månadsarkiv: april 2015

Inriktningen av vårt försvar!

Igår höll Folk & Försvar ett seminarium med fokus på analys av den nyss lagda propositionen Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016-2020. Deltagande var försvarsminister Peter Hultqvist mat representanter från Försvarsmakten och MSB. Jag och Annika Nordgren Christensen reflekterade över innehållet och därefter var det frågestund med ledamöterna från försvarsutskottet.



Seminariet sändes i SVT, men för den som vill se det i efterhand finns det att se här nedan. Jag och Annika kommenterar innehållet i Del 2. När tid medges kommer jag att skriva ett längre inlägg om propositionens här på bloggen.






------------------

Nästa vecka kommer jag att deltaga i ytterligare ett seminarium på FHS arrangerat av Allmänna Försvarsföreningen där vi går på djupet i innehållet och diskuterar frågan huruvida vi har rätt försvarspolitik.


Elevbataljon Gotland

Försvarsmaktens personalförsörjning och försvaret av Gotland är två ämnen som har debatterats flitigt de senaste åren. Båda är problemområden för Försvarsmakten. Man vill ha fler deltidstjänstgörande och man vill ha trupp på Gotland.

Här ger vi staten en gratisidé, helt utan konsultarvode, som kan utgöra bas för en nyordning som löser problemen:

Etablera samarbete mellan Försvarsdepartementet och Utbildningsdepartementet samt mellan Försvarsmakten och Uppsala Universitet Campus Gotland. En gemensam satsning skulle möjliggöra att hugade skulle kunna kombinera studier med tjänst i FM.

Den enskilde får möjlighet att kombinera militärtjänst med studier och sina högskolestudier betalade.


Genomförande
  • Elever söker programmet och antas av både FM och Uppsala Universitet Campus Gotland.
  • Elever förbinder sig att genomföra hela studiegången OCH delta i Försvarsmaktens verksamhet.
  • Vissa kurser och program kopplas till Försvarshögskolan.
  • Kostnader delas mellan departementen och studierna finansieras i sin helhet av staten.
  • Elevbataljon Gotland upprättas med hög beredskap.
  • Elever studerar vid högskolan och tjänstgör vid studieuppehåll. Vid behov anpassas studietakten.
  • Allt eftersom kan elever utvecklas i sin tjänsteutövning och kan lösa andra uppgifter, tex instruktör GMU.

Sverige får:
  • Trupp på Gotland.
  • Kontinuitet i förbandet.
  • En attraktiv anställnings- och studieform.
  • En välutbildad militär.

Se detta som en grundidé. Det finns många knutar att lösa såsom infrastrukturella problem, rekryteringsförfaranden, lagstiftning, avtalsfrågor, vilka kurser och program som ska kunna sökas, elevbataljonens förmåga och annat. Sånt behöver analyseras fram.

Idén är inte i stället för andra förband utan som ett komplement och ett sätt att kombinera FM:s behov av personal och försvaret av Gotland.


Bonus:Efter någonstans 4-6 år på Gotland finns det viss sannolikhet att den enskilde har rotat sig och blir kvar på Gotland.


Edit 301630: Uppmärksamma läsare har upplyst mig om att Högskolan på Gotland numera är en del av Uppsala universitet. Därav justering i texten.

Med "elev" avses person som genomgår studier. I Försvarsmakten är man elev även vid högre studier, även om det kanske känns främmande för vissa.

/C

Hitlers död och nya färgbilder från 1945


Amerikansk soldat spelar Hitler, från en av de första journalfilmerna om Berlins fall. I ovanlig skärpa eftersom det inte är en kopia av en kopia.

Det är idag exakt sju decennier sen Hitler begick självmord i sin bunker. Det är intressant att se och lyssna på journalfilmen ovan hur Hitlers död omtalades kort efter krigsslutet i Europa. Ännu märkligare är de färgbilder från 1945 som senaste numret av Populär Historia (5/2015) innehåller.

Det är märkligt att se bildreportaget "Tid för glädje, tid för hämnd" i det senaste numret av Populär Historia. En hel rad nya bilder från Danmarks befrielse 1945 - dessutom äkta färgbilder och alltså inte kolorerade svartvita (vilket kan vara trevligt att se men som sällan ser helt äkta ut). Exempelvis får man se en bild av soldater ur Danska brigaden, utrustad och utbildad av svenska armén, just efter att de gått iland i Helsingör den 5 maj. Detta är starka bilder som får mig att direkt tänka på några ord av den svenske frivillige Erik G:son Lewenhaupt som han skrev i sin anteckningsbok också den 5 maj: "Landade i Köpenhamn, Kastrup kl 16.05. Lätt jobb. Firades vansinnigt av danskarna". Lewenhaupt hade flera hårda strider i Normandie och Tyskland bakom sig och han beskrivs närmare i Svenskar i krig 1914-1945.

Sukellusvene

Reflektion

   Bild 1. Ålandsförträngningen.
Så var det återigen dags för främmande undervattensverksamhet, denna gång i Finland, främmande undervattensverksamhet var väntad under denna period, dock bedömde jag om sådan aktivitet skulle uppdagas, så skulle det vara i Bottenhavet, utifrån de materielförsöksom just nu genomförs i det området. Då denna försöksverksamhet genomförts tidigarekan det mycket väl vara denna undervattensverksamhet som Försvarsmakten tidigareerhållit indikationer på.

Vilket skulle falla in till del, i det mönstersom uppvisade sig under 1980-talets ubåtsjakter, då teknisk försöksverksamhet genomfördes, så fick man ofta indikationer på att främmande undervattensverksamhet genomfördes i anslutning till detta. Nu utesluter inte det ena det andra, att antingen försöka ta sig in eller ut ur Ålandsförträngningen med en undervattensfarkost kan kräva en avledningsmanöver i någon riktning av en främmande makt som skall genomföra eller har genomfört inhämtningsverksamhet i det området.

Ett annat mönster även går att skönja i den främmande undervattensverksamhet, något som den finska bloggaren Corpral Frisk även berör i ett blogginlägg, är minst tre incidenter av främmande undervattensverksamhet har skett då en ny regeringen har tillträtt, två i Sverige – Hårsfjärden 1982, Kanholmsfjärden 2014 – och en nu i Finland 2015. Detta mönster kan nog enklast förklaras med att om man skulle vilja genomföra en mycket känslig operation såsom utplacering av materiel o.dyl. kan det vara klokt att genomföra det i ett sådant läge. Då lednings- och lydnasförhållanden är nya, politikerna oprövad och kan ge upphov till viss tvekan att fatta tidskritiska och känsliga beslut.

Ser man till Svenska förhållanden så är rättigheten och därmed även skyldigheten för vapeninsats delegerad ned till fartygschef om sådan verksamhet upptäcks på inre vatten, varvid man gör en viss risktagning från främmande makt att utnyttja ett sådant tillfälle, dock så kommer troligtvis rapportering ske uppåt i organisationen innan vapeninsats genomförs enligt IKFN varvid Regering blir informerad, vilket kan utlösa vissa reaktioner som försenar vapeninsats.

En annan intressant reflektion man kan genomföra är att man förefaller bibehållit kontakten med den främmande undervattensfarkosten under hela 1½ timme innan varningsinsats genomfördes. Således har man dels detekterat med troligtvis undervattensensorer då farkosten gick över territorialvattengränsen dels med hjälp av fartyg följt farkosten. Detta måste ses som en rejäl underrättelsekuppav den Finska Försvarsmakten, då man troligtvis både har ljudupptagningar och sonarbildupptagningar av undervattensfarkosten.

Förhoppningsvis så utnyttjas nu det fördjupade samarbetet mellan Sverige och Finland och ett erfarenhetsutbyte genomförs, utifrån de två incidenterna som har skett i dels Sverige dels Finland under 2014 respektive 2015. Då båda nationerna utifrån det skulle kunna förbättra sin taktik och stridsteknik för att kunna möta det aktuella hotet.

Nästa intressanta reflektion man kan genomföra är att nu har två nationer, vad som är känt, under loppet av mindre än ett år blivit kränkta med främmande undervattensfarkost/-er i Östersjöregionen. Det faktum att det är två militärt alliansfria nationer gör det även mer intressant. Nu håller jag det inte för otroligt att andra nationer kan ha blivit kränkta under samma tidsperiod eller tidigare ffa. utifrån Rory Stewarts uttalandefrån 2014, att ett av de viktigaste områdena för att förbättra försvaret av de Baltiska staterna är att förstärka förmågan att verka mot undervattensfarkoster.

I sig visar det på vikten av att en förstärkning av Sveriges förmåga att möta hotet "under ytan" måste ske, då det hotet de facto är reellt, nationers gränser kränks grovt. Likväl så visar det på vikten av sensorkedjor som kan detektera verksamhet under ytan, då det var detta som gjorde att Finland i ett tidigt skede kunde agera mot kränkningen, något som man nu förefaller ska åtgärda utifrån den liggande försvarspropositionen. Vad man dock skall beakta är att Sverige har dryga 270 mil kust, det kommer krävas en ordentlig analys av vilka områden som man bör utplacera dessa sensorkedjor vid.

Avslutningsvis så visar denna incident på att det säkerhetspolitiska klimatet återigen har tagit ett steg i negativ riktning i säkerhetsspiralen för Östersjöregionen och Norden.

Have a good one! // Jägarchefen

Försvarspolitikens Hårda Kärna

av Jan Wickbom

(reviderad artikel 2015-04-29)

Résumé
The core of Swedish defense politics consists of a united population, prepared by national service. This Hard Core will persistently resist every attack with those weapons and systems that the Swedish Parliament can provide. We can’t defeat an aggressor if it’s a great power – we should instead focus on not being defeated. The Swedish Armed Forces (The Hard Core) should maintain a high readiness to confront surprise attacks against exposed parts of the country and should, after mobilization, be ready to offer enduring resistance in the entire country. Sweden shoulders alone the responsibility to make others consider our territory a well defended zone of peace.

 

REGERINGEN ORGANISERAR MED ÖB:s hjälp landets militära väpnade våld – försvarspolitikens Hårda Kärna (HK) – och leder kriget. De krav HK, Försvarsmakten, ställer på medborgarna och på omvärlden bör vara styrande även för säkerhetspolitiken. Säkerhetspolitiken måste alltfort vara maktpolitisk.

Sveriges medborgare skall ha plikt att försvara sig själva och varandra. Omvärlden skall veta och förstå att Sverige inte har någon fiende, men att vi kommer att bjuda uthålligt motstånd om vi blir angripna.

Denna ideologiska grund för en modern försvarsmakt (HK) torde – trots all propaganda för en frivillig yrkeskrigsmakt – finnas kvar hos svenska folket. Nedanstående tretton PM är avsedda att visa att en ny försvarsmakt behövs och att den kan organiseras på femton år om vi övergår från ett under de senaste sjuttio åren invant tänkande till ett nytt trygghetstänkande. För att kostnaderna inte skall bli oöverstigliga bör denna omrustning påbörjas snarast – utan att vi tar omvägen över IO 14. Det blir inget nytt Möta-Hejda-Slå-försvar, men vi får en respektabel motståndsförmåga.

PM 1
Maktpolitik, en återblick
Först när mål för och mening med Sveriges militära väpnade våld fastslagits, kan dess organisation och uppgifter klargöras och bekostas. När målet fastställs måste beaktas att småstaten Sveriges ekonomiska resurser är begränsade. Meningen med vår förmåga till militärt väpnat våld bör vara att visa hur svenska folket motsätter sig utländsk militär våldspåverkan.

Sedan Jean Baptiste Bernadotte år 1814 lärde oss att Sverige inte skall föra en säkerhetspolitik som om vi vore den nordligaste tungan på vågen i den uråldriga kampen mellan Öst och Väst i Europa har vi fört en försvarspolitik för att visa att vi inte vill och inte ska bli inblandade i en sådan kamp. Sverige har ingen fiende, men om vi blir angripna ska vi försvara oss. Detta försvarspolitiska mål ska nås genom att vi i fred demonstrerar en militär strategi som avhåller från angrepp och genom att vi kan mobilisera en försvarsmakt som uthålligt ska motstå ockupationsförsök.

Under andra världskriget organiserades – till stora kostnader – en försvarsmakt för en strategi där vi skulle möta ett angrepp redan vid Östersjöns bortre kust och kanske i Finland samt hejda angreppet vid vår gräns och kust. Hela Sverige skulle försvaras. Den hejdade fienden skulle ”slås” det vill säga att vi skulle tvinga honom att dra sig tillbaka. Vårt motto blev ”Möta, Hejda och Slå vid gräns och kust”. Försvarsmaktens marina och luftoperativa system skulle Möta och därefter kraftsamlat Hejda vid de gränsområden och kuststräckor där angrepp kom. Arméförbanden skulle där försvara befästningar. Denna avvärjning skulle uthålligt förstärkas med trupp från icke hotade områden. 1940-talets möta-hejda-slå-strategi imponerade. Inte för att den var en stark vapenteknisk manifestation, utan därför att den tillvaratog och rätt utnyttjade ett enigt folks motståndsvilja – ett totalförsvar.

Den 6.juni 1944 angrep och tog västmakterna Normandies kust och trängde sedan under elva månaders anfall fram till och över Rhen. Atlantvallen visade sig vara för skör och tyskarnas omgrupperingar och motanfall förhindrades av de även i luften överlägsna västmakterna. Trots att finländarna senare samma år, i juni och juli, tack vare sin försvarsstrid undvek ett sammanbrott på Karelska Näset, där Sovjetunionen angrep med ändå större kraft än västmakterna gjorde i Normandie, drog ledningen för Sveriges försvarsmakt slutsatsen att försvarsstridernas tid var förbi och vi skulle övergå till anfallsstrategier.

Detta var från början ett av amerikanska strateger inspirerat taktiskt förfarande, som kom att stödjas av vad president Eisenhower kallade ”det militärindustriella komplexet”. En följsam fjärrvapeneld med hög precision, alternativt med exakt yttäckning som binder fienden, skulle snabbt följas av mekaniserad, gärna luftburen, anfallstrupp i ”Cannae-liknande” insatser. Den ena insatsen skulle följas av nästa tills försvararens motståndskraft brutits. Dessa anfall blev mycket kostsamma, särskilt om de genomfördes mot försvarare i befästa ställningar. När Atlantvallen genombrutits eftersträvade västmakterna därför att binda motståndaren i lämplig terräng och att där göra ”Cannae-insatser”. Insatserna utvecklades under det kalla kriget till operativa företag där anfall, numera kallade ”brigadeffekter”, skulle samordnas, ledas. Denna samordning – strategi – kallades manöverdoktrin, nätverksidéer med flera benämningar. Strategin tillämpades av Sovjetunionen i Afghanistan under 1980-talet och av USA i Vietnam, Irak och Afghanistan.

Efter andra världskriget höll vi under 1900-talet på med att omorganisera våra väpnade möta-hejda-slå-styrkor till en krigsmakt för anfallsinsatser enligt manöverdoktrinens mönster. Vi skulle föra duellstrider med insatsförband. Initiativen togs hela tiden av den militära ledningen, av industriföreträdare och av regeringen. Riksdagen släpades motvilligt med under motiveringen att den nya krigsmakten – hur liten den än skulle bli – var så kostsam att vi inte samtidigt kunde upprätthålla en försvarsförmåga. Det sades inte heller behövas, för nu skulle försvarspolitiken överges och vi skulle åter föra en säkerhetspolitik, liknande den som Bernadotte förkastat år 1814. Riksdagen lugnades med försäkrandet att ”vi försvarar bara Sverige och bara vi försvarar Sverige”, men likafullt avskaffades möta-hejda-slå-försvaret, och insatser mot och i utlandet förbereddes. Från 2009 skall planläggning göras för insatser även i Sverige tillsammans med grannländerna och Nato. Nu, 2015, har dessa insatser givits en populistisk värdegrund och de skall bestå av kraftsamlade strider på enstaka platser eller områden för att där skapa hotande trösklar.

Tilltron till en sådan kortsiktig säkerhetspolitik är emellertid låg hos svenska folket. Även regeringen erkände att säkerhetspolitiken dels är äventyrlig, dels utgör ett särintresse som inte får dra för stora kostnader. Regeringens försvarsberedning, liksom Riksrevisionsverket, Kungl Krigsvetenskapsakademien med flera institutioner har underförstått förklarat att den insatsorganisation som skall bli säkerhetspolitikens militära instrument – IO 14 – är en bluff. Här förbrukas mer än 42 miljarder per år och man kommer om tio år ändå inte att kunna få någon som helst militär operativ effekt av organisationen – endast möjligen några taktiskt välskötta, kortvariga insatsmöjligheter, trösklar. Varför vägrar alla ansvariga att erkänna detta misslyckande?

Dels kan denna vägran bero på att de ansvariga flegmatiskt hoppas på att Sverige aldrig kommer att behöva utveckla någon militär operativ effekt, Sverige skulle aldrig riskera att bli angripet. Dels kan det bero på att de ansvariga anser att nedrustningen av försvarsförmågan gått så långt att ingen återvändo finns, vi anses bara ha råd att finansiera insatser, men ingen trygghet. Tryggheten skall Nato stå för. Men i den hårdföra globaliseringens tidevarv bör vi inte avstå från den trygghet som en nationell, demokratiskt organiserad försvarsmakt ger. Nato skulle inte ge trygghet, snarare osäkerhet.

PM 2
Krigets teorier
Strid
Soldaterna för krig – inte våra hästar, fordon, flytetyg och flygmaskiner. Krig genomförs med organiserat militärt våld. Kärnan i denna organisation är legala soldater, som beväpnats, utrustats och organiserats i förband eller system. I strid skall soldaterna ledas och deras logistik skall säkerställas.

Vapen och utrustning såväl som ledningsteknik och logistik utvecklas ständigt. Denna tekniska urveckling går i dag fort. System utvecklas för stridens olika funktioner. Av många skäl görs dessa system så personalsvaga som möjligt. Obemannade system är redan framtagna för strid både på marken, på sjön och i luften. Tekniskt dominerade underrättelse/ledningssystem växer fram. Forskare och strateger talar om att vi står inför ett paradigmskifte, varvid soldaten blir överflödig – vi skulle inte längre komma att behöva eller kunna använda stridande soldater i krig. Våra lednings-, logistiksystem och kommunikationer skulle bekämpas så att soldater inte skulle kunna strida.

Dessa förutskickelser synes inte ha stöd i de erfarenheter som kan dras av många exempel på personalsvaga oh tekniskt högtstående insatser under och efter det kalla kriget. Snarare tyder dessa exempel på att krig avgörs av många uthålliga försvarande soldater, men att denna strid bör stöttas av personalsvaga, tekniska system för att inte bli alltför långdragen. En anfallande måste även i framtiden – med eller utan strid – fullfölja sitt angrepp med soldater. Eljest lämnar han en sönderfallande stat och hans strid har varit förgäves eller till och med kontraproduktiv.

Strategi
I en tidlös strategi är krig en kamp mellan en anfallande erövrares krigsmakt och en part som försvarar sig och sin egendom med en försvarsmakt. Defensiv strid, försvar, förs av värnpliktiga soldater som utövar makt genom att försvara sig själva. Offensiv strid, anfall, förs av frivilliga eller av yrkessoldater som utövar makt genom att handha vapen och materiel (verktyg) och system.

