månadsarkiv: augusti 2015

Hultqvistdoktrinen

Det började med en debattartikel av socialdemokraterna Åsa Lindestam (S) och Olle Thorell (S) i VLT den 18 augusti. En ny S-linje i Nato-frågan lanserades lite försiktigt, med ledamöterna i Försvars- och utrikesutskottet som förtrupp. De slog direkt mot moderaternas kvardröjande akilleshäl: Det som hände respektive inte hände under den moderatledda regeringen:

Regeringen utvecklar samarbetet med Nato på ett tydligare sätt än den gamla moderatledda regeringen någonsin gjorde. Den socialdemokratiskt ledda regeringen har valt att vara så konkret som möjligt i samarbetet med Nato för att göra det som är bäst för Sverige och vårt närområde. (…) Moderaterna gjorde under sina åtta år vid makten i princip ingenting för att konkretisera Sveriges samarbeten på det sätt som nu sker. (…) Vi kan konstatera att det krävs en socialdemokratiskt ledd regering och en socialdemokratisk försvarsminister för att bryta åtta år av ständiga moderata nedskärningar av försvarsmaktens resurser. Det är också under en socialdemokratisk försvarsminister som Sverige på allvar reglerar relationerna med Nato och utökar det bilaterala samarbetet med våra nordiska grannar och USA.

I sak förflyttades argumenten mot ett medlemskap från den tidigare skalan med allt från kärnvapen till vad som generellt kan kallas ”Sverige ska vara en oberoende röst”-argument, till att det hela handlar om en praktisk sak som dessutom har att göra med att hantera en försämrad säkerhetspolitisk situation. Minns att det tidigare har låtit att om Sverige inte gick med i Nato under det kalla kriget, så varför skulle vi gå med nu? (läs: Om vi inte gick med när krigsrisken var närvarande, varför i hela friden skulle vi gå med när freden är här).

Nu vänder S uppochner på det och säger i princip att situationen är så allvarlig och att förloppet kommer gå så snabbt att ett Natomedlemskap inte hjälper:

(…) vid en krissituation i vårt närområde skulle Nato inte spela någon roll den första kritiska tiden. Den byråkrati och de beslutsregler som styr Nato och reglerar formerna för dess olika insatser förhindrar ett omedelbart militärt agerande. Vid en krissituation i vårt närområde är det i stället upparbetade bilaterala samarbeten som kommer att vara avgörande. På grund av omvärldsläget fördjupar därför regeringen nu bilaterala samarbeten med Finland, Danmark, de baltiska staterna och USA.

Jag ska strax återkomma till vad det innebär för Nato-diskussionen. Men först kan vi konstatera att vurmande för svenskt-amerikanskt samarbete inte är något nytt i sak. Vi känner till de historiska relationerna, om än dolda. Till det kommer att Försvarsberedningen genom åren har uttryckt sig lika glasklart som kontroversiellt (i vänsterpartierna) om relationerna. Senast lät det såhär:

Sveriges bilaterala samarbete med USA är av stor betydelse, särskilt mot bakgrund av USA:s militära förmåga och det tekniska kunnandet samt landets viktiga roll i internationella operationer och i Nato. Det ligger i svenskt intresse att upprätthålla och ytterligare fördjupa den bilaterala relationen till USA. Eftersom USA är världsledande avseende militär förmågeutveckling ska detta område vara prioriterat för Sveriges försvarssamarbete i relationen med USA. Övergripande ändamål ska vara att förstärka försvarsmaktens förmåga kopplad till interoperabilitet, förmågeutveckling, övningar och utbildning, materielsamarbete, forskning och utveckling samt internationella operationer.¹

Och från den amerikanska sidan kom de tydligaste signalerna (i offentlighetens ljus) under president Obamas Sverigebesök i september 2013. Obama kallade Sverige för en av USA:s ”närmaste partners” och signerade ett nytt säkerhetssamarbete, även omfattande de andra nordiska länderna, under namnet U.S.- Nordic Security Dialogue:

We recognize the importance of cooperation between our countries in building comprehensive security and addressing security issues in the 21st century, including terrorism, the proliferation of weapons of mass destruction, illicit international arms trade, and threats to cyber security.  We also recognize that we must address these challenges in a manner that respects our most cherished values and protects universal human rights and fundamental freedoms, which are at the foundation of all flourishing democracies.  We note the need to continue to strengthen our countries’ important contributions to regional, transatlantic, and international forums, including in the EU, NATO, and NATO Partnership context.  We recommit to continuing and expanding our security, recognizing that this cooperation – with and among the Nordic countries, with other regional partners, including especially the Baltic states, and in transatlantic and international fora – will be crucial to our success.

Hultqvist håller de i partiet mycket kort, som är kritiska till det svensk-amerikanska samarbetet och/eller USA över huvud taget. Samma sak gäller kritiker i Miljöpartiet och det känns som en annan värld nu, jämfört med formuleringar om att ”En rödgrön regering kommer att kräva att USA avvecklar sina kärnvapen och militärbaser utanför landets gränser.”

Tillbaka till den svenska inrikespolitiska debatten: Det är naturligtvis min subjektiva bedömning, men Hultqvist argumentationsgrepp är inget närmande till Nato-medlemskap utan närmast tvärt om. Detta är hans alternativ och hans svar på både utrednings- och anslutningskrav. Han lägger det på verkstadsbogen och säger att han gör något konkret i den här allvarliga situationen istället för en massa teoretiska övningar av olika slag (läs det på dalmål).

Det verkar dock som att många ser det som en öppning – eller möjligen hoppas så hårt på det att den materialiserar sig i texten bara därför. Jag tror att Hultqvist är övertygad om att en anslutning vore kontraproduktivt utifrån svenska intressen, vilket är viktigare för honom än tidigare S-reflexer kring alliansfrågan. Hur klok denna inställning är, är öppet att diskutera – inklusive hur man ska se på eventuella hänsynstaganden som har med förväntade reaktioner från Moskva att göra. Men man ska inte missta sig i fråga om att det ligger övertygelse bakom.

Hultqvist alternativ, eller med andra ord hans svar på moderaternas allt starkare krav kring Nato, faller fint in i den svenska opinionen. Vi har som bekant gärna USA i ryggen – det finns en stark och uppmätt uppfattning att vi hur det än står till med alliansanslutningar ändå kommer få militärt stöd om det smäller – men vi vill inte ge så starka utfästelser om det omvända att vi signerar medlemskap i Nato.

Vi vill ha hjälp, men bestämma själva. Det är ungefär som med kriget; det finns en föreställning om att Sverige alltid kan välja huruvida vi blir indragna i militära konflikter eller ej.

Om Hultqvist lyckas övertyga medborgarna om att han har säkrat snabbare militärt stöd, från USA och/eller våra kära nordiska grannar, än vad ett medlemskap kan ge, ja då får moderaterna uppförsbacke i debatten. Det är dessutom listigt att göra den offensiven nu. Socialdemokraterna vet att försvarsuppgörelsen håller de ingående partierna låsta på så sätt att det inte framstår så klokt att gå till storms mot en försvarspolitik man skrivit under på, både vad gäller inriktning och resurser. Således är Nato-frågan den enda fråga där de borgerliga partierna har en reell konfliktyta att spela på, vilket gör att den (synd nog) närmast blir allenarådande i försvarsdebatten framöver.

Det märks på olika sätt. Märkligt dåligt uppmärksammat är nämligen det faktum att nästa val blir ett Nato-val. Moderaterna har genom de försvars- och utrikespolitiska talespersonerna Hans Wallmark och Karin Enström deklarerat följande:

Regeringen måste släppa taget om den svenska militära alliansfriheten och snarast sätta upp en färdplan mot ett svenskt Nato-medlemskap med målet om en ansökan nästa mandatperiod.

Hultqvist vet att den tidigare S-linjen – i synnerhet så som den har låtit och tolkats från Wallström och Löfven – inte fungerar. Dessutom har han som sagt en egen övertygelse i frågan, som bottnar i annat än ”fria ytor”. Därav fortsatt inskärpande av det bilaterala USA- spåret, idag på DN-debatt:

I den tid vi nu lever i utgör kombinationen av att stärka det egna försvaret och multi- och bilateralt samverka med andra länder och organisationer den naturliga utvecklingen av alliansfriheten. Vi vill inte bidra till att påverka säkerhetsordningen i vår del av Europa genom att i tvära kast lägga om Sveriges säkerhetspolitiska doktriner. Vi vill heller inte agera så att vi påverkar andra länder till att förändra sina. Vi har valt en samarbetslinje och inte en medlemslinje i förhållande till Nato.

Moderaternas främsta motargumentationslinje är rimligen att bilaterala överenskommelser inte är något alternativ till Nato-medlemskap, samt att det faktiskt är något som även S har ansett fram till nu – om än med särskild koppling till det nordiska samarbetet. Man har politiskt varit överens om att bilaterala samarbeten inte ersätter utan kompletterar samarbeten inom EU och Nato. Detta är även något som ambassadör Bertelman, som utredde Sveriges internationella samarbeten, har kommit fram till.

Bertelman för även ett resonemang om USA i sin utredning, som illustrerar den svagaste punkten i Hultqvist linje. Han skriver bl.a.:

Det är mot denna bakgrund inte förvånande att den amerikanska administrationen – samtidigt som den ägnar sig åt att återförsäkra sina Natoallierade – ser över hela floran av åtaganden som man har världen över. Man försöker skapa klarhet kring vilka åtaganden som är väsentliga för den egna trovärdigheten och för sina allierades trovärdighet. Det pågår en reflexion kring vad som utgör bindande åtaganden och vad som inte gör det. En sådan strävan till ökad klarhet är naturlig i en situation som präglas av ökade sparkrav, växande knapphet på operativa resurser och konkurrerande anspråk vad gäller deras möjliga användning. På samma sätt framstår den växande amerikanska otåligheten med de europeiska allierades egna otillräckliga försvarsansträngningar som förståelig. Den amerikanska dominansen beträffande operativ militär förmåga – och den dramatiska nedgången i motsvarande europeiska förmåga – har som konsekvens att de Natomedlemmar som känner sig utsatta för hot i första hand litar till att en god relation till USA skall utgöra grunden för deras säkerhet. Nato är en politisk, mellanstatlig organisation, baserad på enhälligt beslutsfattande. Det finns därför farhågor att det kommer att krävas lång tid för att finna ett svar på en aggression, som dessutom kan vara diffus, asymmetrisk och svårdefinierbar. Det bilaterala förhållandet till USA förblir därför en central fråga för många Natomedlemmar parallellt med allianstillhörigheten. För svensk del torde något liknande gälla, fastän utanför alliansen och utan åtaganden. Det i sin tur betyder att vi är mer beroende av USA:s välvilja utanför Nato än som medlem av alliansen (min kursiv.).

Lite mer brutalt uttryckt skulle man kunna säga att USA bestämmer och skyddar Sverige i den utsträckning man behöver för att de egna stridskrafterna ska kunna operera med anledning av åtagandena i art.5, om ömsesidiga försvarsgaranter.

Nu kan det ju förvisso vara så att det inte anses göra så mycket, att Sverige är mer beroende av USA som partner än som alliansmedlem. Här finns ju en tradition på området. Men det är ändå en argumentation som kan väcka upp nyss nämnda samarbetskritiker. Frågan är bara vad de ska göra med den informationen, om man fortsatt avvisar medlemskap. Han kan sitt parti, Hultqvist.

En annan faktor är de kremlska reaktionerna på de svenska vägvalen. Ett starkt svenskt-amerikanskt samarbete irriterar inte Ryssland på samma sätt som Nato-öppningar. Det är som med EU-samarbetet inom säkerhetspolitiken: Det bedöms inte vara avgörande när det smäller.

Hultqvistdoktrinen ruskar om invanda argumentationslinjer på båda sidor om alliansfrågan och det är bra och välgörande i sig. Bara det att socialdemokraterna ska orientera sig i en argumentation som inte bygger på ett slags ideologiskt nej, utan på argument som rent teoretiskt kan förändras om Nato skulle komma till rätta med sina problem att fatta beslut och agera (för att tala med Hultqvist), är omvälvande.

På den andra sidan gäller det att välkomna de delar som skriver under på vad man har hävdat i många år istället för att gnälligt säga ”så sade ni minsann inte förut” eller ”jaså har kärnvapennationen USA blivit poppis nu” etc., ty en sådan diskussion tjänar varesig moderaterna eller debatten på.

Kanske vi ändå kan få en ordentlig debatt om Sveriges säkerhetspolitiska linje framöver, utan att den går i samma låsta hjulspår som tidigare? Om det blir en Nato-val den 9 september 2018 är det helt nödvändigt. Utan tvivel är man inte klok, men låt oss hoppas!

 

¹ Ds 2014:20. Försvaret av Sverige. Starkare försvar för en osäker tid, s 97

Likväl rör hon sig

av Johan Tunberger

Mats Bergquist avråder i en augustikrönika på denna plats från ett svenskt medlemskap i Nato (”Nato-debattens försummade dimension”). Han bygger sitt resonemang på geopolitiska argument.

I kort sammanfattning säger han att Ryssland ligger där det ligger och utgör ett bestående hot – med Putin eller ej. Även Sverige ligger där det ligger i skuggan av Ryssland, men kan i sista hand hoppas på västlig hjälp om det latenta ryska hotet skulle materialisera sig.

Bergquist menar att så har det förhållit sig alltsedan freden i Nystad 1721. Sedan Bernadotte slog in på 1812 års politik har Sveriges säkerhetspolitik byggt på alliansfrihet och militär avskräckningsförmåga.

Resonemanget speglar en statisk syn på geopolitiken. ”Vårt geopolitiska läge har i grova drag varit detsamma alltsedan det stora nordiska kriget 1699-1721”, skriver  Bergquist.  Jag vill, som jag utvecklade i en krönika på denna plats i april (”Geopolitiken talar för Nato”), hävda att den geopolitiska situationen i Nordvästeuropa är stadd i signifikant förändring. Främst har tidsfaktorn förändrats; omvälvande utvecklingar kan ske allt snabbare.

Låt mig peka på några faktorer bakom denna förändring.

  • Rysslands beroende av inkomster från export av olja och gas är vitalt. En stor del av denna export går via Östersjön.
  • De baltiska staternas suveränitet är av både ideella och krassa skäl ett starkt svenskt intresse. Dessa stater står under ett latent men påtagligt ryskt hot. De kan knappast effektivt undsättas av Nato utan tillgång till svenskt territorium. Skulle (delar av) svenskt territorium vara besatt av Ryssland vore Natos undsättning närmast utsiktslös.
  • Den militära utvecklingen innebär att starka styrkor snabbt kan koncentreras och komma till verkan; den som har initiativet får avgörande fördelar och rådrummet för den hotade krymper drastiskt. Den omfattande ryska upprustningen innebär att landet kan inleda omfattande militära operationer med mycket kort varsel.
  • Moderna fjärrstridsmedel som ballistiska eller kryssningsrobotar innebär ett dödligt hot mot den som i likhet med Sverige inga har.
  • Det svenska försvarets urbota tillstånd, vars utarmning några i och för sig synnerligen välkomna miljarder bara kan bromsa men inte hejda.

