Öppet brev till försvarsministern om ubåtsjaktförmågan


Kungliga Örlogsmannasällskapets ordförande Michael Zell skriver i dag ett öppet brev till försvarsminister Peter Hultqvist rörande fortsatt avsaknad av åtgärder för att stärka svensk ubåtsjaktförmåga.


Zell tar upp det faktum att Försvarsmakten inte avser omfördela medel inom befintlig ram för att stärka ubåtsjaktförmågan i syfte att kunna öka möjligheten att hävda svenskt territorium. Han konstaterar också att regeringen inte har uppfyllt de löften som utfästes vid den gemensamma presskonferens den 14 november där ÖB, försvarsminister och statsminister stod sida vid sida bortom alla tvivel deklarerade att Sverige hade kränkts av främmande ubåt.

Alla organisationer och företag, inklusive regeringen, måste visa sig ha förmåga att hantera de uppenbart akuta problemen. Det gäller även om de akuta problemen inte tillhör de beslutade eller planerade. Och då har man en skyldighet att tänka om. Det blir annars bara värre. I bästa fall är det enbart trovärdigheten som vittrar bort.

Men baserat på det som allmänheten nu meddelats, hänger ju en uppenbar fråga i luften: Vad mer i provokation och kränkning krävs för att försvaret av vårt land ska kunna påräkna ytterligare resurser? Och vad hände med ditt och statsministerns klarspråk från den 14 november? Som lät så bra då, men nu känns rätt avlägset.



Att binda sina händer

av Bo Hugemark När man försöker få en konkret diskussion om Sveriges Solidaritetsförklaring blir svaret ofta att en regering inte kan binda sig i förväg för ett visst agerande i en hypotetisk situation. Rätt så, och tämligen självklart. Det är förresten samma sak med NATO:s artikel 5, som, i motsats till vad som framförs i […]

Är vi herrar i eget hus?

av Herman Fältström Sverige måste kunna svara upp mot sina åtaganden såväl vad gäller nationella som internationella insatser. Sverige skall kunna hävda svenskt territorium och integritet samt skydd av svenska intressen. Att den strategiska tyngdpunkten förskjutits norrut och österut från Centraleuropa och Östersjöutloppen är mycket påtagligt. Det är också påtagligt, att den verksamhet som äger rum i den norra delen av Europa […]

Försvarsmaktens ekonomi med mera

Det är intressant att följa spelet runt eventuella anslagsförstärkningar. Den höga svansföring som socialdemokraterna hade under den tid då alliansen styrde riskerar att inte kunna åtföljas av praktisk handling. I stället för en anslagsökning om 4 miljarder årligen under beslutsperioden (totalt 16 miljarder) verkar finansdepartementets utgångsbud vara 2 miljarder kronor mer totalt under perioden, där tyngdpunkten enligt beprövad modell är i slutet. Jag vill också peka på några andra tråkiga fakta: för det första att RB5 fortfarande gäller och för det andra att den av regeringen omhuldade höjningen av arbetsgivaravgifterna för unga riskerar att åtminstone initialt helt utradera de blygsamma anslagsökningar som nu diskuteras i media.

Jag kan tänka mig lite dålig stämning på Jakobsgatan.

Å andra sidan så är det svårt att ta alliansens företrädare på allvar. Alliansen var under sina åtta år mycket tydligt ointresserade av rikets försvarsförmåga. Detta faktum fick till och med till följd att en moderat försvarsminister avgick (Mikael Odenberg). För detta fick han för övrigt mycket sympati. Alliansens företrädare gjorde under de åtta åren så gått de kunde för att överdriva de fåtaliga åtgärder som genomfördes – förmodligen skrevs en och annan artikel egentligen mot bättre vetande.

Vad ska hända nu då?

Min gissning är att anslagsökningen kommer att bli högre än två miljarder kronor men inte de 16 miljarder kronor som försvarsberedningen föreslagit. Det är också rimligt att tro att tyngdpunkten kommer i slutet av perioden.

Vad har då detta med personalförsörjning att göra? Jo, det finns en mycket tydlig koppling. Bra övningar (som tyvärr har en tendens att kosta pengar) beskrivs ofta som den enskilt viktigaste drivkraften för våra anställda gruppbefäl, soldater och sjömän – både de som tjänstgör kontinuerligt och de som tjänstgör tidvis. Att sparka kotte på kaserngården och sköta IBSS upplevs inte som utvecklande. Försvarsmakten har redan ett problem så tillvida att möjligheten att tjänstgöra i internationella militära insatser redan är starkt beskuren på grund av de fåtaliga och personalsnåla insatser som sker nu. Inom parentes kan man nämna att Sverige under 70-talet hade två hela bataljoner insatta internationellt – en på Cypern och en i Sinai.

En annan sak som bör nämnas är den övergång till (tyngre) mekaniserade bataljoner som nu föreslås. De fem tyngsta bataljonerna ska var och en innehålla två stridsvagnskompanier. Denna blogg tycker att åtgärden är helt rätt men vill peka på att beståndet av stridsvagn 122 nätt och jämnt räcker till tio kompanier. Vad jag känner till är dessutom den tekniska standarden på våra 122:or lite olika. Historiskt sett förefaller detta också vara en återgång till en organisationsstruktur som fanns inom pansarbataljonerna. Följaktligen borde de fem bataljonerna också byta namn till pansarbataljoner.

Begreppet ”mekaniserad bataljon” kan i så fall avvecklas för tillfället. För övrigt så känns benämningen på den sjätte manöverbataljonen som väldigt sovjet-inspirerad (”motoriserad skyttebataljon”). Jag vill därför anknyta till vad som tidigare anförts på denna blogg – nämligen att begreppet ”infanteribataljon” är betydligt mer smakligt.

Detta blev kanske lite rörigt men förslaget från hyddan vid Nilens strand är alltså följande:

  • Fem pansarbataljoner
  • Två infanteribataljoner
  • En amfibiebataljon

Detta gäller dock tidigaste från och med 2016-01-01 och villkorat av statsmakternas välsignelse.

GMY

Sinuhe

PS Jag har tidigare aviserat en inlägg om Försvarsmaktens rekryteringssida (Reach Mee). Om någon är intresserad så är det under produktion – kvaliteten på myndighetens hemsida kan man skriva mycket om.

