månadsarkiv: juli 2014

Jakten över Östersjön


Om SvD:s uppgifter stämmer var händelsen i Östersjön kanske snarlik denna incident (se klippet ovan) tidigare i år, i april.

Dagens och sannolikt veckans stora säkerhetspolitiska nyhet i Sverige måste vara "Uppgifter till SvD: Amerikanskt spaningsflyg bakom kränkning". I CNN-klippet ovan beskrivs en incident i april med samma typ av amerikanskt signalspaningsplan som SvD anger som sannolik: Boeing RC-135. Ännu finns ingen öppen uppgift om vilken rysk flygplanstyp som skall ha jagat det amerikanska flygplanet över Östersjön.

Just denna typ av incident verkar åsyftas i en varnande deklaration publicerad idag och undertecknad av flera tunga namn: "...unintended military engagements between NATO and Russia. There have already been several near misses".

För övrigt publicerade ryska statliga ITAR-TASS igår kväll ett telegram i vilket man påstod att Ukraina förlorat 125 pansarfordon i strid under en enda dag: "Ukrainian troops lost 125 armored vehicles in eastern Ukraine in one day — source". Undertecknad har väldigt svårt att ta den siffran på allvar, inte minst eftersom beläggen är så få. Klart står dock att striderna i östra Ukraina snarare har intensifierats än mattats av efter att flight MH17 sköts ner.

TILLÄGG 5/8: Det har nu kommit fram några till relevanta uppgifter som tas upp av Wiseman i hans mycket läsvärda inlägg "En oönskad och farlig utveckling" som också har uppdaterats.

Brittisk försvarspolitisk rapport – ord och inga visor

Av Karlis Neretnieks, ordförande avdelning I

Den 31 juli publicerades en förvarspolitisk rapport utarbetad av den brittiska parlamentets försvarsutskott. Rapporten skall ligga till grund för brittiska förslag och ställningstaganden under Natotoppmötet i Wales i september i år. Här får vi alltså en förhandstitt på några av de frågor som kommer att behandlas vid Natos kanske viktigaste toppmöte sedan det Kalla kriget. Upplägget av och syftet med rapporten är i många stycken likt den svenska försvarberedningens arbete. Två stora skillnader dock, tydligheten och de långtgående rekommendationerna. Det sticks inte under stol med att Ryssland utgör ett hot mot Baltikum, detta hot måste mötas. Rekommendationerna avseende vad Storbritannien och Nato bör göra pekar tydligt på behovet av ökad krigförings- avskräckningsförmåga. Flera konkreta åtgärder föreslås, bl a förhandslagring av materiel och ständigt pågående övningsverksamhet i Baltikum (inte bara intermittent, jfr vi och Gotland), divisions- och kårövningar inom Nato mm. Rapporten är mycket läsvärd, i sin helhet. Nöj er inte med bara sammanfattningen, det står väldigt mycket klokt och intressant i texten också (den uppmärksamme läsaren kommer t o m hitta en mening där Gotland nämns). Enligt min mening borde rapporten ge åtskilliga i Sverige en tankeställare, vi kan längre inte låtsas om att inget kan ske i vår del av världen, och att vi inte måste gardera oss för det, kanske t o m före 2025.

(Kunglig Krigsvetenskapsakademien har också dragit sitt strå till stacken vid rapportens tillkomst genom att ledamoten Karlis Neretnieks blev ombedd att i London delta i ett utskottsförhör – ”give evidence” – och utveckla svaren på de skriftliga frågor som ställts till honom. – Red anm)

UK försvarspolitisk rapport

Karlis Neretnieks skritliga bidrag

Reträtt från Libyen – Den globala kampen hårdnar

Den gångna helgens evakuering av den amerikanska ambassaden i Libyen till Tunisien satte punkt för fas II i det libyska kriget. Där förut flygplan från USA, Västeuropa och Gulfstaterna med närmare 10 000 flyguppdrag satte stopp för Khaddafiväldets förtryck kretsade nu amerikanska F-16 defensivt ovanför konvojen från Tripoli.

De flaggviftningar som mötte franska och brittiska besökare hösten 2011 är nu som bortblåsta i takt med utrikesdepartementens tilltagande resevarningar. Även Tyskland, som ju inte deltog i den militära operationen har uppmanat sina medborgare att lämna landet. Libyen är nu mer eller mindre på egen hand och Libyeninterventionen är inget annat än ett rejält R2P-misslyckande.

För det var väl vanligt folk vi skulle skydda. De som ännu tre år senare fortfarande inte har säkerhet, utan alltmer kaos och gatans parlament med bajonettfattning. I Benghaziområdet strider islamister med utrytargeneralen Hiftars specialstyrkor dagligen. Kring Tripolis flygplats försöker miliserna från Misurata köra bort rebellerna från Zintan. De förra bedrev i upptakten till fas II etnisk rensning av Tawherga, men det ville vi inte låtsas om.

Landet styrs i små fickor och centralmakten utövar väldigt liten kontroll. Oljeproduktionen är en skugga av fornstora dagar och i Tripoli står en stor bensindepå med 6 miljoner liter i brand nära flygplatsen. En avskyvärd stabilitet har bytts ut till en fruktansvärd instabilitet istället.

Nu saknas inte utländska aktörer som har intressen i landet och som kan komma att ingripa till slut. Främsta kandidaten är Egypten som häromveckan förlorade 31 soldater i en attack av okända förövare nära den egyptisk-libyska gränsen. Den nye presidenten general Al-Sisi har inget övers för jihadister som vill exportera revolution till faraonernas ättlingar. Den egyptiska ekonomin tar också skada när landets gästarbetare i Libyen får färre anställningsmöjligheter och skickar tillbaka mindre pengar. Oddsen har sänkts på egyptiska äventyr för att stabilisera östra Libyen och kanske få inflytande över viss oljeproduktion och vattentillgångar.

Egypten å sin sida uppvaktas alltmer av den ryska staten när det gäller framförallt vapenkontrakt. Egypten är fortfarande juvelen i kronan när det gäller inflytande i arabvärlden, Saudiarabiens rikedomar till trots. Med den nya multipolära världsordning vi redan plaskar runt i, så kommer de stora aktörerna konkurrera om gunsten i regionen. På den sovjetiska tiden hade det stora väldet en mängd analytiker och experter på arabisk kultur och dess samhällen för att upprätthålla sina inbrytningar.

Med bindningar till socialistiska diktaturer i bland annat Egypten, Syrien och Irak kunde sovjetiska akademiker och underrättelseproffs studera miljön under lång tid och till del komma in under skinnet på kulturen. Om jag känner våra ryska vänner rätt, så har man under de svåra decennierna sedan sammanbrottet 1991 försökt att behålla åtminstone spetskompetensen när det gäller kunskaper om området. USA har som kontrast på underrättelsesidan först låtit den försvinna (1991-2001) för att sedan låta den bli taktisk, förvisso mycket kunnig, i jakten på terrorister.

Det är i det ljuset vi bland annat ska se det ryska kurtiserandet i Kairo, men också i Bagdad med sitt shiamuslimska styre. Den ryska regimen skrev 2012 kontrakt med Irak om leverans av 36 attackhelikoptrar av typen Mi-28 (Sverige har inga attackhelikoptrar). Med terroristorganisationen IS (fd ISIS) framgångar mellan Eufrat och Tigris, så levererade Ryssland för en månad sedan raskt tio attackhelikoptrar av typen Mi-35 och sex stycken stridsflygplan Su-25 för markmålsbekämpning. Vissa källor anger att det kan bli sex flygplan till.

Eftersom IS i dagarna annonserat att de tänker sälja olja för 30 dollar fatet och på så sätt hota prissättningen på marknaden, så är det lätt att se både intresse och tacksamhet från saudisk och irakisk sida när president Putin ger en hjälpande hand i form av eld från skyn. Att det sedan ligger i ryskt intresse att hålla oljepriset uppe för sin gigantiska upprustning ökar ju incitamentet till att satsa mera för Kreml.

Med de nya upptrappade sanktionerna från EU som det beslutades om idag, så kommer varje lierad att räknas i den globala kamp som nu öppet startat. Märk exempelvis hur BRICS-länderna har fattat beslut om att starta en egen utvecklingsbank 2016 med totalt 200 MDR USD i kapital, och att ingen av dem fördömde den ryska annekteringen av Krim.

Poeten Athena Farrokhzad var naturligtvis synsk när hon i P1 Sommar spelade Ebba Gröns gamla hit Beväpna Er. Det måste ha varit en förtäckt uppmaning till regering och opposition att stärka försvaret.

Får jag lägga till en strof från en annan låt (Tittar på TV) av Ebba Grön som förklarar delar av det internationella systemet 2014 när Ryssland utmanar Väst – 100 år efter första världskrigets utbrott:

”Men från Peking hörs det inget”

Varför är inte ni på Pride?

Varför Försvarsmakten är med på Pride är en fråga som inte borde behöva besvaras år 2014. Att behöva argumentera för alla människors lika värde och att utan hot, repressalier eller förnedring få vara den individen själv önskar är inte något som någon, inom eller utanför Försvarsmaktens, ska behöva bemöta eller försvara.

ÖB i Pride-paraden 2013.

ÖB i Pride-paraden 2013.

Det är därför inte Försvarsmakten eller de som deltar som ska behöva svara på frågor utan det är de som riktar kritiken som istället ska behöva vara svarande:

Varför står ni inte upp för alla människors lika värde?

Varför vågar ni inte ta strid för de som är utsatta i samhället?

Vilka grundläggande lagar, värderingar eller diskrimineringsgrunder tycker ni inte att Sveriges största myndigheter ska manifestera eller slå vakt om?

Varför är ni inte med på Pride?

För oss är det självklart att en sjöman eller soldat i Försvarsmakten, utan att darra och med självklarhet, ska kunna förklara att det militära uppdraget innebär att slå vakt om människans grundläggande värderingar. Vi gör det om det behövs med vapen i hand och är beredda att värna den demokrati som står just för dessa värderingar. Det handlar inte om sexualitet, det handlar om att våga vara människa och manifestera det när så är möjligt.

Företrädare för vissa politiska partier riktar kritik mot Försvarsmaktens deltagande i Pride Stockholm. Livgardet har förtjänstfullt svarat på de ställda frågorna på regementets Facebook-sida. En av de frågor som upprepats, med viss frenesi är ”Vem på Livgardet har beslutat om deltagande?”.

Med tanke på det föregivna militära intresset hos de som frågar, och jag antar med någon slags baktanke om att få ställa någon till svars, så vittnar frågan om en okunskap om hur Försvarsmakten styrs. Försvarsmakten är en enrådighetsmyndighet och det är ÖB som leder och ansvarar för denna myndighet. Pride är en försvarsmaktsgemensam aktivitet och det är Högkvarteret som beslutar om vilka förband som ska delta.

Förra året gick ÖB i Pride-paraden och året dessförinnan hade jag möjligheten. Den glädje och uppskattning av Försvarsmakten som så många längs paradstråket och Stockholms gator gav uttryck för, borde fler inom myndigheten få uppleva.

Kritik mot Försvarsmakten och vårt deltagande kommer från såväl höger- som vänsterkant och genom åren har Försvarsmaktens representanter utsatts för kränkningar av aktivister. Det jag skrev 2012 om detta och om Försvarsmaktens deltagande äger fortfarande sin giltighet:

Att våga vara utan att förföljas

På lördag parad

Andra kommentarer jag vill lyfta är Cynismer med sin självklara slutpoäng och Mikael Wallentin Åström inlägg på föreningen HOF hemsida.