Krig beskrivs numera som användande av organiserat militärt våld för att uppnå politiska mål (grand strategy). Politikerna – regering och riksdag – ställer målet. Om det politiska målet kräver offensivt användande av militärt våld organiseras en krigsmakt. ”Anfall är det bästa försvar” och ”bättre förekomma än förekommas” är talesätt som anses berättiga en offensiv krigsmakt. Om landets politiska intressen och mänskliga rättigheter utomlands skall skyddas krävs också en offensiv förmåga. Om det politiska målet är defensivt organiseras en försvarsmakt.

Antingen organiseras alltså en krigs- eller en försvarsmakt för att genomföra antingen ett krig eller ett försvar.
Stridens ekvationer: (Säkerhets- och försvarspolitik är två sätt att simulera krig)
Om två försvarsmakter ställs emot varandra uppstår inga krig.
Om en krigsmakt angriper en försvarsmakt erfordras minst trefaldig överlägsenhet för att den anfallande skall segra.
Om två krigsmakter anfaller varandra (duellstridssituationen) segrar den starkare eller den som först övergår till försvar.

En försvarare strider för att överleva och för att skydda sin egendom som utgörs av äganderätten till ett territorium med dess kultur och dess konjunkturberoende produktionsresurser och konsumtionsbehov. Egendomens värde – och därmed krigsrisken – ändras med tiden. Många länders territorier har på grund av sin belägenhet militär betydelse, som kan medföra politiska konflikter och krig. Försvarsmakter organiseras för att ”tjuvar” (krigsmakter) inte skall ”frestas stjäla” (angripa och besätta). ”Frestelsen” skall motverkas bland annat genom att bytet, äganderätten, knyts till nationens politiska ledning.

Om angrepp ändå sker (krig utbryter), ska försvarsmakten operera så att angriparen inte tar sitt byte. Försvararen ska försvåra angriparens krigföring. Försvarsmakten ska bjuda uthålligt motstånd. Om detta motstånd är mycket starkt resulterar det i att angriparens krigsmakt blir slagen. Men en försvarsmakt behöver inte dimensioneras eller agera för att slå en angripande krigsmakt, utan blott för att kunna bjuda uthålligt motstånd och inte bli slagen. En (presumtiv) angripare kan väntas avstå från bytet och inställa eller avbryta ett anfall om motståndet är uthålligt.

I dagens värld blir det allt svårare att definiera nationell äganderätt och allt svårare att avgöra hur nationen skall agera för att försvara denna äganderätt. Detta är politiska överväganden, där handlingsfriheten är beroende av det militära försvarets styrka.

Både krigsledningar och försvarsledningar kan bilda allianser. En allians har antingen en krigs- eller försvarsledning beroende på om objektet egendom/äganderätt tillhör motståndaren eller den egna sidan. En allians kan komponeras av både krigs- och försvarsmakter. En allians kan samverka med självständiga nationer. En allians kan vara organiserad med nationella försvarsmakter och/eller med en gemensam krigsmakt. Begreppet ”säkerhetspolitik” återinfördes i Sverige på 1960-talet, bland annat för att en alliansanslutning med alla dess kombinationsmöjligheter skulle kunna hållas öppen. Allianser är egentligen till för att säkerhetspolitikens kostnader skall kunna fördelas på många nationer.

Operationer
Stridskrafter ur alla försvarsgrenar och deras logistik samordnas och leds i operationer.
En krigsledning söker ta en försvarares egendom genom att dess krigsmakt anfaller med erforderlig resursinsats (effekt). Försvarsmakten försöker maximera den angripande krigsmaktens resursförbrukning. Därvid utnyttjar försvarsmakten territoriets terräng för att uthålligt – länge – påverka motståndarens krigsmakt och för att länge kunna utnyttja den egna logistiken (effekt). Försvararen utnyttjar tiden. För den anfallande krigsmakten är tidsförlust en kostnad. Internationella erfarenheter säger att anfallsoperationer (krigsmaktsoperationer) är tre gånger kostsammare än försvarsoperationer. På grund av Sveriges militärstrategiskt gynnsamma läge och vår försvarsvänliga terräng torde skillnaden här vara större.

Element
Den territoriella egendom, varom krig handlar, skyddas av markoperationer huvudsakligen med uthålliga försvarande armésoldater, som bör organiseras i förband, där effekten utvinns genom soldaternas mentala styrka. De sjö- och luftoperationer som ska skydda territoriet mot angriparens markoperationer utförs av försvarsmaktens marina stridskrafter och av flygvapenstridskrafterna som båda är organiserade i system, där effekten utvinns genom sjömännens och flygsoldaternas handhavande av vapen och fortskaffningsmedel. Dessa system ska operera utanför och över markterritoriet. Ju närmare och ju längre in på territoriet dessa strider utkämpas, ju kostnadseffektivare är de. Strider på marken utkämpas med soldater – inte med system. Soldaternas mentala styrka ger utslag. Detta ger uthållighet åt markstriden.

Det är inte ens teoretiskt möjligt för en småstat att under längre tid upprätthålla ett ”tätt” marin- och luftoperativt skalförsvar över och runt hela Sverige. Ett skalförsvar vore därför inte fredsbevarande. Däremot har både det marina och framför allt det luftoperativa systemet förmåga till kortare tids kraftsamling, varigenom överraskande lokala angrepp kan hejdas.

Globaliseringens många förändringar styrs med hjälp av IT, som kan sägas ha blivit ett fjärde element. I detta element rör sig mentala, ekonomiska m fl krafter fritt över nationsgränserna. Varken militärt eller polisiärt väpnat våld kan påverka dessa rörelser. Men hänsyn måste tas till rörelsernas effekter. Militärt våld kan både genomdriva önskade och förhindra oönskade effekter. Därvid kan varken marknadskrafter eller demokratiska regler ges full handlingsfrihet eller tillämpas doktrinärt.

Funktioner, taktik
Vapen och materiel används på tre principiellt olika sätt i strid. Antingen som soldatens verktyg, som understöd till soldatens strid eller som maskiner vilka hanteras, betjänas av soldater eller av sjömän. I armén nyttjas sådana maskiner inom de mekaniserade och pansrade truppslagen. I marinen benämns maskinerna stridsfartyg och i flygvapnet inordnas maskinerna i territoriella system.

Strid utövas i växelverkan mellan eld, rörelse och skydd med tillhörande logistik. Ingen av de tre funktionerna är ur taktisk synvinkel betydelsefullare än de andra. Stridsledning (växelverkan) och logistik är lika betydelsefulla för alla tre funktionerna.

För markstridskrafterna i en försvarsmakt är kombinationen eld-skydd mest kostnadseffektiv. (En soldat hinner från en skyddad eldställning beskjuta och träffa kanske tio anfallande motståndare innan han själv blir dödad). För markstridskrafterna i en krigsmakt är däremot kombinationen eld-rörelse effektivast. (Om soldaten/vapnet inte rör sig kommer han inte i kontakt med sin försvarande fiende). Marinen och flygvapnet är organiserade i system där personaltätheten minimerats. Då är kombinationen eld-rörelse alltid mest kostnadseffektiv.

Krigsmakter och försvarsmakter fungerar olika och det är deras fredstida och krigstida logistik som avgör deras kostnadseffektivitet. Krigsmakter är dock alltid dyrare än försvarsmakter. Soldater av alla grader har en avgörande position i alla funktioner och stommen i all strid torde vara soldatens vilja (plikt), skicklighet och kondition, hans uthållighet.

Logistik och ledning
I fredstid består den militära logistiken av produktionsfaktorer, bland annat utbildning, kaserner och övningsfält, anläggning av fortifikationer, inköp av vapen och materiel. I ett litet lands – Sveriges – försvarsmakt bör kostnaderna för dessa faktorer hållas så låga som möjligt och kraven på dyrbar beredskap bör inte överbetonas.

I krigstid består den militära logistiken av driftskostnader, bland annat för ammunition, drivmedel, materielersättning, personalvård och sjukvård. Den krigstida logistiken fungerar i tre nivåer: den taktiska, den operativa och totalförsvarets logistik.

Sveriges interna logistik är numera ändlig. Den bör utnyttjas långsiktigt, uthålligt och den bör kunna mottaga förstärkningar från omvärlden, det vill säga i praktiken från Västvärlden/USA. Om USA åtar sig leverans av detta logistiktillskott kan regeringen och ÖB odelat ägna sig åt kriget i Sverige.

Soldatens strid – växelverkan mellan eld, rörelse och skydd med därtill hörande logistik – leds av auktoritära chefer i kedjan gruppchef, plutonchef, kompanichef o s v upp till ÖB: Var och när ska växlingarna ske? Hur ska logistiken användas och förbrukas? I samma ledningskedja, fastän uppifrån och ner, ställs uppgifter och levereras logistiken: Var och när ska uppgifterna lösas? Vilka och hur stora resurser krävs? Frågorna Var? När? och Hur? ställs både underifrån och uppifrån. Svaren på de frågor som ställs underifrån måste vara de samma som svaren på frågorna uppifrån (= officersprofessionen).

Krig styrs genom att den anfallande – krigsmakten – bestämmer målet för sin strid och sedan sätter in de stridskrafter och den logistik som behövs. Den försvarande – försvarsmakten – vet vilka stridskrafter och vilken logistik som disponeras och målet för striden rättas därefter. Å ömse sidor görs felaktiga kalkyler och tiden är den variabel som fäller avgörandet.

Krigföring sägs vara både konst och vetenskap. Konsten skulle då visas av officerarna när de utövar ledning underifrån i kedjan, medan vetenskapen utövas av samma officerare ovanifrån. Försvarsmaktens fredstida ledning och administration bör handhas av de officerare som skall leda organisationen i krig.

PM 3
Politik, ekonomi och kostnadseffektivitet
Organiseringen av Sveriges militära väpnade våld styrs av riksdagen med regeringens hjälp. ÖB är regeringens verkställande myndighet. Riksdagens styrmedel är pengar – budgetens försvarsanslag, som räknats ihop till summan av de kostnader försvarsmakten beräknas få under kommande budgetår. Politikerna i riksdagen måste då också bestämma vilka verksamheter, vilka projekt, som skall genomföras under verksamhetsåret. Ett kriterium på dessa projekt bör vara att de skall vara kostnadseffektiva i det krig de avses förhindra. Det vore slöseri med försvarsanslagets pengar om de satsades på andra projekt.

Men försvarsanslaget skall täcka försvarsmaktens fredstida behov. Detta behov bör då omfatta endast de projekteringar och verksamheter som görs för strid med de i krig kostnadseffektiva förbanden/systemen. Kostnadseffektiviteten är emellertid olika vid de förband som strider på land, respektive på sjön och i luften. Riksdagen måste prioritera. Vidare måste riksdagen ta ställning till hur stor del av den krigstida logistiken som skall bekostas i fred – i den årliga budgeteringen. Till sist – eller först och främst – bör riksdagen kräva att all fredstida utbildning och administration är koncentrerad, enkel och målinriktad det vill säga kostnadseffektiv. (Den allmänna värnplikten och försvarsmaktens administration har de senaste femtio åren förorsakat verksamheter som alls inte varit kostnadseffektiva.)

Försvarsmakten/ÖB bör planera för att Försvarsmaktens krigstida verksamhet skall fungera, men riksdagen vill och ska bestrida försvarsmaktens utgifter det närmaste året (fyraårsperioden). Regeringen måste gripa in och styra.

PM 4
Fredsbevarande väpnat våld i en försvarsmakt
FN stadgar att krig är förbjudet utom i de fall en nations medborgare nödgas tillgripa väpnat våld i gemensamt självförsvar. Denna regel är också definitionen på en civiliserad nation – civiliserade människor brukar väpnat våld endast i självförsvar, inte för att vinna fördelar för sig själva eller andra och de låter sig inte styras med våld.

Genom allmän värnplikt, utbildning av alla vapenföra medborgare, demonstreras för omvärlden att nationen inte kommer att låta sig påverkas av eller ge efter för främmande väpnat våld. Soldaterna i försvarsmakter är eller görs medvetna om att krig är vidrigt, grymt och tröstlöst, men trots detta – eller just därför – har medborgarna plikt att försvara sig själva och varandra vid angrepp. Nationen för en fredsbevarande politik.

Ju starkare försvarsmakt – armé, marin och flygvapen – ju tryggare fred. Ingen småstatsregering bjuder motstånd (motsätter sig ultimativa krav) om den saknar en pålitlig försvarsmakt. En nation utan eller med en svag försvarsmakt är provocerande. Så även en liten nation med en krigsmakt eller med insatsstyrkor.

Sveriges territorium gränsar till Öst- och Västeuropa på sådant sätt att territoriet för båda parter ömsevis vore ett lämpligt militärt bas- såväl som ett skyddsområde. Dessa militära motsättningar kan leda till politiska konflikter mellan de båda blocken om inte Sverige kan försvara sitt territorium på ett betryggande sätt. Sverige bär ett ansvar för att vårt territorium av stormakterna betraktas som en försvarad, fredsbevarande zon. Zonen kan utökas med andra nordiska länders territorier.

PM 5
FN, EU och Nato
Världssamfundet förutsätter att varje självständig nation kan hävda sin frihet och integritet. FN stadgar att krig är förbjudet utom i det fall ett lands medborgare måste tillgripa militärt våld i självförsvar. Varje nation skall alltså ha en försvarsmakt. EU:s Lissabonfördrag bekräftar detta och Nato önskar att medlemsländerna avdelar 2 % av BNP för sitt försvar.

Inga institutioner tvingar Sverige att organisera insatsstyrkor. Genom vår solidaritetsförklaring har vi själva försökt motivera sådana och vår beredvillighet att delta i FN- och NATO-operationer nödvändiggör att vi kan organisera insatsstyrkor. Men det torde vara i allas intresse att vi först och främst organiserar och vidmakthåller ett nationellt försvar av fredsbevarande karaktär innan vi förstärker EU:s och Nato:s anfalls- eller duellstridsförmåga med svenska insatser eller med humanitär hjälp.

Varje nationell försvarsmakt är beroende av omvärlden för sin logistik. I FN:s värld organiseras logistiken teoretiskt genom en öppen marknad, som dock i praktiken tenderar mot stormaktsblock. I EU arbetar man för att unionen skall bli ett sådant logistiskt block, men under överskådlig tid kommer USA att utgöra basen för EU:s logistik. Nato och Sverige står i samma situation, logistiken måste repliera på USA.

I Ryssland är man medveten om att NATO fordrar konsensus för sina beslut. I Ryssland bedömer man nog, oberoende av om Sverige är med i Nato eller inte, att Nato kommer att undvika chansartade insatser i Sverige, men att USA sannolikt kommer att lämna logistikstöd om Sverige kommer i krig. Ryssland skulle nog respektera ett nytt svenskt nationellt försvar som logistiskt stöds av USA, men man torde tvivla på att Nato och USA skulle avstå från att utnyttja svenskt luftrum för insatser i nordvästra Ryssland.

PM 6
Försvar eller hot. Försvarsfrågan, ett mentalt problem
The fittest will survive säger Darwin. I kampen för tillvaron, strategin, strider då till exempel den starke, kraften, (rovdjuret) på sitt sätt, han anfaller. Den som är sparsam, handlingsfriheten, (gräsätaren) strider på sitt sätt, han försvarar sig uthålligt. Operationer: Den starke anfaller tills han blir trött, den sparsamma försvarar uthålligt så att han inte blir trött. Den starke anfaller så att motståndaren nedkämpas, den sparsamme försvarar så att motståndaren misslyckas. Ledning: Den starke motiverar demokratiskt att man skall anfalla, den sparsamme beordrar auktoritärt hur man skall strida (mentala åtgärder). Taktik: Den starke administrerar logistik så att anfallet lyckas, den sparsamme försvarar så att logistiken räcker. Strid är en mental kamp mellan en stark och en sparsam, ett mentalt val mellan kraftsamling och handlingsfrihet, mellan överraskning och uthållighet.

Riksdagens politiker tillskjuter pengar för rikets militära våld. De sparsamma politikerna kräver att organisationen i fred skall vara så billig, kostnadseffektiv, som möjligt: riksdagen vill ha en försvarsmakt. De starka politikerna vill skapa en organisation som i krig är så stark, kostnadseffektiv, som möjligt: riksdagen önskar en krigsmakt. Regeringen skall, med ÖB:s hjälp, jämka och styra.

En försvarsmakt är minst tre gånger så kostnadseffektiv som en krigsmakt. Vår militära organisation är i dag svag. Det är kostnadseffektivare att förstärka en svag försvarsmakt än en svag krigsmakt. Regeringen bör därför i dag, efter jämkning, föreslå att riksdagen bekostar en försvarsmakt. Jämkningen bör inte leda till att Försvarsmakten organiserar trösklar eller skaffar fjärrobotar.

Försvarsplikt eller hot
Ett litet, självständigt nordiskt folk visar styrka genom att plikttroget vilja försvara sig uthålligt till varje pris – det är ett svaghetstecken att söka stöd i ett förbund. En självständig svensk försvarsmakt (HK) demonstrerar för omvärlden att den önskar fred. Den hotar inte med att ett krigsutbrott skulle få ödesdigra konsekvenser för angriparen; den är ingen tröskel utan den är en seg sörja i vilken en angripare kommer att fastna. Motstånd väcker ånger hos motståndaren, hot och trösklar väcker aggressivitet.

PM 7
Äganderätt och terrorism. Integritet
Äganderätt kan, utöver egendom, omfatta värden och ekonomiska eller politiska intressen utomlands. En demokratiskt tillsatt regering kan behöva försvara dessa. Terror syftar inte till att erövra något byte. I samband med terrordådet i USA den 11/9 2001 beslutade regeringen att Sverige ska föra krig mot terrorismen. De styrkor som ska användas för att skydda våra intressen utomlands eller mot terrorister bör bemannas med frivilliga i speciella, tillfälligt organiserade insatsförband. Försvarsmakten bör inte insättas mot terrorister i Sverige. Sådana insatser bör åvila polisen. Vissa hemvärnsförband bör specialiseras för att kunna stå till polisens förfogande.

En regering utövar sin äganderätt med hjälp av landets infrastrukturer. Regering och infrastrukturer kan bekämpas eller förlamas med fjärrvapen och terror (11/9 och 22/7) och indirekt med kärnladdningar (Hiroshima). Om vi har en folkförankrad, uthållig försvarsmakt är sådana angrepp kontraproduktiva. Vi skall skydda oss mot dem, men inte genom att minska försvarskraften utan genom att använda delar av försvarsmakten för detta skydd.

Säkerhetspolitiska krav på insatser mot kränkningar kan leda till upptrappning av en incident i stället för att sådana insatser skyddar rikets integritet. Sveriges integritet försvaras inte vid gränserna. Gränserna bör bevakas och kränkningar bör regleras med diplomati.

PM 8
Plikt och rekrytering
Krig är användande av organiserat militärt våld för att nå politiska mål. Vårt politiska mål bör vara att få leva i fred och frihet. Vårt organiserade militära våld bör anpassas för att vi skall kunna uppnå detta mål. Det skall syfta till att försvåra krigföring mot oss.

Världssamfundet förutsätter att varje självständig nation kan hävda sin frihet och integritet. FN stadgar att krig är förbjudet utom i det fall ett lands medborgare nödgas tillgripa militärt våld i självförsvar. Detta kallas civilisation. Om Sverige blir existenshotat eller angripet har Sveriges medborgare således att välja mellan att nödgas försvara sig eller att ge efter för ett ultimatum/ett anfall, det vill säga att kapitulera.

