månadsarkiv: september 2014

Ur folkdjupet – Hemvärnet igår, idag och i morgon

Denna artikel är den sista jag skriver i rollen som redaktör för Försvar och Säkerhet, och vad passar väl bättre än där jag började min militära bana – Hemvärnet. De drygt fyra åren har gått väldigt fort och jag har haft stor behållning av all interaktion med läsarna. Tyvärr har vår värld blivit betydligt gråare under dessa år på många ställen, men inte alla. Nu lämnar jag över till Akademins huvudredaktör och ledamoten Tommy Jeppson, som tills vidare kommer att tjänstgöra även här. Själv kommer jag som sagt att trappa ned på frekvensen, men jag kommer ibland att återkomma här och emellanåt även i tryckpressen. Tack för att ni har läst och allt gott! Fortsätt att följa F&S! – Johan Wiktorin

Hemvärnet i Sverige har genomgått en nästa lika drastisk förändring som Försvarsmakten gjort under den tid som varit, sedan jag som 15-åring stiftade bekantskap med rörelsen i form av ungdomshemvärnet. Skillnaden är att Hemvärnet hela tiden byggt på frivillighet.

Borta är ”de sega gubbarna” jag mötte, när jag några år senare blev extra Hemvärnsman. Det var definitivt inget fel på försvarsviljan, men medelåldern var allt för hög generellt sett. Under åren som officer tjänstgjorde jag sedan emellanåt på 90-talet som frivillig instruktör, och jag kunde konstatera att det även fanns mer rörliga och effektiva hemvärnsenheter än där jag var uppvuxen. De hemvärnsförband jag bland annat stötte på kring de västgötska flygbaserna var allt annat än menlösa. Originella, javisst, men också kämpaglöd och en vilja att lösa uppgifterna som imponerade.

När försvaret sedan började stöpas om, så sjönk medelåldern kraftigt och nu började enheterna uppvisa högre militära färdigheter efter hand. En hel del nya hemvärnsmän hade nu utlandserfarenheter. I mitten av 00-talet upplevde jag dock att framförallt övningsverksamheten drogs ned under en rad av år, vilket gjorde att tempot avstannade i reformeringen.

Sedan ett par år är det nu annat ljud i skällan, även om det finns variationer i nytändningen av Hemvärnet som skett under generalen Roland Ekenbergs tid som Rikshemvärnschef. Hemvärnet i Sverige har fått en allt viktigare roll att spela i takt med den kraftiga neddragningen av våra fältförband. I direkta utgifter lägger vi 900 MSEK/år för dessa 22 000 soldater och befäl när allt är på plats. Sedan kommer en overheadkostnad på ytterligare 700 MSEK/år, om jag förstått siffrorna rätt.

Allt är dock långt ifrån guld och gröna skogar. Hemvärnet dras fortfarande med stora utmaningar och jag tänkte beröra några av dem som jag har fångat upp i mina kontakter med Hemvärnet.

…………………..

Det viktigaste vägvalet är hur långt man driver Hemvärnet när det gäller kvalificerade uppgifter. Idag klarar hemvärnsförbanden av sina bevakningsuppgifter i stort och enklare stridsuppgifter. Vi kan se en rörelse mot en tyngre beväpning av förbanden i form av försök med granatkastare och kanske luftvärnsrobotsystem. Broläggningsförmåga kan också bli aktuellt.

Med tanke på utvecklingen av specialstyrkor som vi bland annat sett i Ukraina, så gillar jag idén med granatkastare. Eftersom en elitsoldat är överlägset tränad en hemvärnssoldat, så gäller det att bemästra förmågor som kan utjämna en eventuell eldstrid. En 8-cm granatkastare har kort minsta skjutavstånd och mindre riskområde än vad ett 12-cm system har. Å andra sidan går det att få verkan mot luftlandsatta eller landstigna stridsfordon med 12-cm granatkastare, om ammunition och träning finns.

Broläggnning är en annan bra idé med tanke på alla vattendrag som finns i vårt avlånga land och de långa förflyttningar som våra förband kan tvingas till, även förband ur flygvapnet och marinen. Luftvärnsförmågan är lite svårare att förhålla sig till, eftersom det kräver en mer kontinuerlig träning än vad de andra systemen gör.

Hela diskussionen kokar ned till att balansera kvalitet med tillräcklig utbildning och träning. Vi får inte hamna i en situation, där den politiska nivån får uppfattningen att det bara är att föra över materiel till Hemvärnet och så kan de så småningom klara av uppgifter som skyttebataljoner på avtalstid.

När Irakkriget 2003 hade dragit igång, så kallade den amerikanske försvarsministern tillbaka generalen Peter Schoomaker från pension för att leda armén. På en presskonferens vid sitt tillträde blev han tillfrågad om det stämde att han alltid hade ett foto i innerfickan från den misslyckade fritagningsoperationen Desert One i Iran 1980. Generalen, som hade varit med då, drog fram ett foto med helikoptervrak från den missyckade operationen och sa till pressen att han hade lärt sig en läxa för livet: Förväxla aldrig ambition med profession.

Därför, Hemvärnet kan utföra de uppgifter som de har utbildningstid för i förband. Om vi satsar på mycket övningstid, så kommer de att kunna lösa svårare uppgifter.
…………………

Tyvärr väntar emellertid en annan utmaning, nämligen rekryteringen på sikt. Den senaste tiden har Hemvärnet i och för sig känt av ett uppsving i rekryteringen. Rysslands invasion av Ukraina har gett utslag i folkdjupet och direktrekryteringen har därför gått riktigt bra på många håll. Människor med framförallt värnplikten i bagaget söker sig alltså just nu en uppgift i försvaret.

Detta varar dock inte för evigt. Ryssland må marschera på, men för varje år som går blir tillgången till grundutbildade soldater allt sämre. Då krävs det rekryteringen via GMU, något som Försvarsmakten är långt ifrån att få ordning på. Resultaten under senaste året är illavarslande, enligt mina källor. En del av förklaringen kan vara den modell som tillämpas lokalt.

I Göteborg exempelvis når man signifikant bättre resultat, eftersom man väver in hemvärnspersonal i utbildningen och de potentiella soldaterna lever sig därför in i hemvärnslivet, eftersom en del instruktörer pratar om hemvärnet under varenda paus de har. Kompanicheferna tar emot vid utryckning, på så sätt skapar man förbandsanda. Vid andra större garnisoner är det utbildningen till fältförband som står i centrum och därför blir det ett dåligt utfall.

Vi får hoppas att Försvarsberedningens nya utbildningssystem blir genomfört och även gäller hemvärnspersonal, annars kommer Hemvärnet långsamt att förtvina i takt med att tidigare grundutbildade försvinner. Även om man skulle lyckas få ordning på direktrekryteringen ovan, så krävs det som sagt utbildningstid. Att nya hemvärnsmän skulle kunna lösa stridsuppgifter i förband med enbart en grundläggande militär utbildning om 3 månader är inte bara en önskedröm, den är dessutom en farlig sådan. Gärna ny materiel, men först en rejäl utbildning, för att travestera en känd sentens.

………………………

För att utveckla organisationen är ledarskapet helt avgörande. De olika hemvärnsbataljonerna drivs av eldsjälar som lägger ned en energi som vida överstiger vad som förväntas. Det är inget ovanligt att chefer och enskilda stabmedlemmar utför hundratals timmar obetalt arbete för att göra allt lite bättre.

Här finns det mycket att vinna för Försvarmakten genom att tilldela stöd i form av befattningar i utbildningsgrupper och främst bataljonsstaber. Genom att frigöra exempelvis bataljonchefer från administrativa bördor som personal- och materiellistor kan det viktiga ledarskapet utövas av dessa. Vi borde ha en organisation som stödjer cheferna istället för att begrava dem i tabeller.

Sådana förändringar skulle också kunna innebära att dessa chefer skulle kunna delta i de kurser som Hemvärnets Stridsskola anordnar. I dagsläget måste de administrera och sedan vara vid truppen, utrymmet för egen fortbildning stryps. Förutom minskade möjligheter till egen träning missar de och organisationen en viktig möjlighet till socialisering, där den enskilde kan möta andra i liknande befattningar och situationer. Att lägga rader i hemvärnsorganisationen skulle skapa positiva effekter som man inte kan köpa över disk. En militär organisation, och andra organisationer för den delen, står och faller med sina människor och deras samfällda förmåga.

………………….

Liknande resonemang skulle kunna föras när det gäller de övriga frivilligorganisationerna också, men tid och plats medger tyvärr inte detta. Igår släppte Oscar Jonsson det tredje avsnittet av Försvarspodden, där vi diskuterar Ukraina, rysk krigföring och implikationer för Sveriges försvar.

Oscar frågade mig om vår försvarsvilja, och jag uppfattade att han blev lite överraskad när jag sa att den var god. Inte så bra som den har varit eller borde vara, men likväl god. Hemvärnet och frivilligrörelsen är ett levande bevis på svensk försvarsvilja och är det något enda som jag vill förmedla efter de här fyra åren, så är det att väpnade konflikter till syveende och sist är en viljeakt.

Släpp ingen djävul över bron!

Försvarspodden III: Lärdomar från Ukraina, implikationer för försvaret

Till det tredje avsnittet av försvarspodden medverkar Johan Wiktorin från Kungliga Krigsvetenskapsakademin och temat är “Lärdomar från Ukraina, implikationer för försvaret”. Vi diskuterar olika aspekter av kriget i Ukraina och vad det har för betydelse för hur vi ska tänka kring … Continue reading

Oundvikligt luftburet hot


Filmen "Nationens beredskap -- händelser med farliga ämnen" ger aktuell inblick i hur nationen Sveriges beredskap är uppbyggd för att hantera även biologiska hot.

Den svenska dödssiffan blev 35 000, i världen uppskattningsvis 50 miljoner. Vad åsyftas? Jo, spanska sjukan som bröt ut 1918 även i Sverige. I DN-artikeln "Så är Sveriges skydd mot en allvarlig pandemi" (ännu ej online) ställs med tanke på ebolans spridning allvarliga frågor om svensk beredskap för en pandemi i vår alltmer sammanvävda värld.

För att citera ur Anna Bratts artikel i DN: "Sannolikheten för ett ebolautbrott i Sverige är nästan obefintlig". Detta genom att ebola i dess nuvarande form inte är en luftburen sjukdom. Det samhället borde ta fasta på - vilket Anna Bratt gjort - är dock konstaterandet i en rapport 2013 från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), som även producerat filmen ovan, att "frågan är inte om utan när Sverige och världen drabbas av en svår pandemi".

Bratt berättar om ett fall 1990 då den 22-årige Björn Karlsson uppsökte sjukhuset i Linköping. Det visade sig att han sannolikt bar på en variant av marburgfeber, en släkting till ebola. Det blev tumult på sjukhuset och till slut flögs både läkare och skyddsutrustning in från den amerikanska smittskyddsmyndigheten. Sverige har, skriver Bratt, därefter blivit bättre på beredskap för farliga smittor och berättar om att vi för våra skattemedel bland annat fått ett P4-laboratorium som innebär ett laboratorium "tätt som en ubåt" och av högsta skyddsnivå.

Mycket återstår dock att göra i Sverige - särskilt kan man fästa sig vid följande ord i DN-artikeln:

"I dag finns ungefär 25 000 vårdplatser vid svenska sjukhus. De räcker inte långt till alla svårt sjuka, även när alternativa lokaler som skolor och idrottssalar används [...] Sjukvården är hårt belastad redan i nuläget. Vi ser att det behövs färdiga modeller för prioritering av vilka som ska få vård. En sådan diskussion saknas idag, förmodligen för att ingen vill ta i frågan."

Får man hoppas på att en ny svensk regering tar tag inte bara i den frågan utan hela det "system av system" som totalförsvaret utgör? Borde inte själva termen totalförsvar dammas av och oftare användas av public service i frågeställningar till svenska politiker? Hur robust är det svenska samhället av idag? Vilken förmåga borde då totalförsvaret ha? Hur kommer vi dit?

Gästinlägg: Gripen E vs JSF

Hittills bara som demonstrator, men snart flyger en JAS 39E prototyp. Foto: Saab

Man ser ibland frågor om hur väl Gripen står sig gentemot till exempel F-35 JSF eller Su-35. De flesta vet då redan att de senare har betydligt bättre specifikationer. Ofta finns inte tid att förklara skillnaden mellan specifikation och stridseffekt. På ej orimligt stor plats nedan sker ett försöka att bena ut begreppen lite och varför det inte är så enkelt att jämföra flygplan. Texten syftar också till att vara en motpol till alla artiklar som jämför specifikationer på flygplan i tron om att det säger så värst mycket om hur bra flygplanet är i strid.

Notera att detta inte är någon hyllning till Gripen utan är en övergripande förklaring och därtill min tolkning hur luftstrid fungerar på en teknopsykologisk nivå. Samtidigt är det enbart ett skrap på en mycket komplex yta. Detaljer har utelämnats beroende på att de antingen är hemliga eller för komplexa att förklara på rimlig plats.

Mikael Grev
F.d. gripenpilot i Försvarsmakten
Jag har för närvarande ingen koppling till Saab, FM eller FOI.

--


Stridseffekt eller specifikationsonani?
Sverige har de senaste decennierna kunnat slå sig för bröstet med att ha ett egenbyggt och kostnadseffektivt stridsflygplan i Gripen. Detta är fantastiskt för ett land som har färre innevånare än Los Angeles. Så fantastiskt att många JAS-motståndare inte kan ta det till sig. Ibland bottnar sig aversionen i en övertro på stordrift och COTS, ibland är den helt ideologisk. De betydligt dyrare utländska flygplanen (t.ex. Rafale, Eurofighter och F-35 JSF) är inte alltid bättre, trots att de är dyrare att köpa och betydligt dyrare att äga. Anledningen är vi – människan – sitter inuti och styr efter bästa förmåga. Än så länge. Men vad menas med bättre?

Vi nordbor har en annan mentalitet än stora delar av övriga världen. Jag tror inte jag trampar i något klaver om jag påstår att lite mjukare prioriteringar som effekt per krona, synergi och människan i centrum är ledord för oss. När många andra bygger stridsflygplan är det istället hårda prioriteringar såsom maxade specifikationer, projicerad kraft och hårdvaran i centrum som gäller. Det finns inget rätt och fel här, bara olika för- och nackdelar.

Det som komplicerar många diskussioner om vad som är bäst - effektivitet eller kraft – är att så många saker hänger ihop och svaren blir olika beroende på förutsättningarna.


Specifikation vs stridseffekt
Egentligen är det ganska enkelt att definiera dessa begrepp men det är svårt att ta till sig att det finns en skillnad då magkänslan säger att de hör intimt ihop. Hög stridseffekt är önskvärd när materielen ska användas medan imponerande specifikationer kan vara fördelaktigare i ett avhållande syfte då stridseffekten är okänd eller svår att mäta. Men en påvisad stridseffekt är i sig en imponerande och viktig specifikation!

