månadsarkiv: januari 2016

OODA-loopen, svensk krishantering och hybridkriget

av Lars Holmqvist

Den senaste tidens palestinska angrepp på civila i Israel (knivhuggningar, bilförare som kör på folk och annat) och det israeliska sättet att försvara sig har som bekant gjort avtryck även i svensk politik.

Regeringen har genom Utrikesministern gjort olika uttalanden som Israel har reagerat starkt på. Men frågan har faktiskt bäring även på svensk säkerhetspolitik, möjligen på ett sätt som regering eller opposition inte fullt ut har tagit till sig.

OODA-loopen

Amerikanske överste John Boyd (1927-1997) tjänstgjorde som jaktpilot under Koreakriget. För eftervärlden är han inte i första hand känd som stridsflygare utan för sina tankar om strategi.

Det ska ha börjat med att han i lufthavet över Korea deltog i jaktstrider mellan ryska Mig 15 och amerikanska F86 Sabre. Tekniskt sett var de bägge plantyperna i stort jämbördiga, till och med ansågs Mig ha vissa flygmässiga fördelar jämfört med sin amerikanske motpart, men ändå var amerikanerna vida överlägsna. Mer än tio sovjetiska plan sköts ner för varje amerikanskt vilket fick Boyd att fundera över orsaken. Boyds svar på frågan – efter en hel del funderingar får man anta – var att det delvis hängde på kabinens utformning.

Medan Mig 15:s cockpit var utformad så att piloterna hade begränsad sikt inte minst bakåt, satt de amerikanska piloterna i en bubbelformad glashuv, med fri sikt åt alla håll. De amerikanska piloterna kunde snabbare observera vad som skedde omkring dem, snabbare fatta beslut och därmed agera snabbare än motståndaren allt eftersom situationen i luftstriden utvecklade sig.

Erfarenheterna och tankarna utvecklades vidare fram till det som mest av allt förknippas med John Boyd. The OODA Loop:

O – Observe. Observera det som sker

O – Orient. Orientera sig i den förändrade situationen, genom att ta in nya observationer i sin erfarenhetsbank och låta dem påverka det egna tänkandet

D – Decide. Fatta beslut

A – Action. Omsätta fattat beslut i handling

Den aktör som kan komma innanför motståndarens OODA-loop, dvs. gå genom loopens fyra steg snabbare än motståndaren kan få ett övertag i konflikten.

Ett exempel för att beskriva OODA-loopen kan vara betrakta två soldater vilka oväntat sammanstöter på stridsfältet.

O – Det är gynnsamt för mig att upptäcka motståndaren, innan denne upptäcker mig.

O – Vidare, ju förr jag kan avgöra om det som jag upptäckt är ett djur, en soldat på min sida, en nonkombattant eller ett legitimt mål, desto bättre.

D – Mitt beslut att öppna eld måste komma snabbt.

A – Slutligen, om jag kan få ”bly i luften” innan min motståndare så har jag sannolikt övertaget. Jag är innanför motståndarens OODA-loop.

Den komponent i OODA-loopen som kräver mest tankemöda att begripa – Orient – är enligt Boyd även den viktigaste. Orient utgör tyngdpunkten i loopen. Man ska heller inte se loopen som ”en enda”. Boyds uppfattning är nog den att OODA-loopen snurrar varv efter varv under konfliktens eller stridens förlopp. I sekvens eller (delvis) parallellt.

Men ”Orient”-skedet är inte bara att följa en fastlagd mall. Benägenheten och ytterst viljan att låta ny information påverka invanda tankemönster är central.

Det som ovan skrivits är en skiss, en grov förenkling av OODA-loopen.

Hur svensk förvaltning är tänkt att fungera i ett krisläge

Idén om svensk krishantering bygger på tre principer:

Ansvarsprincipen – samma huvudman har ansvar i kris som annars.
Likhetsprincipen – Så långt möjligt skall förvaltningsstrukturen vara densamma i kris som annars.
Subsidiaritetsprincipen – ansvaret skall vara decentraliserat så långt möjligt.

När man går genom de svenska länsstyrelsernas RSA (Risk- och Sårbarhetsanalyser) finner man att huvuddelen av den planering som görs handlar om kriser av karaktären ”olyckor”. Det kan till exempel vara frågan om översvämning av vattendrag, en brand med spridningsrisk eller en tankbil som vält i en hårt trafikerad korsning. Jag ska inte här  resonera om principernas lämplighet för att hantera den sortens kriser. Däremot skulle jag vilja rekommendera läsning av Oscar Larssons mycket intressanta artikel ”Därför fungerar inte krishantering i Sverige” som publicerades i SvD på Juldagen.

Men så har vi den andra typen kris, den som uppstår till följd av handlingar utförd av en kvalificerad antagonist. Som kan vara förberedelse inför eller en del av ett angrepp mot Sverige.

I strid utgör kraftsamling en avgörande komponent. Även om civilt försvar i stora stycken är något helt annat än militärt försvar, så saknas inte gemensamma drag. Att gå in i en konflikt med organiserad kraftsplittring som grundläggande princip är nog inte vägen till framgång. För att ge exempel så kan den optimala användningen av knappa ambulanstransporter eller brandförsvar kräva att vissa områden prioriteras ner för att skapa tillräckliga resurser i annan del av landet. Det kan i ett visst läge vara viktigare för rikets försvar att kraftförsörjningen fungerar i en viss del av Sverige även om det innebär att vi inte har resurser att vidmakthålla fungerande kraftnät i en annan del.

De tre principerna i svensk krishantering som jag nämner ovan riskerar att bli irrelevanta eller t o m utgöra ett direkt hinder om vårt land ska möta en kris orsakad av en motståndare, eller krig.

Hybridkriget

Om vi ska försöka förstå de utmaningar som kommer att möta svensk krishantering i hybridkriget så kan det vara bra att ta med sig begreppen från OODA-loopen.

Observe. Vår motståndare kommer att genomföra de inledande stegen av anfallet på ett sätt som syftar till att försvåra upptäckt. Ju längre tid som går innan vi kan fastställa att ett antal händelser i själva verket är delar av ett angrepp av hybridkrigsmodell, desto bättre för angriparen.

Visst är det lätt att observera t ex en kraftig ökning av antalet magsjuka i kommun A, en klaffbro i kommun B som fastnar i uppfällt läge och ett stort antal bilbränder i kommun C men hur snabbt kan en enskild kommunal krisorganisation dra slutsatsen att deras respektive kris inte är en isolerad händelse, utan en komponent i en koordinerad aggression?

Orient. Bilden som vi successivt ser växa fram i en konflikt kommer inte att vara entydig. Angriparen kommer att lägga resurser på vilseledning av olika slag. När vi väl har dragit slutsatsen att vi är angripna, kan det dröja innan vi förstår vad angreppet syftar till. Det kommer att kräva systematisk och snabb löpande inhämtning av underrättelser samt förmåga till löpande analys. Denna komponent – inhämtning rörande civila förhållanden – saknas för närvarande, såvitt jag vet.

Decide. Vår förmåga att fatta beslut kommer att prövas på olika sätt. Det kan inkludera åtgärder vidtagna mot enskilda beslutsfattare i syfte att fördröja eller försvåra beslut eller att vi fattar beslut som är gynnsamma för angriparen. Hot, vilseledning eller kanske både och.

Här bör särskilt nämnas den vånda som kan infinna sig på nationell nivå om regeringen behöver fatta beslut om höjd beredskapsgrad. Saken bör absolut övas: dels att hantera främmande makts olika former av påtryckningar innan ett sådant beslut fattas, dels att hantera de reaktioner som kan komma av fattat beslut.

Action. Vår förmåga att faktiskt vidta de åtgärder som beslutats kan komma att utsättas för hinder eller försvårande omständigheter.

”Uppdragstaktik” är inte ett ord som brukas särskilt ofta inom svensk förvaltning, men vi borde kanske ändra på den saken och det borde nog även övas. Enskild civil chef bör, genom förberedande order och genom övning, förberedas på att självständigt kunna fatta beslut i vissa krissituationer även om kommunikationerna är brutna.

Detta är några tankar om hur en kris som initierats av en kvalificerad antagonist skiljer sig från de kriser Sverige normalt övar på att förbereda sig inför. Egentligen är detta klassisk krigskonst. Det nya är i huvudsak ett ökat fokus på andra stridsmedel än de konventionella militära/kinetiska och att gränsen mellan krig och fred blir suddigare än den varit.

Vilken är då kopplingen till angreppen på civila i Israel och regeringen som nämndes inledningsvis? Den svenska oron kring skjutningarna i Israel tar sin utgångspunkt i vad UD benämner som ett ”principiellt folkrättsligt resonemang”. Javisst, den frågan är viktig. Ett land ska styras efter lagarna, även i kris och i krig. Men vi bör samtidigt fundera över det som Israel nu upplever. En typ av organiserad aggression som är noggrant designad för att skapa mesta möjliga risk för att den försvarande parten skall kunna kritiseras utifrån just folkrättsliga principer. Vad gör vi för att förbereda oss för ett sådant hot?

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.

Gästinlägg: Grundutbilda svenska sjöofficerare i Finland



Publicerar ytterligare ett gästinlägg, den här gången i ämnet officersutbildning. Författare är Peter Olevik Dunder som är löjtnant i svenska marinen och har i föreningslivet arbetat för ökat nordiskt samarbete.

Jag vill poängtera att jag inte alltid håller med vad som skrivs i gästinläggen här på bloggen, men jag tycker däremot att det är viktigt att olika åsikter runt försvarsfrågan vädras.

/ Skipper

------------
Statsministrarna Sipilä och Löfven skriver (10/1) på DN debatt om gemensamt agerande i händelse av kris och väpnad konflikt. Tveklöst kan Finland och Sverige gå längre än ett fredstida samarbete, men också det fredstida samarbetet kan utvecklas längre och på så vis gynna våra länder mer än idag. För att nå långt i samarbetet krävs att politiker och försvarsmakter vågar rationalisera bort delar i något av länderna. Utan allianser är det svårare, men det går ändå att göra.


Jag vill mena att grundutbildning av våra länders sjöofficerare kan och bör ske gemensamt. Vinsten med att göra saker tillsammans är större än de kronor och euro som sparas. Nyttan torde främst ligga i att ge ökad operativ effekt. Utväxlingen på den operativa effekten är sen avhängit politiska beslut att länderna också ska samarbeta i ofred och krig. Gemensam utbildning kan därtill ge ökad språkförståelse, personliga vänskaper och fördjupade kunskaper om varandras arbetssätt. Naturligt följer sådant av nära och långvarigt samarbete. Här har Finland och Sverige sällsynt goda förutsättningar och våra bägge länders regeringar och marinchefer har, sen flera år, stakat ut vägen framåt med den gemensamma marina stridsgruppen Swedish Finnish Naval Task Force (SFNTG).


För att nå längre med avsatta medel kan egna verksamheter behöva läggas ner, vilket lätt blir kontroversiellt. Gärna att något samlokaliseras, men inte gärna att det är det egna landets verksamhet som då läggs ner. Här måste det bli ändring! Jag när ett hopp om att allvaret i dagens situation ska kunna avspeglas i ökade anslag för något år. Ändå bör rationaliseringar göras. Gör det då på fredsverksamheten och som svensk föreslår jag därför att nedläggningar sker här för att stärka verksamheten i Finland och därmed stärka summan av våra styrkor.

Gemensam försvarshögskola har dryftats och gemensamma inköp görs, om än med varierande framgång. Grundutbildning av officerare däremot har, mig veterligen, inte varit på tapeten att slå samman länderna emellan. Här går att bygga långsiktigt goda förutsättningar för ett tätare samarbete genom att prägla blivande sjöofficerare i bägge länder.

Finska och svenska har talats på ömse sidor Bottniska viken både före och efter att Finland och Sverige upphörde att vara ett och samma land. Språken används idag i offentlig förvaltning i bägge länder, i Finland skyddat i grundlagen och i Sverige genom lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Officerare i Finland talar ett av språken som modersmål och har lärt sig det andra språket under skolgången. Officerare i Sverige däremot talar svenska oavsett modersmål och har sällan lärt sig finska i skolan. Det kan nu rådas bot på.


När den sovjetiska ockupationen av baltstaterna upphörde så stod Estland, Lettland och Litauen inför att till stora delar rekrytera nya officerskårer. Sverige lämnade då bistånd bland annat genom att tillhandahålla platser för baltiska kadetter vid svenska militärhögskolor. Nu är det dags för Sverige att titta utanför våra egna gränser. Inte för den svenska officerskåren behöver ersättas, nej utan för att det fåtal nya sjöofficerare som behövs är svårmotiverat att fortsätta utbilda på egen hand och för att nationsöverskridande samarbeten enligt politiska beslut ska öka.


Är det genomförbart då? Tveklöst. Mina kurskamrater från Baltikum läste, tog examen och gjorde fortsatt befattningsutbildning nivå 6 (det som idag är OF 1) med oss svenska marinkadetter. De hade dessförinnan läst svenska i ett halvår, bott i svensk värdfamilj och sen gjort en förkortad svensk ”värnplikt” på fartyg. Flera av dem hade även en nationell värnplikt med sig i bagaget. På samma sätt som många utbytesstudenter i gymnasieålder gör så lärde sig dessa unga killar och tjejer svenska språket på mindre än ett år. Detsamma skulle kunna gå med finska språket för blivande svenska sjöofficerare. Undervisning kan sen ske på både finska, skandinaviska och engelska.


Idag sker grundutbildning av en svensk sjöofficer vid Försvarshögskolan i Stockholm, militärhögskolan Karlberg i Solna, sjöstridsskolan i Karlskrona och sjöfartshögskolan vid Linnéuniversitetet i Kalmar. Tre år som kadett, till kandidatexamen, och sen ett och ett halvt år till som fänrik innan de kommer ut i produktion. I Finland grundutbildas officerare i tre år, till kandidater, för att sedan gå ut i produktion och där fördjupa sina kunskaper. Därefter läser de finska marinofficerarna en tvåårig magister vilket svenska officerare gör först på chefsprogrammet. Därtill har Finland en tvåårig generalstabsofficersutbildning som liknar det svenska chefsprogrammet. Total utbildningslängd är således snarlik. Grundutbildningens årskullars storlek liknar också varandra så sammanslaget fördubblas elevantalet från 25 till 50.


Låt dessa svenskar göra sin utbildning på Sveaborg tillsammans med finska kollegor istället. Sverige och Finland ska arbeta mer tillsammans. Vad bättre då än att rationalisera officersutbildningen och samtidigt knyta personliga vänskapsband för livet mellan finska och svenska officerare? En svensk sjöofficer grundutbildas idag fyra och ett halvt år innan de kommer ut i produktion. Ge dem tre-fyra år i Finland istället, fyra om de behöver ett basår för att lära sig språket och för att få smaka på sjölivet i finska flottan.

Försvarsmaktens försörjning av sjöofficerare kan göras mer effektiv. Försvarsmaktsgemensam utbildning med armé och flyg må vara intressant, men det är tillsammans med finska marinen dessa officerare ska arbeta kommande år så lägg krutet där. Grundutbilda svenska sjöofficerare i Finland.

Peter Olevik Dunder

Kartor, spioner och vidrig mat

Från en av de sovjetiska militärkartorna över Stockholm, tryckt 1986. I månadens film är fokus dock mer på Norrköping.

Andra världskrigets kodknäckare, de sovjetiska militära kartorna över Sverige och finska Högkvarterets elitförband är tema som belyses i två nya böcker och en dokumentärfilm.

