månadsarkiv: oktober 2015

Gamla kulturskillnader som består?

av Magnus Sjöland

För 2500 år sedan bestod det högkulturella Kina av småstater styrda av enväldiga kungar och Konfucius livnärde sig som rådgivare åt furstarna. Auktoritära attityder främjades och så länge fursten regerade rättvist var han sanktionerad. Samtidigt blomstrade demokratin i Grekland, där man för att få ett politiskt inflytande behövde kunna argumentera och vara duktig i retorik.

Är det så att vi fortfarande ännu idag har denna kulturella skillnad mellan Europa och de länder som ligger öster därom? Vad krävs för att en furste skall få behålla makten? Är det samma regler som gäller idag som för 2500 år sedan? När jag följer nyheterna och ser att man eldar upp mat samtidigt som det är stigande matpriser i landet, blir jag fundersam. Vem är rådgivaren idag? Kan det vara den gamle Konfucius?

Här följer ett utdrag ur Samtal med Kung Fu Tzu:

”Mästaren sade: Betingelserna för maktutövning är födans tillräcklighet, vapnens tillräcklighet och folkets förtroende för sin styrelseman.

Tzu-Kung sade: Om det är oundvikligt att ettdera av dessa tre måste undvaras, vilket av dem bör först lämnas därhän?

Mästaren sade: Vapnen

Tzu-Kung: Om det är oundvikligt att ettdera av de övriga två måste undvaras, vilket av dem bör lämnas därhän?

Mästaren sade: Födan får avstås. Från urminnes tider har döden varit människans lott; men om folket saknar förtroende för de styrande kan staten icke bestå.”

 
Författaren är VD och ledamot av KKrVA

Läget är farligare, men…


Vissa steg har tagits för att förbättra kristänkandet, här med en intressant tillbakablick på 1960-talets Sverige.

Den säkerhetspolitiska utvecklingen går inte åt rätt håll och vidden av problematiken för svensk del framgår sällan i vanliga medier. Läs Johan Wiktorins senaste blogginlägg för mer ingående aktuell analys. Samtidigt som det alltså finns skäl att med större allvar fundera igenom konsekvenserna för landet och egen del finns det också en positiv sak som till stor del missats av svenska medier.

Vad skulle då det positiva vara? Sveriges nye ÖB Micael Bydén signalerade vid sitt tillträde direkt att han fäster stor vikt vid totalförsvaret, ett begrepp (kort sagt: civilt + militärt försvar) som till nyligen var på väg att skrotas. Detta skapade inga rubriker i media men uppenbarligen planerar numera inte bara våra militära myndigheter i linje med återtagande av totalförsvarstänkandet. Läs mer om det här på Försvarsmaktens egen webbplats.

I avsaknad av tillräckligt med tid…

... för att skriva inlägg här på bloggen just nu, så lyfter jag istället fram mina senaste artiklar som publicerats på andra ställen.

Just nu räcker tiden tyvärr inte till för att hålla bloggen uppdaterad. Krönikor och kolumner måste prioriteras. Men håll ut, bloggen kommer att komma igång igen om några veckor. Det finns många uppslag till ämnen att avhandla. Tills dess får ni läsa i SvD och BLT.

Förra veckan skrev jag kolumn i SvD med titeln "Låt oss bli mer logiska i Natofrågan"

I BLT skriver jag idag krönika på ledarsidan under rubriken "Vi missbedömde Ryssland"

/ Skipper

Mot väpnad konflikt III

av Johan Wiktorin, avdelning I

I ett års tid har jag noggrant följt läget mellan Ryssland och väst. Trenden håller i sig, vi går mot en väpnad konflikt om vi använder den ryske generalstabschefen Gerasimovs modell som analysinstrument. I texten nedan utvecklas resonemanget.

—————————————————————————————————————

Då var det dags igen för uppföljningen Mot väpnad konflikt. Förra gången var för drygt fyra månader sedan, lagom till omröstningen i Riksdagen om försvarsöverenskommelsen. Denna innebar ett litet i trendbrott, men håller den jämna steg med omvärldsutvecklingen?

Läget juni 2015

Sammantaget har bilden rört sig åt fel håll. Jag vill göra samma brasklapp som senast. Det är både fel och farligt att tro att denna jämförelse kan prognosticera en hastighet. Utvecklingen är icke-linjär och vi kan plötsligt åka åt höger eller vänster med snabb fart.

—————————————————————————————————————–

Om vi börjar med koalitionssidan, så har Ryssland skapat en underrättelseallians med Iran, Irak, Syrien och Hizbollah enligt uppgifter från den irakiska regeringen. Det understöds också av det faktum att de skjutna kryssningsrobotarna från Kaspiska havet färdades över iranskt och irakiskt territorium, även om de senare förnekar förkunskap.

Kina och Ryssland har också gjort ett icke-angreppsavtal på cyberarenan samtidigt som man enligt amerikanska tjänstemän korsrefererar hackade databaser som Ashley Madison och Office for Personnel Management. Konkreta steg i olika formationer alltså.

På västsidan kan vi mera se ambitioner än verkställda manövrar. EU:s uppvaktning av Turkiet i den pågående flykting-/migrationskrisen är ett avdelat område förvisso, men ändå ett sätt att knyta sig närmare Nato-medlemmen. Här hemma har ordföranden i det finländska försvarsutskottet Ilkka Kanerva offentligt pläderat för en försvarsallians med Sverige. Försök alltså till olika typer av ytterligare djupare samarbeten på västsidan, även om vi inte sett några reella överenskommelser.

På temat politiskt och diplomatiskt tryck ser vi dels trycket från Gazprom mot Ankara när det gäller planerna på Turkish Stream som ska föra rysk (kontrollerad) energi förbi Ukraina till Europa. Minst två utspel har gjorts om förseningar eller halverade volymer.

Den nya talespersonen hos det ryska UD, Maria Zakharova, klargjorde förra månaden att ett svenskt medlemskap i Nato skulle innebära ryska svarsåtgärder på det militär-diplomatiska området.

I mitten av juni fryste fransk polis ryska nyhetsbyrån Rossiya Segodnya’s tillgångar liksom kontona hos ett dotterbolag till ryska banken VTB som en del i den juridiska kampen kring Yukos, där ryska staten i två olika domstolsutslag dömts att betala skadestånd till de tidigare aktieägarna. Ryssland har hela tiden bestridit domarna och tänker inte betala.

Det tydligaste trycket mot varandra var presidenterna Obamas och Putins tal inför FN:s Generalförsamling i slutet av september. Illa dold kritik framfördes från olika perspektiv mot varandra. Direkt efter dessa tal åkte Vladimir Putin hem och startade interventionen i Syrien för att sätta kraft bakom orden.

I slutet av juli utvidgade USA de ekonomiska sanktionerna något mot ett antal personer och företag. Mindre bolag inom branscher som energi, banker och försvarsmaterielindustrin var måltavlor. För en månad sedan införde Ukraina också en mängd sanktioner riktade mot olika ryska aktörer.

Ryssland svarade också i juni på EU:s förlängda sanktioner med en förlängning av sina livsmedelssanktioner mot Europa och USA. För att understryka allvaret lät man dessutom iscensätta en dramatisk och publik matförstörelse som med de 60 miljoner som riskerar svält söder om Sahara framstår som djupt oetiskt.

De diplomatiska relationerna har också förvärrats sedan sist. Sverige har utvisat en rysk diplomat som besvarades omedelbart. Ryssland har också vägrat utfärda visa för den nye tyska militärattachén till Moskva samtidigt som den ryska utrikesförvaltningen klagat på brittiska begränsningar av rysk ambassadpersonal. Fortfarande träffas man dock på högsta nivå utan hinder som vid Minskförhandlingarna, Iranavtalet och under FN:s Generalförsamling.

När det gäller organiserandet av politiskt motstånd hos opponenterna har Ryssland sannerligen inte varit overksamma den senaste tiden. Nyligen anordnades en internationell konferens för separatister i Sankt Petersburg, där dock inga ryska separatister framträdde.

Sina egna potentiella motståndare stryper man sakta genom att minska informationstillgångarna som exempelvis möjligheterna för ryska medborgare att nå Internet Archive. I september tog man också över den amerikanska ambassadens kulturcenter i Statsbiblioteket för utländsk litteratur.

Ryssland finansierar också numera den högerextrema skapelsen Nordiska motståndsrörelsen via den Ryska Imperiska Rörelsen, som rustningsminister och biträdande premiärminister Rogozin har nära band till. Samme Rogozin som i fredags flyttade fram sina positioner genom att bli utnämnd av ryska regeringen att vara ansvarig för de bilaterala kommittéerna som svarar för kontakterna med länder som Kina, Indien, Iran och Syrien för att nämna några av de viktigaste.

Som ett brev på posten så uppmanade också Al Qaidas ledare al-Zawahiri också sina sympatisörer till attacker mot USA och Europa. Detta är särskilt intressant, eftersom denne enligt den mördade Alexander Litvinenko, blev tränad av FSB i Dagestan 1996-1997 efter att ha arresterats av ryska myndigheter. Steget till mindre väpnade aktioner mot väst ligger nu sannolikt inte långt borta. Igår hade vi den förfärliga bombattacken i Ankara som exempel, även om just den med stor sannolikhet inte har rysk anstiftan. Däremot har vi sett attacker mot flyktingförläggningar i Tyskland, där en del är genomförda av högerextremister som troligen har ryska pengar i ryggen. Denna operationslinje kan snabbt gå åt höger.

När det gäller olika typer av informationsoperationer, så kan vi notera bilderna på bomber med texten ”Mot Berlin” när det den ryska Östersjömarinen övade i Kaliningrad i augusti. Stor uppståndelse i Tyskland följde givetvis.

