månadsarkiv: december 2014

Inriktningsvår

Regeringen Löfven kvarblir tills vidare i Rosenbad. En överenskommelse har ingåtts mellan sex partier om hur Sverige ska kunna regeras när -som nästan alltid varit fallet - en majoritetsregering inte kunnat bildas. Överenskommelsen ersätter den praxis som tidigare funnits mellan partierna att rösta på sina egna budgetförslag, men inte på andras.

Man kan tycka vad man vill om överenskommelsen. Och många gör det, vilket är bra. Men den är nu ett faktum som, för åtminstone en tid, håller den nuvarande regeringen kvar vid makten. Och det i sin tur betyder att de förhandlingar som påbörjades redan före julen om den kommande inriktningspropositionen på visst allvar nu kan fortsätta.

Det är, enligt min bedömning, mycket tillfredsställande att arbetet med inriktningspropositionen inte blir en regeringsintern fråga. Försvarsfrågan ska inte utlämnas till förhandlingar mellan ministern å ena sidan samt Miljöpartiet och Vänstern å den andra.

För och under helgerna har det varit intressant att följa stridskraftschefernas bloggande. Marinchefens inlägg har tidigare kommenterats. Efter honom har flygvapenchefen nu i flera inlägg kommenterat olika aspekter av hans ansvarsområde. I skrivande stund återstår ännu ett, som jag förstår, framåtsyftande perspektiv.

Generalmajor Bydén fastslår redan inledningsvis att under 2015 ska Hkp 10 definitvt avvecklas. Därtill ska två Tp 84 (av totalt åtta) ställas i malpåse. Han uppehåller sig därefter länge kring svårigheterna för våra insatsdivisioner att ta sig ut på krigsbaserna. Ja, han konstaterar helt enkelt att det inte är något FV idag klarar...

Mycket utrymme får även övergången till Gripen E. De politiska nivåerna har öppnat upp för att E inte måste bygga på återanvändning av komponenter från C/D. Av flygvapenchefens resonemang framgår det dock tydligt att oron för att övergången kommer att leda till minskad tillgänglighet till spetsigt stridsflyg i en mycket osäker tid. Likväl ställer han sig, tolkningsvis, inte främmande för tanken att i närtid leasa ut ytterligare plan till Brasilien.

Jag uppskattar sannerligen när höga officerare är uppriktiga om försvarets bekymmer. Hur ska annars något kunna åtgärdas och ökade resurser motiveras? Det enda som förbryllar är väl hans sammanfattning "att FV aldrig varit bättre än nu".

Det finns nog skäl för riksdagens försvarsutskott att begära detaljerad information om hur stridsflyget ska kunna hållas kvantitativt och kvalitativt tillgängligt de närmaste tio åren.

Gott Nytt År


Allan Widman

Årskrönika 2014


Ännu en gång så var det nyårsafton och det har blivit lite av en tradition att jag sammanfattar året som gått här på bloggen, och detta året blir inget undantag. I förra årets årskrönika skrev jag att ”2013 har minst sagt varit ett intensivt år. Helt galet närmare bestämt”. Då visste vi inte hur detta året skulle komma att se ut ur ett försvar- och säkerhetsperspektiv. Det blev tyvärr betydligt sämre och spiralen är fortsatt nedåtgående ur flera aspekter. Här nedan kommer jag att sammanfatta vad som hänt under det gångna året där fokus kommer att ligga på det som har avhandlats här på bloggen.



Januari


Året började inte helt oväntat med en ”nymoderat satsning”. Den som följt försvarsdebatten under året vet att sådana satsningar allt som oftast innebär reduceringar av numerären. Här handlade det om satsningen på att renovera stridsfordon som innebär att antalet stridsfordon kommer att reduceras till 66% av dagens numerär till en kostnad av ca 2 miljarder kronor.

Därefter var det dags för den årliga Sälenkonferensen i Folk & Försvars regi. Dagen innan det hela drog i gång kom ett oväntat utspel från Moderaterna där man åtminstone i teorin och retoriken gjorde ”helt om” genom ett uttalande av Cecilia Widegren som kändes väldigt efterlängtat efter åratal av fokus på internationalisering.

”Försvaret av Sverige börjar i Sverige. Vi ska göra vår egen hemläxa först och främst. Det känns som en naturlig utveckling att vi ska bygga tyngden i försvaret utifrån den nationella försvarsplaneringen och dess scenarier”

När konferensen väl var igång så skrev jag och kommenterade de frågorna som diskuterades under Dag 1, 2 och 3. Det mest anmärkningsvärda var förmodligen att statsminister Fredrik Reinfeldt i sitt tal hävdade att "de mest sannolika hoten mot Sverige i dag inte är militära och att till exempel terrorhot och cyberhot är mer sannolika". Han hävdade också att försvarets förmåga hade förstärkts sedan 2006, en uppfattning som det är få individer med god insyn och förståelse som delar. Experterna hävdar i stället att försvaret har blivit svagare.

Det som stack ut mest under konferensen, förutom Reinfeldts uttalande, var nog ändå att ÖB Sverker Göranson hade intagit en betydligt mer lågmäld linje jämfört med tidigare utan några större krav eller utspel för att beskriva det problematiska läget i Försvarsmakten.

I ett av månadens sista inlägg skrev jag om havererade försvarssamarbeten där jag belyste det ena efter det andra nordiska samarbetsprojektet som har havererat. Den senaste i raden var Archerprojektet. Anledningen till detta inlägg grundar sig i det faktum att svenska politiker ständigt använder det nordiska samarbetet som ett subsititut för NATO. Ett tema som än i dag håller i sig.

Med tanke på omvärldsutvecklingen så har Norge och Danmark dragit sig allt närmare den trygghet man har genom NATO, och tillsammans med Finland (som uppvisar ett relativt svalt intresse för samarbete) så står Sverige som vanligt ensam när stormen runt oss ständigt ökar i styrka. Att inte närma sig NATO verkar vara det enda som majoriteten av svenska politiker är överens om när det kommer till säkerhetsfrågan.


Februari


På bloggen började månaden med ett replikskifte mellan mig och nymoderaten Fredrik Schulte som hade skrivit sitt årliga försvarspolitiska inlägg. I min slutreplik till Schulte om ett underfinansierad försvar så försökte jag än en gång förklara för honom hur läget ligger till dock utan större framgång - även den här gången. 

Ubåtsprojektet A26 var på tapeten och jag skrev inlägget om att "Svensk ubåtsförmåga är hotad" med anledning av problemen med Kockums ägare.

En intressant betraktelse över hur oinsatta politiker försöker manövrera för att sno hem militär verksamhet till sin egen ort återfinns i inlägget flytta helikopterflottiljen till Luleå(?) där riksdagsledamoten Krister Hammarbergh (m) inte alls har förstått att hela nio Hkp 14 är planerade att baseras på Kallax. Mycket vill ha mer. Han tystnade dock helt i frågan efter mitt blogginlägg.

I mitten av månaden så aviserade finansminister Anders Borg att regeringen minskar försvarsanslaget. Helt obegripligt för de flesta när han deklarerade att det skulle ske en "effektivisering av myndigheternas verksamhet uppnås genom minskad ökning av anslagen". 100 miljoner årligen skulle sparas på försvaret trots det ständiga mantrat att regeringen satsar på försvaret och stärker försvarsförmågan. Ännu ett tecken på att satsningarna på försvaret mest var tomma ord. 

Just detta gjorde mig så pass upprörd att jag gjorde en egen granskning av tilldelade medel till respektive förband i Försvarsmakten och jämförde med föregående år i inlägget när sanningen kryper fram... Här kom jag i min granskning fram till att förbandsanslagets rörliga kostnader, dvs medel för övningsdygn, drivmedel och ammunition, hade minskat med 144 miljoner jämfört med 2013. Det blev för mig ett kvitto på att allt tal om satsningar på försvaret var ren lögn.

I slutet av månaden inleddes det som vände allt upp och ned, nämligen Rysslands strategiska överfall på Ukraina och annekteringen av Krim. Om detta har jag skrivit väldigt lite, mest av den anledningen att väldigt många andra skrev så mycket klokt om saken. Det fanns ingen anledning att skriva samma sak helt enkelt. Sista inlägget i februari blev doch ett gästinlägg med titeln Lackmustest 2.0.


Mars


Hela mars präglades givetvis av Rysslands förhavanden i annat land, d.v.s. annekteringen av Ukraina något jag skrev om här. Då öppnades det även upp ett fönster för omtag av svensk försvarspolitik, men så blev inte fallet, det blev mest bara prat från politikerna.

I stället kom det i sammanhanget något mycket oväntat från ÖB som gick ut och hävdade att den organisation som vi nu bygger (IO14) är den rätta. En uppfattning som ingen av de experter jag nyligen intervjuat håller med om. ÖB slog i mars fast att..
Försvarsmakten kommer inte att utökas, vi måste slå vakt om den Försvarsmakt vi har. Jag är övertygad om att den operativa förmågan vi nu bygger är helt rätt och det ska vi fortsätta med.

Hur kunde ÖB vara så säker på att Försvarsmakten inte skulle ökas trots att vi då i skrivande stund hade fått ett krig i Europa på halsen och att IO14 primärt är dimensionerad för internationella insatser? För mig blev det hela väldigt märkligt. Försvarsmakten bemötte mitt blogginlägg och där vidhöll Jan Salestrand att med fullt utbyggd IO14 så är Försvarsmaktens operativt relevant.

Som uppföljning på Ukrainakrisen så skrev Kk Christian Allerman ett läsvärt gästinlägg.

Jag skrev i mars ett inlägg om läget runt svensk försvar- och säkerhetspolitik under rubriken
"Kan svensk försvarspolitik liknas med en gammal Åsa-Nisse film?" där jag konstaterade att läget i en kort sammanfattning såg ut så här...
  • Ryssland tar en del av Ukraina genom ett strategiskt överfall. Nu finns det en även indikationer på att man går in i Östra Ukraina och Moskva har talat om ryska minoriteter i Estland
  • ÖB anser trots ett kraftfullt försämrat omvärldsläge att IO 14 är operativt relevant trots att organisationen i första hand är dimensionerad för att skickas för att strida mot en okvalificerad fiende i tredje världen, så som terrorister och pirater.
  • Försvarsministern deklarerar fortfarande att regeringen stärker försvaret och att man genomför mer kvalificerade övningar trots att sanningen är den omvända. Pengarna räcker inte och personalen ska reduceras.
  • Försvarsberedningen är oense om sakernas tillstånd och ordförande Widegren vill varken ta med läget i Ukraina i rapporten, och ännu mindre öka försvarsanslaget.
  • Finansministern och statsministern vill helt plötsligt tillföra större summor till försvaret. Dessa båda herrar som så envetet reducerat och negligerat försvarsfrågan ända sedan man tillträdde 2006. Enligt SvD handlar det bara om att man ser en risk för att bli syndabockar.

I slutet av mars stod det klart att det skulle bli ett bistert år för förbanden i Försvarsmakten med anledning av det ansträngda ekonomiska läget, något jag skrev om i månadens sista inlägg. Den 21 mars skrev försvarsminister Enström så här i en artikel på SvD Brännpunkt.
Runt om i Försvarsmakten pågår ett omfattande arbete med att genomföra försvarsreformen som regeringen beslutade 2009 för att öka vår försvarsförmåga. Reformen innebär till exempel att Försvarsmakten övar mer och i större och mer kvalificerade övningar.
En vecka senare gör SR P4 ett reportage om 3. Sjöstridsflottiljen där man konstaterar att..
Men besparingar på över elva miljoner kronor i år har tredje sjöstridsflottiljen i Karlskrona fått tänka om vad gäller övningar. Elva och en halv miljon kronor mindre till övningar motsvarar mellan femton och tjugo procent av flottiljens övningsbudget, så minskningen är klart kännbar. Förutom övning i simulator har man också riktat in sig på att öva dagtid och nära hemmahamnen, allt för att hålla nere kostnaderna.
Det här är ett ypperligt typexempel på retoriken runt försvarsfrågan under flera år. Regeringen hävdar en sak och utfallet har varit ett helt annat.


April


April april....

Självklart så var det ju tvunget att jag skulle försöka bidra med ett aprilskämt.  Jag skrev om att det skulle bli en ny ordförande i försvarsberedningen med anledning av att den sittande ordföranden Cecilia Widegren hade fått ett nytt uppdrag som operativ chef för det nyupprättade specialkommandot som kommer att sättas upp inom ramen för OSSE med anledning av krisen i Ukraina. Det blev tydligen så bra att Skövde nyheter trodde på påhittet och tog upp tråden som en nyhet och intervjuande Widegren. Wiseman blev dagen till ära dessutom moderat igen eftersom jag antytt att det var han som skulle ta över posten som ordförande i försvarsberedningen.

Kampen för Marinen fortsatte, och flera frågor om när regeringen skulle fatta beslut om modifiering av gamla fartyg ställdes av riksdagsledamoten Jeppsson. Tyvärr helt resultatlöst trots alla så kallade satsningar på försvaret. Svaret denna gång blev tyvärr ett riktigt "goddag yxskaft" svar som nog går till historien...

I april publicerades en artikel jag skrivit för KÖMS i TiS som avhandlade försvarsberedningens kommande rapport. Titeln var "Försvarsberedningens rapport – En urvattnad kompromiss eller startskottet för en återtagning av försvarsförmåga?". När vi i maj fick svaret så kunde vi tyvärr konstatera att det lutade mer åt det förstnämnda påståendet.

Moderaternas retorik runt försvarsfrågan har som ni märker tagit mycket plats under året. Tyvärr så speglade inte retoriken det verkliga utfallet och Lars Beckman var en av alla moderater som klappade takten.

Vi försvarsbloggare har tagit på oss den i sammanhanget relativt enkla uppgiften att granska dessa innehållslösa utspel. Ett mycket uppmärksammat sådant var när jag granskade utfallet av Arméns övningsverksamhet, mätt i antalet körmil 10 år tillbaka, i inlägget fritt fall för arméns övningsverksamhet. Trenden var talande!



Ubåtsaffären och Kockums problem med Thyssen Krupp fortsatte i april. Jag skrev om hur Göran Larsbrink talade klarspråk till tyskarna om A26, och jag skrev dessutom ett mycket uppmärksammat inlägg huruvida A26 egentligen är ett operativt relevant koncept givet omvärldsläget med fokus på beväpningen.

NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen meddelade i mitten av april att man avser att förstärka den militära närvaron i ett antal områden inkluderat Östersjön med anledning av de ryska aggressionerna i Ukraina. Särskilt de baltiska staterna uttryckte stor oro över den pågående händelseutvecklingen. Själv ansåg jag att det svenska minröjningsfartyget som stod till förfogande för NATOs pool skulle aktiveras, men så skedde icke.

Den 22 april föregick Alliansen hela försvarsberedningen genom att lägga fram sitt förslag till finansiering av försvaret under de kommande 10 åren. Trots att det nu är krig i Europa var det miljon och inte miljardbelopp som föreslogs skjutas till i närtid, och det skulle ta hela tio år innan man kom upp i den relevanta summan 5,5 miljarder, d.v.s. två mandatperioder bort. Detta utspel omöjliggjorde dessutom en saklig uppgörelse i försvarsberedningen. Alliansen hade ånyo visat att man inte tog försvarsfrågan och omvärldsutvecklingen på allvar.

April avslutades med att riksdagsledamoten Fredrik Schulte kallade mig för kommunist och byråkrat, något som till och med uppmärksammades av Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg och SvD:s ledarskribent Sanna Rayman.


Maj


Den första maj brukar enligt genuint socialdemokratiskt manér vara demonstrationsdagen. Själv har jag väldigt svårt för detta fenomen, men jag passade ändå på att demonstrera mot regeringsbeslut fem från 2013 (RB5) något som legat som en våt filt över Försvarsmakten sedan försvarsminister Karin Enström deklarerade innehållet som innebar att Försvarsmaktens viktigaste resurs, d.v.s. personalen skulle reduceras med 500 miljoner kronor årligen.

