månadsarkiv: juni 2015

T-system 2.0

Det finns anledning att fundera i nya banor för att få riktig fart på t-systemet.

Denna blogg har ju tidigare redovisat att en övergång till att plikta in unga män och kvinnor till grundutbildning för att sedan krigsplacera dem inte kommer att ge resultat förrän runt år 2020. Det duger inte.

Vilka verktyg kan man alltså tänka sig att använda? Jag tror att det nu är dags att börja använda den "ekonomiska verktygslådan" mer offensivt än vad som diskuterats tidigare.

Mitt förslag nedan ska ses som ett komplement till en bättre och intressantare verksamhet; för t-personalen innebärande bra övningar med mera.

Det jag funderar över är ett system som skapar ekonomiskt mervärde för både t-personalen och deras andra arbetsgivare - de senare är inte minst viktiga. Förslaget från hyddan vid Nilens strand är följande.

  1. Inför ett skatteavdrag för t-personalen så att det blir mer pengar kvar i plånboken så länge man är krigsplacerad. Exakt utformning av ett sådant system kan man fundera över - extra grundavdrag kan vara en modell och är förmodligen den enklaste. Ett extra grundavdrag blir vad jag förstår också neutralt oberoende av vilken inkomst man har. All t-personal belönas alltså lika, oavsett civil lön. Grundavdraget bör vara substantiellt - låt oss säga 10 000 kr i månaden, vilka alltså blir skattefria. Enligt min åsikt är detta en bättre modell än att införa ett premiesystem. Premier har ju tyvärr en tråkig förmåga att försvinna i skatt.
  2. Inför en reducerad arbetsgivaravgift för t-personal så länge man är krigsplacerad. Den allmänna löneavgiften är för närvarande 10,15 %, av en total arbetsgivaravgift på 31,42 %. Ta bort den allmänna löneavgiften för krigsplacerad t-personal helt. Med förslaget reduceras alltså arbetsgivaravgiften med cirka en tredjedel, under förutsättning att individen är krigsplacerad. T-personalen blir mer intressant att anställa. Ett utrerat alternativ kan vara att ta bort arbetsgivaravgiften helt.
  3. Utöver ovanstående kan man också överväga att arbeta med pensionsinstrumentet, med extra statlig tjänstepension om man är krigsplacerad som reservofficer eller anställt gruppbefäl, soldat eller sjöman.
Ovanstående förslag kan verka vara extraordinära, men Sverige står också inför en extraordinär situation där en snabb tillväxt med t-personal är den största enskilda utmaningen vad gäller personalförsörjning.

Vad tycker bloggens läsare? Vansinne eller lite nya tankar? Hur påverkas hemvärnet? Hur ska man få en balanserad men accelererad tillväxt?

GMY

Sinuhe

Glöm inte våra krigsveteraner

av David Lindén

 
Svenska Röda Korset har sedan 1985 hjälpt människor som utsatts för tortyr och traumatiska upplevelser i krig. I dag beräknas 180 000 människor i Sverige ha upplevt tortyr och siffran stiger i takt med flyktingmottagandet. Att Röda Korset nu öppnar ytterligare ett behandlingscentrum för tortyroffer i Gamlestaden i Göteborg är därför bara att applådera.

Krigstrauma är dock ingenting som enbart drabbar nyanlända och de med rötter i utlandet. I Göteborg var det nyligen premiär för en lokal version av Veterandagen. Evenemanget har funnits sedan 2013 och går ut på att hedra och uppmärksamma alla de svenskar som alltsedan 1950-talet har tjänstgjort i fredsbevarande insatser utomlands. Det blev en fin dag och många veteraner uttryckte sin uppskattning över att det nu också finns ett evenemang på ”Sveriges framsida”. Tidigare hölls firandet enbart i Stockholm.

Tyvärr ignorerade Sverige länge sina veteraner. Förvisso passade det den nationella självbilden att ”vi” genom FN aktivt bidrog till att göra världen säkrare, men när soldaterna sedan kom hem var det inte längre lika passande. Många veteraner hade upplevt hårda strider och bevittnat stort mänskligt lidande, vilket inte passade in i självbilden av Sverige som ett land som ”valt freden”.

Samhället valde därför att slå dövörat till, och det var först 2013 som det, efter påtryckningar, instiftades en dag för att hedra och minnas våra veteraner. Detta trots att många veteraner länge berättat om både posttraumatisk stress och problem i vardagen. Det senare skildrades i den sevärda dokumentären ”Kongoveteranerna” om FN:s fredsbevarande insatser i Kongo. Berättelsen om samhällets svek efter avslutat uppdrag går igen i flera av de intervjuades levnadsöden.

Sveriges Veteranförbund Fredsbaskrarna (SVF) har idag ungefär 5 000 medlemmar. Förutom att bedriva vanlig föreningsverksamhet försöker de gemensamt hjälpa kamrater som lider på grund av sin utlandstjänst.  Lokalföreningen i Göteborg har idag ett tjugotal medlemmar, och fler lär strömma till med tiden efter avslutade fredsbevarande insatser runt om i världen.

Det är av denna anledning som man ska välkomna Röda Korsets nya traumacentrum i Göteborg.  Samtidigt bör man ha i åtanke att krigstrauman varken är ett nytt inslag i Sverige eller något som aktualiserats av de senaste årens flyktingströmmar. Våra veteraner är en del av Sveriges historia.

 
Författaren  är pressansvarig vid Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek
(Publicerad i Göteborgs-Posten 18 juni)

"Almedalen har fallit" – recension

Igår spenderade jag eftermiddagen med att plöja Erik Lewins "Almedalen har fallit", vilket var en behaglig och tänkvärd upplevelse. Utan att avslöja för mycket så handlar boken om ett omfattande terrordåd mot Almedalsveckan 2016 där den svenska statsledningen är den huvudsakliga måltavlan för terroristerna, även detta utgör just den ytliga betraktelsen och bedömningen av skeendet. Boken speglar sedan krishantering inom den svenska förvaltningen där flera myndigheter försöker enas om vem som för befälet i frånvaro av en tydlig regering, och framförallt också vilken situation landet befinner sig i. Råder krig varvid Försvarsmakten leder försvaret av landet eller handlar det om ett fredstida terrordåd där Polisen för befälet över Försvarsmakten?

Lewin speglar mycket bra problematiken med det jag brukar referera till som spelet i gråzonen. När regeringen förklarat att krigstillstånd råder är Försvarsmakten den myndighet som för befälet (och vem har befogenheten i statsministerns frånvaro eller om vederbörande kan bedömas icke beslutsför?). Till dess är det polisen som för befälet, såvida det inte är tydligt att det rör sig om ett angrepp från eller incident orsakad av främmande makt. Sålunda faller det som brukar kallas ”hybridkrigföring” inom den domän där polisen för befälet och ska leda insatser mot en motståndare med en sannolik kärna ur en annan stats specialförband.

På det hela är Almedalen har fallit mycket läsvärd, speciellt om man tar sig tid att reflektera över hur det svensk förvaltning fungerar enligt lag. Krigföringen i gråzonen som hybridkrigföringen syftar till, gör att ett land som Sverige är särskilt sårbart då det råder vattentäta skott mellan olika myndigheter och lagen förutsätter att situation X eller Y råder, inte en blandning dem emellan. Av bl.a. den anledningen ser jag fram emot Almedals-seminariet om hybridkrig och terrorism som hålls på tisdag. Jag uppfattar att de flesta ansvarig är väl medvetna om problematiken idag, men samtidigt råder den vanliga Idas sommarviseproblematiken – det händer inget om inte någon sätter fart och i exakt den situationen har vi nu varit i över ett år. Vad gäller lagstiftning har vi sedan 2006 haft en terrorlagstiftning om hur Polisen kan begära stöd av Försvarsmakten, men intresset att öva denna och framförallt öva den kritiska ledningskedjan har inte imponerat. Just den kritiken märks också i boken.

Bokens upplösning faller under det övertydliga och med som jag uppfattar det mycket svag grad av realism, men är nödvändig för att förklara för den läsare som inte är insatt i hybridkrigföring, vilseledning och påverkansoperationer. Därutöver kan konstateras att hade det scenario inträffat som boken skildrar hade Försvarsmakten gått till Givakt, då scenariot är snarlikt just detta som skulle ha utlöst det som förr benämndes som kupplarm. Boken berör dock inte något av detta utan staten Sverige hanterar här lugnt situationen som om det vore just ett icke-statligt terrordåd. Om det är realistiskt eller inte utifrån Sverige idag får läsaren själv bedöma.

Almedalen har fallit är som sagt en klart läsvärd bok som jag varmt rekommenderar. Handlingen håller ett mycket bra tempo och är väl värd att reflektera över i ett större perspektiv. Perfekt för hängmattan, eller om man hinner, inför Försvarspolitisk Arenas alla seminarier i Almedalen. Förhoppningsvis slipper vi i år och framöver ett scenario likt det som beskrivs.

Mårran lämnar efter sig frusen mark, Ryssland frusna konflikter

av René Nyberg

 
Den finska och svenska säkerhetspolitiska debatten åtskiljer sig igen markant. Det behöver inte vara oroväckande, men bör noteras speciellt när somliga i Sverige tycks som det kan uttryckas ”jump the Russian guns”.

I Tyskland utdelas årligen en utmärkelse med den underbara beteckningen ”Orden wider den tierischen Ernst”. FNBs biträdande chefredaktör Minna Holopainen kan med fog pretendera till denna hedersbevisning med sin bifogade kommentar.

Minna hänvisar till president Niinistös säkerhetspolitiska seminarium i Gullarand i juni där Ryssland, underrättelseverksamhet och västlig demokrati behandlades i slutna arbetsgrupper och sedan i öppet plenum.

En av slutsateren i Rysslandsgruppen var att Ryssland förblir Finlands olösbara dilemma. som kan varken lösas med att bli medlem i Nato eller med att avstå från medlemskap i Nato. Den kan enbart bemästras. En annan konklusion var att Merkel måste kandidera fjärde gången vid nästa förbundsdagsval hösten 2017. Hon har inget val så länge Putin fortsätter.

”Vad är stort, väcker rädsla, sjunker ner i självömkan och lider av ännu djupare ensamhet? I Nådendal kommer man först att tänka på Mårran i Mumindalen. Men i den vuxna världen, och i den här veckans nyheter, är svaret självklart Ryssland.

Mårran har säkert sin historia. Utan att känna henne är det svårt att förstå varför världen ser så annorlunda ut i hennes ögon. Varför smyger hon ensam omkring i dalen från bok till bok, där mumintroll och andra ganska märkliga varelser med jämna mellanrum åtminstone försöker dela glädje och sorg med varandra?

Mårran lämnar efter sig frusen mark, Ryssland frusna konflikter. Man lyssnar på båda, men rädslan stämplar hur budskapen tolkas. När Ryssland tar ställning till Finlands situation rapporteras det alltid, fastän budskapet är det samma som alltid.” (Minna Holopainen, Hufvudstatsbladet 18.6.2015)

 
Författaren är ambassadör och kallad ledamot av KKrVA.

Inför partiledartalen i Almedalen: Läget är känt – föreslå åtgärder!

Idag skriver Peter Wolodarski en krönika i DN under rubriken ”Vad gör Sverige om det otänkbara inträffar?”. Han avslutar där han borde ha börjat, nämligen med frågan hur vi ska skyddas oss mot detta hot och minska risken för en konflikt eller ett felsteg, vilket han helt riktigt hävdar borde vara den centrala frågan i svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Jag vill påstå att den som inte har uppfattat förändringen i säkerhetsläget vid det här laget har gjort ett aktivt val att inte ta del (eller bry sig). Generellt har vi nu en ganska bra bild över en dålig utveckling. Därmed både kan och bör vi lämna probleminventeringsstadiet där svårigheter beskrivs och gå över till hur vi på ett mycket praktiskt plan ska möta dem.

Två saker talar emot en sådan förflyttning i debatten:

Underliggande alla de faktorer och faktum Wolodarski beskriver flyter ett mentalt tillstånd i Sverige, hos allmänhet och politiska beslutsfattare, som fungerar som skyddande fetvadd mot att det elände som beskrivs leder till ytterligare praktiska åtgärder. Tillståndet är en skyddsmekanism som handlar om uppfattningen att det ändå inte kan hända, i vid bemärkelse. Inte här och inte oss. Rationaliteten kommer segra, priset blir helt enkelt för högt, lyder denna grundton i medvetandet. I grunden är det något positivt, vårt fredstillstånd har blivit genetiskt, men det är rent farligt i en flytande gråzon där politiska beslut måste tas i en anda av preemtive strike (jag syftar på hela den samlade krisberedskapen).

Den andra motverkande kraften handlar om reflexerna i svensk offentlighet, hos politik och medier i samverkan. Det hela blir en fråga om partipolitiska positioneringar, vilket t.ex. kan illustreras av Moderaternas reaktion på Löfvens inbjudan till samtal om nationell säkerhetsstrategi – eller i alla fall som de beskrivs. Inför de tal som partiledare och språkrör kommer hålla i Almedalen under veckan, är det ingen vild chansning att påstå att de kommer lägga en del tid på den säkerhetspolitiska utvecklingen och några partier kommer fokusera på svenskt NATO-medlemskap som en följd av det. Det sistnämnda passar fint in i ovan nämnda dramaturgi: För eller emot. Konflikt och position. Och inga jobbiga följdfrågor om budget och finansiering.