Veckans Nato-möte innebar ett beslut om en fördubbling av Nato Response Force till 40 000 soldater och sjömän som budskap till omvärlden. Storbritannien annonserade att man avser rotera 100 soldater till de baltiska staterna.

I Sverige hade vi ett par kortlivade nyheter, där någon skapade en Twitterprofil i försvarsministerns namn och förfalskade ett brev från chefsåklagare Tora Holst till justiteministern om att inte fullfölja en utredning mot svenska krigsförbrytare i Ukraina. Det har inte kunnat härledas publikt ännu vem som agerat, men ett faktum är att någon gjort det och försökt att underminera förtroendet för ministrar inom statens kärnverksamhet.

Läget oktober 2015Läget oktober 2015

På den militära sidan när det gäller strategisk avskräckning är det framförallt en intensiv övningsverksamhet som varit märkbar. Under sommaren genomfördes landstigningsövningar i Östersjön av både Nato och Ryssland. Amerikanska B-52 understödde amfibieoperation mot svensk kust med sjöminering utanför Bornholm.

Under hösten har sedan övningsverksamheten intensifierats. Ryssland och Vitryssland har genomfört Union Shield – 15 tillsammans. Ryssland har också genomfört storövningen Tsentr-15, där det centrala militärdistriktet övades. Ryssland har också organiserat två nya arméer och nya flygformationer i västra militärdistriktet.

I skrivande stund genom för Ryssland en stor beredskapsövning och utbildningskontroll över hela landet som varar månaden ut och inte innehåller de redan övade förbanden i Tsentr-15 utom enstaka undantag. Samtidigt genomför Nato sin största övning sen kalla kriget, Trident Juncture 15, som omfattar 36 000 män och kvinnor utspridda från Norska havet till Medelhavet. Sverige deltar med stridsflygplan och bordningsstyrka.

Under sommaren har Finland dessutom genomfört den nationella övningen Wirhu med 10000 övade. Kort sagt övningsverksamheten är intensivare eller kanske rättare sagt än mer komplex än tidigare. Övningsmönstret med främst ryskt strategiskt bombflyg är nu befäst som ny normalbild med Tu-22 i Östersjön och Tu-95 mot Norge och de brittiska öarna.

När det gäller strategisk deployering kan vi främst märka de temporära framflyttandena av B-2 i juni till Storbritannien och F-22 Raptor till Polen och Estland nyligen som signaler till Ryssland. Den ryska generalstaben ville naturligtvis inte vara sämre och markerade med Mig-31 före midsommar.

Det är dock på kärnvapensidan som det har hänt mest de senaste månaderna. FOI:s analytiker bedömer att det är troligt att Iskander med kärnvapenförmåga finns i Kaliningrad och USA har börjat uppgradera sin förmåga med de nya B 61-12-bomberna för flygplan på baser i Tyskland, Italien och Turkiet.

Storbritannien har också framfört önskemål i alliansen att öva kärnvapeneskalation, det vill säga övergången från konventionella medel till hög beredskap för kärnvapeninsats. Sammantaget så drar sig alltså denna operationslinje också österut.

Längs linjen stridsoperationer har det ännu inte blivit stridshandlingar som tur är, men det kryper allt närmare. Den ryska interventionen i Syrien ökar inte bara konfliktnivån i landet utan för också de olika stridskrafterna närmare varandra.

Ryssland har kränkt Nato-landet Turkiets luftrum minst två gånger och enligt turkiska försvaret genomfört radarlåsning på stridsflygplan, även om det är lite oklart om det verkligen var ryska plan som i så fall utförde detta. De uppmärksammade robotskjutningarna från Kaspiska havet var i huvudsak en ren demonstrationsskjutning för omvärlden och egen publik. En rote Su-34 hade kunnat leverera mer last mot målen än de påstådda 26 robotarna. Eftersom Kalibrrobotsystemet i likhet med Iskander både kan skjuta konventionella stridsmedel som kärnvapen illustrerar detta ett allvarligt överläge som Ryssland börjar skaffa sig när det gäller både taktiska och nu möjligen medeldistansvapen också.

Det är också tveksamt huruvida de verkligen sköt alla robotarna från robottuber på fartygen. Mot detta talar bland annat eldhastigheten på de rörliga bilderna, vilket mera indikerar filmning av avfyring med sjömålsrobot vid annat tillfälle. Det är också väldigt lite påverkan på vattnet som omger fartygen på bilderna. Vi ska nog inte utesluta att några robotar kan ha skjutits från containrar eller till och med från land, vilket vore ett brott mot INF-avtalet. Här kan vi förvänta oss uppgifter om detta i så fall i större amerikanska medier om ett tag.

Ryska plan har också enligt amerikanska uppgifter trängt bort amerikanska UAV:er över Syrien och fällt bomber intill den turkiska gränsen. Den ryska expeditionsstyrkan är dock inte på långa vägar i stånd att gå i clinch med det turkiska försvaret, så det vi talar om främst är missförstånd och misstag i första hand som kan få en egen dynamik. Helt klart är att vi med eskalationen i Syrien nu ytterligare närmat oss stridsoperationer mellan väst och Ryssland. Kreml är dock sannolikt inte färdig för det än, utan behöver förbättra utgångsläget genom att bland annat föra in ryska stridskrafter i Vitryssland framförallt.

—————————————————————————————————————————–

Vad innebär allt detta för väst i allmänhet och Sverige i synnerhet?

En sak som är klar är att vi med förre försvarsministern Sten Tolgfors ord lider av ett strukturellt underskott på förutsägbarhet när det gäller Ryssland. En del av detta kommer av att Ryssland av tradition är skickliga på att dölja sina avsikter och förberedelser. Den kan man med bättre underrättelseanalys något försvåra.

Det stora problemet är dock sannolikt istället en betydande filtrering på politisk-diplomatisk nivå med alltför stor vikt vid ryska uttalanden och alldeles för lite uppmärksamhet vid Kremls beteende. Rysslandsanalysen har varit genomgående fel i väst och inget verkligt krismedvetande finns i Sverige kring de geopolitiska konvulsionerna. Vår försvars- och säkerhetspolitik utformas alltså av människor som, med några undantag, fortsatt ha fel om Ryssland sedan 2008.

Ryssland börjar nu skörda frukterna av sin intensiva upprustning för sina aggressiva mål. Man har nu den militära förmågan att genomföra expeditionskrigföring i Syrien, hålla två armékårer i och kring Ukraina och genomföra ett par övningar i storleksordningen 100 000 soldater samtidigt. Visst sker det under stora uppoffringar och är inte hållbart i längden, men den politiska viljan går inte att missa. Vad händer fram till det blir en implosion?

USA, Nato och EU har en del verkliga problem att ta itu med i samband med detta. Det ansedda opinionsinstitutet Pew visade i somras i en undersökning att 58 % av de tillfrågade tyskarna inte ansåg att Nato skulle försvara andra medlemmar vid ett angrepp. Tillstånden i framförallt de europeiska försvarsmakterna är långt ifrån vad de nominella tabellerna anger.

I veckan blev det känt att en nyutnämnd dansk regementschef har informerat sin personal skriftligt att av de 16 000 soldater som armén skulle innehålla var det bara 2000 som var stridsklara, enligt hans uppfattning.

SACEUR, tillika den amerikanske befälhavaren i Europa, general Breedlove drog slutsatsen nyligen att Ryssland med sina luftvärns-, sjömåls- och markmålsrobotsystem i Kaliningrad har möjlighet att blockera Östersjön och därmed hindra/försvåra förstärkningar till de baltiska staterna vid en konflikt.

Alla dessa förhållanden har inneburit att USA utökat sin egen planering vid sidan av Nato för att kunna undsätta sina fördragspartners på andra sidan Östersjön. I det sammanhanget blir svenskt territorium, svenska baser och vår infrastruktur samt militära förmåga betydelsefull för möjligheterna att realisera dessa planer.

Den nutida tillvaron ställer alltså stora krav på det militära försvaret och den politiska ledningen. Eftersom en strid mellan enheter från en Natomedlem och Ryssland i Mellanöstern skulle kunna hoppa hit till oss på några timmar, så gäller det att förbereda sig på det värsta. Det är alltså inte uteslutet att Kreml skulle kunna svara på två nedskjutna stridsflygplan längs den turkiska gränsen med en operation i den här delen av världen, men det har väl partiernas taktiska staber redan tänkt på.

En genomläsning av den nuvarande regeringens budget som bygger på försvarsöverenskommelsen indikerar dock annorlunda. Mer än hälften av Försvarsmaktens personal har en sämre tillgänglighet än tre månader idag. Med första halvårets tillväxttakt (228 GSS netto) är organisationen helt uppfylld 2030.

Detta verkar vara anpassat till försvarsetablissemangets beslutshastighet i försvarsfrågor. När alliansen tog makten införde man förtjänstfullt försvarsplaneringen igen. Sedan dröjde det sju år tills en rödgrön regering införde krigsduglighetskrav på krigsförbanden. Vad har man sysslat med under tiden?

Ett av svaren är att man inte har varit konsistent i tanken. Blandningen av utrop som ”Tillsammans med andra”, ”inga direkta militära hot” eller ”ingen situation där Sverige blir enskilt angripen” hänger helt enkelt inte ihop. Litauen höjer sin försvarsbudget med 80 % från 2014 till nästa år. Om Litauen känner sig hotat, ja då är Sverige också hotat. Precis som Wilhelm Agrell skrev på DN Debatt 13/9, så finns det inget läge där vi kan hålla oss utanför en konflikt i närområdet.

Om ett halvår är det dags för Riksdagen att rösta om värdlandsstödsavtalet med Nato. Detta innebär en möjlighet att kunna planera och öva för att ge och ta emot militärt stöd. Med Europas synbara och plågsamma säkerhetspolitiska svaghet talar allt för att det i realiteten är USA som har förmågan att operera expeditionärt på Nordkalotten och i Östersjöområdet, och därför kan behöva vårt stöd för att upprätthålla det västliga systemet.