Den stridsvagnstyp som undertecknad utbildades på, den tornlösa stridsvagn 103, pryder omslaget för den nyproducerade dokumentärfilmen "Kalla kriget 1963-1980" som första gången erbjuds i det färska numret av Pennan & Svärdet. Jag har just sett filmen och kan intyga att manusförfattaren m m Einar Lyth presenterar massor av arkivfilm som jag aldrig sett förr samt nyinspelade intervjuer med till exempel en östtysk officer som berättar initierat om den ständigt höga grundberedskap som DDR:s militära styrkor hade, liksom övningar med Jylland som mål. Lyth intervjuar även en svensk militär kartexpert om de sovjetiska militärkartorna över Sverige. Genom intervjun med denne får man klart för sig hur pass ingående exempelvis Norrköping kartlades.

En ytterst hemlig del av Finlands militära styrkor under andra världskriget får man nya inblickar i genom den nya boken Fånge, spion, partisan av Matti Putkinen och Mikko Porvali. Denna bok har jag int kunnat läsa ännu men jag vet att Mikko Porvali skrivit två böcker tidigare av hög kvalitet. Detta är hans tredje om finska Högkvarterets fjärrpatruller och man kanske därför undrar varför en tredje? Jo, därför att nu gäller det ett mycket speciellt öde inom fjärrpatrullerna, en sovjetisk spion som gick över till Finland och blev en del av eliten, fjärrpatrullerna. När fjärrpatrullmannens söner (i Norrköping!) fick läsa Porvalis två tidigare böcker beslöt de sig för att överlämna faderns opublicerade anteckningar till Porvali och de har utgjort grunden för Fånge, spion, partisan som nu erbjuds i Pennan & Svärdet.

En annan bok i nya Pennan kan jag säga mer om eftersom jag hunnit få den, Kodknäckarnas hemliga liv i Bletchley Park av Sinclair McKay. Denna bok handlar om både män och kvinnor som knäckte "perfekta" tyska koder under andra världskriget. Förutom att boken ger härliga inblickar i livet som kodknäckare - inklusive vidrig mat - får man många tankeställare om underrättelsearbete och tystnadsplikt. Det finns också norska inslag i boken genom kodknäckarnas bidrag till operationerna mot de väldiga tyska örlogsfartygen Scharnhorst och Tirpitz. Läs i boken även om den unge örlogskaptenen Ian Fleming (ja, James Bonds pappa) och hans "Operation Ruthless".

Grodmän, Illegalister och Stödnätverk – Del 1

Inledning

Denna inläggsserie kommer handla om de mer ljusskygga verksamheterna som förekom, under det kalla kriget, i vårt land. De har till del berörts tidigare på denna blogg, men de förtjänar vissa fördjupningar, framför allt, för att kunna utveckla resonemang, kring hur denna form av verksamhet, kan bedrivas i vår nuvarande tid. Detta inledande inlägg kommer fokusera på den rapporterade grodmansverksamheten i samband med främmande makt/makters ubåtsoperationer mot vårt land under det kalla kriget. Nationalitetsfrågan kommer ej beröras i detta inlägg, då man kan konstatera att dels länder i Östersjöregionen hade förmågan under det kalla kriget för genomförande av dessa operationer dels hade flertalet NATO länder samt Sovjetunionen förmågan, varav det ej ensidigt går att utpeka någon nation.

Sammanfattning

Främmande makt/makter har sedan mitten/slutet av 1960-talet genomfört inhämtning på svenskt territorium med hjälp av grodmän. Det övergripande målet har bedömt varit informationsinhämtning syftandes till krigsplanläggning samt krigsförberedelser mot Sverige. Den främmande makten eller makterna har varit villiga att ta väldigt höga risker för att nå sitt mål. Bedömt är denna verksamhet fortsatt en metod som en främmande makt eller makter kan tänkas utnyttja för att genomföra informationsinhämtning mot viktiga objekt i Sveriges kustnära områden.

Analys

Under hösten 2015, fattades det beslut av regeringen att, till del, avhemliga en tidigare kvalificerat hemlig handling, "Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten 1987". Denna handling berör bl.a. främmande makts grodmansverksamhet. Informationen i denna handling gör att man till del kan börja värdera andra uppgifter som publicerats, främst av tidigare militär personal, rörande grodmansverksamheten.

Den första rapporterade grodmansobservationen, som kan tänkas härledas till främmande makts undervattensverksamhet, är från 1969,1var och hur denna observation genomfördes är fortfarande sekretessbelagt, men fenomenet är således inte nytt och var inte heller nytt under 1980-talets ubåtsjakter.

Intressant att notera i sammanhanget, är en till Sverige avhoppad Sovjetisk fartygskapten under inledningen av 1970-talet, som delgav uppgifter, om hur ha, hade transporterat dykare från hamnar i Baltikum, för att släppa dessa nära den svenska kusten.2 Frånstedt, nämner även att Säkerhetspolisen innan detta, hade fått uppgifter om dykare i skärgården men inga båtar i närheten, här får det förutsättas att det ej fanns landförbindelse till dessa platser där observationerna genomfördes.

Dessa två uppgifter, torde innebära att främmande makts grodmansverksamhet, riktad mot Sverige, måste påbörjats under senare del av 1960-talet, givetvis kan det skett tidigare än så. Men, säkerhetspolisen förefaller fått rapporter om det under den tidsrymden, Försvarsmaktens första rapporterade observation är från 1969. Så före slutet av 1960-talet kan det ej rört sig om någon systematisk verksamhet, än mindre någon större omfattning, som verksamheten genomförts av främmande makt.

Totalt mellan 1969 till 1982 inrapporterades 13 händelser3 som kunde tyda på att främmande makt hade genomfört undervattensverksamhet med grodmän i svenska vatten. Någon särskild bedömning förefaller ej genomförts i den nu avhemligade rapporten för perioden 1969-82, jämfört med 1995 års ubåtskommission, där även en bedömning genomförs. Samtidigt är det fullt möjligt att en bedömning, kan finns gömd, bakom de fortsatt sekretessbelagda delarna i rapporten från 1987.

Men vad är det då för observationer som genomförts under perioden 1969-82? I den avhemligade rapporten beskrivs hur en tillsyningsman vid ett tillfälle 1975 rundar en udde, varpå han där ser en dykare lämna en kobbe, observationsavståndet är ett tiotal meter. I det aktuella området fanns ett kustartilleribatteri.4Kommendören av 1. Graden, Nils-Ove Jansson, beskriver i sin bok, Omöjlig Ubåt, två händelser under perioden 1969-82, avseende grodmansverksamhet.

Den ena observationen är från 1973, då en yrkesofficer som sitter post i anslutning till en strandkant, helt plötsligt observerar hur en dykare stiger upp ur vattnet vid strandkanten. Precis när dykaren skulle ta av sig cyklopögat, hälsar officeren han välkommen upp ur vattnet, då han trodde det var en svensk attackdykare, dykaren vände sig då om och hoppade ned i vattnet.5

Bild 1. Observationer vid Skramsö 1973, 1975.
Den andra observationen är från 1975, under en beredskapsövning vid Musköbasen, upptäcker en dubbelpost vid ett väl maskerat postställe, hur en dykare kliver upp ur vattnet. Dykaren upptäcker inledningsvis inte dubbelposten, när han väl upptäcker dem så kastar han sig snabbt ned i vattnet och försvinner.6 Båda dessa observationer genomfördes på Stora Skramsö, observationen vid 1973 genomfördes på dess södra del och den vid 1975 på dess norra del. Stora Skramsö ligger precis vid Muskö basen.

Under den formativa perioden (1969-1982) för grodmansverksamheten, förefaller verksamheten dels varit ringa i omfattning mtp. antalet inrapporterade observationer. Dels varit inriktad mot skyddsvärda objekt såsom baser och befästningar. Givetvis kan verksamheten varit högre, men ser man till den övriga undervattensverksamheten under den aktuella tidsperioden,7så är den även ringa i sin rapportering. Därför kan man förutsätta att det ej varit en utbredd verksamhet. Vilken metod för intransport av grodmännen som varit dominerande går ej att avgöra mest troligt är det en kombination av ubåt och fartyg. Av fartyg kan det, bedömt, dels vara fartyg med utländskt flagg dels med svenskt flagg.

Bild 2. Fördelning av observationer, 1981-94.
I ubåtskommissionens rapport från 1995, berörs grodmansverksamheten till del, varav den kanske viktigaste informationen, inte är redovisningen av olika händelser, utan en sammanställning av antalet observationer mellan 1981 till 1994. Antalet inrapporterade observationer är 239 stycken.8 Dessa har bedömts utifrån en sexgradig skala. Under 13 år, perioden 1969-82, genomförs lika många observationer av grodmän som år, kontra de 13 åren mellan 1981-94 då 239 rapporter inrapporteras. Vilket innebär en 18-faldig ökning. Dock ökar den övriga undervattensverksamheten markant också,9 varvid det är en relativt naturlig förklaring att verksamheten med grodmän även bör ha ökat under samma period.

Försvarsmakten rapporter 1983 till regeringen att det troligtvis ingår grodmansverksamhet inom ramen för den genomförda systematiska undervattensverksamheten av främmande makt,10 som man börjar få en bild av. Detta bör ses som den officiella tidpunkten, när man förstår, att främmande makt systematisk även utnyttjar grodmän för sin verksamhet på svenskt vatten. Därtill, rapporterar man även att den genomförda, grodmansverksamheten av främmande makt, förefaller vara riktad mot skyddsvärda föremål.

Fortfarande är fenomenet med grodmansverksamhet inom ramen för främmande makts undervattensverksamhet i huvudsak okänd utanför Försvarsmakten, troligtvis även inom Försvarsmakten. Detta kommer ändras radikalt, vid den medialt väldigt uppmärksammade ubåtsjaktoperationen som genomförs i Karlskrona skärgård, under februari och mars månad 1984.11 Vid denna ubåtsjaktoperation kommer dykare för första gången rapporteras av media.12 Detta kommer föranleda en ökning i rapporteringen, av grodmansverksamhet, de kommande åren.13

Men vilka observationer genomförda man innan ubåtsjaktoperationen 1984 i Karlskrona skärgård? Den 27SEP1983 observerar en tillsyningsman tre (3) grodmän vid minspärrtroppen på Lerskär. En (1) grodman befann sig vid strandkanten och två (2) i vattnet. Grodmännen förefaller genomfört någon form av mätning, då en mätlina utnyttjades. Tillsyningsmannen kunde observera dykarna, under cirka tio (10) minuter,14 innan grodmännen upptäckte han och dessa dök.15 Detta var förövrigt samma tillsyningsman som genomförde en observation 1975, som nämnts tidigare, samt en observationen 1969, bedömt den första. Observationen kom att föranleda en särskild utredning som genomfördes av dåvarande chefen för statens haverikommission, Göran Steen, enligt utredningen så rörde det sig mest troligt om att främmande makt var verksam vid minspärrtroppen.16

Vid ubåtsjakten i Sundsvall, under april-maj månad 1983,17nämner Bo Theutenberg i sina memoarer att rykten går om att grodmän syns i land, varpå han skriver ett PM kring det folkrättsliga agerandet i händelse av att dessa skulle infångas.18Troligtvis har grodmän varit verksamma på Alnö, då UD folkrättsligt ansvarige väljer att skriva ett PM om det, dock nämns Alnö ej i ÖB avhemligade rapport.

Bild 3. Geografiskt område för observation vid Almö.
Därefter inträffar Almö. Den 29FEB1984 observerar en postering i bildförstärkare hur en grodman kliver upp ur vattnet och påbörjar framryckning på land. Detta föranleder att polisen larmas och en hundförare med hund sätts in för att spåra grodmannen. Hundpatrullen får upp ett spår från stranden, som går vidare till ett torn på Almö, därefter går spåret spikrakt, västerut, över ön, till stranden på öns västra sida, där det slutar.19Den 03MAR1984, observeras ånyo en grodman vid Almö, denna gång på isen, en yrkesofficer tillsammans med sina soldater, observerar dykaren genom bildförstärkare och observerar dykutrustning på honom. Observationen föranleder att man öppnar verkanseld mot grodmanen.20 Ett flertal andra incidenter och observationer inträffar även på Almö. I ÖB avhemligade rapport, tillsätter man hög tillförlitlighet, till observationerna på Almö.21

Utöver observationer säkrades även ett antal bevis på Almö. Bland annat upptäckts en långvågsantenn, samt nedgrävd nödproviant.22Därutöver säkras även fotavtryck från en trolig dykarsko, samt en filmrulle som gömts i tornet på ön.23 Hundars förmåga prövades även efter ubåtsjakten, för att verifiera om de verkligen kunde spåra en dykare, som förflyttat sig över land, detta löste de utan problem.24

Vid en övningen i Stockholms skärgård, 1985, observerar en postering vid ett större förrådd för sjöminor, vad som förefaller vara en ytsimmande grodman. Observationen genomförs under 15 minuter av grodmannen, vid posteringen finns dokumentationsutrustning tillhanda. Fotografier tas, varvid bilderna senare visar en grodman som troligtvis förflyttade sig på ett undervattenstransportmedel.25

Bild 4. Geografiskt område för observation vid Gålö.
I Stockholms skärgård, maj 1986, närmare bestämt vid Gålö, observerar en fågelskådare tidigt på morgonen, hur två (2) grodmän kommer upp ur vattnet, cirka 150 meter från hans position. Fågelskådaren har både dubbelkikare samt observationskikare till handa, han noterar hur de båda grodmännen försvinner in i skogen, förloppet tog cirka en (1) minut. Kort därefter kommer grodmännen tillbaka och försvinner med sin dykutrustning ned i vattnet. Fågelskådaren går till sin parkerade bil, då dyker en annan bil upp vid parkeringen och en man försvinner in i skogen, kort därefter kommer mannen tillbaka med ett mindre bylte, bredvid platsen där grodmännen gick upp samt där mannen vid parkeringen försvann in i skogen, går en kraftledningsgata.26

Ovanstående exempel från 1970-talet och framåt är några av de exempel, som finns omskrivna kring den grodmannsverksamhet, som främmande makt förefaller bedrivit i svenska vatten. Grodmannsverksamheten förefaller under 1980-talet främst skett i samband med annan undervattensverksamhet,27 i exemplet från 1985 där ett fotografi togs, fanns dock en civil fritidsbåt i anslutning till platsen, som kan tänkas varit involverad i verksamheten.28Verksamheten förefaller främst bedrivits mot viktiga försvarsinstallationer såsom kustartilleribatterier, minstationer o.dyl.29

Vad syftade då allt detta till? Bedömt handlade det främst om att genomföra informationsinhämtning, för krigsplanläggning och krigsförberedelser av främmande makt. Då huvuddelen av de rapporterade observationerna är vid eller i anslutning till viktiga militära installationer, blir det, den logiska slutsatsen. Men varför inte utnyttja civila? Bedömt låg många av installationerna till så att det skulle vara svårt, därtill fanns under det kalla kriget militära skyddsområden, där patrullering trots allt genomfördes, varav man var tvungen att kunna förklara sin närvaro som svensk medborgare och som utländsk ägde man ej tillträde. Detta ger i hand, att grodmän blir en metod att ta till.

Dessutom ville man bedömt bekräfta installationerna och få noggranna mätvärden, trots en möjlig tillgång till satellitspaning. Maskering och skenmål visade sig, t.ex. under flygkriget på Balkan, vid 1990-talets andra hälft, kunna lura även de mest avancerade system i den västerländska arsenalen, något som fortfarande gäller. En mindre del av verksamheten kan omfattat intransport av materiel för dels stödnätverk dels underrättelseoperatörer i Sverige, där andra metoder bedömdes som osäkra. Transportmetoder för att få grodmännen till det geografiska området, för att lösa sin uppgift, förefaller varit dels ubåt dels fraktfartyg möjligtvis även civila fartyg.