Bergquist skriver att det är/borde vara ett svenskt (men även västligt och ryskt) intresse att svenskt territorium hålls utanför operativa planeringskalkyler i andra huvudstäder. Mot den bakgrund jag skisserat torde detta vara en fåfäng förhoppning.  Att svensk ensidigt proklamerad alliansfrihet, om än med djupa rötter, skulle spela någon avgörande roll därvidlag är mycket litet troligt, särskilt som Sveriges alltmer omfattande och intima samarbete med Nato gör att omvärlden, inklusive Ryssland, betraktar landet som de facto medlem. Att Sverige på nostalgiska grunder avstår från att söka återförsäkring i Nato´s artikel 5 ändrar näppeligen på detta förhållande.

Om den geopolitiska situationen frestas man med Galilei utbrista ”Likväl rör hon sig”.

 
Författaren är överingenjör och ledamot av KKrVA.

Om en månad har Sverige en ny ÖB

Foto: Försvarsmakten

I min senaste kolumn i SvD skrev jag om att det i tider av oro i vår omvärld, samtidigt som vi tyvärr har ett alltför svagt svenskt försvar, nu blir extra viktigt med tillsättningen av Sverker Göransons efterträdare. Vår nya överbefälhavare.

Jag avser inte spekulera vem som blir Göransons efterträdare. Det kommer att visa sig inom några dagar. Spekulationer har dock förekommit på andra platser och de som det på olika håll har talats mest om är nuvarande chefen MUST, Gunnar Karlsson och Flygvapenchefen Micael Bydén. I en omröstning hos bloggrannen Cornucopia så blev den förstnämnde rankad högst i popularitet.

Enligt Expressens "flygande reporter" Niklas Svensson så pekas den sistnämnde, d.v.s. Micael Bydén ut som ny ÖB. Spekulationerna flödar och många, framför allt Försvarsmaktens personal är givetvis mycket intresserade vem som blir ny högsta chef.

Efter min senaste kolumn i SvD så har jag fått en lång rad mail och frågor om vem jag tror blir ny ÖB, men jag vill som sagt inte spekulera. Detta helt enkelt på grund av att jag inte har mer information än någon annan, av helt naturliga skäl. Däremot så tror jag det kan vara bra med en förnyelse inom FML, d.v.s Försvarsmaktens högsta ledning. Således tror jag att det i tider av att försvaret nu kommer att få ett större nationellt fokus än under de senaste 15 åren, så kan vara av godo att en ny ÖB inte har suttit i FML tidigare. Det finns givetvis även baksidor med en sådan lösning, men jag tror att fördelarna trots allt överväger nackdelarna.

Man brukar i olika sammanhang prata om nödvändigheten av, eller kanske svårigheten att "kill your darlings". Stora delar av nuvarande ledning ligger bakom utformningen av det försvar vi har i dag efter inriktning av politisk nivå. Om vissa förändringar nu måste ske, större och mindre, vilket regeringen har aviserat genom det senaste försvarsbeslutet så tror jag det kan vara bra att det är en person som ej suttit i nuvarande högsta ledning som ges uppdraget att genomföra dessa förändringar.

Jag har flera gånger hävdat att nuvarande utformning av försvaret inte är anpassat för den omvärldsutveckling vi har sett de senaste åren, utan primärt är anpassad för att kunna utgöra "brandkår" i tredje världen. Anledningarna till detta är givetvis flera och har skett dialog mellan politisk och militärstrategisk nivå. Men behovet av en återominriktning och framför allt förstärkningar är idag mycket stort.

Jag kommer i ett kommande inlägg att ge min bild av Sverker Göransons år som ÖB med fokus på det jag tycker har varit hans viktigaste gärningar. Han har gjort ett starkt och i de flesta fall mycket positivt avtryck som ÖB. Jag kan starkt rekommendera intervjun med Göranson i DI av Johanna Saldert. Mycket läsvärt!


Som nyttigast är man när man inte själv förstår

I förra veckan höll det ryska mc-gänget Nattvargarna (Notjnije Volki) sin årliga ”Bike-show”. I år, liksom förra året, hölls showen i Sevastopol på det annekterade Krim. Dessa shower har genom åren alltid varit mycket påkostade och med ett starkt ryskt (till och med sovjetiskt) patriotiskt tema, där samarbetet med den ryska staten och militären är mycket omfattande. Exempelvis brukar man nyttja ryska örlogsfartyg som både rekvisita, fasader och för att köra i land motorcyklar och andra fordon.

Nattvargarna är inte vilket mc-gäng som helst. Som andra mc-gäng håller de på sin beskärda del av brottslighet, men de har också kommit att stå president Putin mycket nära. Gängets ledare, Alexander Zoldostanov, även känd som ”kirurgen”, har blivit en personlig vän till president Putin och dyker regelbundet upp på Putins tv-sända frågestunder. 2011 anlände Putin personligen till det årets "Bike-show" på motorcykel.

Kirurgen och Putin vid ett evenemang i Volgograd 2013. Foto kremlin.ru via Wikimedia Commons

I förra veckan blev det allmänt känt i Sverige att det svenska hårdrocksbandet Sabaton spelat under årets upplaga av ”Bike-show”. Sabaton är ett mycket populärt svenskt hårdrocksband med många historiska och militära inslag i sina texter. Bandet är också mycket populärt bland Försvarsmaktens personal och 2008 förärades den svenska insatsen i Tchad en egen låt. Sabaton anser inte att det finns något kontroversiellt i detta utan att det var som vilken spelning som helst för deras fans och med ett tema (årets tema var 70 år sedan Sovjetunionens seger över Nazityskland) som passade deras profil. Man anser sig överhuvudtaget inte ha något med politiken att göra.

Under den gångna veckan har jag fört en av tidsmässiga skäl sporadisk diskussion på Twitter med Göteborgs-Postens ledarskribent Adam Cwejman, som är av åsikten att Sabaton inte kan och inte ska ta några politiska hänsyn då musiken står över sådant. Det är en åsikt som jag inte fullt ut håller med om, särskilt inte i detta fall. Diskussionen ledde förmodligen senare fram till denna ledarkrönika av Cwejman.

Jag tror varken Sabaton eller Cwejman har förstått vare sig vilka Nattvargarna är eller deras roll i den ryska informationskrigföringen, i det här fallet främst avsedd gentemot den ryska befolkningen. Nattvargarna har under alla år tagit på sig en roll för att stärka den ryska patriotismen och är sedan flera år också samordnade med den ryska statens egna ansträngningar på området – därav de täta banden med militären och president Putin, samt att deras shower direktsänds i tv. Den som sett en av dessa shower inser omedelbart att detta skådespel, närmast i klass med en OS-invigning när det gäller resurser och koreografi, inte är något Nattvargarna betalat för och ordnat själva. Även om det varit tydligt i tidigare shower, så gick detta faktum inte att blunda för i förra årets upplaga och då särskilt inte heller gruppens roll i informationskrigföringen.



I förra årets ”Bike-Show” som visas ovan, var temat Majdan och den ryska interventionen i Ukraina. Showen börjar med att visa ett fredligt samhälle där barn och kvinnor leker där lugnet avbryts av flyglarm. Det visas sedan hur något gror under ytan i form av den ukrainska nazismen. Nazisterna börjar sedan marschera i form av ett hakkors samtidigt som publiken får höra rösterna av Hitler, Obama och Merkel. I rekvisitan i bakgrunden ser vi det amerikanska riksvapnet på händerna som styr de nazistiska marionetterna samt pyramiden, det allseende ögat och dollartecknet från dollarsedlarna. Därefter utbryter strider mellan ”stackars” obeväpnade kravallpoliser och nazister, samt lynchningar. Något senare får man se hur ”ukrainska frihetskämpar” i östra Ukraina tar över stridsfordon från regeringen och påbörjar ”befrielsen”. Efter halvtimmeslång glorifiering av den ryska sidan i Ukraina, dessutom väl tajmad att sammanfalla med den reguljära ryska arméns offensiv i östra Ukraina som vände kriget, övergår sedan showen till uppvisning av motorcyklar m.m. genom att dessa anländer genom stävportarna på ett landstigningsfartyg.

Detta är alltså kontexten för den typen av evenemang som Sabaton valt att delta i och det bakomliggande syftet med dessa. Adam Cwejman frågade mig om det med mitt resonemang inte var så att ”band som spelade i DDR på stora kulturevenemang, deltog de i propagandasatsningar?” Visst kan man tolka det så, men det är ändå en stor skillnad mellan det Sabaton deltagit i och exempelvis Metallicas spelning i Moskva under veckan. Sabaton har valt att delta i ett evenemang med en klart olämplig kontext, anordnad av intressen som för ett informationskrig inte bara mot den egna befolkningen utan även mot Sverige och övriga Västvärlden, samt på en annekterad plats där Sverige och EU har sanktioner (om än inte inom kultursektorn). Emedan Metallica kan stå rakryggade och säga att man spelade på sina egna villkor för sina fans, har Sabaton medvetet eller omedvetet låtit sig utnyttjas såväl av den ryska propagandamaskinen som i informationskrigföringen. Har man gjort detta omedvetet och fortfarande inte förstår vad det är man gjort, ja då finns det ett rätt passande sovjetiskt uttryck för detta.


Det går inte att komma undan med att säga att "jag/vi bryr oss inte om politik". Det är nämligen så för vissa av oss i samhället att politiken bryr sig om oss och vill använda oss som redskap för att uppfylla mål som inte alltid är så behjärtansvärda. Förstår man inte det, så blir naturligtvis effekten ännu bättre.

DTSR P4


Bry er om och hedra våra veteraner

av Claes Arvidsson

Tack och adjö, var länge Sveriges inställning till de soldater som kom hem efter att ha deltagit i internationella insatser. Intresset, ansvaret och omtanken för veteranerna från riksdagen, regeringen och Försvarsmakten var skamligt dåligt.

2007 tillsattes den första veteranutredningen, som senare följdes av en ny utredning. I sitt slutbetänkande 2014 pekade utredaren Allan Widman på luckor som behövde fyllas igen, t ex i fråga arbetsgivaransvar, behov av kunskap och inkluderandet av ”civila” veteraner.

I Widmans katalog av förslag för en modern veteranpolitik ingick bildandet av en veteranmyndighet. Det skulle bli ett veterancentrum med medicinsk och juridisk expertis dit det skulle gå lätt att vända sig – inte minst viktigt för de veteraner som inte längre står under t ex FM:s ansvar.

I utredningen var det olika aktörerna positiva till den lösningen, men när nu remisserna är avlämnade är det revirtänkande som gäller: Vi måste ha ansvaret för vår egen personal (även om vi inte har resurser till det, men det sägs förstås inte). Nu är det försvarsminister Peter Hultqvist jobb att sätta veteranerna i första rummet och köra över den uppsjö av myndigheter som tänker mer på sitt eget organisationsego än på skyldigheten att ge veteranerna bästa tänkbara stöd.

En del i den veteranpolitik som tagit form efter 2010 handlar om att statsmakten offentligt uttrycker sin erkänsla för de insatser som soldater och civila gjort i internationella insatser. Självklart i andra länder, men inte i Sverige.

Ett tack under högtidlig former för insatsen för landet är viktigt för dem som – med risk för det egna livet – har gjort jobbet åt oss andra. Men att det görs har också en annan sida, nämligen att skapa förståelse bland allmänheten både för veteranerna och för behovet av att skicka soldater i strid för freden.

Det hade ett stort värde att medaljering för hemvändande från Afghanistan flyttades till gården till Armémuseum. Det har en stor betydelse att det instiftats en medalj för sårad i strid. Sedan 2011 firas också Veterandagen (med statsceremoniell status) varje år den 29 maj.

I samband med högtidlighållande 2013 invigdes ett veteranmonument vid Sjöhistoriska Museet på Djurgården av kung Carl XVI Gustaf. Monika Larsen Dennis staty Restare var tänkt både som ett hedrande minnesmärke och en stilla plats för anhöriga att besöka.

Så har det inte blivit. Sveriges Veteranförbund Fredsbaskrarna har under flera år kritiserat det faktum att olika publika arrangemang ”invaderar” det som ska vara en plats för avskildhet. Det går inte an att monumentet t ex använts som ”läktare”. Nu senast har veteranföreningen tagit upp – det som faktiskt är en skandal – i samband med Dagens Nyheters årliga konsert.

Det är mycket som återstår att göra för våra veteraner.

En del handlar om attityder och vilja att hjälpa (som när Kyrkomötet förra året sade nej både till förslaget om en årlig minnesgudstjänst och en särskild ansträngning för veteranerna). Detsamma gäller minnesmonumentet. Jag föreslår att försvarsminister Hultqvist slår en signal till Kungliga Djurgårdsförvaltningen och Stockholms stad som hyr ut marken.

Och så förväntar jag mig att ÖB Sverker Göranson reagerar – också Försvarsmakten har ett ansvar.

Hur svårt kan det vara?

 
Claes Arvidsson är författare, mångårig ledarskribent i SvD och ledamot av KKrVA.

Nordkalottens mest okända krigshistoria

En av flera fysiska påminnelser om att första världskriget även utspelade sig på Nordkalotten. Denna skylt till minne av 27. jägarbataljonens stigar finns mellan finska Rovaniemi och svenska Övertorneå.

Krigsfångars flykt från Kolahalvön och tysk sabotageverksamhet i Tornedalen är två av ämnena under det seminarium om första världskriget i norr som undertecknad deltar i nu på lördag den 29 augusti.

Det är nog ingen överdrift att påstå att Nordkalottens, inklusive Norrbottens, roll under första världskriget är ännu mer okänd än vad som skedde i området under andra världskriget. Få har hört talas om det ryska spionaget mot Boden före första världskrigets utbrott, eller den brittiska militära hjälpen till Ryssland via en nordnorsk hamn (Skibotn) som gick intill svenska gränsen från 1915, liksom de tyska hemliga operationerna för att stoppa britternas hjälp.

Under seminariet kan man bland annat lyssna på professor Matti Lackman som har forskat i jägarrörelsen och infört nya synvinklar till ämnet. Den senaste boken i hans omfattande produktion är en bok om fångarnas flykt från järnvägsbygget på Kolahalvön till Sverige och Norge. I sin föreläsning kommer Matti Lackman att belysa de nästan 1000 tyska och österrikiska soldaternas flykt, samt ge bakgrund till "jägarrörelsen".