Eftersom politiken på inrådan av svenska folket nedrustat totalförsvaret till en sådan nivå att landets handlingsfrihet är kraftigt beskuren vid militära hot är det den enda möjligheten att bevara frihet och välstånd. Alternativet ett misslyckat försök att vända ryggen till skulle döma oss till ett generationslångt utanförskap i den demokratiska gemenskapen, förutom risken med ett försök att etablera rysk överhöghet i Baltikum och möjligen Finland också så småningom.

Eftersom det ryska överhuset gav sin president ett obegränsat mandat att sätta in militära styrkor utanför ryskt territorium är den bästa riskhanteringen i en allt riskablare omvärld att ta statens och därmed befolkningens överlevnad på allvar.

Vi talar om beredskapspoliser, stärkt underrättelse- och säkerhetstjänst, skyddsmasker, livsmedelssäkerhet, repetitionsövningar, anskaffning av ammunition, robotar och drivmedel och skydd mot terroristattacker för att ta de mest väsentliga åtgärderna. Det är så man riskhanterar i övriga delar av livet. sannolikheten för krig i vårt närområde har gått från osannolikt till fullt möjligt, enligt min bedömning. Konsekvenserna är oerhörda, om det skulle ske. Finansiering bör göras genom beredskapskrediten.

Omvärldsutvecklingen som redovisats ovan ställer redan högre krav på oss än vad försvarsöverenskommelsen förutsåg för fyra månader sedan. Ett eventuellt Natomedlemskap förändrar inte dessa förhållanden i grunden med tanke på det nuvarande tillståndet i alliansen. Det är bara USA som under överskådlig tid har förmågan att komma till undsättning.

Att verka krigsavhållande är det viktigaste uppdraget för den som gjort anspråk att leda landet. Det viktigaste verktyget för detta är en hastigt stegrad försvarsförmåga som bygger försvarsviljan. Det är det enda språk den råa makten förstår. Och det är det enda språket som amerikanska familjer respekterar för att skicka sina döttrar och söner hit. Vem vill hjälpa den som inte vill hjälpa sig själv? Som president John F Kennedy uttryckte det:

”If not we, who? If not now, when?”

Utlåsning

Detta blogginlägg handlar om Försvarsmaktens totala oförmåga och ointresse att ge t-personalen (reservofficerare samt tidvis tjänstgörande anställda gruppbefäl, soldater och sjömän) "sjysta villkor" avseende information om myndighetens verksamhet.

Försvarsmakten har ett intranät som heter emilia. Ett intranät är till för anställda ska kunna ta del av information som rör dem. Emilia är öppet för alla som har tillgång till en FM AP (Försvarsmaktens arbetsplats) och kan logga in med ett TEID-kort (ett kort i kreditkortsformat som anger vem man är). T-personal har regelmässigt inget TEID-kort och kan därför inte heller använda en FM AP när man är inne och tjänstgör. Detta innebär bland annat att t-personal, inte ens när man tjänstgör, kan utföra följande i system PRIO:
  • Registrera arbetstid
  • Beställa resor
  • Lägga in kvalifikationer
Dessa viktiga åtgärder måste i stället göras av någon annan.

Åtkomst till emilia är alltså villkorad av en FM AP och ett TEID-kort. T-personal kan således aldrig, vare sig man är i tjänst eller inte, komma åt arbetsgivarens centrala portal för information till anställda. Samma förhållande gäller bland annat för hemvärnsmän, avtalspersonal och personal som är direktrekryterad för att tjänstgöra i en internationell militär insats. 

Denna blogg anser att detta förhållande är helt oursäktligt.

I den moderna världen kan man logga in på sin internetbank genom en applikation i sin smartphone genom en PIN-kod. Man kan också logga in på samma bank genom att använda Bank-ID. Hur tusan kan det vara så svårt att skapa samma möjlighet för alla de kvinnor och män som har ett engagemang i Försvarsmakten men inte går till sin arbetsplats varje dag?  

Till saken hör också att det finns inget sekretessbelagt på emilia. Däremot finns det en hel del information som kan vara bra att komma åt, exempelvis följande:
  • Blanketter
  • Viktiga bestämmelser (uniformsbestämmelser, FM PersI etc.)  
Orsaken till ovanstående lär vara den militära underrättelse- och säkerhetstjänstens rigida hållning rörande IT-säkerhet.

Ur ett arbetstagarperspektiv är detta dock inte acceptabelt. T-personal ska ha tjänstekort, uniform hemma samt tillgång till arbetsgivarens intranät för anställda. Detsamma borde gälla för all annan personal som är krigsplacerad och alltså förväntas att riskera liv och hälsa i händelse av "krig och örlog".

Ovanstående problematik måste lösas snarast. Helst nu.

GMY

Sinuhe


”20 meter gäller inom stoppområden”

I en artikel i DN kritiseras Försvarsmakten av generaldirektören för Svenska Kraftnät för att man sagt nej till att nya kraftledningsstolpar med 35 meters höjd. Mats Helgesson, Försvarsmaktens flygvapenchef kommenterar nu kritiken:
– De höga kraftledningarna kommer att ligga i närheten av Såtenäs flygfält. För oss handlar det om säkerheten för våra piloter och ytterst om våra medarbetares liv och hälsa. Det är något vi inte tummar på.

I det aktuella fallet ligger byggnationsplanerna inom det som kallas stoppområde och då ska Försvarsmakten enligt gällande riktlinjer yttra sig. Försvarsmakten har samverkat med Svenska Kraftnät under flera år och då understrukit att det är 20 meter som gäller inom stoppområdena, för dem som för alla andra.

Stoppområdena infördes 2010 just för att få kontroll på flygsäkerheten kring Försvarsmaktens flygfält. Kan inte Försvarsmakten genom införandet av stoppområden upprätthålla flygsäkerheten vid Försvarsmaktens flygfält och övningsområden försämras möjligheten till utbildning, övning och lösande av de uppgifter som regering och riksdag ålagt Försvarsmakten. Därmed kan statens betydande investeringar i infrastruktur för försvaret av Sverige i förlängningen bli mer eller mindre obrukbara till förmån för andra statliga eller privata intressen.

Svenska Kraftnät menar att det redan idag finns stolpar som är 35 meter höga inom området, men dessa var uppsatta innan stoppområdena inrättades.
– Redan befintliga objekt inom stoppområdena kan vi inte påverka, men vi kommer verka för att inga ersättningsobjekt byggs högre än 20 meter utanför tätbebyggt område eller 45 meter inom tätbebyggt område, säger Lars Träff chef för Högkvarterets infrastrukturavdelning.

Det är dock korrekt att Försvarsmakten felaktigt gett ett muntligt klartecken till Svenska Kraftnät. Detta klartecken följer inte de principer Försvarsmakten arbetar med för att undvika ny- eller ersättningsbyggnation inom stoppområden. I den fortsatta handläggningen och kontakten med Svenska Kraftnät tydliggjorde därför Försvarsmakten att det är 20 meter som gäller. Dessvärre noterade inte Försvarsmakten, inför yttrandet i juni i år, att Svenska Kraftnät inte hållit sig till 20 meter hela sträckan enligt de diskussioner som förts under våren.

Så fort detta uppmärksammades motsatte sig Försvarsmakten planerna, men då hade remisstiden gått ut. Därför är det nu är det upp till Energimarknadsinspektionen att avgöra ärendet.
– Om vi inte säger ifrån i denna typ av ärenden, riskerar det att få prejudicerande verkan som på sikt kan medföra inskränkningar i flygverksamheten. Vårt övergripande syfte är att skapa en flygsäker verksamhet avslutar Mats Helgesson.

Norges eller Rysslands specialförband?


Stillbilden visar inte det omtalade vapnet - titta istället efter 48 sekunder.

En soldat med ett tyskt vapen och uniform av typen multicam, ett inom Nato vanligt kamouflagemönster, borde indikera att soldaten ifråga kommer från Nato. Då vapnet ifråga, från tyska Heckler & Koch, finns i norska försvaret skulle man kanske kunna anta att det rör sig om en operatör från exempelvis ett norskt specialförband? Klippet ovan visar dock vare sig norska eller tyska soldater utan ryska soldater.

Högst sannolikt rör det sig om spetsnaz-operatörer från inrikesministeriet MVD och/eller säkerhetstjänsten FSB, i strid mot jihadister/separatister i ryska Dagestan. Det är vad som står i samband med klippet på Youtube och det stämmer nog. Att de använder brittiska prickskyttegevär av typen Accuracy International Arctic Warfare är inte det mest intressanta - sådana har köpts in helt legalt av ryska myndigheter för flera år sedan. Nej, det nya är vapnet som syns rätt bra efter 48 sekunder. Det rör sig om de kanske första släppta bilderna av det tyska automatgeväret HK417 i rysk tjänst.

HK417 (7,62 mm) kan även beskrivas som en tung automatkarbin och kan efter pipbyte också användas som en automatkarbin. Den är "storebror" till HK416 (5,56 mm). Såväl HK416 som HK417 ingår i det norska försvaret.

Men ÄR det verkligen en HK417 man ser i filmklippet ovan? Det finns några mer civila versioner av HK417 med andra beteckningar - som i vissa länder går att köpa på den civila vapenmarknaden. För att säkert utröna om det är någon av dem eller en HK417 måste man se vapnet på mycket nära håll. Det som talar för att det inte är en äkta HK417 är att så vitt sökande på nätet gett vid handen har Tyskland inte exporterat HK417 till Ryssland. Med andra ord är det man ser ett vapen av HK417-typ men det är inte säkert om äkta HK417.