Är då utnyttjandet av grodmän något som fortfarande skulle fungera i dagsläget? Onekligen skulle det göra det, verksamheten torde till och med numera förenklats, markant, för en främmande makt, de militära skyddsområdena är borta. Skyddspatrulleringen vid känsliga objekt har troligtvis nedgått i samma takt som Försvarsmaktens storlek krympt, på tillgänglig personal, vilket även underlättar.

Slutsatser

Tre generella slutsatser:
  1. Verksamheten förefaller genomförts från mitten/slutet av 1960-talet och fortsatt intill det kalla krigets slut. Det är således en verksamhet med långsiktig planering som måste haft ett specifikt syfte över tiden i dess genomförande. Givetvis kan verksamheten stundtals skiftat karaktär, men det övergripande syftet bakom den torde varit informationsinhämtning i syfte till krigsplanläggning samt krigsförberedelser.
  2. Man kan definitivt säga att främmande makt genomfört militära operationer på svensk mark, vilket de facto grodmansverksamheten blir, under det kalla kriget. Ett dolt krig, kan man således säga, genomfördes på svensk mark, under den sista delen av det kalla kriget. Där motståndaren förefaller varit benägen att ta väldigt höga risker för att lösa sin uppgift, då verksamheten bevisligen fortsatte trots verkanseld, av marktrupp, mot grodmän.
  3. Bedömt är utnyttjande av grodmän fortfarande något en främmande makt som kränker svenskt territorium kan utnyttja som inhämtningsmetod. Då maskering och skenåtgärder fortsatt med mycket enkla medel kan lura väldigt avancerade sensorer som genomför inhämtning. Därav kommer inhämtning med mänskliga sensorer kommer vara en viktig del för en främmande makt som genomför krigsplanläggning och krigsförberedelser mot vårt land.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska Elitförband. Stockholm: Fischer & Co, 2013.
Frånstedt, Olof. Spionjägaren Del 1, Bland agenter, terrorister och affärer. Falun: ICA bokförlag, 2013.
Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987.
Jansson, Nils-Ove. Omöjlig Ubåt. Göteborg: Nils-Ove Jansson Förlag, 2014.
Lindholm, Mikael. Ubåtar och grodmän – 6 dygn på Almö 1984. Halmstad: Bulls Graphics, 2015.
SOU 1983:13. Att möte Ubåtshotet: Ubåtskränkningarna och svensk säkerhetspolitik.
SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994.
SOU 2001:85. Perspektiv på ubåtsfrågan.
Theutenberg, Bo. Dagbok från UD Volym 1. Skara: Solveigs Tryckeri, 2012.

Slutnoter

1Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 61.
2Frånstedt, Olof. Spionjägaren Del 1, Bland agenter, terrorister och affärer. Falun: ICA bokförlag, 2013, 77.
3Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 61.
4Ibid.
5Jansson, Nils-Ove. Omöjlig Ubåt. Göteborg:Nils-Ove Jansson Förlag, 2014, 56-57.
6Ibid, 58-59.
7Försvarsdepartementet. SOU 1983:13 Att möte Ubåtshotet: Ubåtskräniningarna och svensk säkerhetspolitik. Stockholm: Jernström Offsettryck AB, 1983, 87.
8Försvarsdepartementet. SOU 1995:135 Ubåtsfrågan 1981-94. Stockholm: Norstedts Tryckeri AB, 1996, 197.
9Försvarsdepartementet. SOU 2001:85 Perspektiv på ubåtsfrågan. Stockholm: Fritzes, 2001, 219.
10Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 61.
11Försvarsdepartementet. SOU 2001:85 Perspektiv på ubåtsfrågan. Stockholm: Fritzes, 2001, 169, 172.
12Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 62.
13Ibid, 64.
14Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 61.
15Jansson, Nils-Ove. Omöjlig Ubåt. Göteborg:Nils-Ove Jansson Förlag, 2014, 60.
16Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 61.
Försvarsdepartementet. SOU 1995:135 Ubåtsfrågan 1981-94. Stockholm: Norstedts Tryckeri AB, 1996, 197.
17Försvarsdepartementet. SOU 2001:85 Perspektiv på ubåtsfrågan. Stockholm: Fritzes, 2001, 161.
18Theutenberg, Bo. Dagbok från UD Volym 1. Skara:Solveigs Tryckeri, 2012, 218.
19Lindholm, Mikael. Ubåtar och grodmän – 6 dygn på Almö1984. Halmstad: Bulls Graphics, 2015, 23-27.
20Ibid, 60-62.
21Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 62.
22Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska Elitförband. Stockholm: Fischer & Co, 2013, 120.
Lindholm, Mikael. Ubåtar och grodmän – 6 dygn på Almö 1984. Halmstad: Bulls Graphics, 2015, 105.
23Lindholm, Mikael. Ubåtar och grodmän – 6 dygn på Almö 1984. Halmstad: Bulls Graphics, 2015, 75, 80.
24Ibid, 105.
25Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 63.
26Jansson, Nils-Ove. Omöjlig Ubåt. Göteborg:Nils-Ove Jansson Förlag, 2014, 64-66.
27Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 64.
28Ibid, 63.

29Ibid, 64.

David Cameron vid vägskälet

av Mats Bergquist

Ända sedan andra världskriget, som trots segern över axelmakterna de facto innebar slutet på Storbritanniens roll som global stormakt, har landet ändå kunnat ”punch above its weight”. Åren efter kriget måste det svårt skuldsatta Förenade kungariket successivt slå till reträtt från sina positioner ”East of Suez” som frasen lydde, till dagens förenade kungarike med enstaka små besittningar i tredje världen. Men fortsatt innehav av kärnvapen, en mindre men effektiv konventionell militär kapacitet, permanent plats i FN:s säkerhetsråd, en professionell diplomati, samväldet och den mjuka makt som det engelska språket och BBC medfört, har London länge spelat en större roll än dess specifika vikt egentligen motiverat.

Denna roll upptog Tony Blair, premiärminister 1997-2007, och även hans efterträdare Gordon Brown, 2007-2010, i hög grad och ledde till slut till det i alla avseenden kostsamma kriget i Irak och ekonomiska problem. Detta förde i sin tur de konservativa, i koalition med liberaldemokraterna, till makten efter valet 2010. Den nya regeringens främsta uppgift blev att söka få ordning på den offentliga ekonomin. Den nye premiärministern David Cameron saknade i likhet med de allra flesta av sina kollegor – labour hade ju suttit vid makten i 13 år – regeringserfarenhet. Detta hade dock inte hindrat Tony Blair, som inte heller varit minister tidigare, från att med liv och lust kasta sig in i den internationella politiken. Han spelade en avgörande roll i Kosovokrisen 1999, i Sierra Leone 2000 och som koalitionspartner i Irak från 2003.  Han höjde dessutom Storbritanniens profil i EU högst avsevärt.

Men David Cameron har spelat en betydligt mindre internationell roll än praktiskt taget alla sina efterkrigstida företrädare, vilket han ibland kritiserats för. När han 2013 sökte mandat hos parlamentet för att delta i flygbombningarna mot Assadregimen ledde detta till ett förödmjukande nederlag, vilket säkert inte ökade hans iver att agera på den globala scenen. De krympande resurserna för försvaret, som alltid varit en stark brittisk gren, spelade säkert också en roll i hans försiktighet. Han har i det stora hela nöjt sig med att söka hantera den alltid i Storbritannien besvärliga relationen till EU.

Här har han alltid att räkna med att upp emot 30 % av parlamentsgruppen avskyr EU och vill lämna unionen. Det konservativa partiet har alltid haft ett ambivalent förhållande till den europeiska kontinenten; denna skepsis är dessutom inte begränsad till detta parti. En del anser att medlemskapet i unionen är en begränsande faktor i brittisk utrikespolitik, medan andra ser EU som en klåfingrig byråkrati som hela tiden söker underminera det grundläggande elementet i brittisk konstitutionell teori, nämligen underhusets absoluta suveränitet. När premiärminister Harold Macmillan 1961 något överraskande sökte medlemskap i EEC, men 1963 veterades av general de Gaulle, var syftet flerfaldigt. Ett var att ge den brittiska ekonomin en välbehövlig skjuts, ett annat att verka för frihandel, ett tredje att söka hindra att gemenskapen utvecklades till en europeisk superstat. Det brittiska inflytandet blev i skuggan av den fransk-tyska axeln ganska begränsat till dess Tony Blair blev premiärminister 1997. Men under Cameron har inflytandet igen blivit mindre.

Man kan förstå att David Cameron till slut tröttnade på det oupphörliga krypskyttet från de egna partivännerna mot regeringens EU-politik och kungjorde att han avsåg utlysa en folkomröstning om Storbritanniens fortsatta medlemskap i unionen. Denna kommer nu kanske att äga rum redan i sommar och inte 2017 som först nämndes. Härmed har David Cameron satt allt på ett kort. Inledningsvis trodde han väl att han utan vidare skulle kunna ro hem denna omröstning. En sådan ägde ju rum 1975, kort efter landets inträde i EEC som det då hette, och gav en solid majoritet för att stanna, trots att opinionsundersökningar före visade något annat. Cameron och hans inflytelserike finansminister George Osborne räknade rimligen med ett liknande utfall fyrtio år senare. Det är trots allt lättare stanna kvar och ta det säkra före det osäkra än att kasta sig ut i det okända. Britterna skulle nog i valbåset inse att landet tillhör Europa och att livet utanför unionen skulle bli ensamt, desto mera som USA livligt understöder fortsatt medlemskap.

Men den negativa opinionen mot EU har vuxit inte minst som en följd av flyktingkrisen, nejsidan har skaffat sig ett organisatoriskt försprång, och utgången tycks inte så säker längre, även om de flesta analytiker ändå tror på ett ja. I någon mån beror det på vad Cameron kan visa upp att han fått från EU i sina försök att skapa en särställning i gemenskapen. Det ligger rimligen i EU:s intresse att Storbritannien stannar kvar, men medlemsstaterna är naturligtvis inte beredda att gå hur långt som helst i vad avser specialregler för London, i synnerhet inte om de brittiska önskemålen skulle kräva fördragsändringar, vilket är komplicerat. De brittiska förhandlingskraven, ett allmänt undantag från vidare politisk integration, förbättringar av konkurrensmiljön, extra skydd för Londons ställning som finanscentrum samt vissa begränsningar i den fria rörligheten, låter ju inte omstörtande. Problemet är förstås att EU-kritikerna inte kommer att bli nöjda, vad än David Cameron kan räkna in som förhandlingsvinster. De vill alltid ha mer.

Det är mycket som står på spel i årets omröstning. Det rör inte enbart Storbritanniens ställning i Europa. Det handlar också om hur ett EU utan detta land skulle utvecklas. Den tyska regeringen är rimligen beredd att gå ganska långt för att behålla London i unionen, men vad säger resten av medlemmarna, inte minst de nya som haft glädje av den t ex den fria rörligheten av arbetskraft? Ett EU utan Storbritannien blir ännu mera tyskdominerat. Angela Merkel och hennes efterträdare skulle således egentligen på fredlig väg uppnå vad de två världskrigen handlat om, nämligen tysk dominans över kontinenten. En historisk ironi som den kontroversielle brittiske historikern Niall Ferguson redan noterade i sin ”The Pity of War” (1999).

Om folkomröstningen i sommar skulle leda till ett brittiskt utträde – som säkert också skulle medföra komplicerade förhandlingar – kan man anta att Skottlands regering kommer att driva fram en ny omröstning om självständighet och utträde ur det förenade kungariket och ha goda chanser att vinna; Skottland är mera EU-vänligt än resten av Storbritannien. Det kan också hända att Nordirland då kan vilja arrangera en omröstning om samma sak. Även om England står för 5/6 av folkmängden skulle ett rump-England plus sannolikt Wales rimligen få avsevärt mindre specifik vikt än den nuvarande staten och därmed bli mindre betydelsefull för USA som allierad, men samtidigt mera beroende av Washington.

Storbritanniens medlemskap i unionen är således en fråga om ”grand strategy” och ett utträde skulle innebära ett strategiskt skifte i europeisk och internationell politik. Vi skulle själva ha anledning behöva fundera på vår position i EU, som i många frågor tenderar att likna Londons. Geopolitiskt ligger ju både Storbritannien och Sverige aningen ”off” i förhållande till kontinentalstaterna som har en annan historia. Även om ingen verkligt allvarlig utträdesdebatt är att vänta här, kommer olika röster ändå att resa möjligheten och påminna oss om att även vår relation till unionen förblir ömtålig.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Turkiets utrikespolitik 2016 och den problematiska strategiska reträtten

av Michael Sahlin

I början av år 2016 innebär det klassiska talet om ”Turkiets strategiska betydelse”, till följd av historia och geografi, mm, ett nytt hopkok av problem, utmaningar och möjligheter, liksom ett alldeles påtagligt turkiskt statsledningsbehov av strategisk anpassning till en starkt föränderlig och alltmer komplex säkerhetspolitisk miljö.

Internt i Turkiet innebar valet i höstas att Erdogans parti, AKP, återvann den egna majoritet man tappade i valet den 7 juni, innebärande att Erdogan som statschef och de facto exekutiv president och AKP som statsbärande parti sitter i orubbat och parlamentariskt ohotat bo i varje fall fram till nästa valperiod 2018-19 – såvida inte frågan om författningsändring till presidentstyre också de jure dessförinnan kommer att föranleda folkomröstning och nyval. Häri finns en viss osäkerhet, men bortsett från det konstateras att Turkiet nu lyder under flerårigt grepp av AKP och president Erdogan. Visionen om ”The new Turkey” med sikte på den turkiska republikens 100-årsjubileum 2023, har återkommit och fått nytt retoriskt liv som statsbärande program, samtidigt som den liberala demokratin, rättstaten och den ataturkska sekularismen fortsätter att gå kräftgång, trots aktuella tendenser till närmande mellan Turkiet och EU i flyktingkrisens spår.

5 fiender/hotbilder: stor dramatik

Det mått av intern politisk ”stabilitet” som – till marknadens initiala lättnad – återställdes genom AKP:s valseger och återvunna egna majoritet motvägs dock av både den ytterligare förstärkta socio-politiska polarisering som blev priset för team Erdogans sätt att återvinna makten och de kriser och konflikter, även krig, som den turkiska regimen sedan en tid tillbaka är involverad i. När Nationella säkerhetsrådet numera sammanträder för att summera hot- och fiendebilder finns åtminstone fem olika antagonister på listan: Gulen-rörelsen , kurdiska PKK, IS, Assad-regimen i Syrien – och så Ryssland (efter nedskjutningen av Su-24 planet den 24 november och Putin bestraffningsåtgärder därefter)  – en diger lista som skall överlagras alla andra bilaterala kriser och bekymmer som tynger den turkiska utrikespolitiska dagordningen.

Kampen mot den islamistiska Gulen-rörelsen, numera av AKP-regimen stämplade som terrorister, förs juridiskt och polisiärt och har på senare år föranlett eller motiverat merparten av alla de ingrepp i rättstaten som skett och som upprört Turkiets demokratiskt sinnade vänner. Men mot både PKK och IS, båda likaledes terrorstämplade, krigas militärt sedan sommaren 2015, då Turkiet strax efter AKP:s valförlust dels återöppnade kriget mot PKK (efter dryga två års vapenvila och fredsonderingar) och dels ingick en överenskommelse med USA om ”fullt” turkiskt militärt deltagande i koalitionen mot IS. Citationstecken om ordet ”fullt” alluderar på den fortsatta diskussionen om huruvida och i så fall fr.o.m. när det turkiska deltagande verkligen varit ”fullt”. Mot Assad-regimen i Syrien har Turkiets militära insatser varit indirekta – stödet till allehanda mer eller mindre jihadistiska rebellgrupper. Och vad gäller Ryssland konstateras dels att den nuvarande krisen utlöstes av en turkisk militär aggressions- (eller försvars-) handling som reaktion på en serie ryska och dessförinnan syriska uppvaktningar i luftrummet, dels dock att båda parter tycks vilja undvika vidare militär konfrontation/eskalering.

