månadsarkiv: oktober 2015

Gästinlägg: Michael Zell



Med anledning av gårdagens 5-årsjubileum så kommer jag under den närmaste tiden publicera ett antal gästinlägg från intressanta personer. Först ut blir Michael Zell som är ordförande i Kungliga Örlogsmannasällskapet (KÖMS) sedan ett år tillbaka.

Michael Zell har bakgrund i flottan som reservofficer och den militära tjänstgöringen skedde huvudsakligen inom ubåtsvapnet. Michael har varit VD för SPP, Handelsbanken Liv, Handelsbanken Finans samt Stadshypotek. Fram till sin pensionering var han chef för bankens verksamhet i Kina.

Med anledning av just försvarsdebatt så rekommenderar jag er alla att läsa Wisemans blogginlägg från gårdagen. Det finns tyvärr några få, men mycket högljudda personer, som önskar kväsa den fria debatten, något som är ytterst olyckligt nu när vi äntligen har fått en öppet debattklimat inom och utanför Försvarsmakten. Tack och lov kommer dessa röster inte från HKV utan från personal på lägre nivåer p.g.a missnöje med innehållet i bland annat denna debattartikel.

/ Skipper


----------------------------------------

Vi som länge deltagit i försvarsdebatten kan konstatera att de senaste åren inneburit en utveckling som till bredd och djup vida överstiger vad vi upplevt tidigare. Vem kunde tro att den skulle föras främst av civila företrädare, av journalister och redaktörer, såväl i dags- som affärspress, ja till och med SVT driver frågan om inte försvarets reduktion varit för snabb och dramatisk. Allt detta utan de tidigare så frekvent förekommande högljutt klagande pensionerade amiralerna eller generalerna inom hör- eller synhåll!

Det är lätt att tro att detta enbart beror på omvärldsutvecklingen. Med det dramatiskt annorlunda säkerhetsperspektivet idag, först efter Georgien 2008 men framför allt efter annekteringen av Krim och den fortsatta ryska retoriken mot väst i allmänhet och länderna runt Östersjön i synnerhet. Och visst, det är ett huvudskäl. Men det senare förhållandet är dock bara ett drygt år gammalt och vi hade en livaktig debatt redan före Krim.

Jag vill i hög grad gottskriva den framväxten till våra försvarsbloggare. De har betytt mycket för att lyfta upp frågor, och genom sin påtagligt odiskutabla närhet och kunskap, varit svåra att runda för dem som velat undvika debatten. Inledningsvis också särskilt intressanta genom sin anonymitet.

Jag är för egen del särskilt tacksam för ”Skipper”. Det kan lätt tolkas som ett lika vänligt som självklart uttalande två flottister emellan, men det går djupare än så. Försvarsmakten präglas av armén. Jag säger detta helt utan värdering, det är en följd av dess numerär, i sin tur en grund för rekryteringen av de flesta högre militära chefer. Flygvapnet med sin betydelse för försvarsindustrin med nu senast JAS Gripen, tar också en naturlig plats. Marinen har haft lite svårare att hävda sig, förstärkt av konsekvenserna av sina i sammanhanget olyckliga flyttar från de centralorter som Stockholm och Göteborg naturligen utgör. Just därför har Skipper betytt mycket för att sätta fokus även på marinen.

Egentligen är det lite märkligt att det ska behövas. Sverige är i alla de i detta sammanhang relevanta avseenden som definierar oss som nation, inkl de livsviktiga handelsvägarna, en ö. Vi har vänliga Norge i ryggen längs en del av vår västra sida och ett allt tätare samarbete med Finland längs den i förhållande till kustlinjen korta landremsan i nordost. Men våra gränser går i helt dominerande omfattning över, på och under vatten. Skulle vi dessutom väga in den trafik som passerar denna vattengräns, återstår inte mycket landgräns av betydelse. Ändå har vi en marin vars situation inte uppmärksammas. Att ta vattenvägarna för självklara utan några egna åtaganden i närheten av den betydelse de har, kallas ’seablindness’. Först när vi är rejält utsatta blinkar vi till och ser det vi borde sett långt tidigare. Detta är mycket viktiga frågor för en de facto så marin nation som Sverige är.

Därmed har du på ett mycket påtagligt sätt hedrat dig själv och ditt yrke, Niklas! Du har också medverkat till Kungl. Örlogsmannasällskapets syfte ”att följa och aktivt verka för utvecklingen av sjökrigsvetenskapen och sjöväsendet i allmänhet”. Jag kan konstatera att detta erkännande inte bara stannat vid vackra ord. Du tilldelades vår guldmedalj förra året, och detta år har du invalts som ordinarie ledamot i akademien. Jag hälsar dig varmt välkommen!

Grattis på 5-årsdagen, Skipper! Du har gjort en avgörande insats, och du behövs de kommande fem åren också. Förmodligen en bra bit till dessutom…


Michael Zell
Ordförande Kungl. Örlogsmannasällskapet

Den välbehövliga försvarsdebatten

Igår hade Johan Hansson (Lt Col Libbo’s blog) en debattartikel i DI där han han problematiserade den svenska försvarsutvecklingen. Som jag skrev på Twitter tycker jag att det är en mycket läsvärd debattartikel som belyser en rad områden inom det militära utvecklingsområdet. Även om jag inte håller med om allt, så delar jag Hanssons slutsats och anser också att artikeln utgör ett utmärkt avstamp för vidare försvarsdebatt. Försvarsdebatten har nämligen i alltför stor utsträckning dött undan sedan vårens försvarsbeslut. Ett försvarsbeslut som trots en marginell budgetökning, var ett allvarligt tillkortakommande i en allt dystrare omvärldsutveckling.

När jag senare på kvällen tittade till Twitter såg jag att en vild diskussion brutit ut bland twittrare med företrädesvis armébakgrund där man allt ifrån inte höll med Johan Hansson till att använda sig av nedsättande kommentar. Man ifrågasatte likaså ”lämpligheten” i att Hansson fick uttrycka sig på det sättet han gjorde, ifrågasatte att det skulle vara tillåtet och vissa uttryckte till och med en förhoppning om att han skulle bli uppsträckt på jobbet.

Hanssons debattartikel bekymrar mig inte ett dugg utan jag tycker det är ett bra underlag för fortsatt debatt eftersom den belyser områden som behöver debatteras vidare. De ovan redovisade åsiktsuttrycken bekymrar mig desto mer. Vi har grundlagar i Sverige som reglerar var och ens rätt att yttra sig och uttrycka sig. Det är de grundläggande samhällsvärderingarna som Försvarsmakten och rättsväsendet är satta att försvara. Dem måste vi hedra och leva upp till själva dagligen. Vi kan aldrig ta dem för givna.

Andra menade att Hanssons åsikter inte skulle släppas ut i offentligheten förrän de var färdiga eftersom de ju kunde påverka politiker att fatta enligt sagespersonerna felaktiga beslut. Först efter rätt ”analys” internt kan man förmedla åsikter, uppfattar jag är åsikten hos dessa personer.

Låt mig då påminna om situationen som föregick det vi upplever idag, nämligen den stora försvarsavvecklingen under det tidiga 00-talet. Det var under denna som locket började läggas på åsikter inom Försvarsmakten och man inte längre fick uttrycka sina åsikter om utvecklingen – eller avvecklingen. Det fanns en enda sanning och passade den inte så var det bara att lämna Försvarsmakten.

Det var just sådana "ledarskapsövningar" och samlande av ja-sägare som har lett fram till några av de mest förödande besluten för svensk försvarsförmåga – där just beslutsfattare efteråt ställt sig frågande till hur det blev som det blev. Varför har vi idag inte längre någon permanent militär närvaro på Gotland? Varför en personalförsörjning som endast fem år efter införande måste rivas upp? Varför lades flera miljarder kr på ett nätverksbaserat försvar utan att åstadkomma någon färdig produkt? Varför en stor del av all logistik samlad i en jättelokal i Arboga, beroende av ett datorsystem som närmast förslavat Försvarsmaktens personal? En marin utan ubåtsjakthelikoptrar? Markstridskrafter spridda över hela Sveriges yta utan större möjligheter att samla sig till fungerande förband utan god förvarning? Inga stadsskytteförband trots att det är i städerna som krig alltmer utspelar sig och vi ser hur angripare kör fast?

Inte var det för att det debatterades för mycket i alla fall. Snarare var problemet att det vid beslutstillfällena fanns en enda sanning. Klarar man inte av att bemöta sin meningsmotståndarens argument i sak så har man sannolikt inga starka argument för sin ståndpunkt.

Nu har det åter fattats ett försvarsbeslut som kommer att få långa efterverkningar. I det läge där försvarsförmågan verkligen skulle behöva accelerera och påbörja en anpassning mot det paradigmskifte i krigföringen som just nu pågår, har vi istället ett försvarsbeslut som inte ens räcker till att fylla igen luckorna i den s.k. basplattan innebärande gamla synder i grundläggande utrustning från tidigare försvarsbeslut.


Vad den svenska försvarsdebatten nu missar
Nedan är några exempel listade på den nu pågående utvecklingen som kan tjäna till underlag för reflektion över årets försvarsbeslut och framtiden:

• Den fortsatta rörelsen från totalt förintande av motståndaren på slagfältet till att vinna genom influens (se t.ex. Gerasimovs operationslinjer som fångat detta)
• De växande urbana miljöerna och att den kinetiska delen av krig i allt högre grad avgörs i dessa
• Vårt allt högre beroende av långräckviddiga sensorer för underrättelser och därmed beroende av tid för verkan och rörlighet för skydd
• Anpassning av sensorkedja för att möta farkoster med extrem signaturanpassning (t.ex. F-22, PAK-FA, J-20)
• Allt längre bekämpningsavstånd (skydd är överlevnad, men kan man inte påverka sin motståndare förlorar man i alla fall)
Sociala media som nytt stridsfält och källa för informationsinhämtning (förutsatt att man klarar av att hantera Big Data)
Fusionering och konstant inhämtning av information för sammanställning till underrättelser (kräver extrem uthållighet hos sensorerna och förmåga till Big Data)
Cyberarenan som en fjärde dimension för strid (luftkrigföringen möjliggjorde den vertikala omfattningen och anfall mot mål på djupet. Cyber erbjuder ytterligare en dimension med ännu större möjligheter)
Vårt fullständiga behov av rymden och vår minimala förmåga att påverka denna trots att vi är ett av få länder med egen förmåga till uppskjutningar
Västvärldens förlust av teknologiskt övertag ligger nu bara några år bort. Har vi varken teknologiskt eller numerärt övertag, måste det finnas i taktik och moral vilket förutsätter ständigt doktrinutveckling och hög grad av övning med ett överlägset ledarskap.
3D-utskrifter (materiel, reservdelar och förbrukningsvaror)
Hantering av motståndarens allt större A2AD-domer och hotet från ballistiska vapen där det bara är år bort att ”skurkstater” förfogar över de förmågor som tidigare var reserverade stormakterna.
Övergången till obemannade och fjärrstyrda farkoster och vapenplattformar



Ovanstående är bara några exempel på det radikala skifte som just nu pågår i världen – och aspekter som dessa har diskuterats alldeles för lite i den svenska försvarsdebatt som nu kört fast. Det måste förändras.



5-årsjubileum på bloggen!


I dag är det fem år sedan tanken slog mig att jag skulle starta en försvarsblogg. Även om det känns som att tiden har gått fort så kan jag konstatera att det har runnit mycket vatten under broarna sedan jag skrev det allra första inlägget.

Det har blivit så många som 650 blogginlägg under dessa fem år. Till detta skall också läggas ett antal krönikor, kolumner och debattartiklar inom samma ämnesområden.

Antalet bloggläsare har konstant ökat, och toppnoteringen var oktober förra året då antalet besökare under den månaden uppgick till 150.000. Det mest lästa blogginlägget hittills är "Ny normalbild eller nytt kallt krig" som har lästs av över 40.000 läsare.

Det senaste året har som ni läsare tyvärr kunnat konstatera att inläggsfrekvensen här på bloggen har gått ner. Det beror givetvis på en rad olika anledningar. Men den främsta är givetvis att mycket av min lediga tid har gått till att skriva i andra forum som SvD och BLT. Det positiva med detta är givetvis att nå ut till en betydligt större massa. Baksidan är tyvärr att fördjupningar och detaljer måste lämnas därhän.  Ambitionen är dock att åter igen börja skriva mer fördjupade inlägg här då jag tror det gynnar debatten i stort. 

Med anledning av att det är femårsjubileum här på bloggen så kommer jag att publicera ett antal gästinlägg här på bloggen med start i morgon, så håll koll!




Finland



Gästinlägg: Den svenska rättsliga grunden för finländsk-svenskt försvarssamarbete

a) Anställda i Försvarsmakten har i sitt anställningskontrakt en skyldighet att tjänstgöra utomlands. En sådan svensk statstjänsteman kan på riksdagens uppdrag tjänstgöra i Finland.

b) Både Finland och Sverige kommer ratificera värdlandsavtal med Nato. Sådana avtal om "Host Nation Support (HNS)" avses utgöra grunden för till exempel amerikanska och norska gästande förband i våra bägge länder och gäller i såväl fred, kris som krig. Självklart står det Finland samt Sverige fritt att behandla varandras närvaro på det egna territoriet på samma sätt och med samma villkor som Nato-stater avses behandlas. Det är då ingen formell rättslig skillnad på om ett finländskt eller tyskt örlogsfartyg anlöper en svensk hamn. I bägge fallen ska de vara välkomna och erbjudas ett fullgott värdskap.

c) Sverige godkänner dubbla medborgarskap. Förutvarande finländske försvarsministern Carl Haglund, ledare för Svenska folkpartiet och nyvald ordförande för Mittengruppen i Nordiska rådet, som samlar de nordiska centerpartierna, liberala, kristdemokratiska och gröna partierna föreslår automatiskt nordiskt dubbelmedborgarskap i en motion till Nordiska rådet. Bakom förslaget står också ålänningen Anders Eriksson, representant för partiet Ålands framtid, svensken Jan Lindholm, Miljöpartiet, finländaren Johanna Karimäki, De gröna, finländaren Katri Kulmuni, Centern, dansken Marcus Knuth, Venstre, och islänningen Róbert Marshall, Björt framtíð.

Praktiska saker i vardagen, som att skaffa sig ett mobilabonnemang eller öppna ett bankkonto i annat nordiskt land, skulle förenklas betydligt. I dag följer en slags rundgång när en person exempelvis söker få ett mobilabonnemang, vilket kräver personnummer i landet i fråga – och ett sådant får inte den som saknar fast adress, och en fast adress kräver ett hyreskontrakt, som man – igen – inte kan få utan personnummer.
– Det här och flera andra gränshinder kan avskaffas med en gång om vi får till stånd ett automatiskt nordiskt dubbelmedborgarskap, säger Carl Haglund. Låt mig tillägga att det onekligen också underlättar för soldater och sjömän vid insats på andra sidan Bottenhavet.
Gustav Wasa


Tänka nytt – tänka operativ balans

Försvarsbeslut 2015 har kommit att bli ett välkommet trendbrott i åderlåtningen av Försvarsmakten och vår säkerhetspolitik. Att den drygt 20-åriga nedgången av försvarsanslaget – styrda av yttre faktorer – nu vänt innebär att krigsförbanden i viss mån kan tillföras materiel och att möjligheterna till övning och träning kan öka – allt för att höja den operativa effekten.  Försvarsmakten är också i full sving med att verkställa riksdagens och regeringens beslut – gott så!

Ur ett mer långsiktigt strategiskt perspektiv har emellertid nästkommande försvarsbeslut ~ år 2020 en större och långt mer avgörande betydelse. Låt mig förklara:

Med anledning av den mångåriga politiska nedprioriteringen av politikområde försvar med ständigt återkommande krav på rationalisering – och i avsaknad av strategisk och operativ blick – har Försvarsmaktens nuvarande organisation, inkl. den kommande Organisation 2016, blivit en konsekvens av flera genomgripande och frekventa reduceringar. De militära förmågor och krigsförband vi har idag är således inte en konsekvens av en genomarbetad operativ idé – man skulle bättre kunna beskriva dem som resterna av en tidigare helhet och operativ idé under mottot Möta – Hejda – Slå i syfte att bibehålla handlingsfrihet.

Då de säkerhetspolitiska utgångspunkterna ser betydligt annorlunda ut än under kalla kriget, oavsett Nato-medlemskap eller ej, och genom de tekniksprång och den evolution som präglar nuvarande och framtida krig och konflikter så finns det stora och nödvändiga skäl till att analysera och förbereda genomgripande förändringar i Försvarsmaktens förmåga.

