månadsarkiv: februari 2016

Första fallskärmssoldaterna i Sverige var allierade

Allierade specialoperationer på Nordkalotten genomfördes bl a med hjälp av amerikanska C-47:or baserade i Luleå. Målning av Torstein Landström.

Finns det någon TV-serie eller spelfilm som är fortsättningen av den nyligen visade "Kampen om tungvattnet"? Ja, det kan man säga att det gör - men det saknas en film emellan dem.

Det finns en spelfilm från 2012 som är en sorts fortsättning, "Kon-Tiki", med bl a Gustaf Skarsgård i en av rollerna. Med på Kon-Tiki-expeditionen 1947 fanns nämligen tungvattensabotören Knut Haugland och en av dem som planerade sabotaget, Björn Rörholt. Den senare hade jag kontakt med, liksom hans ställföreträdare i Luleå, Thor Heyerdahl. Ja, Heyerdahl är ytterst välkänd samtidigt som det är rätt få som är medvetna om att kaptenen på Kon-Tiki spelade en viktig roll i de hemliga allierade operationerna på Nordkalotten 1943-45. Bland annat startade han 1945 den första militära fallskärmsskolan på svensk mark, vid Norrbottens flygflottilj (F 21) i Luleå. Denna märkliga nordliga episod och flera andra har ingen ännu gjort vare sig spelfilm eller TV-serie av.

För första gången på 24 år


För första gången på 24 år kommer Försvarsmakten att 2017 genomföra en försvarsmaktsövning, d.v.s. en övning där hela Försvarsmakten övas gemensamt i att hantera ett angrepp mot Sverige. Senast detta inträffade var 1993 och övningen Orkan. Detta blir också första gången sedan dess som Sverige är skyldigt att anmäla en övning enligt Wiendokumentet, som syftar till att skapa och bibehålla stabilitet mellan länder genom att större övningar inte ska riskera att tas som upprinnelsen till ett angrepp. En skyldighet som Ryssland de senaste åren helt negligerat, genom att utnyttja dokumentets undantag för beredskapskontroller.

Få saker bygger så mycket förmåga och kan identifiera brister som måste avhjälpas som just att genomföra större övningar. Det är också ett av de absolut bästa sätten att hålla personalen motiverad, liksom att visa för allmänheten att det finns ett försvar och vad detta kan hantera. Alla dessa punkter är oerhört viktiga. Aurora 17 är också viktig på så sätt att övningen även kommer att öva emottagande av militärt stöd från andra länder, vilket Sverige idag är helt beroende av.

I veckan börjar i Norge en motsvarande övning av samma storlek, då årets upplaga av Cold Response handlar om att slå tillbaka en kvalificerad motståndares väpnade angrepp. Även denna övning är av yttersta vikt för det svenska försvaret då en av de två brigaderna som ställs mot varandra, leds av en svensk brigadstab från Boden. Bättre övning än så kan förmodligen inte uppbådas någonstans, särskilt då övningen både är omfattande, komplex och tidsutsträckt, samt det rör sig om en multi-nationell brigad med därpå följande möjligheter och friktioner.


Aurora 17
Cold Response 2016
Försvarsmaktens webbplats
Norska försvarets webbplats

Ubåt, Ubåtar och Ubåtarna

Reflektion

Bild 1. Geografiskt område för fyren Vindbåden.
Så var det åter dags för rapporter om främmande makts undervattensverksamhet i svenskt territorialvatten med undervattensfarkost. Dagens nyheter rapporterade, 26FEB2016, om en händelse som skall skett under våren 2015, öster om fyren Vindbåden i Stockholms skärgård. Flottan skall vid det aktuella tillfället genomfört övning med torpedskjutning. Varpå en besättningsmedlem observerade ett periskop under några sekunder i övningsområdet. Inledningsvis antogs det vara en svensk ubåt, senare visade det sig ej vara en svensk ubåt. Händelsen klassificerades därefter som sannolik ubåt d.v.s. den näst högsta klassificering.

Den 27FEB2016 publiceradeDagens Nyheter ytterligare uppgifter, om möjlig undervattensverksamhet av främmande makt i Östergötlands skärgård. Därtill framkom det att observationer hade genomförts under April, Maj och Juni månad i Stockholms skärgård. Den möjliga undervattensverksamheten i Östergötlands skärgård klassificerades som en trea (3), vilket innebär trolig ubåt/undervattensverksamhet, regeringen informerades även rörande den möjliga undervattensverksamheten. Således har denna observation lägre gradering än den tidigare nämnda observationen utanför fyren Vindbåden och från underrättelseoperationen 2014.

Bild 2. Östgötska skärgården.
Vad avser klassificeringarna så skall det jämföras med underrättelseoperationen, benämnd Operation Örnen, som genomfördes i Stockholms skärgård i oktober 2014, då främmande undervattensverksamhet hade observerats, där bedömdes även verksamheten till en tvåa (2). Således bör det inte råda något tvivel om sannolikheten kring kränkningen utanför Vindbåden. Troligtvis har även ytterligare information tillförts bedömningen, förutom den enskilda observationen av ett periskop under den aktuella övningen, som gör att man kan klassificera händelsen till en tvåa (2). Observationerna i Östergötlands skärgård är ju något mer vaga sett till bedömningen, en trea (3), detta kan kanske bero på att inga enheter och/eller system ur Försvarsmakten registrerat något kring händelsen utan den baseras enbart på civila uppgiftslämnare, dock måste det finnas något substantiellt i observationerna då regeringen har informerats om det.

Främmande makts undervattensverksamhet i anslutning till Flottans övningar och provverksamhet är inget nytt. Utan är ett mönster som går igen från 1980 och 90-talets undervattensverksamhet. Dock kan viss del av övningsverksamheten ingått i den planlagda ubåtsskyddsverksamheten, varvid det kan bli missvisande att säga att övningsverksamheten var det egentliga intresset från främmande makt, utan valet av plats för vår övningsverksamheten kan korrelerat med våra egna skyddsåtgärder gentemot undervattensverksamheten.

Därtill kan troligtvis det enda reella syftet med att utnyttja ubåtar som en inhämtningsresurser vid provverksamhet, vara att bärga rester av proven. Exempel finns från t.ex. 1980-talet då utprovning av torpeder genomförts och bärning fördröjts, då dessa har försvunnit, trots att man lokaliserat dem för bärgning och märkt ut platsen. All annan inhämtningsverksamhet kan göras betydligt mer riskfritt från t.ex. signalspaningsfartyg eller flygplan från internationellt vatten och/eller luftrum.

Värt att notera i sammanhanget, är under våren 2015, genomfördes materielförsöki Bottenhavet tillsammans med den Tyska Flottan. Huruvida det kan finnas ett samband mellan ubåtsobservationen i Stockholms skärgård under våren och materielförsöken i Bottenhavet skall vara osagt. Men om främmande makt genomfört underrättelseföretag i Bottenhavet med undervattensfarkoster, så kan t.ex. ett offensivt agerande i Stockholms skärgård varit en metod för att kraftsplittra våra resurser. Å andra sidan kan det varit så att vi kanske kraftsamlat våra resurser till Bottenhavet och genom tur observerade ett företag riktat mot Stockholms skärgård genom vår övningsverksamhet. Myntet har som bekant två sidor.

