månadsarkiv: november 2015

Miraklet och konspirationsteorierna

Finska soldater under det krig som Stalin inledde den 30 november 1939.

Den 30 november 1939 angreps Finland av världens största stat. Denna stat, Sovjetunionen, hade även världens största krigsmakt - som var världens mest mekaniserade. Finland hade vid tillfället bara 45 stridsvagnar, varav de flesta var från första världskriget.

Stalin gjorde klart vad striden handlade om genom att sätta upp en egen "folkregering" för Finland under Otto Ville Kuusinen. "Folkregeringen" presenterades för världen dagen efter att Sovjet startat angreppet och för att inte de finska soldaterna skulle missa nyheten så släppte sovjetiska flygplan ner flygblad med budskapet över finska förband. Detta drag fick dock motsatt effekt, liksom den sovjetiska lögnen om att Finland skulle ha inlett kriget. Försvarsviljan i Finland nådde nya höjder.

Viss militär hjälp till Finland kom från Sverige, Frankrike och Storbritannien. Inte minst svenska frivilliga och en betydande del av det dåvarande svenska militära flygbeståndet. Men det var dock ett begränsat stöd. Väsentligt var att finländarna själva slöt upp fullständigt i försvaret av sitt land och bet ifrån sig mycket mer än väntat. Detta i kombination med sovjetisk hybris och flera i vinterstrid oövade sovjetförband resulterade i att Stalin såg sig tvungen att "glömma" sin finska "folkregering". Sovjet började åter förhandla med den verkliga finska regeringen. Resultatet blev att delar av Finland inlemmades i Sovjet men huvuddelen av landet förblev fritt. Var det ett mirakel att Finland överlevde Stalins vinterkrig? Kanske det, men i så fall ett mirakel som stod på en stenhård och folklig vilja.

Vinterkriget är välkänt i Sverige men inte i lika hög grad det som hände i Finland sommaren 1944, som ibland kallas "miraklet vid Ihantala". Det är om detta slag - som faktiskt är Nordens största fältslag - som den nya boken Tali-Ihantala handlar, just utgiven på svenska (den kom på finska ifjol) av Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek (SMB). Det är en bok av en av Finlands mest framstående moderna militärhistoriker, Mika Kulju. Jag hade förmånen att härom veckan få hälsa på honom i hans hem i Torneå, bara några stenkast från Sverige. Passande nog åt vi lunch på den rustika restaurangen Kerho, som under 1944 hyste en finsk stab. Efter det fick jag se det nyligen totalrenoverade Tornedalens museum, som givetvis har några montrar om både första och andra världskriget eftersom Torneå blev särskilt påverkat av värlskrigen. Men där finns även mycket annat sevärt från långt, långt bakåt i tiden. Jag kommer inom kort att på min öppna Facebooksida att lägga ut en serie bilder från det museibesöket.

Förutom Tali-Ihantala finns det en till bok i nya numret av SMB:s Pennan & Svärdet som jag starkt vill rekommendera, Konspirationsteorierna och verkligheten av Erik Åsard. Detta är en synnerligen aktuell bok på grund av de många konspirationsteorier som populariserats på senare år, inte minst genom internet. Erik Åsards bok är en saklig men läsvänlig och högintressant genomgång av exempelvis mordet på John F. Kennedy och terrorattackerna 9/11.

Den nya globala säkerhetsstrategin

av Gunilla Herolf

En process pågår nu med mål att skapa en ny säkerhetsstrategi för EU. Processen leds av den höga representanten Federica Mogherini och den planeras att vara avslutad i juni 2016.

Detta är inte en ny ide. Den första säkerhetsstrategin presenterades 2003. Det var ett mycket hyllat dokument som i en situation när EU:s medlemsländer varit mycket splittrade, framför allt i Irakfrågan, nu kunde visa att enighet fanns om vilka hoten var mot Europa och även prioriteringen av hoten. Någon strategi var det däremot inte, eftersom den gav föga ledning om vilka vägval EU skulle ta i en kris.

2008 kom ett nytt försök att skapa en säkerhetsstrategi, men arbetet utmynnade enbart i vissa utvidgningar på detaljnivå av det tidigare dokumentet. Slutligen gjordes under 2012 – 2013 ett försök att skapa en ny strategi, initierat av Carl Bildt. Utöver Sverige deltog Spanien, Italien och Polen. Detta försök var emellertid dömt att misslyckas eftersom de större länderna, Tyskland, Storbritannien och Frankrike, inte gav det sitt stöd, troligen på grund av att de inte såg några möjligheter till framgång.

Vad är nytt den här gången?

En stor förändring är att initiativet nu har allmänt stöd inom EU, vilket också inkluderar EU:s högsta organ, Europeiska rådet. Vidare förklarade EU:s försvarsministrar vid sitt möte i februari 2015 att kriserna i Ukraina och Libyen hade gjort det ännu viktigare att få till stånd en säkerhetsstrategi. Sedan 2003, och till och med sedan 2013, hade den strategiska kontexten för EU förändrats betydligt. Bland annat hade hybridkrigföring uppstått som ett nytt hot och den ryska informationskrigföringen var en realitet som krävde ny strategisk kommunikation från EU:s sida.

Mogherinis syn på säkerhetsstrategin

Federica Mogherinis åsikt är att EU behöver en sammanhållen och samtidigt bred utrikespolitik. Den bör omfatta en gemensam försvars- och anti-terrorismpolitik men också en politik som innefattar energi, migration, ekonomi och klimatförändring och den bör dessutom nämna vilka instrument som ska användas.

Mogherinis förväntningar på en säkerhetsstrategi är stora. Den ska…”ge oss en känsla av vilken riktning som vi bör ta, hjälpa oss att navigera i oroliga vatten, vara proaktiva när det gäller skydd och främjande av våra intressen”.

Skillnaden mellan 2003 och 2015

Med de förväntningar som Federica Mogherini har på säkerhetsstrategin är utmaningarna inför detta arbete stora. De blir inte mindre när man betänker de stora skillnaderna mellan den situation som rådde 2003 och den som råder nu.

En stor skillnad ligger i den dominerande hotbilden: medan 2003 års strategi gällde hur man skulle bemöta externa hot låg ändå fokus vid denna tid på faran av den interna splittringen. Vi har fortfarande en intern splittring i Europa men vi är nu i en ännu värre situation eftersom de interna liksom också de externa hoten, för att inte tala om deras komplexitet, har vuxit till en betydligt högre nivå. Som försvarsministrarna säger har detta ökat behovet av en strategi, men det har också gjort det svårare att uppnå enighet kring en sådan.

För att nämna några av de interna problemen:

  • Storbritannien funderar på att lämna EU
  • Brist på sammanhållning och förtroende som en effekt av den finansiella krisen, inte minst krisen i Grekland
  • Brist på solidaritet bland medlemmarna inför flyktingkrisen
  • Tillväxten av inte bara euro-skeptiska utan också extremistiska partier

Av dessa problem existerade 2003 bara den sista punkten och även den i begränsad omfattning.

De externa problemen är minst lika svåra:

  • Krig i vårt närområde Syrien, som förutom flyktingproblemet som vi inte kan hantera också visar EU:s brist på inflytande, makt och idéer
  • Stora problem i Nordafrika, i vilka EU:s engagemang varit av föga eller inget värde
  • Ryssland är nu ett annorlunda land med fientligt uppträdande mot många EU-länder och militär aggression mot vissa andra länder
  • Terrorism och senast våldsbrotten i Paris, som visar att detta är ett såväl internt som externt problem

Igen, med undantag av den sista punkten fanns inte dessa problem år 2003.

Missförstånd om vad en strategi kan uträtta

Är det möjligt att en fullt utvecklad och omfattande strategi skulle kunna lösa alla dessa problem? Det är inte troligt: Även med en sådan strategi kommer överraskande händelser att inträffa och kräva konsultationer mellan EU-länder. Dessutom, även om EU försöker att förbereda sig för alla eventualiteter kommer sannolikt reella situationer att vara unika och oförutsägbara. Slutligen, skulle medlemsstater inte vilja binda sig till en strategi utan att den inkluderar möjligheten att själva bli involverade i konsultationer i akuta situationer.

Realistiska alternativ

Ett mer realistiskt alternativ är en strategi att användas som ledning för EU:s handlande på en lägre nivå. Den skulle gälla vissa regioner och vissa problem i vilka prioriteter kan fastställas efter en omfattande analys av alla de områden och faktorer som nämnts av Mogherini.

Även detta skulle emellertid bli svårt. Om vi tittar på de problem som finns i den östra delen av Europa och hur EU-länderna har reagerat inför dem, ser vi stora skillnader i syn och preferenser, vilka beror på olika historiska erfarenheter, geografiskt avstånd, sårbarhet gentemot Ryssland samt handels- och inte minst energifrågor. Kan sådana skillnader överbryggas?

Det verkar omöjligt och ändå har det gjorts – belägget för detta ligger i att vi i mer än ett år lyckats att bibehålla en gemensam sanktionspolitik gentemot Ryssland. Detta har vi klarat av tack vare den tyska kanslern, Angela Merkel. Kan vi klara av det med hjälp av en strategi – det är osäkert.

Kan dagens kritiska situation tjäna som hjälp?

Allvarliga situationer har ibland underlättat kompromisser bland EU:s medlemmar. Dagens  situation, med allvarliga externa kriser, kan emellertid lätt leda till fokus på den omedelbara framtiden snarare än långsiktiga lösningar. I värsta fall kan också en sådan situation leda till att länder agerar på egen hand och går i sin egen riktning.

De svåra valen

Attackerna i Paris i kombination med de sannolika bomberna på det ryska plan som störtade på Sinaihalvön skulle kunna leda till samarbete och en gemensam lösning för att besegra ISIL i Syrien. En sådan strategisk allians kan var nödvändig men är till sin natur realpolitik och inte till någon hjälp utan i stället en stor utmaning för det pågående arbetet med en säkerhetsstrategi.

Den springande punkten är vilket pris som måste betalas för att få Rysslands stöd. Måste vi begränsa eller till och med överge vår kritik mot ryskt agerande i Ukraina och andra östliga partnerskapsländer? Skulle en gemensam säkerhetsstrategi, om en sådan hade funnits idag, ha varit till hjälp i denna situation?

Det finns också andra liknande svåra val, t ex när det gäller Turkiet. Turkiet behöver tveklöst hjälp från EU för att kunna klara av sitt flyktingmottagande. Vilket pris är vi beredda att betala för detta? Kan det vara så att många länder inom EU är så ivriga att slippa ta emot fler flyktingar att de gärna ger Turkiet vad landet begär och därmed överger sin tidigare kritik mot turkiska tillkortakommanden när det gäller mänskliga rättigheter, situationen för media och korruptionen?

Värdegrunden

De val som nämns ovan är akuta för dagens situation men också relevanta för en kommande säkerhetsstrategi. De gäller de värden som vi som EU-medlemmar och européer säger oss omfatta: Hur allvarligt ska vi ta på våra värden i en säkerhetsstrategi? Vilka kompromisser kan göras? När sådana val träffas måste man också tänka på EU:s egna medlemsstater. Om man tar lätt på dessa värden, vilken effekt skulle det ha på de EU-länder som själva har stora brister när det gäller t ex korruption och brist på frihet för media?

Realism

Samtidigt måste en säkerhetsstrategi vara realistisk. EU av idag är i hög grad byggt på intressetänkande och skapandet av en strategi är därför också till stor del en fråga om att på ett skickligt sätt förena vad som tycks vara motsatta intressen.

Vad kan vi göra för att underlätta skapandet av en säkerhetsstrategi?

En stor hjälp för en framtida säkerhetsstrategi skulle vara att minska sårbarheten i Europa gentemot Ryssland, så som vi ser idag i arbetet med att skapa en energiunion. Detta är givetvis ett arbete på lång sikt.

Det som måste prioriteras på kort liksom på lång sikt är att bibehålla den enighet som vi har idag, t ex när det gäller sanktionerna.  Den europeiska enigheten är den enda motgång som stört president Putinsn planer under det senaste året. Vi bör inte heller laborera med idéer som ”core Europe” och liknande. Det betyder ett delat EU och det är det sista vi behöver.

Slutligen behöver vi ökad tillit till EU. De senaste åren har karakteriserats av ökande nationalisering. Framför allt de stora länderna har samlat egen information, gjort sin analys baserad på denna och inte delat med sig av sina resultat. EU understryker självt vikten av tillit i Ukraina, där man understödjer institutioner samtidigt som man försöker se till att befolkningen får tillit till dem. Men också organisationer behöver tillit för att fungera och EU-länderna måste därför i sin relation till EU själva tillämpa det som de predikar för andra.

 
Författaren är Fil dr och ledamot av KKrVA.
 

Gästinlägg: ArtE 740 – så här förhåller det sig…

Fem toppmoderna radarsystem likt ovanstående skall nu avvecklas


Med anledning av debatten runt ArtE 740 så har tidigare utlovat ett gästinlägg från den person som förmodligen sitter på mest kunskap runt systemet. Nu är det dags, och jag hoppas du följer med hela vägen till slutet. Artikelförfattaren heter Peter Wennersten, han är sedan något år pensionerad överstelöjtnant från KA/Amf, men har givetvis god kunskap om systemet än idag.

Peter Wennersten har varit med i utvecklingsspåret ända sedan 1993 då han var chef för vapenavdelningen på KAS (Kustartileriets Stridsskola) för att därefter bli chef för utvecklingsavdelningen inom KAS. Peter var därefter huvudman för Amfibie vid dåvarande Marincentrum. Därefter var han projektledare vid ArtDemo samt BekDemo. Han var under många år chef för PTK ArtE 740. Han har därmed varit ansvarig för utprovning av systemet och samt ansvarat för verifiering av systemet. Han var dessutom Försvarsmaktens förhandlingschef inför uthyrningen av ArtE 740 till Storbritannien.

Personligen anser jag att det är viktigt att korrekta fakta bör användas när frågor som denna diskuteras. I synnerhet när det handlar om stora summor skattemedel samt när försvarsberedningen dessutom har konstaterat att man på sikt (läs nu, men man lyckades inte finansiera detta för närvarande) vill ha just den här förmågan på Gotland i form av ett kustrobotbatteri.

Den som har avvikande uppfattning angående redovisade fakta är givetvis välkommen att skriva ett eget gästinlägg i ämnet.

/ Skipper

-------------------------------


Vi kunde den 12 november höra Försvarsministern gå i svaromål mot riksdagsledamoten Mikael Oscarsson under en interpellationsdebatt i riksdagen huruvida det är rimligt att avveckla ett toppmodernt och fullt fungerande radarsystem (Interpellation 2015/16:100). 

Under debatten fick vi höra försvarsministern berätta att efter nedläggningen av Kustartilleriet och avvecklingen av Amfibiebrigadens brigadsystem så har det aktuella systemet, ArtE 740, endast använts för försök i FMV regi. Vi fick också höra att den förmåga som ArtE 740 medger i dag hanteras av andra system i Försvarsmakten med högre prestanda varför behovet av systemet inte längre kvarstår. Utöver detta fick vi veta att i förhållande till kostnader och nivå på teknologin är bedömningen att det bästa är att det här systemet inte används utan successivt rangeras ut och att vi investerar i ett nytt och effektivare system. Slutligen klargjordes att fyra av fem system i dag är urmonterade och ligger på lastpall efter uthyrningen till Australien och Storbritannien, och att det vi fick tillbaka efter uthyrningen endast var fordon. Men stämmer då detta överens med verkligheten?



Endast försök i FMV regi?

Det är ett märkligt påstående att systemet endast har nyttjats vid förbandsförsök eftersom ambitionen redan 2001 var att inom projektet ArtDemo (Artilleridemonstartor) använda Arte 740. Detta projekt leddes av Försvarsmakten som som också levererade sin slutrapport 2003 (A9 2003-12-02 20705:80802). Avsikten var också att ett upprätta ett ”delprojekt sensor” där bland annat ArtE 740 skulle ingå. På grund av leveransförseningar kom detta projekt aldrig till stånd. Projektet ArtDemo övergick därefter i projektet BekDemo (Bekämpningsdemonstrator) med vissa justeringar. Mest markant här var att delprojektet eldrör utgick och att delprojektet sensor tillkom, där Arte 740 ingick som sensorenhet under namnet BekDemo L. Även detta var ett projekt inom Försvarsmakten som lämnade en slutrapport (A9 2008-04-04 20705:80100).