Om Kriget Kommer 1952:1

Jag har i min ägo ett friskt exemplar av broschyren ”Om kriget kommer”, 1952 års utgåva. För alla försvarsintresserade torde den utgöra om inte annat så ett kulturhistoriskt intressant dokument. Mycket av tänket då går igen och har blivit högaktuellt idag. Jag scannar nu i skriften och lägger ut den efterhand jag har tid och […]

Fight, flight… or Freeze

Fight, flight… or Freeze av David Bergman Människor hanterar vanligtvis hot på två olika sätt; genom kamp eller flykt. Inom psykologin benämns detta för Fight or Flight-Response. Till dessa brukar ibland Freeze tillföras; att människor stelnar av handlingsförlamning i strålkastarljuset eller faller ihop och spelar döda. Det är medärvda strategier som syftar till överlevnad, men […]

Nyheten med enbart förlorare

Det var med sömn i ögat och kaffet vändandes i strupen som jag läste Expressens förstasida i morse. Förstanyheten var att utrikesminister Margot Wallström hade gjort eftergifter för Putin och förbjudit Försvarsmakten att använda Estländska flygbaser under en övning i vår. Detta var för dåligt för att inte vara sant! Med det menar jag att…

”Övningsgate”

Idag vaknade Försvarssverige till en nyhet som föll som hagel över redan hårt prövad jord: Enligt Expressen skulle utrikesminister Wallström idkat eftergiftspolitik och stoppat Försvarsmakten från att landa på baltisk mark i samband med en övning, efter ryska påtryckningar. Redan i ingressen kan man läsa att Utrikesminister Margot Wallström har accepterat krav från den ryske […]

Bekräfta närvaro av misstag eller med vilje?

Under slutet av förra veckan visade USA upp en rad satellitbilder på ryska förband i Ukraina, vilket som vanligt motsades av Ryssland. Bland annat visades bilder på ryska förband kring Debaltsevegrytan där de hårdaste striderna stått under februrari.

1/3 Debaltseve. We are confident these are Russian military, not separatist, systems pic.twitter.com/RLX3z8hQZn
— Geoffrey Pyatt (@GeoffPyatt) 14 februari 2015

2/3 Russian military also has air defense systems deployed near Debaltseve. pic.twitter.com/ZV0qGqOEqM
— Geoffrey Pyatt (@GeoffPyatt) 14 februari 2015

3/3 Russian units along the border are preparing a large shipment of supplies to ”seps” fighting in eastern Ukraine pic.twitter.com/h5jnP5EARF
— Geoffrey Pyatt (@GeoffPyatt) 14 februari 2015

Information från satelliter är alltid svår att tolka om man inte kan bekräfta den genom andra sensorer eller genom andra källor. Det för yrkesmän tydligaste beviset på Rysslands kraftiga inblandning och stöd till kriget i östra Ukraina är logistiken. Mekaniserade förband och artilleri behöver enorma mängder underhåll i form av framförallt ammunition och drivmedel för att överhuvudtaget kunna fungera. Det är hundratals fordon om dagen för att hålla igång en krigsapparat av det slag vi bevittnat de senaste månaderna i östra Ukraina. Enklare för lekmannen att identifiera är förekomsten på pro-rysk sida av materiel som är exklusiv för Ryssland. Jag har i två tidigare inlägg tagit upp två av dessa materielsystem, nämligen stridsvagn T-72B3 som började tillföras den ryska armén 2012, samt luftvärnssystemen SA-15 och Pantsir-S.

De senaste veckorna har det kommit allt mer material på internet i form av foton och filmer tagna av privatpersoner och journalister på exklusivt rysk materiel och materiel med ryska förbandsbeteckningar.  Igår dök återigen bilder på T-72B3 upp på nätet då en brittisk ”journalist” med starkt pro-rysk böjelse (går klädd i rysk uniform med Novorossija-märken på ärmen. Känner man inte till personen från början så finns det mycket att läsa om honom och hans ”journalistik”) i ett av sina videoreportage filmade en pluton T-72B3 vid Debaltseve. Återigen en förekomst som inte går att bortförklara.

Tydligaste id-punkterna på T-72B3 är avsaknaden av IR-strålkastare och tillkomsten av det franska IR-siktet (Sosna-U i rysk benämning). Andra id-punkter som skiljer T-72B3 från andra modeller är tillkomsten av väderstation för ge siktet meteorologiska data, bandaggregat, typ av reaktivt pansar.
Mer om T-72B3 – använd Google Translate eller liknande

Vad som är intressant att reflektera över i videoklippet är den centrala roll som stridsvagnarna spelar i sekvensen. Filmas de för att fotografen har ett stridsvagnsintresse, för att de utgör en tacksam bakgrund eller för att de är just ryska stridsvagnar?

Här är för övrigt några exempel på den uppmärksamhet man får på Twitter om man påtalar förekomsten av exklusivt rysk materiel:

@wisemanswisdoms Не научил вас дураков пример короля Карла, Наполеона, Гитлера?
— Венседеста (@Rongbay7) 16 februari 2015

@wisemanswisdoms det är inte T-72 B3, det är T-72 M Ukrainsk arme fick massor T-72 ihöstas http://t.co/LW8qNcZwFU
— Loise Lane (@HLoiselane005) 16 februari 2015

@HLoiselane005 @wisemanswisdoms Om du nu är rysk informatör Loise så tycker jag det är bra att du informerar våra försvarsbloggare direkt XD
— Eva Berglund (@Eva_M_B) 16 februari 2015

@Eva_M_B @wisemanswisdoms jag är ingen införmatör. Majoren som vanligt citerar trash-media http://t.co/hCw3BmpjAo som hela nätet skrattar åt
— Loise Lane (@HLoiselane005) 16 februari 2015

@HLoiselane005 @wisemanswisdoms Personligen tycker jag att det är bra om ryssarna och svenska försvarsbloggarna har direktkontakt
— Eva Berglund (@Eva_M_B) 16 februari 2015

.@Eva_M_B snälla Eva, jag har sett hur sv journalister som skriver om ”nyanserad” bild blivit behandlade och tystade @wisemanswisdoms
— Loise Lane (@HLoiselane005) 16 februari 2015

.@Eva_M_B majoren #CarlBergqvist är #NATO lobbyist och gör stor skada för sv försvaret @wisemanswisdoms
— Loise Lane (@HLoiselane005) 16 februari 2015

För Sverige i tiden – del 2

För att detta inlägg skall bli begripligt måste du först ha läst del 1.