Sammantaget handlar det alltså om en för Turkiet minst sagt dramatisk situation som tär också på den inre sammanhållningen och ytterligare belastar den turkiska demokratin, som tär på Turkiets samlade militära och polisiära resurser och som påfrestar kommandorelationen mellan regimen och armén. Därtill kommer att en av Syrien-krisens konsekvenser inneburit att Turkiet pressas av EU att stänga flyktingvägen västerut över Egeiska havet och av USA att stänga gränsen mot Syrien för att förhindra IS´ jihadisttrafik. Turkiet kläms från båda hållen, eller i stort sett från alla håll om man inkluderar Ryssland och antiterrorkrigen mot IS och PKK och även beaktar de bilaterala kriserna i riktning Egypten, Israel, Syrien, Irak, Armenien, m.fl.

Strategisk betydelse – en numera blandad välsignelse

Talet om ”Turkiets strategiska betydelse” handlar alltså numera om en blandad välsignelse för Turkiet. Geografi (att landet ligger där det ligger) och historia – de traumatiska minnena av Sévres- och Lausannefrederna och däri grundade paranoida föreställningar om en ondsint, revanschistisk omvärld som stämplar mot turkisk enighet och territoriell integritet, parat med nostalgiska minnen av den tid då ”pax osmana” rådde i regionen – ställer i den situation som nu uppstått i Mellanöstern nya och nygamla frågor om existentiellt nödvändig strategi:  offensiv eller defensiv?. Tilldömd strategisk betydelse har på belastningskontot riskexponering, sårbarhet och påtryckningar, på intäktssidan global och regional relevans och potentiellt inflytandetillskott.

Efter valet 2011, då AKP och dåvarande premiärministern Erdogan vann egen majoritet i parlamentet, valde Ankara en utpräglat offensiv strategi, på sunni-islamsk och neo-osmansk grund koncipierad främst av dåvarande utrikesministern Davutoglu och grundad på en bedömning av den arabiska våren, tron att denna skulle leda till att Muslimska Brödraskapet som företrädare för befolkningsmajoriteten tog över i länder som Egypten och Syrien och att Turkiet vore den historiskt, socio-politiskt och ekonomiskt naturliga regionala ledaren över en framväxande sunni-muslimsk gemenskap.

Arabvåren och den turkiska offensiven (som gick på grund)

En av många konsekvenser av denna politik blev som vi sett, sedan arabvåren har i stället lett bl.a. till Sisis statskupp mot Morsi i Egypten och fullt inbördeskrig i ett formellt fortsatt Assad-styrt Syrien, att Turkiet under AKP blev Assad-regimens svurne fiende och som sådan en de facto allierad med Saudiarabien, trots fundamental ideologisk oenighet med saudierna i synen på Muslimska Brödraskapet, i sin tur med konsekvenser för relationerna med Hamas, Israel och Iran i ett komplicerat spel. Engagemanget, och exponeringen, i Syrien-krisen komplicerades senare ytterligare genom att de syriska och irakiska kurdfrågorna smittade av sig på de turkiska, och i någon mån vice versa. Och en följd av förra höstens ryska ingripande, på Assad-regimens sida, blev att flertalet komponenter (skyddszonen, flygförbudszonen, anti-Assad politiken) i den turkiska Syrien-politiken i praktiken stängdes. Allt detta och mycket annat innebärande att den turkiska utrikespolitiska offensiven nu kommit av sig och att det framöver kommer att handla om strategisk reträtt, dikterad också av ekonomisk nödvändighet.

Att den turkiska kris- och krigshanteringen också har en nationalekonomisk – och energisäkerhetsmässig – sida av saken framkommer nämligen av en serie för Turkiet starkt negativa utvecklingar, inte minst konflikten med Ryssland som lett till att ryska motåtgärder (som ett antal ex-sovjetiska grannländer numera ställer upp på) adderats till redan föreliggande (och efter Istanbul-bomben nytillkomna) bekymmer för den viktiga turkiska turistnäringen till följd av den allmänna oron, samtidigt som de regionala kriserna berövat Turkiet viktiga handelsvägar, samtidigt som turbulensen i och kring Turkiet leder till investerartveksamhet och kapitalflykt. Resultatet har blivit att AKP, låt vara politiskt säkert i sadeln ett antal år framöver, tvingats konstatera att det tidigare paradnumret, den starka ekonomin, nu naggas allvarligt i kanten av låga tillväxtsiffror, hög arbetslöshet och andra sorgliga indikatorer. Detta har skett samtidigt som det energiimportberoende Turkiet som sliter makroekonomiskt med en envist negativ bytesbalans nu tvingas se sig om, i diversifieringssyfte, efter alternativ till den ryska och iranska gasen.

En reträttväg: normalisering med Israel

Och i det läget, och med den skärpta krisen mellan shiitiska Iran (nu tillbaka på den internationella ekonomiska – och politiska – banan) och ett starkt oroat och mer krigiskt sunni-Saudiarabien – ett besvärligt diplomatiskt balansnummer för ”Det nya Turkiet”, sunni-ideologiskt men energiberoende,  – har det blivit hög tid för den turkiska ledningen att se över relationerna med Israel, de relationer som frystes 2010 efter Mavi Marmara-incidenten och vars normaliserande team Erdogan villkorat    bl.a. med att Israel skall avbryta blockaden av Hamas-styrda Gaza. När detta skrivs pekar allt på en snart förestående normalisering, och detta bör sättas in i perspektivet av en turkisk strategisk reträtt, i insikt om ett i nuläget stort och växande ömsesidigt israelisk-turkiskt beroende.

Detta ömsesidiga beroende har förstås med Iran-utvecklingen att göra, men också faktum att både Turkiet och Israel är USA-allierade grannar till Syrien med i väsentligen förenliga om än inte identiska nationella säkerhetsintressen, och, inte minst, att Israel som blivande exportör av gas som prospekteras i israeliska östra Medelhavet och Turkiet som intressent i diversifiering av sin energiimport m a a Rysslandskrisen ser stor och växande samarbetspotential. Normaliseringen med Israel skulle innebära ett symboliskt viktigt steg tillbaka, från en sunni-ideologisk (och neo-osmansk) hållning á la Erdogan/Davutoglu tillbaka till traditionell, defensiv och pragmatisk turkisk intressepolitik – en lättnad i så fall för Obama som länge betraktat den israelisk-turkiska frosten och trätan som den konflikt som en redan belastad amerikansk Mellanöstern-diplomati absolut inte behöver.

Syrien och Irak: strategisk reträtt, för och emot

En strategisk reträtt för turkisk del också i de sammanvuxna krigen/kriserna i Irak och Syrien (och sydöstra Turkiet) må nu framstå som en nationell nödvändighet, givet en för turkisk del alltmer oförmånlig utveckling ”på marken” under 2015, och då särskilt det Putin-ryska ingripandet i och intill Syrien och krisen efter nedskjutningen som i hög grad stängt av turkiska inflytandemöjligheter främst i Syrien.  Men en sådan reträtt försvåras samtidigt av militärgeografin och vissa kvardröjande konsekvenser av den hittills förda turkiska politiken. Man måste nämligen komma ihåg – särskilt i perspektivet av eventuellt förestående, djupt problematiska  fredssamtal i en miljö av bl.a. nytillkomna respektive skärpta turkisk-ryska och iransk-saudiska konflikter  – att Turkiet med 90 mil lång och svårövervakad gräns mot Syrien och i egenskap av det land som satsat mest på att bidra till Assads störtande och därför har mest att förlora på ett  ofördelaktigt ”end game”, har intressen som är svåra att politiskt hantera i en strategisk reträtt.

Detta gäller generellt, men accentueras särskilt av Syrien- och Irak-krisernas kurdiska och pan-kurdiska aspekter. Förutom realiteten att inte bara PKK-kriget utan sedermera också IS-kriget, att döma av de spektakulära bombdåden i bl.a. Ankara och Istanbul, utkämpas också på turkiskt territorium.

Brådska i kurdfrågan, tidigare förhandling, nu militära operationer

För AKP-regimen i Ankara har i flera år gällt att det börjar bli bråttom att få till stånd en lösning på den kurdiska fråga som länge pyrt i den turkiska republiken, som blev en väpnad revolt genom PKK redan 1984, till följd av militärkuppen 1980, som sedan dess rullat fram och åter och kostat sammantaget c.a 40 000 liv och som på senare år uppenbart kom att kopplas till utvecklingen i regionen och det kurdiska inslaget i Syrien, Irak och Iran. Dels handlade det om AKP-regimens partipolitiska ambitioner att på panislamsk grund och som del av nya-Turkiet konceptet visa vilja och förmåga att överbrygga den turkiska statens och nationens notoriska etniska (kurderna) och sekteristiska (Alevi m fl) sprickbildningar, och dels handlade det om att i rådande regionala turbulens lösa det egna kurdproblemet innan kurdfrågans regionala aspekter skulle skapa en svårkontrollerad dynamik, även i Turkiet.

Brådskan ledde först till en fredsprocess och en flerårig vapenvila, och i planeringen fanns kopplingar till förestående president- och parlamentsval  (med en lösning tänkt som ett valvinnande trumfkort) och även till att en turkisk-kurdisk (Ankara-PKK-) deal skulle innefatta en överenskommelse också om kurdiskt stöd för en av Erdogan önskad övergång till presidentiellt styre. Dramatiken inför och efter parlamentsvalet den 7 juni i fjol handlade om detta, och den manifesterade att ingendera parten egentligen var riktigt seriös om processens karaktär, syften och mål. Sedan pro-kurdiska partiet HDP:s ledning tufft förklarat att något stöd för Erdogans presidentambitioner inte var aktuellt, och sedan HDP:s valframgång då innebar att AKP:s maktmonopol bröts stod det klart att båda sidors skäl för att fortsatta fredsdialogen hade upphört att gälla. Den följande dramatiska sommaren innebar som vi sett att AKP valde krigets återupptagande vad gällde PKK, och (om än med långt mer begränsad entusiasm) även beslutet efter amerikanska påtryckningar att ställa in sig i ledet i koalitionen mot IS, med alla risker det skulle komma att visa sig ha i Syriens och Iraks grannland Turkiet.

Så nu har det i stället, men av i grunden samma skäl, blivit bråttom att vinna kriget mot PKK innan a) de humanitära kostnaderna och kostnaderna i utrikesstöd och inrikessammanhållning blir för stora för att kunna hanteras politiskt, och b) utvecklingen i Syrien och Irak och dess pan-kurdiska aspekter hinner smitta av sig i Turkiet och leda till öppen, gränsöverskridande  separatism i det kurdiska sydöst. Med ”vinna” torde Ankara i detta sammanhang i första hand avse att militärt beröva PKK dels politiska sympatier i landet som helhet, dels dess militära förmåga att kontrollera städerna i sydöst och att obehindrat agera militärt över gränserna mot Irak och det kurdiska KRG och mot Syrien vars norra delar i hög grad behärskas av kurdiska PYD med väpnad gren YPG.

Att kunna presentera en avgörande framgång  torde vara lika politiskt nödvändigt för AKP i Ankara som svårt att faktiskt åstadkomma i den militära praktiken. Och då har Ankara ändå militärt gynnats av PKK:s operativa upptagenhet på de irakiska och nordostsyriska fronterna, samtidigt som  den turkiska saken har missgynnats politiskt av dels USA:s uppskattning av de kurdiska styrkornas  framgångrika insatser mot huvudfienden IS och dels den ryska interventionen. Och där någonstans står vi nu, i slutet av januari.

Erdogans ”röda linje”: inga kurdstyrkor väster om Eufrat

Den turkiska försvarslinjen/reträttvägen nu, sedan hr Putin berövat trovärdighet och genomförbarhet i de turkiska kraven på skyddszon, flygförbudszon och Assads avlägsnande, har en tid handlat om ”den röda linjen”, att det är en absolut röd linje för Ankara att de kurdiska styrkorna inte får gå väster om floden Eufrat. Skälet är den turkiska farhågan att detta skulle riskera att leda till full, sammanhängande kurdisk kontroll över hela gränsområdet, vilket skulle förneka varje turkisk möjlighet till militärt ingripande i Syrien, t.ex. för understöd av favoriserade rebellgrupper i och runt den f.d. miljonstaden Aleppo, och kurdisk kontroll av gränspassagerna mellan kurdområdena i Syrien respektive i Turkiet – ett bedömt dödligt separatistiskt hot mot Turkiets territoriella integritet.

Att även denna turkiska försvarslinje i viss mån redan överspelats på marken, utan att hittills utlösa ett aviserat turkiskt militärt svar, kan naturligtvis ses som ytterligare tecken på strategisk turkisk reträtt, eller vanmakt, men återspeglar hursomhelst en kvardröjande oförlösthet mellan Turkiet och ett USA som konsekvent och ihärdigt prioriterar kampen mot IS. Framgångar för kurdiska ”boots on the ground” mot IS förefaller att för USA väga tyngre än konsekvenserna i form av lamentationer i ett bekymrat och upprört Ankara. Samtidigt finns uppenbara gränser för hur hårt USA kan, och vill,  prioritera ner det allierade Turkiet med dess ”strategiska betydelse”, också i riktning Svarta Havet och Ryssland. Den amerikanska balanskonsten ställs på svåra prov.

Den konfliktfyllda irakiska scenen

Och detta gäller även den oerhört konfliktfyllda irakiska scenen och i dagarna aktuella partspositioneringar inför den fortsatta striden mot IS – efter återerövringen av Ramadi  och med krigsplanläggningen nu inriktad mot Fallujah och så småningom det stora ”bytet” Mosul – och inför ett tänkt post-IS läge. Vad gäller parter och positionering trängs ju många också på den irakiska banan, dels parterna sunni, shia och kurder, dels ”alla mot IS”, dels de statliga partsintressena, amerikanskt, iranskt, turkiskt, ryskt, mm, och dels alla minoritetsgrupper i norra Irak som sedermera beväpnats och söker sitt.

Även om kurdiska KRG:s marsch mot självständighet både i Washington och Ankara kan synas ofrånkomlig och på sikt till nöds acceptabel i ett post-IS perspektiv så handlar det självförvållade amerikanska ansvaret om att militärt och diplomatiskt med Iran och andra intressenter samordna kampen mot IS och samtidigt tills vidare hålla tillbaka KRG:s självständighetssträvanden för att söka värna om Iraks överlevnad som sammanhållen stat – och detta genom att stödja och uppmuntra Abadi i Bagdad att motstå Iranstödd shia-dominans och verka för sunni-minoritetens militära och socio-politiska integrering i stat och samhälle. Detta i sin tur en hart när hopplös balansakt, också med tanke på Bush-interventionens arvsmassa och med tanke på allt som måste ske innan Mosuls befrielse kan bli en militär och politisk realitet. Och efter nukleäravtalet med Iran, det som började träda i kraft i dagarna, uppstår en mängd frågor om hur Iran och USA – och nu också med Putin på banan – eventuellt ska kunna utveckla ett konkret militärt samarbete mot IS, utan att störa andra frågor och andra berörda aktörer alltför mycket. Bekymret här gäller främst hur ett US-iranskt samarbete i Irak, mot IS och med sikte på sunni-shia integration, skall låta sig förenas med behovet av samverkan också i Syrien, mot IS men för fred i övrigt, trots motsatta stödroller bland syriska aktörer.