Medborgare organiserar sig i nationer för att kunna samarbeta i ordnade former. Samarbetet organiseras för att medborgarna sinsemellan skall kunna ge och ta emot hjälp, kunna stifta och efterleva lagar samt för att de skall kunna försvara sig mot militärt utländskt våld i olika former. I den svenska demokratin kalkylerar vi med att utländskt väpnat våld kan ta sig uttryck i antingen (1) invasion, (2) hot eller (3) hot med efterföljande ockupation. Det torde råda stor demokratisk enighet om att både invasionsförsök och hot med efterföljande ockupation måste mötas med en försvarsorganisation bestående av beväpnade medborgare. Det vill säga att vapenföra män i en viss ålder inkluderas i en försvarsmakt och har plikt att utbilda sig och att tjänstgöra i krig. De medborgare som anser att demokratibegreppet ger dem handlingsfriheten att inte delta må uteslutas ur försvarsorganisationen, de exkluderas.

Alla krigsdugliga svenska medborgare kan inte vara soldater i krig. Under tjugo år av kalla kriget hade försvarsmakten uppgift att kunna mobilisera alla värnpliktiga i åldersklasserna 20-47 år. Nu skulle vi emellertid inte ha råd att skaffa vapen och utrustning till så många soldater och samhället skulle inte fungera om så många mobiliserades.

Det finns två vedertagna modeller för att begränsa storleken på värnpliktigas försvarsmakter: att göra urval bland de mönstringsskyldiga och att mobilisera blott de yngsta åldersklasserna. Urvalsmodellen leder ofrånkomligen – hur urvalet än sker – till en klyvning av samhället. Vilka som blir favoriserade och vilka som blir eftersatta kommer alltid att diskuteras, men att klyvningen innebär en försvagning av nationen är ovedersägligt. När ansvaret för nationens försvar åläggs en utvald grupp av medborgare är det ett incitament till inrikes stridigheter mellan dem som skall försvara Sverige och dem som inte behövs. Vidare kanske det inte längre blir frågan om hur stora resurser som skall satsas på nationens försvar utan strävan kan i stället bli att antingen satsa så lite eller så mycket som möjligt på särintresset militärt våld. Minimeringen underlättas om ansvaret för försvaret förskjuts till Nato. En maximering riskeras om det politiska målet för det militära våldet kräver offensivt uppträdande.

Åldersklassbegränsningen är en från demokratisk rättvisesynpunkt och från skonsamhetssynpunkt lämplig modell. Det är en styrka att alla vapenföra män blir utbildade och under viss tid av sitt liv har det direkta ansvaret för nationens försvar. Det är nationen – nationens medborgare – som försvarar sig, inte några utvalda elitsoldater. Rätt bedriven behöver utbildningen inte bli kostsam. I en ny försvarsmakt (HK) bör de femton yngsta åldersklasserna krigsplaceras. Vid 36 års ålder kan den värnpliktige frivilligt övergå till hemvärnet, annars ställs han i reserv.

Frivillighet, en förkastlig urvalsmodell
I femton år (1925–1939) hade vi kategoriklyvning. År 1971 infördes ett system, där befattningarna i krigsorganisationen ”kravmärktes” och ÖB årligen skulle beställa rekryter för de befattningar som behövde omsättas. Pliktverket valde vid inskrivningsförrättningen ut dessa ”kravmärkta” rekryter och förklarade dem vara värnpliktiga. Både kategoriklyvningen och kravmärkningen var behäftade med stora svagheter. Många soldater kände sig som boskap och systemens orättvisor plågade alla.

När riksdagen år 2009 med tveksamhet tills vidare avbröt värnpliktsrekryteringen, hälsades det av många med tillfredsställelse: ”Vi har fått så positiva rekryter och soldater.” Tacka för det, inte blir någon frivilligt soldat om man inte är positiv till yrket och tjänsten! Men att man är positiv i fred innebär inte att man har andlig motståndskraft (är positiv) i krig. Om inte plikt då är grund för tjänstgöringen saknar soldaten det kategoriska imperativ, som ger honom rätt/skyldighet att döda och orsak att dö. Besvikelse, ånger och depressioner blir ofta hans lott.

År 2009 beslutade Sveriges riksdag med knapp demokratisk majoritet att vi inte skulle organisera någon försvarsmakt med uppgift att skydda mot invasion och ockupation. Värnplikten skulle därför vara vilande. I stället för ett invasionsförsvar skulle vi ha en organisation som kan förhindra eller bekämpa hot av olika slag, den skall kunna göra insatser.

Vi har fått en liten krigsmakt som kan göra enveckasinsatser. Värnplikt är då inte tänkbar, frivillighet måste tillgripas för bemanning av organisationen och soldatens tjänst heroiseras. Denna krigsmaktsorganisation kommer att kosta minst 42 miljarder/år och blir inte den trygga försvarsorganisation som vi behöver och som svenska folket vill delta i och betala skatt för.

I alla civilisationer yppas motstånd mot värnplikt, men också motstånd mot frivillighet. I USA väckte värnpliktsinsatserna i Vietnam så starkt motstånd att man övergick till att göra insatser med frivilliga. Efter hand har detta lett till att USA har måst begränsa sig till att huvudsakligen göra insatser med personalsvaga, tekniskt högtstående vapen och system, helst fjärrvapen. De frivilliga vill inte ställa upp i förband av infanterityp. I Sverige synes vi vara påverkade av denna amerikanska trend. På Krim torde motsatt trend ha rått under 2014.

PM 9
Ett nytt värnpliktssystem
Kostnaderna i fred ska minimeras och effekten ska utvinnas vid krig och beredskap. FN stadgar att krig är förbjudet, utom ifall det förs av en nations medborgare i självförsvar. Sveriges militära väpnade våld bör därför organiseras för försvar – för att göra kriget så svårt som möjligt för motståndaren. Soldaterna skall ha plikt att försvara sig.

Organiseringen av ett värnpliktsförsvar bör tillgå så att alla vapenföra svenska män efter mönstring uttas för att utbildas/uppfostras till soldater. De utbildas, beväpnas och utrustas samt har plikt att därefter värna nationen i arméns förband eller i marinens och flygvapnets system. Värnplikten bör vara knuten till medborgarskapet. Om alla vapenföra medborgare samtidigt skulle gå ut i krig skulle samhället inte fungera. Tiden då soldaten är krigsplacerad bör därför begränsas med en övre åldersgräns (36 år?). Soldaterna kan därefter frivilligt övergå till Hemvärnet, annars ställs de i reserv.

Soldatutbildningen av åldersklassen bör genomföras i två kontingenter, där rekryterna utbildas fyra månader, en vår/sommar- och en höstkontingent. Rekryterna bör sammanhållas i skolkompanier som förläggs i tält eller baracker. Tjänsten bör pågå dygnet runt med ett fåtal lediga dagar. Kompanierna bör vara ”självförsörjande” det vill säga att alla sysslor som erfordras för att kompaniets rekryter skall kunna leva och lära sköts av rekryterna själva. Rekryterna roterar och lär sig på så sätt handha alla kompaniets vapen och all dess materiel. Utbildningen inriktas på beteenden mer än på kunskapsinlärning. Yrkesofficerare tjänstgör som truppförande instruktörer. Efter dessa fyra månaders utbildning överförs på frivillig grund erforderligt antal värnpliktiga till marinen och flygvapnet för fortsatt utbildning till sjömän respektive flygsoldater och till befäl vid dessa försvarsgrenar.

Under en femte utbildningsmånad (på senvintern) för arméns soldater tillförs befäl och specialister, som frivilligt uttagits i tidigare årsklasser och befälsutbildats. De två utbildningskontingenternas kompanier organiseras då i bataljoner, som i fält genomför en sammanhängande förbandsutbildning. Strid övas i grupp, pluton och kompani, samordnat i bataljons ram. Soldater och befäl i den samövade bataljonen kvarstår sedan krigsplacerade i bataljonen i femton år. Bataljonschefen är yrkesofficer. Regeringen/ÖB mobiliserar försvarsmakten åldersklassvis/bataljonsvis inom aktuella regementsområden (försvarsområden) och marinens och flygvapnets enheter/system inom aktuella militärdistrikt. Soldaterna förvarar sin uniform m m i hemmet. Hans vapen m m förvaras i kassuner/motsvarande på lämplig plats, mobiliseringsplats, dit soldaten kallas vid mobilisering och dit bataljonens ”gemensamma materiel” och inmönstrad/rekvirerad materiel ställs genom regementschefens försorg.

Avgångar kommer att ske och bataljonen blir mindre och mindre. Bataljonschefen inkallar vid behov erforderligt befäl och soldater för att genomföra omorganisationer eller ändringar i krigsplanläggningen. Bataljonschefen håller via nätet kontakt med personalen och leder frivilliga engagemang t ex Vasalopp, deltagande i högtidssammankomster m m. Bataljonen skall ”leva” under alla de femton åren. Efter femton år kan bataljonen frivilligt övergå till hemvärnet.

Soldaten strider och lever genom att på rätt plats och rätt tid på rätt sätt växla mellan eld, rörelse och skydd. Om flera soldater finns i närheten av varandra måste deras verksamhet samordnas. Det är inte själva eldgivningen, rörelsen och skyddet som är problemet – det är svårt nog – men soldaten behöver hjälp med samordningen: Var och när ska han skjuta, röra sig och ta skydd? Hur ska logistiken utnyttjas? Han behöver någon som leder, hjälper, honom. Denna ledning måste vara precis och snabb. Ett förband skall byggas upp med auktoritativa ledare från gruppchef, plutonchef, kompanichef, bataljonschef, regementschef, MB och upp till ÖB

PM 10
Svensk industri
I realiserandet av HK:s strategi är en kvalificerad svensk industri en stor tillgång. Det är inte bara fråga om vad vi i dag kallar försvarsindustri utan om all svensk industri som på ett eller annat sätt kan bidra till kostnadseffektiva militära lösningar.

Utländsk försvarsindustri är normalt kopplad till någon eller några av de stormakter som kan förutses tävla med varandra om världens sinande resurser. I det sammanhanget möter denna industri ofta helt andra och normalt sett dyrare krav på militära lösningar än de som vi har. Den optimering mellan stridsmiljö, verkan, skydd, ledning, logistik, utbildning, kostnader m m som vi söker kan bli svår att förverkliga om vi är hänvisade till utländsk industri. Resultatet kan bli att vi tvingas godta utländska, för våra behov onödigt dyra lösningar samtidigt som våra pengar inte räcker till för att skapa en väl fungerande helhet. Mot denna bakgrund är det angeläget att ha tillgång till en kvalificerad svensk industri och att ha effektiva samverkansformer mellan denna och Försvarsmakten. Det gäller inte minst att fullt ut ta tillvara kompetensen hos berörda parter. Det gör man bl a genom att engagera kunnigt folk från alla berörda håll och nivåer i diskussioner kring möjliga lösningar bland annat på problem redovisade i denna studies PM.

PM 11
Generella operativa överväganden
En angripare – antingen han kommer från öster eller väster, antingen han angriper i norra, mellersta eller södra Sverige – torde utnyttja både tekniskt högtstående anfallssystem såsom fjärrvapen med hög precision och förband med stor eldkraft (även lufttransporterade) och pansarförband. Dessutom torde angriparen disponera en stor mängd ockupationstrupp av mindre kvalificerad art.

Anfallsstyrkorna kommer i första hand att slå mot politiska strukturer och civila kritiska sårbarheter. Försvarsmaktens underrättelse-, lednings-, logistiksystem och baser blir utsatta. Om vi koncentrerar våra styrkor kommer han att kraftsamla mot dem, antingen för att nedkämpa eller för att binda dem. Striderna kommer tidigt att föras ut över operationsområdets hela yta. Ockupationstrupperna torde ha begränsad rörlighet, dåligt skydd och relativt svagt understöd. De torde metodiskt söka ockupera vårt territorium i den takt deras logistik medger. De övertar eller inför en ny polisiär ordning, varvid oönskade element och personer bortförs eller likvideras.

Vi kommer att få svårt att operera med sådana vapen och sådan trupp, som kan lokaliseras och bekämpas av motståndarens kvalificerade anfallsförband. Däremot har vi förutsättningar att bjuda uthålligt motstånd mot ockupationstrupperna om vi uppträder med förband som är svåra att lokalisera och att bekämpa med fjärrvapen.

Vår försvarsmakt skall vara det instrument som visar att den svenska nationen vill leva i fred men kan försvara sig uthålligt, vi böjer oss inte för militärt tvång. Vår ekonomi medger inte att vi skaffar oss en tekniskt överlägsen krigsmakt och vi förväntar oss inte att ett fåtal högaktiva insatser skulle avhålla från angrepp. Våra medborgare måste därför vara överens om att som soldater själva solidariskt bjuda motstånd om Sverige blir angripet. Det förutsätter att riksdagen återtar den vilande värnplikten. Vapnen och skyddet mot dem har genom tiderna ständigt trappats upp tekniskt och kostnadsmässigt. Inom en viss kostnadsram måste ett val göras mellan få dyra vapen med hög effekt och många billiga vapen med låg effekt. Valet står mellan en liten högaktiv krigsmakt för anfall och en större uthållig försvarsmakt för defensiv strid. Vi bör välja principen med en uthållig försvarsmakt.

Men vår försvarsmakt behöver inte vara homogen. Armén bör bygga på många stridande soldater, som strider med enkla vapen, uthålligt och defensivt. Marinen och flygvapnet måste av beredskapsskäl ha både en högeffektiv karaktär och en lågeffektiv uthållighet. Deras dyra vapensystem skall betjänas av specialister.

Sveriges territorium utgör i sin helhet ett begärligt basområde respektive skyddsområde för stater i såväl väst som öst, för närvarande USA och Ryssland. Dock inte ett oumbärligt område. För både väst och öst är det emellertid angeläget att motparten inte kommer i besittning av svenskt territorium, där motparten eljest kan gruppera försvarsmedel och förbättra sin angreppsgruppering.

Sverige bör inte utöva militärt hot från svenskt territorium mot vare sig väst eller öst. Vårt medlemskap i EU och EU:s militära beroende av USA/Nato innebär dock att Ryssland kan betrakta svenskt territorium som ett för USA tillgängligt basområde. Vår solidaritetsförklaring med Baltikum gör ett sådant betraktelsesätt befogat. Våra operationer bör därför för närvarande inriktas på att ett ryskt försök att ockupera Sverige eller delar av Sverige skall förebyggas och förhindras.

Ett sådant ockupationsförsök torde dock inte komma att inskränkas till de delar av Sverige, varifrån strider i Baltikum kan påverkas. Ifall strider har inletts om svenskt territorium kan både USA och Ryssland förväntas av egenintresse försöka ockupera hela Sverige. Detta är både en svaghet och en styrka vid vår operationsplanläggning. Det är en svaghet så tillvida att vi inte kan förutse i vilken del/vilka delar av Sverige som Ryssland inleder sitt angrepp och vi vet heller inte om och hur USA reagerar. Vårt försvar måste därför från början omfatta hela landet inklusive Gotland; vi måste ha så många stridande förband som möjligt. Det är samtidigt en styrka därför att Ryssland måste sprida sina anfallsresurser och Rysslands angrepp också måste omfatta Finland. Finland kan förväntas bjuda motstånd när vi gör det. Rysslands angrepp tar då lång tid.

Denna det uthålliga motståndets konst utgår från idén att vi inte kan besegra en angripande stormakt – vi skall i stället undvika att bli besegrade. Vi kan inte möta, hejda och slå vid operationer i Sverige. Vi skall, främst med sjö- och luftstridskrafter, kunna möta och möjligen hejda begränsade, överraskande angrep till exempel mot Gotland eller Stockholm. Den operativa ambitionen bör emellertid vara att bjuda uthålligt motstånd i hela landet utan att vi blir inblandade i duellstrider med angriparens tekniskt högtstående offensiva markstridsförband. Vi bör eftersträva en sorts asymmetrisk krigföring. Angriparen skall hållas i ständig osäkerhet och utsättas för ideliga personalförluster. En skicklig bataljonschef kan göra sådana ideliga markstridsmoment uthålligt och tätt återkommande. De kan bli mycket förlustbringande för angriparen.

Det torde ta tio–femton år att organisera en försvarsmakt som kan ge full effekt åt denna strategi.

PM 12
Försvarspolitikens Hårda Kärna (HK), skiss till en ny svensk försvarsmakt
Det säkerhetspolitiska målet för Försvarsmakten bör vara att Sverige som en alliansfri stat ska utgöra en försvarad säkerhetszon mellan stater i Väst och Öst. Säkerhetszonens försvarsmakt ska vara så stark att den kan bjuda motstånd mot varje angripare. Om zonen angrips ska logistiskt stöd kunna mottas från tredje part. Det försvarspolitiska målet bör vara att organisera en försvarsmakt med allmän värnplikt för män som grund. Försvarsmakten skall upprätthålla beredskap för att avvärja överraskande angrepp mot utsatta delar av landet och skall efter mobilisering kunna bjuda uthålligt motstånd i hela landet. Allt till den kostnad riksdagen fastställer.

Föresvarsmaktens kommendör – ÖB – bör ha fyra militärbefälhavare under sig och landet bör delas i fyra militärdistrikt. Marin- och luftoperationerna bör under ÖB ledas av en marinchef respektive flygvapenchef. Den markoperativa ledningen under MB bör utövas av ett tjugotal regementschefer. Logistiken bör ledas av ÖB och organiseras så att regementscheferna och marin- och flygvapensystemen kan ansluta till logistikorganisationen utan mellanhänder. Även flygtransporter måste utnyttjas och för att nå ut över ytan är behovet av helikoptertransporter stort.

Motståndsoperationerna ställer innovativa krav på en ny armétaktik. I princip ska vi utlösa eld mot en oskyddad motståndare som befinner sig närmare än 300 meter. Inom detta område ska vi tillfälligt vara dominanta. Om och när fienden reagerar och sätter in moderna anfallsförband, ska vi ha försvunnit och snarast tagit oss an en ny uppgift. Striden ska föras mellan svenska soldater och fiendens ockupanter och logistiktransporter samt med överfall på ”hårda” mål¨.

Den taktiska styrningen bör utövas i en hierarkisk kedja från ÖB och MB via länsvisa regementschefer till bataljonschefer som leder sin bataljon sammanhållen eller uppdelad i små lätta, taktiskt rörliga enheter med soldater. (Samma kedja som smids för att hjälpa soldaten i strid. Denna hjälp, styrning, lämnas uppifrån – från ÖB ner till gruppchefen). Bataljonerna tilldelas områden, där de får uppgift att uthålligt bjuda motstånd enligt den taktik som bataljonschefen bestämmer.

Bataljonschefen – stödd/ledd av regementschefen (en av tjugo) och av MB, ÖB – ska hålla motståndaren i ständig osäkerhet och förorsaka honom ideliga personalförluster. En skicklig bataljonschef kan göra dessa ideliga stridsmoment tätt återkommande och mycket förlustbringande för angriparen.

Soldaterna beväpnas med hanterbara vapen med täckande eldverkan inom en 300 meters svär. I övrigt utrustas förbanden till stor del med inmönstrade fordon och rekvirerad materiel. Permanenta befästningar saknas numera och sådana kan inte byggas på den stora yta där strider aktualiseras. Skyddsföremål, baser och hamnar bör dock befästas. Vi måste i övrigt utnyttja fältbefästningar och skyddseffekterna spridning, maskering och vilseledning. En viss operativ rörlighet tillgodoses med av regementscheferna organiserade transportförband, bemannade av frivilligorganisationer och utrustade med inmönstrade eller tillfälligt rekvirerade fordon.