(UPPDATERAT 31 juli) Svenska Dagbladet – ”SDU-topp: ”Under all värdighet””

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör

En soldat är en soldat

Med anledning av flera mycket tråkiga kommentarer på Livgardets Facebook-flöde vill jag länka till ett blogginlägg som handlar Försvarsmakten, homosexualitet och tolerans (eller bristen därav):
En soldat är en soldat.


Kommentarerna på Facebook är bla från fd soldater som motsätter sig Livgardets deltagande i Pride-festivalen.

Det finns anledning att diskutera vilka event som Försvarsmakten deltar i men det ska givetvis ske på ett sunt sätt. Många tror att Pride är ett politiskt event och att Försvarsmakten därför inte ska delta och med det visar de på sin okunnighet. Pride är inte politiskt och inte heller är FM:s strävan efter en mångfald och vital organisation politisk. Försvarsmakten vill med sitt deltagande visa på att man bejakar allas lika värde. Det är förtroendeingivande och attraktionshöjande, för de som förstår vill säga. Det finns (tydligen) vissa som inte vill förstå.


Mikael Wallentin Åström skriver:
"Med en försvarsmakt som representeras av olika delar av samhället skapas också en medvetenhet om omvärlden, ibland helt eller delvis avgörande för hur Försvarsmakten kan eller bör agera i krig och fred. Därför bör Försvarsmakten fortsätta rekrytera brett."


Ja, Försvarsmakten bör fortsätta rekrytera brett, men inskränkta som inte kan föra sig bland olika (oavsett sexuell läggning, kön, etnicitet, mm) göra sig icke besvär:

"Försvarsmaktens värdegrund slår vakt om alla människors lika värde, rättvisa och jämlikhet och främjar demokrati och mänskliga rättigheter. För att våra uppdrag ska vara framgångsrika förutsätts att alla medarbetare uppträder enligt värdegrunden."


Jag är innerligt trött på korkat folk som inte beter sig. Vakna, det är 2014! Tiden för intolerans, rasism och homofobi är förbi och jorden är inte platt!

/C

Rysk satellitkommunikation ur en privat signalspanares synvinkel

Revolutionen med sociala medier innebär att man kan ta del av en mängd information som tidigare var svår att få tag på om man ens visste att den fanns. Under våren har några av de mest intressanta kontona att följa på Twitter varit de privat signalspanarnas konton. Där har dessa presenterat bl a militär kommunikaton världen över med anknytning till Ukrainakrisen. Ur en svensk synvinkel har det varit oerhört intressant att kunna följa rapportering om den kraftigt ökade ryska övningsverksamheten i Östersjön. En av de svenska privata signalspanarna är "Uascan" som här berättar om den ryska återtagningen av satellitkommunikation.

Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Rysk satellitkommunikation ur en privat signalspanares synvinkel

Ett av de områden där Ryssland satsar på att återta förlorad förmåga är i rymden. Sovjetunionen hade tillgång till ett stort antal satellitbaserade system för navigation, kommunikation och underrättelseinhämtning. För den signalspaningsintresserade är sannolikt navigationssatelliterna COSNAV på 149 och 399 Mhz välkända med sitt karaktäristiska ljud.

Ryssland har under de senaste åren successivt sänt upp nya satelliter för att återfå full förmåga på prioriterade områden som kommunikation. Det här blogginlägget handlar om Strela 3M (alternativt namn är ”Rodnik-S”), ett satellitkommunikationssystem för global kommunikation.  Strela finns också i en kommersiell variant under namnet ”Gonets”. På websidorna http://english.gonets.ru finns viss information om Gonets. Dock verkar mycket vara ”under construction” och man kanske kan ana att systemet inte blivit någon strålande kommersiell succé.

Sovjetunionen var under kalla kriget en stor användare av radioförbindelser på kortvågsfrekvenser (2-30 Mhz). Kortvågsradio erbjuder under rätt förhållanden globala förbindelser till låg kostnad. Men det finns också stora nackdelar i form av oförutsägbara vågutbredningsförhållanden, krav på stora och klumpiga antennsystem, låg överföringskapacitet, risk för signalspaning, sårbarhet mot störning mm. Som ett exempel kan nämnas att Sverige störde Sovjetunionens ambassads kortvågsradiostation under andra världskriget för att tvinga dem att använda Televerkets fasta förbindelser, vilka givetvis avlyssnades. (Agrell 2003). Andra alternativ som internet eller andra dataförbindelser har också inbyggda osäkerheter – de kan stängas av eller manipuleras så att meddelanden förvanskas eller förloras. Det gör att satellitförbindelser framstår som ett attraktivt alternativ.

Strela 3M-systemet består bland annat av ett antal satelliter som kretsar på relativt låg höjd, markstationer samt användarnas modem. Strela 3M skiljer sig från de geostationära satelliterna, som exempelvis förser oss med satellit-TV-signaler, som befinner sig på samma plats över jorden kontinuerligt. Kretsande satelliter kan kretsa kring jorden på betydligt lägre höjd än de geostationära vilket ger vissa fördelar i form av enklare antennkonstruktioner och lägre effektbehov. Nackdelen blir att satelliterna inte är omedelbart tillgängliga utan användaren måste vänta tills nästa satellit behagar passera.

Satelliterna i Strela-familjen är ”store and forward”-satelliter. Det innebär att de plockar upp ett meddelande vid en passage av en markstation och sedan vid ett senare tillfälle kan skicka ner detta meddelande till en annan markstation. Satelliten erbjuder alltså inte en direktförbindelse mellan två stationer. Man kan anta att fördröjningen kan bli upp till 115 minuter vilket givetvis begränsar användningsområdena, men för icke tidskritisk kommunikation fungerar de. Satelliten blir heller inte speciellt lämplig för röstkommunikation. Det går att spekulera kring varför man valt den här typen av satellit istället för den kanske mer självklara geostationära typen som är betydligt vanligare i västliga system. En faktor är säkert att ett kretsande satellitsystem av Strelas-typ kan utnyttja tillgängliga frekvenser effektivare om man väljer lägre frekvensband. Detta innebär att dyra och komplicerade högfrekvensdelar kan sparas in vilket säkert var en faktor som värdesattes då systemet konstruerades i Sovjetunionen.

Vilka använder systemet Strela 3M? Det vet vi inte säkert då det inte finns några publicerade uppgifter om detta. Men det går att ge sig på några kvalificerade gissningar. Vilka användare har behov av globala förbindelser för text, telex, fax mm? För taktisk kommunikation duger systemet inte då inte många order på slagfältet är värda något efter 115 minuter. Istället är det sannolikt användare som sänder meddelanden av administrativ karaktär och med ett globalt behov, nämligen underrättelseorganen, som använder systemet. Det är även tänkbart att ambassaderna har tillgång till systemet för sin diplomatiska trafik. För icke tidskritisk kommunikation kan man även tänka sig att ubåtsflottan har tillgång till systemet.

För signalspanaren kan Strela 3M-satelliterna enkelt identifieras genom sina karaktäristiska triggersignaler. Triggersignalerna sänds kontinuerligt ut av satelliterna med några sekunders mellanrum och har till uppgift att väcka användarnas modem och är satellitens sätt att tala om att den är tillgänglig. Om användaren lagrat ett meddelande i form av text, fax eller liknande i sitt modem och triggersignalen tas emot kommer modemet att sända signalen till satelliten. Meddelandet lagras då i satelliten för att sedan sändas ner till en markstation vid nästa passage. Satelliterna i Strela 3M-familjen från 2013 sänder sina triggersignaler samtidigt på frekvenserna 290.150 och 291.050 Mhz vilket är i det militära UHF-bandet 225-400 Mhz. I maj sände Ryssland upp tre nya satelliter i Strela 3M-familjen. Satelliternas låga banor samt de relativt låga frekvenserna kring 290 Mhz ger starka signaler även med enkla antennsystem.



Bilden visar  signaler från en av Strela 3M-satelliterna. Dels syns triggersignalerna som korta horisontella streck på var sin frekvens. Dessutom ser vi att satelliten laddar ner något meddelande till en markstation.

För närvarande finns följande operativa satelliter i Strela-familjen:

Satellitbeteckning               Uppskjutningstidspunkt
Cosmos 2488                                           2013-12-25
Cosmos 2489                                           2013-12-25
Cosmos 2490                                           2013-12-25

Cosmos 2496                                           2014-05-23
Cosmos 2497                                           2014-05-23
Cosmos 2498                                           2014-05-23

Genom en internetbaserad satellit-tracker som exempelvis http://www.n2yo.com kan den intresserade följa var satelliterna är just nu.

Sverige ligger tillräckligt nära Ryssland för att vi relativt enkelt ska kunna uppfatta då satelliterna laddar ner sitt innehåll till någon markstation i västra delen av landet. Därifrån skickas meddelandet till den slutgiltiga adressaten på annat sätt. En analys av den förekommande trafiken på Strela 3M ger vid handen att det förekommer mer än en typ av signal. En gissning skulle kunna vara att varje enskild signalform representerar olika typer av trafik och användare. Om man antar att systemet exempelvis är tillgängligt för den strategiska ubåtsflottan så ser sannolikt de signaler som ubåtarna sänder helt annorlunda ut jämfört med GRU-residentens veckorapport som sänds från någon ambassad runtom i världen.

De olika vågformerna erbjuder den ihärdige lyssnaren en möjlighet att analysera omfattningen av trafiken i olika vågformskategorier. Därigenom skulle det vara möjligt att dra vissa slutsatser om hur man använder systemet. I andra hand skulle det vara möjligt att dra slutsatser om intensiteten i olika verksamheter. Vad som är helt klart är att det idag förekommer mycket trafik på satellitnätverket och att trafikmängden har ökat under det senaste året.

Uascan
Tiwtter: @uascan

Ukraina och det sluttande planet

Världen blev en farligare plats när MH17 sköts ned för tio dagar sedan. Det som troligen var ett misstag var också en logisk fortsättning på allt högre insatser.

I takt med att den ukrainska krigsmakten och polisstyrkor ökat sin förmåga och börjat pressa tillbaka separatisterna, så har den materiella tillförseln från Ryssland tilltagit. Därför har vi kunnat se stridsvagnar och andra tyngre vapen hos separatisterna. Clausewitz lär oss att våldet intensifieras när parterna är någorlunda jämbördiga och viljan kvarstår. Det senaste dygnet har det kommit in rapporter om ett sprängt ställverk i Luganskregionen och attentat mot borgmästare i andra delar av Ukraina.

USA har offentligt anklagat Ryssland för att avge artillerield från ryskt territorium mot ukrainska mål den senaste tiden. Detta understryker Clausewitz logik ytterligare. Ju mer ukrainska framgångar, desto hårdare motstånd. Detta kommer att vara (skenbart) indirekt från rysk sida så länge som möjligt. Men, missta er inte om den ryska beslutsamheten. Trängda mot väggen kommer Ryssland att gå in i Ukraina, eftersom landet i den ryska självbilden är så viktigt och man har investerat så mycket politiskt kapital. Ett förlorat Ukraina skulle kunna hota den ryska regimen.

I det internationella systemet hade Ryssland fram till nedskjutningen kunnat inkassera en hygglig utväxling på de egna destabilseringsmålen. EU framstod som splittrat internt och bakom USA. Med nya sanktioner som enligt uppgifter om utkastet kommer att bli omfattande skulle EU ta två steg framåt, men också här stegras insatserna enligt Clausewitz teorier.

En vanlig missuppfattning är att sanktioner är ett alternativ till väpnad konflikt. Detta är fel. Sanktioner är ett förstadie till väpnad konflikt.

