månadsarkiv: februari 2015

Två månader med bloggen

När vi startade bloggen den 1 januari 2015 kunde vi inte drömma om att få sådan otrolig respons. Sedan starten har över 50 000 besök registrerats.

Vår mest lästa artikel om amerikanska arméförband vid ryska gränsen har haft nästan 3500 besök. Den näst mest besökta om privata militära företag har haft över 2800 besök.

Försvarstwittrartoppen har nu 37 deltagare som alla har fler än 1000 följare. Sidan har haft fler än 2500 besök. Många har känt sig triggade att komma med på listan vilket är positivt. Tillsammans blir vi klokare. Ju fler som diskuterar desto mer objektiv blir diskussionen i sista änden. En del blir dock aldrig riktigt nöjda...




Journalistan uppdateras löpande. Och inte för att vi på något sätt vill ta äran för det så har det blivit mycket bättre i svensk media. Ryska statliga "nyhetsbyråer" som RT, TASS, Ria Novosti och Sputnik citeras inte lika ofta och om det sker så ser vi oftare och oftare tillägget "statsägda" eller "statskontrollerade". Svensk nyhetsförmedling från Ukraina och Ryssland har blivit mer neutral och mer källkritisk. Men alla som är engagerade måste fortsatta att granska granskarna för det förekommer fortfarande en del avarter.



Många talar fortfarande om vår rapportering från Folk och försvar. Vi var nog den enda aktören som faktiskt fick ställa två frågor under seminariet - varav en till ÖB om en av våra hjärtefrågor, Host Nation Support.



HNS var också på tapeten när vi skrev ett blogginlägg om svensk-finsk ubåtsjakt tillsammans med bloggaren och twittraren Klart Skepp samt den finska bloggaren och twittraren Corporal Frisk. Detta visade sig vara framsynt och helt rätt i tiden så det strax därefter genomfördes ett seminarium i Folk och försvars regi om det svensk-finska militära samarbetet.

Den gångna veckan har vi prövat greppet med gästskribenter vilket fallit mycket väl ut. Professor Bo Theutenberg inledde med utrdrag ur hans dagböcker från UD, därefter chefen för CATS Lars Nicander och slutligen RO/Övlt Fredrik Konnander från MSB. Gemensamt för inläggen var det politiska eller strategiska perspektivet på informationsarenan. Väl tajmat igen eftersom det på FHS genomfördes seminarium om rysk psyops under samma vecka, med bl a nyss nämnde Konnander.

Nu kommer inom kort en ny permanent sida som kort och gott heter Försvarspolitik. Vi hade en tanke på en lista liknande Försvarstwittrartoppen och Journalistan men vi insåg att det blev missvisande. Istället har vi valt att presentera försvarsministern, försvarsutskottets ledamöter, försvarsberedningens funktion, krigsdelegationen, den nationella säkerhetsstrategin, delar av utrikespolitiken och de berörda departementen och inte minst det kommande försvarspolitiska inriktningsbeslutet och den föregående propositionen.

Efter det kommer som tidigare utlovat artikelserien om totalförsvaret där vi också mer ingående kommer att presentera de myndigheter som har uppgifter i totalförsvaret.

Ett stort, stort tack till alla som besökt oss, delar artiklar, läst våra tweets och retweetat dem. Nu ser vi fram emot en intensiv period fram till FB15 där så många som möjligt är med och uttrycker sin åsikt om försvaret - helst helt befriat från påverkan från ryska troll.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.

Fortsatt långsam åderlåtning av operativ förmåga

"Regeringen vill understryka att den föreslagna utvecklingen mot ett mer tillgängligt försvar bara kan ske i den takt som ekonomin medger."

Igår släpptes Försvarsmaktens budgetunderlag för 2016 och perioden där bortom. Som väntat var det ingen munter läsning. Även om ett nytt försvarsbeslut ska komma under våren har Försvarsmakten fortsatt att planera utifrån de tidigare ekonomiska ramarna och anvisningarna, innebärande en fortsatt åderlåtning av organisationen. Det finns helt enkelt inte ekonomiskt utrymme att öka förmågan annat än på pappret. Försvarsmakten brottas nu både med problemet att lönemedlen inte räcker för personalramarna samt att inga pengar finns att omsätta all den materiel som i den kommande tioårsperioden når end-of-life. På personalsidan föreligger fortsatt kravet att minska lönekostnaderna för Försvarsmakten, varvid hela organisationen kommer att behöva minskas och ger därmed upphov till den nya försvarsmaktsorganisationen som efter många turer nu bytt namn till just "Organisation Ny" (tidigare namn FM ORG18, FM ORG16).

I sin kommentar till budgetunderlaget konstaterar Officersförbundet att det går att fråga sig om Försvarsmakten kommer att klara av att reproducera sig själv med den nya grundutbildningen och den nya personalorganisationen. Det är en högst motiverad fråga inte minst med tanke på att Försvarsmakten till exempel endast har råd att beställa 150 utbildningsplatser på Officersprogrammet, medan det årliga behovet för att hålla igång den nya organisationen (med reducerade behov jämfört med tidigare) är över 200 nya officerare per år.

Antalet platser i underlaget där man kan utläsa en ambitionshöjning eller reell förmågeökning är få. Ett av undantagen är införandet av den nya jaktroboten Meteor som kommer att innebära en rejäl höjning av den tröskelskapande förmågan då den ger helt andra möjligheter till slåss om kontrollen av luften i krig. Tyvärr finns andra faktorer som istället påverkar negativt och man måste påminna om att  återigen handlar det om system av system. En annan ljuspunkt är att fler besättningar nu sätts upp för Flottans fartyg.

I underlaget finns dock gott om poster där förmågan reduceras, med korvettsystemen som ett tydligt exempel. Av de sex äldre korvetterna från slutet av 80-talet och början av 90-talet är två av de senast levererade nu helt avvecklade. De två Stockholmsklass-korvetterna som under hösten deltog i ubåtsjakterna, ska nu modifieras (rättare sagt snöpas) till vedettbåtar, där man bl.a blir av med släpsonar, varvid ubåtsjaktförmågan nedgår kraftigt. Ett beslut som känns tveksamt i takt med tiden, men däremot ekonomin. Man kan heller inte låta bli att fundera över innebörden av "Luftförsvarsförmågan vid korvettdivisionerna vidmakthålls i huvudsak på nuvarande nivå", när inga nya luftförsvarssystem tillförs. Inom Armén tillkommer flera nya kompanier och stridsvagnskompanierna är inte längre fristående. Instinktivt låter detta bra och det ökar den relativa slagkraften, men känner man till att effekten åstadkoms endast genom att personalorganisationen skärs på ett annat sätt, nyanseras bilden. Att investeringarna i ny materiel under den redovisade perioden minskas med 20 %, visar den problematik Försvarsmakten står inför. Särskilt med tanke på att kronan nu tappat 30 % mot dollarn på ett år.




Gråzoner och övningsförutsättningar i en ny organisation
Att genomföra en omorganisation under parollen att fokusera på krigsförbanden och krigsplacering av all personal i krigsförband, låter naturligtvis slagkraftigt och det är ju också meningen. Tänker man ett steg längre inser man att det egentligen innebär att det inte finns några resurser över för att bedriva utbildning och den dagliga stödverksamheten som inte kan upphöra förrän landet är i ett fullskaligt krig. Ta t.ex. en stab där endast en mindre andel av bemanningen har sin grundplacering där i fred, medan övriga som är krigsplacerade i staben jobbar med andra funktioner till vardags. Hur långt ska en kris gå innan dessa kallas in och skapar den kompetensbredd och den uthållighet som staben behöver för att hantera en kris eller ett gråzonstillstånd? Samtidigt faller den ordinarie verksamheten, när staben fullbemannas och det är sådan verksamhet som fortsatt måste bedrivas under ett utdraget krisförlopp. Man skapar härmed ytterligare en sårbarhet för just den typ av gråzonskrigföring vi bevittnat i Ukraina.

Frågan är också vem som ska öva krigsförbanden när all personal tillhör krigsförbanden. Tidigare var fredsförbanden bemannade på ett sådant sätt att man hade mer personal än det krigsförband som just då utbildades. Idag har förbandet bara sin egen personal, om ens det med tanke på alla bemanningsuppdrag som ska skötas runtom i organisationen. Ett kompani som ska övas måste då ta hjälp av grannkompaniet för att utgöra övningsledning, i bästa fall också fiendestyrka.

Det här går naturligtvis igen inte bara i personalen utan även i materielen. När antalet förband och enheter av materielen är så lågt, går det heller inte att avdela någon fiendestyrka som kan representera ett trovärdigt hot. Marinen lider starkt av detta problem redan idag och blir beroende av att annan nation, t.ex. Finland kan uppträda som motståndare (om de finska skattebetalarna vill betala för det). Flygvapnet har hittills haft fördel av utbildningsdivisionerna på F 7 Såtenäs med att vara motståndare under de nationella flygvapenövningarna. Nu försvinner dessa i och med omdaningen till en ny organisation med 3 stridsflygdivisioner istället för 4+2 divisioner. Följden blir att hela Flygvapnet aldrig kommer att kunna övas. Har man ett flygvapen bestående av flera flygkommandon och 10 divisioner är detta inget problem. Har man ett flygvapen bestående av 3 divisioner och ett av Europas geografiskt största ansvarsområden blir det mycket problematiskt.


Ökad förmåga?
Frågan är på vilket sätt en reducerad personalram och en minskad materiell numerär egentligen ökar den operativa förmågan? Det korta svaret är att det gör det inte.

Det enda som ökas är förmågan relativt den enskilda materielenhet som ersätts (soldat vs soldat, stridsvagn gammal vs stridsvagn ny etc.), dvs en internt och lokalt ökad förmåga egentligen innebärande ett vidmakthållande av förmåga. Som hel organisation kan i bästa fall den operativa förmågan ökas internt, men det skulle samtidigt tyda på att man begått mycket allvarliga fel tidigare. Man ska också bära i åtanke att den teknik som är överlägsen idag, är morgondagens standard, varvid det är farligt att borträkna variabeln kvantitet.


