månadsarkiv: december 2015

Gott Nytt År!

Ett riktigt Gott Nytt År önskar Sinuhe med redaktionskommitté till alla försvarsbloggare och försvarsintresserade!

Ett intressant år ligger framför oss:
  • Militär grundutbildning införs, vilken ersätter nuvarande GMU och KMU.
  • Personalförsörjningsutredning nummer tre ska lägga fram sitt betänkande, vilket kan tänkas modifiera och utveckla nyttjandet av plikten.
Det finns mycket att göra - men första ska det drickas champagne och ätas hummer!

GMY

Sinuhe

Vad händer med EU:s stormakter?

av Gunilla Herolf

Under ett antal år har vi kunnat notera att EU som organisation blivit allt svagare samtidigt som ett antal större (och ibland en del mindre) stater stått för initiativen och drivit EU-projekten. År 2007 föreslog t o m den nyutnämnde franske presidenten Nicolas Sarkozy att institutionalisera denna s k renationalisering på så sätt att EU skulle styras av ett direktorat av sex länder: Frankrike, Italien, Polen, Spanien, Storbritannien och Tyskland. Motståndet från övriga länder var emellertid massivt och av denna plan blev intet.

Hur går det då nu? Uppenbart är att av de sex stora länder som vart och ett eller tillsammans skulle kunna utgöra en stark kärna inom EU har flertalet på olika sätt försvagats.

Frankrike, det enda land som gjort Tyskland rangen som det dominerande landet stridig, har nu släppt alla anspråk på detta och plågas dessutom av en lång rad problem. I EU-sammanhang har den svaga ekonomin under ett antal år varit det största av dessa. Det har dessutom, då Tyskland krävt en större budgetdisciplin av Frankrike, stört harmonin mellan dessa två parhästar. Inom det säkerhetspolitiska området har balansen fungerat mer till Frankrikes fördel, då detta land dels varit militärt starkare och dels haft mindre inrikespolitiska problem med att använda sin krigsmakt. I dagens stora kriser är det emellertid förbundskansler Merkel, snarare än president Hollande, som andra ledare vill tala med. Under 2015 har förutom de ekonomiska problemen två andra varit dominerande. Det ena gäller framgångarna för Front National, lett av Marine le Pen, som med stor svårighet kunde hanteras i det nyss avhållna valet. I den viktiga flyktingfrågan är Hollandes händer bundna eftersom all hjälp till Merkel kommer att utnyttjas av det flyktingfientliga Front National. Det andra problemet är terrorismen, som under året drabbat Frankrike hårt, även detta med en inrikes- och utrikespolitisk dimension. Stödet för Hollande när han åberopade artikel 42.7 var totalt inom EU, men därifrån till att besegra ISIL är steget mycket stort.

Utvecklingen i Polen kan sägas vara den mest dramatiska. Genom valet den 25 oktober 2015 fick Medborgarplattformen (PU) efter åtta år vid makten ge plats för partiet Lag och rättvisa (PIS). Med PU hade Polens ekonomi blomstrat, men partiet hade samtidigt kommit att uppfattas som arrogant och ett parti för Warszawaborna snarare än för landsbygden. Nu vände den polska politiken omedelbart i en riktning som allmänt ses som skrämmande av dem som upplevt Polen som ett stabil och viktig pelare inom EU-samarbetet. Polen har återvänt till den politik som PIS förde under åren 2005 – 2007 och som bakom kulisserna nu förs av Jaroslaw Kaczynski, den kvarvarande av de två bröderna, som då ledde landet. Brodern Lechs död i en flygolycka beskrivs nu av försvarsminister Antoni Macierewicz som ett ryskt dåd, vilket hade dolts av den tidigare premiärministern Donald Tusk. Den nya polska politiken är fientlig mot muslimer och negativ mot homosexuella. Regeringen har också brutit mot den polska konstitutionen genom att politisera poster och har ökat kontrollen över media. Man har också infört en nationalist retorik och bland annat tagit bort EU-flaggorna från polska ministrars officiella framträdanden.   Premiärministern Beata Szydlo ses allmänt som en marionett för Kaczynski.

Storbritannien har blivit ett ytterligare problem för övriga EU och säkert i hög grad också för det egna landet. Det är för de flesta utanför landet en gåta hur de interna engelska striderna och den EU-skepsis som alltid funnits i vissa Torykretsar kunnat bli av sådan dignitet att medlemskapet står på spel i den omröstning som ska hållas om utträde, Brexit, före 2017 års utgång. Camerons försök att formulera krav som kan accepteras av Unionen har varit till stor del modesta: De gäller ekonomiska krav som att få försäkringar att eurozonstater inte får gadda ihop sig mot stater utanför zonen, konkurrensfrågor, som fullbordandet av den inre marknaden, och oberoendefrågor, som ett löfte om att Storbritannien inte ska innefattas av fördragsformuleringen om en ”ever closer union” samt mer makt till de nationella parlamenten. Om dessa tre typer krav ses som möjliga i Europa är de däremot starkt kritiserade av brittiska euroskeptiker som alltför menlösa. Beträffande det fjärde området gäller emellertid det motsatta. Det gäller kravet att inga personer från övriga Europa ska kunna ta del av det brittiska välfärdssystemet förrän efter fyra års vistelse i landet. De flesta länder har föga förståelse för detta förslag som de ser som ett hot mot den fria rörligheten inom EU. Kommissionen har inte sett några belägg för s k välfärdsturism till Storbritannien och kommissionären Vivian Reding har läxat upp brittiska politiker och erbjudit dem kurser i EU:s lagstiftning.

För Italien dominerar de egna stora ekonomiska problemen, som har medfört att premiärminister Matteo Renzi kommit att i hög grad fokusera på det egna landet. Tillsammans med Frankrike leder Italien kampen mot den budgetdisciplin inom EU som Tyskland och en del andra länder inom eurozonen driver. I dessa länders ögon är det nödvändigt att släppa på kraven för att därmed kunna öka tillväxten i Europa. För Italien leder denna nödvändiga fokus på ekonomin också till en mindre engagemang när det gäller   sanktionerna mot Ryssland.

Spanien är mer av en ljuspunkt. De svåraste åren orsakade av den finansiella krisen tycks vara över och landet har nu minskat den extremt höga arbetslösheten, även om den fortfarande ligger på över 20 procent. Ekonomin ökade med tre procent förra året och Spanien var därmed det mest framgångsrika av de större euroländerna i Västeuropa. Andra allvarliga problem återstår emellertid. Korruptionen och ineffektiviteten, båda förknippade med de två stora partierna Socialistpartiet och Partido Popular (PP) ledde till framgångar för vänsterpartiet Podemos och det liberala Ciudadanos vid det val som ägde rum den 20 december. Frågan är nu öppen om vem ska kommer att bilda regering och med vilka.

Det återstående landet är Tyskland, som under Angela Merkels ledning fått en oomstridlig ställning som det dominerande landet inom EU. Bakom detta ligger givetvis den starka tyska ekonomin men också att Merkel själv befrämjat inte bara de tyska utan också Europas intressen. Tack vare henne har EU kunnat skapa enighet i politiken gentemot Ryssland och vidmakthållit sanktionerna. I Greklandskrisen var hon den som ledde den europeiska politiken och lyckades bevara eurozonen intakt, även om den slutliga utgången när det gäller Grekland ännu inte är säker. I flyktingkrisen har hon stått stark och försvarat mänskliga värden.

Även Angela Merkel behöver dock andra länder som stöd, länder som i motsats till Italien, Storbritannien eller Frankrike inte är förlamade eller helt upptagna av de egna problemen, som inte, liksom Polen, utvecklas i en introvert och delvis EU-fientlig riktning eller Spanien som trots den relativa framgången ännu är försvagat och med stora problem. I dagens allra största problem, flyktingkatastrofen, har hon enbart Sverige som sin allierade och när det gäller budgetfrågor är Finland och några andra mindre länder på samma linje. När det gäller Rysslandspolitiken är situationen ännu mer komplicerad, eftersom starka krafter i Tyskland som utrikesminister Frank- Walter Steinmeier företräder en helt annan och mer Rysslandsvänlig politik samtidigt som det tyska näringslivet trycker på.

Och trots sin makt och sitt ledarskap – Angela Merkel är ändå inte detsamma som EU eller Europa. Utmaningar som gäller att avsluta kriget i Syrien och finna ett sätt att få landet på fötter, att bekämpa ISIL och att lösa flyktingkatastrofen har sådana dimensioner att de måste bemötas i en större konstellation än den europeiska. För att finna sådana lösningar måste organisationerna återta den initiativkraft som de en gång hade och hitta ett sätt att få Ryssland att spela en konstruktiv roll utan att därmed offra Ukraina och andra stater som nu på olika sätt utsätts för ryska trakasserier.  Här finns ett ansvar för alla länder i Europa att stå fast vid sina löften till EU, de som nu dagligen bryts för att slippa ta ansvar för flyktingar och att inse att tiden för att bygga nationella murar för länge sedan är förbi.

 
Författaren är Fil dr, ledamot av KKrVA och tidigare Akademiens andre styresman.

Flygmedicin i FM mot en ny framtid?

Efter över ett års tystnad i bloggen, ett år fyllt av intressanta men även jobbiga och tråkiga händelser återkommer jag nu i ämnet Flygmedicin. Det förefaller nu nämnda Flygmedicin gå mot en ljusning. Förre Flygöverläkaren, Håkan Sköldefors, fann uppdraget omöjligt då han konstant motarbetades av mörka krafter både inom FömedC och centralt inom Produktionsledningen och fann för gott att sluta. Tragisk i sig då han är ytterst kompetent. Nu har dock Robert Wetterholm accepterat att från 1/1 2016 ta över chefskapet och då han är kompetent inom alla områden är det det absolut bästa alternativet. Ny ledning centralt inom Försvarsmedicinen kommer att innebära en förbättring då dess företrädare objektifierade begreppet oduglig. Fortfarande finns dock kvar enskilda tjänstemän centralt inom Försvarsmedicinen som tagit till sin huvuduppgift att göra anmälningar mot flygmedicins personal på ett sätt som saknar motstycke i modern statlig historia. Även om nu Flygmed ser en ljusning så är det inge som kännetecknar Försvarsmedicin i övrigt. Egenintressen, revirtänkande och maktsökande är vad som kännetecknar större delen av personalen. De som har kompetens söker efter nya befattningar. Ska bli intressant att se om 2016 kan innebära en förändring mot det bättre. Det motsatta förhållandet är ju ganska svårlaget. I grunden är det dock en ledningsfråga. Generaler måste visa dådkraft nu.

Déjà vu?

av Bo Hugemark

Den 23 oktober 1956 revolterade det ungerska folket mot den stalinistiska regimen, inspirerat av Nikita Chrusjtjovs avstalinisering och töväder i Polen. Den 30 oktober tycktes demokratin ha segrat. De ryska trupperna hade dragit sig tillbaka till garnisonerna. Omvärlden greps av hopp. Den 28 och 29 oktober angrep Israel, Storbritannien och Frankrike Egypten för att ta kontroll över Suezkanalen. En febril diplomatisk och politisk aktivitet utbröt. Chrusjtjov hotade med kärnvapen, USA tog ställning mot sina allierade, FN:s generalsekreterare agerade. Den 4 november slog Sovjetunionen till och krossade det ungerska upproret, nu i politisk och medial skugga.

Hösten 1990 förberedde sig FN-koalitionen med USA i spetsen och med sovjetisk acceptans för att befria Kuwait. I början av januari 1991 var den militära uppladdningen klar. Den 10 januari 1991 höll president Landsbergis ett tal i litauiska parlamentet, Sejmen. Han varnade västmakterna för att starta krig mot Irak. Ty i skuggan av detta krig skulle Sovjetunionen passa på att slå till och en gång för alla krossa frihetsrörelserna i de baltiska staterna. Han såg tydligt parallellen med 1956. Han anade också att det kunde finnas en tyst överenskommelse mellan USA och Sovjetunionen; ryssarna hade avstått från att lägga veto mot det militära ingripandet mot Irak. Vad hade de fått i stället?

Landsbergis perspektiv sträckte sig dock ännu längre tillbaka i tiden, till Hitler-Stalinpakten (oftast av någon anledning benämnd Molotov-Ribbentroppakten) 1939, sinnebilden för hur två antagonistiska stormakter gör upp över huvudet på småstater till dessas fördärv. Den glöms aldrig i Baltikum. Den 23 augusti 1989 bildades en mänsklig kedja över alla de baltiska staterna på årsdagen av pakten.

Något medgivande av väst om sovjetiska fria händer i Baltikum fanns inte 1991, men Landsbergis farhågor om sovjetiska planer slog in. Den 15 januari – en dag innan flygoffensiven mot Irak inleddes – ägde stora prosovjetiska demonstrationer rum i hela Baltikum. Men något gick på tok för Sovjetunionen; tidssamordningen sprack uppenbarligen. Redan den 13 trängde sovjetiska förband in i TV-huset i Vilnius, varvid 14 människor dödades. Den 20 angrep sovjetiska inrikestrupper det lettiska inrikesministeriet i Riga, 5 personer sköts ihjäl. I Tallinn uppförde esterna barrikader av stenblock på vägen till Domberget med parlamentshuset; sovjetiska pansarförband ryktades vara på väg.

Men i Moskva demonstrerade en halv miljon människor mot Gorbatjov och den ryske presidenten Jeltsin förbjöd ryska soldater att delta i operationer i Baltikum.