Jag skrev i maj ett inlägg som granskade alla "försvarssatsningar" under rubriken "regeringen gjorde det igen..." som även tar upp de olika försvarssamarbeten som regeringen aviserat. Jag har till detta inlägg lånat en mycket talande bild från Johan Wiktorin som visar på det verkliga utfallet rörande ekonomiska satsningarna.

Bild: Johan Wiktorin


Den 11 maj skrev jag ett inlägg som också blev mycket uppmärksammat med rubriken "Marinens vikande övningstrend 2001-2013" som likt fallet med Armén påvisade hur antalet gångtimmar med Marinens fartyg konstant har sjunkit över tiden.



Maj månad avslutades med inlägget om försvarsberedningens rapport med titeln "608 dagar av försvarsberedande med ett mycket ringa utfall!".

Försvarsberedningens arbete hade pågått i exakt 608 dagar sedan man presenterade ledamöterna i beredningen den 14 september 2012. Det är till synes 608 dagar som tyvärr föreslår väldigt lite verklig försvarseffekt! Allt bottnar egentligen i att man inte vill betala för vad ett relevant försvar kostar, och därefter har rapporten utformats.

Knappt ett halvår senare anser nu flera riksdagsledamöter och partier att beredningens rapport är överspelad med hänsyn till säkerhetsläget och Allan Widman, nuvarande ordförande i försvarsutskottet, anser att rapporten snarare ska ses som ett golv att bygga vidare från. Det får i sammanhanget ses som ett rejält underbetyg till beredningen eftersom rapporten presenterades flera månader efter att Ryssland annekterade Krim.

I slutet av maj inkom Försvarsmakten med svaret på RB5, det som i Försvarsmakten ska bli FM Org 18. Här var myndigheten ovanligt tydliga. 2300 tjänster måste bort för att klara regeringens besparingskrav. Försvarsmakten svarade att det kommer att innebära betydande konsekvenser om detta beslut genomförs till del. Att genomföra det fullt ut anser myndigheten inte vara genomförbart.

Ännu ett bevis på regeringens oförmåga att tillse att det råder balans mellan tilldelade uppgifter och ekonomiska resurser.


Juni


Första inlägget i juni blev vad jag har förstått inte särskilt uppskattat inom Försvarsmakten. Jag var tydligen alldeles för ärlig och gick rakt på sak. Tre svenska minröjningsfartyg från tredje sjöstridsflottiljen hade tillsammans med stödfartyget HMS Trossö precis avslutat en mycket lyckad minröjningsoperation utanför Lettlands kust då Försvarsmakten fick uppgiften från regeringen att stanna kvar i Riga under en helg för att "visa solidaritet".

Detta medförde givetvis en stor oplanerad övertidskostnad omfattande drygt sex miljoner kronor som skulle "tas inom ram". Detta innebar att Marinens planerade övning SWENEX på 11 dygn fick ställas in och ersättas med en kortare övning på fem dygn där delar av marinen deltog.

Mitt inlägg runt detta innebar att Försvarsmakten replikerade. Jag höll ändå inte med eftersom jag anser att det är viktigare att öva Försvarsmakten än att ligga en extra helg med fartyg i Riga. Att inte regeringen omfördelade medel från anslaget för internationella insatser för att täcka merkostnaden är beklämmande!

Sista delen av juni präglades av mycket försvarspolitisk debatt. Jag skrev en längre serie av inlägg inför årets upplaga av Almedalen där jag fokuserade på en rad olika områden. En inläggsserie som blev mycket uppskattad och därmed läst av väldigt många. Inläggen återfinns här nedan.

Inför Almedalen
Inför Almedalen - 1 - En säkerhetspolitisk härdsmä...
Inför Almedalen - 2 - Politisk pajkastning


Juli


När juli inleddes så var Almedalen fortfarande i full gång. SvD tog upp tråden med försvarsprisindex (FPI) som FOI tidigare hade skrivit om. Många var de Allianspolitiker som stod förvånade när det blev känt att finansdepartementet under tre år tagit tillbaka 600 miljoner just som effekt av FPI.
Gör man ingen förändring av FPI så kommer hela Alliansens anslagshöjning 2015 att ätas upp. Anslagsökningen på 380 miljoner blir i själva verket en minskning med 320 miljoner nästa år.

Störst behållning under Almedalen var ändå debatterna mellan Peter Hultqvist och Cecilia Widegren.

I mitten av sommaren skrev KÖMS sekreterare Bo Rask ett läsvärt gästinlägg om ubåtsfrågan som han lovat att följa upp under 2015.

I slutet av juli skrev jag ett inlägg om den ständigt minskande Marinen, något som jag följde upp med ett inlägg om numerären av fartyg i Marinen när det stod klart att ett antal bevakningsbåtar skulle avvecklas!


Augusti


Sensommaren inleddes olyckligtvis med den stora skogsbranden i Västmanland. Om detta skrev jag en hel del inlägg som har blivit några av de mest lästa på bloggen sedan start. Jag skrev framför allt om bristen på helikoptrar. Inlägget en nationell helikopterstrategi är helt nödvändig!... drog väldigt många läsare. Jag skrev även om de Italienska vattenbombarna. Inlägget med rubriken när snålheten bedrog visheten beskrev hur det såg ut tidigare när Försvarsmakten hade beredskap för att bistå samhället, uppgifter som försvann i samband med försvarsbeslutet 2004.

Att inläggen väckte viss uppmärksamhet och förmodligen innehöll en och annan tänkvärdhet kan jag konstatera efter att den person som är utsedd att utreda omständigheterna runt skogsbranden hörde av sig och ville använda några av mina inlägg som referens i utredningen

Relativt snart stod det klart att Försvarsmaktens kostnader ska tas inom ram. Hur stora kostnaderna blev vet vi fortfarande inte, men det lär visa sig i Försvarsmaktens årsredovisning som kommer inom kort.

I slutet av månaden gjorde jag en intervju med chefen för 4. Sjöstridsflottiljen Ewa Skoog Haslum som lästes av många.

Söndagen den 24 augusti tog jag ett beslut att inte längre skriva anonymt på bloggen. Detta gjorde jag  i samband med att undertecknad tillsammans med Carl Bergqvist och Johan Wiktorin skrev en debattartikel på DN debatt. Detta beslut förändrade en hel del parametrar, de flesta till det positiva.


September


Första inlägget i september blev läst av många. Det hade rubriken "krig i Europa och reduceringen av Sveriges försvar fortsätter".

Jag skrev givetvis en hel del inför det stundande riksdagsvalet och efter valet att vi hade ett nytt läge i flera avseenden, inte minst med hänsyn taget till Rysslands agerande i vårt närområde.

Den 21 september var det ånyo dags för ryssarna att flyga med strategiskt bombflyg över Östersjön. Jag skrev om detta i inlägget "hög aktivitet över Östersjön under dagen" vilket uppmärksammades av flera stora tidningar. Det allt mer aggressiva ryska uppträdandet på och över Östersjön har från sommarens övning BALTOPS bara eskalerat.

Den 28 september var det 20 år sedan Estonia förliste i Östersjön. Jag hade förmånen att till sjöss genomföra en kransnedläggning till minne av Estoniakatastrofen, något som kändes mycket bra. Ceremonin blev värdig och jag tror den kommer att bli ett minne för livet för oss som deltog.


Oktober


Efter riksdagsvalet i september stod det även klart att flera individer fick lämna försvarspolitiken. Bland annat Karin Enström och Cecilia Widegren. I samband med det skrev jag att de kommande förutsättningarna för att skönmålningen skulle upphöra var goda.

Den 12 oktober skev jag det inlägg som är det i särklass mest lästa inlägget sedan bloggstarten 2010. Inläggets rubrik är "Ny normalbild eller ett nytt kallt krig?" och har i skrivande stund haft närmare 40.000 läsare. Det är en tidslinjal med händelser kopplat till Ryssland från 2005 fram till i dag. Har ni inte läst det, så rekommenderar jag att göra det snarast. Jag avser skriva ett uppföljande inlägg i början av januari. Som kuriosa kan nämnas att inlägget är översatt till både engelska och finska(!)

I oktober blev det inte så mycket skrivet här på bloggen. En anledning var givetvis den intensiva ubåtsjakt i Stockholms skärgård där stora delar av Marinen deltog. En operation som senare skulle visa sig kunna bekräfta att det  förekommit främmande undervattensverksamhet på svenskt inre vatten.

Den 30 oktober firade bloggen 4-årsjubileum.


November

I november var det dags för en favorit i repris, nämligen debatten om helikopter 4. Efter ubåtsjakten i Stockholms skärgård så var det dags att ge lite perspektiv på ubåtsjaktförmågan och då avsaknaden av hydrofonbojfartygen.

Jag publicerade ett läsvärt gästinlägg om framtida ubåtsförmåga där det ånyo debatterades huruvida den nya ubåten A26 är operativt relevant. I december skrevs även en slutreplik i ämnet.

Den 28 november skrev jag en artikel på SvD Brännpunkt om Moderaternas valanalys. Här anser jag att partiet kraftfullt underskattade hanteringen av försvarsfrågan som en faktor för utgånget av valet och det massiva nederlaget partiet drabbades av. Man hade inte gjort hemläxan på rätt sätt enligt min mening.



December


I början av december stod det klart att helikopter 10 hade flugit klart i 3. helikopterskvadronens regi. Huruvida Försvarsmakten kommer att kunna bidraga vid skogsbränder kommande sommar är därmed oklart.

Här på bloggen har december präglats av min utfrågning av de nio nya försvarspolitikerna i försvarsutskottet som ni kan läsa här nedan. Det inledande inlägget finns här och svaren från politikerna finns här nedan.

Stig Henriksson (v)
Lena Asplund (m)
Roger Richtoff (sd)
Paula Holmqvist (s)
Daniel Bäckström (c)
Alexandra Völker (s)
Jan R Andersson (m)
Jakop Dalunde (mp)
Mattias Ottosson (s)

För att ge lite perspektiv på detta så ställde jag samma frågor till tre experter ur Armén, Marinen och Flygvapnet. Dessa svar återfinns här.

Karlis Neretnieks
Peter Nordbeck
Bo Waldemarsson

Den 7 december var det ånyo dags för en helt unik händelse som fick namnen rysk advent. Ryssland flög in med fyra stycken bombflygplan av typen Tu-95 över Östersjön, något som enligt uppgift aldrig tidigare förekommit. Att detta var en ren politisk markering råder det inga större tvivel runt. Detta följdes upp med flera omfattande flygföretag där Su-27, Su24, Su34, MiG-31, Tu-22, An-12, An-26 och Tu-95 flög frekvent under ett antal dagar.

Den 17 december stod det klart att jag blir kolumnist på Svenska Dagbladet, vilket givetvis är bra ur flera perspektiv. Framför allt så ger det ett erkännande till att försvarsdebatten anses vara viktig. Kollegan Wiseman hade någon vecka tidigare börjat som krönikör på Expressen. Min första krönika skrev jag den 23 december.

Min återkommande gästskribent Sea Bear skrev i slutet av månaden ett bra och viktigt gästinlägg om språkbruket i Marinen.

Ett av de sista inläggen under 2014 avhandlade Decemberöverenskommelsen ur ett försvarspolitiskt perspektiv. En presskonferens som av många nu omnämns som decemberkapitulationen.


Sammanfattning


Ovanstående är givetvis enbart ett axplock av allt som skrivits här på bloggen under året.

När man summerar 2014 så konstatera jag att försvarsdebatten tagit en allt större plats i riksmedia jämfört med föregående år, och trots att politikerna ännu inte tagit frågan på det allvar som krävs, så har åtminstone media börjat förstå det prekära läget.

Nästa år står vi inför det i särklass viktigaste beslutet på mycket länge, nämligen ett nytt försvarsbeslut som ska lägga grunden för försvaret under de kommande fem åren. Blir det fel här så är vi riktigt illa ute. Det finns tyvärr inga tecken på att den negativa trenden ska brytas, och 2015 kan bli ett mycket farligt år för flera länder i Östersjöområdet inklusive Sverige. Några konkreta åtgärder för att möta denna förändring tycks inte finnas i sikte. Allt hopp sätts nu till försvarsbeslutet.

När jag sammanfattar året för bloggens räkning kan jag konstatera att det skrivits 144 inlägg under året och antalet bloggbesökare har passerat 2,1 miljoner. Twitter fortsätter att vara ett bra forum för snabb dialog och informationsutbyte om aktuella händelser och under året har ca 4000 nya följare tillkommit. Ni som ännu ej skaffat ett twitterkonto, se till att gör det!

Avslutningsvis Med dessa sista rader vill jag tillönska alla ni som läser bloggen ett riktigt...


  GOTT NYTT ÅR!


Se tidigare årskrönikor här.


Tio år senare – under askan glimmar glöden


 


Minnesstenen på Berga

Sista december 2004, på dagen tio år sedan, lades Andra ytstridsflottiljen (2.ysflj) ner. Detta var en följd av det, i mitt tycke, usla försvarsbeslutet, FB04. Flottiljen lades ner, och delar av den fördes över till Berga-delarna av det sidoordnade förbandet Fjärde minkrigsavdelningen (4.minkrigsavd) som var utpekat som utvecklingsförband. Samtidigt flyttades Amfibieregementet (Amf 1) till Berga. I syfte att ”Lagen om anställningsskydd” inte skulle innebära att amfibiebefattningarna skulle bemannas av flottister flyttades den nybildade 4.sjöstridsflottiljen till Muskö. Detta var mycket olyckligt för ytstridspersonalen, men även för minkrigspersonalen, då det innebar att de skulle inplaceras enligt turordningslista mot samma befattningar, vilka till antalet var avsevärt färre än 2.ysflj och 4.minkrigsflj hade sammanlagt. Bland annat hade två korvetter av Göteborgsklass, Göteborg och Kalmar, omgrupperats till systerförbandet i Karlskrona.

Många kollegor tog de generösa anbud om karriärväxling som erbjöds via Trygghetsstiftelsen. Andra accepterade bud om tjänster på andra platser i organisationen som Militärhögskolan, Amfibieregementet eller Högkvarteret. Många motiverades till beslutet på grund av den långa pendlingssträckan till örlogshamnen på Muskö.
Sammanfattningsvis tog flottan en rejäl smäll i FB04 och vi var många som var bittra över detta, på grund av en försämrad arbetssituation, upplevelsen att politiker såg försvarsmakten som ett arbetsmarknadsinstrument och att fungerande materiel och besättningar skingrades för vinden.

Vad var då Andra ytstridsflottiljen?

Som det står på den fina minnesstenen på Berga var flottiljen sprungen ur Första jagarflottiljen och senare, när den lätta flottan ersatte kryssarna och jagarna, Första ytattackflottiljen.

1.yaflj hade fram till början av 1980-talet tung torped som huvudbeväpning och allmålskanoner som vapen för luftförsvar och närstrid. Torpedbåtseran är väl beskriven i Curt Borgenstams och Bo Nymans fina bok ”Attack till sjöss”. När först patrullbåtarna kom med sin norska IR-målsökande robot 12 och senare Norrköpings-klassens torpedbåtar bestyckades med den svenskutvecklade robot 15 kom roboten att utgöra huvudbeväpning på flottiljen, i flottan och egentligen i hela invasionsförsvaret i och med att även flygvapnet fick robot 15. Tung torped blev dock kvar som ett mycket kraftfullt vapen för kortare stridsavstånd. Robotbåt av Norrköpingsklass kunde bära tio tunga vapen, sex torpeder och fyra robotar, eller två torpeder och åtta robotar, en eldkraft som egentligen bara matchas av Stockholms-klassens två korvetter (tidigare 2 tp+8 rb).

När jag 1993 gjorde värnpliktig grundutbildning som torpedmekaniker var min drabbningsplats på HMS Piteås däck, vid de två tunga torpedtuberna. Flottiljen på Berga bestod då av sex robotbåtar, fyra korvetter och sex patrullbåtar. Av robotbåtarna hade tre komplett besättning och en reducerad besättning som räckte till att utgöra flottiljchefens ledningsfartyg i ubåtsjaktstyrkan.