I detta fall riskerar USA och EU ryska motåtgärder. Den konventionella visdomen säger att Ryssland är svagare militärt och ekonomiskt. Men Ryssland är också mindre bekvämt och mer politiskt enade så länge det går bra för regimen. Jag ser två farliga sätt som landet skulle kunna möta utvidgade sanktioner på. De skulle bägge kosta oss en del och dessutom förvärra läget.

Det mer konfrontatoriska sättet skulle vara en gammal sovjetrysk paradgren: Nationalisering. Landet skulle alltså kunna belagtaga tillgångar i Ryssland hos bolag som BP, Shell och IKEA. Ännu kanske inte tiden är mogen för en sådan drastisk åtgärd, men den diskuteras redan.

Den andra åtgärden är att attackera längs en religiös linje, möjligen kopplat till terrorism. I sanktionsutkastet namnges cheferna för FSB och SVR som mål för personliga sanktioner. Till dags dato har Ryssland och Väst haft ett visst anti-terroristsamarbet. Bland annat försåg FSB USA med information som kunde ha avvärjt Bostonbombningen.

Med Alexander Bortnikov och Mikhail Fradkov på listan säger vi upp det samarbetet på indirekt väg. Här finns det vissa trådar som löper samman. Ryssland som uppfattar islamsk extremism i Kaukasusområdet som ett av sina största hot skulle kunna söka borgfred med dessa och sponsorerna i Saudiarabien och Pakistan. Dessa extremister skulle ju förslagsvis kunna rikta sin energi mot en gemensam motståndare istället i en sådan tankegång. Den uppmärksamme noterar att Putin i sitt officella tal till sitt säkerhetsråd i veckan som gick som första prioritering betonade:

”The first is working consistently to strengthen interethnic harmony, ensure a competent migration policy, and react rigidly to inactions by officials and crimes that may be triggered by interethnic conflicts.”

Jordmånen för att tillfälligt lägga yxorna åt sidan finns nämligen efter den israeliska inmarschen i Gaza. Denna operation som Israel otvivelaktigt kommer att vinna taktiskt och militärt verkar inte ha ett strategiskt mål. Det innebär att det spelar ingen roll hur det går, Israel har redan förlorat. Antingen blir det eld-upphör med Hamas mot väggen som 2009 och då har man inte slagit organisationen eller så tvingar man sig själv till en ockupation av Gaza under flera år med stor ekonomisk ansträngning som kommer ytterligare att isolera landet. En stor del av världens sympatier ligger hos palestinierna och mot Israel.

För att öka den politiska sammanhållningen internt och externt med andra krafter kan Kreml därför släppa loss ett annat ryskt historiskt maktmedel: Anti-semitism. Eftersom det i vanliga konspiratonsteorier finns ett judiskt styre över världen via USA och Storbritannien, så kommer det finnas en viss mottaglighet för denna redan i utgångsläget. Kärva ekonomiska förhållanden på hemmaplan kan också underblåsa denna vedervärdiga hat-propaganda.

Passande nog för en sådan utveckling så annonserade ju den ukrainske premiärministern Yatsenyuk sin avgång före helgen. Även om någon avskedsansökan inte formellt godkänts, så är vice premiärminister Vladimir Groisman utsedd att efterträda honom. Groisman som är lierad med president Poroschenko är av judisk härkomst, så här får de ryska psyopskrigarna på Internet ett guldägg. Att det förut var ”nazister” som styrde Ukraina kommer inte vara ett problem för dessa att förklara.

För att summera: Världen har blivit farligare. Konflikten i och om Ukraina kommer att intensifieras ordentligt. Vi har krig i Europa och Kreml kommer att söka vägar att slå tillbaka USA och Europa. Nationalisering och anti-semitism parad med terror i första hand och öppen inmarsch i Ukraina till slut.

Över till Rosenbad.

”Finlands sak är vår”

svenska finslandsfrivilligas föreningFlera konflikter i världen uppges idag locka unga svenskar att delta av ideologiska, religiösa eller våldsbejakande skäl. Varför det är så och vilka de är utgör en fråga för Säkerhetspolisen. Klart är dock att det är ett utom-statligt agerande där skälen är lika många som individerna som deltar och att det sträcker sig över flera länder tvärs över religioner och politisk färgskala. I debatten finns flera förklaringar eller försök till förklaringar. Förvånande är dock när försök görs till relativisering av detta fenomen genom jämförelser med svenska finlandsfrivilliga.

Riksdagsledamoten Mehmet Kaplan (MP) nämnde de finlandsfrivilliga i ett seminarium i Almedalen om svenskar i Syrien vilket väckte reaktioner inte minst i Finland. I Huvudstadbladet 2 juli utvecklade Kaplan resonemanget: ”Det borde inte ha sagts i samma sammanhang. Jag sa så här. För länge sedan under finska vinterkriget åkte människor från Sverige till Finland och krigade där, och där var det inga misstänkliggörande. Det var fel att säga på det sättet. Det blev missriktat.  (HBL - Jämförde du situationen i Syrien med Vinterkriget?) – Nej, jag gjorde inte det och jag gör inte det. Man ska inte jämföra dem. Men det uppfattades som en jämförelse och det är att beklaga om någon blev upprörd.” I en debattartikel i Daledemokraten skriver en företrädare för Muslimska mänskliga rättighetskommittén, Kitimbwa Sabuniatt ”Ändå har Finlandsveteranerna i den svenska folkloren en upphöjd status som kämpar för en god sak”. Jag är osäker på varför det är angeläget att försöka göra dessa paralleller men menar att det vittnar om en viss oförståelse för omständigheterna.

I slutet av november 1939 anföll Sovjetunionen Finland i det som kommit att kallas för vinterkriget. Sverige som stat valde att kalla sig för ”icke-krigförande” och ej neutralt. Det svenska stödet blev omfattande, både direkt och indirekt. Det kom att sträcka sig från att otaliga finska barn kom att få en vistelse i Sverige, hundratals miljoner kronor skänkta inom ramen för insamlingar, krigsviktiga varor överlämnade samt ett omfattande militärt stöd, såväl ett betydande personellt som materiellt sådant.

Cirka 9 500 svenskar deltog i vinterkriget på finsk sida. Huvuddelen män men också kvinnor som lottor. Flertalet av svenskarna organiserades i en frivilligkår men det fanns också bland annat ett flygförband, godkänt av regeringen, F 19 i flygvapnets flottiljnumrering. Den allmänna opinionen var starkt för det svenska deltagandet, ”Finlands sak är vår” och de som deltog gjorde det med regeringens tillåtelse.

Överbefälhavaren och Finlandsfrivilliga krigsveteraner. Foto:  CG Johanson.

Överbefälhavaren och finlandsfrivilliga krigsveteraner. Foto: CG Johanson.

Det är möjligt att jämförelserna med dagens konflikter vill göras därför att minnet av kriget inte är så starkt i Sverige men detsamma kan inte sägas om Finland. Varje år högtidlighåller Finland sina veteraner och stupade även i Sverige där finska krigsveteraner, krigsinvalider och lottor bosatta i landet samt de svenska frivilliga är i åminnelse. Senast i år deltog också överbefälhavaren och riktade där Sveriges och Försvarsmaktens tack till de svenska finlandsfrivilliga.

Den svenska respektive den finska försvarsmaktens samarbete idag är starkt och kommer de närmaste åren bli än mer fördjupat. I detta samarbete ligger också vården av våra gemensamma veteraner.

Mycket kan sägas om Sverige under andra världskriget men att jämföra det som sker idag med det som skedde under helt andra betingelser är helt enkelt inte korrekt och förvillar det som finlandsfrivilliga gjorde. Några av dessa har som erkänsla erhållit republiken Finlands högsta utmärkelser. Jämförelser med vad som händer idag i moderna konflikter får sökas och förklaras på annat sätt.

Läs mer om de svenska finlandsfrivilliga på Svenska Finlandsfrivilligas Minnesförening.

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör

Binda ris åt egen rygg

 Under måndagen genomförde den ryska generalstaben en offentlig presentation där man redovisade den ryska sidan av händelseförloppet kring haveriet med Malaysian Airlines MH17. Av förklarliga skäl är den helt annorlunda än den version som är förhärskande i västliga media och de versioner som framhållits av dels Ukraina och dels USA där de två sistnämnda utpekar ett ryskt luftvärnsrobotsystem som orsaken till nedskjutningen.

Den presentation som genomfördes var högst intressant, anser jag eftersom den sade väldigt mycket mellan raderna och att man genomförde både en och annan pokerbluff gentemot media. Den första delen koncentrerades kring en visualisering av de flygplan som var i rörelse över sydöstra Ukraina vid haveritillfället. Visualiseringen koncentrerades kring spekulationer att ett okänt flygplan, sannolikt en ukrainsk Su-25 hade skjutit ner MH17, varvid resten av presentationen lades på att påvisa just denna möjlighet.

Vad gäller det absurda i att en Su-25 skulle ha skjutit ned en Boeing 777 på 10 300 m höjd har jag lagt alldeles för mycket tid i att diskutera detta i en av kommentarstrådarna till ett tidigare inlägg. Istället kommer detta inlägg att avhandla kärnan i den andra halvan av presentationen i form av den radarbild som presenteras som stöd för påståendena om att ukrainskt flyg skulle ha skjutit ned MH17. Här undrar jag verkligen om inte den ryske generalstaben binder ris åt egen rygg i och med offentliggörandet av denna presentation. Från minut 20 i nedanstående film börjar det intressanta.



Det som visas är den korrelerade radarbilden där målspåren i form av olika flygplan presenteras. Korrelation har gjorts mellan tre ryska radarstationer enligt talarrösten. Därtill har korrelation gjort mellan primärradar och sekundärradar (en sekundärradar visar bara transpondersvar). Bredvid målspåren anges den information operatören bedömer intressant. För vissa målspår i filmen är det transponderkod, höjd och fart. I vissa fall annat eller inget alls. Vid ca minut 20 inleds MH17 haveriförlopp och man kan se hur målspåret snabbt förlorar fart och samtidigt ändrar kurs. Detta är typiskt för ett flygplan som blir nedskjutet eller på annat sätt fått sina grundläggande flygegenskaper påverkade.

Strax efter detta pekar den ryska generalstaben på att ytterligare ett eko uppträder i närheten av MH17. Ett eko som har lägre fart, 200 km/h omtalas, och som heller inte avger ett transpondersvar. Detta eko uppger man sig ha följt i upp till fyra minuter innan det försvann och säger då att det cirklade över haveriplatsen. Avsaknaden av transpondersvar anser man bero på att det är ett ukrainskt militärt flygplan som flyger utan transponder för att det inte vill synas (jämför hur ryska militära flygplan uppträder i Östersjön numera, vilket bl.a. föranlett en nära kollision med ett SAS-flygplan)

Det nya ekot presenteras dock ej med data i form av höjd och fart för åskådarna. Ingen klocka presenteras heller som kan påvisa hur snabbt förloppet, vilket är grundläggande för radaruppspelningar just för att en åskådare ska kunna bedöma ett händelseförlopps utveckling (det är möjligt att klocka presenteras utanför det område Rossija24 filmar).


Min analys utifrån mina yrkeskunskaper är följande:
Det som presenteras är helt enkelt MH17 som störtar. I samband med det som förorsakar haveriet, sannolikt en träff av tyngre luftvärnsrobot, har flygplanet sönderdelats rejält i luften i åtminstone två större delar. Vid sönderdelningen startas automatiskt ett nytt målspår på den sekundära flygplankroppsdelen, vilket överensstämmer väl med den låga farten hos det nya målspåret. Radarbilden uppvisar sedan samma karakteristika som en radar som utsätts för remsfällning och med dålig undertryckning av dessa då radarn sedan under någon minut kvarhåller oroliga ekon i området. Jag bedömer dessa som varande vrakdelar från MH17 som hänger kvar i luften likt remsor efter att flygplanet sönderdelats. Betänk här att det är en lång färdväg till marken från drygt 10 km höjd. Det statiska läget för det kvardröjande ekot uppvisar dessutom ett uppträdande som ett flygplan inte skulle klara av. 