Det som inom det militärteoretiska hägnet benämns manöverkrigföring har till del kommit att bli en oreflekterad dogm som påverkar organisering med inte helt genomtänkta operativa idéer.

Försvarsmakten har emellertid sett sig nödgad att försöka behålla så mycket av sitt arv som möjligt för att ha handlingsfrihet och kunna möta olika händelseutvecklingar. Likväl har de årliga avvägningarna medfört ständiga prioriteringar och omprioriteringar för att ersätta och uppgradera förbandens organisationsbestämmande krigsmateriel samt för att tillgodose uppdykande tvingande behov och beslut. Men då det är dyrt att vara fattig har inte helhetssyn och operativ blick kunnat stå i fokus – något som är fullt förståeligt då generalitet och amiralitet varit hårt trängda från politiskt håll.

Försvarsbeslut 2015 har ändå blivit ett positivt trendbrott med fokus på att öka den operativa förmågan och balansen i en befintlig och hårt ansatt försvarsorganisation.Men klockan klämtar emellertid och Försvarsmakten behöver på allvar göra upp med sitt arv – det finns inte förutsättningar eller behov av ett behålla nuvarande organisation och förmågebredd på lång sikt. En samlad analys av såväl hotbilder som militärteknisk utveckling grundade på reella säkerhetspolitiska utgångspunkter måste tillsammans med förnuftiga uppfattningar om kommande anslagstilldelning lägga grunden för Försvarsmaktens kommande utveckling bortom den stundade försvarsbeslutsperioden. En tydlig analys – politiskt förankrad – av vad som kan uppnås genom operativa internationella bi- och multilaterala säkerhetssamarbeten är också en viktig del att beakta i utformandet av framtidens Försvarsmakt. I motsats till Wilhelm Agrell så menar jag att möjligheterna till samarbete idag trots allt är betydligt bättre – det är därför en kraftfull förenkling av Agrell att hävda att ”vi är tillbaka i kalla krigets säkerhetsdilemma”.

I en kommande utveckling måste det finnas utrymme för reformer som inom alla andra politikområden. För Försvarsmaktens del handlar det bl. a om att det skapas utrymme för att tillföra nya och nygamla förmågor. Det kan röra sig om:

  • Bekämpningssystem och fjärrstridsmedel för målbekämpning på stora avstånd,
  • Cyberområdet kräver fortsatt ökad robusthet och skydd med inslag aktiva åtgärder. Häri ligger också en utvecklad förmåga att hantera hela informationsarenan.
  • Sensorområdet är väsentligt för såväl ledning, detektering som för egen bekämpningsförmåga. Här krävs fortsatt förmågeutveckling med både fasta och luftburna system.
  • Ett integrerat missil- och luftförsvar kräver mycket stora resurser – dessa kan vi inte ha själva men tillsammans med andra – delkomponenter med systemtänkt krävs, inkl relevanta luftvärnsförmågor.
  • Rymdbaserade system för kommunikation och navigering etc.
  • Kraven på krigsförbandens expeditionära och interoperabla förmåga i närområdet torde öka. Det är en utmaning för inte minst mark-, ledning- och logistikförband. Men modularitet och förmågan att snabbt ingå i för uppgiften sammansatta förband blir allt mer essentiellt.

Det viktigaste är emellertid att fortsatt skapa en operativ balans där mark-, sjö- och flygstridskrafternas förmåga dimensioneras av en adekvat hotbild och vägs av och balanseras med behov av strategiska förmågor och mot behov av lednings-, underrättelse- och logistikförband.

När det därför gäller sammansättningen av morgondagens stridskrafter så måste förstås dagens struktur ses över: arméförbandens nuvarande relativt lilla numerär upptar likväl en betydande del av Försvarsmaktens anslag och resurser – i förbandsanslaget 1.1 för 2015 är tilldelning till arméns regementen och centra knappt 6,3 miljarder kr, det är nästan dubbelt mot marinens tilldelning. Vi bör inom ramen för en samlad analys reflektera över dessa sakernas tillstånd och om det är rimligt av en stor Östersjönation med en svensk kust på ca 3 200 km? En hög sjöoperativ förmåga är viktigt i såväl fred som vid kris och väpnad strid – både på vattnet som under och över vattenytan.  Riksdag och regering pekar dessutom ut Östersjön som ett särskilt intresse:

Den svenska militära förmågan är av vikt inte bara för Sverige utan även för den samlade militärstrategiska bilden i Östersjön.” (Prop 2014/15: 109, sid 46)

Ftg och stridsbåt

” Sverige har en möjlighet och ett ansvar att påverka utvecklingen i Östersjöområdet. Mot bakgrund av utvecklingen i vår omvärld i allmänhet och i Östersjön i synnerhet har Gotland en särskilt viktig position inte minst för kontrollen av sjö- och luftvägarna till och från Baltikum.” (RK / Fö RB 7 2015-06-25)   

För mig som militärstrateg är det därför inte givet att arméförbandens relativa volym måste kvarstå och definitivt inte dess interna sammansättning med tungt mekaniserade bataljoner formerade i brigader, brigader med bristande luftvärn, förmåga till indirekt bekämpning och operativ rörlighet.

Decennielånga livscykler av vidmakthållande av krigsmateriel med prolongeringsplanering måste därmed ifrågasättas – att nu t.ex. planera för en ersättning av stridsvagn 122 är därför inte helt givet – kanske ger det mer samlad operativ- och tröskeleffekt att öka hemvärnets taktiska rörlighet och pansarvärnsförmåga tillsammans med fjärrstridsvapen? Strategi handlar delvis om långsiktiga inriktningar och tydliga målsättningar, men också om tydliga prioriteringar – då kan inte en ofullkomlig tanke om handlingsfrihet vara vägledande. Det handlar minst lika mycket om att kalkylera med risker och hot.

3021571_1200_675

Ett flertal internationella analytiker är överens om att den militärstragiska och operativa miljön förändras snabbt och i betydligt snabbare takt än försvarsetablissemangen. Det kan därför inte vara Tillbaka till framtiden som gäller – det handlar om att vara väl medveten om sitt arv när man med god insikt går in i framtiden.  Om vi inte förhåller oss rationellt till det och tar vara på de möjligheter till förbands- och förmågeutveckling som finns, så riskerar vi att stå där med ett mer eller mindre irrelevant topprustat försvar, likt ett polskt kavalleri anno 1939.

 Johan Hansson – militärstrateg och arméofficer


Vem förmedlar desinformation?



Mot bakgrund av dagens stora nyhet – att MSB äntligen offentliggör sin antipsyops-verksamhet – så bör man ställa sig frågan: Vem förmedlar desinformation?

Alla som läser detta blogginlägg har minst en gång, sannolikt hundratals gånger förmedlat desinformation. Utan att veta om det. Är man en s.k. ”nyttig idiot” för det? Nej, självklart inte.

Och - ja - vi har också förmedlat desinformation. Och defaitism. Men blivit klokare!

En nyttig idiot är per definition någon som manipuleras medvetet av en tredje part för att sprida desinformation. Det bygger också på att tredje part har ett klart uttalat syfte med att få just den personen att sprida desinformationen.

Vad Ryssland gör och vilka resurser de har framgår tydligt i gammelmedia just idag. DN, SvD och Aftonbladet skriver mer om detta fenomen på en dag än vad de gjort på flera år.

Åter till frågan: Vem förmedlar desinformation? Svaret är helt enkelt: Den okunnige.

Alla som har kunskap och vetskap om att det florerar rikligt med medvetet spridd desinformation kommer att undvika att delta i spridningen av den.

Problemet är bara det att de som skapar och sprider desinformationen alltid tar vara på befintliga åsiktsströmmar, gärna åsikter som baseras på känslor, inte förnuft. Ingen skulle sprida desinformation som uppenbart känns orealistisk. Utom den 1 april. Däremot delar man gärna med sig av sådant man känner igen sig i t.ex. rädsla för sin egen trygghet och hälsa.

Idag förekommer en hel del främlingsfientlighet, något som nyttjas i ryska påverkansoperationer. Det förekommer också en stor portion defaitism, alltså ett ”accepterande av förlust utan kamp”. Ett bra exempel på defaitism är när personer med extrema eller populistiska åsikter talar om landets förestående undergång. Eller bara spyr ur sig negativa omdömen om landet, staten, myndigheter eller media. Detta är utmärkt grogrund för spridande av desinformation.

Den 7 oktober skrev mediadebattören Anders Mildner en utmärkt artikel på DN Kultur där följande citat är hämtat:

”Vi lever i en tid som blir allt mer polariserad. Traditionella medier har i hög grad bidragit till utvecklingen. Tyckonomin, där starka svartvita åsikter värderas högre än lågmälda insikter, har fått ett enormt genomslag i en nyhetsförmedling som tack vare konkurrensen från realtidsmedierna sätter allt mer fokus på nuet.”

Detta sammanfattar skälet till att massmedia (gammelmedia) i många fall blir ett utmärkt verktyg för den som vill sprida desinformation. Massmedias aktörer, journalister, redaktionschefer och ansvariga utgivare, har därför ett särskilt ansvar.

Nyligen citerade Expressens journalist Niklas Svensson den väl ansedda nyhetsbyrån AP. Citatet handlade om att Ryssland i Syrien endast bekämpar ISIS. CNN gick också i fällan. Senare visade sig detta inte alls stämma men målet var nått, många fick uppfattningen att Ryssland nog ändå var i Syrien för att bekämpa ISIS och det är väl bra? När väst påpekar detta går den ryska informationsapparaten till angrepp genom metoden "whataboutism" - men ni då?! Ni har också bombat fel mål! Och så har fokus flyttats bort från den aktuella frågan.

Politiker blir också lätt nyttiga idioter eller desinformationsspridare. Särskilt politiker i extrema eller populistiska partier. Många av dem tjänar också personligen på att desinformationen sprids.

En gammal KGB-metod för desinformation kallas med ett engelskt uttryck för "framing" som enkelt översatt handlar om att "smeta ner" en person eller organisation med negativa omdömen. Illasinnad falsk ryktesspridning helt enkelt. Detta var en av KGB:s viktigaste metoder, långt viktigare än underrättelseinhämtning. Metoden användes flitigt av Stalin och Andropov och sannolikt utförde Putin många sådana uppdrag i Dresden på 80-talet. Idag använder FSB och SVR metoden för att smeta ned personer och organisationer i väst. Allt från att påstå att Obamacare är kommunism till att Carl Bildt är CIA-agent.

Att Ryssland genomför en framing-operation på svensk välfärd är fullt rimligt. Det leder till destabilisering och minskar vår motståndskraft. Det gör oss mer mottagliga för ryska narrativ. Och i slutänden kanske vi överger TTIP, NATO/PfP, Schengen och slutligen EU. Därmed blir vi en solitär som på individnivå (politiker och företagare) mycket lättare kan påverkas att köpa gas, olja och varför inte vapen från Ryssland eller undvika konflikter med Ryssland även om det skulle innebära att vi sviker Finland och Baltikum.

Nästa gång du läser om den förestående systemkollapsen eller att hela myndigheter slutat fungera – innan du delar det – se till att först skaffa dig bevis för att det som skrivs faktiskt är sant. Om du tror att polisen som helhet sluta fungera, ta dig till närmsta polisstation och försäkra dig om att så är fallet. Om du tror att det stämmer att Sverige inte har något försvar – åk till ett regemente och kontrollera. Om sjukvården är otillgänglig som det skrivs – ta dig till vårdcentralen och se om att det stämmer.

Men du vet ju redan att det inte riktigt är så illa. Kanske det då är bättre att lägga sin kraft på att bidra till att Sveriges problem får en lösning? Den enda som gynnas av att desinformationen leder till destabilisering och rentav subversion är - angriparen.

Vi har ju trots allt ett demokratiskt, öppet, politiskt system i Sverige som är skyddat av våra grundlagar. Den vägen får alla vara med och påverka. Och den 9 september 2018 är det val igen - då är det bara att rösta på dem som föreslår den bästa lösningen.

Om Ryssland lyckas med sitt uppsåt att destabilisera Sverige och våra grannländer så kan vi lova dig en sak: Du kommer att längta tillbaks till den dag du satt på bussen med din smartphone och delade domedagsprofetior…

Den blomstertid nu kommer?


Det är med stor glädje vi konstaterar att filmkollektivet Crazy Pictures nu satsar på långfilm. De har gjorts sig kända genom sin kortfilmsserie på Youtube: "Poesi för fiskar", där Christoffer Nordenrot och Magnus Sundberg spelar huvudrollerna. Utöver kortfilmer gör Crazy Pictures även reklamfilm, musikvideor och TV-produktion.

Nu skall de alltså göra långfilmen "Den blomstertid nu kommer" med den engelska (betydligt bättre) titeln "The Unthinkable".

Här är ett smakprov:



Filmen handlar alltså om ett nationellt krisläge som vi dock i nuläget inte får veta så mycket om. I den bästa av världar är det mindre zombie-attack och mer antagonitisk angripare.

Kanske MSB pyttsar in en slant så kan filmen användas i försvarsupplysningssyfte?

Gå nu omedelbart in och stötta filmens tillblivande på Kickstarter: https://www.kickstarter.com/projects/crazypictures/den-blomstertid-nu-kommer-feature-film-thriller

Sverige, Nato och kärnvapen

av Lars Wedin

För en tid sedan publicerade en organisation kallad Läkare mot kärnvapen en artikel, som påpekade att i den svenska Nato-debatten saknas frågan om kärnvapen. Detta är ett korrekt påpekande. Resten av artikeln kan vi lämna därhän. Det räcker att påpeka att den ryska propagandapublikationen Sputnik tyckte den var så intressant att man publicerade en engelsk översättning.

Förr eller senare måste emellertid frågan om kärnvapen upp på bordet i den allt intensivare Nato-debatten. Natos säkerhetsgaranti vilar ytterst på kärnvapnen, även om dessa idag har en mindre framträdande roll än under det kalla kriget.

Kärnvapnen är, tyvärr kan man tycka, mer aktuella än på länge. Ryssland har under det senaste året i ett flertal fall hotat bl a  Danmark och de Baltiska staterna med kärnvapen. Sverige har hotats med ”motåtgärder” om vi går in i Nato. Dessa motåtgärder kan mycket väl inbegripa kärnvapen.

Nu skall knappast de ryska utspelen ses som direkta hot utan snarare som påtryckningar som en del i den pågående propagandakampanjen, som syftar till att skapa osäkerhet och rädsla.

Mot denna bakgrund är det egendomligt att det inte förs en strategisk debatt om kärnvapnens roll i dagens säkerhetspolitiska situation. Det är precis som varje sig politiker eller forskare vågar ta i problemet – ett fall av beröringsångest?

Kärnvapenteori

Den enda gång kärnvapen använts reellt var som bekant mot Hiroshima och Nagasaki. I övrigt har kärnvapen endast använts i en virtuell roll – d v s  de har använts – och används – för att hota, avskräcka, manipulera etcetera men inte för att sättas in. I varje fall i Väst är kärnvapen politiska vapen, underställda statsledningen och inte slagfältsvapen.

Kärnvapen har i några fall använts i en offensiv, virtuell roll. Sovjetunionen hotade London och Paris med kärnvapen i samband med Suez-kriget 1956; en strategisk bluff eftersom Sovjet knappast hade den erforderliga förmågan. Nordkorea använder relativt regelbundet kärnvapenhotet för att tilltvinga sig förmåner.

Kärnvapnens huvuduppgift är avskräckning. Efter det kalla krigets slut, då den officiella fienden försvann, har denna uppgift normalt inte varit riktad mot någon specifik stat. Undantag finns. Inför operation Ökenstorm 1990 varnade USA Irak: användning av kemiska eller biologiska vapen skulle leda till en betydande amerikansk reaktion.   USA uteslöt således inte användning av kärnvapen. Israel varnade också Saddam Hussein för att dess reaktion skulle ge ”konsekvenser bortom all kalkyl”.

Avskräckningens trovärdighet vilar på den andraslagsförmåga som garanteras av de strategiska kärnvapenubåtarna (SSBN på engelska, SNLE på franska), som svårligen kan slås ut i ett första slag. Härigenom får avskräckningen stabilitet till skillnad från vad som är fallet för exempelvis Indien, som ännu inte har SSBN. För att hindra ett avväpnande förstaslag från Pakistan eller Kina är man då tvungen att förlita sig på ”launch on warning”, vilket är allvarligt destabiliserande.