Inför publiceringen av vår tredje lista politikerlistan, eller #föpol-listan, måste vi först föra ett resonemang om politiskt ansvar, säkerhetspolitisk vision och varför ett starkt försvar i allians med andra är det enda alternativet.
Ingen kan på ett seriöst sätt bedriva utrikes- och säkerhetspolitik utan att ta hänsyn till historien. Inget politikområde påverkas så grundligt av historien och de historiska förutsättningarna. Fram till början av 1990-talet kunde politiker och makthavare i mycket stor utsträckning själva skriva historien, något som sedan internets intåg inte längre är möjligt.

Säkerhetspolitik bygger på geostrategiska förutsättningar och på säkerhetspolitiska instrument som försvarsmakt, folkets försvarsvilja och motståndskraft, landets infrastruktur och kanske viktigast – närområdet och grannländers vilja och inriktning.

Som framgår av del 1 så har Sverige historiskt krigat med Ryssland i 500 år. Visst har vi krigat en hel del med Danmark också men det är Ryssland som är ärkefienden. Detta blev särskilt tydligt under det Kalla kriget då Ryssland i form av Sovjetunionen hade långt gångna planer på att anfalla och ockupera Sverige, såväl fysiskt som psykiskt. Med psykiskt menas att Sovjetunionen bedrev en omfattande propaganda, subversion och psykologiska operationer som byggde upp en sympati för Sovjet och en aversion mot USA.

Subversion och psykologiska operationer syftade också till att minska tilltron till den befintliga politiska ledningen, till Försvarsmaktens förmåga och till samhällssystemet som sådant. Genom att lämna bidrag i form av pengar och kunskap ”hjälpte” KGB sammanslutningar på de politiska ytterkanterna att sprida den typen av desinformation i Sverige under hela 70- och 80-talet. Man lyckades också att påverka ett stort antal individer i den högsta maktsfären.

Som framgår av del 1 är det inte på något sätt så att Moskva avfärdat metoden. Istället har det varit ekonomiska realiteter som orsakat minskad aktivitet. När den strategiska timeouten var över för Rysslands del, i och med att Putin blev president den 7 maj 2000, så återupptogs den gamla agendan om än inledningsvis i liten skala.

Detta är den bistra verklighet som dagens svenska politiker har att ta hänsyn till. Den period som Putin ser som den största rustningseran i rysk historia – den sammanfaller med den period då Sverige nedrustat kraftigast och snabbast. Först under socialdemokratisk och sedan under en borgerlig regering.

Perioden 2000-2020 har nu passerat till 75%. År 2020 har Ryssland rustat till en nivå att endast USA kan mäta sig med dess militära styrka och förmåga. Samtidigt har alla länder i EU nedrustat. Vissa kraftigare än Sverige. Men det finns en väsentlig skillnad och det är att alla länder med ett geostrategiskt läge som innebär att varje förändring påverkar säkerhetsbalansen globalt – är medlemmar i NATO – utom Sverige och Finland.

För att förstå detta på ett mycket rudimentärt plan – vilket kanske kan vara lämpligt eftersom politiker har många områden att sätta sig in i – så föreslår vi att man tittar på Johan Wiktorins föredrag under Folk och försvars Rikskonferens den 12 januari 2015.

Johan sammanfattar utgångsläget och vägen framåt för svenska försvarspolitiker på 5 minuter. En storartad och gedigen insats! Han beskriver vilken betydelse vårt lands storlek har, att det tar 2-3 veckor för amerikanska styrkor att verka med full effekt i Norden och att vi lever i en säkerhetssymbios med Finland och Baltikum.

När Johan sedan kommer in på hur den politiska styrningen av svensk totalförsvarsförmåga ser ut blir det riktigt intressant. Till syvende och sist är det politikernas uppfattning om nuläget och läget om några år som avgör vilka beslut de tar. Av någon okänd anledning har politikerna valt att inte lyssna på eller helt bortse från de presentationer och underlag man fått från statens experter. Enligt ett antal tillförlitliga källor visar det sig nu att medlemmar i försvarsberedningen och försvarsutskottet erhållit dragningar från MUST, FRA och SÄPO som de inte brytt sig om att analysera, eller ännu värre, trots att analysen visat att åtgärder måste vidtas – struntat i det.

Om detta beror på inkompetens eller att man blivit påverkad av någon annan, starkare part, förtäljer inte historien. Oavsett vilket så är det vi som svenska medborgare och skattebetalare som sitter med svarte petter. Om någonting inträffar, en kris eller rentav ett krig, så är det inte dessa ryggradslösa och/eller inkompetenta försvarspolitiker som kommer att lida för det utan ett stort antal vanliga svenskar, så kallade väljare.

Just nu finns det tre extrema partier i Riksdagen. Dessa tre partier har en lång historia av tveksamma samarbeten och hög mottaglighet för desinformation och subversion. Utanför Riksdagen finns det två till av samma skrot och korn. De större och etablerade och demokrati-indränkta partierna har i viss mån också fallit till föga för påverkan utifrån.

Det är fortfarande oklart hur personer som Cecilia Widengren m.fl. år efter år kunde häva ur sig felaktigheter om säkerhetspolitik, hotbild och försvarsekonomi. Det är fortfarande oklart varför Fredrik Reinfeldt uttryckte förståelse för den ryska invasionen av Krim. Det är oklart varför försvarsbudgeten kunde detaljstyras från finansdepartementet. Och det är oklart varför den före detta officeren Karin Enström utan att skämmas kunde kalla neddragningar för ”satsningar” om och om igen. Så väl i Riksdagen som i massmedia. Alliansen har en landsförrädarspöke hängande över sig. Om kriget kommer någon gång under innevarande mandatperiod är det inte sittande regering som skall klandras, det är Alliansen och Nya Moderaterna som inte bara sänkte Försvarsmakten och hela försvarslogistiken utan också ljög om det och spred desinformation om vad de gjort och varför.