Vid anfallsföretag (vårt anfall mot fientliga styrkor) sökte ytattacken insätta samordnade salvor mot fartygssamlingar eller enheter med kraftfullt luftförsvar, som fientliga jagare. Slutligen skulle initiativet och effekten av robotinsatsen utnyttjas till att göra processen kort med så kallade ”torpedvärdiga” mål. Till dessa torde landstigningsfartyg, transportfartyg och större ytattackenheter räknas. Vid torpedinsats behövde avståndet minskas till runt 20 km vilket innebar att skjutande enhet kommer inom porté för exempelvis 130 mm artilleri på jagare. Detta underlättades av robotbåtarnas höga fart, som kunde nå upp emot fyrtio knop med hjälp av tre gasturbiner kopplade till propellrar. Det säger sig självt att offensivt handlande, god anda och stor risktagning var helt nödvändiga förutsättningar på dessa enheter och förband och det var heller aldrig någon chef som svävade på målet om vad uppgiften gick ut på eller krävde. Jag minns ännu tjugoett år senare den första uppställning flottiljen hade i januari 1993, för flottiljchefen kmd Göran Frisk. Förbandet hade just fått den lätta ubåtsjakttorpeden 45 tillförd. Ingen behövde sväva i okunskap vad målsättningen var.

 Min värnpliktsomgång ryckte in direkt till robotbåtarna och bodde ombord från första dagen. Vi var tolv sjömän som bodde i hytt 1, med ytterligare tre i en angränsande hytt. Även om det var stundtals monoton tjänstgöring med exempelvis vakttjänst var det fantastiskt att tillhöra ett förband som hade så hög förbandsanda och så spektakulära egenskaper. Jag kom sedan att tjänstgöra tre år som officer och torpedtjänstbefälhavare (eg. underofficer med navigations- och vapenunderhållsuppgifter samt däckstjänst).

Senare överfördes robotbåtarna till 3.ytstridsflottiljen, som var den nya benämningen på typförbandet. Det innebar att jag själv bytte fartygssystem till Göteborgsklassen, på 2.ytstridsflottiljen. Jag tjänstgjorde som Ytstridsofficer på HMS Gävle i två mycket bra år.

I samband med min flottiljs nedläggning och personella sammanslagning med minkrigsdelarna från Berga bildades Fjärde sjöstridsflottiljen. Jag fick på egen begäran möjlighet att byta system och var Artilleriofficer på ett minröjningsfartyg av Landsorts-klass under ett år vilket gav mersmak. Jag trivdes mycket bra med de för mig nya arbetsuppgifterna och saknar inte 2.ysflj i min dagliga gärning. Det finns många fördelar med sammanslagningen och det finns samma höga kvalitet och engagemang på vår nu tioåriga flottilj. Men ett fantastiskt starkt förband var det onekligen. Jag är glad och stolt över att ha tillhört det under en del av dess verkansår.

Expertutfrågningen 3/3: Bo Waldemarsson

Året börjar närma sig sitt slut, och så även denna serie med frågor till politiker och experter. Det är nu dags för den tredje och sista delen i expertutfrågningen med syftet att ge perspektiv på frågorna och som alternativ till politikersvaren.  Sist ut blir en representant från Flygvapnet i egenskap av generalmajor Bo Waldemarsson som har en mycket bred bakgrund från både Försvarsmakten och Försvarsdepartementet.

Bo Waldemarsson har en bakgrund som stridsledningsofficer (radarjaktledare) i Flygvapnet. Han var inledningsvis placerad vid F 12 i Kalmar från 1973, men  sedermera överfört till F 17 i Kallinge vid F 12 nedläggning. Efter (dåvarande) MHS chefskurs har Waldemarsson tjänstgjort på olika befattningar i Försvarsstaben med huvudsysselsättning programplanering med ett avbrott för bataljonschefstjänst vid F 17.

Waldemarsson har genomfört utbildning vid Air War College i Alabama, USA 1994-95 och blev därefter stabschef och sedan kommandochef för Mellersta Flygkommandot. Efter denna tjänstgöring blev han chef för planeringsstaben i HKV. Efter tjänst inom Försvarsmakten gick Waldemarsson över till försvarsdepartementet som departementsråd och stf chef för enheten för säkerhetspolitik och internationella relationer. Därefter blev han chef för Mellersta Militärdistriktet. Tjänstgöringen avslutades som försvarsattaché i Washington DC och därefter som rådgivare åt försvarsministern i exportfrågor vad gäller flygmateriel.

Bo Waldemarsson var ordförande i KKrVA avdelning för Luftkrigsvetenskap 2012-2014 och är numera andre styresman i akademien.

Som kuriosa kan nämnas att Waldemarsson egentligen är flottist (En gång flottist, alltid flottist / Skipper) då han genomförde sin 15 månaders värnpliktstjänst i Flottan och muckade som telemästare med huvudsaklig tjänstgöring som teletekniker på kustspaningsradar.
Nu över till frågorna.
---------------


Med hänsyn till den negativa utvecklingen i Ryssland och vårt närområde, anser du att gällande insatsorganisation IO14 är operativt relevant?


Nej! IO 14 grundar sig på helt andra förutsättningar och med ett större fokus på internationella insatser än övervakning och försvar av eget territorium. Det är omöjligt att bedriva någon försvarsoperation värd namnet med den otillräckliga numerär av förband som IO 14 innebär. Dessutom jobbar FM ännu minst 5-8 år med att uppfylla IO 14 och de målsättningar man gav 2009 medan Ryssland kontinuerligt fortsätter att utveckla sin krigsmakt och ändra sitt beteende.

De primära marina verkansdelarna utgörs i dag av 7 korvetter, 4 ubåtar och en amfibiebataljon. Är det en rimlig numerär?


Skall målsättningen vara att försvara Sverige mot ett militärt angrepp eller ens upprätthålla integritetsskydd i ett krisläge är det helt otillräckligt. Vår studie i KKrVA visar att hela flottans samlade resurser skulle åtgå för att bedriva ett försvar värt namnet i enbart ett operationsområde, exemplevis Stockholmsområdet. Skall vi dessutom kunna agera mot en angripare eller mot kränkningar och militära provokationer i andra delar av landet behövs en större numerär. Vi borde kunna upprätthålla försvar även för Södra Östersjön och på Västkusten. För att nå de här målen skulle jag bedöma ur ett marint lekmannaperspektiv att det skulle behövas ytterligare 7-8 kvalificerade ytstridsfartyg, ytterligare 3-4 ubåtar och ytterligare en amfibiebataljon.


Sverige har idag 100 JAS 39 Gripen som ska minskas till 60 mot decennieskiftet. Hur många stridsflygplan förväntar du dig att Försvarsmakten ska ha i luften i händelse av kris/krig?

I en krigssituation skulle jag bedöma att vi behöver ha en grupp – fyra flygplan – i luften så gott som kontinuerligt i tre operationsområden, Övre Norrland, Mälardalsområdet och N Östersjön samt södra Sverige. Det skulle då krävas ca 12 flygplan per område (fyra insatta, fyra i beredskap/klargöring, fyra i bakre underhåll. För att i en krigssituation nå en uthållighet i luftförsvaret på 2 – 3 veckor bedömer jag att man totalt behöver ha en numerär på 90-100 flygplan.

Sedan skall man vara medveten om att detta förutsätter att man har ett basskydd värt namnet både på marken och i form av lv. Detta saknas i dag. Vi har inte heller längre möjlighet till någon nämnvärd spridning då stora delar av krigsbassystemet är avvecklat. Naturligtvis måste även personalstrukturen vad avser piloter, tekniker, stridsledare mm stå i paritet till flygplannumerären.

Hur bör försvaret av Gotland vara utformat?

Den militära närvaron på ön måste förstärkas. Men nedläggningen av regementena har gjort att ett återupprättande av fredstida förband permanent baserade på ön ter sig orealistiskt. Detta kan lösas på olika sätt. Enklast är att de blå försvarsgrenarna regelbundet har tillfällig basering av fartygs- och flygförband på ön. En tillfällig basering som i princip kan vara H24 eller näst intill. Närvaron på marken kan förstärkas genom att arméförband och amfibiebataljon(erna) förlägger utbildning och övningar till ön. 

När vi förhoppningsvis skaffat oss lång- eller medelräckviddigt luftvärn bör grupperingsplatser för dessa vara förberedda på ön för att man i ett skärpt läge skulle kunna basera sådant lv på Gotland. Ett långräckviddigt kvalificerat lv på Gotland skulle avsevärt begränsa en eventuell angripares rörelsefrihet i Östersjön.

Men Gotland är svårförsvarat i alla händelser sedan vi har avrustat ön på stående förband.


Utredaren Tomas Bertelman påpekade i sin rapport att Sverige är beroende av stöd från andra länder vid kris/krig. Vem förväntar du dig ska komma till vår hjälp?

Så länge vi står alliansfria förväntar jag mig att ingen kommer att hjälpa oss. NATO har varit tydliga, är man inte med kan man inte räkna med hjälp i första taget. Och är vi utsatta för aggression har nog NATO egna problem i Baltikum och S Östersjön. Norge har ju också deklarerat att NATO är deras prioritet och samma gäller för Danmark. Finland lär nog i ett skarpt läge precis som de baltiska staterna ha nog av sin egen situation.

Sedan måste man komma ihåg att om vi skall kunna ta emot någon substantiell organiserad hjälp så krävs det omfattande förberedelser i fred. Basområden och skydd för dessa är en viktig faktor. Hur vi skall genomföra en operation tillsammans med de som hjälper oss kräver också noga genomtänkt planering i förväg. Vem leder var och vad? Samordning, ansvarsförhållanden, samverkan med civila delar mm.

Opinionen för ett NATO-medlemskap ökar och antalet osäkra ligger runt 30%. Vad krävs för att utreda frågan?


Egentligen har det inte så mycket med opinionsläget att göra som vissa partier söker gömma sig bakom. Det är väl den säkerhetspolitiska situationen och vår faktiska förmåga att klara oss själva som är avgörande. En bred utredning av frågan har också ett upplysande och utbildande syfte och måste presentera för- och nackdelar och konsekvenser av olika handlingsvägar. Det är klart att det underlättar om det finns en tydlig opinion för en anslutning men bara att det nu finns en viss övervikt för anslutning borde vara tillräckligt. 

Om man antar att hälften av de osäkra väger över till endera sidan så är det i alla fall tämligen jämt mellan för och emot och då borde det finnas alla skäl att belysa frågan ytterligare. Den säkerhetspolitiska situationen och Försvarsmaktens förmåga motiverar redan att frågan utreds.


Vilken fråga anser du är den absolut viktigaste att komma till rätta med i samband med det kommande försvarsbeslutet till våren?


Att Försvarsmakten får en långsiktig realistisk inriktning som inte tar avstamp i FB 09 och IO 14 utan baseras på den faktiska säkerhetspolitiska situationen och med det, ett ramtillskott som inte bara är kosmetika utan både i närtid och på sikt motsvarar kraven. Med detta sagt tror jag inte ett sådant omtag är möjligt att åstadkomma till i vår utan här måste man nog göra ett omtag i försvarsberedningen eller på annat sätt. (Min fetmarkering / Skipper)


Vad anser du är en rimlig nivå för försvarsanslaget? (Kan anges i mkr alternativt som % av BNP)

2 % av BNP är ett minimum om vi skall fortsätta att vara alliansfria.

Var står du när det gäller RB 5? (Regeringsbeslut 5 till Försvarsmakten 2013 innebär att Försvarsmakten är anvisade att skära ned på personalkostnderna med 500 miljoner kronor årligen)

Det är helt ur fas med utvecklingen och borde vara upprivet för länge sedan.

Hur lång uthållighet anser du att Sverige behöver för att klara avbrott i försörjningen av drivmedel, livsmedel etc. och hos vem ligger ansvaret?

En väldigt svår fråga där jag inte har så mycket kunskap. Men jag anser att vi bör kunna upprätthålla ett försvar mot ett angrepp i ca 2-3 veckor. Har svårt satt tro att en krigssituation i Europa har längre tidsutsträckt, en lösning av ena eller andra slaget bör ha kommit till stång under den tiden. Följaktligen tror jag att vi behöver ha en uthållighet mot ett totalavbrott på ungefär samma tid, dvs ca 3 veckor.

Ansvaret ligger ytterst hos regeringen att med lagar ålägga myndigheter att bygga upp lager mm för en sådan uthållighet. Under regeringen är det väl närmast – med min kunskap – MSB som skall se till att det blir utfört.

-------------------

Jag vill härmed tacka Bo för att han ställde upp och levererade tänkvärda svar som jag tror och hoppas bidrar till ökad kunskap inom ämnet. Jag vill även passa på att tacka Karlis och Peter för de övriga expertsvaren och givetvis alla politiker för att ni ställde upp och gav er syn på frågorna.

Jag konstaterar att det divergerar kraftfullt mellan politikernas och experternas svar vilket är djupt olyckligt.

Endast svaren från SD representant kan någorlunda jämföras med experternas när det kommer till ambitionsnivå. Huruvida de stora skillnaderna bottnar i okunskap alternativt oförmåga at se det allvarliga läge vi befinner oss i låter jag vara osagt. Klart är dock att det krävs betydligt större åtgärder än vad den samlade politikerskaran anser.


Decemberöverenskommelsen


När statsminister Stefan Löfven i dag på morgonen kallade till presskonferens så var det primärt för att annonsera att det inte kommer att blir något extraval den 22 mars som tidigare annonserat. Efter att regeringen och allianspartierna i all hemlighet har genomfört överläggningar och funnit vissa överenskommelser om formerna för hur att kunna regera med en minoritetsregering, så har de sex partierna tillsammans även pekat ut tre områden där man vill se breda politiska överenskommelser.

Sida vid sida med statsministern stod samtliga alliansledare och Miljöpartiets båda språkrör, och det var något överraskande miljöpartiets Åsa Romson som hade fått uppgiften att nämna vilka områden som överenskommelserna omfattade, kollegan Gustav Fridolin hade fått uppgiften - att vara tyst.

Det första området av de tre som omnämndes var försvars- och säkerhetspolitiken, men några detaljer runt denna överenskommelse fick vi inte ta del av, så frågan är då vad partierna ser framför sig?

Inom området försvar och säkerhet så är det egentligen två huvudsakliga punkter där man inte alls har varit eniga. Inom säkerhetspolitiken så är det givetvis frågan om NATO och inom försvarspolitiken så är det finansieringen och därmed ambitionsnivåerna för vårt försvar. När det kommer till Natofrågan så är det högst osannolikt att man ens har diskuterat ämnet eftersom de båda regeringspartierna klart och tydligt har deklarerat att ett medlemskap i Nato är helt uteslutet. I den frågan får man troligtvis ett tyst stöd av Centerpartiets som inte kommit längre än att man eventuellt kan tänka sig att utreda ett medlemskap. Enbart Folkpartiet och Moderaterna har öppet förespråkat detta.

Då återstår således frågan om försvarets framtida finansiering, och här finns som bekant en hel del problemområden att hantera. Inom regeringen så har Miljöpartiet tidigare aviserat att man vill sänka försvarsanslaget med mångmiljardbelopp, men de tvingades överge den linjen vid regeringsbildningen i september. Allianspartierna lade i våras fram ett långsiktigt finansieringsförslag där en succesiv ökning av försvarsanslaget skulle ske, men den märkbara ökningen kommer inte förrän runt 2023 då anslaget skulle ha ökat med 5,5 miljarder.

När försvarsberedningen den 9 maj inför sin slutrapport skulle komma överens om finansieringen så ville Socialdemokraterna som enda parti öka på Alliansens bud med ytterligare 900 miljoner från 2018, något som Moderaterna genom Cecilia Widegren bemötte med motbudet 75 miljoner och därmed var förhandlingarna över eftersom ambitionsnivåerna var allt för olika.