Idag har vi åter en situation då världens blickar vänds mot Mellanöstern och europeiska kriser hamnar i medieskugga. Ryssland har gjort sig till en del av problemen med Irans kärnvapen och kriget i Syrien och därigenom gjort sig till en nödvändig del av lösningen. Kommer Putin att utnyttja tillfället i Europa?

De baltiska staterna lär inte ha anledning att frukta öppen militär aggression i dagens läge. NATO:s närvaro har ökat. De baltiska regeringarna kommer inte att låta gröna män infiltrera sina länder utan ta till vapen resolut. Men kommer alla europeiska NATO-stater acceptera att alliansen går i krig för Baltikum, som av nyttiga idioter utmålas som oförsvarbara? Säkert är att propagandakrig och rysk subversiv verksamhet kommer att fortsätta och öka.

Ukrainarna känner nog större ängslan – och mer berättigad. Väst har redan svikit dem genom att överlämna våldsmonopolet till Putin, i och med den absurda och omoraliska vägran att inte ens leverera defensiva vapen. Det som avhåller Ryssland från fullskalig invasion är nog inte risken för att möta väpnad hjälp från väst utan risken för skärpta sanktioner. Kanske spelar också möjligheten av inrikespolitiska reaktioner mot öppna krigshandlingar och döda ryska soldater in. Bättre då att skifta fokus till Mellanöstern, stödja skyddslingen Assad, bevara strategiskt fotfäste, stärka förbindelserna med Iran och få inrikespolitiska poäng för bekämpning av muslimsk terrorism. Och på köpet genom att stärka Assad öka flyktingströmmen till ett redan skakat EU.

Kommer detta EU att vidmakthålla verksamma sanktioner mot ett Ryssland? Vi nalkas nu en tidpunkt då de snarare borde öka: Vid årsskiftet ska enligt Minsk II ukrainska staten ha full kontroll över sin gräns. Tror någon att ryssarna kommer att avstå från möjligheten att föra in och avlösa trupper i Donbass?

En sak är säker: Putin kommer inte att acceptera ett nederlag i Ukraina, det vore ett hot mot hans makt. Han kommer med många medel att fortsätta att underminera Kiev-regeringen.

Ukrainas öde står och faller med den amerikanska politiken. Det är en hård dom mot den europeiska solidariteten. Men så har det ofta varit. År 1986 yttrade en amerikansk diplomat av norsk börd följande på en konferens i Oslo om den amerikanska närvaron i Europa: The reason why we are in Europe is that we don’t trust your ability to mind your own business.”

Det skulle snart visa sig sant för tredje gången, på Balkan. I Ukraina-krisen har Förenta staterna varit drivande för att stödja demokratin. Därför är det ominöst om USA blir alltför beroende av ryskt stöd i Mellanöstern.

1956 slutade fokuseringen på Mellanöstern med demokratins undergång i Ungern. 1991 blev slutresultatet i stället Baltikums frihet, beroende på Sovjetregimens förestående fall. Idag sitter regimen i Moskva säkert. Vad kommer att ske i Europa i Mellanösternkrisens skugga?

 
Författaren är överste och ledamot av KKrVA.

Nattens jägare och Biafrakriget


Greve Carl Gustaf von Rosen om britternas & Sovjets roller i Biafrakriget.

Det kanske mest fullständiga porträtt av en tysk jaktpilot som finns på svenska är den nya boken Nattens jägare. En fantastisk bok full av tidigare opublicerat material inklusive färgbilder och med flera koppligar till Sverige och svenskar - varav en synnerligen oväntad: Biafrakriget.

Hade under julen förmånen att kunna läsa böcker inte för att jag behövde läsa dem för olika projekt - utan enbart av nyfikenhet och som avkoppling. Den jag blev mest imponerad av var tveklöst Nattens jägare av Max Thimmig. Fram träder både nya nyanser av Luftwaffe och livet i Tyskland och Sverige just efter krigsslutet. Huvudpersonen Wolfgang Thimmig tog sig efter fångenskapen hos britterna till Sverige med sin svenska hustru och slog sig så småningom ner i landet. I slutet av boken stod något jag absolut inte hade väntat mig - Thimmig blev under 1965 i princip chef över det nigerianska flygvapnet. Men på grund av det han bevittnade i landet valde han att vid Biafrakrigets utbrott resa hem till Sverige. Om de svenskar under Carl Gustaf von Rosen som ställde upp för Biafra i innovativa attackinsatser med ombyggda sportflygplan handlar ett av kapitlena i min och Lennart Westbergs senaste bok, Svenskar i krig 1945-2015.

Vad gäller Nattens jägare kommer den snart åter att erbjudas i Pennan & Svärdet.

Mot Väpnad Konflikt IV

Av Johan Wiktorin, avdelning I

Vi går fortsatt mot en väpnad konflikt mellan Väst och Ryssland. Vi är nära en reell kris under 2016, om inte utvecklingen kan stoppas. Det är resultatet av min analys nedan.

——————-

Det är dags för del fyra i serien. Hittills har jag redovisat var sjätte månad ungefär, men det händer så mycket att det fick bli redan efter två och en halv månad sedan jag skrev den tredje delen den elfte oktober.

Sedvanliga brasklappar för nytillkomna läsare: Denna analys följer den ryske generalstabschefen Gerasimovs krigföringsmodell och är en skattning var vi befinner oss på konfliktskalan mellan Väst och Ryssland.

I Moskva ser bilden något annorlunda ut, eftersom de har en högre upplösning av bilden och de gör saker som vi inte förmår att uppfatta liksom att man också ibland misstolkar västvärldens åtgärder. Viktigt att komma ihåg är att inget i den här utvecklingen är ödesbestämd, alla kan göra skillnad och baxa oss åt vänster. Själv är jag övertygad om att en stark försvarsförmåga reducerar riskerna för vårt land.

Bild1

Grönfärgade stjärnor är dagens notering.
——–

När det gäller skapandet av koalitioner, så är den största nyheten den inbjudan till medlemskap i Nato som Montenegro fick nyligen, något som stör Kreml mycket på grund av historiska skäl. Att landet dessutom med ett medlemskap på sikt kommer att bli mindre korrumperat är också ett starkt irritationsmoment för ryska oligarker som uppskattar landets gynnsamma läge för avkoppling.

EU förhandlar också vidare med några av länderna i regionen som Bosnien-Herzegovina och Montenegro med målet att även dessa länder ska bli medlemmar i unionen.

Ryssland har inte heller legat på latsidan. I november gjorde man ett avtal med Armenien om ett gemensamt robotförsvar, något som stärker det ryska försvaret i sydlig riktning och dessutom kan understödja ryska stridskrafter vid en möjlig konflikt med Turkiet.

I västlig riktning verkar man för än mer långtgående åtgärder. Efter långa sammanträden i senare delen av oktober mellan försvarsdepartementen i Ryssland och Belarus, meddelade den populäre ryska försvarsministern Shoigu att man avser att bilda ett gemensamt försvar för ”statsunionen” de kommande två åren.

Det utropades också en allians i Mellanöstern, där Iran, Irak, Syrien och Ryssland samarbetar på olika sätt i Syrienkriget och Irakkonflikten, medan Saudiarabien svarade med en allians bestående av 34 stater mot terrorism.

—————

I den ekonomiska sfären kommer EU:s sanktioner att förlängas ytterligare en omgång, bestämde unionen i fredags. I kväll blev det också beslutat att USA utvidgar sina ekonomiska sanktioner mot Ryssland med 34 nya subjekt. På sanktionsarenan kan vi också räkna in de ryska mot Turkiet till följd av nedskjutningen av den ryska Su-24 i slutet av november.

Ungefär samtidigt annonserade att statligt kontrollerade Gazprom att man slutade leverera gas och kol till Ukraina, som omedelbart svarade med att stänga sitt luftrum för ryskt flyg. Nu brakade de trilaterala samtalen i Bryssel mellan EU, Ryssland och Ukraina samman häromdagen och Ryssland deklarerade att Ukraina nu kommer att omfattas av Rysslands sanktioner mot EU. Detta ska läggas till den tidigare uppsägningen från Moskvas av frihandelsavtalet länderna emellan.

De baltiska staterna deklarerade i början av november att de tänkte söka ekonomisk kompensation av Ryssland för den socio-ekonomiska skada man lidit under den sovjetiska ockupationen 1940-1991. Ryssland, som folkrättsligt bär både tillgångar och skulder, för Sovjetunionen tillbakavisade denna tanke kategoriskt.

I samma veva lät också president Putin skriva under en lag som gör det möjligt för ryska myndigheter att konfiskera andra staters tillgångar i Ryssland som ett symmetriskt svar på motsvarande åtgärder mot ryska statens tillgångar. Det är naturligtvis de två domar om kompensation på sammanlagt drygt 71 miljarder USD till Yukos före detta aktieägare som spökar.

————————

På den diplomatiska och folkrättsliga arenan har det också skett en del förändringar. Ryssland har uppmanat sina medborgare att lämna Turkiet, vilket naturligtvis skadar den turkiska turistekonomin svårt. Ett möte mellan Erdogan och Putin blev också inställt som konsekvens av den ökade spänningen mellan de bägge länderna.

Norge, som brukar ha bra relationer med Ryssland har också fått se dessa lite mer ansträngda, sedan Oslo och Moskva är oense om gränspassager längst uppe i norr. Ryssland har med sedvanlig obekymrad list genom myndigheter försett afghanska asylsökande med cyklar, för att dessa ska kunna ta sig genom den zon som ingen får gå igenom enligt avtalet. På sätt bryter Moskva mot avtalets anda, men inte bokstav, varför stämningen blivit irriterad mellan huvudstäderna.

Två än mer negativa utvecklingar på området innefattar också Ryssland. Dels har Kreml meddelat att sprängningen av det ryska trafikflygplanet över Sinai den sista oktober innebär att man anser sig ha självförsvarsrätt enligt artikel 51 i FN-stadgan. Detta öppnar upp för en ensidig rysk tolkning att jaga dem de anser vara förövare var som helst i hela världen. Den erfarne vet att det enda modifierande krafterna är respektive stats (militära) styrka och relation med Ryssland.

Den tredje oktober attackerade amerikanskt flyg sjukhuset i Kunduz, Afghanistan och minst 22 människor dödades. Flera utredningar pågår och det är väldigt viktigt att förloppet klarläggs och att ansvar utkrävs. Attacken har fått mycket berättigad kritik, men tyvärr har denna inte reflekterats i kritik av det ryska och syriska flygvapnens härjningar i Syrien. Bara under oktober attackerades tolv sjukhus enligt Läkare utan Gränser (MSF). Ingen har varit ute och demonstrerat mot den mycket illavarslande trend, hänsynslösheten mot skyddade mål. Ryssland bombar dessutom just nu intensivt Azazkorridoren söder om den turkiska gränsen, där huvuddelen av de kvarvarande hjälptransporterna kommer in i Syrien.

———————–

När det gäller stödet till motståndarnas inrikespolitiska motståndare finns det ett antal möjliga symptom, men alla låter sig inte bevisas likt vid en domstolsförhandling. Andra fenomen uppstår utan något som helst utländskt bistånd, men man uppfattas så i alla fall av de styrande.

Ett exempel på det förra är när den tjeckiske försvarsministern, Martin Stropnicky, i mitten av oktober hävdade att han blivit informerad av sin ungerske kollega att Ryssland finansierar delar av flyktingströmmarna på Balkan. Det ungerska försvarsdepartementet dementerade det hela och Ryssland förnekade sakförhållandena.

En av de största händelserna under perioden var attentaten i Paris som kraftigt påverkade europeisk politik. Storbritannien och Tyskland ställde snabbt upp när Frankrike förklarade krig mot terrorismen och till och med konsulterade med Moskva i frågan. FN-resolutionen i fredags om Syrien hämtar givetvis näring ifrån dåden. ISIL och Jabhat al-Nusra (Al Qaida) är utpekade att inte ingå i någon överenskommelse, varför vi kan vänta oss fler dåd, i synnerhet mot stormakterna.

Spåren från Paris ledde snabbt till Bryssels förorter, där vi nu kunde se hur svag anti-terrorism i Belgiens huvudstad beroende på federal struktur och administrativ indelning innebar ett stort säkerhetsproblem för grannländer. När så Nato skulle sammanträda på turkisk begäran efter nedskjutningen befann sig den belgiska huvudstaden i något som påminner om en lockdown med ödsliga gator och beväpnade soldater.

Frankrike slog till alla säkerhetsspärrar och utfärdade undantagstillstånd och genomförde något tusental polisräder för att störa andra celler i landet. Storbritannien beslutade att förstärka kontraterrorarbetet med 1900 nya tjänster.

Dagarna före hade den anti-islamistiska rörelsen Pegida demonstrerat i flera europeiska städer på samma dag (9/11) som den ökända Kristallnatten ägde rum 1938. Det skulle vara mycket intressant att veta vem som finansierar rörelsen. Någon det inte är i alla fall är olika fraktioner i Saudiarabien. Den tyska underrättelsetjänsten gjorde för några veckor sedan det ovanliga tilltaget att dela ut en rapport till vissa medier om riskerna härstammande från den maktkamp som pågår i Saudiarabien, något förbundskanslerns kansli tog avstånd ifrån.

En annan typ av demonstrationer startade för en månad sen i Ryssland, driven av lastbilschaufförernas missnöje med höjda vägtullar. För de styrande i Kreml kan en sådan åtgärd vara ett försök till störtande av regimen. Efter mordet på Nemtsov har det inte funnits någon samlande kraft, även om den nationalistiske Navalnyj är populär i sådana kretsar.

