månadsarkiv: augusti 2014

Orimlig jämförelse!

I dagarna har det seglat upp en politisk debatt om att förbjuda svenskar att delta i krig utomlands. Förslagen bygger på att det ska vara olagligt att strida för terrororganisationer, utomlands generellt eller andra varianter. Jag har dock noterat att vissa politiker jämfört sådana förslag med det faktum att Sverige skickat soldater tex till Afghanistan och att lagstiftningen därmed skulle vara ”krångliga”.

Man kan tycka vad man vill om svenska militära engagemang utomlands. Men för att uttrycka det milt, kopplingen mellan krigs- och terrorförbud för enskilda medborgare och svenska soldater är stötande. Detta besvärar alla som tjänstgör eller har tjänstgjort för Försvarsmakten utomlands efter beslut av Sveriges riksdag. Det går helt enkelt inte att jämföra med enskildas initiativ, oavsett om det sker för en ”god sak” eller som brutal terror med det kollektiva våldsmonopol som Försvarsmakten har.

Tyck vad som om politiska beslut som innebär att Försvarsmakten för nationen Sveriges räkning deltar i militära konflikter eller om en lagstiftning som innebär förbud för enskilda att delta som krigande aktörer i utländska oroshärdar. Men undvik att blanda in svenska soldater och sjömän i den argumentationen!

Valguide 2014: Moderaterna

I den försvarspolitiska valguiden inför valet 2014 har turen idag kommit till Moderaterna där Cecilia Widegren står för svaren.


1. 2014 har varit säkerhetspolitiskt omtumlande. Hur ser ni på omvärldsutvecklingen och framförallt Sveriges säkerhetspolitiska möjligheter att påverka den? Vad händer vid en ytterligare försämrad utveckling jämfört med idag?

– Osäkerheten i omvärlden har ökat. Händelseutvecklingen i Ukraina och den ryska aggressionen har medfört ett förändrat säkerhetsläge i Europa som också påverkar Sverige. Bedömningen är dock fortsatt att ett enskilt militärt väpnat angrepp mot Sverige är osannolikt. På längre sikt kan militära angreppshot dock inte uteslutas. Den risken har ökat, även i vårt närområde.

Vi ser även med oro på utvecklingen i Mellanöstern och Nordafrika. Flera länder i regionen riskerar att bli ”failed states” som inte kan kontrollera sitt territorium. Det öppnar upp för terrorism och organiserad brottslighet som i förlängningen även innebär hot mot Sverige.

Omvärldsläget har med andra ord förändrats och Sverige måste dra vissa säkerhetspolitiska slutsatser av det.

Utmaningen som Moderaterna och Alliansregeringen stod inför när vi tillträdde 2006 var att Socialdemokraterna under lång tid hade monterat ned försvaret. Ett 60-tal förband och enheter hade lagts ner och behovet av att reformera det förrådsställda invasionsförsvaret från kalla krigets tid var stort.

Det fanns två parallella organisationer – en med värnpliktiga för försvaret av Sverige och en utlandsstyrka rekryterad på frivillig basis. Resultatet var att samma soldater inte kunde användas för försvaret av Sverige och i utlandsstyrkan. Enheter som ställts upp för tjänstgöring utomlands splittrades vid genomförd insats. Med andra ord lades de enheterna ner vid den tidpunkt då förbandet var som bäst samövat.

Det är mot den bakgrunden man måste se försvarsreformen som syftar till att stärka försvarsförmågan genom att bygga tillgängliga och professionella förband.  Dessutom fördjupar vi vårt bilaterala försvarssamarbete med Finland och vi behöver fortsätta utveckla våra samarbeten inom Norden, EU med USA och tillsammans med Nato. Ytterst strävar vi efter ett NATO-medlemskap.


2. ÖB har sagt att när insatsorganisation 2014 fullföljts kan Sverige försvaras mot ett begränsat väpnat angrepp i en specifik del av landet i en vecka, sedan måste utländsk hjälp ha anlänt. Är detta en rimlig målsättning för svensk försvarsförmåga eller bör den förändras? Om svenskt försvar fortsatt ska vara beroende av snabbt internationellt stöd – vem/vilka ska stå för stödet och hur ska stödet garanteras?

– Frågeställningen leder tanken i riktningen att Sverige plötsligt kan komma att behöva försvara sig mot en invasion som syftar till att ockupera hela eller delar av landet. Vi vill därför inledningsvis understryka att det inte finns en sådan hotbild mot Sverige i dagsläget. Vi ser, trots den ökade oron i vårt närområde, inte något reellt invasionshot mot Sverige under överskådlig tid.

Däremot kan vi självklart inte utesluta incidenter av militär art och därför är det centralt att fortsätta arbetet med den försvarsreform som syftar till att bygga tillgängliga och professionella förband. Låt oss komma ihåg att tidigare hade huvuddelen av förbanden i arméns insatsorganisation mellan 1-3 års beredskapskrav. Det var med andra ord inte ett försvar som kunde möta den typ av hot som skulle kunna uppträda i dag. De förslag Allianspartierna presenterade i våras innehåller åtgärder som vi menar möter denna hotbild, såsom 70 nya Jas Gripen E, att ubåtsförmågan stärks och anskaffning av nytt medelräckviddigt luftvärn. Sammanlagt vill vi satsa 27 miljarder extra fram till år 2024.

Vi vill också understryka att Sverige bygger säkerhet i samarbete med andra stater. De senaste åren har vi stärkt vår förmåga att ge och ta emot militärt och civilt stöd. Därmed tas viktiga steg i enlighet med solidaritetsdeklarationen. Det nordiska samarbetet NORDEFCO fördjupas kontinuerligt med konkreta områden. Under våren 2014 antog Sverige och Finland en gemensam handlingsplan för att stärka försvarssamarbetet länderna emellan.

Flera viktiga steg har tagits i Sveriges samarbete med Nato. Förra sommaren beviljades Sverige att få öva med Natos snabbinsatsstyrka NRF genom bidrag till dess tillhörande reservstyrkeregister. I år har regeringen gett Försvarsmakten i uppdrag att inleda avtalsförhandlingar med Nato om värdlandsstöd och i torsdags fattades ett regeringsbeslut om undetecknande av avtal om värdlandsstöd.

Moderaterna ser det som ett nästa naturligt steg att gå med i Nato. Dock finns i dag inte det breda folkliga och parlamentariska stöd som krävs för en svensk ansökan.


3. Vad i tidigare fattade försvarsbeslut skulle ni vilja ha ogjort i syfte att ge Försvarsmakten en bättre förmåga att lösa sina uppgifter i framtiden?

– Vi tror på att utgå från verkligheten och förhålla oss till den. När vi tillträdde 2006 var reformbehovet av försvaret mycket stort och vi har arbetat målmedvetet sedan dess med att höja vår försvarsförmåga samtidigt som vi tar ansvar för statens finanser.


4. Försvarsmakten, FOI och Riksrevisionen har redovisat stora ekonomiska obalanser inom försvarsbudgeten för att insatsorganisation 2014 ska kunna intas. Samtidigt har Försvarsberedningen föreslagit budgetökningar de kommande tio åren om totalt 27 mdr kr, vilket är långt under de obalanser som påtalats. Hur avser ni komma till rätta med obalanserna mellan finansieringen av det militära försvaret och dess målsättningar/uppgifter?

– Försvarsmakten har, likt alla andra myndigheter, ett ansvar för att lösa sina uppgifter inom de ekonomiska ramar som beslutats av riksdag och regering.

Som frågan anger har vi tillsammans i Alliansen föreslagit budgetökningar de kommande tio åren om totalt 27 miljarder kronor. Med dessa satsningar kommer försvarsanslaget att ligga 5,5 miljarder högre 2024 jämfört med tidigare beräknade anslag. Försvarsmakten har nu fått i uppdrag att föreslå hur myndigheten ska lösa sin uppgift kommande inriktningsperiod.


5. Sverige lägger idag knappt 1,2 % av BNP respektive 4,7 % av statsbudgeten på det militära försvaret. Vad anser ni är en rimlig nivå? (kan anges i mdr kr)

­– Det är en fråga som ständigt måste omprövas mot bakgrund av statsfinansernas utveckling och det säkerhetspolitiska läget i vår omvärld.


6. Vad är det starkaste argumentet för ett NATO-medlemskap?

Moderaterna ser ett svenskt Natomedlemskap som ett naturligt steg. Nato är en aktör som har bidragit till säkerhet och stabilitet i Sveriges närområde och globalt. Genom medlemskap kan Sverige delta i Natos planering och beslutsprocess fullt ut och därigenom vara med och påverka beslut som har effekter för vår säkerhet. Med ett medlemskap skulle Sverige omfattas av Natos artikel 5, det vill säga Natos kollektiva försvar. Den aspekten av Natosamarbetet har förstärkts som ett resultat av händelseutvecklingen i Ukraina.


7. Vad är det starkaste argument mot ett NATO-medlemskap?

Det är fråga som bättre ställs till ett parti som inte vill att Sverige ska bli NATO-medlem.


8. Ska Sverige delta i en internationell militär insats för att skydda civila undan IS även om någon FN-resolution ej kommer till stånd?

Moderaterna anser inte att Sverige ska delta i en militär insats i Irak utan stöd av en FN-resolution.

I dagsläget bidrar Sverige med humanitär hjälp på plats i Irak. Regeringen har förstärkt det stödet i takt med att situationen i Irak har försämrats. Sverige har också en viktig roll i att påverka FN att göra mer för att få till stånd en effektiv strategi för att återupprätta ett lagligt, demokratiskt och representativt styre över de områden som ISIL, nu har erövrat.

Försvarsmakten bistår Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) med transportflyg för att hjälpinsatserna till flyktingarna i Irak ska komma fram.


9. Rekryteringen till soldatyrkena går väl, men få stannar den tid som krävs för att Försvarsmakten ska få ihop förmågan och även ekonomin. Vilka åtgärder ska vidtas för att komma till rätta med personalförsörjningen? Hur ställer ni er till att återinföra någon form av värnplikt?

Moderaterna vill inte återinföra värnplikten. Försvarsmakten föreslog själv ett system med frivillig rekrytering inför försvarsbeslutet 2009 och det står Moderaterna bakom. Den frivilliga personalförsörjningen ger försvaret mer kompetent och samövad personal och möjliggör en mer effektiv organisation. Frivilligheten stärker Sveriges försvarsförmåga. Värnplikten är dessutom vilande och kan återaktiveras vid behov.

Däremot finns det ett behov av att utveckla personalförsörjningen. Att Försvarsmakten kan erbjuda attraktiva anställningar och utbildningar är avgörande för försvarets framtid. Det är viktigt att det finns tillräckliga incitament för soldater och sjömän att fullfölja sina kontrakt och att Försvarsmakten även fortsatt har en god folkförankring för att säkerställa en god rekryteringsgrund.


10. Det civila försvaret hamnar ofta i skymundan i debatten, men rustades liksom det militära ner kraftigt under 90- och 00-talen. Hur vill ni förbättra det civila försvaret?

Den bredare hotbild vi nu ser med mer gränslösa och oförutsägbara utmaningar gör att det civila försvaret blir allt mer betydelsefullt. Det civila försvaret har viktiga uppgifter i att värna vitala samhällsfunktioner, värna civilbefolkningen och bidra till Försvarsmaktens förmåga vid krig. En stark krisberedskap i fred lägger grunden för ett starkare samlat försvar vid höjd beredskap och i krig.


Regeringen gav Försvarsmakten i uppdrag att återuppta den militära försvarsplaneringen. Därefter fick Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) i uppdrag av regeringen att utveckla planeringen av det civila försvaret i samband med höjd beredskap. Regeringen har också gett MSB i uppdrag att under hösten lämna underlag om det civila försvaret inför regeringens försvarspolitiska proposition.

Hej Matematik! – Jihadistvektorer till och från Sverige

Detta är en fristående fortsättning på två tidigare inlägg. Här förra för sex månader sedan.

………………………………

Deltagare i konflikterna i Mellanöstern har fått stor uppmärksamhet den senaste tiden här hemma och nu pågår debatten i samhället om hur vi ska reagera och motverka detta. För en månad sedan ökades beredskapen mot en terroristattack i Norge på ett märkbart sätt.

I veckan var det dags för den brittiske premiärministern att kommentera kungadömets höjning av sin beredskap, där en attack bedöms vara ”highly likely”. David Cameron flaggade för ny lagstiftning i morgon för att försvåra resande till främst Irak och Syrien. Och häromdagen sa den saudiske kungen till utländska ambassadörer i landet att Europa och USA snabbt och hårt måste slå ned på terrorism i regionen, annars trodde han att den kunde nå Europa efter en månad och USA efter ytterligare en månad.

Kung Abdullah talar delvis i egen sak. Minst 90 % av alla offer för terrorattentat av extremister som lever jihad är muslimer. Saudiarabien är ett hett eftertraktat pris för flera organisationer, så det är förståeligt att kungahuset är nervöst. Att Väst går in militärt, diplomatiskt och ekonomiskt skulle hjälpa Jeddah. Men, tyvärr förekommer det också stark fininsiering från delar av den saudiska eliten till främst salafistiska grupperingar, så det kan finnas en vilja att varna Väst för attacker från kungens sida för att inte hamna i sämre dager.

………………………….

För svensk del gäller de uppgifter som Kontraterrorverksamheten vid SÄPO förmedlar. I somras gick man ut med att 80 människor rest från Sverige för att strida med Al Qaida-inspirerade grupper. Omkring 20 har dött och 40 kommit tillbaka.

Min skepsis mot dessa siffror har tilltagit sedan jag skrev om detta senast. I jämförelse med uppgifterna för sex månader sedan, så har antalet deltagare ökat med fem och antalet stupade med tre. SÄPO anger att rekryteringen är starkast i storstadsområdena, medan SvD intervjuar en platschef i Vivalla, Örebro som uppger att tolv personer bara därifrån har rest till Syrien.

Det som framförallt väcker min tvekan är den förlustandel som 20 döda på 80 deltagare ger. Den stämmer inte med historiska erfarenheter och inte med jämförbara storheter i det aktuella fallet heller. Med sedvanligt skadepanorama skulle det dessutom finnas 60 skadade som kräver sjukvård, eftersom antalet döda utgör 1/5 av alla förluster och skadade med sjukvårdsbehov 3/5, skadade utan sjukvård 1/5. Totalförlusterna skulle alltså vara 125 %-iga i normalfallet.

Om vi börjar med de senaste siffrorna från SOHR , så har 40,438 av regimens personal stupat. Med en krigsmakt som bedöms innehålla 500 000 – 600 000 soldater, så blir andelen döda drygt 7 % efter tre och ett halvt år räknat på 550 000. Med tanke på att kriget i Syrien är väldigt jämnt, så flukturerar förlustsiffrorna antagligen inte så mycket i jämförelse med regimmotståndarna.

I de europeiska stormakterna Storbritannien och Frankrike med stora erfarenheter av regionen och ett bedömt mycket bättre underrättelsenät på plats än Sverige, så har deras siffror också justerats sedan februari.

För Storbritanniens del ligger antalet döda kvar på 19-20, medan antalet deltagare ökat från 400 till mellan 500-600 människor. Med 550 i kalkylen blir andelen döda mindre än 4 %.

För Frankrikes del har antalet stupade ökat från 21 till 30, medan antalet deltagare rört sig från 700 till 900. I den senare siffran ingår numera Irak, men två månader tidigare uppgavs siffran vara 800 i bara Syrien. Vid 30 döda på 800 blir andelen döda nästan 4 %.

Skillnaden mellan UK/FR och Sverige är alltså att andelen döda är kring 4 % resp. 25 %. Alla tre staterna har 20-30 döda, medan stormakterna justerat upp sina deltagare med c:a 150 var på 6 månader jämfört med Sveriges 5.

Skulle vi anta att Sverige hade en andel döda på 5 %, så skulle antalet deltagare från Sverige vara 400 människor vid 20 döda.

Varför är dessa siffror viktiga? Jo, därför att i all annan samhällsverksamhet krävs bedömningar. Skatteintäkter, befolkningstillväxt, inflationsprognoser, förskolelärare, bostäder, utbildningsbehov och så vidare. SÄPO hävdar konsekvent att man räknar bekräftade fall. I militär verksamhet finns det en regel som säger: ”Rapportera vad du vet och inte vad du tror.” Den är bra, men denna verksamhet kräver kvalificerade bedömningar för viktiga beslut. Och bedömningar är en helt annan sak än att bara tro.

Intressant nog, så visar forskning av norske Thomas Hegghammer att en av nio jihadister (motsv) som återvänder från deltagande i strider utomlands, gör det för att genomföra dåd på hemmaplan. Med hemmaplan i detta fall menas Europa. Människor från Sverige som slåss i Mellersta Östern kan genomföra dåd i Frankrike och tvärtom. Om vi fortsätter tankegången med 400 deltagare som vi isolerar till Sverige, så skulle det innebära att cirka 45 personer hyser planer för attacker.

Det skulle i sin tur innebära att en kritisk massa har uppstått. För att organisera en livskraftig organisation krävs mellan 40-50 individer uppdelade i ledarskap, aktiv kader och aktivt stöd. Här ett exempel från Al Qaidas egen manual från Conflict Records Research Center. Jag antar att den absoluta huvuddelen av återvändande som hyser planer på våldsdåd har möjlighet att organisera sig gemensamt med hänsyn till kontakter och medlemskap i de stora organisationerna/rörelserna.

……………………….

Summa summarum: Det finns ingen anledning att bedöma att deltagare från Sverige i Syrien skulle vara oskickligare än sina stridskamrater från andra länder. Om jämförbara tal med den syriska krigsmakten och deltagare från Storbritannien och Frankrike skulle använas på dödsantalet från Sverige, så skulle antalet deltagare kunna vara mellan c:a 280-500 (4-7% döda).

Ytterligare en indicie, om än tämligen svag, är att Örebros befolkning uppgår till c:a 1,45 % av hela Sveriges. Vid samma andel i övriga delar av landet skulle de 12 uppgivna i reportaget motsvaras av 828 människor i hela landet.

Jag vill också påminna om den här artikeln hos Reuters förra året, där den 23-årige brittiske medborgaren Abu Khaled, som slagits för Jabhat al-Nusra i Syrien intervjuas om sina erferenheter:

”When he arrived he found other foreigners in the brigades. Englishmen from London and Birmingham, an Irishman, Russians from the Chechnya region, Chinese, Egyptians, Tunisians, Saudi Arabians, Libyans, others from Denmark, France, and, he says to his surprise, a lot from Sweden.”

Jag lägger mig konservativt vid syriska krigsmaktens 7 %, vilket ger 280 deltagare – 210 var min siffra för sex månader sedan. Med Hegghammers siffror om återvändande våldsverkare, så innebär den ökningtakten att vi senast efter årsskiftet med hög sannolikhet har en livskraftig terroristorganisation etablerad här. Och hälften av medlemskapen skulle inte SÄPO känna till.

Det är min bedömning.

Invasion kontra begränsad insats och vikten att inte vara isolationistisk




Föreliggande inlägg har ett visst mått av artistisk frihet och ett gravt mått av språkmisshandel för att illustrera två tänkta historiska förlopp. Jag använder http://www.bergrum.seoch http://www.kalla-kriget.se/ som faktakällor och väver ihop dessa med mina fantasier för att skapa dessa fiktiva händelseförlopp.

