månadsarkiv: juni 2015

Klickjakt, allmänintresse och sekretess

En av de goda konsekvenserna av att leva i ett demokratiskt samhälle är förekomsten av fri press. Man behöver inte anstränga sig för att hitta exempel på konsekvenserna av motsatsen till detta tillstånd.

Jag konsumerar mycket media, prenumererar på fem papperstidningar och drar gärna en lans när någon tycker att journalisters möjligheter att göra sitt jobb bör inskränkas. När jag i arbetet kommer i kontakt med journalister ser jag att det är många med mig som uppskattar journalistikens intresse för vårt verksamhetsområde. Vi försöker ge en så rättvisande bild av verksamheten som är möjligt. Normalt är det sekretess som förhindrar att vi ger ytterligare information.

Allt detta bygger på ett förtroende för varandras yrkesroller. Om allmänheten uppfattar att det förekommer myndighetsmissbruk, korruption och oegentligheter i offentlig verksamhet är det medias uppgift att belysa detta. En helt rimlig konsekvens är att förtroendet för myndigheten minskar.

Om allmänheten uppfattar att media överträder sitt uppdrag och slött hänvisar till allmänintresse, rundar allmän rättsuppfattning eller "jagar klick" på ett negativt sätt kommer förtroendet för media att minska. Detta är allvarligt, då uppgiften att kritiskt granska bygger på förtroende.

När Expressen meddelar i nära realtid var och hur militära enheter opererar urholkas förtroendet för media. Ingen utom försvarsmakten och motståndaren har behov av den informationen.

När DN friades i HD efter att ha fotograferat skyddsobjektet Berga under pågående underrättelseoperation (ubåtsjakt) urholkas förtroendet för media. Jag har inte sett DN:s chefredaktör kommentera vad allmänintresset av bilderna skulle bestå i.

När GP berättar om att en identifierbar person tjänstgör på vad jag bedömer vara en skyddad befattning urholkas förtroendet för media. Vidare riskerar familjen en förändrad hotbild och förbandets framtida operationer äventyras. Möjligen måste personen omplaceras till annan befattning. Inget i denna information bidrar till förståelsen för det aktuella fallet.

När Expressens chefredaktör kl 00.30 efter en uppenbarligen hastigt förberedd "pressträff" läxar upp polisen på Twitter för att ge för lite information urholkas förtroendet för media. Twittertråden rekommenderas i sin helhet då chefredaktören förtjänstfullt tar diskussionen med flera av de som reagerat, vilket jag tycker är berömvärt och nödvändigt i sammanhanget.

Att schablonmässigt hänvisa till allmänintresset i ovanstående fall håller inte enligt min uppfattning. Det är för dåligt. Precis som ett beslut om att sekretessbelägga information ska kunna motiveras vid sekretessbedömningen och i efterhand bör publicistiska beslut kunna motiveras mer utförligt och begripligt än så.

Några fiktiva exempel:

DN har uppgifter om missförhållanden på sjöstridsflottiljen på Berga. Dokumenterar detta och publicerar efter att man gjort en noggrann bedömning om försvarssekretess onödigtvis röjs. Detta faller rimligtvis inom allmänintresset och är enligt min mening försvarbart. Grundlagen är överordnad skyddslagen.

DN tar bilder på fartyg och militära installationer för att illustrera en artikel som mest består av spekulationer från mediasugna "experter". Inget allmänintresse föreligger. Bilderna riskerar att röja försvarssekretess, åtminstone kan inte DN avgöra detta. Brott mot skyddslagen har begåtts.

Parallellerna till "tårtningar" och liknande ofredande av politiker och dess konsekvenser för den s.k. öppenheten är slående. Av operativa skäl riskerar vi att hamna i minskad öppenhet och lågt förtroende för journalistkåren och dess ansvariga utgivare. Detta förlorar myndigheten på, då den får svårare att nå ut till allmänhet och uppdragsgivare med korrekt information. Detta förlorar media på, då ett normalt förhållande till myndigheten riskeras med mindre information som följd. Detta förlorar allmänheten på, då allt som blir kvar i media blir sensationsjakt, spekulationer, roliga videoklipp och "Så blir vädret i juni, juli och augusti".

Låt inte klick-jakten bli överordnad journalistiken. Mycket står på spel de närmaste åren.

Kärnvapenretorik

Sammanfattning

En återgång till ett retoriskt utnyttjande av kärnvapen, kärnvapenretorik, förefaller vara i antågande. Likväl utnyttjande av kärnvapen som ett påtryckningsmedel för att påvisa sin rätt att agera i sakfrågor. Avsaknaden av säkerhetsmekanismer på lägra nivåer, kan ge snabba kedjereaktioner vid incidenter d.v.s. incidenter växer okontrollerbart i storlek. Detta kan snabbt, sprida sig till att omfatta andra geografiska områden, men även andra vapentyper, såsom kärnvapen, vid en incident som ej omfattar dessa. Sammantaget ger återkomsten av kärnvapenretorik samt avsaknaden av adekvata säkerhetsmekanismer på läger nivåer, en mycket instabil säkerhetssituation, betydligt instabilare än under det kalla kriget. Likväl börjar vi troligtvis närma oss ett slut i eskaleringen, i och med att kärnvapenretorik återigen förefaller vara på intågande, mellan Ryssland och Väst och en mer låst situation kommer uppstå.

Analys

Bild 1. Faktorer som gett upphov till kärnvapenretorik.
Under en stor del av det andra kvartalet (KV II) 2015, har en retorisk ändring skett mellan främst USA å ena sidan och Ryssland å andra sidan, den retoriska ändringen har varit att kärnvapenretoriken än en gång har aktualiserats. En retorik och en säkerhetspolitisk kursändring som vi inte sett sedan de mörkare perioderna under det kalla kriget, såsom under första halvan av 1980-talet i Europa. Denna säkerhetspolitiska kursändring förefaller bygga på tre (3) orsakssamband, 1) INF, 2) BMD, 3) Krimhalvön.

Det första (1) delen i orsakssambandet är enligt USA, Rysslands brott mot INF-avtalet med utvecklandet av en långräckviddig markbaserad kryssningsrobot, mest troligt till Iskander systemet,1å andra sidan hävdar Ryssland att USA bryter mot INF avtalet till del genom utvecklingen av BMD (Ballistic Missile Defence).2Rykten om utveckling av en markbaserad kryssningsrobot i Ryssland, som skall bryta mot INF-avtalet, har cirkulerat en lång tid sedan 00-talet.

Ingen öppen information finns dock som kan styrka utvecklingen av en markbaserade robot som de facto bryter mot INF-avtalet. Likväl så är det inte förrän i Juni 2014, som man officiellt från USA sida har framlagt ett klagomål mot Ryssland vilket återupprepas även 2015, att de brutit mot INF-avtalet genom att utveckla en ejtillåten markbaserad kryssningsrobot. Härvid kan vi förutsätta att adekvata underrättelser rörande prestandan kring den aktuella robotmodellen inte fanns förrän 2012-13.

Vad klagomålet kring avtalsbrottet avser, är bedömt en robotmodell som benämns R-500 till Iskander systemet, R-500 är en utveckling av den ubåtsbaserade kryssningsroboten 3M10 som hade en räckvidd på 2600 km. Denna robotmodell avvecklades m.h.t. INF-avtalet.3 Enligt ej bekräftade uppgifter som framkom under 2014 så skall R-500 ha en räckvidd på cirka 2000 km,4vilket korrelerar väldigt väl mot 3M10 räckvidd. Obekräftade uppgifter gör även gällande att utvecklingsarbetet med R-500 var färdigt i slutet av 2010, samt sex (6) stycken långräckviddiga kryssningsrobotar av den aktuella modellen skall även då varit producerade.5

  Bild 2. Iskander fredsgrupperingar längs Rysslands västra landgräns
  med 500 km robot räckvidd.
22
Att USA tar situationen på allvar, visar på att det måste finnas en substans i uppgifterna kring utveckling av en landbaserad långräckviddig kryssningsrobot från rysk sida. Detta accentueras ffa. med att USA, överväger som ett alternativ, frambasering av egna landbaserade kryssningsrobotar till Europa.6 Detta har även givit upphov till tankegångar om att USA återigen skall basera kärnvapenbestyckade missiler på brittisk mark.7

Således har vi fått en situation där utvecklingen av en långräckviddig kryssningsrobot med trolig förmåga att bära kärnvapen, övriga robottyper i Iskander systemet har den möjligheten, har gett upphov till förslag om att, återigen frambasera markbaserade robotar med kärnvapen på Europeisk mark. Vi har alltså hamnat i en liknande situation som uppstod under slutet av 1970-talet som gav upphov till det s.k. "dubbelbeslutet" d.v.s. utplacering av dels medeldistansrobotar dels kryssningsrobotar. Vilket var ett svar på Sovjetunionens utplacering av SS-20.8

Då USA nu förefaller ta situationen på sådant allvar, så uppstår ett antal följdfrågor utifrån USA reaktion. De mest naturliga frågeställningarna blir, har Ryssland i det dolda tillverkat R-500 eller nu påbörjat tillverkning? Om tillverkning har genomförts i det dolda har man då påbörjat förbandsomsättning av robotmodellen ute på Iskander markrobotbrigaderna? Eller har man genomfört en frambasering av Iskander system i det dolda till Kaliningrad Oblast? Ett svar på dessa frågor lär vi inte få i närtid, men troligtvis är det någon av de fyra frågeställningarna som har orsakat USA nuvarande reaktion.

Den andra (2) delen är dels USA utveckling av BMD-system dels NATO utveckling av BMD-system,9 detta har Ryssland dels sett som ett hot mot deras förmåga att verka med kärnvapen dels att BMD utvecklingen är riktad mot dem.10 NATO och USA å andra sidan hävdar att systemet är ett skydd mot stater eller organisationer som på sikt kan erhålla långräckviddig ballistisk förmåga med enstaka missiler, vilket utgjorde skälet till att USA valde att bryta ABM-avtalet som undertecknades med Sovjetunionen 1972.11

Ser man dock till uppbyggnaden av det BMD system som just nu sker så är det ytterst begränsat, under 2015 kommer en aktiv del att upprättas i Rumänien, 2018 en del i Polen. Utöver detta så finns ett antal AEGIS kryssare i Europa med BMD kapacitet.12 Så utifrån den faktiska BMD kapaciteten så är det enbart mot enstakamissiler, på nära håll, man kan och kommer kunna verka mot. Här bör även påpekas att ryska luftvärnssystem såsom S-400 och den kommande S-500 har förmåga att verka mot ballistiska mål.13Likväl skulle NATO och USA, BMD förmåga, aldrig kunna stoppa den volym av både stridsspetsar och ballistiska missiler som Ryssland förfogar över. Det de facto USA och NATO BMD förmåga kan utgöra ett signifikant hot mot Rysk förmåga, är bekämpning av dess rymdförmåga i form av satelliter.14

USA och NATO utveckling av sin BMD förmåga, förefaller agerat som en form av katalysator för markrobotsystemet Iskander, ofta har Iskander systemet utnyttjats som ett påtryckningsmedel av Ryssland för att vissa sitt missnöje med BMD, främst vad avser frambasering till Kaliningrad Oblast, där de med sin ordinarie markrobot kan nå stora delar av Polen samt del av Tyskland.15 I dagsläget förefaller markrobotbrigaden i Kaliningrad Oblast vara den som sist erhåller Iskander systemet då införandet skall vara klart 2018,16vilket visar på att man fortfarande vill bibehålla möjligheten från Rysk sida att utnyttja systemet som ett politiskt spelkort så länge det går.17

Ur perspektivet att utnyttja Iskander systemet mot BMD, så krävs en frambasering av systemet, något som tidigare talats om från Rysk sida. Det geografiska område som nämnts är Kaliningrad Oblast, där även frambasering genomförts två (2) gånger, inom ramen för beredskapskontroller. Dock har verkan mot BMD systemet i Rumänien ej nämnts något i debatten, teoretiskt skulle Ryssland kunna lösa detta genom en frambasering av Iskander till de styrkor de har Transnistrien, detta skulle dock försvåras av OSSE övervakning som sker i Moldavien, vilket troligtvis är varför detta inte nämnts i debatten. Frambasering på Krimhalvön skulle kunna medge räckvidd med nu officiellt kända uppgifter på verkans avstånd för Iskander, men är precis vid gränsvärden.

Vad som även skett är i kölvattnet av BMD utvecklingen är hot vad avser utnyttjande av kärnvapen. Danmark meddelande under 2014, att man avsåg bidra med radarkapacitet till NATO BMD, genom att placera det på något eller några av sina örlogsfartyg. Detta kom att föranleda att Rysslands ambassadör i Danmark, i en intervju i Jyllands-Posten, publicerad 21MAR2015, förklarade att detta skulle göra de Danska örlogsfartygen till legitima mål för Ryska kärnvapen.18

Rysslands Generalstabschef, Valerij Gerasimov, sa även under den internationella konferensen för säkerhet i Moskva 16-17APR2015, att stater som ej har kärnvapen, men baserar BMD förmåga på sitt territorium, blir mål för prioriterade åtgärder,19vad det exakt innebär förklarades ej djupare, dock kan vi dra slutsatsen av utspelet, Rysslands ambassadör i Danmark gjorde, att utnyttjande av kärnvapen är den troliga kontexten som åsyftades.

Den tredje(3) och sista delen är Rysslands annektering av Krimhalvön, som förefaller givit upphov till kärnvapenretorik vid minst ett bekräftat tillfälle och ett obekräftat tillfälle. Att den ryska militära operationen på Krimhalvön skulle ge upphov till ett försämrat säkerhetspolitiskt var givet, dock att en återgång till kärnvapenretorik skulle ske, var det nog färre som trodde.

Rysslands President, Vladimir Putin, var beredd under den militära operation på Krimhalvön, att försätta Rysslands kärnvapenstyrkor i larmberedskap.20 Innebörden av detta, försätta kärnvapenstyrkorna i larmberedskap d.v.s. vara beredd med omedelbart varsel skrida till verk, innebär att man troligtvis vidtog åtgärder för att möjliggöra intagande av larmberedskap. Vilket bör ha uppfattas av västliga underrättelsetjänster, varvid en tydlig signaleffekt bör ha uppnåtts från rysk sida, med innebörden blanda er ej i detta.

Obekräftade uppgifter gör även gällande att, Ryska militärer i ett möte med Amerikanska statstjänstemän, klargjort att varje försök att försöka återta Krimhalvön från Ryssland kommer mötas upp våldsamt även med kärnvapen.21 Här får man förutsätta att det som åsyftas från Rysk sida, är ett försök av västliga stater att återta Krimhalvön.

