges riksdag
Moderator: Lena Bartholdson, Folk och Försvar.
Plats: Säkerhetspolitiskt sommartorg

---------------------------------------------------------

Saab köper Kockums/TKMS


I dag levererar Saab ett pressmeddelande att man köper Kockums med verksamhet i Karlskrona och Malmö samt en mindre del på Muskö av tyska ägaren TKMS för 340 miljoner kronor.

Spontant, utan att ha satt mig in i den ekonomiska situationen för företaget så känns det som ett extremt lågt pris som har möjliggjorts genom att regeringen och FMV har frusit ut den tyska ägaren TKMS genom att lägga exakt noll nya beställningar sedan drygt ett år tillbaka. Anledingen är som alla vid det här laget känner till den ändlösa historien om byggnationskontraktet på den nya ubåten A26.

Staten har gått in som garant för köpet genom att man kommer att stå för notan för den miljöskador som mest sannolikt kommer att måste åtgärdas och som Saab inte vill få i knät.

Men det finns givetvis andra saker som Saab haft som ett ess i rockärmen vid förhandlingarna. Jag har fått information om att försvarsdepartementet har haft frekventa besök från huvudägarna Investor under den senaste tiden. Sannolikt har uppvaktningen från Wallenbergägda Investor (äger 30% av Saab) handlat om garantier för framtida beställningar till varvet från staten.

Det finns nämligen en hel del beställningar som just nu ligger i röret, och som är tillfälligt stoppade av regeringen och FMV. Bland annat handlar det, förutom huvudnumret ubåten A26, även om livstidsförlängninga av befintliga ubåtar, ersättare till HMS Orion, livstidsförlängning av korvetter, modifiering av vedettbåtar, åtgärder på minröjningsfartyg osv. Det finns med andra ord en hel uppsjö med projekt som Investor och Saab blivit garanterade om man går i mål med ett köp, vilket har gett företaget ett bra förhandlingsläge gentemot utfrysta TKMS.

Det finns även uppgifter som gör gällande att de 10 extra JAS 39E som försvarsministern föreslog skulle anskaffas är en del i kraven från Saab för att man skulle gå i mål med ett köp av Kockums. Huruvida detta är korrekt kommer vi sannolikt aldrig att få veta. Men klart är att presentationen faller väl samman med förhandlingarna och försvarsministern kunde hävda att det enbart var Ryssland-Ukrainakonflikten som låg bakom detta utspel. Men faktum är att 10 extra JAS 39E vänder upp och ned på en redan ansträngd materielplan om inte full kostnadstäckning erhålls från staten, vilket inget tyder på i dag.


Satsningar som presenteras i Almedalen?
Jag har tidigare spekulerat vilka satsningar Karin Enström skulle presentera under årets upplaga av Almedalen i syfte att ta fokus från den massiva kritik mot försvarspolitiken som kommer att komma som ett brev på posten. Jag har då gissat att det skulle handla om beställningar till Marinen, något som under lång tid har skjutits upp.

Det är möjligen något konspiratoriskt, men jag är rätt övertygad om att det faktum att köpet av Kockums slutförs och presenteras just i dag - inte är någon slump. Jag tror därför att Karin Enström under kommande vecka kommer att presentera samtliga, eller delar av beställningar på de marina projekt jag listat här ovan som årets försvarspolitiska "Almedalssatsningar". Jag vågar nästan sätta min gamla sydväst på detta!


Media: SVT, SR, DN, SvD, Sydsvenskan, DI, HD


Socialdemokraternas dag i Almedalen

Idag söndag var socialdemokraternas dag i Almedalen. Stefan Löfven förvånade nog många med att redan som andra punkt tala om behovet av ett starkare försvar. Uppenbarligen gör de socialdemokratiska partistrategerna bedömningen att det finns röster att hämta i försvarsfrågorna.

Det är en markant omsvängning på bara något år, men så har det också gått upp för den breda massan att världsutvecklingen tyvärr verkar ta en otrevligare vändning. Måhända är det andra funderingar som går genom Almedalsdeltagarnas huvuden i år när incidentroten startar jämfört med för två år sedan.




Tilläggas kan att redan då var läget i Östersjön ett annat än tidigare, även om den politiska retoriken gick ut på att Rysslands militära förmåga var på en låg nivå. Trekvarts år senare blev den ryska påsken känd för allmänheten genom SvD:s försorg. Två veckor efter den ovan redovisade incidentstarten (med okänt uppdrag) genomförde ryska flygvapnet ett uppdrag i Östersjön med en rote Tu-22M (samma bombflygplan som ryska påsken) där man flög "Östersjön runt" med skarpa vapen hängda. Detta ansågs uppenbarligen så viktigt att förmedla till allmänheten och de tilltänka mottagarna av budskapet att man gick ut med pressmeddelande om uppdraget och dess art.


Inför det aktuella läget i Östersjön förtjänar det att påminnas om generalmajor Dennis Gyllensporres ord från ett av förra årets Almedalsseminarier.



Med tanke på vad som ägt rum i Östersjön de senaste tre veckorna och inte minst Ukrainakrisen med annekteringen av Krim finns det många slutsatser att dra och åtgärder att vidta om man ska följa Gyllensporres råd.


Imorgon drar försvars- och säkerhetspolitiken igång på riktigt i Almedalen då Försvarspolitisk Arena håller sina första arrangemang. Säkerhetspolitiskt Sommartorg startade redan idag. Imorgon är också kristdemokraternas dag. Återstår att se om Göran Hägglund i sitt tal gör som förra året och tar försvarspolitiken som en av de tyngre punkterna.


Den urholkade armén

Bloggaktiviteten har varit lite låg de senaste två veckorna på grund av viss ledighet, men till Almedalen ska det bli några inlägg. Detta inlägg är en fristående fortsättning till de tidigare inläggen Den oövade armén och Armén – I det nakna ljuset av RB 5. För god översikt för hela Försvarsmakten – se även Skippers senaste inlägg om den krokiga vägen mot FM nya organisation (FM Org 18).

……………………..

Strax före månadskiftet lämnade Försvarsmakten in sitt svar på sitt uppdrag att redovisa hur lönekostnaderna kan sänkas i Försvarsmakten enligt det så kallade Regeringsbeslut 5/2013. Detta beslut har varit ett av de mest omdebatterade beslut som regeringen fattat inom försvarspolitiken den här mandatperioden. Regeringens förvåning/irritation var under 2012/2013 möjlig att förstå. Steg för steg blev uppenbart att det var en ganska stor skillnad på Försvarsmaktens inlämnade underlag 2009 och vad som efter hand blev de verkliga behoven.

Men regeringen har lyckats med att slarva bort förtroendet i sakfrågan av två skäl. Dels tajmade försvarsministern sin första större insats i frågan illa genom att skriva en debattartikel i DI som publicerades samma dag som Försvarsmakten lämnade in ett underlag om myndighetens lönekostnader. Sedan dess har regeringen framhärdat i frågan för att genomdriva sin vilja och ta Regeringsbeslut 5, trots de kraftiga varningar som skett för de interna konsekvenserna och trots de betydande förändringar som skett i vår säkerhetsmiljö medan uppdraget utförts av Försvarsmakten. Sammantaget ger detta ett tondövt intryck, där inget ska få rucka kartan.

På sitt sätt utgör hela hanterandet av RB 5 ett symtom på de kommunikationsproblem som har funnits mellan den största myndigheten och den politiska ledningen. Försvarsmakten väljer i sitt svar att i praktiken inte svara på frågan om -500 miljoner annat än att avfärda tanken blankt. Men, 225 miljoner/år kan man spara – fast då får det förstås också konsekvenser som Försvarsmakten sedan redovisar som FM Org 18.

Studerar vi Försvarsmaktens underlag lite närmare, så ser man hur ytterligare försämringar införs utan uppmärksamhet utifrån. När det gäller armén, så visade jag i inlägget Armén – I det nakna ljuset av RB 5 hur arméchefen Anders Brännström förgäves försökte få gehör internt i organisationen för svåra konsekvenser för basorganisationen. Det verkar som om generalmajor Brännströms varningar klingat ganska ohörda hittills. Det blir en reducering i arméns basorganisation i förhållande till dagens redan underdimensionerade organisation, men även insatsorganisationen får känna av den bittra smaken av nedskärningarnas sötma i det politiska köket.