De ovanstående jämförelsemåtten är dock totalt irrelevanta sett till operativ förmåga. Operativ förmåga kan endast mätas på ett sätt och det är egen förmåga relativt typmotståndaren. Om typmotståndaren i det här fallet ska sägas vara Ryssland blir därmed frågan om det svenska försvaret 2009 (när båda ländernas försvarsrefomer inleddes) var sämre på att möta de ryska väpnade styrkorna 2009 än vad det svenska försvaret kommer att vara på att möta samma motståndare 2019?

Om svaret blir att "ja, det svenska försvaret årgång 2019 har bättre förmåga att möta de ryska väpnade styrkorna årgång 2019, än motsvarande förhållande år 2009" (eller för den delen år 2000), så är Sverige på rätt väg.

Blir svaret istället nej så har svensk försvars- och säkerhetspolitik mycket allvarliga problem.

Läs nu återigen citatet längst upp från 2009 års försvarspolitiska inriktningsproposition och fundera över vad som har hänt i världen sedan dess och hur det svenska försvaret har utvecklats och nu avses utvecklas.

Påverkanskampanjer och psykologiskt försvar

Användning av informationsarenan för att uppnå en stats mål och syften är en väl prövad och effektiv metod som har använts under lång tid. Det ryska agerandet i konflikten i Ukraina visar tydligt på moderna användning av information som maktmedel där bilden av kriget är avgörande för att nå framgång.

Den ryska invasionen av Krim doldes effektivt av en dimma av falsk och vilseledande information, både från rysk statsledning och i rysk media, för att skapa osäkerhet och villrådighet för att sedan kunna ställa både Ukraina och det väst inför fullbordat faktum. Den ryska inblandningen i striderna i östra Ukraina och de medföljande påverkanskampanjerna i både traditionell och social media har effektivt flyttat fokus från den illegala annekteringen av Krim till ett oklart och till del svårförståeligt spel i östra Ukraina.
Det ryska agerandet i Ukraina har av vissa kallats för hybridkrigföring eller icke-linjär krigföring men handlar ytterst om en effektiv samordning av en stats maktmedel för att uppnå sina mål och syften. Informationsmaktmedlet spelar här en avgörande roll.
Informationsarenan kännetecknas av ett stort antal offentliga, privata och enskilda aktörer med skilda intressen som verkar bl.a. för att informera och påverka individer, beslut och opinioner. Teknikutvecklingen och sociala medier har gett den enskilda individen möjlighet att verka som en effektiv opinionsbildare. Hastigheten i informationsspridningen är mycket snabb vilket ställer nya och höga krav på både media och informationskonsumenten.
Informationsarenan är också under kontinuerlig förändring vilket ställer nya krav på psykologisk försvarsförmåga.
Psykologiskt försvar har, sedan Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) skapades 2009, bedrivits i annan form än som den gjordes under den tid Styrelsen för psykologiskt försvar fanns. Eftersom vår omvärld har förändrats har det funnits ett behov av att även förändra psykologiskt försvar. Behovet av stora trögrörliga mobiliseringsorganisationer har försvunnit och ersatts av ett behov av snabba och kontinuerligt verkande psykologiska försvarsförmågor.
På informationsarenan råder ett permanent konflikttillstånd vilket för psykologiskt försvar innebär att verksamheten behöver bedrivas kontinuerligt. Detta ställer bl.a. krav på att ständigt följa utländsk informationsverksamhet som kan riktas mot Sverige i syfte att påverka svenskt beslutsfattande och opinionsutveckling.
För att bedriva psykologiskt försvar mot främmande makts påverkanskampanjer krävs förmåga att identifiera, förstå och möta dessa. Tvärsektoriella konsekvensanalyser som belyser målen för Sveriges säkerhet måste stå i centrum för verksamheten.  
MSB verksamhet inom psykologiskt försvar riktas mot perspektiven identifiera, förstå och möta.
Identifiera
Identifiera-perspektivet innebär åtgärder för att säkerställa informationsförsörjning för att tidigt kunna detektera påverkanskampanjer mot Sverige
Vi kan konstatera att verksamheter för att identifiera påverkanskampanjer riktade mot Sverige eller svenska intressen kommer att beröra ett flertal samhällssektorer. Ingen enskild aktör kommer att kunna sitta på den fullständiga bilden. Detta kommer ställa krav på en samordnad och ömsesidig informationsförsörjning mellan olika aktörer inkl. offentlig och privat sektor
En antagonists påverkanskampanjer kan komma att ställa krav på utveckling av underrättelseförmågor för att även identifiera dolda påverkanskampanjer där en antagonist använder sig av förnekbara åtgärder för att påverka svensk opinion och beslutsfattande. 
Förstå
Förstå-perspektivet är den process där påverkansanalys genomförs för att bedöma om, hur och varför påverkanskampanjer är riktade mot Sverige eller svenska intressen. Påverkansanalys skapar förståelse för hur information används som enskilt maktmedel eller som en integrerad del av andra maktmedel för att påverka beslutsfattande och opinion.
Påverkansanalys sker idag integrerat med MSB operativa uppdrag och fokuserar på att identifiera konsekvenser för Sverige, våra intressen och målen för Sveriges säkerhet
Eftersom information som maktmedel används kontinuerligt för att påverka målgrupper måste även påverkansanalys genomföras kontinuerligt för att tidigt kunna förstå konsekvenser för Sveriges säkerhet och möjliggöra ett snabbt och effektivt mötande med korrekt information
Möta
Grunden för att möta påverkanskampanjer ligger i den enskilde individens förmåga att navigera i informationssamhället och att själv kunna identifiera sann, missvisande och falsk information. Denna förmåga måste skapas i unga år och kontinuerligt utvecklas bl.a. med stöd av det svenska utbildningssystemet. Ett sunt källkritiskt tänkande mot all information är det psykologiska försvarets första försvarslinje.
Självfallet har även myndigheter ett ansvar i att motverka vilseledande eller falsk information. Ur MSB perspektiv sker det när målen för Sveriges säkerhet är hotade.
För att effektivt möta och motverka påverkanskampanjer måste kommunikation ske tidigt. Det är av vikt att snabbt sända koordinerade budskap med korrekt information. Vilseledande och oriktig information får inte så oemotsagd. Detta måste ske inom ramen för samverkan mellan olika aktörers kommunikativa funktioner.
I möta-perspektivet ligger även åtgärder som möjliggör en självständig och granskande media som har förmågan att förmedla saklig och korrekt information oavsett omvärldsläge. MSB stöd till detta ligger inom området medieberedskap och samverkansforumet Mediernas beredskapsråd.
Det finns vid MSB en grundlagd förmåga att bedriva ett modernt strategiskt psykologiskt försvar men som alla verksamheter måste även denna utvecklas för att kunna möta de krav en föränderlig omvärld ställer i en osäker tid.
Fredrik Konnander
MSB
 
 
 
 

BLT Krönika: Integrera Kustbevakningen i Marinen

I dag skriver jag en krönika på BLT ledarsida som avhandlar samverkan mellan Försvarsmakten och Kustbevakningen, eller rättare sagt avsaknad av tydliga riktlinjer för samverkan.

Under året är det planerat att Försvarsmakten och Kustbevakningen ska öva tillsammans. Det är ett steg på rätt väg, men det krävs betydligt mer än så för att på ett effektivt sätt samordna statens maritima resurser på ett optimalt sätt. Redan idag så finns viss samverkan mellan Kustbevakningsflyget och Marinen, men även detta skulle kunna utvecklas ytterligare. I dag är Marinen och Kustbevakningens i stort sett obefintlig. Man saknar gemensamma lednings- och sambandssystem vilket att all eventuell samverkan kommer att ske på talat radiosamband. Ohållbart om det ska fungera i högre konfliktnivåer.

I Almedalen sommaren 2012 presenterade utredaren Jan Hyllander sin utredning Maritim samverkan (SOU 2012:48). Då hölls också ett intressant seminarium där både Försvarsmakten och Kustbevakningen deltog. Kustbevakningens representant var inte alls nöjd med utredarens förslag. Inte heller senare när ledande befattningshavare intervjuades så uttryckte man sig särskilt positivt.

Utredaren Jan Hyllander kom i sin utredning fram till samma slutsats som jag själv kommer fram till. Så här sammanfattas ett av förslagen.
Förslaget innebär att skapa ett samlat Sjöförsvar som inkluderar både Kustbevakningen och Marinen. Mot bakgrund av omvärldsutvecklingen, bedömningar av utmaningar och hot, myndigheternas näraliggande och delvis överlappande uppgifter, likartade resurser samt utvecklingspotentialen i myndigheternas samverkan, är det utredarens bedömning att statens maritima verksamhet på sikt kan bedrivas mer effektivt om Kustbevakningen och Marinen integreras till ett samlat Sjöförsvar inom ramen för en myndighet.

Tyvärr finns det ett stort motstånd till alla sådana förslag inom KBV. Ur en aspekt är det fullt begripligt, men det kan inte finnas ett självändamål att vara fristående. Som skattebetalare så kan jag tycka att ett ökat krav på samordning är fullt naturligt, för att på sikt följa utredarens råd och skapa ett samlat sjöförsvar.

Ryska SSO firar och nytt svenskt utspel


Klippet inleds med kuppen mot parlamentet på Krim den 27 februari ifjol.

Den 27 februari ifjol genomförde rysk militär kuppen mot parlamentet på Krim och kunde snabbt hissa den ryska flaggan på byggnadens tak. Den som minns detta blir inte helt förvånad över att Vladimir Putin idag förkunnat att den 27 februari från och med idag skall firas som "Specialoperationsstyrkornas dag".

Att det var rysk militär som gjorde allt av vikt i samband med "återbördandet av Krim" (operationen inleddes den 20 februari enligt Krim-medaljernas text) framgick direkt av den materiel som användes, som ovanlig personlig utrustning och nya Tigerpansarbilar. Men eftersom president Putin förnekade och spetsnazsoldaterna instruerats att klä sig extra brokigt och alla deltagande soldater beordrats ta bort sina märken pågick i över en månad en förnekelsefas (eller om man så vill: fars). Denna fas tog först slut i och med att Putin i slutet av mars erkände att soldaterna var hans i samband med att han tackade dem högtidligt för deras personliga mod.