Slutsats: den ryska radarbildspresentation för MH17 uppvisar normalbeteendet för ett flygplan som sönderdelats i luften – inte att det skulle finnas ett annat flygplan kvar i området.

Att framställa detta förlopp såsom presenterat är en djärv pokerbluff av den ryska generalstaben, där man förlitar sig på att bländverk och teknik kan förleda journalister och därmed opinionen. För mig framstår det dock som närmast amatörmässigt såväl i val av orsak till haveriet som hur detta motiveras.


Den kommande haveriutredningen får påvisa hur korrekt min analys är – om nu haveriutredningen någonsin kan fullföljas.

Men alltför länge sen…

Alla läser inte Sydsvenska Dagbladet. Publicerade följande artikel där idag:


När värnplikten gjordes vilande för snart fem år sedan angav riksdagen att den kunde införas på nytt om omvärldsläget så krävde eller om försvaret inte kunde bemannas på frivillig väg. Det är ingen överdrift att påstå att båda dessa förutsättningar nu är uppfyllda.

Rysslands militära aggression i Georgien och Ukraina har kastat Europa tillbaka i spänningar och instabilitet. Dessvärre framstår Östersjön och Norra Europa alltmer som ett centrum för den utvecklingen. Fortsatt rysk upprustning i kombination med ett ökat internt förtryck talar för att läget kommer att försämras än mer de närmaste åren. De ryska vapnen står inte längre under demokratisk kontroll.

Samtidigt är det uppenbart att den krigsorganisation Sverige beslutade om år 2009 inte kan bemannas på frivillig väg. Det skulle ha skett vid utgången av detta år. Beskedet från Försvarsmakten är nu år 2023.

I ren desperation har Försvarsmakten framfört förslag om att Sveriges mycket begränsade krigsorganisation ska minskas än mer. Att ett litet, allianslöst land i tider som dessa ska stå utan militärt försvar, utgör ett oacceptabelt risktagande.

När värnplikten förklarades vilande hade den vanvårdats under lång tid. Trots bred kritik omfattade den enbart landets manliga befolkning och efter grundutbildning återkom soldaterna aldrig i tjänst. Några repetitionsövningar genomfördes inte. Befälsutbildningen för värnpliktiga var avskaffad och den vanligaste uppgiften var att gå vakt vid kaserner och förråd. Medan många som ville göra lumpen nekades, tvingades ett fåtal in med plikt. Fokus var heller inte längre det nationella försvaret, utan insatser långt från Sveriges gränser.

Mot denna bakgrund blev beslutet att förklara plikten vilande en logisk slutpunkt i en lång utförsbacke. Även jag tillhörde dem som trodde och hoppades att frivilligheten skulle vara tillräcklig.

Nu är läget ett helt annat. Sverige är i skriande behov av ett nationellt, militärt försvar. Det kommer att kräva fler soldater, ett jämt och tillräckligt flöde av personal in i försvaret och att de som tjänstgör där väljer att stanna kvar. Genom frivillig rekrytering har omkring hälften av de förband som Sverige ska ha tillgängliga i händelse av krig kunnat bemannas så här långt. Det duger inte. Nu måste riksdagen, regeringen och försvarsmakten se sanningen i vitögat och med plikt komplettera återstoden.

Överste Anders Emanuelson föreslår en allmän och könsneutral medborgarplikt för att tillgodose inte bara försvarets, utan också vårdens och omsorgens behov av personal (Aktuella frågor 21/7). Tanken är på många sätt tilltalande. En medborgarplikt skulle ge unga människor arbetslivserfarenhet, göra att de utvecklas, och samtidigt innebära en nyttig förstärkning inom viktiga samhällsområden.

För mig som liberal är ett offentligt tvång alltid problematiskt. Det är ett nödvändigt ont mot en enskild som kan tillgripas för att försvara våra gränser och vårt nationella oberoende. Att även använda plikt i fråga om skola, vård och omsorg framstår som mer våld än vad nöden kräver.

Och att uppväcka värnplikten ska inte ersätta, utan komplettera den rekrytering som nu sker på frivillig grund. 

Norge och Danmark har under lång tid haft frivilligt rekryterade och anställda soldater. Trots det har de fortsatt att vårda och vidmakthålla värnplikten som en viktig del i sitt militära försvar. Sverige gör klokt i att lära av deras exempel. Med ett blandsystem kan Sverige återuppbygga ett tillräckligt uthålligt och omfattande nationellt försvar för att avskräcka från väpnade angrepp. Vid ytterligare försämringar i omvärldsläget kan Sverige förhållandevis snabbt öka landets förmåga än mer. Samtidigt finns det också anställda soldater som svarar för hög beredskap och som på FN:s uppdrag kan göra insatser för fred och säkerhet i andra länder.

Vi lever i en osäker tid. Jämnt hundra år efter det första världskrigets utbrott har konflikter blossat upp, ända från Kinesiska sjön i öster till Mali i väst. Och mörka moln hopar sig även i vår närhet. Rysslands president Vladimir Putin har med eftertryck visat att han har en långsiktig politisk plan som syftar till att återskapa Sovjetunionens maktsfär. Det är på nytt tid att rusta sig mot despotins nycker och begär.
 
Allan Widman  

Den Ukrainska frågan

Sammanfattning

Av ekonomiska skäl kommer inte Europa genomföra några avgörande åtgärder mot Ryssland som kan avsluta den konflikt som just nu pågår i östra Ukraina. Detta utifrån det faktum att Ryssland är den tredje största handelspartnern med EU och t ex en fullständig ekonomisk sanktion skulle innebära en stor mängd arbetslösa med de inrikespolitiska följdverkningar av detta pga minskad export från EU till Ryssland. Detta i sin tur innebär att Ukraina ytterst står själv mot Ryssland. Bedömt kommer Ryssland bibehålla ett högt tryck i östra Ukraina trots den tragiska nedskjutningen av MH17, för att inom en (1) till två (2) månader återigen accelerera konflikt.

Analys

Allmänt.För att förstå konflikten i Ukraina måste vi först sätta in det i sitt perspektiv. Å ena sidan har vi en ekonomisk drivkraft å andra sidan har vi en geostrategisk drivkraft. Den ekonomiska drivkraften står EU för och den geostrategiska drivkraften står Ryssland för. Dessa två intressen kolliderade tydligt i mitten av 2013 då de första tecknen på att subversiv verksamhet hade påbörjats i Ukraina uppdagades, därefter har konflikten eskalerat. Således har vi två drivkrafter eller viljor kan vi även kalla det för att sätta det i militärteoretiska termer.

Den ekonomiska drivkraften i detta är att EU vill ha goda handelsrelationer med sina randstater. Som ett led i detta har man bl a det östliga samarbetsprogrammet. Utöver de rent ekonomiska drivkrafterna i det samarbetet så omfattar det främst att man försöker skapa stabilitet i dess närområde, således kan man se randstaterna till EU som en buffertzon mellan EU och de ej EU anslutna länderna, vilket gynnar de EU anslutna ländernas utveckling och unionen som helhet.

Innan vi belyser den Ryska drivkraften dvs den geostrategiska bör några faktorer klargöras. I Rysk media framhävs ofta att det östliga samarbetet mellan EU och Ukraina med främst frihandelsavtalet är skäl för en intressekonflikt. Då främst att Ryssland kommer översvämmas av billigare varor från EU via Ukraina till Ryssland. Detta är ur mitt förmenade helt fel, Rysslands främsta handelsstyrka är ej produkter utan det är råvaror vilket även står för huvuddelen av dess BNP. Således är enbart handeln ett svepskäl i konflikten för det egentliga problemet, det geostrategiska. Visst kan säkert lokalt producerade varor till del utkonkurreras av billiga EU varor men den Ryska ekonomin kommer inte gå under av de som man ibland kan få uppfattningen om.

Vad omfattar då den geostrategiska drivkraften för Ryssland i Ukraina. Jag vill påstå att det är tre (3) faktorer som gör att Ryssland är villig att spela ett högt spel i Ukraina. Den första (1) faktorn är den allena rådande bilden i Ryskt säkerhetspolitiskt tänkande sedan andra världskriget, ingen ny konflikt skall ske på Ryskt territorium, för detta krävs det antingen allierade eller neutrala randstater mellan sig och en presumtiv motståndare, i detta fallet EU och NATO. Den andra (2) faktorn är Rysk förstaslagsförmåga med kärnvapen, i detta fall handlar det antingen om NATO utplacerade eller av USA utplacerade ABM system, i sig är Ukraina ingen optimal plats för detta om man jämför t ex med Norge, Sverige och Finland då det kommer till att hindra Ryska kärnvapenbärande missiler som slår mot USA, dock mot vissa Europeiska länder har Ukraina en god placering för att kunna påverka vissa ballistiska banor. Den tredje (3) faktorn omfattar det militärindustriella komplexet som främst är placerat i östra Ukraina. I och med en omorientering av Ukraina mot EU och NATO skulle detta allvarligt störa dels rysk upprustning dels Rysslands militära underhållssäkerhet om det komplexet skulle falla under västlig påverkan. Dessa tre (3) faktorer ser jag som den största ryska drivkraften, det finns fler men dessa är de mest för Ryssland kännbara.

Således har vi en konflikt som består av två (2) drivkrafter en ekonomisk och en geostrategisk. Konflikten handlar således inte om ideologier om än det till del kan te sig så stundtals och den kan mycket väl på ett psykologiskt plan hos den Ryska befolkningen kan övergå till detta. Då främst ur tankegångarna att Ryssland står som en förkämpe mot den dekadenta västliga liberalismen, något som ofta framhävs i Ryssland. Personligen tror jag att det kommer vara mycket svårt i den globaliserade och multipolära värld vi nått att det kommer uppstå några renodlade ideologiska konflikter likt den mellan Väst (Europa och USA) i huvudsak och Sovjetunionen som vi såg under det kalla kriget, konflikterna kommer snarare handla om ekonomi (råvaruresurser) och geografi (dels säkra landområden dels utifrån demografiska faktorer), således en återgång till de klassiska konfliktfaktorerna innan 1900-talets ideologiska motsättningar.

Styrkeuppbyggnad/stödet.Den första styrkeuppbyggnaden som Ryssland påbörjade startade slutet av Februari 2014 kom att omfatta någonstans mellan 40,000 - 60,000 man med utrustning ur både mark-, luft- och sjöstridskrafterna. Huvuddelen av dessa kom att vara placerade längs med Ukrainas östliga och nordliga gräns. Styrkeuppbyggnaden var bedömt klar i slutet av Mars 2014. Därefter utgjorde de ett tydligt påtryckningsmedel mot Ukraina dels i Krimkrisen intill dess att folkomröstningen var avklarad dels i den fortsatta krisen i östra Ukraina.

Denna styrkeuppbyggnad avslutades i slutet av maj 2014 med en gradvis tillbakadragning av de Ryska styrkorna öster och väster om Ukraina till mitten av Juni. Vad som först såg ut att vara en total tillbakadragning av de Ryska styrkorna, har nu övergått till att bli en gradvis styrkeuppbyggnad igen med koncentrationsområden norr och öster om Ukrainas gräns. I dagsläget har Ryssland någonstans mellan 10,000 - 20,000 man återigen längs Ukrainas gräns. Således det som initialt såg ut som ett ryskt tillbakadragande har nu återigen blivit en militär faktor som kan utgöra dels ett påtryckningsmedel dels ett understöd för de irreguljära ryska styrkorna i östra Ukraina.