För Turkiets del handlar det dels om att hitta rätt i förhållande till den upptrissade konflikten mellan Iran och Saudiarabien, dels om att hitta rätt i dragkampen mellan Bagdad och Erbil – den klassiska turkiska prioriteringen (med tanke på det egna PKK-problemet) av Iraks territoriella integritet har ju sedermera komplicerats både av sunni-ideologiskt grundad distans till Bagdad och av ett framväxande behov av olja och gas direkt från KRG – och dels om kampen mot PKK:s högkvarter i nordirakiska Quandil-bergen och därutöver behovet av att genom militär närvaro markera turkiska intressen av att finnas på plats när ett irakiskt ”end game” skall planeras och genomföras. Det gläder inte vare sig Ankara eller Bagdad att PKK, direkt eller genom ombud, har visat framfötterna vid tillbakarullandet av IS också i Irak, exempelvis Sinjar, därvid applåderade av både amerikaner och ryssar. I julas tvingades Obama att direkt till Erdogan per telefon strängt yrka på ett tillbakadragande av nyss utplacerade turkiska truppenheter, motiverade som skydd för de militära rådgivare som tränar peshmergas från KRG. Resulterande partiella tillbakadragande skedde efter regeringsprotester i Bagdad.

Återvändsgränder i både Syrien och Irak

Sammantaget betyder allt detta att turkisk diplomati och säkerhetspolitik hamnat i något av en återvändsgränd i både Syrien (främst p.g.a. den ryska inblandningen) och Irak (p.g.a. att det visat sig svårt att förena turkiska, iranska och amerikanska intressen), med den turkiska fokuseringen på de gränsöverskridande kurdfrågeaspekterna som gemensam nämnare och förbindande länk. Den mer offensiva hållning, med direkt turkisk statlig inblandning i båda grannländernas inre angelägenheter, som prövats men som byggde på bedömningar som var felaktiga eller har överspelats, behöver nu slå över i reträtt till mer klassiskt defensiv politik, men frågan kvarstår som nämnts huruvida detta är möjligt. Alternativet skulle möjligtvis vara en slags turkisk ”surge” där man, något halsstarrigt, i stället satsar fortsatt framåt, militärt och politiskt, och då ignorerar amerikanska maningar och ryska (och iranska?) varningar. Men ska dock härvidlag ställa den svåra och en aning känsliga frågan om huruvida den turkiska armén, TSK, skulle uppskatta/åtlyda en order från teamet Erdogan/Davutoglu om att med marktrupp gå in i Syrien och/eller Irak, exempelvis till följd av tydligt manifesterad kurdisk-amerikansk ohörsamhet gentemot  turkiska s.k. röda linjer.

Här finns stora risker, risker som kopplar samman turkisk inrikespolitik och utrikespolitik. Det är alltså föga överraskande att Ankara sedermera funnit för gott att i retorik och praktik på nytt uppgradera, i återförsäkringssyfte och som tydlig manifestation av strategisk reträtt, rollerna som NATO-medlem, USA-allierad och EU-kandidatland.

Det gäller sammanfattningsvis, inför allt som kommer att ske och kan ske i regionen detta år, att hålla i hatten. Rikt stoff tillhandahålls för hugade amerikanska presidentaspiranter i valkampanjens utrikespolitiska debattavsnitt.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Ett militärt angrepp kan aldrig uteslutas, men är alltjämt osannolikt

Försvarsmakten följer kontinuerligt omvärldsutvecklingen och har vid flertalet tillfällen redogjort för det försämrade säkerhetsläget i vårt närområde och dess konsekvenser för svenskt försvar. Senast gjordes detta av ÖB vid Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen.

Försvarsmakten ser i dag inget direkt militärt angreppshot mot Sverige. Ett militärt angrepp kan aldrig uteslutas, men är alltjämt osannolikt.

Dennis Gyllensporre
Generallöjtnant och chef för ledningsstaben

Retorik och verklighet

Foto: Niklas Bentsson, Försvarsmakten.av Ulf Henricsson

I sitt tal på Folk och försvars konferens i år talade utrikesminister Margot Wallström varmt för vår militära insats i Mali. Argumenten för den var de gamla vanliga för internationella insatser. Skapa trygghet för folket och stabilisera samhället så att man tryggt kan leva i och utveckla sitt eget land.

Inte ett ljud om kostnaderna. För några år sedan undrade många svenskar vad vi hade i Afghanistan att göra. Likaså kritiserades koalitionen som verkade i Irak. Det kostade för mycket till ingen nytta. Argument som att bygga en fungerande stat och skapa en dräglig miljö för den vanliga medborgaren avvisades. Visst, allt gick inte som önskat och det var inte gratis och jag vet att missionerna inte är helt stängda – politiker slår sig för bröstet när man meddelar att vi har ett trettiotal personer kvar.

Politiken vek ned sig för opinionen och pengarna ansågs behövas till annat. ”Låt folket i länderna sköta detta själva” med civilt stöd – det gick ju definitivt inte bättre!  Detta var inte enbart ett svenskt beteende utan ett internationellt flockbeteende.  Kan man ha tänkt på den kommande flyktingströmmen? Knappast – politiken kritiserar ofta kvartalsekonomin – men hur är det med kvartalspolitiken? Inte så stor skillnad – den ena räknar pengar och den andra röster.

Nu skulle vi återigen skydda vår landgräns eftersom Putin bullrar och har sig . Vad händer ?– landgränsen ”stormas” av afghaner, irakier och syrier – som vi lämnat bakom oss. Vi verkar dock ha gjort ett bra intryck eftersom så många vill hit.

Den allmänna opinionens uppfattning är inget bra styrinstrument för säkerhetspolitiska beslut. För huvuddelen av den är solidaritet något man i handling förbehåller den närmaste omgivning, resten av solidariteten fixar vi med stora ord. Vad händer när de första svenskarna dör i Mali? Törs politikerna stå upp och tala om att det kostar att vara med i världssamfundet –  att det kostar att stå upp för mänskliga rättigheter.

När får vi se statsministern på veterandagen – svenska statsministrars frånvaro på dylika evenemang är unik.

Visst – vi bidrar med humanitär hjälp men är inte så noga med om hjälpen  kommer fram till rätt mottagare eftersom det alltför ofta krävs militärt skydd och militära transporter för att få fram den till de som verkligen behöver den. Jag är övertygad om att DAECH och andra stridande grupper lever gott på rövade hjälpsändningar.

Vad hade DAECH varit med koalitionen kvar i Irak och hur hade flyktingströmmen då sett ut?

Jodå – både försvarsministern och ÖB sade på rikskonferensen att det inte bara handlar om nationellt försvar utan även internationella insatser, men pratade inte så mycket om proportionerna – den visas av verkligheten och imponerar inte.

Är det i dag fortfarande i säkerhetspolitik insatta personer som inte ser kopplingen mellan internationella insatser och den nationella säkerheten och att vårt ”närområde” idag sträcker sig långt bortom den nationella gränsen.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA

 
P.S.
Jag har inte skrivit att Putin inte är ett problem och att Gotland inte skall försvaras.

Gästinlägg: Hans Lindblad (fp) om försvarspolitiken


I fredagens SvD skrev jag om den märkliga totalavvecklingen av samtliga skyddsmasker avsedda för svenska folket. Alla masker har i dag destruerats. Läs gärna min kolumn här.

Jag har nått av många mail efter att artikel publicerades. Många upprörda sådana, då detta alldeles uppenbart kom som en negativ överraskning för många. Jag har också blivit upplyst om skillnaden mellan civilförsvar och civilt försvar, vilket jag slarvade med i artikeln.

Civilförsvar (i ett ord) betecknar befolkningsskydd och räddningstjänst i krig. Civilt försvar (i två ord) betecknar den civila delen av totalförsvaret. Totalförsvaret bestod av: det militära försvaret, det ekonomiska försvaret, det psykologiska försvaret, civilförsvaret och frivilligrörelsen. Civilförsvar var alltså en delmängd av det civila försvaret.

Ett av alla mail kom från före detta riksdagsledamoten Hans Lindblad (fp). Det var så pass intressant att jag frågade Hans om jag möjligen kunde få publicera det här på bloggen, vilket jag fick. Därmed blir hans intressanta tankar och erfarenhet från de tidigare politiska turerna tillgängliga för fler än bara mig att läsa.

Hans Lindblad var riksdagsledamot för Gävleborgs läns valkrets i första kammaren 1969-1970 och därefter i enkammarriksdagen 1976-1982 samt 1985-1993. Han har varit mycket engagerad i försvarsfrågor och är sedan 1985 ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien.

(Läs även Hans Lindblads mycket läsvärda artikel i Magasinet Neo)

/ Skipper

--------------------------------------

Jag var under 70-talet och fram till början av 90-talet ledamot i försvarsutskottet och en rad försvarsutredningar. Var bedrövad över slöseri med skattepengar och suboptimeringar inom både militärt och civilt försvar. Det blev dålig effekt av skattepengarna.

Det var fram till Ingvar Carlssons och Bengt Westerbergs försvarsuppgörelse 1987 helt omöjligt att få gehör för tanken att man måste göra en avvägning mellan kvalitet och kvantitet i det militära. Carl Bildt var upprörd över uppgörelsen då han var stark anhängare av konceptet ”sega gubbar”. I valrörelsen 1988 reste han landet runt med budskapet att inget regemente under några förhållanden fick läggas ned. Stig Synnergren och Lennart Ljungs hade som ÖB uppfattningen att viktigast av allt var att behålla de omoderna IB 66-orna, eftersom bara då kunde man fortsätta att utbilda nästan hela den manliga årsklassen. Försvarsförmågan kom för dem i andra hand. Båda helt skrupelfria i valet av metoder för att få igenom sin vilja. FPE-systemet hade tillkommit med motiveringen att skapa en rationell planeringen, men var meningslöst när ÖB valde system utifrån doktrinära låsningar. (Jag har skrivit om detta i många sammanhang.)

Också inom det civila försvaret fanns stora suboptimeringar. Den största bristen gällde sjukvården, både civilt och militärt. Länge gjordes inget för att möta det stora beroendet av engångsprodukter som inte tillverkades i landet. Genom det i jämförelse med andra länder mycket svaga skyddet för svenska förband skulle antalet dödade och skadade i strid ha blivit extremt höga. Ändå nedprioriterades sjuktransporthelikoptrar. Jag jämförde med amerikanska och israeliska bedömningar om att utan fungerande sjukvård går det inte att skapa förbandsmoral i krig.

Samtidigt satsades mycket på beredskapsinsatser rörande teko och skor, trots att veterligen inget land kapitulerat till följd av att alla kläder och skor blivit utnötta. På livsmedelsområdet satsades på att vid behov kunna ställa om jordbruket för i princip evig självförsörjning. Därför lager av bland annat konstgödsel. Men det reella problemet var inte den totala tillgången på livsmedel i landet, Flaskhalsen gällde transporter, eftersom både övre Norrland och storstäderna var beroende av närmast daglig tillförsel. I princip samma orsak som när många svalt ihjäl i Holland i andra världskrigets slutskede. Man förmådde inte distribuera landets livsmedelstillgångar. Svälten i Afrika är ju också en fråga om import och transport.

Suboptimeringarna var en följd av ekonomiska intressen, som jordbruk och tekoindustri, både företag och fack.Tillsammans med berörda myndigheter hade dessa intressen önskan att kapa åt sig så mycket som möjligt av skattebetalarnas pengar.

Jag ogillade starkt att staten också inledde "fredskrislagring" av legeringsmetaller. Det var ju bara ett sätt subventionera stålföretag som därmed kunde strunta i egen lagring, Om det blev brist på någon sådan metall skulle priset naturligtvis på stål gå upp, med stora vinster för den som skaffat sig lager.

Jag var beklämd över det besinnigslösa skyddsrumbyggandet, främst knutet till bostäder. Det verkade som många trodde på upprepningar av andra världskrigets tusenplans räder mot Tyskland, med ostyrda bomber. Men B-2 byggdes i 21 ex, B-1B i100. På rysk sida också liten tillförsel. Ingen sänder så kvalificerade enheter för att anfalla radhusområden i Bollnäs eller Vetlanda. Med hög precision kunde i stället specifika mål slås ut,

Riksdagen borde i tid ha stoppat skyddsrum i bostadshus, utom i direkt anslutning till sannolika mål. I stället borde man ha byggt skydd för nyckelfunktioner som behövde vara igång dygnet runt, vilket ju var mer än som rymdes i berganläggningarna. Men tanken på prioritering var en styggelse för civilförsvarsstyrelsen som var besatt av tanken på maximal kvantitet.

Genom tillkomsten av Televerkets AXE-växlar försvann larmfunktionen till stor del utan att varken Televerket eller Civilförsvarsstyrelsen brydde sig om detta. Men även om larmfunktionen fungerat fanns problem. Om vår radar upptäckte en grupp flygplan österifrån mitt i natten, skulle man då larma över en miljon människor i Stockholmsområdet, för att försöka få ned dem i skyddsrummen (vilket tidsmässigt i praktiken var nästan omöjligt, och springande utomhus var de mindre skyddade än hemma).

Civilförsvarsstyrelsen nöjde sig med en civilförsvarsorganisation bestående av män över 47 år, Dessa gavs ingen utbildning, eftersom ingen i den åldern skulle godta att kallas in för t ex 20 dagar. Jag drev – utifrån liberalernas landsmötesbeslut 1972 om könsneutral totalförsvarsplikt - att man bara borde utbilda så många som behövdes, med differentierade utbildningstider och oberoende av om enheten var militär eller civil. Föreslog därför i en rad försvarsutredningar att staten årligen skulle grundutbilda 2000 i räddningstjänst för att på sikt ha en utbildad organisation om 60 000 med jämn åldersfördelning 20-50 år. Att bygga upp snabbare skulle leda till att hela styrkan snart var klar. och då behövde utbildningen ganska snart läggas ned. Alla andra partier sade nej. En gång på 80-talet gick de ändå med på att förslaget skulle utredas. Men i slutbetänkandet hade de ändrat sig sedan den blivande arméchefen Åke Sagrén förklarade att detta var oförenligt med värnpliktsprincipen. Moderater, socialdemokrater och centerpartister på den tiden tävlade om att vara mest rigida och dogmatiska i värnpliktsfrågan. Frågan om vi hade ett fungerande civilförsvar eller inte ansågs ointressant, eftersom dogmen fick styra.

Hade FP-förslaget godtagits skulle vi för fem år sedan ha haft halva organisationen uppbyggd, alltså 30 000 utbildade i räddningstjänst, i åldrarna 20-35 år. Genom sin utbildning skulle dessa som bonus innebära också en fredstida resurs, vid lokala eller regionala katastrofer och påfrestningar. Då normalt kanske inte genom att mobilisera enheterna utan mer som individvis akut förstärkning av den lokala räddningstjänsten. Jag tvivlar starkt på att riksdagen i ett sådant läge skulle ha avskaffat pliktutbildningen så enkelt som nu gjordes.

Vad gäller skyddsmasker hade jag ett motsvarande resonemang. Det talades ungefär samtidigt alltmer (80-tal) om överraskande anfall, men då måste maskerna rimligen finnas utspridda redan i fredstid. Det sades att om folk hade dem hemma så skulle maskerna kunna skadas. Jättelager förutsatte en fungerande plan för utspridning. Ett mellanalternativ vore lagring på respektive ort. Indelning i t ex rektorsområden, hälsocentraler, socialdistrikt eller postområden, och där någon befintlig organisation fick svara för distribution. I stället valdes alltså stora centrala lager.