När detta projekt avslutades så delades resurserna upp mellan A9 och Amfibiekåren till det som benämndes OMF A9 och OMF MarinB. Det sistnämnda OMF MarinB omfattade i huvudsak 5 st system Arte 740. Ett särskilt provturskommando (PTK 740) sattes upp för att förbandsinföra Arte 740 i marinbasens (MarinB) sjöinformationsbataljon.

Alla ovanstående aktiviteter var verksamhet i Försvarsmakten och därmed inte i FMV regi.

Arte 740 även har även deltagit vid provskott i Vidsel med RBS 15 mk3, där systemet följde roboten från start till nedslag. Som kuriosa kan man också nämna att Arte 740 även prövades mot ett införande mot Helikopterbataljonen som en lednings/spaningsresurs vid upprättande av rörlig bas vid internationell insats. Detta föll senare på grund av avdömningen att bas skulle upprättas vid befintlig flygplatsresurs. Systemet blev då för exklusivt.

Summerar man ovanstående kommer man snabbt fram till att utöver systemets hantering i FMV regi så har ArtE 740 utgjort en del i Försvarsmakten i två arméledda projekt, ett projekt inom helikopterbataljonen (även om man inte handgripligen hanterade systemen) och ett inom marinen.

Påståendet att ArtE 740 endast har hanterats av FMV är felaktigt. Försvarsministerns erhållna underlag rörande systemet var härvid ofullständigt.


Interiörbild från ArtE 740 med två operatörsplatser


Systemets undermåliga förmåga?

Försvarsministern fortsätter i sin redovisning i riksdagen med att berätta att de förmågor som Arte 740 medger hanteras av andra system med högre prestanda. Detta utan att specificera vilka system som avses. I sin replik till Mikael Oscarsson kommer dock försvarsministern in på UndE23.

En enkel kontroll av produktspecifikationen för Arte 740 ger ett helt annat besked. Det är nu viktigt att komma ihåg att det idag finns ett 2D-system och fyra 3D-system.

2D-systemet är i huvudsak inriktat mot ytmål med sin högupplösta sjömålsmod. I Försvarsmakten finns idag inget annat mobilt system med bättre prestanda mot ytmål. 2D-systemet har dessutom en helikopterkanal för detektering av hovrande helikopter.

När det sedan gäller Arte 740 i 3D-utförande så blir jämförelsen med UndE 23 mycket intressant. Om man läser i SMW (Saab Microwave) produktbeskrivning (Giraffe AMB 740 Swe General System Description 115-UAZ10177/4en) så får man redan I första kapitlet följande information:

”In general, the performance of the PSR [Primary Search Radar] of G AMB 740 Swe is similar to the performance of the PSR of UndE23, except absence of the surface channel in G AMB 740 Swe.

Avseende det sistnämnda med ytkanal så handlar det enbart om en mjukvarulicens. De egentliga skillnaderna mellan systemen består då således i att Arte 740 har en 15 meter hög mast och UndE 23 har en mast på 13,2 meter, i övrigt lika prestanda. Nu återstår endast matematik och kunskap i radarräckviddsberäkning. Här kommer man då fram till att Arte 740 har bättre prestanda och dessutom avsevärda grupperingsfördelar.

Påståendet om att andra (motsvarande) system i Försvarsmakten skulle ha högre prestanda var således även det felaktigt. Även här brister det underlag som försvarsministern har erhållit.

                              
ArtE 740 med 2D-antenn
ArtE 740 med 3D-antenn





Tvingade till modifiering för 1 miljard?

Försvarsministern ville också ge ett litet historiskt perspektiv på systemen och berättade att de hade Leasats av Australien och England.

”Det här systemet leasades ju av Australien och Storbritannien för att användas i Afghanistan, och när man gjorde det modifierade man systemet till en mycket hög kostnad - ca 1 miljard kronor. Man förde alltså in annan materiel i systemet än den vi hade från början. ”

Det man gjorde var att fyra av fem system byggdes om till 3D-utförande G AMB 740. Försvarsministern redovisade att kostnaden för detta uppgick till ca 1 miljard. I kronologisk ordning handlade det först om Storbritannien och därefter Australien. Projekten benämndes KARLSKRONA resp DINGO. Men det var inte någon ombyggnad för 1 miljard kronor. Den kostnaden omfattade viss ombyggnad, nytillverkning av vissa delar, utbildning både vid industri och vid Försvarsmakten, reservdelar, 24/7 support (dygnet runt alla dagar hela året) samt inte minst hyreskostnad till Försvarsmakten.

Det är allt ovanstående som utländska kunder betalade för, därav den höga kostnaden. Kunderna ansåg sig dock ha fått valuta för pengarna och var mycket nöjda.

Försvarsministerns erhållna underlag kunde även här ha varit tydligare så att missförstånd undvikits.


Vi fick tillbaka oanvändbara fordon med endast en mast på?

Det är som skrivits här ovan helt korrekt att systemen leasades ut. Först tre system inom projekt KARLSKRONA/Storbritannien. Sedan ytterligare ett system samt förlängd leasing av ett av de tidigare leasade systemet inom projekt DINGO/Australien.

Det bör här påpekas att man inte bara lånar någonting lite så där på en höft. Det sker på mycket tydlig affärsmässig grund. Det är normalt FMV som biträder FM med detta. Det upprättas principöverenskommelser, avtal om hyresperiod och kostnad/motprestation, eventuella skadeståndsklausuler samt försäkringsvärden bestäms samt besiktning vid industrin av den materiel som ska lånas ut från Försvarsmakten.

När kunden återlämnar systemet sker en inbesiktning vid industrin. Det genomförs renovering, reparation och uppgradering fastställs. Dokument för FAT (Factory Acceptans Test) upprättas och fastställs. FAT genomförs och avvikelser protokollsförs och när FMV/FM har godkänt FAT kan industrin leverera. Leveransbeskedet talar om vad, var och när man levererar. Allt detta protokollförs naturligtvis in i minsta detalj.

Efter återlämningen av ArtE 740 gjordes således en omfattande FAT på systemet och det var inte en hög skrot på lastpall som vi fick tillbaka. I dokumentet Giraffe AMB 740 Swe General System Description 115-UAZ10177/4en beskrivs exakt vad vi fick tillbaka och i vilket skick.

Här framgår att “The primary Search Radar (PSR) does not include an antenna. [hårdvaran saknas utländsk kunds ägodel]. The Rocket, Artillery, Mortar (RAM) funktionality [mjukvarulicens], the Secondary Surveillance Radar and Indentification Friend or Foe [SSR/IFF] and external communication are not included in G AMB 740 Swe system [vår sambandshårdvara togs ut vid uthyrningen och mjukvaran avinstallerades].

Den materiel som utländska kunderna behöll var alltså enligt dokumentationen: 3D-antennen tillverkades speciellt för deras räkning då FM inte hade någon att låna ut. Deras egen SSR/IFF och kommunikationssystem hade de själva tillfört projektet.

Dokumentet talar också om att om Försvarsmakten så önskar så kan SMW leverera antenn och SSR/IFF av lämplig typ samt licensiera RAM funktionen samt ytkanal. Våra egna sambandsystem togs ut vid uthyrningen och förrådshölls av SMW.

I dokumentet (Factory Acceptans Test Procedure for G AMB 740 swe and sensor UAZ 101 77/4, 1791_UAZ 101 77/4 Uen) framgår tydligt att man testat ett komplett monterat system som fungerade vid återleveransen till FMV/FM. Sammanställer vi detta så framgår det att det enda som saknas för att ha ett radarsystem av UndE 23 typ (dessutom bättre) är huvudantennen som måste nytillverkas. IFF får vid behov tillföras.

Man kan således konstatera att vi är mycket långt ifrån beskrivningen ”ett fordon med mast på”, hundratals miljoner därifrån. Vi har nämligen fyra i det närmaste komplett radarsystem väl i klass med UndE23. Dessutom med högre mast samt bättre rörlighet.



Bättre att skrota och köpa ett nytt och effektivare system?

Försvarsministern säger också att Arte 740 rangeras ut och att FM skall investera i ett nytt och effektivare system om det skulle behövas. ”Vi kan nog mycket tydligt konstatera att det blir billigare att köpa nytt och modernare radarsystem. Det är Försvarsmaktens bedömning”.

Inget kunde vara en mer felaktig bedömning. Med mycket små åtgärder kan man mycket enkelt lyfta våra fyra 3D-system till nivån G AMB mod C, en värsting bland värstingar. Om man fattade ett sådant beslut så skulle det komma att utgöra den mest potenta, högrörliga och splitterskyddade radarsensorn med eget ledningssystem i hela Försvarsmakten.

Vi tvingas ånyo konstatera att försvarsministerns underlag inte riktigt lyckas beskriva vare sig dagsläget eller historien på ett tydligt sätt. Man kan djärvas att påstå att de ”faktamässiga realiteterna”, som försvarsministern uttrycker det, är något tvetydiga.



Skrot på pall?

Vagn 64870 och 64873 återlevererades till FM efter projekt KARLSKRONA och har funnits i varmförråd på Musköbasen sedan dess. Vagn 64871 och 64873 förrådshölls vid SMW i Mölndal tills helt nyligen.

Det enda som kan refereras till liggandes på pall är, att i avtalet om motprestation specificerade att Försvarsmakten skulle få ett antal SG AMB mod C liggandes på pall för modernisering av fartygssystem.

Visserligen är det så att mycket ligger på pall under en renovering/återställning av systemet, i princip allt ligger på pall. Men det gör det endast till dess att allt rengjorts och kontrollerats. Därefter återmonteras allt och funktionskontrolleras. Som kronan på verket görs sedan FAT (Factory Acceptance Test) och naturligtvis är industrin stolt likt en tupp om resultatet är godkänt.



Förrådshållning till kostnad av 5-10 miljarder? 

Som argument för att inte behålla systemen till dessa att de kanske kan komma att behövas anförde försvarsministern att förrådshållning av fem radarsystem skulle kosta ca 5 – 10 miljoner kronor per år. Det är onekeligen en rejäl summa och man kan fundera lite över hur den är uträknad.

Den tekniska specifikationen för systemen kan ge en liten vägledning om detta måhända. Detta är ett ”kalla krigets system”, skapat i en tid där förrådshållning var en mycket väsentlig fråga som alltid specificerades. Specifikationen anger att fordonet skall kunna förrådshållas i stolplada (skärmtak) med torrluft och köldvakt (liten elektrisk kamin), slutet kallförråd med torrluft och köldvakt. Det är därför fordonen har en standardiserad genomföring i bakdörren (litet runt hål med lock) samt ett 10A eurodon i sidofacket för elanslutning. Kostnaden för fem fordon torde kunna beräknas till 50000 kr som mest inkl hyra. Vid tillgång på varmförråd garageras fordonet med öppna luckor hyreskostnaden för en sådan förrådshållning för fem fordon torde uppgå till maximalt 500000 kr.

Vi kan konstatera att detta är väsentligt mycket mindre pengar än beskrivningen i det underlag som försvarsministern erhållit.


Omfördelning av fordon till Arméns telekrigbataljon

Fem radarsystem ArtE 740 ska nu avvecklas enligt beslut. Själva fordonen ska enligt plan tillföras Arméns telekrigbataljon. Här anger försvarsministern anger att om fordonen inte skulle användas för telekrigbataljonens räkning så tillkommer en kostnad av upp till 300 miljoner. Det skulle då rendera i en utslagen styckkostnad för fordonen om 60 miljoner kronor.

En helt ny Patria AMV XC-360P kan kostnadsberäknas till ca 25 miljoner kr om man köper en serie på ca 100 vagnar. Då ingår reservdelar, support och utbildning. Enhetskostnaden för att utöka serien hos Patria som Sverige redan har köpt, med ytterligare fem enheter blir sannolikt lägre. Patria har god erfarenhet av mastfordon i form av Patria XA-185 med radarmast och kan sannolikt leverera en dylik mast på XC-360P till en rimlig kostnad. De kostar i åtminstone inte 60 miljoner per styck.

Vi får även här konstatera att den siffra som försvarsministern anger förefaller vara minst sagt hög.


Avslutande ord

Vi var ett ganska hängivet gäng som arbetade hårt för att det skulle vara fullt ut verifierbara system som återlevererades. Detta kräver god kontroll och uppföljning, noggrann och omfattande dokumentation. Goda rutiner och metoder för kvalitetssäkring helt enkelt. Allt detta uppfylldes.

Är det då gratis att ta G AMB 740 i bruk i Försvarsmakten, nej naturligtvis inte, absolut ingenting är gratis i den militärmateriella världen. Inte ens pennan som delades ut vid första projektmötet är gratis. Men vi är ohyggligt långtifrån fantasisumman 1 miljard, ohyggligt långt ifrån.

Det hade varit bra om försvarsministern i sin hand hade haft ett kvalitetssäkrat dokument. Då hade denna skrift aldrig kommit till.

Försvarsministern påpekar för herr Oscarsson att ”Det kan vara så att de uppgifter Oscarssons har tagit del av inte i alla delar bottnat i precis exakt hur det ser ut och historien bakom nuläget. Ofta när man får denna typ av uppgifter får man inte veta hela bredden. Det kan vi återkomma till i annat sammanhang”.

Med ledning av vad som ovan beskrivits och med dokumenthänvisningar styrkts så får man väl konstatera att herr Oscarsson framställning och frågeställning är ytterligt relevant. Man kan då fråga sig när vi, om någonsin, i ett annat sammanhang återkommer till hur det verkligen ser ut.

Peter Wennersten
Överstelöjtnant




------------------------------

Det är tydligen flera som har intresserat sig för den här frågan och ställt frågor till bland annat FMV i ärendet. Jag fick häromdagen ett mail från en person som skriftligen frågat FMV hur stor besparingen skulle bli på att återanvända fordonen i stället för att köpa nya fordon till arméns telekrigutrustning? Svaret från FMV SPL Marin var följande:

”Processen har varit så att först har ARTE 740 avvecklats eftersom den representerar en teknisk förmåga som inte längre efterfrågas i FM. Det resonemanget kan man iofs ifrågasätta hur tillvida det är korrekt eller inte men det är inget som FMV gör. Därefter har överskottet av fordon uppstått. Först då har möjligheten att utnyttja fordonskomponenten ur ARTE 740 till annan brukare identifierats. Det kan naturligtvis te sig märkligt som du säger om syftet varit att kassera materiel för 600 msek för att spara 50 men det har aldrig varit grunden för agerandet.”

Sammanfattningsvis så tror jag nog alla begriper att varenda nytt materielprojekt som ska in i Försvarsmaktens materielplan måste finansieras. För varje ny utgiftskrona föranleder tyvärr att något annat måste tas bort alternativt skjutas på framtiden i en extremt ansträngd och underfinansierad försvarsbudget. Men man kommer inte ifrån att detta oavsett dessa förhållanden är kapitalförstöring på högsta nivå. Den som hävdar att systemet inte skulle göra stor nytta i Försvarsmakten år 2015 vet inte vad han/hon pratar om. Att det sedan inte finns pengar eller personal avsatta för närvarande är däremot en helt annan sak, men då ska man också säga just det, och ingenting annat.

Jag konstaterar ånyo att det är dyrt att vara fattig.

Jag undrar också hur länge dröjer det efter det att systemet är skrotat till dess att någon kommer på att det hade varit väldigt bra att ha kvar, lite som den avvecklade infrastrukturen på Gotland

/ Skipper





KÖMS Ordförande: Fyra uppmaningar till ÖB, en för varje stjärna han bär





Den 16 november höll Kungliga Örlogsmannasällskapet sitt 244:e högtidssammanträde på Etnografiska muséet med avslutande middag på Sjöhistoriska muséet. Närvarande var HMK Carl XVI Gustaf samt ett antal inbjudna gäster. Akademiens ordförande Michael Zell höll ett anförande som jag önskar att fler än de närvarande får möjlighet ta del av. Anledningen är att det sätter fingret på flera viktiga och angelägna frågor för vår gemensamma säkerhet och försvaret av Sverige. Ordförande Zell riktade sig i sitt tal direkt till ÖB med fyra konkreta uppmaningar, en för varje stjärna han bär. 

Jag har valt att ta bort de inledande och avslutande delen i Michael Zells tal, och lyfter fram det som bedömer är av allmänt intresse. Läs och reflektera.