Det är naturligtvis både rätt och bra att NATO diskuteras, men det löser inte ett jota nu. Även om en politisk majoritet skulle uppstå rör det sig om år innan säkerhetsgarantierna är på plats. År. Samma sak gäller materiel eller utbildning av de som ska leda Sverige i kris (varesig det gäller trupp eller civila funktioner). Vi ”slåss” med det vi har, så hur ska vi knyta ihop den befintliga förmågan så att den får bäst effekt samtidigt som vi investerar för kunskap, teknik och system som betalar sig efter nästa val(rörelse)? Det vore något för partiledartalen på en ö i det säkerhetspolitiska blickfånget!

Några förslag:

  • Regeringen bör instruera MSB att de får lämna förslag som inte ryms i befintlig ekonomisk ram, när de ska redovisa sitt regeringsuppdrag om stärkt svensk krisberedskapsförmåga.
  • Systemet väntar på regeringens planeringsanvisningar för civilt försvar. Det ska systemet inte behöva vänta längre på.
  • Försvarsplaneringen med Finland bör inledas omedelbart. Om man fortsatt väjer för formellt försvarsförbund får man deklarera att den militära alliansfriheten råder om den politiska ledningen väljer att inte använda planerna, om något inträffar som aktualiserar frågan. Detta bygger på ett starkt förtroende mellan länderna samt säker informationsöverföring.
  • Den mellanparlamentariska relationen måste stärkas, med hänvisning till ovanstående. En gemensam Försvarsberedning tillsätts med uppdraget att redan till årsskiftet redovisa en svensk-finsk manual för hybridkrig och gråzonsproblematik – inkl. respektive lands lagstiftning kring fred och krig och hur det påverkar hur vi delar in och hanterar händelser.
  • Krisberedskapsplanering 2.0 inleds inom ramen för det Nordiska samarbetet, med särskilt fokus på politiskt beslutsfattande och koordinering mellan huvudstäderna, civilt försvar och hybridkrigföring.

Parallellt med detta kan vi ägna oss åt diskussion och debatt om NATO, förstärkningar av Totalförsvaret som behövs nu för att ge effekt om flera år samt hur vi ska hantera den fetvaddseffekt som riskerar att förhindra allt ovanstående.

”Avskrekkning of beroligelse” – om säkerhetspolitisk balans

av Michael Sahlin

 
Det finns i den aktuella NATO- och säkerhetspolitiska debatten en brist på djup vad gäller två komplementära begreppspar.

Det ena gäller funktionen säkerhetsgarantier: balansen mellan att åtnjuta en allians säkerhetsgarantier vid eller inför angrepp eller hot om angrepp och å andra sidan åtagandet som medlem att vara del av alliansens säkerhetsförpliktelser gentemot en annan medlem.  I den aktuella frågan om svenskt – och finskt – NATO-medlemskap, för och emot i dagens uppskruvade säkerhetspolitiska närmiljö, handlar det ju väsentligen om vilket som skall anses väga tyngst, fördelen av att genom artikel 5 skyddas av alliansens säkerhetsgarantier vägt mot nackdelen av att själv ha motsvarande förpliktelser gentemot andra medlemsstater – utöver de förpliktelser som följer av relevanta artiklar i EU:s Lissabonfördrag. Hur man, som regering eller intresserad privatperson, gör den vägningen, ställd inför att det i beklaglig frånvaro av den eviga freden verkligen ytterst handlar om detta val/denna balansgång, beror förstås på hur man bedömer det reella säkerhetspolitiska läget och vilka konkreta risker man tror kan bli aktuella.

Och det andra, därmed intimt sammanhängande, gäller alltså, för att citera upphovsmannen Johan Jörgen Holst, balansen mellan ”avskrekkning og beroligelse”, på engelska ”deterrence and reassurance”, på svenska ungefär ”avskräckning och återförsäkran” eller något liknande. Jag använder i det följande en ”svorsk” beteckning, avskräckning och ”beroligelse” eftersom svenska språket saknar ord med i sammanhanget rätt valör. All säkerhetspolitik i all tid har i grunden handlat om balansen mellan dessa båda värden och balansen mellan inkommande och utgående alliansförpliktelser exemplifierar detta: ju mer avskräckning desto mindre ”beroligelse” och vice versa, som kommunicerande kärl.  Låt mig utveckla.

Man kan ta som utgångspunkt ett tänkt konkret, tydligt fall: Estland i dagens nordeuropeiska verklighet. Hur ska lilla Estland, med sin sargade historia, förhålla sig till den store, uppenbart aggressive, grannen i öster, Ryssland: genom avskräckning och/eller ”beroligelse”? I den estniska statsledningens vägningar måste ha funnits känsliga överväganden som har att göra med dels vilka resurser för avskräckning som alls finns till hands, dels i vilken utsträckning ensidig satsning på avskräckning förslår och är relevant i förhållandet till den militärt skyhögt övermäktige grannen och dels vilket utrymme för ”beroligelse” (dialogvilja, affärskontakter, initiativ rörande den ryskspråkiga befolkningsdelen, annat liknande) som kan finnas kvar även sedan ökad satsning gjorts i riktning avskräckning  – eftersom ökad satsning på avskräckning innebär minskat utrymme för  säkerhetspolitiskt relevant ”beroligelse”.

Man kan också uttrycka detta i termer av kostnader, säkerhetspolitiska kostnader. Det kostar att satsa ensidigt på ”beroligelse” i den mån charmoffensiven inte gör intryck på en cynisk grannes storstrategiska kalkyler och bristen på avskräckningsförmåga blir uppenbar. Samtidigt kostar ensidig eller betydande satsning i riktning avskräckning som innebär maktspråk och befrämjar misstro eller fiendskap, direkt eller indirekt, nu eller senare. Kostnaden gäller både i den bilaterala relationen direkt, genom militär eskalationsrisk/antagonisering och politisk förbistring, och genom att det kan bidra till konflikt och krig på ett vidare plan. Poängen är att det alltid handlar om en grannlaga balansgång eftersom absolut avskräckning knappast finns i den verkliga världen och i varje fall inte duger att förlita sig på i ett varaktighetsperspektiv. Att avvägningen är mer kritiskt grannlaga för ett litet land i relation till en hotfull och övermäktig granne och i ett allmänt spänt säkerhetspolitiskt läge med påtagliga eskalationsrisker i ett icke-fungerande multilateralt säkerhetssystem är uppenbart, särskilt som det lilla landet rimligen saknar resurser och inflytande att påverka den stora bilden i fredlig riktning.

Foto: Wikimedia CommonsDet tänkta, tydliga exemplet Estland i förhållande till grannen Ryssland i dagens säkerhetspolitiska miljö leder vidare till det som kan sägas mer generellt. I avsaknad av facit vad gäller utvecklingen i relationen Ryssland och västvärlden kan tills vidare konstateras att vårt grannland Estland genom NATO- och EU-medlemskapet och genom aktivt påhejande deltagande i de västliga strukturernas olika åtgärder för att motverka vidare rysk aggression placerat sig relativt långt ut åt avskräckningshållet, förmodligen med rätt öppna frågor om vilken art och grad av ”beroligelse” som skulle kunna balansera än längre gående ensidighet i balansgången. Facit saknas som sagt vad gäller effekt och utfall – det beror i liten grad på det lilla landets egna göranden och låtanden.

I norsk säkerhetspolitisk tradition handlar som bekant begreppsparet avskräckning och ”beroligelse” väsentligen om att genom NATO-medlemskapet och dithörande arrangemang basalt säkerställa momentet avskräckning och att med detta som trygghetsbas ha utrymme och självförtroende för en affärsmässig och förtroendeskapande relation till grannen uppe i norr, Ryssland. Med krigiska erfarenheter av den transatlantiska länkens omistliga betydelse valde Norge, liksom Danmark, i inledningen av det kalla kriget att satsa på medlemskap i den västliga försvarsalliansen, om än med ”beroligelse”-inslag i form av olika begränsningar i medlemskapet, medan den tidens Sverige gjorde bedömningen, också av hänsyn till det utsatta Finland, att avvägningen för vår del i stället borde tynga mot ”beroligelse” österut i form av förtroendeskapande neutralitetspolitik, samtidigt som avskräckningselementet tillgodosågs genom formeln ”ett efter våra förhållanden starkt försvar”.

Vi erinrar oss att mixen av olika säkerhetspolitiska lösningar de nordiska länderna emellan några årtionden senare av somliga (såsom Arne Olav Brundtland) beskrevs och analyserades som ”den nordiska balansen”, av andra (som inte riktigt gillade att tala om balans mellan olika länders säkerhetspolitik) mer normativt beskrevs som ”den nordiska stabiliteten”.  Kärt barn må ha mer än ett namn, men det handlade ju då om den tänkta, samlade kontentan, och effekten, av de olika ländernas säkerhetspolitiska linje; en kollektiv mix av avskräckning och ”beroligelse” som uppskattades av omvärlden, inklusive Ryssland, och som begränsade den militära stormaktnärvaron i området och alltså var allmänt fredsbevarande, trots det kalla krigets hårda logik i övrigt. Det omdebatterade balansbegreppet implicerade att säkerhetssystemet också var känsligt för förändringar, såsom aktualiserades av den tidens förslag om en nordisk kärnvapenfri zon. Men vi minns också att innan det kalla kriget tog slut, till följd av 80-talsdramatiken, en annan debatt hann ta ton och form, den om att Kola-basernas och de nordliga områdenas ökande strategiska betydelse skapade en risk för en kapplöpningssituation i ett krisskede för att utfylla det relativa vakuum som de nordiska ländernas samlade mix av avskräckning och ”beroligelse” kunde anses utgöra.

Mycket av allt detta går igen nu när den säkerhetspolitiska miljön i vårt närområde, efter 90-talets och det tidiga 2000-talets ”strategiska paus”, åter blivit spänd och hotfull, med en process av action-reaction i fullt sving. Mycket talas, nu som tidigare, om svensk-finskt och nordiskt försvarssamarbete, men alla vet att detta samarbete endast marginellt bidrar till trovärdig avskräckning mot rysk aggression i olika tänkta krisscenarios. Medan NATO-medlemskapet för Norges och Danmarks del ingår i den etablerade säkerhetspolitiska normalbilden och nu liksom tidigare tillhandahåller grundbulten i momentet avskräckning, utan tydliga eskalationsimplikationer, och liksom tidigare också sätter gränser för hur långt det nordiska försvarssamarbetet kan sträcka sig, är den nya (eller nygamla) situationen desto mer grannlaga för Finland och Sverige vars icke-medlemskap i NATO ingår i den etablerade normalbilden (oavsett hur nära samarbete som sker) och traditionellt har presenterats som ”beroligelsegest” , en fredsfrämjande och förtroendeskapande åtgärd som förväntar sig respekt och uppskattning, även och inte minst i svåra tider. Att med hänsyn till avskräckningsbehovet ändra denna linje och ansöka om NATO-medlemskap skulle förvisso ”kosta” – i valutan förväntade ryska reaktioner och motåtgärder. Att å andra sidan, med hänsyn till eller av fruktan för just dessa ”kostnader”, avstå från detta steg innebär kostnaden att tvingas avstå från den avskräckningsvinst som alliansens säkerhetsgarantier skulle innebära, detta oavsett (den osäkra) kostnadsjämförelsen mellan ett alliansmedlemskaps förpliktelser och alternativet i form av nationella försvarssatsningar i relation till viss, given hotbild.

Resonemanget här, det som inleddes med frågan om balansen mellan vinsten av alliansförpliktelser mot oss och ”förlusten” av våra egna alliansförpliktelser mot andra medlemmar (m a o balansen mellan momentet trygghet och momentet frihet, om man så vill), utmynnar i att säkerhetspolitik alltid handlar om avvägningen mellan avskräckning och ”beroligelse” i mellanstatliga relationer och att denna balans är särskilt grannlaga i oroliga tider och i problematiska relationer mellan asymmetriska parter, såsom i det tänkta fallet Estland-Ryssland. Hur klok avvägning som än görs så kan kostnader inte undvikas. Det är snarast trivialt att konstatera detta. Många beskäftiga trivia kring dessa självklarheter figurerar i debatten.

Resonemanget leder alltså till en kritik av hur svensk debatt förs om dessa frågor – det finns en artificiell uppdelning mellan personer som enbart och ensidigt talar om avskräckningsbehovet, medan andra enbart och ensidigt pläderar för ”beroligelse”-behovet.  Det må vara att försvarsvänner i sitt stilla sinne numera gläder sig en smula åt att färdriktningen för närvarande är satsningar (efter de många magra åren) på det nationella försvaret, oavsett var debattörerna står i frågan om ett NATO-medlemskaps omistlighet eller mistlighet, men alla inser nog att det till syvende och sist måste handla om en uppdaterad, relevant och skarp avvägning mellan de båda huvudingredienserna i säkerhetspolitiken. En del tycks tro att utrikespolitiken enbart och ensidigt handlar om ”fredspolitisk” ”beroligelse”, medan försvarspolitiken enbart och ensidigt handlar om nationell (eller allians-) avskräckning. Så är det naturligtvis inte. Båda politikområdena omspänner båda polerna i paletten.