Trovärdigheten kräver att motståndaren faktiskt tror att kärnvapen kan komma att användas när så behövs. Detta kräver ständig hög beredskap, en robust kommandokedja, inklusive den högsta politiska ledningen, ständiga skyddsåtgärder och politiska deklarationer.

Inom Nato finns tre kärnvapenmakter. Av dessa vilar Storbritanniens förmåga på ett ben: fyra SSBN. Frankrikes förmåga vilar på två ben: strategiska kärnvapen på sina SNLE och flygburna robotar (ASMP), vilka kan bäras av flygplanet Rafael i såväl land- som hangarfartygsversion. USA har fortfarande en triad: markrobotar samt ubåtsbaserade och flygburna vapen. I Europa har USA omkring 400 B-61, bomber som nu moderniseras. Ingenting hindrar att andra vapen, exempelvis kryssningsrobotar, flygs in – öppet eller dolt – givet att det finns infrastruktur att ta emot dem.

En fråga som ofta diskuterades under det kalla kriget var om USA faktiskt skulle sätta in kärnvapen för att rädda Europa vid ett sovjetiskt storanfall; och härigenom utsätta sig för en sovjetisk ripost.

Natos avskräckningsförmåga bygger emellertid på tanken att Natos Nuclear Planning Group (NPG) disponerar kärnvapen – USAs – som kan användas vid anfall mot ett medlemsland. Trovärdigheten i detta kan naturligtvis diskuteras men innebär ändå en uppenbar risk för den anfallande.

Ett kärnvapenanfall mot en stat som innehar kärnvapen eller som är allierad med en sådan stat medför en mycket hög risk. Denna risk måste uppvägas av en bedömt mycket viktig vinst. I det europeiska perspektivet är det svårt att se i vilket läge förväntad vinst skulle vara avsevärt större än riskerna.

En insats av kärnvapen är ett mycket allvarligt steg i en konflikt. Man skall inte använda dynamit för öppna en kokosnöt (ref. Povel Ramel). En insats kräver därför att motståndarens hot överstiger en viss tröskel – aggressivitetströskeln. Denna tröskel är aldrig exakt definierad i syfte att hålla motståndaren i osäkerhet och försvåra att tröskeln kringgås.

Dessa grundläggande samband gäller även idag. Modern forskning visar emellertid att Sovjet hade en delvis annan syn på kärnvapenfrågan. Stasis (den östtyska säkerhetstjänstens) arkiv visar att Sovjet i början av 1980-talet fruktade att USA hade möjligheter att slå ut landets SSBN och därmed skulle kunna sätta in ett förstaslag. Resultatet blev operation RYaN (Raketno-Yadernoye Napadenie) eller attack med kärnvapenrobot). RyAN var en underrättelseoperation som påbörjades 1981 med syfte att i ett akut skede sätta in ett massivt anfall mot Västeuropa (inklusive Sverige) med bl a kärnvapen. Hur Ryssland idag ser på en sådan ”första användning” är oklart.

Konflikt mellan kärnvapenstat och stat utan kärnvapen

Detta är en högst asymmetrisk konflikt. Kärnvapenstaten kan använda ett brett register av påtryckningar och styrkedemonstrationer som dess motståndare inte kan svara på. Att faktiskt sätta in kärnvapen mot en icke-kärnvapenstat skulle naturligtvis betraktas som oerhört av större delen av världen och är därför inte troligt men inte omöjligt. Frågan är om den kärnvapenfria staten har mod att syna bluffen – som kanske inte är en bluff?

Nu är sannolikt inte hotet formulerat som ”allt eller intet”. Kärnvapenhotet kan hållas i bakgrunden – men kan aktualiseras exempelvis genom styrkedemonstrationer (jämför den så kallade påskincidenten 2013). Men i spelet mot en kärnvapenmakt finns alltid kärnvapnen med i ekvationen.

Kraven kan – speciellt inledningsvis – vara formulerade så att de av en del av opinionen ses som rimliga (propagandan kommer givetvis att hjälpa till här!). Detta kallas för ”kronärtskocksstrategin”. När väl staten börjar ge efter och göra avkall på suveräniteten kommer – förr eller senare – nya krav och nya hot.

Men om den försvarande staten är militärt svag, behöver den offensiva staten inte hota med kärnvapen – de finns, som sagt, ändå i bakgrunden. För trots allt skulle ett kärnvapenhot innebära en politisk kostnad.

I konflikten med en kärnvapenförsedd stormakt har den lilla staten alltså liten handlingsfrihet, speciellt om dess konventionella försvarsförmåga är svag. Här gäller Thukidydes tes från den så kallade Meliska dialogen: den som är svag och inte har starka vänner får finna sig att göra som den starke vill. Den lilla svaga statens enda handlingsmöjlighet är att ingå i en allians med kärnvapenmakter samt att stärka sitt konventionella försvar. Låt oss nu överge teorin och se på nuläget.

Den strategiska situationen

Den strategiska utvecklingen är minst sagt dynamisk. Just nu har Ukraina försvunnit in i bakgrunden för den ytterst komplicerade situationen i Mellersta Östern. Ryssland i koalition med Assad-regimen, Iran och Hizbollah bekämpar de organisationer som gör uppror mot Assad med stöd av Saudiarabien och de övriga arabiska Gulfstaterna. Denna koalition stöds också av USA och Frankrike men i första hand för att bekämpa DAESH (eller islamska staten), vilket också Ryssland (kanske) gör. Härtill kommer ett antal andra aktörer som Turkiet, Israel, Al-Quaida, Irak, Sverige (vi utbildar irakiska soldater att slåss mot DAESH) m.fl.

Risken för en kollision mellan USA och Frankrike å ena sidan och Ryssland å den andra är inte försumbar. Eftersom de alla tre är kärnvapenmakter kommer de emellertid säkert att göra allt för att undvika en öppen konflikt.

Men Rysslands geopolitiska problem i vårt närområde är inte lösta, de har bara kommit i bakgrunden. Enligt den amerikanska tankesmedjan CEPA (Juni 2015) syftar Ryssland till att skapa en yttre strategisk skyddszon med gräns längs en linje Nordnorge (förefaller tveksamt), Åland, Gotland och Bornholm. Sannolikt söker man imitera den kinesiska strategin som (av Pentagon döpts till) A2/AD – Anti-Access/Aera Denial. Därigenom skulle man skapa strategisk handlingsfrihet i Baltikum.

De ryska hoten

Rysslands kärnvapenhot mot Danmark och Baltikum är något kvalitativt nytt; här används kärnvapnen offensivt men virtuellt som ett element i en propaganda- och desinformationskampanj. Den ballistiska roboten 9K720  Iskander  spelar här en viktig roll. Den har (?) stationerats på Krim sannolikt för att visa att Krim är en del av det område som täcks av den ryska avskräckningsförmågan. Den har (?) stationerats i Kaliningrad varifrån den täcker ett område upp t.o.m. Gotland. Roboten kan vara nukleär eller konventionell. Denna osäkerhet ingår med all sannolikhet som en del i strategin. Den ger också extra möjligheter till gestikulering: ”vi monterar in kärnvapenspetsar”/”vi tar bort kärnvapenspetsar”.

Låt oss koncentrera oss på Baltikum. Det nuvarande geopolitiska läget där de Baltiska staterna och Polen är medlemmar av Nato är oförmånligt för Ryssland, givet att Ryssland snarare söker konfrontation i stället för samarbete. Ryssland avser säkerligen inte att invadera någon av de Baltiska staterna. Orsaken är, åtminstone till del, att Nato inkluderande USA har en militär närvaro i området. Och Nato är ytterst kärnvapen.

För Ryssland innebär detta att den strategiska ekvationen ser ut ungefär som följer. Ett kärnvapenanfall mot ett Nato-land kommer med stor sannolikhet att mötas av en, begränsad, kärnvapenattack från Nato, läs USA.

Ett konventionellt anfall mot ett Nato-land kommer att mötas med konventionella styrkor. De tre stormakterna – de enda med verklig militär förmåga – kan inte avskräckas från en sådan insats eftersom de är skyddade av sina andraslagsförmågor.  I fall av direkt stridskontakt mellan ryska och, främst, amerikanska styrkor, finns risk att USA eskalerar till kärnvapeninsats. Av dessa skäl är en attack mot ett Nato-land högst otrolig.

För Ryssland återstår tre handlingsmöjligheter mot exempelvis Baltikum:

  • Genom propaganda och desinformation undergräva befolkningarnas i Nato-länderna stöd för alliansen och dess avskräckningsförmåga. Denna verksamhet pågår.
  • Använda hybridkrigföring för att hålla sig under varje rimlig kärnvapentröskel.
  • Skapa ett fait accompli genom en blixtattack i ett läge där, framför allt, USA är upptaget på annat håll. Givet att Ryssland agerar så att Natos förluster blir mycket små är det knappast troligt att Nato kommer att eskalera till ett fullskaligt krig i detta läge. Men Ryssland kan inte vara säker.

Sverige

Sverige klarade sig ju bra under det kalla kriget utan kärnvapen och trots allianslöshet. Så vad är problemet nu?

Det kalla krigets bipolära världsordning är slut. Dagens värld är väsentligt mer dynamisk. Terrorbalansen har skjutits i bakgrunden, vilket leder till större handlingsfrihet för de viktigaste aktörerna.

Under det kalla kriget hade vi ”ett för våra förhållanden starkt försvar”. Visst blev detta successivt allt ihåligare men försvaret uppfattades trots allt som trovärdigt. Annars hade Statsministern knappast beordrat ÖB att ”hålla gränsen” i samband med U-137 incidenten.

Idag har vi ”ett för våra förhållanden svagt försvar”. Det finns en allmän enighet om att Sverige inte kan försvara sig självt mer än någon vecka. Ett trovärdigt försvar anses ligga bortom varje rimlig nivå på budgeten. Eftersom vi bara satsar 1 % av BNP på försvaret tyder detta knappast på någon större försvarsvilja.

Den svenska statsledningen präglas alltså av defaitism; vi är för svaga för vårt strategiska läge men vi kan/vill inte göra något åt det. Därmed är Sverige vidöppet för påtryckningar. Inledningsvis kommer dessa inte att förefalla så allvarliga att det vore värt att riskera ett krig som vi bara kan förlora. Därmed vore suveräniteten undergrävd och vägen mot undergången anträdd.

Alternativ

Det finns enligt min mening endast tre alternativ:

  • Fortsätta som hittills och vara beroende av en allians som vi inte vill vara medlemmar av.
  • Skapa ett trovärdigt försvar, vilket innebär kraftåtgärder som minst dubblerade försvarsanslag nu.
  • Söka medlemskap i Nato för att därmed omfattas av såväl den konventionella som den nukleära försvarsförmågan.

Det första alternativet innebär maximal osäkerhet. Rysk planering måste utgå från att Sverige implementerar solidaritetsklausulen och upplåter sitt territorium för Nato i samband med en kris i Baltikum, Polen eller Finland. Men det finns ingen garanti att Sverige får hjälp av Nato.

Det andra alternativet är genomförbart om politisk vilja finns. Problemet med risk för kärnvapenhot från Ryssland finns dock kvar; ett konventionellt försvar är aldrig helt trovärdigt i konflikten mot en kärnvapenstat.

Det tredje alternativet kräver också förstärkning av det svenska konventionella försvaret i enlighet med tidigare resonemang. Dessutom vill säkert inte Nato ta ansvar för ett strategiskt tomrum.

Måste då ett Sverige i Nato omfattas av Natos kärnvapenparaply? Nej, vi skulle förmodligen kunna välja att inte delta i NPG. Men då minskar relevansen i Natoanslutningen. Att börja med att begära undantag från Natos doktrin är knappast heller en gångbar strategi.

Måste Sverige ta emot Natos kärnvapen? Nej. Kärnvapen kräver omfattande skyddsåtgärder som kostar pengar. De är dessutom rörliga, en utstationering på svenskt territorium vare sig minskar eller ökar avskräckningens trovärdighet.

Vore det bra med en kärnvapenfri zon i Norden? Nej; det är som sagt inte kärnvapens gruppering som är viktig utan det område som de täcker. En kärnvapenfri zon i Norden måste därför inte bara omfatta Norden utan också Nato, Ryssland och t.o.m. Nordkorea. Knappast realistiskt.

Avslutning

Kärnvapnen är här för att stanna. Det är emellertid högst otroligt att de kommer att användas – i varje fall inte av ansvarskännande stater till vilka även Ryssland måste räknas. Men de fungerar som ett lock på dagens konflikter; direkt konfrontation USA/Nato – Ryssland måste undvikas.

Att gå med i Nato innebär medlemskap i en allians med kärnvapen. Det är inte en nackdel – det är tvärtom den stora fördelen med medlemskapet. Men Sverige måste också ha ett så starkt konventionellt försvar att vår statsledning vågar stå på sig i en konfrontation: ”håll gränsen”. I annat fall utgör vi Alliansens svaga länk.

Nu kommer detta inte att hända. Våra politiker slår sig för bröstet för att försvaret får ett minimalt tillskott i förhållande till behoven, någon omfattande återupprustning kommer inte att ske. Socialdemokraterna kommer aldrig att låta Sverige ansöka om medlemskap i Nato. Allt blir som förut. Detta måste i realismens namn vara utgångspunkten för vår strategiska planering.

 
Författaren är kommendör, Directeur des études vid Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.
 

ArtE 740 – en toppmodern sensors uppgång och fall



Det här inlägget kommer att avhandla det avvecklingsbeslut som har drabbat det toppmoderna radar och eldledningssystemet ArtE 740, något som jag noterat att Kristdemokraternas Mikael Oskarsson har  uppmärksammat och ifrågasatt genom en interpellation till försvarsministern. Men innan jag ska gå in på detaljer runt detta så tänkte jag inleda med att sätta detta beslut i ett sammanhang. 

Ända sedan ryska påsken, långfredagen 2013, då Ryssland övande kärnvapenanfall mot Sverige så har alla varit överens om att svensk försvarsförmåga måste öka. Ingen har varit emot, inte ens vänstern och miljöpartiet. Denna enighet växte till nya propotioner efter att Ryssland gick in med militär trupp och tog Krim från Ukraina. I arbetet med det nya försvarsbeslutet fortsatte denna enighet. Ingen nämnde avveckling. Folkpartiet har dessutom gett uttryck för att det borde läggas ett förbud mot att avveckla fullt fungerande försvarsmateriel.


Artilleriradarenhet ArtE 740


Innan försvarsbeslutet 2000 slog sönder stora delar av vårt försvar så planerade dåvarande Kustartilleriet för att anskaffa en toppmodern radar och eldledningsplattform. Utvecklingsarbetet ledde fram till ArtE 740. Ett terränggående fordon, som snabbt kunde förflyttas, snabbt kunde grupperas, och som skulle ha ett toppmodernt radar och ledningssystem för att kunna leverera mål till diverse system inom Marinen. Tung Kustrobot RBS-15, Sjöfrontsartilleri 12/80, RBS-17. Dessutom så skulle det kunna leverera måldata in i Marinens samlade sjölägesbild vilket gjorde att robotbärande fartyg skulle kunna nyttja mållägen från en ArtE 740 i framskjutet läge, exempelvis på Gotland.

Radarn är en PS-740, en radar i Ericsons giraffe-serie. Samtida med den toppmoderna UndE 23 i svenska luftvärnet och PS-201 som sitter på våra Viskykorvetter. Således ett mycket kompetent och toppmodernt system.

Men sedan kom försvarsbeslutet 2000 och raderade ut både tung kustrobot och sjöfrontsartilleri 12/80. Kustartilleriet omorganiserades till Amfibiekåren och målbilden var då att sätta upp Amfibiebrigad 2004. I denna vision hade ArtE 740 fortfarande sin plats. På Försvarsmaktens webbsida skriver man fortfarande idag (2015-10-25) följande:

Artilleriradarenhet 740 bygger på den nya generationen av spaningsradar och kan med hög precision skilja mellan såväl stora och små mål som vattenkaskader. 
Den här enheten utgör kärnan i amfibiebrigadens spanings- och ledningssystem för spaning mot mål både i luften och på vattenytan. Den har också möjlighet att samverka med sensorer som ingår i andra typer av förband. 
Radarsystemet monteras i splitterskyddade terrängfordon, och kännetecknas av den höga rörligheten i kombination med starkt skydd mot olika former av vapenverkan och elektroniska störningar.

Systemet färdigställdes. Fem fordon med radar byggdes av industrin och levererades till FMV. Jag har inte sett någon kostnad för systemet, men med tanke på dess moderna radar- och ledningssystem samt kringutrustning så lär det inte ha varit särskilt billigt att anskaffa.