I en liten passus på sidan 8 i bilaga 1 står det:

”I samband med detta övergår de mekaniserade förbanden från 4- till 3-indelning inom kompani och pluton.”

Detta innebär att det i arméns mekaniserade förband ska bli tre grupper istället för dagens fyra i varje skyttepluton som i sin tur ska vara tre stycken istället för fyra på varje kompani. Jag har kontrollerat uppgiften med mina källor inom Försvarsmakten och fått bekräftat att planeringen/konsekvenserna är sådana. Meningen är att vi ska få en betydande ökning av antalet stridsvagnar för att öka förmågan till verkan och skydd i insatsorganisationen genom att dra ned på antalet stridsfordon 90 och soldater.

Om Regeringsbeslut 5 blir verklighet, så minskar uthålligheten kraftigt när motsvarande två bataljoners skyttetrupp och vagnar trollas bort i ett slag. Om vi räknar med fem mekaniserade bataljoner som vardera förlorar en pluton per kompani och en grupp i varje återstående skyttepluton, så återstår 5 x 9/16 = 45/16 ≈ 3 bataljoner. 5 x 7/16 = 35/16 ≈ 2 bataljoners skyttekapacitet försvinner. Vi kommer alltså att ha totalt 90 (5 bat x 2 komp x 3 plut x 3 grupper) mekaniserade skyttegrupper i landet.

Om detta vore den optimala arméorganisationen, så borde den varit införd för länge sedan eller åtminstone något som påminner om denna. Men nu är lönekostnader i centrum och då räknas varje soldat med lupp.

Det går att diskutera graden av tyngre mekanisering kopplat till de krav på operativ rörlighet som få förband genererar och de lättare förband som Ryssland allt tydligare satsar på, men huvudansvaret för denna urholkning vilar hos politiken.

Försvarssatsning var ordet, sa Bull.

Inför Almedalen – 5 – Den operativa relevansen?




Omvärlden är föränderlig och vi måste följa med i förändringarna. Försvarsmakten kommer inte att utökas, vi måste slå vakt om den Försvarsmakt vi har. Jag är övertygad om att den operativa förmågan vi nu bygger är helt rätt och det ska vi fortsätta med.

Ovastående är ett citat hämtat från mars månad då ÖB Sverker Göranson besökte Amf 1 på Berga. Detta uttalande förvånade mig då väldigt mycket, och jag var den första som också skrev om det vid detta tillfälle. Anledningen till min förvåning var två saker. För det första, hur kunde ÖB så tydligt på egen hand fastställa att Försvarsmakten inte skulle komma att utökas trots att det då var extremt oroligt i Europa och att i stort sett samtliga politiska partier diskuterade försvaret och dess storlek.

Den andra delen handlade om att ÖB ansåg att den operativa förmågan som Försvarsmakten bygger är helt rätt. Jag var den första att uppmärksamma detta genom ett blogginlägg, något som Försvarsmakten besvarade redan dagen efter, och som sedan även media uppmärksammade

ÖB och Försvarsmakten fortsatte därefter en aktiv kampanj där budskapet att ÖB:s bästa råd och rekommendation till politikerna och Försvarsmaktens personal att den organisation som vi nu bygger är operativt relevant. Bland annat genom nedanstående video som publicerades den 11 april. ÖB skrev dessutom en artikel på SvD Brännpunkt den 17 april med rubriken "Försvarsmakten är inte kraftlös" .



I den senare kommunikationen så har ÖB förtydligat vad han egentligen menar med den operativa relevansen och förklarade det hela så här.
Principerna i reformen enligt försvarsbeslutet bygger på användbara och snabbt gripbara moderna förband som är frivilligt rekryterade ..... Med detta menar jag att reformen är operativt relevant med hänsyn till möjliga scenarier för den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde.

Det är nog få som inte håller med ÖB i hans syn på att förband i dag måste vara snabbt gripbara och moderna, däremot är vi nog också relativt många som inte riktigt håller med ÖB att det enbart är dessa faktorer som talar om huruvida det försvar Sverige har i dag är operativ relevant eller inte.

ÖB säger i videon ovan att "läget i vår omvärld är mycket allvarligt". Det försvar ÖB anser är operativt relevant för att möta detta allvarliga läge är alltså en fullt utbyggt och fullt ut finansierad IO14. Jag håller inte med.

Insatsorganisation 2014 som beslutades 2009 är som bekant ett försvar som inte byggdes för att i första hand kunna verka på hemmaplan. Vårt nuvarande försvar är konstruerat under den strategiska time-outen primärt för att kunna utgöra en del i internationella insatser över hela världen. Ett tydligt bevis på detta är att den mest strategiskt viktiga platsen i hela Östersjön - Gotland - är helt demilitariserat. Funktionsförband som artilleri, luftvärn och ingenjörtrupper finns på helt andra geografiska platser än manöverförbanden vilket gör de så nödvändiga gemensamma övningarna mycket kostsamma att åstadkomma. Vi har även samlat stora delar av vår materiel i centrala förråd vilket är ytterst sårbart liksom vi avvecklat stora delar av våra skyddade ledningsplatser i det svenska urberget.

Jag har givetvis förståelse för den oro ÖB uttrycker i olika forum för att inte springa i väg och besluta om organisationsförändringar och beställa ny materiel som inte Försvarsmakten kan ta emot med nuvarande organisation. Något som kan innebära att den sedan länge beslutade IO14 i ännu större omfattning än den är i dag - aldrig blir färdig. Men jag anser dock att frågan om den operativa relevansen ändå måste utvidgas till att IO14 ställs mot rådande omvärldsläge med andra faktorer än bara principerna som den försvarsreformen från 2009 bygger på.

För det förhåller sig ändå på det sättet att det största problemet ändå är den mycket låga numerären avseende krigsförband och avgörande materiel när IO14 benämns som operativt relevant. Detta innebär i förlängningen att det blir näst intill omöjligt att verka på mer än över en mycket begränsad yta vid varje tillfälle med en alldeles för dålig uthållighet (läs enveckasförsvaret).

På samma sätt blir det väldigt konstigt när regeringen ena sekunden säger att försvarsreformen från 2009 skall fullföljas och i den andra sägar att försvaret primärt ska utformas för att kunna verka i vårt omedelbara närområde mht omvärldsutvecklingen. Det är en paradox om någon.

Med bakgrund av ovanstående så blir en av de stora frågan som behöver debatteras i Almedalen huruvida gällande insatsorganisation, även en fullt utbyggd och finansierad sådan, verkligen räcker till med hänsyn till det helt förändrade omvärldsläge vi nu befinner oss mitt uppe i. Är nuvarande numerär verkligen tillräcklig, och är verkligen ÖB rekommendation att inte placera personal och materiel på Gotland en strategsikt-operativt riktig sådan?

Utför för regeringen inför Almedalen

I en färsk opinionsundersökning som Ipsos gjort för DN inför Almedalsveckan visar det sig att Alliansens mycket låga väljarsiffror kvarstår. Läget börjar onekligen bli mycket illavarslande inför valet om tre månader.

Bryter man ut en enda fråga ur helheten, nämligen just försvarsfrågan, så tror jag faktiskt den kan vara talande för hur (tidigare) alliansväljare ser på regeringen. Under det senaste halvåret har vi sett en allt större säkerhetspolitisk oreda i den nära omvärlden, samtidigt som svenska folket åren dessförinnan matats med budskap om hur fredlig omvärlden är, att det har gått att göra besparingar på försvaret, att försvarets förmåga trots allt är mycket god och så vidare. När då först ÖB:s uttalande om enveckasförsvaret kommer, följt av att ryska påsken blir offentlig och slutligen Ukrainakrisen, torde detta bidra till öka väljarnas tvivel till regeringens handlingskraft.

Ingen lär vinna ett val på försvarsfrågorna såvida inte världskriget tydligt står för dörren. Likväl är det min övertygelse att bristande handlingskraft och uppfyllande av förväntningar i dessa frågor späder på andra intryck och känslor inför valet av vilket parti man ska lägga sin röst på. Har man redan ett tveksamt eller negativ intryck av ett resultatet inom ett annat politikområde, t.ex. skolan, kommer det att spädas på när det visar sig att den tidigare kärnfrågan försvaret har hanterats så illa. Jag tror därför att det är ett mindre klokt drag att hantera ett ansvarsområde på det sätt som Alliansregeringen har hanterat försvaret.