Marinstridskrafternas uppgift i det uthålliga försvaret är att i det längsta förhindra eller allvarligt försvåra att en angripare tar och utnyttjar något eller några av våra kustområden. De olika marina stridskrafterna har olika förmåga till detta i dag men kan efter måttliga justeringar åstadkomma mycket mera. Minvapnet har en given plats vid uthålliga operationer. Det är ett stridsekonomiskt vapen med långtidsverkan. Amfibieförbanden är av jägartyp och avsedda att i små avdelningar verka i de skärgårdsområden som omger angelägna kustavsnitt.

Ytstridsförbanden bör på sikt utvecklas mot mindre fartyg med beväpning tung sjörobot alternativt torped. Del av robottillgången bör fördelas till landgrupperade avdelningar. Ubåtsförbanden är den mest uthålliga och svårbekämpade delen av de marina stridskrafterna. Deras bas måste skyddas och försvaras. Deras stridsberedskap bör vara hög.

Flygstridskrafterna skall uthålligt operera både utanför, över och på markterritoriet och under korta tidsperioder kunna kraftsamlas för att hejda angrepp mot utsatta delar av landet. De behöver ovillkorligen ha tillgång till 20 baser. Behovet bör tillgodoses genom att fler betjäningsförband utbildas och nödvändiga teleförbindelser m m kopplas upp.

Antalet indatakällor bör kontrolleras så att ingen besvärande lucka uppstår redan vid en måttlig bekämpning från motståndarens sida. Vidare bör säkerställas att vi med telestörning kan kraftigt försvåra angriparens insyn i luftrummet över och nära vårt territorium.

Teknik
Om och när ekonomin tillåter tillförs Hårda Kärnan moderna vapen, inom armén främst för understöd.

PM 13
Globalisering och plikt
Den fortgående allt snabbare globaliseringen respekterar inte nationsgränser. Globaliseringens förändringar – utvecklingen – ska dock genomföras av människor som samarbetar i nationer. Visserligen samarbetar dessa människor även i regioner, block med flera organisationer, men nationen är fortfarande människornas gemensamma nämnare. Det är nationens medborgare som ska enas, lagstifta, om de förändringar som globaliseringen framtvingar och som ska försvara sig och förändringarna mot främmande militärt våld. Ju snabbare, hårdare, globaliseringen genomsyrar nationen och framtvingar förändringar, ju större krav ställs på nationell sammanhållning. Det blir ett givande och tagande mellan medborgarna, som måste ske i enlighet med vår nations successivt förändrade lagar. Eljest kan djupgående inbördes konflikter utbryta. Vår försvarsmakt kan indirekt ge ett visst skydd mot sådana konflikter, om soldaterna känner den samhörighet med varandra och med nationen som värnplikten kräver och ger.

De värnpliktigas samhörighetskänsla med varandra, med befälet och med nationen ger försvarsstriden styrka. Plikt är starkare än frivillighet. Samhörigheten försvagas inte av främmande vapenmakt, snarare förstärks den i krig. Den innebär inget hot mot omvärlden, men den inger respekt och verkar fredsbevarande. I vår nya försvarsmakt, HK, bör vi ta fasta på detta. Vi skall inte tillämpa någon sorts ”manöverdoktrin” för yrkessoldater utan försvarsmaktens nya strategiska doktrin bör lyda ”folkförankrad motståndsplikt”.

I en begränsad ekonomi kan hela försvarsmakten inte ges samma tekniska standard. Försvarsmaktens strategi, operationsplanläggning och taktik måste anpassas till det ekonomiskt möjliga. Vapen, utrustning och teknik bör anpassas till strategin. Då är det inom armén inte fråga om att balansera materiell kraft och personell kvantitet. Kvantiteten bör vara så stor som värnplikten medger. Det är vetskapen om att ständigt och länge, överallt möta stridande soldater, som får angriparen att hesitera. Ju större värnpliktsvolym, ju mer fredsbevarande (kvalitet) är armén. Markstriden bör föras med den mest kostnadseffektiva taktiken, som i sin tur bör styra operationsplanläggningen. De uthålliga marina och luftoperativa systemen är och skall vara så ”personalsvaga” som möjligt och anpassade för att kunna hålla hög beredskap. Nuvarande system är dock ofullständiga och de bör renoveras och kompletteras. Det torde vara god ekonomi att prioritera utgifter för denna komplettering.

Nato är organiserat och övat för manöverdoktrinens operationer och taktik, som inte passar för vår (HK:s) strategi. Av FN och EU initierat stöd från Nato till oss i krig bör därför främst vara logistiskt. Eventuellt operativt stöd bör geografiskt eller tidsmässigt avgränsas från våra operationer.

Försvarsmaktens personal skall vara värnpliktig – frivillighet är inte tillfyllest.
Plikten att skapa en fredsbevarande zon är Sveriges bästa bidrag till att globaliseringen kan ske utan krig.

Författaren är ledamot av KKrVA.

USA:s och Sovjets soldater i Vietnamkriget

"Vi är solidariska med dig Vietnam!" säger denna sovjetiska affisch från Vietnamkriget, som dock inte visar någon sovjetisk soldat.

Imorgon är det 40 år sedan Vietnamkrigets slut. Priset blev enormt för Vietnam med över en miljon stupade stridande och sannolikt minst lika många civila dödsoffer. Över 58,000 amerikanska soldater stupade. Bilden av Vietnamkriget förändrades något i Ryssland i början av 1990-talet, men detta har inte riktigt nått fram i västliga skildringar av kriget.

När det var exakt 40 år sedan D-dagen befann jag mig i Normandie och tänkte att fyrtio år, det var oerhört länge sedan. Imorgon är det alltså samma tidsavstånd till Vietnamkrigets slut. En märklig känsla. DN inledde idag sin rapportering om 40-årsminnet med flera starka artiklar. En sak som dock inte tas upp i artiklarna (det är fler i papperstidningen) är att även Sovjetunionen skickade sin militär till kriget. För Sovjets del inleddes dess hemliga militära insats i Vietnam på 1950-talet i form av rådgivare under Frankrikes krigföring och därefter genom KGB-utbildning av Vietnams gränstrupper. År 1961, samma år som USA stationerade en större mängd militära rådgivare i Vietnam, började Sovjet att dolt stationera personal i landet. Då USA 1965 i stor skala började kriga i Vietnam så ökade även den hemliga sovjetiska militära närvaron.

Den första striden mellan sovjetisk och amerikansk militär i Vietnam inträffade sannolikt den 24 juli 1965 (alltså snart 50 år sedan) då sovjetiska luftvärnare besköt amerikanska flygplan. Det var framförallt luftvärnsrobotar som de sovjetiska soldaterna skötte. Men det förekom även att amerikanska piloter kom i luftstrid med sovjetiska flygare, utan att vara medvetna om motståndarens nationalitet. Även den sovjetiska militära underrättelsetjänsten GRU hade personal på plats både som rådgivare och dykare. Dessa fakta blev offentliga i Ryssland först efter Sovjets fall, liksom antalet deltagande och stupade sovjetiska militärer. Totalt under 1961-1975 kom över tio tusen sovjetiska militärer att tjänstgöra i Vietnam. Man skulle kanske kunna tycka att dessa uppgifter, som publicerats i en lång rad ryska medier inklusive flera TV-program, borde vara mer allmänt kända i väst idag, men veterligen finns det bara en bok på svenska som tar upp dem och vad gäller artiklar på svenska om Sovjet i Vietnam får man söka sig till artikelserien MILITÄRT.

Regeringens försvarspolitiska proposition (2)

Det finns lite till i propositionen som är värt att kommentera sett ur ett personalförsörjningsperspektiv.

Låt mig börja med följande textavsnitt från sidan 69.

”Tillgänglighet i fredstid för deltagande i operationer eller övningsverksamhet kräver därför att kontraktsförbanden aktiveras. Kontraktsförbanden kan aktiveras efter beslut av Försvarsmakten och mobiliseras för intagande av höjd beredskap.”

Detta kan tolkas som ett välkommet klargörande. Det har inom HKV förekommit en diskussion om hur begreppen ”aktivering” respektive ”mobilisering” ska tolkas. Detta klargör regeringen nu genom att möjligen förtydliga att aktivering är en myndighetsintern åtgärd, medan mobilisering sker genom beslut av regeringen.  

Nu kommer vi till sidan 69-70.

”Hemvärnsförbanden ska vid intagande av höjd beredskap kunna verka med huvuddelen av förbandens styrka inom ett dygn. Efter beslut av regeringen eller Försvarsmakten om aktivering bör hemvärnsförbanden även i fredstid snabbt kunna lösa ålagda uppgifter inklusive stöd till samhället vid kris. Hemvärnsförbanden ska med delar kunna vara tillgängliga även utan särskilt beslut om aktivering, t.ex. för vissa bevakningsuppgifter eller stöd till samhället. Hemvärnsförbanden bemannas av officerare, specialistofficerare, gruppbefäl och soldater med hemvärnsavtal.”

Nu kan man tycka att det börjar svaja lite i stringensen. Plötsligt kan både regeringen och Försvarsmakten aktivera krigsförband.

Den senaste delen av avsnittet är dessvärre helt felaktigt. Hemvärnet bemannas enligt gällande förordning med a) hemvärnsmän, b) frivillig personal och c) anställda i Försvarsmakten som är krigsplacerade i hemvärnet.

Begreppen officer och specialistofficer är baserade på att den som det handlar om är antingen anställd som yrkesofficer eller som reservofficer. Om man inte uppfyller det ena av dessa två kriterier kan man inte sägas vara officer eller specialistofficer. Andelen yrkes- och reservofficerare i hemvärnsförbanden torde vara ganska lågt.

Man kan dock tolka avsnittet ovan som ännu ett sätt att markera att alla delar av Försvarsmakten är likadana och att alla bemannas av officerare, specialistofficerare, gruppbefäl, soldater och sjömän. 

Denna bloggs uppfattning är dock att så inte är fallet.  

Sedan kommer sidan 88.

”Krigsförbanden innehåller kontinuerligt tjänstgörande personal (yrkesofficerare och gruppbefäl, soldater och sjömän – GSS/K) och tidvis tjänstgörande personal (reservofficerare och gruppbefäl, soldater och sjömän – GSS/T). Därutöver finns i krigsförbanden krigsplacerade gruppbefäl, soldater och sjömän vilka inte har ett anställningsförhållande med Försvarsmakten men är fortsatt krigsplacerade. I krigsförbanden finns också civilanställda i Försvarsmakten vilka krigsplacerats.”

Denna formulering speglar inte den nuvarande personalförsörjningen korrekt. 

För det första är även en hemvärnsbataljon ett krigsförband och detta verkar skribenten ha glömt bort. Hemvärnet berörs dock på annat ställe i propositionen.

För det andra så är, som jag skrev i det första inlägget i ämnet, det inte alls så att det finns krigsplacerade gruppbefäl, soldater och sjömän som saknar ett anställningsförhållande. Det som författningsenligt finns är krigsplacerade totalförsvarspliktiga. Denna blogg vill värna om GSS-begreppet och dess koppling till en anställningsrelation och anser det vara oklokt att begreppet degenereras till GSS/P och andra nypåhittade förkortningar.

Vi går vidare till sidan 92.

”I december 2014 tillkännagav riksdagen för regeringen som sin mening vad försvarsutskottet anfört om att införa ett system med tidsdelmål med ekonomisk kompensation liksom andra typer av incitament för vissa personalkategorier inom Försvarsmakten. Utskottet betonade vikten av att Försvarsmakten kan behålla sin personal och bedömer att alternativet till att inte behålla anställda soldater kontraktstiden ut är mycket dyrt. Utskottet anser vidare att för att öka viljan hos soldaterna att fullfölja sina kontraktstider bör ett system med tidsdelmål med ekonomisk kompensation, liksom andra typer av incitament, införas för en sådan personalkategori som kontinuerligt tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän.”

Försvarsutskottet talar med kluven tunga och inte i överensstämmelse med gällande arbetsrätt på det statliga området.

Något ”kontrakt” har aldrig funnits och det är ur en pedagogisk synvinkel inte bra att regeringens egen proposition rör till begreppen.

Individen har en anställning som förtydligas i form av ett anställningsavtal. Något kontrakt finns inte, vilket även försvarsutskottet borde känna till!

Nu drar jag ett streck i skrivandet om denna proposition. Nilens vatten ser inbjudande ut och det ser ut att bli en trevlig kväll i hyddan vid dess strand. 

Regeringen vill nog väl med sin proposition (som trots allt är ett steg åt rätt håll) men det hade varit en styrka att dels följa sina egna författningar, dels låta någon med ”örnblick” läsa hela dokumentet. Kom till Egypten så hjälper Sinuhe och hans eller hennes medhjälpare gärna till.

GMY 

Sinuhe


50-talet i repris?

Det var skrämmande nära var min tanke i dag när jag efter ett tips av en god vän börjat läsa Haverikommissionens Slutrapport RM 2015:01 men allteftersom jag fortsatte att läsa förändrades känslan ifrån en lättnad till en malande oro. Rapporten visar på resultatet av en tendens som pågått hela det här seklet, nämligen minskade resurser och försvarsmaktens minskade förmåga att utbilda och vidmakthålla sin personals skicklighet.

I det här fallet så beskrivs hur en individ blivit antagen till flygskolan och i sin utbildning på flygskolan, F7 och F21 fått sin utbildning uppdelad och fördröjd så att individen inte haft förutsättningar att slutföra sin utbildning på ett säkert sätt. Haverikommissionen skriver: ”Bakomliggande orsak till händelsen var att de inblandade flygförbanden inte hade tillförts tillräckliga resurser av Försvarsmaktens högkvarter för att kunna genomföra stridsflygutbildningen inom givna tidsramar och med tillräcklig kontinuitet.”.

Händelsen som utreddes var att en stridspilot under utbildning vid sitt hemmaförband nästan kolliderar med ett annat flygplan under ett utbildningspass. Utredningen visar en rad omständigheter som gjort att individen inte hade den utbildningsståndpunkt som förväntades vid den tidpunkten. Bloggrannen Cornucopia problematiserar över reservdelstillgången och då i synnerhet Prio som bakomliggande orsak. Jag behöver därför inte skriva om det här utan jag går vidare och diskuterar mjukare frågor. För att återknyta till föreliggande inläggs rubrik, under 50-talet växte flygvapnet personellt och materielmässigt ur sina resurser. Vi fick se hur framväxten av ett stort och modernt flygvapen skördade både liv och flygmaskiner. Där och då saknades det egentligen inte resurser utan rätt sorts resurser saknades. Då skedde flygplanutvecklingen snabbt och flygmaskiner drogs med fel vi i dag knappast skulle ha accepterat samt att den flygande personalen togs ut efter princip om att de olämpliga faller ifrån under utbildningens gång. Kryddar vi dessa förutsättningar med att straffa misstag så kommer vi inte att lära oss om det är fel på materielen, utbildningen eller uttagningen av personal, jag skrev om det i inlägget: "Blame Culture, Just Culture eller No Blame Culture?".

Haverikomissionen redovisar att ”Högkvarteret” med berått mod accepterar resursbristerna med de medföljande minskande personella färdigheterna: ”Inom Högkvarteret är man medveten om detta, men har bedömt förmågetillväxten som tillräcklig för uppgiften och för den aktuella verksamheten.”. faran med detta är att vi nu har den omvända situationen jämfört med 50-talet. Vi har inte tillräckligt med flygmaskiner och vi har inte tillräckligt med personal och den personal vi har ger vi otillräcklig utbildning. Det vi har är en ärlig kultur där vi i rapporten kan läsa om hur flygeleven upprepade gånger påpekar att denne inte tillräckligt snabbt kan tillgodogöra sig (den bristfälliga) utbildningen, något som för 60 år sedan med största sannolikhet skulle lett till avskiljande från utbildningen. I takt med att försvarsmaktens resurser krymper som Wiseman och Skipper redovisat kommer vi att organisatoriskt befästa försämringen. Dåliga utbildningsförutsättningar leder till mindre skickliga piloter som i sin tur går vidare och blir rote- och gruppchefer som ska lära ut sina sämre kunskaper under dåliga utbildningsförutsättningar. Inte nog med att resurserna krymper, organisationen ska också enligt liggande försvarsinriktningsproposition utökas så att utbildningsdivisionerna på F7 ska bli en insatsdivsion, i samband med det allt försämrade säkerhetspolitiska läget utanför våra gränser ökar kravet på incidentberedskap vilket tar resurser från utbildning. Den farliga spiralen ifrån 50-talet upprepas, inte på grund av växtvärk utan på grund av förtvining.

Detta är inte heller bara ett problem för flygvapnets stridsflygdivisioner, inom marinen har vi återkommande fått uppgifter om minskad tid sjöss där personal allt mindre övar b.la. navigering och uppträdande under goda förhållanden. Personalen blir allt mindre skicklig och de ska i sin tur lära ut till yngre kollegor som inte får förutsättningar att inhämta och befästa hög kunskap. Behöver jag också utveckla problemet att man ifrån Arméstridskrafterna rapporterar att ett kraftigt reducerat kompani genomfört KFÖ?

Var rädda om er därute, gör ert bästa men inte till vilket pris som helst.

Tillägg: som vanlig var Wiseman snabbare att skriva....

J.K Nilsson

Vikande trend och kompetensskuld i övningsverksamheten – del 5

Den haverikommissionsrapport som släpptes idag om kollisionstillbudet mellan två JAS 39 i mars 2014 är mycket skrämmande läsning av flera skäl. En aspekt är naturligtvis den rent mänskliga där det faktiskt handlar om två nära kollegor till mig. Turen var dock fortfarande med det svenska flygvapnet, som nu har 19 år sedan det förra dödshaveriet med stridsflyg (peppar-peppar). Det är en historik som inte många andra flygvapen kan uppvisa och samtidigt ett resultat av ett mycket medvetet och långsiktigt flygsäkerhetsarbete.

Flygsäkerhetsaspekten är det som först slår en när man läser rapporten, även om det inte är några nyheter för mig som redovisas. Ändå slås jag av uppräkningen och sammanställningen av alla faktorer som inverkat genom åren och som slutligen lett fram till denna händelse i mars 2014. Haverikommissionen bedömer i sin rapport följande huvudorsaker:

"Händelsen orsakades av att eleven inte erhållit en sådan flygutbildning att denne uppnått de förväntade kunskaps- och förmågekraven som var nödvändiga för att genomföra övningen på avsett sätt med bibehållen säkerhet.

Bakomliggande orsak till händelsen var att de inblandade flygförbanden inte hade tillförts tillräckliga resurser av Försvarsmaktens högkvarter för att kunna genomföra stridsflyg-utbildningen inom givna tidsramar och med tillräcklig kontinuitet."


En månad innan tillbudet skrev jag en inläggsserie om fyra inlägg, där jag diskuterade just det kontinuerliga underskridandet av målsättningarna i övningsverksamheten med en kompetensskuld som följd. År efter år har målsättningarna för flygtidsproduktionen för Försvarsmaktens flygande system underskridits och den kompetensskuld som då ackumuleras blir till slut enorm. Detta får naturligtvis till slut effekter på såväl flygsäkerhet som operativ effekt (förmågan till väpnad strid).

