månadsarkiv: september 2015

Att vara i arenan

När alla andra alternativ är uttömda är soldaten det enda som skiljer friheten från förtrycket. Foto: Richard Kjaergaard/Mali02

När alla andra alternativ är uttömda är ofta soldaten den enda som skiljer friheten från förtrycket. Foto: Richard Kjaergaard/Mali 02

Efter 2 488 dagar lämnar jag idag Försvarsmakten som myndighetens informationsdirektör och dess talesperson och börjar imorgon som kommunikationsdirektör för Västra Götalandsregionen. Att som en av cheferna i en av Sveriges största myndigheter ha fått förmånen att vara med i knappt 7 år har varit en speciell resa.

Jag har haft anledning att alltid vara glad och stolt men också ibland ursinnigt arg och besviken. Ibland har jag uppfattats som, för att citera en kollega i försvarsmaktsledningen — ”har du ätit taggtråd idag?”. Jag har varit besjälad av att vi som organisation och enskilda kan bättre när vi ibland hamnat fel. Att vi ska bäras av den stolthet varje civil, frivillig, officer, soldat eller sjöman känner för sitt val att tjäna riket. Att vi ska förtjäna medborgarnas förtroende, varje dag. Att vi ska klara av att vara Sveriges bålverk mot ett yttre hot och en främmande makts eller terrororganisations vilja att forma vår framtid.

Det jag som sista kommentar därför vill lyfta fram och uppmuntra är till dig som är chef och medarbetare i Försvarsmakten i synnerhet, men också till dig som anställd i staten i allmänhet.

Det Försvarsmakten och staten behöver är chefer som inte räds att utmana invanda föreställningar och som vågar fatta beslut. Att våga innebär också att det ibland kan fattas fel beslut där kritik kan uppstå eller att stormen väcks. Rädda chefer är dåliga chefer, chefer som ängsligt undrar vad media kan göra eller om alla de som sitter på läktaren, utan eget ansvar, kan vädra blod. Rädda chefer vägleds av det enklaste av alla ledarskap, att inte göra något. Staten behöver modiga chefer, staten behöver chefer med uthållighet och engagemang. Genom detta ges förutsättningar för medarbetare som är nöjda med sitt värv och delaktiga i skapande och utveckling.

När senator John McMain intervjuades om det korkade uttalandet från Donald Trump om att vara en förlorare för att ha suttit som krigsfånge (sic!) bemötte han värdigt oförskämdheten med det enkla svaret ”I am not a hero — I’m in the arena”.

Citatet refererar till ett tal av president Theodore Roosevelt som förtjänar att upprepas:

It is not the critic who counts; not the man who points out how the strong man stumbles, or where the doer of deeds could have done them better. The credit belongs to the man who is actually in the arena, whose face is marred by dust and sweat and blood; who strives valiantly; who errs, who comes short again and again, because there is no effort without error and shortcoming; but who does actually strive to do the deeds; who knows great enthusiasms, the great devotions; who spends himself in a worthy cause; who at the best knows in the end the triumph of high achievement, and who at the worst, if he fails, at least fails while daring greatly, so that his place shall never be with those cold and timid souls who neither know victory nor defeat.

Utdrag från talet ”Citizenship In A Republic”, framfört i Sorbonne, Paris, Frankrike, 23 April, 1910.

 

Att våga är att befinna sig i arenan, att ständigt sträva, att ständigt försöka, att segra och att förlora är att vara chef. Den som inte vågar vinner aldrig. Det är sådant ledarskap vi behöver uppmuntra och efterfråga jämte det oförvitliga ämbetsmannaidealet hos våra tjänstemän.

Försvarsmakten har sådana chefer. Staten har sådana chefer. Låt dessa chefer ta plats så kommer vår beredskap mot det oväntade vara stark. Sverige vilar på sin förvaltning, den är tillsammans med den goda medborgaren, vår gräns mot onda krafter och destruktivitet och för det samhälle vi alla önskar.

Vi la ner mycket tid på att matcha våra tröjor. En typisk rikskonferens i Sälen.

Vi la ner mycket tid på att matcha våra tröjor. En typisk rikskonferens i Sälen.

Med detta tackar jag för mig, för all uppmuntran, för all kritik och för alla vänner jag fått på resan. Jag vill särskilt rikta min uppskattning till överbefälhavarna Håkan Syrén och Sverker Göranson, till mina kollegor inom försvarsmaktsledningen och informationsstaben samt alla inom Försvarsmaktens informationstjänst, utan er hade jag varit ingen.

Med marinens version av den traditionella krigsmannabönen önskar jag all framgång till Micael Rydén som tillträder som ÖB samt till alla medarbetare och frivilliga i Försvarsmakten:

Gud bevare Konungen och Fäderneslandet! — Gud höre det!

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör (emeritus)

From 1 oktober är överste Pär Zakariasson, idag stabschef vid informationsstaben, tjänsteförrättande informationsdirektör och talesperson för Försvarsmakten intill ny informationsdirektör är utsedd av överbefälhavaren. Han ger uttryck för myndighetens principiella uppfattning, här på bloggen Försvarsmakten kommenterar, när han framträder i media eller i andra sammanhang samt på Försvarsmaktens Facebook-konto och Twitter. De senare inläggen signeras (PZ). Han är också från samma datum ansvarig utgivare för Försvarets Forum och försvarsmakten.se.

Hybridkrigföring – medel och motmedel


 
I torsdags (24 sep) hölls en konferens i Tallinn om hybridkrigföring. Konferensen var arrangerad av ICDS. En ”think tank” väl värd att följas http://www.icds.ee/ .

Konferensen genomfördes under s k ”Chatham House rules”, d v s vad som sägs får återges, men inte vem som sa det.  Här några av de mer namnkunniga talarna: Estlands försvarsminister Hannes Hanso, Nederländernas försvarsminister Jeanine Hennis-Plasschart, genlt. Marshall B. Webb chef för NATO Special Operations HQ, genmj. Christopher Haas US Special Operations Command, vam. Georgij Alafuzoff chef underrättelsedirektoratet i EU militära stab och genmj. Karl Engelbrektson HKV Sverige. Därutöver talade ett antal experter från bl a RAND, Chatham house och andra tankesmedjor.
Nedan något av det som avhandlades.
Den sammanfattande slutsatsen av konferensen uttrycktes nog bäst av den talare som citerade Clausewitz, och fyllde på med Sun Tzu ”War is an act of violence intended to compel our opponent to fulfil our wishes. The best is to subdue the enemy without battle. Hybrid warfare is war. When devising our countermeasures we have to have that in mind”.

Genom att hybridkrigföringen kan omfatta i stort sett alla typer av åtgärder som syftar till att påverka en motståndares vilja så var det ingen av de som deltog i konferensen som var beredd att ge en definition av begreppet. Den skulle bli så allmän att den saknade förklaringsvärde.
När det gäller Ryssland pekade flera på att hybridkrigföring inte är något som ryssarna själva betraktar som någon speciell sorts krigföring. Uttrycket är en västkonstruktion (precis som ”Blitzkrieg” under andra världskriget, ordet fanns inte i tysk militär terminologi – min kommentar).  I ryskt tänkande är de olika komponenter som vi förknippar med hybridkrigföring, propaganda, vilseledning, ”graderad” våldsanvändning, ekonomiska påtryckningar, militära maktdemonstrationer, förvrängning av fakta mm, sedan länge vedertagna medel för att påverka en motståndare. Man skiljer inte på hybridkrigföring och ”vanlig” krigföring. Vilka metoder som används och var tonvikten läggs beror på motståndaren, hur man bedömer dennes sårbarheter och vad man vill uppnå.

Synen på Ryssland och vad vi kan förvänta oss i framtiden var måttligt positiv. Några citat: ”Ryssland anser sig vara i en geopolitisk konflikt med resten av världen”, ”Att få Ryssland att acceptera vår syn på en europeisk säkerhetsordning har misslyckats”, ”Rysslands härskare har sällan brytt sig om vilka vedermödor deras folk utsätts för”, ”Ryssland kommer att fortsätta med en aggressiv politik i områden där man ser möjligheter till framgång”. Baltikum nämndes av flera talare som ett av de områden där vi kan förvänta oss en ökad spänning i framtiden.
En intressant aspekt som framhölls var att ”Otillräckliga åtgärder från vår (väst) sida, t ex en endast begränsad Natonärvaro i Baltikum, bara symboliska upprustningsåtgärder, kan i Ryssland tolkas som ett svaghetstecken. Det ger signaler om osäkerhet, är vi verkligen beredda att sätta hårt mot hårt?”.

Listan av tänkbara åtgärder, eller synsätt, som borde tillämpas, för att möta det ”hybridkrig” vi ser redan idag och en eventuellt än mer negativ händelseutveckling, blev efterhand lång, stort som smått. Dock fanns några gemensamma teman.
Den första och viktigaste försvarslinjen är olika nationella åtgärder för att minska samhällets sårbarhet i vidaste bemärkelse: ekonomiskt, psykologiskt, möjligheter att upprätthålla lag och ordning, förtroende för myndigheter, lämplig lagstiftning, militär förmåga mm. Det förutsätter stabila samhällen och en väl fungerande statsapparat.

Nästa nivå, även den helt nödvändig, är EU och Nato. Avgörande är att de kan samverka. Ingen av organisationerna har själv förmågan att hantera hela bredden av hot. Här pekade några av talarna också på problemet med att i Ryssland kunde statsledningen själv spela på hela klaviaturen, medan det i Europa krävdes att 28 länder kom överens om eventuella motåtgärder. En lösning som föreslogs på det militära området var att återuppliva en beslutsmodell från det Kalla kriget. Natos högre kommandon hade då mandat att själva fatta beslut om att, enligt vissa kriterier, understödja ett medlemsland. Det för att undvika en eventuellt långdragen politisk process i en akut situation.  
För att undvika att bara vara reaktiv och därmed riskera att ställas inför ett fait accompli pekade flera på den centrala betydelsen av avskräckning – på alla områden. På det militära området är det tämligen enkelt att beskriva vad som krävs och hur det bör organiseras. På andra områden som t ex ekonomi och energi är det svårare, men det borde gå att skapa en avskräckningspotential även där. Det ska kosta mer än det smakar att försöka destabilisera ett land (eller en organisation) – det skall Ryssland veta i förhand.

En central fråga som också flera återkom till var den stora betydelsen av att alla inblandade, politiker, civila och militära beslutsfattare var väl förberedda på att hantera den typ av situationer som de kan ställas inför. Det räcker inte med planer, gemensamma övningar är ett måste.  Förutom den kunskapsuppbyggnad det innebär avseende olika samhällssektorers förmågor och svagheter så tvingas deltagarna till att fatta svåra beslut – det minskar risken för handlingsförlamning i en skarp situation. 
Det rådde också stor enighet om att ett utökat informationsutbyte mellan myndigheter, länder och organisationer (EU och Nato) är en nödvändighet. Det är grunden för att kunna få en rimligt sammanhållen lägesbild av vad som egentligen pågår, och därmed en förutsättning för effektiva motåtgärder.

Även det ryska ”kärnvapenskramlandet” var uppe till diskussion. Det kan inte negligeras – de västliga kärnvapenmakterna måste tänka igenom sina doktriner, det är tveksamt om det Kalla krigets doktriner fortfarande är relevanta.
Slutligen några enskilda citat:

 ”Hybridkrigföring är som comprehensive approach, något som heller ingen riktigt vet vad det är, fast tvärt om. Istället för att skapa stabilitet så eftersträvas instabilitet”.
”Vi har gått från kallakrigs-doktrinen Mutual Assured Destruction till Assured Disruption,” (apropå våra samhällens sårbarhet och vår brist på motåtgärder)

”Det finns inga regler för hybridkrigföring”

”Sluta teoretisera, det är dags för praktiska åtgärder”.
”When in doubt shoot” (apropå små gröna män).

 

                                                                 *****

Repetition?

Sammanfattning

Den sedan 2013 föreslagna ryska flygbasen i Vitryssland förefaller nu slutligen nått det sista stadiet av förhandlingar. Vitrysslands position samt ffa. dess Presidents förefaller vara mer utsatt än på länge, ett förhandlingsspel som förts dels gentemot de västliga länderna dels gentemot Ryssland, kan försatt honom och även Vitryssland i en mycket utsatt situation. Flygbasfrågan kommer bedömt avgöra vilken positionering Vitryssland kommer inneha under en lång tid framöver.

Analys

   Bild 1. Vitrysslands geografiska placering.
Den 19SEP2015 gav Rysslands President, Vladimir Putin, i uppgift till dels det ryska Försvarsministeriet dels det ryska Utrikesministeriet att påbörja förhandlingar med Vitryssland kring upprättandet av en rysk flygbas på vitryskt territorium.1Detta skedde dagen efter både Rysslands President och Vitrysslands President, Aljaksandr Lukasjenka, träffats.2Frågan kring denna ryska flygbas har varit mer eller mindre en följetong sedan 2013, då den först kom på tal, dock förefaller den nu gå in i ett slutskede, mtp. de givna instruktionerna av Rysslands President.