Ser man också till de opinionsundersökningar som det senaste året genomförts av bl.a. Novus om just försvarsfrågan så finner man att alliansväljarna, med de moderata väljarna i spetsen, har ett mycket lågt förtroende för den förda försvarspolitiken. På samma sätt är alliansväljarna (minus folkpartister) samt sverigedemokrater de som är minst nöjda med beslutet att avskaffa värnplikten. Att ha så missnöjda väljare som successiva opinionsundersökningar om försvaret visat, borde ha rest varningsflagg för länge sedan hos partistrateger, men tydligen inte.

Det torde vara, eller snarare ha varit, ett vist drag att värna om de väljare man redan har.

Inför Almedalen – 4 – Den krokiga vägen mot FM Org 18



Det förra inlägget inför Almedalen berörde försvarspolitiken i allmänhet. Detta inlägg kommer att avhandla försvarspolitik i synnerhet när den är som allra sämst och extremt ogenomtänkt. Det kommer att handla om något som jag tagit upp flera gånger tidigare här på bloggen, men som tål att belysas om och om igen ända till dessa att regeringen tar sitt förnuft till fånga och häver beslutet. Det handlar alltså om det som kryptiskt benämns regeringsbeslut 5 (RB5) till Försvarsmakten 2013 och som i Försvarsmakten har omsatts till en ny försvarsmaktsorganisation (FM Org 18), d.v.s nya organisationsförändringar och reducering av personal.

Spontant så bedömer jag att detta beslut som det mest korkade och ogenomtänkta som fattats av sittande regering sedan tillträdet 2006. Konsekvenserna av "genomförandegruppen 2008" då man strök en stor mängd planerade materielprojekt spelar förvisso i samma liga, men då handlade det om materiel. Nu handlar det i stället om personal och därmed ett beslut som är svårare att reparera av framtida regeringar om det genomförs.

RB5 innebär i korthet att Försvarsmakten ska skära ner på personal - igen. Innebörden i beslutet har avhandlats många gånger här på bloggen men det tål att upprepas. Kortfattat ska 15% av den totala personalnumerären bort i syfte att spara 500 miljoner kronor årligen. Läs gärna detta inlägg från förra sommaren då bomben briserade. Jag återkommer senare i detta inlägg till vad som har hänt sedan dess och hur Försvarsmaktens förslag på reduceringar ser ut.

Men var härstammar då detta spektakel i från, och hur hamnade vi i situationen att regeringen fattade ett så ogenomtänkt och förödande beslut? Det finns säkert olika versioner av detta, i synnerhet om man sitter på försvarsdepartementet, men för att försöka finna svaret så vi får backa bandet ända till 2009.

Det hela började med att Försvarsmakten då likt i dag stod inför en omfattande obalans mellan ålagda uppgifter och tilldelade resurser. Det är med andra ord något helt annat än myten om "svarta hål". Försvarets pengar räcker således inte till för att sätta upp, utrusta och öva den beslutade organisationen.


30 januariunderlaget


Tidigt 2009 lämnade Försvarsmakten in det omtalade "30 januari underlaget" till regeringen. Det var ett underlag som skulle utgöra Försvarsmaktens förslag till den nu liggande propositionen "Ett användbart försvar". I detta arbete hade Försvarsmakten inte räknat med några ekonomiska tillskott annat än för inflationen. Sveriges försvar kostar ju som bekant alltid ca 40 miljarder per år oavsett om året är 1980 eller 2009.....

I Försvarsvarmaktens underlag hade man från myndighetens sida därför tvingats föreslå ytterligare neddragningar, d.v.s nedläggning av förband i syfte att på egen hand skapa balans mellan verksamhetskostnader och tilldelat anslag då inte regeringen avsåg göra det genom anslagsökningar. Dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors tyckte att det var ett bra förslag som dåvarande ÖB Håkan Syrén lämnade in. Han hade till och med mage att i ett pressmedelande kalla Försvarsmaktens förslag för "En kraftig ökning av försvarsförmågan"(!) Känns retoriken igen?

Men det tog inte lång stund förrän man från politiskt håll deklarerade att det inte blir några förbandsnedläggningar. I början av mars månad 2009 kom regeringens besked att det inte blir några förbandsnedläggningar, vilket man förvisso sagt redan tidigare. Detta var ju i grunden ett mycket bra beslut, för hade Försvarsmaktens förslag gått igenom hade vi i dag haft ett ännu mindre försvar, med minst en flygflottilj mindre än i dag. Man kan fråga sig huruvida  Flygvapnet skulle kunna mäkta med annat än enbart incidentberedskap och utbildning av piloter till övriga Gripenländer om förslaget effektuerats.... Men det gemene man inte förstod var att regeringens till synes enbart positiva beslut ytterligare accelererade obalansen mellan uppgifter och resurser för Försvarsmakten som nu satt med Svarte Petter på hand.  I media skrev man att "regeringen tog försvarsnotan på politisk kredit".



En försvarsgren måste avvecklas - det är den magnituden det handlar om!


På den vägen fortsatte det och nytillträdde ÖB Sverker Göranson fortsatte att skicka varningssignaler om just detta glapp till regeringen, men inga åtgärder som löste problemen vidtogs.

ÖB har under våren 2012 i två underlag till regeringen beskrivit försvarets behov av mer pengar på lång sikt. Kostnaderna för personalförsörjningen väntas öka med 1,5 miljarder kronor per år, samtidigt som materielkostnaderna väntas växa med två miljarder kronor per år. Därutöver tillkommer ytterligare miljarder för att ta fram ett nytt Gripenplan.

Under Almedalenveckan 2012 tog ÖB bladet från munnen och förklarade en gång för alla, mycket pedagogiskt dessutom, att om inga ekonomiska medel tillförs så måste en hel försvarsgren avvecklas.

Jag hävdar att vägvalet är att antingen vara beredd att tillföra ekonomi för att lösa de uppgifter vi har eller att välja hela eller delar av organisationen för det är den magnituden vi pratar om

Det blev då dessutom frostigt värre ombord på Marinens fartyg HMS Carlskrona som där och då i Visby hamn huserade både Försvarsminister med stab och Överbefälhavare med stab. (Efter det tillfället så har Försvarsministern valt att bo på annat ställe under Almedalenveckan).


Regeringsbeslut 7 (RB7) - 2012


Efter Almedalen var det som sagt kyligare än någonsin mellan departement och myndighet. Vi var många som gick och väntade på vad motdraget från en relativt nytillträdd Karin Enström skulle bli? För inte skulle väl ÖB få uttrycka sig så rakt utan att det skulle ske någon respons från departementet? På hösten samma år, närmare bestämt den 4 oktober kom så det som blev regeringsbeslut 7 till Försvarsmakten. Själva uppdraget hade namnet ”Uppdrag att redovisa kompletterande underlag om långsiktig ekonomisk balans”.

Omfattningen på detta uppdrag var minst lika stor dignitet som 30 januariunderlaget. I uppdraget ingick att Försvarsmakten skulle redovisa vilka konkreta åtgärder som bedömdes som nödvändiga för att utföra ålagda uppgifter och därmed upprätthålla den operativa förmågan - inom ramen för prolongerade anslagsramar(!) Man skulle även redovisa en detaljerad bedömning av kostnadsutvecklingen för perioden fram till 2019.

Man kan i dokumentet utläsa mellan raderna att det inte är någon trevlig ton uppdraget är skrivit med, snarare tvärt om. Tidsaspekten är dessutom näst intill omänsklig för ett sådant omfattande uppdrag.
Man åläggs att redovisa arbetsläget den 22 oktober 2012, 10 december 2012 och 11 februari 2013. Uppdraget skulle sedan slutredovisas i budgetunderlaget för 2014.

Andemeningen är (min bedömning) att Försvarsmakten ska redovisa åtgärder för att säkerställa verksamheten utan att regeringen ska behöva skjuta till ökade anslag(!)

Jag skrev i samband med detta ett blogginlägg, där jag redan då gjorde bedömningen att försvarsberedningens arbete riskerade att bli ett spel för gallerierna eftersom man i stort sett var anvisad att rationalisera verksamheten innan beredningen fått säga sitt.