Kortsiktigt är det inget problem att ett år drabbas av låg flygtidsproduktion. Äldre, mer rutinerade piloter har en god grund att stå på i sina färdigheter och kan snabbt hämta igen sin tidigare status. För yngre piloter under utbildning blir det naturligtvis problem eftersom utbildningen påverkas och blir försenad.

Kvarstår underskridandet i flera år blir problemen desto större, då även de mer rutinerade piloterna tappar i status och kompetensförlusterna ackumuleras. Vid en granskning av Försvarsmaktens årsredovisningar sedan början av 2000-talet blir det alltför uppenbart att så nu är fallet. Det här trycker också Haverikommissionen på i sin rapport, på sidan 22. Underutbildade piloter går sedan vidare och blir instruktörer för verksamhet man har ringa erfarenhet av.

Varför blir det då så här? Haverikommissionen redogör i sin rapport för en skrämmande situation ute på flygförbanden avseende just tillgången på flygplan, vilket jag faktiskt väljer att inte själv kommentera ytterligare. Därtill kan man konstatera att flygtid, liksom all annan övningsverksamhet, är det som används som budgetregulator när pengarna tryter i försvarsbudgeten. Ett exempel är det ekonomiskt mycket svåra året 2008, där Haverikommissionen tar upp händelsen med gruppchefsutbildningen för JAS 39 (grupp är formation med ≥3 flygplan. Det normala är 4, men antalet kan även vara betydligt fler). Tillgången på JAS 39 flygtid var 2008 så låg att gruppchefsutbildningen fick genomföras med 2 st SK 60 (!) istället för 4 JAS 39 (plus målflygplan).


Utöver den rena flygsäkerhetsaspekten finns naturligtvis en operativ aspekt. NATO har ett lägstakrav för piloter på stridsflyg om 180 h/år, med ett högre ”bör”-värde. För piloter som endast ska genomföra en uppdragsroll (t.ex. jakt), är kravet lägre. Ser man till antalet flygplan i Flygvapnet och den mängd flygtid som produceras är det inga imponerande siffror, där resultat för 2014 blev ca 10 600 h producerade på ca 100 flygplan enligt årsredovisningen. För ett tag sedan gästade jag en begivenhet här i Sverige med viss internationell publik där denna siffra redovisades. Efteråt blev jag tillfrågad av en pilot från ett NATO-land om siffrorna som redovisats verkligen kunde stämma. Bara 10 000 h på 100 flygplan? För en officer från ett NATO-land framstår detta som oerhört märkligt att bara ca 100 h per flygplan produceras i Sverige, eftersom det direkt påverkar hur många flygtimmar som kan genereras per pilot, vilket därmed placerar Sverige mycket långt från NATO-kravet. Mängden flygtid har en direkt koppling till såväl flygsäkerhet som operativ effekt, därav NATO-kravet som även tar hänsyn till vissa variationer i innehåll för att kompensera för t.ex. transitflygning. En indikator på sovjetisk/rysk militär förmåga har t.ex. alltid varit den mängd övningstid som stridspiloterna erhåller.

Är det då dyrt med flygtid på JAS 39? Nej. Det är faktiskt det billigaste stridsflygsystemet i världen. Ändå är Sverige som synes av siffrorna mycket dåligt på att producera flygtid. Som jämförelse kan nämnas att snittet för det tjeckiska flygvapnet sedan tio år tillbaka nu överstiger 160 h/flygplan. Orsaken till problemen i Sverige står att finna i allt från ekonomi, och logistiska brister, till arbetsmetodik och personalbrister, vilket bl.a. konstateras av allt från Riksrevisionen till regeringarna i deras budgetpropositioner. Det finns gott om lösningar på de bakomliggande problemen, men de har alla en sak gemensamt och det är att de kostar pengar. Tyvärr verkar vi i Sverige vara mästare på att investera mycket stora summor pengar i materiel oavsett om det är stridsflygplan, ubåtar eller stridsfordon, samtidigt som vi snålar in på den personal och de grundläggande förutsättningarna för att kunna använda materielen.


Den föreliggande situationen är mycket bekymrande givet omvärldsutvecklingen. Man får hoppas på en kraftig bättring i och med det kommande försvarsbeslutet, men jag är orolig eftersom det återigen handlar om en kraftig underfinansiering där verksamheten till syvende och sist kommer att bli lidande. Jag är också bekymrad över att den lösning som föreslås i försvarsöverenskommelsen inte blir fullt ut genomförbar. Tillförs inte mer resurser (flygtid), är risken att man för att sänka riskerna t.ex. måste gå ner från att varje pilot eller division ska kunna "JAS", till att liksom i tidigare stridsflygsystem vara specialiserad på en huvudroll. Då faller såväl flexibiliteten i JAS-konceptet liksom själva grunden för numerären flygplan i Flygvapnet, vilken annars hade behövt vara högre som fallet var då flygplanen hette Jaktviggen, Attackviggen och Spaningsviggen.


På 60- och 70-talen omkom en stor mängd personal i flygtjänst i försöken att upprätthålla en mot Sovjetunionen trovärdig tröskeleffekt, där verkan ofta fick gå före andra aspekter. Allt eftersom ledde blod och förlorade människoliv till utvecklandet av en fantastisk flygsäkerhetskultur, när man insåg att verkan och flygsäkerhet inte var två motsatsförhållanden. Snarare var det så att man insåg att förlust av människoliv och den kompetens de bar på, samt vital materiel redan i fredstid, var inget man hade råd med om man senare skulle kunna nå effekt i händelse av krig. Det är lärdomar som kostat nästan 1000 svenska piloter och besättningsmän livet. Dessa höga fredstida förluster kan inte tillåtas ha varit förgäves och misstagen upprepas idag.

Tillförs inte mer resurser eller kraven på effekt sänks, är det hög risk att det åter blir dags att fylla på med nya namn i minneshallen i Tre Vapen. Frågan är om det är möjligt att sänka kraven på effekt just med tanke på omvärldssituationen?

Flygvapenchefen genomför kransnedläggning i Flygvapnets minneshall. Foto: Försvarsmakten

Some impressions from 2015 Lennart Meri conference (24-26 April)


 
The Lennart Meri conference is most important annual conference in the Baltic Sea region on security.

 The conference was, as always, extremely well organized. Russia, Ukraine and the West´s reactions were, quite naturally, the main topics. Below some views I found especially interesting, that were presented at the conference.

 
On Russia
There is an “ideological” factor behind Russian policies today that shouldn´t be neglected. It consists of components as religion, “Russian culture”, Russia being neither a part of the East nor the West and the nearly metaphysical role of the state.

For others the main drivers are geopolitical (often in combination with “ideology”). A Yalta – Potsdam approach. The world should be managed by great powers having spheres of influence. Ukraine, the Baltics and other neighbouring states should according to such a way of thinking be part of Russia´s sphere of influence.

Regarding Russia´s military strength there were some differing opinions. From, Russia not being able to conduct any large scale military operations in Europe to comments like, 90-100 000 well trained and well equipped troops should at least be able to achieve something, for example conducting a reasonably large operation. The presentations and discussions concerning this topic didn´t lead to any firm conclusions.

An area where all seemed to agree was that Russia´s military spending was nearing some 6 % of GDP, probably more if the costs for the operations in Donbas and Luhansk were included.

In the discussion concerning “correlation of forces”, Russia versus NATO, this quip perhaps is worth remembering “In Russian eyes it is probably not a question of correlation of forces – rather a question of correlation of will”.

 
Europe´s reactions
Most discussants were disappointed how Europe had reacted to the aggression in Ukraine. Europe had more or less been on the defensive all the time, not making it clear that Russia had violated, among other, the UN charter and the Helsinki Final act. And that Europe hadn´t acted on that, instead it had continued to see to the egoistic interests of different countries.

This and Europe´s inability to speak with one voice “who is Mr. Putin supposed to call” has led to a situation where Russia has lost respect for Europe. Europe´s reluctance, or rather refusal, to consider military means as a political tool has not helped in this respect.

As someone said “why are we surprised?”

 
US/NATO military priorities
The US is relearning how to reinforce Europe. In this context freedom of movement is vital, especially in the Baltic Sea region.

Exercises as Zapad 2013 but also the annexation of Crimea have shown that we have to increase our abilities when it comes to early warning, and also take Russia´s electronic/cyber warfare capabilities seriously. The Very High Readiness Joint Task Force (VJTF)is a vital component when it comes to show that we are ready to meet different contingencies in Europe, and should train deployment to possible hot spots frequently.

 

Of course much more was said during the conference. Follow the link below to see the different sessions on video.

 


 


2015 års Lennart Meri konferens (24-26 april)


 
Lennart Meri konferensen är den mest betydelsefulla årliga konferensen i vår del av världen som rör regional och global säkerhet. Den genomförs varje år i Tallinn med deltagare från i stort sett alla Nato-medlemmar inklusive USA, Ryssland, de nordiska länderna och även andra länder. I år var t ex Ukraina starkt representerat.

                                                                               -------
 
Som vanligt var konferensen utomordentligt väl arrangerad. Ryssland, Ukraina och Västs reaktioner på den ryska aggressionen var av naturliga skäl huvudtemat. Nedan redovisar jag några av de i mitt tycke intressantaste sakerna som kom upp under konferensen.

 
Ryssland
Det finns en ”ideologisk” faktor i dagens ryska politik som inte bör negligeras. Den består av bl a religion, ”rysk kultur”, Ryssland ses som varken en del av Öst eller Väst och den nästan metafysiska betydelse som staten tillmäts.

För andra är det geopolitiska faktorer som är avgörande (ofta i kombination med ”ideologin”). En Jalta-Potsdam syn. Världen bör hanteras av stormakterna och där de har olika inflytelsesfärer. Ukraina och Baltikum och andra grannländer skulle med ett sådant synsätt vara en del av den ryska intressesfären.

När det gäller Rysslands militära styrka gick åsikterna isär. Från att Ryssland de närmaste åren skulle sakna förmåga till större militära operationer i Europa, till att 90-100 000 väl utrustade och väl övade soldater borde nog trots allt räcka till ganska omfattande operationer. Diskussionerna här ledde inte till några klara slutsatser.

Ett område där dock alla tycktes vara överens var att Rysslands militärutgifter nog närmade sig 6 % av BNP, sannolikt mer om man räknade med kostnaderna för operationerna i Donbas och Luhansk.

I diskussionen om styrkeförhållanden mellan Nato och Ryssland var det någon som fällde kommentaren (gör sig bäst på engelska) “In Russian eyes it is probably not a question of correlation of forces – rather a question of correlation of will”.  Kanske något värt att minnas.

Europas reaktioner
De flesta var besvikna på hur Europa reagerat på aggressionen mot Ukraina. Europa hade mer eller mindre varit defensiva hela tiden, och inte gjort klart för Ryssland att man grovt brutit mot internationell rätt, bl a FN-stadgan och Helsingforsavtalet.  Och att Europa inte agerat utifrån det utan snarare sett till olika länders egoistiska intressen.

Detta och Europas oförmåga att tala med en röst ”vem skall Putin ringa till” har lett till en situation där Ryssland förlorat respekten för Europa. Europas ovilja, snarast vägran, att utnyttja sin militära potential som ett politiskt medel har inte gjort situationen bättre.  

Som någon sa ”varför är vi förvånade?”

 
USA:s/Nato:s prioriteringar
USA håller på att återuppliva kunskapen om hur man förstärker Europa. Här är det vitalt att man har frihet att kunna genomföra truppförflyttningar, speciellt i Östersjöområdet.

Övningar som Zapad 2013 (i Östersjön) och annekteringen av Krim har visat på att Nato måste förbättra sin förmåga att till förvarning, och att vi måste ta Rysslands förmåga till elektronisk/cyberkrigföring på stort allvar. Nato:s beredskapsstyrka ”Very high Readiness Joint Task Force (VJTF) är en vital komponent för att möta olika av händelseutvecklingar i Europa. Den måste öva ofta.

 

Självfallet sas det väldigt mycket mer under konferensen. Följ länken nedan för att se de olika sessionerna på video.

 
http://lmc.icds.ee/index.php?option=com_content&task=view&id=235&Itemid=351

CJSE – inte bara Afrika

Förra veckan avslutades stabs- och ledningsträningsövningen Combined Joint Staff Exercise. Denna övning har genomförts varje år sedan 2006 med undantag för 2011 och 2014 då Viking-övningen genomfördes.

Scenariot är baserat på verkliga händelser men alla namn på länder, platser och personer är fabricerade. Det finns flera skäl till att inte använda skarpa länder och händelser. Övningen har emellertid oförtjänt blivit associerad med Afrika eller möjligen Afghanistan och tidigare med Balkan. Det är korrekt, scenariot påverkas av den senaste händelseutvecklingen och de konflikthärdar där svensk trupp återfinns. Men faktum är att den erfarenhet man erhåller under CJSE inte alls endast är tillämpbar för insatser långtbortistan, tvärtom så är det kritiskt att alla svenska stabsofficerare har just den kunskap som byggs upp, bl.a. på den här övningen.

En stor fördel med CJSE är att den bedrivs tillsammans med elever från Försvarshögskolan och de finska, baltiska och österrikiska motsvarigheterna. Detta gör att man tvingas att tala och skriva på engelska och man får en mycket god förståelse för vad det innebär att arbeta i en tillfälligt sammansatt och multinationell stab.

Övningen bedrivs på tre platser (Enköping, Karlskrona och Uppsala). Över 1200 deltagare från ett 15-tal nationer deltar. Det är en bedrift av Ledningsregementet att leda planering och genomförande av övningen, även om det sker med god hjälp av FHS och Folke Bernadotte-akademin.

På övningen brukar också ett 50-tal reservofficerare delta. Det är ett utmärkt tillfälle att öva och hålla liv i kunskaper. Det är rimligt att hoppas på att fler reservofficerare får delta i framtiden då övningen ständigt dras med vakanser. Eftersom det är ekonomisk fråga och just för den här övningen reducerades budgeten jämfört med utgångsläget, så finns det anledning att tro att nästa års övning faktiskt kan bli ett rejält övningstillfälle för reservofficerare.

Förutom att chefen för Bogaland Forces (den fiktiva Nato-styrka vars staber övas) bemannades av C INS, Genlt Mårtensson, så var representationen från Försvarsmaktens Högkvarter mycket sparsam. Det finns säkert skäl till det men det ger också en märklig signal till exempelvis andraårseleverna på HSU.

En pikant detalj från scenariot (som självklart är helt öppet) är att den hotfulla grannen i öster, i scenariot kallad "Neland", betedde sig aggressivt och respektlöst genom att kränka luftrum och territorialvatten! Viktigast under hela övningen torde dock vara geniknölsgnuggandet om hur man lämpligast flyttar trupp och inrikesflyktingar till och från Gotland (som i scenariot är en del av Bogaland)...

Under förra veckan besöktes också övningen av flera delegationer bl.a. från Pakistan. Övningen är känd över hela världen, om än inte lika omtalad som Viking.

Nästa övning, CJSE 16, blir en fortsättning på årets där man tar vid den dag då årets övning slutade. 2017 är dock ännu höljt i dunkel eftersom det är högst oklart om Försvarsmakten mäktar med en FMÖ 17 och en Viking 17 samma år. Men det kanske kan vara avgörande för att HVE 18 skall kunna genomföras?

Den här övningen visar med all önskvärd tydlighet hur mycket mer effektiv kris- och konflikthantering bedrivs inom Nato, jämfört med alla andra konstitutioner. Bland annat därför anser vi att Sverige bör gå med i Nato.

I Skuggan av Baltikum Del 1 – Dåtid vs Nutid

Sammanfattning

Ur ett historiskt perspektiv är varken det Nordiska försvarssamarbetet eller Sveriges numera omfattande samarbete med NATO någon ny företeelse. Vad man nu gör officiellt genomförde man inofficiellt under hela det kalla kriget. Vad som dock är en avgörande skillnad jämfört med tidigare är att Sverige som under hela det kalla kriget sågs som en stabiliserande faktor för Norden, troligtvis nu måste ses som en destabiliserande faktor, då man orsakat ett säkerhetsvakuum inte bara i Östersjöregionen, utan i hela Norden.

Analys

Allmänt.Denna inläggs serie om tre delar kommer försöka belysa den säkerhetspolitiska situationen i Norden och då främst Nordkalotten, detta inledande inlägg kommer dels beskriva historien d.v.s. de nordiska aktörernas säkerhetspolitiska ställningstaganden under det kalla kriget. Dels försöka beskriva skillnaderna mellan dåtiden och nutidens säkerhetspolitiska ställningstaganden, de skillnader som de facto finns.

Nordkalotten under det kalla kriget.Norge med sina erfarenheter efter det andra världskriget, kom att bli en av de ursprungliga medlemsstaterna i NATO, det övergripande syftet med det Norska medlemskapet var/är att kunna motstå ett militärt angrepp då Norges geografiska utbredning i förhållande till dess befolkningsmängd ej medger ett eget ändamålsenligt försvar, vilket kräver hjälp av andra vänligt sinnade stater, därav ett medlemskap i NATO. Likväl syftade/syftar medlemskapet till att bevara Norges politiska oberoende d.v.s. ingen annan stat skall genom militära eller politiska påtryckningar kunna diktera Norges inrikes- och/eller utrikespolitiska vilja.1

För att minska spänningarna under det kalla kriget antog Norge även självpåtagna restriktioner rörande sin militära verksamhet i Nordnorge, såsom att man har varit mycket restriktiv med övningar i Finmarksområdet, även förhandslagringen av den amerikanska marinkårsbrigadens utrustning placerades långt söderut, Tröndelag, för att visa på att det ej var en offensiv förhandslagring, likväl tillåter man ej stationering av förband i fredstid i Norge m.m.2

Sverigekom efter Norges anslutning till NATO, utåt inta en strikt neutralitetslinje, en av de stora faktorerna kring detta var att Finlands situation ej skulle försvåras som randstat till Sovjetunionen. Säkerhetspolitiken kom att baseras på att dels påtala Sveriges neutralitet och att man ej avsåg ansluta sig till någon part i händelse av en konflikt dels säkerställa en sådan hög tröskeleffekt att ingen presumtiv motståndare skulle vilja angripa Sverige.3

Sverige kom att ha ett mycket starkt försvar under hela det kalla kriget och kom i praktiken att utgöra ett östligt flankskydd för Norge. Detta var en grundförutsättning för att Norge skulle kunna tillämpa sin icke baseringspolitik i fredstid, det starka Svenska försvaret skulle fördröja en snabb Sovjetisk framryckning via Norra och Mellersta Sverige in i Norge under så pass lång tid att NATO förstärkningarna skulle hinna nå Norge.4

Styrande för Finland under hela det kalla kriget var relationen till Sovjetunionen som en av dess randstater, detta kom praktiskt visa sig genom Vänskaps-, samarbets- och biståndspakten, VSB-pakten, samt Paasikivi–Kekkonen-linjen i dess utrikespolitik. VSB-pakten, tillkom på Sovjetiskt initiativ 1948.5 Denna pakt får ses som en av de mildaste tvångspolitiska åtgärderna av Sovjetunionen tillämpad på någon av sina randstater efter andra världskriget, en av anledningarna till detta kan vara att Sovjetunionen ville undvika att Sverige knöts närmre väst och då de länder som kom att bilda NATO, vilket ett kraftigt inskränkande fördrag mellan Sovjetunionen och Finland hade kunnat göra.6

Huvudlinjerna i VSB-pakten var att Finland skulle förhålla sig neutral d.v.s. inte ingå i koalition med andra stater riktad mot Sovjetunionen, Finland skulle försvara sig vid anfall från Tyskland eller med Tyskland förbunden makt och ingen av staterna skulle blanda sig i den andra statens inre angelägenheter. Man skulle även rådfråga sinsemellan, om det konstaterades att det förelåg ett hot om angrepp som pakten föreskrev.7 I omvärldens ögon kom det ses som stora inskränkningar i Finlands möjligheter att föra en självständig säkerhets- och utrikespolitik, man talade i termarbete av "finlandisering" vilket i grunden kom att innebära en mindre stats anpassningspolitik gentemot en större.8Vilket i praktiken var Paasikivi–Kekkonen-linjen, som i grunden syftade till att vinna Sovjetunionens förtroende, varvid det skulle garantera Finlands självständighet.9

Således hade man under hela det kalla kriget en form av balanseringspolitik mellan främst Sverige och Norge för att underlätta Finlands situation som randstat till Sovjetunionen, samtliga tre stater var i en form av symbios, där symbiosen främst kom att ta sin tull på Sverige, som upprätthöll ett mycket stort territorialförsvar, för att dels kunna bibehålla en egen nationell vilja dels kunna utgöra Norges östliga flankskydd i syfte att kunna bibehålla en form av avspänning i Norden, för att ej Finlands situation gentemot Sovjetunionen skulle bli mer ansträngd.