Läs även min senaste kolumn i SvD "Nedskjutet plan kan utlösa farlig dynamik"

/ Skipper

---------------------------

Anförande av Kungliga Örlogsmannasällskapets ordförande Michael Zell

...... Ers Majestät, mina damer och herrar, det är i nuet och framtiden vårt fokus ligger. Det är bara där vi kan förtjäna vår relevans. Det saknas inte ämnen. Den säkerhetspolitiska situationen är i grunden förändrad för Sverige och vår nära omvärld. Som kräver ett starkare försvar, inte minst avseende marinen.

Marinen har förvisso gått från att vara nedläggningshotad till att innehålla ett betydande hopp om ett fortsatt liv. Två ubåtar av typ A26 är beställda. Det är en bra början, men det finns ännu inga planer för övervattenssystemens fortsatta materialanskaffning bortom de Visby-korvetter som efter en besvärande lång tid just färdiglevererats. Det ska dock nämnas att inom det svensk-finska samarbetet, som har en stark politisk stöttning i bägge länderna, finns förutsättningar för en samordnad anskaffning av framtida ytstridsfartyg. Finland går i täten med sin beslutade anskaffning av fartyg av typen ”Flottilj 2020”. För Sveriges del är det givetvis inte en långsiktigt hållbar situation att avstå från motsvarande investeringar i vårt närområdes säkerhetspolitiska stabilitet.

Vår systerakademi Kungl. Krigsvetenskapsakademien la nyligen fram en uppmärksammad rapport om försvaret av Gotland. Där just försörjningen över havet blir den avgörande faktorn. Inte bara för civilbefolkningen utan även för att underhålla de militära förband som är grupperade på ön. Rapportens slutsats är att enbart skyddet av Gotland och dess försörjningsvägar skulle ianspråkta halva dagens flygvapen och hela marinen.

Vad mer har hänt i sen tid? Vi har just skiftat överbefälhavare. Gör det någon skillnad, kan man fråga sig? Är inte just Försvarsmakten med sina täta band till politikens hårda styrning och sina långa leveranstider av såväl personal som materiel, närmast opåverkbar av en enskild person i det korta 6-årsperspektiv som en nyutnämnd ÖB har att förhålla sig till? Inget kunde vara mer felaktigt. Det är individer som åstadkommer förändring och utveckling. Därtill, det viktiga är inte alltid ankomsten till vad vi redan nu vet är ett rörligt mål, det är att påbörja resan.

Förändringsarbete bygger på några enkla förutsättningar. Att kalla saker vid deras rätta namn, att vara tydlig om vad som krävs och inte underskatta mottagarnas fattningsförmåga. Jag har valt ut några sådana områden där jag uppmanar vår nye ÖB att skaffa sig en linje. De är bara fyra stycken, en för varje stjärna han bär, lätt att komma ihåg.

Det första man gör när man kommer till ett nytt uppdrag är att fråga sig var de akuta problemen ligger. Det spelar ingen roll vad man har för stolta framtidsplaner om man inte klarar uppgiften för dagen. Jag ser kränkningarna av våra gränser, eller försöken därtill, som sådana akuta utmaningar. De sker i luften och under vattnet.

Med all respekt för alla andra kompetenser vi kan behöva, det är där Sverige som nation måste hänga sitt lås. Låset utgörs av övervakning av vårt territorium med flygplan i luften och fartyg till sjöss.

När jag lyfter denna fråga inför de höga företrädare för Försvarsmaktens högkvarter jag stundtals träffar, får jag ofta höra att ”låt oss inte göra detta till en intern försvarsgrensstrid”. Jag förstår inte den reaktionen. Detta är inte ett problem jag, KÖMS eller ens marinen lyfter, det är en avdömning av våra behov som vår motståndare redan har gjort för oss.

Bland dessa omedelbara överväganden för en ny ÖB ingår också den i många scenarier lägst hängande frukten för vår motståndare, redan nämnda Gotland. Vars försvar dessutom har den påtagliga fördelen av att vara som för ett mini-Sverige. Gotland behöver alla delar av vår försvarsmakt, ja faktiskt ett totalförsvar.

Som punkt 2 på ÖB:s agenda, skulle jag vilja be honom lyfta blicken och formulera sin försvarsidé. Hur ska vårt försvar se ut för att kunna uppfattas, externt och internt, som en relevant storhet för att lösa sina uppgifter? Inte vad som är politiskt gångbart, eller ärvt sedan tidigare. Inte heller i enskilt framstående delmängder utan den helhet som faktiskt krävs för vår tid och som han som ÖB kan stå för. Jag tror på goda grunder många törstar efter den bilden. Vad är det vi ska åstadkomma, hur och med vilka resurser?

För det tredje, ta åtminstone på den egna kammaren höjd för att återskapandet av tillräcklig försvarsförmåga kan behöva ske mycket snabbare än vad någon av oss kan, eller vill, föreställa sig. Utvecklingen i Ryssland följer en hotfullt tydlig linje redan, men kan mycket hastigt bli direkt dramatisk. Det är svårt att veta hur kraftfullt oljeprisfallet och de ekonomiska sanktionerna biter på ett så slutet, centralstyrt och kontrollerat samhälle som Putins Ryssland. Eller hur den allt mer Nato-vänliga opinionen i Finland och Sverige kommer att uppfattas, tolkas och hanteras.

Det är inte uteslutet att det samlade läget av Kreml anses kräva för omvärlden ytterligare tidigare otänkbara åtgärder. Det har därtill i sen tid tillkommit en ny insikt om de förmågor som tillförts Rysslands militära styrkor. Inte minst i Syrien har visats att Rysslands militära förmåga ligger på en helt ny nivå.

Avslutningsvis, jag vill att ÖB bestämmer sig för vilka resurser den försvarsmakt han vill leda kräver. Och vara tydlig, och inte blyg, med det. Det ”bistånds-industriella komplexet” fick på mycket kort tid enprocent-målet att framstå som en självklar ambition. Att vi, för samhällets främsta gemensamma uppgift, över en tid ska söka oss tillbaka till 2% av BNP är inte orimligt. Det innebär snittet av var det legat de senaste 40 åren. Från de ca 3 procenten under slutfasen av det kalla kriget, till de snabbt fallande andelarna i sen tid. Som ledamoten Olof Holm mycket förtjänstfullt beskriver i senaste Tidskrift i Sjöväsendet visar FOI:s beräkningar att den redan nu lägsta nivån i Norden på 1,15% snart kommer att understiga 1%. När även svensk televisions ”Dokument inifrån” ifrågasatt tempot och riktningen i försvarets reduktion, har det gått långt. Det är därmed också ett uttryck för att vi i denna fråga har vänner i fler vikar än på mycket länge.

Utmaningen här är inte att bedöma vad han tror han kan få igenom. Utan vad han bedömer krävs.

Lycka till, Micael Bydén, min uppfattning är att du har ett stort stöd och förtroende inom KÖMS och hos dina kollegor i marinen!

Fjärilseffekten

Reflektion

Då har det passerat över 48 timmar sedan den Turkisk – Ryska krisen uppstod genom nedskjutningenav ett Ryskt attackflygplan, som enligt Turkiet kränkte dess luftrum, något som tillbakavisas av Ryssland, som hävdar att planet befann sig inomSyriskt luftrum. Fakta i målet är att Turkiet har skjutit ned ett ryskt attackflygplan, vem som har rätt i orsaken till nedskjutningen kommer troligtvis aldrig fastställas tillfyllest för endera av parterna. Att denna incident skede var dock inte oväntat då många av oss har påtalat risken för det, därtill så har det tidigareagerandetav Ryssland gentemot Turkiet ökat riskerna för det.

För att få en uppfattning hur allvarligt, de ryska ledarna ser på den Turkiska nedskjutningen, bör man studera deras uttalanden. Dock är det svårt att dra några långtgående slutsatser kring det, då ett uttalande enbart är ett uttalande, men det ger en viss form av inriktning d.v.s. en riktlinje man kan förhålla sig till. I detta fallet kommer några av den ryske Presidentens, VladimirPutin, och Premiärministerns, DmitrijMedvedev, uttalanden, utnyttjas för exemplifiering.

Rysslands President uttaladesig samma dag, 24NOV2015, som nedskjutningen skede, att Turkiets agerande var ett knivhugg i ryggen, genomfört av medbrottslingar till terrorister samt att handlingen kommer få allvarliga konsekvenser på relationerna mellan de båda staterna. Rysslands President menade även på, vid sitt mötemed Irans statschef, Ali Khamenei, att Ryssland till skillnad från andra stater ej hugger sina allierade i ryggen, troligtvis var kommentaren riktad mot Turkiet.

Rysslands President återkommer även vid sitt talför ny ackrediterad diplomatisk personal i Ryssland, den 26NOV2015, kring nedskjutningen av det ryska attackflygplanet. Där han menar på att Turkiets agerande är ett förrädiskt stick i ryggen, av någon Ryssland trodde var deras allierade i kampen mot terrorismen. Därtill säger han att Turkiets agerande är emot dels sunt förnuft dels internationell rätt, då flygplanet enligt honom sköts ned över Syriskt territorium.

Intressant att notera i sammanhanget, är att Rysslands President, ej utesluter att liknande incidenter kan ske, varpå Ryssland kan vara tvungen att respondera, vilket kan innebära att ryska medborgare kan utsättas för fara i Turkiet. Det ryska utrikesministeriet var snabba att dels varnaför att åka till Turkiet dels senare uppmana sina medborgare att lämnaTurkiet, vilket sätter en viss tyngd bakom Presidentens uttalande.

Rysslands Premiärminister, uttaladesig i Jekaterinburg kring nedskjutning, han påtalade att nedskjutningen har inneburit tre (3) konsekvenser. Den första (1) är att det har uppstått en mycket farlig försämring i relationerna mellan NATO och Ryssland, den andra (2) enligt honom är att Turkiet skyddar IS och den tredje (3) är att förbindelserna mellan Ryssland och Turkiet har underminerats och det kommer bli mycket svårt att reparera den skada som skett. Intressant att notera är att han inleder med att påtala att relationerna mellan NATO och Ryssland har försämrats.

Tre (3) militärt tydliga åtgärder beslutadesredan samma dag som nedskjutningen. Den första (1) är att de ryska attackflygplansföretagen hädanefter kommer eskorteras av jaktflygplan. Den andra (2) är att förstärka luftvärnsförmågan i området genom att dels förflytta kryssaren Moskva närmre den Syriska kusten dels förflytta landbaserat luftvärn till Syrien och avslutningsvis den tredje (3) åtgärden är att avbryta alla kontakter med Turkiet på den militära nivån.

På det ickemilitära planet, förefaller Ryssland i dagsläget inrikta sina åtgärder mot Turkiet på det ekonomiskaplanet, detta genom att påbörja olika former av ekonomiska sanktioner. Majoriteten av Turkisk export sker till Ryssland, varpå sanktionerna kan komma att slå mycket hårt mot dem, därtill förefaller man även överväga att agera mot olika former av Turkisk företagsverksamhet i Ryssland. Detta är även, en utåt sett, tydlig respons vilket troligtvis anses visahandlingskraft för den inhemska opinionen.

Detta är de konkreta åtgärderna man, hitintills,  har vidtagit sedan nedskjutningen från rysk sida. Men vad kan vi då förvänta oss på längre sikt? Framför allt vad det avser dels relationerna mellan Ryssland och Turkiet dels relationerna mellan NATO och Ryssland samt kan det bli någon form av militär motåtgärd av Ryssland gentemot Turkiet.

Inleder vi med den sista delen, så är det ejtroligt att Ryssland kommer genomföra något form av militärt angrepp, för att straffa Turkiet, då det i praktiken även innebär ett angrepp mot NATO. Däremot är det fullt möjligt att om en ytterligare nedskjutning av ett ryskt flygplan genomförs så kommer Ryssland svara proportionellt d.v.s. mest troligt samtidigt som Turkiet skulle öppna eld så kommer Ryssland öppna eld mot Turkiet. Ett sådant agerande kommer troligtvis destabilisera situationen ytterligare, men ej utlösa en konflikt, då Rysslands ledare i praktiken sagt det mellan raderna att det är vad som kommer ske vid en ytterligare nedskjutning, samt liknande incidenter skede under det kalla kriget utan att utlösa en konflikt.

Därefter hur detta kommer påverka relationerna mellan Turkiet och Ryssland är synligt redan nu, utifrån de ryska ledarnas uttalanden i olika sammanhang. Det kommer ta en väldigt lång tid att återigen etablera något form av förtroende mellan de båda parterna. Det är således inte en snabbt övergående skede, utan en långvarig försämrad situation mellan de båda staterna vi kommer få se. Framför allt då den troligtvis snabbaste chansen att deeskalera situationen, ställdesin, d.v.s. den Ryske Utrikesministerns sedan tidigare inplanerade, 25NOV2015, besök i Turkiet.

Slutligen detta kommer påverka relationerna mellan Ryssland och NATO. Som tidigare nämnts så belyste Rysslands Premiärminister detta i ett av sina uttalanden. Detta innebär även i förlängningen att det kommer påverka vår egen säkerhetssituation i Östersjö- och Barentsregionen en s.k. säkerhetspolitisk fjärilseffekt har uppstått. Marginalerna, som varit små sedan tidigare, i interaktionen mellan NATO länder och Ryssland i luftrummet kommer vara mycket små framgent. Vilket bedömt är den allvarligaste konsekvensen av detta, då det kan föranleda liknande incidenter fast inom andra geografiska områden.

För att sammanfatta situationen, relationerna mellan Ryssland och Turkiet kommer under en lång tid framöver vara väldigt ansträngda, det konkreta agerandet av Ryssland mot Turkiet kommer innefatta ekonomiska sanktioner, om inte ytterligare incidenter inträffar, då finns möjligheten att Ryssland kommer agera med vapenmakt mot Turkiet. Relationerna mellan NATO och Ryssland kommer påverkas negativt av detta, framförallt. kommer en ökad misstroi luftrummet råda, vilket ökar risken för liknande incidenter.

Have a good one! // Jägarchefen

Åland – en träknut

av René Nyberg

Åland är som en träknut – lätt att plocka isär, men svår att sätta ihop. Om man öppnar frågan om Ålands demilitarisering öppnas även frågan om landskapets särställning och därmed även svenska språkets ställning.

Den nytillträdde svenske ÖB, general Micael Bydén fick i slutet av oktober i Helsingfors frågan: Skyddar demilitariseringen Åland i ett krigsfall? Bydén tvekade en stund men medgav sedan att han inte känner till problematiken i detalj.

I sin nyutkomna bok berör Jukka Tarkka[1] i flera sammanhang Åland och dess demilitariserade status. Han har t.o.m. en mycket enkel lösning till frågan. Han föreslår att Finland ogiltigförklarar demilitariseringsbestämmelserna. Som exempel nämner han operation PAX år 1990, då president Koivisto ensidigt förklarade Paris fredsavtalets 1947 militära begräsningar som föråldrade.

Under bokpresentationen i början av september ifrågasatte jag Tarkkas logik och kallade Ålandsfrågan en träknut (pirunnyrkki, burr puzzle), som man nog kan plocka isär men inte lätt sätta ihop igen. Med det menade jag att om man öppnar frågan om demilitariseringen öppnas även frågan om Ålands särställning och därmed även svenska språkets ställning och frågade om Jukka Tarkka vill inleda en diskussion med Sverige om Åland, utan att tala om alla andra intresserade?

Utan att gå in på den historiska utvecklingen från Ålandsservitutet, som ålades Ryssland i Paris 1856[2] , till våra dagar, vill jag återkomma till diskussionen som uppstod efter PAX-beslutet i september 1990. Såsom Mauno Koivisto i sina memoarer[3] ingående beskriver aktualiserades frågan om Ålands försvar och därmed även frågan om tolkningen av demilitariseringen hösten 1990.

I sin kolumn i Helsingin Sanomat, januari 2015 hänvisar ledarskribenten Matti Kalliokoski[4] till att Finland efter operation PAX även övervägde att lösgöra sig från Ålandsfördraget 1940, dock utan att angiva källan. Jag kan tillfoga att Försvarsministeriets dåvarande kanslichef generallöjtnant Aimo Pajunen kallade mig till sig i oktober 1990 och bad mig att studera frågan med tanke på att slippa försvarsberedskapens hinder gällande Åland. Uppdraget var inte konkret och jag han aldrig återkomma till saken förrän jag i januari förflyttades till ambassaden i Bonn som andre man.