ÖB’s föredragning för regeringen den 28 juli 1987
Fienden har landstigit och etablerat brohuvuden i Härnösand, Gävle, Stockholm, Norrköping och Malmö. I norr förväntas fienden gå över Torne älv i riktning mot Gällivare och efter kusten söderut

Källa: http://www.kalla-kriget.se/sverige/militart/krigsplanlaggning/facit-i-handen.php

Som ni ser på kartan förväntar vi oss att fienden avser att nå den Norska atlantkusten innan Norge har hunnit tagit emot och utrustat de amerikanska förband som står i reserv för Norges försvar. Man kommer att vara målmedveten och ha ett högt tempo. Fienden har under överskeppningen lidit förluster men allt eftersom våra möjligheter till bekämpning har minskat genom att vårt attackflyg och flotta lidit stora förluster kan fienden nu välja att förstärka sina valda brohuvuden relativt ostört. Vårt jaktflyg bekämpar markmål där fienden är oförsvarade men i övrigt så används de till att störa fiendens bekämpning av våra styrkor, fasta anläggningar och lager för totalförsvaret.

Våra pansarförband kan påbörja att störa fiendens uppmarsch genom Skåne, Västergötland och Västmanland tidigast i morgon bitti om stridskontakt nås. Om fienden kan hållas fastlåsta av vårt kvarvarande flyg i 48 timmar till bör vi kunna slå fienden på dessa ställen. I Norrland förbereds fördröjningsstrid mot den landstigna fienden, vi har inga möjligheter att på egen hand slå honom där utan måste invänta hjälp utifrån.

Vi har haft vådabekämpning från danskt luftvärn då de inte har möjlighet att särskilja svenska flygförband ifrån Sovjetiska. Jag skulle vilja få bemyndigande att sända kvalificerad svensk hemlig information till Danmark och Norge via våra förberedda radiolänkar för att undvika sådana händelser framgent.

Så mitt herrskap, jag anser att ni bör söka alternativ uppehållsplats då vi kan ha skogen kryllandes av sovjetiska soldater här inom några dagar. Chefen för Marinen har lämnat Sverige och befinner sig för närvarande i England och har installerat sig på sin uppehållsplats och samverkar med Storbritannien i underrättelsefrågor i väntan på order om samverkan om direkt militärt stöd till Sverige.

Slut, frågor?

Utrikesministern: Vilka förberedelser för att emotta militärt stöd har genomförts och vilka planeras?

ÖB: Vi kan lämna mållägen till hjälpande attackflygförband, vi kan ta emot jaktrobotar till våra fåtaliga jaktviggenförband ifrån Storbritannien via ÖSTERSUND och KIRUNA. Vi kan ta emot luftvärnsrobotar ifrån USA samma väg men vi har i dessa fall inte utvecklade försörjningslinjer än att distribuera denna materiel.

Försvarsministern: Vi kan alltså få hjälp att störa och viss mån hindra fientlig uppmarsch mot den västra gränsen?

ÖB: Ja, det stämmer i den mån det finns operativa förband.

Statsministern: Jag tror vi i regeringen är överens att vi kan låta Chefen för marinen samverka med Storbritannien om att stödja Sverige med anfall mot de etablerade fientliga brohuvudena.

ÖB: Jag informerar Chefen för marinen men det blir ingen direkt samverkan utan vi får lita på att NATO har stridsledning av deras förband och ser våra flygplan för att undvika vådabekämpning. Vi måste arbeta sekventiellt då vi inte har möjligheter till samverkan på taktisk nivå.

Utrikesministern: Jag tar kontakt med min danska motsvarighet och försöker upprätta vägar att undvika sådana händelser, jag skulle vilja att svenska Försvarsmakten får

En alternativ historiebeskrivning kan vara:
ÖB’s föredragning för regeringen den 2 juli 1987
ÖB tar till orda:
Våra luftstridskrafter är uttröttade efter att ha stått i beredskap under denna tid, inneliggande värnpliktsomgångar vid våra flygflottiljer har sedan tre dagar befunnit sig på krigsbas och betjänat stridsflyg i jaktrollen. Vi har haft enstaka kränkningar av vår territorialgräns, både av Warszawapakt-stridskrafter och NATO-stridskrafter men vi har sett en massiv ökning av Sovjetiska övningar med både störning och remsfällning. Övningarnas genomförande ser ut att syfta till att lamslå Svensk luftstridsledning och anfall mot våra stridskrafter till sjöss. Om inte mobilisering inleds kommer jag snart att tvingas sänka beredskapen då vår personal behöver vila och återhämtning.

Signalspaning ger vid handen att den Sovjetiska avsikten är att ta sig utifrån Murmanskområdet mot Atlanten för att därifrån inringa Norge så att Atlantkusten kan hållas fri från NATO-stridskrafter samt att sätta vår och den Västtyska/Danska östersjökusten i blockad. Med hänsyn tagen att man har koncentrerat färjor och landstigningsfartyg till Murmansk finns risken att man fortsätter med landstigning på Norsk kust enligt följande kartbild:


Källa: http://www.kalla-kriget.se/sverige/militart/krigsplanlaggning/facit-i-handen.php

Förberedelser för mobilisering genomförts i huvudsak vid våra flygbaser, armén har med inneliggande omgång tillsammans med hemvärnet haft bevakningsuppgifter vid våra flyg och marinbaser. Sovjetunionen har i det här läget ringa förmåga att hota Svenskt territorium med annat än luft och sjöstridskrafter över Östersjön, det finns knappt någon kapacitet att överskeppa annat än små enheter och då bedöms det vara för att överraskande ta Stockholm eller Gotland i syfte att upprätthålla blockaden av östersjökusterna. I vart fall kommer vi att lida förluster och skador på militära infrastruktur, det går inte heller att undgå att vår civilbefolkning kommer att lida direkt skada av de militära operationer som fienden kan tänkas genomföra.

Slut, Frågor?

Statsministern: Tack för det ÖB jag tror inte vi har några frågor, du har hållit oss väl underrättad tidigare.

ÖB lämnar rummet

Utrikesministern: Jag har träffat den Sovjetiske ambassadören i morse, hans meddelande till den svenska regeringen är att de genomförda sovjetiska övningarna inte är direkt riktade mot Sverige och att Sovjetunionen avser att säkra sin passage till Atlanten ifrån Murmansk. Pågående förhandlingar mellan USA och Sovjetunionen avser de Amerikanska försvarsförberedelserna på Norsk mark och att US Navy vill regelbundet förtöja fartyg i nordnorska hamnar. Man vill också ifrån Sovjetisk sida ha svensk förståelse för att Svenskt vatten och Svensk luft kan komma att kränkas av Sovjetiska stridskrafter om NATO svarar de Sovjetiska förhandlingarna med aggression. Man anspelar på det svenska förhållandet till Tyskland under första halvan av andra världskriget och att man har tilltro till den svenska pragmatiska politiken.

Mina farhågor är vad som händer sedan, kommer Sverige att makas in i den Sovjetisk-Finska vänskaps och biståndspakten? Vilka andra påtryckningar kommer Sovjetunionen att utsätta Sverige för? Räcker det med passage av svenskt territorium av återvändande Sovjetiska stridskrafter? Eller kommer man att kräva tillträde till svenskt luftrum för anflygningar mot Norska installationer, som ni hörde ÖB så kommer vår beredskap att möta detta vara liten mot slutet av veckan. Vad händer om Sovjetunionen ställer sig i Norge? Ett delat Skandinavium med två alliansfria länder inrymt mellan Sovjetunionen och Warszawapakten? Vad kommer att hända Finland och oss? Jag vill att vi under detta möte överväger att beordra mobilisering för att stå pall mot de Sovjetiska påtryckningarna och att vi därefter i desperation inför risken att bli inringade ställer svensk trupp till Norges stöd, observera ordvalet Norge, inte NATO. Vi riskerar inte invasion av Sverige ifrån Sovjetunionen. Det är en fråga om vårt självbestämmande, det är värt vissa uppoffringar.

Försvarsministern: Vi bör lämna Stockholm för att leda landet ifrån vår alternativa regeringsplats i fall att vi utsätts för direkta militära operationer.

Statsministern: Gott så, jag föreslår att lämnar huvudstaden och genomför partiell mobilisering för att förstärka vårt skalförsvar. Vi låter frågan om militär hjälp till Norge bero då vi inte har förberett hur lednings och lydnadsförhållanden ser ut. Vi skulle kunna upplåta svenskt luftrum till norska luftstridskrafter om det är så att sovjetiska stridskrafter tar sig frihet att manövrera över vårt territorium men inga vapeninsatser får ske i svenskt luftrum. Flygvapnet ska också vara beredda i norr att ta emot finska luftstridskrafter och betjäna deras Drakenflygförband.

Utrikesministern: Jag meddelar mina norska och finska kollegor.

Jag har här beskrivit två olika Kalla krigsscenarier, vi ser att rädslan för att Svensk suveränitet är hotad i båda fallen. I första fallet med ett fullskaligt krig, i andra fallet där ett Svenskt grannland är hotat. I det andra fallet kommer vapenmakt att utövas mot Sverige även utan invasion. Sovjetunionen var här beredd att uppnå rörelsefrihet med och för sina stridskrafter, att besätta Sverige var om inte otänkbart men ett omak för att uppnå tillträde till Atlanten. Att tillskansa sig Svensk lojalitet kunde man göra sedan man isolerat Sverige och i praktiken skapat herravälde över Östersjön. I den dåvarande säkerhetspolitiska doktrinen skulle vi avstått ifrån att ge hjälp till Norge och Danmark i ett sådant läge.

Vi hade ringa samövning mellan luftstridskrafterna, dock hade vi SveNorDa-samarbetet där våra respektive flygvapen besökte varandras flottiljer för att i händelse av nöd kunna landa vid närmaste flygplats. De finska flygflottiljerna och flygbaserna var sedan leverans av J 35 Draken utrustade men inflygningssystem ifrån US Navy (TILS –Taktiskt InstrumentLandningsSystem/C-Scan)som vi valde att använda på flygplan JA 37 Viggen och senare JAS 39 Gripen så att landa med finska flygplan i Sverige eller svenska flygplan i Finland har varit enklare än hos våra västliga vänner. Vi hade ett inofficiellt avtal för att ta emot hjälp, i praktiken ett internationellt socialbidrag där vi i bästa fall kunde hålla oss undan när våra räddare kommer. Att på kort varsel skicka arméförband till Norge har varit en riktig desperationsåtgärd under det kalla kriget men inte i dag. Flygvapnet har kunnat ta emot och lämna stöd till Finland sedan Finland köpte J 35 Draken och F-18 Hornet.

I dag har vi samövat Norska och Svenska markstridskrafter, vi har samövat de nordiska flygstridskrafterna. Vi håller på att skapa förmåga att lämna värdlandsstöd till NATO. Vi håller tyvärr på att ge upp förmågan att nära samverka med finska flygvapnet då vi inte längre nyttjar TILS i våra JAS39 C/D längre samt gett upp ambitionerna med att sprida ut oss på förberedda flygbaser. Finska flygvapnet använder TILS än på sina flygflottiljer och flygbaser för att hjälpa sina Hornets att landa säkert vid sämre förhållanden. För en billig slant skulle vi kunna öka möjligheten till samverkan med finska flygvapnet genom att återutrusta våra flygplan med TILS samt ställa ut markstationer vid våra flygplatser.

För mer modernt exempel om ”Begränsad insats” rekommenderar jag att läsa Jägarchefens inlägg ”Fall Gotland

J.K Nilsson

Fall Gotland

Sammanfattning

Modern rysk militär operationskonst utnyttjar samtliga arenor för att möjliggöra ett snabbt krigsförlopp främst med lätta förband och fjärrstridskrafter. Förberedelserna inför ett angrepp är dock långsiktiga syftandes till dess snabba förlopp. Häri ligger även dess svaghet, ett väl fungerande säkerhetsarbete kan försvåra denna krigföring markant och åskådliggöra den för omvärlden. Detta arbete krävs även för att vi skall kunna respondera i tid, utan det kommer vi aldrig hinna agera med våra stridskrafter.

Analys

Inledning. Varför är Gotland så viktigt? Denna fråga ställer sig allt fler och fler och har Gotland något egentligt geostrategiskt värde för Ryssland och har Ryssland förmågan att ta Gotland och i sådant fall vid vilken situation eller situationer skulle Ryssland nå den punkt så man väljer att angripa Sverige? Detta är frågor som kommer upp snart på daglig basis dels för mig dels för andra försvarsbloggare och twittrare. I detta inlägg kommer jag försöka ge min syn på dels varför Gotland är geostrategiskt viktigt för Ryssland dels varför man mycket väl i en relativt nära framtid kan tänkas ta Gotland.

Först och främst måste vi klara ut den stora frågan, finns det ett hot mot Sverige, enligt säkerhetspolisen förefaller det så, enligt dem genomför Ryssland krigsförberedelser mot Sverige. Då måste vi klara ut vad innebär krigsförberedelser i praktiken? Det innebär t ex att man redan i fred finner strategiska mål att slå ut för att lamslå ett land, nyckelpersoner som måste nedkämpas, lämpliga luftlandsättnings- och landstigningsområden, iordningställa dolda agentnät som aktiveras i händelse av krig för att få underrättelser m m.

Således det är en rätt omfattande apparat som Ryssland nu återigen har satt igång, dessa förberedelser har ett övergripande syfte vilket är att vinna ett krig snabbt. Med detta i bakhuvudet, finns det då ett hot? Ja onekligen måste ju Sverige i vissa sammanhang ses som ett hot mot Ryssland annars hade man aldrig valt att sätta igång denna apparat mot vårt land. För underrättelseverksamhet som syftar till krigsförberedelser kostar oerhörda summor, det är inte bara att flyga över med en satellit och tro att man löst problemet, vi talar om att fysiskt på plats mäta, avbilda m m, fastställa levnadsmönster hos prioriterade personmål osv. Således ja det finns ett hot mot Sverige utöver terrorism så kommer detta hot från Ryssland utifrån SÄPO redovisning. Likväl är de ju fler som ser Ryssland som ett hot numera, Storbritannien kommer under de närmsta veckorna klassa upp Ryssland till högst hotnivå mot samväldet.

Vid vilket läge skulle Ryssland kunna tänkas sig att angripa Sverige för att ta Gotland? Först måste vi klara ut att Ryssland kommer aldrig ensidigt genomföra ett väpnat angrepp mot Sverige, det kommer alltid finns ett övergripande strategiskt syfte som är riktad mot NATO vid ett ryskt angrepp på Sverige. Sverige i sig saknar värde för Ryssland, däremot har vi vissa geostrategiska punkter som Ryssland måste behärska för att fullfölja ett angrepp på NATO. Likväl behöver detta angrepp på Sverige ej ske samordnat med ett samtidigt angrepp på NATO, utan mer troligt kommer ett angrepp på Sverige ske dygn upptill veckor tidigare. Främst utifrån det faktum att NATO saknar förmågan att snabbt tillföra förband till Baltikum som ett exempel, men även Tyskland. Detta utifrån att de sista egentliga förbands föråden i Europa avvecklades (förutom de norska) ifjol. Således Gotland tas för att omintetgöra truppförstärkningar till Baltikum, likväl kan ett angrepp på Sverige och Gotland vara ett led i att försvaga NATO och förbättra sina egen geostrategiska position, främst utifrån det faktum att Sverige just nu är en "ö" mitt i NATO, tar man delar av den "ön" så destabiliseras organisationen oerhört, trots att Sverige inte är en medlem i NATO.

Slutsatsen så här långt är att det finns ett hot från Ryssland mot Sverige, i och med att man påbörjat och genomför krigsförberedelser, det just nu geostrategiskt viktiga området för Ryssland som Sverige besitter är Gotland. Denna del av Sverige får sin geostrategiska tyngdpunkt i och med att förhållandet är sådant att Sverige som militärt alliansfri nation ligger inklämd mellan NATO område och kan de facto påverkas av Ryssland genom sin geografiska position. Behärskar man Gotland omintetgör man dels förstärkningar till de Baltiska staterna både sjö- och luftledes dels är det fullt möjligt att man omintetgör NATO förmåga att genomföra artikel 5 i de baltiska staterna och även slår in en kil i organisationen som gör att den destabiliseras i dess grundvallar. Dessa slutsatser är viktiga att ha med sig i den fortsatta fallstudien kring ett möjligt angrepp på Gotland, för det utgör den strategiska essensen, utan dessa är sannolikheten för ett Ryskt angrepp mycket låga.

Modern rysk krigskonst. Denna krigföring som vi till del fått ta del av på Krimhalvön och i östra Ukraina, är en operationskonst som skiljer sig till del från den klassiska Sovjetiska operationskonsten, dock skall man ha klart för sig att egentligen handlar det om en viss tyngdpunktsförskjutning i vissa faser, likväl har vi ej bevittnat dess fulla potential dvs utnyttjandet av de reguljära stridskrafterna i dess slutgiltiga fas, dock är detta något man troligtvis från Rysk sida vill undvika, vilket blir själva essensen i dess nya krigföring, om möjligt skall den vara kontaktlös, dock kan det kontaktlösa innebär att man utnyttjar sig av t ex fjärrstridsmedel istället för t ex mekaniserade förband.

Den moderna ryska operationskonsten kan sammanfattas i åtta (8) stycken faser:
  1. Icke-militär asymmetrisk krigföring, omfattar påverkan av moraliska, psykologiska, ideologiska, diplomatiska och ekonomiska plan för att skapa en gynnsam grund för att fortsätta en militär operation i. Detta innebär således att man påverkar en nations grundfundament för att skapa en destabil miljö att fortsätta en militär operation i.
  2. Underrättelsedrivna operationer, som syftar till att vilseleda politiska och militära beslutsfattare genom samordnande åtgärder som genomförs via diplomatiska kanaler, civila och militära myndigheter samt massmedia genom läckande av falsk information.
  3. Fortsatt underrättelsedrivna operationer som syftar till att få över statstjänstemän (mest troligt även mediapersonligheter) och officerare på sin sida genom hot, bedrägerier/förledning samt mutor.
  4. Destabiliserande propaganda för att öka missnöjesyttringarna bland befolkningen (som grundlagts i fas 1 hos befolkningen 2-3 hos beslutsfattare så att dessa ej skall agera), understöds av underrättelsepersonal samt påbörjande av subversion inom mållandet.
  5. Isolering av mållandet genom t ex ekonomiska blockader, införande av flygförbudszoner, utnyttjande av privata militära företag (oftast med fd specialförbandspersonal, GRU Spetsnaz) som genomför väpnade aktioner med radikala oppositionella grupperingar i mållandet, för att öka destabiliseringen samt subversionen.
  6. Dolda militära operationer, påbörjas med dels inhämtning dels specialförbandsföretag (här skall beaktas att t ex rymdtrupperna, elektroniska krigföringsförband benämns som specialförband i rysk nomenklatur utöver vad som i väst benämns 'special forces'). De militära operationerna genomförs över hela spektrumet. Denna fas är vad som tidigare var känd som ouvertyr.
  7. Öppna militära operationer, genomförs över hela arenan främst med fjärrstridsmedel i form av precisionsvapen, syftar till att nedkämpa motståndarens kritiska sårbarheter för att därvid nå ett avgörande utan att binda egna markstridskrafter i regelrätta strider. Andra vapensystem såsom icke-dödlig biologisk krigföring (magsjukor o dyl), radioaktivitet och strålning kan utnyttjas.
  8. Upprensning, i denna fas inriktas markförbanden på att nedkämpa mållandets kvarvarande förband, dessa skall främst isoleras för att därefter nedkämpas. Detta genomförs genom luftlandsättning och punktmålsbekämpning med indirekt bekämpning (artilleri, flyg och missiler).
Det vi kan se är att krigföringen är i huvudsak ”kontaktlös” och genomförs i en stor huvuddel av underrättelsetjänstens personal i många av faserna, utnyttjandet av de privata säkerhetsföretagens personal, sker bedömt i nära samverkan med underrättelsetjänsten, likväl kan man utnyttja rysktalande minoritetsgrupper såsom genomförs i Ukraina. Därutöver är huvuddelen av krigföring dold för en motståndare, det övergripande syftet blir att förleda en motståndare in i det längsta, innan konflikten öppet sker, utnyttjandet av t ex destabilisering i mållandet är en del i denna förledning för att få mållandet att fokusera på inhemska problemområden istället för att missa externa hot. Likväl uppnår man en tydlig kraftsplittring med denna destabilisering, säkerhetsfunktionerna inom mållandet kommer vara fokuserad på de inhemska hoten.