I sammanhanget kan det vara intressant att kort jämföra historia med nutid dels avseende geografiska områden dels avseende tidpunkter. Historiskt d.v.s. under 1980- och 90-talet, sett till ett kalenderår, genomförde främmande makt undervattensverksamhet från i huvudsak April t.o.m. November månad. Avsaknaden av verksamhet under de övriga månaderna kan bedömt förklaras av klimatologiska faktorer. Vad avser geografiska områden, så var undervattensverksamheten främst koncentrerad till mellersta Sverige, Mälardalsregionen, och Gotland. Västra och södra Sverige samt nedre Norrland, hade en snarlik frekvens av undervattensverksamhet, dock längre frekvens än Mälardalsregionen, övre Norrland var underrepresenterad.

Sett till nutid så förefaller den av Dagens Nyheter rapporterade verksamheten, för 2015, genomförts under April, Maj och Juni månad, den främmande undervattensverksamheten som föranledde operation Örnen, skedde i oktober månad. Således förefaller tidsrymden vara ungefär densamma som under 1980- och 90-talet. Vad avser geografisk tyngdpunkt blir det svårt att säga något, då de rapporterade områdena dels nu senast dels före är inom samma områden som under 1980- och 90-talet, dock rapporteras inget om hur många observationer inom de olika områdena, således kan man ej ta ställning till var en eventuell tyngdpunkt ligger för främmande makt med undervattensverksamheten.

Dock kan den av främmande makt genomförda undervattensverksamheten ej vara omfattande, då mängden observationer från civila observatörer i sådant fall borde vara högre och därmed borde även massmedia i högre grad fått upp ögonen för det. Givetvis kan taktik och teknikutveckling från 1980-talets ubåtsincidenter, gjort att observationerna blivit färre, vilket torde vara ett rimligt antagande, då man, bedömt, ej vill bli upptäckt. Men misstag sker alltid, varvid mängden rapporter torde varit högre, om det var en omfattande verksamhet som genomfördes. Den informationssökande noterade säkert i Marinchefens julhälsning, där han påtalade att indikationer på undervattensverksamhet även noteras under 2015. Varpå frågan inställer sig hur många fler kränkningar under ytan har skett under 2015?

Avslutningsvis kan det vara värt att notera de geografiska områden där Försvarsmakten, de facto, förefaller anse att kränkningar genomförts och är så pass allvarliga att man väljer att informera regeringen om dessa, väl platser in i tankegångarna kring "korridoren till Baltikum". Båda antagonisterna har dock intresse av den "korridoren", om än med olika syften.

Have a good one! // Jägarchefen

”Det är akademiseringens fel!”

av David Bergman

För en tid sedan gick chefen för Karlberg ut och meddelade sina visioner för officersutbildningen. Förutom de akademiska poäng som redan ges såg han framför sig ett ytterligare akademiskt djup och att kadetterna efter examen hade tillgodogjort sig en ”Mil kand”. Kritiken lät inte vänta på sig. Domedagsprofeterna varnade för att framtidens officerare skulle bli teoretiker som bara kunde läsa böcker och att det praktiska hantverket likväl som den sanna ”krigar-andan” var dömd till undergång.

När skedde då denna debatt? Var det i år eller så långt tillbaka som 2008 när Försvarshögskolan tog över ansvaret för det nuvarande Officersprogrammet? Faktiskt något tidigare. Uttalandet gjordes för mer än 50 år sedan efter att dåvarande chefen för Kungl Krigsskolan uttryckt sin vision för framtidens officerare i Svenska Dagbladet den 1 september 1965.

Det var inte första gången som debatten rasade och kollegorna sprungna ur Överbefälhavarens utredning ”Officer 65” är inte ensamma om att bli utdömda. Gustav Vasa lär 1555 ha uttryckt sig starkt skeptisk till kvalitén hos de nya knektarna som skickades till frontlinjerna i Finland. På samma sätt sägs att Cicero 66 f.kr. varnade den romerska senaten för att ungdomen var fysiskt förslöad och saknade likväl respekt för de äldre liksom ambition med sina liv. Han förutspådde att ingen av dem skulle vara kapabel att växa upp för att axla det tunga ansvaret som senator eller befälhavare i de romerska legionerna.

Fokus på krigarrollen, akademikerrollen eller både och? En till synes evig diskussion om var tyngdpunkten ska ligga. Foto: Charlotte Pettersson, Försvarsmakten.

Fokus på krigarrollen, akademikerrollen eller både och? En till synes evig diskussion om var tyngdpunkten ska ligga. Foto: Charlotte Pettersson, Försvarsmakten.

Genom krigshistorien kan faktiskt tre argument kring utbildningen av officerare ses som relativt konstanta: 1) Officersutbildningen är alltför teoretisk, 2) De nyexaminerade officerarna kan ingenting efter examen och 3) Äldre officerare kommer i sten att hävda att deras årskull var undantagen från de första två punkterna.

Ibland kan det vara nyttigt att reflektera över att vi alla en gång i tiden blivit sedda som en förlorad generation och blivit utdömda med ett ”Vart ska det här sluta?”. Men vi kan också göra gott i att betänka att genom historien har varje ny generation krossat myten om sin egen dekadens då de mött yrkets krav och även i många fall presterat stordåd när de deltagit i stridsinsatser eller hanterat andra svåra utmaningar.

Den psykologiska förklaringen till varför äldre regelmässigt undervärderar yngre grundar sig i ett egocentriskt bias: tendensen att omedvetet övertolka förändringar från dåtid till idag i syfte att själv framstå som mer värdig och kompetenet. Vår inre outtalade strävan efter en positiv självbild gör att våra triumfer blir mer framträdande än våra nederlag i det mänskliga minnet. Ju längre tiden går tenderar människor även att minnas dåtiden som de önskar att den varit, istället för hur den verkligen var. Förenklat uttryckt: ju längre tid som går, desto bättre uppfattar vi att det var förr. Detta färgar omedvetet inte bara hur vi ser på yngre kollegor utan även hur vi för debatten om deras utbildning.

Inom försvarsdebatten finns få områden som kan vålla sådant engagemang och diskussion som hur vi utbildar blivande kollegor, av goda anledningar då det är ett område väl värt att vara passionerad över. Av de drygt 50 år gamla tidningsklippen märks att samma passion för officersutbildningen fanns redan då men också samma farhågor och tvivel som idag. Stundtals förs även dagens debatt om officersutbildningen med svepande eller grovt generaliserande argument om att kvalitén på rekryterna blir allt sämre eller att alla tillkortakommanden skulle vara akademiseringens fel istället för att konstruktivt diskutera specifika frågor eller den bästa lösningen.

Det finns självklart anledning för legitim kritik. Även om allt inte var bättre förr betyder det självklart inte att allt är perfekt nu. Aspekter av officersutbildningen har med rätta ifrågasatts i flera inlägg även av mig. Strävan att utveckla officersyrket mot en profession – vad som något olyckligt kallats akademisering – är i grunden en god idé, men åtgärder på vägen dit har inte alltid bidragit till målet. Att ta upp de frågor som måste förbättras är enda vägen att göra utbildningen bättre.