Den slutliga, uppdaterade avvägningen, för Estland såväl som för Norge, Finland, Sverige och alla andra, handlar om vad som totalt och nettomässigt gagnar landets säkerhet, om vad som är möjligt att åstadkomma, om vilka resurser för avskräckning respektive ”beroligelse” som reellt finns till hands att avväga mellan, och om klokast möjliga balans. Allt har sin kostnad. Och i en demokrati handlar det om att komma överens inom statsledningen, och om att mobilisera stöd, även i svåra frågor.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Behövs armén?


 

 
Rubriken är något provokativ. Självfallet kommer det alltid behövas förmåga att genomföra strid på marken. Viktiga anläggningar måste kunna skyddas. Kuppartade angrepp mot avgörande funktioner, såväl civila som militära, måste kunna mötas. Svenskt landterritorium måste kunna hävdas. Frågan är snarare: behöver vi en armé som kan genomföra strid mot en motståndare som uppträder med kvalificerade markstridsförband på svenskt territorium?

Det beror på svaren på följande frågor, som alla hänger ihop. Vad skulle vara motiven för Ryssland att försöka ta delar av Sverige? Vad innebär den vapentekniska utvecklingen? Finns det uppgifter som bara kan lösas med markstridskrafter?  Påverkar markstridskrafternas förmåga andra vapensystems möjligheter att verka? Kan vi påräkna hjälp från andra, i så fall vilken?


Motiv för att försöka ta delar av Sverige
 
Under det Kalla kriget antog vi att ett sovjetiskt angrepp mot Sverige i första hand syftade till en genommarsch för att nå Norge och för att kunna utnyttja östersjöutloppen.

Den svenska försvarsmakten utformades därför mot att göra en sådan sovjetisk operation så tids- och resurskrävande som möjligt.

En stark marin och ett starkt flygvapen skulle framtvinga en omfattande förbekämpning, vilket förutom att låsa (och decimera) kvalificerade sovjetiska resurser också skulle ge armén tid att mobilisera och uppmarschera.

I södra och mellersta Sverige var arméns roll att, i samverkan med marinen och flygvapnet, försöka avvärja en invasion över havet. Även i Övre Norrland var ambitionsnivån att försöka hejda en angripare, åtminstone för en tid. Lyckades vi inte att avvärja angreppen skulle armén under lång tid, månader, fördröja ett framträngande genom Sverige, understödd av kvarvarande marin- och flygstridskrafter. Sammantaget skulle detta ”dubbla” koncept avskräcka från ett angrepp, och dessutom skapa tid för att ta emot eventuell hjälp från Nato. 

Att en sådan strategisk och operativ inriktning krävde en stor armé är uppenbart. När det gällde uppgiften att försöka avvärja var kvalitén – anfallsförmåga - avgörande, medan fördröjningsuppgiften dessutom ställde krav på en stor volym. Armén fick en uttalad ”high-low” mix, där ”low”-komponenternas effekt till stor del byggde på att deras strid kunde stödjas av omfattande fältarbeten, bl. a mineringar och befästningsarbeten.  Det var den enda ekonomiskt möjliga lösningen.

Dagens Ryssland är inte Sovjetunionen när det gäller militära resurser, och kommer aldrig att bli det heller. Såväl ekonomiska som demografiska faktorer är här gränssättande. Exempelvis utgörs Rysslands befolkning idag av ca 140 miljoner människor, jämfört med Sovjetunionens ca 290 miljoner. Förutsättningarna för att vinna ett utdraget krig mot ett enat Nato finns knappast.  Däremot har Ryssland, och kommer än mer i framtiden ha, förmågan att föra ett framgångsrikt krig mot i stort sett varje enskilt grannland (utom Kina).

För svensk del innebär detta att de dimensionerande militära hoten bör vara kopplade till eventuella konflikter som berör Baltikum och Nordkalotten, och inte som tidigare ses som en delkomponent i ett storkrig på kontinenten. I norra Sverige är det fortfarande skyddet av den ryska andraslagsförmågan i Murmanskregionen som utgör det främsta skälet att Sverige skulle kunna beröras. Ett extremt vitalt ryskt intresse i händelse av en allvarlig kris. Kärnvapen är det enda område där Ryssland har paritet med Nato, eller snarare USA. 

I fallet Baltikum är den helt avgörande faktorn ur rysk synvinkel att Nato, främst USA, inte får komma till insats med sina över tiden överlägsna resurser.  Idealet vore att försätta Nato i en situation där alliansen inser att man inte klarar av att försvara Baltikum utan att starta ett storkrig i Europa, och därför avstår. Det helst utan att inledningsvis överhuvudtaget angripa ett Natoland.  Näst bäst är att i samband med ett eventuellt angrepp mot Baltikum försvåra Natos operationer i så stor omfattning att det ryska ”fälttåget” når avgörande resultat innan Natos resurser kommit till full verkan. 

Ett tidigt ryskt innehav av begränsade delar av svenskt territorium skulle skapa förutsättningar för båda dessa lösningar.  Ryska långräckviddiga vapensystem, främst luftvärnssystem men även sjömålsrobotar, grupperade på svenskt territorium skulle göra det mycket svårt för Nato att militärt stödja de Baltiska länderna.

Slutsatsen blir att den svenska försvarsmakten i första hand bör inriktas mot att försvåra, avskräcka från, angrepp som syftar till att snabbt ta sådana delar av Sverige som kan vara avgörande för att Ryssland skall kunna hindra Nato att ingripa i Baltikum.

Till detta måste läggas vår egen begränsade militära förmåga, oberoende av eventuella framtida satsningar, som innebär att vi är beroende av hjälp från Nato redan efter mycket kort tid om vi skulle utsättas för ett angrepp.


Teknikutveckling
 
Avsikten här är inte att göra någon inventering av olika existerande och framtida vapensystem utan mer peka på några trender vilka kan ha stort inflytande på genomförandet av såväl mark-, sjö- som luftoperationer.

Stealthteknologi kommer utnyttjas allt mer för såväl bemannade flygplan som för obemannade system, t ex drönare och kryssningsrobotar. Den här typen av system blir också, relativt sett, allt billigare och kommer därför kunna sättas in i stort antal. Ballistiska robotar håller också på att bli ett ”mängdvapen”, med förmåga att såväl täcka ytor som att bekämpa små mål. Tele- och cyberkrigföring kommer allt bli viktigare, både som medel och motmedel. Förmågan till precisionsbekämpning, även på långa avstånd, är redan idag god och kommer att utvecklas ytterligare.  Luftvärns- och sjömålsbekämpningssystem får allt längre räckvidder.

Det går att dra minst tre generella slutsatser av denna utveckling. Möjligheterna till ”Anti-access/ Area denial” (se fotnot)[1]kommer att öka starkt. Fasta anläggningar och statiska förband kommer att vara mycket sårbara. Det kan vara förödande att komma i efterhand i kampen mellan medel och motmedel.

Den operativa betydelsen, ur svensk synvinkel, är att större överskeppningsföretag eller luftlandsättningar riktade mot Sverige kan bli mycket riskfyllda för en angripare. De går knappast att dölja och kommer att erbjuda tacksamma mål för bekämpning. Det självfallet förutsatt att vi (och/eller eventuella allierade) disponerar en vid tillfället fungerande, ”anti-access” förmåga. Det är positivt. Mindre bra är att våra möjligheter att utnyttja fast infrastruktur för egen verksamhet eller för att ta emot hjälp minskar, behovet av att kunna undandra sig bekämpning ökar och att ett beroende av enstaka system för en viss uppgift kan vara en allvarlig svaghet.

Ur rysk synvinkel innebär det att även om förbekämpningsmöjligheterna ökar så måste eventuella operationer mot Sverige genomföras på ett sätt som minimerar risken för att bli bekämpad under tilltransportfasen. En avsevärt större utmaning i dag, och i morgon, jämfört med det Kalla kriget och den tidens vapenteknologi. 

Kopplat till Rysslands strategiska/operativa mål, och riskerna förknippade med att under längre tid underhålla en stort upplagd operation mot Sverige över havet eller genom luften, leder redan här till slutsatsen: en stor armé med huvuduppgiften att under lång tid fördröja ett framträngande genom Sverige är sannolikt inte den optimala komponenten i en Försvarsmakt som skall avskräcka från ett angrepp.

Övre Norrland är till delar ett speciellt problem då hotet där till delar kan komma över en landgräns, men kanske ändå inte. Ett angrepp mot norra Sverige är knappast möjligt utan utnyttja finskt och norskt landterritorium eller luftrum.  Försvarsmaktens inriktning i denna del av landet bör därför i första hand vara att så långt möjligt understödja grannländernas operationer. Det innebär bl. a att se till att de ”har ryggen fri” och att de kan utnyttja svenska flygbaser och annan infrastruktur. De ryska tidsrestriktionerna, d v s att nå sina mål snabbt, kommer även här att vara styrande. Resonemangen i de följande avsnitten kommer att visa att kraven på de svenska markstridsförbanden i denna del av landet därför kommer vara ungefär desamma som i södra Sverige.

Finns det uppgifter som bara kan lösas med markstridsförband?
 
Redan i inledningsvis redovisades några uppgifter som krävde förmåga att kunna genomföra strid på marken, det i stort sett oberoende av vilka förmågor Försvarsmakten har i övrigt. De innefattade bland annat skydd mot insatser av specialförband riktade mot baser eller vitala ledningsfunktioner och att möta kuppartade angrepp med begränsade styrkor, t ex i form av ”trojanska hästar” som civila flygplan eller fartyg vilka anlänt i skenbart fredliga syften. Den typen av hot kan mötas på två sätt. Antingen finns det förband på plats eller kan man i efterhand försöka slå angriparen där han uppträder. Avvägningen är inte helt oproblematisk.  

Att komma till en flygbas eller till regeringskansliet när angriparen redan hunnit utföra sitt uppdrag är tämligen meningslöst. Det krävs därför förband för försvar av väsentliga platser. Samtidigt är det omöjligt att ha tillräckligt starka förband utgångsgrupperade överallt, antalet potentiella mål är för stort. Här krävs därför att vi har möjligheter att snabbt tillföra förband som har förmåga att återta ett vitalt objekt (vilket rimligtvis är skälet till att angriparen är på en viss plats) eller som kan hindra honom att ta sina mål.

Kraven på anfallsförmåga hos markstridsförband som ska kunna möta kuppartade angrepp är därför höga, men räcker det?

Svaret på den frågan beror på hur mycket vi kan förlita oss på förmågan hos olika ”anti-access system”, egna eller andras. Kan de med stor säkerhet hindra en angripare att genomföra luftlandsättningar och landstigningar? Inte ens genom att spela igenom ett mycket stort antal tänkbara scenarier går det att få ett entydigt svar. Scenarier bygger alltid på antaganden om motståndarens och egen förmåga, förvarningstider, en angripares uppträdande och eventuella åtgärder från tredje part. Krigsspel är ingen matematisk ekvation med ett givet svar. Om så vore fallet fanns varken taktik eller operationskonst. Ett antal frågor kommer alltid att kvarstå.

Kan vi utesluta att en angripare lyckas med att tidigt slå ut delar av våra ”anti-accessystem”? Kan vi utsesluta att han lyckas vilseleda oss så att våra stridskrafter kraftsamlas i fel riktning under en kritisk tidsperiod? Kan vi utesluta att angriparen genom att kraftsamla sina resurser kan skydda de inledande faserna av en operation mot Sverige?  Kan vi utesluta att motståndaren har ett övertag inom något teknikområde som kraftigt kan påverka effekten hos något eller några av våra system? Kan vi utesluta att vi blir ”sena i starten” vid ett angrepp på grund av överraskning, en angripars motåtgärder, eller vår beslutsprocess?

Så länge vi inte är säkra på att alla ovanstående frågor kan besvaras med ett entydigt ja, vilket de inte kan, föreligger möjligheten att en angripare kan ta en begränsad del av svenskt territorium. Förutom att han då eventuellt kan ha uppnått sitt operativa mål, att med långräckviddiga system kunna påverka Natos operationer i Baltikum, så kan han också ha skapat sig möjligheten att med markstridsförband angripa t ex svenska basområden, nödvändiga för våra egna, eller med oss allierade, marin och flygstridskrafter. Det förutsatt att vi inget kan göra för att hindra honom när han väl finns på svensk mark.

Slutsatsen blir att oförmåga att återta terräng eller genomföra strid mot en rörlig, kvalificerad, motståndare på marken skulle innebära oacceptabla luckor i Försvarsmaktens avskräcknings- eller krigföringsförmåga, två sidor av samma mynt. Något som i sin tur skulle kunna äventyra Natos förmåga när det gäller att agera till stöd för de baltiska staterna.