Den förra socialdemokratiska regeringen skall också granskas men man skall komma ihåg att omvärlden såg helt annorlunda ut under Göran Perssons regim. Det var  i början på 2000-talet inte ens säkert att Putin kunde återkomma som president när han obönhörligen skulle avgå 2008. Medvedev-lösningen var då helt okänd. För Anna Lindh och Laila Freivalds var Ryssland ett land som gick i demokratisk riktning och svenska företag med Oriflame och IKEA i spetsen spådde lysande affärer i österled. Och dessutom var EU och Afrika i fokus men även faktiskt NATO och ISAF. Att Sverige fått så gott rykte i NATO och att så många soldater och officerare fått erfarenhet av skarpa insatser skall vi tacka regeringen Persson för.

Sedan kommer ingen officer i Karlstad, Östersund och Strängnäs, att glömma Försvarsbeslut 2004. Och framförallt kommer ingen med koppling till Gotland att glömma vansinnesbeslutet att avmilitarisera ön. Men märkligt nog var Försvarsmakten bättre rustad att försvara Sverige när fokus på internationella insatser var som störst för 10-15 år sedan – än vad den är idag.

Vad gör då den sittande regeringen för att skapa en trovärdig utrikes- och säkerhetspolitik? Tyvärr inte särskilt mycket. Tvärtom har man gjort det ena klavertrampet efter det andra under det knappa halvår man suttit vid makten. Man inleder med att reta upp USA och Israel genom att erkänna staten Palestina. Därefter slår man stenhårt fast att Sverige inte skall söka medlemskap i NATO trots att fler svenskar är för ett NATO-medlemskap än emot.

Därefter följer Hultqvist underliga beteende i Sälen där han lämnar i förtid, Margot Wallströms arroganta avfärdande av NATO-utredning i riksdagens säkerhetspolitska debatt, den lövtunna utrikespolitiska deklarationen där Ryssland nämns en enda gång och nu debaclet där utrikesministern viker sig för Putins krav och kabinettsekreteraren lägger sig i Försvarsmaktens arbete. Det sistnämnda har dementerats från olika håll under dagen, 16 feb.

Nu står Sverige inför det viktigaste säkerhetspolitiska beslutet på 80 år. Vapenvilan i östra Ukraina har brutits, Ryssland fullföljer och Putin har åter visat sitt rätta ansikte. Den ryska ledningen åker i cirklar runt EU:s ledare och Merkel vill inte att USA beväpnar Ukraina. Mot den bakgrunden skall regeringen under våren lägga fram en inriktningsproposition, den som kallas försvarspolitiskt inriktningsbeslut.

Med stöd av försvarsberedningens slutsatser skall regeringen utforma förslag till riksdagen. Förslagen ska bygga på insatsorganisationen med omedelbart gripbara förband, tillgängliga utan föregående återtagning, utformade, resurssatta och övade för sina uppgifter och ska ta hänsyn till förmågeutvecklingen i omvärlden och de internationella samarbeten som Sverige deltar i. Förslag på inriktning av det civila försvaret ska också finnas med i propositionen.

Hittills har vi förstått på Försvarsmakten att det krävs rejäla anslagshöjningar. Någon försvarsovänlig journalist på TT slog fast att Försvarsmakten ”kräver” fyra miljarder extra per år. Denna formulering snurrade sedan runt i alla media. Det man skall ha klart för sig är att Försvarsmakten inte kräver någonting. Det är politikerna som tar beslut och det är politikerna som sitter på kassakistan. Försvarsmakten redogör för vad det kostar om man skall nå de mål som politikerna sätter upp.

Försvarsministern har öppnat för att värnplikten kan återinföras. Varför inte införa samhällsplikt? Alla män och kvinnor (och kanske alla nyanlända invandrare?) borde genomföra 6-12 månaders samhällsplikt för att förstå vad skattepengarna används till. Nu när vi har nollränta och finansministern tagit på sig spenderbyxorna är detta ett utmärkt tillfälle.

Slutligen: Det finns inget alternativ till NATO-medlemskap! Det spelar ingen roll om politikerna tillför fyra miljarder årsvis och fyrtio miljarder som en engångssumma – vi kommer aldrig att reda ut en säkerhetspolitisk kris ensamma. Inte ens med hjälp av Finland. Kom ihåg Johan Wiktorins ord – ”vi lever i en säkerhetssymbios med de baltiska länderna och Finland. Det är win-win eller lose-lose.”. I alla krig i världshistorien har segrarna varit i en allians med andra länder. Förlorare är små allianslösa länder med små försvarsmakter. Lär av Georgien. Lär av Ukraina. Lär av Moldavien. Se hur Putin tassar runt Baltikum medan han stövlar in i Ukraina.

Nu kommer vi inom kort att publicera #föpol-listan, som inte är en traditionell lista som #journalistan eller #fötwitt-listan utan snarare en beskrivning av vilka folkvalda som har makten över försvars- säkerhets- och utrikespolitiken. Tanken är att du som väljare, medborgare och skattebetalare skall påverka direkt och indirekt. Dels genom att följa andra försvarstwittrare och bloggare (”tillsammans blir vi klokare”), dels genom att följa journalister och påverka dem att skriva mer neutralt, mer objektivt och dels följa och påverka politiker så att de vet vad du som väljare tycker är viktigt.

Genom #föpol-listan kommer du närmare ansvariga politiker och de kommer närmare dig. De skall inte kunna gömma sig bakom partipiskor eller kollektivitet, de skall få grävande journalister efter sig genom dina tips och de skall känna att deras kunskap, mod och beslutsförmåga har betydelse och gör skillnad. Stor betydelse. Stor skillnad. Hjälp dem i deras arbete, få dem att förstå att de inte kan slarva sig igenom sin mandatperiod. Behövs det verkligen? Döm själv:

ÖB hävdar på FoF i Sälen att det är det starkaste och vassaste försvar Sverige någonsin haft. Läs talet http://t.co/6gsGbzsmOA #sakpol
— Lena Asplund (@lenaasplund) 9 februari 2015

Deltar strax i aktuella debatten om det säkerhetspolitiska läget. Kommer tala om vikten av en breddad hotbild och insatser för fred.
— JakopDalunde(@JakopDalunde) 22 januari 2015

 

Vi måste återfå ubåtsjaktsförmågan m helikoptrar. Sen finns det andra eftersatta områden så som luftvärn o att det saknas tusentals soldater
— Mikael Oscarsson (@MikaelOscarsson) 14 november 2014

Om ett par timmar inleds vapenvilan i #Ukraina. Låt oss hoppas att alla respektera den! (och om någon bryter den; låt priset bli högt).
— Hans Linde (@linde_hans) 14 februari 2015

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.