Hur gick det då för 1965 års officerskurs? Fick domedagsprofeterna rätt i sina farhågor om de akademiska fänrikarna? Jag vet faktiskt inte. Kollegor som tjänstgjorde då får gärna berätta. Men jag gissar att de överkom vilka brister de än må ha haft i sin officerskurs, gick vidare att prestera stordåd inom verksamheten och kämpade hårt för att utveckla utbildningen vidare för kommande generationer. Grunderna i att bygga en stark profession är inte bara en expertis och en särskild yrkesetik, utan just även förmågan att utveckla det egna expertkunnandet – inte genom hävdanden att det var bättre förr, utan genom debatt i sakfrågor och en strävan att göra morgondagens officersutbildning så bra som möjligt.

 
David Bergman är kapten och doktorand i psykologi

Om eld upphör och fredsskapandets eviga dilemma

av Michael Sahlin

Ja, visst är det så att läget i Syrien – och Irak (glöm inte Irak!) – tycks bli alltmer dramatiskt, tragiskt, komplicerat, farligt och svårhanterligt för varje dag, vecka och månad som går, med allt tydligare indikationer på att det regionala ombudskriget börjat få konturer av storkonflikt, på global nivå. I dagarna handlar det om att se om ”Peace in our time”-överenskommelsen från Munchen, den som vagt talade om ”cessation of hostilities” och humanitärt tillträde till mest utsatta områden, alls betyder något, i perspektivet av

  • fortsatta ryska bombningar och fortsatt syrisk-iransk m fl framryckning mot rebellkontrollerade delar av Aleppo och mot den syrisk-turkiska gränsen, med upplevd möjlighet att faktiskt vinna inbördeskriget (eller, om team Putin så finner för gott, uppnå avgörande förhandlingsfördelar)
  • kurdiska YPG-framstötar mot den strategiskt belägna staden Azaz i det gränsområde mot Turkiet där en mängd taktiska och strategiska intressen korsas med bäring på både inbördeskriget, IS-kriget och flyktingkrisen, mm
  • turkiska artilleriattacker mot kurdiska YPG-ställningar i detta område, åtföljt av hot om markinvasion, eventuellt i saudiskt sällskap, detta en konsekvens också av att det ryska ingripandet förorsakat turkisk säkerhetspolitik en följd av motgångar och av Ankaras koppling mellan PKK-hotet inne i Turkiet och PYD/YPG-hotet från den syriska (och irakiska) sidan av gränsen, aktualiserat senast av efterspelet till den nya bomben i Ankara
  • amerikansk/västliga protester, om än snarast demonstrerande maktlöshet (en konsekvens också av den separata konflikten mellan Turkiet och Ryssland efter nedskjutningen) mot såväl Moskvas som Damaskus, Ankaras och Teherans militära maktspråk och ringaktning för den arma civilbefolkningen)
  • resulterande ytterligare flyktingrörelser, med press på både grannländer och Europa, skärpt terrorismhot (inklusive till följd av rebeller av varierande jihadismgrad som flyr fältet och fortsätter sin kamp utifrån, eller som gerilla inifrån).

Så visst är det så, i perspektivet av denna selektion av komplikatorer som naturligtvis försvårar genomförandet av ett nödvändigt eld upphör, eller som det försiktigtvis sägs i Munchen-överenskommelsen inom ISSG (International Syria Support Group), ”cessation of hostilities”, snarast en tillfällig paus i fientligheterna, i praktiken för att till nöds kunna skapa frist för att kunna genomföra humanitära insatser. Ännu har läget uppenbarligen inte stabiliserats i termer av (sannolika) vinnare och förlorare: ännu hoppas en sida på militär seger medan den/de andra hoppas kunna återta förlorad terräng och tappat initiativ – båda/alla är mer intresserade av krigets fortsättande än att gå in i förhandlingar om att låsa läget och kompromissa.

Fredsmäklandets dilemma

Så brukar det vara; detta är fredsmäklandets stora eländesdilemma. I ett längre retroaktivt tidsperspektiv kan frågan förvisso ställas om vilket som är bäst för drabbade människor, att kriget förkortas genom att en part tillåts segra (som t ex i Sri Lanka eller mellan Nigeria och Biafra den gången) eller att omvärlden insisterar på att förhindra en parts militära seger och att freden måste uppnås – om än till priset av långdragen process – genom för­handlings­överens­kommelse, i förekommande fall efter en internationell fredsbevarande eller fredsframtvingande insats. Eller kanske en tredje variant: att branden till sist ska slockna av sig själv, till följd av allmän utmattning och ödeläggelse, trots pådrivning av ”spoilers” utifrån och girigt villiga vapenleverantörer.

Svaret är måhända inte självklart: det beror på tidsperspektiv och mätmetod. Men i nuet och med blicken framåt ger denna reflexion föga eller ingen vägledning: det är inte praktisk politik, givet allehanda CNN-effekter och säkerhetspolitiska intressekopplingar, att ignorera allvarliga inom- eller mellanstatliga konflikter och hoppas att den starkare ska vinna, fort, och de humanitära och säkerhetspolitiska konsekvenserna på så sätt ska begränsas. De multilaterala principerna om ”Humanitarian Intervention” och ”Responsibility to protect” trängs på banan med klassisk, geopolitisk intresseprojektion. Intresset att ”skapa fred” eller få till stånd ett slut på ett krig som ter sig säkerhetshotande och humanitärt oacceptabelt har många bottnar, ibland samverkande (som i Sydsudan), ibland motverkande(som i Syrien). Vad vi ser i vår tid, givet den förhärskande ambitionen att försöka framtvinga fred med till buds stående medel, är en serie erfarenheter av ett svårförlöst dilemma: eld upphör (motsv) först, politisk lösning sedan, eller tvärtom?

Om vår tids allvarliga konflikter, Afghanistan, Libyen, Irak, Jemen, Syrien, Sydsudan, m fl, sägs ofta att det inte finns någon militär lösning, bara en politisk lösning. Men för att ens komma i närheten av att kunna sammanföra parterna i konflikten (ett i s.k. ombudskrig garanterat komplext begrepp) till samtal om denna politiska lösning krävs normalt att omvärlden/medlarkretsen (motsv) kan förmå parterna till… ja, vad?  Vapenvila, eldupphör, vapenstillestånd?

Eldupphör, vapenvila, vapenstillestånd — fredssemantik

På engelska finns här en begreppsflora som ofta blandas ihop men som förr må ha haft folkrättsligt begriplig användning för att identifiera (framförhandlade) stadier på vägen mellan öppet krig och fullbordad fred: Truce, cessation of hostilities, ceasefire, armistice, där ”truce” definieras som en informell, lokalt initierad och partiell ”cessation of hostilities” som i sin tur definieras som ett tillfälligt vapenstillestånd medan begreppet ”ceasefire” brukar hänföra sig till ett mer formellt led i en framförhandlad fredsprocess. Om ”cessation of hostilities” sägs i litteraturen bl a att ”A party does not give up any military position or arms in declaring a cessation of hostilities: instead, it freezes positions on the ground and serves to stop violence temporarily. When undertaken, a cessation of hostilities usually indicates a respect for humanitarian concerns and the willingness to find a negotiated settlement”.

Det infernaliska problemet förblir att även ett begränsat, för humanitär undsättning nödvändig “cessation of hostilities”-avtal förutsätter parter som är villiga till eller kan tvingas till ett sådant åtagande, samtidigt, oavsett hur man bedömer det operativa läget, vilket I sin tur förutsätter någon form av acceptans av ett sannolikt politiskt “end game”, den politiska lösningen, ”the willingness to find a negotiated settlement”.