 
Arméns roll för att uppnå effekt med marin- och flygstridskrafter

Ytterligare en fråga som bör ställas är i vad mån kvalificerade markstridskrafter kan bidra till att våra, och andras, ”anti-accessystem” kan komma till verkan. Det speciellt om dessa får en ”dålig start”, något en angripare självfallet kommer göra allt för att åstadkomma – hur väl han kommer att lyckas vet vi inte.

Om en angripare måste räkna med att han måste slå en kvalificerad motståndare på marken, eller försvara tagen terräng mot anfall, kommer det att tvinga fram en omfattande och tidskrävande tillförsel av förnödenheter och förstärkningar.  Enbart de resurser han kan sätta in överraskande eller under begränsad tid, medan våra sjö- och/eller luftmålssystem är nedtryckta, undanträngda, på fel plats eller inte kommer till verkan snabbt nog av andra anledningar, kommer då inte vara tillräckliga för att uppnå de operativa målen. Det ger våra (och andras) ”anti-accessystem” möjligheter att ”komma igen” och hindra honom att tillföra de resurser som krävs för att han ska nå sina mål.

Slutsatsen blir att egna markstridsförband med anfallförmåga bidrar till att kraftigt öka den potentiella effekten hos olika typer av ”anti-accessystem”.  Här kan man dra ytterligare en viktig slutsats, som visserligen bara berör armén marginellt men som är avgörande för att systemet ”Försvarsmakten” skall vara trovärdigt.  Våra ”anti-accessytsems” överlevnadsförmåga i tidiga skeden av en konflikt måste säkertställas.

 
Hjälp utifrån

Här finns det två faktorer att överväga: möjligheterna att ta emot hjälp och vad kan hjälpen bestå av.

För att ta emot hjälp krävs att det finns rimligt skyddade områden dit hjälpen kan anlända. Skulle de hotas av en angripare som uppträder på marken, luftlandsatta eller landstigna markstridsförband, så är det mer än tveksamt om hjälpen kommer att materialiseras. I detta sammanhang bör också sådan ”hjälp” vägas in som inte primärt är avsedd att stödja Sverige, utan främst är till för att genomföra operationer till stöd för de baltiska länderna, t ex fartygsförband från Nato som opererar från svenska skärgårdsområden.

Hänsyn måste också tas till vad eventuell hjälp skulle kunna bestå av. I ett inledande skede av en konflikt är det främst marin- och flygstridskrafter som skulle kunna vara aktuella, dock även de först efter en viss tid. För Nato, i praktiken USA, att tillföra någon större mängd markstridsförband skulle det, under gynnsamma förhållanden, ta i storleksordningen 2-3 veckor. Kopplat till detta finns ytterligare problem: skulle Sverige vara den plats dit de skickades, eller finns det ut Natosynvinkel angelägnare områden, t ex Baltikum? Nato har dessutom påtagligt ont om kvalificerade markstridsförband.

Då det knappast finns några absoluta garantier för att en angripare inte skulle kunna lyckas med att föra över markstridsförband till svensk mark så blir slutsatsen: vi måste ha en rimlig förmåga att kunna hindra, eller åtminstone kraftigt fördröja, en kvalificerad angripare på marken som hotar områden där hjälp kan tillföras. Något som knappast är möjligt utan kvalificerade markstridsförband.

 
Sammanfattande slutsatser

Det dimensionerande hotet bör i dag vara en angripare som snabbt försöker ta begränsade delar av svenskt territorium och där hans övergripande operativa/strategiska mål är att försvåra för Nato att bedriva operationer i Östersjöområdet och/eller att skapa ett skydd för andraslagsförmågan i Murmanskregionen.

Vapenteknologin gör det redan idag, och än mer imorgon, mycket riskfyllt att genomföra större sjö- och lufttransporter. Dock, även möjligheterna att med hög precision, och på långa avstånd, bekämpa en försvarares ”anti-accessystem” ökar.  

Det är därför inte osannolikt att en angripare kan skapa ”tidsluckor” där han kan genomföra såväl tämligen omfattande luftlandsättningar som landstigningar. Möjligheterna för honom att över tiden underhålla och förstärka operationer på svensk mark är dock små. Det förutsatt att vi utformat våra sjö- och luftmålssystem så de kan ”komma igen” efter en förbekämpning, och att Natos efterhand överlägsna resurser kan komma till verkan. En angripares initiala framgångar får därför inte leda till att han når sina operativa mål.

Har armén förmågan att allvarligt hota, d v s slå, sådana styrkor som en angripare tidigt kan sätta in för att ta ett vitalt område ökar kraven på tillförsel över havet eller genom luften drastiskt.  Angriparen hamnar i en ond spiral – behov av mer styrkor för att möta ett hot på marken – leder till större, mer tidskrävande och sårbarare tilltransporter – vilka kräver mera skydd – operationen blir än mer tidskrävande och komplicerad – hotet från olika ”anti-accessystem” blir alltmer svårbemästrat. Det samtidigt som han kämpar mot klockan – målet är ju att tidigt kunna hindra Nato att operera på och över Östersjön.

Skulle vi hamna i en situation där angriparen trots allt lyckats att föra över tämligen stora resurser, och där den fortsatta striden ska föras med stöd av tillförda Natoförband, så kommer det bero på oss (Sverige) om vi under tillräckligt lång tid kan förhindra en angripare att ta de områden där hjälpen kan tillföras.

Svaret på frågan i rubriken är ett entydigt ja. Det krävs en armé som inte bara kan skydda vitala objekt eller agera mot olika typer av kuppföretag (en mycket kvalificerad uppgift i sig) utan markstridsförbanden måste också ha förmågan att genomföra anfallstrid mot en kvalificerad motståndare. Den sista förmågen är den viktigaste då den kraftigt bidrar till att övriga system, egna som eventuella allierades, kan komma till avgörande verkan.

Eller för att anknyta till en populär term i debatten. En armé med förmåga att möta en kvalificerad angripare på marken är en nödvändig komponent i Försvarsmakten för att skapa en avskräckande ”tröskel”.
                               

                                                                     *****

I detta inlägg har jag bara redovisat nödvändiga förmågor hos armén, inte vilka vapensystem som krävs för att den ska ha/få dessa förmågor. Jag avser därför att vid ett senare tillfälle återkomma med några tankar om hur armén borde utformas för att Försvarsmakten som helhet ska ha en så stor krigförings-/avskräckningspotential som möjligt, men också för att armén skall passa in i det pussel där vi tillsamman med andra ska kunna bidra till ökad stabilitet i Östersjöregionen. Det är inte på något vis självklart att dagens system och metoder är de optimala.



[1]”Area denial/Anti-access” system för att bekämpa mål på havet kan bl a vara sjömålsrobotar, såväl landbaserade som burna av olika plattformar som flygplan, fartyg, helikoptrar och drönare. Vapen mot luftmål kan vara markbaserade eller bäras av flygplan och fartyg. Många av dessa system har idag räckvidder på flera hundra kilometer. Ubåtar med torpeder, minor och sjömålsrobotar är här en unik kategori genom sin uthållighet och förmåga att uppträda dolt. Olika korträckviddiga system som t ex artilleri med målsökande granater och olika direkskjutande system kan också bekämpa sjömål i nära anslutning till kusten, någon kilometer till några mil. Begreppen ”Area Denial/Anti-access” bör dock helst undvikas kopplade till markstrid då det leder till en viss begreppsförvirring. T ex ett skyttekompani som försvarar ett område är ju också i någon mening ett ”Anti-accessystem”.

Bör vi fråga oss vad vi ska göra för Finland?

Nytt gästinlägg på blogg som saknar egen energi.

Alla Sveriges militära förband förutom Ubåtsflottiljen och Hemvärnets Stridsskola bidrog aktivt med personal och accelerationsspår till NBG 08 då EU BG stod i Försvarsmaktens absoluta fokus. Sveriges belöning uteblev inte. Sverige fick bemanna ordförandeskapet i EU:s militärkommitté under en period.

Därefter har det allnordiska försvarssamarbetet NORDEFCO intagit den svenska försvarspolitiska tätpositionen för att sedan avlösas av ett bilateralt finländskt-svenskt samarbete. De koncentriska samarbetscirklarnas radie har vartefter den säkerhetspolitiska spänningen stigit i snart sagt varje hörn av världen minskat sin längd utgående från ett centrum på Gustaf Adolfs torg i Stockholm.

Försäljningsansträngningar avseende JAS 39 Gripen de senaste decennierna till stater i vår omedelbara närhet: Finland, Norge, Danmark och Schweiz har inte kunnat krönas med framgång. Däremot har det gått bra utanför Sveriges säkerhetspolitiska närområde, varför det är fullt logiskt att ansträngningarna nu riktas mot stater söder om Sahara som Botswana, Kenya och Namibia.

Självklart ska vi inte tacka nej till stater, som är beredda att deltaga i finansieringen av en svensk stridsflygplansindustri. Likväl bör vi vara medvetna om att aldrig så starka försvarsindustriella band till stater på södra halvklotet inte nödvändigtvis räknas Sverige till godo till sitt fulla ekonomiska värde på andra sidan Bottenhavet. Självklart levererar också Finland försvarsmateriel till afrikanska stater när de tjänar på en sådan export. Men Helsingfors måste värdera sitt försvarssamarbete med oss utifrån den konkreta säkerhetspolitiska nyttan av samarbetet med Sverige för det egna landet och dess medborgare.

Ingen tror att Finland kommer göra sin värnplikt vilande i fred. Därmed är det knappast tillskott av förbandsmassa av militär betydenhet i storleksordning en eller flera brigader från Sveriges jämförelsevis begränsade arméstridskrafter, som är vårt mest aktuella bidrag österut i händelse av krig på finländsk mark. Däremot kanske den trovärdighetsförstärkning av Sveriges solidaritetsförklaring redan i fred, som en permanent stationering på finländskt territorium av ett mindre truppförband bemannat med svenska medborgare skulle konstituera?

- En svensk frivilligbataljon underställd Kommendören för Finlands Försvarsmakt är inte konstigare än den frivilligkår, som mycket snabbt organiserades för att fullt ut deltaga i Vinterkriget på Sallafronten.

Gustav Wasa

Efterlysning: Försvarspolitiker sökes

av Annika Nordgren Christensen

 
I dagarna presenterade SOM-institutet vid Göteborgs universitet Fragment, institutets 63:e forskarantologi som bygger på den nationella SOM-undersökningen från hösten 2014. I kapitlet Skärpt försvarsdebatt – Nato, Ryssland och försvarsutgifter skriver Ulf Bjereld och Karl Ydén fram slutsatsen att den svenska opinionen i försvars- och säkerhetspolitiska frågor uppvisar två stora förändringar mellan 2013 och 2014: Stödet för att minska försvarsutgifterna har nästan halverats – från 32 procent till 18 procent – samt att oron för situationen i Ryssland har ökat från 53 till 80 procent. Inställningen till svenskt Nato-medlemskap eller till Sveriges deltagande i olika internationella operationer uppvisar däremot inga större förändringar sedan 2013.

Forskarna konstaterar att svensk försvars- och säkerhetspolitisk opinion inte är huggen i sten utan möjlig att förändra genom opinionsbildning och debatt. Den säkerhetspolitiska situationen spelar roll och genom allianspartiernas splittring i fråga om försvarsutgifterna har vi nu ett debattläge som inte helt följer de blockpolitiska skillnaderna. Så långt SOM-institutet.

Det är inte konstigt om svensk försvarspolitik lider av någon slags utmattningsdepression efter år av konvulsioner inför försvarsinriktningsbeslutet och en lång rad avgörande frågor läggs nu i utredningar som man kan hänvisa till så snart frågor ställs. Men det råder en öronbedövande tystnad från partierna efter det att överenskommelsen slöts och det duger faktiskt inte. Det ligger i farans riktning att man begår samma misstag igen som under 90- och 00-talet. Inför och under försvarsreformens mest intensiva år vände sig det politiska systemet inåt mellan propositioner och utredningsdirektiv. Ibland skylls själva konstruktionen med Försvarsberedning för det, men det är ingen naturlag att borgfred och breda överenskommelser måste leda till introverta diskussioner eller i värsta fall en lång period av vård av beslut utan utveckling.

Konsekvenserna av ett sådant förhållningssätt manifesteras gång på gång i offentligheten, bland annat genom att personer som man på goda grunder tror har hängt med under de senaste decenniernas omläggning av säkerhetspolitiken fortfarande talar om Sverige som ett neutralt land. En annan konsekvens är att man skapar sig en rejäl uppförsbacke om det sätter sig föreställningar innanför huden på folk, som man sedan måste göra upp med den dag man har att opinionsbilda för en sak man tror på. Eller med andra ord: Om man lämnar walk-over i den offentliga debatten har man knappast rätt att ondgöra sig över de som är aktiva och inskärper sina perspektiv, hur fel det än må vara. Man har dessutom svårt att med trovärdighet klaga på att folk går omkring med daterade uppfattningar.

Det partierna förmedlar nu, mitt under en brinnande och understundom ganska infekterad debatt om allt från Nato-medlemskap till förhållningssätt gentemot Ryssland, är att man lika plötsligt lämnade debatten som när man klev in i den, då det började röra sig i opinionen kring försvarsfrågorna och det fanns väljare att skörda.