Det intressanta med denna styrkeuppbyggnad som genomförs just nu längs Ukrainas gräns är att den i högra grad än den tidigare består av rysk trupp för internationella insatser (fredsbevarande och fredsframtvingande insatser) åtminstone med dess markeringar. Den brigad för internationella insatser som är stationerad i MD C övades även i den senaste beredskapskontrollen. Likväl har CSTO genomfört ett antal övningar efter Beredskapskontrollen i MD C. Genomförandet av dessa övningar har dock varit kända ett tag. Likväl genomfördes under Beredskapskontrollen i MD C ett antal övningsmoment främst med de luftburna trupperna som var inriktad mot upprorsbekämpning, dessa var enligt offentliga uppgifter inriktade mot att kunna möta Afghanska upprorsmakare som man ser kan påverka ryska intressen efter NATO utmarsch. Vad man bör ta i beaktande är att de luftburna trupperna ses som Rysslands snabbinsatsstyrkor dels för operationer med nationellt dels internationellt intresse.

Vad avser troligt ryskt stöd till de irreguljära styrkorna i östra Ukraina har det initialt gått från att omfatta personellt stöd och till del med materiel till att nu mer omfatta materiellt stöd och enligt vissa än från oberoende part obekräftade uppgifter stöd med indirekt bekämpning. Vad som är intressant i detta är att stödet initialt omfattade det främst rekrytering och personellt stöd med relativt icke avancerad utrustning. Detta har nu övergått till mer avancerad utrustning om än utrustning som finns hos de strategiska reservtrupperna (RVGK). Denna omkastning har skett då det förefaller vara svårare och svårare att dels få frivilliga i Ryssland dels lokalrekrytera personal.

Således har vi nu en styrkeuppbyggnad längs Ukrainas gräns som består av vad som förefaller vara rysk trupp för internationella insatser. Likväl har den predestinerade mekaniseradebrigaden (MekB) inom MD C för internationella insatser övats inom brigads ram i närtid likväl har de luftburna trupperna övat "upprorsbekämpning" under beredskapskontrollen inom MD C. Således förefaller det att förband har samövat för en begränsad operation. Likväl ser man till den nuvarande mängden av Ryska styrkor vid Ukrainas gräns är det enbart en begränsad operation de kan klara av om inte större förband står i beredskap djupare in i Ryssland (andra echelongens förband).

Vad som är mycket intressant avseende stödet till de irreguljära styrkorna i östra Ukraina är att när väl krigslyckan vänt, har stödet övergått till att de erhåller mer och mer teknisk avancerad materiel. Vad som blir tydligt i och med detta är att operationen går ejenligt planeringen, man försöker vända motgångarna med hjälp av mer teknisk avancerad materiel och därmed blir det än tydligare att man erhåller materiellt stöd från den Ryssland. Likväl blir det tydligt att det är en tidslinjal som måste följas, då normalt ett uppror ej följer en tidslinjal utan tiden är vad som brukar vara det upprorsmakarna har gott om för de vet att de har det folkliga stödet med sig.

Sanktionerna.Väst (EU och USA) sanktioner kräver en separat genomlysning för att förstå händelseutvecklingen i Ukraina. Väst har i praktiken konstant varit i en efterhandssituation för att kunna förhindra Rysslands agerande i Ukraina dels genom splittring inom de egna leden dels genom att fokus har ej varit på Ukraina intill dess att konflikten tydligt synliggjordes. Detta har gjort att varje steg i sanktionerna i grunden har varit resultatlösa mot Ryssland.

Under tiden som Ryssland genomförde annekteringen och politikerna fortfarande diskuterade om det var rysk trupp på Krimhalvön hade Väst redan förlorat initiativet. När väl annekteringen var ett faktum dvs efter folkomröstningen som genomfördes kom först sanktioner upp som ett handlingsalternativ mot Ryssland. Ur ett folkrättsligt perspektiv må detta varit korrekt agerat men då är frågan om inte folkrätten måste ändras utifrån hur modern krigföring utförs. För det rådde inte några tvivel inom underrättelsesfären att Ryssland genomförde en annektering av Krimhalvön, däremot kunde man inte ur ett politiskt perspektiv utpeka Ryssland, men fakta fanns att tillgå.

Både USA och EU har genomfört en gradering av sina sanktioner mot Ryssland. Dessa har tydligt varit inriktade på att initialt straffa de individer man anser har varit delaktiga i dels annekteringen av Krimhalvön dels är delaktiga i händelseutvecklingen i östra Ukraina. För att därefter kunna agera mer kraftfullt genom att utföra sanktioner mot företag o dyl som ger mer kraftfulla ekonomiska sanktioner mot Ryssland.

Vi har nu nått punkten i sanktioner då USA har infört ekonomiska sanktioner mot Ryska företag medan EU har intagit ett mellansteg mellan ekonomiska sanktioner mot individer och företag, man beviljar inte längre lån för att genomföra verksamhet i Ryssland. Således är tärningen kastad för USA i detta läge det man kan göra nu är att öka de ekonomiska sanktionerna med Ryssland men då skall man ha klart för sig att handeln mellan Ryssland och USA är mycket liten. Medan handeln mellan EU och Ryssland är betydligt större, Ryssland är EU tredje största handelspartner.

Härvid uppträder även diskrepansen tydligt mellan EU och USA mot Ryssland. USA har råd att agera kraftfullt mot Ryssland de har trots avspänningen som kom att råda intill 2008 ej etablerat några större handelsförbindelser med Ryssland, medan EU kom att agera mer tydligt för att stärka de ekonomiska förbindelserna. I sig ett fullt naturligt agerande utifrån EU uttalade policy att man vill ha goda handelsförbindelser med sina randstater, men dessa handelsförbindelser kan även bli ett problem, såsom nu i den Ukrainska frågan.

Vad som har varit symptomatiskt under hela våren och sommaren 2014 är att de ekonomiska sanktionerna som väst, har tänkt påtvinga Ryssland, har genomfört har varit för sena samt vad som har varit på gång har läckt till media mer eller mindre omedelbart som det har dryftats. Härvid har Ryssland mycket väl kunnat förbereda sig på vad som komma skall, varvid man oftast när man läser i Rysk media om sanktionerna så får de en relativt undanskymd bild. Däremot så har Ryssland ekonomiskt genom börshandeln skadats, men fortfarande så för att utgöra en ekonomisk krigföring så har även dessa skadeverkningar varit relativt svaga, likväl har börshandeln tagit ett glädjeskutt vid varje möjlig utveckling som visat sig vara i någon form av positiv riktning, då man genom en sund analys insett att detta enbart är ett spel för galleriet.

Vad som blir tydligt med sanktionerna eller om man så vill den ekonomiska krigföringen är att den ej fungerar. EU handel är för sammanbunden med Ryssland sedan drygt 20 år, så alla former av åtgärder mot Ryssland kommer skada EU. Härvid har vi svagheten också, EU har som grund en handelsinriktning, således kommer man aldrig kunna vara en säkerhetspolitisk aktör. Likväl så är det en tydlig spricka som nu visas i den transatlantiska länken. USA vill att EU skall agera hårdare mot det Ryska agerandet i Ukraina men de kan ej göra det för att dess ekonomi är för tätt sammanbunden med motparten. Varvid även en opinion mot Europa kan skapas i USA.

Slutsatser

Vad avser den Ukrainska frågan är det Europeisk realpolitik som i slutändan kommer avgöra dess öde. I dagsläget får de ekonomiska faktorerna vara styrande trots att konflikten blir hårdare och hårdare. Ett resolut agerande från EU mot Ryssland håller jag för mycket tvivelaktigt, om än så kan det bli några riktade sanktioner mot företag, man kommer ej att agera på samma nivå som USA i denna fråga.

Ytterst handlar det om den Europeiska Unionens ekonomi och att ett kraftfullt agerande mot Ryssland kommer skapa dels ekonomiska problem dels inrikesproblem som en följdverkan av de ekonomiska problemen. Detta vet man i unionen och realpolitiskt agerar man utefter det också, om än så är det vissa nationer som kräver ett mer resolut agerande mot Ryssland, men helheten agerar realpolitiskt inför problemet.

Energiproblematiken med EU beroende av Rysk energi må vara en stötesten, dock så belyses den ofta, men det riktiga problemet är således det oerhörda ekonomiska beroendet som EU har av Ryssland för att överhuvudtaget kunna fungera. Om det varit en långsiktig avsiktlig strategi från Rysslands sida att binda upp EU energi och ekonomi mot den för att därefter kunna få ett påtryckningsmedel låter jag vara osagt, dock så utgör dessa två områden en tydlig tyngdpunkt i de Europeiska och Ryska relationerna och de bakbinder Europas förmåga att agera istället parerar man runt problemet.

Utöver de ekonomiska faktorerna har EU och USA å ena sidan sedan den subversiva verksamheten startade i Ukraina varit i en konstant efterhandssituation. Medan å andra sidan har Ryssland varit i en konstant förhandssituation. Ryssland har således under hela konflikten varit innanför EU och USA beslutscykel. Detta har man främst uppnått genom god operationskonst, vad visa hävdar är ny krigföring men i praktiken är en förfining av den operationskonst som lades fram under 1980-talet då man övergav tänkandet med massiva insatser av taktiska kärnvapen vid en konflikt på den Europeiska kontinenten. På detta sätt har man lyckats uppnå en lågteknologisk 'Shock and Awe' på globalskala för att uppnå sina målsättningar, något som jag personligen inte tror att de själva initialt trodde att man skulle lyckas med. Vilket gjort att man istället nu har hamnat i en efterhandssituation då man ej utnyttjade de initiala framgångarna efter annekteringen av Krimhalvön i östra Ukraina.

Vad som dock kan förefalla troligt avseende utnyttjande av Rysslands väpnade styrkor vid en intervention kommer det ej vara det troliga handlingsalternativet som var under våren 2014 med ett större väpnat angrepp, i dagsläget kommer det troligtvis i sådant fall röra sig om en intervention under förevändning för skydd av den ryska minoriteten i östra Ukraina. Därav förbandsuppbyggnaden med fredsbevarande/fredsframtvingande förband. Bedömt kommer en sådan operation även begränsa sig till enbart Donetsk och Luhansk Oblast om den skulle genomföras utifrån nuvarande styrkesammansättning.

Vilket är Rysslands troligaste handlingsalternativ i dagsläget? Före MH17 var det troligtvis att accelerera konflikten inom Donetsk och Luhansk Oblast intill den grad att en intervention var nödvändig. I dagsläget kommer man troligtvis bibehålla ett relativt högt tryck och ej medge att den Ukrainska operationen lyckas. Detta kan dock innebära att konflikten övergår till en partisan liknande konflikt, vilket tecken redan nu finns på, avseende mer kvalificerade eldöverfall samt förbindelseförstörningar på djupet, för att därefter accelerera igen, detta ligger inom tidsperspektivet 1-2 månader. Vad avser interventionen är troligtvis en lösning liknade den i Transnistrien den bedömt troligaste om man väljer att accelerera konflikten återigen inom 1-2 månader.