Hursomhaver kan man nu konstatera att det blivit lite svårare att dra slutsats om land utifrån uniform och vapen.

Arga Akademikern – Certifieringshysteri

av David Bergman

Datasalen på kasernens vind är varm och kvalmig. Vi har suttit här länge och jag är otålig. Någonstans därute övar en kollega med mina soldater, jag borde vara med dem istället för att sitta framför en dator. Men ordern från kompani- och bataljonschefen har varit lika tydlig som obeveklig: Alla officerare på bataljonen ska ta klart datakörkortet ECDL. Inga undanflykter. Verkställ, anmäl klart! Till varje modul hör en interaktiv utbildning, men att gå igenom dem helt skulle ta timmar, om inte dagar. Jag gör proven direkt. De flesta klarar jag på första försöket men provet om databashantering är omöjligt. Jag förstår inte ens frågorna. Istället gör jag provet gång på gång, antecknar mina fel. Ganska snart hittar jag mönstret, strax därefter skriver jag godkänt. Utbildningen var inte nödvändigtvis dålig, självklart lärde jag mig saker. Men den största lärdomen var bitter; där och då var mina chefer mer fokuserade på om jag tagit ett civilt datakörkort än hur jag utbildade och ledde min pluton.

I en av mina jobblådor har jag mina diplom, intyg och certifikat. För den som sparar dessa genom sin militära karriär idag blir högen snabbt stor. Militär verksamhet kräver kunskaper och färdigheter inom en lång rad områden och att anamma ett kontinuerligt lärande är ofta vad som skiljer professionella från amatörer. En grundsten i utbildning och övningar är att både övningsledare och övad trupp har ”erforderlig kompetens” för vad som genomförs. Detta kan säkerställas på två sätt. Det första är genom chefers kompetensbedömningar där personlig kännedom och inhämtade upplysningar vägs mot bedömd svårighetsgrad och riskfaktorer. Det andra sättet är att reglera ett område genom fastställda certifikat där personalen erhåller en formell behörighet att själva genomföra eller i sin tur utbilda i vissa moment (Försvarsmakten, 2013).

De militära certifieringarna och behörigheterna kan grovt indelas i tre olika kategorier:

Den första kategorin innefattar de rent militära certifikaten som på något sätt syftar mot huvudtjänsten. I vilken utsträckning får jag använda mig av och utbilda på exempelvis vapen, fordon, närkamp, kryptosystem, OC-spray, tårgasfacklor och sprängkort. Alla reglerar de någon del av den militära huvudtjänsten och saker jag kan komma att behöva i en skarp situation.

Till den andra kategorin hör utbildningar som krävs i vardagen men inte främst syftar mot huvudtjänst. Det kan vara behörigheter för professionsintervjuer, fystester eller säkerhetssamtal med blivande eller redan anställd personal men även certifikat för att kunna hålla övningar som att programmera fallmål, rita riskmallar och fälla skjutfältsbommar. Till denna kategori hör även de civila utbildningarna i Coachande förhållningssätt och Prime for Life för utvecklingssamtal och drogmedvetenhet varav båda tagits upp i tidigare inlägg.

Den tredje och sista kategorin innehåller de civila certifikat från externa utfärdare som inte formellt krävs i tjänsten men som organisationen ändå valt att genomföra parallellt med eller som substitut för den militära utbildningen. Exempel på detta är att utbilda både mot ett förarbevis och civilt lastbilskörkort, att genomföra ECDL-körkortet för datakunskap, ADR-beviset för farligt gods, intyget för hjärt-lungräddning, eller civila intyg för att löda, koppla el och svetsa. En bärande del i motiven för dessa behörigheter och certifikat är ofta begreppet ”Civilt meritvärde” (Försvarsmakten, 2011), som ett sätt att både attrahera personal men även att stödja den in i en civil anställning efter avslutad militär tjänstgöring (Adolfsson, Diedrich, Lavén & Walter, 2012).

Arga Akademikerns kommentar

Det finns i sig inget negativt i att använda certifieringar. Det finns heller inte någon inneboende motsättning i de två principerna att bedöma kunskaper och färdigheter genom personlig kännedom kontra genom behörighetsbevis och certifikat. Exempelvis är det svårt att innefatta komplexiteten i alla former av stridsskjutningar vid olika typer av förband med en formell behörighet på samma sätt som det kan vara avgörande att annan verksamhet som att framföra ett visst fordon regleras för att genomföras enhetligt.

Trots att det finns svårigheter i att mäta det exakta förhållandet mellan de två principerna är det dock ett relativt obestritt faktum att användandet av certifikat och behörigheter inom militära förband har ökat de senaste åren. En tydlig indikator på detta är den kontinuerliga utökningen av Försvarsmaktens Säkerhetsinstruktion (SäkI). Däremot finns det ett antal troliga anledningar till och desto tydligare faror med den ökade formaliseringen av kunskaper och färdigheter.

Det kanske främsta argumentet för formella utbildningspaket är verksamhetssäkerhet. Exempelvis att på grund av ett ökat antal vådahändelser inom ett område kräva att utbildningen ”styrs upp” för att säkerställa att personalen har rätt kompetens. Men fler behörighetsbevis är inte synonymt med färre tillbud, utan en långsiktig verksamhetssäkerhet måste grundläggas i en sund säkerhetskultur som är svår att reglera i formella certifikat. För att exemplifiera: vi reducerar risken för vådaskott mer genom att naturligt och kontinuerligt öva och upprätthålla hög färdighet med våra personliga eldhandvapen, än genom att införa mer formella bestämmelser för att få använda dem.

Ökade certifieringar och behörigheter är ofta symptomatiskt för organisationer med ökande administration och byråkrati. Nya verktyg och rutiner inom organisationen ställer fler formella krav på personalen samtidigt som det krävs ökad administration för att handlägga deras certifikat och behörigheter (För en bra översikt om administration inom Försvarsmakten respektive Polisen se exempelvis: Thilander, 2013; Ivarsson-Westerberg, 2004). Ett ökat fokus på behörigheter som endast fokuserar på den fredstida administrationen riskerar också att leda till ett förvaltningsledarskap där tid och fokus för huvudtjänst minskar.

På ett organisatoriskt plan riskerar ett ökat krav på behörigheter och certifieringar att ge en stelbent organisationskultur som fokuserar mer på rädsla att göra fel än att premiera initiativförmåga och kreativitet (Hofstede, 1984, 1999, 2001; Hofstede, Hofstede & Minkov, 2010). På ett individuellt plan riskerar det att negativt påverka tilliten mellan chefer och underställda när, likt det inledande exemplet, chefer ägnar mer tid att följa upp att underställda gått obligatoriska formella utbildningar än att faktiskt följa dem i deras huvudtjänst.

En ökad regelstyrning av verksamheten leder även till att chefers handlingsfrihet att bedriva sin egen verksamhet reduceras. En annan fara uppstår då underställda på grund av tidsbrist eller annat känner sig nödgade att mörka eller strunta i vissa obligatoriska utbildningar.

Utbildningarna som syftar till att ge ett ”civilt meritvärde” har onekligen ett gott syfte men riskerar att träffa fel. Psykologiskt är det enklare för utomstående att bedöma explicita och kvantifierbara kunskaper och färdigheter (Se exempelvis: Andersson & Fejes, 2010; Andersson & Guo, 2009;  Andersson & Osman, 2008). Civila arbetsgivare har oftast liten eller ingen erfarenhet av den kontext som den före detta soldaten kommer ifrån och är då mer benägen att titta på det kvantifierbara i sin bedömning av personen.

Uppfattningarna och definitionen av ”civilt meritvärde” varierar dock kraftigt och vissa företrädare inom organisationen har gått så långt som att kvantifiera en militär anställnings meritvärde utifrån om den ger eller inte ger civila högskolepoäng (Adolfsson, Diedrich, Lavén & Walter, 2012, sid 20). En mer realistisk och långsiktig syn på ”civilt meritvärde” bör rimligtvis grundas mer i vilka positiva egenskaper vi ser att våra soldater och sjömän får under sin tjänstgöring än vad vi tror att någon annan vill ha efter att de slutat.

För att förtydliga. Vilken signal vill vi sända till civila arbetsgivare: att våra soldater och sjömän efter sin tjänstgöring är pålitliga individer som har en hög arbetsmoral och kapacitet samt en god förmåga till att samarbeta med och leda andra, eller vill vi framhärda att det mest användbara vi gett dem under 8 års tjänstgöring var ett lastbilskörkort och 7,5 högskolepoäng?

Självklart är det positivt om militära kunskaper och färdigheter kan ge ett mervärde i form av en civil behörighet, men meritvärdet måste grundas på de personliga kvalitéer vi ser att våra anställda naturligt får under sin tjänstgöring. Man bör även väga nyttan mot farorna i att använda externa resurser för att kvalitetssäkra intern verksamhet, både vad avser reducerad kontroll men även ökad ekonomisk kostnad och tidsåtgång.

Allt är trots allt inte organisationens fel. På en individuell nivå kan en ökad formalisering ibland uppstå som resultat av en ego-defensiv funktion. Enskilda individer tenderar ibland att överskatta inte bara betydelsen av sitt eget bidrag till verksamheten utan även relevansen som deras område har för andra (Ross & Sicoly, 1979). Inom vissa håll i organisationen har begreppet ”Småpåvarnas tyranni” myntats för att beskriva detta egocentriska bias som ofta blir särskilt tydligt på lokal nivå där extra, lokala bestämmelser med tillhörande krav på tilläggsutbildning införs. Ett område blir svårare att negligera om dess existens regleras i formella regelverk, vilket kan användas av medarbetare som ett medvetet eller omedvetet sätt att värna och framhäva sina funktioners existensberättigande. Särskilt i en turbulent organisation som präglas av förändring och utveckling.