Dubbelspelet.Både Robert Dalsjö och Mikael Holmström har på ett mycket tydligt sätt med sin forskning, visat på hur Sverige under hela det kalla kriget förde en officiell säkerhetspolitisk linje och en inofficiell säkerhetspolitisk linje. Den officiellalinjen är den tidigare genomgångna neutralitetslinjen, den inofficiella är ett mycket djupt militärt samarbete på olika bilaterala nivåer.

En del i grunden till det dubbelspel som fördes går att spåra till dels försöket att skapa ett nordiskt försvarsförbund dels NATO och USA syn på dess norra flank. Redan 1952 konstaterade man inom NATO att Norden ej går att se som enstaka stater utan måste ses som en helhet ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv.10Samtidigt kom Sverige 1952 få tillstånd ett avtal så militär utrustning kunde köpas av USA på samma villkor som för NATO länderna, varpå man 1953 fick en garanti om flygbränsle m.m. för 90 dagars strid av USA. Detta kom att utvecklas för att 1960 omfatta militärt stöd i händelse av ett Sovjetiskt angrepp mot Sverige.11

Vad bestod då samarbetet i, med de NATO anslutna länderna? Dels omfattade det förberedelser för att kunna motta militärt stöd i händelse av ett angrepp dels praktiskt samarbete både i fred men även planerat i händelse av krig. Det fredsmässiga samarbetet bestod i huvudsak av ett underrättelsebetonat samarbete d.v.s. man utbytte information och analyser med olika länder. Men förberedelser genomfördes även i fred för att kunna lösa de mer praktiska samarbetet i händelse av krig.12

De mer praktiska förberedelserna omfattade bl.a. minutläggning, samverkansgrupper i olika NATO anslutna länder, anpassning av flygbassystem, möjlighet till mottagning av flottförband, inordnande av motståndsrörelse m.m. Det var således omfattande förberedelser som genomfördes av Sverige för att i händelse av ett väpnat angrepp få stöd eller kunna stödja grannländer.13

Någon egentlig neutralitet och alliansfrihet var det ej att tala om under det Kalla kriget, utan man hade en officiell linje och en dold mer realpolitisk linje i den svenska säkerhetspolitiken. Något som våra grannländer var fullt medvetna om likväl något som Sovjetunionen var mycket väl medvetna om,14 de enda som ej var medvetna om det var det Svenska folket.

Ett mer praktiskt exempel kring de djupgående samarbetet som Sverige hade trots sin s.k. alliansfrihet, är vid den s.k. Polenkrisen 1980. Under hösten 1980 utbröt en landsomfattande strejk i Polen, konsekvensen av detta blev att Warszawapakten kom att påbörja omfattande övningsverksamhet längs med Polens gränser, som en förberedelse för en intervention, utifrån Brezjnevdoktrinens riktlinjer.

Vad som praktiskt kom att ske var att Norges försvarsstabschef kom att flyga över till Sverige med hemliga dokument från NATO:s militärkommitté för att informera om hur NATO såg på den pågående krisen i Polen. Den Svenska försvarsstabschefen å sin sida kom att informera om hur Sverige såg på den aktuella situationen och vilka åtgärder man avsåg vidta. Samtal fördes på samma sätt med den Danska Försvarsstabschefen kring situationen under den aktuella dagen, avslutningsvis så informerade Sverige, Finland kring den rådande situationen.15

Norge var en förbindelselänk mellan NATO och Sverige, Sverige i sin tur var en förbindelselänk vidare till Finland, informationen löper således friktionsfritt inom Norden.16 Att den säkerhetspolitiska situationen var mycket spänd vid den aktuella tidpunkten vittnar mobiliseringsförberedelserna om, bl.a. fick ÖB regeringens tillstånd att inkalla 250 krigsplacerade sjömän, man vidtog även förberedelser för att påbörja mobilisering av krigsplacerad personal i MILO Syd.17 Vad man således har under stor del av det kalla kriget, är ett nordiskt försvarssamarbete utifrån den utredning som genomfördes 1948 kring ett nordiskt försvarsförbund med vägar in i NATO.

Nutid vs Dåtid. Är då det nuvarande nordiska försvarssamarbetet som med de Nordiska Försvarsministrarnas gemensamma uttalande den 10APR15 blev en relativ högprofilsnyhet18, något nytt? I praktiken var det, det vi i Sverige genomförde under hela det kalla kriget om än dolt, likväl kan man se det som en öppen realisering av den s.k. "lilla lösningen" i utredningen av ett Nordiskt försvarsförbund från 1949.19Vad som får ses som en nyhet i det hela är Finlands deltagande, som ej kunde delta i liknande säkerhetspolitiska arrangemang under det kalla kriget.

Två tydliga punkter i den svenska säkerhetspolitiska debatten har varit värdlandsavtalet med NATO och det fördjupade partnerskapet med NATO. Som vi sett är detta historiskt, inget nytt för Sverige. Vad som skedde efter det kalla krigets avslutande, var att det dolda samarbetet gradvis har blivit "officiellt sanktionerat", för att nå den punkt man nu nått i FörsvarspolitiskinriktningSveriges försvar 2016–2020, proposition 2014/15:109. Det vill säga att öppet vilja realisera det man dolt genomförde under det kalla kriget.

Då såsom nu fanns inga ömsesidiga försvarsförpliktelser varken mellan Sverige och NATO eller Sverige och något av de Nordiska länderna. Dock då, såsom nu, ser man Norden som en militärgeografisk helhet, i händelse av en konflikt kommer samtliga länder att beröras, varvid förberedelser och samarbeten genomförs för att kunna genomföra militära operationer tillsammans, i händelse av ofred.

Dock så finns två avgörande skillnader mellan dåtid och nutid, den första är det svenska försvarets totala nedmontering, vilket man ofta har påpekat orsakat ett säkerhetsvakuum i Östersjöregionen, den springande punkten blir nog om inte denna nedmontering har orsakat ett säkerhetsvakuum i hela Norden. Dels så saknar Sverige idag all form av trovärdig tröskeleffekt, detta i sin tur kan mycket väl i en säkerhetspolitiskt trängd situation hämma vår politiska vilja då en annan part kan diktera villkoren.

Detta ger troligtvis även upphov till att våra grannländer ej anser att vi kan ta ansvar för vår egen säkerhet, vilket i förlängningen orsakar en instabilitet, då man tvingas planera för en stor mängd olika händelseutvecklingar d.v.s. för att lyckas med sitt eget försvar får man en påtvingad situation att man kontinuerligt måste ta hänsyn till den svenska oförmågan till försvar av sitt eget territorium, då norden rent militärgeografiskt måste ses som en helhet.

Dels så byggde Norges icke-baseringspolitik på ett starkt svenskt försvar, vid en än sämre säkerhetspolitisk utveckling än den vi nu ser i vårt närområdes norra och södra del skulle, mycket väl kunna ge upphov till en Norsk revidering av denna politik, då försvaret av norskt territorium bygger på att allierade förband hinner komma till Norge i tid, varav förhandslagringär en del av det hela. Krymps denna tid i händelse av en konflikt för att föra fram förband till förråden samt organisera dessa, minskar försvarseffekten markant.

Den andra avgörande skillnaden är som tidigare nämnts Finlands numera tydliga västliga orientering. Denna västliga orientering kom att ske gradvis fr.o.m. 1980-talet för att efter Sovjetunionens upplösning ta fart, om än med en viss försiktig hållning. Denna försiktiga hållning tjänande troligtvis Ryssland väl efter Sovjetunionens upplösning, då man var säkerhetspolitiskt svag. Dagens Finska säkerhetspolitik har nog orsakat en hel del huvudbry i Ryssland, då man tidigare varit van med ett Finland som kontinuerligt har anpassat sig efter dess östra granne, vilket nu ej är fallet, utan man nu för en självständig säkerhetspolitik.

Slutsatser

I grunden så är det nordiska försvarssamarbetet, likväl Sveriges samarbete med NATO inte något nytt, det genomfördes under hela det kalla kriget, utifrån det faktum då liksom nu, en konflikt i Norden kommer inte ske isolerat, samtliga nationer kommer på ett eller annat sätt omfattas av den. Vad som är nytt är det finska försvarssamarbetet då de ej längre hämmas av VSB-pakten.

Den av Sverige självpåtagna strategiska "time-outen" för dess försvar, har i grunden kastat om den säkerhetspolitiska ordningen i Norden och Nordkalotten vid det nu försämrade säkerhetspolitiska läget. Vad som en gång i tiden sågs som en garant för den säkerhetspolitiska stabiliteten, har nu orsakat en domino effekt i dels östlig dels västlig riktning, utifrån en icke trovärdig säkerhetspolitik.

Den öst-västliga dominoeffekten är ett säkerhetspolitiskt vakuum som tvingar in Sveriges grannländer i en i grunden ohälsosam symbios, då man utan bindande försvarsförpliktelser måste ta ett säkerhetspolitiskt ansvar för sin egen säkerhet genom att "täcka upp" för det vakuum som Sverige lämnat, ett vakuum som den nu lagda försvarspropositionen på intet sätt täcker upp, varpå situationen har blivit omvänd kontra under det kalla kriget, Sverige sågs då som en garant för stabilitet nu kan det vara troligt att Sverige mer ses som en destabiliserande faktor. Denna destabiliserande effekt, kan i förlängningen ge upphov till ett antal olyckliga säkerhetspolitiska scenarion.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Aftenposten 1(Norska)
DN 1, 2, 3(Svenska)
Norska regeringen 1, 2(Norska)
Nationalencyklopedin 1, 2, 3, 4, 5(Svenska)
Sydsvenskan 1(Svenska)
SvD 1(Svenska)
Regeringen 1 (Svenska)

Holmström, Mikael. Dolda Alliansen. 2011

Slutnoter

2Utrikesdepartementet. Fred och säkerhet - säkerhetspolitiska utredningen. 2001.Sid 116
3Utrikesdepartementet. Fred och säkerhet - säkerhetspolitiska utredningen. 2001.Sid 399, 401
4Utrikesdepartementet. Fred och säkerhet - säkerhetspolitiska utredningen. 2001.Sid 399, 400
Utrikesdepartementet. Fred och säkerhet - säkerhetspolitiska utredningen. 2001. Sid 113
10Holmström, Mikael. Dolda Alliansen. Sid 114-115
11Holmström, Mikael. Dolda Alliansen. Sid 290-291
13Holmström, Mikael. Dolda Alliansen. 2011. Sid 97, 99-102, 128, 135, 368, 370, 374, 401, 407, 496, 499
14Holmström, Mikael. Dolda Alliansen. 2011. Sid 274
15Ibid. Sid 92-95
16Ibid.
17Ibid.
Holmström, Mikael. Dolda Alliansen. 2011. Sid 98-100
19Ibid. Sid 97, 99


Vi skiter i grannarna!?

Norsk gränsjägare vid gränsen medan det ännu var sovjetiska soldater på den andra sidan. FOTO: LG

Finländare pekades i mars ut som ett hot av en av Rysslands säkerhetstoppar. Det blev i Sverige ingen debatt kring detta. När nu Norges syn på Svalbard av ryska UD kallas "absurd" är det åter igen noll offentlig debatt i Sverige.

Dmitrij Rogozin är rysk vice statsminister samt ansvarig för Rysslands militära upprustningsprogram. Svenska medier har inte missat hans utspel på norska Svalbard. Men var finns uppföljningen? Man får söka sig till norska medier för att få veta att Leonid Kalasjnikov - ja, han heter så - därefter uttalat sig nedvärderande om själva den norska suveräniteten över Svalbard. Till saken hör att Sverige är en av undertecknarna av det viktigaste avtalet om Svalbard, den så kallade Svalbardtraktaten.

Får man hoppas att även om våra medier till stor del verkar skita i våra närmaste grannars säkerhetspolitiska problem så har svenska myndigheter bättre koll?

För sju år sen missade svenska medier ett rejält avslöjande om ett av Norges mest dramatiska ögonblick under det klassiska kalla kriget - då sovjetiska pansarstyrkor vid norska gränsen uppträdde så att de norska gränssoldaterna trodde att tredje världskriget stod för dörren. Det är dock inte för sent att se det norska TV-reportaget om denna nedtystade händelse: "32 tysta timmar". Det kanske mest lärorika med det reportaget var att en av de deltagande soldaterna på den sovjetiska sidan (sedermera toppolitiker i Murmansk) aldrig slutat tro på den sovjetiska mediaversionen, att utländsk trupp övade "bokstavligen intill gränsen". I själva verket genomfördes Nato-övningen av hänsyn till Sovjetunionen inte ens i det län som var på andra sidan gränsen (Finnmark fylke), utan i Troms - fyrtio mil från den sovjetiska gränsen. En illustration av hur desinformation kan fungera.

Regeringens försvarspolitiska proposition (1)

Regeringen släppte i fredags sin försvarspolitiska inriktningsproposition 2014/15: "Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020".

Detta inlägg är ett första försök att analysera och kommentera de delar som berör Försvarsmaktens personalförsörjning i dess olika dimensioner. Inlägget kommer däremot inte att i sak kommentera det faktum att den aviserade ökningen av anslagen är alldeles för liten och dessutom till sin natur är "baktung" - det vill säga huvuddelen av ökningarna faller ut i slutet av perioden.

Regeringen skriver redan på sidan 2 att det ska tillsättas en statlig utredning för att "se hur en långsiktigt hållbar personalförsörjning kan uppnås". Det börjar bli ganska många utredningar i detta ämne - först kom pliktutredningen, sedan kom den Rolénska utredningen, sedan kom Ryding-Bergs utredning och nu ska en ny utredning tillsättas: alla i samma ämne, nämligen en långsiktigt hållbar personalförsörjning.

Ett system för långsiktigt hållbar försörjning med kvinnor och män till totalförsvaret finns redan. Systemet brukar benämnas totalförsvarsplikt. 

Men det kanske är någon annan mer kreativ variant som regeringen ser framför sig?

På sidan 10 redovisas en lång rad förbättringar som sägs vara en följd av överenskommelsen. Det är dock signifikativt att regeringen erkänner att av de drygt 10 mdr kr man förstärker anslaget med under de fem åren så tas genast 1,7 mdr kr tillbaka i form av ökade arbetsgivaravgifter för unga samt ändrade avkastningskrav på Fortifikationsverket. 10,2 minus 1,7 är lika med 8,5!

En motoriserad skyttebataljon tillförs och den nuvarande lätta skyttebataljonen ska tydligen bli ännu lättare för att kunna vara ”lufttransportabel”. Med tanke på 7. lätta skyttebataljonens nuvarande fordonspark är det annars lätt att säga att den inte är speciellt ”marktransportabel" heller. Men - varifrån ska personalen till en ytterligare manöverbataljon komma och varifrån ska 113 ytterligare pansarterrängbilar samt all annan bataljonsmateriel komma? Hela föreslaget känns lite som ett sätt att visa politisk vilja utan att vilja se konsekvenserna av viljeyttringen.

Den aviserade Stridsgrupp Gotland låter ju bra men när man inser att den ska bestå av två kompanier (ett stående mekaniserat kompani samt ett stridsvagnskompani som är ett kontraktsförband) så känns det som en så kallad ”vanttumme” i form av kraftigt reducerad bataljon. Vad ska personalen komma ifrån, regeringen? De gotländska stridsvagnarna saknar ju idag helt ”egen” personal och något ledigt mekaniserat kompani finns inte heller. Bostäder, övningsområden, verkstäder och annat? Ni har ju sålt av hela den militära infrastrukturen på Gotland förutom skjutfältet och Gotlandsgruppen!

”Alla delar av Försvarsmaktens organisation som har uppgifter vid höjd beredskap organiseras som krigsförband och ges ett krigsduglighetskrav” (sidan 12). 

Denna blogg har ansett detta länge - det verkar fullständigt orealistiskt att vissa delar av Försvarsmakten ska kunna åka på semester om regeringen beslutar om höjd beredskap. Vi pratar alltså om stabs- och produktionsdelarna i alla organisationsenheter. Jag ser fram emot en snabb förändring av detta så att i princip all kontinuerligt tjänstgörande personal blir krigsplacerad. Därutöver ska självklart lägst kombattantutbildning genomföras.

”Alla delar av Försvarsmaktens organisation som har uppgifter att lösa vid höjd beredskap organiseras som krigsförband och ges ett krigsduglighetskrav. Krigsförbanden består av stående förband, kontraktsförband och hemvärnsförband. Utöver krigsförbanden finns det en förbandsreserv och en personalreserv” (sidan 13).

Nu talar regeringen oväntat tydligt om vilka tre typer av krigsförband som vi ska ha, vilket är bra. Det är många som undrat om det fortfarande finns stående förband respektive kontraktsförband, men det har regeringen nu svarat på.

Det är också intressant att läsa att det ska finnas en personalreserv. Om denna har man kunnat läsa under många år men huruvida den egentligen existerar är mer oklart. Vem ansvarar för den, hur definieras den, hur stor är den, vad är kriterierna för att räknas till den? Denna blogg kan i detta avseende komma med ett tips - låt ej krigsplacerade reservofficerare ingå i personalreserven.

Vi rör oss nu till personalförsörjningsavsnittet på sidan 18: 

”Krigsförbanden innehåller kontinuerligt tjänstgörande personal, (yrkesofficerare och gruppbefäl, soldater och sjömän – GSS/K) och tidvis tjänstgörande personal (reservofficerare och gruppbefäl, soldater och sjömän – GSS/T). Därutöver finns i krigsförbanden krigsplacerade gruppbefäl, soldater och sjömän vilka inte har ett anställningsförhållande med Försvarsmakten. Dessa har tidigare genomfört värnplikttjänstgöring eller har avslutat sin anställning i Försvarsmakten men är fortsatt krigsplacerade. I krigsförbanden finns också civilanställda i Försvarsmakten vilka krigsplacerats.”

Nja, detta var ganska bra skrivet och det gläder denna blogg att beskrivningen blev så bra - framför allt att man inte glömt bort de krigsplacerade civila arbetstagarna.