Frågan kring den ryska flygbasen är dock betydligt mer mångfacetterad än vad man kan tro vid första anblick. Vad de flesta troligtvis tänker, är att det är ytterligare ett steg i konfrontationen mellan å ena sidan NATO och å andra sidan Ryssland, då ärendet varit pågående sedan 2013, då ett relativt lugn trots allt rådde mellan Ryssland och Väst samt de NATO anslutna länderna, så är inte det de övergripande syftet, med en möjlig etablering av en rysk flygbas i Vitryssland. Givetvis blir det nu även en spelbricka i den rådande konflikten, men ytterst handlar det bedömt om andra värden.

Lukasjenkahar sedan den Rysk – Ukrainska konflikten uppstod under 2013-14, förhållit sig neutral i frågan åtminstone utåt sett, troligtvis i syfte att vinna ett ökat förtroende hos Väst. Likaså får benådningen av sex (6) oppositionella ses i ljuset av detta ffa. utifrån de uttalanden som kommit efter det.3 En benådning som förefaller fallit i god jord hos bl.a. EU då man ser framför sig att de ekonomiska sanktionerna mot Vitryssland kommer lättas på sikt, vilket innebär att pengar från västliga länder kan komma in, varpå Vitryssland ej skulle fortsätta vara lika beroende av Ryssland.4

I grunden handlar Lukasjenkos agerande om ekonomi och sin egen vilja att kvarstanna på sin post som President av Vitryssland, då de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland även påverkar Vitryssland,5så krävs en balansgång mellan å ena sidan Ryssland och å andra sidan de västliga länderna, vilket Vitrysslands ställningstagande kring den Ukrainska konflikten bör ses ur. Sett ur ett ryskt perspektiv så utgör Vitryssland en tydlig del av det s.k. "nära utlandet",6 varpå en västlig orientering av Vitryssland ej kommer tolereras, då det drastiskt skulle försämra den geostrategiska balansen för Ryssland.

Sett till den ekonomiska förlust som Vitryssland fått som följdverkningar genom sanktionerna mot Ryssland, så blir Lukasjenkos agerande gentemot de Västliga länderna förståeligt, dock kan man relativ hög säkerhet förutsätta att de styrande i Ryssland, anser att han spelar ut båda parter ffa. Ryssland genom sitt agerande. Ett agerande som till del påminner om Ukrainas orientering gentemot EU innan konflikten där uppstod, dock är Vitrysslands geostrategiska läge minst lika viktigtom inte viktigare för Ryssland än vad Ukraina var, varpå toleransnivån troligtvis är lägre kring en möjlig västlig orientering hos Vitryssland mot Väst.

Bild 2. Ryska baser, samt föreslagna platser för flygbas.
Ur ett militärstrategiskt perspektiv utgör en (1) bas, inte någon större förändring av den militära balansen, det man tidigare diskuterat är basering av ett flygregemente vilket i sig förändrar balansen något.7 Dock har Vitryssland idag, i praktiken inget flygvapen, utan är beroende av Ryssland, varpå man får se att förändringen blir obefintlig, alla västliga planer bör förutsätta att Ryssland i händelse av ett försämrat säkerhetspolitiskt läge kommer genomföra ombasering inom ramen för försvarsunionen mellan Ryssland och Vitryssland. Inom ramen för den Rysk-Vitryska försvarsunionen så har Ryssland även jaktflygplan på rotationsbasis i Vitryssland sedan 2013, för att upprätthålla incidentberedskap,8 likt NATO genomför i Baltikum, över Vitryssland.

Den planerade Ryska flygbasen i Vitryssland utgör således en tydlig hävstång för Ryssland, i syfte att bibehållaVitryssland i den ryska intressesfären. Skulle en rysk flygbas etableras kommer den tydligt försvåra, om möjligt omintetgöra, en orientering hos Vitryssland västerut, då man i sådant fall tydligt gör ett ställningstagande gentemot de västliga länderna, i den nu pågående intressekonflikten mellan Väst och Ryssland. Så genom att nu lyfta upp flygbasfrågan på högsta nivå, kan man säga att man nu tagit situationen till vägs ände.

Lukasjenkahar historiskt alltid förhalat de ryska militära samarbeten, dock får man nog säga att denna gång kommer han inte kunna förhala det, utifrån de geopolitiska strömningar som råder. Det stundande valet den 11OKT2015 i Vitryssland blir även en faktor att ta hänsyn till avseende flygbasen, vilket troligtvis Lukasjenka är medveten om, att det mycket väl kan utnyttjas mot han dels av oppositionen om han går med på det, vilket troligtvis kommer föranleda fortsatta ekonomiska sanktioner av bl.a. EU dels av Ryssland om han ej går med på upprättandet av en flygbas, vilket i praktiken skulle innebära att han tappar sin status som ”skyddsling” som inneburit billigare gas, ekonomiskt stöd m.m.

Vad som dock är mycket oroande är att liknande, rykten om möjligt rysk subversiv påverkan i Vitryssland, som kom i omlopp innan konflikten i Ukraina startade,9 även nu är i omlopp rörande Vitryssland.10 Då som nu, var det en möjlig västlig orientering som föranledde dem, om än att den är betydligt mindre i Vitrysslands fall än vad den var i Ukrainas, dock uppvägs det av att Vitryssland är markant mer geostrategiskt viktig för Ryssland. Då som nu var även världens blickar fäst mot konflikten i Syrien.

Huruvida det skulle kunna röra sig om en militär intervention får man låta vara osagt, dock är situationen i Vitryssland markant mer skör än den var i Ukraina. Varpå ingen större provokation från Rysslands sida skulle behövs för att få Vitryssland att agera, eg. skapa upplopp som föranleder att oppositionella fängslas, på ett sådant sätt att de Västliga länderna skulle fortsätta sanktionerna mot dem, varpå Vitrysslands försök till en västlig orientering skulle vara omintetgjord.

Den vitryska Försvarsmakten är även mer eller mindre integrerad i den ryska.11 Så dels får man fundera på vart dess lojalitet ligger dels har Ryssland mycket god kännedom om dess styrkor och svagheter att den skulle ej utgöra något hinder för dem, vid en liknande situation som i Ukraina. Vilket gör att i grunden utgör den ingen säkerhetsgaranti för Lukasjenkaatt kunna bibehålla sin maktposition i Vitryssland, utan den kan snarare utgöra en riskfaktor för honom.

Slutsats

Den föreslagna ryska flygbasen i Vitryssland har mer långtgående konsekvenser än enbart militärstrategiska. Lukasjenkos"spel" gentemot både Ryssland och Väst, har troligtvis nu nått vägs ände, flygbasfrågan kommer avgöra vilken positionering Vitryssland kommer inneha under en lång tid framöver. Vid ett vitryskt nej till flygbasen kan inte, någon form av, rysk destabilisering uteslutas mot Vitryssland, i syfte att isolera landet gentemot väst, för att därefter genomdriva sin vilja. Härvid bör situationen och utvecklingen i Vitryssland det närmsta halvåret särskilt följas, då det i hög grad även påverkar den svenska säkerhetssituationen.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

AP 1(Engelska)
OSW 1, 2, 3(Engelska)
Reuters 1, 2, 3, 4(Engelska)
The Guardian 1(Engelska)
The Jamestown Foundation 1, 2, 3(Engelska)
The Moscow Times 1(Engelska)
The New York Times 1(Engelska)

Slutnoter

1Reuters. Bush, Jason. Putin gives go-ahead to Belarus airbase plan. 2015. http://www.reuters.com/article/2015/09/19/us-russia-belarus-airbase-idUSKCN0RJ0K720150919Hämtad 2015-09-26
2AP. Karamanu, Yuras. Putin moves to establish Russian military base in Belarus. 2015. http://bigstory.ap.org/article/211098df08ec466689b038682329acc4/putin-moves-establish-russian-military-base-belarusHämtad 2015-09-26
3Reuters. Makhovsky, Andrei. Belarus leader pardons six jailed opposition figures. 2015. http://www.reuters.com/article/2015/08/23/uk-belarus-rights-prisoners-idUKKCN0QR0R520150823Hämtad 2015-09-26
4Reuters. Emmott, Robin. Exclusive: European Union moves to suspend sanctions on Belarus. 2015. http://www.reuters.com/article/2015/09/17/us-belarus-sanctions-eu-exclusive-idUSKCN0RH1KY20150917Hämtad 2015-09-26
5The Moscow Times. Belarus Lost $3 Billion in Russia-West Sanctions Battle - Lukashenko. 2015. http://www.themoscowtimes.com/business/article/belarus-lost-3-billion-in-russia-west-sanctions-battle---lukashenko/522883.htmlHämtad 2015-09-26
OSW. Bakunowicz, Tomasz. A substantial decline in Belarus’s foreign trade. 2015. http://www.osw.waw.pl/en/publikacje/analyses/2015-05-06/a-substantial-decline-belaruss-foreign-tradeHämtad 2015-09-26
6The Guardian. Beaumont, Peter. Russia makes latest high-risk move to keep pieces of its 'near abroad' in check. 2014. http://www.theguardian.com/world/2014/mar/02/russia-moves-keep-near-abroad-soviet-states-in-checkHämtad 2015-09-26
The New York Times. Erlanger, Steven. The World; Learning to Fear Putin's Gaze. 2001. http://www.nytimes.com/2001/02/25/weekinreview/the-world-learning-to-fear-putin-s-gaze.htmlHämtad 2015-09-26
7Reuters. Makhovsky, Andrei. Anishchuk, Alexei. Russia plans to deploy fighter jets, base in Belarus. 2013. http://www.reuters.com/article/2013/04/23/us-russia-belarus-jets-idUSBRE93M12J20130423Hämtad 2015-09-26
8OSW. Wilk, Andrzej. Russian aircraft patrol Belarusian airspace. 2013. http://www.osw.waw.pl/en/publikacje/analyses/2013-12-11/russian-aircraft-patrol-belarusian-airspaceHämtad 2015-09-26
9The Jamestown Foundation. Moscow Preparing New Provocations in Crimea. 2013. http://jamestownfoundation.blogspot.se/2013/07/moscow-preparing-new-provocations-in.htmlHämtad 2015-09-26

11OSW. Marin, Anaïs. Trading off sovereignty. The outcome of Belarus’s integration with Russia in the security and defence field. 2013. http://www.osw.waw.pl/en/publikacje/osw-commentary/2013-04-29/trading-sovereignty-outcome-belaruss-integration-russiaHämtad 2015-09-26

Frivillig!

Kungen besöker SÖG. Kungen, överbefälhavaren och rikshemvärnschefen besökte Sörmlandsgruppens KFÖ. Detta är ett av få besök som HM Konungen gör under 2015. Besöket innebar i huvudsak att prata med soldater men också att titta på målbildsförevisningar. Besöket skedde på Härads skjutfält utanför Strängnäs.

Kungen, överbefälhavaren och rikshemvärnschefen besökte Sörmlandsgruppens KFÖ. Besöket skedde på Härads skjutfält utanför Strängnäs.

ÖB lyfte i fredags på sin sista försvarsmaktsledning, FML, sina intryck från sitt besök, tillsammans med kungen och rikshemvärnschefen, på Södermanlands Hemvärnsbataljon. Under ett av momenten förvisades en insatspluton i övning med skarp ammunition. ÖB konstaterade att om man inte visste att det var ett förband ur Hemvärnet som genomförde övningen, så hade det knappt gått att skilja från ett av våra reguljära skytteförband.

Stabsövning Fårösund.

Stabsövning Fårösund.

Idag är frivillighet inte det samma som lägre professionalitet, om det någonsin varit det. Förmågan tar sig många uttryck och färdigheter, men i nästan alla sammanhang, är det bättre kvalitet i verksamheten än vad vi som leder Försvarsmakten ofta förväntar oss. Det som är gemensamt för all frivillig personal, i ordets ”ursprungliga” betydelse, är ett stort engagemang och vilja att bidra till något större och till rikets försvar. Sverige har otaligt aktiva inom de frivilliga försvarsorganisationerna och Hemvärnet. De utgör alla en resurs för samhället, för såväl det militära som det civila försvaret.

Fältmässig radioövning.

Fältmässig radioövning.

Jag hade själv förmånen under sommaren att besöka flera utbildningar, Frivilliga Radioorganisationen (FRO) på Fårösund, Bilkårens bandvagnsutbildning i Härnösand och Försvarsutbildarna/CRISCOM i Falsterbo. Oaktat ansvarig organisation och utbildning uppfattade jag och mina medarbetare samma sak; en genuin glädje och uppskattning för sin utbildning hos såväl instruktörer och elever.

Egen träning ger färdighet.

Egen träning ger färdighet.

Försvarsmakten står alltid inför ekonomiska eller organisatoriska realiteter och jag är den första att konstatera att vi som myndighet inte alltid fullt ut kan möta de önskemål som frivilligorganisationerna förväntar eller önskar sig. Det innebär inte att vi på de sätt vi kan, ska underlåta att återkoppla vår uppskattning och tacksamhet för de uppoffringar, som frivilliga som har att bemanna avtalsplatser i insatsorganisationen eller annan utbildning, gör. Många av de jag mötte i somras använde sin semester för att utbilda sig. Detta samtidigt som många instruktörer var anställda eller tidigare anställda i Försvarsmakten och som även de använde sin semester för att utbilda andra.

Bandvagnsutbildning i Härnösand.

Bandvagnsutbildning i Härnösand.