I detta inslag idag i Radio Norrbotten berättar jag om både sommarens fynd i fjällen av föremål från andra världskriget och 1800-talet, liksom om det seminarium som alltså går av stapeln nu på lördag på Seskarö i Norrbotten. För den som inte vill lyssna utan direkt vill se bilderna av sommarens fjällfynd så kommer denna länk direkt till bilderna.

Om seminariet på Seskarö: det kostar 150 kr inkl kaffe med smörgås. Vid intresse kontaka genast Tapio Salo på Haparanda kommun: tapio.salo@haparanda.se
tel +46 70 587 25 39

Vad som än görs är det för lite

Det är nu drygt ett år sedan FN:s säkerhetsråd den 15 augusti 2014 antog resolution 2170 om "hot mot den internationella freden och säkerheten, orsakade av terrordåd", närmare bestämt IS aktioner i Syrien och Irak.

Idag, ett drygt år efter FN-resolutionen, står det att läsa i SvD att de första svenska soldaterna är på plats i Irak. Det är inte en responstid som imponerar, varken vad gäller den politiska reaktionstiden eller tiden det tagit att få ett militärt bidrag på plats. Första gången det officiellt nämndes från politisk nivå att Sverige skulle skicka ett militärt bidrag till kampen mot IS var vid Sälenkonferensen i januari. Det är vid det här laget ett halvår sedan. Då hade det redan gått nästan ett halvår sedan vårt grannland Danmark fått sitt militära bidrag på plats.

I Sverige har det länge funnits en stor räddhågsenhet att agera i enlighet med den klausul om kollektivt självförsvar som FN-stadgan öppnar upp för. FN-stadgan medger nämligen att en stat kan komma till en annan stats bistånd i en självförsvarssituation om den andra staten bjuder in till sådant. Istället finns det en praxis att det måste finnas en FN-resolution om insats innan arbetet med en svensk militär insats kan påbörjas. Det skapar ett efterläge som gör att Sverige alltid kommer att vara sist ut.

De åtgärder som vidtagits i Sverige för att efterleva FN-resolutionen har inte imponerat. I resolutionen åläggs medlemsländerna att strypa tillflödet av rekryter till IS m.fl. terrororganisationer som agerar i Syrien och Irak, samt lagföra de stridande och vidare hindra deras understöd och finansiering. Först nu under sommaren har de första aktiva stegen tagits i den riktning som Säkerhetsrådet påkallat och det i ett land där mycket pekar på ett mycket stort rekryteringsbidrag per capita.*

Svensk strategi är fortsatt orsak till att lyfta på ögonbrynen. Den största svenska militära insatsen är sedan ett år tillbaka i Mali. Mali som region hyser mycket få till inga svenska nationella strategiska intressen – såvida man inte räknar in den minimala möjligheten att säkra röster till en framtida plats i FN:s säkerhetsråd. Ser man till svensk demografi av idag och europeiska strategiska intressen, finns däremot mycket stora intressen i Libyen (begynnande bas för IS, samt utskeppningspunkt för flyktingkatastrofen på Medelhavet), samt inte minst Syrien/Irak. Utöver de rent humanitära och etiska aspekterna med IS övergrepp så har i det sistnämnda området  en stor andel av den svenska befolkningen sina rötter där, vilket gör det till en fråga som bör ligga högt på den svenska dagsordningen. Utöver detta skapar situationen i Syrien och Irak stora flyktingströmmar som belastar både Sverige och Europa i allmänhet.

Det framstår som märkligt att i denna situation sända ett större militärt bidrag till Mali, särskilt ett underrättelseförband, medan man pliktskyldigast och ett år sent får fram ett symboliskt bidrag till Irak. I Mali, som är ett land med mycket stora avstånd, och med kompetenser och förmågor i FN-systemet som lämnar mycket mer att önska, blir det svårt att hitta förband och nationer som kan agera och nå effekt på den information som samlas in av kvalificerade underrättelseförband som det svenska. I Irak och Syrien är problemet snarast det omvända. Det finns kvalificerade förmågor i form av bl.a. stridsflyg som kan agera på insamlade underrättelser och händelser på marken, men svårigheten är just att få fram dessa underrättelser och i tid.

Man behöver inte läsa mycket om läget i Syrien och Irak, samt de brott mot mänskligheten som IS företar för att konstatera att vad än det internationella samfundet vidtar så är det för lite. Ett land som verkligen behöver snäppa upp sig är tyvärr vårt eget.

SvD, 2

*Av det totala antalet stridande i ett krig visar statistiken att en begränsad andel såras. Vidare stupar ett antal stridande motsvarande en bråkdel av andelen sårade. Dessa siffror varierar beroende på typ av krig och sättet att föra krig. Inom samma krig och för samma stridande sida blir variationerna små. 


Om vårt stöd till VRR

Medaljceremoni på Armémuseum för FS26 vid hemkomsten från Afghanistan. Foto: Niklas Ehlén/Combat Camera

Medaljceremoni på Armémuseum för FS26 vid hemkomsten från Afghanistan.
Foto: Niklas Ehlén/Combat Camera

Det har i olika forum, framför allt på Facebook, ställts frågor och formulerats kritik om varför Försvarsmakten inte mer aktivt och formellt stödjer den kamratverksamhet som går under namnet VRR. Det finns därför anledning att kommentera och förklara skillnaden mellan myndighetsutövning och uppskattning för verksamheten.

Försvarsmakten välkomnar allt samhällsengagemang som bidrar till att stödja och synliggöra veteraner och anhöriga. Inom ramen för de förordningar som styr Försvarsmaktens verksamhet har myndigheten formaliserade samarbeten med två organisationer som är inriktade mot veteraner: Sveriges veteranförbund och Sveriges militära kamratföreningars riksförbund. Försvarsmakten uppmanar alla nya initiativtagare att i första hand kontakta dessa två för samordning.

Föreningen Veteranstöd Rapid Reaction (VRR) har hjälpt många veteraner med deras ekonomiska problem, vilket är otroligt behjärtansvärt och värt att lyfta i olika sammanhang. Det visar på den goda kamratskap som finns inom veterankollektivet, för att inte tala om den styrka, drivkraft och problemlösningsförmåga som kännetecknar en veteran.

VRR:s verksamhetsidé och stadgar ligger dock utanför det ansvar eller möjlighet Försvarsmakten har som myndighet att formaliserat stödja verksamheten. Myndighetens uppdrag är av statsmakterna utformat så att det ska vara veteranverksamhet eller stöd direkt relaterat mot genomförda insatser, alltså inte sådant ekonomiskt stöd som VRR bidrar med.

Det innebär inte att Försvarsmakten inte uppskattar den verksamhet VRR bedriver. Försvarsmakten informerade alla veteran- och anhörigsamordnare om VRR och deras verksamhet redan under våren 2015. Försvarsmaktens högre chefer har också uppmärksammat både arbetet som helhet liksom som de enskilda stödinsatserna. Att däremot mer formaliserat stödja verksamheten låter sig inte göras. Kanske inte heller önskvärt då idell verksamhet oftast får större kraft om den är just idell och inte uppfattas vara en del av myndighetsutövningen och då tappa nödvändig frivillig kraft.

Anders StachAnders Stach
överste och chef för Försvarsmaktens veteranenhet

 

Hur utveckla armén?



 
I ett tidigare inlägg, ”Behövs armén?”( http://kkrva.se/behovs-armen/) förde jag en diskussion om arméns roll sett i ett försvarsmaktsperspektiv. De styrande slutsatserna där blev:
Det dimensionerande hotet bör i dag vara en angripare som snabbt försöker ta begränsade delar av svenskt territorium och där hans övergripande operativa/strategiska mål är att försvåra för Nato att bedriva operationer i Östersjöområdet och/eller att skapa ett skydd för andraslagsförmågan i Murmanskregionen”.

”Det är inte osannolikt att en angripare kan skapa ”tidsluckor” där han kan genomföra såväl tämligen omfattande luftlandsättningar som landstigningar. Möjligheterna för honom att över tiden underhålla och förstärka operationer på svensk mark är dock begränsade. Det förutsatt att vi utformat våra sjö- och luftmålssystem så att de kan ”komma igen” efter en förbekämpning, och att Natos efterhand överlägsna resurser kan komma till verkan. En angripares initiala framgångar får därför inte leda till att han når sina operativa mål”.
”Har armén förmågan att allvarligt hota, d v s slå, sådana styrkor som en angripare tidigt kan sätta in för att ta ett vitalt område ökar kraven på tillförsel över havet eller genom luften drastiskt.  Angriparen hamnar i en ond spiral – behov av mer styrkor för att möta ett hot på marken – leder till större, mer tidskrävande och sårbarare tilltransporter – vilka kräver mera skydd – operationen blir än mer tidskrävande och komplicerad – hotet från olika ”anti-accessystem” blir alltmer svårbemästrat. Det samtidigt som han kämpar mot klockan – målet är ju att tidigt kunna hindra Nato att operera på och över Östersjön”.

”Skulle vi hamna i en situation där angriparen trots allt lyckats att föra över tämligen stora resurser, och där den fortsatta striden ska föras med stöd av tillförda Natoförband, så kommer det bero på oss (Sverige) om vi under tillräckligt lång tid kan förhindra en angripare att ta de områden där hjälpen kan tillföras”.
Avsikten med detta inlägg är att mot bakgrund av ovanstående slutsatser diskutera en tänkbar inriktning för arméns utveckling mot år 2030.
 Jag vill påpeka att jag inte ser det som ett axiom att försvarsbudgeten är statisk. Vore det så borde diskussionen om Försvarsmaktens (och arméns) framtid istället föras i termerna ”vilka ytterligare av dagens (otillräckliga) förmågor ska vi avstå ifrån?”. Utan att ha gjort några detaljerade beräkningar bedömer jag att de olika inriktningar jag skisserar på nedan borde kunna inrymmas i en försvarsbudget på omkring 1,5 % av BNP, och där försvarsgrenarnas proportionellta andelar är ungefär de samma som idag.
Strukturer
Det finns ingen i alla avseenden optimal arméstruktur – alla tänkbara hot kan inte elimineras. Dessutom förändrar sig hotbilden över tiden, det måste ske en kontinuerlig anpassning. Ett sätt att försöka hitta en lämplig framtida inriktning och avvägning är att analysera för och nackdelar i utrerade alternativ. Metoden ger möjligheter att hitta luckor och styrkor i olika lösningar, och därmed få en fingervisning om hur de bör och kan kompletteras eller kombineras för att ge största totala effekt.
Dessutom, jag anser att försvarsmakter bör utvecklas evolutionärt. Revolutionerande patentlösningar har sällan klarat konfrontationen med verkligheten.
 
Som en utgångspunkt i resonemangen värderas därför två principiellt olika arméstrukturer vilka bygger på redan idag kända och tillämpade principer, men vilka självfallet kan och kommer att utvecklas:
-         En organisation med tonvikt på ”fjärrbekämpningsförmåga”,
-         En organisation med tonvikt på mekaniserade anfallförband.
Att alternativet ”stor yttäckande infanteriorganisation” inte finns med grundar sig på den inledningsvis redovisade slutsatsen från det tidigare inlägget ”Behövs armén?”. ”Det dimensionerande hotet bör i dag vara en angripare som snabbt försöker ta begränsade delar av svenskt territorium…”. Förband som främst lämpar sig för fördröjningsstrid och tämligen statiska försvarsuppgifter skulle ha begränsade möjligheter att möta ett sådant hot även om de var många. Inte ens Kalla krigets drygt halva miljon armésoldater räckte till för att initialt avvärja angrepp överallt - inte ens i de viktigaste riktningarna.
 