I sina memoarer ger Koivisto utrymme för sina ”sentimentala känslor” för Åland men noterar även att när försvarsmaktens förberedelser att säkra försvaret av Åland tolkades som hot mot ögruppens speciella status, detta ”sårat” honom. Han hänvisar till åländska försök att skaffa sig garantier och gärna även nya garantimakter för särställningen ”mot ett inbillat finskt hot” (Suomen kuviteltua uhkaa vastaan).

Träknuten blir allt mera komplicerat. Grundproblematiken är känd men demilitariseringsbestämmelserna har en multilateral och bilateral dimension. Vaga tankar om att revidera bestämmelserna gällde med största sannolikhet enbart 1940 års Ålandsfördrag mellan Finland och Sovjetunionen, inte Ålandskonventionen 1921[5]. Härifrån även Jukka Tarkkas haltande resonemang. Det bilaterala 1940 års fördrag nämner varken Ålandskonventionen 1921 eller andra länder vid namn, men innehåller ett förbud att upplåta öarna till tredje makt.[6]

Att Finland i Ålandsfrågan skulle kunnat agera ensidigt och överrumplat omvärlden, Finland och Ryssland konstaterade i april 1992 att Ålandsfördraget 1940 är fortfarande i kraft. Debatten om demilitariseringens hinder för normal militär beredskap dryftades dock i finsk press och naturligtvis på Åland i början av 1990-talet. Även den svenske ÖB general Bengt Gustafsson kommenterade dessa uttalanden. Det föranledde president Koivisto att ta upp frågan med statsminister Carl Bildt, och kanslichefen Jaakko Kalela fick uppdragen att kontakta Bildts säkerhetspolitiske rådgivare Krister Wahlbäck. När Wahlbäck i november 1992 besökte Koivisto uttryckte han rädslan för att Finland skulle föreslå en ändring av Ålands status, någonting som Koivisto förnekade. Koivisto återvände till frågan senare i andra sammanhang och uttryckte 1993 sitt missnöje till försvarsmaktens kommendör, amiral Jan Klenberg om den politiska debatten om Ålandsfrågan i Finsk Militär Tidskrift.

Det är lätt att uttala sig om Ålandsfördraget 1940, som Sovjetunionen påtvingade Finland. Utrikeskommissarien Molotov presenterade utkastet överraskande till sändebudet Paasikivi samma vecka i juni då de baltiska staterna ockuperades. Sovjetiska invasionsplaner för Åland med en skenoperation från Liepaja mot Gotland för att förvilla Sverige är kända från september 1940[7]. Även mot denna bakgrund kan tanken att säga upp fördraget efter Sovjetunionens fall förstås. Men träknutens paradox förblir den åländska inställningen som tvärt motsatte sig alla förändringar och, som Koivisto i sina memoarer uttrycker sig, även letade efter nya garantier, och den här gången mot Finland. Den viktigaste förklaringen varför Finland i Ålandsfrågan inte följde exemplet PAX förblir enligt min uppfattning Koivistos försiktighet och ovilja att överhuvudtaget öppna frågan.

På ett mycket intressant sätt upprepades samma inställning när Ryssland våren 1998 av ekonomiska skäl ville stänga sitt konsulat i Mariehamn och låta konsulatet i Åbo sköta uppgifterna härrörande från Ålandsfördraget 1940. Den finska regeringen undvek att kommentera utrikesminister Primakovs framstöt, men på Åland befarade man det ryska tillbakadragandet som ett hot mot särställningen. Konsulatet stängdes inte och därmed aktualiserades frågan aldrig.

Att frågan om Ålands demilitarisering nu aktualiseras som en del av Natodebatten ändrar knappast någonting. Hänvisningar till eventuella ryska planer att kuppartat besätta Åland och/eller Gotland påminner om det kalla krigets Hamburg grab eller Finnmarken grab -scenarier, där man fruktade att Röda armén lätt och utan motstånd skulle kunna ockupera gränsstaden Hamburg eller den svagt försvarade östra Finnmark. Det var groggprat då och även idag. Också då var frågan, vad skulle Röda Arméns nästa steg bli?

 
Författaren är ambassadör och kallad ledamot av KKrVA

 

Noter

[1] Jukka Tarkka Venäjän vieressä, Suomen turvallisuusilmasto 1990–2012, Otava 2015, ss.145–146, 149.

[2] Ålandsservitutet 1856 – ”… de Åländska öarne icke skola befästas samt att där varken skall underhållas eller grundläggas något militär- eller marin-etablissement.”

[3] Mauno Koivisto Historian tekijät, kaksi kautta, Kirjayhtymä 1995, ss. 492–495.

[4] Matti Kalliokoski Kassakaappiin jäi muutakin kuin Tiitisen lista, Helsingin Sanomat 16.1.2015.

[5] Ålandskonventionen 1921 – ”Finland bekräftar, i den mån sådant för dess del må vara erforderligt, den förklaring Ryssland avgivit uti konventionen av den 30 mars 1856 angående Ålandsöarna, fogad till Paristraktaten av samma datum, och förbinder sig alltså att icke befästa den del av den finska skärgården, som benämnes Ålandsöarna.”

[6] Ålandsfördraget 1940 – Artikel 1. Finland förbinder sig att demilitarisera Ålandsöarna, att icke befästa dem samt att icke ställa dem till främmande staters beväpnade styrkors förfogande. Detta innebär jämväl, att varken Finland eller övriga stater inom zonen Ålandsöarna får upprätthålla eller uppföra några som helst anläggningar eller operationsbaser av militär eller marin art, anläggningar eller operationsbaser för militär luftkraft eller några som helst andra anordningar avsedda för militära ändamål, samt att de på öarna befintliga pjäsplattformerna skall demoleras.

[7] Kenneth Gustavsson Åland 1940 – demilitarisering under sovjetisk kontroll, Tidskrift i Sjöväsendet (TiS) 3 & 4/2014, s. 243.

 

SYRIEN-KRISHANTERINGEN  EFTER  WIEN,  PARIS  OCH  ANTALYA (OCH SINAI): ”Krig”, diplomati och separationsångest

av Michael Sahlin

Vi som försöker följa utvecklingen i Syrien, med säkerhetspolitisk omnejd, tvingas analytiskt anpassa oss till att det sker ständiga scenförändringar i MÖ- eller MENA-kalejdoskopet, tätt duggande ”game changers”. Nu senast IS-massakern i centrala Paris och resulterande fransk krigsförklaring, med anmodan om EU-solidaritet enligt Lissabon-fördragets artikel 42.7, mot ”Daesh” och intensifierade franska bombningar av mål intill terrorhuvudstaden Raqqa. Dessförinnan var det bombdåden i bl a Beiruth och Ankara och massmordet på ryska semesterfirare över Sinai. Och så tillkommer den syriska, turkiska, jordanska, libanesiska och nu senast den europeiska (resulterande) flyktingkrisen.

I olika internationella fora, som G20 i Antalya nyligen och Wien-mötet om Syrien mellan den syriska krishanteringens globala och regionala huvudspelare, dryftas – nu i tilltagande ”sense of urgency” – dels behovet av internationellt samarbete för att tränga tillbaka och besegra IS/Daesh-hotet (som nu alldeles påtagligt manifesterats internationellt), dels den parallella frågan om vilken kompromiss mellan involverade parter som krävs för att man samtidigt med det eskalerade kriget mot IS ska kunna komma närmare en uppgörelse om det förödande syriska inbördeskriget, Assad-regimen med ryska, iranska och libanesiska uppbackare versus floran av Assad-fientliga rebellgrupper med kakafoniskt stöd i olika variationer av USA/Väst, Turkiet, Saudiarabien, m fl.

Läget nu präglas av en serie (5) IS-dåd utanför Syrien-Irak sedan i juli i år, med preliminärt totalt 532 dödsoffer: Suruc, Turkiet 23 juli (34 offer), Ankara, Turkiet 10 oktober (102), Sinai, Egypten 4 november (224), Beirut, Libanon, 12 november (43) och så Paris, Frankrike, 13 november (129). More to come?

Den stora och synnerligen krävande internationella utmaningen består alltså av att skapa enighet och samling, efter åren av kaotiska agendaoförenligheter, kring dels ett upplägg för att bekämpa IS, dels – men om möjligt separat från IS-saken – kring ett upplägg för att hejda och vända den galopperande krigsutvecklingen i Syrien, byggt på basis av en minsta gemensam nämnare mellan ryska, amerikanska, turkiska, iranska, saudiska, m fl intressen i ”proxy” -kriget. Det handlar således om att militärt och diplomatiskt försöka separera de två problematiskt överlagrade, samtidiga och geografiskt överlappande konflikterna för att undvika fortsatt ömsesidig blockering och möjliggöra aktörsmässig renodling. Samtidigt gäller att varje försök att ensa det internationella samfundet mot IS i praktiken förutsätter ensande i synen på hur det syriska inbördeskriget (där IS också är part) ska hanteras. Hur ska m a o den sekvensering se ut som parterna tänks behöva strategiskt enas om, förutom mål-medel-beskrivningen? Är sequencing f ö alls möjlig?

Fler aspekter finns att väga in, framför allt att Syrien- och Irakkriserna också inrymmer ytterligare en, delvis separat, konfliktdimension, Turkiet versus kurdiska PKK och systerföreteelsen i norra Syrien, PYD med väpnad gren YPG, en konfliktdimension som t.ex. gör det svårt för strateger i Washington och Moskva att hitta takt och ton i det dubbla behovet av å ena sidan samarbete med Turkiet och å andra sidan oumbärliga kurdiska ”boots on the Syrian ground”, samtidigt som Turkiet i öppen väpnad konflikt med sin nemesis PKK kräver att anti-IS koalitionen ska stämpla PYD/YPG i norra Syrien som en terrororganisation. Och så måste man påminna om att parterna i Syrien (kanske klokt nog) ännu inte involverats i nu aktuella Wien-försök att ensa de disparata viljorna och intressena.

Och, nota bene, att kopplingar (främst via libanesiska, Iran-stödda Hezbollah som deltar i det syriska kriget på regimens sida, vid sidan om quasi-reguljära iranska förband) finns mellan de syriska, syrisk-irakiska och israelisk-palestinska konflikterna.  Inte minst Hezbollahs roll i Libanon och Syrien, och länken mellan shiitiska Hezbollah och shiitiska Iran, borgar för potentiell israelisk involvering, samtidigt som IS’ utbredning österut och Irans involvering i den mångdimensionella irakiska maktkampen, i konkurrens med amerikanska intressen (och saudiska m fl reaktioner, bl a i Jemen) gör sitt till för att vidga konfliktområdet österut och söderut. Klyftan inom den islamska och arabisk-islamska världen mellan sunni och shia, och inom sunni mellan wahabistist-salafistiska och mer ”moderata” rörelser, i den identitetsbaserade reaktionen mot modernisering och globalisering, tillför ytterligare ett raster.

Inför all denna överväldigande mångfald sammanfallande, överlagrade konfliktdimensioner må omvärlden bäva och sucka, men flyktingkrisen och det manifesterade internationella IS-hotet  har nu skapat ett nytt internationellt momentum, en ny slags beslutsamhet: ”Vi måste få till en process mot vapenstillestånd och fred i Syrien (medan det eventuellt ännu finns en chans att bibehålla/återskapa ett sammanhållet Syrien – och ett sammanhållet Irak), och vi måste (innan det är alldeles för sent) undanröja IS-hotet. De båda hänger förvisso ihop i komplext orsak-verkan förhållande, så att tydlig ”sequencing” knappast har en chans att fungera i praktiken, men vi måste försöka separera de båda konflikterna och köra parallella spår”.  Detta min läsning, snarare än ett citat av någon. Problemet blir, efter mycket eventuell överenskommelse mellan huvudspelarna i Wien eller Geneve framöver, att sedan även övertala-förmå-tvinga aktörerna på marken att ställa in sig i ledet och gilla läget, oavsett framgångar och motgångar på stridsfältet. Varaktiga vapenvilor i komplexa konfliktmiljöer är en i det internationella fredsarbetet väletablerad bristvara.

Just nu handlar det, bland alla dessa  ”måsten” och prioriterings/omprioriteringsbestyr, om att söka den minsta gemensamma nämnaren mellan i första hand USA, Ryssland, Turkiet, Iran och Saudiarabien om just dessa ”måsten”, m a o om regionens huvudkonflikter var för sig och kopplingen mellan/separationen av dem. Det handlar då också om förutsättningarna (om de alls finns) för att grunda en praktisk politik på den minsta gemensamma nämnaren, och om förutsättningarna för att kunna lägga viktiga oenigheter åt sidan och fokusera på det enande och därvid kunna formulera praktisk politik.

Svårigheterna i detta manifesteras i deklarationerna från senaste Wienmöte som kallats ”historiskt” eftersom också Iran denna gång ”tilläts” delta och eftersom deltagarna tycktes enas om en process som talade om en ”övergångregering”, en förhandlingsprocess (inkluderande Assad-regimen och icke-jihadistiska rebellgrupper!?) för vapenvila och en 18-månadersprocess utmynnande i allmänna val. Men ett rikt mått av s k ”constructive ambiguity” kunde inte dölja att oenigheten kvarstår i de avgörande tvistefrågorna; den minsta gemensamma nämnaren i Wien är ännu långt ifrån att kunna utgöra praktisk politik. Möjligen kan man skymta konturerna till en framväxande kompromiss: att Putin – stolt och glad över att hans Ryssland nu åter framträder som (om än motvilligt) respekterad storspelare i det internationella spelet om fred och säkerhet, nu med fokus långt ifrån Krim/Ukraina – medverkar i en processbeskrivning och låter förstå att en övergångsregim kanske (på sikt) inte behöver inkludera personen Assad, och att USA (med viss grymtande införståddhet från turkisk och saudisk sida) låter förstå att man inte utesluter en övergångslösning där Assad, i varje fall regimen Assad, medges en roll.

Men därifrån och till ett skarpt förhandlingsläge med konkret, politiskt hanterlig, överenskommelse om faktisk rollfördelning i en fredsprocess, och en överenskommelse som de regionala och lokala parterna trovärdigt ställer upp på, efter åren av bittra strider, är steget naturligtvis långt. Synen på Assads och Assad-regimens hittillsvarande och kommande roll, som del av problemet respektive del av lösningen, fortsätter att utgöra en avgörande splittringsfaktor, även om det ryska ingripandet på Assads sida gett regimen politiskt andrum och vissa militära framgångar i den syriska nationens befolkningsmässiga kärnområden, till betydande nackdel för särskilt turkiska men också saudisk-quatariska intentioner.

En annan stötesten i förhandlingarna, svår att gå runt och svår att dölja genom slipad konstruktiv tvetydighet, gäller separationen mellan ”får och getter” i rebellgyttrets menageri, separationen mellan ”moderata” rebellgrupper (Fria Syriska armén och andra) som ses som del av lösningen och som är värda att på olika sätt stödja och å andra sidan floran av mer eller mindre jihadistiska grupper (typ Al Nusra-fronten) som på senare år militärt dominerat kretsen av anti-Assad-grupperingar och även bekämpat IS, som erhållit kraftigt stöd utifrån (Saudi, Quatar, Turkiet, m fl) men som av flertalet i anti-IS koalitionen mer ses som del av problemet och måste bekämpas, parallellt med kampen mot IS. Att förhandla fram åtminstone minimal internationell enighet, med bäring både på definitionen av legitima bombmål och på frågan om legitima deltagare i en framtida fredsprocess, mellan disparata aktörer/intressen som Ryssland, USA/Väst, Iran, Saudi och Turkiet, m fl, får ses som en gigantisk uppförsbacke.

Att reda ut allt detta – om alls möjligt inom överskådlig tid – tar som sagt rimligen alltför lång tid för att det ska vara möjligt att hävda att en effektiv IS-bekämpning förutsätter att övriga syriska (och irakiska) krisfrågor först löses. Till saken hör ju också den turk-kurdiska komplikationen, kopplingen mellan de syriska och irakiska konfliktytorna,  och grannskapet till regionens övriga konfliktdimensioner. För USA och övriga aktörer återstår därmed den rätt oerhörda utmaningen att söka hantera de båda tätt sammantvinnade konflikterna parallellt, det förödande syriska inbördeskriget och den internationella kampen mot IS/ISIS/ISIL/DAESH. Och att det brådskar, i båda fallen, omvittnas av flyktingkatastrofen i närområdet och (numera) i Europa och IS härjningar i sin region och (numera) också i utlandet, inklusive Europa, bådadera med högst påtagliga eskalationsrisker.