Således har vi haft två parallella säkerhetspolitiska linjer som utvecklats sedan Ryssland startade den militära operationen på Krimhalvön. Den ena linjen har varit den synliga och mycket tydliga försämringen i relationerna mellan Väst och Ryssland. Den andra linjen har gradvis, men sakta men säkert utvecklats i bakgrunden, för att nu under det andra kvartalet 2015 visa sig, kärnvapenretoriken.

Dock är det en ohälsosam samverkan mellan tre områden, INF-avtalet, BMD-utveckling och Krimhalvön som skapat den dolda linjen, som utvecklats i bakgrunden, bakom den synliga försämringen mellan Väst och Ryssland. Så vad alla hoppades skulle vara något som var dolt i bakgrunden sedan det kalla krigets slut, kärnvapenhotet och dess retorik, förefaller nu återigen vara en realitet i relationerna mellan stater.

Vad som är en avgörande skillnad mellan det kalla kriget och dagens konflikt mellan Väst och Ryssland som vi ser, är att mekanismerna för att förhindra att en incident går överstyr, ej längre finns. Förbindelselänken mellan Rysslands President och USA President, finns fortfarande kvar, detta förefaller dock vara det enda, dock när en incident når dessa två beslutsfattare kan skeden redan påbörjats som ej går att stoppa.22

Den största sannolikheten för att en konflikt uppstår mellan Ryssland och Väst idag, är troligtvis en incident som skapar en snabb kedjereaktion som lokala befälhavare svarar på. Utan mekanismer som möjliggör en snabb kontakt på lägre nivåer, så kommer en sådan konflikt snabbt accelerera. Då kärnvapenretoriken återigen förefaller vara under uppsegling, så kan en sådan kedjereaktion ge ett väldigt dåligt utfall i slutändan.

Slutsatser

Är då kärnvapenretoriken på väg tillbaka? Onekligen förefaller det vara så, då USA överväger att återigen frambasera markbaserade kärnvapenbärande robotsystem på Europeisk mark, som en konsekvens av den nu rådande utveckling. Det innebär återigen ett paradigm skifte i den säkerhetspolitiska utvecklingen, i en mycket negativ riktning. En utveckling som vi inte sett sedan de mörkaste partiet av det kalla kriget under inledningen 1980-talet.

Det farliga i situationen om kärnvapenretoriken återigen kommer bli en maktfaktor är avsaknaden av säkerhetsmekanismer, det kalla kriget var en gradvis uppbyggnad av själva ”konflikten”, parterna gick om vart annat i teknikutveckling m.m. vilket gav upphov till olika former av oskrivna regler. Denna gång förefaller vi kastas snabbt in i en rad olika säkerhetsprövningar, i ett rasande tempo, utan varken säkerhetsmekanismer eller regler.

Introduceringen av kärnvapenretoriken i dagens konflikt mellan Väst och Ryssland, kan dock medföra, att ett visst form av ramverk uppstår. För oaktat spänningarna mellan parterna, så är alla nyktert medvetna om att en konflikt mellan Ryssland och Väst, med kärnvapen, kommer ingen vinna. Detta i sig kan medföra att eskaleringen mellan Väst och Ryssland stagnerar och en låst situation uppstår mellan parterna.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

AP 1, 2(Engelska)
Air Power Australia 1 (Engelska)
BBC 1, 2 (Engelska)
Bulletin of the Atomic Scientists 1(Engelska)
Center For Strategic & International Studies 1(Engelska)
Federation of American Scientists 1(Engelska)
FOI 1(Svenska)
Military Today 1 (Engelska)
NATO 1(Engelska)
Reuters 1, 2, 3(Engelska)
RT 1, 2, 3(Engelska)
Rysslands Försvarsministerium 1 (Engelska)
Sputniknews 1(Engelska)
SvD 1, 2(Svenska)
TASS 1, 2, 3(Engelska)
The Christian Science Monitor 1(Engelska)
The Telegraph 1, 2(Engelska)
The New York Times 1, 2(Engelska)
The Washington Times 1(Engelska)
U.S. Department of State 1, 2(Engelska)
U.S. Department of Defence 1, 2(Engelska)
Wikileaks 1(Engelska)

Slutnoter

1U.S. Department of State. Adherence to and Compliance with Arms Control, Nonproliferation, and Disarmament Agreements and Commitments. 2014. Sid. 8-10
8Larsson, Tor. Arbman, Gunnar. Tidningen Framsyn Nr 1. 2004. Sid 28

Insikter eller åsikter kring svensk säkerhetspolitik?

av Håkan Edström

 
Självklart skall universitet och högskolor bidra till samhällsdebatten. Detta bör dock ske genom presentation av vetenskapligt framtagna slutsatser och insikter. Att gömma sig bakom akademiska titlar för att framföra personliga åsikter riskerar att underminera allmänhetens förtroende för inte enbart de berörda forskarna utan även för den forskning som bedrivs vid det aktuella lärosätet som helhet.

Tisdag den 9 juni publicerade Dagens Nyheter (DN) Linus Hagströms och Tom Lundborgs artikel ”Natomedlemskap gör Sverige mindre säkert” om Sveriges säkerhetspolitik (http://www.dn.se/debatt/natomedlemskap-gor-sverige-mindre-sakert/). Trots att det inte självklart är frågan om en vetenskapligt framtagen text, utan kanske snarare om en debattartikel, undertecknade de båda författarna resonemanget med sina akademiska titlar.

Dessvärre riskerar detta således att missleda läsaren till att tro att professor Hagström och lektor Lundborg underbyggt sitt resonemang med insikter vunna från forskning vid Försvarshögskolan (FHS) kring de fenomen de berör i artikeln. Så behöver dock inte nödvändigvis vara fallet. De är t.ex. inte explicita med att belägga sina påståenden med forskningsresultat som sig bör i vetenskapliga sammahang. Och någon forskning vid FHS har de rimligen ännu inte hunnit med, nyanställda som de är.

Det kan därför vara nödvändigt att nyansera bilden av den forskning som bedrivs vid FHS och även att tillhandahålla läsaren med alternativa modeller för att tolka Sveriges säkerhetspolitiska optioner.

Den intresserade läsaren rekommenderas därför att ta del av motargument som andra FHS-forskare publicerat som en reaktion på professor Hagströms och lektor Lundborgs artikel. Härigenom kan läsaren själv bilda sig en uppfattning om det rör sig om förmedlande av vetenskapligt framtagna insikter eller enbart är frågan om framförande av personliga insikter.

Förslagsvis studeras Kjell Engelbrekts artikel på DN-debatt (http://dn.se/debatt/repliker/mearsheimer-utelamnar-viktiga-sakforhallanden) samt Jacob Westbergs m.fl. artikel i SvD (http://www.svd.se/kriget-pa-forsvarshogskolan-fem-forskare-svarar/om/sakerhetsradet)

 

Författaren är överstelöjtnant, Fil dr och forskare i säkerhetspolitik och strategi vid Försvarshögskolan.

Svensk frivillig hedrad

Jan när han till Narvik återbördade den Luger han erövrat vid Narvik.

Jan Danielsen, svensk frivillig i finska vinterkriget och vid Narvik, har nu hedrats av Norge med en till medalj. Som författare till boken om honom, Jan och Nordens frihet, gläds jag mycket av detta liksom den nyliga artikeln om Jan i VG, Norges största tidning (enbart början finns öppet på nätet).

Innan semestern helt "tar över" vill jag kort passa på att tacka alla läsare av artiklar/blogg/böcker som har hört av sig. Det kommer sedan någon gång ifjol oftast dagligen flera brev och meddelanden och det är mäktigt som författare att få vara med om det. Ber om ursäkt att svar ibland blir sena och tyvärr händer det ibland att minneslappar kommer bort. Men alla ska veta att jag läser alla brev och att era upplysningar rätt ofta innebär nya uppslag och därmed nya artiklar etc.

Prestige inom sjöräddningsområdet?



Sjöräddning har ända sedan Estoniakatastrofen varit ett mycket omdiskuterat ämne med olika grad av intensitet. Min bild av läget just nu är att det idag tyvärr verkar finnas ett mått av prestige från vissa aktörer, något som är mycket olyckligt. 

En liten klick av frivilligsjöräddarna inom SSRS, en i grund och botten helt fantastisk ideell organisation som jag hyser största respekt för, förmedlar ofta en mycket negativ bild av Försvarsmakten som en aktör inom sjöräddningsområdet. När SSRS stora beskyddare Robert Ashberg svamlar som mest luktar det riktigt illa. Läs gärna Commanders analys av en artikel som nämnda Ashberg skrev efter att maritimutredningen redovisade sina slutsatser för något år sedan. Ashbergs märkliga åsikter delas uppenbart av en rad anhängare inom den civila frivilligsjöräddningen, och här finns uppenbart mycket prestige. Dessa märkliga människor dyker bland annat upp på Twitter så fort jag skriver något om SAR, men aldrig annars. Man ser uppenbart Försvarsmakten som en oönskad konkurrent inom området. Inget kunde vara mer fel! Man har 1000 argument för att det enda rätta när det kommer till sjöräddning är civila resurser, och helst frivilliga sådana...

SSSR VD Rolf Westerström har bland annat uttalat i GP att "En civil räddningstjänst ska inte vara inblandad med det militära som tränar med vapen. Vi tränar för att rädda folk på sjön."

Till Sveriges Radio har samma Westerström sagt om maritimutredningens förslag att Sjöräddningen bör åläggas KBV som då bör vara en del av Försvarsmakten (på samma sätt som i Norge och Danmark) att "– Det är helt absurt. Civil räddningstjänst hör inte ihop med det militära"

Enligt en kommentar på tidigare nämnda blogg ska även en annan person med koppling till SSRS, Anders Jönsson använt argument i stil med att om icke svenskar från diverse krigsländer som kommit till Sverige och hamnar i sjönöd inte kommer känna sig trygga om det kommer en militärhelikopter. Om detta stämmer så är det ett riktigt lågvattenmärke. Han har uttryckt i bland annat GP att "Det nya systemet där Sjöfartsverket i stället upphandlar civila helikoptrar som står i beredskap är bättre än det gamla."

Det är således många negativa åsikter om Försvarsmaktens och man fastnar i att det i dag är kortare beredskapstider. Utöver detta argument har man väldigt lite fakta i målet. Men då glömmer man ofta bort en faktor som innebar att Försvarsmaktens helikoptrar under dagtid hade i stort sett noll och ingen beredskapstid då man alltid var på plats. Ofta kunde en helikopter från Försvarsmakten till och med vara i luften när ett larm gick och under övningar fanns helikoptrar med ytbärgare ombord tillgängliga H24. Under icke tjänstetid var beredskapen något lägre, men hade huvudmannen Sjöfartsverket betalat för samma tjänst då som man gör idag så hade givetvis Försvarsmakten haft personal på plats med samma beredskapstid som Sjöfartsverket betalar för nu.

Men den tiden är nu förbi sedan Försvarsmakten inte längre har den uppgiften sedan tio år tillbaka.

Härom veckan skrev jag en artikel i BLT om helikopterburen sjöräddning. Omgående skrev Sjöfartsverket ett svar i samma tidning där man i stort sett helt utelämnar den viktiga faktorn kapacitet. Min replik till Sjöfartsverkets sjöräddningschef Noomi Eriksson återfinns i slutet av samma artikel.Dessutom fastnar man från Sjöfartsverkets sida som vanligt enbart i beredskapstid som bara är en av de avgörande faktorerna.

Genast dök frivilligsjöräddarna upp igen med kommentarer om att någon stor helikopterkapacitet inte behövs, eftersom SSRS finns där med sina båtar. Det är givetvis så att båtar är bättre att ta upp en stor mängd nödställda passagerare än helikoptrar.... Men... Det dessa individer helt glömmer bort är att SSRS största båtar med sina 20 meters längd och 30 tons deplacement, även om de är extremt sjövärdiga, inte kan operera i alla väder fritt till sjöss. Vid en motsvarighet till en ny Estoniakatastrof  med sådant väder blir antalet tillgängliga helikoptrar samt dess aktionstid och storlek helt avgörande.

Vid tiden för Estoniakatastrofen förfogade Försvarsmakten över ca 25 större sjöräddningshelikoptrar av typen Hkp 4 och Hkp 10. Eftersom FM då hade uppgiften helikopterburen sjöräddning så fanns där gott om besättningar inklusive ytbärgare att kalla in. Försvarsmakten hade dessutom sjuksköterska ombord vilket medgav att behandling av nödställda (hypotermi m.m.) kunde påbörjas redan i helikoptern av professionell personal. Men det var då, och den möjligheten är idag helt borta då båda dessa helikoptertyper är avvecklade så när som på två Hkp 10. Dessutom har inte Försvarsmakten uppdraget att dimensionera sig för eller att primärt öva och utbilda för att lösa uppgiften sjöräddning  med helikopter.

Det är här jag vänder mig mot retoriken som förs fram av såväl vissa frivilligsjöräddare som Sjöfartsverket då man med en dåres envishet konstant hävdar att Sjöräddningsberedskapen fortfarande är lika bra i dag som den var då. Frågar man vissa frivilligsjöräddare så är dessutom förmågan bättre idag...

Sjöfartsverket har sju sjöräddningshelikoptrar. Försvarsmakten har idag i stort sett inga helikoptrar kvar som idag är godkända för att vinscha personal med, och utbildade besättningar som kan operera med ytbärgare i alla väderförhållanden är nog i stort sett noll.

Trots det hävdar Sjöfartsverkets Noomi Eriksson att "Försvarsmakten har dessutom i en överenskommelse med Sjöfartsverket förpliktigat sig att ge stöd i form av helikopterresurser vid större sjöräddningshändelser."

Antingen lever Noomi Eriksson på orealistiska förhoppningar, alternativt så har Försvarsmakten inte varit tillräckligt tydliga med att redovisa faktisk förmåga. Något stämmer i alla fall inte.

 
Debatten om helikopterburen sjöräddning har blivit infekterad. Dessutom genomsyras frågan tråkigt nog av prestige. Min uppfattning är att den rätta vägen att gå är den som maritimutredaren Jan Hyllander har redovisat. Det skulle dessutom få den fördelen att staten får en gemensam flygoperatör, vilket har många fördelar istället för idag då man har tre olika.