I och med att Försvarsmaktens ökade övningsverksamhet ställer högre krav på förbandens egen utbildning kommer aktualiteten av detta område sannolikt öka. En rimlig fråga för varje chef att ställa sig är hur man känner till sina underställdas kompetens; är det genom att ha observerat och övat tillsammans med dem eller är det för att de anmält ”Jag har gått kursen” och visat ett kort?

 
David Bergman är Kapten i armén och doktorand i psykologi

PS. Intyget ”Skotta säkert” som återfinns på bilden är ett riktigt intyg som utdelas till certifierade snöskottare, men inte ett som Försvarsmakten använder sig av… Än så länge i alla fall.
 


 

Källhänvisning:

Adolfsson, P; Diedrich, A; Lavén, F & Walter, L (2012) förändringens tid – vardagsberättelser från Försvarsmakten, GRI-rapport 2012:7, Göteborgs Universitet

https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/31788/1/gupea_2077_31788_1.pdf

Andersson, P & Fejes, A (2010) Mobility of knowledge as a recognition challenge: Experiences from Sweden. International Journal of Lifelong Education, 29(2), 201–218.

Andersson, P & Guo, S (2009) Governing through non/recognition: The missing ‘R’ in the PLAR for immigrant professionals in Canada and Sweden. International Journal of Lifelong Education, 28(4), 423–437

Andersson, P & Osman, A (2008) Recognition of prior learning as a practice for differential inclusion and exclusion of immigrants in Sweden. Adult Education Quarterly, 59(1).

Försvarsmakten (2013) Säkerhetsinstruktion Grunder, Högkvarteret, Stockholm

http://dokument.forsvarsmakten.se/SakI/saki_2013/webb/SakI_G/G_Titel/IPM_SakI_G.pdf

Försvarsmakten (2011) Delrapport 1 från Projekt CMA (Civilt meritvärde och arbetsgivarrelationer), HKV 16316:52957, Högkvarteret, Stockholm

Hofstede, G (1984). Culture’s Consequences: International Differences in Work-Related Values (2nd ed.). Beverly Hills CA

Hofstede, G (2001). Culture’s Consequences: comparing values, behaviors, institutions, and organizations across nations (2nd ed.). Thousand Oaks, CA

Hofstede, G (1991). Cultures and organizations: software of the mind. London, McGraw-Hill.

Hofstede, G; Hofstede, G J; Minkov, M (2010) Cultures and Organizations: Software of the Mind, Third Edition – Software for the Mind, McGraw-Hill

Ivarsson-Westerberg, A (2004) Papperspolisen – den ökande administrationen i moderna organisationer, Handelshögskolan Stockholm

http://hhs.diva-portal.org/smash/get/diva2:221166/FULLTEXT01.pdf

Ross, M & Sicoly, F (1979) Egocentric biases in availability and attribution. Journal of Personality and Social Psychology 37, 322-336.

Thilander, P (2013) Personalarbete och HR-transformation – om samspel och relationer mellan linjechefer och HR-medarbetare, Göteborgs universitet. Handelshögskolan

https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/32725/1/gupea_2077_32725_1.pdf

Äntligen en nationell säkerhetsstrategi – kanske!

av Bo Richard Lundgren

Regering försökte före sommaren lansera idén att Sverige behöver en nationell säkerhetsstrategi. Vi som varit i ”branschen” länge tyckte det var en bra idé. Inte en dag för tidigt skulle man kunna säga. Statsminister Löfven bjöd in Alliansens partiledare till samtal om en sådan strategi. Den utsträckta handen avvisades dock ganska bryskt. Argumenten var bl a att statsministerns formuleringar hade varit ”taffliga” och ”amatörmässiga”. Som utomstående betraktare kan man kanske bli lite förvånad över reaktionen. Allianspartierna hade ju åtta år på sig att själva ta fram en strategi, men lyckades inte formulera någon.

Men om vi nu bortser från det politiska spelet, blir det något? Ja, kanske. Regeringen återkommer till idén i den nyligen framlagda regeringsförklaringen. Här sägs att: Ett brett arbete påbörjas för en tydlig politik för Sveriges säkerhet. Hoten mot vår säkerhet är föränderliga och komplexa. Terrorism, digital sårbarhet, epidemier och klimatförändringar är exempel på nutida hot. Flera partier bjuds in för att delta i detta arbete.

Mot denna bakgrund skulle jag vilja ge regeringen ett tips: I Finland har man haft en sådan strategi sedan c:a tio år tillbaka. Den senaste versionen från 2010 har rubriken Säkerhetsstrategi för samhället (103 sidor). Strategin utgår från ”ett vidsträckt säkerhetsbegrepp” och utgör en gemensam bas för alla aktörer i samhället. Utgångspunkten är att samhällets vitala funktioner ska tryggas i alla situationer. Den innehåller ”hotmodeller” som kompletterats med ”störningssituationer” för att konkretisera hoten. Strategin avses täcka samhällets beredskap under normala förhållanden och i undantagsförhållanden. I en rikssvensk terminologi skulle det heta krisberedskap samt höjd beredskap och krig. Den finska strategin redovisar också ansvarsfördelning och roller i det nationella säkerhetsarbetet.

Hur bör nu regeringen agera för att nå sina hedervärda mål? Jag vill ge följande råd.

  1. Börja inte på den politiska nivån. Börja istället med de aktörer som ska vara med och genomföra strategin. Då når man två syften. Det första är att man undviker politiskt bråk i början av processen. Den andra betydande finessen är att man skapar en nödvändig förankring hos dem som skall ta ansvar för planering och beredskap. Den finska strategin har tagits fram i samarbete mellan myndigheter, organisationer och representanter för näringslivet. Ett dokument som enbart tas fram i regeringskansliet riskerar att bli en pappersprodukt med svag koppling till verkligheten.
  2. Gör jobbet ordentlig. Arbetet måste delas upp i flera faser. Den första fasen skall syfta till att definiera målet med strategin. Det handlar om att definiera de värden – på nationell nivå – som skall värnas och försvaras. Hit hör t.ex. suveränitet, territoriell integritet, samhällets funktionalitet m.m. Här krävs en analys som gör att dessa värden kan renodlas och avgränsas. (Det skadar inte om målen också kan förankras på den politiska nivån.)

I en andra fas analyseras och diskuteras de hot och risker som kan äventyra de mål och värden som lagts fast. Hit hör förstås det väpnade angreppet. Här gäller det att ha blicken riktad långt fram för att också kunna fånga in tänkbara framtida hot. I nästa fas förs en diskussion om vilken förmåga Sverige skall ha. Vad är rimligt i olika situationer? Hur länge? På vilken nivå? Därefter måste kraven på myndigheterna, näringslivet och civilsamhället preciseras. I slutfasen diskuteras och prioriteras medel och metoder t.ex. internationellt samarbete.

Sammanfattningsvis: Om regeringen tar sakerna i rätt ordning och gör ett gediget förarbete kan Sverige äntligen få en välbehövlig Nationell säkerhetsstrategi.  I Finland har strategin förankrats på den politiska nivån genom att statsrådet (d v s regeringen) fattat ett principbeslut. Vi i Sverige bör kunna finna liknande former för beslut. Ett annat gott råd är att inte bara involvera berörda myndigheter i arbetet. Det finns mycken sakkunskap vid lärosäten och forskningsinstitut. Hit hör förstås FOI och FHS.(FHS har producerat utmärkta rapporter i ämnet.)  Även Kungl Krigsvetenskapsakademin bör ses som en resurs i detta sammanhang.

 
Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

Putin vinner


Det går bra nu.

Det var ett uttryck som användes flitigt för några år sedan. Det blev t.o.m. en låttitel 2008 i artisten Petters hitlåt. För Putin går det bra vilket nästan automatiskt innebär att det går dåligt för väst. Låt oss se efter...

Det hela börjar med att nyhetsmedia rapporterar om att rysk trupp verkar i Syrien. Eftersom den ryska ledningen vet att det kommer att tyckas en del, främst i Washington om detta, har man förberett reaktionen noga. När Washington uttrycker oro eller närmast irritation över det som inträffar meddelar Dmitrij Peskov att han inte har någon information om saken.

Notera att mönstret från Ukraina upprepar sig: "Vi har inga soldater där, vi vet ingenting om det".

Men så plötsligt, redan samma dag, så förlöjligar Maria Zakharova en förvånad journalistkår. "Vi stödjer Syrien nu, vi stödde dem då och vi kommer att fortsätta stödja dem. Vi har alltid levererat utrustning till dem för deras kamp mot terrorister", säger hon och hänvisar till att Ryssland (då Sovjetunionen) stött familjen Assad sedan Bashars far, Hafez kom till makten 1970.

En passus i sammanhanget är att det fanns starka kopplingar mellan Sovjet och det socialistiska Baath-partiet i Irak och Syrien. Sovjetiska SCUD-robotar (R-11 Zemlya) gjorde livet surt för några av Iraks grannar under 80- och 90-talet . Intressant mot bakgrund av att ISIS indirekt leds av gamla Baath-partister och Saddams gamla republikanska garde.

Nästa stora framgång är att nyheten om att ryskt stridsflyg baserar i Latakia sprids över världen. På något obegripligt sätt lyckas Putin lura i Kerry att det skall användas till "force protection" av markförband. Alltså de markförband som Peskov för två veckor sedan inte hade någon kännedom om.

Därefter sprids mediauppgifter (bl a av nyhetsbyrån AP som Niklas Svensson på Expressen citerar) om att det ryska stridsflyget skall bekämpa ISIS. Av dessa skäl ingår nu Ryssland en överenskommelse med Israel. Med Israel! Netanhyahu åkte den 28 september till Moskva och kom alltså därifrån med någon slags icke-angreppspakt. Hur är det möjligt?