ÖB och "enveckasförsvaret"


Min högst personliga bedömning är att det nog inte var meningen att det som ÖB sa till Mikael Holmström i regeringsplanet om att "Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand." senare skulle utgöra sprängstoff i SvD. Men Holmström är journalist...

Oavsett om det var oavsiktligt, eller om det kanske var högst avsiktligt att berätta detta för Holmström så tror jag ändå inte någon hade räknat med att hans intervju skulle få ett sådant oerhört medialt genomslag som den fick när artikeln "Försvar med tidsgräns" gick i tryck på nyårsafton 2012. Nu är det förvisso så att samma uppgifter går att härleda till många andra öppna dokument och uttalanden, men nu var det ÖB själv som sa det direkt till en journalist. Helt rätt om jag får säga min mening. Detta har bidragit till att försvarsdebatten blivit betydligt mer sanningsenlig och rak!

Jag tar inte upp mer om denna händelse här och nu, för efterspelet kan ni läsare i detalj vid det här laget. Men värt att notera är att försvarsministerns respons var ytterst märklig. Efter några dagars tystnad gjorde försvarsminister Karin Enström ett uttalande i två delar. Först: ”Hela landet ska försvaras.” För att direkt därefter säga att hon ställer sig bakom ÖB:s bedömning och att detta är en ”rimlig” nivå på försvaret(!)

Kort därefter under Folk & Försvar i Sälen åkte ÖB hem akut sjuk vilket visade sig bero på utbrändhet. Som lök på laxen blev ÖB även polisanmäld för sitt uttalande det kanske mest märkliga av allt i denna soppa. Det blev därmed en tids sjukskrivning för utmattning och han var inte tillbaka förrän den 20 mars.

Under sin sjukskrivningstid erhöll ÖB ett omfattande moraliskt stöd från personalen i Försvarsmakten för att han så rakryggat under en längre tid sagt sin åsikt om sakernas tillstånd i myndigheten.


Försvarsmaktens svar på RB7


När ÖB var sjukskriven så skulle svaret på RB7 lämnas in, närmare bestämt den 28 februari 2013 i samband med redovisningen av budgetunderlaget för 2014. Detta fick Jan Salestrand ta hand om i Sverker Göransons frånvaro. Inför redovisningen hade det läckt ut uppgifter om att Försvarsmakten skulle komma att redovisa att det fanns en obalans mellan uppgift och anslag som låg på närmare 4 miljarder. När underlaget slutligen redovisades var det värre än så. Försvarsmaktens bedömda framtida underskott var hela 4,45 miljarder kronor årligen varav 3,15 miljarder härleds till det så kallade ofinansierade materielberget. Man hade även underskatta kostnaderna för övergång till GSS kraftfullt.

I slutsatserna kopplat till redovisningen skriver Försvarsmakten följande (valda delar och min fetstil):
  • Det sammanlagda merbehovet på de anslag myndigheten disponerar bedöms i tioårsperioden 2014 till 2023 omfatta ca 4 450 mnkr årligen. Detta utgör ca 10 procent av det totala anslaget. 
  • Prolongerade anslagsramar innebär att förmågan att genomföra en gemensam operation för att möta ett begränsat väpnat angrepp får avgörande begränsningar. 
  • Försvarsmakten ser det som nödvändigt att antingen erhålla permanenta resurstillskott eller förändrade uppgifter (till exempel operativ förmåga, beredskap och ambitionsnivå inom insatsverksamhet), alternativt en kombination av dessa åtgärder. Försvarsmakten bedömer att en möjlig kortsiktig lösning är en tillfällig anslagsförstärkning riktad mot införandet av för reformen kritiska verksamheter och system. Ett annat alternativt kan, jämfört med budgetunderlaget för 2014, vara en utökad överföring från anslaget 1:2 Fredsfrämjande förbandsinsatser.
Jag skrev givetvis ett eget blogginlägg om det som redovisades där och då.


Försvarsministerns omedelbara respons på Försvarsmaktens svar


Försvarsminister Enström var nog riktigt arg när hon gick ner till entrén på Jakobsgatan för att möta media samma dag som hon fått underlaget. Jag har inte sedan dess sett eller hört henne använda det tonläget som hon gjorde den dagen i februari 2013. Anledningen: Försvarsmakten hade lämnat fel svar(!)

I ett pressmeddelande skrev försvarsminister Enström så här:
  • Försvarsmakten har under flera år påtalat att de ser problem med myndighetens långsiktiga ekonomi. Försvarsmakten har dock inte kunnat underbygga sin uppfattning på det sätt som krävs för att regeringen ska kunna förhålla sig till den. Idag har Försvarsmakten därför, på min begäran, redovisat en komplettering av sin syn på den långsiktiga ekonomin. 
  • Försvarsmakten gör i flera avseenden andra beräkningar idag än i sitt underlag från april 2012. De rationaliseringar om cirka 400 mnkr som Försvarsmakten identifierat synes vara noggrant beräknade. När det gäller det redovisade merbehovet på nästan 4,5 mdkr pekar myndigheten på stora osäkerheter. Trots detta finns det medräknat. Som jag ser det är det två helt olika metoder man använder sig av, och det tycker jag är inkonsekvent. 
  • Vi kommer nu att analysera underlaget, del för del, men jag kan redan nu konstatera att det behövs förbättrad styrning av Försvarsmakten, t.ex. v.g. materielplaneringen. Detta för att säkerställa ett utfall i enlighet med regeringens och riksdagens beslut.

Se även intervjun med försvarsministern i nedanstående klipp. 


SvD skrev samma dag om den öppna striden mellan Försvarsmakten och försvarsministern. Men mer skulle komma. Stridsyxan var nu inte bara uppgrävd, den skulle komma att användas också. Det var försvarsminister Enström som skulle komma med nästa hugg.


Regeringsbeslut 5 (RB5) - 2013


Nu börjar vi närma oss kärnan i det hela. Försvarsmakten hade som beskrivit här ovan gett FEL svar, och nu skulle styrningen från försvarsdepartementet öka enligt löfte. Hur kunde Försvarsmakten vara så dumma att de trodde att de skulle få ett utökat anslag? Sveriges försvar har alltid kostat ca 40 miljarder, vad trodde man egentligen?

I mars 2013 fick Försvarsmakten därför ett nytt uppföljande regeringsbeslut att utreda på halsen.
ÖB fick då ett mer eller mindre omöjligt uppdrag som handlar om att uppnå regeringens målsättning som i korthet innebär att myndigheten ska reducera kostnader för verksamheten samtidigt som det ställs krav på att ställa om hela Försvarsmakten till den beställda insatsorganisationen IO14. Inom ramen för RB5 beordrade regeringen Försvarsmakten att skära ner 500 miljoner årligen på personalkostnader i ett läge där personalsituationen redan är mycket ansträngd.

Officersförbundet har hela tiden varit föredömligt tydliga när det kommer till bedömda konsekvenser av regeringsbeslut 5. I maj 2013 riktade förbundet ett skarp budskap till politikerna genom artikeln "RB5 - Ett omöjligt uppdrag" där man konstaterade följande.
Det är ett orimligt uppdrag med orimliga tidsförhållanden. Officersförbundets uppfattning är att det inte går att göra något bra av detta. Redan nuvarande organisation, FM Org 13, har färre befattningar än vad som förbundet anser behöver finnas.
När beslutet kom så skrev jag två inlägg. Det ena med titeln "Ridå" och det andra med titeln "En uppgiven försvarsmakt" dessa båda inlägg beskriver stämningen i Försvarsmakten där och då och de funderingar som de anställda hade runt fikaborden. När försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren bara tre dagar efter att detta katastrofbesked delgivits Försvarsmakten skrev följande numera legendariska rader på twitter"Försvarsreform som stärker försvarsförmågan. Enligt ÖB bättre nu än på 10-20 år. Analys pågår för nästa steg" så konstaterade jag att vi nu befinner oss mitt i systemkollapsen. Uppgivenheten var stor. 



Försvarsmaktens svar på RB5


Därefter hade vi en ny sommar och ett nytt Almedalen, men nu med ett helt annat tonläge i debatten än tidigare. Mer om detta i ett kommande inlägg. Senrare efter semestern 2013 så kom då svaret från Försvarsmakten den 27 augusti 2013. 