Jag är helt övertygad om att vi som fast anställda har mycket att lära av våra frivilliga kamrater. En korsbefruktning är nyttigt för alla inblandade, anställd personal får förmedla sin fackmässiga kunskap och en uppdaterad kunskap om Försvarsmaktens behov och verksamhet idag, samtidigt som frivilliga får ge energi in i organisationen och intryck av hur medborgaren uppfattar och värderar vår verksamhet.

Sverige som land behöver sina frivilliga. Berörda myndigheter behöver finna sina former för att ge frivilliga och frivilligorganisationerna långsiktiga förutsättningar samtidigt som de senare behöver förstå vad som är möjligt och vad som går att förvänta och kräva i varje enskild överenskommelse.

Svenskt försvar står inför stora utmaningar. Detta gäller såväl tänkbar omvärldsutveckling som vilken beredskap vi ska ha. Kan vi få hjälp av frivilliga i den form det är möjligt så kommer vårt land att vara starkare.

Erik Lagersten
Försvarsmakten informationsdirektör

Budget i väntan på totalförsvar

av Annika Nordgren Christensen

Jag kan ha missat något, men den övergripande bilden av debatten och rapporteringen med anledning av budgetpropositionen för 2016, är att utgiftsområdet för försvar och samhällets krisberedskap passerades utan kommentarer. Det är naturligtvis ett resultat av den förutsägbarhet som skapades i och med försvarsuppgörelsen som slöts mellan regeringen och Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna den 17 april i år. Men ingen partiföreträdare eller journalist verkar riktigt intresserad av att ställa denna politiska förutsägbarhet mot den säkerhetspolitiska osäkerheten – det som egentligen vore mest intressant just nu.

Dessutom verkar få utöver de närmast sörjande vara engagerade i att följa upp hur det från politiskt håll – över hela skalan – så energiskt efterlysta totalförsvaret[1] faller ut i budgeten. Det är märkligt eftersom tonläget är fortsatt högt när det gäller osäkerheten i omvärlden. Det är knappt någon som diskuterar hotbild och konflikter utan att påpeka att de kommer att behöva mötas med samhällets samlade resurser, där det militära verktyget är ett av flera.

Det på många sätt mest illustrativa stycket i hela budgeten för utgiftsområdet är när man först slår fast att Försvarsmakten 2014 i stora drag hade förmåga som motsvarade de krav som ställts på myndigheten för året, för att i meningen efter konstatera att det under 2014 försämrade säkerhetspolitiska läget ställer ”förändrade och ökade krav på Försvarsmaktens operativa förmåga”. I och med detta sägs att vikten av och allvaret i de begränsningar som Försvarsmakten redovisat, har ökat.

På ett övergripande plan inskärper budgeten således allvaret i det säkerhetspolitiska läget och ambitionen av ökat tempo för att öka krigsförbandens operativa förmåga. Budgeten är en koncentrerad redovisning av framförallt tillståndet i Försvarsmakten och man kan fördjupa sig i allt från andelen befattningar i insatsorganisationen som uppfyller beredskapskravet om högst tre månader (d v s nästan 50 % exklusive hemvärnsförband) till att flygtidstidsuttaget fortsatt inte når det operativa behovet. Med andra ord en guldgruva för både faktaletare och felsökare.

När det gäller inriktningen av verksamheten skriver regeringen att försvaret ”tydligare bör inriktas mot den nationella försvarsdimensionen” och det följs konsekvent upp med en minskning av anslaget 1:2 Försvarsmaktens insatser internationellt och – skriver man – därmed minskas även möjligheterna att bidra till nya operationer. En konsekvensanalys av denna ominriktning saknas dock, t.ex. när det gäller det sammanflätade intryck man i allt övrigt ger av Sverige i det internationella militära samarbetsfältet. Man förlitar sig på rådande opinionsläge och, naturligtvis, reella behov av att möta upp utvecklingen i närområdet inom ramen för begränsade resurser. Men det vore på sin plats att problematisera en så utrerad sväng, utöver eventuell förlorad nytta för det internationella samfundet och människor i insatsområdena. Inte minst när det militära rådet från Försvarsmakten har varit beständigt över tid: Håll i inriktningen med både internationellt och nationellt.

Propositionen levererar inga direkta nyheter när det gäller nordiskt samarbete. Det finsk-svenska bilaterala samarbetet är av ”särskild vikt”. Det ska omfatta operativ planering och förberedelser för gemensamt användande av civila och militära resurser i olika scenarier, t.ex. hävdandet av respektive lands territoriella integritet eller utövande av rätten till självförsvar enligt artikel 51 i FN-stadgan. Samarbetet ska vara ett komplement till, men skilt från, respektive lands nationella planering och ger en möjlighet men ingen utfästelse till gemensamt agerande.

Regeringen ser goda möjligheter till att fördjupa sitt fredstida militära samarbete med Danmark på marin- och flygområdet och man noterar lite mer svalt att det omfattande samarbetet med Norge ”bör fortgå” under 2016. I propositionen upprepas också den senaste tidens tydliga manifestation av relationen över Atlanten: Försvarsmakten ska inom alla stridskrafter bidra till att utöka och utveckla det bilaterala samarbetet med USA.

Sammantaget är det således försvar av Sverige som gäller och bilaterala samarbeten utan försvarsförpliktelser (eller garantier). Läget är svårare än under Försvarsberedningens arbetsår 2014, men försvarsöverenskommelsen står fast och tempot ska upp.

En underdiskuterad aspekt av (åter)orienteringen mot försvar av Sverige hemma och i närområdet, är att frågan om samhällets samlade motståndskraft och resiliens ytterligare kommer i förgrunden. Om försvaret av Sverige börjar i Sverige är det rimligen än viktigare att krisberedskap och civilt försvar finns på plats och fungerar. Eller med andra ord: Om man talar allvarligt om den säkerhetspolitiska situationen och drar stridskrafterna innanför landgränsen, klingar budskapet ganska falskt om man inte är beredd att med samma eftertryck ta itu med ett totalförsvar som är anpassat till de omständigheter som utgör samhället idag.

Eftertrycket finns där, i budgettexterna. Det står till exempel att det enskilt viktigaste under försvarsinriktningsperioden 2016 t.o.m. 2020, vid sidan om att öka den operativa förmågan i krigsförbanden, är att ”säkerställa den samlade förmågan i totalförsvaret”. Men om man aldrig har läst en budgetproposition för utgiftsområdet förut, lär intrycket vara att Försvarsmakten är fullkomligt detaljstyrd medan totalförsvaret i övrigt släpps ganska fritt från politisk styrning. Någon uppdragstaktik är det inte heller tal om, då uppgifter och delmål inte är kristallklara alternativt saknas helt.

I sammanhanget kan nämnas att det är justitiedepartementet och inrikesminister Anders Ygeman som är ansvarig för civilt försvar. Försvarsministern ansvarar för ”försvar” och ”militärt försvar”. På försvarsdepartementets hemsida anges dock att både Hultqvist och Ygeman är ansvariga för området ”Försvar” som omfattar totalförsvar (består av det militära försvaret och det civila försvaret samt samordningen mellan dessa verksamheter). Det framstår lite förvirrande och det är möjligen också en förklaring till varför planeringsanvisningar för civilt försvar dröjer. Ånyo utlovas planeringsanvisningar som ska ”säkerställa en sammanhängande planering för totalförsvaret”. Och i avvaktan på dem är aktörerna i vänteläge, alldeles oavsett vad man anser om den saken.

Regeringen skriver att det förändrade säkerhetspolitiska läget medför ett behov att återuppta arbetet med samhällets förmåga vid krigsfara och krig. Berörda myndigheter behöver utveckla planeringen och vidta åtgärder för att totalförsvaret ska kunna lösa sina uppgifter under höjd beredskap och i krig och regeringen trycker tydligt på att de myndigheter som har ett särskilt ansvar ska vidta de förberedelser som krävs – särskilt planering för att kunna anpassa verksamheten inför en förändrad säkerhetspolitisk situation.

”Enveckasförsvaret” gäller konsekvent på både den militära och civila sidan, kan konstateras, då det civila försvaret inledningsvis bör ”planera för att kunna lösa uppgifter under krig i 5–10 dagar”. Dock ska planeringen för övriga uppgifter, t.ex. skyddet av befolkningen och upprätthållandet av samhällsviktig verksamhet, kunna utföras under en betydligt längre tid.

Vad aktörerna ifråga anser om att ”de åtgärder som krävs för att upprätthålla och förbättra krisberedskapen och det civila försvaret bör i enlighet med ansvarsprincipen huvudsakligen finansieras inom ramen för ansvariga aktörers ordinarie verksamhet”, förtäljer inte historien. Möjligen sätter man hoppet till att finansiering också kan ske med medel ur anslaget 2:4 Krisberedskap, som också kan användas för att ”initiera och genomföra tvärsektoriella projekt och åtgärder inom krisberedskapen och det civila försvaret i enlighet med regeringens inriktning”.

Jag undrar när det politiska trycket för totalförsvaret och krisberedskapens utveckling, förmåga och pekuniära frågor manifesteras lika starkt som för det militära försvaret? Det vore inte en dag för tidigt – särskilt inte om man faktiskt lyssnar på vad politiken uttrycker när det gäller behov kopplat till omvärldsläget.

Att Försvarsmakten i alla fall drar sitt strå till stacken vid sidan av MSB illustrerades senast när tillträdande ÖB, generalmajor Micael Bydén, kommenterade utnämningen med orden:

”Vi ser ett försämrat säkerhetspolitiskt läge och vi ser nya hot. Det är en situation som ger mig som officer anledning att vara bekymrad samtidigt som det har stärkt mig i uppfattningen att samhället måste stå bättre rustat för att möta denna nya värld och i betydelsen av ett modernt svenskt försvar – civilt som militärt.”

 
Författaren är analytiker, f d riksdagsledamot och ledamot av KKrVA.


[1] Totalförsvaret den verksamhet som behövs för att förbereda Sverige för krig. Totalförsvaret består av militärt försvar och civilt försvar och dess förmåga ska stärkas genom en sammanhängande planering.

Utan bredd – ingen Zlatan…

Hade följande krönika i Blekinge Läns Tidning i veckan.


Inför senaste årsskiftet följde försvarsutskottet upp rekryteringen av soldater och sjömän till det svenska försvaret. Insatsorganisationen beslutades år 2009 och skulle vara bemannad, utrustad och samövad senast vid utgången av 2014.

Genomgången, som gjordes av en särskild utredare, visade att av de cirka 28 000 befattningarna (exklusive Hemvärnet) hade Försvarsmakten lyckats rekrytera ungefär hälften på frivillig väg. Intagningen till grundläggande militär utbildning fungerade någorlunda, men avhoppen var många, både under utbildningen och den senare tjänstgöringen.

Bemanningsproblemen av det svenska försvaret har flera bottnar. Naturligtvis är det djupt otillfredsställande att det till stora delar består av soldater som utbildades för länge sedan och att många befattningar står helt vakanta. Särskilt som omvärldsläget nu snabbt försämras.

Men problemen är inte bara kvantitativa. De senaste åren har det också blivit allt svårare att rekrytera till nyckelbefattningar som officerare, flygförare och tolkar. Det inte bara är svårt att skapa intresse hos unga män och kvinnor, det handlar också om svårigheter att hitta sökanden som är tillräckligt kvalificerade.

I värnpliktsförsvaret utbildades ett minskande antal soldater varje år. Volymerna var emellertid stora jämfört med dagens situation och framförallt medgav pliktlagstiftningen Försvarsmakten att välja ut de män som var bäst lämpade för respektive befattning.

Och det är naturligtvis med rekrytering av soldater som det är med t.ex. fotboll; om verksamheten saknar bredd blir det svårt att få fram en tillräcklig spets. Å andra sidan är Zlatan Ibrahimovic primärt ett resultat av att fotboll är en folkrörelse bland unga svenskar…

Det har nu gått ganska exakt fem månader sedan regeringen och tre allianspartier gjorde upp om den kommande försvarsbeslutsperioden. Peter Hultqvist har gjort sig känd som en stark tillskyndare av att den frivilliga rekryteringen kompletteras med plikt, att Sverige - i likhet med Danmark och Norge - får ett så kallat blandsystem. Om detta talade han engagerat flera år innan han blev försvarsminister.

Trots detta har Peter Hultqvist ännu inte presenterat vare sig direktiv eller en utredare som kan ta sig an frågan. Inne i regeringen är naturligtvis Miljöpartiet en stark motståndare till värnpliktens återinförande, men även Moderaterna och Centerpartiet biter sig fast vid att frivilligheten till sist ska fungera.

Faktum är dock att det nu råder fara i dröjsmål. För varje år som går bleknar minnena av plikten och därmed den folkliga acceptansen. Och myndigheterna förlorar undan för undan den kompetens som krävs för att hantera pliktiga soldater. Sist men inte minst förlorar försvaret av Sverige viktig tid när svarta moln nu hopar sig över vår himmel. Varje dag utan ett bemannat försvar är en medveten risktagning.


Allan Widman  

Fiska med handgranat

Fiskeredskap i Ukraina (och Ryssland).