Men, förrförra veckan kom Mikhail Khodorkovskij med beskedet att revolutionen i Ryssland är oundviklig och att det är hans mål att Putin och hans närmaste ska ställas inför rätta. Khodorkovskij var huvudägare och ordförande i energibolaget Yukos, som plundrades av Kreml efter arresteringen av Khodorkovskij. Han är troligen ansedd som de ryska härskarnas farligaste motståndare och med olje- och sanktionsklockans tickande mot tömda valutareserver kommer han att bli allt farligare för dem. Under dagen har ryska myndigheter genomfört razzior mot Open Russia som denne finansierar.

Det är också i det ljuset vi ska se den nya lagen som fastställer rysk lags överhöghet över den europeiska för mänskliga rättigheter. Domstolen för dessa i Strasbourg fastställde nämligen 2014 ett skadestånd för ryska staten för Yukos på 21,2 miljarder USD (se ovan).

Det sista nedslaget i denna kategori är det stora sabotaget mot elförsörjningen till Krim, något som Ryssland beskyllt ukrainska och krimtatariska grupper för. Två dagar före den turkiska nedskjutningen sprängdes de stora elledningarna till Krim i Khersonområdet, vilket innebär stora påfrestningar för de två miljoner människor som bor på halvön.

——————————-

Informationsoperationer har vi också kunnat notera, men inga omvälvande händelser. Om man inte räknar det långsamma ryska trålandet vid Internetkablar över jordklotet. Exempelvis kryssade det ryska underrättelsefartyget Yantar längs amerikanska östkusten. Detta var förvisso förra månaden, men jag för in detta i grafen i denna period.

Cyberattacker har det också rapporterats om, bland annat mot Warszawas aktiebörs och Vita huset liksom olika hackingförsök som det som lyckades mot CIA-chefen John Brennans privata AOL-konto. Bevis för detta lyckade tilltag publicerades av den ryska yttrandefrihetsfronten Wikileaks. Jag delar denna bedömning om Wikileaks.

Igår rapporterade också AP om iranska stölder av en mängd uppgifter kring amerikanska kraftverk och infrastruktur för elnätet.

Microbloggen Twitter kom också denna månad med sin första varning till vissa konton om att de var utsatta för hackingförsök, bedömt sponsrade av stater.

När det gäller psykologiska operationer är dessa ibland svåra att sortera. Lite allvarligare vill jag stoppa in under strategisk avskräckning, medan jag behåller mer operativa händelser här. Ryska tidningar passade bland annat på att hävda amerikansk svaghet när USS Theodore Roosevelt stävade hemåt i oktober från Mellanöstern.

Detta var USA:s första tomrum i regionen på mycket, mycket länge och kommer sig av att USA har fått allt svårare att hålla sina hangarfartygsgrupper ständigt ute på grund av ackumulerade underhållsbehov och minskad nybyggnadstakt.

I slutet av oktober flög en rote Tu-142 förbi hangarfartyget USS Ronald Reagan utanför Koreahalvön och möttes av en grupp F/A-18 Hornet som skuggade dessa.

Torsdagen den 10 december anklagade Georgien Ryssland för att en rysk militär helikopter kränkt dess luftrum, vilket tillbakavisades av ryska myndigheter. Samtidigt, i en annan del av världen, registrerade finländska myndigheter samma dag en kränking av sitt luftrum av en rysk helikopter. Det är inte känt för mig vad för slags helikopter det var frågan om.

——————————

Den strategiska avskräckningen har däremot tyvärr fått upp farten ordentligt under årets sista kvartal.

Den 30 oktober testade Kina en tidigare obekant anti-satellitrobot från västra delen av landet och tre veckor efteråt gjorde Ryssland sitt första test med samma funktion. Vi tar allt fler steg mot en militarisering av rymden.

Kinas konstruktioner av baser på rev och öar i Sydkinesiska sjön oroar grannarna och USA alltmer. För att hävda fritt hav lät USA jagaren USS Lassen segla sex sjömil från Subirevet i ögruppen Spratly som Kina gör anspråk på. Detta följdes upp med två passager av B-52:or i november respektive december.

Nato passade på under de gångna månaderna att meddela att bruk av cybervapen mot medlemmarna kan falla under artikel 5 i alliansens fördrag. Därmed närmar sig Nato Rysslands position som är att en cyberattack kan uppfattas som en insats med massförstörelsevapen.

Det blev också känt att Pentagon lagt ut stora kontrakt på utvecklingen av dödliga cybervapen, sådana som kan slå kritisk infrastruktur med dödsfall som direkt följd. Urspårade godståg, sammanbrott i anläggningar och översvämmade dammar för att bara nämna några exempel. Enligt amerikanska uppgifter har iranska hackare försökt ta över kontrollen vid en damm i staten New York.

Kring Syrien pågår också strategiska demonstrationer från rysk sida. Robotkryssaren Moskva I Medelhavet med sitt mycket kvalificerade luftvärn stänger tillsammans med de tillförda markbaserade S-400-system effektivt luftrummet över stora delar av Syrien, delar av Turkiet, Libanon, Israel och östra Medelhavet.

Ryssland har också visat upp en förmåga till markmålsangrepp på långa avstånd genom att skjuta kryssningsrobotar från ytstridsfartyg i Kaspiska havet och ubåt I Medelhavet mot mål i Syrien. Man genomförde också uppmärksammade markmålsbekämpningar med sitt strategiska flyg, där bland annat Tu-160 genomförde flygning över Arktis, rundande de brittiska öarna i Atlanten och över Medelhavet före insats.

Ryssland har nu också byggt ut sitt luftförsvars- och kustförsvarssystem i Kaliningrad så till den milda grad att de amerikanska befälhavarna i Europa nyligen gick ut och sa att Ryssland har förmågan att tillfälligt kunna stänga Östersjön, vilket skulle kraftigt försvåra Nato:s undsättning av de baltiska staterna vid en väpnad konflikt.

Enligt ansedda IHS Janes ökade Ryssland sina militära utgifter med 21 % under 2015 och har därmed tredubblat dessa sedan 2007. För nästa år ligger budgetökningen nominellt på 1 %, vilket inte svarar upp mot upprustningsplanen (-9 %). Men, mot bakgrund av de fallande oljepriserna och de stora besparingsprogrammen, så visar det betydelsen för Kreml att satsa så mycket som möjligt.

I andra halvan av oktober genomförde en grupp Nato-länder den första skarpa skjutningen med det gemensamma robotförsvaret i vår del av världen. En nederländsk och en spansk fregatt överförde måldata till den amerikanska jagaren USS Ross som sköt ned en ballistisk robot avfyrad från Hebriderna utanför Skottland. Samtidigt bekämpade den amerikanska jagaren USS The Sullivan två inkommande kryssningsrobotar.

Denna övning reagerade den ryske presidenten på dagarna efter, då han höll tal för Valdaiklubben. President Putin menade att kärnvapenavskräckningen nu har förlorat sitt värde.

Svaret lät inte vänta på sig och en vecka efteråt övade Ryssland sin kärnvapentriad med ubåtar, flyg och markrobotar igen. Från Barents hav sköt man med en Delta IV-ubåt och från Okhotska havet med en Delta III. Tu-160 avfyrade kryssningsrobotar mot två olika målområden och Topol/SS-25 öppnade eld från Plestesk.

Denna gång sköts dessutom kryssningsrobot från ytstridsfartyg i Kaspiska havet och mest uppmärksammat av allt, kryssningsrobot från Iskandersystemet. Ryssland visade alltså upp en förmåga att samordna eld med sina kärnvapenstyrkor över stora avstånd I alla dimensioner. Intressant nog var det också samma dag som det kinesiska anti-satellittestet.

Dagarna efter startade USA sin årliga övning av sina kärnvapensystem, denna gång under namnet Global Thunder 16. Mängder med flygförband, bland annat B-52 och B-2 deltog i övningen som involverade flera amerikanska ledningar liksom NORAD, det nordamerikanska luftförsvaret (inklusive Kanada).

Efter detta har Ryssland testskjutit en interkontinental robot (Sineva) från två olika Delta IV-ubåtar under november respektive december. Iran ville inte vara sämre och det blev nyss känt att man genomförde testskjutningar dagen före denna period startade liksom i november av ballistiska robotar. Detta utmanar sommarens principöverenskommelse med landet, men inga åtgärder har vidtagits bland annat på grund av att man inte får stöd i FN:s säkerhetsråd för sådana.

———————-

Strategiska förflyttningar är också svåra att skilja från strategisk avskräckning. Vilken kategori ska robotkryssaren Moskvas position i östra Medelhavet ovan räknas till?

Vi börjar i varje fall med kunskapen om att Kina ingått avtal med Djibouti om tillgång till en stor militärbas i landet. Från denna kan Kina börja projicera militär makt i Mellanöstern och delar av Afrika.

Ryssland har förflyttat en del (tio stycken) av sin satellitövervakning mot Syrien med omnejd berättade generalstabschefen Gerasimov i förra veckan. Det rör sig sannolikt om minst tre typer: Optiska, kommunikationsspaning (avlyssning) och kommunikationsreläer.

Den ryska Duman passade också på att ge tillstånd för tunga transporter för landets försvarsändamål på landets vägar utan föregående tillstånd. Inga byråkratiska processer kan därmed försena eller avslöja kommande transporter, vilket gynnar såväl förflyttningar för externa ändamål, men också för att kunna slå ned upprorstendenser i det väldiga landet.

I början av november flyttade USA tolv stycken mycket kapabla jaktplan av typen F-15C till Turkiet. Dessa drogs sedan tillbaka för några veckor sedan, parallellt med att Nato annonserade en förstärkning av Turkiets luftförsvar med bland annat AWACS och maritimt patrullflyg (MPA).

Även Östersjöområdet har fått uppleva förändringar i landskapet. Sedan slutet av oktober har den stora amerikanska drönaren Global Hawk börjat flyga från Tyskland för patruller i vårt närområde. Dessa bedöms pågå till åtminstone februari, då det är möjligt att Nato som organisation kan börja operera några av sina fem nyanskaffade exemplar av denna strategiska spaningsresurs.

—————————

Längs linjen stridsoperationer är naturligtvis den stora händelsen den turkiska nedskjutningen av en rysk Su-24. Alla kunde i efterhand se att denna skulle kunna komma. Ryssland hade vid ett flertal tillfällen kränkt turkiskt luftrum och Ankara hade varnat Kreml för konsekvenserna.

Mycket talar för att den turkiska versionen är den korrekta, men de går att uppfatta en tveksamhet hos de allierade kring det riktiga i agerandet. Nato har gjort sitt bästa för att ge ett avvägt svar, medan nervkriget mellan antagonisterna fortsätter. Ett ryskt örlogsfartyg öppnade varningseld mot en turkisk fiskebåt som man ansåg kom för nära. Öppna stridshandlingar mellan Turkiet och Ryssland har den kusliga egenheten att de dessutom kan spridas till oss, beroende på hur dessa uppstått och hur de uppfattas.

Den ryska gränsbevakningen som sköts av säkerhetstjänsten FSB bordade i slutet av oktober den ryska trålaren Kamtjatka i norsk ekonomisk zon längst upp i norr. Trålaren eskorterades sedan till Kirkenes, där några besättningsmedlemmar kvarhölls på fartyget av rysk personal och skickades sedan till Murmansk.

I en annan del av Atlanten begärde Storbritannien fransk hjälp med havsövervakning under en ubåtsjakt mot en rysk ubåt utanför Skottland i andra halvan av november, enligt brittiska tidningsuppgifter.

I Ukraina har också senhösten inneburit nya strider, där ryska styrkor och separatister öppnat artillerield mot ukrainska mål med en del förluster som följd. Ryssland fortsätter att pumpa in resurser i de östra delarna för att sätta press på Kiev. Tillgången på förband och logistik är så omfattande att Moskva när som helst kan ge order om framryckning och bryta fram till floden Dnepjr.

——————————–

Nu tänker ni säkert efter denna förteckning att det fattats ett antal beslut för att dramatiskt öka den egna försvarsförmågan? Nja, det har förvisso fattats sådana beslut i juni (försvarsbeslutet), men det var mot bakgrund av händelseförloppet under 2014 och första kvartalet i år.

En nåd att stilla bedja om är att alla arbetar med att leverera beslutet, medan statsmakterna parallellt arbetar hårt med att revidera sina premisser för det förra beslutet och därefter dra konsekvenserna av detta.

Det finns ju ett antal observationer att lägga till för vår del och slutsatser att dra av alla förändringar internationellt som nationellt.

Två bra nyheter är att repetitionsutbildningen startat igen med övningar vid flera förband, bland annat i Arvidsjaur. Under hösten genomfördes också en förstärkningsövning av Gotland som gav stor uppmärksamhet och ökade krigsdugligheten.

Den andra är beslutet av regeringen att återuppta totalförsvarsplaneringen igen efter närmare två decenniers slummer. Problemet i sammanhanget är att vi med all önskvärd tydlighet måste tillföra betydligt mer resurser till den civila delen av försvaret för att total- eller samhällsförsvaret ska stärkas väsentligt. Skulden är mycket stor på detta område, och jag kommer att återkomma till detta i Sälen.

Ett mått på denna är MSB meddelat att myndigheten i samråd med länsstyrelsen i Västra Götaland fattat beslut om att ställa in den stora nationella samverkansövningen nästa november, SAMÖ 2016, på grund av belastningen från flykting- och migrationskrisen. Ni förstår ju själva att om samhället inte orkar öva, så kommer ju inte förmågan att öka.