Regeringsbeslut 5 skulle som väntat komma att bli ett nytt gigantiskt dråpslag mot Sveriges försvarsförmåga. Konsekvensen av sparkravet skulle tvinga Försvarsmakten till ytterligare åderlåtning där personalkostnaderna ska minskas med 500 miljoner kronor årligen vilket innebär att nästan 15% av alla officerare och civilanställda måste bort! Utöver detta ska upp till 700 heltidsanställda soldater också bort.

Enligt Försvarsaktens första analys så innebar detta att:
  • Officerare och specialistofficerare reduceras med 1 000-1 200 befattningar. 
  • Civilanställda reduceras med 550-750 befattningar. 
  • GSS (Gruppbefäl, Soldater och Sjömän) reduceras med 500-700 befattningar.
Totalt ska alltså 2050-2650 tjänster strykas bort ur organisationen utan att Försvarsmaktens uppgifter reduceras med motsvarande mängd. Ett uppdrag som ska vara slutfört 2019 och som får betraktas som omöjligt att genomföra i praktiken!

Så här skrev jag då i ett blogginlägg.


Tiden gick...


Sen rullade tiden på och eftersom det var ett regeringsbeslut det hela handlade om, och inget hördes från försvarsdepartementet så var det beslutet som gällde. Minns nu också att vi i april, tidigare under året hade händelser som ryska påsken osv i färskt minne. Ryssland övade flyganfall mot Sverige, men regeringen tog inte tillbaka sitt beslut om att skära ned på Försvarsmaktens personal.

Därefter inträffade Ukraina där Ryssland annekterade Krim, men regeringen tog inte tillbaka sitt beslut.

NATO sände väpnade styrkor till Östersjöområdet, ökade sin närvaro och incidentberedskap i Baltikum avsevärt då de baltiska staterna nu var mycket oroliga över utvecklingen och Rysslands agerande, men regeringen tog inte tillbaka sitt beslut. Det skulle sparas 500 miljoner på personalkostnaderna.

Det sista hoppet sattes till försvarsberedningen. Skulle man där föreslå att RB5 skulle hävas? Nej, inget om detta i rapporten kunde utläsas, därmed låg beslutet fortfarande fast. Försvarsministern hade fortfarande inte heller sagt ett ord om att beslutet skulle hävas.

På försvarskonferensen i Skövde tidigare under året sa förvisso ministern i förbifarten till allas förvåning att RB5 var ett underlag för diskussion(?) men därefter hördes inget mer...

Först samma dag som Försvarsmakten skulle redovisa sitt slutliga förslag så kom den första officiella responsen från försvarsministern - via media(!)
– Kommer det nu in eventuella förslag som riskerar att gå stick i stäv med vår ambition att förstärka försvarets förmåga så avser vi inte att gå vidare med dem, säger Karin Enström till Ekot i Sveriges Radio.
Huruvida detta var kommunicerat till Försvarsmakten i särskild ordning via ordinarie kanaler som sig bör är högst oklart.


Försvarsmaktens förslag till FM Org 18 som en konsekvens av RB5


För ungefär en månad sedan den 28 mars så redovisade Försvarsmakten så sitt förslag på hur man kan skära ned på personal enligt erhållna direktiv.

I Försvarsmaktens sammanfattning framgår följande.
De negativa konsekvenserna är i redovisningen så omfattande att Försvarsmakten menar att dessa i praktiken motverkar den påbörjade försvarsreformen. Mot denna bakgrund föreslår Försvarsmakten att lönekostnadsreduktionen begränsas. Försvarsmaktens förslag begränsar reduktionen till att omfatta cirka 225 miljoner kronor 2019. Detta förslag benämns FM Org 18.
Konsekvenserna kommer som väntat att bli omfattande! Det man kan fundera över är myndighetens sätt att lösa uppgiften. man är ålagda att reducera med 500 miljoner kronor, men redovisar i detalj endast hur man kan spara 225 miljoner kronor och detta förslag är alltså föreslagen organisation under benämningen FM Org 18.

Jag avser skriva mer om detta framöver, men vi kan alltså konstatera att det blir stora konsekvenser om detta genomförs om ens bara med knappt den halva anvisade reduceringen. Konsekvenserna är så omfattande att Försvarsmakten avråder regeringen starkt från att fullfölja beslutet. Även om den mindre reduceringen på 225 miljoner genomförs så får det enligt myndigheten mycket kännbara operativa konsekvenser. Officersförbundet var som vanligt klarsynta i frågan!

Detta har förslag har alltså försvarsministern att ta ställning till nu.


Regeringens planeringsanvisningar inför försvarsbeslutet 2015


Då är vi framme i nära nutid. Den 19 juni för bara någon dryg vecka sedan så beslutade regeringen om de nya planeringsanvisningar där svaret från Försvarsmakten ska utgöra grunden för ett nytt försvarsbeslut. Underlaget skall överlämnas till regeringen den 28 november (efter riksdagsvalet).

Den stora nyheten i anvisningen är kraftfullt ökade beredskapskrav på Försvarsmakten - 7 dagar(!)

När det kommer till kärnan som rör personalnedskärningarna enligt RB5 så ligger dessa uppenbart fast då inget sägs i underlaget, åtminstone inte i klartext. Ökade krav på Försvarsmakten - men med samma ekonomiska ramar utrycks så här.

Försvarsmakten ska redovisa förslag, inom myndighetens ansvarsområde, om en fortsatt utveckling och effektivisering av verksamhet och infrastruktur. Bedömda möjligheter till rationaliseringar inom ramen för myndighetens ansvarsområde får ligga till grund för underlaget.

Man ska med andra ord fortsätta att "effektivisera". Besparingen om 500 mkr på personalkostnader (RB5) ligger då därmed fast och bakas in i det svar som Försvarsmakten nu ska redovisa ännu en gång - eftersom inget annat sägs...

Annicka Nordgren Christensen har för övrigt skrivit ett läsvärt inlägg om planeringsanvisningarna!


Inför Almedalen 2014


Här står vi alltså nu och frågetecknen är fortfarande fler än utropstecknen. Karin Enström ger väldigt få entydiga svar i ärendet.

Men det finns ett seminarium i Almedalen den 2 juli kl 13.00 som modereras av Lena Bartholdsson. Jag hoppas verkligen att Lena där på plats ställer Karin Enström mot väggen och kräver svar åt oss i denna fråga, för det är nämligen personalfrågor som så passande ska diskuteras.

Frågan som bör ställas är huruvida RB5 ligger fast eller inte? Gäller reduceringen på 500 miljoner kronor fortfarande, den reducering som Försvarsmakten inte har redovisat i detalj? Eller gäller den av Försvarsmakten egenhändigt föreslagna reduceringen på 225 miljoner?

Eller är det så att Försvarsministerns ord från den 28 maj gäller?
Kommer det nu in eventuella förslag som riskerar att gå stick i stäv med vår ambition att förstärka försvarets förmåga så avser vi inte att gå vidare med dem.

Man kan åtminstone konstatera att det finns en hel del frågetecken runt detta som måste redas ut och förklaras för anställda och för allmänheten. Man kan även konstatera att Rysslands agerande i Ukraina och i vårt omedelbara närområde inte verkar ha haft någon större inverkan på sakernas tillstånd när man läser planeringsanvisningarna.

Det hela är ytterst beklagligt!


Tidigare inlägg:
Del 1 - Säkerhetspolitisk härdsmälta

Värdlandsstöd

Regeringen fattade idag beslut om att Försvarsmakten ska inleda förhandlingar med NATO om svenskt värdlandsstöd (Host Nation Support) till NATO. Avtalet ska gälla i alla konfliktskalor från fredstida övningar till kris och krig. Tidigare under våren tecknade Finland ett liknande avtal med NATO, vilket torde ha inneburit att den svenska beredningen av ärendet kom att prioriteras högre. Sannolikt har anspänningen i Östersjöområdet till följd av Ukrainakrisen också bidragit.