I hem och på arbetsplatser nära t ex flygflottiljer, marinbaser och nyckelanläggningar borde skyddsmasker finnas snabbt gripbara. Där behövdes minst två masker per personer, för att de inte skulle behöva bära dem mellan hem och arbete varje dag. (Bara vid akut risk bör väl folk masken ständigt med sig.) Men jag hade svårt att se behovet av skyddsmasker i fjällområden, i glesbygd eller på orter med få sannolika bekämpningsmål. Beslutet om anskaffning av skyddsmasker till hela befolkningen dröjde till dess att andningsskydd för barn tagits fram, vilket var trögt. Det ansågs psykologiskt omöjligt att införa ett statligt skydd mot gas men bara för personer över fyra ¨år. Men beslutet att skaffa masker till hela befolkningen var politiskt lätt att få igenom. De kunde utmålas som handlingskraftigt. Alltså mest en psykologisk insats, och då var frågan om maskerna skulle finnas tillgängliga eller inte ganska ointressant. Alltså ett slags signalpolitik. Civilförsvarsstyrelsen borde ha avstyrkt och hellre begärt att få utbilda räddningsorganisationen. Men myndigheten var alltså inriktad bara på signalpolitik.

Det förekommer gasutsläpp i fredstid, som exempel i Karlskoga, Korsnäsverken utanför Gävle, bangården i Borlänge, På en del håll kan det vara motiverat med skyddsmasker i fred. Men i Sverige blir det alla eller ingen, för optimeringar verkar svåra. Enda undantaget är en del åtgärder i kärnkraftlänen.

Det svenska civilförsvaret utmärktes av tänkande i fyrkanter och ovilja att göra någon form av prioritering. Med ett pennstreck avvecklades sedan begreppen totalförsvar och civilförsvar. Ingen verkade anse att de fyllde någon funktion. Redan suboptimeringarna tidigare visade väl att verksamheten inte togs på allvar.

Hans Lindblad
f.d. riksdagsledamot, Gävle

En dag i januari

Reflektion

Den 13JAN2016, meddeladedet ryska Försvarsministeriet att luftlandsättningstrupperna, VDV, avsåg genomföra en större luftlandsättningsövning den 20JAN2016. Övningen skulle omfatta över 2,000 luftlandsättningssoldater och cirka 20 stycken IL-76 transportflygplan. Luftlandsättningsövningen skulle genomföras i fyra (4) regioner, Pskov, Uljanovsk, Rjazan och Kostroma, med samtidig luftlandsättning i tid.

Bild 1. Luftlandsättningsövning 20JAN2016.
Vid tidpunkten för genomförandet av övningen, 20JAN2016, förefaller enbart luftlandsättning genomförts i regionerna Uljanovsk, Rjazan och Kostroma. Övat förband förefaller varit 76. Luftlandsättningsdivisionen, lokaliserat i Pskov. Övningen förefaller syftat till att ta strategiskt viktiga mål, under genomförandet understöddes förbanden dels av luftvärn dels av artilleri. Enligt de publicerade uppgifterna så skall förbanden löst tilldelade uppgifter.

Dagen efter, 21JAN2016, genomförandet av övningen meddelade befälhavaren för de ryska luftlandsättningstrupperna, Vladimir Sjamanov, vid en pressträff två (2) mycket intressanta nyheter. Dels så skall luftlandsättningstrupperna prioritera luftlandsättning som genomförs med långa transportavstånd. Dels så bedömer man att 2020 har Ryssland tillräckligt med transportkapacitet för att kunna genomföra luftlandsättning med en hel luftlandsättningsdivisionsamtidigt, vilket man även har avsikten att öva under det året.

Vad avser prioriteringen kring förflyttning med långa transportavstånd, är det en given order som förefaller gälla för samtligadelar av de ryska väpnande styrkorna. Den ordern går bl.a. igen i prioriteringen för de större beredskapskontrollerna som skall genomföras under 2016. Där ligger således luftlandsättningstrupperna helt i fas. Ryssland förefaller redan idag förfoga över en relativt omfattande transportkapacitet, då man bedöms kunna förflyttadryga 60,000 man under 72 timmar, med transportflygplan. Denna kapacitet förefaller således öka, markant, under den närmsta 3-4 års perioden. Huruvida man kommer kunna genomföra det i praktiken återstår att se m.h.t. den nuvarandeekonomiska utvecklingeni Ryssland. Dock var Rysslands Premiärminister, Dmitrij Medvedev, mycket tydlig vid ett uttalande, 09DEC2015, att försvarsreformen skall fullföljas oaktat ekonomiskt läge.

Ser man till den genomförda övningen så är det tre olika avstånd, förutsatt att samtliga luftlandsättningsföretag startade i Pskov. Varav det längsta avståndet är till Uljanovsk med dryga 1,200 km, därefter Rjazan med dryga 800 km och Kostroma med dryga 700 km. Vad som är intressant med övningen är koordineringen som krävs för att möjliggöra samtidig luftlandsättning i tid mht de olika avstånden samt med stor mängd trupp vid de tre (3) geografiskt skilda platserna.

Vad som är det faktiska avståndet/innebörden, i långa transportavstånd, är i dagsläget oklart. Historiskt så skulle de Sovjetiska luftlandsättningstrupperna, som de ryska är arvtagare till, kunna genomföra operationer på ett avstånd upptill 1,000 km bakom en stridslinje och/eller från sin stationeringsort. Ser man till uppgifterna så har de ej förändrats markant sedan Sovjetunionens upplösning, varvid det fortsatt skulle kunna vara ett gällande minsta avstånd, för att definiera långa transportavstånd.

Övningen förefaller varit riktad mot en reguljär motståndare, då luftvärnsförmåga utnyttjades för att skydda det övade genomförandet. Bedömt har övningen syftat till att antingen förstöra högvärdiga mål eller ta infallsportar för efterföljande förband. Värt att notera är att man numera förefaller ha förmågan att transportera samt luftlandsätta bataljonsstorlek synkroniserat i tid mot skilda geografiska platser, vad som i skrift kan te sig som en relativt enkel sak, men som i praktiken är betydligt mer komplicerat. Luftlandsättningstrupperna har således kommit en mycket lång väg, jämfört med hur förmågan såg ut i inledningen av 2000-talet men även i slutet av 00-talet.

Have a good one! //Jägarchefen

Så bra att jag grät

46 svenska B 17 levererades till Etiopien och fanns där i tjänst till 1968.

Den är så gripande och välgjord att jag grät. Kan bara inte nog rekommendera den just premiärsända dokumentären "Flygplan till Haile Selassie" av Birgitta Svensson och Nino Monastra. Tack och lov sänds den några gånger till (23 och 24 januari) och finns att se här på SVT Play i någon månads tid.

Förutom att dokumentären lyckas berätta väldigt mycket om både svenska flygvapnet på 1940-talet och svenskars del i Etiopiens militära historia så är det en djupt mänsklig film som gör att man kommer nära flera människor och vill besöka platserna som skildras. För den som vill veta mer om Carl Gustaf von Rosens direkta krigsdeltagande så rekommenderar jag föregående blogginlägg. Det är faktiskt en ren slump att det blev två inlägg på raken om Carl Gustaf von Rosen och hans flygande kollegor.

Man kan ha många synpunkter på vad SVT sänder men i detta fall måste jag bara utbrista i ett BRAVO som även riktas till Birgitta Svensson, Nino Monastra och alla andra bakom denna fantastiska dokumentärfilm.

Krigsrädsla?

Reflektion

Opinionsundersökningar och statistik kan vara intressant att studera, men det kan även ge en felaktig bild av saker och ting, utifrån hur man dels väljer att ställa frågor, vart frågorna ställs osv. Dels hur man väljer att förmedla informationen. Men oftast förmedlar det en form av riktning, kring hur det är ställt, med saker och ting. I Ryssland likt de flesta andra länderna genomförs det frekvent opinionsundersökningar i diverse olika ämnesområden, såsom säkerhetspolitiska områden, vilket jag ett flertal gånger, använt i inlägg på denna blogg.

Det statliga ryska opinionsundersökningsinstitutet, VTsIOM, delgavden 15JAN2016, en undersökning kring vad de ryska medborgarna känner oro inför. Undersökningen bestod av nio (9) påståenden med sju (7) olika svarsalternativ. Antalet tillfrågade var 1,600, i 46 regioner, under perioden 26-27DEC2015, felmarginalen anges till 3,4%. Vad som sticker ut i den undersökningen är rädslan kring väpnad konflikt, hela 70% av respondenterna var oroad över det. Vid en liknande undersökning genomförd14-15FEB2015, ansåg 68% av de tillfrågade, att det fanns ett militärt hot mot Ryssland, antalet tillfrågade var då 1,600, i 46 regioner och felmarginalen angavs till 3,5%.

Det oberoende opinionsinstitutet Levada Center, genomförde mellan den 20-23NOV2015 en undersökningdär förhållandet till de västliga länderna undersöktes. 1,600 individer svarade på frågor i 46 olika regioner, felmarginalen anges till 3,4% i undersökningen. Där anger 70% att de har en negativ inställning till USA, 60% att de har en negativ inställning till den Europeiska Unionen. På frågan om det finns någon grund för Ryssland att vara rädd för de NATO anslutna länderna, ansåg 54% att det mest troligt fanns grund för det. På frågan om det kunde finnas någon grund för att NATO länderna skulle vara rädd för Ryssland, ansåg 39% att det kunde finnas en grund för det.

Att den ryska befolkningen förefaller uppvisa en krigsrädsla, får nog ses som troligt, huruvida de i ledande befattning har samma rädsla, får vara oskrivet. Men ser man till hur dels den nya nationella säkerhetsstrateginbeskriver omvärldsläget dels hur den militära doktrinen likaså beskriver det, så är det nog troligt att de i ledande position, även har en form av krigsrädsla. Vilket till del kan tänkas accentueras i de relativt omfattande förberedelserna och övningarna, av det ryska civilförsvaret, som genomförts och påbörjats under 2014-15. Något som även beskrivs som ett viktigt område inom den nationella säkerhetsstrategin. Därtill tillkommer även mobiliseringsförberedelser dels praktisk dels av samhället som helhet, som även kan ses accentuera en krigsrädsla, hos de styrande i Ryssland.

Det senaste tillfället både makthavareoch befolkningkan tänkas uppvisa en sådan tydlig krigsrädsla, i Ryssland, torde varit under den första hälften av 1980-talet då det kalla kriget var i ett av sina farligaste tillstånd. Sen hur mycket man skall läsa in i de senaste två (2) årens försämrade relationer och misstro samt rädsla som uppstått, är svårt att avgöra, men den politiska inriktningen samt opinionsundersökningarna, gör att man bör ta den rapporterade krigsrädslan på allvar. I Ryssland förefaller man i dagsläget, helt klart tro, att en väpnad konflikt mellan Ryssland och Väst, är en fullt möjlig händelseutveckling.

Dock förefaller rädslan, likt under det tidiga 1980-talet, ej noteras fullt ut i de västliga länderna, vilket dels är något anmärkningsvärt dels är något oroande. Risken är att man missförstår det ryska agerandet, trots ett mer öppet informationsflöde än under det kalla kriget, om man ej tar i beaktande, vad som förefaller vara en genuin krigsrädsla. För krigsrädslan i sig kan leda fram till eskaleringen i snabba skeden, där antingen en incident uppstått eller information tolkas felaktigt, som kanske i ett annat, mentalt, tillstånd ej skulle skapat en eskalering.

Intressant i sammanhanget är även att notera skillnaderna, mellan Sverige och Ryssland, i rädslan för en väpnad konflikt. MSB redovisade undersökning, visar nästan ett helt omvänt procentförhållande, mellan den ryska och svenska befolkningens rädsla, för att en militär konflikt kan ske. Avståndet rent fysiskt mellan Sverige och Ryssland är inte många mil, men det mentala tillståndet förefaller vara som skillnaden mellan ”natt och dag” i synen på en möjlig omvärldsutveckling.

Hur skall man då förhålla sig till detta? Först och främst vill jag återknyta till första stycket, opinionsundersökningar och statistik kan vara ett trubbigt instrument att skåda säkerhetspolitik i, men det ger helt klart en indikation på hur "vindarna blåser". Det ger i sin tur, att man bör ta den rapporterade ryska rädslan i beaktande, för den indikerar helt klart något. Den bör inte förringas på något sätt, men man bör heller inteparalyseras av den.

Have a good one! // Jägarchefen

Sverige behöver både civilförsvar och försörjningsberedskap

av Ingolf Kiesow

Flyktingkrisen har tagit Sverige med överraskning. Samhället visade sig inte tåla de påfrestningar som den enorma ansvällningen av flyktingvågen medförde. Den generösa attityd som vi har visat dem som flyr från nöd och förföljelse ända sedan judarna började fly från Danmark under det andra världskriget visade sig inte längre möjlig att upprätthålla. Samhället är alltför sårbart. Otrygghetskänslan har förstärkts av att EU inte kan enas om en flyktingpolitik som accepteras av alla. En rad före detta Warszawapaktsmedlemmar trotsar öppet de majoritetsbeslut som har fattats.  EU har aldrig varit en försvarsallians, men många har trott att medlemskap i EU är allt vad som behövs för att vara trygg inför händelser i vår omvärld. Något civilförsvar skulle till exempel inte behövas. Inga krig såg ut att vara möjliga i vårt närområde och EU skulle rädda oss från försörjningsproblem under fredstid. Så är det uppenbarligen inte, och det har inte heller någonsin varit på det viset.

Varken Polen och andra tidigare östblocksstater eller Storbritannien är längre självklara deltagare i beslut om viktiga frågor, inte bara avseende migrationsfrågor. Polen står själv anklagat för att bryta mot viktiga  EU-lagar om press- och yttrandefrihet. Schengen-avtalet utsätts för påfrestningar efter de svenska  och danska besluten om ID-kontroller vid  gränsen. Utöver Tyskland – som nu deltar med spaningsflyg –  har Frankrike inte lyckats dra in flera EU-länder med militära enheter i kriget mot ISIL i Syrien  efter terrordåden i Paris. EU har därmed inte en enad hållning i den konflikten. Även de som har trott på att EU skulle kunna erbjuda en ersättning för civilförsvars- och försörjningsberedskap har berättigad anledning till oro om enigheten och solidariteten  kommer att visa sig tillräcklig inför mera allvarliga konflikter i vårt närområde.

Och sådana kan inte uteslutas.

Strategiförändring och militärreformer i Ryssland och Kina

Den 1 januari 2016 publicerades nya riktlinjer för strategisk planering i Ryssland genom ett dekret undertecknat av president Putin. Det ersätter ett motsvarande dekret från 2009 och nämner nu uttryckligen både USA och NATO som hot mot rysk säkerhet. USA:s och EU:s agerande i Ukraina nämns som orsak till den väpnade konflikten där, och USA beskylls för att förbereda biologisk krigföring. Ryssland måste vidta ekonomiska motåtgärder och göra landet mindre beroende av omvärlden, men samarbete med Kina med flera BRICS-länder skall utökas.

Kina, som redan tidigare har fördömt sanktionerna mot Ryssland uttalade genom en talesman för utrikesministeriet  att man gillar de nya ryska säkerhetspolitiska riktlinjerna och tillade att ”Kina kommer att fortsätta samordna sig med Moskva rörande globala angelägenheter .

Kina hade samma dag publicerat nya detaljer om sina pågående militära reformer. De innehöll instiftande av ett armékommando, en uppgraderad missilstyrka och specialstyrkor för rymdkrigföring och cyberkrigföring. Kina hade dagen innan publicerat en bekräftelse på att man har påbörjat byggandet av ett andra hangarfartyg och kritiserade samtidigt den amerikanska politiken att upprätthålla ”havens frihet” i Sydkinesiska havet och utföra patrullering i området med örlogsfartyg och tunga bombflygplan.