Så vad göra? Vad göra diplomatiskt, i det momentum som trots allt uppstått,  för att skapa någon form av globalregional enighet om tagen och stegen för att (om det alls är möjligt) framtvinga ett slut på det syriska inbördeskriget? Jag lämnar den svåra frågan här med att säga att det ska bli intressant att se om fortsatta Wiensamtal ska lyckas komma vidare med att identifiera och successivt utvidga den minsta gemensamma nämnaren, utifrån dagsläget där det stricto senso handlar om ett bisarrt virrvarr av motstående intressen och oförenliga agendor i de olika konfliktlagren.

Och för ett USA på väg in i presidentvalrörelsens malström kvarstår det rätt avgörande dilemmaklustret att inte vilja på nytt dras in i ett kostsamt, ovisst och patenterat svåravslutat markmilitärt äventyr, att inse att utan markinsatser det knappast låter sig göra att besegra IS, att därför vara beroende av befintliga, väsentligen kurdiska ”boots on the ground”, att samtidigt inte ha strategisk råd att komma alltför osams (alltför mycket i otakt) med det allierade Turkiet, att satsningen på att tillsammans med bl a Turkiet utbilda och utrusta nya pålitliga förband utmynnade i fiasko och vanära, och att vara förhindrat att aktivt verka för Assad-regimens kollaps så länge alternativen ter sig sämre och därför oacceptabla och i den mån (jfr Irak-erfarenheten) en intakt regim är sine qua non för en framgångsrik kampanj mot IS och för att ett sammanhållet Syrien ska ha en chans, samtidigt som anti-IS koalitionens sammanhållning kräver ett amerikanskt fasthållande vid linjen att Assad måste bort.

Framtida efterklokhet kan förväntas ställa allvarliga frågor om huruvida inte just denna senare huvudfråga, som i åratal blockerade FN:s Säkerhetsråd och som så länge präglats av nationella prestigelåsningar, från början hade kunnat hanteras med större visdom, givet det fleråriga inbördeskrigets förödande verkan och ringverkningar. Tydliga spår av internationella missbedömningar, inte minst rörande arabvårens reella möjligheter, IS’ framväxt och Assad-regimens ”staying power”, kantar Syriens tragiska marsch mot avgrunden. Den politiserade otydligheten i distinktionen mellan Assad personligen, Assad-regimen som helhet och den stora grupp människor (främst alewiter och andra minoriteter) som självvalt eller till följd av lägets dynamik och dramatik blivit till liv och lem beroende av Assad-regimens överlevnad i den bittra millitära darwinismen har här spelat in.

Och vad göra militärt, här och nu, mot IS? Särskilt i Paris, men också i Moskva, Washington och Ankara, m fl metropoler, talas nu upprört om behovet av intensifierade militära insatser (”krig”) mot huvudfienden IS, dock i medvetande om att intensifierade bombräder i det numera komplexa och trånga syriska luftrummet (med åtföljande incidentrisker) mot ett IS som håller miljoner syrier (och irakier) som gisslan i Raqqa, Palmyra, Mosul och Ramadi och annorstädes riskerar att få allvarliga humanitära konsekvenser, att skapa ytterligare grogrund för IS-rekrytering och att förorsaka ytterligare flyktingvågor. Att, som Turkiet länge krävt i sin prioritering av PKK-hotet och av kravet på Assad-regimens avlägsnande, gå in för att etablera en No-fly-zone och/eller en skyddzon längs den syrisk-turkiska gränsen inrymmer andra svårigheter, särskilt för USA som behöver ett Ankara på gott humör men inser att båda zonprojekten är ”non-starters” både i Moskva, Teheran och Damaskus, och att skyddszonkravet har udden riktad just mot de kurdiska ”boots on the ground” vars militära framgångar mot IS utgör enda ljusglimt i mörkret.

För tillfället hanterar USA just detta dilemma genom dubbla budskap: att Obama vid G20 i Antalya i tydlig klartext dödförklarar zonidéerna, samtidigt som Kerry i samtal med turkisk motpart talar om gemensamma amerikansk-turkiska rensningsoperationer i det tänkta skyddszonsområdet längs gränsen.

Det finns med andra ord just nu en högst påtaglig diskrepans mellan den retorik som, till följd av IS’ groteska illdåd och flyktingkrisen, talar vitt och brett om behovet av brett koordinerat och intensifierat ”krig” mot IS (och andra jihadistgrupper) i Syrien och Irak – och å andra sidan den militära praktiken, frågorna om hur detta ska ske, givet de komplikationer och restriktioner som finns och de humanitära konsekvenser som akut riskeras, risken att göra ont värre.

Det faktum att det på dessa frågor inte finns några enkla svar, eller svar överhuvudtaget, eftersom det regionalt och internationellt handlar om en ny och okänd och därför skrämmande verklighet i de internationella relationerna (som ju förvisso tyngs också av ett antal andra konflikter och problem) bidrar till slutintrycket att det kommer att ta mycket lång tid innan en stabilisering av regionen och en bemästring av det jihadistiska (m fl) terrorhotet blir en uppnåelig realitet.

———————–

 
Det kan måhända synas i någon mening trösterikt att i dagarna, i Antalya, se presidenterna Obama och Putin sitta samman i djupa bilaterala överläggningar, om Syrien, som om Krim/Ukraina försvunnit under radarn. Och att president Hollande uppges planera resor i närtid till både Moskva och Washington för att samordna ”kriget” mot IS och övrig terrorism. För just president Assad i Damaskus innebär detta en scenförändring mot överlevnad mot alla odds, så att han, med Mark Twain, kan utbrista att ”ryktet om min död är betydligt överdrivet”, alltmedan oppositionsgrupperingar av allehanda kulörer i Syrien kan bittert konstatera avsevärda risker för att åren av strid och umbäranden varit förgäves om slutsumman till sist blir att Assad sitter kvar, om än inte för evärdelig tid och därvid kanske som ledaren i ett mini-Syrien. I så fall en bitterhet som förstås och delas av de stater (Turkiet, Saudiarabien m fl) som i åratal och i ord och handling av olika skäl prioriterat Assad-regimens undanröjande, som sine qua non för allt annat.

Denna text utmynnar således i att ställa den rätt bisarra frågan om huruvida det är tänkbart att den efter Paris-attacken och övriga IS-illdåd senaste månader politiskt och militärt uppgraderade kampen mot IS (och övrig internationell övervägande jihadistisk terrorism) i själva verket ska ses som en stabiliserings- och fredsfaktor i världen i övrigt, i stort. Att vi glider in i en ny säkerhetspolitisk situation med starkt internationellt fokus på terrorismbekämpning och flyktingdramatik, och pragmatiskt samarbete i detta mellan ett stärkt Ryssland, ett försvagat USA (?), ett EU-projekt i gungning och disparata Mellanösternregimer, inklusive Turkiet, att andra konfliktdimensioner kommer i bakgrunden och framstår som relativt sett mindre alarmerande, övergångsvis eller mer långsiktigt. I så fall ett allvarligt memento också för svensk säkerhet och säkerhetspolitik.

Men oavsett hur det blir med detta, reflekterad grund för optimism är i dessa dagar en bristvara. Och för USA på väg in i en presidentvalrörelse finns ju också andra krävande utmaningar på den globala arenan, bland annat utmaningen att undvika att hela Afghanistan-satsningen utmynnar i ett politiskt svårhanterligt nettofiasko.

Och snart är det dags för nästa stora klimatmöte. I Paris, av alla platser.

 
Författaren är Fil dr, tidigare generaldirektör och ambassadör. Michael Sahlin är ledamot av KKrVA.
 

Jihadister från Sverige i mer än 20 år

IS-jihadisternas flagga, även använd av Al-Shabab och Boko Haram.

Jihadister från Sverige har varit den grupp i vår nya bok Svenskar i krig 1945-2015 som stått i störst medialt fokus under 2015. Ännu har dock inte två av bokens kanske viktigaste avsnitt tagits upp i medierna.

Jihadister från Sverige är inte alls något nytt fenomen. Den förste svenske medborgaren att stupa för jihad gjorde det 1993, alltså för mer än tjugo år sedan. I min och Lennart Westbergs föregående bok, som utkom 2004, tog vi i slutet upp det nya grundmotivet dvs. jihad. I vår nya bok ägnar vi ett kapitel åt jihadisterna och berättar då, med stöd av flera andra författares forskning, om förhistorien till dagens utveckling.

Den andra aspekten som hittills belysts väldigt sparsamt är att det inte bara är från Göteborg, Malmö och Stockholm som jihadister har kommit utan även från mindre orter i Västergötland och norrländska orter som Umeå.

Obs dock att vår bok även skildrar svenska frivilliga i Koreakriget, Algerietkriget, Biafrakriget, Vietnamkriget, Balkankrigen, Ukrainakriget och mindre kända krig och konflikter efter 1945.

Idag, den 23 november, är sista svarsdag för att beställa boken via Pennan & Svärdet.

Alliansfrihetens dolda logik

av Robert Dalsjö

Syftet med alliansfriheten under det kalla kriget var inte, som vi hittills trott, att hålla Sverige utanför ett nytt storkrig. Ny forskning visar att Erlander och regeringen förstod att Sverige troligen skulle dras med i kriget på Natos sida. Men genom att välja alliansfrihet i stället för Nato hoppades man kunna undgå krigets inledningsskede, som sågs som en kort men våldsam duell med atombomber. Därmed skulle Sverige kunna undgå den förstörelse som skulle drabba våra grannländer, även om vi senare drogs med i kriget.

I den pågående Natodebatten framställs ofta alliansfriheten som en central faktor bakom Sveriges långa fredsperiod, och därmed också för att vi ska undgå krig i framtiden. Inte sällan ses den också som en moralisk och solidarisk hållning. Färska forskningsresultat ger dock anledning till tvivel på båda dessa punkter.

Om det kalla kriget hade övergått i ett tredje världskrig, skulle då alliansfriheten/neutraliteten kunnat hålla Sverige utanför kriget? Svaret på den frågan kan vi aldrig säkert få veta, eftersom det inte blev något krig. Ändå vi vet mycket mer än vi gjorde för 25 år sedan, när den officiella mytbildningens dimmor ännu låg täta över vår säkerhetspolitik och vår moderna historia. Men ökad kunskap väcker också nya frågor. Två av de viktigaste nya frågorna är: Trodde regeringen verkligen att neutralitet skulle kunna fungera även i ett tredje världskrig? Om svaret är nej, infinner sig den andra frågan: Varför höll regeringen ändå fast vid alliansfriheten? Det här är inga små frågor. De rör fundamentala aspekter på vårt nära förflutna, aspekter som också har bäring på dagens debatt om vår säkerhetspolitik.

Det finns tunga skäl att tro att vi inte hade kunnat stå utanför ännu ett storkrig. Sverige tillhörde väststaterna, även om vi stod utanför Nato. Sovjet kunde ha angripit oss trots vår alliansfrihet. Dessutom var vårt strategiska beroende av – och våra hemliga band till – västmakterna för starka för verklig neutralitet. Västmakterna behövde svenskt luftrum för sin bomboffensiv mot Sovjet, och vi vet nu att även ett formellt neutralt Sverige skulle ha spelat en viktig roll i denna. Detta skulle dock Sovjetunionen knappast kunnat överse med, och vi skulle därför ha dragits in i kriget efter en tid.

Men förstod Sveriges politiska och militära ledare det? Och i så fall, varför valde man alliansfrihet/neutralitet, i stället för Nato? Var det bara fredstida skäl, såsom inrikespolitik, folkopinionen, Undéns aversion mot USA, eller hänsynen till Finland? Eller fanns det andra skäl?

I en artikel i tidskriften Cold War History tar jag mig an de frågorna och ger ett kanske överraskande svar, som också har starkt stöd i källorna. Jag tror mig därmed ha hittat en viktig ny pusselbit till vår moderna historia: alliansfrihetens dolda och med tiden bortglömda rationalitet.

Först bör det dock sägas att det med största säkerhet fanns en rad olika skäl för landets ledning att  välja alliansfrihet framför anslutning till Atlantpakten: inrikespolitiska, utrikespolitiska, och försvarspolitiska. Vilka skäl som var viktigast kunde variera mellan elitens olika medlemmar, och även hos en del medlemmar över tid. Inte minst Tage Erlander vacklade ofta mellan olika hållningar i dagsfrågorna, och han anförtrodde sin tövan och sitt tvivel till dagboken.

Erlander och den inre kretsen i regeringen verkar ha hoppats att alliansfrihet/neutralitet skulle kunna fungera även en tredje gång. Men de vågade uppenbarligen inte lita på detta. Ett flertal dagboksanteckningar och diplomatrapporter visar att Erlander tidvis var mycket oroad över att kriget stod för dörren och att Sverige skulle dras med. Detta bör ha varit ett motiv till hans klartecken för militära förberedelser för krigstida samverkan med västmakterna. Erlander engagerade sig också i uppbygganden av en svensk motståndsrörelse – det gör inte den som litar på att neutralitet ska fungera som skydd.

Detta kan dock ses som säkerhetsåtgärder för det fall att Sverige trots allt blev anfallet av Sovjet, vilket inte utesluter att man också såg chanser att stå neutrala. Men i så fall så borde man instruerat krigsmakten att förbereda sig för neutralitet. Det gjorde regeringen dock inte – det var först 1/7 1989 som Sverige fick en operationsplan för ett neutralitetsfall.

Fanns det då inga motiv för alliansfriheten, som avsåg läget under ett nytt storkrig? Styrde fredstida motiv helt? Inte nödvändigtvis. Nyckeln har alla dessa år legat helt öppen framför oss, likt det stulna brevet i Edgar Allan Poes novell. Ett återkommande tema i regeringens budskap om alliansfriheten under hela det kalla kriget (och till denna dag, om man räknar Thage Petersson) har varit att den ger oss en chans att under en tid undgå att dras in i ett storkrig, medan vi som alliansmedlemmar skulle dras in i kriget från den första dagen.

De av mig här fetstilade orden är betydelsebärande, fast vi inte har förstått det, och de innehåller nyckeln till alliansfrihetens dolda rationalitet. De avspeglar regeringen Erlanders tro att vi nog skulle dras in i ett nytt storkrig, men att det var bättre att dras in senare än förr. Varför det? Ända till mitten av 1960-talet var Sovjet klart underlägset vad gäller kärnvapen. USA och Nato hade också doktrinen om massiv vedergällning. Kriget skulle då blivit lika kort som förödande, och Sovjets kärnvapen skulle snabbt ha tagit slut.

Då spelade det stor roll om man var med på västsidan från början, eller kom med efter några dagar eller en vecka. Detta var alltså det dolda motivet för alliansfriheten: att undgå storkrigets inledningsskede och därmed den förödande ”atomvapenduellen”. Att det verkligen var så den svenska ledningen tänkte bekräftas av både offentliga uttalanden och tidigare hemliga källor. Ambassadör Boheman sa 1953 att alliansfriheten avspeglade en ovilja att komma in i kriget ”omedelbart”. Först behövde nämligen åtgärder ha vidtagits mot Sovjets förmåga att hämnas. Kabinettssekreteraren Lundberg sa 1955 till Norges utrikesminister att Sverige siktade på att hålla sig utanför krigets ”intensiva atombombsskede”. Försvarsstabschefen Göransson sa 1958 till en norsk publik att Sverige siktade på att undgå ett krigs inledningsskede, och att en nådatid av dagar eller timmar skulle bli ytterst värdefull i ett kärnvapenkrig. Jag har inte i arkiven funnit några spår av funderingar på de moraliska problem – inte minst i relation till våra grannar – som en sådan hållning reser.

Den dolda logiken bakom alliansfriheten fungerade till ungefär i mitten på 60-talet. Då ändrades förutsättningarna genom att Sovjet uppnådde kärnvapenparitet med USA och genom att USA/Nato började betona konventionellt försvar. Det blev då inte längre lika meningsfullt att stå utanför krigets inledande fas, eftersom kärnvapenfasen kunde komma senare och vara längre. Men vid den tiden så var alliansfriheten/neutralitetspolitiken redan ristad i sten politiskt. Dessutom var den då också på väg att förses med en moralisk fernissa och upphöjas till nationalideologi. Skalet skulle visa sig beständigt, även om kärnan vittrade bort och glömdes.