Man kan idag i en av de viktigaste ryska tidningarna påminnas om förnekandet respektive erkännandet av invasionen - detta i samband med att det idag blev känt att den 27 februari hädanefter skall firas som "Specialoperationsstyrkornas dag". Hur går detta ihop med att det redan finns en årlig spetsnazdag den 24 oktober och en spanardag den 5 november? Kommer de dagarna nu att avskaffas? Det skulle man ju kunna tro om man läser dagens brittiska The Telegraph eftersom journalisten ifråga kallar den nya dagen "Special Forces Day". Att detta inte är helt korrekt är inte obetydligt. Det korrekta namnet på engelska borde vara "Special Operations Forces Day" och det signifikanta är att det handlar om en ny formation, på ryska förkortad SSO, vars existens först blev känd 2013. Vad SSO är för något tar min medförfattare och jag upp i boken Ryska elitförband men nu kan man tack vare dagens artiklar i rysk press lägga till att det nu är tydligt att SSO spelade den viktigaste rollen den 27 februari 2014 och att namnet på SSO:s huvudsakliga skapare är överste Oleg Martjanov, numera inte längre så hemlig eftersom han övergått från att vara SSO-chef till att vara en av de högst ansvariga för VPK, den militärindustriella kommissionen. Nu på den första SSO-dagen någonsin lär han dock gissningsvis vara tillsammans med förbandsmedlemmar.

Sist men inte minst kan det konstateras att det nu finns en ny aktör i svensk nutida försvarsdebatt, LO, som idag gjort ett utspel om svensk värnplikt. Litauen meddelade härom dagen att värnplikt ska återinföras. Estland har behållit sin värnplikt, liksom Finland. Norge och Danmark har sedan flera år blandsystem.

P.S.
Detaljer i filmklippet längst upp behandlas i detta blogginlägg.
D.S.

Seminarium om rysk propaganda

I onsdags kväll höll Försvarsutbildarna/Psyops-förbundet ett seminarium om rysk propaganda där jag, Oscar Jonsson, Joakim von Braun, Ekaterina Kalinina, Johan Wiktorin, Patrik Thomé och Fredrik Konnander deltog. Seminariet var mycket välbesökt med ca 300 anmälda till 150 platser.

Vi som var talare hade alla tio minuter var på oss att redogöra för våra perspektiv och jag talade om rysk propaganda och informationskrigföring i praktiken och gav exempel på hur man nyttjar olika media och hur man både använder och fruktar sociala media. Jag tror jag lyckades bjuda på lite nytt även för dem som följer mig på Twitter, t.ex. försöket att skära av höstens stora fredsdemonstration från Twitter genom ett "kirurgiskt angrepp" som inte drabbade övriga Twitter-användare i Ryssland.

Det hade varit intressant att se fler journalister på plats eftersom ämnet i högsta grad är något som berör dem.

Seminariet webbsändes och finns även att se i efterhand på Youtube. Mitt framträdande kan ses från ca 53.30.



SR

Incidenter Sverige 2008 – 2015

Av Johan Wiktorin, avd I

Ryska flygplan och främmande undervattensverksamhet har fått en allt större uppmärksamhet de senaste åren. De större mediebolagen har ofta grafik för att presentera exvis observationer av eventuell undervattensverksamhet eller flygplansrutter.

Vad händer om vi tar ett steg tillbaka och försöker se både längre och bredare på samhällets sårbarhet? I det följande har jag försökt att bearbeta kända störningar och incidenter i Sverige 2008 – 2015 genom att söka nyheter på webben, gå igenom rapporter av MSB och Statens Haverikommission. Följande katergorier förutom flyg och undervattensverksamhet har jag tittat på:

Elavbrott
Teleavbrott
Datorstörningar/Dataattacker
Förorenat dricksvatten
Inbrott & skadegörelse förråd FM
Kommunikationsavbrott väg/jvg
Släckta banljus
Vitt pulver
Övertagna signaturer sociala medier

Skärmavbild 2015-02-26 kl. 07.28.29

Hela underlaget hittar du här.

Att behandla dessa incidenter innebär två tydliga felkällor. För det första är det jag bara de incidenter jag har hittat som kan bearbetas. De flesta kända har jag nog trots allt kunnat nå, men det finns ju ett mörkertal i form av saker som inte kommer till allmänhetens kännedom. Det kan handla om andra undervattensincidenter eller som uppgifter som att all post stulits i ett bostadsområde med många officerare och anställda i utrikesförvaltningen förra året.

Den andra felkällan är formen. Här har jag exempelvis tagit bort störningar som drabbar färre än 10 000 hushåll/företag, om sådana uppgifter funnits. Det är också så att en del av de incidenter som här är listade inte är ett resultat av ett uppsåt från någon, utan kan vara brister som i fallet med det uppmärksammade tillbudet med tåget som blev lurat av signalfel. Där har det framkommit att det är ett 19 år gammalt programmeringsfel som varit orsaken. Skador orsakade av stormar och översvämningar är annat som inte ingår.

Bild1

Incidenter månader 2008-2015

Bild1

Incidenter år 2008-2015

Bild1

Incidenter områden 2008-2015

Eftersom materialet har dessa inbyggda brister och relativt få datapunkter, så måste man vara mycket försiktig med slutsatser. Det ser ut som om incidenterna ökar över tid, men det kan delvis vara en funktion av bättre rapportering med tiden. December sticker ut en del som gör att det är värt att följa mer nogrannt. Geografiskt är det Gotland och Norrlandskusten (Gävle-Umeå) som är mer drabbat i förhållande till folkmängden. Antalet incidenter är dock alldeles för få för att lära sig något bestämt. Men som grund för hypoteser duger materialet i alla fall.

Mest anmärkningsvärt har de stora teleavbrotten varit. Dels det stora avbrottet november 2009, då 3,5 miljoner kunder drabbades. Dels de två stora avbrotten i december nyligen och häromveckan. Att märka vid dessa att de skett parallellt med Östersjömarinens beredskapsövning respektive vid uppstarten av LADOGA-15.

Skärmavbild 2015-02-25 kl. 17.34.39

Telia driftstopp 9/12 2014

En ytterligare utveckling av materialet skulle vara att infoga även tydliga psykologiska angrepp mot Sverige liksom större övningsverksamhet för att se samband. Jag tar tacksamt emot hjälp med detta från läsarna och annat som missats eller som kan avfärdas på grund av exempelvis konstruktionsfel.

Tillsammans blir vi klokare.

Seminarium: Rysk propaganda

Idag kommer jag att medverka på ett seminarium på Försvarshögskolan om Rysk propagandaförmåga arrangerat av Svenska Psyopsförbundet och Försvarsutbildarna. Uppställningen ser ut som följande: Första halvlek: 1700-1800 ca Oscar Jonsson, doktorand i krigsvetenskap, King’s College London – Propagandan i konflikteorin Joakim … Continue reading

Skev maktbalans i Europa

av Mats Bergquist

Maktbalans och maktgemenskap (”community of power”) är två termer som brukar ställas mot varandra i den internationella politiken. Det förra systemet, med något slags jämvikt mellan ett begränsat antal stormakter, har dominerat genom historien. Perioderna av något slags effektiv maktgemenskap har varit korta och inträffat efter stora konflikter som Napoleonkrigen, första och andra världskriget, senast också efter det kalla krigets slut då George Bush d.ä. talade om en ny värld baserad på den internationella rätten.

Idag står vi långt från denna värld. När man diskuterar Ukraina är det mest om Putin agerar efter en strategisk plan eller improviserar, mera sällan om de förutsättningar som möjliggjort Putins aggression. I sitt anförande nyligen (2/2 2015) med anledning av att det snart gått 75 år sedan det finska vinterkriget – med svensk hjälp – fick ett slut, talade Carl Bildt om faran för små stater när balansen mellan stormakterna, som skedde både 1807 och 1939, upphör. Offret var båda gångerna det gamla svenska riket och dess successorstat Finland. Han betonade också vikten av att i dagens Europa upprätthålla något slags balans mot Ryssland. Idag är denna balans skev i det att Ryssland de senaste åren rustat kraftigt, medan både NATO-länderna och de alliansfria rustat ned. Hur skall man då kunna organisera någon form av effektiv avskräckning?

Den regionala ryska konventionella överlägsenheten var under det kalla kriget ett faktum. Sovjetunionen kunde, tack vare denna dominans, militärt intervenera både 1956 i Ungern och 1968 i Tjeckoslovakien utan annat än politiska reaktioner från alliansens sida. Denna hade i praktiken ingen annan möjlighet än att hota med att trappa upp konflikterna till kärnvapennivån eller acceptera interventionerna. Av naturliga skäl valde man den senare linjen. Ingen ville riskera ett världskrig när Moskva ville hindra att länder i praktiken hotade att lämna Warszawapakten.

I dessa konflikter under det kalla kriget var Sovjet en status quo-makt och ville försvara vad man ansåg höra till sin maktsfär. I dagens konflikt om Ukraina är läget ett annat. Då har redan Moskva ensidigt och med våld, trots åtaganden i Parisstadgan 1990 m.m., ändrat den europeiska kartan (Krim) och söker nu etablera kontroll över den östra delen av Ukraina. Denna offensiva krigföring förstärker återigen bilden av Ryssland som en revisionistisk stormakt, även om Putin menar att de lokala miliserna i Donbasregionen bara försvarar sitt mot en hemsk regim i Kiev. Farhågor om den ryske presidentens eventuella vidare territoriella ambitioner i Östersjöregionen diskuteras nu på allvar, tydligast häromdagen av den brittiske försvarsministern Michael Fallon.

Samtidigt har NATO under nu snart 25 år successivt avhänt sig en del av sin säkerhetspolitiska arsenal utan att EU:s försvarsdimension fyllts med något substantiellare innehåll. Dessutom har USA för några år sedan kungjort att man, på grund av Kinas maktutveckling, vill flytta resurser och uppmärksamhet till den asiatiska teatern.  Sanktionerna mot Ryssland biter uppenbarligen, men mellan den diplomatiska och sanktionsnivån å ena sidan och upptrappning till hot om kärnvapen å den andra finns nu färre möjligheter att möta den ryska konventionella dominansen. Leverans av vapen till Ukraina är en sådan möjlighet som diskuteras men som är mycket omstridd inom alliansen. På den globala nivån kan USA och NATO förvisso mer än stå emot Ryssland, men inte i centrala och östra Europa. Putin har därför flera steg på sin eskalationstrappa än NATO. Den stora frågan är förstås om den ryske presidenten kan avgränsa varje steg från nästa.