Stridsflyg 2030 – flygbaserna

Jag beskriver bakgrunden till ett nytänk i flygbassystemet 2030 i ett nyligen gjort inlägg hos Wiseman’s Wisdoms. Det är obligatorisk läsning för att förstå varför nuvarande bassystem, och den tidigare hyllade Bas 90, inte längre räcker till som grundkoncept. Delar för denna artikelserie om stridsflyg 2030: Förutsättningar Neural – UCAV med värdflygplan Flygbassystem 2030 Simulerad…

Gästinlägg: Säkerhet byggs inte på förhoppningar

Mikael ”Duke” Grev är tidigare Gripenpilot i Flygvapnet (1995-2012) och driver
bloggen http://30001ft.com med liknande innehåll som detta.

Säkerhet byggs inte på förhoppningar

“There is no greater danger than underestimating your opponent.” – Lao Tzu – kinesisk filosof

Bilden av hur höga ryska militärer suktar efter pittoreska svenska sommarställen med puttrande sibberatorer och planerar hur de ska använda sin militära överlägsenhet för att tillskansa sig dessa är inte nödvändigtvis korrekt.

Krig uppstår i civiliserade samhällen ofta som en förlängning av något annat. Det uppstår när någon vill något, någon annan inte vill det och en negativ spiral av missförstånd leder till att båda parter anser att bästa vägen framåt är att inte vika ner sig. Även om vi alla tycker det är förkastligt – och ibland rent av löjligt – så är detta en realitet. Kanske känner du igen scenariot från dagens tidning?

Det är inte längre osannolikt att Ryssland och väst hamnar i krig. Carl Bildt sade i dagarna i en intervju att: “Krig mellan Ryssland och väst är tänkbart”. Detta är samma Bildt som varit delaktig i att dra ner försvarsmaktens budget som del av BNP från 1,5 till 1,1 procent, eller 25 %. En nerdragning som endast överträffas av de socialdemokratiskt ledda regeringarna innan.

Trovärdigt försvar
Vi får anta att syftet för en fiende inte är att ta och behålla vår mark utan att förneka oss att verkamot dem över den strategiskt viktiga Östersjön. Grunden till att överhuvud taget kunna försvara oss i ett sådant scenario är att vi har ett fungerande luftförsvar. Om fienden har luftherravälde finns mycket liten möjlighet för oss att göra effektivt motstånd.

Sverige har valt Gripen som bas i luftförsvaret och det är ett sunt val. Bemannade flygplan ger flexibilitet och Gripen är ett potent och prisvärt alternativ som passar bra för svenska förhållanden. Luftvärn är ett bra komplement men kan aldrig användas som enda komponent eller ersätta flygplan då det rör sig långsamt över ytan och inte kan verka i alla luftvolymer. Till råga på allt så har Sverige idag ett mycket klent luftvärn, ett resultat av både den strategiska timeouten och långt bortistan-doktrinen.

Gripen behövs alltså för att överhuvudtaget kunna försvara vårt luftrum – och i förlängningen vårt land – mot säkerhetspolitiska händelser som vi inte rår över. Vad händer då om vi inte kan använda våra flygplan? Tanken svindlar.

Bas 90
En förutsättning för att flygplan ska kunna verka är att det finns en fungerande start- och landningsbana. Förstörs rullbanan som flygplanen är grupperade vid så står de obönhörligen på marken. Detta är inte hemligheter utan allmänt accepterade förutsättningar. Inga baser – inget stridsflyg. Flygbaserna i vår nerlagda Bas 90-organisation var genomtänkta och konstruerade just för detta scenario. De hade flera närliggande banor för redundans och underjordiska anläggningar för skydd av viktiga funktioner. Därtill fanns en trovärdig plan för basens operativa effekt över tiden.

Bas 90-konceptet togs fram när det fortfarande var förhållandevis svårt att slå ut en rullbana. Kryssningsrobotar och andra stand off-vapen hade så kort räckvidd att vi kunde förneka fienden möjlighet att avfyra dem mot våra baser. Detta blev en tröskeleffekt eftersom en fiende inte kunde räkna med omedelbar framgång utan riskerade ett långvarigt luftkrig.

Så hände det som så ofta händer när man har ett stabilt läge, något oväntat händer. Sovjetunionen föll samman. Många trodde att den eviga freden var här för att stanna och Försvarsmakten monterades sakta men säkert ner. Spiken i kistan för försvaret av Sverige var terroristattackerna 11:e september 2001. Försvara Sverige mot krig blev än mer omodernt. Det blev modernt att försvara Sverige utomlands. Det lilla som fanns kvar för att försvara Sverige blev ännu mindre och allt som inte kunde användas för internationella insatser skrotades.

Samtidigt som Bas 90-baserna avvecklades i rask takt – dessa kunde man ju inte ta med sig utomlands – så växte fiendens förmåga att avståndsbekämpa bland annat rullbanor. Detta skifte har pågått sedan 90-talet och nu är vi i den prekära situationen att en motståndare utan problem kan bekämpa våra få kvarvarande rullbanor samtidigt som vi ökar vårt beroende av att de få vi har kvar fungerar.

Det finns flera anledningar till att vi inte kan försvara våra flygbaser. Brist på bevakningsresurser mot specialförband är en. Att vi bara har två basbataljoner kvar, en annan. Men jag ska nedan belysa en mer direkt anledning.

Iskander
Iskander är ett ryskt vapensystem som är lika enkelt som det är effektivt. Scud har vi alla hört talas om från Irakkriget. Iskander är efterföljaren och har varit operativ sedan 2006. Inte så låg nivå kan tyckas! Iskander hör till vapentypen ballistiska robotar eftersom den lobbar in stridsspetsen likt en kastad granat. Den ballistiska banan blir på dessa avstånd så hög att slutfasen över Sverige så snabb och brant att det kräver mycket kvalificerat luftvärn för att kunna försvara sig.

Det bör här nämnas att Sverige inte har – eller tänker skaffa – luftvärn som kan bekämpa ballistiska robotar eller avancerade kryssningsrobotar (Luftförsvarsutredningen 2040).