En särskild sorts händelse som är intressant för samhällets krisberedskap är terroristattacker. Dessa kan naturligtvis ingå i en krigföring också, vilket är oerhört svårt att sortera ut.

Nåväl, vi hade en stor klappjakt på en ung asylsökande som visade sig vara oskyldig som engagerade landet under en vecka. I samma veva höjdes Säpo:s och Polisens terrorhotnivå till 4, vilket är den högsta noteringen sedan detta system började tillämpas. Att notera är att nivån ligger kvar idag, högt hot således.

Det är uppenbart för den med lite kunskaper om dessa fenomen för att inse att svensk polis är alltför personalsvag för att upprätthålla högre beredskap under en längre tid. Även momentant skulle det bli stora pågående påfrestningar för svenska myndigheter, vid en liknande attack i en svensk stad som i Paris.

Ett kvarter som behöver avspärras i Stockholm är ungefär lika stort som i Paris och kräver egentligen infanteri eller motsvarande polisförband som stöd för en sådan uppgift. När man fem dagar efter dåden skulle göra gripanden i stadsdelen Saint Denis möttes man av sådana barrikader och moteld att fransk polis avlossade över 5000 skott under den sju timmar långa eldstriden mot upp till tio misstänkta terrorister.

Därför har politiken gjort en överenskommelse om nya lagar, förordningar och resurssatsningar för att förebygga denna typ av aktioner. Ett styrkebevis, även om det kommer fem i tolv. Det tar trots allt tid att implementera alla dessa nya bestämmelser och åtgärder. Jag återkommer i slutet om orsaken till detta.

En av de åtgärder som EU vill införa är ett förbud mot halvautomatiska vapen för jakt- och sportskyttar som om det var dessa som var problemet. Här finns det skäl att påminna om den före detta KGB-agenten Jurij Bezmenov som turnerade runt i USA efter sitt avhopp och berättade om ryska destabiliseringsstrategier. Där ingick att skapa en sådan situation hos motståndaren, där myndigheterna skulle vara slappa mot illegala vapen samtidigt som man konfiskerade de legala vapnen i samhället.

I sammanhanget är det värt att också notera att den Ryska imperialistiska rörelsen (RiR) numera öppet och oblygt finansierar Nordisk Motståndsrörelse (NMR). RiR försöker framställa sig själva som motståndare till den ryska regimen, men var och en det minsta samhällsintresserad förstår ju att hade så varit fallit, så hade det bildats en NGO för att få veta sanningen om alla försvunna medlemmar. En sedvanlig rysk FSB-front är alltså mitt betyg.

Nu är ju fronter ingenting nytt, tvärtom snarare en livslust för den hemliga polis som styr Ryssland. En del försök att använda dessa är mot Sverige och Norden. Så gav man exempelvis tillstånd till Dagens Nyheter att intervjua Edward Snowden på ett hotell som innebar en publicering i november. Ett internationellt scoop för tidningen givetvis, men det hade nog varit klädsamt med någon kritisk fråga.

Och kan man tänka sig. Några dagar tidigare var nätaktivisten, norska Runa Sandvik, gäst hos Skavlan. Hon har stått nära Snowden och mötte denne bland annat på Hawaii innan han flydde. Ju mer dessa uppträder, desto svårare får de att hålla ihop sina historier. Så har ju exempelvis Julian Assange intygat att det var han som övertygade Snowden att åka till Moskva istället för Sydamerika.

Detta är inte de enda försöken på informationsarenan att påverka oss på senare tid. Nog har du väl noterat att det varit en förhöjd nivå av störningar på samhällsviktiga funktioner under hösten? Bankinloggningar har legat nere, polisens datasystem var drabbade så att man inte kunde nå utredningsmaterial på två dygn och attacker mot telenätet för att nämna några i högen. Jag ska försöka göra en särskild årsbearbetning inför Sälen kring störningar 2015.

Vi har också kunnat uppleva att såväl Civilförbundet som Beredskapspolisföreningens Twitterkonton har skuggats av nya konton med nästan identiska namn som lämnat information i vilseledande syften.

Sedan är det också ett stort frågetecken om vad som hände kring den obemannade minröjningsfarkosten vid gasledningen strax utanför Öland som Nord Stream hittade. Det visade sig vara en svensk ROV (Remotely Operated Vehicle). Vad jag förstår har inte vi bedrivit några övningar i närheten av fyndplatsen och att det är väldigt svårt att tänka sig att en sådan på drift har drivit dit av strömmar.

Den största försvars- och säkerhetspolitiska händelsen för svensk del under hösten var alla turerna kring den franska förfrågan som kom enligt 42.7 i EU-fördraget, den så kallade solidaritetsklausulen. För varje vecka blev hanteringen allt mer pinsam att skåda. En svag, och antagligen delad, regering påhejad av en svag opposition blottlade inrikespolitisk hänsyn före vår säkerhet i vid bemärkelse.

Helt i onödan ägnade sig alliansen åt att bedriva förhandling via medier, medan regeringen som till syvende och sist bär ansvaret behövde 29 dagar på sig för att omfördela lite flygtid i SAC, planera in ett transportflygplan till Mali 2017 och erbjuda en handfull stabsofficerare till en kostnad på cirka 40 miljoner.

Till detta kommer möjligen en utlåning av kvalificerad försvarsmateriel till Frankrike, om det passerar regeringskansliets kvarn med motstridiga intressen kring en leverans av bedömt precisionsbomber till franska flygstridskrafter. Denna ska inte förringas, eftersom det tydligen stod först på listan från Elyséepalatset, men tid är dyrbart.

Risktagningen är mycket högre än vad utrikesministern ville göra gällande på presskonferensen. Vi kan inte jämföra oss med andra länder, de flesta av dem är dessutom med i Nato och försöker lösa sin säkerhet via ett kollektivt fördrag. Vi måste jämföra oss med våra reella säkerhetsbehov i en allt mer osäkert närområde. Denna bedömning utgår från den gyllene regeln: Vad du vill att andra ska göra mot dig bör du också göra mot dem.

En viss balansering kunde vi se några dagar senare, när regeringen gav Nato tillstånd för sex månader att transitera svenskt luftrum med AWACS för uppdrag i Östersjöområdet.

Det stora problemet för svenskt försvar är resursbristen i förhållande till uppdraget att vara krigsavhållande omfattande en yta om 500 000 km2 inklusive territorialvatten. Vi har inte på långa vägar uppfyllt insatsorganisationen med välövad personal. Den senaste uträkningen jag gjorde baserat på förändringstakten under första halvåret 2015 visade att vi skulle vara helt uppfyllda 2029, om jag minns rätt.

Sverige satsar bara 30 % av försvarsbudgeten på personal, att jämföra med c:a 50 % hos jämförbara länder. Nu finns det starka synpunkter på dessas materiella satsningar istället. Talet är dock en indikation om att insatsorganisationen är alltför personalsvag, som dessutom inte är uppfylld enligt de taktiska kraven för en kravfylld tid.

Det kanske är dags att anamma Storbritanniens formel med 2 % till försvar enligt Natoriktlinjerna och 0,7 % för bistånd enligt FN:s önskemål.

Det är tydligt att allt fler börjar känna sig obekväma med tillståndet för samhällets samlade försvarsförmåga och att det är dags att göra någonting åt det. Statsministern sade apropå terrorismen att vi har varit naiva. På det här området är det värre än så.

I utbildningsboken Befäl i fält (1962) går författarna bland annat igenom empiri från svenska soldaters för- och nackdelar baserat på agerande som Finlandsfrivilliga och Kongo bland annat med detta minnesvärda omdöme. Bättre går det inte att fånga de senaste tio åren och vår syn på välstånd och säkerhet:

”I medgångens stund har de lätt att bli nonchalanta och ta för stora risker.”

Amen.

Getens år

Reflektion

December månad brukar vara en månad för reflektion kring det år som passerat, reflektion är alltid nyttigt, då det kan ge en uppfattning i vilken riktning, händelser och skeden kan tänkas föra oss. Ser man till enbart mängden inlägg som antingen har omarbetats eller lagts på hyllan för att något annat inträffat under detta året, så förefaller året varit väldigt händelserikt, om man nu väljer att nyttja det som en måttstock. Men 2015 har säkerhetspolitiskt, varit på alla sätt och vis, ett väldigt händelserikt år. I den kinesiska kalendern var, 2015, Getens år och det skall enligt sägen vara fredens och harmonins år, tyvärr så har det varit allt annat än fred och harmoni. Nedan kommer några delar att belysas, på intet sätt är det en sammanfattning över året.

Detta exemplifieras kanske tydligast i de olika spänningar som finns i Östra Europa, främst vad avser Ukraina, därtill Östersjöregionen, Mellanöstern och avslutningsvis Asien främst vad avser Sydkinesiska havet. Aktörerna i dessa spänningar, finns på ett eller annat sätt med i samtliga geografiska områden, antingen med säkerhetspolitiska intressen eller ekonomiska intressen. Varpå en händelse vid ett geografiskt område, mycket snabbt kan få följdverkningar i andra områden.

Det gångna året visade även att säkerhetssamarbeten i olika former aktivt har tagit fart, där katalysatorn främst varit följdverkningarna av den ryska militära operationen dels på Krimhalvöndels i östra Ukraina. Beroende på vilken positionering man har, har man försökt skapa olika samarbeten, för att främst stärka sin egen säkerhet eller skaffa sig olika former av fördelar inom den säkerhetspolitiska arenan. Kanske tydligast blir det med Sverige och Finland, men Ryssland har även försökt stärka sitt samarbete med t.ex. Vitryssland.

Under året har många hävdat att det är ett nytt kallt krig vi befinner oss i. Jag vill snarare hävda att det är en fortsättning på det kalla kriget, med det menar jag att konflikten i sig, ej fick ett slut, utan det skapades förutsättningar för nya konfliktytor. Men det vi befinner oss i, är snarare, en situation liknande den som föranledde det första världskriget. En stor mängd av samarbeten och positioneringar i dels allianser dels bilaterala avtal, både i ekonomiska- men även säkerhetssamarbeten. Har en potential att skapa en grogrund för konflikter. Som vid ett olyckligt utfall i något skede, kan skapa en tändande gnista, som utlöser en konflikt, med potentialen att skapa en "dominoeffekt" över hela ytan.

Ser vi till Barents- och Östersjöregionen så förefaller inte situationen förvärrats, utan man har nu uppnått ett mer eller mindre låst läge, ser man t.ex. övningsverksamheten under KV III-IV för 2015, så har det legat på en relativt konstant nivå för båda parterna (NATO och Ryssland). Kanske viktigast är att situationen eskalerade ej i Östersjöregionen p.g.a. den Turkiska nedskjutningen av det Ryska attackflygplanet den 24NOV2015. Men det i sig visar även på att situationen är så pass spänd att man kan ej gå längre, utan att det mest troligt, blir väldigt negativa konsekvenser.

Det gångna året, har även visat på hur illa förberedd många svenska myndigheter är, för att kunna verka i krisfyllda situationer. Den pågående flyktingströmmen dels genom Europa dels in i Sverige. Har tydligt visat på att myndigheterna ej har stabsrutinerna för att kunna arbeta effektivt och överskridande mellan varandra. Troligtvis hade det gamla totalförsvarstänkandet många goda synergieffekter, då en stor del av myndigheterna var tvungen att planera men även öva inför t.ex. flyktingströmmar, men även generellt hur man skall agera vid mycket stora påfrestningar på samhället.

Det om något accentuerar vikten av att totalförsvarsplaneringen återupptas på ett adekvat sätt, men även att våra myndigheter börjar öva, hur de skall agera i väldigt påfrestande situationer, för det är enbart genom övning man kan dra slutsatser. Slutsatser som därefter kan omsättas i handlingsplaner som är adekvata. Teoretiska planer som ej är spelade och övade på, är sällan en lyckad plan att agera på i händelse av en verklig situation som uppstår. Således det är inte bara riksdagens krigsdelegationen som behöver övas, utan även våra myndigheter.

Detta år innebar även ett nytt försvarsbeslut, som redan från början var underfinansierad, utifrån vad f.d. Överbefälhavaren, General Sverker Göransson, ansåg vara en rimlig nivå. Trots en budgetförstärkning, så når försvarsbudgeten nya bottennivåer, sett till andel av bruttonationalprodukten (BNP), detta innebär i praktiken att Sverige blir det land i vårt närområde som har lägst försvarsanslag i BNP räknat.

Många, en huvuddel, av de säkerhetspolitiska problem som uppstod under 2014-15, tar vi således med oss in i 2016. Det är således ingen ljusning vi går till mötes, utan i vissa fall kan det till och med bli mer säkerhetspolitiskt spänt under 2016 än vad det var under 2015. Hur 2016 kan komma att gestalta sig kommer ett inlägg efter årsskiftet att avhandla.

Trots att de ovanstående styckena, lätt kan ge en bild av svartmålning, finns det en stor förändring under 2015, det får nog ses som året då försvars- och säkerhetspolitik återigen kom upp på agendan. Finns inte ett ämne på agendan så försvinner det lätt i den övriga debatten som förs. Det jag kan uppleva jämfört med de tidigare åren, är att den säkerhets- och försvarspolitiska dimensionen i den svenska politiska debatten, nu återigen gjort ett intåg, vilket är bra. Utmaningar och problem åskådliggörs då och lösningar tas förhoppningsvis fram, vilket vi de facto börjar se, anvisningar och styrningar för planering o.dyl. har givits.