 
Författaren är Fil dr, forskningsledare och ledamot av KKrVA
 

Använd t-personalen!

Försvarsmakten har en unik resurs i sin tidvis tjänstgörande personal (t-personalen): RO och GSS/T. Det är faktiskt så att ingen annan arbetsgivare har ett liknande system.

Tyvärr brister det avsevärt i användningen av denna unika resurs. Man kan utan vidare säga att reservofficerarna inte behandlats bra de senaste tio till femton åren, även om viss förbättring kan skönjas.

Det här inlägget ska dock handla om att Försvarsmakten som arbetsgivare behöver kasta bort skygglapparna  och inte konsekvent glömma alla dem som inte syns på sin arbetsplats varje dag. T-personalen är en unik resurs som arbetsgivaren också ska se som en resurs och inte som en belastning.

Ett bra exempel är den nu rådande situationen med väldiga migrantströmmar till vårt land. Migrationsverket går på knäna och har bett Försvarsmakten att ställa upp med personal (som inte ska syssla med myndighetsutövning utan med administration och logistik).

Försvarsmakten har också ställt upp med personal så tillvida att viss k-personal tillfälligt stödjer Migrationsverket.

Men varför tänkte inte Försvarsmakten utanför boxen och frågade sin t-personal? Av över 6 000 reservofficerare finns det säkert några som kan tänka sig att stödja statens mottagande av de stora volymer av människor som nu nu kommer till vårt land. Det totala antalet anställda för t-tjänstgöring nu är närmare 10 000 kvinnor och män - varför inte överväga att åtminstone fråga dem?

Genom att konsekvent missa de möjligheter som t-systemet kan ge så gör Försvarsmakten ett mindre bra arbete med att på ett klokt och kostnadseffektivt sätt använda personalens kompetens.

GMY

Sinuhe



 

Gästinlägg: Svensk sjöminröjning



Dags för ett nytt gästinlägg! Den här gången författat av kommendörkapten Jonas Hård af Segerstad i ett ämne som jag vill påstå näst intill helt har saknats i debatten, nämligen tankar runt svensk sjöminröjningsförmåga. Jag bedömer att debatten i detta ämne kommer att ta fart inom kort när det innebörden av att våra fem minröjningsfartyg av Kosterklass inom några år kommer att falla för åldersstrecket och därmed kommer att fasas ut, har sjunkit in. Som alla vet är Försvarsmaktens materielplan extremt ansträngd och det finns inte ens närmelsevis de pengar som krävs för att materielförsörja beslutad organisation. Minns det ofinansierade materielberget som för något år sedan bedömandes uppgå till 50 miljarder kronor, och det har knappast minskat.  Men nog om framtida problem. Läs istället Jonas syn på läget här och nu, dagens uppgifter och framtida vägval inom ett för Sverige och svensk sjöfart viktigt område.

/ Skipper

--------------

Jag vill gärna inleda med att instämma i hyllningskören med anledning av Skipperbloggens femårsjubileum! Efter några vinkar om att det ”seriöst behöver bloggas om minkrig” och Skippers vänliga ”stående inbjudan” att skriva på bloggen, tar jag den kastade handsken och ger här några tankar på vad som kan vara värt att tänka på för den svenska sjöminröjningen och några vägval den kommer att stå inför. Sjöminering är ett viktigt kapitel för sig, så det berör jag endast indirekt och återkommer möjligen senare med ett separat inlägg om det.


Dagens organisation

Den svenska sjöminröjningsförmågan består idag av fem minröjningsfartyg av Kosterklass och två röjdykarfartyg av Spåröklass vilka är organiserade vid varsin minröjningsdivision på 3. resp. 4.sjöstridsflottiljen. Röjdykardivisionens EOD ASU (Explosive Ordnance Disposal - Area Surveillance Unit) använder bl.a. självgående sonarer och är en viktig del av förmågan. I malpåse befinner sig minröjningsfartyget Styrsö samt de avrustade Landsort och Arholma. Det finns idag inte längre någon stor mobiliserade minkrigsorganisation med hjälpminsvepare, hjälpminfartyg etc.


Kvantitet?

Detta sagt vill jag redan nu göra klart att denna artikel inte kommer ge sig in i några diskussioner om kvantitet. Det finns tillräckligt med blogginlägg och debatter som jag uppfattar fastnar i mer eller mindre konstruktivt klagande över att mängden system/fartyg/flygplan/fältmössor/GSS-T etc. är för liten i förhållande till uppgifterna. De argumenten är dessutom urgamla. I en Marinnytt från 1960-talet såg jag t.ex. hur det där framställdes att om vi skulle ha färre än tjugo jagare och fregatter skulle samhället i princip gå under direkt. Det gjorde det inte och jag tror det har gjort beslutsfattare förhållandevis resistenta mot just den argumentationen.

Jag har naturligtvis som krigsförbandschef en ganska klar uppfattning om förbandets storlek och dimensionerande uppgifter; om kritiska förbandsmassor etc, men av lätt insedda skäl varken kan, ska eller kommer jag beskriva detta på en öppen blogg. Syftet med denna artikel är dessutom ett annat, nämligen att resonera kring hur den svenska sjöminröjningen kan se ut oavsett om det sedan blir en, hundra, eller tiotusen enheter som bygger upp förmågan.


Hur definiera förmågan?

Förmågor måste alltid utgå från slutsatserna av ingångsvärdena: Uppgift - Hot - Miljö. Detta är viktigt att tänka på och särskilt viktigt när man jämför sig med t.ex. andra länders förmågor och materiel. Skiljer sig något av de tre ingångsvärdena, är det alltså mycket möjligt att den bäst lämpade förmågan kommer se helt annorlunda ut. Till detta kommer mer svårmätbara men påtagliga faktorer: tradition, organisation, möjligheterna att vidmakthålla en viss förmåga både materiellt men, vilket ofta glöms, även övnings- och utbildningsmässigt. Vi ska inte skaffa förmågor som vi inte har råd att använda eller tid att öva med. I tider av snabb teknisk utveckling, där inte minst på undervattenssidan den civila marknaden är drivande, måste vi också fråga oss vilka tekniksprång vår försvarsmakt mäktar med att ta? Det kan vara lockande att köpa något fantastiskt, men tråkigt när det slutar som en dyr grej på hyllan... Det man inte övar med regelbundet, har man inte nytta av i den skarpa situationen.


Uppgift

Den svenska sjöminröjningens uppgifter är helt knutna till det som på den tydliga tiden kallades för operationsavsikten ”Skydd av vår rörelsefrihet, vår verksamhet och våra förband” (TR FL 5:43), inom vilken minröjningsföretag ryms. Våra egna marina enheter måste kunna röra sig fritt i våra basområden, in och ut ur skärgården och till underhålls-/bastjänstnoder. Arméförband, i första hand mekaniserade, artilleri och underhållsförband, är beroende av sjötransporter för att ta sig mellan fastlandet och Gotland, vilket det ju råder en fenomenal konsensus om att det är viktigt. Som importberoende land vet de som har kroppen rättvänd i förhållande till havet om att en störning i importsjöfarten snabbt får stor påverkan på rikets försörjning. Händelsen hösten 2005 när resterna av en mina utlagd april 1918 stängde Göteborgs hamn i mindre än ett dygn och effekterna på samhällsförsörjningen visar att detta inte är någon hypotes eller svartmålning. Jag kommer som sagt ovan inte gå in på någon kvantitetsdiskussion och diskutera hur många av alla uppgifter man kan lösa samtidigt, utan det är viktigt att komma ihåg vilka uppgifter som bestämmer vad vi måste ha förmåga att kunna göra.


Hot

Sjöminan är ett finurligt vapen. Ofta framställs den som ett enkelt vapen som vem som helst kan nyttja för bestrida fienden herravälde till sjöss. Det är sant att sjöminor är betydligt mindre kostsamma och komplexa och att de kräver mindre resurser än t.ex. rymdvapen, kryssningsrobotar och ubåtsjakttorpeder. Man ska däremot inte förenkla sjöminan alltför mycket. En gammaldags kontaktmina, t.ex. den som landades i Göteborg 2005, väger med ankare hundratals kilo, kräver transportresurser på land, visst underhåll, ett rejält fartyg och en del kunskap för att få fälld på ett effektivt sätt. De modernare sjöminorna är nästan uteslutande avståndsminor, där det definitivt krävs en hel del kunnande för att klargöra och lägga ut på ett sätt som gör dem farliga för de tilltänkta målen och samtidigt helst svåra att röja. Till skillnad mot hemmagjorda bomber, t.ex. vägbomber på land, är det ofta betydligt svårare att själv snickra ihop saker som ska fungera effektivt under vatten.

Av vikt är dock att komma ihåg att även med fabriksinställningar är en modern avståndsmina mycket farlig mot fartyg utan motmedel, vilket visades i Persiska Viken 1991 när två amerikanska fartyg minsprängdes, trots att det visade sig att de irakiska minorna till och med i flera fall var så felaktigt klargjorda att de knappt fungerade. Svensk sjöminröjning måste dock utgå från att minhotet kan komma från en mycket kvalificerad aktör, som har förmåga att använda avancerade minor på ett kompetent sätt. Kan vi det, kan vi också hantera enklare och mindre kvalificerade minhot från t.ex. fanatiker vars vilja överträffar kunnandet.


Utmaningar och vägval för sjöminröjningen

Förenklat menar jag att de utmaningar och vägval som sjöminröjningen står inför har två dimensioner: graden av specialisering, d.v.s. ska vi ha plattformar som är specifikt framtagna för minröjning, ska det vara flerfunktionssystem där minröjningsförmåga är en av flera färdigheter eller något däremellan? Den klassiska fiskeminsveparen eller de första minjaktfartygen av Tripartite-klass kan sägas vara representanter för det förra, svengelskt benämnt ”dedikerade minröjningsfartyg”, vår svenska Koster-klass är fullt ut dimensionerade för minröjning men med t.ex. ovanligt god lednings- och självförsvarsförmåga för fartygstypen är ett steg i riktningen mot flerfunktion. Korvett Visby är flerfunktion, där jag vågar påstå att minröjningsförmåga nog främst är av s.k. ”punch through”; man tar sig ut ur eller genom ett minfält med egna resurser och skyddad av sin låga signatur, vilket gör fartyget oändligt mycket svårare att slå ut med minor. Rena flerfunktionsfartyg verkar tekniskt möjliga att konstruera och det är lätt att se dem som flexibla lösningar. Men historien verkar visa hur svårt det är att verkligen få nytta av denna flexibilitet. Det danska Standardflex-konceptet är ett närliggande exempel. Min bestämda uppfattning är att det är farligt med övertro på universallösningar om man inte har en väldigt tydlig bild av hur alla dessa förmågor nyttjas och hålls på hög nivå. Om detta gör mig till cyniker, skeptiker eller realist får framtiden utvisa.

Den andra dimensionen är graden av automatisering, vilket ofta är intimt förknippat med mottot ”No man in the minefield”. Skolan som förespråkar att minröjning huvudsakligen ska utföras utan att bemannade plattformar behöver befinna sig i minfarligt område framhåller fördelarna med modern teknik och de stora möjligheter som autonoma farkoster står för. I den diskussionen vill jag dock peka på vikten av att göra en distinktion mellan automatiska, autonoma och fjärrstyrda system. Frågan som alltid behöver besvaras när den diskussionen förs är var närmaste människa ska befinna sig? På land? På ett fartyg ”i närheten”? I så fall, vad är det för fartyg? Om människan ska vara ”utanför minfältet”, hur vet man i förväg var det ligger? Vid flera föredragningar från industrin eller från vetenskapsmän förblir dessa frågor så pass obesvarade att åtminstone ett litet land som Sverige bör avvakta intill någon annan tagit de första stegen i denna obanade terräng innan vi själva gör det.

Personligen följer jag alltså den kloka devisen som Konrad Adenauer gick till val på 1957: ”Keine Experimente!” Vad ska vi då göra, tycker divisionschefen? undrar kanske någon. Den som inte utvecklas överlever inte, förstår även jag och framhåller framförallt den snabba teknikutvecklingen inom självgående sensorer, syntetisk aperturteknik och deras stora möjligheter som lämpade att utforska i syfte att utgångsbasera dem på våra minröjningsfartyg och i våra landbaserade EOD-grupper. Idag kan även relativt enkla självgående sonarsystem med hög noggrannhet söka av havsområden, för att utöka verkansområdet och för att komplettera traditionella fartygssystem – inte ersätta dem! Och eftersom vi inte vet i förväg var minfälten ligger är måste våra minröjningsfartyg KUNNA gå in i dem och där undanröja det fientliga hotet. Ska någon göra det, är det dessa fartyg. En lite ovanlig aspekt är månne det moraliskt nedbrytande i att konstruera system som bygger på att man kategoriskt undviker kontakt med fienden. Man måste kunna välja att söka strid.

Min åsikt är också att avståndsminsvepning, d.v.s. att styra ut akustisk, magnetisk och annan energi i vattnet för att lura minor i ett område att detonera, uteslutande bör göras från fjärrstyrda eller autonoma system och att dessa system ska kunna kontrolleras både från minröjningsfartygen och från t.ex. landstationer, i enlighet med vad t.ex. Anders Widén skriver i TiS 2015/2. Det grundläggande kravet måste dock alltid vara att effektiviteten ökar om ett system tillförs.

Systemen måste vara så pass lätthanterliga att de tydligt spar tid genom att ge möjligheten att göra flera saker samtidigt. Det moderna minhotet och den svenska undervattensgeografin gör att vissa minor kommer vara omöjliga att hitta med minjakt, vissa omöjliga att svepa. En mina som är immun mot båda teknikerna och samtidigt effektiv mot sitt mål, tror jag däremot är betydligt sällsyntare. Därför är vår förmåga att kombinera olika sensor- och verkanstyper nyckeln till framgång – inte hur toppsuperavancerad varje teknik är i sig. Den hydroakustiska minjakten är inom överskådlig framtid kärnan i vår minröjningsförmåga, men kompletterad med andra tekniker blir den mycket svår att överlista och tvingar en fiende att anpassa sig mycket mer efter oss än annars. Och att agera för att ta och behålla initiativet är en klok regel.


Jonas Hård af Segerstad är ubåtsjakt- och minröjningsofficer och chef för 42.minröjningsdivisionen sedan 2013.

Fjärrbekämpning

Reflektion

Den sedan 30SEP2015av Ryssland påbörjade militära operationen i Syrien, har till dags datum, 22NOV2015, uppvisat en stor del av Rysslands konventionella fjärrbekämpningsförmåga. Inledningsvis utgjorde dock vanligt attackflyg, det huvudsakliga bekämpningsmedlet, vilket det fortfarande är, dock har man sedan den 07OKT2015även utnyttjat olika former av fjärrbekämpning mot markmål i Syrien.

Bild 1. Inflygningsrutter för flyg samt kryssningsrobotar.
Vad avser den ryska marinens fjärrbekämpning, så har både korvetter och minst en (1) ubåtavfyrat kryssningsrobotar mot mål i Syrien. Kryssningsrobotarna som skjutits från korvetter har avfyrats från det KaspiskaHavet. Flygvägen för dessa kryssningsrobotar, förefaller gå över Iran, Irak och därefter in mot mål i Syrien. Den ubåtsavfyrade kryssningsroboten skede från Medelhavet och torde gått in mellan Cypern och det Syriska fastlandet för att slå mot mål inne i Syrien, däremot hur långt ut i Medelhavet ubåten befann sig vid avfyringen har ej delgivits.

Den ryska flottan har avfyrat markmålsvarianten av Kalibr kryssningsroboten (3M-14, 3M-14T), från dels ubåt dels ytfartyg. Intressant i sammanhanget att notera är att om man t.ex. skulle placera ett ytstridsfartyg i Svarta Havet med 3M-14T så skulle man kunna verka mot markmål i Sverige. Därtill den ubåtsbaserade varianten, 3M-14, kan även utnyttjas av de Kilo ubåtar som finns i Östersjön i dagsläget.

Vad avser det Ryska flygvapnet så förefaller fjärrbekämpningen genomförts av TU-95MSsamt TU-160. Uppgiftergör gällande att det är KH-555 samt KH-101 som utnyttjats av det ryska flygvapnet, där KH-101 utnyttjats av TU-160 och KH-555 av TU-95MS. Inflygningsväg för fjärrbekämpningen med det Ryska flygvapnet, förefaller efterlikna den inflygningsväg som utnyttjas för fjärrbekämpningen med den ryska flottans kryssningsrobotar från det Kaspiska Havet.