Två möjliga landbaserade grupperingsplatser, Kaliningrad och Gotland, och den nuvarande förmodade räckvidden på Iskander-M, 500km

Den nuvarande versionen (Iskander-M) har en räckvidd på c:a 500 km. Öppna källor hävdar betydligt mer, upp till 2000 km. Men egentligen spelar räckvidden inte så stor roll. Eftersom den är mobil och har en styrd startfas (behöver inte stå helt rakt) så är det bara att rulla ombord den på ett fartyg och man har full frihet att slå ut valfria flygbaser i Sverige från internationellt vatten. Det kan finnas tekniska anledningar till att man inte redan idag kan avfyra från fartyg. Roboten kanske är beroende av fast mark för att optimera TN-systemet. Detta är dock ett i lösbart problem, det fungerar ju på flygplansburna robotar, om det nu är ett problem överhuvudtaget.

Träffsäkerheten (CEP) är 7 meter för GPS/GLONASS-versioner och det finns olika typer stridsspetsar på upp till 800 kg (en halv bil..) för att garantera att det som träffas, förstörs. Vill man slå ut en landningsbana så gör man det helt enkelt (Iskander-video).

Det faktum att Ryssland, nästan helt utan risk för egna förluster, kan slå ut svenska baser – och därmed i stort sett flygvapnet i sin helhet – är problematiskt av många anledningar. Den kanske största är avsaknad av tröskeleffekt. För en fiende ter det sig nog lockande att kunna få så stor militär effekt utan kostnad. Att slå ut luftförsvaret för det strategiskt viktigaste landet i östersjöregionen är ett självklart öppnings- eller uppföljningsdrag i en militär konflikt. Vi underskattar fienden om vi tror att de inte redan vet detta. 

Det geniala sett ur fiendens ögon är att effekten erhålls med ett minimum av civila och militära offer. Det enda man gör är att bekämpa asfalterade ytor, man behöver inte ens slå ut själva flygplanen. Man kan till exempel hävda att rullbanorna bekämpats i självförsvar efter det att den första svenska Gripen gjort något man ogillar. Anledningen kan så klart vara helt fabricerad.

En ytterligare besvärande effekt för Sveriges möjlighet att försvara sig är att med våra flygplatser utslagna så får vi svårt att ta emot hjälp – om det finns någon att få. Vi skulle förmodligen i ett sådant läge böna och be NATO/USA för lite kvalificerat luftvärn enligt kom-och-rädda-oss-doktrinen för att möjliggöra banreparationer. Utan möjlighet att flyga in hjälp kommer detta ta betydligt längre tid.

Jag vill vara överdrivet tydlig. Ryssland kan placera Iskander-M på ett par civila fartyg och i Kaliningrad eller Gotska Sandön, skicka bevis på detta till Sveriges militärledning med texten: “Rör ni ett flygplan eller låter NATO landa på era baser så kommer ni att vara utan flygvapen i månader”. Sverige kan inget annat göra än lyda.

En lösning måste till
En detaljerad lösning är självklart för allomfattande för att ens börja beskriva i detta inlägg. Jag har dock startat en liten artikelserie för ändamålet. Nästa del kommer att handla om extrem spridning med bland annat vägbaserade UCAV som verkansdel för Gripen E+. En uppenbar första åtgärd är att anförskaffa luftvärn som kan försvara mot både ballistiska robotar och avancerade kryssningsrobotar. Utan dessa system kan någon som är pessimistiskt lagd hävda att försvaret av Sverige är av högst teoretiskt intresse. Jag tror inte på ‘pooling & sharing’ när det gäller dessa system eftersom de måste vara på plats från dag ett och alla kommer att behöva dem själva eftersom konflikter alltid riskeras att spridas. Man lånar inte ut sin skyddsväst om det är strid hos grannen.

Jag är pessimistisk till återupprättande av motsvarande Bas 90-systemet då jag tror att försvar av större fasta installationer framgent kommer att ligga efter möjligheten att slå ut dem. Spridda, dynamiska enheter är svårare för en fiende att räkna på och skapar högre tröskeleffekt genom osäkerhet.

Den troligtvis största framgångsfaktorn för framtagandet av en hållbar försvarsidé är att börja lösa de verkliga problemen och inte sopa dem under mattan. Det går inte att enbart lösa de problem man kan lösa med de medel man får. De stora problemen, som kostar miljarder att lösa, måste upp till ytan och luftas. Fienden vet redan vilka de är och planerar helt klart att exploatera dem. Försvarsmaktledningen vet. De enda som inte vet är svenska folket.

Rädslan för verkligheten
Jag har i mitt yrkesliv sett otaliga exempel på när man mer eller mindre medvetet tänker bort fiendens svårbemötta förmågor. Antingen saknar vi egen förmåga att representera dem eller så skulle det helt enkelt bli lönlöst att försvara sig. Det är inte roligt att förlora striden på A-sidan, men det skulle kanske vara ett behövligt uppvaknande.

Vi måste börja tänka på samma sätt som man tänkte inför skapandet av Bas 60/90. Utvecklingen har rört sig framåt och även om Ryssland för 15 år sedan hade en låg nivå på förband och materiel så har de till skillnad från oss varit listiga och fortsatt sin försvarsforskning. Detta innebär att när de nu rustar upp så hoppar de bock över ett slumrade Sverige.

Vi måste krossa glaset kring tänkarna och ledarna som förstår att prioritera operativ faktisk effekt framför arbetstidslagens finstilta nyanser. Som vågar lyfta de verkliga problemen och sedan omutligt står för sin åsikt. Som pratar med Göran Frisks tydlighet men fortfarande är anställda av Försvarsmakten. De som varit omoderna dinosaurier i tre decennier har blivit moderna igen och måste plockas fram ur frysen. 

Säkerhet byggs inte på förhoppningar om evig fred.