Därmed är det sista inlägget för 2015 skrivit och jag vill ta tillfället i akt att tillägna er alla läsare en riktigt God Jul och ett Gott Nytt år.

Have a good one! // Jägarchefen

Artikeln i Svenska Dagbladet

Dagens nummer av SvD har följande artikel som berör Försvarsmaktens personalförsörjning:

http://www.svd.se/forsvaret-saknar-tusentals-soldater

Artikeln innebär i sak inget nytt - möjligen förutom det faktum att den också pekar på att det "fattas" yrkes- och reservofficerare.

Om vi börjar med tidvis tjänstgörande anställda gruppbefäl, soldater och sjömän (GSS/T) är det ingen hemlighet att införandet går trögt och att de mål som senast sattes upp i budgetunderlaget inte kommer att nås. Det är också så att en väsentlig del av de GSS/T som finns är före detta värnpliktiga, medan inflödet från GMU varit förhållandevis litet. Det hela har möjligen också accentuerats av att HKV valt att medvetet minska några kullar av GMU.

Hur den nu arbetande utredningen kan komma att påverka detta har jag ingen insyn i. Man kan dock på rimliga grunder anta att det kommer att införas ett pliktinslag även för militär grundutbildning - kanske någonting som baseras på att när man gjort rekryttestet så kan man inte undvika att genomgå utbildningen. Alternativt kan man tänka sig att pliktinslaget infaller tidigare eller senare. Att införa en obligatorisk mönstringsplikt för alla håller jag som uteslutet - Rekryteringsmyndigheten har inte kapacitet.

Försvarsmakten sägs dessutom ha kapacitetsproblem om man vill öka utbildningen till 7-8 000/år. 

Denna blogg har tidigare torgfört att det finns oanvända verktyg för att öka själva attraktiviteten runt en anställning som tidvis tjänstgörande i Försvarsmakten. Det som vi pekade på var bland annat lägre statlig skatt för den enskilde samt även lägre arbetsgivaravgift för hennes eller hans huvudarbetsgivare. Man kan också överväga incitament i form av en förmånlig statlig tjänstepension. Allt går om viljan finns och statsmakterna anser att detta är viktigt. Att konstruera ett system är inte raketforskning. Av de verktyg som denna blogg skissat finns idag inga på plats.

Artikeln nämner också att det saknas reservofficerare. Med tanke på att ingen generell grundläggande utbildning för denna personalgrupp funnits i över tio år är bristerna inte överraskande. Rent konkret torde bristerna finnas bland tidvis tjänstgörande specialistofficerare, där behovet är stort och produktionen hitintills varit mycket begränsad. Här måste Försvarsmakten tänka i helt nya banor utifrån de tänkta målgruppernas drivkrafter.

Slutligen så fattas det också yrkesofficerare. Rent konkret är det främst officersprogrammet vid Försvarshögskolan som har mycket svårt att fylla platserna. Här har denna blogg inga konkreta förslag till förbättringar - det enda skulle i så fall vara att kanske överväga om alla kontinuerligt tjänstgörande officerare behöver genomgå officersprogrammet. Kan det inte finnas några arbetsområden där kravet på akademiskt synsätt i början av karriären kan undvaras? Det är ju faktiskt så att det finns möjligheter även för en lite äldre yrkesofficer att erhålla 180 högskolepoäng och ta en akademisk examen.

Jag vill slutligen passa på att önska alla läsare en God Jul och ett riktigt Gott Nytt År! Bloggredaktionen har tidvis övervägt att sluta blogga, men stapplar vidare i vårt smala spår.

GMY

Sinuhe

Hur länge kan icke-samordningen få fortsätta?



Jag har vid ett flertal tillfällen i olika sammanhang tagit upp frågan rörande utökad samordning och sammanslagning av Försvarsmakten (läs Marinen) och Kustbevakningen. Det är oerhört märkligt att detta är en fråga som ingen politiker verkar förstå, och att verksamhet till sjöss därför tillåts fortgå i parallella spår år efter år, utan att några åtgärder vidtas.

Min bedömning av situationen är att våra politiker saknas tillräckligt kunskap om de båda myndigheternas verksamhet och således vilka samordningsvinster som skulle kunna åstadkommas om man valde att organisera verksamheten på ett helt annat sätt, dvs. göra kustbevakningen till en del av marinen.

I dag larmar Kustbevakningen om personalbrist. Anledningen är att Kustbevakningen inte tog in någon ny personal, så kallade aspiranter, under åren 2009, 2010 och 2014 på grund av dålig ekonomi. Det innebär att KBV i dag saknar tio procent av personalen. Samtidigt rapporterar SR om att samma sak gäller i Försvarsmakten, dvs. personalbrist men här av en helt annan omfattning i numerär. Vi har alltså två myndigheter inom försvars- och säkerhetssektorn som har problem med både personal och ekonomi.  Kustbevakningen har fått ökade anslag för att klara verksamheten, men frågan är hur länge det räcker. Försvarsmakten fick hälften av det man såg som ett minimum i det senaste försvarsbeslutet och den omfattande materielproblematiken är elefanten i rummet som ingen vill prata om just nu...

Trots dessa realiteter så kan man fråga sig varför det så uppenbart saknas politisk insikt att se de stora samordningsvinsterna man skulle kunna erhålla genom att införliva Kustbevakningen som en del i marinen? 

Men till saken hör att den politiker som lyfter frågan i samtal med Kustbevakningen kommer att få ett helt annat svar. Man är från KBV sida fullständigt allergiska mot tanken på att bli en del av marinen.  När utredaren Jan Hyllander redovisade sin maritimutrdening som föreslog att man borde överväga en sammanslagning så regerade man inom Kustbevakningen både starkt, och på ett märkligt sätt.

– Men vadå överlappande arbetsuppgifter? Jag har jobbat här sedan myndigheten var ny och i Kustbevakningen sedan 1980. Jag kan inte komma på en enda överlappande arbetsuppgift, säger regionchefen för Kustbevakningen i Göteborg, Bengt Fernlund och brister ut i ett skratt åt sitt egen konstaterande.

Även andra chefer inom kustbevakningen uttalade sig i samma anda. Avdelningschefen på Kustbevakningen Dan Thorell är även han mycket skeptisk till utredningen och hävdar att man redan har ett mycket bra samarbete med marinen, så ur den aspekten behövs ingen sammanslagning.

Vilket samarbete Thorell avser, förutom det mellan Sjöcentralerna och KBV-flyget, och att marinen levererar sjölägesbild H24 till Kustbevakningen är det nog få som känner till? Det intressanta, eller rättare sagt olyckligt och skrämmande i sammanhanget är att en statlig utredning (Maritim Samverkan SOU 2012:48) totalt har ignorerats. Inte en enda av utredarens föreslagna åtgärder har genererat någon åtgärd i rätt riktning. På regeringens webbsida sammanfattas utredningen enligt följande.

Det är utredarens bedömning att svenska staten saknar en samlad strategisk överblick av de sjöverkande myndigheternas maritima verksamhet. Därmed blir det svårt att driva en samlad långsiktig strategisk inriktning och utveckling av myndigheterna. Den bristande överblicken beror bland annat på att den maritima verksamheten är fördelad på ett stort antal myndigheter som lyder under flera olika departement. De ordinarie besluts- och styrningsprocesserna inom och mellan Regeringskansliet och myndigheterna förefaller otillräckliga för att skapa en tydligare strategisk inriktning.

Men några åtgärder har alltså inte vidtagits. istället vidtog nuvarande regering ytterligare en åtgärd för att försvåra samverkan, nämligen att flytta KBV från försvarsdepartementet till justitiedepartementet(!) Kustbevakningen kämpar dessutom emot med näbbar och klor och hävdar att slutsatserna är felaktiga och att det inte finns en enda överlappande arbetsuppgift...

Men det är givetvis inte sant. Det finns ett flertal punkter där Försvarsmakten och Kustbevakningen har överlappande uppgifter, men som absolut inte är samordnade. Om detta har jag skrivit tidigare här.  Att bedriva verksamhet parallellt med två maritima myndigheter kan aldrig vara kostnadseffektivt. Det har i stort sett alla förutom Sverige och Tyskland insett. Fördelarna med att införliva KBV som en del av Marinen är givetvis många, men de kanske viktigaste är:

- Samordning av parallella verksamheter. KBV övertar sjöövervakningsuppgiften (H24) så att Marinens stridsfartyg kan ägna sig åt att öka förmågan till väpnad strid.

- Samordning av fartygsbeståndet. KBV har en omfattande fartygsflotta som kan merutnyttjas på ett betydligt bättre sätt. I dag sker nära nog noll samverkan mellan fartyg ur marinen och Kustbevakningen.  Man möter varandra ute på havet och den ena har inte en aning om vad den andra sysslar med. Mer skrämmande exempel finns, men som inte lämpar sig för skrift.

- Samordning inom personalområdet. Vi har idag två maritima myndigheter med personal i stab- lednings- och logistik/underhållsorganisationer. Här finns en stor samordningspotential om man vill. Det finns även stora möjligheter att omskola personal som är färdig med stridsfartygstjänst till att bli kustbevakare. Det skulle ge en betydligt bättre nyttjandegrad av de investeringar man har gjort i varje individ avseende kostsamma utbildningar (nautiker, sjöingenjörer och tekniker).

Jag noterar även att KÖMS i sitt yttrande till tidigare nämnd maritimutredning föreslår en sådan samordning.

KÖMS bejakar utredarens förslag att överväga att skapa ett samlat sjöförsvar som inkluderar både Kustbevakningen och Marinen. KÖMS inser att det finns en stor politisk sprängkraft i detta förslag i Sverige men att nuvarande situation inte långsiktigt är hållbar ur en rad aspekter. Utredaren belyser på ett tydligt sätt dessa i sin utredning (rekrytering, utbildning, infrastruktur (hamnar etc.), fartygsanskaffning, havs- övervakning mm.) dvs. en rad frågor där det borde finnas mycket att vinna på att skapa ett samlat sjöförsvar. KÖMS föreslår att regeringen snarast tillsätter en utredning med uppgift att föreslå former för, samt hur och när ett samlat sjöförsvar ska kunna realiseras. Som en modell bör den av Norge valda lösningen prövas särskilt.

Det är ytterst anmärkningsvärt att man från politisk nivå varken vill se, och än mindre ta tag i detta. Alliansregeringen som tillsatte maritimutredningen valde att helt ignorera utfallet. Regeringen Löfvén valde att ta ytterligare ett steg - åt fel håll - genom att flytta Kustbevakningen till ett annat departement vilket går stick i stäv med rekommendationerna.
Begreppet "att sila mygg och svälja kameler" har sällan varit mer passande.


--------------------------------------

Som kuriosa i sammanhanget kan man även betrakta turerna runt Kustbevakningens fartyg KBV 003 Amfitrite i Karlskrona. redan 2012 började det planeras för att fartyget skulle in i örlogshamnen.

"Marinen har börjat muddra för en plats i örlogshamnen ..... Om det känns bra för oss och det passar örlogsbasen kan det bli hennes nya kajplats."


Men det skulle dröja mycket länge innan man förtöjde där. Man har lagt stora summor på muddring och senare på att bygga om och förlänga en hel kaj för att Kustbevakningen skulle acceptera sin nya förtöjningsplats. Sommaren 2013, dvs ett år senare skrev media att det snart var dags. Men trots det var man inte särskilt entusiastiska utan såg det mer som prov och försök.

"Då ska vi låta 003 provligga vid kajen för att se om det passar oss. Det är en länge planerad försöksverksamhet."

Ytterligare ett och ett halvt år senare, dvs i december 2014 så skrev media att en flytt nu är nära, men inte heller denna gång blev det något av den saken.

Det skulle dröja nästan ytterligare ett år, nämligen till september 2015 innan det hände något. Då skrev media att Amfitrite hade flyttat in till örlogshamnen.

Men den vistelsen blev inte långvarig, trots alla mudderarbeten och trots den för Kustbevakningen nybyggda kajen. För plötsligt kom man på att bottendjupet inte var tillräckligt. man lämnade således sin nybyggda kajplats och gick tillbaka till den gamla i handelshamnen igen.

"Fartyget flyttades till marinbasen för att man ville öka säkerheten runt fartyget, men det visade sig att vattendjupet inte var tillräckligt stort vid den nya kajplatsen. Hade vattenståndet blivit lägre hade det stora fartyget riskerat att fastna när man skulle rycka ut vid larm, skriver Blekinge Läns Tidning."

Nu förhåller det sig på det viset att det nämnda grundet (på 5,5 meters djup) inte på något sätt var nytt. Det återfinns i alla sjökort, dessutom fritt tillgängligt via Eniro webben. Som navigatör med över 15 års erfarenhet så kan jag inte riktigt se problemet. På bilden nedan (sjökortsutdrag från Eniro) illustreras inseglingen till/från den aktuella kajplatsen. Det ligger även en mätvektor som visar att passgen mellan 6-meterskurvorna är 97 meter bred, och man går där på rak kurs till/från kajplatsen. 

KBV 003 Amfitrite har ett normalt djupgående på fem meter, är 81 meter lång och 16 meter bred. Vid passage på rak kurs har man således 2,5 fartygsbredders marginal på varje sida. Det finns således även utrymme att passera på tvären med åtta meters marginal i för och akter, även om det inte är en manöver att rekommendera.