Inom Alliansen har dock Folkpartiet och Kristdemokraterna stuckit ut, åtminstone i debatten. Både Jan Björklund och Göran Hägglund har vid flertalet tillfällen deklarerat att det krävs kraftåtgärder i syfte att öka försvarsförmågan med anledning av det försämrade omvärldsläget. Men med sex riksdagspartier, alla med olika ambitionsnivåer rörande försvarsfrågan så är förmodligen ingenting klart på långa vägar. Min bedömning är att man inte har berört ämnet över huvudtaget ännu, utan inväntar arbetet med propositionen inför det kommande försvarsbeslutet.

I det underlag som Försvarsmakten överlämnade till regeringen den 16 december så konstaterar ÖB att försvarets förmåga är för låg. Försvarsmakten konstaterar också att ambitionsförändringarna från försvarsberedningen kräver ett betydligt större ekonomiskt utrymme för att kunna genomföras. Flera partier, däribland Folkpartiet anser redan nu att dessa ambitionsökningar är för lågt satta.


Men när de sex partierna genom Åsa Romson deklarerar att ”ett försämrat och försvårat säkerhetspolitiskt läge understryker vikten av samverkan kring försvar- och säkerhetspolitik” så betyder det förhoppningsvis någonting även i praktiken. Eftersom Natofrågan med stor sannolikhet kan uteslutas så återstår då enbart frågan om att öka försvarsanslaget och därmed öka försvarsförmågan. 

För att möta de faktiska behoven som omvärldsläget ovillkorligen dikterar så måste denna sexpartiöverenskommelse innebära miljard- och inte miljonbelopp i anslagsökning, och det redan nu, men absolut senast från 2016. Vågar vi hoppas på att trenden som inneburit åratal av nedskärningar inom försvaret nu på väg att brytas genom dagens besked?


Uppdaterat: Med anledningen av att det under kvällen har kommit uppgifter att Ryssland har mobiliserat militära enheter i Kaliningradområdet så finns det all anledning att se över finansieringen redan nu, så tillvida att det inte redan är för sent. 

Ledarskap

”I längden är det ohållbart, men tills någon ovanför mig i hierarkin så beslutar har jag att lösa uppgiften med tilldelad organisation."

Det är alltid intressant att se riktigt ledarskap utövas och det är just ledarskap arméchefen generalmajor Anders Brännström ger exempel på med det ovanstående uttalandet, hämtat ur nyss utkomna Arménytt 2/2014.

Citatet understryker också den rådande situationen avseende balans mellan ekonomi/resurser och uppgifter för Försvarsmakten.

Expertutfrågningen 2/3: Peter Nordbeck


I dag på annandag jul är det dags för andra delen i expertutfrågningen med syftet att ge perspektiv på frågorna och som alternativ till politikersvaren.  Det är dags för en representant från Marinen, och det är inte vem som helst. Viceamiral Peter Nordbeck, tidigare Marinchef levererar dagens svar.

Peter Nordbeck är född 1938 i Grängesberg. och läste till officer vid Kungliga Sjökrigsskolan 1957-1960 och har därefter haft en rad befattningar i Kustflottan. Mellan 1974-1975 studerade han vid Naval War College och tjänstgjorde därefter på marinstaben och försvarsstaben. 1988-1991 var han stabschef för Södra militärområdet och 1992 blev han chef över ÖB:s planeringsledning i Försvarsstaben. Efter utnämningen till viceamiral tjänstgjorde han som Försvarsstabschef 1993-1994 och därefter som Marinchef mellan 1994-1998 och han var därmed också den sista marinchefen med fulla befogenheter inom sitt ämbete.

Nordbecks sjökommenderingar omfattade bland annat fartygschef på patrullbåt 1973, divisionschef 1981 och flottiljchef 1986-1988. Som kuriosa kan nämnas att Nordbeck var förste fartygschef på HMS Jägaren under hennes provturer 1973 då hon var prototyp inför anskaffningen av patrullbåtar typ Hugin. HMS Jägaren finns fortfarande kvar i tjänst i Marinen trots att hennes efterföljande systrar ur patrullbåtsserien avvecklades för 10 år sedan, d.v.s. alldeles för tidigt.

Nordbeck är hedersledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien och Kungliga Örlogsmannasällskapet. 2013 tilldelades Nordbeck H.M. Konungens medalj i 12:e storleken i Serafimerordens band med orden "För framstående insatser inom svenskt militärväsende".

---------------


Med hänsyn till den negativa utvecklingen i Ryssland och vårt närområde, anser du att gällande insatsorganisation IO14 är operativt relevant?

Svaret är NEJ. Motivet till mitt ställningstagande finns att läsa i ettt arbete, som jag tillsammans med Gmj Jörn Beckman (A) och Öv 1 Göran Tode (Fv) genomförde i Kungl Krigsvetenskapsakademien (KKrVA) vintern 2013. "Det operativa dilemmat".


De primära marina verkansdelarna utgörs i dag av 7 korvetter, 4 ubåtar och en amfibiebataljon. Är det en rimlig numerär?

Svaret är NEJ. Motivet för detta svar återfinns i samma dokument, som jag refererade till i svaret på fråga 1.


Sverige har idag 100 JAS 39 Gripen som ska minskas till 60 mot decennieskiftet. Hur många stridsflygplan förväntar du dig att Försvarsmakten ska ha i luften i händelse av kris/krig?

Denna fråga kan inte besvaras med annat än "tillräckligt". Men vad som är tillräckligt beror på situationen i stort.


Hur bör försvaret av Gotland vara utformat?

Enligt min mening måste det skapas en tröskel som förhoppningsvis är så hög att ingen vill angripa Gotland. Jag bedömer att en godtagbar tröskel kunde skapas genom att vi i Grundorganisationen utbildar en Mek B, en Lv Bat och ett Krb batt på Gotland. En sådan organisation måste tillföras personal från fastlandet. All tung materiel måste dock vara förrådsställd på Gotland. När krisen kommer kan vi få mycket svårt att stärka försvaret av Gotland.


Utredaren Tomas Bertelman påpekade i sin rapport att Sverige är beroende av stöd från andra länder vid kris/krig. Vem förväntar du dig ska komma till vår hjälp?

Hela solidaritetstanken är enligt min mening felaktig. Se "Det operativa dilemmat".


Opinionen för ett NATO-medlemskap ökar och antalet osäkra ligger runt 30%. Vad krävs för att utreda frågan?

Någon procentsats kan inte anges. Jag tycker det finns all anledning att utreda vilka villkor som bör uppfyllas innan vi söker medlemskap..


Vilken fråga anser du är den absolut viktigaste att komma till rätta med i samband med det kommande försvarsbeslutet till våren?

Jag anser att vi bör vara medlemmar i NATO. Men innan vi söker medlemskap bör vi tänkt igenom vilka konsekvevenser en sådan ansökan kan leda till. För mig är det inte otroligt att Ryssland reagerar snabbt och besätter Gotland för att därmed blockera/försvåra NATO möjligheter att stödja de baltiska staterna. Med dessa tankar i botten anser jag att en substansiell förstärkning av Gotlands försvar är det mest angelägna. På den marina sidan anser jag att vi måste skapa en marin som kan verka på ett trovärdigt sätt och samtidigt i Östersjön och i Västerhavet. Nuvarande marin är för liten för att delas - vi kan bara agera sammanhållet inom ett havsområde. Jag undrar om regeringen tänkt igenom hur de skall säkra importsjöfarten på västkusten och samtidigt skydda kustsjöfart i Östersjön. Ett verkligt dilemma.


Vad anser du är en rimlig nivå för försvarsanslaget? (Kan anges i mkr alternativt som % av BNP)

"How much is enough" är en fråga som ej kan besvaras. Om försvaret genom sin styrka verkar krigsavhållande vet vi aldrig om det hade räckt med ett lite mindre försvar. Däremot kan det visa sig att vi satsade för lite om vi i en militär konflikt underkastas angripares villkor. Är friheten och vår territoriella integritet hotad finns det ingen gräns för hur mycket vi bör satsa. 

Nu finns det inget omedelbart hot och det är omöjligt att gradera risken för att ett sådant uppstår inom förutserbar framtid. Vad som är förutserbar framtid kan man ha många olika uppfattningar om. Personligen skulle jag inte våga sträcka denna tidslinjal längre än 1 år. I alla händelser kan kriser och angreppshot upppstå långt snabbare än det tar att vidta några substansiella förstärkningar av försvarets styrka. Man kan därför inte variera försvarets organisatoriska styrka i takt med tillfälliga svängningar i den internationella säkerhetspolitiska miljön. Den miljön har en tendens att kunna förändras mycket snabbt. Det finns många historiska exempel på mycket snabba förändringar.
Statsmakterna måste dock finna en för väljarna acceptabel nivå för nationens "försäkringspremie". När jag jobbade med dessa frågor avsatte vi ca 2,8 % av BNP. Jag tyckte och tycker det var en rimlig miniminivå. Är dock inte säker på att folket skulle acceptera en sådan nivå nu. Befolkningen har genom regeringarna sedan Berlinmurens fall invaggats i en tro att inget farligt kan hända. Med min grundsyn om att vi bör ansluta oss till NATO borde ett första förstärkningsstöd inriktas mot att försäkringspreimien bör uppgå till NATO rekommendation om 2 % av BNP. Den nivån bör uppnås inom en kort tidsrymd - högst fem år.


Var står du när det gäller RB 5? (Regeringsbeslut 5 till Försvarsmakten 2013 innebär att Försvarsmakten är anvisade att skära ned på personalkostnderna med 500 miljoner kronor årligen)

Är frågan inte överspelad. Alla inser att kravet var helt vettlöst. Jag såg och ser det som ett riktigt bottennapp av alliansregeringen.


Hur lång uthållighet anser du att Sverige behöver för att klara avbrott i försörjningen av drivmedel, livsmedel etc. och hos vem ligger ansvaret?

Det går inte att ange en sådan gräns. Petroliumindustrin har i lag ålagts att idag hålla sextio dygns uthållighet avseende petroliumprodukter inom landet samt ytterligare 30 dygn lagerhållning utanför landet. Avseende dagligvaror finns inga regler. Uppskattningsvis har vi inom det segmentet ca 3 dygns uthållighet. Läget avseende lagerhållning av strategiska insatsvaror för vår basindustri är för mig obekant men torde inte uppgå till mer än en vecka. 

Hela denna viktiga fråga är helt avförd från den försvarspolitiska debatten. ÖCB är nedlagt och MSB sysslar inte med frågan. Alla studier kring frågan om samhällets försörjningsberedskap är döda. Se bifogad artikel.

-------------------

Jag vill härmed tacka Peter för att han ställde upp och levererade tänkvärda svar som jag tror och hoppas bidrar till ökad kunskap inom ämnet. I morgon kommer det avslutande inlägget, men då med svaren från en generalmajor i Flygvapnet.


Medias bristande förståelse för den egna rollen i informationskriget

Tidigare i veckan framkom det att holländsk åklagare har fotografier som ska visa på rökplymer efter luftvärnsrobotskott från Snizhnetrakten i östra Ukraina mot MH17. Sannolikt föranledde detta att man i Ryssland i veckan drog igång en ny omfattande desinformationskampanj kring MH17. Förra gången använde man sig av ett fejkat satellitfoto som lätt kunde skjutas i sank vid en grundläggande granskning. Den här gången säger man sig ha ett vittne från en ukrainsk flygbas som sett en ukrainska Su-25 lyfta den 17 juli med bl.a. R-60 jaktrobotar i lasten för att senare komma tillbaka utan dessa robotar. Vittnet fortsätter sedan med att berätta vem piloten var. Detta ska enligt Komsomolskaja Pravda utgöra bevis för att MH17 sköts ned av en ukrainsk Su-25. Knappast något som skulle hålla i en rättegång, men det duger utmärkt som desinformation där receptet är att ta något som påminner om sanningen, lägga till en egen version som inte ens behöver förefalla vara helt sann, men som ändå skapar tillräckligt mycket brus och tvivel runt sanningen. Mest beklagligt och något som påvisar just lucka 23 i WW julkalender (Dagens brist på ett psykologiskt försvar) är att Dagens Nyheter nu juldagskväll ogenerat kör Komsomolskaja Pravdas story, vilket jag återkommer till i slutet av inlägget.

Som stridspilot kan jag nämligen helt och hållet avfärda Komsomolskaja Pravdas uppgifter bara baserat på Su-25 och R-60. Lite grundläggande fakta.


Su-25 vid flyguställning. På robotbalken längst ut på varje vinge kan hängas en R-60

Su-25
Su-25 är ett attackflygplan från 70-talet avsett för bekämpning av framförallt stridsvagnar och andra mål bland motståndarens markförband och därför aerodynamiskt och motormässigt optimerat för flygning på lägsta höjd. Flygplanet kan ses som en motsvarighet till den amerikanska A-10 med huvuduppgift markunderstöd. Det är alltså inget jaktflygplan avsett att skjuta ner andra flygplan med och den enda jaktbeväpningen utgörs av två jaktrobotar R-60 för självförsvar mot jaktflygplan och helikoptrar. Som attackflygplan saknar det också radar och har därför ingen möjlighet att upptäcka andra flygplan annat än med pilotens ögon och eventuellt genom invisning av med radio. På grund av dess uppgifter för markunderstöd är flygplanet också kraftigt bepansrat som skydd mot luftvärnseld, vilket ytterligare försämrar flygegenskaperna på högre höjder. På tillverkaren Sukhoi:s hemsida kan man läsa att tjänstetopphöjden för Su-25 är 7 km utan vapenlast – en höjd man förmodligen efter viss kamp skulle kunna nå med begränsad vapenlast. Toppfarten utan vapenlast anges till M0.82. Toppfarten anges av flygplanstillverkare som den fart flygplanet inte får passera. Detta är särskilt viktigt för underljudsflygplan eftersom de aerodynamiska förändringarna i olika fartspektra är mycket större i underljudsfart än vad de är när ljudhastigheten är passerad. I regel nås också bara en toppfart i underljud genom dykning såvida man inte har mycket starka motor i förhållande till flygplanets vikt. Det har inte Su-25. Min bedömning är att med vapenlast ligger Su-25 toppfart i planflykt någonstans runt M0.7 och det är en fart man då når i lägre höjdspann.


Jaktrobot R-60. IR-målsökaren avsedd för spektrat 3-5 µm syns tydligt i nosen

R-60
R-60 är en sovjetisk jaktrobot från 70-talet, med modifiering av målsökare i början av 80-talet och det är den modifierade som kommer att avhandlas här eftersom de äldre robotarna inte finns kvar. Roboten har en kyld IR-målsökare av äldre generation, vilket ger den en mycket begränsad förmåga att låsa på mål i framsektor (ca 20 gr framför rak sida anges på ryska öppna sidor) och roboten är istället begränsad till att låsa på mål i baksektorn där motorutblåset är mer tydligt (IR-målsökare ser värmen i ett mål). Prestanda för R-60 målsökare är därmed inget man behöver bekymra sig över i framsektor som motståndare, särskilt inte om man sitter i flygplan med dubbelströmsmotorer (det första fläktsteget i motorn låter en stor mängd av luften passera utanför brännkammaren och den agerar därmed även som kylning) och än mindre om man dessutom använder ett lågt motorpådrag. Vad som skiljer R-60 från de flesta andra jaktrobotar är dess vikt. Den är i jämförelse ytterst lätt med sina 45 kg, men den låga vikten gör samtidigt att dess stridsdel är oerhört lätt – endast 3,5 kg med funktionen continuos-rod (kan ses som ett expanderande kedjelod avsett att såga sönder en flygplansmotor eller vinge). Som jämförelse kan nämnas att en robot 98 IRIS-T som fyller samma funktion på en JAS 39 väger drygt 90 kg och har en stridsdel på mer än 10 kg. Räckviddsmässigt motsvarar R-60 andra korthållsjaktrobotar från 70-talet med ca 3-5 km praktisk skottvidd. Denna ökas vid hög fart, hög höjd och kommande mål med högt motorpådrag till möjligtvis det dubbla, medan den i baksektor och fart motsvarande målets behöver avfyras från ca 1 km håll uppskattar jag. R-60 är med andra ord en högst medioker jaktrobot och dess enda styrka ligger egentligen i dess mycket korta inre skjutavstånd och möjlighet till avfyring under hög egen belastning, vilket gör den lämplig för användning i kurvstrid med andra jaktflygplan där också den lilla stridsdelen kan komma till sin rätt.