För NATO återstår knappast andra möjligheter än att spänna upp vad man brukar kalla snubbeltrådar (”tripwires”), vars effektivitet vi inte vet mycket om. Det är givetvis själva poängen att en attackerande makt inte skall veta vilka följder en avklippt snubbeltråd kan få. Samtidigt får ju inte dessa vara konstruerade så att man utan besvär kan kliva u n d e r dem. Nu har Kreml visat viss skicklighet i att undvika eventuella snubbeltrådar genom att tillgripa s.k. hybridkrigföring med små gröna män, hjälp till lokala potentater, utsändandet av s.k. frivilliga, vapensmuggling, propaganda, desinformation m.m. Enligt gällande rysk militär doktrin är endast en mindre del av den strategiska arsenalen idag militär i traditionell mening. På så sätt kan man söka undvika snubbeltrådarna och påstå att man inte är inblandad i någon konflikt, vilket ju Putin hävdade under Minskförhandlingarna nyligen. Och då kan man ju inte heller snubbla på någon tråd.

Det är således ganska uppenbart att det råder en militär obalans i Europa som gynnar Ryssland. Det är sannolikt att såväl de ganska kortvariga reaktionerna på kriget i Georgien 2008 och USA:s kungjorda omorientering av strategin mot Asien i Moskva tolkats som en signal om amerikanskt minskat intresse för Europa. Detta har således skett samtidigt som de mindre stormakterna (”lesser great powers”), främst Storbritannien, Frankrike (och Tyskland?), fortsatt att inkassera den s.k. fredsvinsten av det kalla krigets slut, medan Ryssland sedan ett antal år på nytt rustar upp.

Hur en rimlig strategisk balans i Europa skall kunna återupprättas är således den helt överskuggande utmaningen för vår världsdel, för NATO så väl som alliansfria länder. Gapet mellan snubbeltrådar och kärnvapenhot måste fyllas igen. Detta kommer att ta tid, men signaler om politiska avsikter räcker i alla fall en bit på väg. På en sådan politik beror den fortsatta freden. Militära och politiska vakuumtillstånd fylls förr eller senare. Och någon effektiv maktgemenskap är lika litet nu som under merparten av historien i synfältet.

 

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Psykologiskt försvar och skydd mot påverkansoperationer – nygamla utmaningar?

Dagens gästskribent sysslade med informationsoperationer långt innan någon annan svensk visste att det hette så. Han var sekreterare i regeringens arbetsgrupp för informationsoperationer redan 1997, en befattning han innehade till 2002. Idag är han chef för CATS, Center for Asymmetric Studie på Försvarshögskolan. Han är också medlem i Institute of Strategic Studies (IISS) i London samt ledamot i Kungliga Krigsvetenskapsakademin.

 

Först lite historik

Under större delen av det kalla kriget brukade man tala om att vi hade fyra totalförsvarsgrenar – det militära försvaret, civilförsvaret, det ekonomiska försvaret samt det psykologiska försvaret.  (Under 1950-talet nämndes också den civila säkerhetstjänsten som en femte totalförsvarsgren.) Dessa verksamheter hade sig till kopplade fredstida myndigheter och där Styrelsen för psykologiskt försvar (SPF) var den som förvaltade och utvecklade det psykologiska försvaret med ett litet kansli på ca tio personer.
Uppgifterna i fredstid kan enklast beskrivas som att:
  • Planera för övningar av sin krigsorganisation på ca 700 personer (opinionsanalytiker, chefredaktörer, beteendevetare, marknadskommunikatörer m m).
  • Initiera forskning och studier kring kommunikationen och medias roll vid olika samhällskritiska händelseförlopp med uppdrag till olika universitet - t ex Tjernobylutsläppen eller hur information och bilder manipulerades spreds till media under Irak-kriget 2003.
  • Uppmärksamma regeringen på händelser av vikt för det psykologiska försvaret och motståndsviljan och tilltron till säkerhetspolitiken.
SPF:s krigsorganisation och studieverksamhet upphörde kring 2003 och myndigheten avvecklades slutligen i samband med att MSB bildades 2008.
Det kan här tilläggas att det även fanns en icke obetydlig militär psykförsvarsorganisation inom Försvarsmakten och med infoplutoner på de olika milona sammanhållna av Fst/Info. Denna försvann dock på 90-talet när försvarsplaneringen tonades ned till förmån för internationella insatser. Samverkan mellan de militära och civila delarna fungerade i allmänhet mycket väl vid de gemensamma totalförsvarsövningarna.
Den enda systematiska studieverksamhet som sedan bedrevs kring dessa frågor 2003-2012 skedde på uppdrag av Försvarsmakten inom ramen för Informationsoperationer vid Försvarsskolan och dess Centrum för Asymmetriska Hot- och TerrorismStudier (CATS).  Försvarsmakten valde dock att inte gå vidare med dessa studier efter 2012 trots att relevansen för försvarsplaneringen då redan blivit uppenbar.

Vad behövs idag?

Med den mycket snabba utvecklingen av informationskomponenten inom ramen för asymmetrisk krigföring (inklusive hybrid- eller 6G-krigföring) ser man att två av de tre uppgifterna för SPF ovan behöver på nytt synliggöras och ges organisatoriska förutsättningar. Därför var det glädjande att MSB i höstas tog över stafettpinnen på detta område och anställde den enskilt kunnigaste personen i Sverige, Fredrik Konnander (RO/Övlt), som ansvarat för dessa frågor vid FHS/CATS för att utveckla förmågan inom krisberedskapssystemet och det civila försvaret. Det är ju i fred och innan krig och örlog utbryter man behöver nyttja dessa kunskaper. Som Fredrik Konnander beskrev vid sid framträdande på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen (http://www.folkochforsvar.se/rikskonferensen/rk15-tis-1540-1645.html) så handlar det om skapa en process med tre faser – identifiera, förstå och möta.
Att identifiera en påverkansåtgärd är knepigt, då alla dumheter som skrivs inte är desinformation – det måste finnas ett syfte och i det här fallet från främmande makt. Här måste det till ökad mediekompetens inom underrättelsesystemet för att samverkan med MSB som ”processägare” ska fungera.
Att förstå handlar om att sedan sätta in den upptäckta påverkansåtgärden i en kontext och försöka förklara varför den kommer vid en viss tidpunkt och i vilket syfte. Är det t ex korrelerat till en viktig politisk beslutsprocess så kanske regeringen bör uppmärksammas.
Att möta är kanske den svåraste utmaningen då detta inte primärt är en statlig uppgift utan något för medierna själva att hantera med t ex ökad källkritik baserad på den metodik som MSB tar fram. En konkret åtgärd här vore mer fortbildningskurser kring detta vid FoJo som är mediernas och journalistförbundets kurscentrum i Kalmar.
Den asymmetriska karaktären i dagens påverkanskampanjer bottnar till största delen i den ”Akilleshäl” som västliga medias – och framför allt Public Service – opartiskhetskrav utgör. Förenklat uttryckt, om i en grupp på 100 individer tycker samma sak så är det inga problem för media att rapportera detta rakt upp och ner. Men om det är en person som har en avvikande uppfattning så är det krav på att denna uppfattning också måste speglas och då blir intrycket att sanningen ligger någonstans mitt emellan. Med andra ord, en enda person kan då uppnå 49 procents inflytande.
Vi på Försvarshögskolan och CATS kommer genom nyrekrytering även fortsättningsvis att upprätthålla rollen som kompetenstorn för policyrelevanta studier på detta område i nära samverkan med MSB.
Nättroll, informationsstyrning, långsiktig individ- och aktörspåverkan exempel på komponenter i de påverkansoperationer vi ser utvecklas och där det krävs en kontinuerlig analys av kopplingen till vår egen säkerhetspolitiska handlingsfrihet och beslutsförmåga. Utmaningar saknas icke!


Lars Nicander
Chef Centrum för Asymmetriska hot- och TerrorismStudier (CATS), Försvarshögskolan

 

Amerikanska arméförband några hundra meter från ryska gränsen


Vi är helt medvetna om att rubriken är på kvällstidningsnivå. Men vi anser ändå att det är viktigt för var och en, särskilt svenska politiker och journalister, att förstå på vilken nivå spänningen mellan Ryssland och Väst nu befinner sig.

Börja med att ta en titt på kartan. Bilden ovan är från en video (se nedan) från förberedelserna inför dagens nationaldagsfirande i Estland. Man valde att fira den i Narva som ligger några hundra meter från den ryska gränsen.


Avståndet mellan Narva och St Petersburg är 100 km. Det är som Stockholm-Eskilstuna...

Den 5 september 2014 fördes en estnisk säkerhetspolis, Eston Kohver, bort av ryska FSB. Det gjordes inne på estniskt territorium. Det senaste som rapporterats i ärendet är att han kvarstår i rysk fångenskap åtminstone till april.

Detta tillsammans med en rad kvalificerade informationsoperationer under 2014 som fortsatt under året gör att Estland, tillsammans med andra länder med rätta känner sig hotade av sin aggressiva granne.

Martin Hurt är estnisk försvarsexpert. Han arbetade på den svenska Försvarsmaktens högkvarter åren 1995-1998. Igår uttalade han sin djupa oro för att de upprepade beredskapsövningar som genomförs nära de baltiska ländernas gräns mot Ryssland, skall leda till ett överraskningsanfall.

Videon visar även holländska CV90.



Finns det nu någon som tvivlar på att NATO kommer till hjälp om man behöver den?

Läs även Estlands-sonen Fredrik Antonssons inlägg om dagens firande av självständighet.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.

Lokala gruvarbetare ur minoriteten vann kriget?

Förra måndagen skrev jag om deltagandet med reguljära ryska förband i kriget i östra Ukraina och då striderna kring staden Debaltseve som de ukrainska styrkorna sedan dess retirerat från. En stor förändring sedan förra måndagen är att benämningarna i delar av svenska media samt hos regeringen svängt till att nu tala om ryska förband istället för "pro-ryska separatister". Tydligast var utrikesminister Margot Wallström.