Det svåra dilemma detta innebär för det internationella samfundet, FN (för legitimitet och opartiskhet) och/eller stormakterna (för relevant makt och kapacitet), illustreras tydligt inte bara av det aktuella Syrien-fallet utan även av fallet Sydsudan. Skillnaden mellan dessa båda fall är ju uppenbara, bottnande främst i att Syriens historia och geografi gör det till arena för skarpskurna regionala och globala motsättningar medan Sydsudan ligger mer i den storstrategiska skuggan vilket möjliggjort att världssamfundet, både på regional nivå (AU, IGAD) och global nivå (UNSC), kunnat uppträda gemensamt och enigt, i princip därmed med makt och myndighet att påtvinga parterna en fredslösning. Icke desto mindre har även fredsarbetet i Sydsudan präglats av med Syrien jämförbara, närmast mardrömslika svårigheter.

Exemplet Sydsudan

Till stor bestörtning för alla dem som i årtionden kämpat med inbördeskriget i Sudan och den mödosamma vägen till landets delning 2011 utbröt ju rätt snart efter den i afrikanska sammanhang känsliga delningen ett brutalt inbördeskrig i det nyskapade Sydsudan, i mitten av december 2013. Redan den 23 januari 2014 lyckades ”omvärlden” förmå parterna att underteckna ett avtal om ”ceasefire”, vapenvila, ett avtal som likt ett antal senare motsvarande utfästelser aldrig honorerades. Konsekvensen blev, förutom en humanitär katastrof av nära nog syriska dimensioner, att uppgiften att försöka skapa fred hade att utföras under förhållanden av ett alltmer vildsint och fragmenterat krigsförlopp, med tilltagande svårigheter att avgöra vilka aktörer/parter som skulle kunna leverera ett hållbart vapenstillestånd, i sin tur nödvändigt för humanitär undsättning av de lidande och de flyende. Frågan ställdes på sin spets huruvida ansträngningarna borde fokusera att framtvinga ett vapenstillestånd (motsv) eller om detta i realiteten vore fruktlöst utan en politisk kompromisslösning. Ett ständigt bollande fram och tillbaka och ett alltmer frustrerat världssamfund, enigt i sin frustration över parternas ständigt gäckande ovilja att tänka vapenvila och kompromiss.

Efter diverse ultimatum och sanktionshot genomdrev världssamfundet (FN, Afrikanska Unionen, IGAD, USA, m fl) till sist, i augusti 2015, ett kompromissavtal, t o m kallat ”Compromise Peace Agreement” som parterna efter stor tvekan skrev under, ett avtal som förutom vapenstillestånd förmyndaraktigt föreskrev hur en ny politisk ordning skulle utformas, hur ansvar för krigsbrott skulle utkrävas, hur den raserade ekonomin skulle ställas på fötter och hur hårt drabbade människor skulle (äntligen) rehabiliteras, mm. Det handlade alltså inte om att först släcka branden och därmed kunna säkerställa den humanitära undsättningen, och det handlade inte om att med parterna förhandla fram en politisk lösning – utan om att under fortgående brutalt krig komma fram till en enad syn om vari en utifrån sett rimlig kompromisslösning borde bestå, givet styrkeförhållandena på marken, och sedan diktera detta för de ovilliga parterna. Och hoppas att det ska fungera.

Fungerade det, kan man fråga så här ett halvår senare? Svaret är hittills nej, trots en enorm press på parterna att göra vad avtalet föreskriver. Parterna, Kiir och Machar, fortsätter att ha större ambitioner för egen del än vad den påtvingade (och utomordentligt komplicerade) kompromissen medger. Och striderna fortsätter än här, än där. Framtidsutsikterna är minst sagt ovissa. Arma, stackars Sydsudan. Ännu ett exempel på hur oerhört svårt det är att reparera konsekvenserna av ett krig som en gång tillåtits bryta ut. Även i ett fall där världssamfundet står hyggligt enat och fullt engagerat och där regionala och globala säkerhetsintressen inte kolliderar. Och inte är direkt smittat av dragkampen mellan terrorism och anti-terrorism.

Jämförelsen mellan Sydsudan (och liknande konflikter i Afrika) och Syrien/Irak ska naturligtvis inte hårddras. Poängen här är endast att belysa dilemmat i varje försök att få slut på ett förödande krig, vacklandet mellan försöken att åstadkomma vapenvila och försöken att mäkla fram eller framtvinga en politisk process syftande till en politisk lösning. Detta dilemma – om dilemma är rätt ord – påminner om en annan klassiker, balansen mellan säkerhet och utveckling, t.ex. i typfallet Afghanistan: utan säkerhet ingen utveckling, utan utveckling ingen säkerhet. Den diskursen låg ju till grund för mycket av ”trial and error” i afghanistanhanteringens experimentstinna laboratorium, men landade såvitt bekant aldrig riktigt i någon fungerande syntes.

Och nu Syrien (och Irak)

Men nu fokuserar världen Syrien/Irak och särskilt dramatiken i Syrien och John Kerrys sista (?) försök att bringa Syrien-krisen till någon form av politisk lösningsprocess utgående från den vägkarta som FN:s säkerhetsråd faktiskt enades om i höstas och som den internationella stödgruppen, inklusive Turkiet, Saudiarabien, Iran och Ryssland, sedermera byggt vidare på, senast i Munchen. Och i skrivande stund handlar det akut om huruvida påbudet om ”cessation of hostilities” – som det minimum som krävs för att ge utrymme för de humanitärt allra nödvändigaste insatserna – ska ha en chans att förverkligas i bruset av allt som driver mot fortsatt och fördjupat krig. Men å andra sidan med stöd av en utbredd insikt om de katastrofala konsekvenserna också för omvärlden av ett fortsatt och utvidgat krig, flyktingkatastrofen, terrorhotet, mm.

Och därmed åter till fredsskapardilemmat: ingen vapenvila utan en politisk lösning, och ingen politisk lösning utan en vapenvila. Tillämpat på det framväxande läget i Syrien (om vi till vidare lämnar den vidhängande Irak-problematiken åt sidan) kan några relevanta aspekter lyftas fram.

Det första är att konstatera den förändring av spelplanen som det ryska ingripandet har inneburit. Förutom att beröva USA initiativ- och handlingsmöjligheter och ge upphov till en för USA och NATO bekymmersam kris mellan Ryssland och Turkiet har ingripandet tydligt förskjutit styrkeförhållandena på marken, till fördel för Assad-sidan och kurdiska PYD/YPG, möjligen även för annars numera hårt trängda IS. I somras tycktes Assad-regimen på väg att militärt knäckas av det samlade trycket från dels de olika rebellrörelserna, väpnade och stödda av USA, Saudiarabien och Turkiet, m fl, dels från andra hållet IS – ett läge som öppnade för ett scenario av allmänt kaos och sönderfall: alternativen till Assad tedde sig förskräckande. Amerikanska svar saknades. Men de turkiska och saudiska huvudprioriteringarna om att Assad till varje pris måste bort, i varje ”end game”, kunde ses som realiserbara.