Men tyvärr kom ett nytt katastrofalt försvarsbeslut, och amfibiebrigaden blev aldrig uppsatt. Det blev bara ett stort luftslott som aldrig kunde uppnås på grund av försvarsavvecklingen. Nu återstod endast en enda amfibiebataljon som dessutom började omorganiseras mot markoperativ rörlighet.

Den nylevererade och toppmoderna ArtE 740 blev således en udda fågel i det allt mer internationaliserade försvaret. Man visste inte riktigt vad man skulle göra med systemet, det fanns inget förband att leverera systemet till och det förblev således stående under FMV rådighet. Men systemet har hela tiden tagits väl omhand av kvalificerad personal och är enligt uppgift fortfarande i näst intill nyskick.


Pendeln svänger igen. Från internationellt till nationellt fokus.


Nu svänger pendeln tillbaka. Georgien, Ryska Påsken och Krim tillsammans med rysk upprustning, ruska beredskapsövningar och ett nytt kallt krig i vårt närområde gör att det nationella försvaret snabbt hamnar i fokus igen. Men nu är det mesta man skulle behöva tyvärr avvecklat.

Många politiker efterfrågar kutrobotar och kustartilleri igen. Ett axplock.


Försvarsminister Peter Hultqvist, Kungliga Krigsvetenskapsakademien 3 december 2014:
Utöver detta bör man även pröva möjligheten samt den operativa effekten av att det inom ramen för anskaffning av en ny sjömålsrobot kan vara möjligt att del av denna blir tillgänglig som markbaserad förstärkning på Gotland i form av kustrobot.


Motion till riksdagen: 2014/15:3094 av Jan Björklund m.fl. (FP)
En nationell, svensk försvarsförmåga måste också bygga på att hindra en motståndare från att stiga iland. Med ett brohuvud blir angriparen väsentligt svårare att handskas med. Folkpartiet anser därför att vid en eventuell extra anskaffning av haubitsar till det svenska försvaret bör en del av dessa tilldelas marinen som kustartilleri. Moderna haubitsar med dito granater har idag förmåga att bekämpa mål på avsevärda avstånd. Tillsammans med tung kustrobot kommer de att verka starkt avhållande mot försök till landstigningar på svensk kust.


När Försvarsmakten senare får uppdraget att inkomma med underlag till försvarspolitisk inriktningsproposition 2015 så tar man särskilt upp detta. Men man är av någon outgrundlig anledning inte alls positiva. Man ser mest problem med detta förslag. Men extra intressant blir det när  man använder motargument så som att ett kustrobotsystem skulle kräva ledning, samband och sensorer....

Införandet av ett kustrobotsystem skulle innebära att förbandet blir ett singulärförband vilket försvårar samordning med annan verksamhet. Därtill krävs utöver robotsystemet som sådant även nya krav på ledning och samband, sensorer och skydd. Den personal som krävs för att driva förbandet behöver därutöver tas från andra krigsförband för att bibehålla en neutral per- sonalmängd i Försvarsmakten. Försvarsmaktens bedömning är att fokus bör vara att förstärka försvaret av Gotland och att detta kan lösas på andra sätt, exempelvis genom ökad närvaro i området.

Ett toppmodernt system i förråd


Vad Försvarsmakten helt tycks ha glömt bort när man svarar regeringen, är att man faktiskt förfogar över precis det man använder som argument mot en återanskaffning av ett kustrobotsystem.

De fem förrådsställda och toppmoderna ArtE 740 är ett enhetsfordon med:
- En toppmodern sensor med radarn PS-740
- Har ett inbyggt ledningssystem SAAB Safir
- Har alla standardiserade marina sambandslösningar för att bara kunna jacka in i befintligt nät
- Fordonet är dessutom splitterskyddat

En ArtE 740 kan således skapa målläge genom egen radar, bearbeta målläget i det inbyggda ledningssystemet, och distribuera målläget, antingen in i den gemensamma marina lägesbilden eller direkt till vapenbärare så som fartyg, eller till det av politikerna efterfrågade kustrobotbatteriet via olika sambandslösningar.



Enligt Wikipedia är fordonen utrustade med ledningssystemet Safir tillverkat av SAAB, kommunikation via 8000-format, all marin standardutrustning så som kommunikationssystem ISIS, Ra180, Ra611, Ra812, modem typ HARRIS, DT135, DT143, POS samt marinens televäxel 500.

Radarn finns i två olika utföranden 2D och 3D.


Leasing till Australien


Då Försvarsmakten inte hade behov av systemet under den strategiska time-outen, så leasade FMV ut ett (möjligen två) av Försvarsmaktens fordon ut till Australien som använde systemen i Afghanistan.



Fordonet anlände till Afghanistan i december 2010 och har nyttjats för övervakning av luftrummet runt bas.
Leased from Sweden, the Giraffe 740 is the title of the distinctive Counter Rocket Artillery and Mortar (C-RAM) radar system that has been providing a reliable indirect fire warning to Multi-National Base Tarin Kot since December 2010.

Australien ansåg att systemet var så bra att man köpte ett eget motsvarande från SAAB, och när detta senare levererades så återlämnades Arte 740-systemet till FMV.


Avvecklingbeslut



I november 2012 fattade Försvarsmakten beslut om att ArtE 740 och övriga fordon av typen MOWAG PIRANHA 10X10 skulle totalavvecklas genom försäljning. Detta med motiveringen av att behovet av ArtE 740 har upphört i Försvarsmakten.

Detta sker således ganska exakt en månad innan ÖB deklarerar att Sverige endast kan försvaras på en vecka, på en plats mot ett begränsat anfall.



Upphävande av avvecklingsbeslut


Drygt två år senare, närmare bestämt i maj 2015 så upphävs ovanstående avvecklingsbeslut. Som tur är har tydligen inte avvecklingen genomförts, och man kan nu hoppas på att insikten har kommit att det är en ytterst kvalificerad spanings och ledningsplattform det handlar om som år 2015 borde ha en given plats i ett försvar som åter går mot ett tydligt nationellt fokus.

Men upphävandet handlar om något helt annat.

Under 2014 har Försvarsmakten beställt nya telekrigsystem men saknar erforderliga bärare för denna materiel. Man har då kommit fram till att alternativet MOWAG PIRANHA, d.v.s fordonen som den toppmoderna ArtE 740 sitter på idag som den mest lämpliga och kostnadseffektiva lösningen.

Upphävandet av avvecklingsbeslutet rör således enbart fordonen. Radarsystem ArtE 740 skall demonteras och avvecklas. 



Sammanfattning


Det tycks i vissa fall inte alls finnas någon logik när det kommer till vårt försvar. Man skulle kunna tro att den enda handen inte alls vet vad den andra gör. Omvärldsläget försämras i stadig takt. Politikerna är överens om att försvarsförmågan måste öka, och samtidigt avvecklar Försvarsmakten fullt fungerande toppmodern materiel med motiveringen att det inte finns behov.

Men runt denna paradox ska man också vara väl medveten om att våra poltikar som talar om ökat hot och behovet av ökad försvarsförmåga inte alls vill betala, inte ens i närheten av vad ett någorlunda trovärdigt försvar kostar.

ÖB flaggade för att det finns stora brister i den så kallade basplattan. Standardfordon var en av de punkter som man tillsammans med så enkla saker som uniformer och ammunition pekade särskilt på. Men inte ens detta var våra politiker beredda att betala för när det senaste försvarsbeslutet fattades. Man betalade hälften av Försvarsmaktens minimikrav samtidigt som man ökade organisation och uppgifter. En omöjlig ekvation.

Försvarsmakten saknar så enkla saker som ett mindre antal fordon pga underfinansiering, och väljer att skrota ArtE 740 för att kunna använda på annat håll. Det är ytterst beklämmande särskilt då ja bedömer att själva bärarfordonet av ArtE 740 utgör max 20% av den totala anskaffningskostnaden av systemet. Resterande 80% går nu således till skrot. I grund och botten landar detta i underfinansiering.

Men det är ändå för mig obegripligt att Försvarsmakten ens övervägde att avveckla ArtE 740. Detta system hade precis som så många andra marina system kunnat leverera operativ effekt i både fred, kris och krig.

I fredstid som "gapfiller" åt sjöinformationsbataljonen. Dvs placeras ut som mobil radar där den behövs som mest och bäst och leverera sjöläge in i det marina nätet. Detta har tidigare utprovats med framgång.

I kristid som mer permanent ersättare vid exempel sabotage av fasta anläggningar för att snabbt kunna återta förlorad förmåga i kritiska områden.

I krig för att leverera målläge till robotbärande fartyg och flygplan, för artilleri typ Archer och i framtiden möjligtvis också för det kustrobotbatteri som så många politiker har efterfrågat under flera år.


Men nu tycks denna möjlighet ha försvunnit för gott genom ett i mina ögon olyckligt avvecklingsbeslut, även om jag till del förstår hur Försvarsmakten ser på saken. Om ett kustrobotbatteri skall återanskaffas i en nära framtid, så kommer det precis som Försvarsmakten skrev i sitt svar inför försvarsbeslutet, att krävas anskaffning av sensorer och system för ledning och samband, d.v.s en ny motsvarighet till ArtE 740. 


Lever debatten utanför #föpol och #säkpol och i så fall, var?

Har den levande försvars- och säkerhetspolitiska debatt som fördes bland ett antal sk. försvarsbloggare och kanske framför allt i deras kommenytarsfält, helt dött?
Går vi tillbaka några år fanns Wiseman’s Wisdoms, Skipper, Chefsingenjören, Sinuhes samtal, Jägarchefen, Försvar och säkerhet, Cynismer, jag själv, Reservofficeren, Morgonsur, Miljöpartist i grönt, Observationsplatsen och ytterligare många till där det fördes en livlig och livaktig debatt, kunskapsspridning och opinionsbildning. Kommentarsfälten var fyllda av åsikter åt alla tänkbara håll och kort sagt levde debatten.

Nu har Wiseman, Skipper och Försvar och säkerhet trätt fram, institutionaliserats och skriver kolumner i gammelmedia. Andra bloggare har försvunnit helt, några skriver pliktskyldigast ett inlägg var sjätte månad, ett fåtal kämpar vidare med regelbundna inlägg och en lysande stjärna, Karlis Neretnieks, har tillkommit.
Nya och gamla stjärnskott hjälper dock inte. Totalen av inlägg, åsikter, kommentarer, knutna nävar och insideravslöjanden har nedgått och om kvantitet är en kvalitet i sig, (en av Chefsingenjörens käpphästar) lider debatten av ett stort underskott.

Detta underskott är djupt olyckligt nu då det politiska och publicistiska intresset nedgått efter försvarsuppgörelsen och då migrationsproblematiken helt tagit över medierna som som vanligt bara kan hantera en fråga i taget.
Det säkerhetspolitiska läget har inte förbättrats och det är nu då de etablerade medierna (Wiseman och Skipper får ursäkta) inte hänger med som den bloggande och bloggkommenterande debatten och opinionsbildningen så väl hade behövts.

Ja men Twitter då, undrar vän av ordning. Där finns de ju, alla de gamla och många nya. Det är ju där debatten förs.
Vadå debatt? 140 tecken ger utrymme för klatschiga one-liners, hänvisningar till mediaartiklar och, kanske viktigast, retweetar och klappar på axeln.

Vem är då jag att klaga, jag är ju en av dem som mer eller mindre lagt ner pennan utanför Twitter. Varför?
För min del är svaret enkelt. Ju längre man kommit, både geografiskt och tidsmässigt från händelsernas centrum, desto svårare är det att formulera sig, hänga med och faktiskt, engagera sig. Då man dessutom kommit till insikt om att det man vill säga har andra oftast redan sagt blir resultatet att man faller tillbaka på vad en engelsk officer sade vid en internationell stabsövning: If you have nothing to add, don’t.
Det är kanske där många av oss hamnat, vi har inget att vare sig avslöja eller tillägga.


Förslag om utvidgad plikt

Regeringen fattade under 2014 beslut om att en viktig del av värnplikten skulle återaktiveras, nämligen plikten att fullgöra repetitionsutbildning. Frukten av detta beslut kommer att kunna ses under vecka 47-51, då cirka 425 krigsplacerade totalförsvarspliktiga kommer att fullgöra repetitionsutbildning.

Denna bloggs uppfattning är dock att beslutet borde vässas, så att plikten skulle ligga till grund för deltagande i repetitionsutbildning även för k-personal och t-personal. Det är svårt att se någon logik i att just för krigsplacerade totalförsvarspliktiga riskerar individen att hämtas av polisen och/eller lagföras om denne inte dyker upp, medan däremot all annan krigsplacerad personal i stort sett kan hitta på vilka ursäkter som helst för att slippa.

Om det nu är så att alla krigsförband ska vara övade senast år 2020 så bör rimligen alltså allt deltagande i repetitionsutbildning ske med plikten som grund för all personal.

Spaning ger vid handen att en sådan utvidgad plikt diskuterades innan regeringens beslut, men statsråden valde till slut att vara snälla. Nu är det allvar - gör om och gör rätt!

GMY

Sinuhe 

Uppdatering 1: Jag är medveten om att lagstiftningen måste ändras om detta inläggs tes ska kunna genomföras. Yrkesofficerare, reservofficerare samt anställda gruppbefäl, soldater och sjömän är med dagens författningsstöd inte totalförsvarspliktiga, utan krigsplaceras med sin anställning som grund.

Linjetal?

Reflektion

Rysslands President, Vladimir Putin, höll den 22OKT2015 ett tal, vid den Internationella diskussionsklubben i Valdai, detta tal innehåller ett antal intressanta beröringsområden, som bör belysas och reflekteras över, kring vilken säkerhetspolitisk situation vi i dagsläget har mellan å ena sidan de västliga länderna och å andra sidan Ryssland.

Årets tema, för diskussionsklubben, var krig och fred, något som kan ge en fingervisning om det ryska säkerhetspolitiska tänkandet. Kring dels situationen i världen dels situationen i Rysslands närområde och hur man avser att bemöta denna. Dock ges inga tydliga svar i Putins anförande och under den efterföljande diskussionen, varpå det blir en tolkningsfråga. Nedan kommer vi således försöka spåra linjer i hans tal som kan ge en bild d.v.s. nyckelord o.dyl som utnyttjas i de olika styckena av hans tal, eller hela stycken.

När man läser Putins tal, så kan man i princip referera den säkerhetspolitiska utvecklingen från Sovjetunionens upplösning intill dags datum. Inleder vi med det kalla kriget avslut, så menar Putin på att den ideologiska konflikten upphörde, men den geopolitiska grunden för konflikter har kvarstått, här får man förutsätta att han åsyftar mellan de västliga länderna och Ryssland.

Därtill menar han på att tröskeln för utnyttjandet av militärt våld har sjunkit under de senaste 25 åren, samt att den militära terminologin har blivit ett vardagligt inslag och perceptionen hos människan kring konflikter har matas ut, likaså att militär styrka är och förblir under en överskådlig framtid ett instrument i den internationella politikens relationer.

Intressant att notera är även Putins beskrivning av koalitioner och allianser ur ett historiskt perspektiv. Där han menar på att många av dessa konstellationer haft som syfte att säkerställa en fred, men de har ofta utnyttjat militär makt, för att lösa ackumulerade motsättningar, för att därefter etablera nya hierarkier.

Putin betonar även, för att kunna undvika konflikter, så måste ett känt och ömsesidigt regelverk finnas, som accepteras av alla parter, utan det så kommer kriser och "dramatiska" utbrott kunna ske, en situation som han menar på att vi nu befinner oss i. Det vill säga, vi har i dag en modell som enbart främjar en ömsesidig dominans, vilket lett fram till en obalans, som kan innebära att den politiska, ekonomiska och militära situationen kan bli utom kontroll.

Därtill noterar även Putin att fred, som ett tillstånd, historiskt föregåtts av stora konflikter, såsom den Westfaliska Freden som satte ett slut för det trettioåriga kriget, men även Wienkongressen som genomfördes efter Napoleonkrigen och avslutningsvis nämner han Jaltakonferensen, som i mångt drog upp riktlinjerna för hur freden efter andra världskriget skulle se ut.

Det kanske mest intressanta stycket i talet, är där han anser att å ena sidan har kärnvapenavskräckningen förlorat sitt värde å andra sidan så säger han i en annan del av talet att en konflikt med kärnvapen enbart kan leda fram till en ömsesidig förstörelse, där ingen är en vinnare. Därtill berör Putin i relativt stor omfattning det Amerikanska uppsägandetav det antiballistiska missilavtalet.