Detta innebär således att om en konflikt mellan Sverige och Ryssland kommer uppstå, så har ett relativt långt förarbete genomförts, detta ställer oerhört höga krav på t ex säkerhetspolisens verksamhet att kunna följa upp Rysslands verksamhet, för att kunna indikera hur utvecklingen är. Likväl innebär detta att, vi kommer ej ha en lång förvarningstid för konflikten (bedömt handlar det om enstaka dygn som mest), främst utifrån det faktum att det är förband som arbetar med hög sekretess, vilket är svår att följa, i huvuddelen av faserna. Svagheten är om man har en fungerande säkerhetstjänst, så kan faserna upptäckas i tid och om den politiska nivån har förmåga att agera så kan hotet kvävas i sin linda.

Konfliktorsak. I vårt redan förda resonemang har vi identifierat att ett ensidigt riktat angrepp mot Sverige är osannolikt, däremot kan en konflikt inledas med ett riktat angrepp mot Sverige för att i ett senare skede utvidgas för att involvera NATO, det övergripande syftet kommer alltid vara att påverka NATO. Men i vilket sammanhang kan dagens politik föras till den gräns att man väljer att genomföra ett väpnat angrepp på Sverige?

En faktor som man måste ha med sig innan man börjar titta på konfliktorsaker är geostrategi/geopolitik något som Ryssland drivs av. Rysslands landområden har aldrig varit så små som de är nu sedan 1700-talet. Ryssland har hela tiden drivits av att utvidga sina landområden för att säkerställa naturliga försvarsbarriärer mellan sig och sin omvärld. Dagens Ryssland har inte dessa naturliga försvarsbarriärer såsom Sovjetunionen hade, som t om utvidgade dessa med buffertstater mellan sig och den presumtiva motståndaren. Det är med detta perspektiv man bl a måste se President Vladimir Putins uttalande om att den största geopolitiska katastrofen under 1900-talet var Sovjetunionens sönderfall.

Med geostrategin i bakhuvudet kan man finna minst en orsak som kan föranleda en konflikt i Östersjöregionen. Den mest uppenbara är det av Ryssland uttalade hot man upplever från NATO, då främst den östliga utvidgning av militäralliansen som genomförts och en fortsatt möjlig sådan, lägg därtill möjligheten kring en markant förhandslagring av materiel (såsom stridsvagnar, stridsfordon o dyl) främst i de östliga medlemsländerna och en permanent basering av förband, så kommer Rysslands upplevda hotbild te sig mycket realistisk. Detta ger i förlängningen ökade spänningar mellan Ryssland och NATO vilket i sin tur kan föranleda en konflikt.

En annan faktor som kan vara upphov till en konflikt i Östersjöregionen är om Rysslands handelsförbindelser i Östersjön på något sätt hotas dels ovan ytan dels under ytan. En stor del av Rysslands export sker dels i Östersjön dels via Östersjön vidare ut i världen. Östersjöregionen kommer vara av strategisk betydelse för Rysslands export kapacitet till omvärlden intill minst 2030 enligt vissa bedömningar. Härvid försvåras Rysslands export i Östersjöregionen kommer det få stora påverkningar på dess ekonomiska utveckling, detta i sig kan leda fram till en konflikt i Östersjöregionen.

Ett Svenskt eller Finländskt närmande till NATO kommer även vara ett möjligt skäl till en konflikt i Östersjöregionen. Varav troligtvis ett Svenskt närmande kommer vara mer kritiskt för Ryssland kontra ett Finländskt detta utifrån det faktum att Sveriges kust omfattar hela västra delen av Östersjön samt det kritiska Östersjöutloppet. Ett svenskt medlemskap i NATO skulle förvandla Östersjön till ett NATO innanhav varav två kritiska sårbarheter uppstår för Ryssland dels dess omfattande sjötransporter som utgör en stor del av dess BNP dels dess missilbanor kan mycket lätt påverkas mht att Sveriges landgräns täcker en stor del av dessa banor i Nord-Sydlig riktning. Dock skall ej ett Finländskt medlemskap i NATO som hotbild sett från Ryssland förringas, detta skulle de facto innebär att Rysslands hela västra landgräns angränsar mot NATO. Dock skulle ej Östersjön bli ett NATO innanhav, vilket skulle vara ett skäl för att det ej blir en konflikt, men skulle Sverige vid en sådan situation yttra sig rörande NATO medlemskap i positiva ordalag, är det troligtvis en överhängande krigsrisk som uppstår.

Således har vi tre (3) tydliga scenarion som kan utvecklas till en konflikt mellan NATO och Ryssland i Östersjöregionen där Sverige mest troligt kommer dras in i konflikten. Vad som är än mer troligt är att Gotland involveras. Gotland är just nu nyckeln i Östersjön och nyckeln till många geostrategiska situationer. Behärskar man Gotland behärskar man de centrala delarna av Östersjön, det man dock ej behärskar är Östersjöutloppet. Men att behärska Gotland innebär också att man omintetgör truppförstärkningar till Baltikum dels via sjövägen dels via luftvägen. Detta innebär att NATO kommer få stora problem att förflytta förband i händelse av en säkerhetspolitisk spänd situation i Baltikum.

Stridskrafter. Ryssland har en ansenlig mängd stridskrafter inom det västra militärdistriktet (MD V) som kan utnyttjas mot dess angränsade länder, dessa stridskrafter kan förstärkas från andra militärdistrikt (MD) dock är det främst det centrala militärdistriktet (MD C) som är tänkt att användas som strategisk reserv samt andra (2) echelong. Nedan redovisas i stora drag mängden arméstridskrafter i MD V/C. Utöver dessa tillkommer främst generalstabens spetsnazförband dels markbaserade dels maritima.


Vad vi kan se är att huvuddelen av dessa förband lämpar sig ej för de initiala stegen enligt den nya ryska operationskonsten, utan det är främst specialförbandsbrigaderna samt luftlandssättningsdivisionerna som är lämpade för denna form av krigföring samt generalstabens spetsnazförband samt övriga operativa underrättelseförband som sorterar under de. I ett senare skede kommer främst markrobotbrigaderna att utnyttjas för att kunna genomföra den kontaktlösa krigföringen och absolut sist kommer de mekaniseradeförbanden att utnyttjas för att rensa upp kvarvarande motståndsfikor i mållandet.

Utnyttjas förbanden inom MD V kommer MD C förband att framgruppera, detta genomförs främst genom enbart trupptransport, därefter utrustas de på plats inom MD V vid färdiga depåer där tyngre utrustning såsom pansarskyttefordon, stridsvagnar, artilleripjäser o dyl redan finns placerade. Således kan en truppförflyttning från MD C ske med mycket kort varsel samt förbanden kan även med mycket kortvarsel väl på plats vara stridsdugliga (läs inom 24-48 timmar). Detta korta tidsintervall gör att man kan påbörja en öppen väpnad konflikt i ett mycket sent skede, vilket gör att mållandet ej kan vidtaga adekvata förberedelser.

De mest troliga förbanden att utnyttjas mot Gotland explicit är spetsnazförbanden dels brigadförbaden dels generalstabens. Därefter luftlandsättningsdivisionerna och marininfanteribrigaden (336. Marininfanteribrigaden i Kaliningrad Oblast). Detta utifrån Gotlands geografiska placering, detta kräver inledningsvis att det enbart är lätta förband vilket luftlandsättnings- och marininfanteriförbanden är, dessa är mycket lätt rörliga och är anpassade för operativa förflyttningar.

Efterföljande truppförstärkningar består bedömt av minst en reducerad mekaniserad brigad, en luftvärnsbrigad, en markrobotbrigad och bedömt minst en kustrobot bataljon vilket formar en effektiv stridsgrupp som håller Gotland och förnekar NATO stridskrafter möjligheten att genomföra luft- och sjörörelser runt Gotland till de Baltiska staterna.

Genomförande. Ett angrepp riktat mot Sverige och främst Gotland, kan utifrån den nu gällande ryska operationskonsten, som vi till del sett prov på i Ukraina, te sig på följande sätt. Inledningsvis genomförs en omfattande bearbetning av dels svenska beslutsfattare såväl civila som militära (denna fas har redan passerats och det finns konkreta exempel på detta) dels en bearbetning av media främst nyhetsredaktörer samt framträdande journalister med det övergripande syftet att erhålla en vinklad nyhetsrapportering och vad avser beslutsfattare att möjliggöra förledning i en felaktig riktning som gör att felaktiga beslut fattas. Parallellt i denna fas påbörjas krigsplanläggning/förberedelser vilket syftar till att kartlägga kritiska sårbarheter i det svenska samhället, syftande till att snabbt kunna lamslå det Svenska samhället, ytterligare en faktor som är uppfylld.

Därefter kommer fokus läggas på att utnyttja de socioekonomiska spänningarna som finns i det svenska samhället. Underrättelsepersonal kommer indirekt påverka olika grupperingar att agera mot varandra. Parallellt med detta kommer media utnyttjas för att underblåsa dessa socioekonomiska spänningar som till del är självgenererad av det svenska samhället till del är underblåsta av underrättelseorganisationer. Det övergripande syftet är att destabilisera det svenska samhället och utmatta den svenska säkerhetsstrukturen som kommer fokuseras på de socioekonomiska spänningar och därmed ökar möjligheterna för dolda förberedelser inför ett angrepp. Parallellt med detta genomförs rekrytering av civila och militära beslutsfattare samt andra viktiga samhällsaktörer för att i ett senare skede kunna genomföra subversiv verksamhet syftande till destabilisering. 

Därefter påbörjas subversiv verksamhet troligtvis iform av våldsamma upplopp som syftar till att destabilisera landet ytterligare. Parallellt med detta påbörjas vissa mindre sabotage som främst kommer vara inriktad på att överanstränga den svenska säkerhetsstrukturen. De våldsamma upploppen kommer därefter eskalera och tidigare rysk militär personal kommer understödja de olika grupperingarna dels logistiks med utrustning dels med kunskap/utbildning. För att i ett senare skede övergå till att genomföra aktiva insatser vid upploppen för att ytterligare destabilisera. I avslutningen av detta skede kommer bedömt dels Ryssland påbörja en media kampanj riktad mot Sverige dels kommer en riktad aktion mot ryska intressen genomföras på svenskt territorium för att möjliggöra en "legitimitet" i att öka de säkerhetspolitiska spänningen mellan nationerna. Detta kan dock utebli främst utifrån vilket agerande man väljer. 

Därefter påbörjas i en riktad desinformationskampanj för att förleda ytterligare de civila och militära beslutsfattarna detta syftar på den civila sidan att vänta med att vidta beredskapshöjande åtgärder iform av inkallelser och att övergå till beredskapslägen inom den civila administrationen. Den militära desinformationen syftar till att förleda de militära beslutsfattarna kring vilka intentioner man har dvs när, var och hur genomförs ett väpnat angrepp. Parallellt med denna fas transporteras specialförbandsenheter in i landet för att genomföra de avslutande förberedelserna inför ett angrepp. Begränsade epidemier för även förutsättas i slutet av detta skedde, främst i rikets tre största städer, för att inkapetisera dels stora befolkningsdelar dels den svenska sjukvården vilket kommer vara utmattad när väl konflikten påbörjas.

Slutligen genomförs omfattande specialförbandsinsatser mot kritiska sårbarheter (personella som materiella mål) i Sverige vilket syftar till att lamslå civil och militärbeslutsfattning. Vad avser Gotland kommer bedömt inledningsvis marinfanteriförband dels luftlandsättningsförband ta infallsportar på ön. Dessa förband kommer bedömt genomfört sk dold ilastning och intransport dvs t ex luftandsättningsförbanden kommer utnyttja angränsande luftleder samt civila transponderkoder för att i ett sent skede avvika från dessa och genomföra luftlandsättning på liknande sätt kommer marininfateriförbanden intransporteras. Ilastning av dessa förband kommer ske dolt och helst på annan plats än i MD V.  Punktmålsbekämpning med fjärrstridsmedel kommer genomföras mot samtliga flyg- och marinbaser med syftet att nedkämpa de svenska fjärrstridskrafterna.

Slutsatser

Den moderna Ryska operationskonsten bygger på långsiktiga förberedelser som genomförs dolt syftandes till ett snabbt genomförande av den väpnande konflikten. Utnyttjandet av desinformation och den civila arenan har fött en ökad betydelse i de långsiktiga förberedelserna jämfört med tidigare operationskonst. Likväl utnyttjandet av fjärrstridsmedel. Häri ligger den stora skillnaden. Dessa utnyttjades tidigare också men de har fått en ökad betydelse i den nya operationskonsten.

Detta innebär att en högra grad av säkerhetsarbete krävs för att följa Rysk underrättelseverksamhet på Svensk mark i syfte att tidigt kunna identifiera om förberedelser inför ett angrepp har påbörjats och hur långt gånget detta är. Detta kommer även innebära en vägvalsfråga vart skall tyngdpunkten på säkerhetsarbetet ligga, följa Främmande makts underrättelseverksamhet eller terrorism, varav tyngdpunkten just nu ligger på det sistnämnda. Sveriges resurser är begränsade och en omfattande uppföljning av båda är orealistisk.

Ett angrepp mot Sverige kommer således ej ske som en blixt från klar himmel, det är ett långsiktigt agerande men själva striden kommer bli intensiv. Finns dock ingen säkerhetsuppföljning så kommer angreppet te sig som en klar himmel. Härvid krävs ett omfattande säkerhetsarbete och en ökad grad av medvetenhet dels hos beslutsfattare dels hos allmänheten som helhet för att försvåra denna form av krigföring. Finns inte denna så kommer vi aldrig kunna reagera i tid och därmed omöjliggörs försvaret av Gotland, för vi kommer ej hinna få över förband till ön för att skydda den.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

FOI 1, 2(Svenska)
Finländska FHS 1(Engelska)
Försvarsmakten 1(Svenska)
Janes 1(Engelska)
Lettiska FHS 1(Engelska)
Reuters 1, 2, 3(Engelska)
Russia Today 1, 2(Engelska)
Sveriges Radio 1(Svenska)
The Guardian 1(Engelska)
Putin rustar Ryssland, Elfving Jörgen, 2014
Rysk Krigskonst, Ulfving Lars, 2005

Ukraina & Sverige – Lika som bär?

Om en månad slutar jag mitt arbete som redaktör för F&S efter drygt fyra år. På försommaren bestämde jag mig för detta och meddelade avgående styresmannen Frank Rosenius och pågående styresman Mikael Odenberg. Det har varit en mycket stimulerande tid, men det är dags för nya krafter att utveckla formatet. Att frekvent skriva på liknande tema gör det svårt att variera sig i längden och under våren kände jag mig trött på mina egna alster, det kändes som ständiga upprepningar. Jag kommer inte att sluta skriva både här och där, bara mindre ofta i fortsättningen. Johan

Häromdagen slog det mig att det fanns en hel del likheter mellan Ukraina och Sverige som skulle vara värda att samla för reflektion.

1. Att handla med varandra är det bästa sättet att bygga säkerhet, och fungerar inte det, så är att inte handla med varandra det bästa sättet

Den säkerhetspolitiska linje som varit rådande i Sverige har varit att vi genom handel ska knyta vänskapsband och öka vår säkerhet genom det ömsesidiga beroende som denna handel ger upphov till. Denna tankegång är väldigt sympatisk och på ytan övertygande. Men, det går uppenbarligen inte att se allt i perspektivet Homo Economicus.

Som jag tidigare varit inne på, så hade Tyskland och Storbritannien stora handelsutbyten med varandra vid andra världskrigets utbrott. I Ukrainas fall blev den nygamla statsbildningen skickligt överfallen av sin största handelspartner.

Dessutom tycks handelsberoendena försvåra genomförandet av ekonomiska sanktioner, något som blivit uppenbart de senaste månaderna. Även om Europa till slut har tagit sig samman, så har det skett till ett politiskt pris med olika grader av entusiasm i länderna.

Jag vidhåller dessutom min kritik av ekonomiska sanktioner som instrument. Dels finns det en felaktig uppfattning i Väst att dessa är ett alternativ till väpnad konflikt, när det oftare är ett preludium till detsamma. Dels tenderar sanktionerna att vara svåra att kalibrera. Först är de för svaga, och sen riskerar de att bli för starka, vilket i sin tur kan generera en överreaktion om exempelvis den ryska börsen rasar kapitalt eller om Väst försöker stänga av Ryssland från SWIFT.

Utgångspunkten är att Ryssland är svagt ekonomiskt, vilket är både riktigt och fel. Visst är Ryssland som Italien i ekonomi, men det finns betydande skillnader också. Ryssland har amorterat av ned sin statsskuld kraftigt och har en av världens största guldreserver. Vladimir Putin är likvid till skillnad från Väst.

Eftersom Kreml sytt ihop en energiöverenskommelse med Kina, så har han försäkrat sig om indirekt stöd och fått en dopning i framtida betalningsförmåga. Det innebär att Ryssland därför också har skaffat sig ett stort kreditutrymme, vilket är mycket gynnsamt vid krigföring. Allt detta är planerat och ingår i det ryska tänkandet kring konflikter. Homo Economicus möter Homo Strategicus, och för närvarande har den förres modell ingen påverkan på den senares beteende.

2. Ingen angriper oss ensidigt

Den svenska säkerhetspolitiska trosbekännelsen kräver total uppslutning kring denna försäkran. Vi och en motståndare gillar helt enkelt att vara ”tillsammans med andra”. I en mening är påståendet alldeles sant, omgivningen blir påverkad av förlopp som i teorin skulle kunna starta mellan två stater. För svensk del är problemet att om så är fallet, så finns det blygsamt marginella resurser som kan avdelas till oss. I princip har alla europeiska stater ett eget territorialförsvar som dimensionering. Några länder har viss expeditionär förmåga som UK, FR, GE, IT och NL. Men dessa är redan paxade av NATO, och kan med fördröjning avdela små resurser dit det krävs.

Eftersom inget angrepp kan ske mot oss ensidigt är därmed NATO:s europeiska stater indragna i norra Europa. Återstår gör Finland med en utrerad territorialarmé och inga planer eller övningar för denna typ av stöd. Sista alternativet är förstås USA som har den största kapaciteten i världen att projicera militär makt över långa avstånd. Men, det kräver en politisk vilja att göra detta.