Skapa en NATO Brigad för Baltikum

av Magnus Nordenman och Wiley Barnes

 
Ukrainakrisen har inlett en ny era i europeisk säkerhet där rysk aggression hotar fria staters suveränitet, vilket i sin tur sår tvivel om NATOs säkerhetsgarantier gentemot sina medlemmar. I denna säkerhetsmiljö är de baltiska staterna speciellt utsatta och sårbara för ryska hot och militära påtryckningar.

Sedan början av Ukrainakrisen har Östersjöregionen sett ett ökande antal ryska militära provokationer på land, till havs och i luften. Balternas oro om regional säkerhet delas nu brett inom NATO. För att stärka försvaret mot rysk aggression, och för att försäkra alliansens mest utsatta medlemmar om dess engagemang bör NATO skapa en baltisk brigad. Brigaden bör vara delad på tre bataljoner, en stationerad i vardera baltiskt land: Estland, Lettland och Litauen.

Baltikums geografi ger Ryssland en betydande militär fördel och lämnar samtidigt NATO och dess baltiska medlemmar extremt sårbara. Gränsen mellan Ryssland och de baltiska staterna är över 600 kilometer lång och avståndet mellan den gränsen och Östersjökusten är aldrig mer än cirka 40 mil. Detta ger Ryssland ett antal möjligheter, antingen för en offensiv med konventionella styrkor, eller för att ge direkt stöd till irreguljära styrkor i en hybridkrigföringskampanj. Detta korta avstånd gör det också möjligt för snabb transport av personal, bränsle, förnödenheter och ammunition från närliggande ryska baser. Ryssland kan även använda vapen med lång räckvidd baserade på rysk mark för att stödja operationer inne i Baltikum, samtidigt som man kan störa eller förhindra NATOs försök att förstärka den baltiska flanken.

NATOs förmåga att snabbt förstärka Baltikum är ytterst begränsat. För att förstärka till lands måste hänsyn tas till den ryska Kaliningradenklaven och Vitryssland, vars geografiska läge begränsar NATO till en smal landväg via Polen till Litauen. Förstärkningar till havs eller genom luften över Östersjön skulle också vara hotade. Detta eftersom flyg och fartyg från NATO-länder kan nås av ryska vapensystem med lång räckvidd, såsom sjömålsrobotar och luftvärnssystem som S-300 och S-400. Den baltiska terrängen erbjuder inte heller mycket hjälp för en försvarare. Regionen är i regel platt med stora delar skog och skulle inte på allvar hindra en rysk framryckning med mekaniserade förband. Dessutom kan det relativt välutvecklade vägnätet i Baltikum, som gynnar handel och kommunikationer, även användas för en snabb marsch för ryska förband.

Geografin och terrängen i de baltiska staterna gör att NATO och USA måste fokusera på en trovärdig och långsiktig närvaro i regionen för att avskräcka rysk aggression. Nuvarande insatser, såsom NATOs utökade luftövervakning och samövningar med amerikanska arméförband, är synnerligen välkomna men de är inte tillräckliga mot de tiotusentals ryska trupperna i det västra militärdistriktet.

De baltiska staterna har tagit ansvar för sin del att möta den ryska utmaningen genom att öka sina försvarsbudgetar och fördjupa det regionala samarbetet. Det finns dock inget hopp om att de själva skulle kunna öka sin avskräckningsförmåga till den nödvändiga nivån. Svaret är istället att NATOs medlemmar bör skapa en baltisk brigad bestående av tre förstärkta bataljoner, en baserad i vart och ett av de tre staterna.

Brigaden bör innehålla både flyg och artilleridelar samt forward air controllers som kan integrera och koordinera flyganfall och luftburen spaning. Ett sådant förband skulle avsevärt öka NATOs förmåga till avskräckning i nordöstra Europa och signalera till Moskva dess beslutsamhet att försvara sina medlemmar. I likhet med Berlinbrigaden under kalla kriget skulle den baltiska brigaden utgöra en väl synlig politisk snubbeltråd som skulle få Ryssland att på allvar tänka efter i händelse av en kris. Till skillnad från Berlinbrigaden som var ett amerikanskt arméförband bör den baltiska brigaden bestå av styrkor från flera NATO-länder för att visa alliansens engagemang för ett gemensamt försvar. Brigaden skulle dessutom kunna fungera som en plattform för att bibehålla den interoperabilitet som arbetats fram under NATOs operationer i Afghanistan och på andra håll.

En baltisk brigad spridd över de tre baltiska republikerna skulle naturligtvis inte kunna stoppa en rysk storoffensiv. Den skulle dock innebära kännbara kostnader för angriparen, samt ge NATO tid att svara med mer betydande styrkor. NATO har visserligen vidtagit åtgärder för att förbättra sin responstid och höja sin avskräckningsförmåga. NATOs nya VJTF (Very High Readiness Joint Task Force) kommer att ha 5000 soldater marktrupp som får stöd från både luft- och marinstyrkor samt specialförband. Trots detta är VJTF alltför långsam och för liten att avskräcka en rysk offensiv med syfte att ta ett mål som till exempel regionen kring Narva i Estland, eftersom Ryssland besitter betydande numerärer och hastighetsfördelar.

Den europeiska säkerhetsmiljön är den sämsta sedan slutet av kalla kriget. Detta ses särskilt tydligt i den nordisk-baltiska regionen. För att skicka ett starkt budskap till Moskva, och på ett trovärdigt sätt avskräcka aggression mot NATOs mest sårbara flank är det dags att skapa en baltisk brigad.

 
Av Magnus Nordenman, biträdande chef och överstelöjtnant Wiley Barnes, US Air Force Senior Fellow, båda vid Brent Scowcroft Center on International Security, Atlantic Council, Washington DC.

Denna artikel publicerades på engelska i tidningen Defense News 25 maj 2015. Den översattes från engelska till svenska av Albin Aronsson.

Min version av Almedalen 2015

Omvärldsutvecklingen, turerna kring det svenska försvarsinriktningsbeslutet – som för övrigt riksdagen debatterar måndagen den 15 juni – efterlängtade anvisningar för civilt försvar och en ny nationell säkerhetsstrategi samt MSB:s pågående arbete med hur svensk krisberedskap bör stärkas, är några av anledningarna till att säkerhet i vid mening även i år har en framskjuten plats hos många Almedalsbesökare. Epicentrum av debatten kan lokaliseras till Försvarspolitisk arena, som bjuder på ett gediget program (seminarierna webbsänds för alla som inte är i Visby). Men det arrangeras även seminarium på annat håll än på S:t Hansgatan och för total överblick rekommenderas botaniserande i Almedalsprogrammet med hjälp av valfria sökord.

Här följer en sammanställning av de seminarier jag har nöjet att moderera i år:

Måndag 29/6 kl. 15:30 – 16:15 på Försvarspolitisk arena samtalar jag med ÖB Sverker Göranson, inför att han lämnar över till sin efterträdare i höst. Hur har han upplevt sina sex år som ÖB?

Tisdag 30/6 blir det en hel förmiddag i krisberedskapens tecken då Länsstyrelserna i samverkan arrangerar tre seminarium under rubriken ”Kris och panik”.

Klockan 09:00 – 09:45 diskuterar vi samhällets förmåga och medborgarens förväntningar tillsammans med Peter Egardt, Landshövding, Länsstyrelsen Uppsala län, Johan von Knorring, Försvarsdirektör, Länsstyrelsen Uppsala län, Magnus Gunnarsson, Kommunstyrelsens ordförande, Ljungby kommun, Carina Bengtsson, Kommunstyrelsens vice ordförande, Ljungby kommun, Helena Lindberg, Generaldirektör, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet.

10:00 – 10:45 fortsätter vi med frågan om hur samhällets krishanteringssystem ska riggas? Deltar i diskussionen gör Ardalan Shekarabi, civilminister, Ann Linde, statssekreterare hos inrikesminister Anders Ygeman, Justitiedepartementet, Mikael Odenberg, Generaldirektör Svenska Kraftnät Styresman Kungliga Krigsvetenskapsakademien, Sandra Danielsson, brand- och riskhanteringsingenjör, PWC och Johan Larnefeldt, analytiker.

Det sista passet, 11:00 – 11:30, handlar om kommunikation; går det att kommunicera tillräckligt? I detta seminarium deltar Brit Stakston, Mediastrateg, Charlotta Friborg, Chefredaktör VD, Uppsala Nya Tidning, Kent Nilsson, Kanalchef P4 Västmanland och Erik Bergman, Kommunikationsansvarig vid Länsstyrelsen Västmanland.

Senare samma dag, kl  16:45 – 17:30, är det dags för Försvarspolitisk arena och seminariet Hybridkrig och terrorhot – hur leds Sverige när krisen kommer? som HP arrangerar. Medverkar gör Ann Linde, statssekreterare hos inrikesministern, Justitiedepartementet, Carolina Vendil Pallin, säkerhetspolitisk analytiker, FOI, Göran Mårtensson, generallöjtnant och insatschef, Försvarsmakten, Harri Larsson, strategichef Försvar & Nationell Säkerhet, Hewlett-Packard, Anneli Bergholm-Söder, avdelningschef för samordning och insats, MSB och Annika Brändström, sektionschef vid Kansliet för krishantering, Regeringskansliet.

Onsdag 1/7 inleds på Försvarspolitisk arena kl. 10:30 – 11:15 med ett seminarium som Civilförsvarsförbundet arrangerar under rubriken Satsar Sverige på att förebygga fel olyckor? där bl.a. Sofia Arkelsten (M), ledamot i utrikesutskottet, riksdagen och Jan Schyllander, statistiker, medverkar.

Klockan 16:45 – 17:30 på samma plats håller FOI och MSB ett gemensamt seminarium om Staten och cybersäkerheten – klarar vi IT-angreppen? De som diskuterar detta på scenen är Anders Ygeman (S), inrikesminister, Helena Lindberg, generaldirektör, MSB, Jan-Olof Lind, generaldirektör, FOI och Anders Thornberg, generaldirektör, Säkerhetspolisen.

Torsdag 2/7 klockan 10:30 – 11:15 äger FHS seminarium Gråzonen – normer för fred och krig i en ny säkerhetspolitisk situation i Europa rum på Försvarspolitisk arena. Fyra av Försvarshögskolans experter medverkar, nämligen: Överste Ronny Modigs, institutionschef, docent Fredrik Bynander, fil dr Håkan Gunneriusson och doktorand Marika Ericson.

Strax efter ställs frågan Bidrar svenska vapen till säkerhet i världen? vid FXM:s seminarium kl. 11:45 – 12:30. Diskuterar detta gör Katarina Tracz, Tankesmedjan Frivärld, Pieter Wezeman, SIPRI och generaldirektör Ulf Hammarström, FXM, m.fl.

Mellan modereringarna har jag andra åtaganden som jag ser fram emot och jag hoppas även få tillfälle att vara seminariebesökare på ett antal arrangemang innan jag sätter mig på färjan mot fastlandet. Det blir en fullmatad vecka i Visby – som sig bör!

”Nato är den enda effektiva globala krishanteraren”

av Mikael Odenberg

Nato-övning. Foto: Petr David Josek

Nato-övning. Foto: Petr David Josek

    ”På sikt är ett svenskt medlemskap i Nato den logiska konsekvensen av Riksdagens solidaritetsförklaring – och det även om Ryssland i det korta perspektivet skulle ogilla saken”, skriver Mikael Odenberg.

 
Jag har lätt att respektera Sven Hirdman för hans åsikt på SVT Opinion att det vore oklokt av Sverige att bli medlem i Nato.

Jag delar den visserligen inte men har svårare för hans argument för sagda ståndpunkt, liksom för hans ovilja mot svenskt samarbete med Nato i fredstid.

Sanningen är ju att Ryssland tidigare deltog i de militära övningarna i Östersjöområdet, intill dess att man genom sitt aggressiva uppträdande mot omvärlden mälde sig ur den internationella gemenskapen.

Östersjön beskrivs som ett område där krigsrisken var liten under det kalla krigets dagar men som nu plötsligt har förvandlats från lågspänningsområde till högspänningsområde.

I Hirdmans uttolkning beror det på att Nato ökat sin närvaro i området och att olika länder genom sitt inträde bidragit till att förvandla Östersjön till ”ett innanhav för Nato”. Utvecklingen har enligt Hirdman drivits av dem som skyller på Ryssland och på behovet att försvara sig mot hotfulla ryska avsikter.

Själv ser han i stället förklaringen i Sovjetunionens upplösning, rysk nationalism och en ovilja att känna sig kringränd av ett expanderande Nato. Det vore dumt att förneka eller blunda för hans djupa kunskaper om Ryssland och ryska förhållanden efter ett decennium som Sveriges ambassadör i Moskva.

Sven Hirdmans psykologiska analyser av den ryska folksjälen och Kremls tänkande förklarar åtskilligt av det ryska uppträdandet men ursäktar intet.

Och det av två skäl:

1. Det som Kreml upplever som inringning i grunden inte är något annat än ett uttryck för att fria och demokratiska stater har valt sina egna säkerhetspolitiska lösningar.

Man har rätt att ha synpunkter på det ändamålsenliga i dessa lösningar. Men man har inte rätt att överpröva dem.

Sveriges säkerhetspolitiska mål ”att hålla Sverige utanför krig och till måttet av vår förmåga bidra till fred och avspänning i vår omvärld” är på intet sätt unikt.

Det är målsättningar som delas av bland annat Estland, Lettland och Litauen. Besluten om hur dessa länder bäst ska förverkliga sina ambitioner kan aldrig fattas i Moskva. De besluten måste tas i Tallinn, Riga och Vilnius.

Och det är vår moraliska skyldighet att stödja dessa demokratiska staters rätt att välja sina egna säkerhetspolitiska lösningar.

2. Rysslands agerande i och utanför Ukraina har totalt torpederat den europeiska säkerhetsordningen, såsom vi kände den.

På det mest flagranta sätt har Ryssland – i strid mot folkrätten och ingångna avtal – ockuperat delar av ett fredligt grannlands territorium. Inga historiska band i världen mellan Ryssland och Ukraina kan ursäkta det övergreppet.

Jag tillhör dem som anser att efterkrigstidens säkerhetspolitiska koncept – alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig – gagnade Sverige och Europas säkerhet väl under det kalla krigets dagar. I dag är situationen dock en helt annan.

Sveriges riksdag har utfärdat en solidaritetsförklaring som inte bara uttrycker ambitionen att Sverige ska komma sina grannländer till undsättning, utan också förhoppningen att omvärlden vid behov ska komma till vår.

Man kan säga att vi ensidigt har utfärdat en motsvarighet till Atlantpaktens artikel V om solidariskt stöd men utan att formellt omfattas av den.