Senare under veckan publicerade den ryska tidningen Kommersant ett reportage från Debaltseve där reportern beskrev hur ryska soldater förstärkte frivilligförbanden. Till skillnad från sensommaren när hela förband sattes in i Ukraina, tillämpar man nu även metoden att dela upp förbanden i små enheter och låta dem korsa gränsen separat för att sedan assimileras i frivilligförbanden. De reguljära enheter får sköta huvuddelen av stridandet och därefter får frivilliga ta över och tala med journalisterna. (Engelska versioner: International Business Times, The Examiner)

De senaste veckorna har det mycket riktigt också visat sig att en stor minoritet av syd-sibirier jobbar i gruvorna i Donbass precis som herrarna på bilden nedan. Man skulle annars lätt kunna få för sig att det rör sig om soldater ur ryska armén med tanke på att en av dem bär en AK-74M automatkarbin med fällbar kolv på ryggen. En automatkarbin som började tillverkas 1991 och som aldrig använts av ukrainska armén (AK-74 med träkolv). Det är dock standardvapnet i ryska armén.


Vissa ur den lokala minoriteten vill dessutom skicka sina hälsningar hem sedan frihetskampen nu påbörjats. (Ja, texten kan innehålla vissa inslag av ironi)



Andra blir sura på "turister från Moskva" som nu börjat längta hem.


Frågan är hur länge den nuvarande låga intensiteten i striderna håller i sig. Finns det någon som på allvar tror att det nya Minsk-avtalet kommer att hålla ens i den form det tagit efter att Ukraina givit upp Debaltseve? De här grabbarna i Belgorod (2 mil från ukrainska gränsen) från ett förband i Samara tror i alla fall inte det. De tror att de ska till Ukraina och panga.





Gästskribent – Professor Bo Theutenberg




Aktiva "försvarstwittrare" har inte kunnat undgå de initierade och välformulerade tweets som professor Bo Theutenberg bidragit med i den ständigt pågående #säkpol-debatten. Idag agerar han gästskribent på Reservofficers blog.

Ett ”så machiavelliskt fräckt dubbelspel” att det nästan "förtjänar en eloge i sin totala skrupelfrihet”!


Så betecknar UD:s tidigare Folkrättsakkunnige professor BO J THEUTENBERG den
socialdemokratiska ”dubbelpolitiken” och det dolda samarbetet med NATO under det Kalla kriget i
sin nyutkomna VOLYM 2 av DAGBOK FRÅN UD – med underrubriken  – NEUTRALITETEN - NATO; I KOMMUNISMENS MOSKVA – KGB (ISBN 9789198079029).

Theutenberg var inte bara UD:s Folkrättssakkunnige utan även ÖB:s folkrättslige rådgivare med över 25 års tjänst i såväl Flygvapnets incidentberedskap som på Försvarsstabens Operationsledning, Sektion 2, som på den tiden även hade hand underrättelsefrågorna. 

I boken berättar han även om den påtagliga infiltration som ägde rum från underrättelsetjänsterna KGB:s  och CIA:s sida. Vilken roll spelade Olof Palme i allt detta?

Utdrag ur dagbok - volym 2:

I början på 1950-talet hade nämligen statsminister Tage Erlander, understödd av
försvarsministrarna Torsten Nilsson och Sven Andersson, hemligen börjat inrikta Sverige och
svensk försvarsindustri på samarbete med USA och andra Atlantpakts-länder, den grupp som
senare gick under beteckningen NATO (North Atlantic Treaty Organisation). Alltså en helt
sensationell sak – om den hade blivit känd – vill säga. Här kommer vi in på det andra stora
paradigmskiftet i svensk försvars-och säkerhetspolitik, nämligen Sveriges nära anknytning till
NATO. Som ytterligare ”triggade” hemlighetsmakeriet och dubbelspelet.

Atlantpakten/NATO hade bildats den 4 april 1949. Det amerikansk-svenska samarbetet var
nödvändigt för att bygga upp en effektiv svensk krigsmakt/ försvarsmakt som kunde inge
respekt för den neutralitetspolitik som Sverige trots allt bestämde sig för efter det att
förhandlingarna mellan Sverige, Norge och Danmark om ett ”neutralt” nordiskt
försvarsförbund hade brutit samman 1949. Finland hade redan 1948 låsts upp på den
sovjetiska sidan genom den s k VSB-pakten, en för Sveriges säkerhet ”direkt farlig sak”.

Men istället för militärt samarbete med Sverige valde Norge och Danmark istället att 1949
säkerhetspolitiskt inlemmas i Atlantpakten/ NATO, alltså lämnande Sverige som en ”neutral
ö” på den Skandinaviska halvön med det perenna problemet att dels utforma ett adekvat
neutralitetsförsvar dels ett effektivt invasionsförsvar. Det svenska valet att stå utanför
Atlantpakten/NATO är, enligt min mening, det största misstaget i svensk efterkrigshistoria.
Och som ännu 65 år senare dominerar Sveriges försvarsdebatt.

Ett stort misstag, eftersom valet att stå utanför den skyddande militärpakten Atlantpakten/
NATO de facto lämnade Sverige totalt militärt oskyddat vid ett sovjetiskt angrepp. Den
svenska försvarsmakten kunde aldrig dimensioneras upp till nivån att på egen hand motstå ett
angrepp eller en invasion. Ett massivt angrepp på Sverige kunde aldrig någonsin den svenska
försvarsmakten klara av.

I praktiken löste Socialdemokratin detta dilemma genom ett ”magnifikt dubbelspel”, ett
”både-och”! Sverige var både ”neutralt och paktanslutet”. Ett ”så machiavelliskt fräckt
dubbelspel” att det nästan ”förtjänar en eloge i sin totala skrupelfrihet”!

Spindeln i det hemliga socialdemokratiska spionnätet ”Grupp B”/IB inne i självaste
Försvarsstaben var alltså Birger Elmér. Men än intressantare är faktiskt att parallellt med
Elmér fanns på underrättelsesidan i Försvarsstaben Olof Palme, som den 24 juli 1953
förordnades till förste byråsekreterare vid Försvarsstabens underrättelseavdelning.

Det var främst p g a Erlanders närmande till USA/NATO i tekniska och andra hänseenden vid
1950-talets början som överhuvud ”Grupp B”/IB hade tillkommit. Och där redan 1955
NATO:s Europachef hade utsetts till USA:s kontaktman med Sveriges överbefälhavare. Det
är vid 1950-talets början som Palme engageras hos Erlander. Alltså i en påtagligt positiv
”USA/ NATO- atmosfär”, vilken 1963 eskalerat till Sveriges kompakta inlemmande
i NATO:s krigsorganisation . Palme har också känt till det hemliga militära samarbete Sverige
drev med USA/NATO alltsedan början på 1950-talet, vilket mentorn Tage Erlander själv var
upphovsmannen till och som måste ha legat honom varmt om hjärtat.

Till detta kom Birger Elmérs/IB:s nära kontakter med den amerikanska underrättelsetjänsten
CIA, vilka – som jag förstått – Olof Palme var underkunnig om. Och inte hade något emot!
Tvärtom!

Egentligen, skulle man kunna sammanfatta, var Palme ”mer en CIA-man”! Absolut inte en
”KGB-man”, vilket han p g a sin de facto genomförda politik ofta beskyllts för. Vilken politik
starkt lutade till Sovjets och t o m till den internationella kommunismens fördel (Vietnam,
Cuba, marxistiska befrielserörelser i södra Afrika mm), men där IB gick till sitt yttersta för
bekämpa och nedgöra den inhemska svenska kommunismen. I denna slutsats ligger den
”oerhörda paradoxen” dels gällande personen Olof Palme dels gällande hela den svenska
efterkrigstidens utrikes- och säkerhetspolitik dels också gällande den svenska inrikespolitiken.
”Man ville ett men gjorde något totalt annat”! Hur går detta ihop? Går det överhuvud taget
ihop? Ett gigantiskt machiavelliskt dubbelspel? En balans på knivseggen! Som till slut gick
överstyr den där kalla februarikvällen, den 28 februari 1986, på Sveavägen? Någon fann till
slut ”dubbelspelet” alltför grovt och gigantiskt? Och satte stopp för det? Detta var vad som
slog mig när jag på radion hörde om mordet morgonen därpå, nu för 28 år sedan.

----
I kapitel 37 drar Theutenberg ett ”slutstreck” för den ännu pågående ubåtsdebatten. Var det
Sovjetunionen eller Väst/NATO som kränkte svenska vatten1981 och 1982? Efter ingående
och detaljerad redogörelse för tidigare ej kända fakta fastslår Theutenberg att Sverige hade
100 %-iga bevis att det var sovjetiska ubåtar – inte Väst eller NATO. Den pågående debatten
skulle därmed kunna avslutas. I detta sammanhang måste man också beakta den tidens
påtagliga infiltrations- och desinformationsaktiviter från Sovjetunionens/KGB:s sida, säger
Theutenberg.

Gästinlägg: Vad är värt att försvara?

Gästinlägg från civilanställda i Försvarsmakten har hittills lyst med sin frånvaro på bloggen, men här kommer äntligen ett sådant signerat Eleanor Wiklund som är lärare på Sjöstridsskolan i Karlskrona.

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––


Vad är värt att försvara?

Visst har det väl hänt att jag känt suget av att få skriva av mig mina tankar och funderingar om vårt försvar och vår försvarspolitik. Men det finns så många andra som gjort, och gör, detta på föredömligt sätt och därför har det aldrig blivit av. Så varför har jag nu plötsligt bestämt mig för att skriva något som rör just försvaret av vårt land?

För det första vill jag göra klart att även om jag är anställd av Försvarsmakten, så är det i första hand som bekymrad och engagerad medborgare i landet Sverige samt försvarsvän i stort som jag skriver detta inlägg i den pågående debatten.

Fast kanske vore det bättre att se detta som ett öppet brev. Ett brev som jag vill rikta till alla er andra som också är medborgare i vårt land, oavsett om du bor i storstan eller på landsbygden, om du jobbar i kassan på ICA, som förskolelärare, i den lokala pizzerian eller som chef på ett IT-företag. Var du än befinner dig och vad du än gör så skulle jag vilja be dig om en sak.
Ta en liten stund och fundera på vad i vårt land och vad i vårt samhälle som du, när det kommer till kritan, verkligen värdesätter. De fundamentala och grundläggande byggstenarna som om de inte fanns, skulle göra vårt land till något helt annat än det land som vi är vana vid att leva i.