Båda länderna har anspråk på att diktera villkoren för sina grannar och båda tilldelar sina försvarsmakter växande andel av sina ekonomiska resurser. De ger nu uttryck för att vara gemensamma potentiella motståndare till ”väst”.

Nordkoreansk vätebomb

Inte bara stormakternas uppträdande är ägnat att skapa osäkerhet inför framtiden. Nordkorea sprängde den 5 januari en kärnladdning, som hävdades vara en vätebomb. Det finns anledning att betvivla det påståendet, men frågan är om amerikansk opinion kommer att lita på bevis för motsatsen. En amerikansk uppladdning för att bemöta det nordkoreanska hotet kan komma att uppfattas av kineserna som ett hot också mot dem. Ryssland skulle sannolikt reagera på ett liknande sätt.

Sanktioner och oljepriskrig

Redan strax före årsskiftet hade ”väst ”gjort en markering, som nästan kom bort i nyhetsflödet. Den 22 december kungjordes en förlängning med ett halvår av de sanktioner mot Ryssland som USA och EU tillsammans med Japan och andra västorienterade länder började införa i mars 2014 med anledning av det ryska agerandet mot Ukraina. Sanktionerna har förstärkts successivt och är numera riktade mot energisektorn, teknologiöverföring, finanstransaktioner, banker och tjänster.

Deras verkan har förstärkts av att OPEC-länderna under ledning av Saudiarabien i slutet av 2014 övergav systemet att genom exportkvoter reglera priset på oljemarknaden. Det skedde med verkan tills vidare för att förhindra att amerikanska företag, som använder dyrare utvinningsmetoder såsom ”fracking ” skall ta över marknadsandelar. Följden blev en sänkning av oljepriset på världsmarknaden  från 100-110 dollar fatet till mellan 35 och 40 dollar.

Intäkter från olja och gas svarade 2013 för omkring hälften av de ryska statsinkomsterna. Nu föll oljeexporten med hälften och gasexporten med 20 %. Bruttonationalprodukten föll med 4,6% mellan halvårsskiftena 2014 och 2015.  Även de ryska motåtgärderna i form av importförbud för livsmedel och konsumtionsvaror från länder som deltar i sanktionerna har drabbat det ryska försörjningsläget.

Nästan samtidigt med att USA och EU förlängde sanktionerna förlängde OPEC-länderna sitt avstående från kvotering tills vidare. Saudiarabien publicerade också en statsbudget för 2016, som innefattar borttagande av subsidier och underhåll samt andra besparingsåtgärder. Det visar en betydande beslutsamhet att tåla ekonomiska påfrestningar för att hålla ut med prispolitiken på olja. Man tänker fortsätta ända tills man kan räkna med att de amerikanska fracking-bolagen inte kommer tillbaka till marknaden.

Ryssland fortsätter att drabbas av det låga oljepriset. För att kompensera sjunkande export till Europa försöker Ryssland med viss framgång att få Kina att köpa dess olja och gas. Detta har bidragit till att man också ökar samarbetet på de ekonomiska, kulturella och militära områdena. Bl. a. har man genomfört gemensamma marina manövrar i östra Medelhavet, i den Japanska sjön och norr om Japan.

Den muslimska världen

Något som mitt i dessa ovissheter verkar någorlunda förutsägbart är att motsättningarna mellan shiiter (som dominerar Iran, Irak och Bahrain) och sunniter (som dominerar nästan alla övriga muslimska länder) kommer att förvärras. Terrordåd har under 2015 begåtts mellan shiiter och sunniter runtom i ”den farliga halvmånen” d v s  alla muslimska länder från västra Kina i öster till Marocko i väster. Under början av 2016 har de redan hunnit följas av iranska hotelser mot Saudiarabien och dess sunnitiska allierade. En shiitisk stam (”Houthi”) med stöd från Iran har i ett inbördeskrig i Yemen vunnit segrar mot en allians av sunnitiska stater ledd av Saudiarabien.

Även inbördeskriget i Syrien är delvis ett utslag av shia-sunni-motsättningar. Assad representerar en shia-sekt som utgör en minoritet, men som sedan länge härskar över en blandning av olika etniska och religiösa element. Av dessa tillhör en majoritet sunnitisk islam i någon form. Assad stöds av Ryssland och Iran samt vad gäller FN:s säkerhetsråd även Kina, medan västländerna stöder rebellerna (utom ISIL). Ett öppet krig mellan det sunnitiska Saudiarabien och det shiitiska Iran skulle tendera att dra in stormakterna i konflikten mellan sunni och shia enligt samma mönster och riskera att inflammera relationerna mellan ”öst” och ”väst”.

Sverige bör skydda sin försörjning

De flesta av dessa riskfaktorer är av långsiktig karaktär. De har plötsligt blivit många, och alla har inte nämnts här. De kan kombineras i oförutsägbara händelseförlopp, som förändrar förutsättningarna för vår säkerhetspolitik. Sverige är varken medlem av NATO eller någon annan militär allians som kan ge oss skydd. Vi saknar helt ett civilförsvar och har inte något egentligt invasionsförsvar. Vi har en extremt låg självförsörjningsgrad med livsmedel och bränsle. Vi saknar myndigheter och lagstiftning som på samma sätt som vid andra världskrigets utbrott kunde hantera våra försörjningsproblem. Ändå deltar vi i NATO:s partnerskap för fred och i EU:s östliga partnerskap, som vi själva har tagit initiativ till och som anses som ett hot av Ryssland. I egenskap av EU-medlem deltar vi i de västliga sanktionerna mot Ryssland för dess agerande i Ukraina, som vi kritiserar häftigt. Varken NATO eller Ryssland har anledning att behandla oss som ett neutralt land i händelse av väpnad konflikt mellan dem, oavsett att vi själva hävdar ”alliansfrihet”. Ordföranden i den ryska Duman har förklarat att Sverige och Finland inte längre kommer att behandlas som neutrala stater efter att ha undertecknat ett ”värdlandsavtal” med NATO. I bästa fall kan vi räkna med att behandlas som ”icke-krigförande” i folkrättslig bemärkelse och inte som ”krigförande”.

Politiker och tjänstemän i regeringskansliet avfärdar tal om civilförsvar eller starkare militärt försvar med att sådana frågor inte kan ges prioritet, när vi har en flyktingkris och budgetproblem med skola och sjukvård att lösa.

Flyktingkrisen är inte något isolerat inrikespolitiskt problem. Det är en signal från en omvärld, som snabbt blir mera osäker och pockar på vår uppmärksamhet. Den borde göra att frågor om civilförsvar, försörjningsberedskap och militär beredskap ges högre i stället för lägre prioritet. Den borde också ha lärt oss att det kan gå fort, när omvärlden kommer med utmaningar för svensk säkerhetspolitik. Det är farligt att försumma planering och beredskap inför oväntade händelser, särskilt när man vet att det finns en viss sannolikhet för att de kommer att inträffa.

Flyktingkrisen har också visat att det inte behövs ett storkrig för att vårt samhälle skall utsättas för påfrestningar, som inte kan bemötas utan drastiska och mycket oönskade beslut. Redan om de västliga sanktionerna mot Ryssland skulle eskalera, kan det skapa problem för vår försörjning med varor utifrån. Under det andra världskriget hade vi en självförsörjningsgrad på livsmedel nära 80 %. Idag är den sannolikt under 50%. Under det kriget hade vi stora problem med att försörja befolkningen med både livsmedel och bränsle. Idag är vi också på många andra områden beroende av daglig tillförsel av till exempel elektronik. Då behandlades vårt land som en neutral stat i folkrättslig bemärkelse. Vi hade skapat en rad institutioner och mekanismer, som gav oss ett civilförsvar och en försörjningsberedskap.

Också om man lever i den föreställningen att Sverige i en väpnad konflikt i vår omvärld idag skulle kunna lyckas att bli behandlat på samma sätt, är skälen nu minst lika starka som då för att inte fortsätta att leva som om inga hot mot vår försörjning och vår territoriella integritet skulle existera. Det är svårt att förstå varför vi inte vill ta intryck av vad som sker i vår omvärld på samma sätt som en tidigare generation hade förmågan att göra, när osäkerheten började infinna sig. Osäkerheten ser visserligen annorlunda ut idag, och historien upprepar sig inte, men det hindrar inte att man bör ta lärdom av den.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Ryssland hävdar att de fått Sveriges tillstånd att bärga ubåten SOM



I somras skrevs det ett antal artiklar om den ryska ubåten SOM, som hittades, eller åtminstone då offentliggjordes av Ocean X Team. Vrakletarna försökte då föra media och allmänheten bakom ljuset och antydde att det var en nyare ubåt som man funnit på havets botten trots att man visste att det var den tsar-ryska ubåten SOM från 1916 som låg där.

Läs gärna mina tidigare artiklar i SvD här och här samt längre blogginlägg här och här. Det var genom en gemensam snabb insats som "bluffen" kunde avslöjas och att vi därmed kunde lägga korten på bordet. Detta bara några timmar efter Ocean X Team utspel i Expressen.

Av en händelse så hittade jag idag ny information i ärendet på den ryska flottans webb .

I artikeln hävdar Ryssland att svenska myndigheter i december 2015 ska ha gett "forskare" tillstånd att bärga ubåten.

Åter igen är det ryssen Max Michailov som är inblandad och är den som uttalar sig. Det är möjligen också han och hans kamrater i Ocean X Team som är den "forskare" som avses i artikeln. Han påstår även att "det finns en tydlig plan för att genomföra en bärgning av ubåten den 23 maj 2016, då det skulle vara exat på 100-årsdagen efter att ubåten sjönk. Artikeln på ryska finns här.

Jag ifrågasätter kraftfullt huruvida uppgifterna som sprids i denna artikel stämmer överens med verkligheten. Jag har nämligen väldigt svårt att tro att regeringen har gett ett tillstånd till vare sig Ryssland, ett ryskägt företag, eller för den delen ett svenskt företag med starka kopplingar till ryska intressen, d.v.s. Ocean X Team.

Den enda möjligheten jag bedömer är möjlig i det här fallet är att Sjöfartsverket skulle vara huvudman för en bärgning och att den i sin helhet finansieras av ryska staten. Något som givetvis skulle föregås av ett godkännande via UD.

Bedömer att mer information i ärendet kommer inom kort.

ÖB och de rådande omständigheterna

av Carl Björeman

Vår nye ÖB Micael Bydén vill göra upp med bilden av att Sveriges försvar inte duger.  ”Vi är riktigt bra”, säger han i en intervju  på DN.se 2016-01-17.

Som motiv för sin positiva bedömning anför Hydén bland annat följande:

  • En trend har brutits, så stämningen i organisationen präglas av en framtidstro som det är länge sedan vi hade.
  • Vi kan mycket, vi har fantastisk personal, vi har högkvalitativa vapensystem.
  • Ryska hot – det må vara kärnvapenhot eller hybridhot – skall mötas med en inställning hos soldater och sjömän att även om jag är ensam och bara har mitt vapen skall så skall jag ställa mig i vägen, det är min uppgift.
  • Hot mot Gotland skall mötas med ett operativt rörligt försvarskoncept
  • ÖB hoppas att personalförsörjningssystemet kan justeras så att det blir mer flexibelt.

Beskedet från ÖB är sammanfattat: Vi ska kunna möta både kärnvapenhot och hot om hybridkrig

I en liten bok, som på svenska heter ”Svärdseggen” (Ystad 1965: på franska utgavs den 1932) anger författaren, dåvarande kaptenen Charles de Gaulle vad som är befälhavarens viktigaste uppgift, nämligen ”Att skapa sig en bild av de rådande omständigheterna i varje särskilt fall är alltså befälhavarens viktigaste uppgift. Känner han dem, bedömer han dem riktigt och utnyttjar dem, står han som segrare. Känner han dem inte, bedömer  han dem fel eller försummar att utnyttja sina kunskaper, blir han besegrad.” Enligt min mening är de Gaulles teser tidlösa.

När man läser igenom ÖB Micael Hydéns besked, relaterat ovan, inställer sig osökt frågan: Har han skaffat sig en riktig bild av de omständigheter som har som har inverkan på hans möjligheter att fullgöra sin uppgift.

Det förefaller högst sannolikt att ÖB gjort felbedömningar när det gäller bland annat följande omständigheter:

  • Personalförsörjningssystemet. ÖB tror att det räcker med en justering, med frivillighet i grunden. Frivillighet i grunden innebär att försvarsmakten gör sig beroende av arbetsgivares, skolmyndigheters och enskilda tilltänkta soldaters konjunkturkänsliga bedömningar av försvarsmaktens attraktivitet. Frivillighet i grunden förhindrar vidare erforderlig rekrytering till ett meningsfullt nationellt försvar. Det krävs värnplikt som grund.
  • Effekten av att försvarsmakten i större utsträckning talar om vad den gör. ÖB bedömer att det blir en positiv effekt. Det är minst lika troligt att effekten blir negativ. Medborgarna vill ha nationell säkerhet och de är sannolikt inte lika imponerade som ÖB av vad försvarsmakten presterar i Mali  och i Nato-övningar.
  • Tilltron till ett operativt rörligt försvarskoncept, t ex för försvar av Gotland. Gotland kan i framtiden hotas av hybridkrig i den mening som Ryssland tillämpat på Krim. Mot detta hjälper inget rörligt försvar. Det krävs ett territoriellt försvar.
  • Slutligen: Bydén verkar ha missbedömt svenska folkets syn påbehovet av försvar.  Det är inte det försvar för uppvisning i fredstid som han erbjuder. Det är ett nationellt försvar som man vill ha, ett försvar som i tider av konflikt och hot ger trygghet.

 
Författaren är generallöjtnant och ledamot av KKrVA

Media om framtida materiel- och logistikförsörjning

I artikeln ”FMV under attack” i Dagens industri 12 januari framförs åsikter om att Försvarets materielverk borde slås ihop med Försvarsmakten.

Den nuvarande lösningen till materiel- och logistikförsörjning mellan Försvarsmakten och FMV togs fram i ett annat omvärldsläge och utifrån en annan inriktning för Försvarsmakten. Utifrån de förändrade förutsättningarna har regeringen tillsatt utredaren Ingemar Wahlberg för att ta fram förslag till förändringar av materiel- och logistikförsörjningen.

I tidigare underlag till statliga utredningar har Försvarsmakten uttryckt att den effektivaste lösningen för materiel- och logistikförsörjningen vore en enmyndighetslösning. I nuläget uppfattar vi dock inte detta som en aktuell framtida lösning.

Försvarsmakten stödjer utredningen och bidrar med underlag. Vilka förslag som diskuteras och kommer ut ur utredningen är helt och hållet en fråga för utredaren och vi kommenterar inte detta vidare.

Tills utredningen är klar och eventuell ny styrning från statsmakterna kommer, så jobbar Försvarsmakten och FMV tillsammans för att implementera dagens lösning.

Dennis Gyllensporre
Chef för ledningsstaben

Om ingenting

Visst kan väl en blogg också var ett forum för lösa och närmast osammanhängande funderingar? Jag har nu lämnat Högfjällshotellet bakom mig och är tillbaka i huvudstaden. Någonstans inbillar jag mig ändå att det är här i riksdagen allt till sist avgörs. Åtminstone nu, när de parlamentariska förhållandena är djupt oförutsägbara.

Sälen är i första hand en tummelplats för av stunden ingivna utspel. Utspel som knappast har ambitionen att förändra något i sak, men som kanske i bästa fall skapar en illusion av en sådan vilja.