Dagens Nato är inte en militärallians med syfte att konfrontera ett maktblock i östra Europa.

Det är ett politiskt samarbete för frihet och demokrati med vittgående militärt samarbete som omfattar snart sagt hela Europa och som är den enda effektiva krishanteraren med global räckvidd.

På sikt är ett svenskt medlemskap i Nato den logiska konsekvensen av Riksdagens solidaritetsförklaring – och det även om Ryssland i det korta perspektivet skulle ogilla saken.

 
Författaren är F d Försvarsminister (M), numera generaldirektör  och Styresman i Kungl Krigsvetenskapsakademien.

Glädjeämnen och bekymmer i säkerhets- och försvarspolitiken

av Göran Frisk

 

Det största glädjeämnet f.n. i den svenska försvarspolitiken är det svensk-finska samarbetet.  Under de senaste veckorna har svenska och finska sjöstridskrafter övat tillsammans på finskt och svenskt vatten. I övningarna ingick också en ubåtsjaktövning i den svenska skärgården. Det preliminära resultatet är mycket positivt av de gemensamma övningarna. Den kränkande makten har att ta hänsyn till denna samverkan. Såväl Finlands som Sveriges sjöstridskrafter är helt otillräckliga i antal men inte i kvalitet. Om vi kan hålla en hög beredskap avseende ubåtsjakt kommer inkräktaren att få en svår uppgift om han som hittills vill ge sig långt in i den svenska och finska skärgården.  Hans förmåga att förbereda utplacering av kärnladdningar på svensk och finsk havsbotten kommer att minskas avsevärt.

Den nyss genomförda flygövningen i norra Skandinavien är ett annat glädjeämne. 115 stridsflygplan från nio länder som övar allt från luftstrid och spaning till attackanfall mot mål på ytan är en  tydlig styrkemarkering. Vill ryssarna ge sig på delar av Skandinavien, Baltikum och Östersjöområdet så kommer väl samövade flygstridskrafter under NATO- befäl att vara en formidabel motståndare. Tvingar detta ryssarna till eftertanke!

Under kommande vecka ska det genomföras en stor övning till sjöss med sjöstridskrafter i regi av Nato varvid svenska örlogsfartyg deltar.  Denna typ av övning har genomförts under många år av Nato-länderna varvid Sverige deltagit.  Sjöstridskrafter övar för att kunna förstärka de baltiska staterna på olika sätt. Detta innebär t.ex. vapen och annan materiel inklusive markförband om en konflikt skulle segla upp i form av gröna män och hybridkrigföring etc. Den svenska solidaritetsförklaringen med de baltiska staterna får ett reellt innehåll.

Försvaret av Gotland är för närvarande  inget glädjeämne. Under kalla kriget hade Gotland ett kustartilleriregemente, ett artilleriregemente, ett pansarregemente och en luftvärnskår. Idag har Gotland hemvärnsförband och ett dussintal stridsvagnar i förråd.

Det är alldeles nödvändigt att förstärka Gotland militärt. Denna   genomförs bäst genom att förband ur alla tre försvarsgrenarna övar på, runt och över Gotland. Då kan ett överraskande anfall mötas omedelbart.  Därvid kan Nato samla ihop såväl flyg- som sjöstridskrafter och avvärja ett anfall mot Gotland.

En egendomlighet i dagens försvarsdebatt är de som går ryssarnas ärenden, Sveriges förre ärkebiskop K-G Hammar och den förre svenske Moskvaambassadören Sven Hirdman.  Flera kan nämnas men dessa båda är tydliga representanter för defaitisterna. De vill inte att vi ska vare sig öva med Nato eller söka medlemskap. Glädjande nog har de inga ansvarspositioner i den svenska säkerhetspolitiken. De får nöja sig med att försöka påverka opinionen i ryssvänlig riktning.

När försvarsbeslutet börjar genomföras bryts den avrustningsperiod som såväl S-regeringar som borgerliga regeringar genomfört sedan muren föll d.v.s. under mer än 20 år.

Avslutningsvis vill jag travestera Mao, ”Varje land har en krigsmakt, sin egen eller någon annans.” Nu visar Sverige att vi inte tillåter någon inkräktare under vattnet, på vattnet, i luften eller på land!

 

Författaren är kommendör och ledamot av KKrVA.

Mot väpnad konflikt II

Av Johan Wiktorin, avdelning I

För drygt åtta månader sedan gjorde jag en skattning med hjälp av den ryske generalstabchefen Gerasimovs modell av var längs konfliktskalan vi ligger mellan väst och Ryssland i allmänhet.

Så här blev resultatet av den genomgången:

Bild1

I det följande kommer ett försök att bedöma hur de olika faktorerna har förändrats sedan slutet av september. Nya skattningar med rutmönstrade stjärnor. En varning är på sin plats. Modellen ger intryck av en linjär utveckling. Så är inte fallet, utan när man närmar sig en kris kan det gå väldigt fort.

Formandet av politiska allianser har bara rört sig genom konsolidering/kvalitativt genom tätare kinesiskt och ryskt uppträdande. På segerdagen 9/5 paraderade för första gången PLA på Röda torget och veckan efter avslutade de bägge länderna en gemensam flottövning i Medelhavet. På infrastrukturområdet fortsätter också närmandet dem emellan, även om vissa projekt är försenade på grund av oenighet kring vem som ska utföra arbetena. Det pågår också en process att uppta Iran i SCO, under förutsättning att man uppnår ett avtal kring det iranska kärnenergiprogrammet. I veckan möttes organisationen i Moskva och det är tydligt att Kreml prioriterar relationerna i Asien.

När det gäller att sätta politiskt och diplomatiskt tryck, så är också förändringarna mindre. Det är framförallt sammankallandet av säkerhetsrådet vid olika tillfällen, senast igår, och vid de direkta förhandlingarna som exempelvis vid upprättandet av Minsk II som vi sett detta. Under gårdagens sammanträde i säkerhetsrådet pekade USA ut att ryska styrkor används i SO Ukraina, på ett sätt som inte gjorts tidigare. USA:s utrikesminister Kerry förhandlade också med den ryska ledningen i Sochi nyligen. Det är uppenbart att USA fortfarande är beroende av rysk medverkan i ett avtal med Iran. Intressant nog har Ryssland å sin sida annonserat sin avsikt att sälja kvalificerat luftvärn till Teheran.

De ekonomiska sanktionerna har skärpts lite grann sedan september. I oktober införde Ryssland små skärningar på livsmedelområdet och i december godkände den amerikanska kongressen nya sanktioner mot Ryssland. EU har kopplat hävandet av sina sanktioner till Rysslands implementering av Minskprotokollet. Den mest illavarslande signalen kom dock häromveckan, när president Putin annonserade att det ska bli möjligt att göra sin värnplikt i försvarsindustrin, vilket innebär en strukturell förändring som ska underlätta övergången till en krigsekonomi.

Under perioden har också de diplomatiska relationerna försämrats märkbart. Västs ledare bojkottade firandet av segerdagen i Moskva, medan Ryssland införde visumsanktioner mot politiker och tjänstemän från drygt hälften av EU:s stater. I morgon startar också G7-mötet i Tyskland utan Ryssland samtidigt som förbundskansler Merkel har sagt att det inte är aktuellt med en återkomst för rysk del. Däremot fick den ryske presidenten komma på G20-mötet i Australien som hölls i november. Mottagandet var dock uttalat svalt från västs ledare och Putin åkte hem tidigare från mötet.

Att organisera politisk opposition hos sina motståndare fortsätter också. I mars hölls ett stort möte i St Petersburg för nationalistiska högerpartier i Europa. Lån från ryska banker till Front National har också uppmärksammats i medierna. I samband med den grekiska regeringsbildningen uppdagades det kontakter mellan ryska aktörer och bägge ändarna av det politiska spektrumet i den nya regeringskonstellationen. I ett utslag av klassiskt spgeltänkande har Ryssland också antagit en lag mot ”icke-önskvärda element” som utgör ett hot mot liv, hälsa ordning och den nationella säkerheten.

Bild1

Informationsoperationerna, främst i form av psykologiska operationer via medier, fortsätter med ökad frenesi. Den nya budgeten för 2015 i Ryssland innebar en signifikant ökning av anslagen till såväl RT som Rossiya Segodnya. Margarita Simonyan tjänstgör som redaktionschef i bägge entiteterna och Rossiya Segodnya lanserade i november en kraftig expansion utomlands genom etablerandet av nyhetsbolaget Sputnik i 34 länder. Vi kan klart se hur Ryssland ordnar en struktur för en eskalering av informationsoperationerna som nu också tagit fart ordentligt. Bland annat så klarar inte medier i väst i alla lägen att granska nyheter källkritiskt längre. På västsidan har vi nu börjat tala om hur vi ska möta denna flodvåg av strategisk kommunikation och inbyggd desinformation, men utan några större uppväxlingar i kvalitetet eller kvantitet. Just denna operationslinje är en intressant indikator vartåt utvecklingen går. En följd av den ryska modellen är att det gäller att bädda för ett kommande användande av väpnat miliärt våld.

Den strategiska avskräckningens skärpning är synlig på bägge sidor. Nato har börjat rotera förband till de baltiska staterna och andra öststater som Polen och Tjeckien. Övningsverksamheten har intentifierats främst i väst. I höstas hölls den nationella övningen Anakonda i Polen och sedan genomfördes Bold Alligator med amerikansk ledning. Igår startade dessutom Baltops, som även om den bygger på ett FN-mandat som svårligen skulle komma i den här regionen, så är det en maktprojicering. Inte minst övningsmomentet med amerikanska B-52 med simulerad minfällning utanför Ravlunda och sedan övningsfällning utanför Bornholm är exepel på just strategisk avskräckning.

Strategiska förflyttningar har märkts i beslutet att reversera tillbakadragandet av amerikanska stridsvagnar från Europa. Nu har motsvarande en pansarbrigad börjat flytta tillbaka till Tyskland och möjligen med delar till Polen eller någon av de baltiska staterna. I december flög Ryssland med Tu-95 i Östersjön för första gången sedan kalla kriget. Detta strategiska bombflygplan har inget behov att flyga så långt fram för att kunna skjuta långräckviddiga kryssningsmissiler, utan det var mera en maktdemonstration. Tydligt är dock att Ryssland börjat flytta fram ytterligare resurser till Kaliningrad, särskilt som man förra året började trilskas med Open Skies-flygningar över exklaven. En kraftig uppbyggnad pågår också på Krimhalvön, där man annonserat en stationering av både Tu-22 och Iskandersystem, något som implicerar framflyttandet av taktiska kärnvapen.

Genomförande av stridsoperationer har vi inte sett några än, men väl förberedelser för detta förutom ren övningsverksamhet. Sorgligt nog riktas en del av detta mot Sverige. Vi hade i mitten av oktober en konstaterad undervattensarkränkning med så tydliga bevis att samtliga partiledare intygade att så var fallet.

I samband med den ryska alarmövningen i december, så gjorde den polske försvarsministern Siemoniak dessutom ett sensationellt uttalande, då han hävdade i polsk TV att övningen i första hand var riktad mot Sverige. Säpo har för andra året i rad i sin årsbok poängterat att Ryssland bedriver krigsförberedelser mot Sverige, och generaldirektören Anders Tornberg framträdde nyligen på en Utbildning i Folk och Försvars regi med mycket tydliga budskap i den riktningen. Av förklarliga skäl kan inte Säpo demonstrera vad man vet, men min erfarenhet säger mig att man inte kan vara så tydlig och övertygad utan grundliga bevis för detta.

Summa summarum, så rör vi oss alltså enligt min mening fortfarande mot en väpnad konflikt mellan väst och Ryssland. Inom samtliga fält har spänningarna ökat med skärpningar i existerande handlingar eller etablerandet av nya former. Ryssland har visat både politisk vilja att använda militärt våld och genomför fortfarande sitt stora upprustningsprogram genom omfördelningar från den sociala sektorn på ett sätt som är otänkbart för oss.

——————————–

Under samma tid, så har vi fått en försvarsuppgörelse som innebär ett trendbrott, men ett otillräckligt sådant. Dels i förhållande till den stora yta på c:a 500 000 km2 (inkl territorialvatten) som vi är skyldiga att hävda, och dels i förhållande till omvärldsutvecklingen, vilket ska betraktas som en rörlig risk. Det största problemet för vår del är inte att vi inte är med i Nato, utan att vi har en alldeles för liten försvarsmakt i förhållande till försvarsbehoven. Du kan läsa mer om detta här.

Den ryske tsaren Alexander den III sägs ha yttrat: ”Ryssland har bara två allierade: Armén och flottan.”

Sverige har idag sin minsta armé och flotta sedan Gustav Vasa dog 1560 och avslutat bildandet av nationalstaten Sverige. Det sambandet kan du reflektera över när du firar Nationaldagen idag. En framtid i frihet som inte kommer utan uppoffring.

Reflections on Russia

by René Nyberg

 

Who could ever have anticipated that a great empire would implode just like that … and with a minimum of bloodshed? Nobody, but that is what happened in the Soviet Union in 1991.

An authoritarian regime that is not able to use force against its own people is doomed. In the wake of the breakup, the killing took place far from Moscow in the Soviet periphery. Most of the action was in the area stretching from Tajikistan to Moldova, not forgetting the wars between Armenia and Azerbaijan over the Karabakh and the war in Georgia over Abkhazia. The most momentous war, of course, was the one in Chechnya that Yeltsin unleashed in 1994. The notable fact is that all of these conflicts still simmer, including Chechnya. The North Caucasus is an area that brings to mind the North-West Frontier Province of Pakistan.

Frozen conflicts describe the post-Soviet world in a striking way. Smoldering conflicts not only tell us about a lack of will and inability to resolve disputes, but also that such frozen conflicts have proven to be an expedient instrument for Moscow in controlling recalcitrant post-Soviet states and keeping them on a short leash.

Russia has no compunction about using beggar-thy-neighbor policies to achieve its goals. This is a striking contrast to the European goal of not just creating stability and promoting prosperity through integration, but extending that stability and prosperity throughout its neighborhood.

The best example remains modern Germany. Never before in its history has Germany been surrounded by only friends and allies. All of its immediate neighbors, with the famous exception of Switzerland, are members of the EU and/or NATO. The contrast is stunning. Russia has problems with all of its neighbors with the single exception of Finland, and even there it has to be said that Finland’s stable relationship with Russia is solely a Finnish accomplishment.