Att mäta stridseffekt är förvånansvärt svårt medan nyttan av att veta den är hög, nästan ovärderlig. Att veta att ”det går åt 0,7st Gripen för varje Su-27 i en typisk BVR-strid” – vilket är exempel på stridseffekt – skulle vara mycket värdefull information för att kunna göra en ansvarsfull försvarsplanering. Många simuleringar som görs syftar till att mäta denna så viktiga stridseffekt. Få lyckas. Mer om det nedan.


Människan i systemet
Är man inte stridspilot är risken att man har en felaktig bild av vad en pilot gör i luftstrid stor. Tyvärr är det ungefär lika svårt att förklara luftstrid som det är att förklara cricket, man måste se det för att förstå. Igen och igen. Det var länge sedan flygandet av flygplanet – spakandet – var i centrum. Sedan vapnen började gå betydligt längre än man kan se så handlar luftstrid för piloten i huvudsak om att behandla information och göra avvägningar. Det är som en blandning av snabbschack och ishockey där misslyckande innebär den ultimata konsekvensen. Det finns hela tiden mer information tillgänglig än vad som en människa kan ta till sig, där kanske den viktigaste är att uppfatta och kompensera för den information man saknar eller som är felaktig.

Det är för stridens utgång ovidkommande till exempel hur många sensorer ett flygplan har (en typisk hård specifikation), hur långt de ser eller vilken generation de är. Det enda som spelar roll är kvalitén på informationen som till slut uppfattas av piloten. Ofta är bra sensorer – vilka är dyra – en bra grund för en bra presentation men det är inte sällan som kvalitén på presentationen är den största faktorn. Samma resonemang gäller i olika grad även andra system. Att skjuta långt är bra. Att skjuta rätt är bättre. Att lösa uppgiften utan att behöva skjuta överhuvudtaget är bäst. Att välja rätt väg kräver rätt information.


Nalle Puh
Piloten har bara 100 procent av sin hjärnkapacitet tillgänglig och jag kan lova att varje promille används i luftstrid. Detta kompliceras ytterligare av att olika presentationssystem (t.ex. sensordata, flygläge och resurstillgång) tävlar med pilotens uppmärksamhet.

Mer information är således inte alltid bättre utan kan tvärt om minska pilotens effektivitet om den är mindre viktig för utgången av striden än den som puttas ut. Rätt information i rätt tid är målet men det är något som är mycket svårt att uppnå i praktiken. Både för att det är olika för olika piloter (man behandlar information olika) och för att det är svårt att mäta vad som är rätt. Dessutom får man förvirringseffekter om man är alltför kontextdriven i sin presentation, men nu börjar det bli komplext…

Utländska flygplan skiljer sig från Gripen då de – och detta inkluderar JSF – ofta presenterar betydligt mer information, gärna i sifferform. Hur kan det komma sig? Ska vi ta USA som exempel så har de i grunden en lite annan filosofi. Deras luftstrid är mer auktoritärt styrd och doktrinär, ”flyg dit, på x fot höjd, skjut på xx miles med z fart”. Det finns ”rätt” avstånd att skjuta, o.s.v. Tittar vi österut är de än mer så, i alla fall historiskt. Mäter man effektivitet i ett sådant system så är det lätt att utvärdera mot de faktorer man styr med. Det är svårt att mäta nytt samtidigt som piloten agerar gammalt. En ”bra” presentation under dessa förutsättningar hjälper piloten att skjuta exakt på beordrat avstånd, med beordrad fart och höjd. Där fungerar siffror bäst.

Sverige har gått en annan väg. Här har piloten möjlighet att använda sin personliga skicklighet för att optimera sin och sin grupps luftstrid. De som visat sig skickliga lär detta till sina yngre kollegor och man får en kunskap som lever och anpassas automatiskt av och i organisationen. I en sådan typ av strid så är siffror av mindre intresse. Det som piloten mäts på är sin förmåga att överleva och genomföra sitt uppdrag; sin stridseffektivitet. De flesta avstånd blir då relativa och avvägningar mellan olika handlingsalternativ en bedömningsfråga. Här blir en annan, betydligt mer beräknings- och grafiktung presentation, optimal.

I metaforiska termer innebär den svenska modellen att hela tiden läsa schackbrädet och agera utifrån förutsättningarna. Den andra modellen innebär att lära sig ett antal väl fungerande standarddrag och använda dem i möjligaste mån. Optimal presentation för dessa båda modeller är helt annorlunda.

För att skapa ett bra presentationssystem – vanligtvis kallat beslutssystem – för den svenska piloten så utgår man inte från vad sensorer och datorer kan presentera utan från vad piloten ställer sig för frågor i olika situationer och besvarar dessa så effektivt som möjligt. T.ex. så är det egentligen inte intressant att visa hur mycket bränsle det finns i tankarna utan frågan piloten ställer sig är vad jag göra med bränslet som finns.

Detta är en fundamental skillnad och liknar lite paradigmskiftet för mobiltelefoner som skedde när iPhone kom. Man blev tvungen att sätta sig in i hur brukaren tänker för att kunna bygga det optimala beslutssystemet/telefonen, som ofta började med att skala bort all onödig information. Men om man lyckas så följer en enorm effektivitet utan ökad komplexitet, samt evig berömmelse (Jobs).


Mäta och utvärdera
Att mäta stridseffekt är svårt och resurskrävande. Kanske inte lika mycket om man gör specifikationsbaserade simuleringar, som är det vanligaste. De doktrindrivna nationerna gör gärna så kallade Monte Carlo-simuleringar. De sker utan piloter i flygplanen och kan därför mängdköras i accelererad tid. Styrkan ligger i mängden simuleringar, som kan ske med olika och väl distribuerade parametrar. De missar dock hela den så viktiga komponenten med beslutssystemet. Det går inte i dessa simuleringar att ta hänsyn till kvalitén på beslutsystemen eftersom det inte finns någon pilot i loopen som kan utnyttja dem. Man missar därför helt den mänskliga faktorn och det blir en specifikationsbaserad simulering som inte gynnar Gripen.

I Sverige har vi dock det väl förspänt med ett flygstridssimuleringscentrum (FOI/FLSC) där vi kan simulera fram relevanta luftstrider med fler flygplan än vi fysiskt kan uppbringa och som mäter de flesta faktorer som finns i verklig luftstrid. Piloter sitter fysiskt i simulatorerna och striden sker i realtid, precis som i luften, med typlik hårdvara. I viss mån är den simulerade världen bättre än den riktiga eftersom simulerade robotar kan beräknas hela vägen fram till träff och ge korrekt utfall. I normal flygning kan robotskott först utvärderas efter landning och får i luften uppskattas av piloten, vilket ger en felprocent som påverkar övningsutbytet negativt. Här finns det en stor utvecklingspotential, men tyvärr ett svalt intresse. Denna typ av pilotcentrerade simuleringar är bättre då de mäter den mer relevanta stridseffekten. De är även fördelaktiga för Gripen då dess förhållandevis bra beslutssystem räknas med i resultatet.

Få nationer har ett så bra och flexibelt simuleringscentrum som Sverige har, även om vissa länder börjar komma ikapp det betydande försprång vi hade för tio år sedan. Det kommer utan tvekan att ge – och har redan gett – utslag i den stridseffekt Gripen har, något som är svårt att förklara när man genomför tre-minuters specifikationsjämförelser på ett online-forum. Detta kommer att ge en avgörande fördel de närmaste åren, förutsatt att FLSC ges erforderlig prioritet och kan undgå en ny-moderat satsning.


Hårdvaran i centrum
Det som är så förföriskt med specifikationer är dess enkelhet. 100 km är alltid mer än 90 km, precis som 12 megapixel måste vara bättre än 8, eller hur? Det finns mycket forskning inom psykologin på detta område. Kort kan man säga att hjärnan är lat. Kan den dra en slutats utan att tänka så gör den generellt det. Om nödvändigt så gör hjärnan ett försök till fördjupning, men detta sker till stor del för att konfirmera sin initiala tes i syfte att inte skapa dissonans. Tyvärr, vi fungerar alla så. Specifikationsonanin är till stor nackdel för Gripen, framförallt vid försäljning. Det är ett känt försäljningsknep att använda lättsmälta värden som låter bättre än de är. Gripen har förhållandevis dåliga hårda specifikationer. Liten dragkraft, liten radar, kort räckvidd, o.s.v. Men en hög stridseffekt! Något som jag skulle råda Saab att i större utsträckning använda i sin marknadsföring.


En pudel
Nu börjar vi komma till pudelns kärna. Jag nämnde tidigare att en stor del av Gripens förträfflighet har historiskt varit beslutssystemet och hur mycket – och rätt – information som flygplanet förmedlat till piloten. Det är inte otroligt, utan snarare mycket troligt, att man kan påverka stridseffekten tiofalt mellan ett dåligt beslutssystem och ett riktigt bra under BVR-strid och med svensk taktik. 10 gånger! Skulle vi öka stridseffekten på en Gripen – som redan idag har ett ganska bra beslutssystem – med mer realistiska 3 gånger så skulle våra 60 Gripen motsvara stridseffekten av 180, eller ett mervärde på flera tiotals miljarder, till en promilles kostnad.

Man ska dock inte låta sig luras att stridseffekt kan ersätta numerär. Till viss del går det, främst om man redan har överkapacitet i antal skrov. Men även den bästa flygmaskinen i värden kan inte finnas på flera platser samtidigt. Effekten kan bara användas vid stridskontakt och då måste man finnas på plats. Flygplan behöver dessutom servas, användas till utbildning, utprovning, uppvisning, HVA-skydd, specialtransporter, dit- och återflygning och en massa annat. Numerärkravet gäller även piloter. Tillgängliga flygplan kan användas mycket hårdare än piloter över tiden, dygnet runt till exempel. Pilotens hjärna är en väsentlig del av stridseffekten och förväntas öka.

60 flygplan är redan långt under gränsen för ett land av vår storlek. Men så ska å andra sidan enbart ett begränsat område skyddas med den organisation vi uppnår om några år, om pengar skjuts till och allt går som tänkt.

Högkvalitativa beslutssystem är framtiden och varför jag tror på Gripen snarare än den mer specifikationsstinna men suboptimala framtid som JSF representerar. Båda ska finnas i 30+ år så det kommer att finnas mycket tid för uppdateringar av mjukvaran, som nu kanske är den viktigaste specifikationen av dem alla, men svår att kvantifiera. Effekt per krona finns att hämta i listiga beslutssystem snarare än i dyr specialhårdvara, även om det senare inte går att förbise helt.

Det finns i Sverige tack och lov en generell förståelse för att det är stridseffekt som är mest intressant, i alla fall mer än i andra länder. Svenskar bygger sällan skrytbyggen. Problemet med stridseffekt är att det är abstrakt och komplicerat att diskutera, det kräver specifik kunskap. Men nu när specifikationerna bli allt svårare att överträffa – dels för att de fysiska begränsningarna blir dyrare att överträffa men också för att de påverkar stridseffekten i allt mindre grad – så kommer stridseffekt att växa som koncept. Om vi hamnar i den olyckliga framtid där flygplanen måste användas, då är dessutom stridseffekt allt och specifikationer inte en värda sin vikt i bomull.

Andra flygplanstillverkare bygger med glädje nya dyrare Nokiatelefoner eftersom det fortfarande finns specifikationskramande köpare. Gripen har en större chans att bli en iPhone/Android med högre stridseffekt för användaren, och är till viss del redan där. Detta är detta som är svårt att förklara på tre minuter.

Syrien – inte vårt krig

Häromdagen flög Storbritannien sina första flyguppdrag mot Islamiska staten, eller QSIS som en betydelsefull avdelning (Dar al-Ifta) inom det mäktiga egyptiska justitiedepartementet anser är den rätta benämningen, och som jag också anser är en betydligt bättre benämning än dess egen propaganda eller omgivningens öknamn. QSIS står för Al-Qaidaseparatister i Irak och Syrien.

Här hemma har kriget mot QSIS fått stor uppmärksamhet efter de förfärliga och inspelade morden på några av organisationens försvarslösa fångar. Två avrättade amerikanska gisslan blev för mycket för USA och sedan ett par veckor flygs nu nästan kontinuerliga flyguppdrag mot området, där organisationen utövar kontroll.

En annan uppmärksammad vinkel är risken för att människor återvänder med ett hat riktat mot Väst/Sverige och begår terrorattentat här. I gårdagens Expressen har en av våra mest kunniga journalister på området, Kassam Hamadé, en kort artikel med några citat av jihadister han har träffat.

Enligt de som han träffat, så har ungefär 200 från Göteborgsområdet och ett 50-tal från Stockholmsområdet rest för att deltaga i kriget. Detta är ju naturligtvis obekräftade uppgifter som kan ha inslag av viss tendens. Det ligger klart över de 85 som SÄPO-chefen senast uppgav i Aktuellt nyligen, och mera i paritet med det försök till bedömning jag gjorde för fyra veckor sedan.

En av anledningarna jag bedömer förklarar SÄPO:s försiktiga antal, förutom att de bara räknar med bekräftade uppgifter, är att myndigheten i alltför stor utsträckning arbetar med självrapportering. I många fall krävs det alltså att anhöriga, oftast föräldrar, ska kontakt med myndigheterna för att dessa ska få kunskap om krigsdeltagande. Ett mer offensivt användande av källdrivning skulle med största säkerhet leda fram till mer korrekta bedömningar över tid.

………………………..

Då är frågan: Ska vi delta i operationen mot QSIS?

Ja, naturligtvis, men följdfrågan är sedan: Hur ska vi deltaga?

Jag anser att den avgående regeringen har agerat mycket klokt så här långt med humanitärt stöd som primära åtgärd, utan att utesluta militärt deltagande senare.

Det krävs nämligen lite eftertanke för detta. Den som följt F&S minns kanske min försiktiga linje när det gäller Libyen och jag tillämpar en liknande här.

…………………..

Det första argumentet är likadant som i Libyen – Vi vet inte vem som vi egentligen inte stöder med ett militärt ingripande. En del fakta talar nämligen för att den syriska grenen av QSIS till delar drivs eller manipuleras av Assadregimen.

Under Irakkriget tillät och skyddade regimen i Damaskus resor för islamiska extremister till Irak. En av de högsta avhopparna från den syriska regimen, ambassadören Nawaf Fares, gav för två år sedan en exklusiv intervju i the Telegraph, där han vittnade om hur han hjälpt till med detta och dessutom hur Al Qaida och den syriska underrättelsetjänsten samarbetade med varandra under attentat mot de senare, för att lägga skulden på rebellerna.

En högt uppsatt, anonym avhoppad underrättelseofficer, berättade i the National i början av året om regimens aktiva åtgärder för att släppa ut fängslade jihadister under 2011 för att skapa ytterligare kaos i landet.