Min enda bedömning av alla dessa turer, sammantaget med den tidigare uttryckta oviljan till mer samarbete och än mindre till en sammanslagning, är att man från KBV sida helt enkelt har en allmän ovilja att samlokaliserar med marinen. Huruvida detta stämmer överens med verkligheten lär vi aldrig få veta, men tidigare samordningsförsök avseende lokaler för utbildning har även det runnit ut i sanden.

Jag konstaterar att det verkar vara fritt valt ämne huruvida man ska samordna sig eller inte, eftersom politikerna inte ställer några krav inom just detta område samtidigt som man är väldigt detaljerad i styrningen inom andra områden. Är det ren och skär okunskap?


-------------------------

För övrigt så passar jag på att tipsa om att läsa mina krönikor från föregående vecka i både BLT och i SvD om ni inte redan har gjort det.





Svenska säkerhetspolitiska epokskiften

av Hans Lindblad

Sverige som medvetet valt att stå utanför den allians som omfattar nästan alla demokratier i närområdet kan naturligtvis inte rimligen kalkylera med att ändå få skydd av denna allians. Det vore ju att söka agera fripassagerare. Den beskyllningen var knappast rimlig mot Sverige under kalla kriget, då vi hade ett stort försvar av utomordentlig betydelse också för skyddet av Norge.

Åren närmast efter Atlantpaktens bildande 1949 angav den svenske ÖB  att Sverige borde ha förmåga att stå emot ett anfall till dess hjälp hann komma utifrån. Efter hand upphörde de skrivningarna, men utan att informera medborgarna vidtog regeringen en rad åtgärder för att förbereda ett samarbete västerut i händelse av krig. Det är lätt att förstå argumentet att om vårt land skulle angripas så var neutraliteten omöjliggjord och det var rimligt att förbereda sig också för ett sådant läge. Mer anmärkningsvärt var kanske att vi redan i fred hade ett omfattande underrättelsesamarbete västerut, bland annat  den  svenska signalspaningen mot Sovjet. För att dölja detta ljög den svenska regeringen inför medborgarna och omvärlden när den påstod att den av Sovjet i juni 1952 nedskjutna svenska DC 3-an var ute på en skolflygning.

Det är tveksamt om Nato och då främst USA, Storbritannien, Norge och Danmark tänkte i termer av att kunna ”bistå” ett angripet Sverige. Varken de eller vi själva bedömde det sannolikt att Sovjet isolerat skulle anfalla Sverige, t ex för att flytta fram luftförsvarets förvarningssystem – för det skulle naturligtvis leda till att Nato fick tid att stärka sitt försvar i norra Europa.

Det sannolika scenariot rörande Skandinavien var att Sovjet hade Norge och Atlantkusten som mål för en aktion genom Sverige. Vad skulle det finns för skäl för Sovjet att anfalla via norra Finland och övre Norrland för att stanna på östra sidan av fjällkedjan eller tåga genom Mellansverige för att stanna i Värmland?

Vid ett sovjetiskt anfall genom Sverige var det övergripande intresset för Nato naturligtvis att så tidigt som möjligt värna Norge och Atlantkusten, vitala områden för att säkra sjöförbindelsen mellan Västeuropa och Nordamerika. Detta försvar av Nato-medlemmen Norge var av central betydelse, och att detta var till nytta också för Sverige blev mer en bieffekt.

När svenska statsråd, riksdagsledamöter, militärer i karriären, generaldirektörer och ledare av storföretag sommartid på 50-talet gick på försvarshögskolans chefskurser på Solbacka i Sörmland deltog de i krigsspel där de kom fram till att begära kärnvapeninsatser från USA. Över tiden gällde det kärnvapen mot mål i Danmark, Östtyskland och Baltikum, främst hamnar, och mot kommunikationer och trupper i Finland. I ett senare skede av operationerna också mot sovjetiska enheter på svenskt område. Däremot inte mot ryskt område, då man räknade med att det kunde leda till mycket kraftiga motreaktioner.

Efter Warszawapaktens upplösning och regimen Putins urartning är det möjligt att tänka sig konflikter och militära aktioner berörande stater i Östersjöregionen. Sådana konflikter behöver inte eskalera till en nivå där den norska atlantkusten blir ett centralt krigsmål. Därmed är inte längre svenskt område intressant för Nato främst ur perspektivet att värna Norge.

Under kalla kriget hade Sverige genom sitt läge mellan Norge och Sovjet en utomordentlig betydelse för Nato främst luftoperativt som ”ryggtäckning” åt Norge. Svenska flygvapnet var långt starkare än vad Nato kunde hysa på de rätt få norska flygbaserna. Så Sverige kunde till och med ses som viktigare för Nato än en del av de formella medlemsstaterna. Sverige låg mellan Norge och Sovjet. Numera är Sverige  geografiskt beläget bakom de demokratiska staterna öster om Östersjön.

Vid ryska påtryckningar mot Baltikum är det rimliga att Sverige självmant dras in genom den proklamerade solidaritetsdeklaration men också genom EU:s Lissabonfördrag. Genom att Sverige extremt mer än andra stater i Europa reducerat försvarsförmågan har vi inte mycket kapacitet att bidra med. Det viktigaste vi kan erbjuda är de fördelar svenskt sjö-, luft- och landområde, inklusive Gotland, kan ge till Baltikums försvar. Svenska underrättelsesystem och vanan att agera över, på och under Östersjöns yta är av betydelse. Vi har kunskap och fysisk närhet. Tanken att Sverige i ett krigsläge i närområdet skulle förklara sig neutralt och skjuta ned till exempel amerikanska eller norska flygplan över svenskt område är naturligtvis politiskt och psykologiskt helt uteslutet.

Sverige-Finland

Ett samarbete med Finland med syfte att ge en större samlad styrka i krig kan bara ha marginell betydelse, nog mer i fredstida verksamhet. Har Sverige ens resurser för att som i tidigare skeden planera för att bidra till försvaret av Åland? Finland har numera betydligt mer omfattande markstridskrafter än Sverige. En samverkan i krig bör väl helst vara som när England våren och försommaren 1940 sände markförband och jaktflyg till Frankrike som då var invaderat från Tyskland medan England var skyddat genom kanalen.

Sverige skulle kunna operera med ett par ubåtar i Finska viken och de två länderna kunde momentant kraftsamla i gemensamma flygoperationer. Men med Sveriges ytterst lilla armé är det svårt att se att till exempel hälften av den sänds till Finland och då lämna Sverige inklusive Gotland med ytterst ringa markstridsförmåga. Det hade varit annorlunda om den svenska försvarsmakten fortfarande vore större än den finländska.

Ett gemensamt försvar bör väl inledningsvis prioritera det land som ligger närmast angriparen. Se svenska tankar under mellankrigsåren. Det är svårt att se ett scenario där Finland i en konflikt med Ryssland ska sända över en stor styrka för att bidra till försvaret av svensk ostkust, alltså att flytta förband längre från den anfallande staten.

Alliansfrihet

Påtagligt ofta ges bilden av att Sverige i över två sekel haft en obruten linje av alliansfrihet. Det bör nyanseras, åtminstone för liberaler och socialdemokrater. De två riktningarna var i koalition under Nils Edén och drev 1920 igenom riksdagens beslut om inträde i Nationernas förbund. Högern, de två nya bondepartierna och vänstersocialisterna röstade emot. Sverige hade därmed ersatt alliansfrihet med kollektiv säkerhet. Branting blev en av tidens främsta europapolitiker. Tanken att en liten demokrati skulle riskera att stå ensam mot en diktatur sågs som omöjlig av de partier som drev igenom demokratins införande i Sverige. Bl a genom att USA inte gick med blev NF dock svagt och föll under 30-talet mer eller mindre samman efter fiaskot i Abessinienfrågan. Det ledde till att de s k Oslostaterna (Sverige, Norge, Danmark, Finland, Belgien, Nederländerna och Luxemburg) i juli 1938 förklarade att de tills vidare återgick till alliansfrihet.

Efter andra världskriget gick Sverige efter ett års tvekan med i FN, men denna stod i praktiken inte för kollektiv säkerhet eftersom de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet genom veto kunde stoppa aktioner till stöd för angripna stater.

 
Författaren är tidigare riksdagsledamot och redaktör. Han är ledamot av KKrVA.

Reservofficer blir Totalförsvar



Året närmar sig sitt slut och det ges tillfälle att reflektera över det gångna året. Vi på Reservofficer tittar tillbaks på ett mycket spännande och händelserikt år som inleddes med att bloggen fick en flygande start i och med Folk och försvars Rikskonferens i Sälen i januari 2015.

Tack för alla 163 000 besök under året!

Twitterkontot var igång ett år innan bloggen, men efter att ha myntat begreppet ”Ryska påsken” och därefter grävt fram bilden som avslöjade anflygningen så lyckades vi aldrig riktigt toppa det... Förutom möjligen med den rätt populära försvarstwittrartoppen som idag presenteras för sista gången. Nåja, för sista gången av oss. Glädjande nog tar Lars @Cornubot Wilderäng över listan från årsskiftet!

Vi kommer nu att döpa om oss till Totalförsvar och helt fokusera på Totalförsvarsstudien. Grunden för den har lagts under hela det gångna året och många har läst den första skrämmande genomgången av det icke existerande Totalförsvaret, som publicerades för drygt ett år sedan.

Efter att ha läst regeringens uppdrag till MSB, Försvarsmakten och övriga beredskapsmyndigheter så inser vi att något måste göras snabbt och effektivt. Därför verkar vi nu för att etablera en stiftelse – Totalförsvarsstiftelsen – som kan samla in pengar för att finansiera studien. Förhoppningsvis kommer också en kortare film i samma stil och anda som ”Förebudet” att produceras för att levandegöra det vi försöker beskriva i Omfall EDMUND.

Totalförsvarsstudien kommer att närmare beskriva hur ledning och logistik kan fungera. Totalförsvarsledning och Totalförsvarslogistik är något helt annat t.ex. operativ ledning av militära insatser eller försvarslogistik. Totalförsvarslogistik handlar om hur hela befolkningen skall hållas varma, förses med vatten, mat och läkemedel. Nationell strategisk ledning i händelse av krig eller en krigsliknande situation är något helt annat än att leda militära insatser av bataljons storlek i Afghanistan. Strategisk militär ledning har i stort sett inte förekommit i Sverige på många år.

När man läser Lasse Wierups utmärkta artikel i DN om hur regeringen och regeringskansliet hanterat flyktingkrisen och ser det mot bakgrund av krisledning under tsunamin så blir man förskräckt. Nationell ledningsförmåga (med avseende på ledning, prioritering, styrning INTE samordning) i kris kan inte outsourcas till någon myndighet. Planen var att den krisledningsorganisation som knöts till statsministerns kansli efter tsunamin, skulle fungera som rikets centrala krisledning (N.b. med politikerna som beslutsfattare).

Nu har både MSB och den nationella krisledningen flyttats till justitiedepartementet och den sistnämnda fått uppgiften att ”hålla landets politiska ledning informerad om risker och hot riktade mot Sverige”. Var och en som har arbetat med operativ ledning under tidspress förstår att det är något som saknas här. Allan Widman föreslog nyligen ett återupprättande av Totalförsvarets chefsnämnd. Det är ett mycket bra förslag. Men det behövs mycket mer. Exakt vad skall vi försöka utröna i Totalförsvarsstudien.

Vi hoppas att ni hänger med oss ett tag till! Och självklart anser vi att Sverige bör söka medlemskap i NATO!

Kostnaden motsvarar inte den operativa nyttan

Uppgifter i media gör gällande att Försvarsmakten vill skrota ett ”modernt” radarsystem för 630 miljoner kronor. Det är inte en korrekt beskrivning.

Det mobila radarsystemet som kallas ArtE 740 togs fram för ledning av kustartilleri, men innan det blev driftsatt beslutade Sveriges riksdag att kustartilleriet skulle avvecklas. Försvarsmakten hade därför inget behov av radarstationerna och systemet infördes aldrig i förbandsstrukturen utan blev kvar i FMV:s vård.

Det gjordes analyser och försök i syfte att hitta nya användningsområden, men det visade sig att nyttan inte motsvarade kostnaden och i november 2012 fattades beslut om totalavveckling. Men eftersom Storbritannien och Australien då hade leasat fyra radarsystem för insatsen i Afghanistan avvaktade FM med avvecklingen.

Då det fanns ett avvecklingsbeslut fanns heller ingen anledning att installera svenska lednings- och sambandssystem eller att anskaffa radarantenner och identifieringsfunktion vid återlämnandet efter insatsen i Afghanistan. I maj 2015 upphävdes beslutet om total avveckling för att använda investeringen i fordonen i systemet – de tolv pansarbilarna har nu omfördelats till andra förband som behöver splitterskyddade fordon.

I media har antytts att ArtE 740 skulle behövas på Gotland om Försvarsmakten, efter år 2020, eventuellt uppdras att återinföra ett kustrobotförband. Media har även hävdat att systemet blir lika modernt som luftvärnssystemet UndE 23 som används idag, bara man monterar en ny antenn. Detta är en alltför förenklad bild och de prisuppgifter på anskaffning av nya radarantenner som har florerat i media är inte korrekta. Kostnaden är betydligt högre.

Radarmottagare och sändare i ArtE-systemet är i bra skick, men det är långt ifrån ett komplett system. För att kunna driftsättas och integreras i dagens förbandsstruktur eller i ett eventuellt nyutvecklat kustrobotförband i framtiden krävs att radarantenner, identifieringsfunktion samt lednings- och sambandssystem tillförs. Vidare krävs att personal avdelas, utbildas och övas. Modifieringen bedöms vara kostsam och kan inte rättfärdigas under nuvarande omständigheter. Utveckling, materielförsörjning och bemanning av dagens krigsförband är prioriterad framför modifiering av materiel som inte ingår i krigsorganisationen.