History has finally caught up with Moscow with the war in Ukraine. By occupying Crimea and starting a war in eastern Ukraine, Russia now challenges the European security order it helped to negotiate. It is a gamble not seen in Europe since the Berlin crises and the crushing of the Hungarian rebellion in 1956 and the Prague Spring in 1968.

The war in Ukraine is the latest chapter of the demise of the Soviet Empire. The war is a gambit of global proportions. The loose talk about nukes is something we have not seen since the days of Khrushchev. But it is not a game changer. Its significance is psychological, rather than political or military. The usability, or rather the non-usability, of nuclear weapons has not changed.

When it comes to nuclear weapons, words are deeds.

Russia remains the other nuclear super power, and makes a point of reminding the United States and everybody else of this fact. The really worrying development is the lack of a confidential dialogue between Moscow and Washington about nuclear weapons, something that existed throughout the Cold War and after it.

The ongoing struggle over the European security structure also resembles the fight in the 1980s over the deployment of intermediate-range missiles. Angela Merkel faces the same challenge as Helmut Kohl. In a dramatic domestic fight, Chancellor Kohl pushed through the so-called double decision, whereby Germany would accept NATO’s decision to deploy missiles on German soil if the Soviet Union refused to negotiate. The rest is history. It is all about holding onto something that is important for the West.

Russia without Ukraine is no empire. Zbig Brzezinski has rehashed this inference of the Imperial German General Staff in 1915. It reminds us of the stakes involved. The frail cease-fire known as the Minsk agreements proves that Putin is not ready to relinquish Russia’s hold on Ukraine. As time passes, however, it becomes increasingly clear that Ukraine poses a challenge as a variation of the Russian theme. A Ukraine marching to a different drummer defies the Muscovite system and threatens its foundation. It also upsets Kremlin plans to collect the pieces of the dissolved Soviet Union under the Eurasian Economic Union.

The Kremlin’s intransigent position, where geostrategic interests triumph over economic ones, has led to the use of military force. The Kremlin’s calculus remains that the decadent West Gayropa in the long run will be unable to resist Russian power in Ukraine. The Kremlin’s operating assumption seems to be that Russian reserves will last longer than European patience.

Nobody, not even the Kremlin, should doubt Angela Merkel’s “Churchillian resolve” to defend the European security system. The grand coalition of Christian Democrats and Social Democrats provides the popular chancellor with strong support. The ghost of German angst – pacifism, neutralism (the dream of a big Switzerland) and anti-US feelings – is still a reality in German society. When it comes to EU questions, and Ukraine in particular, the chancellor´s consistent policy also enjoys the support of the Greens. The mighty German export industry recognizes the primacy of politics, das Primat der Politik. The defenders of Putin, the Putin Versteher, have been marginalized, though the fight is hardly over.

According to statistics published recently by the Russian newspaper Kommersant, Putin has spoken on phone during his present presidency seventeen times with the German chancellor, thirteen times with the President of Kazakhstan, ten times with the President on Ukraine, seven times with the President of Belarus; six times with the French President, Israel’s prime minister and the Netherlands’ prime minister; five times with President Niinistö of Finland and four times with President Obama and former European Commission President Barroso.

At the same time, we are observing Putin’s authoritarian regime circling the wagons. The propaganda onslaught has attained an unprecedented level. Unlike its Soviet predecessor, Russian propaganda is sophisticated and fairly effective. Its main instrument remains obfuscation. Facts and fabrications, news and rumors, are all entangled and jumbled in a way that effectively confuses the Russian TV viewer.

Since the war in Ukraine, over a million Russians have lost their right to travel abroad. The right to travel was one of the great achievements of the Russian Revolution of 1991. We are talking about Government employees, especially those serving in the security services and police.

Putin is no dictator. Russia remains a market economy in which the central bank mitigates the effects of crisis by letting the ruble float. It is still true that never before in history have the Russians been as free as they are today: free to choose where to live, free to choose how they spend the money they have earned and free to travel. Against this background, restricting travel, even for a special group, is not a trivial measure.

In his brilliant Stalin biography, Stephen Kotkin of Princeton University describes how two groups, led by the interior and finance ministers, constantly lobbied the last Czar.

As 19th century satirical author Mikhail Saltykov-Shchedrin remarked: “Everything changes in Russia in five years, nothing in a hundred years.”

Today we see Putin lobbied by security services and the military, the so-called siloviki, and the financial lobby led by former Finance Minister Alexei Kudrin. Russia is slipping into recession after being hit with the double-whammy of sanctions (especially financial sanctions) and a steep decline in oil prices. Reforms that were never carried out or postponed cannot be enacted overnight by fiat. And while the financial cushion of Russia’s reserves is considerable, it is not unlimited. The reserves were prudently amassed during the fat years in the 2000s when the oil price just kept rising. Russia copied Norway, which famously created the world’s first large sovereign wealth fund to protect its oil income for future generations. Kudrin’s claim to fame remains his advice to Putin to follow the Norwegian example.

Russia today is an upper-middle-income country by the World Bank definition. This is a major achievement and the foundation of Putin’s undeniable popularity. A deep recession would endanger the whole system. Putin has consolidated his power, yet failed to reform the economy and constantly put off creation of even a modicum of legal guarantees for business. Russia is not a country ruled by law.

Russia has no real opposition to speak of. Most of the liberals have been silenced and the media stifled. But the financial lobby, with Kudrin as its spokesman, keeps the pressure on Putin publicly. Indeed, nobody has described the Russian dilemma better than Kudrin: “Either the TV or the fridge will carry the day.”

Against this background, rolling the iron dice in Ukraine and the pivot to China seem like acts of desperation. And if this was not enough, Chechnya is acting up. The murder of Boris Nemtsov, an outspoken critic of Putin has in a spectacular way demonstrated that Chechnya, ruled by a loyal chieftain, is not really controlled by Moscow. This is a serious blow to Putin’s prestige and visibly irritates the security services.

Putin is yet another successor of Peter the Great, who three hundred years ago started to reform Russia and famously opened a window to the West by founding the city of St. Petersburg at the far end of the Gulf of Finland. Since then, reform has been an on-again-off-again proposition. Attempts to reform have been abandoned and resumed repeatedly. Stephen Kotkin characterized Stalin as a Georgian incarnation of Stolypin. Stolypin was the last reformer-prime minister of Czarist Russia. He was murdered in 1911 in the opera of Kiev with the Emperor in attendance.

Let me entertain you with an exquisite Stolypin quote. When Stolypin was accused by conservatives of abandoning Russia’s “historic mission in the world” he retorted: “Our internal situation does not allow us to conduct an aggressive foreign policy.”

A pivot to China is no alternative to the modernization partnership with Europe. The Middle Kingdom has never known allies, only vassals paying tribute.

There is no way to predict the future. The only thing we should be aware of is that the development will not be linear and we should brace ourselves for surprises, including nasty ones.

 
The author is a Finnish  ambassador and fellow of  RSAoWS

Problematiskt utslag i HD

Markering vid skyddsobjekt

Markering vid skyddsobjekt

I samband med underrättelseoperationen i höstas fotograferade ett reportageteam från Dagens Nyheter ett objekt som omfattas av skyddslagen och därför inte var tillåtet att vare sig fotografera, avbilda, beskriva eller mäta. Detta observerades av militärpolis vilka stoppade vidare fotografering samt omhändertog minneskortet.

Åklagare inledde därefter en förundersökning om brott mot skyddslagen och beslutade att minneskortet skulle tas i beslag.

I den rättsliga prövning som sedan skett har tingsrätten hävt beslaget, hovrätten fastslagit det och nu har Högsta domstolen slutligen hävt beslaget. Högsta domstolen menar att anskaffarfriheten och censurförbudet i Tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) är starkare än skyddslagen.

Lagstiftaren, rättsvårdande myndigheter samt myndigheter med skyddsobjekt har nu att fundera över vad detta innebär och de konsekvenser detta medför.

Att fotografera, mäta eller avbilda skyddsobjekt är alltså tillåtet om avsikten är att publicera information kring detta. För rikets säkerhet vitala installationer, även sådana som omgärdas av den allra högsta sekretess, kan nu alltså röjas och det spridas bilder av, om det faller inom ramen för TF och YGL.

För att uttrycka sig enkelt, detta är utomordentligt problematiskt och allvarligt.

Ibland brukar chefredaktörer mena att bedömningen av sådana frågor åvilar den ansvariga utgivaren och att samhället borde lita på dem att inte känslig information röjs. Jag menar att det inte räcker och att frågan kring sekretessen för staten känsliga objekt nu måste ses över.

En öppen fri press är en förutsättning för svensk demokrati, men det är också rikets försvar för densamma. Avvägningen mellan öppenhet och sekretess prövar myndigheten varje dag. Det är besvärande om vi inte har stöd för det i lagstiftningen.

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör

Återskapa beredskapspolisen

av Claes Arvidsson

 

”Åter” har blivit det nya nyckelordet i svensk försvarspolitik. Sverige har åter blivit första prio. Gotland ska återmilitariseras. Åter gäller också – trots resurstillskott – underfinansieringen av ännu ett försvarsbeslut. Inget åskådliggör dock det senkomna uppvaknandet till ett nytt läge (som ju varit nytt många år nu), som att inriktningspropositionen signalerar totalförsvarstankens återkomst. Det civila försvaret bör återupptas, och med fokus både på kris i fred och vid höjd beredskap.

Tyvärr handlar inte FB 15 om ”återtagande” utan om att återuppbygga vad som raserats under de år evig fred i Europa utgjorde planeringsförutsättning för försvaret av Sverige. Det är bara att hugga in. Ett exempel är beredskapspolisen.

”Jag vill ta upp en fråga om glappet mellan militären och polisen.” Frågan dök upp på Folk och försvars seminarium om Samhällets krisberedskap den 27 maj och riktades till inrikesminister Anders Ygeman:

”Jag tror att det var 2012 man avskaffade beredskapspolisen. Finns det några planer på att återupprätta den?”

Svaret från inrikesministern blev:

”Det finns en diskussion men inga planer.”

Att det finns en diskussion är en början på vägen åter. Men det räcker inte och det borde vara möjligt att agera. För det är viktigt.

Beredskapspolisen med en kår civilpliktiga poliser utgjorde en förstärkningsresurs för polisen. Grupperna leddes av yrkespoliser. Den särskilda beredskapspolisen var bättre utbildad, beväpnad och kunde verka i även fredstid (när Gudrun drog fram 2005 och under fågelinfluensan 2006). I det kommande numret av Vårt Försvar beskriver Lars Nicander den särskilda beredskapspolisen som ett antisabotageförband med förmåga att till exempel strida i ett kringränt Stockholm.

Beredskapspolisen försvann 2009. Den särskilda beredskapspolisen bildades först 1996 och kom att omfatta 1 500 personer. Den gick samma öde till mötes 6 år senare.

I budgetpropositionen 2011/12 skrev alliansregeringen att:

”Mot bakgrund av de senaste årens säkerhetspolitiska utveckling med en förändrad personalförsörjning för totalförsvaret där uttag med bl a civilplikt inte längre sker samt den kraftiga ökningen av antalet poliser i tjänst, har Rikspolisstyrelsen framfört att polisen inte längre har behov av den förstärkningsresurs som beredskapspolisen utgör. Till detta kommer även att polisen har ökat sin förmåga att vid behov förstärka utsatta områden med en nationell förstärkningsorganisation. Regeringen gör bedömningen att det mot denna bakgrund inte finns tillräckliga skäl att upprätthålla beredskapspolisen. En avveckling av organisationen bör genomföras under 2012.”

Samtidigt slogs det fast att regeringen vid höjd beredskap eller vid totalförsvarsplikt kan ”återinföra organisationen”.

Det är dock lättare sagt en gjort, eftersom inte organisationen finns kvar utan det handlar om att återuppbygga. ”Åter” är dock nödvändigtvis inte detsamma som retro, men i avvaktan på den utredning som Ygeman borde tillsätta skulle man inom ramen för den nya polisorganisationen kunna börja med att kalla in den senast utbildade gruppen beredskapspoliser.

Så vad är problemet – mer? Ådalen 31 – i filmversionen från det röda 1960-talet med försvarsmakten i skurkrollen – hänger kvar. Men ”filmen” från Krim visar hur viktigt det är att bygga ut förmågan. Beredskapspolisen behövs både vid fredstida kriser, och nu i ett läge med förhöjd gråzonsproblematik där polisen blir första instans att hantera situationen.

Det är i sig något som också aktualiserar frågan civilt-militärt i en annan mening. Ett steg i rätt riktning är att Nationella insatsstyrkan och Särskilda operationsgruppen får öva tillsammans.

Fint om dagens polisledning och polisförbund inser att beredskapspolisen behövs – och byter den tidigare negativa inställning till frivilligrörelsen mot en konstruktiv medverkan i den utredning som Ygeman alltså borde tillsätta. Det är trots allt krig i Europa.

 

Claes Arvidsson är författare, mångårig ledarskribent i SvD och ledamot av KKrVA.

Vem har ansvar för Totalförsvaret?

Bilden är talande nog hämtad från ett museum...

Vår artikelserie om Totalförsvaret börjar mer och mer ta formen av en studie, Totalförsvarsstudien. Det skall bli spännande att se om det går att hitta finansiering till den och på sikt ett förlag som ger ut den.

Börja gärna med att läsa Omfall EDMUND om du inte redan gjort det.

Idag genomförs hearing om MSB:s regeringsuppdrag kring erfarenhetsåterföring för stärkt krisberedskap. Tyvärr har uppdraget plockats bort från regeringens hemsida. Uppdraget är i första hand kopplat till branden i Västmanland. Olyckligt eftersom stärkt krisberedskap skulle behöva täcka antagonistiska hot också. Påminner om traumautredningen där uppdraget formulerats utifrån händelserna på Utöya.

Flera myndigheter beskriver och utreder behovet. FOI har t.ex. under förra året släppt en rapport om civil krisberedskap genom NATO. I den rapporten nämns inte avtalet om värdlandsstöd en enda gång. Skotten är vattentäta mellan myndigheter och mellan civilt och militärt.

Vi konstaterar också att få myndigheter och politiker tar ordet "Totalförsvaret" i sin mun. Det kan bero på gammalt groll mellan Försvarsmakten och MSB men för politiker handlar det snarare om att kunna stå för det man säger. Inte ens FOI som har ordet "Totalförsvaret" i sitt namn - använder begreppet. Senast var 2011 när man desperat försökte koppla ihop det trendiga "Comprehensive approach" med det gråa och slitna uttrycket "Totalförsvaret".

Givet att vi kan påstå oss ha ett Totalförsvar - vad består det av? Hur fungerar det?