Det arrangeras seminarium i Almedalen, tidigare ambassadörer skriver förtjänstfullt utbildande inlägg och försvarsdebattörer av olika slag försöker hålla trycket uppe, men från partipolitiskt håll är det alltså tyst, med undantag för en och annan interpellation mellan försvarsministern och moderaternas Hans Wallmark (vilket måste konstateras lockar en mycket specialintresserad allmänhet).

I en intervju med Svenska Dagbladet i början av juni efterlyste moderaterna Anna Kinberg Batra och Hans Wallmark en tydlig färdplan för ett svenskt medlemskap i Nato. Målet sades vara en svensk ansökan under nästa mandatperiod, vilket Wallmark och Kinberg Batra helt riktigt menar kräver förberedelser och en bred nationell debatt om Sveriges framtida säkerhet och försvar. Jag kan ha brustit i uppmärksamhet, men jag såg ingen som helst reaktion från övriga partier sånär som från försvarsministern i ovan nämnda interpellationsdebatter. Moderaterna själva har inte heller efter detta utspel gett sken av att det var en åsikt som bottnade i kraftfull övertygelse och känsla av skyndsamma behov, med tanke på hur snabbt man släppte greppet. Var det bara en försiktig testballong eller en trött markering som mer hade att göra med distanseringsbehov gentemot Socialdemokraterna efter den försvarspolitiska överenskommelsen?

Om Moderaterna avser stå fast vid sin tidsplan om svensk Nato-ansökan kommer nästa val vara en slags folkomröstning om den svenska militära alliansfriheten. Om man vill vara seriös från partiernas sida kan man inte börja vare sig i den interna diskussionen eller den offentliga debatten i samma stund som valrörelsen drar igång. I den bästa av världar vill man bidra till en opinionsbildning som omfattar både opinion och bildning, vilket vore ett befriande förhållningssätt alldeles oavsett var man står i själva sakfrågan och ett ansvarsfullt beteende som sträcker sig bortom partiintresset.

 
Författaren är f d riksdagsledamot och ledamot av KKrVA.

Nytt tjänstegradssystem

Det har sedan en tid pågått ett arbete som syftar till en ny tjänstegradsstruktur. Det handlar i sak om att förändra hela OR-systemet.

De förslag jag sett innebär bland annat följande.

Det införs en soldat- och sjömanskarriär, innebärande att nuvarande indelning motsvarande OR 1-3 (menig, menig 1:a klass och vicekorpral) utsträcks till att även infatta befattningsnivån OR 4. Det finns olika idéer om hur tjänstegraderna ska benämnas, men ett intressant förslag är att en soldat eller sjöman i befattningsnivån OR 4 ska benämnas specialist. Förslaget innebär alltså att det ska gå att göra en tydligare karriär utan att hamna bland gruppbefälen. Eftersom lönenivåerna ska vara relaterade till befattningsnivån innebär det att en soldat eller sjöman placerad i befattningsnivån OR 4 bör få lön motsvarande en korpral enligt dagens system. De nuvarande årstecknen försvinner och ersätts med fyra riktiga tjänstegrader.

Dagens gruppbefäl (korpraler och sergeanter i befattningsnivåerna OR 4-5) ändras rätt rejält. Den urgamla tjänstegraden furir återkommer och ska i grunden motsvara dagens sergeanter. Därutöver införs också den gamla tjänstegraden överfurir (också i befattningsnivå OR 5) för att kunna premiera gruppbefäl med lång anställning och/eller särskilda kvalifikationer. Det finns också lösa tankar om att lägga till ytterligare en tjänstegrad ovanför överfuriren - de gamla benämningarna rustmästare respektive flaggfurir har nämnts, fortfarande motsvarande befattningsnivå OR 5.

Dagens specialistofficerare i befattningsnivå OR 6 ges lite nya tjänstegrader. En nyanställd yrkes- eller reservofficer som genomgått grundutbildning samt SOU ska ges tjänstegraden sergeant. För den officersaspirant som efter GSS-anställning genomgått ASOU är tanken att han eller hon ska ges tjänstegraden förstesergeant (skrivet med bokstäver) - individen har ju ett helt annat kompetensdjup än den som bara gått utbildning utan att tjänstgöra. Det finns också tankar om att i befattningsnivån OR 9 införa tidsbegränsade tjänstegrader för den främste specialistofficeren per stridskraft - en "arméförvaltare" och motsvarande.

Det finns också tankar om att använda den i det nya systemet lediga tjänstegraden vicekorpral för att ges till rekryter som är befälsuttagna och genomgått cirka halva sin ettåriga grundutbildning. Tanken är ju att dessa ska kunna gå in som biträdande instruktörer och då kan det vara lämpligt att individen också har en tjänstegrad.

Beträffande tjänstegrader för officersaspiranter finns det olika förslag, där det verkar möjligt att alla officersaspiranter blir sergeanter men också att de bara har ett kadettecken och alltså de facto saknar tjänstegrad.

Jag tror att detta kan bli ett riktigt bra system, men det finns detaljer som måste tas hand om.

Den första frågan gäller hemvärnet - det vore djupt olyckligt att införa ett nytt tjänstegradssystem utan att hemvärnet till fullo är med.  

Den andra frågan gäller lönebildning och hur och om en soldat eller sjöman som är specialist ska ges lön som en korpral - båda finns ju på befattningsnivån OR 4.

Den tredje frågan gäller tjänsteställningsordningen, alltså den formella hierarkin mellan Försvarsmaktens tjänstegrader. Detta borde dock gå att lösa.

Vad tycker läsarna av denna blogg?

GMY

Sinuhe


Söndagsläsning

Med semestern följer att det blir mer tid att skriva, men också mer tid att läsa och det är tur med tanke den osedvanligt stora mängd intressanta artiklar som erbjöds denna söndag. På Dagens Nyheters ledarsida gör chefredaktören Peter Wolodarski upp med både den ryske ambassadörens uttalanden i tidningen i torsdags, liksom med f.d. svenske Moskvaambassadören Sven Hirdman debattartikel från Midsommaraftonen. En debattartikel som var till bredden fylld av motsägelser (läs gärna också SvD:s Säkerhetsrådet från igår om denna debattartikel). 

I Expressen gör Anna Dahlberg på ett utmärkt sätt upp med den ryska inringsmyten, som bl.a. Hirdman spelar på. I samma tidning återfinns också en debattartikel av Oscar Jonsson som efterlyser en svensk nationell säkerhetsstrategi värd namnet, istället för det spretiga och föga genomtänkta sätt på vilket de svenska maktmedlen används idag.

Slutligen kan man läsa Aftonbladets Kultursida och försöka förstå vad den f.d. försvarsministern Thage G. Peterson försöker få fram av sitt resonemang runt svensk säkerhetspolitik. Vad som bekymrar mig mest är att en f.d. försvarsminister och talman verkar tro att Sverige fortfarande är neutralt. Det är en linje som försvann i och med EU-medlemskapet och som sista gången nämndes i en regeringsdeklaration hösten 2001

Rekommenderar även intervjun med två brittiska piloter som i veckan genomförde incidentuppdrag från Baltikum mot de ryska långräckviddiga jaktflygplan och bombflygplan som uppträdde i Östersjön.

Ett mirakel – men hur länge håller det?

av Gunilla Herolf

 
Att EU ännu håller en enad front mot Ryssland beträffande sanktioner ses av många som ett mirakel. Vid det Europeiska rådets möte den 19-20 mars 2015 togs beslutet att sanktionerna skulle kvarstå åtminstone till årets slut och inför mötet 25-26 juni, då sanktionerna formellt ska förnyas, talas dessutom om skärpningar av dem. Ett av förslagen är att utesluta Ryssland ur det internationella betalningssystemet, något som skulle drabba landet oerhört hårt.

Hur länge till kan det hålla? Många EU-länder har ett intresse av att bryta fronten antingen på grund av sin sårbarhet gentemot Ryssland eller genom att de mister inkomster i och med EU:s sanktioner och de påföljande ryska embargon som införts.

Bakgrunden till de fortsatta sanktionerna är det ryska agerande i Ukraina. Trots de två Minskavtalen (det senaste i februari 2015) om bl a eld upphör och ryskt tillbakadragande fortsätter striderna. Under våren har de tilltagit samtidigt som man hindrat observatörerna från Organisationen för säkerhet och samarbete (OSSE) att utföra sitt arbete.

Den ryska politiken begränsar sig emellertid inte enbart till Ukraina. Den har åtföljts av ett aggressivt beteende mot en rad andra länder, bl a genom simulerade flygattacker, flygningar utan transponder med stor risk för kollisioner, inflygningar på andra länders territorier m m. Putin har vidare hotat med att utplacera kärnvapen på Krim och i Kaliningrad, och har i efterhand nämnt att han övervägt att sätta kärnvapen i beredskap i samband med annekteringen av Krim. Den senaste nyheten är att Putin meddelat att Ryssland tänker utöka sin kärnvapenarsenal.

Den ryska politiken har allmänt i Europa väckt starkt kritik men också oro över vilka mål som den ryske presidenten kan ha. Detta leder dock inte med nödvändighet till sanktioner. Att sådana kommit till stånd kan till stor del tillskrivas den tyska kanslern, Angela Merkel, som alltmer framstår som Europas ledare. I den s k Normandiegruppen har hon, tillsammans med Frankrikes president Hollande och Ukrainas president Porosjenko, lett de förhandlingar med Ryssland som utmynnade i Minsk I- och Minsk II-avtalen. Sanktionerna har beslutats av det Europeiska rådet, EU:s högsta beslutande organ. Inom EU har därutöver en rad aktörer deltagit, framför allt Europeiska rådets, Donald Tusk och den Europeiska utrikestjänstens höga representant, Federica Mogherini. Ledarrrollen är emellertid fru Merkels och hennes arbete går ut på att samla EU:s medlemsländer bakom en Rysslandspolitik som alla stödjer.

Att ett antal länder vacklar är dock tydligt. Förra året mottogs Vladimir Putin med stora hedersbetygelser i Österrike och i kandidatlandet Serbien. Framträdande politiker från EU-länder har också besökt Moskva, bland dem Cyperns president och Italiens premiärminister Matteo Renzi.

Geografi spelar en stark roll när det gäller ländernas hållning. I stort sett gäller att ju närmare Ryssland ett land är beläget, desto större är oron och därmed, beträffande vissa länder, kritiken. En annan stark faktor är sårbarheten, som leder en del stater (även några av dem som ligger nära Ryssland) till samarbete.

Energifrågor spelar likaså en mycket stor roll. Vissa länders beroende av rysk energi har satt dem i en svår situation. EU försöker genom att skapa en energiunion att minska ett sådant beroende men åtgärderna kommer att ta tid. Under tiden försöker man minska den stora roll som bl a Gazprom har i Europa. EU-kommissionen upplever nu att Gazprom försöker förhindra marknadsekonomin att fungera i Central- och Östeuropa för att på olika sätt utnyttja sin dominerande position. Kommissionen har vunnit vissa segrar, som t ex att stoppa South Stream, den pipeline som skulle ha lett gasen under Svarta Havet genom Bulgarien upp i Europa och givit Ryssland direkt tillgång till och ett starkt grepp över energimarknaden i sydöstra Europa. Ryssland har emellertid i stället initierat en gasledning via kandidatlandet Turkiet den s k Turkish Stream. Även Serbien, liksom Grekland och Ungern, är intresserade av att ansluta sig till gasledningen. För Grekland är givetvis den desperata ekonomiska situationen och behovet av billig energi en stark anledning till detta.

Samma erosion som energifrågan skapar inom EU åstadkoms också av det informationskrig som Ryssland bedriver mot vissa länder, däribland i hög grad de baltiska, liksom de massiva desinformationskampanjer som nu pågår. En liknande effekt skapas också av det sätt på vilket Putin infiltrerar europeisk politik genom politiska partier på ytterkanterna.  Starkast är inflytandet i Ungern där såväl Fidesz som Jobbik, de två största partierna, är Rysslandsvänliga. Syftet att splittra EU kan också anas bakom de ryska antydningarna att man överväger att lyfta embargot för export från Cypern, Grekland och Ungern.

En följd av den ryska politiken är att europeiska länder agerar med stor försiktighet för att inte ytterligare irritera ryssarna. Det gäller i hög grad det Östliga partnerskapet, där det senaste mötet avhölls i Riga den 21-22 maj. När detta polsk-svenska initiativ trädde i kraft 2009 byggde det på principen att EU skulle ge ”mer för mer”. Det betydde att i den takt som länderna reformerade sina system och blev allt mindre korrumperade skulle också EU:s stöd till dem öka. Det Östliga partnerskapet har alltid varit omdiskuterat, bl a på grund av att EU-länderna haft olika åsikter om huruvida slutmålet skulle vara EU-medlemskap eller inte. Bristen på reformer i de sex partnerskapsländerna har också varit tillbakahållande. En helt ny situation inträdde emellertid när Putin i geopolitisk anda valde att tolka det Östliga partnerskapet som en aggressiv politik riktad mot Ryssland och hans utspel har lyckats med att påverka ett antal EU-länder, som därmed tonat ner sitt stöd till politiken. Att Rigamötets slutsatser skulle bli blygsamma var därmed givet och att det ryska utrikesdepartementet trots detta i en kommentar talat om ”antiryska komplex” och bristande respekt för demokratin är inte heller att förvånas över. Frågan som återstår är hur EU ska fortsätta att driva det Östliga partnerskapet. I vilken grad kommer de länder som förordar ökade kontakter med Ryssland med sikte på avspänning att lyckas med att i praktiken avveckla det Östliga partnerskapet för att därmed undvika ökad konfliktnivå med Ryssland?