Nu, efter snart ett halvår av ryska bombningar och åtföljande regimframgångar på marken med stöd av Iran och Hezbollah, har läget rätt radikalt ändrats, Aleppo håller på att inringas och ser ut att kunna återerövras av regimen, innebärande att Assad personligen och hans regim med rysk hjälp sitter kvar och ser ut att kunna ”vinna” hela kriget. ”Vinna” måste naturligtvis garderas med citationstecken, oavsett scenarios. Men likväl. Det är ganska otroligt att en scenförändring kunnat ske på några korta månader under Putin-rysk ledning som innebär att Assad trots allt överlever alla utmaningar och att Syrien kanske återuppstår ur kaoset som en sammanhåller stat. Och att Ryssland kliver fram i landet och regionen och utfyller det relativa tomrum som amerikansk krigströtthet och tveksamhet skapat. Samtidigt som den pan-kurdiska rörelsen genom den stora regionala oredan och kampen mot IS ser sig ha fått en historisk chans att närma sig den nationella status som länge förnekats dem.

Men det är ju fortfarande också möjligt att Moskvas intresse inte är att låta Assad med stödtrupper från grannländerna ”vinna” hela kriget (även om detta i nuläget skulle te sig möjligt) utan snarast är det mer begränsade målet att låta Assad få överhanden och sedan tillse att på ryskt initiativ en vapenvila kommer på plats och en fredsdialog kommer till stånd, på ryska och Assad-regimska villkor, samtidigt som Ryssland i samverkan med USA och andra får möjlighet och anledning att med full kraft ägna sig åt att nedkämpa IS, och al-Nusra.

”Vinnare” och ”förlorare”

Men, för det andra, hur intresserade är ”förlorarsidan”, alla de väpnade anti-Assad-rörelser som med turkiskt, saudiskt och västligt stöd under stora umbäranden och med varierande framgångar utkämpat en existentiell kamp mot en regim som till och från hängt på repen, av att nu ge sig in på vapenvilor och politiska samtal på nyetablerade rysk-damascenska villkor?  Starka incitament finns ofrånkomligen för att först söka återta förlorad terräng, sedan kanske förhandla om vapenvila och politiska lösningar, men inte nu, inte när en frysning av läget eller fortsatt utförslöpa riskerar att innebära att alla umbäranden varit förgäves. Redan nu förekommer i media uppgifter om från Aleppo flyende FSA- och andra krigare som avser fortsätta kriget som gerillakrig, i förekommande fall med (destabiliserande) bas i grannländer, som Turkiet.

Och nästa fråga är i vilken mån den regionala ”förlorarsidan”, främst de USA-allierade Turkiet och Saudiarabien, tänker finna sig att vara just förlorande part och stillatigande acceptera att ”the end game” innebär att Assad-regimen trots allt överlever och blir kvar, ruvande på sin gruvliga hämnd på alla som aktivt eftersträvat dess fall. Och om absolut inte, vad kan man göra – om amris tillåter ryssen att hålla Assad om ryggen och ge kurderna uppmuntrande klapp på ryggen – och iranierna att gå regionalt stärkta ur sin långa period av internationell isolering? I skrivande stund talas, ty följande, mycket om turkiska, eventuellt turkisk-saudiska, planer på eller önskemål om en väpnad markintervention i norra Syrien – något som retoriskt välkomnas i Washington i den mån det handlar om att förstärka kampen mot IS men möts med kallsinne, och kraftiga varningsrop i Moskva, i den mån det visar sig snarare handla om att inskrida mot kurdiska YPG. Det hör ju till bilden att trängseln är stor och trafikriktningarna flera i det syrisk-turkiska gränsområdet mellan de kurdiska kantonerna: IS, al-Nusra, YPG, Assad, moderata rebeller, flyktingar.

Och i grund och botten finns en svårsmält realitet: Om (säger om) det syriska inbördeskriget till sist utmynnar i att Assad-regimen, med rysk hjälp, överlever och kvarstår, t o m ”segrar”, då har 5 års bittert och förödande inbördeskrig väsentligen varit förgäves – åtminstone såtillvida att det ju är denna fråga, Assad kvar eller inte, som under dessa långa år har blockerat FN:s säkerhetsråd: USA har följt Turkiet och Saudiarabien i kravet på Assads förpassning som förutsättning för alla andra steg och Ryssland/Kina har veterat just detta. En helt annan sak är – apropå Sydsudan – vad ett enigt säkerhetsråd i och för sig skulle ha kunnat åstadkomma, vilken konkret skillnad det skulle ha gjort. Men i bl.a. amerikansk efterhandsanalys, en bit in på en ny presidentperiod, kommer säkert just detta att rannsakas, apropå frågan om vad som gagnar drabbad civilbefolkning. Även Lahktar Brahimi och Kofi Annan lär ha starka synpunkter på denna långvariga, kostsamma låsning.

Med detta, och tillbaka till huvudspåret,  varde sagt att ett om än aldrig så temporärt och partiellt ”cessation of hostilities” må vara hur angeläget och nödvändigt som helst för att ge humanitärt andrum, men inte heller detta blir lätt. Tvärtom, det blir svårt. De globala och regionala ”stakeholders” har alltför spretiga och inbördes motsatta agendor, komplexiteten på det fragmentiserade slagfältet och i det diplomatiska spelet är alltför stor, det är alltför svårt att finna den gyllene tidpunkt då det passar alla relevanta parter, de som vill behålla och befästa framgång respektive de som vill hinna återta förlorad terräng, att sänka den militära garden, acceptera vapenvila (motsv) och inlåta sig i förhandlingar med fienden. Och: det förblir ju en allvarlig ytterligare komplikation att varken IS eller al-Nusra omfattas av den tänkta vapenvilan, och att andra grupper har omstridd förhandlingslegitimitet.

Men även om det sålunda alls inte krigats färdigt säger det något viktigt om det stora läget att Staffan de Mistura nu lyckats förhandla fram en överenskommelse med Assad-regimen – den åtminstone tills vidare nöjda parten – om att tillåta hjälpkonvojer till 5 av de 7 belägrade och särskilt nödlidande områden som utpekades av ISSG i Munchen. Huruvida dessa konvojer kommer att släppas fram – i förekommande fall – också av bl a IS tillhörde, i skrivande stund, massan av osäkerheter, vid sidan av den stora och kanske krigsavgörande dramatiken i och kring Aleppo. Och till ett återupptagande av försöken med FN-ledda, US/Ryssland/ISSG-sponsrade fredssamtal mellan regimen och rebellgrupperna av varierande kulör och legitimitet, vid sidan om fortsatt krig mot IS och andra jihadister och vid sidan om fortsatt krigiska turkisk-kurdiska mellanhavanden, verkar vägen lång, även om det gäller att gardera för plötsliga ytterligare scenväxlingar, uppåt eller vidare neråt.

Dilemmat kvarstår: utan vapenvila ingen fredsprocess och utan (hyggligt trovärdig och bred) fredsprocess ingen vapenvila, inte ens eldupphör, kanske inte ens ”cessation of hostilities”. Så i Sydsudan, så även i Syrien. Och Irak.

Hur långt, och länge, orkar John Kerry hålla på?  Och vad betyder, och innebär, det rysk-amerikanska samarbete, som trots alla motsättningar framtonar och som tycks vara en grundförutsättning för någon form av fredlig avveckling av Syrien-kriget och nedkämpning av IS, för den globala säkerheten? Syrien-konflikten är ”the most complicated battlefield the world has seen in decades”, sager David Ignatius I Washington Post (18.2), och tillägger att “the next moves by the United States and its allies have to be deliberate and carefully considered.”