Ukrainakriget blev igår rejält uppmärksammat på DN:s förstasida som största nyhet med rubriken "MITT I FRONTLINJEN". Sedan några veckor skjuts det mindre i Ukraina, och kanske som en konsekvens av det får svenska tidningsläsare nu en rejäl titt på tillvaron i ukrainska arméns skyttegravar. Bättre sent än aldrig och klart läsvärt - men textens brister säger också en del.

Det är på det mänskliga planet en klart informativ och rätt gripande text av Michael Winiarski. Fotografierna av Paul Hansen är starka och här kan man se flera fina extrabilder. Jag skulle säga att reportaget ger mer känsla för frontvardagen i Ukraina - som fisket med hjälp av handgranat - än det mesta som tidigare tryckts på svenska. Men så finns det tyvärr också flera egendomligheter, några kanske bara av mindre vikt men också en viktig.

Situationen i östligaste Ukraina påminner nu om läget som rått i Transnistrien i nästan ett kvartssekel. Mycket i texten bekräftar detta och det understryks i den analys av DN:s Ingmar Nevéus som ligger direkt efter reportaget i pappers-DN. Därför är det lite märkligt att Winiarski benämner området "Trandniestr" medan Nevéus tack o lov skriver Transnistrien. Även om korrekturläsandet numera görs på en mycket låg nivå borde man ha upptäckt detta och hållit sig till Transnistrien. Detta är ett område som fler borde få lära känna - utan kunskap om dess öde är det svårt att nu diskutera östligaste Ukraina.

Ett annat märkligt fel är att GRU benämns som "den ryska säkerhetstjänsten". Jag har svårt att tro att Winiarski inte skulle känna till att GRU är en underrättelsetjänst, mer exakt den ryska militära underrättelsetjänsten. Hm, kanske bara ett hjärnsläpp - som vi alla drabbas av ibland.

Slutklämmen i analysen av Nevéus är nog allvarligare: "...det verkligt svåra: att överbrygga klyftorna mellan ukrainare i öst och väst, att läka alla sår som rivits upp." Det finns två skäl till att dessa ord haltar. Som reportagets text (och många utländska reportage) visar, så kan man som främst rysktalande, som ryss - ja, till och med som rysk medborgare - känna sig hemma i den ukrainska armén (liksom i frivilligförbanden). Klyftans storlek kan alltså diskuteras. För det andra frammanar orden en missvisande bild av hur stor (egentligen liten) del av Ukraina som erövrats. Inte för att förringa den fruktansvärda blodsspillan och förstörelse som skett, men det är viktigt att ha klart för sig att ryska förband och frivillig milis lyckats ta över endast en del av östra Ukraina, knappt tre procent av hela Ukrainas territorium (det blir mer om man inte skulle räkna Krim som ukrainskt, men ingen stor skillnad).

Dock, väldigt positivt med ett mer ingående reportage om Ukrainakriget och Paul Hansens bilder från Ukraina hoppas jag han kan visa mer av i någon fotobok framöver.

Transnistriens ännu aktuella flagga.

Att stå upp eller sitta ned

Riksdagens öppnande 2007. Försvarsmakten paraderar.

Riksdagens öppnande 2007. Försvarsmakten paraderar.

Lyssnar intresserat på podden Det politiska spelet och Tomas Rambergs resonemang kring att ledamöterna står upp för kungen i samband med riksdagens (högtidliga) öppnande. Det är möjligt att jag är en arkaisk representant för något förhistoriskt, men jag tycker att motsatsen skulle vara mer bekymmersam.

I det som kallas försvarsmaktsledningen står ledamöterna upp intill ÖB har satt sig ned. I överläggningar och diskussion så används titel på ledamöterna istället för för- och efternamn. Inget av detta är ett bevis på att vi inte är kollegor och eller inte kan umgås privat. Det är ett tecken på att det finns en respekt för ämbetet och det ansvar det för med sig.

Jag har ibland pratat om intimiseringen av makten och har alltid med förundran hört företrädare för regeringen prata om ”Fredrik” och ”Stefan”. När man avhandlar allvarliga frågor där felaktiga beslut kan få livsavgörande konsekvenser duger det inte enligt min mening att ta lätt på detta. Att då genom att göra avkall på det yttre, minskas känslan av att höga värden står på spel.

Att stå upp för kungen har mindre att göra med att det är ett kungligt ämbete och mer att respektera det demokratiska statsskick riksdagen och vi alla har att försvara. Jag är helt övertygad om att samma respekt skulle visas om Sverige skulle vara en republik. Riksdagen skulle stå upp för presidenten. Försvarsmakten som en av symbolerna för det valda statsskicket skulle paradera på samma sätt. Alla som följer USA:s eller Frankrikes president vet att respekten för ämbetet inte sitter i majestätets eller presidentens person.

I de sammanhang där Försvarsmakten har haft anledning att diskutera avgörande frågor med företrädare för regeringen är det inget tal om att sitta och förnamnsmysa. Då är det titeln som gäller. Alla är medvetna om att felaktiga beslut kan få långsiktiga konsekvenser och allvaret gör sig påmint.

Jag är också övertygad om att allmänhetens respekt för regering, folkvalda och myndigheter stärks av ett yttre formellt format där alla företrädare, när det så krävs, visar att de gör sig förtjänta av förtroendet. I orostider och påfrestning blir detta än viktigare. Det fungerar sida vid sida med humor, ett avspänt tilltal och dialog men var sak har sin tid.

Den dagen riksdagen sitter ned, det är då vi bör bli oroliga.

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör

Lagt kort ligger

Reflektion

Att den svenska Försvarsmaktens numerär är allt annat än adekvat anpassat för nationellt försvar, är de flesta försvarsdebattörer överens om. I en studie av Kungliga krigsvetenskaps akademin, som delar av redovisats i ett inläggav Frank Rosenius, delges en väldigt avgörande slutsats kring Gotland. För att kunna uppnå någon form av avskräckningseffekt, eller kunna försvara Gotland, krävs minst att halvaarmén samt hela marinen utnyttjas.

I sig är detta ingen nyhet, då numerären är så liten, men exemplet med Gotland, tydliggör problematiken som både Försvarsmakten men i synnerhet den politiska ledningen måste hantera. Vilken ytterst begränsad geografisk del av Sverige skall man välja att försvara? För det är vad det handlar om. Likt väl blir konsekvenserna väldigt tydliga, där man väljer att placera någon del av armén, så blir det en "lagt kort ligger" konsekvens.

Vad avser jag då med "lagt kort ligger", flyttar vi t.ex. över förband till Gotland vid ett kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge kring Östersjön, så har man lagt sitt kort, de förbanden kommer inte snabbt kunna flyttas tillbaka över till fastlandet. Flyttas någon av brigaderna i en riktning, så är den i den riktningen, under en mycket lång tid, då resurserna för att kunna förflytta förband o.dyl. är så begränsade.

Vad som kanske är mest allvarligt, är utifrån den begränsade numerär som Försvarsmakten består av i dagsläget, så blir man mycketsårbar för vilseledning. Lyckas en motståndare förleda oss till att tro att en militär operation skall påbörjas i en riktning som är falsk men vi flyttar våra förband dit, så har han troligtvis stora möjligheter att lyckas lösa militära operationer i andra delar av Sverige. Detta kan även föranledda passivitet från vår sida, vi väntar för länge att placera ut våra förband, varpå effekten blir densamma som om vi skulle blivit vilseledda.

Nu är ju inte kvantitet allt, men sett till Sveriges geografiska yta, så krävs en viss kvantitet av förband, det är inte heller någon form av "invasionsförsvars nostalgi" utan ett faktum. Man kan inte tro att man, snabbt, skall kunna samla våra två (2) brigader som i sina ordinarie grupperingsplatser är utsprida över hela Sveriges yta, till ett kraftsamlingsområde. Därtill så kan man inte tro att man skall kunna flytta dessa brigader snabbt i en ny riktning om det är så att kraftsamlingsområdet visar sig vara fel, de resurserna finns helt enkelt inte i dagsläget, lägg därtill de friktioner som uppstår i en konflikt, så har vi återigen "lagt kort ligger" konsekvensen.

Detta ger som tidigare nämnts, strategiska och operativa, konsekvenser. Tar vi då åter Gotland som ett exempel, så har politikerna på det strategiska planet varit väldigt tydliga i den antagna försvarspolitiska inriktningen, att Gotland har ett stort strategiskt värde, utifrån KKrVA spel, så vet vi att minst halva armén d.v.s. en (1) av två (2) brigader måste avdelas till ön för att uppnå någon trovärdighet. Skall det då finnas någon trovärdighet i våra folkvaldas antagna inriktning, så måste Gotland försvaras, varpå en brigads storleken blir trolig. Det innebär, utifrån det förda resonemanget, att övrigaSveriges yta, skall försvaras med en (1) brigad. Givetvis finns hemvärnsbataljonerna men de är varken utrustade eller inriktade mot renodlade anfalls och försvars uppgifter mot en kvalificerad reguljär motståndare.

Vart någonstans skall då denna enda brigad som är kvar på fastlandet placeras i händelse av en konflikt? Vilken del av det svenska fastlandet är värd att försvara? Frågor som inte går att besvara, vänder man på myntet, så blir det än mer obehagligt, skall vi undvika att förstärka försvaret av Gotland i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge? Som ni förstår så befinner vi oss i ett moment 22, oaktat hur man väljer att "lägga sina kort" kommer det få oerhörda konsekvenser p.g.a. en numerär som ej är adekvat anpassat mot en reguljär motståndare.

Utifrån denna låga numerär så blir det mer eller mindre omöjligt att ta fram strategiska riktlinjer och utifrån det operativa planer. Givetvis kan man planera, men det blir enbart planer, som mest troligt inte går att realisera utifrån den numerär som Försvarsmakten idag består av. För återigen numerären ligger oss i "fatet", där vi väljer att placera ut våra kort kommer korten ligga.

Här är oftast motargumentet, att vi står inte ensamma, Sverige kommer inte ensidigt dras in i en konflikt i Östersjöregionen m.m. Helt korrekta antaganden, men att få någon hjälp i händelse av en konflikt, bedömer jag att vi kan avskriva helt inom den närmsta fem (5) års perioden. Då krigsspel visarpå att NATO själva ej kan försvara de baltiska staterna, så blir det väldigt naivt att tro att man kommer ha förband över till att understödja ett militärt alliansfritt land såsom Sverige, då man själva just nu saknar förmågan att effektivt försvara sina egna medlemsländer.

Inom vissa NATO länder förefaller man även se hybridkrigföring som den enda formen av krigföring man kan tänkas möta, vilket medfört att satsningar på konventionella förmågor uteblir, vilket är en grundförutsättning för att kunna försvara de baltiska staterna,då dessa är dyrare än satsningar mot hybridkrigföring. Tendenser till en liknande debatt finns även i Sverige, att hybridkrigföring är det nya allena rådande konceptet, vilket skulle kunna försvara vår låga numerär.

Att se hybridkrigföring som den enda formen av krigföring, är ett mycket vanskligt antagande, ffa. då ryskt operativt tänkande tydligt visar på att reguljär krigföring alltid kommer ske i en konflikt, vilket även är det man främst övar, manöverkrigföring med stora förband i samverkan med flyg- och sjöstridskrafter, däremot kan inledningsskedet av en konflikt vara av en okonventionell karaktär.

Våra folkvalda står således inför två val, antingen låter man den låga numerären kvarstå och chansar på att de säkerhetspolitiska spänningarna kommer avta, dock med Sveriges oberoende som insats. Eller så väljer man att öka försvarsförmågan, vilket måste innebära, fler brigader, fler ytstridsfartyg och fler stridsflygplan.

Have a good one! // Jägarchefen

”Skipper” – Rätt men fel


 
I dagens Svd Krönika ”Fjärrbekämpare behövs som ÖB” http://www.svd.se/detaljen-som-gor-valet-av-ob-helt-ratt-i-tiden/om/sveriges-nya-overbefalhavare pläderar Niklas Wiklund @Twitt_Skipper för ett ”skalförsvar” där olika typer av fjärrbekämpningssystem, t ex flygplan och ubåtar, borde prioriteras. Det är inte svårt att hålla med om behovet av sådana system – de är nödvändiga i ett försvar som skall avskräcka från, eller i värsta fall möta, ett angrepp mot Sverige. Dock ställde han principen om ”skalförsvar” mot ett ”djupförsvar” där striden implicit skulle föras inne landet och där i så fall markstridskrafterna borde prioriteras. Problemet är att jämförelsen är missvisande.