De som vill återknyta nära kontakter med Ryssland har också ett annat argument i det att EU är beroende av Ryssland när det gäller en rad svåra problem som IS, Mellanöstern, Iran, Irak, Syrien osv. Här gäller förstås också vilka åsikter som andra aktörer har. Angela Merkel fick nyligen stöd vid G-7-mötet för en stram linje mot Ryssland, men med tanke på den skickliga ryska söndringspolitiken, det splittrade Europa och dessutom det faktum att sanktionerna slår hårt mot Tyskland, kan inget i dag tas för givet.

 

Författaren äe Fil dr och ledamot av KKrVA.

Informationsoperationer i all sin enkelhet

Vid frukosten i morse höll jag på att sätta kaffet i vrångstrupen när jag läste Dagens Nyheters intervju med Rysslands ambassadör i Sverige, Viktor Tatarintsev. Tatarintsev får svara på sju relativt enkla frågor och lägga ut sin och Kremls syn i svaren utan några uppföljande och fördjupande frågor. Sådana hade man nämligen kunnat ställa en uppsjö av.

Det är bara att gratulera till en väl genomförd informationsoperation.* Just denna form av intervjuer och publicitet är sådant många arkitekter bakom informationsoperationer bara kan drömma om att uppnå. Här ges publicitet i landets största dagstidning och i en form av meningsutbyte som har karaktären av högsta legitimitet. Det är precis den här effekten företag vill uppnå när de köper egna tidningsbilagor i de stora tidningarna och utformar dessa i samma form som huvudtidningen, men med en smal text längst upp i sidhuvudet att "Detta är en annonsbilaga".

Hade det här varit för ett år sedan hade jag själv ägnat någon timme åt att skriva ett dekonstruerande blogginlägg kring ambassadörsintervjun och inte minst de frågor som inte ställdes. Nu är dock läget så att idag slipper jag det. Tidningen Hela Hälsinglands utmärkte ledarskribent Patrik Oksanen har redan löst uppgiften och jag rekommenderar verkligen att man läser vad han skriver – och för den delen det mesta som han har skrivit tidigare.


*Innan man drar för stora växlar på att Dagens Nyheter skulle bistå Ryssland med att genomföra informationsoperationer, bör man fördjupa sig i just vad informationsoperationer är och den uppsjö av sätt de kan genomföras på

Verkligheten har hunnit i kapp troskyldigheten

av Stefan Forss

 
President Niinistö höll för tredje gången de s k Gullrandasamtalen den 14–15 juni vid presidentens sommarresidens i Nådendal. Inspirationen till dessa samtal fick han efter att ha deltagit i Sälenkonferensen för några år sedan.

Närvarande i Gullranda var hela finska statsledningen och militärledningen, hela den politiska eliten, utvalda prominenta diplomater, observatörer och journalister, sammanlagt drygt 100 inbjudna personer. Ryssland och Ukraina stod högt på dagordningen. Redan i sitt hälsningstal sände Niinistö en klar signal österut:

”När Sovjetunionens diktator Stalin lärde finländarna geografi på sitt karakteristiska sätt 1939 gjorde han också sitt eget land en björntjänst. Detta har lämnat ett djupt och bestående spår i finländarnas tänkande. Krisen i Ukraina har åter förstärkt finländarnas oro rörande Rysslands politik.”

För första gången fanns även tre utländska gäster på plats, USA:s tidigare biträdande utrikesminister Strobe Talbott (som bodde på Gullranda som presidentens gäst), förre ryska finansministern Alexej Kudrin och ambassadör Wolfgang Ischinger, som leder  säkerhetskonferensen i München och även är OSSE:s representant vid Minsksamtalen för biläggandet av konflikten i Ukraina.

Vad som utspelat sig under Talbotts och Niinistös privata samtal eller vid seminariets slutna del är för mig obekant, men de för allmänheten öppna diskussionerna den 15 juni innehöll dock viss dramatik, särskilt som presidenten skulle träffa president Putin i Moskva följande dag.

Inget särskilt anmärkningsvärt att notera rörande Talbotts och Ischingers anföranden, förutom att Talbott i kraftiga ordalag varnade för vad som eventuellt kan komma att hända i Baltikum, där Ryssland möjligen avser att utmana Natos artikel 5 på allvar.

Det finska etablissemanget hade tydligen väntat sig att få höra ”oppositionspolitikern” Kudrin, inte en talesman för Putin som synnerligen bryskt tog ställning till Ukrainakrisen och särskilt Natos utvidgning. En biläggning av konflikten i Ukraina och en fredlig framtid i Europa är knappast möjlig med mindre än att Natos östutvidgning stoppas genom skriftliga bindande överenskommelser.

President Niinistö reagerade direkt på detta och ställde frågan till Kudrin om han hört och uppfattat saken rätt. Mellan raderna var det naturligtvis lätt att förstå att presidenten ville få besked om den ryska inställningen även gäller Finland. Det Kudrin framförde var faktiskt en direkt utmaning mot den finska säkerhetspolitiska linjens hållbarhet, som ju även innehåller den s k Nato-optionen. Presidentens reaktion var prompt och nödvändig, även om den inte var lika stark som efter ryska generalstabschefen Makarovs famösa tal i Helsingfors i juni 2012.

Kudrin syntes ta ett halvt steg tillbaka, men någon klarhet om att Finland skulle utgöra ett undantag blev det inte. Man kan förmoda att Kudrin ville låta sin statschef själv hantera den biten med Finlands president följande dag. Senare på kvällen gav Niinistö en längre intervju i teve, där han än en gång vägrade ta till sig det ryska budskapet.

Att de finska arrangörerna togs på säng förefaller uppenbart. De kommentarer som partiledare och insiktsfulla observatörer gett media tyder på det. Bestörtningen och överraskningen kunde noteras på alla håll. I efterskott kan det verka som om det var ett direkt misstag att inbjuda Kudrin.

President Niinistö reste så till Moskva utan större förväntningar. Trots de stora problemen mellan Ryssland och väst har man understrukit vikten av en fortsatt dialog. Mötet mellan Putin och Niinistö blev avsevärt längre än planerat, men åtminstone rörande säkerhetsfrågorna synes man snarast ha talat förbi varandra. Av bilderna att döma kände sig Putin minst sagt obekväm vid presskonferensen.

Yle:s redaktör ställde en fråga till Putin om vilket besked han ville ge de finländare som oroas av Rysslands och Natos styrkeuppladdning och ökade militära aktivitet i Östersjöområdet.

”Den bästa garantin för Finlands säkerhet är Finlands neutralitet”, svarade Putin kringgående och samtidigt mästrande. ”Så snart ett hot uppstår från något land vid vår gräns, är vi tvungna att forma vår försvarspolitik så, att hotet neutraliseras”, förklarade den ryska presidenten. ”Om någon hotar vårt territorium måste vi rikta vårt försvars förmåga mot de områden från vilka hotet kommer. Något annat alternativ finns inte”, meddelade han och påminde även om att ”det är Nato som närmar sig våra gränser, inte vi”.

Innebörden är klar. Om Finland ansluter sig till Nato kommer Ryssland att rikta sina vapen direkt mot Finland.

I sak innehåller detta inget nytt. Det man kan säga är att Ryssland grävt ned sig allt djupare i skyttegravarna. De första konkreta spadtagen noterade vi den 11 oktober 2007 vid finska Försvarshögskolans Rysslandsseminarium i Helsingfors. Där uppträdde den ryska diplomaten Vladimir Kozin extremt provokativt och avvek helt från seminariets tema om maritim säkerhet. I teve gav han Finland rådet att återgå till neutralitet och varnade i skarpa ordalag för finskt Natomedlemskap. Cirkeln sluten.

Vad göra? Ta sikte på en trovärdig regional nordisk-transatlantisk försvarslösning, med tonvikten på försvar och utan formell Natokoppling.

 

Författaren är professor och kallad ledamot av KKrVA.

Europa – en balansakt signerad Metternich

av David Lindén

 
Prins Klemens von Metternich (1773-1859) är en av Europas främsta statsmän genom tiderna. Men också den mest kritiserade. Som det habsburgska imperiets utrikesminister 1809-1848 – nästan ett halvsekel – var han en av Europas verkliga organisatörer, och vi lever än idag med hans strukturer. Detta trots två världskrig, och det är därför som han förtjänar att studeras också inför framtiden.

Prins Klemens von MetternichAlltsedan Westfaliska freden 1648 fanns det en ordning i Europa med nationalstater, och – trots flera krig – ett underförstått accepterande av nationalstaternas gränser och intressesfärer. En världsordning som i mångt och mycket baserades på monarkin och att monarker hyste en ömsesidig respekt för varandra, även om de med jämna mellanrum hamnade i krig.

Vad som höll på att riva upp den Westfaliska världsordningen var den franska revolutionen år 1789. Mitt i Europas hjärta fanns nu en statsbildning som inte accepterade tingens ordning, och som var beredd att med vapen i hand försvara de andra makternas försök att förgöra det som vår egen kung Gustav III kallade för ”Europas orangutanger”. En plan som skulle visa sig lättare sagt än gjord.

När Napoleon Bonaparte gick från revolutionsgeneral till kejsare ställdes Europa inför en av de mest framgångsrika fältherrarna sedan Julius Caesar. Det skulle ta nästan tjugo år att besegra honom, och under de hundra dagarna 1815 när han temporärt återvände till tronen var det många som trodde att det europeiska storkriget åter var i antågande. Men planerna på revansch mötte ett blodigt slut utanför den belgiska staden Waterloo och det är nästan två hundra år sedan på dagen som Napoleon besegrades.

Efteråt samlades ”segermakterna” till konferens i Wien och det gör dem nästan orättvisa att kalla dem för segrare. Det var istället en grupp länder vars representanter var så pass skakade att de svor att någon ny Napoleon aldrig skulle få komma tillbaka. Grovt sammanfattat i devisen att balansen i Europa inte skulle få rubbas.

Det är också här prins von Metternich skulle spela en avgörande roll som huset Habsburgs utrikesminister. Han visste att balansen i Europa inte fick rubbas. Så länge de gamla stormakterna Ryssland, Preussen, Frankrike – som under den nya Bourbonkungen åter hade tagits till nåder – och England respekterade varandra kunde man minimera risken för ett nytt storkrig. Resultatet blev en politisk realism som förvisso inte går fri från kritik, då den effektivt stoppade alla former av reformer i det Habsburgska imperiet och därmed kom att underblåsa oroligheter på Balkan, men som lever än i dag i det att man så långt det går försöker att respektera balansen i Europa.

Ledordet är att ingen stat får utvecklas till att bli för mäktig på bekostnad av andra. Det är därför som Metternichs tankar även spelar roll idag när det gäller krisen i Ukraina. Ryssland försöker att flytta fram sina fronter och hänvisar till balansen i Europa. Men då är det viktigt att ha i åtanke att inget land har tvingats in i Nato och att det därför inte går att hänvisa till stabilitetsdoktrinen när det gäller Vladimir Putin. Det är nämligen han som vill utvidga Rysslands intressesfär och därmed hota det demokratiska EU.

Prins von Metternich hade känt igen den utvecklingen från Napoleons tid och varnat för den. För med vissa ledare går det inte att kompromissa och det absolut mest realistiska man i nuläget kan göra är att bjuda Vladimir Putin motstånd. Det är det enda rätta när det gäller imperiebyggare och det är en lektion med månghundraåriga anor. Det är därför vi måste lyssna på den gamle statsmannen än idag.

 
David Lindén är pressansvarig för svenskt Militärhistoriskt Bibliotek
(Publicerad i Västerviks-Tidningen, 12 juni 2015)

Veteranstöd i praktiken

Vid lunchtid uppmärksammades jag genom en tweet av David Lindén, Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, på att veteranstödföreningen Veteran Rapid Reaction, VRR sökte stöd för en sjuk veteran med skulder hos kronofogden, där en försäljning av veteranens hus var nära förestående. Veteranen i fråga med tiotalet missioner bakom sig hade utöver ohälsan råkat i ekonomiskt trångmål utan att hans få kvarlevande släktingar visste om det. Kronofogden kände till VRR och hade rått en systerdotter att söka stöd där. Skulden hos kronofogden låg på 84 000 kr och på endast 4 h hade över 84 000 kr samlats in till veteranen, via appellen på VRR:s Facebooksida. Under kvällen hade summan nått över 145 000 kr genom att informationen flitigt delats i sociala medier och att frivilliga satt in pengar på VRR konto. Sannolikt stiger summan ytterligare när plusgiro-inbetalningarna kommer in under morgondagen.