Indeed.

 
Författaren är Fil dr, f d generaldirektör och ambassadör.

Gästinlägg: Inför en kortare taktisk stabsutbildning innan befordran till Örlogskapten och Major



Av Jonas Hård af Segerstad 

En diskussion som seglat upp de senaste dagarna är hur befordran till major och örlogskapten (OF3) ska ske i framtiden. Försvarshögskolans stabsutbildning (FHS SU) går i nuvarande form två gånger till 16-17 och 17-18. För officerare från och med officerskurs YOP 06-09 är å andra sidan FHS SU inte ett krav för befordran till OF3, så vad är det då vi diskuterar? Vari ligger spänningen i detta?

Vi börjar med att ensa faktaläget. För befordran till OF3 gäller följande enligt

Försvarsmaktens instruktion för personalförsörjning och personaltjänst

från 2014 (FM PersI): Förbandschefen (C OrgE) beslutar och för befordran krävs att man placeras på en befattning som är kravsatt OF3, har fullgjort minst två år på nivån OF2, har läst FHS SU (för officerare före YOP 06-09) och att man uppfyller befattningens krav.

Skälet till att det centrala kravet på FHS SU inte gäller YPO 06-09 och framåt är den mer omfattande utbildningen och att dessa kurser har en officersexamen från Försvarshögskolan. En ettårig SU anses inte behövas.

Det som verkar oroa är att vi i närtid kommer ha officerare som placeras på befattningar som är kravsatta OF3 och de ”automatiskt” kommer att befordras utan att ha riktigt de kunskaper som vi ur det äldre systemet förväntar oss. Vi har redan sett en del exempel på att förbandschefer inte riktigt kunnat hantera mandatet att besluta om befordran till andra nivåer vilket med fog har väckt irritation och försämrat vårt anseende som tydliga chefer. Mandat kräver ansvar.

Yngre kollegor känner också viss oro inför att uppfattas inte riktigt ha förtjänat sina grader och det är mycket tråkigt. Det är sannerligen en grundläggande rättighet att få vara stolt över sin grad! Jag delar i viss utsträckning farhågorna ovan, men tänkte ta tillfället i akt att ge mina åsikter om hur vi borde resonera för att göra detta på ett bra sätt.

För det första: ingen ska befordras ”automatiskt” i Försvarsmakten. Förbandschefer ska fatta medvetna och genomtänkta beslut om befordran och ska inte (i något sammanhang) låta sig bakbindas av rader i ett Excel-blad eller något datasystem. Stödsystemen stödjer, chefer beslutar!

För det andra: bakom formuleringen ”…uppfyller befattningens krav” i FM PersI döljer sig stora möjligheter och skyldigheter för chefer att använda sitt mandat att formulera krav på kunskaper, utbildningar och färdigheter på förbandets OF3-befattningar. Att ETT centralt skolkrav försvinner, innebär inte att det inte får ställas krav på en befattning. Tvärtom blir det mycket viktigare!

Ett exempel ur det egna förbandet är de två stabsbefattningar i min stab som är kravsatta OF3. Vi har formulerat vilka tidigare befattningar och kunskaper vi kräver för att fullt ut uppfylla kraven i befattningarna. Men eftersom Försvarsmakten inte i varje sekund består av exakt den personal med exakt rätt kunskaper som krävs i varenda befattning överallt, behöver vi ibland kravunderskrida och fördela om arbetsuppgifter för att bemanna befattningen. Inget konstigt, men då blir personen inte heller befordrad.

För det tredje: befordran till OF3 (och OF2 också f.ö.) bör normalt endast ske vid krigsförbanden, inte vid centrum, skolor eller i HKV. Om kravet på en befattning är att den ska innehas av en major/örlogskapten, ska kompetensen som ger graden ha inhämtats ute i verksamheten för att därefter kunna användas och ge mervärde centralt. Det riskerar annars att bli personaltjänstens variant på det farliga cirkelresonemanget: ”Kn A sitter på en OF3-befattning, då måste A uppfylla kraven, alltså befordras A.”

För det fjärde: det kan behövas en översyn av organisationens OF3-rader. Det är troligen så att en och annan OF3-befattning är kravsatt så för att ge tyngd bakom äskande av platser vid utbildningar, lönemedel och inte för att tjänsten kräver det. I många fall för att det råkade sitta en OF3 på befattningen när det senaste organisationsarbetet gjordes och han kunde ju bli ledsen annars. Flera kan bli OF 2 och sannolikt även OR7-8. Detta är ett krypkasino som måste samordnas genom befäl uppifrån.

För det femte: en kortare ”taktisk stabsutbildning” eller motsvarande bör införas och förslagsvis anammas av alla förbandschefer som krav för befordran till OF3. Oaktat de goda kunskaper som inhämtats under officersprogrammet är det en äldre och mer erfaren officer som skulle genomgå en sådan och därmed tillgodogöra sig kunskaperna ur ett nytt perspektiv. Denna bör hållas av FHS och fokusera på stabsmetodik/ledningsmetodik, militärteknik samt mark-, luft- och marina operationer och vara cirka tio veckor. Den bör kompletteras med en försvarsmaktsutbildning på två-tre veckor om det formella förvaltningsansvaret som chefen behöver (”management”-delen av chefskapet). Flera kurser per år bör gå.

Dessutom tror jag det vore klokt med en ”fortsatt stabsutbildning” som bör ges dem som inte senare antas till HSU, vilken mer bör fokusera på produktionsledning och förbereda för den typen av stabstjänst. Jag är här lite färgad av mina två-och-ett halvt år i Bundeswehr, där man tillämpar ett system med en tre-månaders Stabsofficerskurs för kaptener och en tremånaders fortsättningskurs ett antal år senare för dem som inte går generalstabsutbildningen. Men nu slirar jag från ämnet. Tack Skipper för ordet! Ställ krav!


Författaren är kommendörkapten med bakgrund inom ubåtsjakt- och sjöminröjning. Idag är han chef för 42. minröjningsdivisionen.

Han lärde kungen att slåss

Ett av Allans ID-kort från det ockuperade Norge, finns på Karlbergs slott.

Har du inte sett det sista avsnittet av TV-serien "Kampen om tungvattnet" så finns det här på på SVT Play en tid till. Knut Haukelid var en central person för SOE-sabotagen, inte minst det sista, och i dagens Expressen kan man läsa mer om honom och hans livslånga vänskap med en av svenskarna i SOE, Allan Mann.

Mann tillhörde inte bara Special Operations Executive (SOE), utan även dess norska avdelning, alltså Kompani Linge. Sammanlagt var det minst fem svenska medborgare i SOE och ytterligare några delvis svenska. Som framgår av dagens artikel av Arne Lapidus i Expressen fanns svenskar även i flera andra brittiska förband (det dyker då och då upp helt nya namn tack vare läsare). I nätversionen av artikeln finns även en tidigare opublicerad bild av Allan Mann med kungen, då kronprins, som Mann utbildade i handgemäng.

Vill du se och höra Knut Haukelid och flera av de andra som deltog i verklighetens kamp om tungvattnet så kan jag rekommendera den filmade rekonstruktionen som gjordes redan 1948.

I pappersupplagan av dagens Expressen finns en miss i grafiken, Mann och Haukelid har förväxlats. Det är tyvärr sånt som händer eftersom det grafiska arbetet görs med små tidsramar och allt färre tidningsmedarbetare.