Det han inte tar upp är hur olika typer av stridskrafter samverkar i båda koncepten. Här går jag bara in på ”skalförsvarsprincipen”, den modell han förespråkar. Förutsättningen för att för att ett ”skalförsvar” skall trovärdigt och avskräckande är att sannolikheten är hög för att de olika fjärrbekämpningssystemen kan komma till verkan i alla skeden av en eventuell konflikt – en självklarhet som inte är helt oproblematisk. 
En angripare kommer självfallet göra allt han kan för att minimera risken för att bli utsatt för bekämpning under de känsliga faser i en operation som överskeppningar och luftlandsättningar utgör. Metoderna är många: bekämpning av flyg- och marinbaser, minor i flottans leder, mord av nyckelpersoner t ex flygförare, sabotage mm. Här tillkommer också olika typer av vilseledningsåtgärder, t ex att locka bort våra stridskrafter genom att genomföra skenföretag i en riktning för att skapa en lucka på någon annan plats. Då angriparen väljer tid och plats kommer han rimligtvis också kraftsamla  sina resurser vid rätt tillfälle och i rätt område. Risken finns att de av våra fjärrstridsförband som då finns gripbara kan ha stora problem att ingripa - vi blir undanträngda.
Om vi förberett oss väl och snabbt kan vidta motåtgärder som t ex reparera landningsbanor, röja minor mm behöver inte ”förbekämpningen” innebära att fjärrstridskrafterna blir förlamade för tid och evighet, men risken är överhängande att deras insats blir fördröjd, eller att de inledningsvis får liten verkan – angriparen lyckas föra över tillräckligt stora styrkor för att nå sina mål. Vilka i dagsläget knappast är att ockupera stora delar av Sverige, utan snarare att bara besätta begränsade områden som ett led i ett större sammanhang där Nato är huvudmotståndaren, t ex för att gruppera långräckviddiga system som skulle försvåra för Nato att hjälpa sina baltiska alliansmedlemmar.
Avgörande för att ett ”skalförsvar” skall fungera är därför två faktorer: en inledande framgång får inte leda till att angriparen når sina mål och att fjärrstridskrafterna har en möjlighet att ”komma igen”.
I båda fallen är tillgången på slagkraftiga markstridsförband avgörande. Om en angripare måste räkna med att möta ett kvalificerat motstånd på marken räcker det längre inte med en begränsad insats - det som är möjligt att föra över medan våra fjärrstridskrafter är nedtryckta, undanträngda eller bortlurade, eventuellt allt på en gång. Angriparen måste tillföra större resurser. Han hamnar i en ond spiral. Mer resurser, tar längre tid att föra över, ökar sårbarheten, kräver mer skydd, blir än mer sårbart för störningar, kräver ytterligare resurser. Våra fjärrstridskrafter kommer då få goda möjligheter att verka, även om de varit ”sena i starten” – deras avskräckningsförmåga ökar drastiskt.
Prioriteringsproblemet är därför inte mellan fjärrbekämpningsförmåga och markstridsförmåga utan snarare en avvägning mellan båda för att nå högsta totaleffekt, och där uppenbara och farliga luckor undviks. Endast så skapar man en trovärdig avskräckningsförmåga. Tyvärr en omöjlighet med dagens försvarsekonomi – oberoende av vilka avvägningar eller prioriteringar som görs.
En faktor som också borde tillföras diskussionen om Försvarsmaktens utformning är hur eventuell utländsk hjälp kan påverka ekvationen. Ett förhoppningsvis framtida Natomedlemskap kommer att leda till frågan vad för typ av hjälp bör vi planera och bädda för? Fjärrstridsförmåga, markstridsförband eller något annat? Vad är sannolikast att vi kan få hjälp med? Dessutom kan vi, bör vi, då ha ett eget operativt koncept för hur att försvara Sverige, eller ingår vi då i ett större sammanhang där målet är att bidra till ökad säkerhet och stabilitet för hela Östersjöregionen?
Jag hoppas verkligen att debatten fortsätter. Speciellt när det gäller hur Försvarsmakten bör se ut i ett ”Natokoncept”. Den frågan har inte många (några?) belyst.

                                                                 *****

Försvarsproblem med fokus på Gotland

av Frank Rosenius

”GOTLAND – kan inte försvaras?” är min slutsats efter ett nyligen genomfört operativt spel i Krigsvetenskapsakademien.

Sveriges försvar har varit ett hett debattämne under några år. Underfinansiering, omorganisationer, personalbrist är några exempel på problem. Samtidigt har allvaret i hoten och risken för konflikter nära i tiden ökat – Ukraina och Ryssland förmörkar horisonten i öster. Cyberhot, desinformationskampanjer, drönare är exempel på teknikutveckling som fodrar motåtgärder. Detta leder till krav på flexibilitet och hög beredskap – vilket också försvarspropositionen uttrycker. Militärstrategiskt har därutöver Gotland fått en helt annan betydelse i vår försvarsplanering – under Kalla kriget var Gotlands försvar underordnat försvaret av fastlandet. Idag menar många att Gotland kanske är primärmålet i en konflikt som berör vårt land.

M h t denna utveckling, ett nytt försvarsbeslut och inom ramen för Krigsvetenskapsakademiens studie om det framtida slagfältet, var det naturligt att försöka bedöma vår försvarsförmåga under de närmaste åren och med fokus på Gotland. Detta utgjorde grunden för det operativa spelet. Ett spel av denna art ger inga svar men det kan ge indikationer. För mig blev indikationen att det fordras en kritisk granskning av dagens planering.

Vari ligger då svårigheterna när det gäller Gotland, vår försvarsstruktur och hoten. Ett allvarligt problem är Gotlands infrastruktur. Ön är helt beroende av daglig tillförsel av ALLT – livsmedel, drivmedel, sjukvårdsartiklar och all övrig materiel som ett modernt samhälle fordrar för att hjulen skall rulla. I en konflikt där det ryska målet är att kontrollera Gotland måste vi utgå från att de som första åtgärd förhindrar alla transporter till Gotland. Inom en vecka har vi då en försörjningskris på ön, inkluderande för de militära förbanden. Kan vi hindra en sådan blockad – tyvärr inte. Vi har idag och de närmaste åren inte möjlighet att eskortera exempelvis färjorna m h t avsaknad av kvalificerat luftvärn och dålig ubåtsjaktförmåga. Flygtransporter till Gotland kan inte skyddas på grund av hotet från de avancerade ryska robotsystemen. Gotland blir avskuret från fastlandet.

För de militära förbanden på Gotland är kanske själva blockaden hanterbar ett par veckor så länge inte krigshandlingar pågår. Men med stridshandlingar följer omgående begränsningar för förbanden p g a underhållsproblem, särskilt allvarligt torde bristen på adekvat stridssjukvård vara. Förstärkningar kan inte heller tillföras.

Slutligen – det mindre mekaniserade förbandet på Gotland kan inte hindra ryska äventyrligheter. Särskilt inte efter en avspärrning. Man måste sannolikt resonera i termer av hela marinen och halva armén utgångsbaserade på ön om man skall komma i närheten av erforderlig nivå. Men då ökar underhållsproblematiken exponentiellt, samtidigt som övriga Sverige i praktiken lämnas utan försvar.

Hur löser man då ut alla dessa tillkortakommanden? Spelet hade dock inte det syftet och gav därför inga svar – målet var en probleminventering.

En viktig utgångspunkt med hela vårt försvarskoncept – civilt och militärt – är att avskräcka från aggression från främmande makt, d v s från Ryssland. Regeringens övergripande ramar för att lösa denna uppgift är, om man skall vara krass, bestämt av anslagsnivån d v s ca hälften av vad det gamla invasionsförsvaret kostade. Vi skall göra det mot en motståndare som visat avsevärd kapacitet i sydöstra Europa och vi skall göra det ensamma, åtminstone initialt.

Är detta då en möjlig uppgift? Ett rakt svar är nej, det fordras förstärkningar. Men sannolikt inte mer av det vi har idag. Svaret på frågan kan därför ges först efter en genomgripande analys av mål och medel. I denna analys bör man också granska försvarsmaktens planering. Är det en lämplig avvägning att som nu fortsätta i invasionsförsvarets spår med i princip samma struktur, materielinnehåll och stridskoncept? En central strategisk fråga i denna analys blir – hur ser en försvarsmakt ut som inte skall möta och slå en stort upplagd invasion, utan vara optimerad mot mera begränsade insatser? Och med stora osäkerheter om syfte och tidsförhållanden. Det känns därför angeläget att se över vår försvarsstruktur, både civilt och militärt. Flexibilitet och reaktionssnabbhet menar jag måste vara ledorden.

I det korta perspektivet, med den rådande allvarliga säkerhetspolitiska situationen i Östeuropa och med kopplingar till Östersjöområdet, måste Gotlandsproblematiken lösas ut tidigt. Jag menar att det måste presenteras en analys och åtgärdsplan som kopplar ihop Gotland med fastlandet. Här bör lösningar sökas i att utveckla vår gamla operativa profil – en långtgående integrerad samordning armé – marin – flyg och där stödfunktionerna utvecklas i samklang med de stridande enheterna.

Den nyutnämnde Överbefälhavaren har mer än personalen att bekymra sig om – ett snabbt försämrat säkerhetspolitiskt läge kan inte uteslutas.

 
Författaren är viceamiral, tidigare ställföreträdande överbefälhavare och tidigare Styresman i KKrVA. Frank Rosenius leder KKrVA studie om det framtida slagfältet.

En tydlig operativ idé leder till rätt avvägningar




Den senaste veckan har ÖB-frågan stått i fokus. Jag har skrivit två artiklar i ämnet, en krönika i BLT och en kolumn i SvD. Den senare hade dock en helt annan vinkel än det som tidigare har skrivits i ämnet.

Den senare har uppnått sitt syfte, att väcka debatt i frågan om vilka avvägningar som oundvikligen kommer att krävas. Mail och kommentarer strömmar in, huvuddelen är instämmande, många tycker det är bra att frågan, eller rättare sagt avsaknaden av en en tydlig operativ idé måste upp till debatt. Några få, men självklart väldigt högljudda personer, vill få det hela till att Armén ställs mot övriga Försvarsgrenar. Så är givetvis inte fallet, vilket den som läser hela artikeln kan konstatera. Det hela handlar som sagt att det i tider av svår underfinansiering blir allt mer nödvändigt med rätt avvägningar. Här handlar det alltså inte om att ställa försvarsgrenar mot varandra, utan att titta på vilka förmågor, som i första hand, måste öka.

Med en omfattande ökning av försvarsanslaget så skulle givetvis allt behöva ökas. I synnerhet då vi är allianslösa och ingen kommer att komma till vår undsättning, åtminstone har vi inga sådana garantier. Men verkligheten är en annan, och då måste vi vara realistiska. Återstår gör då som alltid att prioritera.

Att prioritera och fokusera på ett område är inte likställt med att genomföra satsningar. Oftast handlar prioriteringar om att nedprioritera, eller i värsta fall helt välja bort något annat.

Internt i Försvarsmakten är detta tyvärr ett tabu-ämne att diskutera. Så länge inte någon antyder att "mitt område" ska stå tillbaka går det bra, inte annars. Men det är den här debatten vi måste ta. Många röster har höjts över att vi saknar en tydlig operativ idé. Åtminstone är den inte tydligt kommunicerad. I den här frågan finns många parametrar att ta hänsyn till som sedermera påverkar hur vårt försvar ska utformas.

Under hela den strategiska time-outen har inriktningen, och därmed den operativa idén, om man nu kan kalla den för det, varit att anpassa Försvarsmakten för internationella insatser, i huvudsak på marken. Därmed har fokus också legat på de förband, i huvudsak arméförband, som har haft till uppgift att sätta upp dessa insatser samt sätta upp bland annat NBG.

När tiderna nu förändras så har politiken pekat ut en ny väg, det nationella försvaret ska nu åter stå i fokus vilket är helt rätt. Alla är överens om att försvarsförmågan ska ökas, men ingen vill betala priset av vad ett starkt försvar med både ett starkt skalskydd och operativt djup kostar.

Att i det här läget enbart göra en rättvisefördelning av de anslagsmedel vi får blir därför farligt.

Om vi hade haft en tydligt kommunicerad operativ idé, så hade prioriteringarna och avvägningarna varit enklare för framför allt politikerna själva. Nu måste avvägningsförslag istället komma från Försvarsmakten vid varje enskilt tillfälle.

I samband med försvarsbesluten 2000 och 2004 har osthyvelsprincipen tillämpats. Att hyvla ner hela Försvarsmakten istället för att skära bort delar har varit temat. Det har med facit i hand möjligen varit rätt, för annars hade både ubåtar och amfibie varit ett minne blott då Johan Kihl föreslog att dessa system skulle avvecklas i samband med FB00. Men nu går det inte längre att hyvla mer eftersom i stort sett alla förband numera är i singular. Så hur gör vi då om pengarna inte räcker, ska vi ta bort ett kompani ur varje bataljon eller ska vi öva mindre alternativt låta materielen bli ännu äldre? För pengarna kommer nog tyvärr inte att räcka framöver eftersom nya förband nu ska sättas upp. Ett bra beslut i sig, men finansieringen hänger inte med.

Förr eller senare landar vi oundvikligen i nya avvägningar, och då är min bestämda uppfattning att skalförsvaret måste prioriteras till förmån för annat. 

Kvalificerat luftvärn till Armén är ett av de viktigaste områdena att ta tag i. Utan luftvärn får vi inget skydd av civil infrastruktur och vår huvudstad. Inte heller militära förband kan erhålla något skydd i basområden. Ett Gotland utan luftvärn är dessutom en helt oacceptabel risktagning. Vidare så måste antalet ubåtar och stridsfartyg ökas från nuvarande anorektiska nivå. Fartyg har den unika förmågan att kunna användas i hela konfliktskalan från fred, via kris till krig. Samma sak gäller för Flygvapnet. Att gå från 100 till 60 flygplan samtidigt som omvärldsläget i närområdet snabbt försämras är helt orimligt. Flygvapnet saknar dessutom rätt beväpning i flera avseenden. Avseende nya (nygamla) förmågor ser jag också ett stort behov av markbaserat rörligt kustrobotbatteri på Gotland.