Organisation med tonvikt på ”fjärrbekämpningsförmåga”
Det som främst konstituerar strukturen är ett tämligen stort antal långräckviddiga vapensystem av typen MLRS och markrobotar stödda av obemannade flygande spaningssystem och ”jägarförband” för målidentifiering och eldledning - ”artilleribrigader”. Det på bekostnad av stora delar av dagens ”konventionella” markstridsförband. Grundtanken i konceptet är att att genom eld göra det omöjligt, eller åtminstone avsevärt försvåra, för en angripare att utnyttja tagen terräng för gruppering av sådana vapensystem som kan ha en avgörande betydelse för att nå det för honom avgörande målet - att försvåra för Nato att genomföra operationer i Östersjöområdet.
Värdering
Modellen innebär att problemet med Sveriges stora yta kopplat till få människor (glest med förband) till del minskar – systemen kan verka på långa avstånd, behovet att kraftsamla personal och materiel geografiskt nedgår.  Den innebär att det, i många situationer, finns goda möjligheter att påverka en angripare i mycket tidiga skeden av hans operation – när han är som sårbarast.  Det vore sannolikt mycket svårt, om ens möjligt, för en angripare att t ex utnyttja en flygplats eller en hamn så länge anläggningen kan utsättas för bekämpning från den här typen av system. Det förutsatt tillgång på lämplig ammunition som mineringsgranater, yttäckande och målsökande stridsdelar etc (vanlig spränggranateld har erfarenhetsmässigt visat sig ha en tämligen begränsad verkan för att över tiden hindra en given verksamhet).
I vad mån tillgången på denna typ av system framtvingar en stor resursinsats i form av omfattande överskeppningar och luftlandsättningar hos en angripare, och därmed ökar våra marin- och flygstridskrafters möjligheter att verka, är tveksamt. Konceptet bidrar därför antagligen ganska lite till att öka synergieffekterna i Försvarsmakten sedd som en helhet.
En organisation där effekten i huvudsak bygger på långräckviddiga system av den här typen är tämligen känslig för förbekämpning och sabotage. Hypotetiskt: om ryggraden i konceptet (d v s arméns främsta sätt att verka) skulle bestå av t ex tre ”artilleribrigader” med vardera tre bataljoner skulle det innebära totalt 96 utskjutningsanordningar, förutsatt ”fyrpjäsbatterier”. Det skulle innebära ett måttligt antal mål för en angripare att bekämpa för att slippa allvarlig motverkan på marken. Systemen skulle också, på samma sätt som t ex luftvärnssystem (och flygbaser), vara i behov av skydd mot en rörlig angripare på marken.
Systemen har också begränsad förmåga att understödja egna förband i omedelbar stridskontakt med fienden, bekämpa rörliga mål eller genomföra ”graderade” insatser. Det senare är en allvarlig begränsning då det inte är osannolikt att en angripare kommer att utnyttja bebyggelse för att dölja/skydda sina system - områden där det antagligen finnas civilbefolkning.
Två faktorer som inte alltid tas med i bedömningen av dessa system är det mycket stora ammunitionsmängd som krävs för att kunna verka över längre tid, och deras beroende av väl fungerande informationsöverföring. En illustration avseende ammunitionsförbrukningen kan vara att ett MLRS-förband (kompani) med 4 utskjutningsanordningar förbrukar ungefär 15 ton ammunition i en salva (en minut). Uppgifter från de pågående striderna i Ukraina talar för att det finns goda skäl att ta rysk telekrigföringsförmåga på större allvar än vad vi kanske hittills gjort. Ett allvarligt hot mot alla typer av system som är starkt beroende av väl fungerande trådlösa sambands/IT-förbindelser, speciellt om de skall verka över längre avstånd.
Slutsatser
Konceptet kan, i tidiga skeden (timmar) av ett ”konventionellt” angrepp, utveckla mycket hög effekt. Verkan avtar dock efterhand som en angripare kan sprida sina förband över ett större område, konsolidera sig i ett taget område och börja operera med rörliga förband på marken. Det är också tveksamt om det kommer att framtvinga en så stor resursinsats hos en angripare att Marinen och Flygvapnet kan utveckla hög effekt i situationer när deras insats blir fördröjd p g a tidig bekämpning, eller av andra anledningar . Konceptet har påtagliga svagheter om det måste genomföras strid i områden där det finns civilbefolkning eller där egna förband är i nära kontakt med fienden. Likaså saknas förmågan att återta terräng som en angripare har tagit. Även möjligheterna att möta olika typer av kuppföretag är begränsad. Modellen saknar redundans i fall angriparen t ex skulle kunna påverka de informationssystem som krävs för att systemen skall komma till verkan. Det är också uppenbart att de långräckviddiga systemen är beroende av andra typer av system för egenskydd - kvalificerat luftvärn och skydd mot rörliga markstridsförband.
 Mekaniserad organisation med ”anfallsförmåga”
Det som främst konstituerar organisationen är att den i huvudsak då, år 2030 och därefter, består av moderna mekaniserade förband med nödvändiga stödsystem. Stridsfordonens skydd har utvecklats i takt med vad tekniken erbjuder, t ex aktiva motmedel mot olika typer av pansarvärnssystem etc. Ytterligare stridsfordon anskaffas för någon eller några brigader. Här kan det i det aktuella tidsperspektivet finnas inslag av obemannade stridsfordon med extremt hög skyddsfaktor och andra effekthöjande egenskaper.  Syftet med organisationen är att fysiskt kunna återta terräng, med följdeffekten att angripare måste tillföra omfattande kvalificerade resurser såväl i ett tidigt skede som över tiden för att kunna möta ett sådant hot – något som skulle ge Marinen och Flygvapnet ökade möjligheter at verka.
Värdering
Modellen innebär att problemet med landets stor yta kombinerat med ett begränsat antal förband kvarstår, det trots ett ökat antal förband. Möjligheterna att initialt bekämpa en motståndare i de skeden när han är som sårbarast, landstignings- eller luftlandsättningsfasen kommer att vara begränsade. I alla fall om angreppet sker i områden där förbanden inte är utgångsgrupperade – vilka kommer vara få. Sannolikheten att angriparen inledningsvis kommer att lyckas ta ett begränsat område är stor.
Dock, att en angripare i ett senare skede måste räkna med att han kommer behöva möta en kvalificerad motståndare på marken, eller försvara tagen terräng mot starka angrepp, tvingar fram en stor resursinsats, och därmed en tids- och resurskrävande styrketillförsel. Förutom att det skulle ge våra sjö- och flygstridskrafter ökade möjligheter att verka över tiden så innebär det också att ett överraskande anfall kommer att bli svårare att genomföra. Enbart de resurser som han kan sätta in överraskande kommer inte vara tillräckliga för att uppnå de operativa målen. Dessutom kan en angripare hamna i ett resursavvägningsproblem. Kan han avdela tillräckliga resurser till ett större upplagt angrepp mot Sverige samtidigt som han skall hantera det hot som Nato (antagligen) utgör.  
Sammanfattande slutsatser
Båda koncepten har avgörande svagheter. Samtidigt är det uppenbart att en kombination av modellerna skulle ge stora, mycket stora, synergier.
Den bild som i grova drag växer fram, utgående från dagens organisation och hur den kan och borde utvecklas (det är enligt min mening orealistiskt att i ett femtonårsperspektiv bortse från det organisatoriska och materiella arvet och rimliga antaganden om ekonomi – i detta fall försvarsanslag på cirka 1,5 % av BNP) är:
-         Att dagens mekaniserade förband borde organiseras i tre mekaniserade brigader (i stället för två) och där i dag befintliga stridsfordon modifieras efterhand för att motsvara hotbilden. Dessa brigader kommer visserligen ha färre stridsfordon än gårdagens (dagens?) men det finns många andra skäl varför antalet brigader bör vara tre istället för två – utbildning, rekrytering, befälsförhållanden, samövning, utgångsgruppering mm (jag återkommer eventuellt i den frågan i ett senare inlägg). Den begränsade utökning av organisationen som krävs för att skapa tre fungerande brigader rör, förutom att bemanna en tredje bataljon per brigad (stridsfordonen finns i huvudsak), främst stödfunktioner som artilleri, ingenjörsförband och logistik.
 
-         Att ett mindre antal (3-4?) bataljoner med långräckviddiga bekämpningssystem, typ MLRS, tillförs som en ny komponent i arméorganisationen.
-         Att dagens organisation av special-/underrättelseförband utökas och utvecklas med tillförsel av olika tekniska hjälpmedel, bl a kvalificerade drönare, för att kunna vara de långräckviddiga systemens ”ögon”, 
-         Att luftvärnsfunktionen avsevärt förstärks (här kan man överväga om inte ett framtida långräckviddigt luftvärn borde vara en del av Flygvapnet).
-         Att förmågan att möta olika telekrigshot, genom såväl offensiva som defensiva åtgärder, ökas avsevärt.
-         Att Hemvärnet, eller om man så vill territorialförsvarsfunktionen, utvecklas i en riktning där förbanden får förmåga att för kortare tid (timmar-dag) försvåra en angripares utbredning i anslutning till ”infallsportar”(därmed skapas mål för de långräckviddiga systemen).  Hemvärnet bör också bli en integrerad del av eldledningsorganisationen för de långräckviddiga systemen (gärna med förmåga att även leda in eget och eventuellt allierat attackflyg).
Som läsaren observerar är förslaget tämligen ”fantasilöst”. Det utgör i grunden en utveckling av dagens organisation, dock med den stora, och avgörande, skillnaden att armén ges fjärrbekämpningsförmåga mot markmål. En komponent som armén (och försvarsmakten) alltid saknat – ett avgörande handikapp för ett land med stor yta men med få människor (förband). Att denna komponent även kan utnyttjas för understödjande eld i samband med mekaniserade förbands strid är av utomordentligt värde då artillerifunktionen i övrigt ensam är för svag för att tillåta kraftsamlade anfall med markstridsförband.
Självfallet finns det mycket mer att önska. I det fall ännu mer pengar stod till förfogande (mer än 1.5 % av BNP till Försvarsmakten) skulle antagligen införandet av attackhelikoptrar, eller kanske än hellre beväpnade drönare, vara nästa önskvärda steg i arméns utveckling. Det t ex innan antalet brigader utökades (utöver de tre förslagna).   
Slutligen något om personalförsörjning. Ovan skisserade modell innebär en ökning av antalet människor i arméns krigsorganisation. Fjärrbekämpningssystemen måste bemannas, specialförbanden utökas, brigaderna kompletteras mm. Sammantaget en utökning med kanske 7000 personer.
Att döma av dagens rekryteringsproblem något som sannolikt vore svårt att åstadkomma inom ramen för ett system som helt bygger på frivillighet.  Någon typ av plikt är antagligen nödvändig.
Den kanske intressantaste aspekten på pliktpersonal i den ovan skissade modellen är inte antalet personer som krävs, utan den typ av människor som behövs. Dagens redan relativt högteknologiska organisation skulle bli än mer högteknologisk. Med ett väl utformat pliktsystem, främst med goda inbyggda incitament, skulle det skapas möjligheter att till stor del bemanna organisationen med kompetenser som Försvarsmakten annars skulle ha mycket svårt att attrahera i någon större utsträckning (eller ha råd att avlöna). Blivande (med tiden färdiga) civilingenjörer, kvalificerade datatekniker m fl. Personer som finns i det civila samhället och som Försvarsmakten redan i dag behöver, och än mer så i framtiden, men riskerar att stå utan.
 
                                                    *****
 
 

Gästinlägg: Bör minnesmonument respekteras?


Bör minnesmonument respekteras? Frågeställningen är relevant efter att Dagens Nyheter arrangerade sin årliga konsert i anslutning till veteranmonumentet vid Sjöhistoriska museet i Stockholm. Enligt Blekinge Läns Tidning har monumentet använts som läktare och avlastningsplats under konserten. Arrangören har därutöver haft den goda smaken att positionera bajamajor 40-45 meter ifrån monumentet.

Det är förståeligt att intresseorganisationen Sveriges Veteranförbund Fredsbaskrarna (SVF) reagerade kraftfullt mot vad de beskriver som en återkommande kränkning av monumentets värdighet, för tredje året i rad. Underlåtenheten att respektfullt uppehålla sig i anslutning till monumentet fordrar en tydligare inramning av hedersplatsen, ett förslag SVF framförde redan 2013 till Försvarsmakten och Kungliga Djurgårdsförvaltningen som upplåter marken.

Hanteringen av svenska utlandsveteraner har varit och är fortsatt undermålig. Den politiska uppbackningen av riksdagsbeslut är närmast obefintlig. Inte nog med att folkvalda underlåter att nämna varför svenskar skickas till oroshärdar, Stockholm stad går steget längre med offentliggörandet av en handlingsplan där inkluderande strategier arbetas fram för människor som kränker mänskliga rättigheter men inte för de utlandsveteraner som värnat dem. Genom tiderna har över 100 000 svenska män och kvinnor tjänstgjort i fredsfrämjande insatser. Det minsta man kan begära är att hedersplatsen som sedan 2013 utgör en plats för veteranernas samlade erfarenheter och upplevelser, behandlas med vördnad och respekt.

Bild från 2013
Men detta verkar vara för svårt. Kungliga Djurgårdsförvaltningen upplåter marken. Utlandsveteranernas minnesmonument hanteras därefter skrupelfritt när kommersiella tillställningar och publika evenemang använder platsen som läktare och avlastningsplats, ofta med nedskräpning som följd. Vid flertalet tillfällen har fotavtryck påträffats på de bänkar som bär, för veteraner och deras anhöriga, laddade budskap. För veteransamhället medger de ingraverade förkunnelserna en stunds reflektion och åminnelse kring de uppoffringar det svenska riksdagsbeslutet att värna mänskliga rättigheter utanför Sveriges gränser fordrar.

Det är inte Dagens Nyheters fel att Kungliga Djurgårdsförvaltningen så omdömeslöst upplåter marken kring och runt minnesmonumentet. Däremot torde en av Sveriges inflytelserikaste morgontidningar kunna uppbringa tillräckligt med tankekraft för att inte vanära en hedersplats. Tanken var aldrig att monumentet skulle utgöra läktare eller avlastningsplats. Inte heller var avsikten att monumentet skulle fullgöra en transportsträcka till bajamajor 40-45 meter ifrån monumentet, vilket blir följdeffekten när platsen nyttjas som läktare.

Granskar man den grafik Dagens Nyheter publicerade inför konserten framgår det att flertalet bajamajor var placerade strax utanför Sjöhistoriska museet. Varför det fanns ett påtryckande behov att även placera bajamajor i närheten av monumentet är höljt i dunkel, särskilt då det uppenbarligen redan fanns en lämplig och förmedlad plats för buktömning.

Kungliga Djurgårdsförvaltningen och Dagens Nyheter är skyldiga veteransamhället en ursäkt. Det är inte att behandla vare sig veteraner eller deras anhöriga på ett respektfullt sätt, det talar snarare för det motsatta. Är det rimligt att använda veteranmonumentet som läktare eller avlastningsplats? Dagens Nyheter är svaret skyldig.

(Wiseman anmärkning: Även Dagens media uppmärksammade i veckan kritiken mot DN) 



Callis Amid
Afghanistanveteran och konsult inom systemanalys

Bilhandlare, Sommarstugor och Skärgårdsöar

Reflektion

En av de saker som förefaller dyka upp titt som tätt, när det gäller kalla krigets historia och spionage i Sverige, är historien om det Sovjetiska företaget MATRECO. Svenska Matreco AB grundades 1963, som bilföretag förefaller Matreco ej varit en framgångssaga, utan låga försäljningssiffror kombinerat med förluster förefaller varit ett stående inslag.1

Bild 1. Matrecos spridning i Sverige.
Trots det kom företaget, som hade sitt huvudkontor i Bromma, öppna filialer i bl.a. Gävle, Luleå, Göteborg, Malmö, Lund, Storå och Sundsvall, utöver det kom företaget att etablera ett välutbyggt nät av service- och återförsäljarplatser över hela Sverige.2Här slutar troligtvis likheterna med en ordinarie bilfirma, då service- och återförsäljningsplatserna, men även filialerna, i huvudsak var lokaliserad vid militärstrategiskt känsliga områden samt i anslutning till militära installationer såsom krigsflygbaser, krigsförtöjningsplatser, gemensamma ledningsplatser för totalförsvaret, staber m.m.

I en tid när mobiltelefoni ej fanns, så valde Matreco att upprätta radioanläggningar på dels sitt huvudkontor dels ute vid sina filialer, med det uttalade syftet att man på detta sätt skulle hålla kontakt med varandra.3 Dock utnyttjades denna radiotrafik även till att dirigera inhämtningsresurser inom Sverige, i form av den s.k. TIR lastbilsverksamheten men även inhämtningsverksamhet till havs. Radiotrafiken från Matreco kom även att bli ett problem, för både den civila och militära flygtrafiken.4

Ser man till den bifogade kartan där de gula prickarna är platser som Matreco hade filialer vid, så sammanfaller de med militärstrategiskt känsliga områden och platser där förband, staber m.m. fanns. Ser man till de blåa och orangea, som är återförsäljnings- och serviceställen, så sammanfaller de i de flesta fall med staber, förband, ledningsplatser, krigsflygbaser m.m. Detta går i nutid att klarlägga då hemligstämpeln släppts kring mycket av dessa geografiska platsers militära installationer, med den omfattande avveckling som skedde under 90- och 2000-talet. De svarta prickarna är platser där militär verksamhet i någon form ej gått att klarlägga, men återförsäljnings- och serviceställen fanns. De svarta "stråken" är koncentrationsvägar.

Ett annat intressant fenomen man kan se är hur väl service- och återförsäljningsställena som Matreco hade runt om i Sverige, sammanfaller med de koncentrationsvägarna. Dessa vägar var transportleder som skulle utnyttjas för att smidigt kunna förflytta förband inom Sverige, främst i Nord-Sydlig riktning, dels vid en mobilisering dels under krig. Ur ett inhämtningsperspektiv är dessa punkter väl placerade, dels vid ett skymningsläge då mobilisering påbörjats dels vid krig, för att erhålla information om trupprörelser.