Vad kom du fram till? Var det dina barns rätt till fri utbildning? Din mormor som kunde få en ny höftled när hennes gamla var utsliten? Din homosexuella brors möjlighet att visa sin kärlek till sin partner öppet? Din bästa väns möjlighet att utöva sin religion oavsett trosuppfattning? Din granne som fick en bostad och en väg in i samhället efter att ha flytt från ett krig som rasar i en annan del av vår värld? Eller var det din kusin, djupt engagerad i kvinnors rätt, som obehindrat kunde delta i en aktion som fördömer mäns våld mot kvinnor?

Det här är nämligen några av alla de saker som vi i vårt land allt för ofta tar för givet. Det som vi egentligen menar när vi pratar om demokrati. Rätten att få leva i ett samhälle där man får tycka olika, vara olika, men ändå behandlas på ett respektfullt sätt. Ett samhälle som tar hand om oss när vi själva inte kan, som ger oss förutsättningarna för ett bra liv.
Och ja, jag är medveten om att även vårt samhälle inte är perfekt och att det finns ett flertal områden där det fortfarande finns utrymme för förbättringar.
Men ändå, visst är vårt land rätt fantastiskt?!

Och det är just det som är pudelns kärna. Vi, som land, har haft möjligheten att under århundraden bygga upp just det samhället vi lever i idag. Jag vill påstå att en oerhört viktig orsak till detta är att vi har haft ett starkt försvar som utgjort en förutsättning för att våra politiker i sin tur har kunnat föra en politik som hållit oss utanför krig.

Men vårt försvar är bara så starkt som vi bygger det. För det krävs engagemang, och det engagemanget börjar hos oss, medborgarna. Våra politiker väljer vi för att de ska agera i vårt intresse. Om vi inte visar att vi lägger stor vikt vid våra demokratiska värderingar och försvaret av dessa så kommer sagda politiker inte heller att vilja avvara några resurser ur statsbudgeten för att skapa det starka försvar vi så väl behöver.

Så jag vill be dig, medborgare i landet Sverige, att börja visa ditt engagemang. Prata med människor runt omkring dig, väck en debatt om samhällets grundläggande värderingar och hur dessa försvaras. Fråga dina politiker, oavsett partitillhörighet, hur de ställer sig till dessa frågor.

För det är ändå vi, medborgarna, som bör visa vad vi värdesätter i vårt samhälle och att vi bryr oss om att Sverige ska fortsätta vara ett land som har möjligheten att försvara dessa värderingar.

För att lyckas med detta behöver fler, än de redan idag initierade, skapa sig en uppfattning om försvaret av vårt land och börja sätta press på våra politiker för att visa att det här är en fråga som rör oss alla.


Eleanor Wiklund

Hotbilder och Spegelbilder – Del 3


Sammanfattning

Den bedömt låsta förkonfliktsituation som kommer uppstå mellan Väst och Ryssland i Östersjöregionen går att härleda till det nära utlandet, den geostrategiska triangeln, ett mentalt förkrigstillstånd och växelverkan mellan två antagonister där den enes handling får ett svar, vilket ger en negativ nedåtgående vandring i säkerhetsspiralen. Bedömt kommer vi Östersjö- och Barentsregionen under 2015 se tydliga motövningar och i vissa fall offensiva motövningar i samband med övningsverksamhet.

Analys

Allmänt.I detta sista och avslutande inlägg i serien om "Hotbilderoch Spegelbilder" kommer en hypotes läggas fram som kan utnyttjas som en prognostiseringsmodell för hur Ryssland kan agera säkerhetspolitiskt i vissa specifika situationer. Modellen i sig är mycket grov och är en avskalning av en mer utvecklad modell. För att förstå helheten och sambanden, bör man läst det förstaoch andrainlägget i serien "Hotbilder och Spegelbilder".

Bild 1. Det nära utlandet och den geostrategiska triangeln.
Om vi förutsätter utifrån det tidigare resonemanget att Rysslands säkerhetspolitiska tyngdpunkt i dagsläget dikteras av den geostrategiska realiteten kring dess "nära utland", som i grunden syftar till att säkerställa egen säkerhet mot Väst. Kan vi konstatera att två områden i det nära utlandet omfattas av den tidigare nämnda, geostrategiska triangeln, nämligen Baltikum och Ukraina.

Dessa två områden är även de områden i dagsläget där friktionen mellan Väst och Ryssland blir som tydligast, det tredje området i den geostrategiska triangeln, Arktis/Barentsregionen, är på väg att bli en friktionsyta mellan Väst och Ryssland. Varav det är Östersjöregionen som bedömt kommer hamna i en låst förkonfliktsituation under den andra halvan av 2015. Med låstförkonfliktsituation avses här ett säkerhetspolitiskt läge som liknar det under kalla kriget, då förband stod mer eller mindre öga mot öga, i hög till mycket hög beredskap för att kunna övergå till väpnad strid med mycket kort varsel.

Risken för en låst förkonfliktsituation förefaller vara reell, då under februari månad dels NATO f.d. generalsekreterare Anders FoghRasmussen1 dels Storbritanniens Försvarsminister Michael Fallon2 varnat för risken att Ryssland kan påbörja offensiva påverkansoperationer mot de baltiska staterna. Rasmussensuttalande grundar sig bedömt på sin kunskap under tiden som generalsekreterare för NATO varvid den är några månader gammal, medan man bör fästa mer vikt vid Storbritanniens Försvarsministers uttalande, likväl som det bör ses som ett officiellt uttalande/ståndpunkt, som bör grundas på aktuella underrättelser och bedömningar.

NATO som organisation förefaller även se risken för en konflikt med Ryssland som reell. Den ställföreträdande chefen för NATO stridskrafter i Europa, General Sir Adrian Bradshaw, uttalade sig den 20FEB15, kring risken för en konflikt mellan Ryssland och NATO som möjlig. Han såg antingen en konflikt som utnyttjar hybridkrigföring som en möjlighet men även en konflikt med reguljär krigföring som ett alternativ.3

Ytterligare en indikator kring NATO oro för Rysslands agerande, är upprättandet av de staber för dess nya snabbinsatsstyrka som upprättas i Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Polen och Rumänien. Likväl blir själva inrättandet av den nya snabbinsatsstyrka i brigadstorlek, 5,000soldater, en indikator sig. Syftet med dessa staber är dels att möjliggöra ett snabbt mottagande av truppförstärkningar dels organisera NATO övningar o dyl i de aktuella länderna. Utöver detta upprättas även en ny regional NATO stab för de nordöstra NATO länderna i Polen.4

Det vi kan se under Februari månad 2015, är en ytterligare negativ utveckling i den säkerhetspolitiska situationen mellan Ryssland och NATO, där ett av de tydligaste fokusområdena är Östersjöregionen. Detta ställer situationen på sin spets för de två militärt alliansfria länderna, Finland och Sverige, i regionen dvs den säkerhetspolitiska dimensionen kan ej längre "sopas under mattan" i den vardagliga politiken.

Bild 2. Oppinionsundersökningar.
Mentalt förkrigstillstånd. Under en längre tid har man i media rapporteringen kunnat läsa om vanliga ryska medborgare samt intellektuella i Ryssland, som uttalat sig om att en form av förkrigstillstånd råder i Ryssland. Dock har dessa uttalanden varit begränsade till enstaka individer som intervjuats,5under Februari månad 2015 har dock två intressanta opinionsundersökningar publicerats, den ena av Levada Center och den andra av VICIOM, dessa två ger en tydlig bild kring hur den Ryska befolkningen ser på den aktuella säkerhetspolitiska situationen mellan Ryssland och Väst.

Levada Center, som anses vara det mest oberoende opinionsundersökningsinstitutet, genomförde under perioden 23-26JAN15 en undersökning rörande synen på de internationella relationerna i Ryssland. Undersökningen omfattade 1,600 respondenter i 46 regioner både i städer och landsbygd, den statistiska felmarginalen överstiger ej 3,4%.6

I en opinionsundersökning genomförd av Rysslands opinionsundersökningscenter, VICIOM, publicerad 20FEB15, ställdes ett antal försvars- och säkerhetspolitiska frågor bl a rörande synen kring en möjlig militär konflikt. Undersökningen genomfördes 14-15FEB15, antalet respondenter var 1,600 personer i 46 olika regioner i Ryssland, den statistiska felmarginalen överstiger ej 3,5%.7

Varför är dessa undersökningar viktiga? Framför allt visar det på att den Ryska befolkningen befinner sig mentalt i ett förkrigstillstånd, det är inte enbart enskilda individers uttalande rörande den säkerhetspolitiska situationen mellan Ryssland och Väst längre utan stora delar av befolkningen har en mycket negativ bild av Väst.8Likväl förefaller den ryska statsledningen befinna sig i ett liknande mentalt förkrigstillstånd.9

Detta mentala förkrigstillstånd är troligtvis en av de enskilt största faktorerna till att vi bedömt kommer se en låst förkonfliktsituation i Östersjöregionen under andra halvan av 2015. Båda antagonisterna, Ryssland och NATO, har redan sen tidigare hamnat i en negativ säkerhetsspiral, vilket bedömt kommer accelerera under första och andra kvartalet 2015.

Växelverkan.Utifrån resonemanget kring det mentala förkrigstillståndet, den geostrategiska triangeln samt "det närautlandet", bör några särskilda faktorer belysas i den nya antagna militär doktrinen för den Ryska Federationen. Då dessa kan få direkt avgörande konsekvenser för hur Ryssland väljer att agera utifrån de tidigare nämnda faktorerna.

Nedan följer bedömt de fem mest markanta faktorerna som kommer påverka händelseutvecklingen under 2015 mellan Väst och Ryssland:10
  1. En tydlig försämring av den militär-politiska situationen i de mellanstatliga relationerna som kan resultera i utnyttjande av militära maktmedel.
  2. Uppbyggnad av militära förband i anslutning till Ryska Federationens gränser eller dess allierade.
  3. Styrkedemonstrationer vid övningar i anslutning till den Ryska Federationens gränser eller dess allierade.
  4. Mobilisering av resurser i individuella stater eller av en allians av stater.
  5. Överraskande angrepp

Den militär-politiska situationen förefaller hos båda parter hamnat i ett sådant läge att utnyttjande av militära maktmedel inte längre kan uteslutas, varvid den faktorn bör tas med i det fortsatta resonemanget kring de övriga punkterna. Fortsätter vi med den fjärde punkten, mobilisering, så ges inget entydigt svar till vad det innebär i den antagna militär doktrinen.