Och tänka sig, president Obama har två gånger tydligt deklarerat att det blir inga militära insatser i Ukraina för amerikansk del. Så det kommer inte bli något ”tillsammans med andra” för Ukraina under överskådlig tid. Detta trots att landet i likhet med oss och Georgien varit solidariska och deltagit i svåra internationella operationer.

Bittert att bära för ett land, vars dåvarande försvarsminister så sent som för ett år sedan avfärdade en isolerad attack från Ryssland på Ukraina som en omöjlighet. Slåss kommer man alltså få göra själva, medan vi övriga i bästa fall understödjer finansiellt och med försvarsmateriel samt underrättelser. Krigets logik ger ett stegrat våld, så länge kraften att slåss finns på bägge sidor.

Kring den egna försvarskapaciteten för militärt alliansfria finns ett och annat att tänka på för dem som hittills oavbrutet sedan flera år missbedömt den strategiska utvecklingen, inte bara här utan även i Finland.

3. Vi ”satsar på försvaret”

Här finns det klara skillnader, men trenden har varit densamma i både Ukraina och Sverige. I SIPRI:s statistik ligger de militära utgifterna på c:a 2,5 % för Ukraina det senaste decenniet, men då ingår pensionerna för personalen. I själva verket ligger resursavdelningen på knappt 1 % istället (Sverige drygt 1 %). En rapport utgiven av det ukrainska försvarsdepartementet före Krim visade på en krigsmakt som övade allt mindre och investerade allt mindre i krigsmateriel under en följd av år. Känns mönstret igen?

I personalförsörjningen har Sverige legat något före tidsmässigt. Förra året var planen att värnplikten skulle vara helt avvecklad 2017 i Ukraina, då övergången till det så kallade frivilligförsvaret skulle vara klar. Igår infördes värnplikten igen vid ett regeringssammanträde. Kritik riktas också mot en alltför stor och oövad officerskader.

Intressant nog verkar stora delar av de ukrainska framgångarna de senaste månaderna komma genom heroiska insatser av framförallt frivilligförband i dess rätta bemärkelse. Dessa före detta värnpliktiga med stöd av Afghanistanveteraner som rådgivare är möjligen inte lika tekniskt skickliga som sina yrkessyskon, men besitter den viktigaste egenskapen i all krigföring – nämligen viljan.

Fullt så illa är det inte här hemma, men bristen på övning är besvärande och snart kommer det att börja gapa tomt på materielhyllorna här också. På den ryska sidan fortgår rustningsprogrammet i oförminskad styrka. Det innebär att den relativa styrkan förändras negativt över tid, så länge vi inte förstärker försvaret på riktigt.

…………………………..

Det kan inte vara lojalt mot försvarsuppdraget att låta det strukturella underskottet för en alltför svag och olämplig organisation bestå. Om vi nu har kastats tillbaka 25-50-75 år tillbaka när det gäller spänningar i Europa, så måste vi ta tillbaka försvarsförmågan så fort som möjligt. Det går alltid att trappa ned om läget ljusnar, men inte springa ifatt.

Tyvärr är jag pessimist, eftersom statsmakterna agerar som om inte Ukraina hänt. Det är tydligt att många av de som gör anspråk på att leda oss i olika samanhang är överväldigade av skeendet och inte förmår att ta in vad som pågår. De befinner sig antingen i ett förnekelsetillstånd som fas i en krisreaktion eller så vill de som fattar inte gå mot strömmen.

Så här kommer några avslutande ord att stanna upp kring.

Kommer du ihåg september 2011 under avslutningen av Libyenkrigets första del? Då rapporterade FN att det dött sammanlagt 2500 under revolten i Syrien som inletts sex månader tidigare. På samma nivå – drygt 2500 – ligger idag förlusterna i Ukraina ett halvår efter Krim.

Syrien idag, tre år senare: 191 000 döda, 3 miljoner flyktingar utanför landet, 6 miljoner internt, kemiska attacker, IS etablerad i regionen, skärmytslingar i Libanon.

Vad är Sveriges beredskap om Bachman Turner Overdrive’s You ain’t seen nothing yet gäller även för Ukraina?

Ensam är inte stark

Före ett inlägg om Gotland följer här en artikel publicerad i dagens GP. Alla har kanske inte den tidningen. Medskribenter är mina goda vänner Adam Cwejman (FP), riksdagskandidat i Göteborg, och Jasenko Selimovic (FP), fd statssekreterare.

Från Fjärran Östern till Afrikas västkust pågår i dag krig. Det kan vara ett kallt krig med utprovning av massförstörelsevapen som på Koreahalvön. Det kan vara en huggsexa om olja och gas som i Sydkinesiska sjön. Eller det kan vara skoningslösa inbördeskrig som i Afghanistan, Irak, Syrien, Israel, Palestina, Libyen, Centralafrikanska Republiken, Mali och Ukraina. I dessa konflikter är grannländer i samtliga fall inblandade, på en eller flera sidor. För Sverige – som ett av världens mest globaliserade länder – innebär detta att säkerheten markant försämrats under de senaste åren.

Trots att hoten blivit fler och mera allvarliga lyser fundamentala frågor om vår nationella säkerhet med sin frånvaro i den politiska debatten. Särskilt gäller detta vårt beroende av Nato.

Folkpartiet är inte det enda partiet som vill att Sverige blir medlem i Nato. Det är i själva verket bara riksdagens två extrempartier: Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet, som tydligt motsätter sig att Sveriges relation med Nato fördjupas. För alla övriga riksdagspartier ses Nato som svaret på snart sagt varje försvars- och säkerhetspolitisk utmaning. Om målet då inte är medlemskap framstår ju detta som en smula märkligt.

Folkpartiet är dock ensamt om att offentligt vilja diskutera Sveriges ökande beroende av Nato med dem som detta berör; nämligen väljarna. Övriga gör det bara när de är tvingade därtill. Inte ens händelserna i Georgien och Ukraina har kunnat förändra detta. Men om vi inte ens under ett valår berör Sveriges uppenbara behov av hjälp att bygga säkerhet, hur ska då ett långsiktigt och folkligt förankrat stöd för denna politik kunna upprätthållas?

Det är endast tillsammans med Nato:s medlemsstater som försvarsansträngningar, för Sveriges fortbestånd som fri och oberoende demokrati, är meningsfulla. Ensam är inte stark. EU är inte och kommer heller inte att bli en försvarsallians. Till och med innan Kol- och Stålunionen bildades fanns Nato på plats med ledningsresurser och försvarsplanering.

I bred parlamentarisk enighet förbereder nu Sverige för ett avtal om Host Nation Support med Nato. Det handlar om den rättsliga och praktiska grunden för att möjliggöra tillförsel av utländska militära resurser till Sverige i kris, beredskap och krig. Om detta står i överensstämmelse med vår alliansfrihet är närmast en akademiska fråga. Sveriges vägval är i dag att militärt försvara sig tillsammans med Nato:s medlemsstater och Finland. Detta bekräftas av gårdagens regeringsbeslut om ett avtal som gör det möjligt att förbereda för militär hjälp från Nato.

De stater som kan tänkas överföra militära resurser inklusive förband för att försvara Sverige och Finland ligger alla väster om oss, vid Nordsjön och på andra sidan Atlanten. Polen och Tyskland är resursstarka stater, som i första hand vid en kris kommer att behöva förstärka Baltikum till lands och i luften. Utan säkrad tillgång till vår största hamn i Göteborg kommer vi inte att kunna tillföras militära resurser i annat än närmast symbolisk omfattning.

Tillförsel av militär materiel och personal över havet förutsätter understöd. Det handlar både om baserat luftförsvar och luftburen ubåtsjakt i form av helikoptrar och flygplan. Utan att sådana resurser finns på plats – utländska och/eller svenska. I ljuset av ett förestående avtal om Host Nation Support med Nato behöver nödvändig infrastruktur för detta säkras. Bäst görs detta från Sävebasen som på nytt behöver bli en del av Försvarsmaktens krigsorganisation. I fredstid går det utmärkt för militärt och civilt flyg att samsas.

Göteborgs garnison har, trots nedläggningen av amfibieregementet 2004, fortsatt att växa. I grunden beror detta på stadens attraktivitet för unga människor, som numera frivilligt söker sig till det militära försvaret. Befolkningsunderlaget räcker gott och väl till att lokalisera ytterligare militär utbildning hit. Och från Handels, Chalmers och hela Göteborgs universitet finns goda möjligheter att också rekrytera reservofficerare till ett starkare västsvenskt försvar.

Göteborg ligger helt enkelt rätt i tiden.

East versus West in Ukraine through the lens of Sun Tzu

Speech presented by Karlis Neretnieks, Major General (ret), Chairman of Section 1 (Land Warfare) in the Royal Swedish Academy of War Sciencies, at the 9th Sun Tzu Symposium held in Qingdao 25-27 August 2014

Sun Tzu and European Security today

To my mind Sun Tzu`s thinking has in no way lost its validity in today´s world. I will try to show why by looking at some of Sun Tzu`s dictums and put them in a European context.

Why should anyone in Europe be afraid of Russia? A country that has a GDP that is only some 12 % of the EU and only 140 million inhabitants compared with 500 million in the EU? In any ones ears it should sound ridiculous. How come that Russia just ignores Europe in its dealings with Ukraine, a close neighbour of the EU and partner of NATO?
How come that Europe needed American help to launch a very limited air campaign in Libya in 2011? Help from a country that has a similar GDP as the EU but only two thirds of the population. How come that extremists in the Middle East don’t care the least when Europe condemns ethnical and religiously based slaughter of people?

One part, an important part, of the answer is that Europe has forgotten, or rather European politicians don´t have the courage and sense, to live up to what Sun Tzu states in the very first paragraph of his writings:

War is a matter of vital importance to the State; the province of life and death; the road to survival or ruin. It is mandatory that it is studied.
Sun Tzu Chapter 1, paragraph 1

This should not be interpreted as Sun Tzu thought that waging war is a desirable activity. On the contrary. What he meant was that military strength is a prerequisite for promoting peace and stability. At least that is my interpretation of the following paragraph.

Now the general (in modern language; the armed forces) is the protector of the state. If this protection is all-embracing, the state will surely be strong; if defective, the state will certainly be weak.
Sun Tzu Chapter 3, paragraph 18

With this in mind Sun Tzu devoted his thinking to how to create military capabilities and how to conduct campaigns. If you have the capabilities, and can make it credible that they can and will be used, then it will be less likely that you will have to use them. Anyone thinking of threatening peace will probably think twice before he makes you an enemy.

Today no one seriously considers the EU, or its leading members, as important military players, prepared to act decisively in situations other than when their own survival is at stake. Perhaps not even then, the means will be lacking. Sun Tzu’s first and most basic condition for being an active player in preserving peace is not there.

Apart from different skills and physical factors important when conducting campaigns as; the importance of training, logistics, good leadership, use of terrain and others, Sun Tzu stresses the importance of deep knowledge and understanding of the strengths and weaknesses of both the enemy and yourself. Regardless how good you are at fighting, if your calculations are based on wrong assumptions you will lose.

If ignorant of both your enemy and of yourself, you are certain in every battle to be in peril.
Sun Tzu chapter 2, paragraph 33
Li Ch´uan. a Chinese scholar of the Tang period when commenting on Sun Tzu, said, Such people are called “mad bandits. What can they expect if not defeat.

Believing that your adversary thinks in the same way as you do yourself “mirror imaging” is a common and dangerous fault. The obsession among European leaders to measure almost everything in economic terms, forgetting pride, nationalism, revenge, history and other moral factors that influence the minds of other leaders, and their subjects, will lead to wrong decisions. If you, apart from that, are more concerned about opinion polls in your own country, than of the long term effects of your policies, then you are very probably heading for disaster.

This European reluctance to accept that military capabilities have an important, sometimes crucial, role to play in preserving peace and stability, and that other countries or organisations may have other priorities than those common in Europe, has led to a situation where real and potential adversaries today have been given extraordinary opportunities to apply Sun Tzu´s teachings in their dealings with Europe – to Europe´s disadvantage.

Here I will just mention some.

In commenting on offensive strategies Sun Tzu said:

Thus, what is of supreme importance in war is to attack the enemy’s strategy.
Chapter 3, paragraph 4

As we all know the EU, and also NATO, are alliances that have to reach a consensus on strategy. This makes Sun Tzu’s next best solution an attractive option for anyone who would like to weaken Europe as an international player.

Next best is to disrupt his alliances.
Chapter 3, paragraph 5

Here I would say that Russia, among Europe’s adversaries, or competitors, whatever you like to call it, has been especially successful, when judging from Europe’s reactions to the Georgia war 2008 and the ongoing crisis in Ukraine. Due to many countries dependence on Russian energy it has been impossible to create a common European energy security strategy. Too many countries are afraid of annoying Russia, thereby risking their energy supplies. Britain, where much of the investments in the City is Russian money, is not prepared to take the consequencies of this money leaving the country. France and other countries are not prepared to take the economic losses of losing trade with Russia, even continuing to sell arms. Self-interest and shortsightedness has been stronger than creating a strategy for the common good.

A tool that Sun Tzu also mentions as a way to influence an opponent’s strategy is agents.

Native agents are those of the enemy’s country people whom we employ.
Chapter 8, paragraph 7

Here we have seen systematic efforts by Russia to recruit influential persons, even at the level of former prime ministers, as leading members in Russian enterprises doing business in Europe. Very predictably these persons have been strong opponents to any actions that could harm Russia, and often their views have influenced public opinion and political decisions.

Someone could of course object that most conflicts today are different from those in Sun Tzu’s time, Russia’s behavior today being an odd example, therefore his teachings are of limited value. That is true, but at the same time not. What we see today are mostly internal conflicts where non state actors overthrow states or use failing states as platforms for their activities. Thereby threatening peace and stability in whole regions and sometimes creating threats on a global scale. Just to mention some examples: Bosnia in the nineties, Afghanistan, piracy and the conflicts in the Middle East today. Many of these problems are best handled by different security and police organisations. Others are not. The Bosnian war didn’t end before the US intervened massively militarily – the Europeans were not able to do it themselves. I very much doubt that today’s crisis in the Middle East will be solved without the use of force.

In this context one can also ask the question what Sun Tzu really meant by war. When he speaks about all embracing protection of the state, paragraph 18 in chapter 3 that I quoted earlier, my interpretation would be that he probably meant all kinds of violence that threatens the state must be countered in one way or another. Uprisings were not uncommon in his time. Also his preoccupation with agents influencing decisions in other states, indicate that he considered a broad spectrum of capabilities necessary. Therefore it would be a mistake to interpret Sun Tzu´s ideas as something applicable only to the use of purely military assets against a conventional enemy.

When it comes to Europe today we clearly see a situation where the ability to implement coherent strategies to meet different contingencies with military, political or economic means is lacking. Europe’s military weakness probably being the most limiting factor. This makes Europe a weak international player with potentially dire consequences for Europe itself, but also making its neighbourhood an unsafe place.

Sun Tzu would not be surprised. Perhaps he would say

“If you break every rule that makes a state strong, and don’t protect yourself against even the most obvious stratagems, what can you else expect?”

Ett krig i Europa (uppdaterat 31/8 06.10)

Larmet ska inte utlösas 
Situationen i östra Ukraina fortsätter sin nedåtgående spiral och de ryska maktansträngningarna har kraftigt intensifierats de senaste två veckorna, sedan ukrainska regeringsstyrkor sommaren haft stora framgångar. Ryssland med president Putin vid rodret har ansträng,att utnyttja det västerländska politiska systemet och kulturen på bästa sätt. EU, NATO och USA är kraftigt efter i beslutscykeln och begränsas av svårigheter att enas kring en handlingslinje samt att inte vilja acceptera situationen för vad den är. Den ryska desinformationen där man över tiden jobbar med dubbla budskap, fokuserar mot just dessa områden. Typiska exempel är de ständiga motstridiga budskapen från ryska politiker och makthavare, och inte minst hur man den senaste veckan väljer att trappa upp offensiven samtidigt som toppmötet i Minsk ska påbörjas? Det ska förefalla orimligt att ett land som kallar till toppmöte samtidigt väljer att trappa upp sitt militära maktutövande. Det är också på detta sätt vi ska se nattens utspel från Kreml. Ett utspel där president Putin uppmanade milisen i sydöstra Ukraina (i själva verket ryska styrkor) att öppna för ukrainska förband som inringats där att dra sig ur genom en "humanitär korridor". Utspelet var sannolikt också tajmat till att presenteras först efter president Obamas rätt intetsägande tal i går kväll. Återigen appellerar Putin till dem i väst som fortfarande vill greppa ett sista halmstrå, medan den faktiska händelseutvecklingen fortsatt kommer att gå en annan väg. Att skapa förvirring i beslutsprocessen är ett mycket effektivt verktyg.

Vad gäller de militära insatserna har man i Ryssland varit mycket noggrann med att inte utlösa den i väst efter invasionen av Krim höjda larmberedskapen för militära aktioner. När den västerländska kritiken blivit tillräckligt stark mot ryska truppsammandragningar längs den ukrainska gränsen, har man helt sonika dragit tillbaka de förband man förnekat funnits där och lite senare upprepat proceduren igen. På detta sätt har man framkallat något av en ”Peter och vargen”-effekt av den västliga retoriken. Under våren tillfördes därför östra Ukraina endast frivillig personal och utan tyngre materiel. Under början av sommaren fördes de första tre stridsvagnarna över gränsen, vilket visade att detta inte var tillräckligt för att utlösa några starkare reaktioner i väst, då det hette att rebellerna tagit över stridsvagnar från ukrainska förråd. Under sommaren fortsatte så tillförseln av tyngre materiel i allt större skala, men i så pass låg grad att det inte utlöste några kraftigare reaktioner i en västvärld som inte ville inse situationen. Ett mycket smart tillvägagångssätt som jag och Oscar Jonsson analyserat i tidigare inlägg under sommaren.

Det enda bakslaget har varit nedskjutningen av Malaysian Airways MH17, som innebar att fokus i för hög grad kom att vändas mot situationen i östra Ukraina. En fokus som annars låg på situationerna i Gaza, Syrien och Ebolautbrottet i västra Afrika. Här kunde ukrainska armén utnyttja situationen till att intensifiera sin offensiv och ta tillbaka stora landområden då det blev tillfälligt avbrott i de ryska förstärkningarna. Samtidigt lyckades den ryska propagandaapparaten till stor del diskreditera den information som pekade ut Ryssland som ansvarigt för nedskjutningen. Den ukrainska offensiven öppnade dock dörren för en möjlighet att spela ut kortet om en förestående humanitär katastrof i östra Ukraina, med möjligheten att ryska fredsbevarande styrkor skulle kunna avhjälpa detta. Förslaget vann dock inget stöd i FN:s Säkerhetsråd.


Konvoj 
Istället lanserade Ryssland en ”humanitär” hjälpkonvoj till östra Ukraina. Av förståeliga skäl motsatte sig Ukraina detta, men gick så småningom med på att släppa in hjälpen om denna lastades om till andra fordon innan gränspassage och eskorterades av Röda Korset. Inspektionen av de ryska lastbilarna visade att många var närmast tomma så när på några få mjölsäckar. Ryssland valde också att köra in konvojen i Ukraina utan bistånd av Röda Korset och på en helt annan plats än den som motvilligt godkänts av Ukraina. Här börjar egentligen det intressanta.