Var nu alla hos Matreco involverade i någon form av underrättelseverksamhet? Mycket tveksamt, däremot medgav både filialernas placering samt service- och återförsäljningsställena en god möjlighet till förflyttning över ytan i Sverige, för de som var involverad i underrättelseverksamhet. Man fick s.a.s. ett giltigt skäl att bege sig till områden som var av vikt för totalförsvaret. Därmed möjliggjordes underrättelseverksamhet i olika former.

Men varför en sådan stor satsning på inhämtningsverksamhet utsprid över hela ytan? Mest troligt var det Sveriges placering under det kalla kriget som avgjorde det hela, för att Sovjetunionen och Warszawapakten skulle kunna påverka framförallt Norge, så krävdes en god uppfattning om vilken verksamhet som kunde tänkas pågå inom Sverige. Då Sovjetunionen och Warszawapakten var beroende av att förhindra styrkeöverskeppning från USA till Europa i händelse av en konflikt, krävdes det att Norge till del eller huvuddel var neutraliserat som ett hot, för att de Sovjetiska flott- och flygstyrkorna skulle kunna påverka USA styrkeöverskeppning. Därav krävdes en omfattande inhämtningsverksamhet, samt förberedelser för att kunna övergå till en illegal inhämtningsverksamhet i händelse av en konflikt mellan Sovjetunionen/Warszawapakten och NATO.

Matrecos verksamhet förefaller i samband med Sovjetunionens kollaps, gått samma öde tillmötes, att säkerhetspolisen under huvuddelen av tiden, hade en uppföljning och relativ god uppfattning om vad verksamheten syftade till och försökte påverka den, vittnar den f.d. chefen för det svenska kontraspionaget, Olof Frånstedt, om.5Huruvida kontraspionaget hade någon insyn i hur verksamheten hade tänkt bedrivas i händelse av ett skymningsläge, finns det inga offentliga uppgifter om, detta kan vi enbart spekulera kring.

I Finland förefaller en liknande debatt som pågick kring Matreco i Sverige under 1970- och 80-talet nu påbörjats i skuggan av den väpnade konflikten i Ukraina. Elisabeth Braw, har skrivit en lång artikel kring detta, i Foreign Affairs, huruvida det nu finns någon substans i de Ryska köpen av främst sommarstugor, privat inköpta, i anslutning till känsliga militära områden, råder det stor oklarhet kring.6

Bild 2. Det transparenta röda området visar Södra Karelen.
Huvuddelen av dessa sommarstugor, förefaller köpts i Södra Karelen och i gränstrakten till Ryssland. Under 2013 var 89% av alla köpen gjorda av Ryska köpare i det området, jämfört med 46% under 2004. Således en dubblering på nästan tio (10) år, den Ryska ekonomiska expansionen hos främst dess medelklass pågick i huvudsak mellan 2004 intill 2013, varav siffrorna kan förklaras, genom det. Teorierna varierar dock kring de ryska inköpen av dessa sommarstugor i allt från legitima köp, till penningtvättför avslutningsvis dolda militära syften.

Bild 3. Geografisk placering av stugor/tomter i Åbo skärgård.
En kanske mer intressant historia är den om ett rysk stött turistföretag, i Finland, som inhandlat tomtmark och stugor, i Åbo skärgård, men även utrangerade örlogsfartyg av den finska Marinen.7 Företaget har sedan det grundades 2007, ständigt gått i förlust, detta har dock ej hindrat inköp. Totalt sett äger man åtta (8) tomter, med stugor, i Åbo skärgård. Varav tre (3) är placerad längs den större inseglingsrännan till Åbo.8

Ser man till Åbo, så är det en för Finland viktig handelshamn, likväl finns det en örlogsbas i Pansio, som ligger vid Åbo,9varpå köpet av två (2) utrangerade örlogsfartyg, med bibehållen originalmålning,10 samt innehavet av tomter längs den större farleden in i Åbo, så kan man lätt få uppfattningen att verksamheten har kopplingar till underrättelseverksamhet, i någon form.

Dock har vi här ett problem, varje sansadunderrättelseorganisation oaktat nation, gör precis som kriminella organisationer, man försöker undvika att spår går att finna till ens egen verksamhet. Varpå man t.ex. utnyttjar skalbolag o.dyl. samt "målvakter" vid inköp. Att man hade svårigheter under tiden för kalla kriget, jmf. med Matreco, med detta, är förståeligt, då Sovjetunionen och Väst var mer eller mindre avskurna varandra. Dock fr.o.m. Sovjetunionens upplösning intill dags datum bör inte detta varit något problem för Rysk underrättelsetjänst att genomföra dolda inköp och transaktioner, som ej går att spåra åter till Ryssland, svårigheter kan dock ha uppstått nu, utifrån konflikten i Ukraina.

Å andra sidan, sett till försiktigheten som Finland dels intog gentemot Sovjetunionen dels haft gentemot Ryssland, så skulle ett sådant agerande med en mycket svag täckhistoria för inköpen av stugor och mark, mycket väl kunna vara gångbart i Finland, utifrån dess historik. På samma sätt som Matreco och liknande händelser, har bemöts med stor skepsis i Sverige, som går att spåra tillbaka till de s.k. ryska "sågfilarna" som reste kring i Sverige, i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, så skulle en svag täckhistoria vara gångbar.

Men ytterst handlar underrättelsetjänsters inhämtning och krigsförberedelser om att säkerställa att dels inhämtningen kan genomföras dels att förberedelser och inhämtning ej upptäcks, varpå täckhistorier för verksamheten som ej går att spåra åter till ursprungssändaren oftast är det man eftersträvar. Således, är troligtvis huvuddelen, av den rapporterade verksamheten i Finland, ej någon form av illegal underrättelseverksamheten, ytterst små delar kan vara det och det är i sådant fall ej någon del som massmedia rapporterat om, men majoriteten av verksamheten har troligtvis ingen anknytning till underrättelseinhämtning.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Arbetarbladet 1(Svenska)
Foreign Affairs 1(Engelska)
Ilta Sonomat 1(Finska)
Iltalehti 1(Finska)
Walther Blaadh. Sovjetisk invasion av Sverige. Lettland: Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag, 2015.
Dragan Jovius. Sovjetspionage i Sverige. Avesta: Eric Jannersten Tryckeri AB, 1978.
Olof Frånstedt, Spionjägaren Del 1. Falun: ICA Bokförlag, 2013.

Slutnoter

1Dragan Jovius. SovjetspionageiSverige. Avesta: Eric Jannersten Tryckeri AB, 1978, 57
2Dragan Jovius. SovjetspionageiSverige. Avesta: Eric Jannersten Tryckeri AB, 1978, 57, 62
Walther Blaadh. Sovjetisk invasion av Sverige. Lettland: Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag, 2015, 140
3Walther Blaadh. SovjetiskinvasionavSverige. Lettland: Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag, 2015, 140
Olof Frånstedt, Spionjägaren Del 1. Falun: ICA Bokförlag, 2013, 83
4Olof Frånstedt, SpionjägarenDel1. Falun: ICA Bokförlag, 2013, 83
5Arbetarbladet. Nilsson, Ulf Ivar. SpionernaiStrömsbro. 2013. http://www.arbetarbladet.se/allmant/spionerna-i-stromsbroHämtad 2015-07-22
6Foreign Affairs. Braw, Elisabeth. BacktotheFinlandStation. 2015.https://www.foreignaffairs.com/articles/finland/2015-06-18/back-finland-stationHämtad 2015-08-22
7Ibid.
8Ilta Sonomat. Beach, Niko. Honkamaa, Antti. Venäläiset ostivat Suomen saaria tärkeältä väylältä. 2014. http://www.iltasanomat.fi/kotimaa/art-1288743085702.htmlHämtad 2015-08-22
9 Foreign Affairs. Braw, Elisabeth. BacktotheFinlandStation. 2015.https://www.foreignaffairs.com/articles/finland/2015-06-18/back-finland-stationHämtad 2015-08-22

10Iltalehti. Tuula, Malin. Varustamovälittiarmeijanaluksetvenäläisfirmalle. 2015. http://www.iltalehti.fi/uutiset/2015020819157278_uu.shtmlHämtad 2015-08-22

One ping only…

Reflektion

Bild 1. Bedömt område för upptäckt av system enligt HS.
Få saker förefaller, "kittla" det mänskliga sinnet, så mycket som undervattensverksamhet, något som nyhetsrapportering kring fyndet, av en rysk ubåt från första världskriget, visar på. En intressant nyhet, inom samma ämnesområde, som dök upp lika snabbt som den försvann, var upptäckten, av vad som förefaller vara ett hydrofonsystem utlagt i Finländsk ekonomisk zon som tidningen Helsingin Sanomat (HS) rapporteradeom den 11JUN2015. Upptäckten genomfördes vid prospektering för utläggning av en telekommunikationskabel.

Sveriges innehav av ett fast hydrofonsystem, SOSUS, (System 4), är sedan tidigare känt och klarlagt av bl.a. programmetReportrarna (50:06), men även Mikael Holmströmi sin bok ”Den dolda alliansen” och även kommenteratav Konteramiral (PA) Göran R. Wallén som var militär expert i den senaste statliga utredningen, SOU2001:85 Perspektiv ubåtsfrågan, rörande ubåtskränkningar av svenskt vatten. Likväl har det förekommit uppgifteratt Finland, samtidigt som Sverige, skall ha erhållit ett liknande system av USA.

Bild 2. Principuppbyggnad av Amerikanska SOSUS systemet.
Värdet av ett SOSUS system, utlagt i Östersjön, har diskuterats flitigt, då det främst är ett system som utnyttjar"ljudtunnlar" som uppstår i de stora haven, därmed även gör att man kan höra ljud, över stora avstånd. Sovjetiskt spionage gjorde även att, SOSUS systemets, verkningsgrad nedgick kraftigt, vilket kom att föranleda en vidareutvecklingav systemet. Denna vidareutveckling blev sensorkedjor som främst kunde detektera undervattensfarkoster i dess omedelbara närhet, således ett liknande system, men mer avancerat, än det, den svenska marinen hade utlagtvid Mälsten, vid tidpunkten för ubåtsjakten i Hårsfjärden 1982.

Ryssland har haft och innehar givetvis liknande system som det amerikanska SOSUS, 2014, kunde man läsa att hydrofonsystem för detektering av under- och övervattensfarkoster skulle placeras ut i Barentshav, som ett led i den Arktiska strategin. Systemet förefaller vara"MGK-608E", detta system förefaller vara anpassat för verkan i anslutning till kust, som längst 200 km ut i havet. Sett till Barents hav och Arktis är detta avstånd förståeligt, då störande istäcken blir mer och mer troligt desto längre ut från kust man kommer, vilket kommer försvåra och i vissa fall omöjliggöra inhämtning med hydrofonsystem.

Finlands utnyttjande av system för detektering av undervattensverksamhet, kommenteradessenast under den rapporterade ubåtsjakten (APR2015), där man från finsk sida, klarlade att man vid samtliga djuprännor som en undervattensfarkost kan tänkas utnyttjas, har system för detektering utplacerad. Den finländska undervattenstopografin, begränsar kraftigt undervattensfarkosters möjligheter till förflyttning, vilket möjliggör utplacering av en sådan sensorkedja d.v.s. det rör ej stora områden.

Huruvida det nu är ett hydrofonsystem, för detektering av bl.a. ubåtar man har funnit, har inte framkommit, men en intressant sak som kan noteras är att själva dragningen av kommunikationskabeln, har fått ändras ett antal gånger innan upptäckten gjordes. Utifrån direktiv av den Finska Försvarsmakten, vilket kan berott på deras egna utlagda system. Detta bör begränsa sannolikheten att det är finska sensorsystem som upptäckts.

Legitimiteten i utplacering av sensorsystem i en annan stats ekonomiska zon kan givetvis även diskuteras, havsrättenstipulerar att en annan stat har rätt att lägga ut undervattensledningar/-rör i en annan stats ekonomiska zon, ett sensorsystem är i princip en ledning, om än att man då kanske ”töjer” på skrivelserna. Utplacering av sensorsystem på internationellt vatten eller i en annan stats ekonomiska zon, blir således fullt tillåtet enligt nu gällande internationell rätt. Så i grunden är den nu över två (2) månader gamla nyheten, i sig inget häpnadsväckande, men vad den, återigen, främst visar på, är att Östersjön i sig, inte är ett så "lugnt" geografiskt område rent säkerhetspolitiskt, som kanske många dels tror dels försöker ge sken av.

Bild 3. Område för Rysk provtursverksamhet med ubåtar.
Båda parter, Ryssland och NATO, i Östersjön har intresse av att utplacera hydrofonsystem för att följa undervattensrörelser. Ser man till de delgivna punkterna, så är placeringen gynnsam för båda parter. Ryssland som ofta genomför provtursverksamhet med nya ubåtar öster om Gotland, kan tänkas vilja ha kännedom om västliga ubåtars rörelser i området samt om någon västlig ubåt är på väg in i Finska viken. NATO å andra sidan kan tänkas vilja ha kännedom om ryska ubåtsrörelser ut ur den Finska viken, samt i Östersjön.

Återigen är detta i sig inget häpnadsväckande, men lägger man samman bilden med dels förhandslagringav försvarsmateriel i de baltiska staterna dels en ökad rysk militarisering av det västra militärdistriktet – från en redan hög nivå skall sägas, så visar detta fynd av ett hydrofonsystem tillsammans med de övriga delarna på en tydlig militarisering av Östersjöregionen som helhet.


Have a good one! // Jägarchefen

Osäker prognos

Sommaren och framförallt de senaste veckorna, har inneburit mycket låg aktivitet från min sida, både på Twitter, men framförallt på bloggen. Istället har dessa veckor varit fyllda av logistiska utmaningar. Både förväntade men också oväntade i form av friktioner som nog inte ens den gamle Clausewitz kunnat ta höjd för. Jag hade ursprungligen haft förhoppningar om att tillbringa semesterns sista veckor på annat sätt och med att bedriva försvarsdebatt, men har fått prioritera hårt.

Nu är förhoppningsvis de värsta logistiska utmaningarna förbi och i måndags flyttade jag med familj till England för ett års studier på den brittiska motsvarigheten till Försvarshögskolan, där jag i ett år kommer att studera tillsammans med andra majorer och överstelöjtnanter från nästan 90 olika länder. Det kommer utan tvekan att bli ett mycket intressant och givande år med många nya intryck och infallsvinklar på allt från kultur, socialt liv till strategi. Av naturliga skäl kommer jag att prioritera detta långt mycket högre än bloggande och deltagande i den svenska försvarsdebatten. Finns tiden framöver, så kommer jag självklart att fortsätta i försvarsdebatten. Gör den inte det så kommer det att bli mycket sparsamma bidrag, om några. Det blir vad det blir och prioriteringarna är för min del solklara.

Så ligger det till och nu kommer jag som sagt att fokusera på annat.