Grunden för krishanteringsansvar i staten regleras genom något som benämns "ansvarsprincipen" (jfr närhetsprincipen, likhetsprincipen). Den innebär att myndigheterna själva ska ha en organisation som också är riggad för att klara av verksamheten vid en eventuell kris. Det finns ofta ett behov av att den som är ansvarig för en verksamhet samverkar, såväl inom sin sektor som utanför, för att kunna lösa uppgiften. Därför innebär ansvarsprincipen också ett ansvar för varje aktör att arbeta tillsammans med andra för att hantera och lösa kriser. Det är ju bra men under en uppseglande kris och än mer under ett pågående krig så behöver man styrning, inte bara samverkan.

Någon måste ta ansvar, fördela resurser, prioritera uppgifter och ställa krav. Vem gör det?


För att ge ett samlat stöd till olika aktörer och effektivisera arbetet med samhällets krisberedskap inrättades den 1 januari 2009, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. Samtidigt lades Krisberedskapsmyndigheten, Statens räddningsverk och Styrelsen för psykologiskt försvar ned. Verksamheten äger nu rum inom den nya myndigheten.

MSB arbetar med samordning över sektorsgränser och ansvarsområden, inom och mellan centrala myndigheter, regioner och kommuner. Myndigheten ska arbeta såväl förebyggande som under och efter en kris eller olycka.

I MSB regleringsbrev förekommer inte orden "totalförsvar", "civilt försvar" eller ens ordet "krig". Subversion, påverkan och dolda operationer som är så viktiga delar av rysk krigföring - har man inte tagit höjd för. Ovan nämnda ord finns inte heller med i Polisens regleringsbrev.

Det är oändligt viktigt med pengar, resurser och medel - men det är om möjligt ännu viktigare att statens myndigheter får tydliga uppdrag och uppgifter. Den politiska styrningen måste tydligt peka ut riktningen och klarlägga mål och förväntat utfall.

Hur kan det bli så här?

Sannolikt är Totalförsvarets viktigaste utmaning att det inte finns någon samlad central styrning. Tvärtom så är totalförsvarsuppgifter fördelade på fler än 20 myndigheter som i sin tur sorterar under fem-sex olika departement. Till detta kommer kommuner, landsting och samhällsviktiga företag.

Hur ser fördelningen ut efter valet 2014?

Försvarsdepartementet
Under detta departement finns Försvarsmakten, Försvarshögskolan, Försvarets materielverk, Försvarets radioanstalt, Försvarsexportmyndigheten, Rekryteringsmyndigheten, Totalförsvarets forskningsinstitut, Försvarsunderrättelsedomstolen och Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamhet

Justitiedepartementet
Under justitiedepartementet sorterar en rad myndigheter men för säkerhets- och försvarsfrågor är följande viktigast: Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Kustbevakningen, Polismyndigheten, Säkerhetspolisen,

Finansdepartementet
I finansdepartementet hittar vi Fortifikationsverket, Tullverket och Länsstyrelserna

Näringsdepartementet
Myndigheter som sorterar under näringsdepartementet och som har betydelse för kris och krig är Transportstyrelsen, Post- och Telestyrelsen, Trafikverket och Livsmedelsverket.

Utrikesdepartementet
UD har inga egna myndigheter i Sverige, utan ambassaderna är s.k. utlandsmyndigheter. Däremot svarar UD för säkerhetspolitiken.

Miljö- och energidepartementet
Här finns Energimyndigheten som bl a ansvarar för nationens beredskapslager av drivmedel.

Det kan vara värt att nämna det statliga affärsverket Svenska kraftnät som spelar en viktig roll i samhällets krisberedskap.

Skall man säga något positivt så är det att vi också har fått en inrikesminister. Enligt hans hemsida har han ansvar för "civilt försvar". Märk väl att begreppet inte används i regleringsbreven (se ovan) men på regeringens hemsida står följande lovvärda text att läsa: "Civilt försvar och arbetet med detta, tar sin utgångspunkt i samhällets krisberedskap och syftar till att inför och under höjd beredskap samt under krig värna befolkningen, säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna samt bidra till Försvarsmaktens förmåga att möta ett väpnat angrepp.".

Detta är ju väldigt fint men hur var det nu - fanns det några pengar att nå upp till denna ambitionsnivå i FB15? Nej, inte en spänn. Var kommer pengarna ifrån då? Den som visste.

Vi tycker att vi borde gå med i NATO. Det finns många skäl till det.

(Idag skriver Johan Larnefelt från Folk och försvar mycket uttömmande om ämnet)

Tempohöjning

Reflektion

Under den gångna veckan har bitvisa resultat, successivt kommit ut från de Ryska väpnande styrkorna, rörande resultaten från vinterövningsperioden. Inledningsvis bör nämnas att de ryska väpnade styrkorna indelar verksamhetsåreti en vinterövningsperiod (1 December t.o.m. 31 Maj) och en sommarövningsperiod (1 Juni t.o.m. 30 November).

Totalthar de väpnade styrkorna (Mark-, Flyg-, Sjö-, Luftlandsättnings- och Kärnvapenförband) genomfört över 2,000 olika former av övningar, under 2015 års vinterövningsperiod, utspritt på över 130 olika platser i Ryssland, storleken på de olika övningarna har varierat från små (i Ryska mått mätt) till väldigt stora. De bilaterala övningarna har även ökat med 45% jämfört med tidigare, häri ligger troligtvis en ökning inom ramen för CSTO.

Ser vi till vårt närområde så har Östersjömarinenhaft över 760 sjödygn och genomfört över 150 olika former av stridsövningar under denna vinterövningsperiod, man har även genomfört över 20 stycken stabstjänstövningar. Marinflygetinom Östersjömarinen har har totalt flugit över 1,000 flygtimmar varav 1/3 har varit i mörker.

Vad avser markstridskrafternaså har man inom det västra militärdistriktet (MD V) genomfört över 300 övningar, luftstridskrafterna inom MD V har totalt flugit över 18,500 flygtimmar, luftlandsättningstrupperna inom MD V har genomfört över 7,000 fallskärmshopp (häri inräknas troligtvis även Marininfanteriets luftburna delar samt Spetsnazförbanden).

Nu vid starten av sommarövningsperioden så har man även utannonserat en ökningi övningsverksamheten med 1,5 gånger utifrån vinterövningsperiodens resultat, vilket är en relativt anmärkningsvärd ökning, då man kommer passera de totala uppsatta övningsmålen för 2015 med 50% om man lyckas genomföra detta. För 2015 har man utannonseratatt man skulle genomföra cirka 4,000 övningar med de väpnade styrkorna, detta skulle innebära att man kommer genomföra dryga 6,000 övningar under 2015 med de nya målsättningarna.

Huvuddelen av sommarövningsperiodens inledande övningsverksamhet kommer troligtvis inriktas mot de två (2) stora övningarna som genomförs i september 2015, den ena är den årliga strategiska övningen för militärdistrikten som i år genomförs i det centrala militärdistriktet (MD C). Detta kommer troligtvis binda upp förband ur det östra och sydliga militärdistriktet (MD Ö och MD S) och en mindre del av MD V.

För MD V inriktas troligtvis övningsverksamheten mot den bilaterala försvarsövningen med Vitryssland inom ramen för det försvarsförbund som finns mellan Ryssland och Vitryssland. En teoretisk möjlighet är att man övar förstärkningsåtgärder under MD C övning, då det ses som Rysslands strategiska reserv, genom att flytta förband från MD C till MD V övning med Vitryssland.

Vän av ordning ställer sig då frågan, kommer man kunna genomföra en ökning av övningsverksamheten? Hade frågan ställts ifjol så hade jag varit tveksam inför ett sådant uttalande som de nu kommit med, men ser man till utgiftsfördelningar så omsatte försvarssektorn i Ryssland under första kvartalet2015, 9% av BNP. Detta gör att denna ökning i övningsverksamhet är fullt möjlig om de vidmakthåller samma utgiftstempo för försvarssektorn.

Vad som dock är oroväckande i denna ökande övningsverksamhet och markant ökade försvarsutgifter hos Ryssland, är dels att man tydligt hänvisar den ökade övningsverksamheten till de säkerhetspolitiska spänningarna mot Väst och i synnerhet mot NATO, dels att en sådan ökning som vi nu ser i övningsverksamheten dels den genomförda dels den utannonserade ökningen. Historisktskulle varje larmklocka slagit igång vi denna utannonsering, då det skulle sett som en tydlig ökning av förbandens operativaförmåga och därmed kunnat ses som en förberedelse till angrepp.

Ovanstående resonemang bör ses som en klar möjlighet att vi nu vid utgången av kvartal två (2), 2015, går in i en betydligt mer spändsäkerhetspolitisk situation mellan Väst och Ryssland, i vad som mest troligt kommer kunna liknas med en låst förkonfliktsituation.

Have a good one! // Jägarchefen

Vem är det som flyger ”alldeles intill Murmansk”?!

Huvuddelen av notisen "Ryssen kommer!" som den ser ut den 1/6.

Tipsades i helgen om att jag borde spana in magasinet Filter eftersom jag nämndes i det. På nätet fanns inte artikeln ifråga men däremot Filters tipsnotis "Ryssen kommer!", vars centrala stycke återges här ovanför. Det finns anmärkningsvärda fel i notisen och den ubåtsartikel som den hänvisar till.

Till att börja med är Filters "världens största flygstridsövning" nästan i klass med TV4:s "världens största militärövning". Det nydanande är att enligt Filter genomförs ACE 2015 "...alldeles intill ryska Murmansk" och att detta "skildras som normalt militärbeteende".

Alltså, enligt Filter genomförs ACE 2015 inte bara intill utan "alldeles intill" Murmansk. Vilket är då det verkliga avståndet mellan övningen och Murmansk? Det finns ett ställe i övningsområdet som är "nära" om man tycker att 30 mil är nära. Vilket borde innebära att Stockholm ligger "alldeles intill" Kalmar eller Arvika (orter som ligger 30 mil från Stockholm).

Men vad om skribenten egentligen inte menade Murmansk utan syftade på Murmansks län? Fortfarande 15 mils avstånd på det närmaste stället (motsvarande Stockholm-Örebro).

Centrumpunkten för ACE-övningen ligger ungefär i Jokkmokk, som ligger 65 mil från Murmansk.

För övrigt nämner varken Filters tipsnotis eller föregående nummers omslagsartikel "Varför bombar NATO i Norrlands inland?" med ett ord att övningsscenariot för ACE 2015 är en internationell fredsfrämjande krishanteringsinsats under FN-mandat. Inte heller att inga svenska skjutövningsområden kommer att användas under ACE 2015. Eller att övningen är av sådan karaktär att Schweiz faktiskt deltar med egna flygplan.

Däremot vill Filters redaktion alltså tydligt antyda för sina läsare att de nyheter om Ryssland som vi "dagligen matas" med är starkt överdrivna. Vad var det som senast skedde vid Öland annat än att Ryssland "övat på internationellt vatten"? Enligt den världsbilden har Sveriges ÖB uppenbarligen inga som helst skäl att offentligt uttala sig negativt om ryska flygaktioner.

Men vad med senaste numret av Filter? Inköptes igår och har läst den 17-sidiga artikeln "Lågvattenmärket" av Mattias Göransson, Filters chefredaktör. För att göra en lååång historia kort liknar den i nivå Filters nämnda notis och det står på ett ställe direkt fel om vad jag sagt. Då jag nu har stooor tidsbrist måste jag dock avsluta detta blogginlägg. Lär även bli det sista på länge av flera tunga men goda skäl. Passar på att önska alla bloggläsare en skön och fredlig sommar. Tyvärr befarar jag att den inte blir så fredlig - hoppas jag får fel.

Försvar, neutralitet, alliansfrihet, information

av Gunnar Lindqvist

Résumé

Sweden was neutral and non-aligned since the Napoleonic Wars. It was a good policy until the mid-1930s. During WW2 Sweden was allowed to remain neutral, but was forced to perform certain actions with regard to Germany. The neutrality and non-alignment policy that was in operation from 1945 to 1990 consisted of a public part and a secret part. Our citizens learned of the open part, which contained a myth of our ” successful ” neutrality during WW2. The secret portion consisted of preparations for cooperation with NATO in case of war, and a technology exchange between NATO and our defence. The confidential part was well known in Washington, London, and also in Moscow.
* After the destruction of the Berlin Wall in 1989, there emerged a better security situation. Now the dismantling of our defences beyond comparison was initiated. 1939 was forgotten. Experience does not count. Currently we have a very small defence.
* Putin’s Russia is a dictatorship. He promises to restore the country into a superpower. Now the security situation is getting worse. We have to build up a strong defence and have to choose NATO membership or not. Faced with the choice of options as the above, our citizens must have relevant information about our neutrality and non-alignment since 1939, where they speak the truth and abolish the false myths. Only then can the Swedish citizens choose between the options.

 
FÖRE SEPTEMBERVALET DEBATTERADES det mycket om de viktiga frågorna om välfärden, skolan, forskning och arbetslösheten. Däremot var det relativt mindre diskussioner om vår yttre och inre säkerhet. Det var egentligen märkligt eftersom säkerhet utgör grunden för att vi kan bygga vidare på vårt fria samhälle liksom möjligheten till positiv utveckling inom välfärd och kultur.

Det globala säkerhetspolitiska läget har försämrats väsentligt sedan några år, inte minst för vårt land. Efter Sovjetunionens sönderfall 1990 ansåg många att vi bara behövde ett minimalt försvar. Vi hade ju ingen presumtiv fiende. Men de som hade erfarenhet var inte lika optimistiska. Resultat är att vi nu endast har ett alldeles för litet försvar. Säkerhetsläget kan på kort tid bli kritiskt.

När det ser ut som att vi inte har något hot mot vårt land är det frestande att krympa försvaret till ett minimum såsom man gjorde 1925 och 2000. När det senare växer upp hot tar det mer än tio år att bygga upp ett tillräckligt starkt försvar. En fråga är: Hur lång tid innan hotet blir verkligt kan man räkna med någon form av nådatid. Det kan vara allt från några månader till några år. Det beror även på vilken underrättstjänstorganisation och vilken beslutskraft som finns. För att processerna inte ska komma ur fas med varandra måste man alltså alltid dimensionera försvaret så starkt att det bara tar en del av de tio åren innan man har ett tillräckligt starkt försvar.

Sverige har varit neutralt och alliansfritt sedan Napoleonkrigen i början av artonhundratalet. Det var en bra politik fram till mitten av 1930-talet. Efter det första världskriget förstod få att det hade skapats ett helt nytt spänningsfält mellan världens länder.