Denna typ av åtgärder är för svenska öron så cyniska att de är nästintill ofattbara, men vi känner till minst två underrättelse/säkerhetstjänster som använt sig av samma strategi i modern tid för att bokstavligen ta livet av sina opponenter, nämligen jugoslaviska UDBA och algeriska DRS.

Dessutom är det så att Damaskus är uppbackade av Iran som råkar ha A/ kanske de effektivaste underrättelse- och säkerhetstjänsterna i Mellanöstern (MOIS och Quds) vid sidan av de israeliska och B/ band till Al Qaida sedan före 11. september 2001. Så släpptes exempelvis den mycket initierade och kvalificerade ledaren Muhsin al Fadhli från sin ”husarrest” i Iran 2011, och han har nu tagit en av ledarbefattningarna i Syrien. Just nu pågår ett arbete med att försöka fastställa om han dödats i de flygattacker som skett hittills.

Här ett vittnesmål från den renommerade experten och redaktören vid Long War Journal, Thomas Joscelyn, för den amerikanska kongressen förra året om banden mellan Iran och Al Qaida. Passande nog protesterar Iran mot bombningarna i Syrien, men inte i Irak.

……………..

Nästa område är vilken strategi som tillämpas. I och med att Väst/Gulf-koalitionen inte slår mot den syriska regimen samtidigt ökar risken för att jihadisterna legitimeras i den sunnitiska befolkningens ögon. I synnerhet gäller detta om regeringen i Bagdad inte klarar av att leverera säkerhet och hopp för dessa människor, och dit verkar vi ha en bra bit till.

Det finns också en uppenbar risk att bombningarna driver tidigare extremiströrelser mot varandra. I går kväll talade QSIS rivaler, Jabhat al-Nusra om ”krig mot islam” och varnade andra grupper för att luta mot västvärlden. Detta kan vara ett indirekt tecken på att QSIS håller på att vinna i popularitet. Det gäller att försöka stoppa flödet av rekryter till dessa för konkurrenade grupper.

De flesta av grupperingarna i Syrien har tagit avstånd från attackerna mot QSIS, vilket inte är så konstigt då det grundläggande militära motståndet utgår från det hårdföra syriska Muslimska Brödraskapet, en helt annan fågel än det egyptiska.

Den syriska häxkitteln består av en extremt brutal regim, mer och mer radikaliserade rebellgrupper och ett helt kvävd civilt motstånd, där få ledande överlevt. Det krävs en allomfattande strategi att gripa in i denna konflikt, och då är ensidiga bombningar av QSIS utan marktrupper inte tillräckligt, utan kan snarare förvärra problemet. Konfliktens komplexitet och bristen på strategi är det starkaste argumentet mot en militär insats.

…………………

En tredje sak att överväga är folkrätten. På den irakiska sidan är den solklar, en legitim regering har bett om militärt stöd. FN har varnat för folkmord. På och över syriskt territorium är det litet besvärligare. Där finns ingen begäran från Damaskus, även om regimens talesmän gör allt för att framhålla att den haft kontakter med den USA-ledda koalitioner före bombningarna startade.

I Syrien är dessutom Kina och Ryssland emot detta. Nu är ju dessa inga söndagsskoleelever och helst skulle jag vilja lägga dem åt sidan. Men realia är att vetorätten finns, och att små stater bör hålla hårt på folkrätten. Det innebär att det är möjligt att deltaga militärt från svensk sida, så länge som insatserna håller sig på och över irakiskt territorium.

Men, enskilda svenska medborgare borde väl kunna åka dit för att försvara mänskliga rättigheter och människor mot QSIS? Ja, idag är det möjligt med hänsyn till lagstiftningen, men i morgon kan det vara annorlunda. FN:s säkerhetsråd kräver att staterna kriminaliserar resor till konfliktzoner i avsikt att strida med terroristgrupper.

Här hemma har det väckt viss debatt kring frågor i kölvattnet av det lagligt bindande beslutet. Får man inte åka och slåss med Peshmerga mot QSIS? Hjärtat säger ja, och man frestas därför att säga ja. I verkligheten är det lite mer komplicerat. Här är det min mening att Socialdemokraterna har en klok hållning, även om de hade lite svårt i valrörelsen att kommunicera den.

Som jag förstår det handlar förslaget egentligen om att staten skall tillerkännas våldsmonopolet fullt ut, vilket innebär att bara staten kan göra avsteg från detta monopol. En rimlig ordning, menar jag och skulle ge våra framtida regeringar möjligheter att fatta övertänkta beslut om det rättfärdiga och risker med olika typer av beslut. Det skulle kunna innebära att det skulle vara lagligt att strida med Peshmerga mot QSIS eller så är det inte det beroende på vad en sådan prövning ger vid handen. I det första fallet skulle det därför också i praktiken bli ett aktivt politiskt stöd för ett deltagande, vilket skulle stärka handlandet.

…………………….

När det är så många oklarheter är det bäst att tills vidare hålla sig till den nuvarande linjen med ekonomiskt och diplomatiskt bistånd. Ett eventuellt militärt deltagande ska givetvis undersökas och kanske också förberedas, men då i första hand för insats i Irak.

Denna konflikt i Mellanöstern kommer att hålla på minst ett decennium och vi har dessutom en potentiell motståndare i närområdet att hålla ögonen på , medan vi eldar på i den egna försvarsreformen som går på en motor. Att sedan inte politiken och folket eldar på i den takt som en militär alliansfrihet kräver gör inte saken bättre.

Därför gäller det också att hålla krutet torrt.

Kransnedläggning till minne av Estoniakatastrofen



I dag skriver jag en artikel på en annan blogg, nämligen Marinbloggen med anledningen av att det i dag är 20 år sedan M/S Estonia förliste den 28 september 1994.
 
Jag skriver aldrig om sådant som direkt berör mig själv eller det jag arbetar med här på bloggen. Men i dag gör jag ett undantag.

I dag klockan 10.00 hedrade jag tillsammans med min besättning minnet av de som förolyckades i samband med Estoniakatastrofen med en känslosam och värdig kransnedläggningscermoni till sjöss. Idén till detta föddes hemma vid mitt köksbord förra söndagen. Jag är tacksam för att alla berörda chefer uttryckte sitt stöd för detta och möjliggjorde genomförandet, något som betydde mycket för mig och min besättning.  Jag är övertygad om att det inte hade gått att anordna en mer värdig cermoni till sjöss än den som HMS Stockholms besättning genomförde i dag.
 
Läs mer på marinbloggen.

Det Dolda Hotet – Del 1

Sammanfattning

Den nya antagna ryska operationskonsten innebär att operationer och förberedelser inför en väpnad konflikt påbörjas långt innan den aktuella konflikten sker öppet. I huvudsak är det en operationskonst som innebär dolda operationer dels med underrättelsetjänst dels med specialförband, vars yttersta syfte är att skapa förutsättningar för de reguljära förbanden att snabbt nå ett avgörande.

Analys

Inledning.President Vladimir Putins uttalande till det ryska nationella säkerhetsrådet den 22 Juli 2014, gav en viss inriktning kring vilka geostrategiskt viktiga områden Ryssland ser i närtid, varvid Svarta Havs regionen samt Östersjöregionen nämndes explicit av honom. Dessa två områden, exklusive Barentsregionen, har sedan länge varit av geostrategisk vikt för Ryssland. Främst utifrån det faktum att Rysslands förstaslagsförmåga dvs dess strategiska kärnvapen kan påverkas utifrån dessa områden, kopplat till det av USA och NATO påbörjade missilförsvaret.

Likväl är det vid dessa områden som NATO, EU och Ryssland möts med landgränser. En tydlig vilja finns hos Ryssland att dessa områden skall vara inom dess geostrategiska intressesfär, dvs de skall antingen inta en neutral ställning både mot Ryssland och EU/NATO eller följa Rysslands vilja. Rysslands agerande i Ukraina visar tydligt på att man kommer agera för att säkerställa denna geostrategiska ordning. Vilket föranlett en intensiv diskussion kring de Baltiska staterna och hur Ryssland kommer att agera mot dem.

Enligt många bedömare, likväl NATO själva, gör man nu analysen att det mest troliga är en återupprepning av den ryska annekteringen av Krimhalvön. I grunden en destabilisering av de baltiska staterna där den ryska diasporan utnyttjas som en hävstång, för att möjliggöra en intervention, inledningsvis med militära förband utan nationella beteckningar (sk "gröna män") för att därefter övergå till ett mer öppet förfarande för att slutligen överta landområden eller hela land. Detta har möts upp av NATO med att ett liknande förfarande kommer ses som ett angrepp och skall mötas enligt Artikel 5 i NATO stadgan.

Häri tror jag att många bedömare gör en allvarlig felanalys, den moderna ryska krigföringen bygger i grunden på en underrättelse- och specialförbandsdriven inledning av konflikten. Grunden i underrättelse- och specialförbandsoperationer är att om förfaranden röjs så förändrar man de omedelbart, för att hela tiden ha ett övertag mot en motståndare. En återupprepning av förfaranden som nyttjades på Krimhalvön, tvivlar jag således starkt på i och med att förfarandet är röjt, däremot kommer man se liknande drag, men inte en renodlad återupprepning. Häri ligger även en fara att NATO m fl suboptimerar sin organisation för att kunna möta detta asymmetriska hot, varvid man återigen kommer stå handfallen i och med att hotet likt en kameleont hela tiden skiftar skepnad.

Således krävs det ett synsätt som utgår utifrån grundprinciperna för underrättelse- och specialförbandsoperationer men även hur dels modern rysk krigföring är uppbyggd dels hur nationalstater skapar uppror inom en annan stat. Dessa tre (3) områden gör att man till del kan förutse hur Ryssland kan genomföra inledningen av en konflikt mot en annan nationalstat. Häri ligger det enskilt viktiga att västliga säkerhetstjänster identifierar dessa faktorer dels inom den moderna krigföringen dels inom sin egen stat för att effektivt kunna motarbeta denna form av krigföring.

Operationskonsten.För att kunna sätta de olika delarna i sin rätta kontext krävs det först att vi berör modern rysk krigföring, eller vad man i Ryssland väljer att kalla den sjätte generationens krigföring. Grunden till denna krigföring går att spåra i de omfattande analyser som den ryska generalstaben m fl genomfört av det senaste decenniets krigföring och däri hur man dels själv skall genomföra sin krigföring dels hur man skall möta en motståndares. Vad som spelat Ryssland i händerna är att västvärlden har varit involverad i lågintensiva asymmetriska konflikter det senaste decenniet vari Ryssland som militärt svagare nation har kunnat se hur man skall kunna påverka och strida mot väst på ett effektivt sätt.

Den moderna ryska operationskonsten kan sammanfattas i åtta (8) stycken faser:
  1. Icke-militär asymmetrisk krigföring, omfattar påverkan av moraliska, psykologiska, ideologiska, diplomatiska och ekonomiska plan för att skapa en gynnsam grund för att fortsätta en militär operation i. Detta innebär således att man påverkar en nations grundfundament för att skapa en destabil miljö att fortsätta en militär operation i.
  2. Underrättelsedrivna operationer, som syftar till att vilseleda politiska och militära beslutsfattare genom samordnande åtgärder som genomförs via diplomatiska kanaler, civila och militära myndigheter samt massmedia genom läckande av falsk information.
  3. Fortsatt underrättelsedrivna operationer som syftar till att få över statstjänstemän (mest troligt även mediapersonligheter) och officerare på sin sida genom hot, bedrägerier/förledning samt mutor.
  4. Destabiliserande propaganda för att öka missnöjesyttringarna bland befolkningen (som grundlagts i fas 1 hos befolkningen 2-3 hos beslutsfattare så att dessa ej skall agera), understöds av underrättelsepersonal samt påbörjande av subversion inom mållandet.
  5. Isolering av mållandet genom t ex ekonomiska blockader, införande av flygförbudszoner, utnyttjande av privata militära företag (oftast med fd specialförbandspersonal, GRU Spetsnaz) som genomför väpnade aktioner med radikala oppositionella grupperingar i mållandet, för att öka destabiliseringen samt subversionen.
  6. Dolda militära operationer, påbörjas med dels inhämtning dels specialförbandsföretag (här skall beaktas att t ex rymdtrupperna, elektroniska krigföringsförband benämns som specialförband i rysk nomenklatur utöver vad som i väst benämns 'special forces'). De militära operationerna genomförs över hela spektrumet. Denna fas är vad som tidigare var känd som ouvertyr.
  7. Öppna militära operationer, genomförs över hela arenan främst med fjärrstridsmedel i form av precisionsvapen, syftar till att nedkämpa motståndarens kritiska sårbarheter för att därvid nå ett avgörande utan att binda egna markstridskrafter i regelrätta strider. Andra vapensystem såsom icke-dödlig biologisk krigföring (magsjukor o dyl), radioaktivitet och strålning kan utnyttjas.
  8. Upprensning, i denna fas inriktas markförbanden på att nedkämpa mållandets kvarvarande förband, dessa skall främst isoleras för att därefter nedkämpas. Detta genomförs genom luftlandsättning och punktmålsbekämpning med indirekt bekämpning (artilleri, flyg och missiler).

Det vi kan se av dessa faser är att de genomförs dolt i sex (6) av de åtta (8) faserna innan man övergår till en öppen konflikt. Likväl är det underrättelsetjänsten samt specialförbanden som genomför huvuddelen av förarbetet inför en konflikt. Härvid krävs det en viss förståelse för vad dessa två delar genomför under dessa sex (6) av åtta (8) stegen. Det kan sammanfattas till egentligen tre rubriker, informationsinhämtning, offensivaunderrättelseoperationer och avslutningsvis specialförbandsoperationer.

Informationsinhämtning som syftar till att ge underrättelser genomförs i praktiken i samtliga åtta (8) faser, men i huvudsak på strategisk nivå i de sex (6) första faserna, därefter blir det mer praktisk informationsinhämtning i form av truppspaning o dyl. I praktiken påbörjas den innan fas ett (1). Underrättelsedrivna operationer påbörjas främst i fas två (2) och löper därefter vidare framåt till fas sju (7). Specialförbandsoperationer påbörjas främst i skede fem (5) och fortgår därefter intill skede åtta (8), dock utnyttjas troligtvis specialförband i inhämtning från skede tre (3).

I och med att huvuddelen av den nu antagna operationskonsten arbetar i det dolda, innebär det att vägen till en konflikt kommer vara mycket lång, för den observante kan det te sig som en blixt från en klar himmel, främst då för befolkningen i ett målland, medan i själva verkat har upptakten för konflikten varat i flera år mest troligt. Enligt vissa bedömare påbörjades förberedelserna för konflikten i Ukraina redan för sju (7) år sedan. Men det kräver även att man på alla plan förstår vilka mekanismer som gör att det kan fungera.