Detta är veteranstöd i praktiken och visar på viljan att stötta veteranerna. Tyvärr visar det samtidigt också på luckorna i vårt sociala skyddsnät.

För er som önskar att bidra till VRR:s insamling håller den öppet till kl 08.00 imorgon bitti, den 17 juni.

Taktiskt transportflyg. Nästa steg och kanske men även det mest effektiva nästa steg.

Riksdagen fattade idag beslut om att bifalla Regeringens proposition 2014/15:109: Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020. I denna kan man läsa att försvarsberedningen . I den avseende taktiskt transportflyg fanns det bland annat följande att läsa:
Texten är förkortad men ej ändrad i övrigt.

"Befintliga transportflygplan Tp 84 vidmakthålls under försvars-inriktningsperioden och Försvarsmakten analyserar fortsatt möjligheterna att på sikt anskaffa nya transportplan."


"Dessutom finns det stora omsättnings-, nyanskaffnings- eller uppgraderingsbehov i perioden från 2021 när det gäller t.ex.
– transportflygplan Tp 84"

Försvarsberedningen föreslog att fyra nya taktiska transportflygplan på sikt bör anskaffas för att ersätta dagens flygplan. Försvarsmakten har i sitt underlag till regeringen föreslagit att befintliga transportflygplan Tp 84 vidmakthålls och att myndigheten fortsatt analyserar möjligheterna att på sikt anskaffa nya transportplan. Försvarsmakten framhåller att en eventuell framtida anskaffning bör ske genom internationellt samarbete. Regeringen delar i huvudsak Försvarsmaktens bedömning och vill särskilt framhålla vikten av det pågående nordiska samarbetet avseende taktiskt transportflyg. De ovan nämnda satsningarna medger en ökad tillgänglighet på det taktiska transportflyget.

Vilka slutsatser ger då detta? Jo:

Initialt vill man att nuvarande Tp 84 ska kunna operera inom perioden 2016-2020. Detta medför att man kommer att ha tvingande åtgärder som FDR (Flight Data Recorder) och CVR ( Cockpit Voice Recorder) som tvingande installationer på Tp 84. Detta är en avsaknad av datainsamlande utrustning som har varit i avsaknad i Tp 84 sedan början på 2000-talet. Det är bara att fråga FlygI om hur detta ärende ligger i tiden och har behandlats. Med andra ord, inte en dag förtidigt.

När man sedan pratar om nyanskaffnings- eller uppgraderingsbehov så återfinns Tp 84 i detta. Behovet av snabba transporter inom riket vid ett skymmningsläge kommer att vara stort och vilket rättfärdigar ett behov av Tp 84. En analys av antalet flygplan för detta behovet bör återigen genomföras då man till stor del de senaste 15 åren har mer fokuserat på ekonomi snarare än nytta och handlingskraft. Det senaste exemplet är då Försvarsmakten istället för Tp 84 valde att frakta materiel mellan Bamako och Timbuktu i Mali på mer eller mindre existerande och kontrollerade vägar med lastbil. Denna avvägning med betydande förhöjd risk för personal ingående i lastbilskonvoj jämförelsevis med transporter med Tp 84 berodde på att timprisdebitering internt i Försvarsmakten. F7 och Tp 84 har fått ett antal flygtimmar budgeterat för att kunna ha en förmåga men då man ska flyga i Mali så ska denna förmåga betalas igen med att full täckning för flygningen ska betalas. VAd gör då F7? Jo, Tp 84 flyger egna övningar inom Sverige för att få rätt förmåga samtidigt som extra pengar läggs på landtransporter. Tyvärr är det ekonomer och inte do-ers som bestämmer detta. Helt galet. Dessa flygningar som är mycket värdefulla för F7 borde endast kosta beställaren med de överskjutande kostnader som den geografiska och hot-miljön genererar.

Slutligen som försvarsberedningen föreslår att Försvarsmakten ska anskaffa fyra nya taktiska transportflyg, vad innebär det? Jo, För det första så är numerären på fyra stycken flygplan en illa vald numerär. Varför? Jo, vid en analys som Norge har gjort så genererar fyrs stycken flygplan i princip en lika stor kader med personal för flygunderhåll som fem stycken flygplan gör. Detta för att de underhållsprogram som flygplan normalt har kräver denna mängd med personal för att kunna minimera stillestånd vid avhjälpande underhåll. Minskar man ner till tre så tappar man det totala i resurser för att kunna genomföra flygtransporter radikalt. Det man borde se på är att Sverige anskaffar fem till sex stycken nya transportflygplan för att kunna tillgodose behovet av snabba transporter inom ställda uppgifter. Kanske kan det vara så att Sverige och Finland köper in nya C-130 J för att lösa behovet. En sådan lösning vore att Sverige köper sex stycken C-130J och att Finland köper in två eller tre stycken C-130J. Med Norge och Danmark vore det att vi fyra länder tillsammans har en kapacitet med totalt 15 st. (i den bästa av världar) C-130J att tillsammans förfoga över och kunna genomföra nationella och internationella transporter. Till detta kommer ju även en gränsöverskridande samarbetsform vid till exempel FN och röda korset uppdrag mm. Detta skulle kunna reducera kostnader för utrikes stationering med korsvis besättningsbyte och även korsvis flygunderhållspersonals byte.
Ve den regering som skulle falla till föga för SAAB's ägare och falla för KC-390. Den må vara en bra strategisk flygtransportkapacitet men med största sannolikhet så kommer den inte att vara en taktisk. Det är bara att jämföra med A400M: Inget land som beställt dessa flygplan har de ekonomiska resurserna att använda A400M till en taktisk resurs. Enkom strategisk. Jämför C-17 där USA i undantagsfall använder den som en taktisk resurs men då med betydande understöd mot tilltänkt fäll- eller landningsplats. USA har ca 200 st. C-17. Sverige är med i ett samarbete där man har tre st- C-17. Numerären på flygplan har en starkt avgörande betydelse hur man avser att använda sin flygplansflotta. I detta avseende så har ju Tp 84 gång på gång bevisat att man är en taktisk flygtransportresurs för Sverige både inom och utom riket sedan 1965. En uppgraderad variant, C-130J, (sex stycken flygplan) skulle vara det mest kostnadseffektiva ur ett livscykelperspektiv och ur ett taktiskt flygtransportbehovsperspektiv vara det mest effektiva för Sverige. Lägg därtill att omgruppera resurser för att stödja dessa flygplan till deras utgångsgruppering skulle medföra ytterligare besparingar jämfört med dagens läge. Kanske kan till och med de nordiska länderna komma överens om att tillsammans inkomma med ett medlemskap i EATC för att ytterligare få synergieffekter av det medlemskapet. Vem vet, men en symbios med "benefits" skulle det vara.

Den inbyggda risken i svensk säkerhetspolitik

av Lars Holmqvist

 
Ett litet lands säkerhetspolitik bör präglas av tydlighet och förutsägbarhet. Den förda politiken bör ge omvärlden goda möjligheter att förstå landets politiska avsikter på både kortare och längre sikt. Så varför ser vår säkerhetspolitik inte ut på det viset?

Det är allmänt känt att Försvarsmakten övar aktivt med Natoländer. Några aktuella exempel är ubåtsjaktövningen Dynamic Moongoose i maj utanför Norges kust, flygövningen ACE15 över Nordkalotten, marinövningen Baltops i juni (Sverige deltar för 23:e gången) eller den norska övningen Cold Response där Sverige deltog 2014.

När det gällde ACE15 sade en talesman för FM helt öppet: ”Vi vill för det första sända en signal om hur vi uppfattar det uppdrag Försvarsmakten fått och hur Sverige uppfattar sitt uppdrag. Och det är att vi övar och ökar vår säkerhet tillsammans med andra. Rysslands tolkning får de självt stå för.”

Sveriges ökade engagemang i övningar tillsammans med Natoländer är nog inte så mycket att förvåna sig över, med tanke på hur säkerhetsläget i Europa har förändrats på kort tid. Vi väljer att samarbeta tillsammans med andra fria länder för att hantera det hot som vi ser komma från Ryssland.

Besynnerligt blir det först när man ställer den faktiska övningsverksamheten mot svensk officiell politik så som den uttryckts av olika ministrar.

Politikernas besked om Nato

”Säkerhet byggs solidariskt tillsammans med andra och hot mot fred och säkerhet avvärjs i gemenskap och samverkan med andra länder och organisationer.” skriver regeringen i den Försvarspolitiska inriktningspropositionen från 23 april. Det låter väldigt bra, men samverkan kräver att bägge parter vill spela boll om uttrycket tillåts. Vi kan inte vara helt säkra på att alla i vår nära omvärld uppskattar den svenska officiella linjen:

Den svenska militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl. Den skapar en god grund för ett aktivt ansvarstagande för såväl vår egen som andras säkerhet. Sverige ska inte söka medlemskap i Nato.   Ur Regeringsförklaringen 3/10 -14

Den här utredaren tillsattes av den förra regeringen. Mitt intryck är att han har gjort ett seriöst och gediget arbete, men vad gäller Nato så har vi tydligt markerat att det inte är aktuellt. Vi kommer inte att ta initiativ till någon Natoutredning.”   Försvarsminister Peter Hultqvist 29/10 om ambassadör Bertelmans förslag om Natoutredning

”SÄLEN. Socialdemokraterna öppnar nu sensationellt för en utredning om Nato-medlemskap.”
— Allting måste man kunna diskutera, säger utrikesminister Margot Wallström till Expressen på söndagen.”   Ur Expressen 12/1

”Varför är det hugget i sten att Sverige inte ska gå med i Nato?
— För att det inte skulle tillföra oss någon säkerhet i närområdet. Det skulle tvärtom skapa mer osäkerhet. Det är bra att Sverige och Finland är alliansfria. Då har du två geografiska ytor fria. Det är inte bra om två militärallianser har direktkontakt.”
  Stefan Löfvén, Sydsvenskan 30/4

Omvärlden, både våra vänner och andra, bildar sin uppfattning om vår säkerhetspolitik inte enbart på vad sittande regering gör och säger. I samband med att den försvarspolitiska uppgörelsen mellan fem av Riksdagens partier släpptes den 17 april visade det sig att regering och opposition hade olika uppfattningar om huruvida överenskommelsen innebar en natoutredning eller ej. Givet att man anser tydlighet och förutsägbarhet i säkerhetspolitiken vara något eftersträvansvärt, hade det varit positivt om regering och opposition hade rett ut den frågan innan den försvarspolitiska uppgörelsen publicerades.

EU:s relevans för säkerhetspolitiken

Blotta existensen av EU, och Sveriges medlemskap i denna allians, har positiva effekter på vårt lands säkerhet. Men man ska kanske inte dra nyttan alltför långt.

En viktig beståndsdel i vår säkerhetspolitik tycks vara artikel 42 punkt 7 i Lissabon-fördraget som tar upp medlemsstaternas skyldighet att ge en angripen stat ”…stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga…”

Men punkt 7 fortsätter. ”Åtagandena och samarbetet på detta område ska vara förenliga med åtagandena inom Nordatlantiska fördragsorganisationen, som för de stater som är medlemmar i denna också i fortsättningen ska utgöra grunden för deras kollektiva försvar och den instans som genomför det.” Understrykningen är min egen.

Kort sagt, Nato är grunden. Om Sverige får hjälp utifrån, så är det Nato som står för den. Inte EU.  Bedömningen av vilken hjälp som kan lämnas till Sverige i ett utsatt läge, kommer att göras av Nato. Inte av EU. Att detta egentligen är en självklarhet kan man se genom att läsa hur några av våra grannar, tillika Natomedlemmar, uttrycker sig om det egna landets säkerhetspolitik:

Sverige och Finland

Som en följd av Sveriges tydliga avståndstagande till Natomedlemskap, är listan på lämpliga allianspartners väldigt kort. Finland.

I vår försvarspolitiska inriktningsproposition från den 23 april kan man läsa: ”Finlands utrikes- och säkerhetspolitik är tydligt kopplad till EU-medlemskapet och Finland agerar aktivt för att stärka EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.

Det kan säkert stämma. Annars utrycker sig Finland officiellt på följande vis: ”Grunden för Finlands säkerhetspolitik är en övertygande försvarskapacitet.

Nyligen uttryckte Finlands statsminister Juha Sipilä: ”Vi har inga planer att ansöka om Natomedlemskap. Vi har konstaterat att vi inte överraskar varandra i den här frågan och det är en gammal överenskommelse som vi har mellan länderna.” Samtidigt innebär förstås ”inga planer” inte på något sätt att man utesluter möjligheten. Finland har Natooptionen, man har mer än en gång förklarat att den finns där och Finland kan därför inte sägas överraska någon om man faktiskt kommer i ett läge där man väljer att utnyttja den.

Så vi har en betydande skillnad mellan Sveriges Nej till Nato som upprepas med jämna mellanrum och Finlands lika tydliga val att hålla dörren öppen till Natomedlemskap.

Det är ännu för tidigt att se vilka olyckor det finländska folket kommer att drabbas av som en följd av Finlands öppna Natolinje, men detta får väl tiden utvisa.