Då många av huvudpunkterna i den nya militär doktrinen går att spåra till President Vladimir Putins tal, 24OKT14, vid Valdaiklubben, så kan ett svar finnas på vad mobilisering av en stat innebär som hot mot Ryssland, då Rysslands president explicit berör det ämnet i sitt tal. Utifrån det resonemanget som förs i talet, förefaller mobilisering innebära, en statlig påverkan av de civila aktörerna, läs företag o dyl, för att påverka ett annat land dvs hela samhällets resurser utnyttjas offensivt.11

Vad avser uppbyggnad av militära förband, kommer Ryssland troligtvis se de staber som NATO upprättar för mottagande av förband i de östliga medlemsländerna som ett sådant agerande. Dock är det semantik, då respektive stab består av cirka 50 personer,12 vilket på intet sätt kan ses som ett reellt hot, men bedömt kommer man se det som ett hot. Vad som bedömt kommer kunna ses som ett hot är styrkeuppbyggnad vid större övningsverksamhet i Rysslands närområde.

Bild 3. Större övningsverksamhet under KV I-II 2015.
Uppbyggnad av militära förband/förmågor i Rysslands närområde, tangerar även övningsverksamhet som kan utgöra maktdemonstrationermen även som ett led i förberedande av ett överraskandeangrepp.13 Varvid dessa tre faktorer är tätt sammanbundna, vilket innebär att vi bedömt kommer få se prov ett ryskt motagerande vid NATO övningar och andra större bilaterala övningar under 2015 i både Östersjö- men även i Barentsregionen.

Historiskt har Ryssland och före det Sovjetunionen sett med misstro på större övningar i dess närområde. Detta exemplifierades bra under övning ACE'13, Arctic Challange 2013, där man påtalar att styrkesammansättningen i övningen mycket väl skulle kunna vålla en oförberedd motståndare stora förluster vid ett angrepp.14

Vilket för oss in i nutid, under Februari månad 2015, har Rysslands Ambassadörer i Finland och Sverige genomfört förfrågningar15rörande den flygövning som Finland, Sverige och Förenta Staterna kommer genomföra under veckorna 513-516 i Bottenviken.16Dessa förfrågningar bör ses ur perspektivet kring en rädsla, detmentala förkrigstillståndet, för ett överraskande angrepp av Väst mot Ryssland. Då dess förfrågningar främstbör ses som ett sätt att bekräfta information man redan tillgodogjort sig på annat sätt.

Denna rädsla att Väst förbereder ett överraskande angrepp mot Ryssland är inget nytt, den går att härleda till det överraskande Tyska angreppet mot Sovjetunionen 1941, senast denna rädsla inträffade var under början av 1980-talet, då KGB under ledning av JurijAndropov, hävdade att Väst förberedde ett överraskande angrepp, inför Leonid Brezjnev oro, då USA ändrat sin säkerhetspolitiska agenda med Reaganadministrationen inträde.17Vad som dock skiljer situationerna är, under 1980-talet var det främst den politiska ledningen som befann sig i ett mentalt förkrigstillstånd,18 nu förefaller hela det Ryska samhället befinna sig i ett sådant tillstånd.19

Det som föranledde den Sovjetiska krigsrädslan under den första halvan av 1980-talet var psykologiska operationer av Förenta Staterna längs Sovjetunionens gränser, som även syftade till att inhämta underrättelser som svagheter i det Sovjetiska försvaret.20Detta kom att föranleda att Sovjetunionen vidtog motåtgärder, beredskapshöjningar, parallellt med USA och NATO övningar, varav det mest kända exemplet är vid ABLE ARCHER'83 då världen var mycket nära en kärnvapenkonflikt.21

Finns det då några likheter mellan 1980-talets första hälft och vår nutid? Inledningsvis så kan vi konstatera att en krigsrädsla finnsdenna bör även vara lika utbredd inom statsledningen som hos den vanliga Ryska befolkningen, dock finns ingen renodlad opinionsundersökning i dagsläget om det politiska ledningen ser samma hotbild som den ryska befolkningen, däremot kan man anta det, då befolkningen måste fått den uppfattningen av något, vilket blir en likhet mellan nu och då.

Därefter vad avser flygningar som var en del under 1980-talet, så har enligt det Ryska flygvapnet antalet flygningar längs Rysslands landgräns av Västliga statsluftfartyg ökat exempelvis anger man att under 2013 genomfördes ca 125 flygningar och under 2014 över 200 spaningsflygning.22 Totalt så skall det röra sig om över 300 tillfällen som Ryskt flyg har gått upp mot NATO flyg.23Vilket i sig även blir en liket mellan nu och då, dock har även Ryssland ökat sin flygverksamhet i anslutning till NATO länderna,24som förefaller hamnat i samma rädsla som Sovjetunionen gjorde under 1980-talet.25

Slutligen blir det svårt att spåra retoriska likheter mellan nu och då, då Sovjetunionen och Ryssland rent ideologiskt skiljer sig åt. Dock förefaller bilden av ett Väst som försöker kväva Ryssland finnas kvar,26 samt att man befinner sig i en geopolitisk konflikt med Väst.27 Sen finns det enskilda individers uttalanden, dock så är de två nämnda, de genomgående retoriska likheterna mellan nu och då.

Ser man till den antagna militär doktrinen, så förefaller Ryssland se framför sig mycket korta tidsförhållanden mellan fred och krig i händelse av en konflikt.28 Det enklaste sättet för att uppnå detta, är övningsverksamhet, då man dels kan koncentrera trupper till ett geografiskt område dels föröva delar av den kommande striden. Det andra sättet är att genomföra beredskapskontroll som övergår till ett strategiskt överfall. Ryssland förefaller ta denna form av hotbild på allvar.

Utifrån det tidigare resonemanget, om den geostrategiska triangeln, det nära utlandet, det mentalaförkrigstillståndet och en misstro mellan två antagonister, kan vi förutsätta att vi nu befinner oss i ett tillstånd av "växelverkan". Där den ena partens handling får en respons, responsen är avhängt vilken storlek handlingen har. Växelverkan beror främst på att båda parterna ser framför sig en aggression av varandra, såsom exempelvis ett överraskande angrepp.

Bild 4. Modell för prognostisering.
Vad kan vi då förutsätta? Bedömt kommer vi under 2015, se en tydlig motövningsverksamhet från Rysk sida då NATO genomför större övningar i dess närområde. Vi kan alltså säga att vi ser en återupprepning av historien, OP RyAN, graden av åtgärder Ryssland kommer vidta är svårt att spekulera i, dvs. om man kommer gå lika långt som under OP RyAN. Motåtgärderna kommer dock vara en respons på att man ser framför sig ett möjligt överraskande angrepp av Väst mot Ryssland.

Prognostisering.Förutsätter vi att vi har hamnat i en säkerhetspolitisk situation med växelverkan, en handling ger en konsekvens, så finns bedömt en möjlighet att prognostisera Rysslands agerande. På bild 4, har 20 faktorer valts ut, samtliga faktorer är tagna är den nya ryska militär doktrinen och är vad man ser som möjliga hot. Några av faktorerna är redan i kryssade, såsom externa politiska och ekonomiska påtryckningar, försämrade mellanstatliga relationer och utbyggnad av militär infrastruktur i närområdet. Detta är faktorer som redan inträffat, varvid de har försämrat den säkerhetspolitiska situationen.

Ett antal faktorer är pendlande, dessa har skiljetecken som markering, vilket innebär att de kommer och går men är mer eller mindre närvarande över tiden. Om vi förutsätter att vi använder oss av en tiogradig skala i prognostiseringen där respektive faktor har ett värde av 0.5 och indelar prognostiseringen i fem nivåer, nivå 1 är obetydliga spänningar, nivå 2 genererar motövningar, nivå 3 offensiva motövningar, nivå 4 fullständigakrigsförberedelser och avslutningsvis nivå 5 är krigsrisk.

Detta skulle innebära att större övningar generar motövningar då vi redan nu passerat obetydliga spänningar, detta korrelerar väl mot den verksamhet som vi sett under 2014 i Östersjöregionen, med motövningar och stundtals offensiva motövningar. Det skulle således innebära att t ex under övning JOINT VIKING 15, ACE'15, BALTOPS'15 m fl under 2015 så kommer vi få se dels klassiska motövningar dels offensiva motövningar. Beroende på hur det säkerhetspolitiska läget utvecklas finns givetvis även risken att vi vandrar längre åt höger i skalan.

Slutsatser

Faktorerna det nära utlandet, den geostrategiska triangeln i samverkan med ett mentalt förkrigstillstånd som påverkas av en växelverkan mellan två antagonister är vad som kommer leda fram till en låst förkonfliktsituation i Östersjöregionen. Som den säkerhetspolitiska utvecklingen sker just nu så ser inte situationen ut att stagnera utan snarare vecka efter vecka förvärras mellan de två antagonisterna.

Som tidigare nämnts så ställer denna situation saker på sin spets rent säkerhetspolitiskt för de två militärt alliansfria nationerna Sverige och Finland. Det går på intet sätt längre att blunda för de säkerhetspolitiska realiteterna. Att då som i Sverige komma med något som kan ses som ett skambud i mäklar sammanhang till Försvarsbudget från den nu sittande Regeringen förefaller ytterst märkligt, för situationen kommer inte sluta utvecklas bara för att svenska riksdagspolitiker hoppas på det, den påverkan har aldrig och kommer aldrig Sverige ha på världspolitiken. Utan för att citera Winston Churchill "Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning."