Bild 1. Exempel på faktorer som inhämtas.
Inhämtningsoperationer.Dessa operationer syftar till att skapa en totalbild av mållandet, denna bild möjliggör därefter att man kan uppnå metoder och avsätta medel för att påbörja dels offensiva underrättelseoperationer dels specialförbandsoperationer och i ett senare skede ett militärt angrepp. Detta är troligtvis den viktigaste fasen i den av nu Ryssland vedertagna operationskonsten.

Denna inhämtning genomförs dels genom öppen inhämtning dvs nyhetsrapportering, öppna databaser, geografiska verk m m dels genom rekrytering av spioner för att erhålla hemlig information och avslutningsvis med hjälp av egna underrättelseofficerare på plats i mållandet. Samtliga dessa åtgärder syftar återigen till att få en så fullständig bild som möjligt över mållandet, dess styrkoroch dess svagheter och hur man skall agera mot dessa.

Psykologiskafaktorer såsom, kultur, traditioner, religion och den gemensamma historian inhämtas och studeras för att kunna skapa budskap genom propaganda som tilltalar den stora delen av befolkningen och därmed möjliggör ett effektivt vapen för att forma befolkningen i en gynnsam riktning. På motsvarande sätt utnyttjas även detaljkunskaper i politik och ekonomi för att dels skapa ett budskap dels genom inflytelseagenter kunna påverka utvecklingen i en specifik riktning.

Geografiskafaktorer klarläggs, såsom infrastruktur, terrängförhållanden både på land och till havs. Här klarläggs även elektronisk infrastruktur såsom radiomaster, stamnät för fiberkabel, serverhallar m m. Stor del av denna information inhämtas dels med hjälp av öppna medel dels med hjälp av elektroniska såsom satelliter, signalspaning o dyl. Viss del kommer dock alltid kräva rekognosering på plats, vad avser geografiska faktorer. Utöver detta klarläggs klimatologiskafaktorer, detta syftar främst till att identifiera lämpliga tidpunkter för att genomföra stridsverksamhet, totalt sett över hela ytan av mållandet. De geografiska och klimatologiska faktorerna syftar främst till att erhålla information för den reguljära krigföringen och till del för den okonventionella krigföringen.

Socialafaktorer såsom ekonomi, folkslag, politik, flyktingar, politik o dyl klarläggs. Dessa syftar ytterst till att finna grupperingar i samhället som stödjer och/eller indirekt kan stödja vid en konflikt. Indirekt stöd syftar till att finna de grupperingar som kan understödjas, utan att de är medvetna om det, för att destabilisera mållandet. Utöver detta klarläggs socioekonomiska faktorer bl a som kan utnyttjas i propaganda o dyl för att ytterligare destabilisera mållandet.

Säkerhetsstrukturersåsom Försvarsmakt, Rättsväsende, Säkerhetspolis o dyl klarläggs. Syftande till att finna svagheter hos mållandet. Här avses främst kritiska sårbarheter som vid ett bortfall leder till stora svårigheter, detta kan vara allt från enskilda individer till olika former av system. Likväl syftar informationsinhämtningen till att identifiera lämpliga individer som kan fungera som uppgiftslämnare inom denna struktur samt kunna genomföra påverkan inför ett angrepp. Detta är oftast den del som de flesta förknippar med informationsinhämtning.

Således det vi kan se är att informationsinhämtningen täcker samtliga aspekter över ett helt land och inte enbart det man vanligtvis förknippar med informationsinhämtning, Försvarsmakten och Försvarsindustri, utan samtliga delar av samhället berörs. Denna insikt var utbredd under främst 1980-talet i det svenska samhället, detta har dock fallit i glömska numera, det moderna kriget utkämpas över hela ytan och berör samtliga delar av en nationalstat, därför genomförs informationsinhämtning över hela ytan, något som särskilt måste beaktas!

Vad man måste ta med sig att all denna informationsinhämtning syftar ytterst till tre (3) saker, lokalisera svagheter, finna medel och metoder för att vinna ett krig och möjliggöra för stridskrafter att lösa dess uppgifter. Häri ligger det troligtvis att Säkerhetspolisen har identifierat att denna form av inhämtning genomförs och därmed kan man riskfritt offentligt säga att Ryssland genomför krigsförberedelser mot Sverige.

Bild 2. Exempel på offensiva underrättelseoperationer.
Underrättelseoperationer.Denna typ av operationer som genomförs offensiva, syftar ytterst till att påverka en annan part med doldamedel och metoder, utan att man skall kunna spåra verksamheten till dess ursprungsland. Syftet med påverkan styr vilka metoder som utnyttjas, oftast innebär denna form av operationer att man arbetar i minst tre (3) led för att ej kunna spåra ursprungslandet, vilket i praktiken innebär att uppgiftsställaren, första (1) ledet, ger en uppgift till en mellanhand, andra (2) ledet, som utnyttjar en individ eller gruppering i mållandet för att lösa uppgiften, det tredje (3) ledet.

Några grundmetoder är mer troliga än andra att utnyttjas vid offensiva underrättelseoperationer såsom, inflytelseagenter, propaganda, subversionoch sabotage. Stegringen bör även vara utifrån den skrivna ordningen, främst för att långsiktigt kunna skapa gynnsamma förutsättningar för ett angrepp och att detta angrepp ej röjs i förväg genom de offensiva underrättelseoperationerna.

Ser vi till inflytelseagenterär detta individer som rekryteras för att i det dolda kunna påverka främst den politiska arenan i en riktning som är gynnsam för den stat som handleder agenten. Dessa är oftast mycket svåra att spåra för de röjer ingen hemlig information, utan genom sitt agerande påverkar de mållandet. Dessa kan finnas utöver i det politiska etablissemanget inom samhällets samtliga sektorer, men främst på den politiska arenan, inom Försvarsmaktensamt inom media. Där dessa genom sitt agerande kan verka destabiliserande.

Propagandansyftar främst till att skapa en opinion. I detta fall kan denna opinionsbildning vara tudelad, den kan dels syfta till att destabilisera främst genom att misskreditera den styrande makten dels utföras på ett sådant sätt att den stat som genomför den skall genom opinionsbildningen som bildas få ett bättre utgångsläge. Här kan dels medvetna dels omedvetna bärare av budskapet utnyttjas. Vad som är signifikant är att en omfattande analys ligger bakom utnyttjandet av propagandan för att nå ett mål med den, budskapet måste ha en sådan framtoning att mottagaren av den måste finna det troligt och tilltalas av det, dock kommer man aldrig nå fram till en del av befolkningen. Man kan tänka sig en tårta med tre delar, där två av delarna består av mindre bitar, de som aldrigkommer övertalas och de som redanärövertalade, den stora biten är den påverkansbaramassan av propagandan. Vad som även är mycket viktigt att ta med sig är att propagandan kommer föras på samtliga informationsarenor, såväl nationella som internationella.

Bild 3. Exempel på upprorsbyggnad i ett målland.
Subversioneni detta fall syftar till att genom utnyttja extrema grupperingar i mållandet skapa en instabilitet. Denna fas av offensiva underrättelseoperationer påbörjas bedömt upptill ett (1) år innan ett angrepp, för att genom våldsamma aktioner dels destabilisera dels trötta ut säkerhetsstrukturerna i mållandet. Syftet blir tudelat dels får man genom detta de ledande i mållandet att ej fokusera på det egentliga hotet dels få säkerhetsstrukturerna i mållandet att fel prioritera dvs man fokuserar sina resurser på det aktuella hotet och ej det egentliga. Denna fas kommer troligtvis likna klassiska upprorskampanjerdvs då en nationalstat understödjer ett uppror vad amerikanska specialförband benämner unconventional warfare. Vari propagandan kommer vara en avgörande faktorer för att få individer i mållandet att delta/understödja den subversiva verksamheten. Vad som dock måste beaktas är att själva tanken är ej att skapa ett uppror och med det omkullkasta den sittande makten, utan att utnyttja mekanismerna i ett uppror för att därmed skapa en gynsam förutsättning för de egna stridskrafterna vid konflikten. 

Sabotagesom ett led i offensiva underrättelseoperationer syftar till att påverka dels svåråtkomliga mål dels skapa friktioner i ett inledningsskede av ett angrepp. Dessa kan påbörjas en lång tid innan själva angreppet, för att gradvis skapa störningar i mållandet och avslutningsvis skapa en systemkollaps när specialförbandsoperationer påbörjas. De tydligaste sabotagen kommer ske i samband med att specialförbandsoperationer påbörjas och då oftast vid svåråtkomliga mål med hjälp av lokalt rekryterad personal.

En viktig faktor man skall beakta är att inhämtningsoperationerna leder fram till ett underlag som möjliggör de offensiva underrättelseoperationerna. Dessa leder fram till exakt hur man skall välja att gå tillväga, inom ramen för propaganda, subversion och sabotage. Således varje offensiv underrättelseoperation är unik, man kan ej i förväg förutsäga exakt hur en motståndare kommer gå tillväga, däremot kan man spåra hans agerande när man väl upptäcker metoder som går att härleda till ett offensivt agerande.

Bild 4. Faktorer som möjliggör SF operationer.
Specialförbandsoperationer.Dessa operationer syftar ytterst till att på strategisk och operativ nivå möjliggöra för strategisk chef att lösa sin uppgift. Det vill säga att genomföra kritiska operationer för att möjliggöra för de lägre nivåerna skall kunna lösa sina uppgifter i ett reguljärt krig, oftast med det yttersta syftet att möjliggöra en kraftutveckling i en eller flera riktningar. Operationerna inleds oftast innan en konflikt öppet har inletts, för att rangera pusselbitarna för den strategiska chefen.

I den nya ryska operationskonsten kommer bedömt, specialförbanden fylla uppgifter från fas tre (3) intill fas åtta (8), det kommer dels handla om strategisk spaning som genomförs redan under fredsförhållanden dels klassiska strids- och spaningsuppgifter som löses under dels gråzonen mellan krig och fred dels när konflikten är öppen. Vad som kommer vara signifikant är att uppgifterna kommer vara av strategisk karaktär dvs fälla avgöranden.

McRaven delar in ett specialförbandsföretag i tre faser, planering - förberedelser och genomförande, dessa tre faser omfattas därefter sex (6) stycken faktorer, enkelhet - säkerhet - förövning - överraskning - hastighet och syfte, som möjliggör att ett specialförbandsföretag kan lyckas. Samtliga sex faktorer måste uppfyllas för att man skall lyckas med företaget, vilket innebär att specialförbandsföretag oftast är företag av mindre enheter, stora enheter kan ej uppfylla samtliga dessa faktorer, likväl kan ej reguljära förband uppfylla samtliga dessa faktorer i tid och rum.

Detta kan sammanfattas med, en enkel plan som lyckas hållas hemlig och förövas under realistiska förhållanden under upprepade tillfällen som genomförs med överraskning samt hastighet och ett tydligt syfte leder säkrast till framgång. Då uppnår man vad McRaven benämner relativöverlägsenhet, detta är vad som gör att specialförband kan nå avgöranden trots att oddsen är mot dem, såsom vid Eben Emael men vad är då relativ överlägsenhet?

Relativ överlägsenhet är när en mindre styrka uppnår ett övertag mot en större styrka, detta kan uppnås som tidigare beskrivits om man uppfyller de sex grundprinciperna för ett specialförbandsföretag. Men för att uppnå detta krävs underrättelser som adekvat kan möjliggöra den planering som gör att man kan uppnå just relativ överlägsenhet. Underrättelserna inhämtas över hela ytan för att finna den information som är relevant för att kunna uppnå just relativ överlägsenhet.

Beroende på vilken uppgift/uppgifter och över hur stor yta den/de skall lösas så varierar dels tiden dels mängden inhämtning som genomförs, det kan röra sig om år till månader som måste avsättas för att kunna uppnå det underrättelseläge som möjliggör dessa operationer. Det handlar om att man måste ha kunskap om de totala förhållandena i det aktuella operationsområdet, för att därmed finna medel och metoder som möjliggör en lyckad insats, därav kan relativ överlägsenhet uppnås.

Häri ligger den största styrkan med specialförbandsoperationer man anpassar sig utifrån de rådande omständigheterna och finner därmed en lösning, det ställer höga krav på flexibilitet hos personalen ingående i dessa förband. Samt högre chef måste ha en förmåga att överlåta ansvaret för lösandet av uppgiften till underställd personal.

Således varje specialförbandsoperation är unik, den ena är inte den andra lik, dock kan en viss spårbarhet finnas men man anpassar sig utifrån de rådande omständigheterna, detta är även avgörande för att uppnå en säkerhet dels i att operationen ej röjs dels att den verkligen lyckas. Återanvändande av en redan utnyttjad metod som är känd undviks in i det längsta, vilket i grunden är en av specialförbandens styrkor, dess flexibilitet att anpassa sig utifrån rådande omständigheter. Häri ligger även en stor vikt att man som nationalstat gör en ordentliganalys av vilka kritiskasårbarheter man har och försöker minimera dessa, för det är dessa kritiska sårbarheter som specialförbandsföretagen kommer inriktas mot.

Slutsatser

Det vi kan se är att hotet är mångfacetterat i den antagna ryska operationskonsten, likväl är den föränderlig, utifrån att man väljer att använda dolda metoder såsom offensiva underrättelseoperationer, specialförbandsföretag o dyl långt innan själva konflikten blir ett faktum. Dessa metoder anpassas utifrån de rådandeomständigheterna, således kan man inte kategoriskt säga att det krävs en rysk diaspora för att man skall kunna genomföra denna form av krigföring, likväl blir det direkt farligt att suboptimera sig mot att möta irreguljära förband enbart, utan det var en unik företeelse på Krimhalvön, i östra Ukraina kan vi se att det har ändrat sitt modus operandi markant, likväl som man kommer göra i händelse av en konflikt med de baltiska staterna eller med Sverige.

"Tillfället gör tjuven" brukar man säga som ett ordspråk, det gäller i mångt och mycket även i denna operationskonst. Målet är det övergripande, utifrån den genomförande informationsinhämtningen som är fokuserad på målet/syftet, tar man fram metoder för att lösa de ställda uppgifterna, slutligen avdelar man medlen (förband, ta fram specifik utrustning m m) för att nå målet.