Efter att hjälpkonvojen korsat gränsen satte den kurs på industristaden Lugansk i östra Ukraina, vilken Ryssland utpekat som i stor nöd. I bl.a. Lugansk lastades lastbilarna återigen av utan internationell övervakning, men återvände inte direkt och definitivt inte tomma. Istället påbörjades en extraktion av delar av den för Rysslandkritiska ukrainska krigsindustrin. Under den tid som den ryska konvojen spenderade i östra Ukraina lastades maskineri, delar och produkter från bl.a. en fabrik i Donetsk som tillverkar radar- och telekrigssystem, en fabrik som tillverkar delar till några av de ryska kärnvapenrobotsystemen samt den fabrik som är den enda i f d Sovjetunionen som tillverkar turbinblad till flygmotorer och därtill andra kritiska komponenter till flygmotorer. Dessa industrier är arv från det gamla Sovjetunionen efter vars upplösning industrier kommit att ligga i olika länder, varvid Ryssland till stora delar varit tvunget att importera krigsmateriel till sin upprustning. Konstigt nog höll Ukraina igång exporten av krigsmateriel till Ryssland ända till juni då president Poroshenko beordrade att den skulle avbrytas. President Putin yttrade tidigare under våren att Ryssland inom ett år skulle ha ersatt bortfallet av krigsmaterielimport med egen produktionen. Ett uttalande som förkastades av internationella bedömare. Det var nog dock få som då gissade sig till att plundring skulle vara ett led i detta. Återigen var det en mycket skickligt genomförd operation, genomförd framför näsan på såväl den ukrainska regeringen som resten av världen. I veckor hade Ryssland berättat om denna hjälpkonvoj man vill genomföra till stöd för de nödlidande och hur de hemska ukrainarna försökte förhindra det. Ett snilledrag som innebar vinst för Ryssland på alla plan. Ukraina tvingades rätta sig efter den ryska viljan och man kunde därtill genomföra uthämtningen av krigsmateriel/industri. Inte omöjligt en av världens skickligast genomförda operationer, väl i klass med Glomar Explorer. Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov utlovade under början av veckan också att en ny "hjälpkonvoj" snart ska skickas.

Satellitbild av ryska lastbilar ur hjälpkonvojen i anslutning till ukrainsk krigsmaterielfabrik

En andra front 
I helgen kom rapporter om stora ryska trupprörelser över gränsen in på ukrainskt territorium och för första gången tillfångatogs under förra veckan personal från ryska reguljära förband. Samtidigt upptäcktes också gravar i Ukraina för soldater från det ryska elitförbandet 76. luftlandsättningsdivisionen i Pskov (en gång i tiden tillmätt så stort värde att svensk beredskap justerades utefter var divisionschefen befann sig). Veckan innan hade också brittiska journalister rapporterat egna observationer om reguljära ryska mekaniserade förband som korsade gränsen in i Ukraina. Under början av denna vecka kom ytterligare rapporter om att stora förband korsat gränsen och att hårda strider stod längs kusten till Azovska sjön, varvid det blev uppenbart att Ryssland öppnat en ny front i kriget.

Denna andra front i söder längs Azovska sjön bedömer jag ha som mål att öppna en landkorridor från Ryssland till Krim. Krim är sedan annekteringen en rysk logistisk huvudvärk då området ej är självförsörjande på el, vatten och livsmedel. Även här har Ryssland offentliggjort en plan bl.a. byggandet av en bro över Kerch-sundet. Detta är dock ett projekt som beräknas ta minst 5 år. Tills dess är försörjningen av Krim mycket osäker och egentligen beroende av ukrainsk välvilja. Sålunda lär det stå högt upp på den ryska agendan att trygga Krims försörjning.

Ryska ekonomiska och industriella intressen i Ukraina

I förrgår kom uppgifter om att ett hemligt möte mellan USA och Ryssland hade hållits i Finland under sommaren för att diskutera en lösning på Ukraina-krisen (även bekräftat från finska myndigheter). Bland de krav som Ryssland lagt fram återfinns också just tryggandet av det ukrainsk-ryska försvarsindustrisamarbetet och försörjningstrygghet för Krim. Jag bedömer också dessa som två av de övergripande strategiska målen med de ryska operationerna i östra Ukraina, liksom att hålla Ukraina utanför NATO (återfinns indirekt i kraven som framfördes i Finland). Bidragande mål är även tryggande av rysk basering i sydvästlig operationsriktning, stärkande av nationell självkänsla och ett försvagande av EU. Troligast bedömer jag är att Ryssland nu fortsätter de militära operationerna längs med Azovska sjöns nordkust med tillägg av ytterligare viss geografisk massa som senare vid ett förhandlingsbord kan lämnas tillbaka medan man behåller en korridor, eventuellt i form av en frusen konflikt med ”ryska fredsbevarare” på marken. Farligast vore fortsatta operationer västerut för att upprätta Novorossija, men det folkliga stödet i Ukraina för något sådant är lågt, varvid det skulle binda stora ryska styrkor för att upprätthålla detta. Besvärande är dock att president Putin i natt talade i termer av Novorossija, vilket han inte gjort förut. För ukrainsk del är frågan när och om man ska utlysa allmän mobilisering. En sådan skulle drabba den redan mycket hårt ansträngda ukrainska ekonomin, vilket sannolikt bidragit till att ett sådant beslut aldrig fattats, trots många förespråkare.

Man ska vidare bära i åtanke att den ukrainska operationen i sig endast är en delmålsättning för Ryssland i ett längre perspektiv (Rekommenderar läsning av min inläggsserie Strategiska Realiteter 1-4 från 2012).


Oviljan att acceptera situationen
Putin har haft initiativet hela vägen sedan invasionen av Krim i början av mars och inte tappat det för ett ögonblick. Inte ens i samband med MH17. Man kan därtill konstatera att de västliga sanktionerna inte ger någon effekt. De hårdare sanktioner som effektuerades efter MH17 var man redan förberedd på i Ryssland och kunde snabbt tillämpa egna motsanktioner som vid första anblicken tedde sig som riktade mot den egna befolkningen. I själva verket har dessa matimportsanktioner visat sig effektiva i att splittra viljan i EU, då man i Ryssland helt korrekt analyserat att EU:s jordbrukspolitik, med en överproduktion som kräver avsättning i andra länder, är en av unionens stora svagheter. Sverige är visserligen inte direkt drabbat av sanktionerna, men kommer att drabbas indirekt när andra europeiska jordbruksvaror nu ska avsättas till låga priser inom unionen. Redan nu protesterar bönder i södra Europa mot de sanktioner mot Ryssland som orsakat motsanktioner, vilka i sin tur gör att böndernas inkomster är i fara. Den västerländska oviljan att tillämpa hårdare sanktioner bevisar återigen att det handelsutbyte som liberal säkerhetspolitik utpekat som krigsavhållande, snarast istället visat sig vara ett hinder för effektiva sanktioner mot en aktör som väljer att inte spela enligt den västerländska regelboken.

Statsminister Fredrik Reinfeldt hör till dem som fortsatt greppar efter det sista halmstrået genom att under eftermiddagen i radio säga att situationen nu är så nära krig man kan komma. För de flesta står det dock fullständigt klart att det nu utspelas ett krig mellan Ryssland och Ukraina och att förlusterna på bägge sidor är kraftigt stigande. ”Premiärministern” i ”Folkrepubliken Donetsk” meddelade idag att hans styrkor har stöd av 3000 ryska soldater. De ryska soldatmödrarna, en intresseorganisation skapad ur Tjetjenienkrigets fasor för ryska soldater, beräknar att Ryssland har ca 15 000 man insatta i Ukraina. Av dessa beräknar man att ca 400 nu har stupat, sårats eller saknas – bara ur de ryska förband som tagit från sydvästra Ryssland. De ryska militära operationerna i Ukraina har nu också tagit sig in i vissa ryska media, bl.a. tv-kanalen Dozdj (regn) som kartlagt ryska soldatgravar, samt tidningen Vedomosti som på ledarplats kräver svar om vilka militära operationer Ryssland just nu genomför i Ukraina.


Hemma i Sverige sker nu över tiden en viss tillnyktring bland svenska politiker som börjat förstå att Europaåterigen går en dyster framtid till mötes. Flera partier börjar nu tala om att återinföraen värnplikt, men att vidta den för stunden absolut viktigaste åtgärden – att omedelbart tillföra Försvarsmakten pengar för att öva, är det ingen som vågar sig på. Den enda ljuspunkten är regeringens beslut om att underteckna ett värdlandsavtal med NATO, men detta måste sedan tröskas igenom Riksdagen där bl.a. Vänsterpartiet lovat motsätta sig avtalet. Hade regeringen agerat tidigare, hade ett riksdagsbeslut redan kunnat vara färdigt innan valet, istället för att man nu ska riskera att Socialdemokraterna ska behöva göra upp frågan med Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Vad vi än tycker om utvecklingen just nu bör det påminnas om att Försvarsmakten enligt försvarsbeslutet 2009 behöver upp till 6 månaders förvarning för att höja sin beredskap. Hade regeringen beslutat om höjd beredskap vid invasionen av Krim hade Försvarsmakten kunnat ha den intagen till på måndag. Man kan inte annat än beklaga att det var det systemet som beställdes, men så var det också billigare än reell förmåga. Frågan är dock vilken signal som ska vara tillräckligt kraftig för att föranleda en beredskapshöjning, men samtidigt tillräckligt ofarlig för att ge 6 månader tills operationer i svenskt närområde påbörjas?

Likaså bör man också ställa sig frågan hur en insatsorganisation beställd 2009 ur en numerär och grundorganisation för endast internationella insatser beställd 2004 och därtill inte fullt bemannad och utrustad förrän på 2020-talet (om finansiering tillförs), kan vara fortsatt operativt relevant i ett Europa som nu upplever ett mellanstatligt krig, där angriparen dessutom är ett av våra grannländer.


Som en påminnelse om vårt geografiska läge, vill jag påpeka att det från Stockholm är närmare till Kiev än till Bryssel.


Uppdatering 11.30: Det ryska justitiedepartementet har nu beslutat att organisationen för de ryska soldatmödrarna, ska listas som "utländska agent". Ett öde som de nu delar med i stort sett alla andra NGO:er och organisationer för mänskliga rättigheter i Ryssland. De ryska soldatmödrarna har en mycket stark ställning i Ryssland och är en kraft som Kreml hittills undvikit att stöta sig. Organisationen har sedan sin tillkomst 1989 slagits för de ryska soldaternas rättigheter och har blivit mest känd för sitt arbete under det första Tjetjenienkriget, samt kampen mot dedovsjtjina, den kraftiga penalismen inom de ryska väpnade styrkorna. Det torde vara uppenbart att dagens beslut har att göra med organisationens uttalanden angående de ryska styrkorna och operationerna i östra Ukraina.

Läs mer om de ryska soldatmödrarna på Östgruppen blogg för mänskliga rättigheter i Ryssland

Uppdatering 13.00: Från presidentens råd för mänskliga rättigheter (i Ryssland) kommer uppgifter att vid en och samma händelse i mitten av augusti stupade 100 ryska soldater, sedan den kolonn man färdades i träffades av ukrainskt raketartilleri. Vi får se om Kreml framgent anser sig behöva ett råd för mänskliga rättigheter.


 Uppdatering 30/1 22.50: Till ny "utrikesminister" för EU valdes idag Federica Mogherini, en vänsterpolitiker från Italien som säger sig tro på mer dialog med Ryssland. Italien har hittills varit ett av EU-länderna som varit minst positiv till sanktioner mot Ryssland. EU är nu ikväll också fortsatt oenigt till hur utökade sanktioner mot Ryssland ska se ut. Uppenbarligen fungerar söndra och härska lika utmärkt som alltid. 

Uppdatering 31/8 06.10: Peter Woodarski har idag en mycket bra ledare i DN där han konstaterar att det pågår ett krig i Europa och att detta måste ta större plats i valrörelsen. Jag Instämmer till fullo. Att det de facto pågår ett krig i Europa måste bli en större fråga i valrörelsen. Detta är inte ett snabbt övergående fenomen utan tyvärr bara början på ett nytt och oönskat skede i historien. Det måste värderas in att här är angriparen och det land som gör allt för att underblåsa konflikten ett av Sveriges grannländer, liksom att tyngdpunkten i framtiden kommer att utgöras av vårt omedelbara närområde, vare sig man avser Östersjön (kort sikt), eller Arktis (lång sikt). Vilket parti som är bäst skickat att hantera detta och förbereda Sverige för en sådan framtid, måste bli en central fråga för väljarna. 



Ja, vi har nu krig i Europa

Det tycks råda förvirring kring hur händelseutvecklingen i östra Ukraina ska definieras. Om något tvivel rått innan, måste detta nu vara förbi. Ryssland har satt igång en fullskalig, militär invasion av ett grannland till våra grannar och det kan inte betecknas som något annat än krig i Sveriges närområde.

En del av oss har varnat för Ryssland och det är lätt att tro att man nu vill utbrista i "var vad det vi sa". Personligen känner jag bara djup sorg över att storskaligt militärt våld återigen utbrutit i vår del av världen. Det är svårt att tro att de rules of engagement som diskuterats så mycket under Natos operationer i Afghanistan på motsvarande sätt blir ett huvudbry för Vladimir Putin. Det mänskliga lidandet i det som nu förestår kommer att bli fruktansvärt.

Har tillbringat dagen på Gotland, vår mest strategiska landsända. Hade tänkt skriva om mina iakttagelser där, men förstår hur smått det framstår, en dag som denna.

Allan Widman

Valguide 2014: Socialdemokraterna

Ikväll är det Socialdemokraternas tur i den försvarspolitiska valguiden. Tyvärr är det i skrivande stund oklart vilken företrädare för partiet som står för svaren.


1. 2014 har varit säkerhetspolitiskt omtumlande. Hur ser ni på omvärldsutvecklingen och framförallt Sveriges säkerhetspolitiska möjligheter att påverka den? Vad händer vid en ytterligare försämrad utveckling jämfört med idag?

– Den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde är mycket oroande. Rysslands annektering av Krim strider mot internationella rättsliga principer och kan inte under några omständigheter accepteras. Destabiliseringen av Ukraina är heller inte acceptabel. Sverige måste höja den militära förmågan, stärka underrättelsetjänsten, stärka de militära närvaron på Gotland samt fördjupa det nordiska samarbetet, då främst den svensk-finska relationen. Även Baltikum bör kopplas till ett gemensamt övningssamarbete i Norden. En strategi av detta slag visar omvärlden att vi tar det som händer på allvar och att vi drar realistiska slutsatser av detta. Vi har en stor utmaning framför oss. Det får inte uppstå ett säkerhetsvakuum i vår del av norra Europa.


2. ÖB har sagt att när insatsorganisation 2014 fullföljts kan Sverige försvaras mot ett begränsat väpnat angrepp i en specifik del av landet i en vecka, sedan måste utländsk hjälp ha anlänt. Är detta en rimlig målsättning för svensk försvarsförmåga eller bör den förändras? Om svenskt försvar fortsatt ska vara beroende av snabbt internationellt stöd – vem/vilka ska stå för stödet och hur ska stödet garanteras?

– Det är inte rimligt att låta ett eventuellt scenario för hur en konflikt kan se ut styra den försvars- och säkerhetspolitiska debatten. Dessutom är det svårt att förutse hur ett eventuellt konfliktscenario kan se ut. Troligtvis rör en eventuell konflikt fler länder och ett större område än enbart en enskild del av Sverige. Det är därför viktigt att vi fördjupar samverkan i Norden. Sverige och Nato förhandlar just nu om ett värdlandsstöd, Host Nation Support. Finland genomgår en liknande process. Det är först när en konkret konflikt föreligger och i det praktiska förlopp som då pågår som en svensk regering tar ställning till samarbete och stöd till eller från andra.


3. Vad i tidigare fattade försvarsbeslut skulle ni vilja ha ogjort i syfte att ge Försvarsmakten en bättre förmåga att lösa sina uppgifter i framtiden?

– Varje försvarsbeslut är präglad av sin tids säkerhetspolitiska läge. Det är alltid lätt att vara efterklok. Men att lägga den allmänna värnplikten i vila med en ytterst liten majoritet (endast ett fåtal röster) i riksdagen var fel och oansvarigt. Det nya personalförsörjningssystemet är idag inte tillräckligt stabilt. Vi kan också konstatera omfattande brister när det gäller materiel inom försvarsmakten. Ett omfattande arbete krävs för att nu höja den militära förmågan. Vi vänder oss också mot den strategi som den borgerliga regeringen presenterade i mitten av förra mandatperioden dvs att försvaret av Sverige skulle inleds i Afghanistan – ett utifrån och in perspektiv. Vi anser tvärt om att försvaret av Sverige inleds i Sverige. Vi vill tvärt om se ett perspektiv som är inifrån och ut.


4. Försvarsmakten, FOI och Riksrevisionen har redovisat stora ekonomiska obalanser inom försvarsbudgeten för att insatsorganisation 2014 ska kunna intas. Samtidigt har Försvarsberedningen föreslagit budgetökningar de kommande tio åren om totalt 27 mdr kr, vilket är långt under de obalanser som påtalats. Hur avser ni komma till rätta med obalanserna mellan finansieringen av det militära försvaret och dess målsättningar/uppgifter?

– Så snabbt som möjligt måste det ske en kalibrering mellan regeringen och försvarsmakten om hur den reella ekonomin ser ut i förhållande till nuläge och framtida ambitioner. De ekonomiska problemen är stora och komplexa. Det är först när det finns en tydlig gemensam verklighetsuppfattning som det går att åtgärda problemen konstruktivt. Först då kan man börja bygga något för framtiden som också realistiskt sett kan fungera. Önsketänkande och skönmålningar om nuläge och framtid leder inte till något positivt.


5. Sverige lägger idag knappt 1,2 % av BNP respektive 4,7 % av statsbudgeten på det militära försvaret. Vad anser ni är en rimlig nivå? (kan anges i mdr kr)

– Mer pengar måste tillföras försvaret. Vi har föreslagit en ökning av budgeten med 2 miljarder kronor fram till och med 2018. Det ska jämföras med den borgerliga regeringens ambition på endast 1.1 miljarder. Tyvärr tackade regeringspartierna nej till vårt erbjudande att hitta finansiering för 900 miljoner i samband med försvarsberedningens arbete. Problemet är dock att kostnadsökningar, indexeffekter, pågående underbalansering och osäkerheten kring den ekonomiska substansen i så kallade nysatsningar gör det problematiskt att bedöma de egentliga behoven. Försvarets ekonomi kommer troligtvis att vara föremål för återkommande debatt och analys. Vi är inte beredda att ange någon särskild procentandel av BNP som mål för försvarsutgifterna eftersom anslagen måste ställas i relation till de säkerhetspolitiska behoven inte till Sveriges ekonomiska volym. Det viktigaste är nu att vi stärker den militära förmågan.


6. Vad är det starkaste argument för ett NATO-medlemskap?

– Vi vill inte att Sverige ska söka medlemskap av Nato. Se argument nedan (fråga 7).