Ökad eller minskad fältmässighet?

av Lars Holmqvist

Som reservofficer under det kalla kriget var jag krigsplacerad på en brigadskyttebataljon. Jag hade förmånen att få tillhöra ett förband som ofta övades. Oavsett om hotbilden var det storskaliga anfallet eller (som det utvecklade sig till över tiden) ett snabbare, mer begränsat och kuppartat anfall, så framgick det med all tydlighet att de enda metoder som skulle kunna fungera för vår del, var de enkla. Metoder och tillvägagångssätt som var enkelt designade, enkla att förstå och enkla att genomföra. Utan enkelhet, ingen fältmässighet.

Efter ett antal år utan engagemang i Försvarsmakten så är jag nu tillbaka i uniform, denna gång i Hemvärnet. Mycket är bekant sedan tidigare, medan annat har naturligtvis ändrats.

En viktig förändring är den Natoanpassning som ger sig tillkänna på flera sätt, bland annat i det som rör ledning, vokabulär och rapportering. Då jag själv är förespråkare för ett svenskt Natomedlemskap är jag i grunden positiv till denna anpassning.

En annan förändring som jag noterat i den militära verksamheten tycks vara en spegling av något som återspeglar sig i utvecklingen i samhället i övrigt. Synen på insamling och analys av information. I det civila samhället har synen på information och nya metoder för att administrera den, lett till nya beteenden:

  • När en bilverkstad som är knuten till ett visst bilmärke får in en bil på reparation så åtgärdar man inte bara felet, utan man samlar även in uppgifter om bilen, körsträcka, ålder osv. samt fakta om felet som uppstått och sänder detta vidare till fabriken. Fabriken som samlar på sig motsvarande information från alla anknutna verkstäder kan i sin tur över tiden urskilja mönster, t ex att en viss bilmodell oftare får fel på en viss komponent. Informationen återkopplas till inköp och produktion vilket hjälper fabriken att successivt höja kvalitén.
  • Genom att övervaka moderna telefoners s k platstjänster kan Google läsa av hur fort bilar och andra fordon rör sig på olika vägar och omvandla denna information till upplysningar om köbildning i trafiken. Användaren kan i sin telefon direkt se vilka vägar som är ”röda” (kö), ”gula” (rullar långsamt) eller ”gröna” (trafiken går i normal hastighet).
  • Kundtjänsten vid stora företag eller myndigheter övervakar inkommande telefonsamtal och klassar dem utifrån typ av samtal. Därigenom kan man dimensionera kundtjänstens personal efter förväntad mängd samtal, men framförallt lära sig vilka omständigheter som genererar mest telefonsamtal och därigenom försöka påverka dessa, dvs minska antalet ”onödiga” samtal.

Jag har efter att jag kommit tillbaka till Försvarsmakten noterat en militär variant av denna utveckling, i skapandet av en gemensam stram rapporteringsmall, genom vilken högre chef på ett strukturerat sätt får in information och underrättelser löpande från underställda förband, t ex från hemvärnsbataljoner. Detta sker vid på förhand fastställda tidpunkter.

Men, medan de civila processerna är helt digitaliserade eller kan användas med endast begränsad insats av människohand, bygger militär rapportering fortfarande till stor del på manuellt arbete. Det väcker frågan om hur det manuella arbetet faktiskt ser ut.

Den rapporteringsmall som idag används och som beskrivs i öppna handlingar, innehåller detaljerad littrering, textformat och medför behov av redaktionellt arbete i staben (olika delrapporter skall sammanfogas till en helhet).

Jag vet inte om den förändrade rapporteringsstrukturen är en följd av svensk Natoanpassning, om det är en svensk militär tillämpning av civilt nytänkande rörande informationsinsamling och analys, om det är en metod som har utvecklats och fungerat väl under Försvarsmaktens olika utlandsinsatser de senaste årtiondena eller möjligen en kombination av alla eller vissa av dessa. Oavsett vilket, ställer jag mig frågande.

I ett stationärt läge, t ex vid en utlandsinsats, kan jag se att nyttan med en strukturerad rapportering enligt fastställd mall är väl värd besväret. Men i ett läge där svenska hemvärnsförband kommer att användas skarpt, kan jag föreställa mig en situation där motståndaren i det längsta försöker dölja sin existens och när vi väl fastställt att det finns en motståndare på marken kommer denna att försöka dölja sina avsikter och på olika sätt förmå oss att se i fel riktning. Motståndarens drag kommer att påverka högre chefs beslut om vilket område vi ska gruppera oss i och med vilken uppgift. Det är inte givet att tilldelad gruppering – eller uppgift – kommer att vara densamma över tid.

Det ligger i krigets logik att initialt är det den angripande parten som har initiativet och försvarande part har att reagera, intill dess att man lyckats tillkämpa sig ett eget initiativ. Detta inledande skede lär utspelas under konstant tidsbrist.

En strukturerad modell för rapportering till högre chef är värdefull, liten tvekan råder om den saken. Men samtidigt kommer vi inte ifrån att det finns en inbyggd motsättning mellan kraven på form, på innehåll och tid till förfogande.

Hemvärnsförband får färre övningstimmar än de stående förbanden. Denna omständighet ställer krav på hur rapporteringsflödet ska utformas. I vart fall under mer intensiva skeden, till exempel i ett skymningsläge eller under krigets första dygn eller t o m veckor.

För att underställda förbands rapportering ska komma fram tillräckligt snabbt och med tillräckligt god kvalitet i innehållet, krävs att formen görs så enkel som det bara går. En rapportering som innebär att hemvärnssoldater förväntas klippa och klistra i Worddokument under stor tidspress (med de möjliga felkällor som ligger i sådant arbete) är inte att betrakta som fältmässig.

Turligt nog är frågan inte gränssättande, då hade jag inte skrivit om den i ett öppet sammanhang. De företrädare för högre chef som jag har mött är kloka nog att poängtera vikten av att rapporteringen skickas i tid och att vi skall ge akt på innehållet. ”Formen är mindre viktig”.

Som enskild officer på lägre nivå är det inte min sak att obstruera mot givna reglementen. Jag avser göra mitt bästa för att tillgodogöra mig de rapporteringsmallar som finns och kommer att använda dem när så är möjligt. Men jag tillåter mig att – parallellt – bevara en förenklad rapporteringsmall på inplastat papper i benfickan, som gör det möjligt att även när tiden är knapp sätta samman rapporter med fokus på kvalitet i innehållet.

Åsikterna i denna text är helt och hållet mina egna.

 
Lars Holmqvist är egen företagare och reservofficer.

———————

Kommentar: Lars Holmqvists reflektioner leder tanken till begreppet ”slagfältsbyråkrati”, med vilket avses att processer, procedurer och rutiner i stabsarbetet till den grad formaliseras att den taktiska och operativa flexibiliteten  hotas. För den svagare parten är möjligheterna till tagande och behållande av initiativet utslagsgivande för möjligheten att nå framgång. Snabba beslut efter kort bedömande i syfte att kunna agera snabbare än motståndaren är knappast möjlig i en processdominerad miljö. Ytterligare inlägg i denna fråga välkomnas.

Tommy Jeppsson
Redaktör

Först kom ”Kampen om atombomben”


Denna första film om tungvattnet inkluderar flera verkliga deltagare.