Kanske för att USA nyligen godkänt Irans atomprogram? Israel är inte glada över att deras ärkefiende nu befrias från fleråriga sanktioner och dessutom stärker sin kunskap inom kärnenergiområdet.

Iran då? Mycket riktigt - Wall Street Journal upplyser oss om att nu pågår samordning och gemensam planering mellan Iran och Ryssland om hur Syrien (Assad) bäst skall försvaras. Som om det inte vore nog så begär även Irak understöd av ryskt stridsflyg

Nu har alltså Putin arméförband i Syrien, flygförband några mil från Libanon och Israel samt sedan tidigare en flottbas i Tartus. Och det som hörs inledningsvis från USA & Israel är att det är "force protection" och att man skall koordinera angreppen på ISIS. Läs gärna John Schindlers oerhört syrliga tweets om Obama/Kerrys plats på läktaren.

Till råga på allt inleddes tydligen flyganfallen med att en rysk trestjärnig general klev in på amerikanska ambassaden och kungjorde att anfallen skulle börja inom en timme. Som en riktig B-film!

I vår del av världen lyckas den ryska ledningen få oss att uppfatta det som en nyhet att taktiska kärnvapen grupperats i Kaliningrad och att moderniseringen av kärnvapen i Tyskland är nyetablering vilket kräver en reaktion. Tänk så lättlurade journalister kan vara.

Kerry passar på att dra en röd linje till som inte betyder ett skvatt.

Under helgen har amerikanska bombplan tvingats välja andra rutter och ryska stridsflygplan har passerat NATO's gräns och kränkt Turkiskt luftrum, sannolikt tre gånger.

Den tillfälliga motgången då Lukashenko trilskas om den planerade flygbasen i Vitryssland (sannolikt falskspel inför valet) hanteras med ett snabbt återtagande av initiativet genom gårdagens robot-attack från Kaspiska havet.

Allt medan svenska media ägnar sig åt Paradise hotel och Hollande/Merkel pratar flyktingpolitik.

Vi bör gå med i NATO men i väntan på det skall Hultqvist ha massor med cred för det utökade bilaterala samarbetet med USA.

Uppdatering: Det verkar som att vi träffade rätt med tanke på nedanstående troll-kommentarer.

Det går fort i säkerhetspolitik

Reflektion

En rad negativa utvecklingslinjer utvecklar sig just nu i större och mindre omfattning. Sedan tidigare har vi de negativa säkerhetspolitiska utvecklingslinjerna med dels Ukraina dels Östersjöregionen mellan Väst å ena sida och Ryssland å andra sidan. Till del kan även skönjas en negativ säkerhetspolitisk utveckling kring Arktis- och Barentsregionen.

Bild 1. Negativa säkerhetspolitiska utvecklingslinjer.
Till detta kan nu ytterligare två (2) negativa utvecklingslinjer skönjas. Den första är intressekonflikten över vilket tillvägagångssätt man skall ha gentemot IS i Syrien, där de västliga länderna ser ett förhållningssätt och Ryssland ser ett annat. Detta förefaller nu sköljas över till Turkiet, där ett mer "handgripligt" agerande förefaller ske mellan Väst och Ryssland, i vad som verkar utvecklas till en liknande ”katt och råtta” lek som skett över Östersjön mellan västliga och ryska flygstridskrafter.

Den andra, negativa utvecklingslinjen, är det negativa vitryska beskedet kring stationering av ryska flygstridskrafter i Vitryssland. Särskilt intressant att notera är Vitrysslands President, AleksandrLukasjenko, uttalandei frågan, som dels berör om Ryssland ser negativt på ett försök till normaliserade relationer mellan Väst och Vitryssland dels att man i Vitryssland måste vara beredd på möjliga provokationer. Något som berörts i ett tidigare inlägg.

Ser vi då till intressekonflikten över Syrien, så har vi i dagsläget en västlig koalition, som samordnat inom sin koalition, genomför luftangrepp, därtill tillkommer Ryssland som genomför egna luftangrepp. Ingensamordning sker i dagsläget mellan dessa luftangrepp, så redan här finns en friktionsyta, som skulle kunna innebära att man av misstag påverkarden ena eller andra partens styrkor. Därtill så förefaller ett antal incidenterinträffat mellan både ryska och syriska luftstridskrafter gentemot Turkiet. Både Turkiet och Syrien har under de senaste åren skjutit ned luftfarkoster för varandra, varpå man får anse att de ej har några betänkligheter på att utnyttja vapenmakt mot en part som antingen uppträder aggressivt eller kränker dess territorium. Tröskeln är således låg för att tillgripa vapenmakt.

Redan här ser man att möjligheten till att en situation där risken att vapenmakt kan tänkas utnyttjas, är hög till mycket hög. Vilket kan jämförs med de incidenter som varit i Östersjön, som varit farliga men där ingen av parterna historiskt i närtid utnyttjat vapenmakt mot varandra, vilket ger en viss dämpande effekt. Därtill bör man beakta att Storbritannien, Frankrike, Förenta Staterna och Ryssland är kärnvapenmakter, samt samtliga genomför väpnande aktioner över Syrien, vilket gör att insatserna även blir högre i denna ”katt och råtta lek”, med hänsyn till den kärnvapenretoriksom utvecklats under det senaste året.

Vad avser Vitryssland så må de dels ingå i den Eurasiska unionen med Ryssland dels ingå i en union med Ryssland, men det negativa beskedet till den ryska flygbasen kommer troligtvis ses negativt av Ryssland. En möjlighet är att Lukasjenko, inför det vitryska valet, genomför en taktisk manöver, genom att säga, att man motsätter sig en bas, för att efter valet, gå med på en rysk flygbas, något hans uttalandefaktiskt ger en viss fingervisning om. Vilket skulle kunna vara fullt möjligt mtp. de tidigare turer som varit mellan Ryssland och Vitryssland rörande främst militära samarbeten.

Lukasjenko, kan sägas genomfört ett "dubbelspel" mot Ryssland och de Västliga länderna sedan ett tag tillbaka, något som Kreml med hög sannolikhet tagitnotis om, så skulle det ej vara en taktisk manöver av Lukasjenko inför valet kring flygbasen, så riskerar han betydligt mer än att bara säga nej till Ryssland. Vitryssland ses som en interageraddel av Ryssland, vilket märks t.ex. avseende luftförsvaret, så finns, de facto, möjligheten att Ryssland kommer sätta "hårt mot hårt", denna gång, mot Lukasjenko. Ett västligt "närmande" skulle vara markant mer känsligt vad avser Vitryssland än vad det var kring Ukraina. Framför allt då det säkerhetspolitiska läget är markant sämre nu, än vad det var innan konflikten i Ukraina uppstod.

Bild 2. Geografiska områden med negativ säkerhetspolitisk
utveckling mellan Väst och Ryssland.
Därtill så skall vi även ta i beaktande det redan dåliga säkerhetspolitiska läget i Östersjöregionen men även kring Ukraina, så förefaller det börja "pyra" runt Rysslands närområde, dels i olika säkerhetspolitiska frågor dels i en farlig och avancerad "katt och råtta" lek mellan vad som förefaller vara två antagonister.

Det går nu väldigt fort i det säkerhetspolitiska spelet, för fort, för att vara hälsosamt i säkerhetspolitiska sammanhang, med en allt hårdnande retorik mellan två antagonister, som samtidigt genomför väpnande aktioner utan samordning inom ett och samma luftrum, så kan saker och ting, snabbt göra att man tappar kontrollen över händelseutvecklingen och automatiserade förfaranden tar vid. Framför allt då det gäller stridskrafter som genomför operationer, varpå en allvarlig incident kan inträffa, som kan ge en lavinartad negativ utveckling.

Avslutningsvis, Syrien är högintressant just nu, men man får inte tappa fokus, varken Väst eller Ryssland har släppt garden vid de andra områdena där en negativ utvecklingslinje finns. Med den snabba utvecklingen som sker just nu, så kan något snabbt hända vid andra geografiska platser.

Have a good one! // Jägarchefen

Slutövning

Reflektion

Intressant att notera i skuggan av den nu pågående ryska militära operationen i Syrien, är att de ryska värnpliktiga som genomfört vinterinryckning, nu genomför sin slutövningsperiod. Denna kommer pågå mellan 5-16OKT2015 samt 22-31OKT2015. Totalt kommer över 300 förband/enheter omfattas av slutövningen, övningar kommer genomförs från Kaliningrad Oblast i väster till Kurilerna i öster, dock förefaller det ske utan samordning mellan sig.

Övningen kommer genomföras inom ramen för kompani- och bataljonsstridsgrupper, vilket kan innebära att någon större samordnad övning ej kommer genomföras, de förband som omfattades av övning Tsentr-2015, årets strategiska övning som genomfördes inom det centrala militärdistriktet (MD C), kommer ej omfattas av vinterinryckets slutövning.

Att de förband som övades under övning Tsentr-2015 ej ingår i slutövningsperioden är rätt naturligt då dessa övades, stor del av september månad. Inledningsvis med den genomförda beredskapskontrollen inom MD C, som i praktiken var en förflyttningsövning till aktuella övningsområden. Därefter ingick de i den strategiska övningen. Varpå man slutligen nu, bedömt, genomför materielvård efter genomförd övning, en mindre del kan troligtvis övas, om stora brister upptäckts i dess utbildningsståndpunkt.

Vinterinrycket 2014 omfattadecirka 120,000 tusen värnpliktiga, sprida över hela Ryssland, ett troligt antagande är att cirka 40-50,000 av dessa deltog inom ramen för övning Tsentr-2015. Vilket innebär att totalt sett bör någonstans 70-80,000 soldater öva utspritt, inom hela Ryssland, under stor del av oktober månad.