Priset i usel psyops

M1 Abrams under eldgivning (inte den nämnda bilden). FOTO: USMC

Kremls propaganda mot Ukraina blir - av någon anledning? - nu både intensivare och av sämre kvalitet. För att bara ta två exempel så upprepade den officiella ryska militära TV-kanalen nyligen påståendet om att amerikanska Abrams-stridsvagnar finns på den ukrainska fronten och två dagar senare påstod man att 90 procent av Ukrainas soldater vill byta sida.

Som en del läsare kanske minns så påstod Zvezda, den ryska militärens egen TV-kanal, i april att amerikanska Abrams hade satts in i strid nära Mariupol. Detta illustrerades med en bild från Texas 2013 med ett fejkat ukrainskt emblem på tornet. Man skulle kanske tro att den nivån inte gick att "slå" men härom dagen påstod alltså samma officiella TV-kanal ungefär samma sak men använde nu en Abrams-bild tagen före 2006 (exakt datum och plats ännu okänd) och ett "ögonvittne".

Priset i usel psyops bör dock kanske tilldelas redaktören ansvarig för Zvezda-inslaget med den rekordlånga rubriken "90 % av de ukrainska militärerna är redo att förråda moderlandet och övergå till att tjänstgöra i folkuppbådet". Med folkuppbådet menas (pro)ryska milisförband. Påståendet faller på sin egen orimlighet.

För övrigt vill jag rekommendera dagens DN (20/8) i pappersform, eftersom DN på nätet (ännu) inte innehåller den analys av Mikael Holmström som återfinns på papper. Kort sagt presenterar Holmström nya uppgifter om Olof Palmes dubbla säkerhetspolitik. En del av det Holmström berättar har han tagit upp i sin omfattande bok Den dolda alliansen, men en del är nytt och ytterst läsvärt.

Hur mycket är vår frihet värd?

av Lars Björk

Försvarsmakten har alltsedan försvarsbeslutet år 2000 utformats för att kunna ge effektivast möjliga stöd till svensk säkerhetspolitik i fred. ”Sverige försvaras bäst i Afghanistan” var doktrinen då. Förmåga att möta väpnat angrepp mot Sverige avvecklades som grund för dimensionering av det militära försvaret.

Förmågan för den civila delen av totalförsvaret har dramatisk försämrats och kan inte längre hjälpa det svenska folket i krig. Försvarets traditionella huvuduppgift, att verka krigsavhållande och fredsbevarande har försvunnit. Överbefälhavaren beskriver läget som att Försvarsmakten klarar maximalt en veckas försvar i en riktning, men först år 2020.

Från 2013 har en försämrad säkerhetspolitisk situation uppstått i Sveriges närområde. Säkerhetspolisens årsrapport 2014 pekar ut Ryssland som det land som genomför direkta krigsförberedelser mot Sverige.

Rysslands omfattande militära upprustning de senaste åren, innebär att 70 % av all militär materiel avses att förnyas senast år 2020. Förutom höjd försvarsbudget tillförs ytterligare 5000 miljarder för upprustning av de Väpnade styrkorna intill 2020.

Från och med år 2013 har den ryska militära övningsverksamheten dramatiskt ökat i vårt närområde.

Det ryska tunga bombflyget övade kärnvapenanfall mot Sverige bland annat den 19 april och 28 oktober 2013. Under 2014 skedde bekräftad rysk kränkning av svenskt luftrum i södra Sverige (17 sept) och ej nationalitetsbestämd bekräftad kränkning av svenskt inre vatten i Stockholms skärgård (19 okt). De ryska fingerade luftlandsättningsövningarna mot Åland, Gotland och Borgholm den 23 mars 2015 är ytterligare exempel på försämringen av vår säkerhetspolitiska situation.

Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) analytiker sammanfattade år 2014 med att ”Ryssland är berett att använda militära medel för att nå sina utrikespolitiska mål – och i den processen rita om Europas karta”.

När jag frågar FOI forskaren Gudrun Person om risken för krig mot Sverige svarar hon efter en stund sammanbitet med ett ord ”oförutsägbart”.

Vi har idag ett svenskt civilt och militärt försvar som inte kan lösa sin huvuduppgift, skydda landet i samband med ett militärt angrepp.

Vad måste vi göra för att på kort sikt snabbt öka vår förmåga? Hur mycket är vår frihet värd?

Det krävs uppoffringar – både ekonomiska och personliga.

Här följer några exempel (listan skulle kunna göras längre):

  1. Inför könsneutral militär grundutbildning, dvs värnplikten åter, men behåll nuvarande yrkessoldater. Om hela Sverige skall försvaras krävs större volym av militära förband.
    Sverige måste kunna möta en angripare i fler än en.
  2. Tillför Försvarsmakten och civila försvaret ytterligare 40 miljarder. Under lång tid har Försvarsmakten haft en försvarsbudget runt 40 miljarder vilket har inneburit en successiv nedrustning. Stora mängder militära materiel faller för åldersstrecket och behöver förnyas. Modern materiel behöver således tillföras.
  3. Inför civilförsvarsplikt för alla mellan 16-70 år och organisera och utbilda undsättningsplutoner mm. Skogsbranden i Västmanland förra året visade på behovet av statlig räddningstjänst. Vid bombangrepp mot våra städer krävs samordnade statliga räddningsinsatser.
  4. Skapa beredskapslager för livsmedel, olja, läkemedel, viktiga metaller med mera Folkförsörjningen måste kunna tryggas i det läge Sverige blir avspärrat. Idag kommer marknaden att styra bristvaror under avspärrning.
  5. Bygg skyddsrum och tillför skyddsutrustning till befolkningen Obligatoriskt skyddsrumsbyggande upphörde 2001, vilket innebär att det idag saknas befolkningsskyddsrum i nybyggda områden.
  6. Skydda vitala delar av Sveriges internetberoende, bland annat bankväsendet Vid cyberattacken mot Estland 2007 stängdes internettrafiken under en vecka. Trots detta kunde Estlands bankväsen fortsätta att verka eftersom man vidtagit krigsförberedelser mot cyberattacker.

Vi behöver säkerställa möjligheter att möta växande behov av en robust avhållande förmåga mot militärt angrepp mot vårt land. Det ”hänglås” som för närvarande skyddar Sverige kan inbjuda till ”inbrott”.

 
Författaren är tidigare major vid för Hallands regemente och Luftvärnsregementet och är numera reservofficer.

Militären måste löna sig

av David Lindén

Det är fullt förståeligt, och välkommet, att det numera diskuteras försvars, säkerhets – och integrationspolitik med en intensitet som vi inte bevittnat sedan slutet på det kalla kriget. Samtidigt märks det att politiker och andra beslutsfattare står handfallna medan de som kan ämnena varnat sedan, åtminstone, slutet av 1990-talet.

Nu gäller det att ge råd.

Försvarsmakten har kommit en lång väg från den tid då en värnpliktig andra generationens invandare, på grund av sina föräldrars utländska härkomst, nekades att tjänstgöra som chaufför till dåvarande försvarsminister Anders Björck. Man har kommit närmare medborgarna. Men beslutsfattande politiker har fjärmat sig från försvaret till den grad att bland annat den socialdemokratiske exministern Leif Pagrotsky ansåg att det var demokratiskt farligt när dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt utnämnde yrkesofficeren Karin Enström till försvarsminister. Detta trots att framstående socialdemokratiska politiker som Olof Palme varit reservofficer.

Länge var värnplikten ett sätt att integrera nya och gamla medborgare. En integration med gamla anor eftersom traditionella svenska adelsfamiljer som Wrangel, Wachtmeister och Wrede en gång kom hit som invandrande  officerare. I ett europeiskt perspektiv blir det också tydligt att militärtjänsten inte bara kunde överbrygga nationella utan också religiösa motsättningar.

De katolska irländarna tillhörde länge de mest respekterade förbanden i den brittiska armén och den äldsta katolska internatskolan Stonyhurst i det protestantiska England brukar stoltsera med att bland dess elever finns en stor del som fått den främsta brittiska militära utmärkelsen Victoriakorset. Än idag integrerar den brittiska armén soldater från samväldesländerna samt boende med utlänfdsk härkomst i Storbrittannien, vilket inte minst visas i det faktum att den innehåller många soldater med asiatisk härkomst.

Det finns också lärdomar från britterna.

Först och främst gäller det att ge resurser till försvaret och göra det till en attraktiv arbetsplats. Om vi ska ha en professionell Försvarsmakt som åtminstone har en avskräckande effekt på yttre hot måste det löna sig att viga en del av sitt yrkesliv åt försvarsmakten.

Både prestigemässigt och i reda pengar.

Dessutom gäller det att inse att den svenska armén är äldre än 1900-talets värnplikt och att det finns lärdomar att hämta också från längre bakåt i tiden. En sådan lärdom är just att det kanske kan vara bra att locka till sig invandrare för att därmed råda bot på deras känsla av utanförskap. Slutligen gäller det att värna traditioner. På kort sikt kanske det lönar sig att stänga ned institutioner som Marinens musikkår, men det ska också finnas en känsla för vad som är värt att försvara även i framtiden.

En känsla av historia.

Svenska politiker har länge saknat känsla för denna kontinuitet. Det är därför som de faktiskt bör läsa lite svensk militärhistoria. För i så fall kommer de att förstå att det som är värt att försvara, också måste finnas där när de själva är borta. De kommer helt enkelt förstå att världen inte börjar och slutar med dem själva.

 
Författaren är pressansvarig vid Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek.

Uppbrott?

Sammanfattning

Ryssland befinner sig just nu i en kraftig negativ ekonomisk utveckling som bedömt kommer få inrikespolitiska konsekvenser, troligtvis i form av socioekonomiska spänningar. Detta kommer troligtvis föranleda olika former av åtgärder av de styrande i Ryssland, för att förhindra en kraftigt destabiliserad situation, likt utvecklingen 1992-93 efter Sovjetunionens sönderfall.

Analys

I inlägget, trender och utvecklingar, som skrevs som en bedömning kring utvecklingen 2015, tog jag upp Rysslands ekonomiska utveckling och hur en fortsatt negativ utveckling i ekonomin kunde föranleda ytterligare negativa utvecklingar. Dock var situationen då inlägget skrevs svår att tyda, nu finns tydligare tecken på en tydlig negativ utveckling av Rysslands ekonomi, vilket gör att en analys kring detta kan genomföras.

Anders Åslund, Professor i internationell ekonomi, beskrev i Svenska dagbladet, några av de ekonomiska problem som Ryssland befinner sig i, bl.a. har reallönerna i Ryssland har under det första halvåret 2015, sjunkit med 8,5%. Halveringen av oljepriset, har gjort att, Rysslands export minskat med 29%, importen har även minskat med 39%, för att nämna några problem.1

En avgörande faktor för den Ryska ekonomiska utvecklingen, därmed även dess utveckling i andra riktningar, är således priset på de fossila bränslena.2 Ser man till den negativa säkerhetspolitiska utvecklingen som tydligt utvecklade sig under 2014, så har oljepriset under samma tidsperiod haft en snarlik negativ utveckling.3

Bedömare menar nu på att, utvecklingen av oljepriset kan vara inne i en betydligt mer långvarig negativ utveckling, än vad man tidigare antagit.4 En långvarig negativ utveckling av oljepriset, kan få, långtgående negativa konsekvenser på den totala utvecklingen i Ryssland, då främst en negativ socioekonomisk utveckling med de effekter en sådan utveckling kan ha.5

Den Ryska ekonomen, Vladislav Zhukovsky, gör bedömningen att den Ryska ekonomin just nu befinner sig i ett betydligt sämre tillstånd än vad många tror. Han gör även bedömningen att oljepriset kan sjunka till 25 dollar fatet, likväl att inflationen i Ryssland kan gå upp till 30% och att växelkursen mot dollarn kan komma till 125 rubel för en (1) dollar.6 Detta skulle innebära att den ryska ekonomin skulle hamna i ett fritt fall, eller som han uttrycker det "en perfekt storm" liknande situationen 1992-93.

En begynnande negativ ekonomisk utveckling för de ryska hushållen har även börjat skönjas,7 med en tydlig ökning av fattigdom, ökningen förefaller skett i en lavinartad fart, vilket kan jämföras med utvecklingen som skede vid den ekonomiska kraschen 1998 i Ryssland. Likväl förefaller inte den ryska regeringen vidtagit några konkreta åtgärder mot detta, vilket man genomförde vid den ekonomiska kraschen 2008, för att undvika omfattande social utslagning.8

En annan indikator på att den ekonomiska utvecklingen har börjat slå mot den ordinarie ryska medborgaren, är att snatteriet har ökat i Ryssland. I sig kanske en trivial indikator kan man tycka, men sett till de varor som toppat statistiken, så förefaller det vara, varor som främst indikerar på att man försöker bibehålla en levnadsstandard, som man ej längre kan upprätthålla.9

En annan ekonomisk faktor som visar på att de ryska hushållen har fått en sämre ekonomisk situation är, viljan att genomföra ett bilinköp. Under 2013, uppgav 18-20% av den Ryska befolkningen att de hade planer på detta, under 2014 var siffran nere i 12-14% och för 2015 gör man bedömningen att den nedgått till 8-9%.10Således så förefaller de ryska medborgarnas köpkraft tydligt nedgå.

Den ekonomiska utvecklingen i Rysslands regioner, närmaste jämförelse är län, har även en mycket negativ utvecklingskurva, 40 av Rysslands 85 regioner har skulder som överstiger 60% av dess inkomster, varav tio (10) stycken av dessa 40, närmar sig 100%. Det statliga stödet till regionerna har även fallit markant, 2012 omfattade det stödet 56 miljarder dollar, 2014 hade stödet sjunkit till 28 miljarder dollar.11

Under det första kvartalet av 2015 har även, 26 regioner skurit ned sin budget för utbildning, 21 regioner har skurit ned budgeten för hälso- och sjukvård samt 16 regioner har skurit ned sin budget för socialbidrag.12 Således är det främst välfärdssektorerna i Ryssland som man förefaller skära ned budgeten för, något som redan var tydligt under 2014.