En mycket förenklad operativ idé skulle kunna vara att den omtalade "veckan" ska förlängas till dess att den omtalade hjälpen anländer (oklart vem). Hur ska detta åstadkommas? Det gör vi förmodligen bäst genom att tillse att vi har ett starkt skalförsvar som i första hand är krigsavhållande, men som i det yttersta läget ska orka stå emot, och tillfoga en motståndare förluster innan han sätter sin första känga på svenskt territorium. Således bör framtida prioriteringar enligt min mening, i första hand, ligga på att öka dessa förmågor.



  

  

Putin, kärnvapnen och hotbilder

av Jan Leijonhielm

Under senare tid har såväl Putin som ryska ambassadörer uttalat direkta hot om kärnvapenanvändning mot väst. De har bl a gällt specifikt beredskapen vid ockupationen av Krim eller mer allmänna hot mot Natoutvidgning eller olika länders påstådda aggressivitet mot Ryssland eller ryska intressen.

Den ryska synen på kärnvapen och deras användning uttrycks formellt i säkerhetskonceptet eller militärdoktrinen. Av dessa framgår att Ryssland förbehåller sig rätten till ”first-use” om man upplever att nationen hotas av massförstörelsevapen eller överlägsna konventionella vapen. En tidigare version av doktrinen konstaterade t o m att massiva IT-angrepp skulle kunna utlösa ett kärnvapensvar. Detta gäller även med Ryssland allierade länder. Eftersom tolkningsföreträdet av den aktuella situationen ligger hos Moskva är slutsatsen att den allmänt givna försäkringen i militärdoktrinen av ”no first-use” är värdelös.

En liknande situation rådde under stora delar av det kalla kriget. Befälhavare för de ryska styrkorna i Östtyskland avslöjade efter sammanbrottet att de aldrig hade haft för avsikt att bry sig om några politiska löften om kärnvapen eller oannonserade angrepp på NATO-”vår uppgift var ju att vinna kriget”, som en general uttryckte det.

Historien visar också att WP-staben (helt dominerad av Sovjetunionen) länge planerade massiv användning av kärnvapen vid angrepp västerut bl a mot Danmark – väl dokumenterat från arkiv och forskning. Luftdetonationer på ett halvt megaton över Köpenhamn och mindre laddningar mot en rad danska städer planeradesde flesta militärt betydelselösa, alltså helt civila mål. Att styrkorna i Baltiska och Leningrads milo, som svarade för angreppsplaner mot Finland och Sverige, skulle haft ett annat modus operandi förefaller osannolikt. Avgörande var att med terrorbombningar tvinga motståndarna till snabb underkastelse.

För svenskt vidkommande torde den politiska ledningen mycket snart ha insett att kapitulation var enda sättet att hejda ett förödande förlopp. En tänkt detonation över Köpenhamn hade redan det genom effekter på Malmö utgjort casus belli, alldeles frånsett att man konstaterat förödelsen på andra sidan sundet och dragit den enda tänkbara slutsatsen.

Denna syn på kärnvapen går även i dag som en röd tråd genom ryskt militärt tänkande. Kärnvapen är den nödvändiga stormaktssymbolen, som därför prioriteras i budgeten, och man behåller, trots höga kostnader kärnvapentriaden. Den praktiska användningen av främst taktiska laddningar lärs dessutom ut och övas kontinuerligt vid högre skolor och i större manövrar. Ryssland bedöms ha ca 2000  laddningar i bruk och upp till ca 5000 i reserv, huvuddelen placerade hos flyget, men även markstridskrafterna förfogar över sådana, som sannolikt kan användas av artilleriet. De taktiska kärnvapnen har inte ingått i några nedrustningsavtal, och lagring, utplacering samt säkerhet är i stort okänt, liksom på vilken nivå beslut om användning fattas.

Min slutsats blir att kärnvapentröskeln vid ett eventuellt krigsutbrott för rysk militär alltjämt måste betraktas som oroväckande låg. Den blir inte högre av att den politiska ledningen internationellt retoriskt utnyttjar ett potentiellt hot. Ryssland har i dag en bedömt acceptabel andraslagsförmåga, trots motgångar och förseningar i kärnvapenprogrammet. Man stoltserar med prestanda, utlovar banbrytande ”överraskningar” och prioriterar nya missiler med stor penetrationsförmåga. Fram till 2020 skall 400 nya långdistansmissiler levereras. Strategiskt kärnvapenbärande flyg går åter ut på långa distanser och kränker gränser. Utplacering av Iskander sker eller hotas ske i närområdet. Rysk underrättelsetjänst bedriver åter verksamhet mot svenska militära mål och operativa förhållanden. Förmodat ryska ubåtar går åter in i svenska skärgården.

Uppenbarligen är detta populärt hos ryssen: i en nyligen genomförd opinionsundersökning får Putin sin hittills högsta notering för att han återskapat rysk militär förmåga och inrikespolitisk stabilitet. Putins popularitet är i alla undersökningar starkt knuten till krig eller krigshot. Detta sker trots att han leder landet mot den militariserade polisstaten, för att citera förre finansministern Kudrin. Den slutsats Putin måste dra mot bakgrund av att han riktar in sig mot en lång period på tronen blir enkel och skrämmande.

 
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA

NATO-debatten – ett turkiskt applex (uppdaterad 16/9 23.30)

Under morgonen noterade jag att Aftonbladets ledarredaktör Anders Lindberg i en ledarartikel framhöll Turkiets pågående krigföring mot PKK som en anledning att Sverige inte ska ansöka om medlemskap i NATO. Jag har den största aktning för Anders Lindberg och den som inte har sett någon av hans genomgångar om informationskrigföring och ryska troll ur en journalists perspektiv (video från Sälen 2015), har verkligen gått miste om något. Dock är Lindberg helt ute och cyklar i dagens argumentation. Han är dock inte ensam om ståndpunkten att Turkiets krigföring mot kurderna skulle vara en anledning för Sverige att avhålla sig från ett NATO-medlemskap.

Logiken i ett dylikt resonemang blir felaktig av flera anledningar, vilka jag kommer att visa på nedan. Det finns dock flera argument för Sverige att fundera över ett NATO-medlemskap, men i det här fallet skiner fördomarna igenom och de som använder sig av tesen försöker sig på att vinna billiga poäng baserade på okunskap.


Förpliktelser
Det implicita budskapet som förs fram är att om Sverige skulle gå med i NATO skulle Turkiet tvinga Sverige in i krig som vi inte är intresserade av.

Låt oss här börja med att läsa NATO-stadgan (tyvärr är det något som alldeles för få svenskar, särskilt politiker och journalister bemödat sig att göra). Stadgan går tillbaka till organisationens tillblivelse 1949. Den paragraf som är mest känd och som är styrande för hur vapenmakt ska användas, är artikel 5 i vilken medlemsländerna förbinder sig att vid en "armed attack" mot ett eller flera land, komma till varandras militära försvar. Denna paragraf har en solid folkrättslig förankring, där den lutar sig på FN-stadgans artikel 51 om varje lands rätt till enskilt eller kollektivt självförsvar vid en "armed attack". Denna rätt kan endast inskränkas av ett beslut i säkerhetrådet och varje land som använder sig av artikel 51, ska utan dröjsmål rapportera det till säkerhetsrådet där frågan ska behandlas vidare.

Varför skriver jag då "armed attack"? Jo, för att understryka den internationella innebörden av begreppet, nämligen ett väpnat angrepp på ett land från ett annat land. I begreppet innefattas alltså inte gerillagruppers anfall på ett land (såvida det inte står klart att de agerar för en annan stat). Det finns heller ingen rätt att angripa ett annat land (man kan naturligtvis diskutera till döddagar när självförsvar börjar).

Sålunda finns det inget i NATO-stadgan som förbinder dess medlemmar att delta i interna stridigheter i en annan medlemsstat eller ens ett krig som påbörjas av en annan medlemsstat.

Beslutsfattande
Nästa intressanta punkt där logiken brister för argumentet att Sverige kan agera mer självständigt om man står utanför NATO, utgörs av beslutsprocessen i NATO. I den mer känslobaserade än faktabaserade svenska NATO-debatten, där flera svenska partier under årtionden gjort sitt bästa för att måla upp ett NATO-spöke som dikterar allt utanför Sveriges gränser, ges intrycket av att lilla Sverige skulle få dansa efter de andra stater pipa. En ond sådan naturligtvis, där det än är Turkiet, än USA eller Frankrike som skulle bestämma allt (beroende på vem som berättar spökhistorien).

Förutom att denna sägen inte alls tar hänsyn till att våra grannländer som är med i NATO uppenbarligen lyckas utmärkt med att föra fullt normal nordisk politik, så bortser uttalarna helt från hur beslut fattas i NATO. NATO är (vilket säkert kommer som en överraskning för många) ett politiskt samarbetsorgan, där samordningen av militära medel är den verksamhet som är mest känd. Det intressanta är nämligen hur beslut fattas.

Beslut fattas endast genom koncensus, och besluten fattas i North Atlantic Council, NAC av politiker – inte av militärer. Det betyder först och främst att när ett beslut fattas så är det ett beslut som hela organisationen står bakom, vilket ger en stor styrka. Det betyder vidare att till skillnad från i andra samarbetsorgan som t.ex. FN, är det ensamma, lilla landet starkt och kan driva en stark egen politik. Det betyder att som medlem i NATO har man alla möjligheter att föra sin egen politik och dessutom hindra politik som man anser som olämplig. Om vi nu ponerar att NATO faktiskt skulle kunna besluta om att starta ett krig, men att en stat var emot det så skulle det inte bli något krig eftersom koncensus inte skulle kunna uppnås. Nu är ju så inte fallet eftersom organisationen är defensiv och de enda förpliktelserna är just defensiva – kollektivt självförsvar i händelse av en internationell väpnad konflikt.

Detta innebär vidare att Sverige, med den säkerhetspolitik som förts och fortfarande förs i landet, som icke-medlem utan endast partner, blir utlämnad just till vad NATO-medlemmarna bestämmer. Sverige kan naturligtvis "tycka" saker inför att NAC ska fatta ett beslut, men inte påverka beslutet annat än genom att hoppas på att de tjänster som landet levererat historiskt går att kassera in som gentjänster. Det går naturligtvis att hoppas på andra bilaterala eller multi-laterala avtal, men där måste man betänka att de antingen vinner sin styrka på just försvarsgarantier – eller just samarbeta där det gäller att klia varandras rygg så mycket som möjligt. Att det är det lilla landet med behov av bistånd som får klia mest, tror jag de flesta förstår.

Det finns flera historiska exempel att luta sig tillbaka på vad det innebär att tro att det räcker med att vara partner. Det första exemplet utgörs av Georgien som under flera år på 00-talet avsatte stora delar av sitt försvar och sin försvarsbudget på internationella insatser i Afghanistan och Irak. I augusti 2008 var intresset dock mycket svalt från NATO att kommer till sitt trogna partnerlands bistånd. Det andra utgörs naturligtvis av Ukraina med motsvarande erfarenheter som Georgien.

Det tredje exemplet rör faktiskt Sverige. Vintern 2014 var det ursprungligen tänkt att Sverige skulle dra sitt strå till den nordiska stacken och visa säkerhetspolitiskt ansvarstagande genom att delta i NATO:s incidentberedskap över Island. Vid första anblicken blir slutsatsen att detta skulle tas emot med öppna armar av NATO-länderna. Så var det också med de flesta länder, men det fanns också enstaka, mindre stater som ansåg att Sverige försökte plocka russinen ur kakan med sitt agerande och därför gick emot beslutet (och därmed bevisade den lilla statens styrka i NATO:s beslutsprocess). Resultatet blev istället att Sverige och Finland fick genomföra flygövningar på Island, men ej delta i incidentberedskapen.

Två av de andra vanligt förekommande myterna
Om "USA" (eller byt till valfritt annat medlemsland) vill "föra krig" i Syrien så skulle Sverige vid ett medlemskap tvingas att vara med. Nej, så är inte fallet. I och med att det inte rör sig om självförsvar så finns det inga förbindelser för medlemmarna att medverka – inte ens om det rör sig om en insats beordrad i FN:s säkerhetsråd. Det senaste i den raden exempel utgörs av Libyeninsatsen där flera stora NATO-medlemmar inte deltog, t.ex. Tyskland och Polen. Såsom icke-deltagande innebar det samtidigt att de ländernas personal också saknade tillträde till handlingar och baser med anknytning till insatsen. Detsamma skulle gälla Sverige vid ett medlemskap. Vill man inte delta, så gör man inte heller det . Vill man stoppa ett beslut i NAC, så kan man dessutom som medlem göra det – och det görs tills man förhandlat fram ett beslut som alla länder kan gå med på.