Vad som krävs är en vaksamhet och information kring hotet, detektiven allmänheten har historiskt alltid varit duktig på att rapportera säkerhetshotande verksamhet, då vi tydligt kan se att en stor del för att möjliggöra den nya ryska krigföringen bygger på ett informationsövertag, så kan det spolieras genom att man förnekar detta informationsövertag, vilket främst uppnås genom upplysning hos allmänheten.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

FOI 1(Svenska)
Finländska FHS 1(Engelska)
Lettiska FHS 1(Engelska)
Reuters 1(Engelska)
Rysslands President 1(Engelska)
Sveriges Radio 1(Svenska)
Time 1(Engelska)
The Guradian 1, 2 (Engelska)
The New York Times 1(Engelska)
VPK 1(Ryska)
Putin rustar Ryssland, Elfving Jörgen, 2014
Rysk Krigskonst, Ulfving Lars, 2005
Case Studies in Special Operations Warfare : Theory and Practice, McRaven William, 1996
TRM BASSÄK Del 1, Försvarsmakten, 1994
Remiss MSR 1.5 Motståndaren, Försvarsmakten, 2014
Spioner och spioner som spionerar på spioner, Forsberg Tore, 2003

Gästinlägg: Om Krim inte var en halvö och om den låg i Östersjön



Så här en lördagkväll när de flesta svenskar ligger i soffan framför TV:n efter att ha avnjutit en bättre middag i radhuslängans trygga kvarter i ett Sverige där inget ont kan hända så bjuder jag i kväll på ett gästinlägg. Det är en fiktiv berättelse om ett scenario kring Ryssland, säkerhetspolitiken och Sverige. Tänkvärt, eller hur?

/ Skipper


------------------------

Under hösten fortsätter situationen i Ukraina att väga mellan krig och bräcklig fred. Egentligen förändras lite men många vackra ord och planer förs fram. I den osäkra situationen som råder känner sig Ryssland tvingade att helt stänga den gasledning som löper genom Ukraina till Europa. Av säkerhetsskäl.

Oturligt nog går Europa även meterologiskt en kall vinter till mötes. Nu i oktober faller temperaturen och behovet av gas för uppvärmning och el ökar kraftigt i Europa, inte minst i Tyskland.

Tursamt nog levererar Ryssland all gas de kan genom den gasledning som sträcker sig genom Östersjön, inom Svensk ekonomisk zon, och ned till de frusna Tyskarna. En bräcklig och politiskt känslig situation men av nödvändighet likväl ofrånkomlig för Europas politikska ledningar.

En särdelaktigt kall morgon i slutet av oktober vaknar Sverige upp till nyheten om ett terrorangrepp mot North-stream ledningen. Beklagligt nog vid den punkt som är närmast Gotland. Flödet måste nödstoppas och plötsligt blir det än kallare i Europa, på många sätt.

Ryssland uttrycker sin direkta avsky för att Sverige inte kan upprätthålla säkerhet inom sitt ansvarsområde och faktiskt mumlas liknande åsikter från kontinenten. Många förstår vad som håller på att hända, de är dock inte de som fattar besluten. Egentligen förstår nog även de vid makten vad som händer. De förstår dock också att det redan är för sent och att var och en måste se om sitt eget, utkylda, hus.

Ryssland är snabbt att få ihop en ordentlig arbetsstyrka, sätta dem på lämpliga arbetsfartyg och skeppa dem över till den nu utbyggda och djupt muddrade hamnen i Slite på Gotland. Bra arbetare har de också. Alla är män mellan 20 och 30 år gamla. Kortklippta och uppenbarligen förtjusta i vit och blå randiga undertröjor.

Arbetet med att reparera gasledningen påbörjas och även om det är ett komplicerat arbete så lovar Ryssland att snabbt återuppta gasleveranserna, lovordade av Europas politiker. Det svenska missnöjet kvävs i bruset och av våta filtar från kontinenten.

Sverige skickar delar av det stående försvaret till Gotland för att visa närvaro och, ja egentligen varför vet man kanske inte men det måste ju göras.

Tyvärr räcker inte den ökade svenska militära närvaron. Istället får den stora mängden journalister som samlats utanför Slite hamn första parkett till ytterligare bevis för Sveriges oduglighet. På något outgrundligt vis lyckas ytterligare ett terrorangrepp ske. Den här gången mot de oskyldiga och hårt slitande ryska arbetarna i Slite. Sverige har än en gång kapitalt misslyckats att upprätthålla ordning och säkerhet inom sitt territorium.

Skadorna blir tursam små. Från rysk sida deklareras att en mindre militär enhet, ett drygt hundratal soldater, måste skickas till Slite för att upprätthålla säkerheten för arbetarna. Sveriges protester kvävs än en gång av tungviktarna på kontinenten. Det börjar bli riktigt kallt nu och i ärlighetens namn, det är ju redan för sent.

Endast timmar senare avseglar ett fartyg från en rysk hamn. Lastat med 124 soldater, lätta vapen och förvånansvärt många lastbilar. Enhetens uppgift är ju endast att skydda de ryska intressena i Slite hamn, inte att invadera Sverige – något som påståtts från Stockholm men tydligt tillbakavisats från Moskva.

Det gick ju egentligen inte så illa. Ryssland stod vid sitt ord och inga fientliga händelser inträffar på Gotland. Endast vid infartsgrinden till det område i hamnen där ryssarna finns kan man observera soldater. Uppenbarligen där för att säkerställa att den bristande svenska säkerheten inte hotar reparationen av gasledningen.

Inom kort återupptas gasleveranserna, yllefiltarna kan läggas tillbaka i garderoberna i Berlin och allt är frid och fröjd.

Tyvärr måste Ryssland stå kvar i Slite, det kan ju hända igen.

Tyvärr visar även nytagna satellitbilder att vissa av de lastbilar som medförts den lilla militära enheten från Ryssland utgör åtminstone ett SS-300 batteri och vad som bedöms vara ett Iskander-system.

De bilderna är det nog bäst att ingen får se.

/ Dalton

Forum för anhöriga till omkomna i försvarets flygtjänst

Tidigare aviserad träff för anhöriga har genomförts p F 7 Såtenäs. Ett femtiotal anhöriga deltog. Flygvapenchefen Micael Bydén deltog samt även F 7 flottiljchef Michael Cherinet. Som stödpersoner och föredragshållare fanns bland andra pensionerade generalmajoren Bert Stenfeldt. Initiativtagare var en grupp anhöriga vilka även planerade träffen. Genom Bert Stenfeldt, som var den äldste med flygvapenrötter från tidigt femtiotal, och nutida piloter kunde en historiebeskrivning göras över hur Flygvapnet hanterat haverier under främst Kalla kriget men även dagens syn på sådana händelser. Flera anhöriga, främst nu vuxna barn till omkomna under sextio och sjuttiotalet, fick nu tillfälle att för första gången träffa kolleger till deras fäder. Flera klarläggande angående haverier kunde göras då haveriutredare fanns på plats och kunde förklara detaljer som varit okända eller ej förstådda för de anhöriga. Detaljer som många grubblat på i decennier. En bok som författaren Göran Jacobsson sammanställt av berättelser från anhöriga delades ut."Minnen av de som aldrig kan glömmas" är titeln. Det är oklart i nuläget hur den kommer att spridas utanför anhörigkretsar men en viss försäljning till intresserade sker. Träffen bedömdes som lyckad och kommer förmodligen att följas av fler.

Mot väpnad konflikt

Knappt hade valet avslutats förrän det var dags för nya uppmärksammade nyheter om ökad militär verksamhet i vårt närområde. Nästan dagligen diskuteras nu Sveriges försvar och läget i omvärlden. Bekämpning av terroristgrupperingar i Mellanöstern, Ukraina och så förstås förändringar av dispositioner i närområdet, där både NATO och Ryssland är aktiva och i takt med ökad spänning kommer dessa aktiviteter att skruvas upp ytterligare.

Typisk Kalla-krigetkramare, tänker somliga.

Inte alls, vi går till källorna för att förstå. Den ryska generalstabschefen, Valerij Gerasimov, lade ut texten i ett tal i januari 2013 för den ryska Krigsvetenskapsakademin om 2000-talets krigföring i ljuset av konflikterna i Mellanöstern.

I sitt tal pekade han på hur gränserna mellan det offensiva och defensiva liksom de olika nivåerna suddas ut, främst på grund av den förbättrade informationsteknologin. ”Krig förklaras inte, de bara börjar”, menade den ryske generalen.

Det var fullt möjligt att förvandla ett stabilt land till ett tillstånd av väpnad konflikt på några månader genom användandet av specialstyrkor, informationsoperationer och organiserandet av en intern politisk opposition, fick åhörarna veta. Att de icke-militära medlen förhåller sig 4:1 jämfört med de militära medlen i det moderna kriget är en utgångspunkt i tänkandet.

Månaden efter hade tidningen VPK ett nummer, där general Gerasimovs tankar presenterades. Tidningen som behandlar militär-industriella nyheter har stort genomslag i den ryska säkerhetsstaten och på sidan 3 fick läsarna stifta bekantskap med tankarna, bland annat förklarade i ett intressant diagram. (Översatt nedan)

Bild1

Detta gör det möjligt att analysera läget i allmänhet med visst fokus mot närområdet ur ryskt perspektiv. Mina bedömningar redovisas nedan med röda stjärnor.

Om vi börjar med de icke-militära medlen, så har Ryssland lagt mycket kraft på att skapa koalitioner som motvikt till USA, NATO och EU genom SCO, CSTO och den Eurasiska tullunionen. Dessutom tillkommer energiavtalet med Kina liksom den första gemensamma militära övningen någonsin länderna emellan. En egen utvecklingsbank med BRICS har man också medverkat till att skapa. De har kommit längre än vad vi vill erkänna, även om det inte är lika långt som de velat.

När det gäller politiskt och diplomatiskt tryck, så har den maskinen kommit igång, främst mot före detta republiker i Sovjetunionen. Tilltaget att öppna åtal mot litauer som vägrade tjänstgöra i Sovjetunionens krigsmakt är en åtgärd som man kan exploatera genom att kräva utlämning av dessa. Med ryska ögon försöker också Väst formera sig och utöva detta tryck på sitt sätt. President Obamas tal till FN:s Generalförsamling igår är ett tecken på detta.

Detta gäller i synnerhet de ekonomiska sanktionerna som ju USA och EU tagit initiativet till. Trots ryskt svar, så är det Väst som eskalerar på denna axel.

När det gäller att bryta de diplomatiska relationerna är det Ryssland som springer före. Dels har man brutit avtal som CFE och INF, dels så luftar ledande företrädare att de nog inte kan stanna i Europarådet heller. Även inom ramen för OSSE beter man sig motspänstigt.

Etablerandet av politisk opposition hos potentiella motståndare är inte helt lätt att bevisa, men det förekommer utbildning av unga kadrar i Baltikum. Vidare förkommer flera kontakter med europeiska högerextremister, och med stor säkerhet finns det finansiering av diverse rörelser som ännu inte upptäckts. Jag skriver stor säkerhet, eftersom det är ett vanligt Modus Operandi hos Ryssland som bland annat behärskar grenen Agent Provocateur bättre än de flesta. Särskilt intressant är det också att notera den frenesi som Kreml visar för att slå ned på all slags organiserande av en politisk opposition i Ryssland. För Moskva är detta blodigt allvar.

Bild1

Åtgärder på informationsarenan har framskridit långt. Förutom desinformation och propaganda när det gäller Ukraina, så har vi sett riktade attacker på Sverige – inte minst mot utrikesminister Carl Bildt.

Om vi kliver över till de militära medlen, så ser vi bland annat övertagandet av Krim som en stor åtgärd för att skaffa sig strategisk kontroll över Svarta havet. Baser i Arktis börjar byggas ut och utprovning av avancerade robotsystem ökar takten. I nästa månad sker exempelvis skjutning med Bulavarobot från en fullastad Boreyubåt i de kalla vattnen norr om oss.

Strategisk deployering sker bland annat genom trupprörelser i samband med de stora övniningarna som Vostok-14 som nu pågår i Östra militärdistriktet. Det ryska strategiska flyget har uppträtt längre ut och mer frekvent än tidigare i år. Elva gånger har man varit ute i sina avfyringsområden för kryssningsrobotar i Stilla havet med sina Tu-95:or. I Östersjön har man vid flera tillfällen övat med Tu-22, senast i söndags enligt dagens SvD.

När det gäller förverkligandet av ren militär kamp har vi inte ännu sett några öppna stridshandlingar. Däremot har ett signifikant trendbrott skett i och med kidnappningen av den estniske kontraspionageofficeren Eston Kohver på estniskt territorium. Detta innebär ett övergående till den tredje fasen enligt den stora bilden. Om än så liten händelse, så representerar handlingen ”Start of conflictual action”.

Lägg till detta både Rysslands och USA:s annonseringar i veckan om en total modernisering av sina resstrategiska kärnvapen till kostnad på mer än 1000 GUSD. Detta är ytterligare ett illavrslande tecken på ett försämrat allmäntillstånd i relationerna. Ju större spänningarna blir, desto större blir riskerna för överslagshandlingar eller missförstånd som förvärrar läget.

Vi lever i ett förkonfliktstillstånd och vi rör oss åt höger på axeln ovan, enligt min analys. Det är bara att göra en egen analys och utgå från 2009 till exempel. Färden längs axeln går inte särskilt snabbt i dagligt perspektiv, utan följer en slags salamitaktik. Men å andra sidan är det precis som med barnens uppväxt, en dag upptäcker vi att allt att har gått så snabbt.

Det är dags, inte att städa, utan att röja i rustkammaren.

Gästinlägg: Tre kronor, Lejonet och Dubbelörnen


Publicerar i dag ett gästinlägg signerat förvaltare Håkan Lindberg som tjänstgör vid funktionsenheten vid Sjöstridsskolan och har sitt huvudsakliga kompetensområde inom marint telekrig. Håkan är dessutom mycket historieintresserad vilket tydligt framgår i nedanstående gästinlägg. 

/ Skipper

----------------------------------

Ryssland visar sin återvunna styrka på många fronter nu. Kidnappningen av den estniske underrättelseofficeren Eston Khover på estniskt territorium, kränkningarna av olika länders luftrum och interventionen i Ukraina för att nämna några. Omvärlden svarar med fördömanden och sanktioner men är det verkligen en framkomlig väg?

Jag vill i detta gästinlägg ge min syn på denna sak utifrån främst ett historiskt perspektiv och redogöra för vad jag tror är ett smärtsamt men nödvändigt förhållningssätt. Ryssarna är inte som vi, säger många. Ja det är sant men de är definitivt människor av kött och blod som många andra och upplever även de glädje och sorg så varför tänker vi då så olika? Enligt mig så finns det två stora skillnader och båda har sitt ursprung i medeltiden.

Det ena är skillnaden i metoden att styra stater. Det medeltida Europa var ett lapptäcke av olika statsbildningar där det krävdes samarbete för att tillvaron skulle fungera. Makten utgick ifrån att man kontrollerade landområden som kunde nyttjas för att genom samarbete med andra som också kontrollerade land uppnå egna fördelar. Detta krävde förhandlingar och överenskommelser som skulle följas vilket banade väg för vad vi i dag betecknar som fungerande demokrati. Härskaren var sällan helt enväldig utan stormän, adel eller borgare hade inflytande över politik och ekonomi.