Möjligheterna för en Su-25 att skjuta ned MH17
MH17 var en tvåmotorig Boeing 777 som vid tiden för nedskjutningen befann sig på en höjd av 33 000 fot (ca 10 km) och en fart av Mach 0.82, enligt den preliminära haverirapporten baserad på uppgifter från det kraschsäkra minnet. Båda motorerna gick på marschvarvtal. Vädret vid platsen för nedskjutningen var molnigt med ett heltäckande molntäcke som sträckte sig från relativt låg höjd upp till 10 000 fot. Man hade nyss kommit ut ur ett område där molnen sträckte sig upp till de höjder där MH17 färdades och sannolikt också med åskmoln eftersom MH17 begärde kursändring just på grund av molnigheten. Öster om haveriplatsen fanns också ett större område med tjocka moln. Från normal flygning gick det på ett ögonblick till MH17 hade brutits sönder i två större delar och ingen reaktion från cockpit har kunnat identifieras vare sig på radioinspelningar eller i de kraschsäkra minnena.

Möjligheterna att med en R-60 träffa MH17 skulle bedömt kräva ett anfall i baksektor eller på sin höjd kl 4-5/7-8 för att robotens målsökare skulle få låsning. Denna målvinkel innebär för ett flygplan som saknar fartöverskott att avfyringsavståndet blir mycket kort, sannolikt ner till en kilometer i baksektor ut till två kilometer vid större dragning åt sidan. För att placera sig i denna vinkel skulle det skjutande flygplanet behöva anflyga framifrån och därefter genomföra ett kurvanfall, vilket samtidigt skulle innebära en fartförlust. Skulle man lyckas skrämma upp en Su-25 på den höjd MH17 flög på skulle den redan i planflykt ha mycket låg fart till följd av sin aerodynamik och sina motorer. Att genomför en sväng för kurvanfall skulle förmodligen göra att man samtidigt tappade flygläget och jag bedömer det som överhuvudtaget inte genomförbart.

Skulle nu någon mot all fysisk rim och reson ändå ha lyckats ta sig till ett läge där en Su-25 hade kunnat avlossa en jaktrobot R-60 mot MH17 hade roboten sökt sig mot någon av de två heta punkterna på MH17, nämligen motorerna. Robotens stridsladdning hade varit nog för att slå ut en motor och eventuellt också vingen, men inte mer än så. Den hade inte gett det snabba haveriförlopp som var fallet med MH17. Den preliminära bedömningen från haveriutredarna var att haveriet initierade av att MH17 träffades i cockpit och främre delen av en stor mängd små föremål i hög hastighet vilka sedan fick flygplanet att brytas sönder i luften. Det är varken skador som åstadkoms av en R-60 eller ett område R-60 söker sig mot. Däremot skulle de vara typiska för en BUK luftvärnsrobot som har en stridsdel på 70 kg med en mycket stor mängd förfragmenterade splitter – avsedd att nå verkan mot stora bombflygplan och även kryssningsrobotar trots nära miss.

Tittar man tillbaka historiskt finns det faktiskt minst två fall där R-60 skjutits mot civila flygplan. Det första exemplet är en 4-motorig Boeing 707 från Korean Airlines där flygplanet flugit vilse in över Sovjetunionen och där besköts av sovjetiska jaktflygplan. En av två avfyrade R-60 träffade och slog av en vingspets. Piloterna lyckades därefter nödlanda flygplanet på en frusen sjö efter länge ha sökt efter en flygplats. 



Korean Air Lines 902 efter nödlandning på en frusen sjö på Kolahalvön. Yttersta delen av vänster vinge saknas efter att ha träffats av en R-60

Det andra exemplet är en businessjet med den botswanske presidenten som träffades av en R-60 avfyrad från en angolansk Mig-23 varvid högermotorn slogs ut. Även här lyckades man nödlanda flygplanet. Det är som synes ingen större kraft i en R-60, men tillräcklig för att bekämpa andra stridsflygplan.


Botswanske presidentens Bae 125 efter träff av en R-60

Med andra ord kan man därigenom helt avfärda den senaste ryska utsagan om hur MH17 sköts ned bara utifrån uppgifterna att det skulle handla om en Su-25 beväpnad med R-60 jaktrobotar.


Varför denna desinformation?
Varför har man då valt att basera desinformationen på en Su-25? I det här fallet är det en fortsättning på uppgifter från den ryska generalstaben i somras där man plötsligt sade att man inte kunnat detektera några ukrainska luftvärnsrobotskott, men att man hade radaruppgifter som pekade på en Su-25 som skulle ha varit i närheten av MH17. Dessa uppgifter synade jag redan i somras och uppgifterna är inte mer trovärdiga de som nu släppts. Desinformationen syftar heller inte alltid till att presentera en version som framstår som sann, utan i lika hög grad att få målgruppen att börja ifrågasätta sanningshalten i all information som presenteras – även den korrekta.

Den senaste kampanjen var från början inte riktad mot extern publik är min bedömning eftersom den inte skedde i form av ett samordnat släpp i ryska nationella media och de kanaler som är avsedda för internationell publik. De nådde dock dit så småningom, men har inte följts upp lika hårt som tidigare versioner. För den inhemska publiken är MH17 tacksam att referera och att upprätthålla en statlig version. Långt över 90 % av den ryska befolkningen hämtar sina nyheter från statliga tv-kanaler enligt Levada-institutets undersökningar. Endast 1 % av befolkningen surfar på det internationella internet och där innebär också språket en grundläggande barriär. Skulle någon vilja söka sig mer information om MH17 kommer man inte att skriva in MH17 på yandex.ru eller google.ru, utan боинг
(Boeing) eftersom det är så händelsen kallas i ryska media. De sökträffar man får upp då är antingen den ryska statliga versionen av händelseförloppet eller också träffar rent generellt om flygplanstillverkaren Boeing och dess flygplan. Bidragande till namnvalet för händelsen är säkert också att bokstaven H inte finns på ryska, vilket ju också gör det svårare att söka.



Tyvärr noterade jag nu på kvällen att Dagens Nyheter fallit för den ryska desinformationen och publicerat en artikel baserat på informationen som Komsomolskaja Pravda spridit. Anledningen till DN:s publicering är förmodligen att brittiska The Guardian publicerat en liknande artikel. Tyvärr har detta flera gånger tidigare använts som ursäkt när svenska tidningar vidarebefordrat propagandaartiklar: ”Tidningen XX har ju skrivit om det och vi tog vår information därifrån”. Tyvärr duger inte det som ursäkt för att inte göra sin källkritik, särskilt inte när det handlar om ren och skär desinformation. Bara för att en annan tidning begår ett stort misstag så friar det inte en själv. Så länge som man inte själv värderar informationen och tydligt skriver att det handlar om desinformation så bidrar man också till målsättningen med desinformationen – att diskreditera sanningen genom att prestera alternativa versioner av den. Till slut får man målgruppen att tvivla på alla versioner. Något som passar rätt bra om det någon dag framkommer bevis på att det var just en rysk BUK luftvärnsrobot som sköt ner MH17. Varför skulle det vara sant när det inte var sant att det var en ukrainsk Su-25?

Som påpekat i inledningen så framstår bristen på ett psykologiskt försvar i Sverige mycket tydligt när informationskriget rasar runt omkring oss och DN:s publicering är bara ytterligare ett i raden av exempel på detta.


Uppdatering 23.45: Den ursprungliga DN-artikeln har nu reviderats. Vissa nya uppgifter har lagts till, The Guardian har slopats som källa till förmån för AFP. Samtidigt har artikeln också tagits bort från förstasidan.

Expertutfrågningen 1/3: Karlis Neretnieks



Under december har jag som ni läsare känner till genomfört en utfrågning av våra nio nya politiker i försvarsutskottet. Svaren har varit minst sagt varierande och som komplement till svaren från politikerna, som på de flesta håll inte hunnit erhålla någon större kunskap inom området så kommer jag i tre uppföljande inlägg ställa samma fråga till tre mycket insatta och kompetenta officerare. Först ut blir generalmajor Karlis Neretnieks med bakgrund i Armén.

Försvarsfrågan är komplex, och det är givetvis inte lätt för en politiker som är helt ny inom sitt område att förstå allting. Det här är också svagheten i vårt politiska system enligt min mening. Som ett exempel, från att ha jobbat som undersköterska hela sitt yrkesliv ska man helt plötsligt hantera frågor som rör rikets säkerhet och förväntas göra det från dag ett.

Med anledning av att det politiska systemet fungerar på det viset så riskerar försvarsutskottet att bli en utbildningsplats för politiker rörande försvarsfrågor. Det är måhända bra i vissa avseenden, men när säkerhetsläget förändras som det gör och vi har det allvarligaste läget i vårt närområde sedan kalla kriget är det ytterst olyckligt att mer än halva utskottet har fått nya ledamöter som först ska utbildas och därefter sätta sig in i den stora mängd frågor och områden som utskottet har att hantera.

För att ge lite perspektiv, och för att hjälpa dessa nya politiker på traven så avser jag i kommande inlägg genomföra en riktad utbildningsinsats genom att ställa samma frågor till tre pensionerade officerare med bakgrund i Armén, Marinen och Flygvapnet.

Först ut blir Karlis Neretnieks med lång erfarenhet inom området. 

Karlis Neretnieks är född 1949 i Mölndal men har Lettisk bakgrund. Neretnieks startade sin karriär inom pansartrupperna där han blev fänrik vid Södermanlands regemente 1971. Han har genomfört stabsofficerskurs vid Hærens Stabsskole Oslo 1978-79. Mellan åren 1985-1987 var han chef för Arméstabens taktikavdelning 1985-87 för att sedan bli bataljonschef vid Södermanlands regemente. 1992-93 blev han Överste och regementschef på P18 och även chef för Gotlandsbrigaden. 1997 blev Neretnieks operationsledare vid Mellersta militärområdesstaben och året senare utsågs han till rektor för Försvarshögskolan och befordrades då till generalmajor. Han stannade vid Försvarshögskolan fram till  2002 och därefter blev Neretnieks totalförsvarsrådgivare för Central- och Östeuropa vid Försvarsdepartementet där han tjänstgjorde fram till 2004.

Neretnieks är ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien sedan 1989 där han är mycket aktiv och han har nyligen även startat sin egen försvarsblogg som är ytterst läsvärd. Men nu över till frågor och svar.

---------------


Med hänsyn till den negativa utvecklingen i Ryssland och vårt närområde, anser du att gällande insatsorganisation IO14 är operativt relevant?

Jag tycker inte om uttrycket ”operativt relevant”. Det säger väldigt lite. Relevant betyder enligt ordlista: ”av betydelse, betydelsefullt”. FM kommer alltid vara av betydelse i stort sett oberoende hur liten eller stor den är, eller hur angriparen ser ut. Precis som en (1) brandbil alltid kommer att vara ”operativt relevant”, på ett eller annat sätt, oberoende om branden är stor eller liten. Något kommer den att kunna uträtta. Den kommer i alla fall sällan att vara irrelevant. Problemet är att om uttrycket inte ges en tydligare definition så är det i det närmaste omöjligt att bedöma om det motsvarar mina förväntningar på vad brandkåren skall klara. Måste jag eventuellt köpa en brandbil till? Tyvärr använder en del debattörer utsagan att FM är ”operativt relevant” till att hävda att allt är frid och fröjd och att det därför inte krävs några åtgärder.

Mitt svar på frågan blir därför något mer exakt. Jag anser att IO 14 inom överskådlig tid varken kommer att ha rätt utformning eller tillräcklig volym för att t ex göra det trovärdigt att vi kan hindra Ryssland att ”låna” en mindre del av Sverige, kopplat till en kris eller konflikt i Baltikum. Därmed inte sagt att FM kommer vara irrelevant i en sådan situation, men operationsavsikten i ett sådant läge måste bli en annan än att avvärja angreppet, t ex bädda för hjälp, också en ”operativt relevant” uppgift.


De primära marina verkansdelarna utgörs i dag av 7 korvetter, 4 ubåtar och en amfibiebataljon. Är det en rimlig numerär?

Nej. Minimikravet bör vara att marinen ska kunna agera i minst två områden samtidigt. T ex ubåtsjakt på Västkusten samtidigt som den genomför insatser i Östersjön. Förutom att antalet stridsfartyg är för litet så kommer minröjnings- och basresurser att vara klart gränssättande.


Sverige har idag 100 JAS 39 Gripen som ska minskas till 60 mot decennieskiftet. Hur många stridsflygplan förväntar du dig att Försvarsmakten ska ha i luften i händelse av kris/krig?


Antalet flygplan är för litet. Tillgängligheten är aldrig 100 %, det blir också förluster, de kan behövas i fler landsändar samtidigt mm. Men även om antalet flygplan ökade drastiskt skulle det inte lösa problemen. Befintliga plan måste bl a kunna skyddas på marken med kvalificerat luftvärn och genom utspridning. Därför bör det eftersträvas en mix av fler flygplan, kanske sammanlagt ca 100, kvalificerat luftvärn och ett utbyggt krigsbassystem.


Hur bör försvaret av Gotland vara utformat?

Försvaret av Gotland är en försvarsmaktsgemensam angelägenhet. För att hindra ett ”kuppanfall” krävs en ständig närvaro av kvalificerade markstridsförband. Det skulle framtvinga en större resursinsats hos angriparen, vilket i sin tur skulle ge sjö- och luftstridskrafter bättre möjligheter att verka, samt också binda delar av en angripares kvalificerade resurser. Kvalificerat luftvärn och kustrobotar på ön skulle dessutom bidra kraftigt till försvaret av fastlandet, bl a öka marinens och flygvapnets operationsfrihet, och inte minst öka Natos möjligheter att genomföra insatser till skydd av Baltikum.


Utredaren Tomas Bertelman påpekade i sin rapport att Sverige är beroende av stöd från andra länder vid kris/krig. Vem förväntar du dig ska komma till vår hjälp?


Det enda land som har några substantiella resurser som skulle kunna agera i Östersjöregionen är USA, främst då med flygstridskrafter. Även denna resurs är dock begränsad, speciellt i tidiga skeden av en konflikt. Möjligtvis kan man också tänka sig att de polska och tyska marinerna kan bidra till skyddet av Sverige i vissa situationer. Här kommer dock Nato stå inför ett svårt avvägningsproblem. I första hand hjälpa sina allierade, d v s Baltikum, eller att understödja Sverige. Resurserna är inte oändliga. Det kan dock hända att hjälp till Sverige är en förutsättning för att kunna stödja Baltikum, t ex om något vitalt område i Sverige tagits av Ryssland. Att räkna med tidig hjälp är en farlig planeringsförutsättning. Min slutsats blir därför, bädda för hjälp men vi måste se till att vi har tillräcklig egen förmåga för att inte snabbt bli utslagna eller mycket tidigt förlora sådana delar av vårt territorium som skulle försvåra mottagandet av hjälp.


Opinionen för ett NATO-medlemskap ökar och antalet osäkra ligger runt 30%. Vad krävs för att utreda frågan?

Frågan bör utredas nu. Opinionssiffrorna har här mindre betydelse. De kan ju ändras av utredningsresultatet, när väljarna ges möjlighet att granska argumenten för och emot.


Vilken fråga anser du är den absolut viktigaste att komma till rätta med i samband med det kommande försvarsbeslutet till våren?


Höjd operativ förmåga i närtid. Det borde t ex innefatta repetitionsövningar med krigsplacerad personal, anskaffning av reservdelar och vissa ammunitionsslag samt beredskapskontroller för att kontrollera hur väl systemet fungerar och för att få organisationen ”upp på tå”.