Vår neutralitet och alliansfrihet har lovordats av många, inte minst av politiker. Orsakerna att vi blev neutrala och alliansfria under det andra världskriget och det kalla kriget har aldrig blivit beskrivna för medborgarna på ett rätt sätt, utan dessa har blivit matade med myten om den ”lyckosamma” Neutraliteten och Alliansfriheten.

Bakgrunden till vår neutralitet och alliansfrihet
Neutralitet innebär att man inte väljer sida mellan två stater som är i krig eller kris. Alliansfrihet är att inte binda sig solidariskt till andra stater. När en vanlig medborgare och vissa politiker talar om neutralitet menar man ofta båda begreppen.

Sverige har fört en neutralitetspolitik och alliansfri politik i snart 200 år. Innan dess hade landet varit med i olika allianser vid flera tillfällen i historien. De viktigaste var Kalmarunionen under senmedeltiden och alliansen med Frankrike under 1600-talet. Resultat av det 30-åriga kriget blev i stort sett att Tysklands enande fördröjdes i 200 år och att Sverige blev en militär stormakt. Dock baserades denna stormakt på varken en tillräckligt stor folkmängd eller en tillräckligt stark ekonomi. Efter napoleonkrigen insåg man att: 1) vi inte längre skulle lägga oss i andras krig och 2) vi inte skulle skicka ut våra soldater att förblöda på främmande slagfält. Sverige blev neutralt. Det var då ett riktigt beslut. Nu, i början av 2000-talet, har man frångått dessa två principer.

Vid olika tidpunkter har frågan om vår neutralitetspolitik och alliansfrihet varit uppe till diskussion, men knappast tillräckligt seriöst från politiskt håll.

1800-talet
Under 1800-talet diskuterades vid tre tillfällen mellan Sverige-Norge om man skulle avvika från neutraliteten.

Gränsen på Sønderjylland mellan å ena sidan hertigdömena Holstein, Lauenburg och Slesvig och å andra sidan Danmark var sedan länge ett trätoämne. De tre hertigdömena tillhörde sedan medeltiden det Tysk-romerska riket. Hertigarna kom från olika tyska furstehus, bl a danska kungar. 1806 avskaffades Tysk-romerska riket av Napoleon. 1815 bildades i stället Tyska Förbundet av 39 tyska stater bl a kejsardömet Österrike, kungariket Preussen, hertigdömet Holstein m m. (Men inte Slesvig). Det Tyska förbundet var till början en ganska lös församling. 1848 ville Danmark närmare knyta till sig Slesvig och Holstein. Det ville inte de tyskar som bodde där. Oroligheterna i Slesvig-Holstein innebar en klar motsatsställning mellan Danmark å ena sidan och Preussen och Österrike å andra sidan. Resultatet blev det Slesvig-Holsteinska kriget 1848–51. Sverige-Norge deltog inte direkt i kriget, men stationerade drygt 4 000 soldater på ön Fyn. Det var en markering om att Sverige-Norge inte skulle acceptera tyska trupper i Nordjylland. Dessa trupper kom hem när stillestånd uppnåddes hösten 1848. Men efter kort tid tog parterna upp stridigheterna igen. En preliminärfred åstadkoms i juli 1849. Under tiden fram till freden 1851 öppnades två buffertzoner: Preussiska trupper stationerades i södra Slesvig, Svensk-norska i norra Slesvig. Freden 1851 blev till fördel för Danmark. Flera frivilliga från Sverige-Norge deltog i kriget i den anda som utvecklades under Skandinavismen.

Ryssland hade sedan 1300-talet expanderat geografiskt. Turkiet, det osmanska sultanatet, var på nedgång under 1700-talet. Detta omfattande välde började kallas för Europas sjuke man. Genom att erövra Ukraina fick Ryssland hamnar vid Svarta Havet. Nästa steg skulle vara att erövra utfarten till Medelhavet. Tidpunkten var propagandamässigt väl vald till 400 år efter det kristenheten hade förlorat Konstantinopel till de muslimska turkarna. Frankrike och Storbritannien motsatte sig Rysslands krav. Orsaken var att balansen mellan Europas stormakter skulle bli helt annorlunda. Kriget varade från 1853 till 1856 och utspelades i huvudsak på Krim och i Östersjön för Frankrike och Storbritannien. En annan front var Moldavien.

Frankrike och Storbritannien ville ha med Sverige-Norge på sin sida. Sverige, med Oscar I som kung, hade nog vissa förhoppningar om att återerövra ”vår östra rikshalva”. Om Finland var med på detta var nog mycket tveksamt. Där hade man förmodligen själva helst velat bilda en egen stat redan då. Förhandlingarna mellan de fyra länderna ledde inte till något inträde i kriget från Sverige-Norges sida, men väl till de s k Novembertraktaten, vilka kan anses som ett avsteg från vår neutralitet och alliansfrihet. Dessa avtal gällde en bit in på 1900-talet. Dock gavs de brittiska och franska flottorna tillfälle att proviantera på Gotland och i Stockholms södra skärgård på sin färd mot Bomarssund på Åland.

1863 hade Preussen under Bismarcks ledning skapat en stark organisation inom Tyska Förbundet. Nu krävde man tillbaka vad man förlorat i kriget 1848–51. Även nu diskuterade man om Sverige-Norge skulle ställa upp på Danmarks sida. Men så blev det inte. Danmark stod därför ensam. Efter några månaders krig kapitulerade Danmark. Kriget brukar kallas dansk-tyska kriget. Tyska Förbundet tog tillbaks alla tre hertigdömena. Flera frivilliga från Sverige-Norge deltog i kriget 1863. Men skandinavismen dog efter kriget.

Kort därefter, 1866, tvingade Preussen kejsardömet Österrike att utgå ur Tyska Förbundet. Nu samlades alla tyska delstater under Preussen och bildade kejsardömet Tyskland. Tyskland angrep Frankrike och vann 1870-71.

Det första världskriget
Kring sekelskiftet 1900 hade vårt försvar minskats. Trots ökat krigshot vidtogs bara små åtgärder för att rusta upp. Det gick så långt att medborgarna själva spontant började samla in pengar till försvaret inför hotet om ett världskrig. Bondetåget och Gustav V:s borggårdstal orsakade regeringskris. En förstärkning av försvaret påbörjades.

Första världskriget orsakades av flera faktorer. Det var balansen mellan stormakterna, Rysslands strävan efter att ta ansvar över de slaviska staterna, kampen om kolonierna m m. På ena sidan var Frankrike och Storbritannien (ententen), Ryssland, USA, Italien, Japan m.fl. På den andra sidan Tyskland och Österrike/Ungern (centralmakterna), osmanska riket m.fl. Kriget varade mellan 1914 till 1918. Vi lyckades var neutrala i Skandinavien.

Under oktoberrevolutionen 7 november 1917 bestämde bolsjevikerna att flera delar av Ryssland skulle få bli nya stater; bl a Finland. Den 6 december proklamerade Finlands lantdag landets självständighet. Sverige erkände den nya staten 4 januari 1918.( Samma dag som Sovjetunionen)

I början av 1918 fanns fortfarande ca 40 000 ryska soldater i Finland. Landets befolkning delades i två läger: De vita (mest i norra, mellersta och östra Finland) och de röda (mest i södra Finland). De vita hade förberett frihetskampen genom att träna s k jägare i Tyskland. I slutet av februari 1918 började inbördeskriget/frihetskriget mellan vita och röda på grund av en röd statskupp i Helsingfors.

De vitas regering i Vasa begärde att få köpa vapen och ammunition från Sverige och att få transitera krigsmateriel från Tyskland genom Sverige. Man vädjade även om direkt svensk intervention. På den frågan blev svaret nej. Orsaken till den negativa attityden berodde mycket på att våra politiker hade olika åsikter om vilken som borde segra; de vita eller de röda. Vid den här tiden visste man ju ingenting om vad kommunism leder till. Men vår reaktion då liksom under vinterkriget 1939-40 är fortfarande i friskt minne hos vår granne. Man tycker sig inte ha upplevt någon större solidaritet från Sverige.

Ålands befolkning var till största delen svensktalande. Dessa visade sig vilja att tillhöra Sverige. En delegation sändes till Stockholm i början av februari 1918 för att begära av kung Gustav V att han skulle låta Åland återförenas med Sverige. Men det fanns ryska soldater kvar på ön. Regeringen i Sverige antog att risk fanns att dessa soldater skulle vända sig mot befolkningen. Sverige skickade den 13 februari transportfartyg till Åland, eskorterade av fartyg från Flottan, för att evakuera de ålänningar som direkt ville flytta till Sverige. Men nu kom också både vita och röda soldater från Finland till Åland. Dessa inledde strider mot varandra. Sverige skickade då några större krigsfartyg, en bataljon från armén samt tre kompanier från kustförsvaret till Åland. Efter förhandlingar kom man överens om att evakuera ryssar, vita finnar och röda finnar till önskade hamnar.

Vid separatfreden i BrestLitovsk den 3 mars 1918 mellan Tyskland/Österrike och Ryssland tvingades Ryssland att ge ifrån sig flera länder, exempelvis Finland och Polen. Nu kunde Tyskland mer aktivt stötta de vita i Finland. Både Tyskland och Finland anmodade svenskarna att åka hem. Den 5 mars kom enheter ur tyska flottan till Åland. De svenska enheterna lämnade över evakueringen till tyskarna. (Man blir förvånad med vilken snabbhet beslut och handling kom till.)

1919 gjorde ålänningarna ännu en folkomröstning som åter visade att nästan alla på Åland ville tillhöra Sverige. Frågan hänsköts till det nya Nationernas Förbund. Vid förhandlingarna i Genève 1920 beslöts att Åland skulle tillhöra Finland. Dock beviljades Åland en viss självständighet. En av orsaken till beslutet var kanske att finsksvenskarna i Finland inte ville att Åland skulle bli svenskt.

1920- och 1930-talen
Fundamentala upptäckter och uppfinningar gjordes under dessa år. De kom att vara betydelsefulla i många avseenden. Då upptäcktes halvledarna (en förutsättning för hela datautvecklingen), då upp-fanns radarn, jet- och raketmotorn och då åstadkoms den första kärnklyvningen. Flygbolag etablerade transkontinentala linjer.

Politiskt ändrades världen avsevärt. Från att ha dominerats av starka och tekniskt utvecklade länder med omfattande kolonier gick vi in i en era där de olika politiska ideologierna kom att kämpa mot varandra. Tyskland, Japan och Italien med nationalrasistiska idéer började våldföra sig på andra länder. Det nyligen bildade Nationernas Förbund hann inte leva upp till sin tänkta roll. De demokratiska länderna hann inte slå sig samman i en tillräckligt stark allians. Förhandlingar med Hitler var meningslösa. En erfarenhet från dessa år och allt sedan dess är att man aldrig kan lita på en uppgörelse med en diktatur. Få människor ute i världen insåg vartåt det barkade. Egentligen borde vår och andras neutralitetspolitik redan då ha omprövats. Men tiden var inte mogen.

I Sverige hade man med 1925-års försvarsbeslut vidtagit en nedrustning. Man ansåg att ingen skulle vara så galen att han startade ett andra världskrig. Tyvärr fanns det sådana. 1939 hade vi ett dåligt, omodernt försvar. Man hade dock vaknat 1936 och påbörjat en upprustning och byggande av en försvarsmaterielindustri. Per-Albin Hansson framförde att: ”Vår beredskap är god.” Det var en nöd-lögn. Vi var inte rustade förrän inpå 1950-talet, flera år efter det att andra världskriget var slut.

Den beslutade nedrustningen år 1925 var dock i flera avseenden inte så genomgripande som dagens nedrustning och omstrukturering är av försvaret.

Det andra världskriget
1939 utbröt det andra världskriget. Det gick inte att stoppa eftersom axelmakterna hade fått ett för stort försprång i sina rustningar. Tyskland och Sovjetunionen började med att dela Polen och de baltiska länderna. Frankrike och Storbritannien förklarade krig mot Tyskland. Sovjetunionen krävde 1939 flottbaser i finska viken. Finland nekade och det s k 100-dagarskriget började. Finland begärde hjälp, men Sverige ville inte gå in i kriget. Dock etablerades ett svenskt flygförband i norra Finland med flygplan och personal från vårt flygvapen. Mycken krigsmateriel transporterades över till Fin-land. Många frivilliga från Sverige deltog i Finlands armé, bl a Svenska Frivilligkåren på cirka 7 000 man som insattes i Norra Finland.

Under andra världskriget byggde vårt land upp en ganska heltäckande försvarsmaterielindustri för att bli mindre beroende av import av krigsmateriel.

Sverige, liksom de flesta andra europeiska staterna, förklarade sig neutralt. Efter det att Polen och de baltiska staterna hade slaktats av Tyskland och Sovjetunionen och efter det att Tyskland ockuperat Frankrike (med undantag av dess sydöstra del), Belgien, Nederländerna, Luxemburg och flera stater på Balkanhalvön var Tyskland klart för att bryta Ribbentrop-Molotov-pakten och invadera Sovjet. Tyskarna behandlade de europiska staterna på olika sätt. Vissa blev allierade med Tyskland: Ungern, Finland och Rumänien. Norge ockuperades därför att Tyskland behövde ubåtsbaser i dess fjordar. Danmark ockuperades också. Orsaken var att täppa till inloppen till Östersjön.

Hur resonerade tyskarna om Sverige? Den relevanta frågan i Berlin var: fick man mest järnmalm från ett neutralt eller från ett ockuperat Sverige? De som svarade för krigsindustrin och de som planerade för armén i Tyskland måste ha kommit till slutsatsen att man fick mest järnmalm och band minst ockupationstrupp om Sverige fick vara neutralt. Det var alltså den tyska regeringen, och ingen annan, som beslöt att Sverige inte skulle ockuperas utan förbli neutralt. Tyskarna kunde räkna. Rätt eller fel? Det spelar ingen roll. Hade de kommit till ett annat resultat hade vi blivit ockuperade. Detta resonemang kan synas vara utan verkliga referenser, men klar logik leder dock till ovanstående slutsats.

Det var alltså inte vår regering som fattade beslutet om vår neutralitet under andra världskriget. Teoretiskt skulle regeringen kunnat ha allierat sig med Tyskland eller med de allierade. Men båda alternativen måste ha varit svåra för vårt land. Vår regering hade bara att göra det bästa av verkligheten. Vi kan inte klandra den svenska regeringens ledamöter. Men Tyskland hade flera krav på vårt land som stred mot neutraliteten. Man byggde en ubåtsspärr över Öresund. Man transporterade tyska trupper genom Sverige. Efteråt anser våra grannar att vi inte kunde ha gjort något annat, men de inser även att vi tjänade på kriget.