I Ryssland utvecklades samhället genom vad vi idag skulle kalla totalitarism d.v.s att all makt utgick från en enväldig Storfurste, Khan, Tsar etc. Stormän och adel var underkastade härskaren på ett helt annat sätt än i de västra och centrala delarna av Europa. Rysslands ursprung i Kievriket och storfurstendömet Moskva som båda dels influerades från det av enväldig kejsare styrda Bysantinska riket och av den hårdhänta mongoliska ockupationen skapade ett samhälle med stark gruppkänsla, lydnad mot överheten och med mycket litet fokus på individen. Undantaget här är stadsrepubliken Novgorod som tyvärr dukade under för det framväxande Storfurstendömet Moskva på-talet. I Ryssland var för de flesta människor fram till tvångskollektiviseringen på 1920-talet byn det centrum kring vilket livet kretsade. De gamla bysammanslutningarna heter Mir på ryska och ordet för fred är det samma. Byn slöt sig samman och var underkastad en sällan trevlig storman/adelsman i området. Detta skapade absolut ingen grogrund för någon större individualism. Byns mål var att leva i fred och det tror jag fortfarande gäller i det ryska samhället.

Det som hände var i praktiken att Ryssland missade all denna dynamiska utveckling som medeltiden och renässansen skapade i Europa när det gäller umgänge mellan stater, dess befolkning och ekonomi. Istället blev det en stormakt som gång på gång härjades av mongoler, korsriddare, polacker, svenskar, turkar, fransmän och tyskar. Detta bidrar tror jag till att Ryssland prioriterar säkerhet och stabilitet framför allt annat. Man accepterar inte risken att få NATO eller EU med sitt militära samarbete endast 45 mil från Moskva vilket skulle ha blivit faktum om Ukraina anslutit sig till EU eller NATO. Man upplever säkerligen även de baltiska staternas medlemskap som ett tillräckligt besvärande faktum.

Jag tror inte på detta med sanktioner mot Ryssland. De har upplevt betydligt värre saker än brist på franska ostar. Att vidmakthållna kontakter både kulturella och ekonomiska ger på lång sikt bättre resultat än sanktioner. Europa skall inte försämra sin ekonomi genom minskad export till Ryssland (krigsmateriel undantaget) eftersom Europa behöver pengar för att skaffa sig i Rysslands ögon trovärdiga försvarsmakter samtidigt som Ryssland behöver tydliga signaler om att det inte finns något intresse av att invadera det heliga Moder Ryssland. Det senare är helt självklart för oss men inte för dem.

Det kommer en tid av demokrati och positiv samhällsutveckling i Ryssland tror jag men det kommer att ta kanske 30,40,50 år? Det viktiga är att vi inte stänger dörren för kontakter utan att betonar vårt gemensamma historiska arv t.ex genom den ickehelt belagda skandinaviske vikingahövdingen Rurik som ger upphov till Rysslands första fursteätt eller ännu mer konungadottern Ingegärd Olofsdotter som slutar som maka till Jaroslav den vise av Kiev och ryskt-ortodoxt helgon för att nämna några. Ryssland är en levande produkt av sin historia och historia består inte bara av konflikter utan även av fredliga relationer och dessa måste vi bygga på. Vi måste även komma ihåg att ryska officerare har en lång tradition som regimmotståndare i Ryssland ända från Dekabristupproret 1825 till kuppen 1917. En opposition som kanske dyker upp igen i framtiden?

Gällande utvecklingen i närtid är jag övertygad att vi inom en inte avlägsen framtid kommer att se ryska kustrobot och luftvärnsrobotbatterier på de f.d finska öarna i inre Finska viken.Dessa batterier skulle omedelbart kunna stänga Finlands tillförsel av olja som till största delen går via Borgå. Att Ryssland skulle placera dylika på dessa öar är bara en fortsättning på den innan revolutionen existerande Tsar Peters Sjöfästning som omfattade befästningar i både nuv. Finland och Estland i syfte att skydda St. Petersburg som är lika viktigt för Ryssland då som nu. Att både Finland och Estland skulle vara medlemmar av NATO skulle definitivt mötas av motåtgärder från Ryssland. Finska vinterkriget bröt ut just ur en liknande situation där Sovjetunionen krävde Finland på territorium angränsande mot Leningrad men när ifall det inträffar en gång till skall Sverige sluta upp på Finlands sida fullständigt och inte bara som ”icke-krigförande”

Min uppfattning är att Ryssland inte bryr sig om sanktioner. De vill ha stabila grannstater som kan hävda sitt eget territorium mot kränkningar från alla håll och som klart och tydligt deklarerar att dessa stater eftersträvar fredliga och jämbördiga relationer med Ryssland. Med långsiktigt stabila förbindelser kommer vi att på sikt kunna exportera vårt tänkande kring fred och konfliktförebyggande arbete även öster ut men det kommer att ta mycket lång tid och krävas mycket tålamod.

Samtidigt med detta måste Sverige bli en tydlig spelare på den försvarspolitiska planen. Att hantera säkerhetspolitiken enl. principen ” Älskad av alla. Respekterad av ingen ” går inte längre

Jag anser av konungariket Sverige skall:
  1. Motarbeta EUs sanktioner mot Ryssland (förutom vapenexport) utan upprätthålla ekonomiska och kulturella förbindelser med Ryssland.
  2. Höja försvarsanslagen med mellan 15-20% för att skapa en trovärdig försvarsmakt med betoning på sjö och flygstridskrafter för att skapa territoriell trovärdighet samt trovärdighet som allierad till Finland.
  3. Allians med Finland. Här måste dock våra politiker vara tydliga med att denna alliansen är defensiv och ej en språngbräda för NATO mot Ryssland. Vi vet det men Moskva litar inte på oss
  4. Påbörja planering för att vid behov aktivera värnplikten. Här kommer våra anställda soldater och sjömän att utgöra en utmärkt professionell kader för att bli chefer på grupp, tropp och plutonsnivå samt specialister av olika slag som behövs för att snabbt expandera FM med tillförda värnpliktiga och med detta visa att vi kan förstärka FM rejält om det skulle behövas.
/ Håkan Lindberg.

VV-eliten återfick KGB:s största namn


Ryskt nyhetsinslag om VV-divisionen ODON, med fokus på dess spetsnaz och pansar.

DN rapporterar att Vladimir Putin igår skrev under ett dekret som innebär att KGB:s största namn åter ska bäras av VV-elitdivisionen ODON.

DN skriver dock inte helt korrekt om vilket förband det är som från och med igår är uppkallat efter Felix Dzerzjinskij - grundaren av den sovjetiska säkerhets- och underrättelsetjänsten Tjekan, som senare blev KGB. Förbandet tillhör inte och har aldrig tillhört polisen (som före 2011 benämndes milisen). Däremot tillhör förbandet VV, de fullt militärt utrustade inrikestrupperna. Sedan är det inte helt tydligt av artikeln att det är samma förband som fram till 1994 hette Dzerzjinskij-divisionen, ODON, som nu har återfått Dzerzjinskij i sitt fullständiga namn. Att så är fallet framgår dock både av ryska medier och divisionens egen hemsida. Intressant nog tar hemsidan även upp att man även satts in utomlands, i vinterkriget mot Finland 1939. Hemsidan använder till och med det sovjetiska begreppet "vitfinnar" om de finska motståndarna.

På svenska kan man läsa mer om ODON i Ryska elitförband, som kom ut ifjol. Av den framgår exempelvis att informellt så har divisionen på senare år ofta kallats för Dzerzjinskij-divisionen. Men som framgår av dess egen hemsida läggs det stort värde i att namnet nu är helt formellt tillbaka och detta har enligt samma källa skett på grund av "massiv heroism och mod, uthållighet och manlighet uppvisad av personalen i stridsverksamhet i försvar av Fäderneslandet och statliga intressen under väpnade konflikters förhållanden".

Den väldiga gamla sovjetiska statyn av Dzerzjinskij har ännu inte återfått sin plats i centrala Moskva, men flera förslag om detta har väckts och måhända sker det även till slut, sannolikt då på den nationella säkerhetstjänstdagen, som firas på den gamla Tjekadagen den 20 december. Flera mindre statyer och byster av Dzerzjinskij har de senaste åren invigts på andra platser i Ryssland och Belarus (Vitryssland).

Lite pang för pengarna?

Expressen fortsätter idag att täcka in den svenska incidentberedskap och Rysslands militära förehavanden över Östersjön, där man idag tar upp att den svenska jaktincidentberedskapen i normalfallet endast är beväpnad med automatkanon. Det är en stor skillnad mot grannländer som alltid bär jaktrobotar, i värsta fall bara korthållsrobotar. Detta bör inte vara några nyheter för den politiska nivån eftersom Försvarsmakten berättat detta åtskilliga gånger. För den i allmänheten som velat informera sig har uppgifterna funnits även på Försvarsmaktens sidor på nätet (t.ex. här). Det är sålunda inte något nytt, men definitivt en fråga värd att diskutera. Vilken ambitionsnivå och hur avskräckande ska den svenska incidentberedskapen vara? Vilka möjligheter till insats ska man ha mot kränkningar och för den delen också rogue aircraft liknande 11 septemberdåden? Här bör den politiska nivån snarast lämna ett entydigt och öppet svar. Att döma av reaktionerna nu, liksom i än högre grad efter ryska påsken har tydligen allmänheten haft helt andra förväntningar på sitt försvar än vad som uppvisats.

Foto: US DoD



Frågan om beväpnade flygplan och det alltmer oroande säkerhetspolitiska utvecklingen fick mig att reflektera kring ett pressmeddelande från amerikanska försvarsdepartementet om nattens flyganfall mot IS i Syrien. På bilden nedan syns verkan från 2 st 500 kg gps-styrda bomber fällda av en F-22 mot en byggnad. Bedömt har de varit temperade till inträngningsbrisad (dvs att brisera några millisekunder efter anslag mot taket) i syfte att nå verkan inne i målet. Den mindre carportliknande byggnaden bär spår efter sekundär verkan från den bomb som träffat i den större byggnadens närmaste hörn. Sannolikt skulle man ha löst denna uppgift med de större 1000 kg bomber som används på konventionella amerikanska stridsflygplan, men F-22 kan ej bära dessa i sitt interna bombutrymme.

Här finns utrymme för reflektion kring svensk förmåga med JAS 39. I dagsläget finns inga andra attackvapen mot markmål anskaffade till JAS 39 än 250 kg bomber av vilka man kan bära fyra st per flygplan om man är villig att offra sin egen jaktförmåga. Valet av 250 kg bomb gjordes då detta sågs som det bästa för close air support (direkt flygunderstöd av markförband) i internationella insatser då även risken för collateral damage (skada på tredje part/civila) av förklarliga skäl när verkansdelen är mindre.

Värt att reflektera över är därför vilka måltyper svenska flygplan med 250 kg bomber kan nå verkan mot givet den i sammanhanget rätt ringa verkan som uppnås med 500 kg bomb samt att man liksom här förutsätter inflygning över ett målområde som kan vara försvarat med kvalificerat luftvärn (normalt inte ett problem vid internationella insatser som exempelvis Afghanistan).

Sverige bör följa i Finlands och sedan igår även Polens fotspår och anskaffa flygburna kryssningsrobotar och allra helst också betydligt tyngre bomber än dagens "kina-puffar".

Försvarspodden


Podcast är tydligen väldigt populärt numera. Det flesta kanske tänker humor a la diverse Filip & Fredrik-figurer. Men floran av ämnen utökas uppenbart och numera finns det även en "försvarspodd" i regi av Oscar Jonsson som doktorerar i krigsvetenskap på Department of War Studies, King’s College London.

I går kväll medverkade jag och Annika Nordgren Christensen och för den intresserade så kan man lyssna på mig, Oscar och Annika HÄR när vi bland annat pratar om kränkningar av svenskt territorium, ryskt maktspråk och om Försvarsmaktens öppenhet, eller rättare sagt motsatsen runt händelser så som kränkningar av svenskt territorium.

I Försvarsmakten pågår ett arbete med att se över rutinerna för att kunna bli mer öppna med viss information vilket jag och många andra välkomnar.

För er som inte redan läst så skrev jag under gårdagen ett inlägg om rysk flygaktivitet över Östersjön och i morgon kommer det ett gästinlägg här på bloggen så håll utkik.

Försvarspodden II: Kränkningarna

Välkomna tillbaka till den andra delen av Försvarspodden. Denna gång avhandlas ämnet som varit på tapeten under hela förra veckan nämnligen de ryska kränkningarna av Sveriges territoriella integritet. Gästande är Niklas Wiklund, mest känd som försvarsbloggaren Skipper som till vardags … Continue reading

Hög aktivitet över Östersjön under dagen


När de flesta av oss svenskar njöt av en skön ledig söndag med sen frukost så har det ryska flygvapnet inte legat på latsidan. Baserat på rapportering från bl.a. Lettiska Försvarsmakten och extremt kompetenta privata signalspanare har vi under dagen kunnat följa ett antal ryska flygföretag över Östersjön. Temat från "ryska påsken" då strategiska bombflygplan eskorterade av jaktflyg övade kärnvapenanfall mot mål i Sverige kändes igen.

Runt klockan 09.45 kom den första rapporten om ett ryskt flygföretag som (bedömt) från ryskt territorium flög ut över finska viken. Kort därefter kom rapporter om att den finska incidentroten med F-18 Hornet startade, och därefter startade även en rote ur BAP (Baltic Air Policing) som i dag (bedömt) utgjordes av en rote F-16 från portugisiska flygvapnet. Finska roten hade uppenbart så bråttom att man orsakade en ljudbang över östra Finland "att löven föll från träden".

Mest sannolikt startade även den svenska incidentroten ungefär samtidigt, men runt detta finns det ej några officiella uppgifter vilket det aldrig gör när svensk incidentrote startar. Dock är det svårt att dölja en flygplansstart hur mycket man än kanske vill. Jag blev själv överflugen ungefär samtidigt som de första rapporterna om det ryska flygföretaget kom.

Det ryska flygföretaget som (bedömt) flög ut i centrala Östersjön och som därefter svängde sydvart efter den baltiska kusten var inget annat än den numera välkända sammansättningen av två strategiska bombflygplan av typen Tu-22M3 eskorterade av två jaktflygplan av typen Su-27. Vid ytterligare två tillfällen senare under dagen startade BAP QRA från Šiauliai, varje gång mot en rote Su-27. Enligt data från roten F-16 (gick att följa på FlightRadar 24) så såg det ut som att man engagerade roten Su-27 utanför Liepaja och började manövrera i det som för en amatör (bedömt) skulle kunna liknas med någon enklare/snällare form av kurvstrid.


Men det mest intressanta är givetvis varför man flyger runt med strategiska bombflygplan av typen Tu-22 i Östersjön en söndag?