Men om t.ex. Turkiet blir utsatt för ett anfall, varför ska då Sverige försvara landet militärt? Svaret borde med tanke på den pågående flyktingkrisen vara uppenbart – de ytterligare flyktingströmmar som skulle utlösas vid ett sådant krig skulle varken ligga i Europas eller Sveriges intresse. Här, liksom annorstädes är den bästa lösningen att förhindra att ett krig någonsin kommer till stånd, där just trovärig försvarsförmåga är ett av medlen. Det näst bästa medlet blir att genom gemensamma ansträngningar och kollektivt självförsvar snarast möjligt få slut på kriget. Vad gäller Turkiet får vi ha i åtanke att en alltför uttalad svensk linje idag kan straffa Sverige i NATO där Turkiet lätt kan utnyttja sin röst för att stoppa ett beslut som Sverige kan vara beroende av. Svängrummet att agerat t.ex. frågan "Turkiet" (om man så skulle önska) är därför större som medlem. Eller varför inte jämföra med den ungerska flyktingpolitiken, där Ungern inte bara tillhör EU utan också NATO sedan flera år.



Här får vi se till oss själva i en situation motsvarande den ovan beskrivna. Vi är i högsta grad själva betjänta av att omfattas av en säkerhetsgaranti och i dagsläget och överskåldlig framtid är det endast NATO som kan erbjuda en sådan. Att grunda sin argumentation på skrönor framkallade av ett NATO-spöke, är i dagsläget att jämställa med ett säkerhetspolitiskt självskadebeteende.


Målsättningen är att detta inlägg ska bli det första i raden av inlägg med utgångspunkt i NATO-debatten.


Uppdatering 16/9 23.30:
Anders Lindberg har på Aftonbladets ledarblogg valt att bemöta mitt blogginlägg under rubriken "Turkiets sak är inte din sak heller Wiseman". Det föranleder naturligtvis mig att kommentera vad som där framförs även om det går en bit utan avsikten med de inlägg jag tänkt mig i den påbörjade inläggsserien. Avsikten med mitt ovanstående inlägg var inte att bemöta Anders Lindberg specifikt, utan föranleds av en rad av de kommentarer jag fått på Twitter sedan sommaren om att Turkiet gör ett svenskt NATO-medlemskap omöjligt. Här skiljer sig mina och Anders åsikter åt. Jag är av uppfattningen att man med den beslutskonstruktion som NATO har bäst påverkar från insidan, särskilt som detta är starkt säkerhetspolitiskt gynnsamt för Sverige. Anders tror att Sverige inte kan föra en självständig Turkietpolitik som NATO-medlem. Jag nöjer mig med att konstatera att den politik Sverige fört i modern tid i fråga om Turkiet, inte skiljer sig nämnvärt mot andra europeiska länder som är NATO-medlemmar.

På en punkt har dock Anders solklart fel och det är den om militär alliansfrihet. Sverige är sedan 1995 medlem av EU (EG). Redan där försvann möjligheterna till svensk neutralitet. Sedan 2009 är Sverige också förbundet av Lissabonfördraget, där EU-medlemmarna förbinder sig att ställa upp för varandra militärt i händelse av en ett angrepp på ett EU-land. Det finns dock mycket att säga om ramarna och förmågan för EU:s trovärdighet som en samlad militär aktör och det har fallit sig naturligt att de EU-länder som är intresserade av en starkare säkerhetspolitik, löser detta genom sitt NATO-medlemskap. Det finns helt enkelt inget incitament för NATO-medlemmarna att lägga stora belopp på att bygga en parallell struktur för EU-medlemmar som av oklara anledningar inte vill ta steget in i NATO.

Jag tror heller inte att jag behöver påpeka att det som hållit Sverige utanför krig de senaste 200 åren är i första hand inte ett starkt försvar eller en strikt neutralitet, utan upprepade avsteg från den deklarerade neutraliteten gentemot den aktör som för tillfället varit starkast.

Uppsegling?

Sammanfattning

Sverige förefaller av Ryssland blivit ett säkerhetspolitiskt intresseområde, mest troligt har det kopplingar, till antingen genomförda eller kommande säkerhetspolitiska ställningstaganden, eller ageranden, av Sverige i antingen Östersjöregionen och/eller Barentsregionen. Detta innebär, troligtvis, även att den säkerhetspolitiska spänningsnivån inom Östersjöregionen och/eller Barentsregionen som helhet har ökat.

Analys

Ryska utrikesministeriets nytillträdda talesperson, MariaZacharova,1 uttalade sig under denna veckas pressorientering, 10SEP2015, vid det ryska utrikesministeriet, rörande Sveriges förhållande till NATO och hur ett svenskt medlemskap skulle påverka förhållandena mellan Sverige och Ryssland samt stabiliteten i norra Europa,2 något som både rysk och svensk media därefter följt upp. Uttalandet har föranlett att Sveriges Utrikesminister, Margot Wallström, den 11SEP2015 tillkallade Rysslands Ambassadör, ViktorTatarintsev, till det svenska Utrikesdepartementet för att förklara det ryska uttalandet.3

Vad som blir intressant med detta uttalande och reaktionerna på det, är att detta är ingetnytt, i princip är det samma uttalande, eller snarare retoriskalinje, som förmedlats sedan 2013, då Rysslands dåvarande President, Dmitrij Medvedev, uttalande sig i frågan.4Därefter har bl.a. Rysslands ambassadör, i Juni 2015,5uttalat sig på ett liknande sätt som Medvedev gjorde. Rysslands nuvarande President, Vladimir Putin, har även gjort liknande uttalande, utifrån samma retoriska linje, ejmot Sverige utan gentemot Finland i juni 2015.6

Så ur ett retoriskt perspektiv är detta ingetnytt budskap från Ryssland gentemot Sverige, däremot tog det två (2) år för Sverige att reagera på den av Ryssland, inslagnaretoriska linjen. Vad som dock är nytt, är att nivån har höjts på varifrån uttalandet kommer d.v.s. det Ryska utrikesministeriet, samt det är explicit riktat mot just Sverige, Medvedevs uttalande var riktat både mot Sverige och Finland. Vad som även får ses som ett ny tag, är att förmedla budskapet, även på det sociala mediet Twitter7 och på engelska (något man gjort länge, men får ses som nytt i diplomatiska sammanhang). Vilket troligtvis var vad som gjorde att reaktionerna blev så kraftiga denna gång, man fick en större spridning av budskapet, kontra traditionella medier.

Ser man till uttalandet som helhet, så säger man å ena sidan att valet av nationellt försvar och säkerhetspolitisk strategi är varje suverän stats interna angelägenhet, men å andra sidan så menar man på att ett NATO anslutet Sverige kommer få dels militärpolitiska dels utrikespolitiska konsekvenser som Ryssland måste bemöta. Man menar även på att det är ett antal svenska politiker och NATO sändebud samt frilansande säkerhetspolitiska experter som driver linjen att Sverige bör anslutas till NATO och systematiskt försöker påverka den svenska befolkningen för ett NATO medlemskap.

Bild 1. Ordvalens betydelse.
Vad som orsakade, stormen kring detta uttalande, var troligtvis det engelska ordvalet man valde på Twitter, kring ett svenskt NATO medlemskap (se bild 1). Hade man utnyttjat den egentliga översättningen som tillämpas på hemsidan, hade bedömt inte reaktionerna varit desamma. Huruvida det är en avsiktlig skrivning eller ett snabbt översättningsfel, lär vi aldrig få reda på, men man kan notera att två (2) dagar efteråt så ligger dels meddelandet kvar dels har ingen förklaring givits till ordvalet varken av det svenska eller ryska utrikesministeriet.

Dock uppstår två intressanta saker, den ena är varför nu detta intresse för svensk säkerhetspolitik det andra är sättet man väljer att kommunicera detta intresse. Börjar vi med själva kommunikationen, så är det faktiskt väldigt intressant, att vid en presskonferens som i huvudsak avhandlar situationen kopplat till Syrien och Ukraina, så väljer man att ta upp Sverige och dess relation till NATO. Sett till de två andra allvarstyngda ämnena som avhandlades så blir det ur ett svenskt perspektiv något felplacerat att ta upp Sveriges relation till NATO, då det ur vår svenska synvinkel på intet sätt ens är i närheten av samma dignitet som de två andra ämnesområdena.

Det andra, intresset för svensk säkerhetspolitik, blir desto svårare att se någon tydlig koppling till. Att ett antal riksdagspartier nu öppnat upp för att driva en linje för ett NATO medlemskap som en en möjlighet kan vara ett skäl. Personligen är jag skeptisk till att det är detta som föranlett det ryska uttalandet, då Ryssland har mer raffinerade metoder än utspel på presskonferenser för att påverka svensk opinionsbildning, NATO frågan är heller på intet sätt avgjord genom att ett antal riksdagspartier väljer att driva den linjen. Då blir det mer troligt att det är riktat mot något annat inom ramen för Sveriges samarbete med NATO eller NATO anslutna länder.

Vad som dock blir intressant med uttalandet är om man söker efter möjliga kopplingar till den ryska militärdoktrinen, som i mångt styr dess säkerhetspolitik. Då finner man två sådana kopplingar omedelbart. Den ena är NATO frågan,8 som ses som den främsta yttre faran mot Ryssland och då även med en utvidgning av organisationen. Den andra är militärpolitiska förändringar,9sett till den militära doktrinen, så anser man att en kraftig försämring av den militärpolitiska situationen, enkelt beskrivet säkerhetspolitiska förändringar i mellanstatliga relationer, är det farligaste hotet, då detta kan ge upphov till utnyttjande av militära maktmedel.

Ur ett doktrinärt hänseendeså blir det då förståeligt med ett uttalande rörande Sveriges relation till NATO, samtidigt som Rysslands ståndpunkt kring Syrien och Ukraina förmedlas vid det ryska utrikesministeriets presskonferens, då NATO och en utvidgning av organisationen ses som det främsta hotet och de följdverkningar detta skulle kunna få. Dock så blir valet av tidpunkt fortfarande höjt i ett dunkel. Däremot får vi, bedömt, med detta uttalande anse att Sveriges säkerhetspolitiska agerande, oaktat medlemskap eller inte i NATO, nu även anses som dimensionerande för Rysslands säkerhetspolitik.

Då detta ej är en ny retorisk linje från rysk sida, men ett säkerhetspolitiskt intresse förefaller uppstått kring Sverige från rysk sida, så kan det innebära att den säkerhetspolitiska nivån inom Östersjöregionen och/eller Barentsregionen som helhet har skruvats upp en eller några nivåer. Då Sverige av de flesta aktörerna kring Östersjön ses som ett säkerhetspolitiskt vakuum, så blir det även naturligt att Ryssland försöker bevara detta vakuum, då NATO som ses av Ryssland som dess huvudmotståndare, i princip är de övriga länderna i Östersjöregionen. Varpå alla försök till att stärka svensk säkerhet, genom bilaterala avtal eller medlemskap i organisationer, kommer bemötas av Ryssland på olika sätt, då Sverige blir en belastning för de övriga aktörerna att ta hänsyn till, gynnar det Rysslands säkerhetspolitiska agenda.

Slutsatser

Tre slutsatser rörande händelseutvecklingen:
  1. Sverige förefaller hamnat på den ryska säkerhetspolitiska agendan, då man dels så tydligt väljer att uttala sig kring interna svenska förhållanden dels väljer att göra det på en mycket hög nivå.
  2. Den säkerhetspolitiska spänningsnivån förefaller ha ökat i Östersjö- och/eller Barentsregionen, då Ryssland genom det utspel man gjort, mest troligt försöker bibehålla Sverige som ett säkerhetspolitiskt vakuum.
  3. Syftet med uttalandet har troligtvis inget med ett möjligt svenskt medlemskap i NATO att göra då det, om det skulle bli ett faktum ligger mycket långt bort i tiden, åratal, utan har snarare koppling till säkerhetspolitiska ställningstaganden och/eller ageranden i nutid eller närtid som Sverige har gjort eller avser att göra.
Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Dagens Nyheter 1(Svenska)
Svenska Dagbladet 1(Svenska)
Sveriges Radio 1(Svenska)
Hufvudstadsbladet 1(Svenska)
Reuters 1(Engelska)
Rossiyskoy gazety 1(Ryska)
Ryska Utrikesministeriet 1, 2(Engelska)

Slutnoter

1Svenska Dagbladet. Laurén, Anna-Lena. StjärnansomskavinnaPutinsinformationskrig. 2015. http://www.svd.se/zacharovas-uppdrag-vinna-informationskriget-at-putinHämtad 2015-09-11
2The Ministry of Foreign Affairs of the Russian Federation. Briefing by Foreign Ministry Spokesperson Maria Zakharova, September 10, 2015. 2015. http://en.mid.ru/en/web/guest/foreign_policy/news/-/asset_publisher/cKNonkJE02Bw/content/id/1741200Hämtad 2015-09-12
3Sveriges Radio. UDkallaruppryskambassadör. 2015. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6253383Hämtad 2015-09-11
4Reuters. Koranyi, Balazs. NATO expansion in Nordics would force Russian response: Medvedev. 2013. http://www.reuters.com/article/2013/06/04/us-russia-nato-idUSBRE9530UH20130604Hämtad 2015-09-11
5Dagens Nyheter. Winiarski, Michael. Rysslands ambassadör: Vi har gjort allt för att starta en dialog. 2015. http://www.dn.se/nyheter/sverige/rysslands-ambassador-vi-har-gjort-allt-for-att-starta-en-dialog/Hämtad 2015-09-11
6Hufvudstadsbladet. Laurén, Anna-Lena. Putin:"Förblineutralt,Finland!". 2015. http://hbl.fi/nyheter/2015-06-16/759627/putin-forbli-neutralt-finlandHämtad 2015-09-11
7Ministry of Foreign Affairs of the Russian Federation. Twitter, September 10, 2015, 15:55. https://twitter.com/mfa_russia/status/641973270384914432
8Rossiyskoy gazety. Voyennaya doktrina Rossiyskoy Federatsii. 2014. http://www.rg.ru/2014/12/30/doktrina-dok.htmlHämtad 2015-09-11

9Ibid.