Vänligen,
Mikael Grev
Follow @mikaelgrev_sve

Gästinlägg: Agenten och Radion

Då var det dags för det första gästinlägget på bloggen och ett mycket intressant sådant, nedan följer en mycket intressant text av radioamatören ”Uascan” som i mån av tid, genomför en mycket kvalificerad uppföljning av både västlig och östlig radiotrafik i Östersjöregionen. Texten avhandlar radions användande av illegal underrättelsepersonal från i princip radions begynelse intill nu.
Hava a good one! // Jägarchefen


Så länge radion har funnits så har den spelat en viktig roll i underrättelsetjänstens arbete. Man kan misstänka möjligheten till en omedelbar förbindelse mellan två punkter var revolutionerande i arbetet. Underättelsearbetaren, oavsett om den ingick i den legala eller illegala delen av ambassaden kunde nu både ta emot och eventuellt sända information som omgående nådde hemlandet.
För tiden vid andra världskriget finns en ganska omfattande dokumentation omkring olika ”radiospioner”. Vid denna tid började radiosändare och mottagare vara så pass små och tillförlitliga att de kunde användas på fältet och inte bara i fasta installationer. Tyska agenter som försökte infiltrera England medförde inte sällan en ”resväska” med en sändare och mottagare i.Ganska snart stod det klart för både underättelsearbetarna och dess motståndare kontraspionaget att radion är ett tvåeggat svärd. Att använda radio innebär per definition att användaren både röjer sitt läge och sin aktivitetsnivå. Enkla ramantenner som kunde användas för pejling utvecklades snabbt redan vid första världskriget, men att pejla en sändare manuellt som sänder varierande tider och kanske även byter frekvens är en mycket resurskrävande operation.
Ganska snart insåg man att olika former av enkelriktad sändning var en bra metod för att kommunicera med underättelserarbetarna på fältet. Svar till hemlandet kunde sedan sändas på annat sätt, genom fältbrevlåda (sk dead letter box), diplomatpost etc. Speciellt avgörande blev radion för att öka möjligheterna till kommunikation med illegalister. Möjligheterna att kryptera innehållet i sändningarna, till exempelvis en illegalist, ställer till med svåra avvägningar. Ska krypteringen göras med en mindre säker metod som exempelvis bygger på att en nyckel deriveras från en skönlitterär bok som i sig inte väcker någon misstanke? Eller ska en kryptering av högsta säkerhet, som ”one time pad” användas, men som i sin tur kräver att illegalisten förses med en aldrig sinande tillgång på ”pads” som måste överföras fysiskt samt förvaras mycket säkert innan användning? Båda exemplen kan konstateras i historien men där illegalisterna som använt svagare kryptering förefaller de att med få undantag råkat illa ut. Omfattande beslag av skönlitteratur i Sverige hos misstänkta agenter kan genom detta förklaras och inte ett förmodat litterärt intresse hos SÄPO.
Sverige var under andra världskriget utsatt för hel- och halvmilitära underättelse- och sabotageoperationer där radion spelade en viktig roll. Wilhelm Agrell har skrivit en utmärkt översikt över ämnet i sin bok ”Venona”. Boken behandlar ingående agentverksamhet från både öst och väst i Sverige före och under andra världskriget. Det som framträder tydligt i genomgången är Sovjetiska militära underättelsetjänstens GRUs behov av att ha tillgång till ett nät med radiostationer som kan ta upp och sköta kontakten med hemlandet om de ordinarie kanalerna bryts. I detta ligger också ett annat konstaterande. I underättelsevärlden där gränsdragningen mellan militär planering och underättelsearbete ibland är tunn måste organisationen även fungera i krig eller krigsliknande tillstånd. Civila kanaler kan alltså inte användas, om de ska vara helt pålitliga. Eftersom Sovjetunionen förutsatte ett fullständigt och totalt kärnvapenkrig i sina planeringsscenarier påverkade det även planeringen av kommunikation. Geografisk spridning och hög redundans var nödvändig. Det gör också att komplexiteten i utrustning och systemuppbyggnad måste vara låg och måste bokstavligen klara att ligga nergrävd många år för att sedan startats upp och användas. Dessa faktorer gör att det i viss mån kan vara relevant att dra slutsatser om dagens opus, även om referenserna ligger långt tillbaka.
Hur tar sig kontraspionageorganisationen sig an utmaningen med illegala radiosändningar av olika slag? Det krävs en väl utbyggd infrastruktur över hela landet för att upptäcka, hitta och gripa personerna bakom illegala radiosändningar. Personerna har möjlighet att operera de illegala radiostationer på olika tider, frekvenser och platser vilket kraftigt försvårar spaningen. Vid tiden för andra världskriget utvecklades i Sverige en ”aperiodisk”, dvs icke frekvensselektiv mottagare vilken gick under namnet ”APA”. Mottagarens låga känslighet gjorde att endast trafik inom någon eller några 1000 meter uppfångades. Men fördelen att inte behöva veta vilken frekvens som sändaren använde var vid denna tidspunkt en avgörande fördel. Svenskt kontraspionage, vilket sorterade under SÄPO, byggde ut system med många APAmottagare i de stora svenska städerna. Genom dessa kunde illegal trafik följas, kartläggas och i några fall även personerna bakom sändningarna gripas. Eventuella framgångar eller misslyckanden i detta är detta till största delen okänt då historieskrivningen i efterkrigstiden försvåras kraftigt av sekretess.
Hur APA-systemet användes och också kontraspionaget arbetade kan utläsas i denna utmärkta länksamling. I ett antal fall vet vi att pejl användes för att hitta den sändade stationen. I W Agrells ”Venona” finns exempelvis beskrivet hur en ”diversearbetare” grips efter man med olika pejlinsatser hittar fram till honom och hans sändarutrustning som visar sig vara Sovjetisk.
En helt annan teknisk ingång i att kartlägga agenttrafik och att identifiera mottagaren utvecklades av kontraspionaget MI5 i England under tiden efter andra världskriget. Under kodnamnet ”RAFTER” utvecklades teknik på avstånd detektera och i vissa fall även avgöra frekvensinställningen på radiomottagare. Radiomottagare arbetar med sk superheterodyn teknik vilket innebär att en liten sändare, oscillator, transponerar signalen till ett annat frekvensområde. Denna oscillator läcker radioenergi som på relativt långa avstånd kan uppfångas. MI 5 använde RAFTER både mot den Sovjetiska ambassaden och direkt mot misstänkta eller konstaterade agenter som tog emot envägs radiosändningar. Man gick så långt att man installerade RAFTER-mottagare i en Lancasterbombare och flög kors och tvärs över London för att att försöka hitta en mottagare som var inställd på ett visst agentradionätet frekvens. Detta lyckades delvis. MI 5 kunde konstatera att personal på ambassaden avlyssnade de envägsradiomeddelanden som sändes till ”deras” agenter. På så sätt kunde också MI 5 dra slutsatser om vilka radionät som hörde till brittiska KGB och GRU agenter.