Denna ekonomiska utveckling, exemplifieras även bra av Rysslands Premiärminister, Dmitrij Medvedev, som den 22JUL2015 skall ha påtalat att de städer som i huvudsak, enbart har enindustri, som arbetsgivare är i risk för en ekonomisk kollaps. Totalt finns det 319 sådana städer i Ryssland, en kvarleva sedan Sovjettiden, då man upprättade städer kring en industri. Enbart 79 av dessa 319 städer, anses vara ekonomiskt stabila, totalt bor cirka 14 miljoner människor i denna typ av städer i Ryssland.13

Intäkterna för den federala budgeten förefaller minska med minst 1,6 biljoner rubel för 2016, enligt bedömningar från slutet av Juni 2015.14Rysslands Premiärminister, förefaller även vara mycket tydlig med att den federala budgeten kommer vara hårt ansträngd de närmsta åren, samt inga onödiga utgifter får finnas i budgeten, för att situationen skall kunna hanteras, på ett adekvat sätt.15

Fyra (4) stycken omfall för olika neddragningar av den ryska federala budgeten, förefaller ha tagits fram, för den ryska budgeten intill 2018, dock förefaller inget valts ännu, omfallen är:
  1. En 5% neddragning av budgeten för 2016 skall genomföras, därefter mindre budget nedskärningar intill 2018, vilket skulle undvika att tömma reservfonden.
  2. En neddragning på 1.2 miljarder dollar på 2016 års budget, vilket skulle innebära massiva neddragningar de kommande åren samt tömma reservfonden.
  3. En jämn neddragning mellan 2016-18, som även skulle tömma reservfonden.
  4. Omfattande strukturella reformer, som kommer innebära stora neddragningar i den sociala välfärden.16

Oaktat vilket förslag som väljs så kommer det krävas praktiska åtgärder för minskningarna, för att minska utgifterna har det ryska finansministeriet lagt fram sju (7) stycken praktiska förslag:
  1. Det första förslaget är utvärdera och se vilka effektiviseringar man kan göra av de s.k. slutna statliga programmen.
  2. Det andra förslaget är att slå samman myndigheter, för att därmed rationalisera verksamheten.
  3. Det tredje förslaget är att att genomföra s.k. "outsourcing" d.v.s. myndigheterna vidmakthåller ej vissa egna tjänster utan köper in dessa då de behövs.
  4. Det fjärde förslaget är förändringar i Presidentens s.k. "Maj dekret" från 2012.
  5. Det femte förslaget är begränsningar/reduktioner i utbetalning av socialbidrag.
  6. Det sjätte förslaget är sammanslagningar av skolor och bibliotek men även andra former av inrättningar, för att minska antalet byggnader o.dyl.
  7. Det sjunde förslaget är optimering av skola och hälsovård d.v.s. att anställda arbetar på flera platser, men även reducering av sjukvårdsköer och vistelsetider på sjukhus m.m.17

    Bild 1. Opinionsutveckling i Ryssland.
Då den ekonomiska krisen främst förefaller slå mot den ordinarie Ryska medborgaren kan det vara intressant att se, hur de ser på, utvecklingen i Ryssland. Levada Center, oberoende opinionsinstitut, genomför fortlöpande undersökningar rörande de ryska medborgarnas attityder i olika frågar. Trots den tydligt negativa ekonomiska utvecklingen i Ryssland och för de ryska medborgarna, så förefaller man fortfarande ha ett högt förtroende för den förda politiken.18Detta är i sig en väldigt intressant avvikelse, ekonomin pekar tydligt nedåt, men medborgarna, är mer än nöjda, med situation i Ryssland samt dess ledning och hur utvecklingen i landet går.


Dock förefaller de styrande i Ryssland, insett att situationen, går i en tydligt negativ riktning. Enligt olika uppgifter så har de interna stridigheterna tilltagit bland de styrande i Kreml.19Likväl så förefaller de ledande ryska politikerna vara mycket orolig över utvecklingen som just nu pågår, vilket har uttryckt sig på olika sätt under inledningen av Augusti månad 2015.20

Då den Ryska ekonomin så kraftigt, är avhängt priset på de fossila bränslena, så förefaller något större ekonomiskt uppsving i närtid ej vara troligt för den Ryska ekonomin. Detta kommer troligtvis föranleda ett antal olika möjliga utvecklingslinjer, ingen av de olika utvecklingslinjerna är positiva för varken Ryssland eller dess närområde.

Tre (3) negativa utvecklingslinjer är mer trolig än andra:
  1. Interna oroligheter, den ekonomiska utvecklingen pressar den Ryska befolkningen till en sådan situation att ett kraftigt missnöje uppstår, repressiva åtgärder insätts för att ej skapa ett sönderfall av den Ryska Federationen.
  2. "Palatskupp", de styrande runt Rysslands nuvarande President, positionerar sig runt en ny ledare och genomför en s.k. palatskupp och avsätter Presidenten, utifrån att de ej ”tolererar” den nuvarande utvecklingen.
  3. Externa åtgärder, den ekonomiska utvecklingen pressar Rysslands ledande till ett angrepp mot någon stat i dess närområde, som ett sätt att fokusera befolkningens blickar mot något annat än den faktiska utvecklingen i Ryssland.
Kan då utvecklingen enbart ske i en negativ riktning? Nej givetvis kan utvecklingen även ske i en form av positiv riktning, dock är det nog enbart en stabilisering av Rysslands ekonomi som kan hindra en negativ utveckling. Med stabilisering och positiv riktning, avses här att den negativa utvecklingen av ekonomin bromsas upp, något som just nu ej förefaller troligt.

Inom vilken tidsrymd sker då denna negativa utveckling? Bedömt rör det sig inom de närmsta ett (1) till två (2) åren som vi kommer få se en tydligt destabiliserad intern situation i Ryssland. Det är således inte så att händelseutvecklingen kommer ske över en natt, eller den närmsta veckan, utan en gradvis negativ utveckling, som gradvis kommer ske snabbare och snabbare.

Slutsatser

Tre generella slutsatser kring den ekonomiska utvecklingen och vilka konsekvenser dessa kan få:
  1. Den nuvarande ekonomiska utvecklingen kommer troligtvis orsaka socioekonomiska spänningar i det ryska samhället, som kommer tvinga de styrande i Ryssland att vidta åtgärder.
  2. De socioekonomiska spänningarna kommer föranleda att Ryssland fokuserar mera inåt än utåt d.v.s. huvuddelen av kraften kommer fokuseras på att ej få stora interna oroligheter i Ryssland.
  3. Den interna utvecklingen i Ryssland, utifrån en fortsatt negativ ekonomisk utveckling som orsakar socioekonomiska spänningar, kommer göra den säkerhetspolitiska utvecklingen dels kring Ryssland dels kring Rysslands närområde, än mer svårtydd än vad den redan är.
Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Bloomberg 1, 2(Engelska)
Interfax 1, 2(Ryska)
Levada Center 1 (Ryska)
Radio Free Europe/Radio Liberty 1(Engelska)
RosBiznesKonsalting 1, 2(Ryska)
Rossiyskoye informatsionnoye agentstvo 1(Ryska)
Stratfor 1(Engelska)
SvD 1(Svenska)
The Moscow Times 1, 2, 3, 4, 5(Engelska)
The New York Times 1(Engelska)
The Washington Post 1(Engelska)

Slutnoter

1SvD. Åslund, Anders. Västvärlden bör vänta sig det värsta. http://www.svd.se/vastvarlden-bor-vanta-sig-det-varsta/av/anders-aslundHämtad 2015-08-14
2Bloomberg. Lovasz, Agnes. Andrianova, Anna. Moody’s Says Low Oil Price Here to Stay as Russia Bleeds Capital. 2015. http://www.bloomberg.com/news/articles/2015-07-23/moody-s-says-low-oil-price-here-to-stay-as-russia-bleeds-capital Hämtad 2015-07-24
3The Washington Post. Harlan, Chico. Why the plunge in oil prices might not send gas prices lower. 2015. http://www.washingtonpost.com/blogs/wonkblog/wp/2015/07/23/oil-is-staying-cheap-for-longer-than-anybody-expected/Hämtad 2015-07-24
4Bloomberg. Randall, Tom. Oil Warning: The Crash Could Be the Worst in More Than 45 Years. 2015. http://www.bloomberg.com/news/articles/2015-07-23/oil-warning-crash-could-be-worst-in-more-than-45-yearsHämtad 2015-07-24
5RosBiznesKonsalting. Kalyukov, Yevgeniy. Analitiki predskazali sil'neysheye padeniye tsen na neft' za 30 let. 2015. http://top.rbc.ru/economics/23/07/2015/55b0dfd59a794777887e75acHämtad 2015-07-24
6Rossiyskoye informatsionnoye agentstvo. Prognoz ot Ulyukayeva — ekonomicheskaya "durilka". http://ura.ru/articles/1036265585Hämtad 2015-08-15
7The Moscow Times. Dolgov, Anna. Russian Government Failing to Stem Rising Poverty. 2015. http://www.themoscowtimes.com/business/article/russian-government-failing-to-stem-rising-poverty/525858.htmlHämtad 2015-07-24
8Ibid.
The Moscow Times. Poverty Hits 'Critical' Level – Government. 2015. http://www.themoscowtimes.com/business/article/poverty-hits-critical-level--government/525576.htmlHämtad 2015-07-24
9The Moscow Times. Nechepurenko, Ivan. As Economic Crisis Starts to Bite, Shoplifting Surges in Russia. 2015. http://www.themoscowtimes.com/news/article/as-economic-crisis-starts-to-bite-shoplifting-surges-in-russia/526098.htmlHämtad 2015-07-24
10Rossiyskoye informatsionnoye agentstvo. Prognoz ot Ulyukayeva — ekonomicheskaya "durilka". http://ura.ru/articles/1036265585Hämtad 2015-08-15
11The Moscow Times. d'Amora, Delphine. Debt Crisis Looms as Putin's Pledges Bankrupt Russian Regions. 2015. http://www.themoscowtimes.com/business/article/debt-crisis-looms-as-putins-pledges-bankrupt-russian-regions/525723.htmlHämtad 2015-07-24
12Ibid.
13The Moscow Times. Russian Single-Industry Towns Face Crisis. 2015. http://www.themoscowtimes.com/business/article/russian-single-industry-towns-face-crisis/526024.htmlHämtad 2015-07-24
14Interfax. Dokhody byudzheta v 2016 godu snizyatsya na 1,8 trln. 2015. http://www.interfax.ru/business/449469Hämtad 2015-07-25
15Interfax. Medvedev poprosil podgotovit'sya k dolgomu sokhraneniyu byudzhetnykh ogranicheniy. 2015. http://www.interfax.ru/business/449384Hämtad 2015-07-25
16Stratfor. Budget Debates Reveal Russia's Weakness. 2015. https://www.stratfor.com/analysis/budget-debates-reveal-russias-weaknessHämtad 2015-07-24
17RosBiznesKonsalting. Koptyubenko, Dmitriy. Kak ozdorovit' rossiyskiy byudzhet: sem' glavnykh idey Minfina. 2015. http://top.rbc.ru/economics/10/07/2015/55a00d359a794726f3d3fc26Hämtad 2015-07-25
18Levada-Tsentr. Otsenka polozheniya del v strane. http://www.levada.ru/indeksyHämtad 2015-08-15
19The New York Times. Krastev, Ivan. What the West Gets Wrong About Russia. http://www.nytimes.com/2015/08/13/opinion/what-the-west-gets-wrong-about-russia.htmlHämtad 2015-08-15
20Radio Free Europe/Radio Liberty. Whitmore, Brian. Panic In The Kremlin. http://www.rferl.org/content/panic-in-the-kremlin/27187665.htmlHämtad 2015-08-15


Är den kokta grodan stekt?



Titeln anspelar på vårt förra blogginlägg där grodkokar-faktoiden används. Dagens titel travesterar på uttrycket ”nu är det kokta fläsket stekt” som betyder att det som var dåligt förut nu blivit riktigt dåligt.

Är det så? Ingen kan säga helt säkert men vi har i detta syfte gjort en sammanställning över händelser den senaste veckan som ganska väl passar in i våra tankegångar bakom Omfall Edmund – med andra ord utvecklingen bakom ett antagonistiskt hot från en angripare som döljer sin verksamhet bakom subversion, sabotage och informationsoperationer.
Vi kan inte låta bli att flina åt likheterna med vår favoritbok ”Anfall mot Sverige” nu när t om sovjet-kramarna Schori, Theorin och Wechselman åter givit sig in i debatten. Just detta torde vara det enklaste sättet för våra kritiker att avfärda oss. Vi är kvar i ett gammalt Kalla kriget-tänk och kanske är det till och med så att vi längtar till det gamla invasionsförsvaret?
Inget kan vara mer fel, vi behöver INTE återskapa massarméer och världens fjärde största flygvapen. Däremot måste begreppen civilförsvar och totalförsvar återuppfinnas. Det måste finnas nivåer ovanför Försvarsmakten men under regeringsnivån för samordning av myndigheter och näringslivets aktörer och den måste återfinnas på regional och lokal nivå. Mer om det i vår kommande Totalförsvarsstudie.
Är då den kokta grodan stekt? Närmar vi oss Omfall Edmund? Avgör själv:
 

Utdrag ur den gångna veckans nyhetsflöde

Den 14 augusti blir en soldat från Göta Trängregemente i Skövde knivskuren av två för honom okända personer. Han var vid tillfället iförd svensk militär uniform s.k. fältuniform (grönspräcklig).
http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vast/forsvarsanstalld-knivskuren-i-skara

Den 14-16 augusti genomförs ”Nordiska fredssamtal” i Degerfors med talare som Pierre Schori, Tage G Petersson, Maj-Britt Theorin, Jan Myrdal och självaste Maj Wechselmann visar en ”dokumentär”film om hur man ”fixar en orange revolution”. Filmen påstås beskriva vad som hände på Maidan.

Den 14 augusti avslöjas att det ryska antivirus-företaget Kaspersky använt sig av s.k. malware för att förstöra för konkurrenter. Detta kan tyckas vara en sak för marknaden och rättsväsendet men det faktum att ryska regeringen har insyn i och kontroll över alla ryska strategiska företag säger något om ändamål som helgar medlen i viss mån men framförallt om att denna teknik finns och används.

Den 14 augusti rapporterar den väl ansedde flygjournalisten David Cenciotti om att ryska östersjöflottans transportflyg övat med bomber som haft texten ”Mot Berlin” och ”För Stalin” som inskriptioner. Detta är en anspelning på WWII men kan också säga något om stämningen bland officerare och sjömän i den ryska östersjöflottan.