Luftlandsättningstrupperna, VDV, meddelandeäven att man nu under oktober månad går in i sin slutövningsperiod för året 2015. Hur stora förband samt med vilka förband man kommer öva framgår ej, men troligtvis är förutsättningarna desamma som för de manöverförband som ingick i övning Tsentr-2015, de övas ej. Troligtvis kan vi få se en större övningsaktivitet hos 76. Luftlandsättningsdivisonen i Pskov, då dessa ej övades med större förband under ”Unionsskölden-2015” samt de ingick ej i Tsentr-2015.

Inledningsvis är det intressant att notera att man de facto ger exaktatidpunkter för när övningsverksamheten kommer genomföras, vilket kan jämföras med övning Tsentr-2015 där man in i det längsta höll inne på vilka datum den skulle genomföras vid. Dock sker de strategiska övningarna i september månad, men den faktiska tidpunkten brukar man hålla inne på, in i det längsta. Så om detta är ett utfall av att man vill försöka dämpa spänningar återstår att se.

Därefter är det intressant att notera att man fortsätter på inslagen väg att öva i bataljonsstridsgrupper. Nu förefaller detta blivit ett mer utbrett tänkande inom den ryska armén, då man förefaller anse att man främst kommer strida i dessa stridsgrupper, utifrån snabba stridsförlopp m.m. Likväl kan det vara en konsekvens av fortsatt låg personaluppfyllnad av kontrakterade soldater inom manöverförbanden, varpå man övar utifrån den personalstorlek man har för tillfället och anpassar taktiken därefter.

Därefter är det intressant att notera att man ej förefaller välja att öva ledningsstrukturerna för den högre taktisk nivå d.v.s. brigadsystemet inom de olika militärdistrikten, då möjligheterna bör vara goda för det, genom att föra samman de olika utbildningsbataljonerna till, tillfälliga brigader, dock kan det återigen vara ett utfall bataljonsstridsgrupp tänkandet. En annan möjlighet är att det ekonomiska utrymmet ej medger detta.

Avslutningsvis och vad som gör att denna slutövningsperiod blir högintressant (då denna period normalt sett är av rutinkaraktär), är den nu rakt nedåtgående säkerhetsspiralen, mellan NATO och Ryssland, över Syrien och de incidentersom skett under helgen(3-4OKT2015). Detta kommer troligtvis innebära en ökad västlig närvaro över Östersjön för att bevaka vad som sker, varpå motsvarande incidenter som skett över Syrien kan inträffa över Östersjön.

Have a good one! // Jägarchefen

Den dubbla planeringen

av Stefan Forss

USA:s försvarsplanering för Baltikum går längs två spår. Det kommer att direkt påverka Finlands och Sveriges faktiska säkerhetspolitiska status.

I september i fjol upprepade president Obama i Tallinn att USA:s förpliktelse till kollektivt försvar inom försvarsalliansen Nato är ”obrytbar, orubblig och varar för evigt. Estland kommer aldrig att stå ensamt.” Samma starka besked gav han några månader tidigare även till Polen, Rumänien och alla andra östeuropeiska Natomedlemmar som känner sin säkerhet hotad efter Rysslands krigshandlingar i Ukraina.

På Natoskeptiskt håll har man genom åren avfärdat dylika politiska ställningstaganden som tämligen tom retorik. Baltstaterna är så små brickor i USA:s strategiska spel att landet aldrig skulle riskera ett regelrätt krig med Ryssland, som ju dessutom kunde eskalera till ett kärnvapenkrig. Finska marinofficeren Jyrki Berner frågade Henry Kissinger 1997 i Tyskland hur Nato eller väst skulle agera ifall Ryssland ville återta baltstaterna genom att bruka politiska, ekonomiska eller militära hot. Kissinger svarade isande arrogant: ”Kommendörkaptenen kommer från Finland och kan historia. Världsfreden och tio miljoner ungrares öde hängde i vågskålen 1956. Kommendörkaptenen vet svaret. Nästa fråga!”

Det var då det. Baltstaterna stod ännu utanför Nato och USA gjorde seriösa framstötar mot Sverige och Finland att axla ansvaret för deras militära säkerhet. I gengäld skulle vi få någon form av garanti från USA. Dessa utspel ledde ingen vart. I Finland var det kategoriskt uteslutet av flera skäl, såväl politiska som praktiska. Den underfinansierade finska försvarsmakten behövde nog själv alla sina resurser i ett skärpt läge.

Nu är situationen en annan. Av förekommen anledning står Natos trovärdighet som central säkerhetspolitisk aktör på spel. För USA är försvarsalliansen alltjämt ett primärt intresse och man vill till inget pris riskera dess marginalisering. Därför måste också Polen och Baltikum försvaras trovärdigt. Så kallad tripwire räcker alls inte till.

Alltnog, här har USA och Nato en ytterligt svår praktisk militär uppgift att hantera; enligt rätt enstämmiga militära bedömningar kan någon av de tre små länderna ockuperas så snabbt att man knappt hinner höja ett finger. Här är det dock skäl att hålla Rysslands militära förmåga snarare än landets eventuella momentana avsikter i förgrunden.

Rätt länge har man i Nato utgått från premissen att om Baltikum inte kan försvaras så kan det däremot nog återtas. Det har naturligtvis noterats i Moskva och effektiva motmedel har utvecklats. Till den kategorin hör Rysslands exceptionellt ansvarslösa kärnvapenskrammel, som nu blivit en viktig bricka i spelet om säkerheten i närområdet. Avsikten är att intimidera USA och Nato till den grad att eventuella planer på återtagning efter fullbordad ockupation skulle förlora all giltighet.

Ryssland har sakta men säkert återtagit sin överlägsna nukleära dominans på den europeiska arenan från sent 1970-tal i uppenbar avvikelse från INF-avtalets anda. Den utmaningen förmår Nato inte besvara i dag på samma sätt som 1979 då ledarskapet var starkt. Något nytt ”dubbelbeslut” är inte att tänka på.

USA saknar helt vapensystem motsvarande de ryska och har eliminerat de taktiska kärnvapnen från alla vapengrenar förutom flygvapnet, där det ännu finns ett relativt litet antal kvar. En enda moderniserad vapentyp, den fritt fallande men styrda kärnbomben B61-12 är på kommande. Glöm inte president Obamas genuina avsky för kärnvapen och hans vision om en kärnvapenfri värld som gav honom Nobels fredspris. Här följde han bara i de fotspår som företrädarna, börjande med Reagan trampat upp. Men efter att Ryssland avfärdat alla amerikanska inviter om fortsatt kärnvapennedrustning för några år sedan och själv producerar nya kärnvapentyper på löpande band, har USA blivit tvunget att tänka om.

Det är oerhört viktigt att USA och Storbritannien inte viker sig för Ryssland på det substrategiska området. Om de små Natostyrkorna ska kunna genomföra sina försvarsuppgifter i Europa måste de också ha någon form av trovärdig nukleär uppbackning.

Efter att baltstaterna blivit Natomedlemmar tog de för givet att Nato närmast automatiskt skulle göra konkreta beredskapsplaner för dem. Det blev inget av det eftersom hotet ansågs ha gått upp i rök. Först efter kriget i Georgien kom man i Nato 2009 överens om att göra de första konkreta beredskapsplanerna (Operation Eagle Guardian) som även omfattade Polen. Särskilt Tyskland sägs ha ogillat detta. Men de första skisserna om sammanlagt nio amerikanska, brittiska, tyska och polska divisioner är helt orealistiska i dag.

Efter att Rysslands brutalt angrep Ukraina och annekterade Krim – länderna hade ju faktiskt lite tidigare kommit överens om att förlänga Rysslands rätt att hålla sin flottbas i Sevastopol med 25 år till 2042! – skred USA och Nato till militära stödåtgärder. Mindre markstyrkor och flyg sändes till Baltikum. Att det främst handlar om en politisk solidaritetsyttring är klart. Deras militäroperativa signifikans är starkt begränsad. Betydande förstärkningar är nödvändiga, men sådana är svåra att finna, inte minst på kort sikt.

Nu har emellertid den konventionella försvarsplaneringen för Baltikum och Polen inträtt i ett avgörande nytt skede. Militärerna gör fältrekognoscering för att bilda sig en uppfattning om hur dagens materiel fungerar i en mer traditionell europeisk stridsmiljö som är väldigt olik den man upplevt i kriget mot terrorismen. Man utvärderar möjliga logistiska underhållsrutter för transport av förstärkningar från andra sidan Atlanten. Här har man noterat att enda sättet att få in markstyrkor i Polen är genom forna Östtyskland. Men framför allt har man under de senaste månaderna hållit många spel för att i grunden förstå de praktiska problemens omfattning och för att i följande steg kunna föreslå trovärdiga lösningar.

Jag kommenterade dessa frågor flyktigt på SvD:s blogg Säkerhetsrådet (http://www.svd.se/stefan-forss-hur-ska-baltikum-kunna-forsvaras) i slutet av augusti. Därefter har både Foreign Policy (http://foreignpolicy.com/2015/09/18/exclusive-the-pentagon-is-preparing-new-war-plans-for-a-baltic-battle-against-russia/?wp_login_redirect=0) och The Daily Beast (http://www.thedailybeast.com/articles/2015/08/14/pentagon-fears-it-s-not-ready-for-a-war-with-putin.html) skrivit omfattande artiklar om krigsspelens utfall. Tongångarna har varit anmärkningsvärt nedstämda.

Ett betydande osäkerhetsmoment i planeringen är att USA helt klart tvingas köra längs två parallellspår, ett nationellt och ett i Nato. Detta för att ha full visshet om att genomtänkta, konkreta planer finns att tillgå i ett akut läge. En långvarig amerikansk samarbetspartner med god insyn lät sina svenska och finska kolleger förstå att det är ren och skär skam att USA inte kan lita på Nato så mycket att man tvingas till så drastiska beslut för värnet av vissa medlemsländers säkerhet. Det är uppenbart att allianspartner som Sverige och Finland är långt mer pålitliga än flera alliansmedlemmar, av vilka några är centrala för Nato. Det andra spåret handlar explicit om de nordiska ländernas roll.