7. Vad är det starkaste argument mot ett NATO-medlemskap?

– Socialdemokraterna vill upprätthålla den militära alliansfriheten. Vi ser fem huvudskäl:
  1. Sverige är medlem av en politisk allians – EU – som har betydligt fler verktyg till sitt förfogande än Nato när det gäller att möta de nya hoten, till exempel genom handel, bistånd och diplomati. Det kallas ibland EU:s mjuka makt. EU:s solidaritetsklausul är mycket tydlig. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-land och inte heller om ett nordiskt land skulle drabbas. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.
  2. Sverige bör bibehålla sin handlingsfrihet. Som medlemsland i Nato vore det troligt att Sverige skulle utsättas för starka politiska påtryckningar. Vi har till exempel kunnat se hur USA krävde att Nato:s medlemsländer skulle delta militärt i Irak trots att Nato som organisation inte deltog.
  3. Vår militära alliansfrihet ger oss starkare möjlighet och trovärdighet att vara pådrivande i det globala nedrustningsarbetet. Kärnvapenanvändning är fortfarande en del av vissa Natoländers försvarsdoktriner.
  4. Vi bör själva förbehålla oss rätten att utforma storlek och inriktning på vårt försvar baserat på vår egen säkerhetspolitiska bedömning.
  5. Den militära alliansfriheten har ett starkt stöd hos det svenska folket vilket ger vår säkerhetspolitiska hållning stark legitimitet.



8. Ska Sverige delta i en internationell militär insats för att skydda civila undan IS även om någon FN-resolution ej kommer till stånd?

– För alla fredsbevarande operationer som Sverige deltar i ska det finnas ett tydligt folkrättsligt mandat. Ett mandat givet av FN:s säkerhetsråd ska alltid eftersträvas. Detta är angeläget både med hänsyn till folkrättens krav och operationernas legitimitet och säkerhet. Men vid extrema nödsituationer, som utgör hot mot internationell fred och säkerhet men inte medför åtgärder från FN:s säkerhetsråd, kan inte världen stå passiv. Agerandet måste i dessa lägen prövas från fall till fall. Vi har uppmanat FN att agera och inte utesluta militärt våld för att bekämpa IS.


9. Rekryteringen till soldatyrkena går väl, men få stannar den tid som krävs för att Försvarsmakten ska få ihop förmågan och även ekonomin. Vilka åtgärder ska vidtas för att komma till rätta med personalförsörjningen? Hur ställer ni er till att återinföra någon form av värnplikt?

– Vi har vid flera upprepade tillfällen under mandatperioden pekat på bristerna i personalförsörjningen. Vi har drivit på för att främja att fler ska fullfölja sina kontrakt för att motverka soldatavhoppen, markerat svårigheterna att rekrytera deltidsanställda soldater och föreslagit en allmän mönstring. Viktigast är att genom en ökad övningsverksamhet höja den militära förmågan. Dessutom måste system för stimulanser för framtida studier och premier vid avslutad tjänstgöring prövas. Likaså måste soldaternas sociala villkor ägnas stor uppmärksamhet. Vi är dessutom öppna för att utreda en ny form av plikt där den norska modellen med en kombination av professionellt försvar och värnplikt kan vara intressant att studera.


10. Det civila försvaret hamnar ofta i skymundan i debatten, men rustades liksom det militära ner kraftigt under 90- och 00-talen. Hur vill ni förbättra det civila försvaret?

– Vi vill bygga ett civilförsvar som är ett stöd för försvarsmakten i händelse av kris. I försvarsberedningens senaste rapport redogör man för en sådan modell. Det innebär en mycket tydlig ambitionsnivåökning på detta område. Även den civila krisberedskapen måste stärkas vilket också kräver en utvärdering av nuvarande verksamhet. Exempelvis måste erfarenheterna från branden i Västmanland tas tillvara.



Journalistguide till försvars- och säkerhetspolitiken

Det är väldigt bra att försvars- och säkerhetspolitiken får ett litet större utrymme än vanligt i valrörelsen och journalisternas frågor är nu lite mer närgångna än annars. Här kommer några reflektioner kring några teman för er som har att bevaka området i valtider:

1. Vårt regeringsalternativ vill förstärka försvaret

I debatten har den strukturella obalansen försvunnit. FOI bedömer underskottet för personal i den pågående reformen till 1,5-2 Mdr/år. Riksrevisionen anger bristerna för materiel till 3-5 Mdr/år. Först år 2024 vill politiken på pappret avhjälpa detta underskott (5,5 Mdr-nivån), vilket innebär att 2009-försvaret inte kommer att komma på fötter, då det inte kommer att finnas pengar på vägen dit. För säkerhets skull vill politiken dessutom tillföra ytterligare 10 stridsflygplan, en ubåt och bättre luftvärn inom samma ram, något som ytterligare kommer spä på obalansen mellan ambition och resurser.

2. Det är en ”annan Putin” – Under Medvedev var det mycket bättre.

2008 med Medvedev som president provocerade Ryssland fram ett krig med Georgien. Medvedev vägrade komma tillbaka till CFE-fördraget, ett avtal som Försvarsberedningen hade beskrivit som centralt för den europeiska säkerhetsordningen. 2010 uppdaterades en ny militär doktrin och det ursinniga upprustningsprogrammet lades fast med Medvedev vid rodret.

Man ville helt enkelt inte se tecknen eller höra varningarna. Istället försöker man avkräva andra på exakta förutsägelser om förlopp, vilket naturligtvis ingen klarar av.

På samma sätt tror/vill man att Ryssland inte klarar av sitt monumentala upprustningsprogram på 25 % av statsbudgeten. Svag ekonomi och beroende av energipriserna, säger man.

Man vill inte läsa ryska doktriner om krigföring. Ekonomisk krigföring som startar med sanktioner är inget alternativ till krig, det är ett preludium. Ryssland har amorterat av det mesta av sin statsskuld, för landet ser detta som en försvarsåtgärd, medan Väst med mycket stor skuldsättning privat/offentligt och ett obefintligt räntesänkningsutrymme är inte alls rustat för attacker på den finansiella sektorn eller manipulationer av densamma. På samma sätt kommer man att hjälpa till att hålla energipriserna på önskad nivå, där man kan.

Lägg därtill en mycket starkt politiskt stöd för den ryske presidenten på hemmaplan och en mycket högre indifferens i samhället mot påfrestningar och umbäranden, så ser kalkylen annorlunda ut i Kreml.

3. Försvara oss mot vadå?

Vi tror inte att ett annat land ska angripa oss ensidigt. Det heter att vi hanterar kriser och krig ”tillsammans med andra”, fast de andra har inga avtal, planer eller övningar för att hjälpa oss. Det är inte så konstigt, för de har inga resurser för detta heller. De europeiska krigsmakterna har en usel expeditionär förmåga. Det är bara USA som klarar av att projicera militär makt i stor omfattning och på kort tid.

Det finns också en ny invändning mot paradigmet om det osannolika angreppet. När Ryssland genomförde sin övning mot Sverige långfredagen 2013 – vilket annat land övade man mot samtidigt då?

Dessutom har man inte ett försvar för att enbart genomföra krig. En viktig förmåga är storlek och uthållighet för att stå emot militära påtryckningar i form av systematiska kränkningar, något som det finns stora brister i för svensk del.

4. Det är ett nytt läge i Europa

Det finns ingen kritik att rikta mot politiken när det gäller förmågan att erkänna det nya läget efter Rysslands aggression i Ukraina. Men, åtgärderna för det egna försvaret står inte i paritet med insikten alls.

2004 skrev Riksdagen att vi vid allvarlig och varaktig försämring av det säkerhetspoltiska läget skulle ta successiva beslut för att förstärka vår försvarsförmåga. Det har gått sex månader sedan Ukrainakriget startade och sex år sedan Georgien. Det största problemet enligt SvD när det gäller det nya Värdlandsavtalet som väntas inom kort har varit Finansdepartementets motstånd mot moms- och skattefrihet.

Inga beslut om att öka organisationen här och nu har tagits.

5. Vi har ett ”sätt in valfritt superlativ”-försvar

Idag står Gotland utan kvalificerade förband. Svenska armén har en (!) förstärkt bataljon gripbar inom någon vecka för att lösa stridsuppgifter i hela landet. Hälften av Hemvärnet kan lösa sina bevakningsuppgifter och enklare stridsuppgifter. Flottan har inte råd med sin slutövning och endast två av stridsflygdivisionerna har duglighet för kvalificerad strid. Nästan halva organisationen bemannas idag av grundutbildade värnpliktiga som inte är samövade med de frivilliga soldaterna. De får heller inte kallas in annat än vid krig, krigsfara eller utomordentliga förhållanden.

Personalen är fantastisk och Försvarsmakten kan avdela enstaka enheter (plutoner/fartyg/flygplan) för brandbekämpning och andra stöduppgifter på ett bra sätt. Men, vi har inte haft en anmälspliktig övning enligt Wiendokumentet sedan 1993. Försvarsmakten är inte utformad för mer än att möta ett hot i en del av landet, än mindre hejda det, när det är klart.

Till detta kommer ett obefintligt civilförsvar som kan hantera stora störningar i livsmedels- och elförsörjning samt telekommunikationer. Avvecklat. This parrot is dead.

I P4 Västmanland om krisberedskapen

I fredags blev jag intervjuad av Sveriges Radio P4 Västmanland om samhällets krisberedskap vid den stora skogsbranden i Västmanland, med bakgrund av den debattartikel på SVT Opinion och de två blogginlägg jag skrev om detta (Försummade brister kommer surt igenFrivilliga en styrka där staten abdikerat). I inslaget intervjuas även chefen för Försvarets Materielverks enhet för Förråd, Service, Verkstäder som berättar att man hade jour under branden för att kunna bistå med förnödenheten, men att Länsstyrelsen aldrig hörde av sig.

Under eftermiddagen kommer enligt uppgift även ett längre inslag att sändas, där bl.a. Länsstyrelsen kommenterar frågan.

Svensken som blev rysk krigshjälte

Ivar Hallström blev rysk generalmajor, runt halsen bär han ett ryskt storkors (foto ur "Svenskar i krig 1914-45").

Då jag skriver dessa rader har en ny våg av "gröna män" i östra Ukraina just börjat rapporteras och kriget har kanske nått en ny och ännu allvarligare fas. Märkligt nog tänker jag dock nu ta upp en ny roman som tar upp en svensk som blev rysk krigshjälte. Därför att den ger en bakgrund till det nutida Ukrainakriget.

Vladimir Putin dammade i april av namnet Novorossija (Nya Ryssland) och började använda det om (syd)östra Ukraina. Några veckor senare utropade också "folkrepublikerna" Donetsk och Lugansk ett förbund mellan dem, Federationen Nya Ryssland. Vurmen för Novorossija har sedan dess gått i vågor och en del har betraktat den som överspelad. Hur pass viktig är visionen om Novorossija, är den något som Kreml verkligen till varje pris vill se? Konstateras kan i alla fall att ryska statsmedier ännu rapporterar om Novorossija som vore det en existerande eller snart existerande stat.

Senast idag kunde man i den ryska militära TV-kanalen Zvezda se detta inslag om att Ryska vetenskapsakademin (RAN) redan nästa år ska vara klar med en uppenbarligen påkostad bok betitlad Novorossijas historia. Det riktigt anmärkningsvärda är dock vilken tidsperiod den ska omfatta: "från forntiden fram till idag". Att Novorossija upphörde att existera i och med ryska inbördeskriget 1917-1922 ses alltså inte som slutpunkten.

Just 1917 och det efterföljande kriget är favoritämne för överste Igor Strelkov (egentligt efternamn Girkin), den ryske officer som inom några dagar åter ska vara i tjänst för Novorossija, enligt (pro)ryska källor. Senast igår omtalades han som "vår hjälte" av en beundrarinna i rysk militär-TV. Även i väst är Strelkov ett namn men hans fascination för 1917 har få i väst analyserat, eftersom få har läst Strelkovs egna ord om hans syn på krig, här i en hyfsad översättning (se särskilt slutet).

Hur ska man då bilda sig en uppfattning om det krig som inleddes 1917? Det finns flera relevanta faktaböcker men varför inte börja på ett mer lättsamt sätt, för nu finns det en svensk roman i ämnet, Det 19:e Fabergéägget av Claes Ericson som tidigare skrivit boken Oligarkerna. Boken utspelar sig både under ryska inbördeskriget och i det nutida Ryssland och är delvis en deckare. Det är gott om oväntade men högst verkliga anknytningar till Sverige. Exempelvis dyker både svenskättlingen general Vladimir Oskarovitj Kappel och general Ivor Thord-Gray (född i Stockholm som Ivar Thord Hallström) upp i boken. Av alla öden i Svenskar i krig 1914-45 är Thord-Grays/Hallströms onekligen det mest besynnerliga. Efter att ha läst den medryckande Det 19:e Fabergéägget har du ett visst hum om det krig som Putin och andra aktörer i Ryssland ofta refererar till.

Valguide 2014: Vänsterpartiet

Näst i tur i den försvarspolitiska valguiden är Vänsterpartiet som här företräds av Torbjörn Björlund.


1. 2014 har varit säkerhetspolitiskt omtumlande. Hur ser ni på omvärldsutvecklingen och framförallt Sveriges säkerhetspolitiska möjligheter att påverka den? Vad händer vid en ytterligare försämrad utveckling jämfört med idag?

– Utvecklingen i Ryssland är oroande. Vi behöver dock ha djupare analyser av utvecklingen i Ukraina och den konflikten för att kunna dra konsekvenser. Utvecklingen i Ukraina var inte problemfri innan Rysslands annektering av Krim, men det ursäktar inte annekteringen. En analys borde vara att försöka undersöka hur stort stöd Ryssland egentligen har i Krim och i östra Ukraina. Det avgör också fortsättningen av konflikten. Jag ser inget direkt militärt hot mot Sverige i nuläget. Ryssland är upptaget med annat och inget annat land har visat något agg mot Sverige… Däremot kan man fundera på vad Nato-debatten leder till. Vissa länder behöver inte visa tänderna för att få tillgång till vårt territorium.


2. ÖB har sagt att när insatsorganisation 2014 fullföljts kan Sverige försvaras mot ett begränsat väpnat angrepp i en specifik del av landet i en vecka, sedan måste utländsk hjälp ha anlänt. Är detta en rimlig målsättning för svensk försvarsförmåga eller bör den förändras? Om svenskt försvar fortsatt ska vara beroende av snabbt internationellt stöd – vem/vilka ska stå för stödet och hur ska stödet garanteras?

– Vi behöver ha ett Försvar som kan försvara hela landet under något längre tid än en vecka… Ska vi samarbeta ska vi i första hand göra det med de nordiska länderna. Det kan vara både geografiskt begränsat men också t.ex. materialsamarbeten.


3. Vad i tidigare fattade försvarsbeslut skulle ni vilja ha ogjort i syfte att ge Försvarsmakten en bättre förmåga att lösa sina uppgifter i framtiden?

– Personalförsörjningen. Det var ett stort misstag att släppa värnpliktssystemet till förmån för yrkesförsvaret.


4. Försvarsmakten, FOI och Riksrevisionen har redovisat stora ekonomiska obalanser inom försvarsbudgeten för att insatsorganisation 2014 ska kunna intas. Samtidigt har Försvarsberedningen föreslagit budgetökningar de kommande tio åren om totalt 27 mdr kr, vilket är långt under de obalanser som påtalats. Hur avser ni komma till rätta med obalanserna mellan finansieringen av det militära försvaret och dess målsättningar/uppgifter?

– Vi behöver nog föra till mer resurser men också göra omfördelningar. Super-JAS var ett misstag att beställa i det här läget, den blockerar mycket av investeringsbehovet. Kan vi dessutom släppa t.ex. EU:s stridsgrupper så kan vi använda de pengarna till ett bättre eget Försvar. Omfördelningar är viktigt för att få balans i ekonomin.


5. Sverige lägger idag knappt 1,2 % av BNP respektive 4,7 % av statsbudgeten på det militära försvaret. Vad anser ni är en rimlig nivå? (kan anges i mdr kr)

– Omöjligt att säga. Det kan vara en ökning med 0,1-0,2% som är tillräcklig. Det beror som sagt på omfördelningen och ett eventuellt återinförande av ett förbättrat värnpliktssystem.


6. Vad är det starkaste argument för ett NATO-medlemskap?

– [Blankt /Wiseman]


7. Vad är det starkaste argument mot ett NATO-medlemskap?

– Nato är en kärnvapenallians. Den är starkt dominerad av USA. Vi kan hamna i situationer där vi tvingas delta i internationella operationer som är kontraproduktiva till vad vi vill.


8. Ska Sverige delta i en internationell militär insats för att skydda civila undan IS även om någon FN-resolution ej kommer till stånd?

– Vi vill alltid ha en FN-resolution som bas. Det vore märkligt om FN inte stod bakom en sådan insats.


9. Rekryteringen till soldatyrkena går väl, men få stannar den tid som krävs för att Försvarsmakten ska få ihop förmågan och även ekonomin. Vilka åtgärder ska vidtas för att komma till rätta med personalförsörjningen? Hur ställer ni er till att återinföra någon form av värnplikt?

– Vi vill återinföra värnplikten men också förändra den. Total mönstring som ett första steg, sedan möjligheten att välja militär eller ”civil” värnplikt. Vi behöver dock ha möjligheten att plocka ut de som bäst passar för vissa militära befattningar med en pliktlag i ryggen.


10. Det civila försvaret hamnar ofta i skymundan i debatten, men rustades liksom det militära ner kraftigt under 90- och 00-talen. Hur vill ni förbättra det civila försvaret?


– I framtiden kan vi tänka oss en ”civilplikt”. Modifierad så att det finns många vägar att välja. Utbildning inom sjukvård, transporter, livsmedelsförsörjning, biståndsarbete m.m. är exempel på vad den kan innehålla. När och hur det ska införas måste dock utredas först.

Gästinlägg: Han bytte sydvästen mot en båtmössa – välkommen ut Skipper!

Det här inlägget är, och kommer att vara unikt på den här bloggen. Det är första och sannolikt sista gången ett helt inlägg kommer att handla om mig som privatperson, och inte om de frågor jag väljer att skriva om annars, d.v.s försvarsfrågorna.

Jag fick i går kväll ett gästinlägg mailat till mig från en tidigare gästskribent på den här bloggen, nämligen SeaBear. Ett inlägg jag givetvis blev väldigt glad av att läsa. Det är inte varje dag man får ett sådant hyllningsinlägg i mailkorgen. Stort tack för det SeaBear, jag blev verkligen rörd.

Gårdagen var givetvis mycket omtumlande och uppmärksamheten runt det faktum att bloggaren Skipper nu helt plötsligt hade fått ett namn i samband med vår debattartikel i gårdagens DN översteg vida vad jag hade förväntat mig. Det var full trafik på alla sambandsmedel hela dagen. Jag blev utöver alla ryggdunkningar intervjuad av lokaltidningen redan på förmiddagen och finsk media (2) (3) hörde av sig under eftermiddagen, en intervju som Johan Wiktorin tog hand om på ett föredömligt sätt. 

Andra blogginlägg som jag vill uttrycka min uppskattning för är signerade av mina goda vänner Sjätte mannen och Commander. Stort tack till er!

I dag har jag fått väldigt många positiva kommentarer från många av mina kollegor, både på min arbetsplats och från andra delar av Försvarsmakten via mail. Även från personer jag aldrig har träffat. Tack! Ni vet själva vilka ni är. 

I bilen på vägen till jobbet i dag blev jag även intervjuad för SvD räkning av Mikael Holmström. 

Men det som väger tyngst av allt är ändå Marinchefens artikel på Marinbloggen som på något sätt är den slutgiltiga bekräftelsen på att attityderna till öppenhet och debatt inom Försvarsmakten faktiskt är förändrad i grunden. Tack för det Amiral, du är ett föredöme!