Denna uppsägning, anser Putin, har rubbat den strategiska balansen, framförallt då själva grundvalen, för dess skäl, nu, enligt Putin, är undanröjd d.v.s. det möjliga Iranska kärnvapenprogrammet. Varpå Putin anser att det är anmärkningsvärt att missilförsvarsprogrammet trots det fortsätter och att man nu genomfört försökmed systemet i Europa, detta är enligt honom ett tecken på att USA försöker diktera villkoren samt förskjuta styrkebalansen till USA fördel, något som är en mycket farlig utveckling.

Under den fortsatta diskussionen så återkommer frågan kring missilförsvaret, där Putin under en diskussion med USA tidigare ambassadör till Sovjetunionen, Jack Matlock, menar på att missilförsvaret dels hotar Rysslands kärnvapenförmåga dels är ett sätt att minska alla andra staters nukleära förmåga till ett minimum samt att systemet är ett hot mot mänskligheten.

Under den fortsatta diskussionen så berör Putin, ytligt, även den östliga NATO utvidgningen, men även den militarisering som Ryssland anser sker av NATO längs dess östliga gräns och att denna oroar dem. Vad som dock är känt genom andra uttalandenär att Ryssland kommer vidta åtgärder för att skydda sin nationella säkerhet, mot den av Ryssland upplevda militariseringen längs dess västra landgräns. Något man även förefaller svara på då, man förstärker det västra militärdistriktet (MD V) med nya förband som skall vara intagna senast 01DEC2015.

Intressant att notera under diskussionen är även Putins reflektion kring Sovjetunionens sönderfall, att det i huvudsak berodde på ett ej fungerande politiskt och ekonomiskt system. Men att Sovjetunionens geopolitiska motståndare troligtvis gav en "hjälpande hand" för att understödja sönderfallet. Vilket även ger en tydlig koppling till nutidens s.k. "agentlag" i Ryssland.

Under den fortsatta diskussionen så fäller Putin en mycket intressant kommentar, i sammanhanget berör den konflikten i Syrien men bör tas i beaktande, där han beskriver vad han lärt sig av sin barndom i Leningrad, nuvarande St Petersburg, att om en strid är oundviklig se till att vara den först som slår, i sådant fall.

Vad som dock är intressant att notera är i slutskedet av talet, så förefaller Putin trots sitt väldigt tydliga ställningstagande mot USA, öppna upp för ett samarbete i Syrienfrågan och liknande, då han menar på att man missade chansen att samarbete efter kalla krigets avslut, därefter missade man chansen efter 11-september 2001 och att man nu inte bör låta möjligheten till samarbete förgås.

Inleder vi då med det sista stycket, finns det någon reell möjlighet till ett utvecklat samarbete mellan USA och Ryssland? Troligtvis i mindre sakfrågor, men distansen som verkar finns i övrigt mellan de två staterna är nog för stor för att överbryggas, i de större frågorna. Framför allt då tonen i talet, i övrigt, gentemot främst USA men även till del de västliga länderna i övrigt är mycket kritisk.

Intressant att reflektera över är även att den post kalla kriget ordning som etablerades vid ESK-mötet 1990 i Paris, för att officiellt avsluta det kalla kriget, snarare förefaller inneburit en postkonfliktordningen som givit upphov till ett förkonfliktstadium snart 25 år senare. Med en lägre tröskel för utnyttjande av militära maktmedel samt en instabil säkerhetsordning.

En intressant jämförelse går även att göra med den krigsrädslasom fanns i Sovjetunionen under den första delen av 1980-talet, då ett av Sovjetunionen upplevt militärt underläge och ökad hotbild, kom att ge upphov till en förhöjd beredskap inom Sovjetunionens stridskrafter, frampositionering av förband västerut, ökad övningsverksamhet o.dyl. samt ett massivt inhämtnings- och krigsförberedelseprogram av underrättelsetjänsterna benämnt RYaN.

Allt detta ser vi även nu, den ryska befolkningen förefaller även uppleva hotmot dem, de styrande i Ryssland förefaller uppleva ett hot mot dem. Vad man även bör notera är att många av de styrande i dagens Ryssland fanns under tiden för RyAN i underrättelsesfären, så de är i mångt en produkt av det, varpå tänkandet för dem säkert kan börja gå i de bannor som fanns under första halvan av 1980-talet.

En reflektion går även att göra mellan det kalla kriget och nutid, vilket är kring det ballistiska missilförsvar man nu försöker upprätta, vilket under det kalla kriget kan jämföras med vad som populärt benämndes "Stjärnornas krig" eller "Strategic Defense Initiative", vilket skulle kunna påverka ballistiska missiler med högenergivapen. Då som nu gav det upphov till en ökad misstro i de säkerhetspolitiska relationerna.

En annan liknelse med den första hälften av 1980-talet och vår egen nutid, är att då förstod och visste man inte riktigt hur de styrande i Kreml tänkte. Nu förefaller de styrande i väst ej heller förstå eller veta hur Kreml tänker, något som bl.a. visade sig hur man missbedömde Rysslands intentioner 2008 avseende Georgien.

Intressant att notera är även stycket, om en strid är oundviklig var då den som slår först, detta tyder på ett tänkande att man de facto måste förbereda sig för krig, något som den svenska säkerhetspolisensrapportering, ger ett tydligt intryck av att så sker av Ryssland på svensk mark. Därtill är man heller inte rädd att realisera de planer man gör upp såsom i Georgienoch på Krimhalvön.

Så hur skall vi då tolka Putins tal? De västliga länderna gör nog klokt i att tolka det som en klar och tydlig varning, utifrån den övriga ryska aktiviteten som sker, så har man nog från de västliga ländernas sida troligtvis missuppfattat hur allvarligt Ryssland de facto ser på den säkerhetspolitiska situationen i sitt närområde. Väst ser troligtvis inte ett krig som en reell möjlighet, medan Ryssland troligtvis upplever situationen som markant mer spänd och ser väst som en tydlig aggressor mot dem och därmed även tror att ett krig kan uppstå under vissa förutsättningar.

Have a good one! // Jägarchefen

Hur Försvarsmaktens basplatta kan repareras snabbare

Rekryter under Grundläggande Militär Utbildning. Foto: Försvarsmakten

Inför årets försvarsbeslut rådde en bred samsyn på att de resurser som beslutades i försvarsbeslutet i första hand inte skulle gå till ny materiel utvecklad för framtiden, utan till att fylla igen de luckor i grundläggande materiel som upptstått efter försvarsbesluten 2004 och 2009 där hela barnkolonier spolades ut med badvattnet. Sålunda skulle mycket av anskaffningen gå till just sådan grundläggande materiel som det är min erfarenhet att allmänheten förutsätter att Försvarsmakten har. Några exempel på materiel i basplattan är lastbilar, radioapparater, uniformer, eldhandvapen m.m.

De flesta har nog som sagt aldrig reflekterat över att sådana enkla saker kan vara en brist i en modern försvarsmakt. Som bilden ovan från Ledningsregementets GMU-utbildning visar så kan även de enklaste saker vara en bristvara, här illustrerat av hjälmdoken som soldaterna saknar. Även om de i överenskommelsen ingående partierna har höjt årets försvarsbeslut till skyarna så innebar överenskommelsen ändå bara 8,5 mdr kr över 5 år (borträknat 1,7 mdr kr för de höjda hyrorna och arbetsgivaravgifterna. Försvarsmaktens behov var 16 mdr kr över fyra år för att fylla basplattan och ytterligare pengar om Försvarsberedningens vision från 2014 skulle förverkligas. Det här är något som blivit mycket lite belyst rent generellt i media eftersom det legat i alla i överenskommelsen ingående partiers intresse att få undan frågan.

Underfinansieringen av basplattan innebär som sagt att det fortsatt kommer att finnas hål i den. Sannolikt kommer också vissa av anskaffningar få flyttas framåt i tiden eftersom leveranser inte alltid går enligt plan. Idag pekar mycket på att Försvarsmakten återigen kommer att sluta året med ett underutnyttjande av sin budget, vilket i sig innebär att man både ökar kompetensskuld (till följd av att man övar för lite) liksom materielskuld då materielanskaffningar skjuts på framtiden. Bottennoteringen var 2008 då nästan 2 mdr kr fick lämnas tillbaka till staten när man på felaktiga grunder ryckt i den ekonomiska handbromsen tidigare under året.

Den svenska modellen av statsförvaltning ger ingen möjlighet för myndigheterna att nyttja pengarna på ett klokt sätt vid liknande händelser. Istället för att användas till att förverkliga myndighetsuppdragen så ska de lämnas tillbaka till statskassan – och det är långt ifrån säkert att myndigheten får tillbaka de pengar man sparat in.


Det brittiska exemplet
I Storbritannien har man en annan modell. Såsom varande ett land som kontinuerligt har militära förband ute på insatser världen över, har man ett stort behov av att över tiden ha hög förmåga och att omsätta materiel. Man har också mycket stora transportbehov, vilket ledde till att man i början av 00-talet började leasa C-17 transportflygplan från USA för att senare köpa loss dem. Idag har hela 8 st, vilka utgör kärnan i landets globala transportflygförmåga och de används också närmast kontinuerligt. Vägen man tagit för att upprätta denna flotta, liksom vid anskaffning av många andra materielsystem på bredd är en intressant förebild.

Liksom andra länder händer det att det brittiska försvaret går mot ett underutnyttjande i sin budget. Detta har då används av försvarsdepartementet till kompletteringsanskaffningar av nyckelmateriel såsom i det här fallet C-17. Genom att man i regel handlar enligt amerikansk eller standardspecifikation så kan man köpa materiel direkt ifrån tillverkaren i form av materiel som producerats i väntan på kund. För svensk del är det tyvärr få materielsystem som köps enligt sådan specifikation (Hkp 16 Blackhawk den enda som direkt slår mig), men det hindrar inte att man skulle kunna nyttja anskaffningsmodellen till andra områden.

Ett exempel är just basplattan. Så länge det rör sig om ytterligare leveranser av samma materiel, skulle outnyttjade medel kunna användas till att fylla igen basplattan, framförallt snabbare än den långsamma takt som nu är planerad. Ett annat exempel är anskaffning för bredare utrustande av personlig utrustning. Grundläggande och modern soldatmateriel i form av kroppsskydd, bildförstärkare etc skulle kunna anskaffas till fler soldater och även Hemvärnet. Slutligen skulle man också kunna nyttja medlen till att återuppbygga reservdelslager och försöka överge det fredstida och utifrån "långtbortistandoktrinen" anpassade Just-in-timekonceptet för reservdelar och utbytesenheter. Något som gjort att en alldeles för stor del av Försvarsmaktens fordon idag står och väntar på de delar som behövs för att kunna få dem funktionsdugliga igen.


Sannolikheten är låg för att ett liknande system kan införas i Sverige för Försvarsmakten eller för den delen andra myndigheter. Staten är idag alldeles för beroende av sig själv för att finansiera nästa år budget, genom de dolda transfereringar som såväl budgetunderskridanden som interndebiteringar innebär. Det sistnämnda har vi under hösten fått goda exempel på när statskassan ska hämta ut utdelnlingar ur statens egna bolag, t.ex. SJ som får genomföra besparingar för att kunna ge beställd utdelning till Finansdepartementet.

Det är beklagligt, eftersom det här hade varit ett såväl enkelt som effektivt sätt att se till skattebetalarnas pengar verkligen omsätts till den försvarsförmåga som man förväntar sig att de ska ge. Kan andra, så kan vi – om vi vill.


Samordning – ett paradord

av Olof Santesson

Samordning har blivit ett statsförvaltningens paradord. Myndigheter tassar kring varandras revir, inte minst – särskilt – när det handlar om krishantering.

Om inte regeringen samlar sig till ett kollektivt ställningstagande förstår man inte hur snabba beslut fattas i landet, om stormmolnen hopat sig. Gud förbjude att en enskild regeringsledamot skulle ta ett initiativ alldeles på egen hand, då skulle många komma hojtande om ”ministerstyre” och konstitutionsutskottet få en field day. Ingen ger någon annan ett direktiv eller rent av en order, redan inriktning kan synas närma sig ett övergrepp. Det ges inga order, i varje fall inte i myndigheternas Sverige; man samordnar. Det är ett behövligt begrepp och vackert ord med doft av solidaritet men lite substanslöst, lätt att ta till och aningen halkigt.

Inne i regeringskansliet finns efter tsunami-debacklet ett litet krishanteringsorgan som servar kansliet – samordnar kanske. Men den lilla kärnan fattar inga beslut och leder ingen nationell krisinsats. Sådant sköts av myndigheterna som förväntas lägga ordinarie byråkrati på hyllan och arbeta lika effektivt som vanligt, fast i ett plötsligt höjt kristempo; folket får hålla tummarna.

En av våra nya stora myndigheter har, liksom UD i dess konsulära kapacitet, uppenbart operativ förmåga. Det är MSB, myndigheten för samhällsskydd och beredskap, i sin roll som arvtagare till räddningsverket. Dess insatser inom praktisk krishantering ska inte alls ifrågasättas. Men MSB har, inom vad som ter sig som dess huvudsektor, i alldeles särskilt samordning som sin symbol, till den grad att det för många kan förefalla som om samordning var dess orsak att finnas.

Ett område där MSB samordnar gäller information. Det är fullständigt självklart att man vill se till att i ett krisläge alla inblandade organ har en gemensam lägesbild, allra helst också lägesförståelse. Men så var det också detta, att man samordnar. Att få ihop uttalanden från olika håll till ett och samma budskap är onekligen en stor och svår uppgift. Den som varit med om övningar, inser problemets omfattning. Åtminstone förr var det svårt att få övade att inse att information var en av deras viktigaste operativa uppgifter. Kanske är det bättre nu. En energisk spelgrupp massmedia kunde i alla fall ha jättekul att spela ut motstridiga budskap mot varandra.

Så man samordnar på. Men hur går det till och vad gör man för att nå målet? Frågar man MSB verkar svaret bli just detta att man samordnar. Det kan innebära olika saker. Man kan jämka, övertala, idka byteshandel eller hoppas på det bästa. Säg som exempel att fem, alla för problemets lösning nästan lika viktiga, myndigheter inleder processen med att var och en ha utarbetat en egen information. Ett av förslagen till hantering ter sig ur samordnarens synvinkel klart bäst, två är sämre, de sista två verkar inte ha greppat frågan eller ens ha en susning om vad som ger ett effektivt budskap. Alls ingen omöjlig situation.

Samordna ihop den kvintetten, den som kan. Rimligt vore kanske att samordnaren tog sikte på det bästa av de fem informationsgreppen genom att utse upphovsmannen till ”tongivande myndighete”, ungefär som man har en ”lead nation” för en internationell krisinsats. Det kanske sker, fast vi inget vet. Men så får nog MSB egentligen inte agera. Ingen bör ta befälet. Det vore att trampa på de andra myndigheternas ömma tår. Så hur gör man och vad åstadkommer man i denna nyckelfråga? Svaret förblir: man samordnar.

 
Författaren är ledamot av KKrVA.

Mera om försvarsproblemen kring Gotland – Nato agerande

av Helge Löfstedt

Krigsvetenskapsakademien har vid några tillfällen redovisat och diskuterat operativa spel med fokus på Gotland. Diskussionerna avser då behovet av åtgärder för Sverige att politiskt och militärt agera i säkerhetspolitiskt spända situationer som utgår från ryska aktioner i någon eller flera av de baltiska staterna. På bloggsidan har också ledamoten Frank Rosenius i ett inlägg 18 september gett den allmänna bakgrunden i sammanhanget.

Rosenius skriver att Militärstrategiskt har Gotland fått en helt annan betydelse i vår försvars­planering – under Kalla kriget var Gotlands försvar underordnat försvaret av fastlandet. Idag menar många att Gotland kanske är primärmålet i en konflikt som berör vårt land. Detta hänger då samman med de baltiska ländernas frigörelse från det sovjetiska väldet och senare anslutning till Nato.

Avslutningsvis skriver Rosenius att Gotlandsproblematiken måste kopplas ihop med svenska fastlandet. Detta är naturligtvis riktigt. Jag tror dock att det är lika angeläget att titta på Nato och Natogrannarnas agerande och deras möjligheter att stödja de baltiska länderna om behov uppstår.