En sammanfattning av den bild som nu föreligger är att Natos flyg inte kan operera från baltiska baser i en krissituation. Nya ryska missilsystem och långräckviddigt artilleri samt formidabelt luftvärn tvingar USA och Nato att basera sitt flyg utom räckhåll. Sverige är här i nyckelposition, Finland kanske inte lika attraktivt just på grund av Iskander-systemens räckvidd.

Återtagning av förlorad mark, ”retake”, kan inte heller vara grundbulten i försvarskonceptet. Det innebär att förstärkning av markstyrkor från Nato till Baltikum för att skapa ett hyggligt initialt tröskelförsvar blir nödvändigt. Storleksordningen är kanske några brigader i stället för dagens kompanier. Det bör vara överkomligt och medför naturligtvis inte något som helst offensivt hot mot Ryssland.

Den nya försvarsplanen bör emellertid också vara innovativ. Om upplägget är tillräckligt kraftfullt kommer en aggressor att ha skäl att tänka sig för grundligt innan han besluter sig för attack. Det man därför har orsak att fokusera på är att tackla själva invasionsplanen. Konkret kan det innebära att man själv preventivt fjärrbekämpar motståndarens uppladdning innan denne hunnit inleda de egentliga invasionsoperationerna. En av västs fördelar här är att man i Ryssland som regel överdrivit västs förmåga och teknologiska överlägsenhet.

Dessa amerikanska planer blir nu en så stark pådrivande politisk faktor att även Finland och Sverige slutligen måste låta fikonlöven falla. Frågan är om inte Sverige redan gjort det. Sverige har i Peter Hultqvist en väldigt kunnig och även slug försvarsminister. Det är uppenbart att han lyckats övertyga både stats- och utrikesministrarna om fördelarna med Erlanders och Palmes dolda allians. Många av Finlands bästa säkerhetspolitiska experter utgår från att Sverige har återupplivat en de facto allians med USA, som alltså inte längre är särskilt dold.

Självfallet kommer säkerhetsgarantierna med en prislapp. De hårda konkreta beskeden om vad Sverige är berett att göra för balternas säkerhet kan man ännu bara spekulera om, men bland experterna råder visshet om att mycket står att finna redan i KKrVA:s förträffliga bok Till bröders hjälp. Akademien visade minsann sin skärpa och förmåga att stå på framkanten.

Motsvarande diskussion har inte ännu förts i Finland över huvud taget, utan där fortsätter käbblet i gamla spår kring frågan om Natomedlemskapet. Men de signaler som nått oss tyder på att Finland kanske inte alls skulle involveras lika mycket som Sverige i frågan om Baltikums försvar. Tvärtom verkar det som om USA inte skulle behöva Finland som medlem i Nato, inte heller i någon stridande roll utanför landets gränser. Vad man däremot behöver är att finska armén med sin blotta närvaro binder styrkorna bakom Finlands östgräns så att en kraftsamling från den riktningen mot Baltikum skulle te sig som alltför riskfylld.

President Obamas besök i Stockholm för två år sedan var en milstolpe. Då beslöt han och de nordiska kollegerna att upprätta en Nordic Security Dialogue med USA. Den har senare utvidgats till att omfatta även de tre baltstaterna och Polen.

Mötet mellan amerikanska biträdande försvarsministern Bob Work och hans nordiska kolleger i Oslo den 8 september i år kan ses som en ny, definitiv milstolpe. Pentagons pressmeddelande talar för sig självt (http://www.defense.gov/News-Article-View/Article/616619/deputy-defense-secretary-work-nordic-allies-discuss-regions-security-threats).

Redan rubriken är talande i sin pragmatism. Den beskriver visiten som ett möte med nordiska allierade. Works egen bedömning av mötets betydelse är kristallklar:

“[The] High North and the north region are absolutely critical to both European and Trans-Atlantic security,” Work said. “The United States values the partnerships [it has] in this region, both through NATO and bilaterally … The close regional cooperation that I heard this morning between the Nordic countries gives me great, great confidence that we’ll be able to meet any challenge together.”

Uttalandet bekräftar uppfattningen om att USA arbetar längs två parallella spår. Och Natomedlemskapet är inte ett måste. Kan Finland avvika från detta upplägg? Knappast, eftersom det skulle få förfärande kontraproduktiva konsekvenser. Finland skulle åter stå ensam ute i kylan, föraktat för att ha svikit sina solidaritetsförpliktelser i EU. Sverige har redan (?) fattat sitt beslut om att de facto överge alliansfriheten och det kommer precis som beslutet att ansöka om EU-medlemskap att också nu dra med Finland. Med sitt eget sölande får Finland än en gång lov att anpassa sig.

 
Författaren  är professor och kallad ledamot av KKrVA

Ny personalförsörjningsutredning och nytt t-system?

Regeringen har nu utsett Annika Nordgren Christensen till att leda den senaste utredningen om Försvarsmaktens personalförsörjning. Enligt min mening är detta ett mycket bra val, av flera skäl.

Regeringens utredningsdirektiv (vilka jag läst) är sannolikt skrivna delvis tillsammans med utredaren. Jag har svårt att tro att Annika skulle åta sig ett utredningsuppdrag som detta utan att ha ett rimligt utrymme att lyfta på alla stenar. Det finns jobb att göra.

Denna blogg är dock ingen påhejare av en återinförd plikt att genomgå militär grundutbildning. Jag vet att politiker och höga generaler har en "våt dröm" att förena de svenska, danska och norska systemen, dvs. skapa ett system med ett flertal olika anställnings- och associationsformer, där plikten att genomgå militär grundutbildning så att säga ska vara den slutliga garanten för att årsklasserna blir fyllda.

Här i hyddan vid Nilens strand är nog åsikten mer att man först bör överväga att markant öka attraktionskraften i t-systemet. Plikt ska användas för att säkerställa att redan utbildad personal kan krigsplaceras och övas, men inte för att generera ett inflöde.

Så - vad saknas i t-systemet? 

För det första så är systemet grymt osynligt. Förutom på Försvarsmaktens hemsida så har jag inte sett några kampanjer över tiden för att tydliggöra t-systemet, med reservofficerare och tidvis tjänstgörande anställda gruppbefäl, soldater och sjömän. De flesta kampanjer har haft ett tydligt eller outtalat k-fokus. Om regeringens företrädare uttalar sig om t-systemet är det oftast med rynkad panna och bekymrad uppsyn.

För det andra måste man överväga att mycket mer kraftfullt använda ekonomiska verktyg för att locka och belöna t-personalen. I förra inlägget hade jag lite idéer om reducerad skatt, reducerad eller borttagen arbetsgivaravgift, fördelaktiga pensionsvillkor etc. Till detta finns det ytterligare ett tänkbart verktyg, nämligen skattefria befattningspengar av samma typ som hemvärnet har för hemvärnsmän. 

Till saken hör att idag används inga av dessa verktyg, däremot så riskerar t-personalen att få ett skattepliktigt förmånsvärde vid logementsboende (!). 

För det tredje så är det så att problemet med t-personal egentligen inte är att de slutar i förtid - problemen är snarare följande.
  • Ungdomarna har får liten kunskap om systemet och är därför inte benägna att gå in i en anställning för t-tjänstgöring.  Inflödet av rekryter är för litet med nuvarande verktygslåda.
  • Alltför många tidvis tjänstgörande anställda gruppbefäl, soldater och sjömän går över till kontinuerlig tjänstgöring, vilket i princip balanserar det flöde som går åt andra hållet. 
  • Ett klokt användande av ekonomiska verktyg bör åtminstone kunna minska flödet ut ut t-systemet. Det är också värt att notera att rörande reservofficerare har det aldrig varit något stort flöde till yrkesofficersanställningar.
Uppenbarligen blir man reservofficer just för att man bli reservofficer och inte för att man inte kunde bli yrkesofficer. Så måste det bli också för tidvis tjänstgörande anställda gruppbefäl, soldater och sjömän. 

Jag vill slutligen skriva några ord om vad som egentligen är Akilleshälen i hela personalförsörjningen - nämligen utbildningskapaciteten.

Om Försvarsmakten kan öka den nuvarande utbildningskapaciteten på cirka 3 500 rekryter/år till det dubbla så kommer krigsorganisationen att fyllas med ny personal mycket snabbare. Det finns dock många domedagsprofeter som menar att kapaciteten inte tillåter sådana volymer. En del av begränsningen är att det saknas personal.

För mig och många andra låter detta fullständigt orimligt! Skulle inte 9 000 yrkesofficerare samt 5 500 kontinuerligt tjänstgörande anställda gruppbefäl, soldater och sjömän tillsammans kunna utbilda 7 000 rekryter? Teoretiskt finns det alltså 2 personer gripbara per rekryt. Många dock med fel kompetens och dålig vilja kanske.

Men - nu är det på riktigt. Försvarsmakten primära uppgifter några år framåt bör vara två: grundutbildning och repetitionsutbildning. Allt annat bör vara underställd dessa två huvuduppgifter.

Ett exempel på när det blir helt fel är att i år ska det repetitionsutbildas cirka 425 värnpliktiga. Nästa år planeras dock en mycket "stor höjning" - till 6-700. Detta är fullständigt oacceptabelt i en situation när det finns över 7 000 krigsplacerade värnpliktiga, vilka  alltså ALLA ska vara övade senast år 2020.

Det här duger inte. Vår nye ÖB, regeringen och Annika har ett grannlaga jobb framför sig.

GMY

Sinuhe