Det man kan fundera över är om det verkligen är korrekt att de som endast är krigsplacerade är ”gruppbefäl, soldater och sjömän” - vad jag känner till är detta helt fel eftersom våra KB-värnpliktiga även kunde erhålla högre tjänstegrad än dagens sergeanter (gårdagens furirer). Jag tror också att det är mycket oklokt att blanda det numera väletablerade uttrycket ”anställda gruppbefäl, soldater och sjömän” (med den lika vedertagna förkortningen GSS) med andra typer av gruppbefäl, soldater och sjömän som inte är anställda. Krigsplacerade totalförsvarspliktiga är vad det handlar om. På liknande sätt bör det undvikas att använda GSS-akronymen om personal i hemvärnet.

Längre ner på samma sida blir det ännu värre:

”Beroendet av krigsplacerad pliktpersonal i vissa av krigsförbanden kommer att kvarstå under hela försvarsinriktningsperioden och även därefter. Därför införs en ny personalkategori. Den består av ej anställda gruppbefäl, soldater och sjömän som krigsplaceras med stöd av lagen om totalförsvarsplikt och benämns GSS/P.”

Nejnejnej! Blanda inte ihop GSS-benämningen med krigsplacerad pliktpersonal!  Akronymen GSS betyder dessutom att man är anställd för kontinuerlig eller tidvis tjänstgöring - då kan man inte hitta på något som man kallar GSS/P bara för att det ska se ballt ut. Gör om och gör rätt. Läs gärna vad den aktuella förordningen säger om saken.

Ännu längre ner på samma sida (19 kommer följande:

”Ett väl fungerande reservofficerssystem är av stor betydelse för krigsförbanden och för folkförankringen av det militära försvaret. Reservofficerssystemet ska användas på befattningar som i första hand kräver tjänstgöring vid repetitionsövningar, aktivering eller mobilisering. Reservofficerare är liksom tidvis tjänstgörande, gruppbefäl soldater och sjömän ett kostnadseffektivt sätt att bemanna krigsförbanden med militär personal. Styrande för reservofficerssystemet ska vara krigsförbandens behov av militär kompetens. Grundutbildning av taktiska reservofficerare ska ske som en kortare inomverksutbildning för dem som redan har eller kommer att skaffa sig en civil högskoleutbildning. Detta är den säkraste och minst resurskrävande vägen att snabbt stärka reservofficerssystemet. Denna utbildning bör påbörjas snarast.”

Denna blogg har många gånger pekat på hur illa reservofficerssystemet fortfarande fungerar och vilken potential systemet egentligen har. I grunden tycker jag därför att regeringen funderar i rätt banor.

Men - det är ett tecken på tidspress eller dålig kunskap att i en proposition hitta på nya benämningar. Det finns vad jag inget som heter ”taktiska reservofficerare” utan det som regeringen antagligen menar är tidvis tjänstgörande officerare - det vill säga de reservofficerare som innehar tjänstegrader för officerare. Man kan också raljera lite och fråga vad de som inte är taktiska reservofficerare är - otaktiska reservofficerare kanske?

Vi hoppar till sidan 86 där regeringen skriver följande:

”Regeringens bedömning: En ny personalkategori bestående av icke anställda gruppbefäl, soldater och sjömän som krigsplaceras med stöd av lagen om totalförsvarsplikt bör införas i personalförsörjningssystemet. En utredning bör tillsättas med syfte att föreslå hur en långsiktigt hållbar personalförsörjning för totalförsvaret kan säkerställas.”

Detta är för mig spontant helt obegripligt. Det finns en av regeringen utgiven förordning (1996:927) med bestämmelser för Försvarsmaktens personal. Denna förordning är ”basplattan” i den militära personalförsörjningen.

Förordningen reglerar bland annat följande:

”6. Totalförsvarspliktig
personal                        Totalförsvarspliktiga som
                                enligt lagen (1994:1809) om
                                totalförsvarsplikt har skrivits
                                in eller krigsplacerats för
                                tjänstgöring i Försvarsmakten
                                och som inte tillhör någon av
                                grupperna under 1–5.”

Jajamän, här finns alltså redan den personalgrupp som, vad jag förstår, man diskuterar i propositionen. Lägg märke till den sista meningen i förordningstexten - man kan alltså inte räknas som ”totalförsvarspliktig personal” om man tillhör någon av personalgrupperna 1-5 (yrkesofficerare, reservofficerare, anställda gruppbefäl, soldater och sjömän, officersaspiranter samt rekryter). Den sjätte personalgruppen blir alltså så väl avgränsad som den rimligen kan vara.

Det finns behov att överse och förbättra många aspekter av hur den militära personalförsörjningen ändras med ett ökat inslag av pliktpersonal, men helt utan regelverk står riket uppenbarligen inte.

Det kan hända att jag återkommer med ett inlägg till om propositionen.

GMY

Sinuhe



Regeringens förslag till inriktning av Försvarsmakten

av Herman Fältström

 
Det finns många positiva men minst lika många negativa signaler i den nu presenterade försvarspropositionen.

Positivt

Ubåtsjaktförmågan är viktig för att bl.a. upprätthålla den territoriella integriteten. Genom utökad övningsverksamhet förbättras förmågan att jaga ubåt. Modifieringen av sju bevakningsbåtar som utrustas med antiubåtsgranatkastare och att fyra byggs om till bojbåtar skapar fler plattformar för ubåtsjakt jämfört med dagens planering vilket också ökar ubåtsjaktförmågan.

Fem Visbykorvetter kompletteras med två Gävlekorvetter vilka halvtidsmodifieras även vad avser ubåtsjaktförmåga inklusive sensorer och ledningssystem.

Det är ett svenskt strategiskt intresse att ha en militär närvaro på Gotland. En svensk militär närvaro på och runt ön har också en stabiliserande effekt på den militärstrategiska situationen i Östersjöområdet. En ny mekaniserad stridsgrupp organiseras på Gotland. Samtliga stridsvagnar tilldelas de mekaniserade bataljonerna och stridsgrupp Gotland.

Att två brigader organiseras med tillhörande brigadförband.

Att utbildningen för JAS 39 organiseras som krigsförband. Med 60 JAS bör ca 48 kontinuerligt kunna hållas operativa.

Att avvakta med beslut om ytterligare 10 JAS.

Negativt

Möjligheten att snabbt öka antalet fartyg med ubåtsjaktkapacitet tas ej tillvara. Göteborg och Kalmar skrotas. Stockholm och Malmö byggs om till vedettbåtar. I stället borde Göteborg och Kalmar halvtidsmodifieras på samma sätt som Gävle och Sundsvall samt Stockholm och Malmö livstidsförlängas.

Att helikopter 14 blir operativ enligt nu gällande planering vilket innebär att de helikoptrar som avses för ubåtsjakt blir mycket få och levereras sist. Ubåtsjakthelikoptrarna borde prioriteras och samtliga Hkp 14 borde bli utrustade för ubåtsjakt. Arméns behov av transporthelikoptrar är redan bra tillgodosett genom anskaffningen Black Hawk.

Den generella moderniseringen av markstridsförbanden. Det kommer att bli ett svart hål som kan svälja hur mycket pengar som helst. Dessutom tillför detta ingen ökad förmåga att i fred och vid kriser värna den territoriella integriteten.

Att stridsflyget organiseras som sex stridsflygdivisioner. I stället borde de organiseras i fyra stridsflygdivisioner som baseras på Kallinge, Såtenäs, Malmen och Kallax.

Slutsats

Det går inte, hur gärna jag än skulle vilja, att ge politikerna godkänt för den politiska överenskommelsen och att dess utformning förbättrar Sveriges förmåga att ”vara herre i eget hus”.

Olof Palme konstaterade att vi kan ha ett hur starkt försvar som helst men börjar omvärlden tvivla på vår alliansfrihet begränsas ändå möjligheterna att föra en oberoende politik. Stefan Löfven har i en TV-intervju bekräftat detta.

Min slutsats är att även om de lantmilitära styrkorna  i vårt närområde har minskat, kvarstår behovet att övervaka och kontrollera haven över, på och under havsytan i ökad omfattning. Att vara herrar i eget hus – den territoriella integriteten – har blivit allt viktigare.

Politikerna, riksdag och regering, bär det säkerhetspolitiska ansvaret. Försvarspolitiken och därmed försvarets utformning måste anpassas på sådant sätt att försvaret kan ge politikerna tillräcklig handlingsfrihet att självständigt fatta beslut som gagnar Sverige.

Det förslag som nu har presenterats är långt i från det behov som finns för att i fred och vid kriser kunna säkra vår territoriella integritet.

 
Författaren är kommendör och ledamot av KKrVA

Snabbanalys av försvarspropositionen

Det inledande intrycket ger vid handen att propositionen innebär ett trendbrott åt det positivare hållet, MEN det betyder inte för den skull att det enbart är positivt.

Regeringen pekar på en rad ”satsningar”, men vid närmare granskning är dessa i princip samtliga av vidmakthållande art och inte något som egentligen stärker försvarsförmågan.

Vadå, inte stärker försvarsförmågan, undrar säkert många. Nej, försvarsförmåga eller snarare operativ förmåga kan endast mätas relativt motståndare och inte historiskt gentemot den egna förmågan. Det är inte intressant om den framtida organisationen är bättre än den egna var för 5 år sedan om den dimensionerande motståndarens förmåga idag är flera gånger bättre än den var för 5 år sedan.

De flesta åtgärder som redovisas i propositionen är av vidmakthållandeart. Att ersätta 60 år gamla luftvärnssystem med ett modernare system är inte att öka förmågan utan att vidmakthålla den och anpassa den till rådande teknologiska utveckling med fjärrstridsmedel. Därtill saknas fortfarande förmågan att påverka de avståndsstridsmedel de flesta bedömare är överens om kommer att inleda ett konventionellt militärt angrepp eller hot om militärt angrepp (påverkan). Att förlänga livslängden på vissa korvetter och ett antal bevakningsbåtar är inte att höja någon förmåga utan ett försök till att vidmakthålla tidigare förmåga. En ökning av den operativa förmågan hade varit att tillföra nya förmågor som t.ex. luftvärnsrobotar eller nya sjömålsrobotar.

Det största ljuset i tunneln är den återetablerade permanenta militära närvaron på Gotland och tillförseln av reguljära arméförband på ön, samt ambitionen att förlänga den militära grundutbildningen så att utbildade kan krigsplaceras enligt lagen om totalförsvarsplikt. ”Att vara först” är en fundamental regel i militärt tänkande och för svensk del är det av högsta vikt att vara först på Gotland. Det ökar insatsen för motståndaren för att kunna uppnå samma mål och när nu överenskommelsen med Alliansen (-1) innebär att det blir ett fast anställt mekaniserat skyttekompani och ett kontraktsanställt stridsvagnskompani på ön istället för bara det mekaniserade skyttekompaniet i Regeringens ursprungliga förslag, är detta en stor förbättring. Det innebär att motståndaren ska sätta in två bataljoner för att vara trygg i sin framgång, för att tidigare kunnat nöja sig med betydligt mindre förband. Tyvärr tar det några år innan åtgärderna förverkligas.

Att krigsplacera tidigare värnpliktig personal och repetitionsutbilda dem är åtgärder som på kort sikt påbörjar ett återtagande av tidigare förlorade förmågor i det svenska försvaret. En mer komplett grundutbildning av rekryter motsvarande 9-12 månader istället för 3 månader, ger goda möjligheter att krigsplacera dem på ett vettigt sätt. Här gäller det dock att Försvarsmaktens övriga organisation och personalstruktur kan understödja detta och där är jag orolig för att så inte blir fallet.

Det som de flesta förmodligen missat är de mycket långtgående skrivningarna om försvarssamarbete där referenserna till FN-stadgans artikel 51 (kollektivt självförsvar) avseende samarbetet med Finland, är betydligt mer djupgående än vad som tidigare omtalats:

”Samarbetet med Finland omfattar även planering och förberedelser för hävdandet av respektive lands territoriella integritet och utövande av rätten till självförsvar enligt artikel 51 i FN-stadgan.” 

Jag diskuterade och visade tidigare i veckan formuleringen i försvarsöverenskommelsen för finska officerare, och de blev mycket överraskade. Att formuleringen inte uppmärksammats i svenska media borde förvåna eftersom det här blir ett omfattande säkerhetspolitiskt åtagande för Sverige.


Slutsatsen blir alltså att innehållet i försvarspropositionen innebär ett visst trendbrott, men att det mer handlar om ett försök till vidmakthållande av nuvarande förmåga, än en ökning av den relativa operativa effekten. Det bekymrar.

Flygstaben har återuppstått – hur är det med Arméstaben och Marinstaben?

På Försvarsmaktens hemsida ( http://blogg.forsvarsmakten.se/flygvapenbloggen/2015/04/22/flygstabens-kommentarer-angaende-inslaget-i-tv-4/) kan man  läsa följande bland bloggarna:

"Flygstabens kommentarer angående inslaget i TV 4

Anmäl kommentarAV: 
 i Flygvapnet/luft
TV4 sände igår ett inslag angående JAS 39 Gripen med rubriken – ”Allvarliga brister tystas ner”. Detta är gravt missvisande.
För cirka en månad sedan begärde TV4 ut ”FlygDags” från 2010 och fram till idag. ”FlygDags” är en sammanställning av relevanta avvikelserapporter som ges ut av Flygstaben fyra gånger om året. Sammanställningen som är öppen är en väsentlig del av den öppna och förtroendeskapande flygsäkerhetskulturen inom Flygvapnet. Denna kultur är på många sätt unik i en internationell jämförelse etablerad sedan flera decennier tillbaka och har sitt signum i en väl etablerad kultur där ingen enskild medarbetare bestraffas för rapportering om egna misstag eller andra avvikelser. Denna förtroendefulla och öppna rapportering, som på intet sätt ”tystas ner”, är starkt bidragande till det goda flygsäkerhetsläge och låga haverifrekvens som Flygvapnet idag kan uppvisa.
JAS 39 är ett komplext tekniskt system som ständigt genomgår större eller mindre uppgraderingar, inte minst vad gäller systemets mjukvara. Det är bl.a. detta som innebär att systemet har stor utvecklingspotential under sin livstid. Detta i sin tur gör JAS 39 kostnadseffektivt för Försvarsmakten samt röner stort intresse på den internationella marknaden.
Den ständiga utvecklingen och succesiva införande av ny och utvecklad funktionalitet i JAS 39 systemet innebär att det understundom blir temporära tekniska begränsningar inom vissa delområden. Detta hanterar Flygvapnet, som vilken annan militär eller kommersiell flygoperatör som helst genom tillfälliga restriktioner. Dessa tillfälliga restriktioner syftar till att bibehålla den höga nivån på flygsäkerheten för att inte äventyra den för Flygvapnet, för andra aktörer i luftfartssystemet eller för tredje man. De brister TV4 redovisar är kända av Flygvapnet och hanteras enligt ovan nämnda tillfälliga och i sammanhanget begränsade restriktioner. Utbildnings- och övningsverksamhet har i huvudsak kunnat genomföras. Flygvapnet löser fortsatt och har över tiden löst alla uppgifter, inklusive incidentberedskap, som regeringen beslutat om.
Flygvapnets tillsynsmyndighet, den Militära Flygsäkerhetsinspektionen (FLYGI), har inte funnit anledning att rikta någon kritik mot hur Flygvapnet hanterar dessa tillfälliga restriktioner. I sin senaste rapportering skrev FLYGI bl.a:
”Flygsäkerhetsinspektörens (FSI) generella bedömning av flygsäkerhetsläget är att detta är godtagbart och utan tydliga negativa trender. I statistisk mening är det gott då haverifrekvensen under året 2014 är noll och antalet allvarliga tillbud är lågt. Vidare präglas verksamheten hos alla verksamhetsutövare av en hög ambitionsnivå i kombination med mycket kompetent personal.”
Sammantaget är JAS 39 ett effektivt och säkert system som löser ställda uppgifter och som Flygvapnet har stort förtroende för.
Flygstaben"

Ojdå, försvarsgrenarna har tydligen återuppstått. Eller finns det både en "Flygstab" och en "Flygtaktisk stab"?

Denna blogg har flera gånger förespråkat ett återinförande av försvarsgrenarna. Har det redan skett i smyg?

GMY

Sinuhe

Bryssel – intet nytt?

av Odd Werin

För lite drygt ett år sedan var det otänkbart att tala om krig i Europa. I Bryssel hade slutsatserna från Europeiska Rådet 2013 (ER 13) så sakta börjat omsättas i konkreta åtgärder inom den Gemensamma Säkerhets och Försvarspolitiken, GSFP. På Nato-sidan fördes diskussionerna främst kring innehållet i det kommande toppmötet i Wales. En huvudfråga var huruvida ISAF skulle kunna gå över till efterföljande skede beroende på presidentvalet i Afghanistan.

Tanken med det här inlägget är att försöka sätta in perspektivet som militär representant till EU och Nato i Bryssel i aktuellt skeende. Tyngdpunkten i resonemanget ligger på de båda organisationerna. Ett avslutande resonemang om vägvalsfrågor kommer att göras med inriktning på en tidshorisont ett år – samma tid som har förlöpt från det otänkbara med krig i Europa – till, just det. Vilka andra otänkbara händelseutvecklingar kan vi se framför oss?

Hot

En fråga som diskuteras Bryssel i olika sammanhang är varför Väst[1] har hamnat där vi är? En alltmer tydlig kritik mot EU:s Östra Partnerskapspolitik och ytterst det tänkta associeringsavtalet med Ukraina hörs i marginalen. Det, tillsammans med Natos utvidgningsplaner, skulle ha lett till att Ryssland inte såg någon annan utväg än att göra något – men vad? Att öppet gå emot Väst med sin styrkeöverlägsenhet hade inte varit särdeles begåvat och blev heller inte lösningen. Metoden, presenterad 27 februari 2013 för den ryska militärakademien av den nyblivne generalstabschefen Gerasimov, är raffinerad.  I ett försök att likna metoden matematiskt kan jag bara hänföra mig till Fouriertransformen[2]. Vid ett svårt matematiskt problem som frekvensanalys – ta med hela rasket in i ett annat rum, där andra enklare räkneregler gäller och gör jobbet där. Det ryska ledarskapet har hittat ett sådant rum där gjorda överenskommelser, internationell lag, demokrati, och mänskliga rättigheter ensidigt åsidosätts. Samtidigt förnekar Ryssland sitt agerande vilket förvirrar den västliga viljan och strävan mot Västs syn på sanning och logik. Svagheten i Västs system utnyttjas optimalt och styrkeunderlägsenheten har förbytts till motsatsen. Västs benämning på företeelsen är Hybridkrigföring.

Ett annat stort orosmoln är IS. Resonemangen i Bryssel spretar i mångt och mycket. Är upprinnelsen den Arabiska Våren, religiösa motsättningar, fattigdom, svaga statsbildningar eller människors bristande hopp om framtiden? Det finns säkert ytterligare tänkbara orsaker som bör sättas ihop i ett sammanhang, allt för att kunna förstå förloppet och kunna vidta riktiga motåtgärder. Under tiden pågår IS aktiviteter. En tämligen stor geografisk spridning från Irak/Syrien över Sahel till Nigeria skedde i och med att Boko Haram associerade[3] sig med kalifatet. Med sådana snabba spridningseffekter riskerar motåtgärderna bli begränsade och inte tillräckligt omfattande. Jag menar dock inte att vår tänkta svenska insats i Irak är fel, tvärtom, men vi måste fundera ut nästa steg parallellt.