Jag har i ett antal tidigare inlägg efterlyst ökad svensk planering för mottagande av stöd då svenskt försvar idag är fullständigt beroende av utländskt för att framgångsrikt kunna försvara landet. Detta har dock låtit vänta på sig och dagens beslut är till sist ett steg i rätt riktning. Härnäst följer att likt grannlandet Norge öva mottagande av stöd. Såsom tidigare påpekat är ett effektivt mottagande av stöd betydligt mer krävande än det är för Sverige att lämna militärt stöd till andra länder.

De främsta problemen avseende mottagande av stöd är lagrum, logistik och inte minst ledning. Lagrummet hanteras till del av det beslut som idag fattades där den rättsliga statusen för NATO:s militära högkvarter med personal regleras vid verksamhet i Sverige. Likväl återstår frågan vilken insatsrätt eller delar av insatsrätten Sverige är berett att släppa till t.ex. NATO. Vilka befogenheter ska NATO ha att anfalla mål på (tidigare) svenskt territorium i en krigssituation där man stöder Sverige med förband på svenskt territorium? Det finns många frågor av den här typen som måste regleras och som det är mycket svårt att hinna reglera om situationen skulle uppstå.

Logistik är den mest kända delen av Host Nation Support. Vilka förnödenheter ska Sverige ställa upp för tilltransporterade NATO-förband och hur ska transporter ske? Vilka tilltransportshamnar och flygplatser ska användas? I vilken mån behöver man förhandslagra drivmedel och övriga förnödenheter i Sverige för att stödet ska fungera snabbt och effektivt? Hur och av vem ska dessa logistiknoder skyddas?

Ledning är sannolikt det mest komplicerade området. Ur politisk synvinkel är det svårt att se att det skulle vara acceptabelt att NATO övertar ledningen av försvaret av Sverige. Samtidigt är inte det svenska högkvarteret alls dimensionerat för att även leda tilltransporterade NATO-förband. Det är därtill i så fall ett scenario som måste övas, övas och åter övas för att kunna fungera – precis så som görs i våra grannländer i Baltikum, Norge och Polen som är tänkta mottagare av stöd i NATO. Då Sverige heller inte är medlem i NATO saknar Försvarsmakten alla de sambandssystem som krävs för säker och skyddad ledning av förband. Det är teknik och krypton som icke-medlemmar ej får tillgång till.

Om man inte reglerar hur ledningen ska ske, dimensionerar efter detta samt övar, finns bara en enda lösning och det är geografisk separation av förband och ansvarsområden, t.ex. att svenska förband finns och agerar norr om linjen HALMSTAD–NORRKÖPING och leds av svenskt högkvarter medan NATO övertar ansvaret för området söder om denna linje. Detta skulle i praktiken innebära att den del av landet som ska försvaras av NATO också är helt i händerna på NATO. En lösning som jag inte tror skulle vara politiskt acceptabel, men som är den enda gångbara om inte ledningsfrågan reds ut och övas långt i förväg.

Tiden går och det finns mycket att reglera och utreda i frågorna om värdlandsstöd – inte minst på politisk nivå.

I väntan på Almedalsveckan


Reflektion

Fjolårets Almedalsvecka gav inga större sensationer, förutom att den svenska säkerhets- och försvarspolitiken inte kritiserades så hårt, den största sensationen var nog RUSI:s rapport om en svensk Försvarsmakt i fritt fall och att det skulle kunna orsaka ett säkerhetsvakuum, vilket tyvärr ej kom upp på agendan.

Vad har skett sedan dess då? De två medialt största säkerhetspolitiska händelserna är självklart annekteringen av Krimhalvön samt dess fortsättning i form av våldsamma oroligheter i Östra Ukraina som med allt större tydlighet visar sig vara understödda av Ryssland. Detta har troligtvis inte frångått någon som följer även nyheter minimalt. Vilket resulterat i en säkerhetspolitisk härdsmälta mellan EU och NATO länderna på ena sidan och på andra sidan Ryssland. Mitt emellan en militärallians och ett upprustande Ryssland som ser Sovjetunionens sönderfall som 1900-talets största geopolitiska katastrof, står det militärt alliansfria Sverige, likt under det kalla kriget då vi var inklämda mellan två militärallianser på ena sidan NATO och på andra sidan Warszawapakten.

Har då Sveriges position och utsatthet lyfts på något sätt i den svenska Försvars- och säkerhetspolitiska debatten? Ja bland debattörerna debatteras det friskt, men där frälser man redan frälsta, min uppfattning är att "svensken på gatan" varken har fått informationen eller insikten i hur allvarlig den säkerhetspolitiska situationen är i dagsläget. Likväl kan man om man vill vara lite cynisk få uppfattningen att det är ett medvetet val att inte lyfta denna fråga, varken politiskt eller medialt. Man hoppas helt enkelt att stormen skall ebba ut och att det inte händer något mer. Tyvärr så tror jag att det här bara är början till en långsiktig avkylning mellan Ryssland och Europa.

Vad grundar jag då det på, tydligast blir det i Rysslands teknik genom att "härska genom att söndra" dvs man försöker utnyttja och vidga splittringar inom de två tongivande allianserna i Europa dels EU dels NATO. Man gör enbart sådana åtgärder för att själv stärka sin position, nu har Europa i allt högre grad ökat sin medvetenhet kring detta, men fortfarande så verkar en hög grad av naivitet finnas kvar och övertro på att den eviga freden kom 1992. Ryssland å andra sidan har ur mitt synsätt ett tydligt mål att stärka sin position och är till skillnad mot vad vissa verkar tro, är man helt öppna med det, man behöver bara läsa President Vladimir Putins uttalanden de senaste åren så blir det tydligt. Så i mångt och mycket kan jag tycka att Europa har sig själv att skylla till den säkerhetspolitiska situationen vi befinner oss i.

Vad menar jag då med att vi har oss själva att skylla? Tecknen kring ett mer aggressivt uppträdande Ryssland började komma redan 2004-2006 och kulminerade i dess första fas med Georgienkriget 2008. Därefter har resan nedåt i den säkerhetspolitiska spiralen ökat i en allt stadigare takt för att i dess andra fas kulminera i det vi står i nu. I Europa så har vi under hela denna tid valt att kontinuerligt nedrusta och sänka vår gard allt eftersom, trots att Georgienkriget borde varit en tydlig fingervisning kring vart vi var på väg och definitivt dess efterföljande händelser. Således har vi bara oss själva att skyla att vi nu står med en tydligt låg gard. Vilket är direkt farligt för alla inblandade parter i detta säkerhetspolitiska debacle.

Å ena sidan har man således ett svagt Europa som försöker visa sig stark trots att man inte kan backa upp det. Å andra sidan har man ett real- och geopolitiskt tänkande Ryssland som kan i mångt och mycket backa upp det man vill göra och det man säger. Vilket gör att man från Europeiskt håll främst kommer med tomma hot, som låter bra medialt men som genomskådas av Ryssland omedelbart och gör att Europa ter sig än svagare ur deras horisont. Vilket gör att situationen blir farlig för alla inblandade parter, för eller senare är någon inträngd i ett hörn varvid en konsekvens kommer uppstå, oftast är randstaterna som blir utsatta för konsekvensen.

En intressant skrivning i Försvarsberednings rapport från iår är att man inte längre utesluter att krig kan uppstå i vårt närområde, vad man dock med en envishet som övergår mitt förstånd vidhåller är att man tror att det ej skulle vara möjligt med ett isolerat angrepp mot Sverige. Utan övriga stater kommer omfattas av konflikten. Ja omfattas av konflikten lär de göra, men tvivelaktigt att de blir indragna. För att t ex omintetgöra NATO möjligheter att kunna iståndsätta t ex Operation GUARDIAN EAGLE (NATO försvar av de Baltiska staterna samt Polen i händelse av väpnat angrepp eller försvårad säkerhetspolitisk situation) så är just det som krävs enbart ett isolerat och begränsat angrepp av Sverige mht styrkepositioneringen man då kan genomföra. Varvid det ur min horisont blir det troligaste hot scenariot just ett isolerat angrepp mot Sverige, det hot scenario som var minst troligt under det Kalla Kriget, så mycket har vindarna vänt, vilket många inte har varken förstått eller uppfattat. Dock är krigsrisken liten, det håller jag helt och hållet med om i Försvarsberednings rapport.