Bakgrunden till de resonemang som här förs är det scenario som diskuterades vid KKrVA seminarium 9 september och 7 oktober. Uppspelet (som finns på KKrVA hemsida) är diplomatiska konflikter mellan Ryssland och några baltiska länder som följer det mönster som visats i Ukraina. I scenariot ingår att Nato under en period på någon månad tillfört vissa resurser. I de tre baltiska länderna finns förutom någon division med stridsflygplan F-16 även ett antal mark­strids­­kompanier. Huvuddelen av dessa bidrag kom, som jag förstod det, från europeiska länder inom Nato. Samtidigt gäller redan i dagsläget att ett mindre antal amerikanska soldater finns där. Efter hand i scenarieutvecklingen deklarerar Ryssland flyg- och sjöblockad av Gotland. Något som är mycket allvarligt eftersom både civil och militär försörjning där är beroende av dagliga sjö- och flygtransporter.

Önskelista

Under seminarietimman som avslutade KKrVA sammanträde 7 oktober efterlystes en önskelista på åtgärder för att förstärka det svenska försvaret. Resultatet av det som jag redovisar i det följande är att Nederländerna disponerar resurser som på ett väsentligt sätt kan förstärka den svenska militära styrkan i södra Sverige allmänt och då även försvaret av Gotland. Min första punkt på önskelistan blir därför att Nederländerna räknas in bland de nära grannländer som vi utvecklar samarbete med. Detta gäller både om nuvarande förhållande till Nato förblir gällande och när/om Sverige blir medlem i Nato.

Nästa punkt på önskelistan är tämligen självklar: förstärkning med luftvärn och sjömålsvapen på Gotland samt svenska korvetter med eskortförmåga.  Därmed kan vi kraftigt försvåra för Ryssland att upprätta luft- och sjömålsblockad av Got­land.  En tredje punkt på önskelistan är för­stärk­ning av markstridsstyrkan på Gotland, speciellt med artilleri, så att en rysk insats för att ”ta sig an” Gotland blir så stor att den inte kan passera obemärkt av den internationella opinionen även i komplexa världspolitiska skeenden. Vidare är det angeläget att Sverige kan deltaga i påvisande av Nato förmåga att förstärka de baltiska länderna. Det innebär med­lem­skap i Nato och planering att ta emot luftvärn av det slag som jag i det följande beskriver, följt av mottag­ande av Natoflyg. För att kunna ta emot Natofartyg med starkt luftvärn är det också angeläget att den svenska förmågan till minröjning höjs för att säkra erforderliga marin­baser. På längre sikt är det också angeläget att Sverige får mer utökad egen förmåga med kvalificerat luftvärn.

Luftförsvar

Det som jag här skriver utgår från ett ”drag” i seminariet, som nämndes redan 7 sept, nämligen att Nato önskar basera två jagare från Nederländerna i västra Blekinge.  Jag vill här utveckla vad dessa jagare kan användas till. Den kanske främsta användningen kan vara att tillföra ett yttäckande luftvärn över södra Sverige med angränsa områden av Östersjön. Luftvärnsbeväpningen på denna typ av jagare är den amerikanska typen SM-2 med mycket lång räckvidd (7-15 svenska mil). Om sådana jagare baseras i västra Blekinge så ger de Nato möjligheter att tillsamman med liknande basering på Bornholm och basering eller gruppering i Tyskland skapa ett sammanhängande luftvärnsbälte från Tyskland över hela södra delen av Östersjön upp till halva Småland. Ett av flera motiv för Nato med detta drag är rimligen att förstärka luftvärnsskyddet över Östersjöutloppen. Nyttan för det svenska försvaret är ett värdefullt bidrag till luftvärnsskyddet över hela Blekinge med den svenska flygbasen utanför Ronneby och marinbasen i Karlskrona. Vidare skyddas åtminstone östra halvan av Skåne samt den södra halvan av Småland. Här bör också läggas till att om Danmark baserar en jagare (med samma typ av luftvärnsrobot) i Köpenhamnsområdet kan därifrån, förutom hela Själland, även resterande del av Skåne och södra Halland skyddas med luftvärn. Danmark har totalt tre jagare med denna typ av kvalificerat luftvärn. Det finns då möjligheter att luftvärnet som baseras i anslutning till Bornholm utgörs av en andra dansk jagare. Om den tredje danska jagaren baseras i Fredrikshamn får även de norra delarna av Danmark ett luftvärnsskydd som också når in över Göteborgsområdet in till närheten av den svenska flygbasen utanför Lidköping. Basering av en Natojagare i västra Blekinge och samverkan med natoresurser i grannskapet  ökar således i hög grad luftvärns­skyddet över södra Sverige. Att den svenska regeringen, som i spelet, avvisar erbjudandet innebär en försvagning av luftförsvaret över södra Sverige. Samtidigt försvagas Natos ansträngning att upprätta ett luftvärnsskydd över Östersjöutloppen. Något som Sverige rimligen får uppleva politiska och diplomatiska problem med.

Till bilden hör också att ytterligare förstärkning från Nato vad avser marina resurser skulle   öka möjligheterna att luftvärnsskydda Gotland. Samtidigt skulle fartyg med lämpliga luftvärnssystem kunna eskortera fartygstrafiken till och från Gotland på ett väsentligt bättre sätt än vad de nuvarande svenska marina resurserna medger. Gotland är ju både för civil och militär verksamhet och försörjning beroende av förbindelser med fastlandet.

Vidare kan fartygsburet luftvärn baserat i Berga-Nynäshamnsområdet skapa ett luftvärns­skydd över de civila hamnarna i Nynäshamn och den militära i Berga. Om den typ av jagare sätts in som har den största luftvärnsräckvidden kan samtidigt också luftvärnsskyddet över större delen av Stockholmsområdet förstärkas.

Möjligen har då också skapats ett sammanhängande luftvärnsbälte från Blekinge över Gotland till Stockholm. Detta då under förutsättning att maximiräckvidderna kan utnyttjas. Något som beror på olika omständigheter bl a telekrigsförmåga. Ytterligare en enhet längs svenska öster­sjö­kusten bör då öka möjligheterna att få ett sammanhängande luftvärnsbälte. Totalt skulle för luftvärnsbälte enligt ovan behövas tre jagare med god luftförsvarsförmåga. Detta då utöver de danska som ju här förutsätts verka från danskt territorium.

Under spelet nämndes också att den svenska minröjninsförmågan inte är tillräcklig för att ga­ran­tera säker basering i flera områden. Det innebär att Nato då måste bidra även med denna förmåga.

Den tillgång ur vilken de tre luftförsvarsjagarna kan rekryteras för insats i Östersjön är de 13 som finns i de ”medelnära” grannländerna Nederländerna, Storbritannien och Tyskland. Europeiska Nato har således resurser utan att behöva avropa hjälp från de omkring 30 jagare och kryssare som finns i USA:s Atlantflotta.  Därutöver finns, främst för eskort, ca 25 fregatter med luftvärn med medellång räckvidd.

I Danmark och Norge finns vidare 8 st fartyg med motsvarande luftvärnssystem. I ett scenario av den typ som här behandlas kan de dock rimligen anses behövas i respektive nationellt för­svar och beredskap. De finns då inte tillgängliga förutom att de danska med sin långa luft­värns­räckvidd kan täcka svenska områden och således inordnas i samordnade verkans­system.

Nato har också markgrupperat luftvärn med prestanda som motsvarar de som finns sjögående. Dessa kan efter hand grupperas i Sverige. Exempel på sådana är enheter med luftvärns­missiler av typen Patriot. Av de ”medelnära” grannländerna finns dessa system i Tyskland och Nederländerna. För närvarande har dessa båda länder Patriotenheter i sydöstra Turkiet för att förstärka luftförsvaret där.  Patriotsystem finns också i USA.

Fördelen med fartygsburna system är att dessa har högre operativ rörlighet och därmed snabbast kan upprättas. Rörligheten innebär också att om Nato önskar flytta luftvärnsbältet längre österut för att mera direkt stödja de baltiska länderna så är möjligheterna större.  Kanske vill Nato i den situation som målas i scenariot fylla på med markgrupperade luftvärnsystem. Då kan luftvärnsbältet i östra Sverige behållas samtidigt som ett nytt fartygsburet bälte upprättas längre öster ut.

Ett skäl för Nato att upprätta luftvärnsbälten av det slag som här beskrivit är att bakom ett sådant kan flygstridskrafter få en tryggare basering. Därifrån kan man då förstärka stödet till de baltiska länderna.

Under kalla kriget utnyttjade både Nato och W-pakten luftvärnsbälten. En operativ avsikt med dessa var då det som här påtalats nämligen att de skulle utgöra skydd för en väsentlig del av flygstridskrafterna; både de som var fredsgrupperade och de som skulle kunna tillföras vid behov. Här i Sverige avstod vi i stor utsträckning från att på detta sätt sam­ut­nytt­ja operativt luftvärn och flygstridskrafter.

Beredskaps åtgärder

Framgrupperandet av en eller flera nederländska jagare till Blekinge är det kanske mest synliga exemplet på alla de åtgärder som Nato gör i scenariot. Andra åtgärder kan vara beredskapshöjningar och förberedande och påbörjande av handlingsalternativ som innebär omgrupperingar av flygstridskrafter, luftvärn, fartyg samt de operativt mest rörliga av markstridskrafterna. I första hand berörs troligen europeiska Nato i närområdet. I detta berörs naturligtvis ombasering av någon del till svenskt område.  Kanske önskas vissa förberedelser för mottagande av omgrupperade enheter även i Sverige.

I samband med upprättandet av en luftvärnsbarriär är det för Nato angeläget att kunna gruppera fram flygstridskrafter till södra Sverige.

Man kan naturligtvis fråga sig om de rörelser som hittills beskrivit inte är överreaktioner i ett scenario som i huvudsak innehållit ”hybridkrigföring” och med små direkta stridshandlingar.

Det som här beskrivs liknar då det som förekom under kalla kriget. Att gruppera ut militära resurser var ett viktigt inslag i det maktpolitiska och diplomatiska agerandet och som pågick utan att stridshandlingar utväxlades. Det gick ut på att visa militära muskler som kan verka avhållande på en benägenhet hos eventuell motståndare att ta till direkta stridshandlingar. Det vi nu upplever är de första stegen mot något som kan befaras bli ett nytt kallt krig.

Samtidigt bör man vara medveten om att det som sker i Östersjöområdet har samband med vad som sker i andra delar av världen. Utvecklingen i Mellersta Östern, Ukraina och, på lägre nivå, andra delar av världen kommer under åtskilliga år att påverka både stormakterna och andra aktörers agerande om nu någon väljer ett ökat militär­diplomatiskt tryck. Nato och dess medlemsländer kommer att känna sig tvingade att hålla uppmärksamhet och militär beredskap i flera riktningar.  Främst för USA gäller då att de insatser som görs i Östersjöområdet måste tas från resurser som också kan vara angelägna att disponera i andra riktningar.

Förstärkning med markstridskrafter  

I det tidigare nämnda blogginlägget från ledamoten Frank Rosenius nämns också ett behov av att ”halva svenska armén utgångsgrupperas på ön”. Ett uttalande som jag tolkar som en av de två brigader som ingår i armén. Från de nordiska grannarna ser jag små möjligheter att bidra med markstridskrafter av brigadstorlek. Om jag vidgar kretsen till Tyskland och Nederländerna är möjligheterna större. Den enhet som finns närmast och har högst rörlighet utgörs av den tyska luftrörliga snabbreaktionsdivisionen.  Där ingår också den nederländska luftburna brigaden. I dessa styrkor ingår lätt infanteri med stöd av attackhelikoptrar och med rik tillgång till tunga och medeltunga transport­heli­koptrar för operativ och taktisk rörlighet.  Intressant att notera är då att det nederländska bidraget i denna styrka kan bedömas likvärdigt med det tyska.

En andra enhet som kan tänkas för snabb förstärkning av markstridskrafterna i Östersjöområdet är den brittisk-nederländska marinkårsliknande styrkan som markstridsmässigt motsvarar en halv division. Även här kan noteras att det nederländska bidraget i denna styrka kan bedömas likvärdigt med den större partnern d v s det brittiska bidraget.

Som kuriosa kan nämnas att ett av de stora amfibietransportfartygen som ingår i marinstyrkan också kan utgöra det mest skyddade och snabbaste transportmedlet för att förstärka det svaga svenska artilleriet i södra halvan av Sverige – då ifrån Tyskland eller Storbritannien!

Amerikanska styrkor som tidigast kan förstärka Östersjöområdet utgörs av luftburna enheter och marinkårsstyrkor. De luftburna styrkorna utgörs av två divisioner samt en självständig brigad, alla vad jag vet baserade i USA. Vidare finns en marinkårsstyrka (brigad?) upplastad på den amerikanska atlantflottan.  Dessa styrkor kan dock i många situationer bli prioriterade för insatser utanför Östersjön och det baltiska området.

Ovanstående styrkor kommer rimligen inte bara att sättas in i Sverige och på Gotland utan kanske främst i de baltiska länder som är berörda.

Efter hand kommer de högrörliga styrkor som ovan beskrivits att behöva kompletteras och avlösas av mera konventionella mekaniserade styrkor. Då uppstår frågan vilka länders styrkor som anses politiskt lämpliga att gruppera var. De baltiska länderna har, vad jag förstår, redan en liten amerikansk styrka. Jämförelsen med den lilla amerikanska garnisonen i Berlin under kalla kriget ligger nära till hands. De utgör en snubbeltråd som kan lösa ut ett mera kraftfullt amerikanskt agerande. I USA finns dock en strävan att låta europeiska länder bära ett större ansvar för att hantera säkerhetsproblemen i Europa.

Frågan blir då vilka grannländer som kan tänkas villiga att ställa upp för förstärkning i Östersjöområdet. Finland och Norge kommer troligen att prioritera närvaro och beredskap i sina egna gränsområden mot Ryssland. Mindre styrkor kan kanske avdelas för markeringar, kanske på Gotland, men lika troligt i de baltiska länderna. Danmark kan också bedömas hålla fast vid sin inriktning mot den tysk-polsk-danska kår som har högkvarter i Polen. Nämnas kan att Nato kanske går mot en inriktning för styrkorna i Tyskland och Polen. Det handlar här om  trovärdiggöra att man kan återta delar av de baltiska länder som skulle råka under ryskt välde. Samtidigt är det dock angeläget för Nato att visa på en bild av direkt tillgängliga styrkor och förberedelser som tillsammans kan avhålla Ryssland från aggressiva aktioner. Lösningen kan då mycket väl bli att Nato grupperar vissa styrkor i Baltikum.

Ovanstående innebär säkerligen ökad spänning i området. Samtidigt minskar sådan Nato-förstärkning behovet av förstärkning av försvaret i hela södra Sverige, inkluderande närvaro på Gotland. Rimligen gäller också omvändningen d v s svensk militär förstärkning i södra Sverige motverkar behovet för Nato att förstärka direkt i Baltikum och bidrar således till att motverka ökad spänning i regionen.

 
Författaren är överingenjör, pensionerad från FOI och ledamot av KKrVA.
 

Farligt vilseleda Sveriges folk om neutraliteten

av Ingolf Kiesow

Försvarare av alliansfriheten brukar hävda att neutralitetspolitiken har tjänat Sverige väl. Det är förvisso sant och det förtjänar att framhållas. Däremot är det inte relevant som argument för fortsatt alliansfrihet.

Det finns tre begrepp som är särskilt relevanta för diskussionen om alliansfrihet, nämligen alliansfrihet, neutralitet (som dessutom har minst två olika betydelser) och icke-krigförande. Tyvärr blandas dessa begrepp ofta ihop i debatten. Denna websidas läsare har nog i allmänhet klart för sig att vi har att göra med tre (eller fyra) olika begrepp med olika innebörd. Så som debatten om alliansfrihet och neutralitet har utvecklats finns det ändå anledning att påtala hur olika de är och hur lätt det är att förväxla följdverkningarna av deras användning med varandra.

Definitionernas innebörd

Alliansfrihet är lättast att definiera, eftersom själva ordet talar om vad det innebär. Det används sällan i någon annan betydelse än att ett land – frivilligt eller ofrivilligt – ställer sig utanför de internationella maktblocken. Det har alltsedan 1950-talet mest använts om stater från den tredje världen. Det har inte någon folkrättslig innebörd, och det ger därför inte ett land som kallar sig alliansfritt några rättigheter eller skyldigheter enligt folkrätten.

Det gör däremot ordet neutralitet i en av två möjliga betydelser. Det kan användas i dagligt tal och då betyder det bara – frivilligt eller ofrivilligt – avstående från ställningstagande i en konflikt eller en dragkamp mellan olika krafter. Svensk synonymordbok föreslår som synonymer orden opartiskhet, oberoende och oavhängighet. Ingendera har någon folkrättslig innebörd.