En annan fråga är: Förlängdes kriget på grund av våra malmleveranser? I så fall hur länge? Det kan vi aldrig få klarlagt. Varje ny månad av kriget i Europa betydde ca en halv miljon dödade. Att kalla vår neutralitetspolitik lyckosam måste vara felaktigt, kränkande och makabert.

Det kalla kriget 1945–1990
Det säkerhetspolitiska läget efter andra världskrigets slut blev inte så bra som man hade tänkts sig. Ett nytt spänningsfält uppstod mellan kommunism och demokrati. Ingen vågade avrusta. Dessutom utvecklades en terrorbalans mellan stormakterna på grund av tillkomsten av kärnvapen. Nato, Atlantpakten, bildades 1949 (1951) och Warszawapakten, WP 1955. Perioden från 1945 till 1990 kom att kallas det kalla kriget.

Erfarenheterna från andra världskriget var länge levande. Sverige gjorde ingen markerad nedrustning. Försvarsminister Sven Andersson lär ofta ha sagt: ”Aldrig mer 1939”. Efter diskussioner mellan politiker, försvaret m m bestämde man att Sverige inte skulle skaffa kärnvapen. Det var nog bra. Vi skulle leva under USA:s kärnvapenparaply, vad det nu betyder.

Åren strax efter andra världskriget tog Sverige initiativ till ett skandinaviskt försvarsförbund. Sovjet förbjöd Finland att delta med hänvisning till vänskaps- och biståndspakten. Norge och Danmark var intresserade under förutsättningen att Sverige gick med i Nato. Deras och flera andra västeuropeiska staters erfarenhet från andra världskriget var att neutralitet ej skyddar mot krig.

Under det kalla kriget var vår neutralitet och alliansfrihet verkligen ett stöd till Finland och till oss själva. Enligt vänskaps- och biståndspakten mellan Finland och Sovjetunionen kunde den senare ensidigt placera militärförband i Finland, om Sovjetunionen kände sig hotat. Det vill säga att det fanns en uppenbar risk att järnridån hade flyttats till Bottenhavet om Sverige blev medlem i Nato. Detta var den verkliga orsaken till neutraliteten under denna tid. Men varje regering i Sverige under det kalla kriget hoppades att Nato skulle lyckas hålla fred inom och kring Europa. Samtidigt räknade alla våra regeringar under denna tid med att Sverige skulle få hjälp från Nato om vi ändå blev an-gripna, detta utan att vara medlem i Nato.

Sovjet och Tyskland var de länder som förlorat mest människor under andra världskriget. Vår regering erbjöd Sovjet och även Polen stora krediter efter kriget som en gest till dessa länder. Men tyvärr, kanske som en ytterligare gest till Sovjet, erkände den svenska regeringen dessförinnan mycket snabbt annekteringen av de tre baltiska länderna. Detta borde inte ha skett. Dessutom sände vi till-baka baltiska flyktingar till Sovjet. Dessa brister på ”solidaritet” glöms inte av våra grannar.

Under denna tid informerades medborgarna bara om att vår neutralitet och alliansfrihet berodde på vår lyckosamma neutralitetspolitik under andra världskriget. I verkligen tog man nu fram operativa planer tillsammans med Nato. Dessa hölls aktuella fram till ca 1980. Troligen förstördes de i början av 1980-talet. Allt detta var känt av många i Washington, London och även i Moskva. Dessutom samarbetade vi med flera Nato-länder inom krigsmaterielsektorn under denna epok. I samband med Sveriges anknytning till Marshall-planen tecknades ett avtal mellan USA och Sverige om teknikinformationsutbyte och materielleveranser till Sverige. I början av 1960-talet strukturerades samarbetet mer i detalj mellan respektive försvarsgrenar. Vad var orsaken till att vi bara vände oss västerut för detta samarbete? Det var av två orsaker: 1) vi var ideellt orienterade till de demokratiska länderna. 2) man skulle inte få ett djupt teknikutbyte om man vände sig till båda stormakterna.

Alla dessa aktiviteter var hemliga för medborgarna. Det gällde speciellt för arbetet med de operativa planerna. Inom materielsektorn var dock många involverade.

Man frågar sig vem som blev lurad? Både på Nato-sidan och på WP-sidan (Sovjetunionen) kände man till aktiviteterna ovan. Var det så känsligt för Sovjetunionen att man där ville låtsas att de inte kände till verkligheten? De som blev lurade var i alla fall de svenska medborgarna.

Under det kalla kriget deltog vårt försvar i många fredsbevarande operationer under FN:s mandat.

Ett nytt säkerhetspolitiskt läge
I början av 1990-talet sönderföll Sovjetunionen. Unionen delades i 15 länder. Nu fanns det bara en supermakt kvar. I Ryssland började en omställning mot kapitalism.

En parlamentarisk utredning i Sverige ansåg nu att neutralitetspolitiken inte var befogad. Dessutom teoretiskt inte möjlig eftersom det inte fanns mer än en stormakt. När man efter några år gick in i Europeiska Unionen, EU, blev man allierad med denna organisation. Man blev alltså inte helt alliansfri. Men den militära alliansfria politiken var fortfarande berättigad, tyckte de flesta i utredningen. Folkpartiet ansåg dock att Sverige borde bli medlem i Nato. Risken för krig ansågs av många ringa. I Ryssland började försvaret rosta ihop. Bland svenska politiker rådde åsikten att det skulle ta mer än tio år innan Ryssland skulle utgöra ett hot.

Sedan 1990 har många av de europeiska öststaterna anslutits till Nato, dock inte Ukraina. Dessa länder hade erfarenhet av ockupation, annektering och kommunistdiktatur. De insåg snabbt att tryggheten fanns i en Nato-anslutning. USA började undersöka möjligheten att Ryssland skulle bli intresserad av att ansluta sig till alliansen. Men det nya Ryssland ville inte komma in som en mindre vik-tig nation. Senare meddelade Obamas regering (strax efter dess början) Ryssland, att det inte förnär-varande var aktuellt med Nato-medlemskap för Ukraina!

Sedan slutet av 1990-talet har Sverige nedrustat det mesta av det som fanns under det kalla kriget. Försvaret övergick från invasions- till insatsförsvar, vilket betydde att man skulle få ett ”vassare” försvar, men ett försvar som inte kan försvara hela landet utan bara delar. Men samtidigt skulle för-svaret delta i fredsbevarande insatser under FN:s mandat. Det betydde också att gå ifrån att rekrytera värnpliktiga till att anställa frivillig personal. Ett mycket genomgripande beslut.

En stor del av försvarsmaterielindustrin har försvunnit. I kris och krig är det inte som idag att det är köparens marknad. Anskaffningarna styrs nu mest mot enbart köp från ”hyllan”. Men när arbetslösheten ökade har man börjat att mer intressera sig för inhemsk industri. Det finns tre sätt att garantera att materielen finns på plats när den behövs:

  • En täckande inhemsk försvarsindustri.
  • Ett stort inköp i tid innan kriget börjar.
  • Att delta i en allians där leverans kan garanteras.

Några försvarsmaterielindustrier finns kvar, men för övrigt har inte Sverige bestämt sig för något av de ovan tre alternativen. Det har varit mycket tal om försvarsekonomin. Det har resulterat i en detaljstyrning av ekonomin. Risken är då att byråkratin blir tyngre och att man därför får mindre fokus på det viktigaste. Det vill säga materielens effekt, verkan och tillgänglighet.

Idag har vi ett litet försvar som är dimensionerat för fredsförhållanden. Men vi har inte tillräckliga resurser för att bevaka vårt territorium, än mindre vår zon av Östersjön. Nuläget inom försvaret är att antalet förband inom armén minskats med omkring 80-90 %. Kvaliteten på markförbanden har dock blivit mycket bättre än före 1990. Marinen och flygvapnet har minskat nästan lika mycket som armén. Dessutom har man svårighet att rekrytera personal. Vi måste förmodligen göra som t ex Danmark d v s återinföra en begränsad värnplikt.

De svenska förbanden som verkar utomlands måste anses vara mycket effektiva. Sverige samövar med Nato. Vi är med i Partnership for Peace. Det är bra, men innebär inte att Sverige har samma fördelar som de anslutna staterna. Många av dessa måste fråga sig varför Sverige tror sig få samma fördelar som de utan att vara medlem. Generalsekreteraren för Nato deklarerade nyligen klart att Sverige inte kan få samma förmåner som medlemmarna. Tankarna från våra regeringar är sedan viss tid att vi skall väsentligt utveckla samarbetet med Finland och de norra Nato-medlemmarna. Det skulle troligen inte uppskattas av övriga Nato-medlemmar. Det har ju för övrigt prövats tidigare på 1940-talet. Det är inte så bra att försöka smyga in i Nato och få samma fördelar som de som bidrar enligt reglerna till den gemensamma säkerheten. Våra Nato-grannar brukar säga: svenskarna deltar i debatter inom Nato, men sätter sig på 1:a parkett när beslut skall fattas.

I början av 2000-talet kom så den ensidiga solidaritetsförklaringen från vår regering, där vi utan några bindningar lovar att hjälpa våra grannar. Samtidigt väntar vi oss att grannarna kommer till vår hjälp. Men hur har denna deklaration blivit tolkad av våra grannar? De anser att Sverige sällan eller aldrig varit solidariskt, utan tvärtom svikit många gånger. Exempel är vårt förhastade godkännande av Sovjets annektering av de baltiska staterna. Sverige måste visa prov på solidaritet innan grannarna tar förklaringen på allvar. Dessutom vet grannarna att vi har ett mycket svagt försvar.

Sedan Putin blev president har Ryssland utvecklats till ett auktoritärt styrt land. Han har klart deklarerat att han skall återuppbygga Ryssland till en stormakt. Han har sedan mer än tio år börjat bygga ett nytt försvar, både kvalitativt och kvantitativt. Landet har stora naturtillgångar men brist på människor. Landet har idag en befolkning som är mindre än hälften av vad Sovjetunionen hade 1990. Nu har Ryssland börjat återskapa sin forna storhet bl a genom annektering av delar av grannstaterna. Vi måste nu inse att det säkerhetspolitiska läget har förändrats till det sämre.

Erfarenheten från andra världskriget säger att det tog mer än tio år att bygga upp ett något så när tillräckligt försvar. Då var andra världskriget redan slut för flera år sedan. Förutsättningarna för att bygga upp ett adekvat försvar i dag är inte bättre. Vilken förvarning kan vi få innan en konflikt som allvarligt hotar vårt land dyker upp? Det kan röra sig högst om något år. Vi bör alltså vara till minst 70 % beredda i fredstid. Många kan tycka att detta resonemang är alltför osäkert. Men vilken annan metod är bättre? Många kanske vill ta större risker. Men ingen kan ta ansvaret för ett sådant spel.

Flera opinionsundersökningar har pekat på att majoriteten av våra medborgare inte anser att Sverige skall ansluta till Nato. Men successivt närmar man sig 50/50. Vilken information har medborgarna fått från våra regeringar? Den består enbart av myten om den ”lyckosamma neutraliteten”. Där på-står man att neutralitet innebär minst risk att drabbas av krig. De flesta mindre och medelstora länderna i Europa var 1939 neutrala. Nästan alla drogs in i andra världskriget.

Det säkerhetspolitiska läget har blivit sämre under 2000-talet
Dominerande orsaker är:

  • Rysslands aggressiva uppträdande. Putin har på allvar börjat annektera grannarnas territorier för att återställa Rysslands stormaktsstatus.. Hans största problem nu och på sikt är en för liten befolkning.
  • Terror av fanatiska muslimer i stora delar av Jorden. Dessa grupper, som säger sig stödja sig på Koranen, har som mål att etablera teokratiska republiker eller kalifat.
  • Latenta globala macroekonomiska problem. Västvärlden skapar förutsättningar för lågkonjunktur och hög arbetslöshet bl.a. genom för litet sparande. Brist på naturtillgångar är också att vänta.. Därtill kommer alltför stora skillnader i födelsetal mellan olika befolkningsområden. Positivt är tendensen att jordens befolkning synes nå ett maximum om några decennier.

Ett stort problem för Sverige är Rysslands agerande i Östersjöområdet. Nu provocerar Ryssland vårt land i luften och till sjöss. Vår stora granne vill därvid bevisa att Sverige inte kan försvara sitt territorium och inte heller kan hålla ordning i vår zon i Östersjön. Sanningen är att Sverige utgör ett säkerhetspolitiskt vakuum.

Vi bör verkligen förstärka vårt försvar. Det finns två vägar för vårt land:

    1. Förbli neutrala och militärt alliansfria
    2. Bli medlem i NATO

Alternativ 1: Vi måste, liksom under kalla kriget bygga upp ett mycket större försvar än det vi har idag. Det duger inte att tro att vi får hjälp av NATO bara för att vi är med i Partnership for Peace, Det är en stor skillnad att vara medlem i NATO eller att inte vara det. Kostnaderna för detta alternativ blir större än för det försvar vi hade i mitten av kalla kriget på grund av fördyringar inom materielområdet.

Alternativ 2: För att få veta vad det kostar att bli medlem i NATO kan man studera Norges försvarskostnader eller studera den utredning som Finland gjort i samma ärende.
Valet mellan de två alternativen beror naturligtvis inte mest på vad de kostar utan på vilken säkerhet de ger.

En annan fråga är hur mycket vi har råd att lägga på Försvaret? Försvarskostnaderna var 2,5 % av BNP 1980, men bara 1,1 % av BNP år 2012. Vi svalt inte 1980. Och tidigare, under det kalla kriget, var försvarsbudget ännu större i förhållande till BNP.

Slutsats

  • Vi måste förstärka vårt försvar inför det nuvarande säkerhetspolitiska läget och inför framtiden.
  • Solidaritetsförklaringen gör inte vår säkerhet bättre.
  • Innan val av alternativen enligt ovan måste medborgarna få en relevant information om vår neutralitet och alliansfrihet, där man talar om sanningen och avskaffar felaktiga myter. Först då kan Sveriges medborgare ta ställning till alternativen.
  • Vi måste bestämma oss för medlemskap i NATO eller inte.

Att inte välja något av dessa alternativ eller bara göra marginella förbättringar är oansvarigt.

Författaren är generalmajor, civilingenjör och ledamot av KKrVA.