Att det inte handlar om någon vanlig ferry-flight, d.v.s. förflyttning av flygplan från punkt A till punkt B inser man snabbt när det även finns uppgifter som gör gällande att det förekommit omfattande radiotrafik mellan flygplanen och det ryska strategiska bombflygkommandot inkluderande användning av diverse koder. Detta tyder möjligen på att man inom ramen för övningen har erhållit order under flygningen. Vilka order, och vilka mål det handlade om kan man bara spekulera runt. Flygföretaget med Tu-22 uppträdde (bedömt) över södra Östersjön fram till någon gång efter lunchtid.

Enligt uppgifter under dagen så har förutom den finska och baltiska QRA även tysk och dansk incidentjakt varit uppe för att möta det ryska flygföretaget. Man har således fått upp det mesta som kunde starta i Östersjöområdet, vilket också (bedömt) kan ha varit ett av ändamålen.

Möjligen kan det även vara så att flygföretaget var en del i den ryska övningen Vostok 2014 som just nu pågår i de östra delarna av Ryssland. Där har strategiskt bombflyg ingått som en komponent och det kan inte uteslutas att man genomfört en långdistansflygning i en helt annan strategisk riktning än där den huvudsakliga övningen pågår.  De Tu-22 som ingår i Vostok har enligt uppgift burit robotar av typen Kh-22 (Nato: AS-4 Kitchen) en långräckviddig överljudsrobot (mach 4,5) som finns både som konventionell robot med en stridsdel på 1000 kg såväl som med en nukleär laddning på ca 1000 kt.


Samtidigt som detta pågår över Östersjön har kustförsvarsförbanden i Kaliningrad sedan i fredags genomfört en övning omfattande 1250 man och ett stort antal fordon m.m. Man övar även kustartilleriet utanför Baltijsk.
“The purpose of the exercises is to improve the crews’ combat skills, the artillery units’ teamwork abilities, and the commanders’ practical skills in organizing offensive and defensive operations. Crew members will go through all stages of combat training, from individual prep work to joint tasks"
Det här tyder på att man nu i olika omgångar övar samtliga delar av de väpnade styrkorna inkluderat det fasta försvaret av Kaliningradenklaven. Om man i den kontexten tar del av den västliga retoriken, den här gången från Polen där man säger att man kan ta Kaliningrad inom 48 timmar, så inser man snart att läget i Östersjöområdet är minst sagt spänt.

Många röster säger att vi är på väg mot ett nytt kallt krig i Östersjön. När vi om några år analyserar läget och blickar bakåt så tror jag att vi då kommer att konstatera att vi i september månad 2014 att vi var mitt i det, men inte hade förmågan att inse det. 


Media: Ilta Sanomat, YLE

Med båda sidors uppmärksamhet


I kommentarerna till det förra inlägget i vilket jag beskrev att Sverige ligger placerat mitt i Europas största säkerhetspolitiska friktionsytor och att detta är en del av bakgrunden till den avsiktliga ryska kränkningen av svenskt luftrum i onsdags, fick jag ett tips om ett nyhetsinslag från amerikanska försvarsdepartementet. Det är ett reportage om en ledningsövning för nästa års NATO Response Force (NRF) och scenariot som övas påminner till del om det vi det senaste halvåret kunnat se utspelas i Ukraina. I övningen Noble Ledger, vilken just nu genomförs i Tyskland (ledningsdelen) och Norge (fysisk del), utgör dock södra Sverige det geografiska området för scenariot och som synes av bilden ovan håller fienden terrängen kring Kalmar, medan egna NATO-förband och allierade håller större delarna av södra Sverige (tyvärr är Gotland skymt i videon).






Som generalmajor Karlis Neretnieks (PA) så korrekt påpekar på Twitter är det ytterst sällsynt att man ägnar stora resurser på att öva ett osannolikt scenario. Vad man dock gör är att man utnyttjar rätt operationsområde, men att övningsscenariot kan skilja en aning. Exempelvis övar Sverige av naturliga skäl ofta diverse scenarier med Gotland som geografiskt nav för att den övade personalen ska vara bekant med området och kunna utnyttja detta vid framtida beslutsfattande.

Av detta skäl är det också intressant att se att övningens fysiska del utspelas i Sydnorge nära svenska gränsen. Här ska NRF öva på att slå tillbaka en invasion där ett större grannland anfallit ett vänligt sinnat grannland. Området är också ett intressant val då man övar tillförsel av förband över hav och att sedan lossa dessa och framrycka till operationsområdet. Själva övningsområdet ligger i anslutning till en av de stora förbindelselederna till Sverige, nämligen E 18 och även järnvägen mellan Oslo och Stockholm. Man kan därtill lätt tänka sig att fartygen i ett skarpt läge skulle kunna angöra Göteborg, Halmstad eller Malmö istället för Brevik och Fredrikstad.

Som flera gånger belysts på denna blogg och andra är Gotland och södra Sverige av mycket stor vikt för såväl Ryssland som NATO i händelse av ett krig eller en konflikt i Baltikum. Från Gotland dominerar man södra Östersjön med luftvärn och kustrobotar och Ryssland har därifrån möjligheten att för NATO omöjliggöra en förstärkningsoperation av Baltikum. Därav följer att Gotland och även vissa andra platser i Sverige är områden man måste behärska senast samtidigt som en operation inleds i Baltikum. Den svenska förvarningen i form av händelser i Baltikum kan därmed i bästa fall bli mycket kort, i värsta fall inte komma alls. För NATO:s del är man beroende av att Sverige (eller NATO) håller Gotland och därtill också helst upplåter luftrum och viss infrastruktur (t.ex. flygplatser och hamnar) i södra Sverige för att understödja operationer i Baltikum och södra Östersjön. Något som har kraftigt accentuerats i och med kriget i Ukraina och de tecken på destabilisering som kunnat skönjas i de baltisk-ryska relationerna. Som exempel kan nämnas boken Deception av brittiske säkerhetspolitiske journalisten Edward Lucas där denne tar upp NATOs krisplanering för Baltikum. Denna planering drogs igång efter den ryska övningen Zapad 2009, där anfall på Baltikum och Polen förövades liksom insättandet av kärnvapen mot bl.a. Warzawa. I Deception berättar Lucas att denna krisplanering innefattar just användandet av svenskt luftrum för att försvara Baltikum. Det är sannolikt inte för inte som NATO 2011 också tog fram ett nytt nordeuropeiskt övningsscenario (SKOLKAN) där det huvudsakliga operationsområdet utgörs av Sydsverige. I sammanhanget är det också värt att reflektera över den anmärkningsvärda luftlandsättningen av en bataljon tyska fallskärmsjägare på Gotland förra hösten.

Det svenska försvaret är därtill idag också helt beroende av utländskt militärt stöd i händelse av ett angrepp på Sverige, enskilt eller i samband med andra grannländer dras in i ett krig. ÖBs uttalande från nyåret 2013 är välkänt, att Sverige endast kan försvara sig i en vecka, på en enda plats mot ett begränsat väpnat angrepp OCH när insatsorganisation 2014 är intagen (i dagsläget prognosticerat till bortom 2020). Vem som ska skynda till vår hjälp är inte satt på pränt, men förhoppningen står till NATO och undertecknandet härom veckan av ett värdlandsavtal för att underlätta övningar och stöd är ett steg i rätt riktning när det gäller just möjligheterna att effektivt ta emot stöd. Fortfarande återstår dock de två väsentligaste komponenterna – att öva och planera för logistiken och inte minst att reda ut ledningsförhållandena. Vem ska för befälet över och leda en gemensam operation Sverige-NATO på svenskt territorium? Sverige eller NATO? Sverige har inte ledningsresurserna och heller ej kommunikationshjälpmedlen för detta. Att NATO skulle leda en insats i Sverige förefaller idag politiskt omöjligt. Ett sätt att lösa samordningssvårigheter är en geografisk uppdelning precis som jag tog upp i ett inlägg i somras om detta ämne, t.ex. att Sverige ansvarar för operationer norr om linjen X och NATO genomför och leder söder om X. Måhända är det också det vi ser på lägeskartan i filmklippet nedan? Att man klart och tydligt på flera kartor kan se just Sverige, är troligtvis inte en slump utan ett riktat budskap, precis som man från rysk sida våren 2013 tydligt visade flygbanorna för de företag som genomfördes under det som i Sverige benämns som "den ryska påsken".


Slutsats: Vi vet inte definitivt om det som övas är en förstärknings/försvarsoperation av Sverige och Baltikum som övas i Noble Ledger 2014, men denna övning i sig visar återigen på faktumet att Sverige idag är beläget mitt i det som är Europas nya stora säkerhetspolitiska friktionsyta. Östersjöområdet och Arktis. Detta förhållande måste svensk försvars- och säkerhetspolitik ta större hänsyn till än vad som nu är budgeterat och planerat för i nästa års försvarsbeslut.




Infomationsfolder från norska Forsvaret om Noble Ledger innehållande bl.a. kartor.

Den ryska önskedrömmen

Med förträfflig tajming har ryskt stridsflyg kränkt svenskt luftrum. Rysslands ambassadör kallas upp för formell protest, avgående utrikesminister Bildt bloggar om att det är den allvarligaste kränkningen under hans tid på UD och Försvarsmakten informerar. Det är märkvärdigt hur snabbt en ny ”normalbild” sätter sig och gissningsvis är det tur för fredagsmyset att vi inte vet lika mycket om vad som pågår under Östersjöns yta, som över den.

Frågan är vilken skruv det tar den här gången? Om man ska se till nyss nämnda normalbild kommer det väcka uppståndelse en stund innan det läggs det till handlingarna i breda lager medan ”Försvarssverige” får ytterligare en referens – vid sidan av bombflyget under Ryska Påsken – att fäktas med i försöken att inskärpa allvar i den politiska verklighetsuppfattningen.

Å andra sidan kan det faktiskt ha sin effekt i de svenska strukturerna, om än under den mediala radarn. Man ska inte underskatta det faktum att den allvarligaste luftrumskränkningen på länge sker strax efter undertecknandet av värdlandsavtal med NATO med efterföljande ”guldkort”, mitt under brinnande regeringsbildning och i svallvågorna efter valet. Frågan är bara vad det är för signal Kreml vill skicka och hur Sverige kan manövrera smartast så att vi inte bjuder på den effekt man vill uppnå?

Just nu pågår regeringsförhandlingar som ska resultera i en statsbudget och därmed försvarsbudget för 2015. Den kommande regeringen måste också bli överens om grundplåten till det arbete som sker i regeringskansliet inför den inriktningsproposition som riksdagen ska fatta beslut om under våren, innan diskussioner inleds med de borgerliga partierna. Försvars- och säkerhetspolitiken framstår som ett av få riktigt säkra blocköverskridande samarbetsområden, efter utsträckta händer på ömse sidor i just detta politikområde. Den tillträdande regeringen ska dessutom ta ställning till om man ska ge Försvarsmakten nya ingångsvärden – bland annat vad gäller budget, inriktning för personalförsörjning samt besparingarna inom densamma – inför det underlag myndigheten ska lämna i november. Betänk i detta sammanhang att det senaste inriktningsbeslutet fattades 2009 och att allt nu är förberett för en förlängning av det till våren. Betänk sedan hur mycket ovan nämnda ”normalbild” har förändrats sedan dess, inklusive vad vi vet om modern rysk krigföring och ambitioner.

Det är med andra ord mycket nu. Och det är här den ryska påminnelsen spelar in. Som Jägarchefen påminner om skriver Försvarsmakten i perspektivplanen 2013 (sid 20):

Sverige kan dock komma att i ökande utsträckning utsättas för ekonomiska och politiska påtryckningar. Ett inslag i dessa påtryckningar kan utgöra hot om våld eller styrkedemonstrationer med marin- och luftstridskrafter eller bruket av andra militära maktmedel.

Man ska inte luras att tro att det enda ryssarna lyckas med när det gäller flygföretagen mot Sverige, är att ställa till med höjda – eller i varje fall inte sänkta – försvarsutgifter och därmed avfärda det hela som ett exempel på kontraproduktivt agerande. Man bör inte heller försvinna ut i teoretiska resonemang som är så komplicerade att man aldrig hittar tillbaka. Sverige måste agera på det vi vet, helt enkelt. Och vad vet vi?

Närmast till hands ligger förmodligen markeringar mot de svenska NATO-relationerna och ett underförstått hot inför eventuella nya äventyr med den västliga alliansen. Till detta kommer säkert det inbakade testet av det svenska systemet vad gäller reaktioner och konsekvenser, särskilt om man provtrycker det inför nya mått och steg i Baltikum, som på goda grunder är nervöst. På ett övergripande plan bröstar man sig högljutt och deklarerar att EU var herre på täppan, men att den tiden är över, eller med andra ord: Ryssland vill förändra maktrelationerna och vår perception av landet (och oss själva), inte bara agera på ett nytt sätt inom ramen för desamma.

Höjda svenska försvarsanslag och ett mentalt och organisatoriskt nationellt återtåg till landgräns är inte något som skrämmer Ryssland, det kan man tvärt om mycket väl leva med – särskilt om det kombineras med fortsatt sårbarhet inom vitala samhällsfunktioner och mycket goda möjligheter till manipulation av opinioner och centrala beslutsfattare. Ett starkt försvar – valfritt vad man lägger i det begreppet – är avskräckande i sig själv till en viss gräns. Men om man har testat det svenska reaktionsmönstret en tid och kommit fram till att ett eventuellt starkare militärt försvar (som man uppenbarligen är beredd att indirekt medverka till), ändå kommer kombineras med inställningen att Sverige kommer avvakta med kraft, ja då undermineras värdet som säkerhetspolitiskt instrument.

Ett Sverige som ser till att täppa igen de största civila och militära hålen i det nationella systemet samtidigt som man resolut bygger expeditionär förmåga i sinne och praktik – för att snabbt, gemensamt och solidariskt försvara landet, grannländer och värden – och som gör solklart att de svenska säkerhetspolitiska vägvalen är just svenska, torde vara mycket mer dämpande på de ryska framstötarna. Ett överraskande drag i den riktningen kan t.ex. vara att en S och MP-regering tackar den nu pågående enmansutredningen för genomförd analys av Sveriges militära samarbeten och lägger resultatet i en ny Försvarsberednings knä för politisk behandling. Kalla det NATO-utredning eller någonting annat, men ge den – för en gångs skull i dessa sammanhang – fritt mandat att tänka själv! I den bästa av världar bildar man sedan en gemensam finsk-svensk beredning om både läget och vägvalen, kanske som en naturlig förlängning av de redovisningar om hur samarbetet kan utvecklas som respektive försvarsmakter ska redovisa i närtid.

Då, men inte förr, blir kränkningar som onsdagens kontraproduktiva ur ryskt perspektiv.