Aldrig hade jag trott att det skulle bli sådan uppståndelse för att en enkel örlogskapten, förvisso med en hel del åsikter, klev ut i ljuset från en undanskymd tillvaro på webben.

Nog om detta, och nog om mig som person. I morgon återtar bloggen sin ursprungliga form och därmed också sakfrågorna. Men först gästinlägget från SeaBear. Tack!

/ Skipper

------------------------ 

Flitigt citerad i fikarum och mässar! Doldisen och sanningssägaren som lyft fram marina frågor på ett sätt som många velat men inte vågat eller kunnat.
Vem är det, var finns han? 

Är det flera, kan man verkligen skriva så mycket och så initierat på egen hand? Hur vågar han kritisera som han gör? Nyfiket har alla undrat om det är kamraten bredvid oss, eller någon djupt inne i högkvarteret som vågat ställa saker på sin spets i debatten om vår marin.

Nu står det klart för alla att vår främste marina försvarsbloggare inte bara en piprökande gammal sjöman i sydväst, utan en livs levande örlogskapten vid 3.Sjöstridsflottiljen i Karlskrona. Om han nu kommer gastalta sig genom ett janusansikte (huvud som avbildar två ansikten) eller om han vackert fortsätter sutta på sin pipa det återstår att se.

Spekulationerna har varit många och gissningarna om vem som döljer sig bakom alias Skipper har ofta pekat mot någon centralt placerad, högt uppsatt och med mycket god insikt i Försvarsmakten. Att många fått den bilden är inte så konstigt då det som skrivits på bloggen vittnat om kunskaper både på bredden och på djupet. För att kunna förmedla det som Skipper gjort på sin blogg, kan man inte bara haspla ur sig enkla tyckanden, man måste vara väl inläst på vad som beslutas och processas inom Försvarsmakten, högt som lågt, men även politiska processer och beslut (och ickebeslut!). För att bli tillräckligt initierad och kunna skriva med sådan trovärdighet, krävs ett enormt engagemang, vilket man knappast tror är möjligt vid sidan av ett annat arbete. Det är synnerligen imponerande!

Fyllt viktiga funktioner med sitt bloggande

Skipper har genom sitt bloggande och twittrande fyllt flera funktioner. Den tydligaste har väl varit att föra en konstruktiv debatt kring vår marina förmåga mot såväl politiker som försvarsmaktsföreträdare. Men han har bidragit med mycket mer än så!

Skipper har genom sitt bloggande också öppnat upp debatten bland oss övriga försvarsanställda, han lyfter fram sådant som sedan flitigt diskuteras vidare på mässar, bryggor och gångbord. Skipper har bidragit till att skapa en större transparens i Försvarsmakten, där han skrivit så initierat att man från myndighetens sida oundgängligen måste bemöta och besvara hans påståenden. Det är ju så, att om ingen vänder på stenen är det få som undrar vad som finns under den, och ingen behöver heller stå till svars eller bemöta det. Jag vill mena att Skipper med övriga försvarsbloggare faktiskt är de som fått Försvarsmaktens vision om öppenhet att gå från tomt prat till verklighet. För detta är de värda myndighetens stora tack!

Sist men inte minst har det varit mycket lärorikt att läsa bloggen. Jag tror det är många som idag har en helt annan förståelse för hur politiska beslut påverkar oss, och vad konsekvenserna av Försvarsmaktens prioriteringar innebär. Skipper har förmågan att sammanfatta det komplexa och omfattande för att sedan förmedla det på ett sakligt och enkelt sätt. Detta gör att många i organisationen idag är betydligt mer upplysta än de tidigare var!

Respekt i offentlighetens ljus

Att Skipper nu väljer att träda fram har jag all respekt för och jag inbillar mig att den märkliga känslan av att hela tiden vara omtalad och citerad är påfrestande. Att skriva om sin arbetsgivare, sin arbetsplats och i vissa fall arbetskamrater, för att sedan gå till jobbet för att höra reaktionerna kan säkert vara roande, men naturligtvis också skrämmande. Även om den stora merparten är positiv, så finns ju de som anser att Skipper bara vill förmedla problem, är bakåtsträvande och vill stimulera oss till kalla kriget tankar. Men de flesta av oss, omskrivna eller inte, är tacksamma för det jobb Skipper gjort för den marina debatten!

Skipper är nu så pass etablerad att han med stort förtroende kan ta debatten även i offentlighet utan att riskera bli bortsorterad för att han ”bara” är örlogskapten. Skipper har jobbat upp den respekt han behöver och förtjänar, nu är det bara önska lycka till och hoppas genomslagskraften blir ännu större!

Jag hoppas att Skippers offentliggörande nu möts med respekt från företrädare och kollegor inom Försvarmakten, och inte döms för att ibland vågat vara obekväm och ärlig. Jag är tämligen övertygad att han kommer få den reaktion han förtjänar, såsom ryggdunkande kollegor, beröm från chefer och en och annan politiker som skruvar lite på sig.

Avslutningsvis

Skipper, du är en krigare! Ditt vapen har varit det skrivna ordet med en till synes outtömlig arsenal. Ditt vapen har i det här fallet haft stor påverkan på debatten om vårt försvar i allmänhet, och vår marin i synnerhet. Vi är många som hoppas du fortsätter vara en lika aktiv debattör, opinionsbildare och utbildare som du hittills varit. Fortsätt med din spetsiga och konstruktiva argumentation i kriget för en bättre marin! Men det vet jag att du gör Niklas, sjökrigare som du är!

En flottist krigar ju normalt inte i sydväst, vilket Skipper syns göra. Men är du en lika duglig krigare i båtmössa finns det ju hopp om vår försvarsförmåga…

Tack Niklas för ditt viktiga bidrag till den marina debatten!

/SeaBear

(Jag har förstått att du också fått äran att bli fartygschef, Grattis! Har dessvärre ingen egen båt, men ställer gärna upp som rotepuling i debatten )

Valguide 2014: Piratpartiet


Tredje parti ut i valguiden är Piratpartiet via Henrik Brändén.


1. 2014 har varit säkerhetspolitiskt omtumlande. Hur ser ni på omvärldsutvecklingen och framförallt Sveriges säkerhetspolitiska möjligheter att påverka den? Vad händer vid en ytterligare försämrad utveckling jämfört med idag?

– Vi är mycket oroade, dels för att risken för krig ökat i både EUs och vårt eget närområde, dels för att internationell oro, krigsrisk och aggressiva terrornätverk erfarenhetsmässigt använts för att övertyga befolkningar att acceptera inträngande massövervakning och andra inskränkningar i grundläggande demokratiska fri- och rättigheter. Piratpartiet vill satsa mer på försvaret samtidigt som vi tänker fortsätta kämpa mot övervakning och för grundläggande demokratiska fri- och rättigheter för alla - även dem som kommer från terrordrabbade länder.


2. ÖB har sagt att när insatsorganisation 2014 fullföljts kan Sverige försvaras mot ett begränsat väpnat angrepp i en specifik del av landet i en vecka, sedan måste utländsk hjälp ha anlänt. Är detta en rimlig målsättning för svensk försvarsförmåga eller bör den förändras? Om svenskt försvar fortsatt ska vara beroende av snabbt internationellt stöd – vem/vilka ska stå för stödet och hur ska stödet garanteras?

– Nej, det är inte en rimlig målsättning. Piratpartiet anser att det är viktigt att vi är så oberoende som möjligt av supermakterna, så att vi till exempel kan stå emot krav från dem om övervakning, signalspaning och olaglig utlämning av utpekade terrorister.


3. Vad i tidigare fattade försvarsbeslut skulle ni vilja ha ogjort i syfte att ge Försvarsmakten en bättre förmåga att lösa sina uppgifter i framtiden?

– Vi anser att försvaret både ska kunna avskräcka en potentiell angripare, kunna förvara oss vid ett eventuellt angrepp och skydda civilbefolkningen. Det är uppenbart att det kan behövas ökade försvarsanslag för att förverkliga de målen. Eftersom Piratpartiet inte suttit med i riksdag, försvarsutskott och försvarsberedning och så gott som helt bygger på ideellt arbete har vi tyvärr inte kunnat bevaka alla politikområden i sådan detalj att vi kan ge ett mer detaljerat svar på den frågan.


4. Försvarsmakten, FOI och Riksrevisionen har redovisat stora ekonomiska obalanser inom försvarsbudgeten för att insatsorganisation 2014 ska kunna intas. Samtidigt har Försvarsberedningen föreslagit budgetökningar de kommande tio åren om totalt 27 mdr kr, vilket är långt under de obalanser som påtalats. Hur avser ni komma till rätta med obalanserna mellan finansieringen av det militära försvaret och dess målsättningar/uppgifter?

– Se svaret på föregående fråga


5. Sverige lägger idag knappt 1,2 % av BNP respektive 4,7 % av statsbudgeten på det militära försvaret. Vad anser ni är en rimlig nivå? (kan anges i mdr kr)

– Eftersom Piratpartiet inte sitter med i riksdagen har vi inte tillgång till de resurser som behövs för att upprätta ett eget budgetförslag där vi väger alla olika budgetposter mot varandra. Försvaret är dock - tillsammans med utbildning och kultur - en av blott en handfull statliga verksamheter vi tydligt hävdar måste förstärkas.


6. Vad är det starkaste argument *för* ett NATO-medlemskap?

– Det skulle antagligen vara att man kan få mer försvar för en lägre kostnad genom att helt integreras i NATO.


7. Vad är det starkaste argument *mot* ett NATO-medlemskap?

– Att vi riskerar förlora mycket av vår självständighet, och får svårare att stå emot krav från allierade om massövervakning, spionage på kabeltrafik som går genom landet, extrajuridiciella utlämningar av terrorutpekade, och liknande.


8. Ska Sverige delta i en internationell militär insats för att skydda
civila undan IS även om någon FN-resolution ej kommer till stånd?

– Vi är mycket tveksamma till att Sverige ska delta i insatser som inte sanktionerats av säkerhetsrådet, men samtidigt sätter vi försvaret av mänskliga rättigheter och religionsfrihet högt. När dessa kränks på ett så flagrant sätt av en rörelse som inte respekterar krigets lagar kan det vara befogat att delta i insatser om dessa i sin helhet - inte bara Sveriges bidrag - handlar om att skydda civilbefolkning.


9. Rekryteringen till soldatyrkena går väl, men få stannar den tid som krävs för att Försvarsmakten ska få ihop förmågan och även ekonomin. Vilka åtgärder ska vidtas för att komma till rätta med personalförsörjningen? Hur ställer ni er till att återinföra någon form av värnplikt?

– Detta är en fråga vi inte hunnit ta ställning till.


10. Det civila försvaret hamnar ofta i skymundan i debatten, men rustades liksom det militära ner kraftigt under 90- och 00-talen. Hur vill ni förbättra det civila försvaret?

– Det grundläggande syftet med ett försvar är att värna människors liv och hälsa och försvara grundläggande demokratiska värden. Civilförsvaret får därför inte ses som något litet tillägg till det militära försvaret, utan är en väsentlig del av försvarspolitiken. Ett starkare civilförsvar behövs både för att kunna hantera framtida händelser som översvämningar och skogsbränder, och för att skydda civilbefolkningen ifall det blir krig här. Civilförsvaret behöver därför rustas upp.

Försvara mot vadå?

Reflektion

"Försvara mot vadå? Vi upplever inte att vi har en aggressiv makt som ensidigt försöker anfalla och ta Svensk mark", så svarade Sveriges Statsminister Fredrik Reinfeldt den 21/8-14 i Sveriges televisions (Svt) Valstudio på Anna Hedenmos fråga om hur många dagarmer Försvarsmakten bör kunna försvara Sverige med Alliansens planerade satsningar. I samma intervju säger även Reinfeldt att man "Tar in en försämring av den säkerhetspolitiska miljön".

I sig har Statsministern rätt, det kommer aldrig vara en part som ensidigt genomför ett angrepp mot Sverige, det var det aldrig ens tal om under det kalla kriget. Ett väpnat angrepp mot Sverige kommer alltid ingå i en större konflikt, däremot kan ett angrepp ske före en större konflikt, varvid man bör kunna tala om ett ensidigt angrepp, men detta inlägg handlar inte om semantik kring begreppet angrepp. Detta inlägg handlar om att Statsministern tydligen inte hörsammat vad Säkerhetspolisen (SÄPO) gick ut med för information under våren 2014 och varför vi har ett försvar.

Det var i April 2014, som SÄPO vid dess årsredovisning av dess verksamhet, offentligt förklarade för en samlad mängd journalister att Ryssland genomför krigsförberedelser mot Sverige. Observera ordvalet, krigsförberedelser, från en statlig myndighet som arbetar med att skydda Sverige mot externa och interna hot. Innan en statlig myndighet i dagens samhälle använder ett sådant ordval, så skall man ha substantiella bevis, det är alltså inte tal om indiciekedjor som under 1980-talets ubåtsjakter, utan vad man brukar benämna "hard facts". Just detta har jag i ett flertal inlägg beskrivit att SÄPO offentliggjort, tyvärr verkar inte media förstått innebörden av vad de egentligen sade och vilken kioskvältare detta ordval egentligen är/var.

Med detta i bakhuvudet, har jag riktigt svårt att se hur Rikets statsminister kan komma med ett sådant uttalande som "Försvara mot vadå?". Det är ju inte så att han kan ha undgått den offentliga rapporteringen i detta och det är ju inte så att de hemligaorienteringarna kan ha undgått hans nivå. Det blir inget annat än en total idiotförklaring av de som arbetar med underrättelse- och säkerhetstjänst, från statsledningens sida. Man har inte ens förstått innebörden av de orienteringar man får och man kan inte koppla samman det med varför vi dels bör ha ett försvar dels vad de i nuläget bör inriktas mot. Men låt mig förklara, om en annan nation genomför krigsförberedelser mot Sverige så bör man inrikta sitt försvar mot att kunna möta upp dessa krigsförberedelser. Man kör inte huvudet ned i sanden likt strutsen, för då har man de facto i praktiken lämnat "dörren" öppen. Likväl blir det mycket ihåligt att säga att vi måste bli bättre på att hävda territoriell integritet, det möter inte upp krigsförberedelser, det gör enbart ett försvar som är inriktat på att just försvara landet.

Den optimala Försvarsmakten har en förmåga och organisation som är direkt krigsavhållande, vad menas med det undrar säkert många? En krigsavhållande effekt är att organisationen är så pass stor och så pass välövad samt har kvalitativ utrustning som gör att en motståndare undviker en konflikt, i grunden handlar det om vad man brukar säga "det kostar mer än det smakar". Då har egentligen Försvarsmakten fyllt sitt syfte, ingen vill ha ett krig, kan det undvikas genom att ens Försvarsmakt genom sin blotta existens förhindrar det så vinner alla på det i längden. Då tänker säkert det vetgirige, ja men vi kan aldrig vinna över Ryssland, det handlar inte om att vinna, har man tillräcklig mängd med styrkor som har modern teknik så behöver det inte innebära en återgång till 800,000 man med vapen som under kalla kriget, allt bygger på styrkeförhållanden och om vi sätter det i perspektivet Ryssland som alla alltid använder, så är det inte så att samtliga delar av Rysslands väpnade styrkor sätts in mot Sverige.

Jag blir då återigen ytterst förvånad över Statsministerns uttalande "Försvara mot vadå?", Statsministern bör ha en sådan Försvars- och Säkerhetspolitisk bakgrund att han kan sätta in Försvarsmakten i den ovanstående kontexten, krigsavhållande, vilket i grunden är vad som bör vara dimensionerande för vår Försvarsmakt, sen vad som är normerande, dvs vilken motståndare det är vi övar mot är något helt annat och den ändras över tiden, bara för att vi inte hade ett hot under 2000-talet, så innebär det inte att man kan rusta ned, historiskt har världen haft avspänningar och konflikter om vart annat, vilket även bör vara ett riktmärke för varför man har en Försvarsmakt, dvs se till empirisk fakta, krig har funnits sedan mänsklighetens begynnelse och de lär finnas långt efter våra generationer som läser detta inlägg har gått vidare.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Svt 1(Svenska)
SR 1(Svenska)
SvD 1(Svenska)

En försvarspolitik fast i år 2004

Baltiska kedjan, 23 augusti 1989. 2 miljoner invånare i de av Sovjetunionen annekterade Estland, Lettland och Lituaen bildar en 600 km lång mänsklig kedja för att manifestera för frihet. En frihet man 2 år senare erhöll, men som nu riskerar att snart vara borta


Baltikum är det nya Berlin.

Så sammanfattar den brittiske journalisten och författaren Edward Lucas det nya säkerhetspolitiska läget i Europa i en artikel i Politico (mycket läsvärd). Lucas har helt rätt. I det nya Europa med dess växande spänningar mellan EU/USA på ena sidan och Ryssland på den andra finns endast ett område där EU och NATO har en direkt landgräns mot Ryssland och det är i Baltikum. Sålunda har även Östersjöns strategiska betydelse ökat flerfaldigt. Som Lucas påpekar måste nu Europa och USA nu inskärpa i Ryssland att Baltikum ej kommer att överges och att även lågintensiva ryska aktioner mot Baltikum kommer att betraktas som ett anfall mot NATO. Det finns en direkt parallell till detta i president Kennedys berömda tal i Berlin (Ich bin ein Berliner), som bidrog till den sovjetiska tron att en väpnad aktion mot Västberlin skulle utlösa ett kärnvapenkrig. Som tur var synades aldrig den handen.

Frågan är nämligen hur beredda länder i framförallt Sydeuropa är att ställa upp för Baltikum. Redan idag drabbar de ryska motsanktionerna det ständigt lika besvärliga europeiska jordbruket och i flera länder har bönder därför protesterat mot EU:s sanktioner mot Ryssland. I Tjeckien, Slovakien och Ungern har man från regeringshåll uttryckt ogillande mot EU:s sanktioner. Serbien, på väg mot EU, har meddelat att landet aldrig kommer att införa sanktioner mot vänlandet Ryssland. Bilden av ett EU splittrat i hur man ska behandla Ryssland är därmed tydlig, vilket är lika tacksamt för Putin som det är oroande för Baltikum.




På efterkälken
Den svenska försvarspolitiken har inte hängt med i den utveckling som skett i Europa sedan 2008 och Georgienkriget. Tecknen på det Rysslands politiska förändring och den massiva ryska upprustningen har varit många utan att några större åtgärder vidtagits. En av förklaringarna kom under SVT:s utfrågning av statsminister Fredrik Reinfeldt i torsdags kväll.


"Jag har att väga många saker hur Sverige ska förhålla sig till sina grannar. Jag har suttit med några av de 400 företag som finns på plats i Ryssland och som ju ser, eller hoppades i alla fall för en tid sedan på ett annat Ryssland, mer i kontakt med sin omvärld."


Den bild som redovisats av av de militära underrättelseorganen, Totalförsvarets Forskningsinstitut med flera, har alltså statsministern inte brytt sig om utan istället hellre lyssnat till svenska företag som verkar i Ryssland och deras bild av situationen. Den bilden har uppenbarligen varit mycket mer positiv och därför tacksammare att ta till sig, vilket bidrar till att förklara varför så lite hänt i den moderata försvarspolitiken. Statsministern är därmed ytterligare ett exempel på vad som händer när man drabbas av konfirmationsbias. Bekymrande nog verkar insikten ändå inte ha infunnit sig att ”nu är det allvar”, eftersom de ”satsningar” på försvaret som regeringen har presenterat börjar falla ut i pengar först om 4 år för att kulminera 6 år senare då försvarsbudgeten ska ha ökat med 5,5 mdr kr i förhållande till nuvarande nivå. Det är alltså en åtgärd som inte ger den minsta effekt idag eller under kommande mandatperiod och därför lika lätt kan annulleras.