Men vad har vi då i Sverige vidtagit för åtgärder utifrån den fundamentalt förändrade säkerhetsbilden? Inga som helst skulle jag vilja påstå, vi står fortfarande och munhugger om vilket förslag som är bäst och vem som tar mest ansvar. Just nu tar ingen ett ansvar för försvars- och säkerhetspolitiken i Sverige. Vilket riskerar att göra situationen än mer instabil dels för oss själva dels för vårt närområde. Helt klart kommer säkerhet genom samarbete dvs att alla tar ett kollektivt ansvar för säkerheten, därmed inte sagt att en militärallians är det bästa alternativet. Men man tar inte ansvar för säkerheten när man missköter försvars- och säkerhetspolitiken som man gör just nu, vilket i förlängningen innebär att man även sätter sina grannländer i fara.

Vän av ordningen ställer ju sig då frågan är det verkligen så hemskt i vårt närområde? Ja det är det, om vi börjar i dess ytterkanter dvs Ukraina så är ju bilden rätt klar för alla vad som händer. Tar vi oss nu närmre så har t ex Finland under BALTOPS haft den mest intensiva veckan för dess incidentberedskap under en 10 års period! Vilket även Finska Försvarsmakten var öppna med att säga, för några dagar sedan. Ser man till BALTOPS som berörts bl a av Skipper så har det varit provokativa överflygningar av attackflyg mot deltagande länders örlogsfartyg (låg höjd i hög hastighet i 90ºvinklar mot fartygen), Ryska örlogsfartyg har gått in i NATO fartygsformeringar vilket har varit tvungen att vidta undanmanövrar som några exempel. Likväl gick säkerhetspolisen ut öppet med att Ryssland genomför krigsförberedelser mot Sverige. Således säkerhetsbilden är allt annan än ljus.

Förhoppningsvis kommer denna Almedalsvecka resultera i att den säkerhets- och försvarspolitiska debatten nu förs upp på agendan och att även den breda allmänheten dvs Sveriges befolkningen för klart för sig hur fundamentalt förändrad dess säkerhet blivit, för det är trots allt de som vi ytterst inom Försvarsmakten är satta att skydda och politikerna att ta hand om! 

Have a good one! // Jägarchefen


Gästinlägg: Även feminister behöver ett försvar

Försvarsminister Karin Enström gick i måndags i Aftonbladet till angrepp mot Feministiskt Initiativs försvars- och säkerhetspolitik. Idag hade Nyheter24 en replik från FI:s riksdagskandidat Katerin Mendez. Nedanstående är ett gästinlägg från moderate riksdagskandidaten Ingebrikt Sjövik om FI:s försvarspolitik.

Wiseman


Även feminister behöver ett försvar

Feminism, solidaritet och jämställdhet är viktiga frågor för FI. Världens mest jämställda land, Sverige, borde bli än mer jämställt, kosta vad det kosta vill. Hur det ska gå till är dock inte lika enkelt. Frånvaron av sunt förnuft och väl avvägda beslut lyser dock med sin frånvaro. Nyligen uttalade sig en av FI:s riksdagskandidater om att militärbudgeten dramatiskt borde minska till förmån för våldsförebyggande arbete.

Efter att ha tagit del av Linnea Brunos uttalande om detta så antar jag att hon med militärbudget avser Sveriges försvarsbudget. Jag ställer mig frågande kring detta utspel och får inte matematiken att gå ihop. Framförallt kan jag inte se samspelet mellan dramatiska nedskärningar i försvarsbudgeten men ändå kämpa för solidaritet och jämställdhet i vår omvärld.

Främst ska försvaret ta hem sina fredsbevarande utlandsinsatser och därefter borde vårt nationella försvar minimeras, om inte läggas ned helt. I sak betyder detta att FI inte uppskattar det arbete som Försvarsmaktens personal genomför. Utlandsinsatserna påverkar inte freden i rätt riktning och det arbete som svenska kvinnor och män gör i exempelvis Afghanistan påverkar inte kvinnor och barn positivt.

Efter att ha tjänstgjort i Afghanistan som officer måste jag här vara väldigt tydlig. Det arbete som svenska försvaret gör och har gjort i Afghanistan, har lett till mer jämställhet, feminism och solidaritet än vad FI:s samtliga medlemmar någonsin lyckats uträtta tillsammans. Att eventuellt blivande riksdagsledamöter som Linnea Bruno (FI) överhuvudtaget har mage att uttala sitt förakt för det yttersta arbete som våra svenska soldater och sjömän gör runt om i världen är inte bara skamligt, det är oförskämt och nedlåtande.

Solidaritet verkar vara något som bara kan diskuteras av arga och missnöjda enfrågepolitiker på vänsterkanten. Vanligtvis sker detta dessutom på finare adresser innanför Stockholms tullar. När det väl kommer till att stå upp för något man verkligen tror på och faktiskt sätta sitt liv i fara för någon annan så är det helt plötsligt inte lika enkelt. Ska jobbet dessutom utföras av någon i uniform så är det dessutom helt befängt. Militärer är ju något onaturligt som oftast kommer i kvinnohatande manskroppar och vars enda mål är att få döda.

Att svenska militärer har bidragit till att afghanska kvinnor numera får studera och jobba och dessutom fri tillgång till sjukvård pratas det sällan om inom FI. Utan insatserna av svenska soldater runt omkring i världen hade kvinnor haft en betydligt sämre situation än vad de har idag. Men det är ju klart att det som sker ”långbortistan” är något som inte kan diskuteras lika flitigt på de fina adresserna i Stockholm. Det är svårt att ta i andras problem och solidaritet har en tendens att enbart sträcka sig till Sveriges territorialgräns.

Lustigt nog så vill man också använda försvarsbudgeten till våldsförebyggande verksamhet. Jag ställer mig lätt frågande till uttalandet. Innebär det att försvarsbudgeten inte leder till något våldsförebyggande? Skulle Försvarsmaktens uppgifter leda till det motsatta eller
genomför man bara inte sina uppgifter rätt? Det är svårtolkat och ogenomtänkt att vältra sig med uttryck som låter fint men som inte har någon verklighetsförankring.

Med tanke på att vi i Sverige är ledande inom jämställdhet och feminism så måste det ändå innebära att vi har något att vara stolta över. Det kanske är värt att sprida denna kunskap och kultur vidare till andra länder, det kanske till och med är så att våra sunda ideal och värderingar är värda att försvara? Med tanke på att vi ligger så långt fram i detta område kanske vi borde vara beredda på att stå upp för vår sak och skydda våra medborgares demokratiska rättigheter och rätt till sina åsikter.

Eftersom FI också vill att vi ska lämna EU och sluta samarbeta med Nato så kan jag inte se någon annan lösning än att vi, tvärtemot FI:s frispråkiga riksdagskandidater, måste höja försvarsanslagen och försvara våra värderingar. Att sluta samarbeta med vänligt sinnade demokratier och göra oss mer sårbara för icke demokratiska stormakter som motarbetar feminism och förbjuder homosexualitet, känns inte som rätt väg att gå. Ska vi dessutom göra det med byxorna nere och utan någon som helst beredskap att försvara oss själva, känns det helt plötsligt overkligt att någon överhuvudtaget kunnat lägga sin röst på FI.

Sverige behöver ett starkt försvar. Försvarsbudgeten borde dramatiskt höjas för att Sverige ska kunna stå upp för sin sak och hävda våra medborgares demokratiska rättigheter. Våra utlandsinsatser har hjälpt miljoner av människor i nöd. Detta är en viktig fråga, låt inte populister spela bort vår säkerhet och vår möjlighet att hjälpa andra. Feminism, jämställdhet och solidaritet kommer inte gratis.

Ingebrikt Sjövik
Riksdagskandidat
Moderaterna i Stockholms stad

Inför Almedalen – 2 – Politisk pajkastning




I dag fortsätter serien av inlägg inför årets Almedalenvecka (blev tidigare i dag korrigerad av Staffan Dopping när jag i det första inlägget benämnde tillställningen för politikerveckan). Gårdagens inlägg berörde det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde. Dagens inlägg ska i stället avhandla försvarspolitiken och den omfattande pajkastning som här pågår då många partier, inklusive det största regeringspartiet Moderaterna, har gjort att det som borde präglas av breda uppgörelser istället har blivit ren partipolitik och oftast slutar med pajkastning.