Ny ÖB

Idag utsåg regeringen Micael Bydén som ny överbefälhavare. Flygväpnaren Bydén har en bra förbands- och insatsbakgrund för uppgiften och har hunnit bli HKV-fähig, trots sin relativt unga ålder.

Jag tror att det är en bra utnämning och önskar generalen lycka till.


Sverker Göranson lämnar en försvarsmakt på uppåtgående. Med honom vid rodret har vissa saker faktiskt ändrats till det bättre (även om försvarsdebatten brukar fokusera på brister).

Tack för allt (nej lite realist är jag allt) det mesta och stort lycka till!

/C

Rätt man för omöjligt uppdrag

Micael Bydén är general och ny överbefälhavare från och med den 1 oktober. bydénHan är en utmärkt person. Gedigen, förtroendeingivande och omvittnat uppskattad.

Det finns ingen chefstillsättning på denna nivå utan att eventuella svagheter och nackdelar diskuteras. Redan i förhandsspekulationerna förekom t.ex. uppgifter om att det skulle ligga JAS Gripen-exportskäl bakom hans eventuella utnämning. Eller att det är ”flygvapnets tur”, enligt någon form av fördelningsmodell (som för övrigt måste vara sällsynt misslyckad om man tittar bakåt i historien). Sådana idéer visar dock bara att man inte har någon större förståelse för myndigheten. Föreställningen att ett vapenslag skulle vinna fördelar om en av dess medarbetare blir ÖB räcker att provtrycka mot tanken på att komma från ett verksamhetsområde, bli chef för alltihop och börja favorisera sitt tidigare fögderi – man är snarare benägen att visa att man inte tar sådana hänsyn.

En annan fråga är systemkunnandet. Som flygvapenchef har Bydén inte suttit i försvarsmaktsledningen, FML, vilket allmänt anses ge en förståelse för hela det system som utgör Försvarsmaktens delar. Det är sant. Men man kan vända det till en fördel om man snabbt absorberar helheten och gör den till sin. Centrala frågor om personalförsörjning, materiel och logistik återstår att få på plats efter försvarsinriktningsbeslutet och ÖB kan komma att behöva frigöra sig från tidigare FML-linjer. I och med att han inte har varit en del av den förrän vid tillträdet, kan han mejsla ut sitt ledarskap på ett friare sätt än vad han annars kanske hade känt sig bekväm med – förutsatt att han tar befälet på ett lika resolut som smidigt sätt i chefskretsen.

Bydén tillträder i en orolig tid med stark känsla av att det mesta är på glid. Det är ganska typiskt och belysande för sakernas tillstånd, att utrikesminister Wallström behöver kalla upp den ryske ambassadören för allvarligt samtal samma dag som överbefälhavaren presenteras. Bydén kommer manövrera Försvarsmakten och de militärpolitiska relationerna genom ökad rysk press med anledning av Sveriges relation till NATO, inklusive ett riksdagsval 2018 som av allt att döma blir en slags folkomröstning om medlemskap. Myndigheten kan komma ifråga för nya eller nygamla situationer i humanitära insatser. Man kan även förutspå ökad samverkan med civila myndigheter på svensk mark, nu när proppen verkar ha gått ur när det gäller Försvarsmaktens stöd till polisen kring bl.a. terrorismbekämpning och ett civilt försvar ska återuppstå.

Det är med andra ord ett minfält – närmast ett omöjligt uppdrag med tanke på alla potentiella gropar att falla i. Men klarar man det kan man å andra sidan bli populär. Micael Bydén efterträder en ÖB som blev just det. Att efterträda Sverker Göranson är inte lätt, men så småningom gör tidens gång att jämförelser upphör och den egna personen får tydliga konturer. Den säkerhetspolitiska utvecklingen och allt som fortfarande är osäkra kort i för Försvarsmaktens centrala delar, gör att det blir en kort startsträcka. Men sådant ingår å andra sidan i kravprofilen för en svensk stridspilot.

Det handlar nu i första hand om att leverera militär förmåga. Den militära förmågan ska levereras här hemma, men också i andra delar av världen, tillsammans med andra. Vi ska fortsätta den försvarsreform som initieras och det gör vi genom att fullfölja försvarsbeslutet. Det här uppdraget kommer jag att genomföra i en Försvarsmakt där självklar stolthet och framåtanda är ledorden. Det kommer att kräva hårt jobb och jag kommer att ha höga krav och förväntningar på alla inblandade.

Tillträdande ÖB Micael Bydén, Rosenbad 2015-09-11

Foto: Louise Levin/Försvarsmakten

 

Grattis Micael Bydén!

Regeringen utnämnde idag Micael Bydén till ny Överbefälhavare från 1 oktober 2015. Ett mycket bra val av försvarsminister Peter Hultqvist!

Det fanns givetvis flera lämpliga kandidater som alla sannolikt hade axlat rollen på ett föredömligt sätt. Men Bydén var den jag hade hoppats mest på och också den jag trodde skulle utnämnas, något jag inte har spekulerat högt om, utan hållit i mindre slutna kretsar. Jag gav förvisso en hint om vad jag trodde redan förra veckan genom att illustrera mitt senaste blogginlägg med en bild på Micael Bydén.

Men det är ingen enkel resa Micael Bydén, 51 år har framför sig. Stora utmaningar (läs problem) står kvar framför dörren i stora drivor när Sverker Göranson lämnar Lidingövägen 24, något jag avser avhandla på annan plats inom kort.

Jag tror dock att Bydén är rätt man att ta hand om detta berg, och för att travestera melodifestivaltermer likt "rätt låt vann" så anser jag således att "rätt ÖB blev utnämnd".

Återkommer i samma ämne inom kort... men innan dess vill jag skicka ett tack till avgående ÖB Sverker Göranson för din tid som ÖB och därefter önska ett stort GRATTIS till nya ÖB Micael Bydén samt tacka Peter Hultqvist för ett mycket bra val.





Mer läsning:
FM
Regeringen
DI
SvD
DN
SVT
Expressen
SR
TV4
Helahälsingland



”Republikens evige president”

Född 1912 och innehar ännu ämbetet, Kim Il-Sung. BILDKÄLLA: Yeowatzup

Var börjar man egentligen om man vill försöka förstå tiden efter 1945 bättre? Ett sätt är att lära känna nordkoreanen som med Stalins bistånd satte igång Koreakriget, det första stora kriget under det (förra) kalla kriget.

Daniel Rydén har inte för inte belönats med Publicistklubbens utmärkelse Guldpennan. Den som sätter sig tillrätta för att läsa hans nya bok Historiens tyranner har helt enkelt en stor läsupplevelse framför sig. Givetvis finns Mussolini, Stalin och Hitler med och Rydén förmedlar mycket tänkvärda saker om dem. Några ord som dröjer sig kvar om Stalins system är "Fiender var av större nytta för sovjetmakten än vänner". Men det är i kapitlen om Kongos, Argentinas och Nordkoreas diktatorer som Rydén nog för de flesta bidrar med mest ny kunskap och flera tankeställare. Daniel Rydén skildrar Kim Il-Sung från att han var en enkel utländsk frivillig i Stalins armé till dagens (trots döden 1994) ännu gällande ställning, "Republikens evige president".

Boken Historiens tyranner finns i senaste numret av Pennan & Svärdet, liksom en annan ytterst läsvärd och aktuell bok, Krim tillhör oss av Kalle Kniivilä.

11 september



Datumet "den 11 september" kommer för minst tre, sannolikt fem, generationer att förknippas med ett paradigmskifte. Det var den dagen kriget bytte skepnad.

En angripare kunde med icke-kinetiska och icke-militära vapen angripa en motståndare på dess eget territorium trots det geostrategiska läget och trots den monumentala fortifikationsnivå som råder på alla skyddsobjekt i USA.

Men framförallt är det USA:s svar på detta ofattbara terrordåd som ändrar på grunderna för krigföringen. Visserligen växte insatsen i Afghanistan till att omfatta över 130 000 man men sett över perioden 1991 (Kuwait-kriget) till 2014 (ISAF avslutas) så har det amerikanska anfallskriget gått från att vara en klassisk Guderiansk markoffensiv med pansar och artilleri via RMA (Revolution in Military Affairs - det som blev NBF i Sverige) och hamna i dagens krigföring där samtliga arenor inklusive informationsarenan är samordnade i tiden och ett utfall av minutiös planering enligt NATO's gemensamma planeringsverktyg (GOP). Begreppen "targeting" och "joint effects" föll på varje stabsmedlems läpp och plötsligt skulle även hela samhället inbegripas i planering och genomförande i form av DIME eller PMESII.

Kriget är inte längre något som kan överlåtas till militären, kriget skall vara politik även ute hos den enskilda soldaten.


En annan utveckling handlar om att kriget skall bli kliniskt, kirurgiskt och antiseptiskt. Det låter mer som en operationssal men det handlar om att soldater och lägre befäl inte skall behöva konfronteras med döda och skadade fiender mer än absolut nödvändigt. Drönare, stridsflyg, CAS, kryssnings-robotar, helikoptrar, elektronisk krigföring etc flyttar fler och fler soldater från "fronten" och detta innebär att det inte längre finns någon front.

Samtidigt har de få som faktiskt skjuter för att döda, som ser och hör den fiende man bekämpar (skjuter ihjäl eller skadeskjuter) med sin automatkarbin - fått en förhöjd status och refereras oftare och oftare till som "specialförband". Vanligt traditionellt infanteri i stora mängder är inte generalernas viktigaste resurs som det var för 100 år sedan. Inte heller pansar (kavalleri) är särskilt avgörande för en general. Kriget kan faktiskt avgöras eller rentav förhindras om några få utvalda elitsoldater (sic!) kan ta sig ända in i sovrummet hos landets president eller en farlig terroristledare. En liten maktdemonstration som räcker för att plocka bort ett av Clausewitz stödben. Detta var vad Navy Seals gjorde med bin Laden (och Al Qaida försvann efter det) och det var vad SAS gjorde i Oman, Aden och Gambia.

Det är mot denna bakgrund man skall se reduktionen av den svenska militära försvarsmakten och behovet av att möta ett asymmetriskt angrepp där angriparen kanske inte ens använder militära medel men ändå uppnår sina mål som t.ex. i Omfall EDMUND.

Idag minns vi också Anna Lindh som utsattes för ett mordförsök den 10 september som trots kvalificerade sjukvårdsinsatser ledde till hennes död den 11 september. Det var andra gången som en stor och betydelsefull politiker mördades på öppen gata i Sverige. Mordet på Palme är ännu inte uppklarat (se upp för Gunnar Walls bok som kommer den 16 september där han sannolikt pekar ut svensk polis och militär) men mordet på Anna Lindh anses uppklarat även om många har uttryckt tvivel över att en ensam galning kan mörda landets utrikesminister mot bakgrund av just Palme-mordet.

Så väl 9/11 som Palme-mordet och mordet på Anna Lindh omgärdas av ofantliga mängder konspirationsteorier som på olika sätt vädras på internet. Det påstås att både 9/11 och Palme-mordet var ett "inside job" och det är faktiskt en och annan foliehatt som anser att mordet på Anna Lindh också på något underligt sätt har utförts på uppdrag av CIA eller av någon annan skuggorganisation.

Vi har självklart inga enkla svar men vill som vanligt slå ett slag för att var och en funderar på om inte det finns någon som tjänar på att folket tror att polis, militär och underrättelsetjänst mördar deras ledare. Om det är något som kan leda till revolution så är det ju sådant.

Att försöka destabilisera sina motståndare ägnade sig KGB åt under Sovjet-tiden och det ägnar sig SVR åt idag. Har man läst ända hit i dagens inlägg så är man sannolikt en hardcore fan av vår blogg, tack för det, och då har man redan koll på Bezmenov, Pacepa och Mithrokin. Dessa personer har på ett bra sätt beskrivit den sovjetiska och ryska destabiliseringsstrategin.

Anledningen till att vi idag tar upp det igen är att på temat krigföring enligt ovan så ingår informationskrigföringen i dagens krig i sådan omfattning att man kan säga att den rentav är viktigare än den kinetiska krigföringen, åtminstone som politisk påverkansmetod. Är målet att påverka motståndarens politiska beslut och det räcker med att generera en falsk bild så är det förstås mycket bättre än att föra krig med kinetiska medel. Det är billigare och lidandet för det egna folket minskar.

Glöm sedan inte bort det allra viktigaste med informationskrigföringen - den går aldrig att helt härleda till angriparen. Den kan alltid bortförklaras eller förnekas. Det kan inte en kryssningsrobot. Tänk på det när du läser alster av överlöpare och femtekolonnare i Sverige på svenska.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i Nato, särskilt när Ryssland hotar med motåtgärder om vi gör det.