Se gärna hela den utfrågningen av statsministern i försvars- och säkerhetspolitik (1.14 – 1.19). Det är många märkliga svar. T ex verkar Reinfeldt vara den ende som inte trott att Putin inte skulle återinträda som president efter Medvedev.

En annan fråga som ställdes till statsministern, rörde det besked ÖB Sverker Göranson lämnade nyåret 2013 att Försvarsmakten vid intagen insatsorganisation 2014 endast kommer att kunna försvara en specifik del av landet i en vecka mot ett begränsat väpnat angrepp. Därefter måste utländsk militär hjälp ha nått Sverige. Det var ett besked som förvånade många när det levererades och som än idag väcker en hel del uppseende – hur kunde det bli så här? Tyvärr har väldigt få insett att detta ”en-veckasförsvar” inte är aktuellt idag utan först när insatsorganisationen verkligen intagits, där prognoserna idag talar om någonstans år 2020-2023 – om statsmakterna skjuter till det 70-tal miljarder kr som just nu saknas för detta. Med andra ord, mycket långt ifrån den ”satsning” som regeringen presenterat under våren som därtill är en utökad ambition jämfört med den insatsorganisation 2014 som beslutades av riksdagen 2009. Statsministern viftade bort frågan om en-veckasförsvaret med motfrågan ”försvar mot vad?”, varvid man kan fundera på varför vi överhuvudtaget har en försvarsmakt i Sverige.


Försvarsbeslutet 2004
Hur kunde det då bli så att Sverige först på 2020-talet ska kunna ha ett försvar mot ett begränsat väpnat angrepp? Svaret står att finna i försvarsbeslutet 2004, vilket ytterst var en produkt av regeringssamarbetet mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Efter valet 2002 vidtog ett omfattande kompromissarbete mellan dessa partier när Socialdemokraterna skulle säkra stöd för att kunna fortsätta regera i minoritet. Av de 121 punkter som förhandlades, avhandlade en försvaret där överenskommelsen var en bantning av försvarsbudgeten med 6 mdr kr årligen. Till slut blev det dock bara 3 mdr kr som kom att utgöra reduktionen i det följande försvarsbeslutet.


Försvarsmakten fick inför försvarsbeslutet i uppgift att redovisa konsekvenserna av fyra olika anslagsnivåer (+3, ±0, -3 och -6 mdr kr/årligen). Då den ekonomiska situationen efter försvarsbeslutet 2000 redan var mycket allvarlig skulle även +3 mdr kr innebära en omfattande reduktion av försvaret. I riktlinjerna ingick också en fullständig ominriktning av försvaret mot att huvudsakligen genomföra internationella insatser och till mindre del ha förmåga att hävda territoriell integritet (incidentberedskap med mera). Uppgiften att kunna försvara landet mot ett väpnat angrepp utgick då situationen ej ansågs kunna uppstå under det som brukar kallas ”överskådlig tid”.

Inför försvarsbeslutet redovisade Försvarsmakten i sitt budgetunderlag för 2005 konsekvenserna av de fyra olika finansieringsalternativen. Detta är av mycket stort intresse för dagens situation i försvaret, då dagens organisation är densamma som den som beslutades i försvarsbeslutet 2004 och följaktligen lider av de konsekvenser som då redovisades. Så här skrev Försvarsmakten avseende nivån -3 mdr kr:

"Samtliga planeringsalternativ bygger på förmåga att hävda den territoriella integriteten som är avvägd relativt det rådande omvärldsläget. I planeringsalternativ minus 3 är dock kapaciteten begränsad att verka i flera geografiska områden samtidigt. Denna begränsning finns i än högre utsträckning i planeringsalternativ minus 6."

Vi ser alltså redan här i sammanfattningen att en konsekvens av den kraftigt minskade numerären var att redan den begränsade uppgiften att hävda territoriell integritet (jämför incidentberedskap) innebar att insatsorganisationen skulle ha svårt att verka på flera platser samtidigt.

Vidare kan man under den särskilda redovisningen för -3 mdr kr läsa följande om den nationella förmågan (min understrykning):

"Försvarsmakten skall upprätthålla och utveckla grundläggande kompetens för och förmåga till väpnad strid i samordnade operationer i prioriterade områden och miljöer, samt anpassa personell och materiell kvalitet i förbanden inom ramen för principerna för differentierad beredskap1. Detta ger Försvarsmakten förutsättningar att i händelse av ett försämrat omvärldsläge och efter successiva beslut av statsmakterna kunna utveckla den operativa förmågan att, med begränsningar i uthållighet, möta operationer av begränsad omfattning i ett område."

Under avsnittet där man utvecklar förmågan att på 10 års sikt, d.v.s. bortom 2014, hantera ett väpnat angrepp mot Sverige finner man ytterligare förtydliganden:

"I planeringsalternativ minus 3 miljarder kronor avvecklas flera moderna förband, som mycket väl skulle kunna vara till nytta i framtiden.
Sammantaget medger resurserna möjlighet att verka i ett begränsat område, för att där uppnå förutsättningar att kunna nå gynnsamt avgörande."


Här ser vi alltså svart på vitt att situationen med det en-veckasförsvar som omtalades av ÖB är just det försvar som Försvarsmakten redovisade som konsekvens för just det handlingsalternativ som sedermera beslutades av riksdagen. Vidare finns många av de allvarliga konsekvenser och oförmågor som det svenska försvaret dras med idag och som många politiker ställer sig oförstående till, redovisade med all önskvärd tydlighet.


Historien slutar dock inte där. Den försvarsmaktsorganisation som beslutades 2004 har sedan dess reducerats då t.ex. antalet artilleribataljoner, säkerhetsbataljoner och mekaniserade bataljoner har minskats. Likaså har den personella numerären inom flera förband minskats avsevärt. Finansminister Anders Borgs utspel i Almedalen 2007 medförde att försvarsbudgeten sedan kom att närma sig det som inför försvarsbeslutet 2004 benämndes alternativ -6 mdr kr, det vill säga den nivå som till och med Miljöpartiet slutligen sett som orealistisk. Under 2008 planerades därför ytterligare förbandsnedläggningar. Dessa kom dock att ställas in som ett resultat av Georgienkriget. Några ekonomiska tillskott för att kompensera för de uteblivna förbandsnedläggningarna gjordes dock inte. Däremot höjde regeringen ambitionen för försvaret rejält genom att beordra att samma organisation som beslutats i försvarsbeslutet 2004 med syfte att enbart genomföra internationella insatser, nu även skulle ha uppdraget att försvara Sverige.


Fast i år 2004
Det ovanstående visar var Sverige står idag avseende försvar. Tecknen har varit många på en allt mer instabil omvärldsutveckling i Europa och Sveriges absoluta omvärldsområde. Hittills har dock inte ett enda av de ”successiva beslut” som omnämns i Försvarsmaktens budgetunderlag för 2005, eller i propositionen för försvarsbeslutet 2004, fattats och som situationen just nu ser ut kan det första tas till våren för att påbörja en effekt från 2018. Med andra ord – fyra år efter att vi började bevittna ett nytt mellanstatligt krig i Europa.

Häromdagen fattade det danska Folketinget beslut om att Danmark ska delta i NATO:s robotförsvar. Visserligen bara med sensorer placerade på fartyg och inte som bas för robotar, men detta kommer ändå att kraftigt höja insatserna i Östersjöområdet. Ryssland har sedan länge varit tydligt med att man kommer att bemöta robotförsvaret med frambasering av Iskanderrobotar, vilket ytterligare talar för en basering av dessa i Kaliningrad. Baltikum är något av en militär munsbit för Ryssland och det är i ljuset av det vi ska se den ökade amerikanska närvaron där, ämnad att avskräcka från ett angrepp. Den ryska övningen Zapad (Väst) 2009 innebar ett scenario där man övade ett angrepp på Baltikum. Övningen fick NATO att återuppta sin försvarsplanering och att påbörja en krisplanering i händelse av ett ryskt angrepp på Baltikum. Sveriges roll i detta scenario är omfattande, framförallt till följd av Gotlands läge, men vad gäller södra Sverige, samt svenskt territorialvatten och luftrum. Enligt Edward Lucas ingår också bruk av det sistnämnda i NATO:s planering, varvid man utan tvivel kan sluta sig till att dessa områden också ingår i rysk planering för att just hindra NATO:s handlingsfrihet. Ur Deception (2012):

"NATO contingency plans now for the first time include the Baltic States, involving the use of Swedish airspace and Polish troops."

Hösten 2013 hölls en ny Zapad-övning i Östersjöområdet och landytorna närmast Baltikum. I veckan publicerades en finsk rapport som bl.a. avslöjar att övningen i själva verket var flera gånger större än den låga numerär som föranmälts till OSSE. Att Ryssland tillmäter Östersjöområdet stort militärt intresse går inte att ta miste på. Om två veckor hålls NATO:s toppmöte i Wales, där en av huvudfrågorna kommer att vara just förstärkning av Baltikum och Polen och permanent basering av NATO-stridskrafter i dessa länder. Aktioner föder motreaktioner och vad det ryska svaret blir återstår att se.


Medan den säkerhetspolitiska dansens virvlar blir allt snabbare i vårt absoluta närområde, tvingas man dock tyvärr konstatera att svensk försvarspolitik fortsatt sitter fast i år 2004. Mycket lite pekar på att någon förändring står för dörren. Ett misstag som kan få allvarliga konsekvenser när den Europas säkerhetspolitiska brännpunkt numera är lokaliserad till vår bakgård – vare sig vi vill det eller inte. Dagens Nyheters debattsida skriver jag därför idag tillsammans Johan Wiktorin och Niklas Wiklund (tidigare endast känd som Skipper) om behovet av att stärka den svenska försvarsförmågan på riktigt och hur detta kan åstadkommas.



För den som vill läsa mer om försvarsbeslutet 2004 och den svenska försvarsreformen som ledde till att det svenska försvaret var helt fokuserat på internationella insatser, skrev jag under våren en i uppsats på kandidatnivå vid Försvarshögskolan där jag identifierade drivkrafterna bakom den svenska försvarsreformen åren 1994-2004.

Försvarsdebatten kliver fram ur skuggorna, så även Skipper



Med anledning av att Ukraina i dag firar landets självständighetsdag efter Sovjetunionens fall så skriver jag en debattartikel tillsammans med mina goda vänner Carl ”Wiseman” Bergqvist och Johan Wiktorin på DN debatt (söndag 24/8). Ett debattinlägg som ska betraktas i skenet av att Ryssland annekterat delar av Ukraina och hotar sina grannar. Vi hoppas att artikeln ska bidra till eftertanke i den försvars- och säkerhetspolitiska debatten och ger dessutom ett antal förslag på konkreta åtgärder som vi anser bör genomföras snarast för att återskapa trovärdigheten för svensk försvars- och säkerhetspolitik.

Men för min egen del så innebär debattinlägget även att jag efter noggrant övervägande efter fyra år av bloggande under pseudonym, har fattat ett beslut att skriva under debattartikeln i DN med både namn och bild. Ett beslut som jag tog tidigt i somras när idén om att vi skulle skriva detta tillsammans började konkretiseras. Således kan därmed även fyra års spekulationer runt vem som ligger bakom den här bloggen nu läggas till handlingarna.

Att skriva under pseudonym har definitivt haft sina förtjänster. Jag har sedan starten av denna blogg publicerat cirka 550 blogginlägg, inklusive ett antal eminenta gästinlägg. Totalt har 1,7 miljoner besök registrerats till dags datum. Jag är övertygad om att det har varit av godo att dessa inlägg i den allt mer intensiva försvarsdebatten har värderats för sitt innehåll i stället för att värderats mot vem som har varit författare. I dag har den förtjänsten i stort sett spelat ut sin roll då bloggen numera är etablerad och besöksstatistiken under vissa dagar uppgår till 10.000 besökare per dag. Grunden är därmed lagd och bloggen har utvecklats till en bra plattform för fortsatt debatt där media och politiker numera är frekventa besökare.

En annan aspekt som i dag utgör ett incitament för att gå ut i offentlighetens ljus är att acceptansen för att som försvarsmaktsanställd tycka till i frågor om just försvaret har förändrats till det bättre under de senaste åren. Det beror till stor del på en positiv attitydförändring hos chefer i Försvarsmakten, även om det enligt mina källor tyvärr fortfarande finns en del skrämmande exempel kvar. Ska man nämna någon enskild individ som gått i spetsen för att ledstjärnan ÖRA (Öppenhet, Resultat, Ansvar) har omsatts till praktiskt handlande så är det informationsdirektör Erik Lagersten. Han har alltid uppmuntrat till debatt och försvarsbloggande även om vi långt i från alltid har varit överens i sakfrågorna.

Men har det då funnits några problem med att uttrycka sin åsikt som anställd i Försvarsmakten, eller är det bara grundlösa påståenden? Ja, det finns flera exempel på att det tidigare har varit problematiskt. För 10 år sedan skrev ett antal officerare en debattartikel i Dagens Nyheter om bristen på visioner samt felaktig hantering av materielanskaffningen. Något som då renderade i följande ställningstagande när en general skrev till en annan.

"Man kan ju inte 'sparka' dem men jag erkänner att jag personligen tycker att de ska överväga sitt ansvar?"  
 
Reaktionerna från de berörda officerarna som skrev debattinlägget lät dock inte vänta på sig.
- Jag är oerhört frustrerad och störd och jävligt irriterad över att någon kan ifrågasätta min lojalitet. En god soldat anmäler om något inte är som det ska och det är vad jag har gjort, säger Emanuelson. 
Han säger också att det blivit mycket lägre i tak inom försvaret i dag. Och han får medhåll av Gustaf Welin, generallöjtnant och tidigare militärbefälhavare i gamla milo Syd.
- Det var betydligt högre i tak tidigare, de verkar nästan desperata, säger Welin.
- Efter denna händelse så har det mest varit pensionerade officerare som har varit aktiva i debatten av begripliga skäl.

Att det därefter mest har varit pensionerade officerare som tagit bladet från munnen har vi fått många bevis för. Men det är å andra sidan bättre att pensionärerna tycker till än att ingen gör det. År 2007 skrev sex pensionerade marinchefer ett brev till företrädarna för alliansregeringen där de varnade regeringen för att omvärldsläget snabbt skulle kunna förändras, och därmed att regeringens valda väg med underfinansiering skulle kunna riskera rikets säkerhet. När man läser artikeln i dag inser man att alla deras farhågor har slagit in.

En tredje och nog så viktig anledning till mitt beslut är att jag varit begränsad till att använda min egen blogg för att föra fram mina synpunkter på sakernas tillstånd. Ett exempel på vad man inte kan göra som anonym skribent är att skriva debattartiklar i Dagens Nyheter och på andra etablerade debattplatser, vilket givetvis ger en helt annan spridning än vad denna blogg kan erbjuda. Jag har även fått andra erbjudanden som jag fått tacka nej till p.g.a. att jag skrivit anonymt.


Men vad har varit drivkraften för mitt skrivande är det säkert många som undrar?

När jag startade bloggen en oktoberkväll 2010 så var det framför allt för att jag inte kände igen mig i de beskrivningar av försvaret som förmedlades från politisk sida, och inte heller från Försvarsmaktens då mycket centraliserade kommunikationskanaler. Det fanns då ett mindre antal fristående försvarsbloggar, då som nu med Wiseman i spetsen, dock utan samma genomslagskraft som i dag. Det jag saknade då var någon som belyste de rent marina frågorna men även de allmänna frågorna ur ett marint perspektiv. Men varför vänta på att någon annan ska göra jobbet när man kan göra det själv, och därmed var denna blogg född.

En annan drivkraft har varit att jag haft mycket svårt att förlika mig med det faktum att det nationella försvaret mer eller mindre försvann ut med badvattnet i samband med försvarsbesluten 2000 och 2004 och att det inträdde någon typ av ”groupthink” där man inom stora delar av Försvarsmakten var överens om att det försvar vi hade var fullkomligt odugligt. Dåvarande ÖB Håkan Syrén uttalade att allt nu skulle ställas om mot att kunna verka internationellt, d.v.s bedriva polisiär verksamhet utanför Sveriges gränser, och att det enda rätta. Det som inte passade in i det nya internationella försvaret skulle bort. Det här innebar att alla försvarsgrenar och förband tvingades att hitta nya identiteter och roller i syfte att motivera sin existens.

Jag har alltid haft svårt att förlika mig med tanken att ett försvar i första hand ska anpassas för att kunna verka på andra platser än i Sverige? Redan 2004 var jag av uppfattningen att denna omställning skulle komma att bli förödande för vår försvarsförmåga. För att ta ett exempel ur verkligheten så lade man inom Marinen flera år tid och kraft på att korvetter skulle bestyckas med tunga kulsprutor i syfte att kunna verka mot pirater och terrorister. Det var i sak kanske inte fel där och då, men problemet var att man samtidigt glömde bort oerhört många andra saker som utgör grunden för att kunna möta en kvalificerad högteknologisk motståndare. Att via bloggen påtala vikten av att Försvarsmaktens existens och dimensionering borde grundas på just förmåga till kvalificerad väpnad strid har därmed varit en av de stora drivkrafterna. I dag har jag det tveksamma nöjet att konstatera att min oro för 10 år sedan var högst befogad, för nu ropar ånyo alla efter det nationella försvaret p.g.a. det kraftfullt försämrade omvärldsläget. Det positiva i sammanhanget är att Försvarsmaktens personal på alla nivåer nu gör stora insatser för att återta denna förmåga.

En tredje drivkraft har varit att syna våra politikers spelkort och därmed också syna den i mina ögon mycket ihåliga försvarspolitiken som i praktiken enbart baseras på prat om satsningar men inte så mycket mer. Man vill helt enkelt inte betala för vad ett trovärdigt försvar kostar. En aspekt som allt för sällan belyses i sammanhanget är situationen för Försvarsmaktens personal som ständigt har stått, och i vissa fall fortfarande står inför nedläggningshot och minskade resurser. I stort sett varje år drabbas dessutom förbanden av ekonomiska reduceringar p.g.a. den politiska underfinansieringen, vilket innebär minskad övningsverksamhet. 

Alla anställda som under många år har, och fortsätter kämpa i denna motvind förtjänar nu att få några positiva nyheter som innebär att trovärdigheten för vårt försvar kan återuppbyggas i stället för fortsatta reduceringar likt det senaste dråpslaget regeringsbeslut 5 (RB5) från 2013. Officersförbundet gör ett mycket bra jobb för att lyfta just dessa frågor, men får ofta jobba i hård motvind.

Det positiva i sammanhanget är dock att försvarsdebatten i dag är mer levande än någonsin och den får gehör i riksmedia. Försvarsfrågan har även kommit upp på den politiska agendapå ett helt annat sätt jämfört med tidigare. Att försvarspolitiken har blivit en valfråga står numera också klart.  I officerstidningen 2008 skrev Överste Ulf Henricsson en artikel där han efterlyste en mer levande försvarsdebatt. Rubriken till hans artikel är Var tog alla uppkäftiga majorer vägen”.  Jag tror mig veta att de uppkäftiga majorerna är på väg tillbaka, nu i sällskap med en och annan uppkäftig örlogskapten också.

/ Niklas