Bild 2. Långräckviddigt fjärrbekämpningsföretag.
Det kanske till dags datum mest intressantafjärrbekämpningsföretaget genomfördes av två (2) TU-160 den 19-20NOV2015. De startade i Olenegorsk och förflyttade sig därefter ut längs med Norge, därefter ut i Atlanten mellan Island och Storbritannien, för att ta sig in i Medelhavet via Gibraltar. Därefter avfyras kryssningsrobotarna över Medelhavet mot mål i Syrien, för att de slutligen överflyger Syrien, Irak och Iran och åter hem till Ryssland.

Nyttan med att utnyttja fjärrbekämpningsmedel såsom kryssningsrobotar mot en lågteknologisk och irreguljär motståndare, kan dock diskuteras, historiskt har man alltid varit tvungen att utnyttja markförband för att i slutändan nå framgång, då flygoperationer enbart skapar en viss form av övertag och möjlig påverkan. Mot en högteknologisk motståndare utgör fjärrbekämpning med kryssningsrobotar däremot en mycket effektivt bekämpningsmetod, utnyttjas det mot t.ex. knutpunkter för informationsflöden så kan man snabbt skapa ett ledningsvakuum, som kan utnyttjas för egna stridskrafter att nå avgöranden, då den högteknologiska motståndaren oftast byggt upp sin operationskonst kring t.ex. informationsflöden.

Den största fördelen med kryssningsrobotar samt fjärrbekämpningsförmåga vid operationer mot en irreguljär motståndare, är främst att kunna verka mot specifika högvärdiga mål som är tidskritiska, såsom ledare, olika former av högvärdiga transporter o.dyl. Där kan man få mycket stor effekt, men så jag ser på det, så är det endast då man har nytta av den förmågan vid operationer mot en irreguljär motståndare.

Givetvis tar Ryssland tillfället i akt att pröva materiel och förfaranden, i detta fallet dess fjärrbekämpningsförmåga, under "skarpa" förhållanden under den nu pågående militära operationen i Syrien. Så en hel del kommer kunna utläsas om ett halvår – år fr.o.m. nu kring deras förmåga. Men initialt så måste man säga att deras fjärrbekämpningsförmåga förefaller fungera, samt man har förmåga att kunna genomföra långräckviddiga flygoperationer.

Ser vi till materielfaktorn, så skulle jag påstå att den materiel som utnyttjats fungerar, mycket av rapporteringen i västlig media, har handlat om att ryska kryssningsrobotar skjutna från Kaspiska havet skall ha kraschati Iran. Här bör man beakta att både under Desert Storm, 1991, och under det initiala skedet av Operation Iraqi Freedom, 2003, så kraschade Amerikanska Tomahawkkryssningsrobotar, så att ta det för intäkt att Ryssland har dålig materiel för att några av deras kryssningsrobotar har kraschat är en mycket farlig slutsats att dra.

Ser vi till taktiken så förefaller man ha en fungerande målprocess (engelskans targeting process), d.v.s. kedjan från målval, lokalisering till verkan fungerar, dock så är troligtvis Syrien just nu fokusområde för Rysslands inhämtningsresurser, så det bör tas i beaktande då man bedömer hur väl målprocessen skulle fungera under andra förutsättningar. Därtill så förefaller man kunna koordinera fjärrbekämpningen mellan flyg- och sjöstridskrafterna mot markmål i tid och rum.

Totalt så förefaller Ryssland byggt upp en fungerande konventionell fjärrbekämpningsförmåga, liknande den USA har, för att kunna genomföra konventionell global punktmålsbekämpning. Hur väl den skulle fungera mot en högteknologisk motståndare, är i dagsläget svårbedömt, den skulle troligtvis fungera väl i ett initialt skede av en konflikt, dock är den i mångt avhängt inhämtningsresurser som i en reguljärkonflikt oftast blir överansträngda, vilket skulle kunna utgöra en begränsning för Ryssland.

Utöver det så har Ryssland troligtvis även uppnått en tydlig signaleffekt dels vad avser förmågan att genomföra fjärrbekämpning dels förmågan att kunna genomföra den globalt. Något man utifrån teoretiska resonemang tidigare kunnat komma fram till, nu har det även på ett tydligt sätt genomförts praktiskt.

Have a good one! // Jägarchefen

Kängor till soldater

Med anledning av Stefan Olssons gästkrönika med rubriken ”Inga vinterkängor till soldaterna” i dagens Norrköpings Tidningar och som även kommenterats på sociala media vill jag lämna följande kommentarer och förtydliganden.

Tyvärr har Försvarsmakten vissa brister vad gäller tillgången på personlig utrusning. Arbete med att avhjälpa dessa brister pågår. En av de brister som finns rör kängor m/90 (modell 90) vad avser såväl sommar- som vinterkängor. Att detta skapar frustration och ibland ilska hos berörd personal är fullt förståeligt.

Försvarsmakten har vidtagit följande åtgärder för att eliminera risken att soldater inte utrustas med kängor

·        Genomfört forcerad direktupphandling av 3 000 par kängor m/90.

·        Av FMV beställt mer än 50 000 par kängor m/90, varav ca 20 000 par vinterkängor, vilka är under upphandling av FMV för leverans under det 3.e kvartalet 2016.

·       För att ingen soldat, oaktat om soldaten tjänstgör i södra eller norra Sverige, ska bli utan kängor har högkvarteret har tagit beslut att soldater som tjänstgör i södra Sverige, i normalfallet, utrustas med sommarkänga m/90 och soldater som tjänstgör i norra Sverige erhåller vinterkänga m/90.

·        De soldater från södra Sverige som vintertid genomför tillfällig utbildning, övning eller insats i norra Sverige (Norden) kommer att under den tid som verksamheten pågår (inklusive förberedelser och efterarbeten) tillfälligt att utrustas med vinterkängor.

·        När leveranserna av de 50 000 kängorna mottagits under 2016 kommer soldaterna att utrustas med såväl sommar- som vinterkängor.

Thomas Engevall  Försvarslogistikchef

Sprucken basplatta vs förmågeökning



På ledarplats i Norrköpings Tidningar uppmärksammar Stefan Olsson Försvarsmaktens brist på vinterkängor. Förband från södra Sverige som ska delta i vinterövningar i såväl Sverige som Norge får inte ut vinterkängor eftersom de är slut på förråden. Istället ska de använda sina sommarkängor. Som David Bergman mycket klokt påpekar är det urgammal erfarenhet att fel materiel i kärvt vinterklimat kraftigt ökar risken för kylskador. Här ett exempel från 1998 – och om jag inte tar helt fel vore det också emot Försvarsmaktens interna regelverk att genomföra sådan verksamhet som man vet är behäftad med lätt avhjälpbara risker.



Den nuvarande bristen på vinterkängor är typexemplet på den s.k. basplattan som försvarsbeslutet 2015 ska försöka avhjälpa. Det illustrerar också med all önskvärd tydlighet det som jag i ett års tid sagt om den s.k. basplattan: Basplattan utgörs av materiel och funktioner som är sådant som allmänheten redan förutsätter att Försvarsmakten har och kan. Det handlar om just de mest grundläggande sakerna för ett försvar, där uniformer är ett exempel. Basplattan måste repareras, men det är långt ifrån tillräckligt.

Vi befinner oss i ett ständigt försämrat omvärldsläge. Det senaste exemplet är inte bara Parisdåden och det faktum att Sverige nu tillfrågats om stöd enligt solidaritetsklausulen, utan också att Ryssland återigen uppvisar förmågor som med råge överskrider vad Försvarsberedningen ”bestämt”. Som bekant är det underlag som Försvarsberedningen lämnar det som utgör grunden för ett försvarsbeslut. När Försvarsberedningens analys inte håller för omvärldsutvecklingen och försvarsbeslutet heller inte är nära att matcha den rekommendation som Försvarsberedningen kommit fram till avseende försvarets utveckling, så befinner vi oss i en säkerhetspolitiskt svår situation.

En operation som få länder klarar av och som för Syrieninterventionen är helt onödig, men logisk sedd ur perspektivet maktdemonstration 

Jag har flera gånger pekat på brister i rysk förmåga, t.ex. att man i så hög grad förlitar sig på dumma bomber i Syrien och använder taktik som övergavs i Väst för decennier sedan. Men lyfter man blicken från det taktiska planet och blickar tillbaka över de senaste två årens utveckling i rysk militär förmåga så uppvisar man helt andra förmågor än vad omvärlden förväntat att man skulle. Under Ukrainakriget klarade man av att månader i sträck hålla 40 000 man i fält längs den ukrainska gränsen, samtidigt som man genomförde stridsoperationer i Ukraina. Man genomför förflyttningar av förband och mäktar med logistik på en nivå som NATO för närvarande har svårt med. Ett nyligt exempel är den luftbro man på något dygn stampade fram för att flytta 10-15 000 ryssar från Egypten. Man har utvecklat anti-access/area-denial områden som starkt begränsar NATO:s möjligheter att operera i händelse av konflikt. Man klarar nu av att samordna anfall från flera stridskrafter och olika områden till ett och samma mål med samordning i tid (kryssningsrobotar från flyg, övervattensfartyg i två hav samt ubåt). 4 dygn i rad har nu Ryssland klarat av att kraftsamla det strategiska bombflyget till anfall mot Syrien, där det senaste innebar en stor styrkedemonstration där bombflygplan startade från Kolahalvön och rundade Europa för att genomföra anfall i Syrien, samordnade med andra flygplan som tog vägen över Iran och Irak.

Försvarsförmåga kan endast mätas relativt den dimensionerande motståndarens förmåga. Man kan inte mäta sin egen förmåga mot den förmåga man själv hade för några år sedan. Om den dimensionernade motståndare ökar sin förmåga i dubbelt så hög takt som man gör själv, har man en reellt minskande förmåga. I Sverige, med en försvarsreform som påbörjades samtidigt som den ryska, kan vi nu konstatera 6 år efter att försvarsreformen påbörjades att det saknas kängor till en stor del av personalen.

Vad som behöver ske, tror jag inte behöver påpekas.


Uppdatering 18.37: Försvarsmaktens logistikchef kommenterar bristen på vinterkängor. Mycket bra att fårgan blir så snabbt hanterad.

Widman vs Hultqvist och en låg nivå.

Idag gick försvarsministern och försvarsutskottets ordförande en rond i riksdagen med varandra. Ursprunget var en interpellationsfråga från Allan Widman (fp) till försvarsminister Peter Hultqvist (s). Debatten kan ses i sin helhet här nedan.




Även om frågan är intressant så gled debatten som vanligt också in på helt andra saker. Två områden de båda stannade vid en längre tid var Sveriges militära samarbeten och vår allianslöshet samt frågan om solidaritet och stöd till Frankrike. Debatten slutade med påtagligt uppretad försvarsminister.

Men samtidigt som våra svenska försvarspolitiker käbblar om ditten och datten, tycker att en halvering av Försvarsmaktens minimibehov är tillräckligt, och som anser att småövningar i Östersjön gör skillnad, så går Ryssland istället från ord till handling. De ryska operationerna mot mål i Syrien har nu också övergått till att samtidigt utgöra en militär uppvisning av operativ förmåga på hög nivå. Våra svenska politiker, i synnerhet moderata försvarspolitiker under Reinfeldt 2, talade gärna och ofta om Rysslands låga nivå...  Den bedömningen är bara en i raden av svenska missbedömningar av rysk militär förmåga. 

Under veckan har Ryssland genomfört omfattande företag med strategiskt bombflyget mål i Syrien, något som Wiseman skrev om tidigare i veckan. Under natten mellan 19 och 20 november genomförde det ryska flygvapnet en långdistansflygning med slutgiltig destination Syrien. Två Tu - 160 Blackjack strategiska bombplan lyfte från flygbasen Olenegorsk på Kolahalvön. Men i stället för att ta den vanliga vägen genom Kaspiska havet och Iran flög man istället västerut luftrummet utanför Norge och Storbritannien, via Gibraltar in i Medelhavet, och därefter österut mot Syrien och sedan tillbaka till Ryssland. En flygning på 1300 mil.

Nedan finns ett antal filmklipp. Det är alldeles uppenbart att man vill visa vilka förmågor man under de senaste åren har återuppbyggt. Det är också uppenbart att den tänkta mottagaren av budskapet inte bara är skäggiga män i Syrien....






I morgon kommer ett nytt inlägg där jag ska lyfta fram ett tänkvärt tal jag hörde i måndags, och på söndag kommer ett gästinlägg med fokus på svensk sjöminröjning.


Sveriges politiska ledarskap under press

av Lars Holmqvist

Ingen kan ha undgått nyheterna om de stora flyktingströmmar som rört sig genom Europa under sommaren och hösten. Frågan har belysts utifrån många synvinklar, allt från flyk­ting­strömmarnas orsaker, över statistik till gripande nyheter om enskilda människors öde.

Detta är inte rätt plats att diskutera flyktingfrågan som sådan, den dryftas i många andra sammanhang just nu. Däremot kan utvecklingen under hösten leda oss till funderingar över hur vårt lands politiska ledning fungerar när den hamnar under press.

Om Sverige skulle komma i konflikt med annat land (oavsett om vi talar om en mer ”traditionell” konflikt vilken utkämpas med i huvudsak militära medel, eller en s k fullspektrumkonflikt alternativt hybridkrig) är vår politiska vilja att överleva av största betydelse. Nära kopplat till den politiska viljan ligger den politiska förmågan, dvs. hur väl den politiska ledningen fattar beslut på ett sätt som leder landet i en för oss önskvärd riktning.

I detta sammanhang är det inte alltid meningsfullt att skilja på sittande regering och opposition. Redan i begreppet ”konflikt med annat land” ligger en självklar skyldighet för såväl regering som opposition att sätta nationens intressen före intern partipolitik.

Några reflektioner med anledning av sensommaren och hösten så långt.

Vikten av att formulera – och kommunicera – tydliga mål

Vad vill Sverige i migrationsfrågan? Hur ser målbilden ut för landet och EU på några års sikt? Har vi någorlunda gemensamma mål vilka kan överleva riksdagsval eller har regering och opposition vitt skilda målbilder? Det hade varit till hjälp om Sverige, när flyktingströmmen började öka i somras, hade haft tydliga och kommunicerade mål på plats, både avseende önskad demografisk utveckling i ett normalläge och kanske även rörande vår förmåga och ambition att hjälpa i händelse av kris i omvärlden.

Att arbeta med scenarier och att föra en politik som i någon mån förankras i dessa

Det förefaller som om Migrationsverket har byggt in en del elasticitet i sin planering, i det att även om man har planerat för en viss tillströmning av flyktingar, så har man samtidigt haft beredskap för åtgärder att vidta om utfallet skulle bli större än prognosticerat, vilket förefaller vara klokt. För ett år sedan låg verkets prognos för 2015 i intervallet 80-105 000 asylsökande.

Däremot har Migrationsverket såvitt framgår av regeringens regleringsbrev inte tilldelats något ansvar för att arbeta fram scenarier avseende hur flyktingsituationen i världen, inom EU och därmed även i vårt land kan utvecklas.

Bakom den snabba kursändring vi har sett den senaste tiden, från uttalanden som ”Nej, det finns ingen gräns” (Stefan Löfvén i Sydsvenska Dagbladet 29/4) till ”En sån stor mängd människor som söker asyl i Sverige, det är inte hållbart” av nämnde Löfvén i oktober, kan man ana att regeringen inte har haft några utarbetade scenarier i migrationsfrågan, eller att de har utarbetats men att man inte har brytt sig om dem. Skulden faller i så fall inte enbart på sittande regering, tvärvändningen har varit lika uppenbar hos Alliansen såväl som i media.

En fungerande underrättelsetjänst och förmåga att reagera på de underrättelser som inhämtas

EU:s gemensamma organ Frontex kunde den 7 augusti rapportera att flyktingströmmen till Grekland slagit rekord under juli. Nära 50 000 under denna månad. Den 18 augusti skrev Frontex om att antalet migranter till EU för första gången överskridit 100 000 på en månad. Därefter har migrantströmmarna som bekant fortsatt att öka.

Ändå föreföll regering och opposition överraskade av den ökning av asylsökande som visade sig under oktober månad.