Man kan å andra sidan också tala om neutralitet i medveten folkrättslig mening. Då har det begreppet en innebörd, som regleras i en rad internationella konventioner och anses vara en del av den så kallade allmänna folkrätten, som gäller också utan åberopande av skrivna konventioner. Det innebär att en stat får både rättigheter och skyldigheter enligt folkrätten och att de krigförande i en konflikt också får rättigheter och skyldigheter gentemot den neutrala staten. Ett angrepp eller en kränkning av en krigförande stat på en stat som förklarat sig eller i praktiken uppträtt som en neutral stat i ett visst krig blir då att anse som en krigshandling, ett nytt anfallskrig, och det betyder att folkrättens regler om krigförande i stället blir gällande i förhållandet mellan de båda parterna. Till det ögonblicket har den neutrala staten en position som skyddas av ett detaljerat och tydligt regelsystem. Det medför samtidigt viktiga skyldigheter för den neutrala staten.

Under det andra världskriget ansågs det av många att ”neutralitet” också innebar skyldighet att avstå från att ta ställning moraliskt mot någon av de krigförande. En sådan skyldighet finns inte inskriven i någon av de konventioner som reglerar neutralitetsbegreppet, men redaktionen för Göteborgs Handels-och Sjöfartstidning fick utstå beskyllningar för förräderi med anledning av dess intensiva kritik av Nazi-Tyskland. Det illustrerar hur lätt det är att blanda ihop begreppen, särskilt neutralitet i allmän bemärkelse och neutralitet i folkrättslig bemärkelse.

Slutligen finns det ett begrepp som sällan förekommer i debatten om alliansfrihet i Sverige, och det är ”icke-krigförande”. Det har inte någon folkrättslig innebörd och ger inte några rättigheter eller skyldigheter för den icke-krigförande staten. Det innebär enligt nationalencyklopedin ”en position som en stat kan inta under krig mellan andra stater. Ställningen som icke-krigförande skiljer sig från neutralitet genom att den icke-krigförande staten inte betraktar sig som bunden av neutralitetsrättens och Haagkonventionernas krav på opartiskhet gentemot de krigförande. Sverige intog positionen icke-krigförande under finska vinterkriget 1939–40.”

En icke-krigförande stat skyddas alltså inte av andra regler än de som gäller för de krigförande. För en krigförande stat innebär till exempel en ockupation av en del av den icke-krigförande statens territorium för att oskadliggöra dess militära anläggningar – till exempel luftvärn, flygplatser och hamnar – inte att den bryter mot Haag-konventionernas regler om neutralitet. Den löper bara den risk som ligger i att den kränkta staten kan retaliera med de medel den kan våga uppbåda på egen hand. För den icke-krigförande staten innebär situationen i gengäld att ha handlingsfrihet att stödja den ena sidan i ett krig mellan andra stater – men till priset att inte vara skyddad av neutralitetsreglerna och ständigt vara utsatt för risken att utsättas för kränkningar.

Vad Sverige egentligen kan bli i händelse av krig

Sedan vi blev medlemmar av EU använder svenska politiker i officiell ställning inte längre orden ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig” som beteckning på vårt lands säkerhetspolitik. Sverige är medlem av FN och deltar i PfP och samordnar strukturen av vårt försvar med NATO-standard. Svenska förband samövar regelbundet med NATO-förband i övningar med det tydliga men inte uttalade syftet att öva försvar mot ryska krigshandlingar. Utrikesministern fördömer Rysslands hållning i Ukraina i hårda ordalag. Försvarsministern talar öppet om behovet av att samordna det svenska försvaret med USA och NATO på grund av Rysslands alltmera aggressiva attityd. Det är helt klart att Sverige inte kan kallas neutralt i ordets allmänna betydelse. Våra attityder är tvärtom fast förankrade i ”Väst”.

Det är också svårt att se hur Sverige i ett krig mellan NATO och Ryssland och såsom medlem i EU skulle kunna göra anspråk på neutralitet i folkrättslig bemärkelse, när det blir fråga om krigshandelspolitik. Ryssland måste också utgå från att våra solidaritetsförklaringar innebär att vi kommer att stödja de baltiska länderna och NATO i övrigt, även med medel som inte är förenliga med folkrättslig neutralitet (ungefär som vi gjorde under det finska vinterkriget). Vårt nära samröre med NATO gör också att vi inte kan göra anspråk på att kallas alliansfria i någon annan bemärkelse än den vi själva påstår finnas. NATO kommer att räkna med stöd från Sverige, om det skulle behövas i någon form och pressa på för att få det, om det skulle se ut som om vi hade betänkligheter. Det spelar dessutom mycket liten roll att vi kallar oss alliansfria. Det ger oss ändå inte något skydd enligt folkrätten. Det skulle möjligen kunna underlätta försök att vinna tilltro till vår vilja att ställa oss neutrala i ett krig mellan NATO och Ryssland. I verkligheten kommer dock varken NATO eller Ryssland att sätta någon tilltro till en sådan plötsligt påkommen vilja, så länge vi fortsätter att bedriva det dubbelspel som beskrivits ovan.

Valet vi står inför

Med andra ord är folkrättslig neutralitet inte en realistisk option i händelse av krig mellan andra länder i vårt närområde. Vi kommer att anses vara ”icke-krigförande” till NATO:s förmån. Därmed får vi i stort sett bara två alternativ att välja mellan. Antingen försöker vi förlita oss på den avskräckande förmåga som vårt eget försvar kan ha. I så fall måste vi skynda oss att bygga upp den förmågan. Alternativet är att förlita oss på den avskräckande förmåga som kan finnas i att försöka ingå i en formell allians, som medför en skyldighet för NATO att försvara oss – och hoppas att NATO är berett att ta emot oss. De risker som ligger i att inte kunna åberopa folkrättslig neutralitet löper vi vad vi än väljer. Det stämmer inte med verkligheten att låta påskina att vi kan föra en neutralitetspolitik i traditionell bemärkelse, som på samma sätt som under det andra världskriget ger oss skydd enligt Haag-konventionerna. Det verkar det som om en stor del av Sveriges befolkning tror att vi fortfarande både kan och gör. Det kan försätta oss i en farlig situation och måste motarbetas.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA
 

NATO-debatten: 2 %

Sedan det förra inlägget om NATO-debatten skrevs så har både Centern och Kristdemokraterna på sina partistämmor beslutat att man ska verka för ett svenskt NATO-medlemskap. Därmed är hela Alliansen för ett svenskt NATO-medlemskap och i valet 2018 så blir NATO-medlemskap en fråga som skiljer blocken åt. Något senare under hösten kommer även Sverigedemokraterna att hålla sin partistämma och jag tror inte att man redan i år kommer att svänga till att förespråka ett NATO-medlemskap, men det är definitivt inte långt borta. Redan i början av året visade opinionsundersökningarna nämligen att betydligt fler av partiets väljare var för ett medlemskap än emot, och det vore med tanke på omvärldsutvecklingen märkligt om trenden mattats. För Socialdemokraternas del bedömer jag att det krävs ett val emellan innan partiet byter linje, för även där växer sig ja-sidan starkare.

I förra inlägget avhandlade jag myterna kring innebörden av artikel 5 samt NATO:s beslutsmodell. Med facit i hand från förra söndagens partiledardebatt kan man konstatera att ingen av partiledarna hade torrt på fötterna vad gäller kunskaper kring NATO. Istället var det återigen känslor och ren okunskap som tilläts dominera debatten. Hade man som partiledare uppvisat motsvarande kunskapsbrister i andra sakfrågor hade man blivit mosad av sina motståndare. Här räddades dock alla av kunskapsbristerna så att säga gick både över blockgränser såväl som partigränser.

En annan vanlig fördom i NATO-debatten rör 2 %-nivån, d.v.s. att medlemsländerna förbinder sig att avsätta 2 % av BNP i försvarsutgifter. Det är den nivån som organisationen bedömer vara en trovärdig och realistisk ekonomisk nivå för att respektive land både ska kunna ha en trovärdig försvarsförmåga och därtill kunna bidra till andras säkerhet. Som jämförelse ligger den svenska försvarsbudgeten idag på drygt 1,1 % av BNP med en prognos på ca 1,0 % av BNP till 2020, även inräknat det nya försvarsbeslutet.

Här häpnar jag gång efter annan åt naiviteten i den svenska NATO-debatten, där diverse politiker och debattörer försöker slänga in 2 %-nivån som ett argument mot att gå med i NATO. Den senaste i raden som jag stött på är centerpartisten Håkan Larsson som i Tidningen Syre, där Larsson som så många andra argumenterar mot ett NATO-medlemskap, eftersom Sverige då skulle behöva öka sina försvarsutgifter. Jag finner argumentet smått fantastiskt. Vi befinner oss i en omvärldssituation som är på väg åt helt fel håll där gränser flyttas i Europa, vårt land befinner sig det hetaste området av Europa och majoriteten av våra grannländer är helt beroende av Sverige för sin säkerhet. Därtill tror jag inte det finns någon som uppfattar att Sverige idag inte är helt beroende av internationellt stöd i händelse av krig i närområdet.

Att då tro att Sverige i ett försämrat omvärldsläge eller för den delen i händelse av krig skulle klara sig bättre på ensam hand och med en försvarsbudget som är hälften av det andra nationer har som därtill kan förlita sig på varandras stöd och samarbete i händelse av krig – är enligt mig en argumentationskedja som saknar logik.

Under toppmötet i Wales förra året enades NATO:s medlemsländer om att varje land på 10 år ska få upp sin försvarsbudget till 2 %-nivån efter att många, precis som Sverige, tagit 90-talet och Kalla Krigets slut som intäkt för att genomföra en omfattande fredsdividend. Här är nu Norge på god väg mot 2 % liksom och Frankrike. Storbritannien och Estland är redan där liksom Polen. Övriga stater som upplever en utsatt säkerhetssituation rör sig också snabbt mot målet (intas på några år) för att inte kunna anklagas för att vara friåkare. (Som jämförelse: 2015 års siffror via Wall Street Journal)

En liknande brist på logik som den ovan nämnda, uppvisas även hos allianspartierna som förespråkar ett NATO-medlemskap. Man förespråkar ett medlemskap, men nöjer sig med en försvarsbudget som går åt helt fel håll jämfört med Wales-överenskommelsen, trots att denna stod färdig långt innan vårens försvarsbeslut.


I nästa del avhandlar jag NATO:s andra medlemskrav. Det kan bli knepigare för Sverige att klara än budgetnivån.


Vem går i fällan?


Igår kallade Sverigedemokraterna till en extra presskonferens för att ge ett huvudbudskap och några underordnade budskap.

Huvudbudskapet är att sittande regering inte kan hantera de utmaningar Sverige står inför. Presskonferensen genomfördes idag (15 oktober 2015). Demagogin handlar om att landet står på randen till systemkollaps och kaos och att detta främst är den sittande regeringens fel. Dock har SD växt starkt på att definiera sig själva som den enda oppositionen genom att t.ex. mynta det propagandistiska uttrycket ”Sjuklövern” om övriga riksdagspartier varför det måste betraktas som att även Alliansen är skyldiga till kaoset, sett ur SD perspektiv.

Åkesson lovar också att "Vi kommer att arbeta utomparlamentariskt med ett massivt kampanjande och signalpolitiska åtgärder som inte den svenska regeringen vill göra". Man försöker alltså inte ens dölja att man aktivt ökar politisk instabilitet och att man vill kringgå och underminera det svenska politiska systemet.

Att vi har en flyktingkris är alltså sett ur psyops-vinkel, ett underordnat budskap. Det är ju något som alla partier, alla media och folket är överens om. Man använder det istället som ett medel för att nå ett mål - nämligen politisk instabilitet.

Vi lever i en av världens mest stabila demokratier och ingen har synpunkter på att ett parti som har 49 av riksdagens 349 mandat har rätten att framföra sin politik. Om folket inte tycker om politiken så visar det sig i nästa val. Men eftersom vi också har yttrandefrihet i Sverige så har var och en rätt att kritisera politiken, partierna och politikerna.

Vi brukar inte ägna oss åt inrikespolitik här på Reservofficersbloggen, men nu har det inrikespolitiska läget blivit en del av det totala säkerhetspolitiska läget i Europa och dess närområde. Frågor som många väljare aldrig behövt, velat eller kunnat ta ställning till börjar dyka upp i debatten. Ett exempel är NATO-medlemskap, ett annat är flyktingsituationen. Båda dessa frågor knyts ihop med inrikespolitik på ett sätt som inte alltid gynnar objektivitet och empiri. Nu skall inte politik vara vetenskap, det handlar trots allt i grunden om ideologier. Men det kan vara klokt att basera politiska beslut på väl beprövad erfarenhet.

När politiker och massmedia talar om systemkollaps, panik, kaos och sönderfall  så gör de inte folket en tjänst. tvärtom. När Stefan Löfvén på pressträffen på Grillska gymnasiet för ett år sedan sade att ”något har gått sönder” i Sverige så sjunger han en melodi där han själv inte spelar pianot.

Om det är något som gynnar subversiva krafter som i egensyften spelar på människors känslor för att skaffa sig makt – så är det när etablissemanget börjar tala i termer av kaos och förfall.


Sverige befinner sig i ett förkrigsstadium. För den som önskar akademiskt underlag för det påståendet  - läs allt som Johan Wiktorin skrivit de senaste 3-4 åren. I ett sådant stadium bör inte etablerade politiker nära politikens mitt ägna sig åt att förstärka angriparens narrativ.

Rysk informationskrigföring går delvis ut på att måla upp en bild av att väst är dekadent och saknar struktur, moral, ordning och reda. En av de stora ryska informationsoperationerna syftar just till att måla upp USA och EU:s länder som kaotiska som en direkt följd av ökad invandring. Det finns dessutom skäl att tro att Ryssland är involverade i att öka flyktingströmmen till EU.

Därför uppmanar vi realpolitiker i den svenska inrikespolitikens mittfåra att ta ansvar. Sluta sjunga med i den ryska psyops-kören! Sluta upprepa Sputniks och RT:s narrativ!

Detsamma gäller etablerade journalister och skribenter. Varför går ni Rysslands ärenden? Varför bidrar etablerade journalister till att spä på bilden av ett Sverige i förfall?

Bara för skojs skull kan man gå in på den här websidan ibland: http://www.webbkameror.se/. Var är kaoset? Ok, medvetet larvig poäng, men ganska effektfullt!

För övrigt anser vi, och en majoritet av svenska folket, att vi bör gå med i NATO. Vi bör också utan dröjsmål återuppbygga ett totalförsvar värt namnet.

Björntjänsten

av Carl Björeman

Svenska Dagbladets kolumnist Niklas Wiklund  beskrev 18 september i år den nye ÖB Micael Bydén som en ”fjärrbekämpare”. Han gjorde därmed Bydén en  björntjänst. Wiklund var naturligtvis, liksom björnen i  La Fontaines fabel, ute i de bästa avsikter. Men resultatet kan bli lika katastrofalt: bildligt talat en sten kastad mot den sovande försvarsmaktens huvud.

Micael Bydén är av alla tillgängliga rapporter att döma en officer med mycket förnämliga personliga egenskaper: lugn, kompetent och förtroendeingivande. Det är egenskaper som en ÖB behöver äga. Men Wiklund menar att Bydén behövs främst därför att denne är flygare och att han därför automatiskt är en ”fjärrbekämpare.”

Wiklund far vilse. Han lever med det kalla krigets hotbild som mental belastning. I det läge som råder behöver Sverige helt klart Bydén som ÖB. Men skälet  till detta är ett helt annat än det som Wiklund åberopar.

På politisk nivå vill man satsa på det nationella försvaret. Om det skall bli någon trovärdighet över huvud taget i denna sak är det helt nödvändigt att det sker en radikal omavvägning inom försvarsmakten.

Flygindustrins faktiska dominans  – under täckmantel av påstådd satsning på luftförsvaret – måste upphöra. Flygindustrin måste inse att den i eget intresse – något annat intresse lär den inte ha – inte kan fortsätta som för närvarande. I annat fall lär dess kund Försvarsmakten bli allvarligt försvagad. Detta krav på omavvägning gäller både om Sverige behåller alliansfriheten och –  i synnerhet  – om vi ökar spänningen i närområdet genom att gå med i NATO. Denna omavvägning motiveras även av att de sårbara svensk fjärrstridskrafterna inte har effekt mot Putins moderna betvingelsemetoder. Ett trovärdigt territoriellt svenskt försvar är mer krigs- och hotavhållande än fjärrbekämpning.