För att summera är det Försvarsmaktens bedömning att kostnaden för att driftsätta systemet inte motsvarar den operativa nyttan. Den fasta sensorkedjan tillsammans med korvett typ Visby, luftvärnets UndE-23 och flygvapnets flygande radarstationer bedöms lösa det nuvarande behovet.

Thomas Engevall
Försvarslogistikchef och tjänsteförrättande chef för produktionsstaben

Pensionsålder för yrkesofficerare

Yrkesofficerare (YO) har en unik möjlighet att gå i pension vid 61 års ålder. Denna omständighet tänkte jag beröra lite i detta inlägg.

PA 16 kan innebära att lite yngre YO kommer att tvingas arbeta lika länge som andra som är födda efter 1988. Officersförbundet har i sitt nyhetsbrev anmält att de inte är nöjda med detta utan vill ha lägre pensionsålder för alla sina medlemmar (om de är YO).

Den underliggande frågan är varför just anställningen som YO ska generera denna möjlighet? 

En hjärtkirurg har ingen särskild pensionsålder. Många andra hårt arbetande yrkesgrupper får knoga på till 65.

En mer rimlig ansats skulle vara att antalet internationella militära insatser ger en sänkning av pensionsåldern, för alla statligt anställda.

På min arbetsplats ser jag dagligen en stor mängd med YO som inte har deltagit i en enda internationell militär insats, men som ändå snart kan dra sig tillbaka. Deras kolleger är civilanställda med i många fall massor av internationella militära insatser i bagaget, men ingen sänkt pensionsålder som belöning för detta.

Det kan dock vara så att den lägre pensionsåldern inte är kopplad till deltagande i internationella militära insatser utan till att parterna i ett avtal kommit överens om det, kanske baserat på en förmodad återhållsamhet i framtida löneanspråk. Mot detta talar dock parallelliteten mellan lönesättning av O-respektive C-befattningar. Om O-befattningar har lite lägre lönenivåer på grund av kopplingen till lägre pensionsålder så slår ju detta direkt mot en mängd civilanställda. C- och O-befattningar har ju parallella lönenivåer om befattningen finns på samma nivå.

Jag släpper diskussionen nu och ser fram emot kreativa kommentarer!

GMY

Sinuhe

 

Inga JAS 39 till Frankrike – farlig politik

Dagens beslut att inte stödja Frankrike med JAS 39 Gripen, trots att det var ett tydligt franskt önskemål, är en mycket farlig politik. Det mycket begränsade stöd som aviseras, transportflyg och ett fåtal personer för olika stödfunktioner, kommer varken i Frankrike eller av andra utomstående betraktas som ett seriöst försök till att visa europeisk solidaritet.

Det mest uppenbara är att Sverige tydligt visar att den i EU-fördraget inskrivna solidaritetsklausulen, 42.7, väger lätt i svenska överväganden. Likaså tycks inte den svenska ensidiga solidaritetsförklaringen från 2009, med löfte om stöd till andra EU-medlemmar (och hopp om stöd från dessa) haft något större inflytande på beslutet.
Frågan kommer säkert att uppstå såväl i de nordiska som baltiska huvudstäderna i vad mån det finns skäl att fördjupa det militära samarbetet med Sverige, ett land som tycks ta lätt på sina utfästelser. Kommer Sverige vilja och våga agera mer resolut i en annan situation, t ex om våra närmaste grannar drabbas?
Men kanske än allvarligare är hur det uppfattas i USA (som önskat samma sak som Frankrike – de har säkert pratat ihop sig). Den amerikanska skrivelsen kan ses som en test på om vi verkligen är en seriös samarbetspartner som det är värt att ha ett djupare samarbete med. Här finns det skäl att komma ihåg att USA:s samarbete med Sverige i amerikanska ögon inte bara är en rent bilateral historia, utan också ett indirekt stöd till övriga Natomedlemmar i det nordisk-baltiska området (främst Norge, Danmark, Estland, Lettland och Litauen). Om det uppstår tvivel på att vi är beredda att stödja dessa länder vid en kris eller konflikt i Östersjöområdet så kan misstanken uppstå i Washington att vi i grunden bedriver en ”free rider” politik – gärna hjälp från andra men inga egna förpliktelser. Knappast en fördel för Sverige, varken när det gäller fredstida samarbete eller för att få stöd vid en eventuell konflikt i vårt närområde

Det har framförts tankar om att det kanske är svårt att genomför effektiva insatser med JAS 39 Gripen i det aktuella operationsområdet och att resursen kanske inte är behövlig. Även om så är fallet så spelar det ingen roll. Det helt avgörande ur svensk säkerhetspolitisk synvinkel är om vi betraktas som en pålitlig och solidarisk partner som är beredd att ge andra stöd, och därmed också är ett land som andra har en moralisk plikt att stödja, om behovet skulle uppstå. Markeringen att vi står för våra förpliktelser och är beredda att ta de olägenheter det innebär, ekonomiskt och risk för förluster, hade varit avsevärt viktigare än vad planen skulle uträttat, eller inte uträttat.

Man kan också ställa sig frågan på vilket sätt dagens beslut kommer att påverka Sveriges kanditatur till Säkerhetsrådet. Kommer Frankrike, Tyskland, England m fl EU-länder tycka att Sverige är lämplig kandidat? 

Det enda hållbara säkerhetspolitiska motiv som kan finnas för att inte erbjuda mer substantiell hjälp till Frankrike, än det som nu beslutats, är om det finns tunga skäl att behålla alla flygplan hemma för att skydda vårt eget territorium.  Om det är motivet så bör det återspeglas i att försvarsanslagen omedelbart höjs i tämligen stor omfattning för att öka övningsverksamheten, anskaffa reservdelar så planen kan hållas i luften mm. Dessutom kan då heller knappast bli tal om att låna ut flygplan, t ex till Brasilien, för att främja exportaffärer.

Sammantaget, risken är stor för att vi med detta beslut försatt oss i en situation där svenska utfästelser rörande europeisk (och nordisk) solidaritet kommer att betraktas med stor misstänksamhet i framtiden. Det är heller inte omöjligt att det redan på kort sikt kan påverka möjligheterna till ett fördjupat säkerhetspolitiskt och militärt samarbete såväl med våra grannar som med USA.  
 
 
                                                                        *****

Nedåt i spiralen

Reflektion

  Bild 1. Geografisk område för incidenten 13DEC2015.
Den 13DEC2015 avgav ett Ryskt örlogsfartyg, jagaren Smetlivyy, varningseld i det Egeiska Havet mot ett Turkiskt fiskefartyg, Geçiciler Balıkçılık. Jagaren skall legat för ankare ca 20 km öster om ön LEMNOS i det Egeiska havet, då det Turkiska fiskefartyget började närma sig jagaren. Enligt Ryska uppgifterså skall man försökt få kontakt med fartyget dels över radio dels med hjälp av visuella signaler, för att få den att ändra kurs.

Det turkiska fiskefartyget närmade sig den ryska jagaren om styrbord, då fartygen var ca 1 km ifrån varandra så började den ryska jagaren att försöka få kontakt med det turkiska fartyget. Då ingen kontakt erhölls med fartyget och avståndet var ca 600 m mellan den ryska jagaren och det turkiska fiskefartyget, avgavs varningseld med handeldvapen, varningselden skall ha skjutits framför fören på fartyget. Enligt ryska uppgifter så skall fartyget efter varningselden, girat och förflyttat sig förbi på ett avstånd av 540 m.

Enligt den Turkiske ägaren till fartyget så skall avståndet mellan hans fartyg och den ryska jagaren varit minst 1,6 km. Enligt fartygets ägare så skall hans fartyg vara tekniskt välutrustad, därtill så skall de ej uppmärksammat någon eldgivning. Ägaren skall även överlämnat dokumentation till den Turkiska kustbevakning från händelsen. Huruvida de uppmärksammat någon radiotrafik eller visuella signaler, uttalar sig ägaren inte om.

Det Ryska Försvarsministeriet kom även, under den 13DEC2015, tillkallasig den Turkiske Försvarsattachén, Ahmet Gunes, i Moskva, avseende incidenten i det Egeiska Havet. Rysslands vice försvarsminister, Anatolij Antonov, skall ha varnat den Turkiska Försvarsattachén kring möjliga konsekvenser avseende Turkiskt agerande gentemot de Ryska väpnande styrkorna. Turkiets Utrikesminister, Mevlüt Çavuşoğlu, uttaladesig den 14DEC2015 avseende incidenten, han ansåg att Rysslands agerande på intet sätt var proportionerligt samt Turkiets tålamod avseende Ryssland har en gräns.

Den 05DEC2015 uppstod även en annan marin incident, som Turkiet anser varit provokativ, då ett Ryskt landstigningsfartyg, Caesar Kunikov, passerade genom Bosporen. Incidenten bestod i att en rysk sjöman/soldat, fullt synligt, stod med en bärbar luftvärnsrobot i färdigställning på fartygets däck. Turkiets Utrikesminister, uttalade sig om händelsen och förklarade att om Turkiet ansåg att en situation var hotande så skulle de besvara det. Rysslands ambassadöri Turkiet, Andrey Karlov, kallades även upp till Turkiets utrikesministerium, där man från Turkisk sida förmedlade budskapet att man hoppades undvika liknande agerande från Ryssland i framtiden. Det Ryska Utrikesministeriets ståndpunkti frågan är att man ej brutit mot några internationella avtal.

Den 14DEC2015 rapporteradeTASS om ytterligare en incident som hade uppstått mellan Ryska och ett Turkiskt flaggat fartyg i Svarta Havet. Datumet för incidenten specificerades ej. Enligt TASS, gav det turkiskt flaggade fartyget ej väg för konvojen av ryska fartyg, varpå en incident höll på/kunnat uppstå. Det turkiskt flaggade fartyget svarade ej på anrop, varpå ett gränsbevakningsfartyg samt en robotbåt ur Svarta Havsflottan, tvingade det turkiska fartyget att ändra kurs.

Den faktor som hade kunnat deeskalera spänningarna något mellan de båda länderna, det planerade mötetmellan Rysslands President, Vladimir Putin, och Turkiets President, Recep Tayyip Erdoğan, den 15DEC2015 i St Petersburg har ställts in, vilket meddelades den 14DEC2015. Det skäl som angavs av, Kremls talesperson, Dmitry Peskov, till inställandet av mötet, var att det ej blivit planerat. Varpå någon reell chans till att minska spänningarna mellan de båda länderna i närtid, ej förefaller finnas.

Intressant att notera i detta sammanhang, är anvisningarna som Rysslands President gavden 11DEC2015, där han tydligt klargör att om någon part försöker påverka den ryska militära operationen i Syrien, så skall det mötas upp, d.v.s. det fientliga målet/målen skall nedkämpas, av de ryska väpnade styrkorna, explicit nämns luftstridskrafterna och infrastrukturen på plats, dock nämns inget om de maritima förbanden i Medelhavet, dock kan man förutsätta att dessa även omfattas av det.

En slutsats man kan dra är från att varit luftorienterade incidenter mellan Turkiet och Ryssland, sedan starten av den Ryska militära operationen i Syrien, så förefaller incidenterna nu även omfatta den maritima arenan. Varpå situationen de facto är än mer instabil nu, än vad den var tidigare, då två (2) arenor omfattas, är sannolikheten för ytterligare incidenter mellan Ryssland och Turkiet, än mer troligt, än vad det varit tidigare.

Detta påverkar givetvis även säkerhetssituationen i Barents- och Östersjöregionen som Sverige är en del av, då en ytterligare negativ nedgång i säkerhetssituationen mellan Ryssland och Turkiet som NATO land. Indirekt påverkar relationerna mellan NATO länderna och Ryssland i vårt närområde. Sett till övningsmönster o.dyl. så förefaller inte den tidigare säkerhetssituationen, i Barents- och Östersjöregionen försämrats p.g.a. den Turkiska nedskjutningen av det Ryska attackflygplanet, ett status quo råder fortfarande, dock på en negativ nivå.

Have a good one! // Jägarchefen

Därför skapar Putin en krigsstämning i Ryssland

av Jan Leijonhielm

För den som under en längre tid följt rysk utveckling är det uppenbart att den ryska ledningen bedriver desinformationskampanjer såväl inrikes som utrikes. De är inte synonyma, men starkt relaterade. Det övergripande syftet är att behålla elitens, läs gärna Putins, maktposition. Uppenbarligen är kampanjerna framgångsrika, Putin har i dag ett massivt stöd på över 80 procent för sin politik. I ett historiskt perspektiv kan man också konstatera att stödet är som högst under krig eller oroliga tider, då den ryska propagandaapparaten målar upp en kraftigt ökad, oftast utländsk hotbild.

Denna kampanj beledsagas sedan nära ett decennium av den patriotiska fostran, som regimen med hjälp av den ortodoxa kyrkan bedriver. Den unga generationen får lära sig att andra världskriget slutade i går, men att fascismen lever kvar i t ex Ukraina. Att kriget startade 1939 och att Sovjetunionen angrep Finland, de baltiska staterna och föll Polen i ryggen under det tyska anfallet nämns sällan och då blott i apologetiska termer eller under beteckningen preventiva angrepp för att skydda moderlandet. Det stora fosterländska kriget startade 1941 med det tyska angreppet på Sovjetunionen.