Vad anser du är en rimlig nivå för försvarsanslaget? (Kan anges i mkr alternativt som % av BNP)

För ett år sedan hade jag sagt ca 1,5 % (ungefär som våra nordiska grannländer), nu lutar jag nog åt närmare 2 %. ”Rimligt” är dock ett svårt mått. Ska det ses som en bedömning av vad jag tror riksdag och regering kan anse vara rimligt, eller det som krävs för att skapa rimlig försvarseffekt för att förhoppningsvis avskräcka från angrepp? Jag har valt det senare.


Var står du när det gäller RB 5? (Regeringsbeslut 5 till Försvarsmakten 2013 innebär att Försvarsmakten är anvisade att skära ned på personalkostnderna med 500 miljoner kronor årligen)

Ett av de största problemen som FM brottas med idag är bristen på bemannade förband för att kunna bedriva mer komplexa övningar. Alla åtgärder som leder till en minskad personalvolym är därför av ondo.


Hur lång uthållighet anser du att Sverige behöver för att klara avbrott i försörjningen av drivmedel, livsmedel etc. och hos vem ligger ansvaret?

Här bör man skilja på det enskilda hushållet och landet som helhet. Det kommer med största sannolikhet ta ganska lång tid innan det går att skapa en fungerande ”nödförsörjning” i samhällets regi. D v s ransonering, styra företagen till att leverera där behovet är störst etc. Enskilda hushåll borde därför ha målsättningen att klara sig minst en vecka med vad som finns hemma hos var och en. Vid en allvarlig kris är det sannolikt i kortaste laget då väldigt lite är förberett när det gäller ”nödförsörjning”, det kommer att ta tid att organisera en sådan. För samhället som helhet borde uthålligheten vara minst en månad, helst längre, t ex genom att berörda företag åläggs lagringsskyldighet (i Sverige) av en del varor, t ex vissa hållbara livsmedel, vissa drivmedel, etc. Det borde finnas en ”Samhällssäkerhetsmyndighet”, med tydliga mandat, som har det övergripande ansvaret för att lämpliga åtgärder vidtas, idag saknas detta.


-------------------

Jag vill härmed tacka Karlis för att han ställde upp och levererade kloka svar som jag tror och hoppas bidrar till ökad kunskap inom ämnet. I morgon kommer samma frågor, men då med svaren från en viceamiral från Marinen.


Julefrid?

Det är med viss bävan man följer TT-nyheterna under denna helg.

Till en journalist sade jag häromdagen att innan sommaren hände det en incident eller kränkning en gång i månaden, under hösten en gång i veckan och den senaste tiden har det varit var och varannan dag. Det är mot den bakgrunden man inta kan befria sig från tanken att även jul- och nyårshelgerna kommer att bjuda på ovälkomna överraskningar.

Men så här långt tycks allt gott och väl. Låt oss hoppas att det fortsätter.

Förhandlingar pågår över blockgränserna. Det är väl eftertänksamhetens kranka blekhet som gör sig påmind. Inom en vecka kommer besked om nyval (tycker att "extraval" är ett knöligt ord) eller inte. Sannolikt har försvarsområdet lite att vinna på det. Och man kan väl generellt fråga sig vad som blir annorlunda efter ett sådant?

Med en tillönskan om en God och Fröjdefull Jul till Er alla

Allan Widman


Julkalender 2014: Lucka 24 – Att täta luckor

Som synes av tidigare luckor i julkalendern så är det en och annan lucka som uppstått i den svenska försvarsförmågan de gångna två decennierna och här har begränsningen ändå varit att hålla sig till sådan information som är öppen. Det har ju inte varit någon munter läsning och här är nu ambitionen att peka på att det faktiskt finns ljuspunkter – inte bara i form av det som Försvarsmakten faktiskt löser bra med de resurser man har, utan även vad gäller de tidigare beskrivna luckorna.

För att kunna ta itu med de luckor som uppstått måste grunden vara att inte förneka bristerns existens. Man måste vara villig att se dem och framförallt villig att informera sig om dem. Här var den nya norska försvarsministern Ine Marie Eriksen Søreide ett föredöme när hon förra året efter sitt tillträdande på posten beordrade upphör på all skönmålning av det norska försvarets verksamhet och så har i hög grad också skett. Förra veckan tillsattes en ny politiskt oberoende expertgrupp som liksom vår försvarsberedningen har att ge perspektiv inför den kommande försvarsinriktningen. Norge har dock valt en lösning där gruppen saknar politiska beroendeställningar. I Finland står man inför ett rejält stålbad då den stora organisation man valt att behålla och den mängd materiel man måste omsätta, inte på något sätt motsvaras av den ekonomi man förfogar över. Det råder i Sverige en mycket guldskimrande gloria över det finska försvaret och dess ekonomi jämfört med vad man på pappret förfogar över i form av försvar. Här löper dock tiden snabbt ut för Finland och till nackdel för landet är att försvarsdebatten är betydligt mer konform än den svenska, särskilt sedan försvarsbloggarnas framväxt.

Jag upplever att här finns det nu en möjlighet i Sverige med Peter Hultqvist som försvarsminister och Allan Widman som ny ordförande i Försvarsutskottet att på allvar börja syna de luckor som uppstått och göra något åt dem. Hultqvist har under sina tre månader hittills som försvarsminister imponerat inte minst när det gäller öppenheten kring de problem som finns i det svenska försvaret. Att höra Hultqvist på Krigvetenskapsakademien beskriva sin bild av läget i det svenska försvaret efter sina inledande månader, var något helt annat än den bild som förmedlats under tidigare regeringar. Det gäller också att Försvarsmakten tar till sig den anda som nu råder och är än tydligare med vilka begränsningar som i dagsläget råder och framgent och vad finansieringen räcker och framförallt inte räcker till. Tyvärr har ju i vanlig ordning inte finansieringen gått i takt med de politiska ambitionerna som Förvarsberedningen uttryckt, men jag håller det inte för otroligt att det kommer att ske en uppjustering med tanke på det möte försvarsministern hade förra veckan med Alliansen.

Medvetenheten finns nu om luckornas existens, men det gäller också att det växer fram en genuin vilja att åtgärda dem för att kunna få rätsida på det svenska försvaret, framförallt i form av ekonomiska medel. Att rationalisera samma verksamhetsram ytterligare en gång kommer aldrig att skapa mer förmåga, det gör endast genuina satsningar.

Vi får se vad tomten kommer med.

God Jul!

God Jul


Så här på julaftons morgon innan allt julstök sätter fart vill jag passa på att önska alla er läsare en riktigt God Jul. Året har varit minst sagt händelserikt ur aspekten försvar- och säkerhet. Dessvärre så konstaterar jag det varje år vid den här tiden, och händelseutvecklingen och trenden pekar tyvärr inte alls i en positiv riktning, utan tvärt om åt helt fel håll.

Av den anledningen är det kanske extra angeläget att alla som verkar inom området tar tillvara på de lediga dagarna och vilar upp sig oavsett om man arbetar "på golvet" eller som beslutsfattare.

Men det är inte alla som får vara lediga. En del av oss försvarsanställda kommer att arbeta under julhelgen till förmån för att andra ska få möjlighet att äta julskinka och prova julsnapsen tillsammans med nära och kära. Jag vill därför sända en extra julhälsning till er som tjänstgör som VB på våra staber, till besättningar på beredskapsfartyg och till piloter i Flygvapnet. Vi har personal i flygvapnets stridsledningscentraler och marinens sjöbevakningscentraler och radiostation, och inte att förglömma alla vakt- och bevakningsstyrkor vid förband och anläggningar och de som tjänstgör som VO ombord på flottans fartyg. Jag har säkert glömt att omnämna flera viktiga funktioner.

Värt att notera är att vår opålitliga granne i öster inte alls firar jul samtidigt som vi gör. När stora delar av Sverige stannar upp och Försvarsmakten går ner på sparlåga så är det fortfarande vardag på andra sidan Östersjön. I Ryssland firas julen den 7 januari, d.v.s efter nyår. Man ska därför inte bli förvånad om den militära aktiviteten på, över (och under) Östersjön fortsätter likt vi sett under hösten trots att vi här i Sverige firar jul.

Här på bloggen kommer det under jul- och mellandagarna en fortsättning på politikerintervjuerna. I stället för att amatörer inom området har gett sin syn på tio viktiga frågor rörande vårt försvar så kommer nu tre professionella att få ge sin syn på samma frågeställningar.

Det är tre pensionerade officerare med lång erfarenhet inom Försvarsmakten som svarat på frågorna. De tillfrågade är en generalmajor från Armén, en viceamiral från Marinen och en generalmajor från Flygvapnet. Det intressanta är givetvis att jämföra svaren från politikerna med svaren från dessa tre personer.

Men till dess så önskar jag er alla en riktigt....

GOD JUL

Julkalender 2014: Lucka 23 – Det psykologiska försvaret

Inom ramen för det gamla Totalförsvaret fanns utöver det militära försvaret och det ekonomiska försvaret, även det psykologiska försvaret. I den krigsorganisation som fanns under slutet av det kalla kriget och början av 90-talet, var detta en väl utbyggd organisation som syftade till motverka fiendens propaganda och samtidigt trygga svenska medborgares möjligheter till nyheter även under krigsförhållanden. Det i sig en nog så viktig uppgift.


Det brukar heta när man talar om det "gamla" försvaret och tiden för det Kalla Kriget att "då var det enkelt". Fienden kom från öster och Europa var tydligt uppdelat mellan väst och öst med en järnridå i mitten. Frågar man dem som var med när det begav sig så var inte framtiden mycket mer säker då än vad vi upplever den idag. Osäkerheterna var desamma då. När det gäller det psykologiska försvaret så var det faktiskt enklare i den bemärkelse att de medel som nyttjades i informationsoperationer var mer lätthanterliga. Tidningar, radio och tv stod för informationsflödet. Det gjorde att folk visste vad som var en autentisk tidning. Programledare och journalister i radio hade kända röster och i tv var deras ansikten också kända. Detta ledde naturligtvis till att många av landets journalister också var krigsplacerade inom det psykologiska försvaret och att Sveriges Radio och Sveriges Television utgjorde mycket viktiga delar av Totalförsvaret. Så viktiga att man till och med hade egna bergrum för sin verksamhet i krig, bland annat ett bergrum i den ytterst hemliga högkvarterszonenen i Bergslagen. Ett bergrum som för övrigt förra året såldes för andra gången sedan dess avveckling ur krigsorganisationen.

För avvecklades gjordes även det psykologiska försvaret till största delen. Sista övningen med det psykologiska försvaret skedde 1997, därefter kom påbud att avbryta övningsverksamheten eftersom det var 5-10 års förvarning innan en situation åter kunde uppstå där man behövde en dylik organisation. 2008 lades resterna av Styrelsen för Psykologiskt Försvar ned och ansvaret övertogs av den nya Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, MSB. Vad MSB gör inom den verksamheten går att läsa på dess webbplats. Ett av områdena som MSB helt enligt instruktion har lagt ingen till lite arbete på är just det psykologiska försvaret i händelse av höjd beredskap eller krig. Istället har fokus varit på samhällsstörningar orsakade av naturen eller interna samhällsstörningar. På den militära sidan finns en mycket liten del kvar av den tidigare organisationen och då i form av Informationsstaben. Den är dock en dvärg i jämförelse med den krigsorganisation som det psykologiska försvaret tidigare hade om ca 1000 personer, spridda i allt från en central nivå ner till lokala avdelningar i försvarsområdena.


En av orsakerna till det psykologiska försvaret uppsättande var erfarenheter från andra världskriget. Efter kriget tillsattes en utredning för att se hur staten bäst skulle kunna motverka fiendens propaganda och samtidigt få egen information och man kan konstatera att vi åter befinner oss i samma läge. Just nu rasar runt omkring oss ett kraftigt informationskrig, där vi i Sverige både berörs av det och ibland utgör såväl slagträ som mål för det. Samtidigt är landet så gott som oförberett på detta informationskrig och även de som känner till den gamla typen av informationskrigföring är oförberedda på hur krigföringen nu kan genomföras med hjälp av internet och sociala medier. Det innebär möjligheter och hastigheter som tidigare var otänkbara när det gäller att få ut ett budskap. Det är naturligtvis ockupationen och annekteringen av Krim samt kriget i Ukraina som jag tänker på, men dessa har i sin tur även gett ringar på vattnet i vårt eget närområde och Sverige genom höstens ubåtsjakt och nu senast incidenten mellan Cimber och en rysk IL-20.

Här blir vi själva utsatta för infomrationskrigföringen och den biter bra när man inte är medveten. Det första exemplet utgörs av statsminister Fredrik Reinfeldts första uttalande om Krim att det i viss mån kunde vara förståeligt att Ryssland kände oro för en rysk minoritet. Ett uttalande som var som hämtat direkt ur det ryska narrativet som centrerades just runt förföljelser av ryssar på Krim. Ett liknande men mer närliggande exempel är utrikesminister Margot Wallström som i en intervju sade att det var vanligt att Sverige och NATO också flög utan tillslagna transpondrar i civilt luftrum. En uppgift som dessförinnan inte förekommit någonstans utom i ryska uttalanden och som därtill motsagts av Försvarsmakten. Wallströms uttalande har sedan dess använts flera gånger i ryska media. Ett tredje exempel är något som många gör sig skyldiga till, omedvetet precis som de första två exemplen. Man talar ofta om NATO-utvidgning när det gäller att Estland, Lettland, Litauen, Polen med flera gått med i NATO. Också detta är ett narrativ som har sitt ursprung i den ryska bilden. I själva verket handlar det om att respektive land har valt att ansluta sig. Det är skillnad på om en process är driven av en central makt eller lokalt. Här är det enskilda stater som sökt sin trygghet i en försvarsallians.

Som av en ödets ironi hade Jakob Ljungman den 17 juli en debattartikel i SvD om bristen på ett modernt psykologiskt försvar, det vill säga samma dag som en av tidernas största desinformationsoperationer någonsin drogs igång för att fria Ryssland från att ha skjutit ner MH17. En operation som fortfarande pågår och blossar upp då och då när nya fakta framkommer i utredningen om MH17, nu senast denna vecka i och med att det framkommit att holländsk åklagare har foton som ska utvisa rökspåret efter en luftvärnrobot som avfyrats mot MH17. En rysk tidning (under statlig kontroll som tyvärr nästan alla idag) publicerar då en intervju med en person som säger sig ha sett en ukrainsk Su-25 starta med jaktrobot R-60 hängd och komma hem utan. Nu är ju en sådan utsaga ingenting som skulle kunna hålla i rätten, men det är heller inte syftet utan att såsom all desinformation så tvivel om annan information. För den som har goda kunskaper i luftstrid framstår hela utsagan som patetisk. Får jag tid över ska skriva ett separat inlägg om det senaste ryska narrativet för det belyser väldigt bra hur desinformationen fungerar – och hur enkel den kan vara att syna. Se tills vidare detta inlägg från i somras när jag synade det narrativ som då sändes ut av den ryska generalstaben.

En styrka med det tidigare psykologiska försvaret var dess fredstida övningsverksamhet där man följde aktuella sändningar i omvärlden och analyserade propaganda. I och med att större delen av de krigsplacerade var journalister själva gav det också en god kunskap på redaktioner runtom i landet. Något liknande saknas närmast helt idag, även om ett fåtal journalister är aktiva inom Försvarsutbildarna.