Då uppstår en tydlig och moralisk följdfråga som framför allt Polen och de Baltiska staterna ofta har belyst, när är det då dags att agera? Är man bered att ta den ekonomiska problematiken vid nästa annektering eller är man beredd att snabbt börja avveckla handelsförbindelserna med Ryssland för att de ekonomiska banden ej skall utgöra ett hinder i framtiden, likt det man sedan några år tillbaka försökt göra avseende energiberoendet? För i dagsläget kommer Ukrainas öde ej avgöras av några högre moraliska faktorer utan av realpolitiska ekonomiska sådana oaktat frihandelsavtal mellan Ukraina och EU så är just nu utgången väldigt tydlig, den Ukrainska frågan kommer lösas utifrån realpolitiska ekonomiska faktorer som ej kommer ta hänsyn till den Ukrainska befolkningen. Vilket i praktiken innebär oaktat östligt samarbetsprogram och frihandelsavtal så kommer Ukraina ligga inom den ryska geostrategiska intressesfären och EU kommer ej ta konflikten längre än vad som redan skett, man accepterar i det tysta det ryska agerandet.

Have a good one! // Jägarchefen

Stort tack Oscar Jonsson!

Källor

U.S. Department of Commerce 1(Engelska)
Europeiska Unionen 1, 2 (Engelska)
Reuters 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8(Engelska)
NATO 1(Engelska)
RIA Novosti 1, 2(Engelska)
Jägarchefen 1, 2(Svenska)
The Observatory of Economic Complexity 1(Engelska)

Vård, skola, omsorg – igen

Ursprungligen var avsikten att skriva det här inlägget tidigare i veckan men den tragiska nedskjutningen av Malaysian Airlines MH17 kom emellan och gjorde även att denna nyhet helt drunknade i mediaflödet.


I torsdags meddelades från Moskva att den ryska statsbudgeten för åren 2015-2017 nu lagts fast och man kan av detta konstatera att den massiva ryska upprustningen både fortsätter och accelererar, trots alla förhoppningar om motsatsen och trots att ekonomin börjat stagnera.

För ganska jämnt två år sedan skrev jag ett inläggmotsvarande det du nu läser, men utifrån den budget som då offentliggjorts. Då handlade det om att försvarsbudgeten för 2013-2015 fastställts. I denna budget ökades de ryska försvarsutgifterna med 25,8 % jämfört med 2012, vilket kompenserades med att man sänkte utgifterna för hälsovård, utbildning, kultur, socialpolitik och nationalekonomi. Detta var långt innan Ukrainakrisen och innan de händelser i Östersjön som innebar en ögonöppnare för många vad avser den ryska militära upprustningen. Fortfarande vid den här tiden kommenterade många bedömare i Sverige de ryska upprustningsplanerna som orealistiska och något Ryssland aldrig skulle kunna ha råd med.

Problemet man ofta omedvetet försätter sig i är att man utgår ifrån sin egen kulturella förförståelse och drar slutsatsen att andra agerar utifrån samma logik som man själv. För oss svenskar ter det sig helt ologiskt att agera på det sätt som den ryska regeringen gör och genomföra detta enorma upprustningsprogram. Man vill då hitta förklaringar som passar bättre in i den egna bilden, till exempel att det är något som främst är riktat åt ett annat håll, t.ex. Kina. ”Ryssland rustar från en låg nivå”, hette det när företrädare för regeringspartierna pratade försvarspolitik i Almedalen samma sommar som det förra inlägget skrev, och de ryska fartygen i Östersjöflottan omtalades av försvarsberedningens ordförande som rostiga skrothögar. Det var en sanning 15 år tidigare, men knappast 2012.


I torsdags kom dock ytterligare bekräftelser på att den ryska upprustningen fortsätter, helt enligt plan trots att den ryska ekonomin går knackigt. Det handlar helt enkelt om prioriteringar och trots att det för oss svenskar förefaller helt ologiskt, precis lika ologiskt som att idag få för sig att flytta gränser i Europa med militärmakt, så väljer Putin att fortsätta prioritera den militära upprustningen. Inte i den takt som ekonomin medger som i fallet med den svenska försvarspolitiska inriktningsbeslutet 2009, utan i den takt man tidigare bestämt.

Budgeten för perioden 2015-2017 som nu offentliggjorts innebär att de ryska försvarsutgifterna ökar ytterligare och det ordentligt. 2017 ska de ryska försvarsutgifterna utgöra 25 % av den ryska statsbudgeten, att jämföra dagens andel på 17,9 % (som jämförelse kan nämnas att den svenska försvarsbudgeten utgör 5,0 % av statsbudgeten för 2014). Hur ska då president Putin och premiärminister Medvedev finansiera denna ökning? Helt riktigt. Genom ytterligare reduktioner av de sociala utgifterna. Det bådar helt enkelt inte gott för det ryska samhällets utveckling på längre sikt, men likväl väljer man denna väg.

En lärdom det är hög tid att dra är att det Ryssland i doktriner och reformer sagt sig vilja åstadkomma har man också sett till att förverkliga – trots all skepsis i västvärlden och i Sverige. Det är därför hög tid att fundera över vad man föresatt sig inom andra områden.

Den övergripande frågan är fortsatt: till vad syftar den ryska upprustningen? Vad har man så bråttom till?



Se gärna inläggsserien ”Strategiska Realiteter” från 2012 om bl.a. 2010 års ryska militärdoktrin och 2008 års strategi för Arktis. Vissa delar i inläggen har tyvärr besannats sedan de skrevs.

Det ska även understrykas att det alltid råder oklarheter vad som ingår i ryska försvarsekonomiska siffror. Exempelvis brukar den ryska försvarsbudgeten som andel av BNP redovisas exklusive inrikesministeriet trupper, gränstrupperna och andra paramilitära delar, vilket då adderar ytterligare ca 1 % av BNP.


Om den ryska försvarsbudgeten 2015-2017:



Ett krig är ett krig är ett krig

Underrättelseläget är osäkert, åtminstone det öppna. Vi vanliga dödliga får förlita oss på OSINT och utgående från alla you-tubeklipp, tweets, mer eller mindre sannfärdiga tidningsartiklar eller blogginlägg kan man bara dra en slutsats. Det pågår ett, visserligen oförklarat men dock, krig i Europa. Inte ett inbördeskrig, inte en storskalig terroristbekämpning eller vad som helst annat, utan ett krig. Ett krig med mekaniserade förband, kvalificerat artilleri, luftvärn av olika typer och modernitet och nu senast luftstrider.

Vad som är säreget med detta krig är att ingendera parten vill kalla det för vad det är. Ukraina eftersom man inte vill dra in Ryssland officiellt med allt vad det innebär; från utökade energisanktioner till en öppen insats av kvalificerade delar av den ryska krigsmakten. Ryssland för att man inte vill ådra sig ännu skarpare internationella reaktioner och sanktioner och, kanske framför allt, eftersom denna förtäckta form av aggression fungerar alldeles utmärkt hittills.

Till skillnad mot en annan aktuell konflikt, den mellan Israel och Hamas där de mediala och politiska skyttegravarna och åsiktspolerna sedan länge är grävda och fastställda, har det ukrainska kriget skapat problem bland svenska medier. Om det nu inte är ett krig, fastän det är det, är då en masskadesituation efter raketartilleribeskjutning värt samma krigsrubriker som israeliska flyganfall mot Gaza? Om det nu inte är dödssäkert bevisat intill tredje led att det är rysk materiel som används av upprorsstyrkorna, vågar vi skriva att det är så?

Eftersom konflikten är ny, inga färdiga ståndpunkter finns att falla tillbaka på bland journalister, proffstyckare och kulturarbetare och eftersom den ena parten är SSSR arvtagare som USA är starkt kritiskt till har man fått det svårt. Traditionell USA-misstänksamhet mot den gamla idolens kanske klandervärda agerande…. Bäst att ligga lågt och koncentrera trycksvärtan på det säkra kortet Israel istället.

Samma läge kan man ana hos svenska politiker. En situation som inte skulle kunna inträffa, som ligger utanför traditionella åsikter eller politiska ställningstaganden och som direkt motsäger vad man påstod för bara något år sedan. Att kalla verkligheten för vad det är, nämligen krig i vårt närområde, skulle ju dessutom ställa krav på åtgärder rörande svensk försvarsförmåga som man för död och pina inte vill ta i. Gärna löften om något i en avlägsen framtid med förhoppningen att det hemska man inte vill veta av ska klinga av och lösa sig på något sätt så man inte behöver fullfölja det man lovat. Därför vill man inte kalla en spade för en spade eller ett krig för ett krig. Det skulle ju innebära krav på omedelbara åtgärder här och nu, inte något kanske sen och då.

Det är tur för både politiker och journalister att Israel, Hammas och vård-skola-omsorg finns så att man slipper reagera på, eller rent av agera mot, ett krig som är ett krig men som för guds skull inte får kallas för ett krig. Åtminstone inte i Sverige, här och nu.


Gästinlägg: Att föra krig utan att det uppfattas som krig


I natt problematiserade jag i ett inlägg kring när det är krig respektive vad som utgör en krigshandling. Vad som skett i östra Ukraina under våren är en gradvis stegring av konfliktnivån där man kan konstatera att hade dagens konfliktnivå nåtts redan första dagen av strider i östra Ukraina, hade det definierats som krig mellan Ryssland och Ukraina. Nedan följer ett gästinlägg av doktoranden i krigsvetenskap, Oscar Jonsson, med anledning av det ovan beskrivna inlägget.

Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Att föra krig utan att det uppfattas som krig

Innan man räknar det exakta antalet stridsvagnar i Ryssland bör man förstå tankegången om hur man vill använda dessa och när man känner sig berättigad att göra så. Det argumentet ledde mig in på att studera uppfattningen av krig och konflikt i Ryssland, något Wiseman efterlyste i sitt inlägg. Därav kändes det lämpligt att skriva detta inlägg.

Det mest traditionella sättet att se krig är det som grundar sig från Clausewitz definition att krig är en våldsakt för påtvinga motståndaren din vilja. Man kan tro att detta skulle vara en enkel start på diskussionen, men icke så. Gewalt som det originalet på tyska heter kan både innebära makt, kraft, och våld (power, force and violence). Men även om vi går med på att det är våld som avses, vilket känns som det närmast Clausewitz och det mest intuitiva, så är frågan om vad för typer av våld (jmf. diskussionen om strukturellt våld, verbalt våld etc. ad infinitum).

Hur som haver, den främsta skolan i den ryska militärteorin (i likhet med de flesta i Väst) insisterar på att fysiskt våld är den definierande faktorn om något är krig eller inte. Är våld frånvarande kan det vara en intensiv ekonomisk-/diplomatisk-/energimässig-/informationsmässig-/cyber konfrontation, men inte krig. En framträdande förespråkare för detta är generalen Gareev som har varit självständiga Rysslands tyngsta militärteoretiker (och kämpat i andra världskriget för övrigt) skrev 1995:

väpnad kamp är en del av krig - krig som ett komplext socialt och politiskt fenomen som inkluderar alla sfärer av livet i nationerna engagerade, med olika medel att bekämpa fienden inklusive: industriella, politiska och psykologiska medel, där den väpnade kampen är den främsta.

Detta sätt att definiera krig håller fortfarande den väpnade kampen främst och skulle jag säga är representativ för de flesta i rysk militärteori. Dock så utvecklas världen och Rysslands övertygelse att Väst är ute efter dem stärks avsevärt på de sista åren av 90-talet och därefter går både hotbilden och synen på krig utför.

Efter färgrevolutionerna uppkom en förståelse i Ryssland att Väst blivit så effektiva att använda icke-militära medel, som subversion och propaganda, i namn av demokratifrämjande att man inte behöver militära medel. Denna uppfattning vart stärkt efter den arabiska våren och speciellt efter oroligheterna kring det ryska valet 2011-2012.