Sverige satsade stora resurser på radiospaning mot agentradiotrafik. Förutom APAn fanns ett landstäckande nät med bemannade stationer, vars lokalisering fö stämmer väl med olika svenska försvarsobjekt. Sverige har alltid haft en mycket restriktiv lagstiftning på radioområdet och i många år var det olagligt att inneha en radiosändare som man inte hade erhållit tillstånd för. Sk privat radiotrafik samlades på ett smalt frekvensband. Förutom det uppenbara samhällsintresset i att hushålla med frekvensresurser kan även en visst särintresse noteras i att säkerställa ”ren” eter för att enklare finna illegala radiosändare.
En sammanställning över de numera stängda SÄPO signalsspaningsstationerna återfinns här. På dessa platser ägnade man sig både åt ”fjärrspaning”, dvs att ta emot trafik från sändare i exempelvis Sovjet men även ”närspaning” förekom sannolikt där sändare inom Sveriges gränser avlyssnades, lägesbestämdes och kartlades. I Agrells ”Venona” framgår att man lade stora resurser på att hitta mönster i tid mm på sändningarna. Kan vi dra några slutsatser om agentens aktivitetsnivå genom antalet och omfattningen av de meddelanden som tas emot? Går det att säga något om personens beteenden, yrke, sysselsättning genom att se på vilka tider agenten tar emot meddelanden? Om agenten grips och kontraspionaget lyckas så väl att det finns kryptonycklar eller andra ledtrådar som inte förstörts kan trafiken bakåt helt eller delvis dekrypteras. Det är därför av stort intresse att lagra trafik inför framtida ”genombrott”.
Ett sådant genombrott lyckades NSA i projektet BRIDE som senare kom att döpas till VENONA. VENONA-projektet omfattade den Sovjetiska telegramtrafiken mellan ambassaderna och KGB och GRUs enheter i Moskva. Trafiken var krypterad på säkraste möjliga sätt – genom One Time Pad (OTP). OTP är inte möjligt att kryptolgiskt angripa då nyckeln endast används en gång. Problem uppstod emellertid vid produktionen av nycklar, säkert genom att mycket höga volymkrav, vilket ledde till att producenten tog genvägen att återanvända nycklar, men under nya nyckelbeteckningar. Detta faktum samt en finsk fjärrspaningspatrull som kommit över en rysk kodbok i Petsamo gjorde VENONA möjligt. VENONA gav fragmentarisk inblick i delar av de Sovjetiska telegrammen. En fullödig beskrivning av VENONA hur svenskt perspektiv återfinns i den tidigare omtalade boken VENONA av Wilhelm Agrell.
I båda de stora svenska spionfallen under efterkrigstiden, Wenneström och Bergling, förekom enkelriktad agentradiosändning. Båda agenterna hade olika former av kortvågsmottagare för att motta instruktioner från sina uppdragsgivare. I Wennerströms fall spelade dessutom problem i radioförbindelsen en roll för hans avslöjande. Då han upplevde störningar i sändningarna från sina uppdragsgivare med en konventionell radio skaffade han sig en betydlig mer kvalificerad mottagare av märket ”Hallicrafter”. Detta väckte visst uppseende från svenskt kontraspionage som korrekt drog slutsatsen, för normal lång-, mellan- och kortvågsavlyssning av rundradio var mottagaren överkvalificerad. Den mottagare som Stig Berglig använde för att motta agentradiosändningar finns idag på musem: http://sv.wikipedia.org/wiki/Stig_Bergling#mediaviewer/File:Radio_of_Swedish_spy_Stig_Bergling_at_Aeroseum.jpg.
Med dagens snabba telekommunikationer, internet och mobiltelefoner måste väl agentradion vara obsolet? Svaret på den frågan måste bli ett klart och tydligt nej. Mängden agentradiosändningar på kortvåg föll kraftigt efter det kalla krigets slut. Nu har emellertid trafiken ökat igen. Om man utgår från de behov som de oilka användarna har, så är de fortfarande ytterst relevanta. Telekommunikationsnäten må i vårt samhälle vara väl utbyggda men sårbarheten i dem är stor. De kan inte förväntas fungera i en krigssituation då en stat kan förmodas stänga av eller kraftigt reducera sina telekommunikationer om de inte är utslagna av andra skäl. Dessutom finns det i dagens telenät mycket stora möjligheter till automatisk registrering av både individuella samtal, innehåll samt mönster.
Moderna system för att hitta, pejla och spela in radiotrafik är mycket kapabla. Men, att bara veta att en viss plats och frekvens som används för en illegal sändning är inte tillräckligt för att gripa gärningsmannen. Det krävs en samordnad insats med snabbfotade polisiära resurser och signalspaning för att detta ska vara möjligt. I fredstid tar sändande station en risk, men i ett spänt länge där en mängd, kanske tiotals stationer aktiveras krävs omfattande resurser för att kunna ingripa effektivt. En parallell med svårigheten i att fånga ubåtar ligger nära till hands.
de @Uascan
Referenser:
Venona, Wilhelm Agrell
Fallet Wennerström, Anders Sundelin
Spionjägaren, Olof Frånstedt
Spychatcher, Peter Wright

Ubåtsjaktkapacitet för 20:e århundradet

av Herman Fältström Utgångspunkter Det känns som om vi har förflyttat oss 30 tillbaka i tiden. Situationen är likartad men skiljer sig i vissa avseenden. Då hade vi bara ubåtsjakthelikoptrar (sedan jagarna avvecklats) som kunde bedriva ubåtsjakt. I dag har vi korvetter, bevakningsbåtar, minröjningsfartyg m.fl. som tillsammans kan bedriva ubåtsjakt men vi saknar ubåtsjakthelikoptrar. Då redovisades som grund för ÖB:s inriktning ”CM funktionsplan ubåtsskydd (1984)” […]

Strategi i NATO-frågan måste väljas med hänsyn till det militärpolitiska läget

av Carl Björeman ”Året är 1944. Ett krigsspel pågår i Högkvarteret som del i arbetet före en anad försvarsutredning inför stundande rysk seger mot tyskarna och slut på kriget. Ofantlig rysk dominans i Östersjöområdet kunde förutses omfattande även Finland. Strategisk svensk fördröjning i hela landet uppfattades vara enda realistiska möjlighet. För södra Sverige måste försvaret […]