Den 14 augusti sjönk oljeterminerna till den lägsta nivån på 6,5 år och oljepriset var under 42 USD/fat tidvis under eftermiddagen.

http://www.wsj.com/articles/oil-prices-slide-to-6-year-low-1439524809?mod=e2tw

Den 13 augusti fick utrikesminister Lavrov ett oväntat vredesutbrott på den Saudiske utrikesministern Adel al-Jubeir. Detta säger enligt Rysslands-kännare en del om tillståndet i Rysslands högsta ledning.
Brian Whitmore, the Power vertical på RFE räknar upp ett antal liknande händelser som alla väcker oro om hur det egentligen står till med det ryska styret. Läs gärna den välskrivna artikeln:

Ovanstående kan ha kopplingar till den förestående försäljningen av Iskander-robotar:
http://www.themoscowtimes.com/business/article/russias-iskander-missile-could-have-first-foreign-buyer-in-saudi-arabia/527833.html

Den 13 augusti avslöjar Jamestown foundation att två Tjetjenska bataljoner slåss på Ukrainsk sida mot den ryska invasionen. Detta är ett svårt bakslag för regimen i Kreml som ju stoltserat med att ha Tjetjenerna, främst genom deras ledare Ramsan Kadyrov, på sin sida.
Den 13 augusti skriver ryska statskontrollerade media om förstärkning och återuppbyggnad av den 20:e armén i MD Väst. Ökningen består av främst av en ökning av luftburna styrkor från 45 000 till 60 000 man.

http://tass.ru/en/russia/814207

Den 13 augusti påbörjas en större flottövning i Östersjön. Man övar samordning sjö/luft och avslutar med landstigning och amfibiestrid mot stranden i Khemelvka, något man bör kunna i sömnen vid det här laget.
Den 13 augusti avgår enligt plan den amerikanske arméchefen, generalen Ray Odierno. I ett av sina avskedstal delger han en uppriktig oro för att Ryssland intervenerar i NATO-länder som Lettland eller Estland. Han beskriver också bristen på förmåga hos de amerikanska brigaderna att möta den typ av hybridkrigföring som Ryssland använder i Ukraina.

Den 12 augusti avslöjar Thomas Frear på ELN detaljer om den ryska jätteövningen i mars. Slutsatserna som dras är att övningen måste ha bäring på ett krig med NATO och/eller USA.

http://www.europeanleadershipnetwork.org/anatomy-of-a-russian-exercise_2914.html

Den 12 augusti skriver Foreign Policy om två ryska aktörer som på ett närmast generande sätt misslyckas med att föreställa och imitera (!) två CIA-agenter som är i färd med att planera nedskjutningen av MH17. Skrattvarning!
Den 12 augusti intervjuas en rysk f.d. toppdiplomat, Yuri Ryzhov, om situationen i Ryssland varpå han uppmanar alla ryssar som kan, att lämna Ryssland omgående.

Den 12 augusti exploderar en byggnad invid institutionen för kärnfysik i Protvino, strax utanför Moskva.

http://podrobnosti.ua/2052172-v-podmoskove-vzorvalsja-institut-jadernoj-fiziki.html

Den 12 augusti upptäcks en läcka från Skatteverket där plötsligt fullständiga personnummer (10 siffror) finns att tillgå på websiten www.merinfo.se. Även personer med skyddad identitet kan hittas, med fullständigt personnummer och adress etc. Detta är mindre lyckat för försvaret mtp alla underrättelseofficerare på MUST och FRA samt operatörer på SOG som har skyddade identiteter. Vi på Reservofficers-bloggen samt några andra personer drog igång en larmkedja och under kvällen täpptes hålet igen. En som uppmärksammade problemet var pensionerade generalen Karlis Neretnieks.
Den 11 augusti skriver Riksdagens vice talman, Sverigedemokraten Björn Söder, ett invandrarfientligt inlägg på sin Facebook som får Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg att gå i taket. Vi på Reservofficers-bloggen fokuserar inte på höger- och vänster-politik men vi kan konstatera att det som hänt i den svenska rikspolitiken är mycket likt det scenario som Yuri Bezmenov beskriver om politisk destabilisering.

Den 11 augusti skriver ryska utrikesministeriet ett goddag-yxskaft inlägg på sin hemsida där de uppmanar Kiev att inte bryta mot Minsk-överenskommelsen…

Den 10 augusti inleder Ryska styrkor i Östra Ukraina en ny offensiv som av allt att döma handlar om att nå det långsiktiga målet med en landkorridor till Krim. Elever på FHS och taktiker på HKV anser att detta inte är en genomförbar operation. Men det var många som såg det som helt omöjligt att Ryssland plötsligt skulle ockupera Krim före februari 2014. Idag är den frusna konflikten ett faktum precis som Ossetien och Transnistrien. Fundera på vad världssamfundet kommer att göra när Mariupol faller i ryska händer? Ingenting förstås.

http://hbl.fi/nyheter/2015-08-13/766378/haftiga-strider-trots-vapenvila

Den ökände ryske agenten Igor Strelkov skriver på Twitter att striden börjat, Ukraina skall falla: https://twitter.com/strelkov_info/status/631572393539051525
Vad som är mer allvarligt är att svenska media slutat rapportera om händelser i östra Ukraina. Augusti-offensiven beskrivs inte alls av SVT, SR, DN, SvD, Expressen och Aftonbladet. Varför?

Den 9 augusti detonerar en handgranat i Malmö. Det är den senaste i en rad explosioner orsakade av handgranater som tagits in till Sverige från det forna Jugoslavien. Svenska media beskriver det som en del av det ökande gängvåldet. 23-25 juli detonerade handgranater tre dygn i rad.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21233605.ab

Den 8 augusti publiceras EU-kritiska artiklar samordnat i en rad europeiska tidningar och websiter som karaktäriseras av högerextrema åsikter. Det är tydligt att informationskampanjen är koordinerad från Kreml och det visar hur högerextrema partier, främst de med talrik representation i EU-parlamentet, samarbetar med Kreml och den ryska regimen.

http://sputniknews.com/europe/20150814/1025744250.html

http://klops.ru/news/proisshestviya/115003-smi-zhiteli-zapada-ustali-ot-klishe-navyazannogo-v-otnoshenii-rossii

http://deutsche-wirtschafts-nachrichten.de/2015/08/13/us-historiker-die-usa-zerstoeren-europa-2/

Den 7 augusti meddelar ryska statskontrollerade media att den ryska krigsmakten avser att omvandla Arktis till någon form av NBF-paradis som med hjälp av drönare och satelliter skall övervakas 24/7/365. Detta bör endast ses som en del av informationskriget snarare än att man faktiskt förverkligar planerna. Sådana system kostar som bekant en del. Sverige försökte införa något liknande för 10-15 år sedan. (NBF = Nätverksbaserat försvar, googla gärna)

Detta var ett urval av nyheter som var och en inte säger så mycket men som bildar ett oroväckande mönster när man sätter samman dem och dessutom tar hänsyn till händelseutvecklingen de senaste två åren. Mot bakgrund av det bör Sverige gå med i NATO och samtidigt återskapa ett Totalförsvar.

NATO-debattens försummade dimension

av Mats Bergquist

Debatten om vårt förhållande till NATO, som varit mera intensiv de senaste två åren än sedan alliansen bildades 1949, försummar ofta en grundläggande aspekt. När anhängare av ett medlemskap pekar på att vi inte kan försvara oss själva längre, att vi ju redan genom vårt nära samarbete mer eller mindre är inne i NATO, eller motståndare nostalgiskt blickar tillbaka till en tid då vår utrikespolitik varit självständigare än idag, bortser man från de geopolitiska fundamenten. I meningsutbytet mellan Linus Hagström och Tom Lundborg å ena sidan och Tomas Bertelman, Johan Molander och Sven-Olof Petersson i Dagens Nyheter tidigare i sommar har dock kombattanterna varit inne på ämnet.

Vårt geopolitiska läge har i grova drag varit detsamma alltsedan det stora nordiska kriget 1699-1721. Med freden i Nystad detta senare år kodifierades att Sverige, som alltsedan freden i Nöteborg 1323 successivt flyttat gränsen allt längre österut, nu bytte plats med Ryssland, som fram till freden i Fredrikshamn 1809 i stället på Sveriges bekostnad flyttade gränspålarna allt längre västerut. Nu var det Ryssland, tidvis i konkurrens med Tyskland, som i säkerhetspolitiskt hänseende dominerade regionen. Så har det i stort sett varit alltsedan dess. Under 1800-talets slut och 1900-talets första hälft spelade Tyskland en viktig roll i regionen både som balanserande faktor mot Ryssland och som potentiellt hot mot Sverige. När två ledande stormakter som 1807 och 1939 ingick en överenskommelse om intressesfärer blev Sveriges och 1939 Finlands läge synnerligen bekymmersamt.

Den geopolitiska situationen i Nordeuropa betyder att Sverige och andra mindre stater i regionen varit tvungna att söka hantera asymmetrin mellan stormakten Ryssland och det egna landet. Under 1700-talet trodde den svenska statsledningen att Sverige alltjämt skulle kunna hålla Ryssland stången och anföll sin granne två gånger, 1741 och 1788: den ena gången med katastrofalt resultat, den andra räddad av en tursam storseger över den ryska flottan som dolde den grundläggande maktpolitiska förskjutning som skett.

Efter freden i Tilsit 1807 mellan Napoleon och Alexander I ansåg Gustav IV Adolf att Sverige endast hade två optioner, att anpassa sig till rådande maktförhållanden på kontinenten eller söka ryggstöd västerut, d v s i London. Sveriges geopolitiska situation har i princip varit densamma alltsedan dess. Kungen valde alltså 1808 att söka stöd hos England, med ytterligare ett katastrofalt resultat som följd det värsta fredsslut landet någonsin haft att acceptera. London hade nog kunnat neutralisera den ryska flottan men knappast mer än balanserat Danmark som vi också låg i krig med. Hade Gustav IV Adolf varit mindre halsstarrig och principfast hade han kanske kunnat ge efter för de två kejsarnas krav på att ansluta sig till den s.k. kontinentalblockaden mot England, men samtidigt de facto inte tillämpat selektivt den i västerled. Politik var nog redan på den tiden det möjligas konst; den svenske ambassadören i Petersburg nämnde faktiskt denna möjlighet i samtal med den ryske utrikesministern, som dock avvisade tanken.

Efter kriget 1808-1809 har alla politiska ledningar i Stockholm valt att ställa sig utanför alla militära allianser och bemästra vårt asymmetriproblem genom att följa den neutrala eller alliansfria linje som initierades av Bernadotte. Men främst på 1900-talet sökte man samtidigt upprätthålla en militär avskräckningsförmåga och med fortsatt alliansfrihet ändå behålla möjligheten att söka stöd västerut. Den enda gången Stockholm var nära att gå hela vägen mot allians i väst var 1855 då Oscar I var frestad att på Frankrikes och Englands sida ingripa i Krimkriget mot Ryssland för att söka återvinna Finland eller i alla fall Åland. Men han hade svagt stöd ibland sina rådgivare. I andra för landet mycket allvarliga lägen övervägdes aldrig att överge neutralitetspolitiken, varken 1914-1918 i det då rätt tyskvänliga landet eller framför allt 1940-1941 då Sverige i praktiken var omringat av Tyskland.  I praktiken valde Per Albin Hansson den option som Gustav IV Adolf förkastade 1808, nämligen att genom ibland smärtsamma kompromisser, söka hålla landet utanför världskriget.

Sverige har alltså sedan flera hundra år prövat både formellt stöd i väst och alliansfrihet, det förra med katastrofalt, det senare med lyckosamt resultat. Detta sannolikt därför att alliansfrihetens syfte är att försäkra omvärlden om kontinuiteten i svensk utrikespolitik kombinerats med både en militär och en politisk avskräckningsdimension. Nu hävdar NATO-anhängarna alltså att Sverige blivit för svagt för att försvara sig. Den betydande nedrustning som både regeringen Persson och ministären Reinfeldt får ta på sig skulden för, har gjort uppgiften för försvaret onödigt mycket svårare, vilket den sittande regeringen nu försöker korrigera. Samtidigt har den utvecklat ett försvarssamarbete med Finland som är ett nytt element i bilden. Men har landet alltsedan stormaktstiden någonsin ensamt kunna försvara sig? Knappast ens under det kalla krigets zenit då krigstidens upprustningspolitik och erfarenheter medförde att vi hade en betydande krigsmakt. Därför har svenska regeringar sökt kombinera avskräckning och återförsäkring om fredliga avsikter på det sätt Michael Sahlin diskuterar i ett tidigare blogginlägg i sommar. Alliansfriheten har, vilket givetvis varit känt för Moskva, inneburit samarbete med våra grannar Danmark och Norge och de stora NATO-länderna USA, England och Tyskland. Om Sverige trots alliansfriheten ändå skulle angripits visste Moskva att vi med all sannolikhet skulle få stöd utifrån men annars förbli neutrala; inga anfallsföretag skulle utgå från svenskt territorium.

Nu hävdar NATO-anhängarna att vår säkerhetspolitiska situation förändrats i och med att Vladimir Putin under senare år visat tydligt aggressiva utrikespolitiska tendenser och utan att blinka annekterat Krim och sponsrar gerillakrig i östra Ukraina. Detta är givetvis ytterst allvarligt, men har detta förändrat Sveriges geostrategiska situation? Nej knappast. Det är som Thomas Graham, tidigare hög tjänsteman i National Security Council, skrev i en artikel i Financial Times denna sommar, inte främst Putin utan Ryssland är problemet för västvärlden och dess grannar. Om den ryske presidenten skulle falla av sin häst skulle detta inte lösa vårt strategiska problem, nämligen asymmetrin mellan Moskva och Stockholm och den traditionella ”grand strategy” som de flesta ryska ledare alltsedan Peter den store följt och som är inbyggd i alla stora landmakters tänkande, osäkerheten om imperiets gränser.

Sverige (och Finland) tillhör Europas till ytan största stater. Det betyder att vårt territorium är vår främsta tillgång men också en riskfaktor, eftersom andra makter i en kris- eller krigssituation kan vilja ha tillgång till svensk mark. Eftersom vi således inte själva kan försvara oss ligger det därför i vårt intresse att se till att vårt territorium hålls utanför operativa planeringskalkyler i andra huvudstäder. Det är troligen också i såväl NATO:s som Rysslands intresse, även om de givetvis som alla försvarsstaber måste planera för motsatsen.

Militär planering och politiska beslut är dock två olika saker. Även om olika tjänstemän i Bryssel eller i Washington säger att antingen är man med i en allians eller inte, vet vi givetvis intet om hur den politiska ledningen i USA skulle agera om Sverige verkligen skulle hotas. Då gör man en strategisk bedömning om att det ligger i USA:s och alliansens intresse att skydda Sverige eller inte, oavsett vad olika uttalanden tidigare gett vid handen. Naturligtvis skulle det inte ligga i USA:s och NATO:s intresse att Ryssland ganska fritt kunde nyttja svenskt territorium och vice versa. När våra NATO-anhängare menar att Moskva redan i praktiken diskonterat ett svenskt medlemskap förbiser man den politiska symbolik som skiljer ett samarbete med NATO med sikte på ett specifikt krigsfall å ena sidan och medlemskap och skyldigheter enligt artikel 5 å den andra.

De som förordar svenskt medlemskap i NATO brukar hävda att Putin inte skall få bestämma om svensk säkerhetspolitik. Naturligtvis inte – denna skall dikteras av vår geostrategiska situation. Riktigheten av detta konstaterande, som redan 1810 gjordes av den franske marskalken Bernadotte, inser tydligen en god majoritet av svenska folket. Givetvis kan man hoppas på att Ryssland i en framtid kan ta sig en plats i den demokratisk europeisk gemenskap. Men detta perspektiv ter sig inte särskilt närliggande.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.