Det finns oerhört mycket att lära från den pågående konflikten i Ukraina och där är informationskrigföringen en stor del av det hela. För just det psykologiska försvaret är det mycket viktigt att studera hur bägge sidor sett till att nå ut till världsopinionen och hur man nyttjat sociala media, både för att få fram egen information och desinformation, men också för att med "judo" vända motståndarens desinformation mot honom genom dekonstruera den. En särskild tanke bör ägnas just målgruppen för vår information. Den är inte längre bara den egna befolkningen, utan måste i lika hög grad i detta tidevarv var den globala opinionen. Här är det viktigt vilket språk man för fram sitt budskap på och att budskapet är anpassat till målgruppen. Som de flesta svenska vet när de tänker efter så är svenska inte ett världsspråk utan talas av ca 10 miljoner människor och förstås av kanske 20 miljoner. Vill man nå ut globalt är det engelska som gäller. Att fundera på är därför hur mycket av våra nyhetssändningar och hur många av våra tidningar som finns på engelska. De som finns – är de svenska eller drivs de av någon annan? Finns det inte kvalitativa nyhetssajter etablerade redan idag på engelska kan man heller aldrig begära att människor i andra länder ska kunna bedöma om en påstådd svensk nyhetssajt verkligen är svensk eller i själva verket uppsatt av vår motståndare.


Lucka 23 är en av de absolut viktigaste att täcka, inte minst om Sverige fortsatt ska ha den utgångspunkten att stöd utifrån ska sökas först när det behövs. Ämnet informationskrigföring och psykologiskt försvar är så omfattande, mångfacetterat och viktigt att det skulle kunna ägnas en hel inläggsserie.


Lästips
Min artikel i Expressen om informationskrigföring. Ger grunderna i hur detta nyttjas i samtida krigföring
Minnesskriften för Styrelsen för Psykologiskt Försvar
SPF rapport om vilseledning på internet. Läs t.ex. om hur Bahnhof i slutet av 90-talet med en falsk nyhetsbyrå lurade världen att Pol Pot flytt till Sverige

Faran med sekventiellt tänkande


 
Såväl företrädare för Försvarsmakten som politiska beslutsfattare påpekar ofta att den i inriktningsbeslutet från 2009 beslutade organisationen, IO 14, bör ligga till grund för Försvarsmaktens utveckling de närmaste fem, eventuellt tio, åren. Innan den i huvudsak är genomförd bör inga större förändringar vidtas, det skulle skapa mer oordning än nytta. Man anlägger ett sekventiellt synsätt, först bygga IO 14 innan man tar ytterligare steg.

Motiven är tämligen enkla att förstå. Bristerna som måste avhjälpas är många, t ex ett saknas ett stabilt personalförsörjningssystem som möjliggör att förbanden kan övas. Innan ett sådant är på plats är det svårt att ominrikta organisationen. Det riskerar att bli ett slag i luften och skapa ytterligare oreda under lång tid.

Eller än värre, effekten i existerande organisation nedgår medan man introducerar nya förbandstyper, system och metoder, sannolikt då på bekostnad av fungerande system. Något som självfallet är utomordentligt allvarlig i det läge som Försvarsmakten befinner sig idag där förmågan inom vissa områden redan är på en extremt låg nivå.

Till detta kan sannolikt läggas mänskliga och byråkratiska faktorer som bromsar förändringar. Det finns alltid risker förknippade med att ändra inriktning av pågående verksamhet. Det innebär ofta ett steg ut i det delvis okända där konsekvenserna är svåra att överblicka. Nya rutiner måste skapas, vedertagna sanningar måste omprövas, budgetar kan spricka, det kan bli fel, det är ofta svårt att leda i bevis att det verkligen blir bättre, förnyelse måste oftast ske på bekostnad av någon existerande eller redan inplanerad verksamhet mm. Faktorer som sällan väcker entusiasm i alla delar av en organisation (eller hos dess uppdragsgivare).

Det finns dock en stor fara förknippad med att inte kontinuerligt vidta förändringar även om det kan tyckas svårt, på gränsen till omöjligt. I Försvarsmaktens fall riskerar man att bygga en organisation som inte tar hänsyn till nya säkerhetspolitiska ingångsvärden, till nya typer av hot eller vad ny teknik och nya metoder kan innebära.

I fallet IO 14 är problemet uppenbart. Att lägga en organisation som i första hand skapats för internationella uppgifter till grund för nationellt försvar innebär allvarliga risker. Det ser vi t ex på logistiksidan, bristen på krigsbaser för Flygvapnet, olika funktioners geografiska placering mm. Vi måste därför vara öppna för att i redan närtid ändra såväl freds- som krigsorganisation för att våra begränsade resurser skall ge optimal effekt i den ”nygamla” uppgiften att försvara Sverige.

I liten skala har vi i redan sett behovet av akuta åtgärder, att planer ändras under pågående genomförande. Hotet från ”små gröna män” kan inte negligeras, ubåtsjaktförmågan måste ses över och brandtunnor anskaffas till våra helikoptrar, för att nämna några. Åtgärder som knappast kan skjutas upp till det att IO 14 är "färdig". Det kommer sannolikt att behöva ske på bekostnad av andra angelägna ting. På den här nivån är det sekventiella tänkandet redan brutet. Men vi måste också vara beredda att ta större grepp samtidigt som vi jobbar vidare med att återskapa en ”stabil” organisation.

Det här är ingen nyhet, så har det alltid varit. Som dåvarande arméchefen Nils Sköld sa till oss som tjänstgjorde vid arméstaben på 1980-talet ”det enda vi kan vara säkra på att vi att vi ständigt måste vidta förändringar, i stort som smått, organisationen är aldrig färdig”. Det när vi ojade oss över det tunga och komplicerade arbetet med att ständigt omorganisera olika förband, lägga om deras utbildning, omprioritera materielsystem mm, allt för att den totala organisationen bättre skulle kunna hantera aktuell hotbild , det samtidigt som det vidtogs åtgärder för att möta olika tänkbara framtida hot.

Självfallet finns det en gräns för hur flexibel en organisation kan vara. Det går inte att bygga nya fartyg över natten, lika lite som det går att skapa kompanichefer ur tomma intet. Vissa faktorer kräver en fast planering och lång framförhållning.

Problemet är att avväga mellan långsiktighet och ständigt förändringsarbete. Ett sätt att tänka, eller på nysvenska ”mindset”, som borde vara en självklarhet för varje officer. Precis som vissa faktorer på stridsfältet kräver långsiktiga beslut t ex logistikplanering så måste man hela tiden vara beredd att stuva om i tillgängliga resurser, ändra stridsindelning, ge förband nya uppgifter (t o m sådana som de egentligen inte är avsedda att lösa) för att möta situationer som inte kunde förutses i planeringen.

Krigsparallellen kan självfallet inte dras alltför långt. Det råder inte krig. Försvarsmakten är i fredstid dessutom i många avseenden ett ”ämbetsverk” med alla de krav som det ställer på ekonomiredovisning och arbetstidsbestämmelser etc, det måste man acceptera. Men det innebär också att man måste försöka påverka sådant som ligger utanför ens egen omedelbara kontroll men som är viktigt för att kunna förbereda organisationen för krig, t ex som det  skedde när det gäller anställningstiderna för GSS. Riksdag och regering lät Försvarsmaktens behov styra, inte vedertagna regler på arbetsmarknaden.  

Frågan som dock alltid måste ställas, i såväl stora som små ärenden, om det gäller enskilda förband eller organisationen i sin helhet, oberoende om de initieras utifrån eller inom den egna organisationen, är ”ökar denna åtgärd förmågan i krig?”. Ett krig som vi inte vet när det kan inträffa eller om det ens någonsin kommer att inträffa.

Sammantaget, långsiktighet och stabilitet i planeringen är bra, men det får inte leda till att åtgärder inte vidtas när omständigheterna ändrar sig, hur besvärligt det än kan te sig. Försvarsmaktens organisation är aldrig given, det är en logisk omöjlighet om den skall hänga med i utvecklingen.

KN

Premiär hos SvD och avveckling av bevakningsbåtar

I morgondagens pappersupplaga av SvD skriver jag min första kolumn. Det känns riktigt bra att försvarsfrågan äntligen har fått ta plats i riksmedia, och på regelbunden basis. Nu är vi tre försvarsbloggare som skriver hos tre av de största dagstidningarna i Sverige. Undertecknad hos Svenska Dagbladet fredagar jämna veckor, Wiseman hos Expressen på söndagar udda veckor, och Johan Wiktorin skriver hos Dagens Industri på måndagar var tredje vecka.

Det här är givetvis mycket bra för försvarsdebatten då vi genom de nya kanalerna kan nå ut till en helt annan läsekrets och en betydligt större sådan, än enbart till de "redan frälsta" som läser försvarsbloggarna.

I dagens upplaga av SvD publicerades en intervju med undertecknad och under kvällen publicerade min första kolumn på webben med den något udda rubriken "Lyssna inte på Göran Persson".

Sjätte mannen var inte sen att snappa upp just detta i sin lucköppning i Fejkbook-kalendern.



Avveckling av bevakningsbåtar


Senare på dagen blev jag uppringd av SvD igen som ville ha kommentarer till sin artikel rörande den planerade avvecklingen av Marinens bevakningsbåtar typ 80 som SVT rapporterade om i gårdagens nyhetssändningar.



SVT såg helt korrekt ett samband mellan ubåtsjaktförmågan och och fartygsbeståndet. Avvecklar man fartyg med ubåtsjaktförmåga så kommer den otvivelaktigt att nedgå. I synnerhet när det totala beståndet av fartyg redan från början är mycket litet, och extra påtagligt blir det när inga nya fartyg är planerade som ersättare.

Personligen anser jag att det är ytterst olyckligt att den här typen av självstympning effektueras. Jag har som jag svarar SvD i intervjun, full förståelse för att det inte går att köra med fartyg om man varken har pengar eller personal precis som marinchefen påpekar. Men det rimmar ändå mycket illa med det budskap som Statsministern, Försvarsministern och Överbefälhavaren levererande den 14 november i samband med presskonferensen då resultatet från Operation Örnen presenterades.

Statsminister Stefan Löfven var ovanligt tydligt och uttalade i sitt anförande att ubåtsjaktförmågan ska stärkas, inte reduceras. "Det är fullkomligt oacceptabelt, vi ska inte ha någon främmande undervattensverksamhet i våra vatten. Vi kommer att stärka vår förmåga att upptäcka och identifiera dom som är ute i olagliga ärenden i våra vatten på svenskt territorium. Vi kräver att Sveriges gränser respekteras"

Vi får hoppas att SVT uppgifter om ett totalavvecklingsbeslut, d.v.s skrotning/försäljning är felaktigt. Allt för många gånger har nödvändig materiel avvecklats i förtid. Vi får hoppas att någon klok individ sätter stopp för denna avveckling och att ekonomiska medel tillförs så att vi kan stärka försvarsförmågan vilket även inkluderar ubåtsjaktförmågan.


Julkalender 2014: Lucka 22 – Pliktpersonal

För många var det ett mycket efterlängtat besked som kom härom veckan när regeringen meddelade man möjliggör för Försvarsmakten att kalla värnpliktiga till repetitionsutbildning så länge dessa kvarstår i krigsorganisationen. Beslutet att lägga värnplikten helt på is i fredstid och i ett slag ersätta det med anställda personal var enligt min mening ett av de mest överilade som tagit inom försvarspolitiken. Liksom många andra reformer inom försvaret brände man omedelbart broarna bakåt istället för att i lugn takt genomföra en gradvis övergång där man varit mindre exponerad för misstag och friktioner längs vägen. 5 år senare är man dock på väg att ta ett halvt steg tillbaka, när det nu visat sig bli precis så som många av oss varnade för, nämligen att de anställda soldaterna och sjömännen inte skulle stanna så länge som det krävs för att få systemet att gå runt. Istället för den snittid för anställning på 6 år som enligt beslutsunderlaget skulle krävas för att personalförsörjningen skulle gå runt, ligger idag tiden på 4,4 år enligt försvarsminister Peter Hultqvist. Det ska dock nämnas att än så länge har ingen varit anställd hela kontraktet om 8 år, varvid siffran kan komma att ändras ordentligt.

Frågan är då hur man ursprunligen hade tänkt sig att kunna hantera en värnplikt i icke fredstid med tanke på hur man omedelbart ändrade infrastrukturen och stödresurserna. De logement där värnpliktiga tidigare bodde är idag i hög grad ombyggda till kontor eller bättre boende för de anställda soldaterna som är under utbildning. Den organisation som Försvarsmakten idag har intagit och i än högre grad, den som ska intas 2016, är byggd kring krigsförbanden och inget annat. Det finns till skillnad från förut inte längre någon personal som har utbildning som huvuduppgift, utan alla är redan i fredstid placerade på sin respektive befattning i krigsorganisationen. Ett gott exempel på hur detta fungerar ges i senaste numret av Officerstidningen, där personal i staben på 42. minröjningsdivisionen plötsligt får släppa vardagsarbetet för att bemanna upp fartyg. Bra, för fartyget och inte minst för den då pågående insatsen, men inte så lyckat för stabstjänsten.

Att ta emot en större mängd värnpliktiga för grundutbildning när det i så fall börjar dra ihop sig till ofred hade helt enkelt varit görligt. Det hade aldrig fungerat, givet de förutsättningar som uppstått i och med Försvarsmaktens omorganisation på 10-talet.

Nu är dock beslutet fattat om att ge möjlighet att redan i fredstid repetitionsutbilda de värnpliktiga som fortfarande fyller en stor del av krigsorganisationen. Detta hade annars aldrig gått utan att regeringen höjt beredskap – och då hade det sannolikt varit för sent för att ge effekt. Nu kommer det dock dröja till tidigast slutet av 2015 innan någon repetitionsutbildning kan genomföras (vilket i sig får en att fråga sig vilken planering som fanns för att överhuvudtaget kunna genomföra repetitionsutbildning eller återuppta värnplikt). Tills dess har förhoppningsvis Försvarsmakten lyckats avhjälpa ett av de stora problemen med att hantera värnpliktig personal, nämligen hur de ska kunna hanteras i datasystemet PRIO så att de kan registreras, följas upp och få lön och resor på rätt sätt. De gamla databassystemen som hanterade värnpliktiga försvann nämligen mycket snabbt.

Man får nöja sig med att lucka 22 är på väg att tätas, även om det kommer att ta lite tid.


Läsvärt: FOI rapport om systemet med anställda soldater och sjömän från när systemet precis införs. Särskilt läsvärda är raderna om vilket andel unga som skulle behöva anställas i Försvarsmakten för att bemanna upp nuvarande organisation, jämfört med hur det ser ut i andra länder, samt känslighetsanalysen med kostnader om systemet inte skulle fungera enligt plan.

För egen del så undrar jag också vad som hände med alla de unga män som på 90-talet gjorde vapenfri tjänst/civilplikt och utbildades till t.ex. linjereparatörer? Sannolikt har de alla utgått ut krigsorganisationen.


Julkalender 2014: Lucka 21 – Krigsbasorganisationen

JAS 39A på krigsbas vintertid. Spridd gruppering längs vägar i området för att försvåra anfall från luften
En av de mest märkbara reduktionerna i försvarsbesluten under 00-talet var avvecklingen av Flygvapnets krigsflygbaser. Från att på 90-talet ha haft 24 basbataljoner, återstod efter försvarsbeslutet 2004 endast två med avsikt att bli en enda. I försvarsbeslutet 2004 lades därtill de sista kvarvarande krigsbaserna ner. Istället skulle JAS-divisionerna i händelse av höjd beredskap vara kvar på sina ordinarie fredsflottiljer. Två av de gamla krigsbaserna, Jokkmokk och Hagshult behölls som övningsbaser för att i första hand kunna öva basbataljonerna. Basbataljonerna som sådana genomgick också en stor omvandling. Från att tidigare ha varit kolosser på över 2000 personer kom de senare att innehålla långt färre än 1000 personer. Samtidigt skulle varje bataljon gå från att betjäna en bas till att betjäna flera. Nu skulle basbataljonen istället jacka in i ett internationellt koncept där man i insatsområdet inte skulle behöva stå för alla förmågor själv, utan de skulle lösas av andra aktörer inom ramen för insatsen. De förmågor i basbataljonen som huvudsakligen varit inriktade på hotbilden i det nationella försvaret, såsom t.ex. markförsvar, reducerades kraftigt när en sådan hotbild inte längre var dimensionerande. En annan förmåga var flygfältingenjörerna som på några få timmar skulle kunna få en bombad startbana i flygbart skick.