Svensk politik är fortfarande en form av demokratiskt hantverk. Motioner skickas till partistämmor, prövas och diskuteras, för att sedan komma till ett avgörande. Det är i alla fall min föreställning. När beslut väl fattats kan dessa partier sedan med visst förtroende kommunicera budskapen med allmänheten.

Liberalerna har fattat beslut om återupprättande av en selektiv, könsneutral värnplikt för grundutbildning av soldater. Ända sedan 1999 att Sverige ska söka medlemskap i Nato. Vid det senaste landsmötet kunde jag, som ordförande i utskottet för utrikespolitik och försvar, konstatera att ett enigt parti också ställde sig bakom att Sverige på sikt bör uppnå att minst två procent av BNP avsätts för det militära försvaret.

I utspelens Sälen tycks långt mindre förankrade budskap saluföras. Det är min tro att detta undergräver en folkligt förankrad, och därmed trovärdig, försvars- och säkerhetspolitik.

När jag nära midnatt vandrade mot mitt övernattningsrum på Riksdagen såg jag en tämligen välgödd brunråtta springa från Helgeandsholmen över Riksbron mot Rosenbad på Drottninggatan. Under snart fjorton år i Riksdagen har jag aldrig sett detta förut. Som naturintresserad förstår jag naturligtvis att man inte ska utläsa något alls av detta, men det var en sällsam iakttagelse. Som jag vill dela med eventuellt kvarvarande läsare.

Allan Widman




Krigsförbanden är fyllda

Det har i media framkommit uppgifter om att Försvarsmakten saknar 7 500 soldater. Det är fel. Krigsförbanden är idag i allt väsentligt bemannade.

I händelse av höjd beredskap och mobilisering bemannas krigsförbanden med alla de som är krigsplacerade, även de som inte har Försvarsmakten som sin huvudarbetsgivare och därmed inte tjänstgör kontinuerligt. I detta återfinns hela hemvärnet samt reservofficerare och deltidsanställda gruppbefäl, soldater och sjömän men även tidigare värnpliktiga. De sistnämnda är placerade med stöd av pliktlagen. Därmed är krigsförbanden i allt väsentligt bemannade.

Försvarsreformen med övergång till frivillighet har i huvudsak gått enligt plan. FM har fler kontinuerligt anställda soldater och sjömän än planen men färre deltidsanställda. Pliktpersonal (i huvudsak tidigare värnpliktiga) används därför för att fylla upp krigsförbanden. Krigsförbanden är därför inte uppfyllda enligt den metod som ursprungligen var tänkt.

Regeringens beslut i december 2014 om att pliktpersonal kan kallas in till övningsverksamhet innebär att kompetensen hos pliktpersonalen nu kan vidmakthållas, och att de kan träna ihop med sina krigsförband. Försvarsmakten planerar att genomföra krigsförbandsövningar med samtliga krigsförband under försvarsbeslutsperioden.

Sammantaget ger detta idag att huvuddelen av krigsförbandens befattningar med soldater och sjömän är bemannade.

Anders Silwer, Försvarsmaktens produktionschef

En försvarspolitik vilande på lösan sand

av Lars Wedin

Den så kallade solidaritetsförklaringen är en grundbult i den svenska försvars- och säkerhetspolitiken. I korthet innebär den att vi skall stödja andra länder och kan förvänta oss stöd om vi blir anfallna. För enkelhets skull återges den nedan:

Regeringen står bakom den av Försvarsberedningen deklarerade solidaritetsförklaringen som omfattar EU-medlemmar samt Norge och Island. Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.
(Källa: Ett användbart försvar. Regeringens proposition 2008/09:140. Sid 9.)

Förklaringen skall ses mot bakgrund av art 42.7 i Lissabonfördraget som säger att alla medlemsstater skall, med alla till buds stående medel, bistå ett medlemsland som utsätts för väpnat angrepp på sitt territorium. Men vissa stater är undantagna: de stater som har en speciell säkerhets- och försvarspolitik. Detta är en gammal skrivning som avser de ”neutrala” d v s bland andra Sverige. Solidaritetsförklaringen tar så att säga bort detta undantag för Sverige.

Denna svenska ”unilaterala alliansförklaring” har givetvis väckt många frågor: vad betyder den egentligen? Svaret på frågan är viktigt eftersom den svenska försvarspolitiken utgår från att vi får hjälp om vi utsätts för väpnat angrepp. Nu vet vi vad den innebär: ingenting. Den svenska försvarspolitiken vilar på lösan sand.

Den 13 november utsätts Frankrike för ett omfattande terroranfall; anhängare till Daech (ofta, men felaktigt, kallat islamska staten) ligger bakom. Presidenten förklarar att Frankrike nu befinner sig i krig och begär hjälp i enlighet med artikel 42.7. Inget medlemsland, så vitt känt, motsätter sig denna tolkning. Efter en dryg månads interna överläggningar bestämmer sig Sverige för att inte ge den politiskt mest signifikanta hjälpen, som också Frankrike begärt: flygspaning mot mål inom Daech område. I stället presenteras ett mycket begränsat paket om sammanlagt 40 MKr. Det framgår också att vissa kretsar i regeringen helst hade velat se ett rent humanitärt hjälppaket – en del av den feministiska utrikespolitiken?

Beslutet skall ses mot bakgrund av att den svenska försvarsbudgeten, relativt BNP, tillhör Europas lägsta. Enligt tidningsuppgifter kommer den att ligga under 1 % 2018, något som skall jämföras med den europeiska normen: 2 %. Få länder uppfyller denna men den svenska nivån är exceptionellt låg. Intrycket är att Sverige överlåter åt andra att betala för vår säkerhet.

Låt oss nu granska detta beslut. För det första, det tog lång tid. Javisst, men bara Tyskland och Storbritannien skall ha varit snabbare. Lärdomen är att eftersom hjälpen inte var förberedd – exempelvis en del av Nato-samarbetet – så tar det tid för en demokratisk stat att ta ett sådant beslut. Denna tid skall jämföras med det svenska så kallade en-veckas försvaret. Vi kan inte vänta med att få hjälp i flera veckor om så skulle behövas! Det är inte heller säkert vi får hjälp med det vi behöver.

För det andra, tanken med humanitärt bistånd förefaller befängd. Frankrike har ett välfungerande civilförsvar och behöver knappast humanitärt bistånd. Inte var väl tanken att vi skulle ge bistånd till Daech? Folket som tvingas leva under deras välde behöver säkert bistånd men det torde vara svårt att leverera i praktiken. I vilket fall var det inte detta som Frankrike bad om. Vad skulle vi själva säga i motsvarande fall: Sverige utsätts för väpnat anfall och Frankrike erbjuder humanitär hjälp?

För det tredje, det är naturligtvis upp till varje statsledning att besluta om vad som är till buds stående medel. Men bedömningen har ett betydande politiskt signalvärde. Signalen i detta fall är att ”nej, vi är inte beredda till någon uppoffring i den europeiska solidaritetens namn;” d v s den som vi själva är beroende av. Nu har inte detta – enligt de samtal jag fört bl a med förre Cema (ÖB) – tagits upp särskilt negativt. Snarare ger man uttryck för en viss uppgivenhet. Man kan endast konstatera att den europeiska solidariteten inte fungerar. Det är detta vi behöver ta till oss; europeisk solidaritet är långt från självklart; speciellt om man inte vill vara med i Nato och om man har en av Europas lägsta försvarsbudgetar.

Tre skäl har angetts till det magra utfallet av den svenska beredningen. För det första skall det ha rört sig om en folkrättslig gråzon. Men Säkerhetsrådets resolution 2253/2015 är mycket tydlig i sitt fördömande av Daech som representerande ett hot mot internationell fred och säkerhet. Vi deltar dessutom redan i kriget mot Daech genom vår utbildningsinsats i Irak. Det hela luktar undanflykt.

För det andra skall det ha varit farligt. Javisst, krig är farligt. Men solidaritet som endast gäller i gott väder är inte solidaritet. Att hjälpa ett anfallet Sverige kommer också att vara farligt. För det tredje, Sverige skulle ha blivit ett mål för Daech. Men Daech och andra terrororganisationer med motsvarande ideologi är redan i krig mot allt som kan betecknas som grundläggande svenska värden: demokrati, religionsfrihet, jämlikhet mellan män och kvinnor, rättstatens principer m m Kriget mot terrorismen är också vårt krig; här finns inte plats för någon sorts neutralitet eller resonemang av typen ”man måste förstå dem också”. För oss som är kristna är det också fråga om att stödja våra kristna bröder och systrar.

Slutsatsen blir att ett Sverige som utsätts för väpnat angrepp kanske, men bara kanske, får hjälp men risken är stor att den kommer sent och/eller är irrelevant eller mycket begränsad. Därmed är benen för nuvarande försvarsbeslut undanslagna. En ny beredning måste snarast tillsättas med en ekonomisk ram om åtminstone 2% av BNP. Denna siffra har stor betydelse. Dels, givetvis, för att den skulle möjliggöra en avsevärd förstärkning av försvaret. Dels därför att den skulle utgöra en viktig politisk signal om att Sverige inte längre skulle vara en försvarspolitisk snyltare; beroende av andras solidaritet men inte berett att bidra.

En ny försvarsberedning kan med fördel studera de ryska insatserna i Syrien med omnejd. Vidare behövs ett helhetsgrepp som omfattar såväl intern som extern säkerhet. Svensk krishantering har fått mycket berättigad kritik det senaste året och behöver sannolikt göras om från grunden.

Utgångspunkten för ett nytt försvarsbeslut måste vara att Sverige skall kunna försvara sig självt OCH utgöra en solidarisk partner i Europa. Här finns plats för mycket nytt tänkande. En ny försvarsberedning måste därför vara öppen och ta till sig forskning och idéer såväl från Sverige som från andra länder.

Men kon får inte dö medan gräset gror. Ett genomtänkt (för en gångs skull) försvarsbeslut tar åtminstone två år att fatta. Det tar sedan minst fem år innan det får genomslag. En ramändring som klarar försvarsmaktens omedelbara problem bör därför ske omedelbart; ett undantag från den höjda arbetsgivaravgiften för ungdomar, som hårt drabbar försvaret, måste exempelvis vara extremt lätt att fatta.

Sverige bör bli en producent av säkerhet och sluta vara en konsument. Nu får det vara slut på snyltandet!

 
Författaren är kommendör, Directeur des études, Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.

Utbildning, värnplikt med mera

Just nu är det mycket som händer med beröring på Försvarsmaktens personalförsörjning.

För det första har kollegan Wiseman upplåtit plats till Lars Fresker att problematisera om försörjningen med nya yrkesofficerare.

För det andra verkar vårt land plötsligt ha blivit fyllt av värnpliktskramare, där utrikesminister Wallström just nu är den senaste att hurra för ett system där unga kvinnor och män med plikten som grund förväntas ge sin tid (och i värsta fall sitt liv) till staten.

Om vi börjar med försörjningen med yrkesofficerare så har Fresker i stort sett rätt i att det  nuvarande systemet inte riktigt levererar. Problemen finns främst inom officersprogrammet (OP), där ett för litet intag kombineras med en genant stor andel officersaspiranter vilka efter tre års akademiska studier inte ens klarar av att skriva en enkel C-uppsats. 

Beträffande specialistofficersutbildningen (SOU) så ser det lite bättre ut, men även där fylls inte utbildningsplatserna.

För SOU finns det också en anpassad variant, där ett anställt gruppbefäl, soldat eller sjöman efter viss anställningstid kan invärdera sina redan erhållna kunskaper och därigenom genomgå en förkortad variant av utbildningen (minst en termin kortare). Detta kan i de flesta fall även ske med i stort sett bibehållna förmåner enligt ett särskilt regelsystem.

Man bör här känna till att någon motsvarande anpassad variant inte finns för OP - ska denna utbildning resultera i en officersexamen (yrkesexamen) så blir det svårt eller omöjligt att invärdera kunskaper av "oakademisk" karaktär.

Fresker menar också att anställda gruppbefäl, soldater och sjömän ska kunna medges att genomgå hela OP (tre år) med "bibehållen lön". Hej och hå - det blir ett ekonomiskt klipp för individen eftersom det förmånspaket som regleras i officersförordningen är tvingande (140 kr/dag, fri mat, fria resor, fri logi med mera). Individen skulle alltså tjäna betydligt mer under utbildningen än hon eller han gör före eller efter utbildningen.

Men - det kanske ändå trots allt kan vara en god idé att exempelvis öronmärka 10 platser av OP för redan anställda gruppbefäl, soldater och sjömän samt att låta dem erhålla "dubbla förmåner" under utbildningen. Det som kan trassla till de hela är möjligen att OP är en akademisk utbildning där FHS står för antagningen. Exakt hur detta skulle kunna matchas med att Försvarsmakten fördelar till tio platser vet denna blogg inte riktigt. 

Det finns dock också en annan variant och det är att Försvarsmakten köper tio platser som så kallad uppdragsutbildning. Detta sker redan idag när det gäller särskild officersutbildning av försvarsmeteorologer och -ingenjörer. I dessa fall får individen dock ingen officersexamen, men däremot motsvarande kunskaper. 

Med tanke på de rekryteringsproblem som finns till OP så kan det finnas goda skäl att prova nya verktyg enligt ovan.

Fresker nämner ingenting om reservofficersutbildning. Spaning ger dock tyvärr vid handen att rekryteringen till den nya ettåriga reservofficersutbildningen och det grundutbildningsår som den ska inledas med går uruselt. 

Nästa ämne att behandla i detta lite längre inlägg är det stora intresset för värnplikten (eller egentligen en plikt att genomföra grundutbildning som värnpliktig).

Denna blogg har tidigare varit tveksam till en övertro att värnplikten med ett Alexanderhugg kan lösa Försvarsmaktens rekryteringsproblem. Kritiken har varit baserad på ett oomkullrunkeligt faktum: problemet är inte för få som söker och blir antagna, problemet är brist på utbildningsplatser.

Försvarsmakten har kända problem vad avser rekrytering av både tidvis tjänstgörande personal och hemvärnsmän. Man kan dock inte säga att dessa problem skulle försvinna om plikten användes för att få in unga kvinnor och män till grundutbildning, följd av krigsplacering efter utbildningen. Det finns lik förbannat för få utbildningsplatser! 

Det är också så att många som får frågan om det inte vore trevligt att återinföra plikten att genomgå grundutbildning baserad på plikt inte inser eller fattar att en utbildningsvolym om 4 000 individer av en årsklass på över 100 000 individer rimligen inte kan sägas vara allmän värnplikt.

Det finns också romantiska fantasier om att värnplikten skulle underlätta integration och assimilering av kvinnor och män med sina rötter i andra länder. Detta argument faller dock även det platt till marken med hänsyn till den begränsade utbildningskapaciteten.

Slutligen så har minister Wallström också fantasier om "civil värnplikt" och "militär värnplikt".

Man skulle kunna hoppas att en minister skulle vara bättre påläst. Civilplikt finns redan beskriven i lag (1994:1809) om totalförsvarsplikt. Det är fullt möjligt för Wallströms regering att fatta beslut om plikt att genomföra grundutbildning som civilpliktig. Då får Wallström dock också berätta vilken myndighet som ska genomföra utbildningen, hur uttagning ska gå till samt vad personalen ska användas till efter genomförd grundutbildning. 

Att med plikt som grund utbilda unga kvinnor och män för att de ska kunna hjälpa "nyanlända" kan inte sägas vara av sådant nationellt intresse att någon ska kunna tvingas till det. 

Jag ber om ursäkt för detta lite flummiga inlägg, men tycker att båda ämnena kan samsas rätt bra.

Det ska bli intressant att följa Folk- och Försvars konferens. Kanske någon kan tipsa minister Wallström om vad som redan är beslutat i en lag.

GMY

Sinuhe