Nato

I Nato, som generellt kan beskrivas som en politiskt styrd, militär organisation med vissa civila komponenter, arbetas det för fullt med överenskommelserna från toppmötet i Wales i höstas. Siktet är inställt på nästa toppmöte i Warszawa sommaren 2016. Generalsekreteraren, Stoltenberg, redogjorde för de kommande stegen för Alliansen under Natos Transformationsseminarium[4] i Washington D.C. i mars i år. Ett möte som Sverige kunde delta i tack vare sin EOP[5] status. Stoltenberg pekade på tre områden som mest angelägna att åtgärda. För det första, hotet från hybridkrigföringen eller den mörka sidan av samlad ansats som han uttryckte det.  Behov av att samarbeta närmare EU uttrycktes också i sammanhanget. För det andra, frågan om hur Alliansen ska kunna hålla skärpan mot tänkta opponenter och för det tredje, hur snabba upp beslutsfattningen, byggd på konsensus enligt beslutsprinciperna[6] inom Nato. Nya utmaningar samtidigt som tvåprocentsmålet, återförsäkransåtgärderna och utvecklingen av EOP ska lösas. Den transatlantiska länken står med en ny generation beslutsfattare på båda sidor av Atlanten. På den amerikanska sidan gäller det att internt motivera stödet till den europeiska som i sin tur har att med reell handling visa att de tar hoten på allvar. Höjda europeiska försvarsanslag torde vara det mest konkreta tecknet.

EU

I EU, som generellt kan beskrivas som en politiskt styrd, civil organisation med i huvudsak samtliga samhälsfunktioner representerade inklusive en mindre militär komponent, arbetas det också för fullt. Sedan Lissabonfördraget antogs 2009 har EU roterat det högsta ledarskapet en gång. Det nya ledarskapet, i EU External Action Service (EEAS), HR/VP Mogherini, Europeiska Rådets Ordförande (ERO) med Tusk och Kommissionen med Juncker har, enligt vissa bedömare, lett till en ökad ambition avseende GUSP, den gemensamma utrikes och säkerhetspolitiken. Implementeringen av slutsatserna från ER 13 pågår samtidigt som förberedelserna för ER 15 går in i slutfasen. Bland annat är en ny gemensam säkerhetsstrategi, eller åtminstone starten av en sådan, att förvänta. På motsvarande sätt, som Nato uttryckt samarbetsbehov med EU, hörs från EU behovet av att samverka mer med Nato. Båda organisationerna vill utöka samarbetet så vad är det som hindrar? Cypernfrågan[7] är det  första som dyker upp som konkret hinder och får tjäna som exempel. Där bör ansträngningar göras för att få frågan att lösas upp. Samtidigt brottas EU med stora interna ekonomiska problem där den antagna sanktionspolitiken mot Ryssland spär på en inre splittring och medlemsstaternas lojalitet ställs på svåra prov.

Vägval

Var står Europa om ett år? Att säga det med någon form av säkerhet, trots att det bara är ett år fram i tiden, känns övermäktigt i dagens situation. Jag försöker mig ändå på ett resonemang med utgångspunkt att de identifierade hoten fortsätter att utvecklas och i än större omfattning än i dag kommer utgöra en utmaning för Europa. Har Väst tillräcklig förståelse för fenomenet IS för att parallella åtgärder med tillräcklig bredd kan vidtas? Finns det något rum som Väst kan sammanstråla i och utarbeta åtgärder att möta de nya hoten med?

I det fortsatta resonemanget antar jag att Nato med sitt hittills resoluta agerande lyckas hålla ihop och fullfölja sina intentioner. För EU synes dock frågan vara mer öppen. Å ena sidan skulle ett framgångsrikt Europeiskt Råd i sommar kunna leda till att Unionen stärks och tendenserna till splittring minskas. Det skulle kunna öppna upp för en fortsatt, möjligen än kraftfullare, politik mot Ryssland och ökade satsningar för att möta flyktingströmmarna från syd. Å andra sidan skulle ett urvattnat ER 15 kunna leda till splittring av EU gemensamma utrikes och säkerhetspolitik och därmed i dess förlängning en försvagad försvarspolitik. Vidare konsekvenser torde bli en kraftlös politik mot Ryssland och inga fördjupade samarbetsformer med Nato. Väst skulle avtyna relativt situationen idag.

I detta läge är ett svenskt agerande med att säkerställa den egna försvarsförmågan grundläggande. Försvarsöverenskommelsen har precis kommit på plats med ökade försvarsanslag de kommande fyra åren. Ökningen står inte i parietet med det Överbefälhavaren förklarat nödvändigt för att lösa uppgifterna enligt försvarsberedningen rapport men är ändå en ökning om 4,7 % räknat över perioden. Detta är förhoppningsvis även tillräckligt för att ge positivt eko i den transatlantiska länken men det återstår att se. Vidare bör EOP utnyttjas så långt möjligt. Fortsatta svenska bidrag till NRF[8], utökat deltagande i Nato övningar, färdigställande av värdlandsstödavtalet och fortsatt deltagande i pågående operationer bör göras. Vad gäller EU är resonemanget enkelt – allt bör göras för att bidra till att Unionen hålls ihop och kan föra en samlad GUSP. Samtidigt bör nya konkreta samarbetsformer mellan EU och Nato utvecklas som gör att hybridhotet kan bemötas. Ett ökat samarbete mellan de två organisationernas åtgärder bör göras såväl civilt som militärt. För att åstadkomma detta krävs att gamla säkerhetspolitiska låsningar kan lösas upp och försoning uppnås. Kan Sverige inför ER 15 hitta likasinnade och bidra till denna process kommer grunden till ett fördjupat EU-Nato samarbete kunna läggas och därmed början till en effektiv motverkan av den ryska hybridkrigföringen.

Avslutningsvis, Europa står inför den kanske största krissituationen sedan kalla kriget. Arbetet i Bryssel är intensivt. Men frågan är om det kommer att räcka för att vända den negativa trenden – jag menar att det sannolika är att situationen fortsätter förvärras. Att påstå att Europa inte kommer att uppleva fler otänkbara händelser det kommande året går nog inte heller att säga med någon större trovärdighet. Vinden tilltar – vi behöver kontrollera sjösurrningen – men har vi rätt farkost? Rummet för ökat samarbete mellan EU och Nato och deras komplementerande förmågor behöver byggas. Ett rum som möjliggör att Västs samlade styrka kan utvecklas med bibehållna principer för demokrati, mänskliga rättigheter och internationell rätt.

 

Författaren är konteramiral, Sveriges militäre representant vid EU:S och Nato:s Militärkommittéer i Bryssel samt ledamot av KKrVA.

 

Noter

[1] Väst konstitueras i artikeln av medlemsstaterna i EU och Nato.

[2] Fouriertransformen, efter Jean Baptiste Joseph Fourier, är en transform som ofta används till att överföra en funktion från tidsplanet till frekvensplanet.

[3] TIME 12 mars 2015

[4] Keynote speech by NATO Secretary General Jens Stoltenberg at the opening of the NATO Transformation Seminar

[5] EOP, Enhanced Opportunities Program, för Sverige, Finland, Georgien, Jordanien och Australien.

[6] Nato hemsida

[7] www.regeringen.se

[8] NRF, Nato Response Force, Sverige deltar I RFP, Response Forces Pool

Arga akademikern – Pilotavsnitt

Foto: Nicklas Gustafsson / Combat CameraAv David Bergman

Kanal 5 har under ett antal år sänt programmet Arga snickaren. Det sågande/hjälpande konceptet är lika enkelt som populärt och delas av fler program inom hemrenovering, personlig ekonomi och restaurangverksamhet. Grundproblematiken är att lekmän tagit sig vatten över huvudet och försökt utföra sysslor de saknar kompetens för. I programmen besöks de av kunnigt yrkesfolk och efter 15 minuters klarläggande över de olika aspekterna av deras misslyckande erbjuds de sedan rådgivning och kompetent hjälp.

Ett område som tyvärr ibland uppvisar samma behov är Försvarsmaktens upphandling av externa utbildningar. Det är inte alltid effektivast och billigast att bygga upp och vidmakthålla kompetenser internt inom organisationen, särskilt inom områden utöver huvudtjänst, vilket skapar ett behov av att upphandla externa spetskompetenser för vissa behov. Detta är naturligt och något som rätt använt kan frigöra egna resurser samtidigt som det stärker förbandets förmåga. Men felaktigt utfört kan det innebära en friktion som kan vara hämmande och ibland direkt kontraproduktiv.

Det finns tre grundläggande krav som bör gå att ställa på externt upphandlade utbildningar och koncept:

  1. De skall utgå från ett uttalat behov – det finns många bra koncept med goda intentioner men utbildning skall inte genomföras för utbildningens skull.
  2. De skall uppnå en önskad effekt – Organisationen måste kunna definiera och kravställa vad som skall uppnås och utbildningen skall hålla en sådan kvalitet att den uppnår det målet.
  3. De skall ges ett slutmål och avgränsas även i vad de inte skall göra – Om detta missas finns risken för en s.k. Mission Creep, när något expanderar över sin initiala målsättning och till slut växt så mycket att det tar tid och energi från huvudtjänsten.

Dagens pilotavsnitt kommer att ta upp två externa utbildningar; Prime For Life och Coachande förhållningssätt. Båda har varit föremål för diskussion tidigare, men då flera röster ute på förbanden vittnat om att de inte bara fortfarande tillämpas utan även i vissa fall även expanderat i omfång kommer de nu att granskas av Arga akademikern.

Prime For Life

Prime For Life är i grunden ett behandlingsprogram för drogmissbruk som togs fram för Kriminalvården i USA på 80-talet av Ray Daugherty och Terry O’Brien (Se exempelvis: Daugherty & O’Brien, 2004). Programmet syftar till så kallad sekundärprevention; att förändra vanor hos kriminella, dömda för drogrelaterad brottslighet i syfte att minimera risken att de efter avtjänat straff återfaller i brott. Behandlingen utformades för att reglera både missbruk av rekreationella droger som marijuana men främst alkohol som idag är dess vanligaste användningsområde. Vetenskapligt vilar programmet huvudsakligen på Proshanska & DiClimentes Transtheoretical Model of Behaviour Change – TTM (Prochaska, Norcross & DiClemente, 1994; Prochaska & Velicer, 1997) som stundtals nyttjas inom hälsopsykologi. TTM är inte en av de mer framstående psykologiska modellerna och har kritiserats bland annat för att i stor utsträckning vila på andra teorietiska ramverk från exempelvis Albert Bandura och Kurt Lewin (Bandura 1969, 1975 & 1997; Lewin, 1947) samt att dess faser av beteendeförändring är alltför godtyckliga.

Programmet förekom för första gången i Försvarsmakten (vad som är känt) redan 1999 men infördes och ordersattes drygt 5 år senare som följd av ett krav från ATO i en central förhandling med dåvarande ÖB Håkan Syrén. Motivet var att nyttja programmet för primärprevention, det vill säga att i förebyggande syfte öka medvetenhet om hur och varför alkoholproblem kan uppstå.  Ett flertal utvärderingar av programmets har genomförts (Sandberg, 2007). Även om annat har hävdats är de motsägande och indikerar att programmet förvisso kan höja medvetandegraden, men obetydligt eller inte alls påverkar faktiska alkoholvanor. En utvärdering av den svenska Kriminalvården på dömda rattfyllerister som genomgick programmet visade tvärtom att risken för att återfalla i brott tvärtom ökade vilket även ledde till att programmet där slutgiltigt lades ner 2014 (Kriminalvården, 2014) Detta har gjort att Försvarsmakten i dagsläget är den största svenska kunden.

En ytterligare aspekt är att officerare ansvariga för införandet i försvaret nu arbetar inom organisationen som tillhandahåller utbildningen. Det har funnits tillfällen där det prioriterats högre än huvudtjänst och vissa förband har även av oklar anledning infört en egen regel att utbildningen skall upprepas vartannat år.

Arga akademikerns kommentar: Bedömningen är väldigt enkel. Då programmet inte fungerar för sitt ursprungliga syfte inom kriminalvården är chansen minimal att det kommer fungera till något helt annat i en annan organisation. Då varken någon kvantifierbar målsättning eller mätbar effekt kan uppvisas och det heller inte finns någon antydan att försvarsanställda skulle ha större alkoholproblem än andra yrkesgrupper (snarare tvärt om) är det en rimlig fråga varför denna typ av utbildning över huvud taget genomförs. Det bör även ifrågasättas om Försvarsmakten skall vara den största kunden och därmed garanten för ett drogrehabiliteringsprogram för kriminella när det marknadsförs gentemot andra aktörer.

Alkoholproblem är dock verkliga och en viss procent av våra anställda kommer statistiskt att drabbas. Detta är dock inte specifikt för försvaret utan generiskt för samhället i stort. Även om det råder nolltolerans i tjänsten är det ändå en både juridisk och etisk definitionsfråga hur mycket en arbetsgivare kan och bör ställa krav på en anställds alkoholvanor på fritiden. En lämpligare och mindre kostsam approach vore dock att utbilda chefer i vilka faktiska arbetsrättsliga rättigheter och skyldigheter de har att vidta åtgärder vid misstänkta alkoholproblem hos underställda samt vart de kan finna stöd.

Coachande förhållningssätt

Företagen Newstart och Dreamworks upphandlades för första gången under 2010 och 2011 inom karriärväxlingsprogrammet (Försvarsmakten, 2010). Konsulterna skulle där bistå i det stora arbetet med att avveckla övertalig personal genom att ”coacha” dessa att komma fram till vad de ville göra i sin nya civila karriär. Strax efter detta infördes företagens utbildning Coachande förhållningssätt inom organisationen och ordersattes att genomföras på samtliga förband. Det uttalade syftet var där att utbilda militära chefer i att genomföra utvecklingssamtal. Utbildningen har dock i både genomförande och marknadsföring utmålats som det nya ”moderna mjuka ledarskapet” som fungerar överallt förutom i strid (Försvarsmakten, 2011; Gustafsson, 2012). Ingen av de två enheter som har formellt ansvar för ledarskap inom Försvarsmakten (FHS och FM LOPE) har varit delaktiga i upphandlingen av detta utbildningskoncept.

Något förvånande gör utbildningen ej anspråk att utgå från någon specifik vetenskaplig teoribildning. En titt på kursmaterialet indikerar att mycket sannolikt tagits från den relativt enkla GROW-modellen (Goal, Reality, Options, Wrap-up) (Whitemore, 2009). Men som källa används istället en enklare översiktsbok i ämnet från Studentlitteratur.

Coaching har de senaste åren växt närmast lavinartat på den civila marknaden (För en översikt se: Cox, Bachkirova & Clutterbuck, 2009) men vad många inte vet är att konceptet har funnits inom Försvarsmakten sedan 80-talet. Coaching är exempelvis en av ledarskapsstilarna i Paul Herseys teori om Situationsanpassat Ledarskap (Hersey, 1985) som återfinns på sidan 90 i tidigare ledarskapsboken Chefen & Ledarskapet (Det Hersey kallar S2/P2 Coaching i modellen har översatts till Övertyga i just denna svenska version) (Försvarsmakten, 1986). Även pedagogisk coaching har länge varit en naturlig metod för att främja andras personliga utveckling och återfinns än idag på sidorna 258-259 i den senaste utgåvan av Pedagogiska grunder (Försvarsmakten, 2006).

Arga akademikerns kommentar: Coaching har blivit något av ledarskapets NBF – ett koncept hypat och uppblåst långt över vad det kan leva upp till. Det aktuella fallet är ett tydligt exempel på ett mission creep där konceptet tillåtits expandera utöver den initiala målsättningen men även radikalt skiftat fokus. En starkt bidragande faktor till detta är sannolikt frånvaron av ett tydligt behov och kravställande från myndigheten men även en slående naivitet inför konsulternas vinstdrivande intresse att sälja in och expandera sitt koncept. Att betala en konsult 45,000:- per genomförande för något som redan står i våra egna handböcker är heller inte försvarbart.

Coaching är och skall vara en naturlig metod hos våra chefers ledarskap och pedagogik. Att det inte tidigare getts större utrymme beror på att det är ett verktyg för en typ av situation och att en militär chef i sitt arbete – från monoton rutintjänst till intensiva stridskontakter – behöver samtliga verktyg ur det militära ledarskapets verktygslåda. En överfokusering på sådana metoder riskerar dessutom att skifta fokus inom organisationen från militärt ledarskap till ett ”förvaltningsledarskap” och fredstida administration. Det sänder dessutom konstiga signaler om den egna kompetensen inom ledarskap då en civilt upphandlad utbildning ordersätts och följs upp noggrannare än våra egna interna ledarskapsutbildningar.

Den intresserade kan och ska absolut förkovra sig i Coaching genom att slå upp sidan 258 i Pedagogiska Grunder, men bör alltid hålla i åtanke att det står lika viktiga saker på de 257 sidorna fram tills det. Den som har kvar ett tummat exemplar av Chefen & Ledarskapet i bokhyllan kan även där läsa om det Coachande ledarskapet men bör göra det i kontexten att det endast är en av ledarskapsstilarna som beskrivs.

Författaren är  kapten och doktorand i psykologi.

Referenser:

Bandura, A. (1997). Self-efficacy: the exercise of control. New York: W.H. Freeman.
Bandura, A. (1969). Principles of behavior modification. New York: Holt, Rinehart and Winston.
Bandura, A. (1975). Social Learning & Personality Development. Holt, Rinehart & Winston, INC: NJ.
Cox, E., Bachkirova, T. & Clutterbuck, D. A. (2009). The Complete Handbook Of Coaching, London: Sage Publications Ltd
Daugherty, R. & O’Bryan, T. (2004) PRIME for life. Lexington, KY: Prevention Research Institute.
Lewin, K. (1947) Frontiers of Group Dynamics: Concept, method and reality in social science, social equilibria, and social change. Human Relations, 1,5-41.
Försvarsmakten (1986) Chefen och Ledarskapet Malmö: Liber Förlag
Försvarsmakten (2006) Pedagogiska Grunder, Värnamo: Fälth & Hässler
Försvarsmakten (2010) Plan för avveckling av personal, Verksamhetsuppdrag Uppslag 4.10 Pos 6
Försvarsmakten (2011) Coach och chef, www.mil.se, publicerad 14 december 2011, http://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2011/12/coach-och-chef/
Gustafsson, T. (2012) Rustad för ledarskap, Försvarets Forum, nr 3, 2012 sid 5-6 http://www.forsvarsmakten.se/siteassets/4-om-myndigheten/dokumentfiler/forsvaretsforum/2012/forsvarets_forum_nr_3_2012.pdf
Hersey, P. (1985). The situational leader. New York, NY: Warner Books.
Prochaska, JO, Norcross, JC & DiClemente, CC (1994) Changing for good: the revolutionary program that explains the six stages of change and teaches you how to free yourself from bad habits. New York: W. Morrow
Prochaska JO. & Velicer WF. (1997) The Transtheoretical Model of Health Behavior Change. American Journal of Health Promotion: September/October 1997, Vol. 12, No. 1, pp. 38-48.
Sandberg, B. (2007) Utvärdering av Prime For Life inom Försvarsmakten, Centrum för socialvetenskaplig alkohol och drogforskning, Stockholms Universitet, Stockholm
Whitemore, S. (2009). GROWing Human Potential and Purpose – The Principles and Practice of High- performance Coaching (4 Rev. ed.). London: Nicholas Brealey Publishing.