Vi kan alltså inte utesluta att Finland, t ex vid en ytterligare försämring av det säkerhetspolitiska läget i vår omvärld, verkligen tar steget och ansöker om medlemskap i Nato. Frågan som vi då måste besvara är: ”Med vem bygger vi vår gemensamma säkerhet?”

Slutsats

Sveriges säkerhetspolitik kräver samverkan med våra nära vänner och grannar för att ge vårt land en rimlig skyddsnivå.

Men medan vi framhåller EU-samarbetet som centralt för vårt lands säkerhet, menar flertalet EU-länder (de som är både Nato- och EU-medlemmar) att Nato är grunden för deras säkerhetspolitik, andra viktiga länder (Norge och USA) är inte ens medlemmar i EU medan Finland (EU, ej Nato) utgår från sin egen militära förmåga när de bygger sin säkerhetspolitik.

Våra styrande politiker upprepar gång på gång budskapet om att medlemskap i Natoalliansen inte är aktuellt. Det för tankarna till någon som fullt medvetet målar in sig ett hörn för att sedan stå på en liten omålad yta med burken i hand och vaksam blick, redo att genast hälla på mer färg så snart det omgivande golvet visar minsta ansats till att torka.

Samtidigt blir det praktiska samarbetet med Nato allt tätare. Ord och handling hänger helt enkelt inte ihop.

Om, säger om, Finland faktiskt utnyttjar Natooptionen  så skulle det lämna Sverige med alternativen att antingen stå kvar som ett allianslöst maktvakuum mitt i Nordeuropa eller göra en plötslig kovändning från dagens politiska linje genom att följa Finland med in i alliansen, med den minskning av trovärdigheten som normalt kommer med utrikespolitiska kovändningar.

Avslutningsvis. I Dante Alighieris verk Inferno kan man läsa följande:

De mörkaste platserna i helvetet är reserverade för dem som förhåller sig neutrala i tider av moralisk kris.”

Det hade varit intressant att få veta var den gode Dante hade velat placera politiker vars valda säkerhetspolitik bestämts av inrikespolitiska överväganden.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer

Rekrytering via Försvarsmaktens hemsida

Denna blogg har även förr haft stora betänkligheter rörande den verbala rappakalja som ibland kan hittas på en stor statlig myndighets hemsida. Det senaste blogginlägget i frågan finns här:


Sedan dess har egentligen ingenting blivit bättre, utan snarare ännu sämre.

För det första finns det på avdelningen ”Jobba här” två ingångar - en som heter ”lediga jobb” och en annan som heter ”för dig som redan är anställd”. Det som rör till det är dock att en övervägande del av platsannonserna finns på båda ställena, vilket verkar fullständigt ologiskt.

Bättre vore enligt min mening att göra en radikal omstrukturering så att det införs rubriker enligt nedan:

  1. Lediga befattningar för dig som redan är anställd i Försvarsmakten och som söker en ny tillsvidareplacering
  2. Lediga befattningar för reservofficerare som söker en tillkommande tidsbegränsad anställning
  3. Lediga befattningar för dig som söker en nyanställning nationellt
  4. Lediga befattningar för dig som söker en tidsbegränsad anställning i en internationell militär insats
  5. Lediga befattningar i hemvärnet
  6. Kurs- och seminarieanmälningar

Med en sådan mer finmaskig struktur så uppstår inte den totala sammanblandning som idag förekommer. Det kommer att bli lättare söka på rätt ställe.

Försvarsmakten samarbetar också med Arbetsförmedlingen och andra rekryteringsföretag. Det är i så fall platsannonser enligt punkterna 3 och 4 som ska skickas till dessas kanaler, inte platser enligt punkterna 1, 2, 5 och 6.

Att göra en ny struktur som är alltäckande och enkel är en utmaning i sig - som det ser ut nu är det mesta dock obegripligt. Kloka förslag mottages tacksamt så kanske bloggens läsare gemensamt kan ta fram ett bra förslag.

Det finns tyvärr även annat som det är svårt att inte ha synpunkter på. Det handlar om att en stor myndighets hemsida måste upprätthålla en viss kvalitet för att myndigheten ska verka seriös. Enligt min mening har Försvarsmakten in detta avseende en lång väg att gå.

Det grundläggande felet är att det lär finnas över 3 000 befattningshavare som själva kan formulera och lägga ut platsannonser - detta kan dessutom ske utan att någon central kvalitetsgranskning sker.

I Försvarsmaktens personalstruktur finns elva unika militära personalgrupper. Det finns också engagemangsformer i Försvarsmakten vilka saknas hos andra arbetsgivare (anställning för tidvis tjänstgöring, hemvärnsavtal, frivilligavtal etc.). Allt detta gör att det faktiskt är svårare att tydligt beskriva vad som söks samt hur ett kommande engagemang är tänkt att fungera.

Det som tyvärr ofta blir fel är bland annat att anställning för tidvis tjänstgöring uttrycks som ”deltidsanställning”, ”deltidstjänstgöring”, ”tidvis anställning” eller något annat tokigt. 

C LEDS har under 2013 beslutat att i kommunikativa sammanhang får begreppet ”deltidssoldat” användas i stället för GSS/T. Enligt denna bloggs åsikt har begreppet dock mycket lite i en platsannons att göra. ”Deltidsanställning” är ett arbetsrättsligt begrepp som inte har något med anställning som reservofficer eller tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldat eller sjöman att göra. En platsannons ska vara korrekt formulerad.

Det är också ibland svårt att inte le när man ser hur den stackars sjunde manöverbataljonen hanteras och benämns. ”Livgardets 7.e bataljon” är en vanligt förekommande benämning men eftersom detta krigsförband är delat kan samma krigsförband också beskrivas som K 3:s 7. lätta skyttebataljon. Kan inte någon skapa ordning och reda?

Det är också så att det fortfarande ofta fattas befattningsnivåer i platsannonser, trots att det är beslutat att befattningsnivå alltid ska anges.

Förslag till lösning på det som relateras ovan är följande:
  • Omstrukturering av undergrupperna av platsannonser så att de blir mer finmaskiga.
  • Korrekturhandläggare införs på FM HRC så att alla platsannonser utan undantag måste godkännas av denne person.

Så här kan vi inte ha det.

GMY

Sinuhe


















Fredens hav? Ökade spänningar i Östersjön.


Jag hade i veckan som gått äran och nöjet att tillsamman med Charly Salonius-Pasternak kommentera Katarina Tracz nya bok Fredens hav? Ökade spänningar i Östersjön. Det i samband med att boken presenterades hos stiftelsen Frivärld, där Katarina Tracz också är direktör.
Jag tycker att boken är mycket läsvärd och ägnar därför det här inlägget åt att redovisa mina kommentarer med hopp om att de ska leda till att en och annan införskaffar boken.
 
 

Mina kommentarer.

Boken kunde inte ha kommit ut lägligare i tiden då den täcker in den svenska Natodebatten, Rysslands agerande i Ukraina och Östersjön, informationskrigföring, Washingtons syn på Östersjöregionen och flera andra minst sagt aktuella frågor.
Det är utmärkt att författaren tar avstamp i att synen på säkerhetspolitik i Europa ändrats – drömmarnas tid är förbi – traditionell stormakts- och intressesfärspolitik är tillbaka, om den någonsin var frånvarande. En helt nödvändig insikt för att kunna utforma en fungerande säkerhetspolitik.
Att den här omprövningen när det gäller Östersjöregionen har slagit igenom starkare i Washington än i Europa och Sverige är kanske inte förvånande. Det var länge sedan europeiska länder hade förmågan att med militära maktmedel påverka andra makter, skälen att fundera i de banorna har försvunnit.  Det i sin tur har lett till att man i Europa också efterhand tappat förmågan att se saker ur det perspektivet – man har svårt att sätta sig in i hur stormakter tänker. Sanningarna i Washington (eller Moskva) är inte desamma som i Stockholm eller Berlin.
Den bra inventeringen av ryskt agerande generellt och i Östersjöområdet visar på ett skrämmande sätt på hur vi fort vant oss vid en ny normalbild i regionen – utan att reagera.  Den illustrerar väl talesättet – kokar man grodan sakta så hoppar den inte ur grytan. Men den visar också på hur svårt det är att frigöra sig från invanda tankemönster och förhoppningar, och börja hantera problem som både är obekväma och skrämmande.
Informationskrigföringens betydelse i denna ny säkerhetspolitiska miljö beskrivs väl i resonemangen om den s k ”sjätte generationens krigföring”, det är bra. En mycket nyttig påminnelse av vad Sun Tzu sa redan för 2500 år sedan ”Det bästa sättet att vinna ett krig är att inte behöva utkämpa det”,  d v s motståndaren skall böja sig för din vilja utan att slåss.  
Finns inte viljan eller modet att ytterst ta till ”kungarnas sista argument” - militärt våld så spelar det ingen roll hur bra ens krigsmakt är eller hur vackra idealen än är som man påstår sig försvara.
En annan viktig aspekt på informationskrigföring som författaren tar upp kopplad till situationen i vårt närområde är Rysslands strävan att förvränga perspektiven. Att förvandla offret till den skyldige bl a genom att framställa de baltiska länderas medlemskap i Nato som ett hot vilket Ryssland måste skydda sig mot och att peka ut de rysktalande befolkningsgrupperna som förföljda minoriteter. Allt i syfte att undergräva andra Nato- och EU-länders vilja att stödja de baltiska staterna.
I avsnittet som avhandlar ekonomi och energi som säkerhetspolitiska instrument, och som Ryssland använder som ett utpressningsmedel, skulle författaren kanske kunnat gå ett steg längre än att bara belysa baltiska beroenden och vad länderna själva gör för att minimera sitt behov av rysk energi. Frågan kunde ha ställts om inte svenskt ekonomiskt stöd till ökat baltiskt energioberoende borde betraktas som en del av svensk säkerhetspolitik.  Det skulle beröva Ryssland ett påtryckningsmedel gentemot de baltiska länderna, och därmed indirekt öka även vår säkerhet.
Med risk för att blanda mig i den svenska energidebatten, men skulle t ex subventioner till svensk, idag olönsam, elproduktion och där ”överskottsenergin” exporterades till Baltikum kunna var en sådan åtgärd?
Ett mycket intressant avsnitt i boken är analysen av det ofta använda, vilseledande och till innebörden oklara, uttalandet att ”Det föreligger i nuläget inget direkt invasionshot mot Sverige”.
Författaren pekar här på att vi är medlemmar i EU med åtföljande förpliktelser, vi har ett nära samarbete med Nato, vi har utfärdat en Solidaritetsförklaring med våra grannar och militärgeografin ser ut som den gör – där Ryssland skulle ha mycket stor nytta av svenskt territorium vid en konflikt med Nato i Östersjöområdet.
Författarens slutsats är entydig -sannolikheten för att Sverige dras med i en konflikt i Östersjöområdet är hög. Eller uttryckt på ett annat sätt - hotet mot Sverige är en funktion av hotet mot Baltikum. Tror vi att de baltiska länderna kan utsättas för ett militärt angrepp så är vi också utsatta för ett uttalat angreppshot.
Till detta kan läggas oklarheten i utrycket ”direkt invasionshot”, är det ett isolerat angrepp mot Sverige, är det ett angrepp överhuvudtaget, vad är en invasion – är det någon som vill besätta hela landet, täcker det även ”lån” av en mindre del av vårt territorium, eller vad?
I de delar av boken som avhandlar Nato och USA konstateras, helt korrekt, att det är USA:s vilja och förmåga att agera som utgör nyckeln till säkerhet i Östersjöregionen. Ett inte helt oproblematiskt konstaterande. USA:s globala intressen bl a i Asien och Mellanöstern också kräver uppmärksamhet och att resurser avdelas. Europa är inte den enda oroshärden där USA måste vara berett att agera, och resurserna är inte obegränsade.
Här redovisas också ”free rider” problematiken. Varför skulle USA satsa stora resurser, och potentiellt offra sina döttrar och söner, för att försvara länder som själva borde ha råd och möjligheter att skapa sig tillräcklig militär förmåga för att möta alla aktuella hot?
Det leder till kanske den mest centrala frågeställningen i boken – trovärdighet. Stabiliteten och säkerheten i Östersjöregionen styrs ytterst av hur man i Kreml uppfattar Natos vilja och förmåga att försvara sina baltiska medlemmar. 
Ur svensk synvinkel finns här två nyckelfaktorer, eller snarare två faktorer vi kan påverka – att Sverige inte fortsatt utgör ett militärt vakuum som inbjuder till ”lån” av dess territorium och att Sverige kan bidra till att öka Natos trovärdighet när det gäller att kunna genomföra operationer i Östersjöområdet.  
Författarens slutsats är att ett svenskt Nato medlemskap, förutom att Sverige bör återskapa förmågan att försvara eget territorium, skulle öka såväl vår egen säkerhet som till ökad stabilitet i regionen.
Sammantaget, mycket nyttig och intressant läsning för att förstå dagens säkerhetspolitiska situation i vår del av världen, och samtidigt en skarp uppgörelse med svensk oförmåga att förstå allvaret i utvecklingen och bristen på svenskt strategiskt tänkande.

Boken är dessutom välskriven och lättläst – bra sommarläsning.