Sverige måste vara relativt unikt när det kommer till hanteringen av rikets säkerhet.  Jag har svårt att tro att politikerna - oavsett parti - i nationer som USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland skulle tillåta att respektive lands försvar näst intill utraderades på det sätt som våra politiker oavsett partitillhörighet har tillåtit ske i Sverige. Jag tror heller inte att man hade tillåtit detta ske i något av de övriga nordiska länderna. Men i Sverige är det alldeles uppenbart fullt möjligt. Försvarsbeslutet 2000 blev det verkliga startskottet på försvarets långa störtlopp ned för en brant utförsbacke. Socialdemokraterna avvecklade förband och därefter har Moderaterna lett en reform som i sin helhet kan ifrågasättas om den var genomtänkt eller genomförbar. Framför allt var den inte finansierad vilket bidragit till att förfallet fortsatt. Jag sticker ut hakan och påstår att aldrig tidigare har vårt försvar varit så litet i numerär som nu, och aldrig har det funnits så lite pengar till övningsverksamhet sett till hela Försvarsmakten.

Det har gått så långt i den försvarspolitiska debatten partierna sinsemellan, att det nu inte längre handlar om vem som har den bästa försvarspolitiken. Istället handlar debatten ofta om vilket parti som har den minst dåliga. Det säger en hel del om nivån på det hela. #lågnivå var ordet.

Försvarsberedningen som är en parlamentarisk sammansättning med uppgift att lägga grunden för ett nytt försvarsbeslut har också haft några hinkar med grus i maskineriet. Att Karin Enström tillsatte Cecilia Widegren som ordförande i denna beredning har med facit i hand och enligt insatta källor inte bidragit till att beredningens arbete flutit på enkelt. Så sent som under redovisningen av rapporten i mitten av maj så gick Widegren till frontalangrepp mot Socialdemokraterna och hävdade att det var olyckligt att S inte orkade hela vägen.

Men innan dess, under slutet av försvarsberedningens resa mot målet så hände något i världen. Putin tog en del av Ukraina och hävdade att Krim nu var en del av Ryssland. Plötsligt blev försvarsdebatten seriös och saklig. Alla var överens om att försvaret måste stärkas. Till och med Moderaterna som hela tiden hävdat att man minsann genomfört "stora satsningar" på försvaret började helt plötsligt lova både det ena och det andra och sa att nu skulle det satsas - på riktigt.

Många var det som blev positivt överraskade i tron och förhoppningen om att försvarspolitikerna nu skulle ta sig i kragen och och bli konstruktiva, och att det missbrukade ordet "breda uppgörelser" skulle bli verklighet. Försvarsberedningen fick dessutom förlängd tid med anledningen av händelserna i Ukraina. Men seriositeten blev kort och de som hade hoppats på att det nu var slutflummat i försvarspolitiken bedrog sig. Bara några veckor senare sköt Alliansen hela försvarsberednngen i sank genom att några dagar innan rapporten skulle redovisas gå ut och i detalj tala om hur försvarsbudgeten skulle se ut. Konsekvensen av detta innebar att det mer eller mindre omöjliggjorde en "bred uppgörelse" över blockgränserna.

Problemet med Alliansens finansieringlöfte, som man ogärna ville tala om, vara att den att den låg flera mandatperioder bort innan den skulle ge någon reell effekt. Mer om detta i ett senare inlägg.

I försvarsdebatten kopplat till de marina frågorna så har i stort sett inga riksdagspolitiker (i den öppna debatten) engagerat sig för det faktum att samtliga Marina nybyggnadsprojekt vad avser ytstridsfartyg är helt strukna ur materielplanen. Inte heller fattas det några beslut om livstidsförlängning av befintliga fartyg trots att det finns medel avsatta. Marinen kommer på grund av detta att drabbas av sotdöden inom 10 år om denna kräftgång tillåts fortsätta.
Man skulle kunna tro att hela det seriösa försvarspolitiska etablissemanget skulle gå taket när sådana uppgifter kryper fram - men icke. Endast Peter Jeppsson (s) har drivit en hård linje mot regeringen för att föra upp denna fråga på dagordningen. Responsen har dock uteblivit.

I stället blir tonläget från många riksdagspolitiker mycket högt då Marinens musikkår hotas med nedläggning, så även politiker tillhörande Moderaterna. Då måste man ställa sig frågan varför ett sådant förslag har lagts fram av Försvarsmakten? Grunden till detta kommer från regeringen anvisning (RB5) som anvisar Försvarsmakten att minska personalkostnader med 500 miljoner kronor årligen. Omsatt i personal blir det 15% av Försvarsmaktens totala numerär. Då är det inte konstigt att man väljer att stryka en musikkår istället för motsvarande mängd personal som en fartygsbesättning utgör. 

Men att Försvarsmakten ska skära bort flera tusen befattningar bekymrar alltså våra politiker mindre än att Marinens musikkår hotas av nedläggning. Moderatpolitiker som öppet kritiserar detta borde således i stället gå hem till försvarsminister Enström och ifrågasätta stolligheterna med RB5 som utgör orsaken till det hela. (Jag bör i sammanhanget tillägga att jag också vill ha kvar Marinens musikkår som är en fantastisk tillgång. Men om prioriteringar nu måste ske väljer jag en bibehållen fartygsbesättning framför musikkåren).

Försvarspolitiken fortsatte - trots Rysslands annektering av Krim - i samma fotspår som tidigare som om inget hade hänt. Skyttegravskriget mellan Socialdemokraterna och Moderaterna fortsätter på tidigare inslagen väg. Peter Hultqvist kritiserar Karin Enströms nymoderata underfinansierade försvarspolitik, och Karin Enström i sin tur raljerar över hur Socialdemokraterna ska kunna bilda regering med V och MP som vill skära i försvarsanslaget. tramset har nu gått så långt att försvarsministerns till och med indirekta frågor om hur S ska komma överens med tokskallarna i F! som helt vill avveckla försvaret.

Det är med andra ord intet nytt under solen i den svenska försvarsdebatten. 


Frågor runt försvarspolitiken som bör diskuteras i Almedalen blir således:
  • Varför har försvarspolitiken som skall utgöra grunden för rikets säkerhet i stället övergått till att präglas av pajkastning och partipolitik i syfte att locka väljare? Är inte politikområdet för viktigt för sådant trams?
  • Är försvarsberedningens roll nu utspelad när partierna (Alliansen) uppenbart inte bryr sig om utfallet eller breda uppgörelser utan beslutar om finansiering på egen hand?
  • Hur kommer det sig att en musikkår får mer politisk och medial uppmärksamhet än att hela försvaret håller på att haverera p.g.a. politiska beslut?
  • Hur kommer det sig att Rysslands agerande gentemot Ukraina "glömdes bort" bara efter några veckor och att den försvarspolitiska pajkastningen nu fortsätter som tidigare?

Tidigare inlägg:
Del 1 - Säkerhetspolitisk härdsmälta

Försvarsmakten delar inte SOM-institutets uppfattning om rekrytering

Under tisdagen skickade SOM-institutet ut ett pressmeddelande med några av resultaten från deras senaste mätning. Bland annat har institutet ställt frågor kring svenska folkets inställning till värnplikten. I pressmeddelandet hävdar forskaren Joakim Berndtsson på SOM-institutet att Försvarsmakten haft stora problem med rekryteringen.

Det är fel. Rekryteringen av heltidstjänstgörande soldater och sjömän har, tvärtom, gått över förväntan så här långt. Däremot finns det, tre år in i det nya personalförsörjningssystemet, osäkerheter kring hur länge soldaterna och sjömännen stannar kvar i Försvarsmakten.

Myndighetens ambition är att soldater och sjömän ska stanna kvar i genomsnitt sex år om man är heltidstjänstgörande och sju år om man är deltidstjänstgörande.

Där är vi inte ännu. Men siffrorna är på väg åt rätt håll – 2012 lämnade 19 % av de kontinuerligt tjänstgörande sina befattningar i förtid. 2013 var siffran 14 %, vilket också är Försvarsmaktens prognos för 2014. Rom byggdes inte på en dag. Det gör inte heller ett nytt personalförsörjningssystem.

Öv Peter Tagesson
Försvarsmaktens rekryteringssamordnare