ÖB har en nyckelroll i denna komplicerade avvägningsprocess. Micael Bydén är den ende som har erfarenheter och bakgrund för att bidra till ett positivt resultat. Han bör ha ingående kännedom om flygindustrins styrka och svagheter.

En rad av överbefälhavare med ursprung i andra försvarsgrenar har misslyckats. Efter ÖB Owe Wiktorins massaker på försvarsförmågan vid sekelskiftet, samtidigt som denne gav ett avgörande stöd åt flygindustrin, försökte ÖB Johan Hederstedt (2000–2003) och ÖB Håkan Syren (2003–2009) att dölja Wiktorins dåd genom att satsa på internationella insatser. Men flygindustrin fick behålla sin dominans. Under Sverker Göransons tid som ÖB (2009–2015) beslöt regeringen att satsa på SAAB som producent inte bara av flyg utan även av ubåtar. ÖB Göranson kunde inte stå emot det tryck som uppstod på fortsatt faktisk prioritering av flygindustrin.

De spinndoktorer som propagerat och propagerar för ökad satsning på fjärrbekämpning och fjärrstridskrafter måste bemötas även av andra skäl.

De lyckades 2011 förmå regeringen Reinfeldt att medge svenska flyginsatser i Libyen med JAS Gripen, inom ramen  för FN:s resolution 17 mars 2011. ”Statsminister Fredrik Reinfeldt till socialdemokraternas nye partiledare Håkan Juholt 27 mars 2011: det rörde också starka företagsintressen” (Partiledaren som klev in i kylan, 2015, s 103–105).

I den svenska försvarsledningen var man mycket stolt över dessa insatser. Men i efterhand måste man konstatera att läget i Libyen försämrades och att det bara finns en vinnare: SAAB fick  internationell PR och stöd i marknadsföringen för  export av JAS Gripen.

Micael Bydén behövs som ÖB för att Sverige skall få ett trovärdigt nationellt försvar. Det är därför av största vikt att han får trovärdigt stöd och att han inte utsätts för några  björntjänster.

 
Författaren är generallöjtnant och ledamot av KKrVA.
 

Nya game changers i Turkiet/Mellanöstern

av Michael Sahlin

Just när detta skrivs kablas nyheten ut att ett bombdåd skett i turkiska huvudstaden Ankara, med kanske 100 eller fler döda och kanske 400 skadade, det enskilt blodigaste bombdådet i Turkiets historia, och därtill i centrala delen av huvudstaden, därtill riktat mot oskyldiga civila och därtill blott tre veckor för det ödemättade omvalet den 1 november. En game changer, och i så fall i vilken riktning?

Kan det vara kurdiska PKK som ligger bakom? Det har ju funnits spekulationer om att PKK-ledningen, den i Quandil-bergen i norra Irak, möjligen även ledaren Öcalan på fängelseön Imrali, skulle ogilla att det pro-kurdiska initiativet tar över av det parlamentariska partiet HDP. Men knappast, eftersom PKK samma dag proklamerade ensidig vapenvila (fram till, och för att inte störa, det stundande valet) i den väpnade kamp mot turkiska staten som återuppstod i somras efter några års vapenvila och fredssamtal. PKK:s proklamation bör, efter bekräftelse och verifiering, ses i sammanhanget av det kommande ödesvalet och pro-kurdiska HDP:s chanser att åter passera 10%-tröskeln och därigenom hindra det styrande AKP att återfå den ensammajoritet man förlorade i parlamentsvalet den 7 juni. Och målet för bombattacken var nu, liksom tidigare i bl a gränsstaden Suruc, fredsaktivister på vänsterkanten med kurdsympatier och företrädare för civilsamhället.

Alltså IS? Även om den turkiska militären efter sommarens överenskommelse med USA om aktivt deltagande i kampen mot IS mest ägnat sig åt att militärt och polisiärt ta sig an PKK, bl a med totalt nära 1500 separata flygangrepp mot PKK-ställningar i sydöstra Turkiet och norra Irak, så råder faktiskt krigstillstånd mellan Turkiet och IS. Och efter Suruc-bomben i somras (som IS misstänks för men inte tydligt tagit på sig ansvaret för) har frågan hängt i luften om när och hur IS – beroende som man är av turkiskt territorium för tilltransport av jihadistpåfyllnad och förnödenheter – skall slå tillbaka mot turkiska mål. Så sannolikt IS?

Eller finns andra intressenter i att skapa kaos i den turkiska statens centrum? Vänsterextrema kallakrigetrelikten DHKP-C? Eller handlar det, direkt eller indirekt, om ett ytterligare, dramatiskt steg i det AKP-styrda etablissemangets kampanj för att i valet kunna pressa ner HDP under 10%-strecket och därigenom kunna återta majoritet och oinskränkt makt? Eller, i en annan variant, för att få en förevändning att inställa valet och t o m utlysa någon form av undantagstillstånd för obestämd tid? ”The deep state all over again”, om än i delvis ny skepnad och med ny översta ledning?

Allra mest infernalisk är väl teorin att de båda självmordsbomberna skulle representera en IS-hämnd mot både turkar och kurder, både turkiska staten och PKK tillsammans för respektive parts fientliga handlingar mot IS, med uträkningen att bombdådet skulle leda till dessa båda turkiska kontrahenters förgörelse av varandra i ett fullskaligt inbördeskrig, motsvarande den mardröm som drabbat grannländerna Syrien och Irak – två flugor i en smäll!

Om detta kommer det att spekuleras vilt närmaste dagar och veckor, inför ödesvalet den 1 november – om detta nu alls blir av. Klart är att läget i och kring Turkiet, och i Syrien, dramatiserats och komplicerats ytterligare senaste tid. Nya scenförändringar, game changers, har tillkommit och tillfört den regionala spelplanen nya förutsättningar. Och förstärkt oförutsägbarhet.

Dels har vi den internationaliserade flyktingdramatik som plötsligt uppstått och  ganska radikalt förändrat rollspelet mellan Turkiet och EU. Flyktingkrisen föranleder nu ledande EU-personligheter att göra vågen för (den annars så kontroversielle) president Erdogan vid besök i Bryssel, i insikt om dels att krisens art och grad är överväldigande och ohållbar, dels att varje tänkbar lösning av krisen förutsätter en överenskommelse med transitlandet Turkiet (som inhyser mer än två miljoner syriska flyktingar utan hopp om återvändo och med stark motivation att fly vidare mot Europa), dels att en sådan överenskommelse – innebärande att Turkiet genom satsningar på förbättrat flyktingomhändertagande, skärpt gränsbevakning och ingripande mot smugglingsnätverken håller kvar flyktingpopulationen inom sitt territorium – kräver ödmjukt tillmötesgående mot allehanda turkiska motkrav, och dels den absoluta vikten, också och inte minst för EU, av att den syriska mardrömmen kan bringas till någon form av lösning.

För EU-sidan är det problematiska i detta att det finns en utomordentligt besvärande diskrepans mellan EU-ländernas akuta behov av en snabb överenskommelse – med tanke på den ohållbara flyktingsituationen – och den ambivalens man ändå torde uppleva, ställd inför den långa listan av motkrav, uttalade respektive antydda, från den turkiska statsledningens sida, utöver det självklara att de tänkta nya flyktinglägren i Turkiet skall finansieras av EU. Samtidigt som liberala medier i Turkiet mycket ironiserar över den beredvillighet som EU plötsligt visar när det gäller att tillmötesgå länge ignorerade turkiska önskemål, nu när det hotade egenintresset tycks väga tyngre än principfastheten, framskymtar att rätt mycket tycks accepteras av EU-sidan som möjligt att diskutera i kommande, brådskande samtal om en överenskommelse: visaliberalisering, betecknande av Turkiet som ett ”säkert land”, återupptagande av de frusna medlemskapsförhandlingarna, framflyttande av/ändringar i (?) en hittills väntat starkt kritisk årlig ”Progress Report”, EU-stöd i kampen mot PKK och för att i norra Syrien inrätta en skyddszon, mm, allt detta således mitt i en dramatisk turkisk omvalsrörelse.

Det ska bli mycket, mycket intressant att närmaste dagar och veckor iaktta hur parterna – EU och den turkiska expeditionsministären, internationellt företrädd av Turkiets omstridde och stridbare president – ska hantera denna intrikata materia, givet bl a att EU:s utsatthet och brådska ger den turkiska statsledningen en i sammanhanget närmast unik förhandlingsposition. Turkiet må ha stora bekymmer med sitt eget flyktingproblem och sin roll som transitland, men nu är det EU som är ”demandeuren” i denna krishantering. Blir detta månne ett trumfkort för den turkiska AKP-regimen i valet (i så fall har också den turkiska sidan bråttom)? Innebär hanteringen av flyktingkrisen – oavsett timing och innehåll i förestående förhandlingar – en också långsiktig game changer i relationen EU-Turkiet?

En annan sentida, samtidig game changer har å andra sidan aktualiserat Turkiets behov av att inte (i neo-osmansk och pan-islamsk iver) gå alltför långt ifrån sin traditionella säkerhetspolitiska västförankring, och då talar vi givetvis om Putin-Rysslands plötsliga maktprojicering i Syrien, med utnyttjande av sina i Montreux-konventionen fastlagda rättigheter till militär utpassage genom Bosporen och Dardanellerna. Det ryska ingripandet har på ett antal sätt gått turkiska intressen emot och därmed konfirmerat bilden av den turkiska AKP-regeringens Syrien-politik som ett stort och av allt att döma slutligt strategiskt misslyckande. Därtill kommer att Putins Syrien-politik försatt den bilaterala relationen med Turkiet, hittills präglad av pragmatisk interdependens trots allt som åsiktsskiljer, i ett tämligen prekärt läge, särskilt till följd av de upprepade ryska och rysk-syriska luftkränkningarna utmed den turkisk-syriska gränsen (i tiden f ö sammanfallande med att USA och andra NATO-stater är i färd med att dra tillbaka de Patriot-batterier som för några år sedan utplacerades som NATO-solidaritetsgest mot det då bedömda syriska missilhotet).

Det ryska agerandet i Syrien har i praktiken stängt dörren för flertalet optioner i hittillsvarande turkiska Syrien-politik. En del av Turkiets nya bekymmer till följd av det ryska agerandet sammanfaller med USA:s, andra har man att bära mer ensam.

Att Putin inför FN:s Generalförsamling och i sitt konkreta militära agerande sagt respektive visat att han nu satsar Rysslands aspirerande stormaktsprestige i att stödja Assad-regimen i dess kamp både mot IS och alla andra jihadistiska och (mer) ”moderata” rebellgrupper, inklusive grupper som stöds av USA, Turkiet, Saudiarabien, m fl, och omständigheten att USA och andra västländer tycks sakna vilja och förmåga att operationalisera avvikande mening i det uppstådda läget, innebär för Turkiets del en svår motgång och återvändsgränd. Att en nu plötsligt dominerande militär aktör, Ryssland, tydligt och klart prioriterar stödet för Assad-regimen och bekämpar regimens motståndare, om än med det övergripande syftet att på detta sätt bekämpa huvudfienden IS, och kräver att Assad-regimen alltså måste vara part i en överenskommelse om vapenstillestånd och transitionsregering, är en utomordentligt svårsmält scenförändring för ett land, tillika utsatt grannland, Turkiet, som byggt sin politik på att prioritera störtandet av Assad. Ryskt fait accompli på denna avgörande punkt berövar mycket av hittillsvarande turkisk Syrien-politik sin mening, eller i varje fall sin trovärdighet. Putin står nu i vägen för den som vill störta Assad.

Vidare är det uppenbart att ryskt agerande och ställningstagande till stöd för Assad-regimen gör det skäligen illusoriskt att två specifika turkiska krav, inte minst i årets förhandlingar med USA, skulle kunna realiseras under nu uppstådda förhållanden: dels förslaget om/kravet på en ”No fly zone” i en betydande del av det syriska luftrummet (där ryskt flyg nu har betydande vetorätt), dels det om en skyddszon i det 10 mil långa gränsområdet i norra Syrien mellan två separata kurdiska kantoner – den zon som tänktes bli ”fri” från såväl IS som kurdiska PYD/YPG och som därtill och därigenom skulle kunna bli en safe haven för flyktingar, återförda från Turkiet respektive tillkommande i Syrien. Med ett ryskt politiskt och militärt veto mot sådana anti-Assad förslag lär det klinga tomt och ödsligt om förslagen likväl drivs av Turkiet, nu utan trovärdigt stöd från USA och andra som fortsätter att prioritera kampen mot IS och tycks sakna vilja och förmåga att militärt utmana Putin-Rysslands fait accompli (och kanske i någon utsträckning också välkomnar rysk undsättning i den frustrerande kampen mot det obegripligt motståndskraftiga IS).

Därtill kommer för turkisk del att Ryssland, som till yttermera visso backat upp sitt agerande genom överenskommelse med Iran, Irak och Assad-regimen (och Hezbollah i Libanon?) om underrättelsesamarbete mot IS, nu sällat sig till dem, bl a USA, som talar om kurderna i norra Irak och Syrien (och PKK i Turkiet?) som omistliga ”boots on the ground” i kriget mot IS, värda att satsa på och samarbeta med. Dessutom bör det vara ett bekymmer att USA nu meddelar att man ger upp ambitionen att satsa på att träna och beväpna ”moderata” rekryter för insats mot IS (och Assad?) i Syrien. Försöket med detta, en paradgren i det turkisk-amerikanska Syrien-samarbetet på sin tid, blev ett riksfiasko, och nu säger sig Obama-administrationen ämna i stället satsa den anslagna halvmiljarden dollar för att stödja befintliga rebellgrupper inne i Syrien, oklart vilka. New York Times ledaravdelning avfärdar dock denna amerikanska kursändring: ”The initial plan was dubious. The new one is hallucinatory”.

Att tydliga tecken finns även på utökad iransk involvering i den nu ryskdominerade syriska kris- och krigshanteringen gör inte situationen mer lustfylld ur Ankaras perspektiv.

Inte mycket återstår därmed av substansen i den hittillsvarande turkiska Syrien-politiken, vilket försvagar Turkiets möjligheter att spela en aktiv roll om och när ”the end game” ska bringas till någon form av avgörande.  I ett helt annat scenario än det förhandenvarande hade det kunnat vara en strategisk fördel för Turkiet att det nu är Ryssland som gripit initiativet, militärt och politiskt, i Syrien-krisen och i kriget mot IS (Putins ”war on terror”), givet de särskilda förbindelserna ekonomiskt och energipolitisk och den goda personkemin mellan Erdogan och Putin. Men nu står Syrienfrågan och IS-hotet i centrum och just där krockar ryska och turkiska intressen.

I sammanfattning: dessa dagar sker scenförändringar, game changers, slag i slag. Bombdådet i Ankara inger den största oro som manifestation av hotet om en våldspräglad valkamp i Turkiet kommande veckor, flyktingkrisen innehåller stor dynamik och dramatik, och det ryska ingripandet i Syrien skapar stora bekymmer för Turkiets säkerhetspolitiska agerande och identitetsprofil, i sin tur en kontroversfråga när den turkiska valkampen skall utkämpas och en ny eftervalsregering skall framförhandlas.

Vad sedan gäller de större frågorna om hur det ryska agerandet, i Syrien och efterhand kanske även i Irak, kan komma att påverka dels utsikterna för en fredsutveckling i Syrien, och Irak, och dels det rysk-amerikanska förhållandet i stort tycks det för närvarande finnas två konkurrerande synsätt i internationella analyskretsar. De flesta ger uttryck för stor oro att Rysslands ”Machtubernahm” skall innebära fler komplikationer, allvarliga spridningsrisker, ytterligare radikalisering, mer krig, mer lidande, ytterligare flyktingdramatik, och stora bekymmer därigenom för inte bara turkisk utan också amerikansk och västlig säkerhetspolitik. Men en och annan tillåter sig också en viss försiktig optimism – att Rysslands inträde trots allt skall kunna leda till en stabilisering genom en förenkling av konfliktekvationen och större möjligheter till regionalpolitisk kompromiss, detta jämfört med det hopplöst fastlåsta, strategifattiga och kaotiska nuläget.

Ytterligare game changers är dock att vänta. Kanske är uppgiften i dagarna att IS-ledaren Abu Bakr Al-Baghdadi skulle ha dödats i en irakisk flygattack mot en konvoj en sådan scenförändrarhändelse. Kanske inte.

Turkiets inre och yttre kriser, flyktingdramatiken, Rysslands nya Syrien-aktivism och dess kalla kriget-liknande risker binder obönhörligen ihop den globala scenens olika konfliktarenor, samtidigt som USA nalkas slutet på Obama-epoken.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KkrVA.