Detta har lett generalstabschefen Gerasimov att säga att icke-militära medel är fyra gånger så viktiga som militära. Detta leder mig oundvikligen till slutsatsen att om det militära är långt ifrån det viktigaste, så tappar det statusen som definierande faktor i krig. Detta leder oss till en mycket mindre definitiv bild av vad krig är, men en, i mitt tycke, som bättre fångar verklighetens komplexitet. Det var säkerligen det Gerasimov avsåg när han argumenterade att karaktären av moderna konflikter är att gränsen mellan krig och fred suddas ut.

Det främsta förkroppsligandet av detta är hur Rysslands doktriner kring informationssäkerhet innehåller en förståelse där information i sig självt kan uppfattas som ett säkerhetshot och handlingar som kan påverka statens (läs regimens) stabilitet. Detta innefattar då all form av kritik mot Rysslands regering, arbete för demokratisk reform och yttrandefrihet som del i informationskrigföringen.

Detta är även illustrerande för vad som styr våldsanvändningen. I grunden ligger en intressekonflikt (vilket det finns många av) där maktmedel används. När man känner sig tvingad att använda militär makt och/eller när man ser sig ha möjlighet att främja sina intressen, så gör man det. Definitivare än så är det svårt att vara, förutom att man kan lägga till att Ryssland, av olika anledningar, har väldigt förlåtande etiska och juridiska begränsningar i när och hur man använder våld.

Rent folksrättsligt är det relativt enkelt: stater har en inneboende rätt att försvara sig mot en väpnad attack (vilket kräver en viss intensitet, t.ex. inte en gränsvakt som ger sig ut på en egen räd), vilket är den enda gången det är tillåtet enligt FN att använda vapenmakt utan Säkerhetsrådets godkännande. Vad som utgör väpnad attack är, såklart, under debatt i dessa cyber-tider, men enklast är det att se det som att slutsatsen från internationella domstolens yttrande 1970 om legaliteten av kärnvapen gäller. Det ser att det är effekten och intensiteten i en attack och inte medlen som avgör om use of force har skett. Vidare går tolkningen av Artikel 2(4) i FN-stadgan att ifall en grupp agerar med omfattande logistiskt stöd och direktion från en stat kan dess beteende attribueras den staten, vilket ser möjligt ut att göra i Ukraina. Dock är frågan, som Wiseman påpekar, till vilken nytta detta är för Ukraina då det svåra med folkrätten är att den kräver makt att upprätthålla.

Till syvende og sidst är detta med att vara i krig, trots alla invecklade sett att klassificera och bedöma det, som att vara kär, man bara vet det när man är det.

Oscar Jonsson är doktorand i Krigsvetenskap på King’s College London och driver bloggen Säkerhetspolitiska Reflektioner

När är det krig?

När är det egentligen krig och när är en konflikt mellan-statlig och inte intern? Det är frågor som brukar kunna sysselsätta folkrättsspecialister för oändlig tid.

Vad avser konflikten i Ukraina är detta en gråzon som Ryssland utnyttjat till fullo. Annekteringen av Krim började med de små gröna männen som plötsligt en dag dök upp överallt på Krim. Varken fordon eller uniformer hade några märken som skulle kunna bekräfta varifrån de kom (även om man i vissa fall misslyckades med att dölja ryska registreringsskyltar och liknande). Först efter att folkomröstningen på Krim hållits och Krim tagits upp i Ryssland, erkände president Putin att det varit ryska soldater. Något som alla redan vetat. Varför var det då så viktigt att förneka att det rörde sig om en ockupation med rysk trupp och istället hävda att det handlade om lokala förmågor? Därför att den internationella folkrätten förbjuder att folkomröstningar om nationstillhörighet hålls på ockuperat område.

Vad avser utvecklingen i sydöstra Ukraina har det inte på samma sätt gått att hävda områdets tillhörighet till Ryssland. Visserligen hölls en folkomröstning under våren med mer än tveksamt resultat och valdeltagande. Den krigföring som använts i sydöstra Ukraina har sedan inledningen gått från att vara renodlad infanteristrid från den pro-ryska sidan till att bli allt mer mekaniserad och nyttjande system för avståndsbekämpning, såsom raketartilleri och bandhaubitsar. De pro-ryska styrkorna har också kommit att förfoga över ett alltmer potent luftvärn, där nu senast igår ett ukrainskt flygplan sköts ned flygandes på en höjd som ligger över räckvidden för de enklare luftvärnssystem som tidigare uppvisats.

Vilka de pro-ryska soldaterna är råder det naturligtvis delade meningar om. Från pro-rysk sida omtalas de som huvudsakligen lokala kämpar, medan såväl utländska journalister i området, den ukrainska regeringen och även avhoppade pro-ryska soldater, talar om att uppåt 80 % är tillresta ryssar som dessutom utbildats i Ryssland innan man körts över gränsen in i Ukraina. En av de senaste och starkaste uppgifterna om detta är denna intervju med en pro-rysk (armenisk) soldat som deltog i de mycket hårda striderna om Donetsk flygplats för en dryg månad sedan, vilket ledde till en svidande förlust för den pro-ryska sidan. Soldaten berättar också i intervjun om hur rekryteringen skedde i Ryssland och hur utbildning gick till innan han och hans förband sattes in i östra Ukraina.

För några veckor sedan dök de första pro-ryska stridsvagnarna upp på bilder där man såg hur dessa korsat gränsen från Ryssland och fortsatt in i Ukraina för att delta i strider där. Först omtalades det som erövrade ukrainska stridsvagnar, men sedan dess har en stor mängd stridsvagnar, stridsfordon, luftvärnspjäser, raketartilleripjäser med mera korsat gränsen – inte dolt utan närmast helt öppet vid gränsstationer där de ryska gränsvakterna inte lyfter ett finger. Från att till en början ha varit enstaka fordon handlar det nu om större förband. Under tisdagen kom uppgifter om att >30 stridsvagnar, >30 bandhaubitsar och därutöver stridsfordon korsat gränsen, varav vissa fordon med rysk flagg. Det rör sig liksom tidigare dock inte om materiel som återfinns i ryska frontförband utan materiel från 70-talet och som därmed återfinns i motsvarande den ryska mobiliseringsreserven. Dagens förstärkning handlar dock om materiella numerärer som börjar närma sig de som återfanns i en svensk mekaniserad brigad tills dessa försvann. Det publicerades också under dagen en rad filmer som visar stridsvagnar och bandhaubitsar under framryckning i Donetskområdet med ryska flaggor, även antalet i dessa filmer inte stämmer med de publicerade vittnesmålen. Här är ett filmklipp och hos Interpretermag finns tre andra. Lägg märke till att samma vita, smutsiga lastbil följer kolonnen i alla filmklippen.


För att återgå till huvudfrågan – när är det egentligen krig? Det beror som sagt på hur man definierar krig, där vissa vill använda matematik (antal döda) för att definiera att det rör sig om krig. Däremot kan man tala om krigshandlingar. Att ockupera och sedan annektera ett annat lands territorium är utan tvekan en krigshandling. Där hade nog många hoppats att det skulle vara "Krim, men inte mer". Eftersom Ryssland heller inte erkänner någon inblandning i östra Ukraina har det också gett möjligheter för dem som så önskar att se mellan fingrarna med det som händer där. Den gradvisa stegringen i vilka förband som används har inneburit en sannolikt fullt avsiktlig tillvänjning hos det internationella samfundet till den okonventionella krigföringsmodell som används. Hade man redan i april-maj inlett striderna i östra Ukraina med att köra en mekaniserad brigad från Ryssland in i Ukraina hade ingen tvekat att beteckna det som en krigshandling och att krig då skulle råda mellan de bägge länderna. Att det skulle vara annat än en krigshandling att från land A köra över gränsen till land B med en mängd stridsfordon med land A:s flagga och i land B ta upp strid med B:s stridskrafter, råder det inga tvivel om. Nu har utvecklingen varit gradvis stegrande och det är bara att jämföra med det gamla talesättet om konsten att koka en groda levande utan att den hoppar ur vattnet.


Ukraina har naturligtvis mest att förlora på att förklara Ryssland krig eftersom detta skulle ge Ryssland de möjligheter man så hett eftersträvar att gå in fullt ut med militär i Ukraina. Detta ska dock inte hindra det internationella samfundet med EU i spetsen från att agera – förutom den gradvisa tillvänjningen. Hade dagens förflyttning genomförts direkt i våras, hade nästa våg av sanktioner redan effektuerats. Nu har så inte blivit fallet. Onekligen är det en mycket effektiv strategi som man valt i Moskva understödd med mycket skickliga och långsiktiga informationsoperationer. Det återstår nu att se när de ryska fredsbevarande trupperna dyker upp med tanke på koncentrationen av förband med sådan märkning längs den ukrainska gränsen. Än är vi inte riktigt där.

Det finns oerhört mycket att analysera i den ryska krigföringen och läxor som måste identifieras och göras. Inte minst vad detta har för innebörd för framtiden och hur utvecklingen blir i vårt omedelbara närområde som blivit den säkerhetspolitiska tyngdpunkten i Europa mellan NATO och Ryssland. En av frågorna som då måste analyseras är "när är det krig?" och vad oklarheterna avseende detta innebär i ett scenario som utspelas i vårt omedelbara närområde.


Rekommenderar starkt den under måndagen publicerade Frivärld-rapporten om rysk informationskrigföring mot civilsamhället.

Amerikanska UD om Rysslands tillförsel av krigsmateriel till östra Ukraina

Felinformerade, felciterade eller bara naiva?



Jag hade tänkte skrivit ett lugnt och långsamt inlägg om ubåtsjakt i kväll. Men som jag misstänkte så skulle Mikael Holmströms artikel om den reducerade Marinen, som jag kommenterade här på bloggen i går, följas upp av andra skribenter. Men jag hade i detta sammanhang inte förväntat mig så många amatörmässiga kommentarer från våra försvarspolitiker som i dag presenteras i SvD uppföljande artikel, därav rubriken.

När SvD kontaktade försvarspolitiker från samtliga partier för att få en kommentar på gårdagens artikel så lyckas dessa herrar och dam hitta den ena anledningen och förklaringen efter den andra för att förklara sakernas tillstånd.

Peter Rådberg (MP) verkar inte ens ha förstått vad det hela handlar om och börjar tala om att det viktigaste är att upprätthålla incidentberedskapen. Lite av en paradox i sig själv då Rådberg vill minska hela försvaret. Staffan Danielsson (C) menar att det är bemanningens fel. Allan Widman (FP) skyller också på bemanningen samt menar att problemet inte är antalet fartyg utan att vi inte använder och utnyttjar de plattformar vi har idag på ett bättre sätt. Det är intressant att det är just Allianspartierna som skjuter in sig på bemanningsproblematiken. Det innebär indirekt att man underkänner sin egen reform både vad avser personalförsörjningssystemet men även antalet personalrader i Marinen vilket har en direkt koppling till försvarsanslagets storlek.

Den här gången är det Mikael Oscarsson, Mikael Jansson, Torbjörn Björlund och Peter Hultqvist som når upp till godkänt. De har förstått att färre fartyg inte rimmar med att samtidigt öka den marina närvaron i Östersjön. Björlund menar till och med att det hela är hyckleri från regeringen. Problemet med Björlunds uttalande är att Vänsterpartiet vill minska försvarsanslaget, så det argumentet faller rätt så platt när det i det här fallet kommer från just honom.

Ingen verkar dock ha funderat på att det möjligtvis kan vara den politiska underfinansieringen som är orsak till att antalet kölar och därmed möjligheten till ökad närvaro på Östersjön nu istället minskar?