Frågan som kan ställas är på vilket sätt Sverige har gått tillväga för att tidigt fånga signalerna om ett ständigt ökande antal människor som kommer in i Europa och hur dessa underrättelser har kommit att påverka politiska beslut. Den ungefärliga tiden (som torde variera) från det att enskild flykting kommer i land i t ex Grekland intill dess att man når Östersjökusten har uppskattats till fyra veckor eller mer. Det skulle ge våra beslutsfattare motsvarande tid för förberedelser, givet att underrättelseinhämtningen fungerar och att beslutsfattarna faktiskt tar till sig den information som kommer.

En fungerande kommunikation med väljarna, oppositionen, omvärlden och media

Väljarna. Vi har alla kunnat se den blixtsnabba kursändringen i frågan om kontroll av gränserna. Jodå, den politiska ledningen har förstås rätt att hastigt ändra sin uppfattning i en viktig fråga. Men ska man göra det utan att trovärdigheten påverkas kräver det att allmänheten bedömer orsaken till kursändringen som trovärdig. I annat fall löper våra politiker risken att urholka sin egen auktoritet. En enkel metod för att minska risken för detta är att undvika alltför kategoriska uttalanden i tidigare skeden, såvida man inte är övertygad om att man inte avser ändra uppfattning längre fram.

Grannarna. Den danska integrations- och bostadsministern Inger Støjberg, sade med anledning att Sverige bett om hjälp med flyktingströmmen, i en intervju den 6 november:

Sverige har under många år fört en oansvarig flyktingpolitik. De har själva satt sig i denna situation.

Tonen tycks vara en smula retlig och irritationen är nog inte helt ny. En god relation med våra grannar ska naturligtvis inte bygga på att vi följer deras politik. Men runt flyktingfrågan har vi fått uppleva en del verbala slängar den senaste tiden, som t ex när Europaparlamentarikern Marita Ulvskog den 9 september uttalade: ”Jag är glad att jag inte är dansk i dag. Regeringen borde skämmas”. Inte så bra sak att säga om man vill ha hjälp några veckor senare.

Media. Dess roll är inte nödvändigtvis att återge sanningen. Ibland kan deras strävan vara den raka motsatta och det bör påverka hur företrädare för regering och opposition uttrycker sig. Ett exempel:

Utrikesminister Margit Wallström sade i en intervju i DN (30 oktober) följande:

Jag tror att de flesta känner att vi inte kan upprätthålla ett system där det kanske kommer 190 000 människor varje år, i längden kommer våra system att braka ihop. Och det mottagandet kommer inte att få folkligt stöd. Vi vill ju att det ska vara ett värdigt mottagande av dem som kommer hit.

Senare samma dag refererar ryska RT till artikeln med denna rubrik: ”Swedish politician says country ‘facing collapse’ due to mass influx of refugees” och strax följer Fria Tider upp med: ”Wallström: Sverige går mot systemkollaps”.

Utrikesministerns uttalande i sig är kanske rimligt, men ordvalet är dessvärre ett sådant att det ger RT och Fria Tider möjlighet att förvrida innebörden av det sagda, utan att öppet ljuga.

Oppositionen. Som utomstående är det svårt att se hur diskussionerna går mellan S+M och Alliansen. Men det som når allmänheten från oppositionens sida är olika, icke koordinerade enpartiutspel och att man på olika sätt önskar tydliggöra att ansvaret för att finna lösningar är regeringens.

Kan Sverige räkna med stöd från omvärlden?

I mitten av oktober tog statsministern upp frågan om stöd från andra EU-länder vid EU:s toppmöte om flyktingfrågan. Ett par veckor senare tog han upp ungefär samma frågeställning vid Nordiska rådets möte i Reykjavik och vid bägge tillfällena blev resultatet liknande. Vi kan inte vänta oss stöd från omvärlden, låt vara att saken i skrivande stund inte är helt avgjord. I pressade situationer är det förstås eftersträvansvärt att kunna få och ge hjälp över gränserna, men den politiska planeringen måste utgå från ”worst case” dvs. att vi äger problemet själva såvida inte andra länder har bindande förpliktelser.

Kopplingen till säkerhetspolitik

Generalen Valerij Gerasimov, chef för den ryska generalstaben, uttryckte följande i tidskriften Voenno-promyshlennyi kur’er (Militär-Industriella Kuriren) i februari 2013, på tal om den nya tidens krigföring:

… confirm that a perfectly thriving state can, in a matter of months and even days, be transformed into an arena of fierce armed conflict, become a victim of foreign intervention, and sink into a web of chaos, humanitarian catastrophe, and civil war. (källa Mike Galeotti, bloggen Inmoscowsshadows)

Skulle vårt land, till följd av ett ytterligare försämrat säkerhetsläge, bli utsatta för en mer direkt och intensiv aggression i någon form av fullspektrumkonflikt så kommer påfrestningarna på landets politiska ledning vara på en helt annan nivå än vad vi hittills upplevt.

Drivkrafterna för att polarisera opinionerna inom landet kommer att vara starkare, personangrepp, villfarelser och direkta lögner kommer att försvåra, försök att skapa oroligheter kommer att göras. Till det kan komma sabotage och olika former av militärt våld.

I ett sådant läge:

  • Landets säkerhetspolitik måste vara förankrad i robusta och tydliga strategiska mål.
  • Underrättelser måste löpande inhämtas, sammanställas, analyseras, delges – och läsas
  • Man måste ha med sig de erfarenheter som kommer av realistiska upparbetade scenarier, för att bättre kunna tolka de underrättelser som kommer in och därmed kunna fatta beslut löpande
  • Vår planering måste vara baserad på vad vi faktiskt har och kan, inte på förhoppningen att ”någon annan” gör mer än vad som kan förväntas
  • Relationerna, såväl inom som utom landet, måste vara i så gott skick som det bara går
  • Ingen kraft kan tillåtas gå till spillo på oenighet och slitningar mellan regering och opposition

Detta ställer oerhört höga krav på förtänksamhet, ödmjukhet, planering och, när det väl bär iväg, gott ledarskap. Under hösten har vi kunnat se att det finns en förbättringspotential så det är att hoppas att såväl regering som opposition lär sig snabbt. Nästa kris kan bli värre.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.
 

Säkerhet

Har ikväll lyssnat till Sveriges statsminister på Aktuellt. Tycker inte att det duger. Vi behöver en ny regering och en ny statsminister.

Allan Widman

Tjänstepension för reservofficerare

Det har sedan 2003 funnits ett undantag för reservofficerare i det avtal som reglerar tjänstepension (PA 03). Enligt undantaget har reservofficerare när de tjänstgjort i sin tillsvidareanställning inte erhållit avsättningar till tjänstepension (men däremot till vanlig statlig pension). Vid en tillkommande tidsbegränsad anställning ("RO i GRO") har undantaget dock inte tillämpats.

Det nu gällande kollektivavtalet har omhändertagit detta genom att ge dessa reservofficerare ett bruttolönetillägg om 13 % - pengar som det är tänkt att den enskilde reservofficeren själv ska förvalta på ett klokt sätt inför kommande pension.

Denna särlösning är dock snart ett minne blott, eftersom PA 03 snart ersätts av PA 16, där det tydligt anges att reservofficerare som tjänstgör i sin tillsvidareanställning ska erhålla avsättning till statlig tjänstepension.

PA 16 finns här: http://www.arbetsgivarverket.se/avtal--skrifter/avtal/pa-16-pensionsavtal/

Detta är goda nyheter eftersom det bidrar till att "normalisera" reservofficerares tjänstgöring i sin krigsbefattning. Det innebär också att behovet av kollektivavtal för denna personalgrupp sannolikt kommer att upphöra.

PA 16 träder i kraft 2016-01-01.

GMY

Sinuhe

Rysk luftmaktsdemonstration i Syrien


Video från ryska försvarsministeriet om gårdagens anfall med tungt bombflyg

Det senaste dygnet har jag följt utvecklingen i Syrien med stort intresse. President Putin har nu meddelat att Ryssland kommit fram till att det ryska passagerarflygplan som havererade i Sinai, föll offer för en mindre sprängladdning ombord. Putin meddelade att Ryssland kommer att sätta efter terroristerna som låg bakom bombdådet skoningslöst och att landet, i enlighet med FN-stadgans artikel 51 kommer att agera i självförsvar och öka flyganfallen i Syrien. Det intressanta med artikel 51 är att Ryssland då kommer att tvingas förelägga användningsbehovet av denna för FN:s säkerhetsråd (Min analys i Expressen av vad Rysslands påkallande av artikel 51 och Frankrikes påkallande av EU:s solidaritetsklausul kan innebära hittar ni här). Intressant är naturligtvis också att man gör som USA 2001 och hävdar artikel 51 i anslutning till ett terrorattentat, och naturligtvis också att man genomför "självförsvaret" i Syrien och inte i Egypten, där händelsen inträffade.

Igår inledde därför det ryska flygvapnet massiva flyganfall med tungt bombflyg mot Syrien i de största insatser av bombflyg som förekommit sedan Vietnamkriget och Sovjetunionens krig i Afghanistan på 80-talet. Uppemot 20 bombflygplan fällde sprängbomber respektive kryssningsrobotar mot mål i Syrien. Både mot IS-kontrollerat område, men också för att understödja Assad-regimens offensiv mot olika grupper av den syriska oppositionen. För framtiden föreslås 25 bombflyg flygplan och ytterligare 12 jaktattackflygplan tillföras de ca 50 flygplan som Ryssland redan har i Syrien. Insättandet av tungt bombflyg och ytterligare resurser framöver tyder på att den syriska regimens offensiv sannolikt inte går så bra som planerat. Samtidigt är det ett tecken på ett behov av att visa nationell handlingskraft inför det ryska folket efter terrorattacken mot det ryska passagerarflygplanet. Inte minst Putins närvaro under genomgången i den nationella ledningscentralen tyder på det.

Jag noterar också den övriga stratcom som levererats av ryska försvarsministeriet i anslutning till anfallsvågorna med tungt bombflyg. Intressant att notera här är att det knappast är den syriska oppositionen som är målgruppen utan snarare är det en uppvisning av förmåga med en annan publik som mottagare. De tänkta mottagarna för denna uppvisning i rysk förmåga till maktprojicering med luftstridskrafter befinner sig med största sannolikhet betydligt längre västerut än Raqqa, Idlib och Aleppo, eller för den delen de egna ryska gränserna. I videorna visas t.ex. fällning av ryska flygvapnets senaste modeller av kryssningsrobotar med låg radarsignatur, samt hur det medeltunga bombflyget (Tu-22M3), känt från ryska påsken, skenanfallet mot Blekinge i somras m.m., fäller bombmattor mot mål i Syrien.

Den sistnämnda anfallsmetoden som i videon uppvisas med Tu-22M, skulle aldrig vara godkänd i västvärlden idag, men för inhemsk publik visar den kraft. Med den uppvisade flyghöjden samt det heltäckande molnlagret kan man varken identifiera målet visuellt innan insats med ostyrda vapen eller bekräfta att civila inte finns i närheten. Det skulle heller aldrig vara tillåtet att genomföra anfall som är så yttäckande som visas på videon. Träffområdet för bara de två av drygt 10 flygplan som visas här blir bedömt en dryg kilometer i sida och några kilometer i längd. ”Terrorbombning” brukar t.ex. Jonas Sjöstedt (v) referera till när han pratar om amerikanska bombflygplan och Vietnam och det är exakt samma metod vi ser på ryska försvarsdepartementets video. För den delen precis samma metod och flygplan som Sovjetunionen använde i Afghanistan och bl.a Pansjirdalen på 80-talet. Kanske var det inte för inte utan anledning som ryska media i förra veckan refererade till den gamle italienske luftmaktsteoretikern Douhet, vars tankar om terrorbombningar av civilbefolkning alltid varit kontroversiella.


Några avslutande reflektioner:
Vi skriver nu november 2015. Ryssland har idag kommit halvvägs i första steget av sin försvarsreform som ska löpa till 2020. Så sent som sommaren 2013 var beskedet från dåvarande regeringens försvarspolitiker att rysk försvarsförmåga var på en låg nivå. Det finns alla skäl att fundera över hur vår egen, jämnåriga försvarsreform lyckats och för den delen också övriga europeiska.

Den typ av uppvisning vi nyss sett över Syrien hade bara för något år sedan helt viftats bort av svenska försvarspolitiker som otänkbar. Om det som var otänkbart bara för något år sedan är verklighet idag, vad av dagens otänkbara kan då vara verklighet om ytterligare något år?



Russia Todays nyhetsinslag om flygangreppet och briefing i den nationella ledningscentralen med närvaro av president Putin


Vad är den innersta orsaken till att det blir krig?

av Magnus Sjöland

Vad är den innersta kärnan eller orsaken till att det blir krig? Det finns alltid en ytlig förklaring, någon kränkte någon annans rättigheter eller territorium, en sned maktbalans, ideologier eller religioner som konkurrerar eller en ren chansning. Men detta känns inte som kärnan till varför det blir krig.

Idag känner jag mig orolig. Våldsamheterna ökar både i Europa och i världen i stort. Ett tecken på det är att flyktingströmmarna från oroshärdar inte har varit så stora sedan andra världskriget. Vi förstör vår planet, vi överutnyttjar våra planetära resurser och vi startar krig.

Vad är det som driver oss till detta? Är det något slags kollektivt ego? Kan det vara så att vi drivs av ett maktbegär som består av en kombination av girighet och fruktan? Det verkar som om vi även har ett omåttligt habegär, som gör oss till ett bottenlöst hål, och att vi kan göra vilken galenskap som helst för att fylla hålet. En galenskap som kan leda till folkmord, utrensningar, avund, högmod och tortyr och till krig mellan nationer, ideologier, religioner och folk.

Många system drivs av fruktan och girighet, tex Börsen som innerst inne drivs av ett  bottenlöst habegär, den drivs hela tiden av en kollektiv balans mellan girighet och fruktan, både på kortare och längre sikt.

Kan girigheten och fruktan förvränga vår uppfattning om andra människor så att vi missuppfattar och missbedömer andra? Kan det leda till felaktiga handlingar för att bli av med vår fruktan och tillfredsställa vår önskan om mer och mer? Kan vi aldrig få nog och blir vi aldrig tillfredsställda? Är det så av naturen att människan alltid vill ha mer och mer? Eller finns det något som kan få oss att bli nöjda, både som individer och kollektivt?

De stora världsomspännande religionerna borde kunna vara svaret på hur vi skall minska och på sikt få bort vårt maktbegär, fruktan och girighet. Men den ursprungliga tanken i dessa har stelnat och religionerna i sig själva har blivit institutioner med makthierarkier, fruktan och girighet. Idag ser vi religionskrig, där man bekämpar andra av annan uppfattning och försöker frälsa varandra eller med makt tvinga andra att tro på samma uppfattningar. Religionernas kärna pratar annars om kärlek till din nästa, minskat lidande och att vi alla hör ihop i ett stort system. Vi har lärt oss uttryck som ”vänd andra kinden till” och att vi skall minska lidandet på jorden, hjälpas åt etc.

Kan den nya teknologin vara en lösning? Den nya teknologin kan hjälpa oss med att snabbt sprida orättfärdigheter, folkmord och andra former av mänskligt förtryck. Men jag tror inte att ny teknologin kan stoppa den mänskliga girigheten. Den nya teknologin i sig kan öka vårt habegär efter mer och bättre teknologi och om vi inte ser upp, även en snabbare konsumtion av jordens icke förnybara resurser.

Kan liberala tankebanor, frihandel, globala avtal och demokrati vara lösningen för att få slut på krig? Det är en möjlighet. Liberala tankebanor säger att ingen får sätta sig på någon annan eller är värd mer än någon annan, demokratier startar inte krig mot varandra, frihandel ökar vårt beroende av varandra och globala avtal gör att vi som nationer minskar orättvisor och får en fredligare jord. Men lösningen måste även innehålla någon form av medmänsklighet:

  • Att vi är rädda om varandra, vi hör alla ihop
  • Att vi alla har någon form av medlidande
  • Att vi måste minska vår girighet, vårt habegär efter mer och mer
  • Att vi måste få ner vår fruktan, att vi stöttar varandra och hjälps åt
  • Att vi är rädda om vår jord, att vi kollektivt värnar om vår planet
  • Att vi accepterar varandras olikheter och visar tolerans

Sammanfattningsvis är det nog så att vi borde visa mer kärlek till varandra och minska våra egon. Detta gäller både oss som individer och som kollektiv.

 
Författaren är  vd och ledamot av KKrVA