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Bloomberg 1(Engelska)
CIA 1(Engelska)
Expressen 1, 2(Svenska)
Finlands Försvarsmakt 1(Engelska)
Levada Center 1(Ryska)
NATO 1(Engelska)
Radie Free Europe 1(Engelska)
Reuters 1, 2(Engelska)
Rysslands President 1, 2(Engelska)
Rysslands Röst 1(Svenska)
Sputniknews 1(Engelska)
SvD 1, 2(Svenska)
The New York Times 1(Engelska)
The Telegraph 1, 2, 3(Engelska)
The Wall Street Journal 1(Engelska)
Tvzvezda 1(Ryska)
VICIOM 1(Ryska)
VPK 1(Ryska)
YLE 1(Svenska)

Slutnoter

10Voyennaya doktrina Rossiyskoy Federatsii. 2014. Sid 5, 7-8
13Voyennaya doktrina Rossiyskoy Federatsii. 2014. Sid 5, 7-8
17Center For The Study Of Intelligence. Ben B. Fischer. A Cold War Conundrum. 1997. Sid IV, 4-5
18Center For The Study Of Intelligence. Ben B. Fischer. A Cold War Conundrum. 1997. Sid 6, 11
20Center For The Study Of Intelligence. Ben B. Fischer. A Cold War Conundrum. 1997. Sid 6-7, 10
21Center For The Study Of Intelligence. Ben B. Fischer. A Cold War Conundrum. 1997. Sid 24-25
28Voyennaya doktrina Rossiyskoy Federatsii. 2014. Sid 8

Genomförandegruppen – konsekvenserna för Försvarsmaktens förmågor

av Lars Holmqvist

Den 18 september 2008, lustigt nog bara några veckor efter Georgienkriget, släppte Försvarsdepartementet ett pressmeddelande med rubriken ”Effektivisering av försvarsmaterielförsörjningen – omprövning av materielprojekt”.

Pressmeddelandet avsåg arbetet som den s.k. Genomförandegruppen hade genomfört. Ordföranden och tillika statssekreteraren i Försvarsdepartementet Håkan Jevrell förklarade: ”Genomförandegruppen har identifierat ett antal materielobjekt som bedöms som möjliga att avbryta eller reducera. Åtgärderna innebär en förskjutning inom materielförsörjningsprocessen från egenutveckling av materiel till direktanskaffning. De identifierade materielobjekten berör samtliga stridskrafter”.

Försvarsminister Sten Tolgfors var uppenbarligen positiv: ”Tillsammans med andra åtgärder öppnar det både för en ekonomi i balans och en möjlighet att förstärka försvarets kärnverksamhet i form av förbandsverksamheten. Förstärkningen ska användas på det sätt som bäst stöder utvecklingen mot ett modernt insatsförsvar. Den ekonomiska balansen kan säkerställas utan att några förändringar i grundorganisationen behöver genomföras.” sade han.

Som en konsekvens föreslog regeringen att ”… utöver de 980 miljoner som preciserades i budgetpropositionen för 2008, att anslagsramen för materielförsörjningen reduceras med 659 miljoner kronor år 2009, 789 miljoner kronor 2010 och 1 331 miljoner kronor fr.o.m. 2011.”

Det har snart gått sju år sedan pressmeddelandet sändes ut och det för oss till frågan ”Hur gick det då?”

Kanske inte riktigt som man planerat. I februari 2012 överlämnade Riksrevisionsverket RRV en granskningsrapport efter att ha sett närmare på Genomförandegruppens arbete, en rapport som innehöll en hel del kritik. Några viktiga punkter:

Besparingarna har haft en negativ påverkan på Försvarsmaktens möjligheter att upprätthålla vissa delförmågor som myndigheten bedömt som viktiga för myndighetens operativa förmåga. Riksrevisionens bedömning är att regeringen tog medvetna risker vad gäller Försvarsmaktens förmåga i samband med besparingarna.

”Riksrevisionen konstaterar också att de genomförda besparingarna inte helt överensstämmer med principerna i regeringens materielförsörjningsstrategi, eftersom en mindre del av de avbrutna eller reducerade projekten utgörs av utvecklingsprojekt.

För att uppnå besparingarna har även materielprojekt som rör direktanskaffning av materiel avbrutits. Granskningen visar också att regeringens besparingar i vissa fall har inneburit nya kostnader och bristande hushållning med resurser.”

”Regeringen ville ta kontroll över materielförsörjningen och bedömde att Försvarsmakten själv inte skulle lyckas göra tillräckligt stora besparingar på den korta tid som fanns till förfogande.”

Arbetet med att ta fram besparingarna präglas av bristande dokumentation, och grundläggande krav på dokumentation har inte följts.”

Något skriftligt direktiv finns inte upprättat för genomförandegruppen, och det går således inte i efterhand att utläsa vad gruppens ställning och uppdrag var.”

Försvarsmyndigheterna ingick inte i genomförandegruppen, men fick svara på frågor och lämna underlag om ett antal specifika materielprojekt.

Riksrevisionens bedömning är att regeringen inte har gjort tillräckliga konsekvensanalyser i samband med besparingarna.”

Riksrevisionens uppfattning är att regeringens val av arbetssätt, att själva ta fram besparingarna, medför problem med hur ansvaret kan utkrävas i efterhand. Eftersom det är regeringen som beslutat om besparingarna, blir regeringen också ansvarig för de brister som uppstår till följd av besparingarna. Detta är en avvikelse från den rådande rollfördelningen och försvårar ansvarsutkrävandet.”

(understrykningarna är mina egna)

 

RRV:s kritik av Genomförandegruppens arbete uppmärksammades när den presenterades. Både Wiseman och Dagens Nyheter skrev bra texter om RRV:s rapport och även andra tog upp det. Men i vad mån kritiken ledde till någonting mer konkret vet jag inte.

Till det. Idag, några år efter det att RRV konstaterade bristerna i Genomförandegruppens arbete, kan vi dessutom få en bra bild av vilket resultatet blev vad gäller Försvarsmaktens faktiska förändrade förmåga.

Försvarsbloggaren Cornucopia? (Lars Wilderäng) har nyligen gjort en utomordentlig insats och sammanställt en rad uppgifter vilka kan ge en god indikation av svaret på frågan.

Jag ska här inte återge hans slutsatser, utan nöjer mig med att rekommendera läsaren att följa denna länk. Det är tankeväckande läsning med ett stort antal exempel på reducerad eller förlorad förmåga inom olika försvarsområden.

Jag ska villigt erkänna att jag inte försökt mig att sätta värden i kronor på de många enskilda förlusterna av förmågor som radas upp, men förhållandet sparade kronor/förmågeförluster förefaller vara oerhört skevt.

 

Sålunda

En av regeringen sammansatt grupp, utan egen militär kompetens, tog fram ett beslutsunderlag som enligt RRV hade brister i konsekvensanalys.

Trots att syftet (lätt förenklat) var ”mindre utveckling, mer köp av färdiga produkter” avsåg huvuddelen av besparingarna inte utvecklingsprojekt, utan direkta neddragningar av materielanskaffning. Enligt RRV ledde besparingarna i vissa fall till nya kostnader för Försvarsmakten.

Uppdraget var otydligt formulerat, ansvarsfördelningen oklar och uppdraget innebar dessutom avsteg från principen att myndigheten själv skall ta fram besparingsanslag.

Gruppens förslag har fram till idag lett till omfattande förmågeförluster inom Försvarsmakten men med måttliga eller inga besparingar. Samtliga politiska beslut som baserats på Genomförandegruppens arbete fattades efter Georgienkriget, en omständighet som är ganska svår att ta till sig.

Konsekvensen i stort är att Sverige idag har en Försvarsmakt som saknar en rad förmågor den hade 2008.

Tappet av förmågor har i tiden sammanfallit med en omfattande militär förmågeuppbyggnad i Ryssland och ett stadigt försämrat säkerhetsläge i vår nära omvärld. Bägge omständigheterna var sedan tidigare väl kända av olika svenska myndigheter, som FOI och MUST, med det har tydligen negligerats av den politiska ledningen. Ska vi behöva verkligen acceptera att försvarspolitik bedrivs på detta vis?

 

Den amerikanska historikern Barbara Tuchman beskrev i sin bok Dårskapens vägar ett antal fall i världshistorien där politiska ledare har valt att fatta dåraktiga beslut, trots att andra alternativ fanns tillgängliga. I bokens inledning citerar hon vår egen rikskansler Axel Oxenstierna som till sin son lär ha sagt. ”Vet du icke, min son, med huru litet förstånd världen styres?”

Jag vill varmt rekommendera ett urval av våra mer sentida statsministrar, finansministrar, försvarsministrar och några andra verksamma inom försvarspolitiken att läsa denna bok.

 

Författaren är egen företagare och reservofficer.

 

SvD Kolumn: Olyckligt att Sverige framstår som svagt



I fredagens SvD skriver jag och ger min syn på senaste veckans försvarsrelaterade nyheter

Jag tar bl.a. upp det faktum att utrikesministern sägs ha lovat att vi inte ska landa med svenska JAS 39 Gripen i Estland under kommande flygövning. Jag kommenterar även uppgifter om att den kommande anslagsökningen till Försvarsmakten i dagsläget sägs vara endast 12,5% av Försvarsmaktens framställda behov. Jag kommenterar även hur ryska företrädare på olika sätt försöker påverka Sverige i en riktning som gynnar just Ryssland.

Läs kolumnen på SvD

Till helgen kommer jag att skriva ett längre inlägg här på bloggen om just finansieringen.

Olyckligt att Sverige framstår som svagt



I fredagens SvD skriver jag och ger min syn på senaste veckans försvarsrelaterade nyheter

Jag tar bl.a. upp det faktum att utrikesministern sägs ha lovat att vi inte ska landa med JAS i Estland under kommande flygövning, och kommenterar uppgifter om att den kommande anslagsökningen till Försvarsmakren i dagsläget sägs vara endast 12,5% av Försvarsmaktens framställda behov.

Läs kolumnen på SvD

Till helgen kommer jag att skriva ett längre inlägg här på bloggen om just finansieringen.

Allt ska bort!

Så här i tider då alla är överens om att det behövs ett försvar så kan det vara på sin plats att påminna om hur politiker och även Försvarsmakten såg på saken för bara några år sedan. 

I praktiken så skulle allt som fanns i förråd bort, primärt för att man inte ansåg att materielen behövdes, men även för att man ville göra sig av med kostnaderna för själva förrådshållningen. I dag finns det många som hävdar att en hel del av det som då destruerades hade behövts idag. Robert Aschberg gjorde ett program TV3 Folkhemmet om försvarets skrotning som spelades in efter att FB-00 skulle effektueras. Allt ska bort.









Även TV4 Kalla Fakta gjorde 2002 ett motsvarande program om den till synes urskiljningslösa avveckling som har skett efter de ödesdigra försvarsbesluten 2000 och 2004.