Magnus Jönsson, chef för 3. Sjöstridsflottiljen sammanfattar det hela i en enda mening. "Öka närvaron till sjöss kan vi ju inte säga att vi gör när vi minskar antalet skrov."


När det kommer till politikerna så får Peter Hultqvist dock betyget VG i ärlighet. Han utesluter inte att det på längre sikt kan bli nödvändigt med fler fartyg för att klara den ökade närvaron. På kort sikt vill Peter Hultqvist öka personalen och tillföra större ekonomiska resurser. "Det är det vi kan göra politiskt just nu" säger Peter Hultqvist. Just det sistnämnda rörande vad som är möjligt just nu gör att trovärdigheten ökar eftersom det är ett ärligt och uppriktigt svar även om man självklart hade önskat mer.

Karin Enström levererar trots att hon är Sveriges försvarsminister de mest märkliga svaren. Enligt henne är försvarets låga bemanning ett hinder för att kunna vara tillräckligt närvarande på Östersjön. Detta hade inte varit särskilt anmärkningsvärt om hon inte samtidigt , alldeles på egen hand, beordrat Försvarsmakten att reducera personalkostnaderna med 500 miljoner kronor årligen där officerare kan komma att minskas med över 1000 tjänster och GSS/K med över 500. Det är obegripligt att en minister så obehindrat kan tala mot sig själv och sina egna beslut på detta sätt. Det hade varit en sak om regeringen tagit sitt förnuft till fånga och beslutat om att häva RB5, och därmed även kommunicerat detta till Försvarsmakten. Men så är inte fallet enligt Erik Lagersten så sent som bara för en vecka sedan.
”Vare sig i dessa anvisningar eller i annan form har Försvarsmakten erhållit någon formell styrning att RB5 inte gäller.”

Vad många dessutom verkar glömma bort är att det är det kraftfullt förändrade säkerhetspolitiska läget som utgör bakgrund för att den här debatten ens existerar just nu. Tidigare har det funnits ett enormt ointresse av att diskutera antalet fartyg i Marinen. Att våra politiker då istället flyttar fokus och diskuterar detaljer om några fler anställda hit eller dit samtidigt som Ryssland hotar Ukraina med kärnvapen är inget annat än märkligt.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen.

Dubbla besättningar är fantastiskt bra i fredstid, om man bara vill ha fartygen ute till sjöss mer tid än i dag. Men dubbla besättningar är obsolet i krig, då är det endast numerär och vapen som räknas. När ett örlogsfartyg väl behövs på riktigt kommer händelseförloppen vara väldigt snabba, och då kommer det ej finnas tid eller möjlighet att byta besättningar.

Tänker man enbart i termer av fredsproduktion som våra politiker nu verkar anses vara dimensionerande då man säger att det inte behövs fler fartyg, ja så kan man lika gärna dra det hela ytterligare ett steg längre. Då finns det ju egentligen ingen större anledning att lägga militära resurser på att syssla med en sådan grundläggande verksamhet som sjöövervakning. Då kan man likt vad man gör redan i dag hyra in Frivilliga flygkåren och Sjövärnskåren för att titta på fartyg. Jättebilligt blir det också. 

Trots bakgrunden till att denna diskussion nu existerar så tar ingen politiker upp det faktum att antalet fartyg i första hand måste baseras på att kunna möta krigets krav, inte hur sjöövervakning i fredstid ska lösas. Men det sistnämnda är givetvis enklare att hantera. Det går alltid att hävda att det ska lösas och tas "inom ram".

För övrigt så bör det tilläggas att enbart mer tid till sjöss inte skapar utökad försvarsförmåga, inte ens med dubbla besättningar. För att skapa utökad försvarsförmåga krävs kvalificerade övningar i större förband, och i samverkan med Flygvapnet. Sådant kostar pengar, och det är pengar som inte finns i dag. Det tål ånyo påminnas om att Försvarsmakten i år har 144 miljoner mindre att öva för jämfört med föregående år, något som ingen annan ännu har uppmärksammat. Detta trots löften om ökad närvaro, som den här debatten egentligen handlar om. Vilka av mediahusen blir först med att skriva om detta?

Ingen vet hur läget i vårt omedelbara närområde kommer att utveckla sig. Inte heller vet man hur snabbt saker kommer att utveckla sig. Det vore därför klädsamt om våra politiker hade tagit en annan utgångspunkt i diskussioner som dessa och faktiskt erkände att numerären fartyg här och nu är alldeles för liten. Det hade också varit klädsamt om den verkliga orsaken - underfinansieringen kunde användas som förklaring någon gång. 


Uppdaterat:

BLT publicerar nu också en artikel i ämnet.

Annicka Engblom (M) vill se både ökade resurser och fler fartyg till marinen och är en av få som nu faktiskt pekar på underfinansieringen, men ger samtidigt Försvarsmakten kritik.
– Vi har pekat ut prioriteringar både i budgeten och i försvarsberedningen om att stärka marinen och flygvapnet och därför ställer jag mig frågande till hur försvarsmakten prioriterar. Det stämmer inte överens med den politiska planeringen.
- Jag kan bara säga att vi har en lång kust att täcka och alldeles för få enheter idag

Peter Jeppson (S) har också förstått problematiken i sin helhet.
– Att gå ner från sex fartyg till två gör skillnad i vilket område du kan täcka. Fartygen kanske kan ligga ute lite längre, men det är färre antal fartyg ute och det ser jag som ett jättebekymmer.
– Om vi ställer krav på Försvarsmakten, oavsett om det gäller personal eller materiel, så måste vi också tilldela pengar.
Det är glädjande att det finns några politiker som både förstår problematiken, och som förstår vad som krävs för att kunna lösa problemen. Dock är det så att Försvarsmakten inte kan agera på försvarsberedningens rapport. Det vore att förekomma hela processen även om jag i sak håller med.

Bloggar: Jagarchefen 

Marginalisering och andra skyddsmekanismer

Någon gång då och då händer det att jag skriver ett blogginlägg bara för att tipsa om ett annat blogginlägg och det här är ett sådant tillfälle.

Jag rekommenderar mycket starkt att man läser Jägarchefen om hur man nu i Sverige försöker förneka att det existerar ett större problem varvid skyddsmekanismen blir att påvisa andra, mer ringa problem. Här sätter Jägarchefen fingret rakt på problematiken. Grundproblemet är att vi redan nu upplever en i grunden förändrad säkerhetssituation i vårt omedelbara närområde. Det är den problematiken som måste tas itu med.

Samma problematik identifierades även av Pär Nuder i slutet av maj i en krönika i Dagens Industri. Efter ryska påsken rasade debatten i Sveirge kring den svenska incidentberedskapen. Varför Ryssland börjat uppträda som man då gjorde, och faktiskt gjort några gånger både tidigare och flera gånger därefter, var av ringa intresse. Skyddsmekanismen hade slagit till då, liksom nu.


DN

Marginaliseringseffekten

Reflektion

Detta inlägg handlar om hur man kan bortse från ett grundläggande problem i en säkerhetspolitisk debatt och välja att omvandla det till ett flygsäkerhetsproblem eller bemanningsproblem och därmed negligerar det egentliga problemet och väljer att lösa ett enklare problem. Givetvis tänker jag på hur en kraftigt försämrad säkerhetspolitisk situation som ger spill effekter i form av en ökad militär övningsverksamhet som i grunden enbart syftar till att visa förmåga och därmed mäta sig med en motståndare kan bli ett flygsäkerhetsproblem.

Anser jag nu att det är fel att Flygvapnet funderar på lösningar på detta flygsäkerhetsproblem, nej det tycker jag inte, till del ingår det i myndighetsansvaret men det är ej en uppgift som åligger flygvapnet, utan det är luftfartsverket som äger det egentliga problemet. Men ser man generellt nu i den Svenska nyhetsrapporteringen så är det inte nyheter som att Ryssland genomfört den största luftförsvarsövningen på 25 år i vårt närområde, genomför t ex offensiva attackflygs- och sjöstridsföretag i vårt närområde, utan det är att den civila luftfarten riskerar att kollidera med flygplan. Nu anser jag att det är rätt att media lyfter detta i och med att förlusten i människoliv skulle vara ofantliga om ett civil trafikflygplan och en militär luftfarkost kolliderade. Men återigen VARFÖR lyfts inte grundproblematiken, vi har en direkt ohälsosam nedåtgående trend i säkerhetsspiralen för Sverige som nationalstat, det blundar man för är min uppfattning både inom media och även politiskt, men man väljer att konkretisera problematiken till som dagens exempel flygsäkerhet.

Men i mitt sinne blir det rätt skrämmande att man lyckas marginalisera det säkerhetspolitiska problemet till flygsäkerhet. För man har nu både från Marinen och Flygvapnets sida påtalat den markant ökade övningsverksamheten, den markant mer offensiva karaktären i övningsverksamheten och till den grad att man till och med har "höjt på ögonbrynen" nästintill varje dag den senaste månaden. Om man då inte från både politiskt och massmedialt håll inser att det är på riktigt nu, är det beklämmande, för då är man antingen i chock och väljer att negligera det hela eller så väljer man avsiktligt att inte diskutera ämnets området antingen av okunskap eller så av anledningen att man anser att det hela saknar värde i den allmänna debatten, varav vi får hoppas att det inte är det sistnämnda för det vore som att man hade blundat för att U-137 (S-363) gick på grund i Karlskrona (Torhamnaskär).

Likväl blir debatten än mer ofokuserad och problem undvikande då t ex Försvarsberednings ordförande Cecilia Widegren påtalar att det är aktuellahändelser som måste styra Försvarsmaktens utveckling, vad hände med tio (10) års återtagande helt plötsligt? Skulle vi inte ha den tiden på oss för att upptäcka förändringar i vårt närområde som skulle påvisa en negativ säkerhetspolitisk utveckling? Likväl så blir både Försvarsberedningens utlåtande avseende ökad personalmängd till Flottan pga svårighet med sjögångstid likväl som Karin Enströms utspel idag (140714) avseende att svaret på Flottans problem heter mer personal, hur undrar jag mig stilla i sinnet hänger det ihop med RB5? För fortfarande är min uppfattning att det är valda delar av den politiska nivån som säger att RB5 gäller inte längre, men har Försvarsmakten fått den ordern från Försvarsdepartementet? Man brukar ju säga att det går fort i hockey, men när började det svänga så här rejält i säkerhetspolitik? Säkerhets- och försvarspolitik bygger på strategi som är långsiktig, flera år framåt, och det är inget man ändrar på veckobasis som nu verkar vara fallet. 

Exemplen kan göras många, men grundproblemet kvarstår man väljer att marginalisera det säkerhetspolitiska problemet eller om man så vill säga det hotet i vårt närområde mot Sverige. Så länge man väljer att göra det kommer debatten bli därefter och likväl så kommer inte den breda allmänheten få reda på än mindre förstå helheten av vad som händer och försiggår just nu i anslutning till vår gräns och vårt land. Detta är det mest allvarliga med marginaliseringen av den säkerhetspolitiska situationen, den breda allmänheten förnekas en korrekt lägesuppfattning, Erik Gustaf Geijer lär ha yttrat innan Karl Marx att religion är som opium för folket, jag tror att man nu kan säga att marginaliseringseffekten i den svenska försvars- och säkerhetspolitiska debatten har blivit samma sak, för så länge allmänheten inte vet om att det blåser storm i havet bredvid dem behöver de heller inte oroa sig för det, men för eller senare når även vågorna land.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Svt 1, 2(Svenska)
SR 1, 2(Svenska)
SvD 1, 2, 3, 4(Svenska)
Försvarspolitisk Arena 1(Svenska)
Försvarsberedningen 1(Svenska)