I och med Georgienkriget blev det alltmer uppenbart att det i försvarsbeslutet 2004 antagna konceptet inte längre var giltigt. Likväl lyckades man dock aldrig häva den pågående processen att avveckla krigsbaserna. Så sent som 2011 höll man på för fullt med att riva upp infrastrukturen på de kvarvarande krigsbaser som man då visste att man egentligen åter behövde. Några pengar fanns dock inte att avbryta processen och heller inga möjligheter att återta den tidigare typen av basorganisation. Istället fick man inrikta sig på att i högre grad nyttja civila flygfält som framtida krigsbaser om Flygvapnet åter skulle behöva spridas för skydd. Här uppstod dock en rad problem i och med att dessa flygplatser inte hade en infrastruktur avsedd för militära ändamål. Var placeras ammunitionen när de förråd som tidigare funnits avvecklats? Vilka skydd finns för personal och viktig materiel? Hur sprids flygplanen på en bas för inte samtliga slås ut vid luftangrepp? Om flygplan och materiel sprids – hur ska de då försvaras på marken mot specialförband? Hur ska man sköta kommunikationen när allt kablage rivits upp? På tidigare militära flygplatser hade det tidigare funnits lösning på detta. Så icke på civila flygplatser. Avvecklingsorganisationen hade varit nitisk.

I dagsläget är Försvarsmaktens förslag till politikerna att lägga ned basbataljonerna och göra om de 4+2 JAS-divisionerna till 3 större divisioner, där vardera F 7, F 17 och F 21 ska ha en division. Som framgår av Försvarsmaktens underlag utgår divisionerna och basbataljonerna som krigsförband och ersätts av flottiljen som krigsförband istället i syfte att redan 2016 inta den organisation som ska användas när Flygvapnet om drygt 10 år består av 60 JAS 39E. I transformationen, som är påkallad av regeringsbeslut 5/2013, reduceras också antalet personer i varje krigsförband, vilket kommer att göra det än svårare bedriva verksamheten.

I den nya organisationen ingår 4 flottiljer och 1 helikopterflottilj. Den fjärde flottiljen utgörs av Luftstridsskolan i Uppsala, som trots sin nedläggning i försvarsbeslutet 2000 fortfarande utgör den viktigaste krigsbasen med dess närhet till Stockholm. Med tanke på organisationen och att man nu ska vända till ett nytt blad kan man ju ställa sig frågan varför man inte tänkte utanför boxen och placerade en fjärde division på just Uppsala/Ärna, då denna bas kommer att vara den viktigaste i såväl ett skymningsläge som i krig och därtill har mycket av den infrastruktur som krävs, t.ex. en berghangar.

Beklagansvärt är att planerna på att göra om Ärna till civil flygplats och därtill anlägga civila köpcentrum i nordöstra delen av området. Dessa planer har sitt ursprung i just försvarsbeslutet 2004 när man inte längre såg ett behov av militärt flyg på Ärna och istället ville att en civil aktör skulle ta över driften. Nu har omvärldsläget och behovet svängt och inte osannolikt kommer man om planerna förverkligas att skapa sig en stor mängd problem vad avser buller och handlingsfrihet när basen nyttjas till militär flygverksamhet.


Det största problemet man skapat sig genom försvarsbesluten utöver nedläggningen av krigsbaserna är bemanningen av desamma. Skär man i bemanningen får det ofelbart en och samma konsekens, nämligen lösandet av Flygvapnets huvuduppgift: Att hålla flygplan i luften så ofta och så länge som möjligt. Detta oavsett om det handlar om piloter, flygtekniker eller den personal som ska hålla igång basen. Där man tidigare hade ett stort fokus på skydd av baserna med upp till 6 närskyddsplutoner, 2 flygbasjägarplutoner och därutöver också hemvärn, är man idag nere på någon enstaka flygbassäkpluton och därutöver vad det lokala hemvärnet kan ställa upp med. Bekymrande, när man betänker att den motståndare man har att möta i skarpt läge är fiendens högst utbildade, nämligen specialförbanden. Det finns dock lösningar för den som vill. Kan man kanske skriva avtal med lokala entreprenörer att de krigsplaceras för att sköta reparationerna på en bas? Kan markförsvaret tillföras mindre ”drönare” för att hjälpa till med spaningen? Kan man återuppta planerna från 90-talet på att tillföra markförsvaret granatkastare i understödet av deras strid?

Oavsett lösning är det med krigsbasorganisationen som med allt annat i julkalendern. Den korta horisonten när besluten en gång fattades, blir mycket kostsam när det visar sig att den framtid man intecknat inte infann sig. Oavsett vilken lösning man väljer kommer att kosta pengar att ha en förmåga och alternativen att inte bekosta detta eller att skjuta besluten på framtiden innebär bara oförmåga och ökad sårbarhet för yttre påtryckningar.

I inlägget skulle även ha kunnat nämnas krigsbasorganisationen för helikopterförbanden och inte minst för Flottan. Det kan garanteras att luckorna inte är mindre där.

Julkalender 2014: Lucka 20 – Ledningssystem

Ledningssystem är de kommunikationssystem och övrig utrustning som krävs för att hålla koll på sitt eget förband och dess verksamhet, att ge order till underlydande enheter och även ta emot order och avlägga rapporter till högre chef. I sin enklaste form utgörs ett ledningssystem av en kartskiss och ordonnanser för att ge vidarebefordra ordrar och rapporter, en metod som nyttjas sedan urminnes tider. Idag kan ledningssystem vara datornätverk med krypterade radioutrustning och direktuppföljning på underlydande enheter med hjälp av GPS-transpondrar. Emedan det förstnämnda alternativet är långsamt så är det även mycket robust och avlyssningssäkert. Det sistnämnda är däremot blixtsnabbt och ger möjligheter att reagera direkt på ny information, men gör samtidigt att förband som är vana vid denna typ av ledningssystem blir handikappade vid störningar eller icke-fungerande system.

Redan i en av de första luckorna berördes hur flygstridsledningen påverkades av 00-talet fokusering på internationella insatser och av tron på den svenska satsningen på ett nätverksbaserat försvar som en helbrägdagörande lösning. Flygstridsledningsdelen var dock bara en mindre del av det nätverksbaserade försvaret vars helhet var just ledningssystemen. Tanken med nätverksbaserade försvaret var helt rätt, men någonstans längs vägen gick det galet. I ett försvar pressat av hårda besparingar och som samtidigt sökte sin själ, blev det projektet med det nätverksbaserade försvaret något av en messias som skulle lösa alla problem. Enorma summor och resurser lades ner på detta utan något konkret resultat i form av nya ledningssystem.

Hade det stannat vid de förlorade pengarna hade det varit en sak. När man samtidigt såg möjligheten att avveckla äldre ledningssystem för att spara pengar eftersom de "nya" i enlighet med det nätverksbaserade försvaret ändå stod runt hörnet, blev konsekvensen inte annat än en lucka. Hur läget har sett ut på flygavapensidan och på högre nivåer har Peter Neppelberg beskrivit genom åren på denna blogg, en av Försvarsmaktens egna bloggar och nu senast hos Allan Widman.

Det finns egentligen mycket mer att säga om luckan i ledningssystem, men detta får räcka. Motsvarigheterna till ovanstående finns även inom de andra försvarsgrenarna och man kan konstatera att där norska kompanichefer kan ta loss sitt ledningssystem och ta med sig det till ordergivningen för att där i ledningsystemet i 3D direkt kunna reka de anfallsmål man tilldelas. De svenska kollegorna har fortsatt fått nöja sig med papperskartan och fantasin. Bra som backup, men förstahandsalternativet torde ha varit ett annat med tanke på att det system som nu ska börja rullas ut, utlovats sedan millennieskiftet.

Gästinlägg: Språkbruk i Marinen



Dags att publicera ytterligare ett inlägg, och den här gången är det en återkommande gästskribent i egenskap av SeaBear som skriver.

Ämnet för det här inlägget är något annorlunda eftersom det inte handlar om de vanligt  förekommande ämnena så som försvarsanslaget, materiel eller om personal. Det handlar i stället om en så pass enkel sak som språkbruket i Försvarsmakten, och i det här fallet Marinen. Språkbruket har den senaste tiden varit föremål för en hel del diskussioner, och vad kan då vara bättre än att diskutera ämnet och låta personalen i Försvarsmakten komma till tals.

Efter att ha läst och funderat över slutsatsen i inlägget så kan jag inget annat göra än att instämma!  

/ Skipper

-------------------

Anyone for english? Eller ska vi ta det på ren svenska…


Ämnet för detta inlägg kommer avhandla något som tyckas vara av karaktären ”smaksak”. Men enligt min uppfattning är detta en fråga som är långt mycket viktigare än vad många tycks tro. Ibland måste vi se förbi vad var och en föredrar och istället försöka se till verksamhetens bästa.

Det hela handlar om huruvida vi ska nyttja svenska eller engelska som orderspråk i den svenska marinen.

Efter att under ca 20 års tid samövat och opererat tillsammans med andra nationer inom ramen för internationella övningar och insatser, har vi långsamt anpassat allt från reglementen, orderverk och sättet att uttrycka oss. Det har varit en naturlig väg att gå då internationella insatser styrt agendan och kraven på interoperabilitet därmed ökat.

Men är kravet på interoperabilitet lika med krav på att nyttja det engelska språket? Interoperabilitet är i min värld förmågan för system att samverka. Detta kan handla om system där vi kan utbyta information, gemensamma mallar och orderverk, till del använda gemensamma reglementen och i viss omfattning nyttja samma procedurer. I nästan alla delar handlar det om förmågan att kommunicera, vilket enligt min mening är en grundbult i interoperabiliteten. Denna grundbult tar sig ofta uttryck i tal eller skrift, varför det då blir viktigt att behärska det engelska språket.

Svensken i allmänhet är bra på engelska! Vi håller jämfört många NATO-nationer en hög kvalité i det engelska språket och vi har således en god grund för vår interoperabilitet. Vi har goda förutsättningar att samverka med andra nationer ur ett språkligt perspektiv, medan ”hårda” system som kan samverka fortfarande lämnar övrigt att önska.

Av ovanstående kan man lätt förledas tro att det engelska språket är en självklarhet att använda för inte underminera vår förmåga att samverka med andra nationer. Men man kan också vända på resonemanget och säga att vi naturligt har, och alltid kommer ha, en tillräcklig förmåga till denna språkliga samverkan.


Men om vi nu är så bra på engelskan, kan vi väl lika gärna nyttja den även inom ramen för våra nationella övningar och insatser?


Där är mitt entydiga svar nej! Ytterst av den enkla anledningen att den verksamhet som marinen bedriver är alldeles för viktig för att inte tillgodose fullständig förståelse och bästa möjliga effektivitet. Hur bra vi än är på engelska så kommer få av oss behärska engelskan bättre än svenskan. Om vi använder svenskan som orderspråk kommer vi naturligtvis ha lättare att läsa, skriva, och viktigast av allt - förstå. När vi läser och skriver på svenska får vi alltså effekter såsom:

- Att man läser och förstår snabbare och med mindre utrymme för tvetydigheter.

- Att man skriver snabbare och med en väsentligt bättre precision i språket.

- Att vi genom precisionen i språket också kan bli mer kortfattade och koncisa.


Vill vi verkligen tumma på förståelsen och öka risken för tvetydligheter? Vill vi att våra medarbetare och operatörer ska behöva lägga extra tid på sitt skrivande, bara för att man måste bearbeta den språkliga dimensionen? Oavsett vad vi föredrar för språk tror jag vi alla kan skriva under på att svaret på dessa frågor är nej. Jag vill mena att utifrån ovanstående strecksatser och frågeställningar kommer svenskan säkerställa det vi önskar medan engelskan riskerar äventyra det.


Utgångspunkter för vidare diskussion


När man funderar över vad språkvalet kan påverka kommer jag fram till en kärna som utgörs av tre punkter som bör beaktas. Jag anser att när man diskuterar marinens orderspråk bör man koncentrera sig till följande:

· Förståelse

· Effektivitet

· Interoperabilitet


Det handlar om människor som kommunicerar i en skarp militär verksamhet. Vilka krav ställer vi på detta egentligen?

Förståelsen är kanske den viktigaste punkten där tydlighet, enkelhet och språklig precision är ledord. Utan förståelse är kommunikationen mellan människor inte värt någonting, och därför måste fullständig förståelse alltid eftersträvas. Att inte kunna tyda eller formulera sig utan minsta tvetydigheter i de situationer som kan uppstå där militärt våld SKALL eller EJ SKALL brukas är inte acceptabelt. Vi har en verksamhet som vid extrema situationer är beroende av medarbetarnas ryggmärgsbeteenden. Modersmålet sitter i ryggmärgen och vi ska inte skapa filter som begränsar eller skapar hinder för detta.

Effektivitet bör vara ett nyckelord i all militär verksamhet. Att inte eftersträva maximal effektivitet i vår kommunikation är att stjäla effekt från något annat. Man bör lägga kraft på rätt saker, och då måste allt som stjäl tid och energi ses över. Här kan man se effekter i allt från förberedande orderskrivning, till ren stridsledning i realtid där ordrar och rapporter skall produceras – skickas - tas emot – tolkas - för att sedan leda till någon form av handling. Effektivitet når man genom att göra rätt saker, man gör det enkelt och man gör det snabbt. För att åstadkomma detta är språket en viktig del och där svenskan i vårt fall är vida överlägsen engelskan. Har vi råd att inte eftersträva effektivitet och enkelhet, har vi råd att inte optimera vår beslutscykel, har vi råd att inte handla i tid!?

Interoperabilitet är av stor vikt för att samordna våra egna stridskrafter med andras. Kommunikationen mellan oss och andra måste säkerställas, men ur perspektivet interoperabilitet handlar det om tillräcklighet. Det handlar inte om att göra allting likadant, utan alla har sina nationella procedurer utöver den gemensamma standarden. Interoperabiliteten säkerställs av att vi brukar samma orderverk och till del samma reglementen och procedurer som våra tänkta allierade. Språket är som jag skrivit en viktig parameter, men kravet på språklig förmåga bör ses som en tröskel vi skall överstiga. Den tröskeln är vi redan långt över, och den kan tillgodoses genom återkommande internationella övningar där engelskan naturligt blir orderspråket. I händelse av skarpa multinationellt samordnade insatser är jag övertygad om att vi kommer kunna hantera språket och samverkan med andra nationer. Det är inte oviktigt. Men, interoperabiliteten får inte diktera kraven för våra nationella behov och inskränka vår förmåga att ytterst försvara vårt land.

Därför bör vi eftersträva fullständig förståelse, maximal effektivitet och tillräcklig interoperabilitet. När vi fortsätter våra resonemang kring vilket orderspråk vi ska använda i Marinen hoppas jag att detta beaktas.


Dags att bryta vår svenska trendkänslighet


Vi svenskar har en tendens att vara väldigt trendkänsliga, och vi värderar sällan våra egna kvalitéer. Vi ser ofta upp till hur marina enheter från andra nationer gör(läs NATO), och tror med traditionell svensk flathet att, de gör rätt – vi gör fel! 

Under femton års tid har vi nu anpassat oss efter dessa intryck, vilket i många avseenden är bra, men det har i vissa fall gått för långt! Vi måste inse att vi inte är NATO-medlemmar, vi är inte betjänta av alla delar i vår nationella kontext och vi måste våga bryta ut de delar som vi inte anser passa oss. En sådan del är just språket. Man brukar ju prata om att pendeln svänger med åren, och nu håller pendeln tydligt på att svänga tillbaka till ett mer nationellt präglat försvar. 

Vi har börjat återta förmågan till territoriell integritet och förmågan att möta väpnat angrepp. Dessa uppgifter är de svåraste vi har att hantera, och i dessa uppgifter står vi formellt ensamma. Vad vore då mer naturligt än att nyttja det svenska språket!

// SeaBear