Militärens roll förhärligas, i sann Komsomolanda bör unga utbilda sig i krigstjänst och vara beredda att dö hjältedöden. Dulce et decorum est pro patria mori. Stalin framställs allt oftare som en stor militär ledare. De som vågar kritisera eller nyansera bilden av kriget eller dagens situation, t ex Stalins förakt för förluster, eller annekteringen av Krim, smutskastas som landsförrädare och, om de innehar statliga ämbeten, avskedas och åtalas. Organisationer som bedriver verksamhet av besvärande slag, eller skulle kunna tänkas göra det i framtiden, brännmärks som utländska agenter.

I ett seminarium nyligen kring den ryska informationskrigföringen och dess redskap i Rysslandsprojektet vid FHS, konstaterades att alla media, med betoning på TV, förmedlar bilden av det ärorika kriget med starka drag av hjältedyrkan och nostalgi. Det patriotiska narrativet stärker kraftigt bilden av det belägrade Ryssland som nu åter-tack vare orättvisa sanktioner- måste uthärda svårigheter för att fullborda sin messianska roll i världspolitiken. Huvudmålen är Nato och framför allt USA, men även Sverige får sin dos emellanåt. Nyligen underströks ånyo från officiellt håll att varken Sverige eller Finland längre kommer att betraktas som en neutrala om man sluter det kommande samarbetsavtalet med Nato, även om detta i praktiken saknar betydelse. Sveriges neutralitet har aldrig varit något skydd vid ett krigsutbrott, likaså knappast Finland, som genom VSB-pakten omedelbart skulle tvingas delta på rysk sida.

I sammanhanget kan nämnas att Ryssland och Kina i år slöt ett avtal om samarbete inom säkerhetsrelaterade informationsområden. De båda ländernas säkerhetstjänster, som är huvudpartners inom området, har ökat sina relationer på ett markant sätt under senare år.

I den inhemska ryska påverkansoperationen, vilket torde vara den mest korrekta benämningen på den patriotiska kampanjen, varvas rena lögner med halvsanningar och fakta Kampanjen har metodiskt och gradvis fört in en stor del av befolkningen i en annan värld. Ett belysande exempel är premiärminister Medvedevs påstående i veckan att det pågående elavbrottet till Krim (pga sabotage av okända mot kraftledningarna) är att betrakta som folkmord. Detta skulle då följaktligen i teorin ge Moskva skäl att ingripa för att rädda ryska liv. Orwell hade lett igenkännande, lögn har blivit sanning. Den ryska politologen Lilia Sjevtsova konstaterar att ingen information från statliga myndigheter längre går att lita på-en situation som enligt henne inte ens existerade under sovjettiden.

Men Internet då, säger någon. Jo, där existerar än så länge en möjlighet att orientera sig på ett objektivt sätt. Dock använder sig ännu bara en mycket liten andel av den ryska befolkningen av nätet som nyhetskälla, och även om oppositionella inlägg görs, saknar de uppenbarligen någon som helst politisk betydelse. Dock kan t ex Youtubeinlägg skapa debatt, som i dagarna, när oppositionspolitikern Navalny avslöjat omfattande korruption kring riksåklagaren Tjajka. FSB har idag för övrigt skaffat sig i princip total insyn i all form av kommunikation genom kontrollfunktionen SORM 1-3, och några protester lär knappast bli aktuella, medan självcensuren av naturliga skäl ökar.

Syftet med kampanjen är således uppenbart, och borde öka oron i omvärlden. Ett folk som ständigt uppmuntras i sin xenofobi, alltmer ser väst i form av en hotbild och pådyvlas en falsk bild av historien, kommer sannolikt att bekräfta ledningens aggressiva politik och i förlängningen ett eventuellt krig mot de påstådda onda krafterna.

 
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA

"Vad hände med försvaret?"



"Vad hände med försvaret?" är förmodligen en fråga som många svenskar ställt sig de senaste åren, och tyvärr inte bara allmänheten utan även politiker som varit med om att fatta besluten. Jag har själv gjort det och försökt reda ut det och förstå varför. Både här på bloggen, i en rapport för Frivärld, liksom i en uppsats på FHS.

Frågan är inte lätt besvarad. Det är en lång och invecklad process, som inte varit helt medveten utan det har rört sig om successiva beslut där det helt enkelt blivit vad det blivit. Den bästa redogörelsen har faktiskt SVT-journalisten Pär Fjällström presterat i Dokument Inifrån-dokumentären Vad hände med Försvaret? Dokumentären sändes första gången i våras, men gick under torsdagskvällen i repris. En chans att se den på tv finns på lördag eftermiddag kl 15.20. Programmet finns också tillgängligt på SVT Play i sex månader framöver.

Ska man tillgodogöra sig något om svensk försvarspolitik så är det just detta program.

Idag är omvärlden så oerhört långt ifrån vad de någonsin kunde föreställas bli när regeringen med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet 2004 slog in de största spikarna i kistan som innehöll svenskt försvar.

Vet man inte var man kommer ifrån, har man heller ingen möjlighet att förstå var man befinner sig idag eller förstå sammanhanget och därför heller ingen möjlighet att ta sig vidare i framtiden.

Just nu sitter den svenska regeringen i en rävsax som till stor del är förorsakad av just de försvarsbeslut som är beskrivna i SVT-programmet, men som man till del också själv bäddat för. Två av Sveriges viktigaste strategiska partners, Frankrike och USA, har båda frågat Sverige om militärt stöd i kampen mot IS i Syrien. Svaret har låtit vänta på och avvägningarna som måste göras är många. Har man t.ex. bara fyra st stridsflygdivisioner och ett turbulent närområde, blir det krävande att avsätta en över tiden till en insats i Syrien. Än mer så om den man har är anmäld till NATO:s styrkeregister och det är genom EU man nu blir tillfråga att göra en insats. Någon blir utan. Att man sedan genat i finansieringen av försvarsbeslutet genom att flytta pengar från anslaget för internationella insatser till det övriga försvarsanslaget, innebär att det budgetmässigt inte finns något utrymme för en insats utan att nya pengar tillförs. Sedan ockupationen av Krim har incitamenten för att börja använda beredskapskrediten på 40 mdr kr varit mer än tydliga. Ändå har inget beslut fattats, än mindre någon planering påbörjats för hur denna ska kunna användas. Likväl är sannolikt det enklaste sättet i dagsläget att finansiera en ny internationell insats just genom beredskapskrediten. Allt annat innebär nedragning på det försök till återtagning av nationell försvarsförmåga som just nu pågår.

Till syvende och sist är det så att den försvarsförmåga man avvecklar är den som medger handlingsfrihet och valmöjlighet i tider av oro och krig. Det är där vi befinner oss idag. Frågan som många återigen ställer sig är "vad hände med försvaret?"


SVT Play

Bedömande under tidspress

av Göran Frisk

Terrorismen är ett allvarligt hot mot befolkningen i många länder i hela världen. Enligt min uppfattning bör terrorismen besegras på samma sätt som nazismen tvingades bort. Kommunismen vittrade sönder av många skäl men inte genom militär seger. Man kan säga att Väst vann det Kalla kriget utan att ett enda skott växlades men med stor militär styrka som bas.

Krigsvetenskapsakademien kan göra stor nytta i denna kamp. Vi bör bilda en bedömandegrupp med medlemmar från alla avdelningar. Det säkerställer såväl bred som djup kompetens. Gruppen bör kontinuerligt lämna förslag och råd till våra politiker och myndigheter utan att vara bunden av låsningar och överenskommelser. Förslagen och råden ska riktas i första hand till svenska beslutsfattare men i andra hand till beslutsfattare i EU och NATO.

Ett antal områden måste studeras, analyseras och slutsatserna vägas samman till rimliga förslag.

I allt bedömandearbete med eller utan tidspress måste motståndarnas styrkor beskrivas på enklast möjliga sätt. Detta innebär att  basering, gruppering, styrka, kvalitet, kvantitet etcetera måste letas fram och kartläggas. De fem S:en är lämpliga som mall STUND, STÄLLE, STYRKA, SLAG, SYSSELSÄTTNING. I detta sammanhang är det viktigt att ta fram begränsningar av olika slag rörande vapensystem, stridsmoral, utbildning, ekonomi etc.

För närvarande finns ett antal terrororganisationer, IS/ISIL/ DAESH , AlQuaida, Boko Haram, Talibaner m fl. De finns i många länder, de flesta länder i Europa och sannolikt i USA och Canada, Mellan-Östern inklusive Turkiet och Afrikas Horn, Afganistan , Väst-Afrika,  Nord-Afrika, Central-Afrika och Öst-Afrika.

Parallellt med underrättelsearbetet måste våra möjligheter kartläggas. Det arbetet bör dock inkludera andra länders möjligheter. Det är då onödigt att ta med länder som deklarerat att de inte kan eller vill delta i kampen mot terrorismen annat än i sina egna länder.

Denna del av bedömandearbetet är synnerligen viktigt eftersom när det är färdigt är gruppen klar för att granska ett antal handlingsalternativ. Därefter är det dags att lämna förslag till Beslut i stort.

Det jag skrivit i det föregående är närmast självklarheter. Därför vill jag komma med några egna tankar som grundar sig på vad som beskrivits i olika sociala media samt tidningar, radio och tv.

Enligt min uppfattning bör terrorismen besegras inte bara militärt utan också socialt, religiöst, ekonomiskt, psykologiskt etc.

Med en social seger menar jag att  levnadsvillkoren måste förbättras i de områden där terrorgrupper härskar. Det innebär utbildning, hälso- och sjukvård, fungerande rätts system. Där måste hänsyn tas till befolkningens uppfattning om rätt och fel, lag och ordning. När dessa uppfattningar kolliderar med västerländska uppfattningar måste de värsta avarterna av lokala sedvänjor bekämpas. Våld, våldtäkter, misshandel  etc av kvinnor och barn får inte accepteras. I själva verket bör mänskliga rättigheter vara rättesnöret.

Den religiösa segern är svår att vinna av många skäl. Ett av skälen är att det ateistiska och sekulariserade Sverige endast i ringa grad begriper hur djupt en religiös tro styr många människors tankar, etik, vardagsliv i de områden där seger ska vinnas. I denna del av  bedömande arbetet bör Akademien vända sig till de teologiska fakulteterna och religiösa skolor där kunskaper kan inhämtas. Religiös fundamentalism är svår att motarbeta och förutsätter såväl respekt som tålamod.  Religionshistoriker och religionspsykologer är viktiga kunskapskällor. Inom det religiösa området tycker jag att man ska arbeta för att motverka rekrytering av terrorister.  Det förutsätter noggrann underrättelsetjänst inom de områden där rekrytering är vanligast. Det bör också vara helt klart att när en terrorist återvänder till Sverige skall han eller hon gripas och lagföras.

Ekonomisk seger betyder att terrororganisationen förlorar sina möjligheter att skaffa vapen och ammunition. Men den betyder också att tillgången till mat, vatten, transportmöjligheter etc begränsas eller eller helt upphör. Den innebär också att stödjande stater eller organisationer ska förhindras i sin stödjande verksamhet.

Psykologisk seger är avgörande eftersom den innebär att terroristerna förlorar sin övertygelse att de strider för en rättfärdig sak. För att vinna denna seger bör Akademien knyta till  sig antropologer, etnologer Psykologer och personer som har kunskap om droger. Informationen som kommer från terrorgrupper visar att drogbruket är omfattande när terroristerna ska genomföra sina avrättningar, våldtäkter m.m. För att förstå hur hängivna människor tänker är årets Nobelpristagare Svetlana Aleksijevitj böcker nödvändig Läsning. Särskilt viktig är IDEN SECOND HAND , slutet för den röda människan , utopins röster. Hon beskriver Mycket tydligt hur troende kommunister tänkte och kände när Sovjetsystemet kollapsade.

I den ständigt pågående diskussionen om vilka stridskrafter Som behövs för att vinna en militär seger finns naturligt nog olika uppfattningar. Om man ser till EU och den övriga Västvärldens samlade förmåga så är den militära överlägsenheten överväldigande. Terrorgrupperna saknar såväl sjö- som flygstridskrafter. Befolkningen i de områden som terrorgrupperna behärskar är livrädda för terroristerna av det enkla skälet att de fruktar för sina liv.

Denna överlägsenhet pekar på att en militär insats ska göras med största möjliga styrka så fort som detta är möjligt. För min del anser jag att huvudmotståndaren är IS/ISIL/DAESH i de områden de härskar. Detta innebär att de bör besegras i Syrien, Irak och Libyen. Så fort militär seger är vunnen bör områdena ställas under FN-mandat intill val kan hållas och nya regeringar kan installeras.

 
Författaren är kommendör och ledamot av KKrVA.

Försvarsmaktens platsannonser

Detta är sista gången jag skriver något om Försvarsmaktens platsannonser.

Efter att i helgen ha suttit och läst om bland annat "Livbataljon" (obestämd form singularis) i stället för "Livbataljonen" (bestämd form singularis), "tidvis anställda", "tillfälligt anställda", "heltidsanställda", "GSS/T-avtalet" samt sett den genomgående avsaknaden av beslutade befattningsnivåer med mera så ger jag upp. En myndighet måste själv se till att dess platsannonser håller en språkligt och innehållsmässig god nivå. Så är absolut inte fallet idag. Det trista är att ingen verkar bry sig. Ingen har väl ansvaret.

Denna blogg har alltså viktigare saker att ägna tiden åt.

Fortsättning följer snart - om andra ämnen.

GMY

Sinuhe