När det bränner till direkt framför näsan är det särskilt viktigt att lyfta sig i håret och se de stora perspektiven, nämligen varför är det såhär? och hur kan vi långsiktigt främja våra intressen? För sådant krävs strategisk förmåga och framsyn inom Regeringskansliet – och politiker som ser längre än till nästa personvalskampanj (och i varje fall det förstnämnda kan politiken besluta om, när det gäller vilka funktioner som ska utvecklas i förvaltningen). Det är alltför enkelt att plocka upp och damma av en verktygslåda som varit relevant förut, när allt i situationen påminner om gamla förhatliga kalla krigs-tider. Förmodligen är dagens beslutsfattare dessutom så långt och lyckligt avlägsnade från denna tid att alla påminnelser därom bara stöts bort. För att nå dem krävs något annat än röda anfallsriktningspilar över Östersjön, säga vad man vill om den saken. Samtidigt har det blivit nästintill omöjligt att blunda hårt och förfäkta sänkta försvarsanslag. Summan av denna ekvation kan leda till en klassisk svensk kompromiss, det vill säga lite mer av samma. Det ska man förvisso inte förringa om man betänker alternativet, men det räcker inte. Med begränsad budget och stora behov behöver man vara smart utifrån det man har att tillgå och då handlar det ofta om att tänka nytt utifrån gamla insikter och erfarenheter.

Detta är min svenska hotbild: Man fortsätter enligt plan, med några smärre tillägg som kanske inte i första hand höjer den reella försvarsförmågan, men som ändå visar lite flagg. Obalansen mellan uppgifter och resurser fortsätter och fördjupas över perioden. Frågan om samhällets samlade motståndskraft försvinner i rök och damm efter revirstrider och alltför besvärliga och impopulära beslut. Försvarsmakten används fortsatt allt mindre, sånär som en ganska hårt ansträngd incidentberedskap, eftersom den politiskt understödda devisen försvaret av Sverige börjar i Sverige sätter sig allt djupare i kombination med resursbrist. Detta påverkar i förlängningen en redan svajig svensk övertygelse om solidaritetsförklaringens grunder, vilket i sin tur gör fler länder än Finland tveksamma när det gäller vad det svenska handslaget är värt. Och till sist: Ryssland dikterar det svenska handlingsutrymmet och NATO:s öppna dörr blir till ett symboliskt nålsöga.

Sammantaget bör detta vara ett slags drömscenario i Moskva. Frågan är hur motsatsen ser ut och svaret på det bör utgöra den nya regeringens första överenskommelse.

 

PS. Det var ett tag sedan denna blogg uppdaterades och jag vågar inte utlova bättring, men ambitionen är i alla fall att försöka avsätta lite tid till att sätta tankar på pränt under vad som allt att döma blir en händelserik höst. Den senaste tiden har jag skrivit i andra fora, hos Folk och Försvar och i Försvarets forum och nyligen hade jag glädjen att medverka i Oscar Jonssons Försvarspodden.

Europas nya friktionsyta

Att kränkningen i onsdags av svenskt luftrum är ett resultat av det nya säkerhetpolitiska läget i Europa, förklarar jag i en krönika i Expressen. Det är i vårt närområde de enda landgränserna finns mellan EU/NATO och Ryssland, vilket jag diskuterade djupare i ett inlägg härom veckan så se detta för ett utvecklat resonemang.

Jägarchefen gör en bra analys av läget och pågående övningsverksamhet i Östersjön och bedömer kränkningen som en del av en maktdemonstration i syfte att Sverige ska avhålla sig från ett NATO-medlemskap och att man avsiktligt gör detta i den politiska osäkerheten som råder i Sverige efter valet. Jag vill trycka på en sak i Jägarchefens resonemang och det är delen om Försvarsmaktens perspektivstudie från 2013, vilken förutspådde att Sverige kan utsättas för påtryckningar med militära maktmedel. Om det ser ut på det här sättet när så sker öppet, vad händer då i det fördolda, t.ex. under vattnet?

Jag vill vidare även tipsa om Skippers inlägg om händelsen samt gårdagens diskussion med Johan Wiktorin på Försvarshögskolan inom ramen för Folk och Försvars projekt #ungsäk. Samtalet är ca 30 minuter långt och det är värt tiden att lyssna till Johans resonemang om hur Ryssland genomför komplexa informationsoperationer som stöd för sin krigföring i Ukraina.

Den Ryska Hösten Del 2

Sammanfattning

Den av Ryssland genomförda kränkningen med attackflyg, 140917, var bedömt en politisk påtryckning med hjälp av öppna militära maktmedel. Påtryckningen syftar bedömt till att hindra ett fortsatt fördjupat Svenskt NATO samarbete. Likväl kan den genomförda kränkningen ingått i ett övningsmoment i den pågående beredskapskontrollen i Kaliningrad Oblast syftande till att slå en utlöpande sjöstridsstyrka från Karlskrona med hjälp av flyg- och sjöstridskrafter.

Analys

Denna vecka, 438, har bjudit likt många tidigare på en hel del säkerhetspolitiska överraskningar. Vad som givetvis är den största händelsen är den i onsdags, 140917, genomförda kränkningen av svenskt luftrum med ryskt attackflyg, en (1) rote SU-24, vid Öland. Vad som gör denna händelse intressant är att kränkningen skedde samtidigt som en beredskapskontroll var beordrad i Kaliningrad Oblast för den ryska Östersjömarinens kustförsvarsförbanden. Övningen består/bestod av över 1,000 soldater och 250 olika materielslag såsom stridsvagnar, pansarskyttefordon, artilleripjäser o dyl. Utöver detta är även korvetten Soobrazitelnyy ur Östersjömarinen till sjöss, bedömt även ytterligare ytstridsfartyg. Bedömt hör den genomförda kränkningen och den beordrade beredskapskontrollen samman. För de som följt med den säkerhetspolitiska utvecklingen i Östersjöregionen, så drar ni er säkert till minnes att Ryskt attackflyg under hösten 2013 genomförde övningsangrepp mot Sverige, i Svensk Flyginformationsregionen, så dessa övningsförfaranden under hösten verkar vara ett återkommande fenomen.

En möjlig förklaringsmodell till den genomförda kränkningen kan gå att finna i den senaste veckans allt mer hätska retorik mellan Ryssland och de baltiska staterna. Likväl det svenska Host Nation Support (HNS) medlemskapet med NATO samt vår särskilda partnerskapsstatus med NATO och den tidigare planerade försvarsplanen av Baltikum, OP GUARDIAN EAGLE. Troligtvis hör samtliga dessa skeden samman, till vad som lett fram till kränkningen och vad man troligtvis övar i Kaliningrad Oblast just nu.

Börjar vi med GUARDIAN EAGLE så framkom 2010 dessa planer något i ljuset i och med Wikileaks avslöjande av diplomatisk korrespondens där dessa planer framgick. I stort är detta den operation NATO kommer igångsätta i händelse av att Artikel 5 måste utnyttjas för att skydda de baltiska staterna. Denna planering igångsattes inte förrän efter kriget mellan Ryssland och Georgien 2008. Enligt Edward Lucas ingår även utnyttjandet av Svenskt luftrum i dessa planer sedan 2011. Trupptillförsel sker bedömt med dels luftfarkoster dels fartyg till de Baltiska staterna i händelse av ett iståndsättande av denna operation.

Ser vi vidare till det ingångna HNS mellan Sverige och NATO så framgår det med all tydlighet att det inte enbart handlar om att kunna mottaga trupp från NATO länder, för att kunna genomföra multinationella övningar utan även kunna bistå dessa vid transporter i händelse av kris och krig. Här bör ni läsare nu beakta GUARDIAN EAGLE och sambandet med HNS mellan Sverige och NATO. Geografiskt finns det en smal landremsa mellan Polen och Litauen som möjliggör trupptillförsel till de Baltiska staterna, denna landremsa ligger dock mellan Kaliningrad Oblast och Vitryssland. I händelse av en konflikt kommer denna landremsa med all sannolikhet stängas, varvid möjligheten till tillförsel av förband omöjliggörs. Likväl är det en logistisk svårighet att snabbt få förband till Estland landvägen från Polen. Varvid utnyttjandet av Svenskt territorium dels med luftfarkoster dels med fartyg öppnar stora möjligheter att snabbt tillföra förband till Baltikum.

Utöver detta har även Sverige erhållit en särskild status med ett fördjupat samarbete som partner land till NATO, vad detta fördjupade samarbete de facto innebär har än ej offentliggjorts, men att en tyngdpunkt kan ligga kring att möjliggöra GUARDIAN EAGLE utifrån det ingångna HNS avtalet är ingen omöjlighet, sett till den senaste tiden spänningar som återkommit mellan Ryssland och de Baltiska staterna. Här blir det viktigt att återkoppla till Rysslands Premiärminister Dmitrij Medvedev uttalande i Juni 2013. Ett svenskt och/eller finskt närmande till NATO kommer kräva en motåtgärd frånRyssland, var vad han sa, lägger man samman dels HNS dels ett fördjupat samarbetsavtal mellan Sverige och NATO, så klarnar bilden till varför en tydlig kränkning av Svenskt luftrum har genomförts. Häri skall särskilt även beaktas att Finland även har ingått HNS med NATO samt även fått ett fördjupat samarbetsavtal med NATO, vilket kan förklara en stor del av kränkningar som genomförts de senaste månaderna av finskt luftrum från rysk sida.

Likväl har den retoriska tonen under de senaste veckorna mot de baltiska staterna från rysk sida blivit markant hårdare, denna hårdare retoriska ton påbörjades efter kidnappningen av den estniske säkerhetsofficeren Eston Kohver. Vari föranlett att NATO varit mycket tydlig med att en upprepning av det ryska agerandet på Krimhalvön fast i Baltikum mycket väl kan medföra att NATO kommer utnyttja Artikel 5 enligt NATO stadgan. Vilket återigen medför att vi kommer åter till GUARDIAN EAGLE.

Sist men inte minst skall vi återkomma till den pågående beredskapskontrollen i Kaliningrad Oblast. En viktig faktor man skall ha med sig är att det är kustförsvarsförbanden som utnyttjas i denna beredskapskontroll, sett ur förbandssammansättning så förefaller det vara en förstärkt bataljonsstridsgrupp som övas, inga uppgifter har framkommit rörande utnyttjande av kustrobot i dagsläget. Detta ger på hand att det troligtvis är en övning som syftar till att mäta förmågan att slå en landstigen motståndare eller försvara ett kustparti mot landstigning. Detta skulle även förklara varför korvetten Soobrazitelnyy befinner sig till sjöss just nu.

Sett till beredskapskontrollen och det genomförda luftstridsföretaget så kan man mycket väl övat med sjö- och luftstridskrafter ett anfall mot en utlöpande sjöstyrka från Karlskrona, häri ligger nu det intressanta var det en Svensk sjöstyrka eller en NATO sjöstyrka som agerar inom ramen för GUARDIAN EAGLE med svenskt stöd utifrån HNS? Dock förklarar det inte den genomförda kränkningen, ett sådant övningsagerande kan lika väl genomföras utan att kränka svenskt luftrum, likt den "ryska påsken". Härvid blir det troligare att själva kränkningen var ett öppet riktat budskap till den svenska statsledningen, sen om det är ödets ironi eller en väldigt riktad signal att den genomfördes samtidigt som Försvarsutskottet fick information rörande utvecklingen i Östersjön av bl a C MUST, kan man enbart sia om, men det skulle vara ett väldigt ryskt agerande så definitivt inte omöjligt.

För om det nu förefaller som är det troliga att Ryssland valt att genomföra en övertydlig maktdemonstration mot Sverige pga ett närmande till NATO, så har man återfallit till ett beteende likt det under Kalla Kriget, vilket styrker tesen kring ett paradigmskifte i Östersjöregionen, för Sovjetunionen visste mycket väl att Sverige hade ett välutvecklat om än dolt samarbete med NATO och att vi ideologiskt då som nu var mer inriktat mot Europa och USA kontra Sovjetunionen och nu Ryssland. Vilket i sig gör det Ryska agerandet kontraproduktivt, den fastslagna linjen kommer inte ändras, den gjorde det ej under det kalla kriget trots upprepade påtryckningsförsök och denna linje kommer bedömt ej heller ändras nu. För de facto man försöker genom dessa påtryckningar enbart få Sverige att välja sida, NATO eller Ryssland, varvid den kulturella och ideologiska hemvisten bedömt kommer vara styrande för valet, vilket är västerut och ej österut.

Likväl är det en ödets ironi att den Ryska kränkningen sammanfaller med ett regeringsskifte likt Hårsfjärdsincidenten 1982 gjorde, då den av centern ledda regeringen hade besegrats i valet av Socialdemokraterna. För vad som blir tydligt är att den Socialdemokratiska regeringen nu står inför ett tydligt vägval, skall man välja att prioritera en av klassiska uppgifterna för staten dvs hävda dess territorium, vilket kommer kräva stora omfördelningar av statsmedel, eller skall man välja att negligera denna kränkning som en engångsföreteelse, 1982 blev valet väldigt tydligt, man valde att åter satsa på Försvaret av Sverige efter ett dryga decennium med neddragningar utifrån en sedd avspänning, likt vi har sett nu under dryga två decennier.

Avslutningsvis vill jag påminna om vad Försvarsmaktens perspektivstudie från 2013 sa, det är mycket troligt att Sverige kommer utsättas för påtryckningar med militära maktmedel för att påverka dess politiska inriktning från Främmande makt. Detta är vad vi precis fått se exempel på, utnyttjande av militära maktmedel öppet för att påverka, frågan är då, hur mycket sker dolt?

Slutsatser

Bedömt är den Ryska kränkningen en maktdemonstration mot Sverige, för att öppet med militära maktmedel påverka vår nuvarande linje med ett närmande till NATO för att därigenom lösa en del av vår utsatta säkerhetspolitiska situation. Bedömt har man valt att utnyttja den nu pågående beredskapskontrollen i Kaliningrad Oblast som ett led i denna påtryckning. Härvid hoppas man på att skapa en opinion hos det svenska folket mot att dels avbryta ett närmande till NATO dels inta en neutral ställning i Östersjöregionen, vilket på sikt skulle gynna Ryssland.

För Sveriges nya Socialdemokratiskt ledda regering, krävs nu ett tydligt försvars- och säkerhetspolitiskt ställningstagande om man vill kunna bevara sin egen förmåga att fritt kunna agera och ej tvingas in i någon annans agerande. Detta är den enskilt viktigaste frågan för dem att omhänderta i dagsläget, för omhändertas ej denna fråga, kommer de övriga frågorna som de vill kunna driva under 4 år ejkunna realiseras.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Aftonbladet 1(Svenska)
Expressen 1, 2,3(Svenska)
Försvarsmakten 1 (Svenska)
Ryska Försvarsministeriet 1, 2, 3(Ryska)
The Guardian 1, 2(Engelska)
Regeringen 1(Svenska)
SvD 1, 2, 3(Svenska)
Reuters 1(Engelska)
Den Dolda Alliansen, Holmström Mikael, 2011
Deception, Lucas Edward, 2012