Efter att ha sett den sista delen av TV-serien "Kampen om tungvattnet" vill du nog veta lite mer. En speciell källa är den allra första filmen om sabotageoperationen. Alltså inte 1965 års spelfilm "Hjältarna från Telemarken" med Kirk Douglas. Nej, den första filmen, från 1948, är intressantare.

I 1948 års "Kampen om atombomben" (i Norge kallad "Kampen om tungtvannet") spelar nämligen många av de verkliga sabotörerna sig själva. Exempelvis Knut Haukeklid, som deltog både i operation "Gunnerside" och den sista aktionen, den mot färjan. Undertecknad fick inte möjlighet att intervjua Haukelid men har träffat två personer som träffade honom flera gånger. En av de svenska frivilliga i samma SOE-förband som tungvattensabotörerna, Allan Mann, samt överlevnadsexperten Lars Fält.

Det är dyrt att vara fattig

Bottenspår från undervattensfarkost, underrättelseoperationen Örnen hösten 2014. Ur Försvarsmaktens pressunderlag 141114

"Vi vet inte vem som ligger bakom kränkningen, men låt mig säga så här till dem som ligger bakom. Det är fullständigt oacceptabelt, vi kommer förstärka vår förmåga att upptäcka dem som olagligt befinner sig på våra vatten"
Stefan Löfven, 14 november 2014


Ännu en gång har det gamla talesättet det är dyrt att vara fattig bevisats. Igår berättade ägaren till upplevelseubåten Malen, Lasse Schmidt Westrén, om sina erfarenheter av att sälja målubåtstjänsten till Försvarsmakten och Försvarets Materielverk. Det är inte utan att man blir beklämd när man läser Westréns redogörelse och inte bara för hans erfarenheter (där det utan tvekan också finns en version från den andra sidan), utan för vilken situation Försvarsmakten numera sitter i.

Sedan Marinens egen miniubåt/målubåt Spiggen slutligt avvecklades strax innan kriget i Ukraina genom att skänkas till Kalix kommun, har Försvarsmakten saknat en miniubåt att öva ubåtsjakt mot. Egentligen har man saknat detta mycket längre än så då Spiggen förrådsställdes redan under 00-talet då fokus var mer på ökensand än vad som försiggick i bräckt vatten.

Inte långt efter att Spiggen anlänt till Kalix blev allmänheten uppmärksammad på att det även idag förekommer undervattensintrång in på svenskt inre vatten med miniubåtar genom den stora underrättelseoperationen Örnen hösten 2014, vilken slutade med att man kunde fastställa att minst en undervattensfarkost opererat i Stockholms skärgård. Ubåtsjakt fick därmed återigen hög prioritet, samtidigt som det kunde konstateras att ubåtsjakthelikoptrar inte kommer att vara operativa än på några år och många av de spaningsresurser som förut funnits att tillgå liksom vapensystem hade avvecklats utan ersättare. Försvarsbeslutet 2015 kom därför att prioritera upp ubåtsjaktförmågan.

Tyvärr blir det ju inte mycket till ubåtsjaktövning utan att ha något att öva mot. En av landets få miniubåtar är upplevelseubåten Malen, som en gång tidigare hyrts in. Nu verkar det inte bli något mer av det med tanke på att kostnaderna inte ryms i budgeten. Vad som utan tvekan kan klassas som ett riksintresse är något som tillkommit genom enskildas initiativ och energi, men som det inte finns pengar för i det stora hela. Ser man till de faktiska kostnader för att hyra in ubåten motsvarar de kaffepengar, men tyvärr är inte Försvarsmaktens budget större än vad den är, och det bevisas återigen att marginaleffekterna är mycket stora.

Nu förflyter i så fall ännu ett år där Marinen inte kan öva ubåtsjakt mot mindre ubåtar på inre vatten – det område som vi historiskt vet är mest utsatt för intrång och av starkast intresse för främmande makt.

Det går naturligtvis att diskutera huruvida det är billigare att köpa in tjänsten målubåt än att äga den själv. Som alltid när man ska köpa in tjänster, oavsett vad det är, så utsätter man sig för marknadskrafterna och att det kan finnas andra områden som leverantören av ekonomiska skäl vill prioritera. Det andra man förlorar när man inte själv är ägare är flexibiliteten. Båda dessa företeelser såg vi utmärkta exempel på under Libyenoperationen när de tre C-17 flygplan som Sverige köper ett antal hundra timmar i varje år inte fanns att tillgå för att transportera ner resurserna till Italien. De var nämligen uppbokade av andra länder för andra insatser.

I fallet med en målubåt kan man konstatera att de timmar och dagar som tjänsten inte nyttjas av den svenska Marinen finns det utan tvekan minst fem andra Östersjöstater som har stora intressen av att öva mot den här typen av ubåt och som skulle kunna vara intresserade av att köpa in övningstid. På samma sätt hade det idag funnits mycket stora möjligheter för Sverige att sälja flygtid med de 2 C-17 som aldrig köptes in 2006 eftersom det av politiska skäl ansågs fördelaktigt att köpa flygtid i ett 30-årskontrakt istället.

Det är som sagt dyrt att vara fattig,  och än mer så om man mäter operativ effekt istället för pengar.


Korrelation?

Reflektion

Två intressanta nyheter rörande rysk övningsverksamhet i det västra militärdistriktet (MD V) publicerades 19FEB2016, den ena avhandla beredskapskontroller, den andra avhandlade övningsverksamhet med de ryska luftlandsättningstrupperna. Som tidigare skrivits i års bedömandetför 2016, så förutspås en ökad övningsverksamhet inom MD V, den ena nyheten kan bedömt indikera att så blir fallet.

MD V delgav, den 19FEB2016, att på order av chefen MD V, Generalöverste Andrei Kartapolova, har man inom MD V genomfört över 20 beredskapskontroller från 2016 års början. Beredskapskontrollerna förefaller enligt delgiven information varit enligt tidigare mönster, utgångsgruppera därefter öva strid i okänd terräng. Beredskapskontrollerna har följts upp av stabsofficerare ur militärdistriktsstaben samt i vissa fall militärdistriktschefen själv. Värt att notera är att en nyligen publiceradstudie, från Center for Strategic and International Studies, gör gällande att i dagsläget har man inom MD V, bedömt, cirka 22 stridsgrupper.

Det första man kan konstatera är att dessa beredskapskontrollerar måste varit av en mindre karaktär, annars torde de uppmärksammats, antingen genom läckor inom den västliga underrättelsesfären till press i de västliga länderna, eller i rysk press. Det andra vilket är än mer intressant, är hur mängden beredskapskontroller korrelerar med det bedömda antalet stridsgrupper, just nu, inom MD V. Givetvis är det ett antagande. Man kan mycket väl kontrollerat ett flygförband på en ort, ett luftvärnsförband på en annan osv. Men mängden beredskapskontroller samt mängden stridsgrupper, kan mycket väl tyda på att man enskilt prövat samtliga stridsgrupper inom MD V de senaste 1½ månaderna.

Den andra nyheten berör den nyss avslutade övningen i Pskov Oblast, med luftlandsättningstrupperna ur 76. Luftlandsättningsdivisionen i Pskov. Där chefen för luftlandsättningstrupperna, Generalöverste Vladimir Sjamanov, menade på att säkerhetssituationen kring de baltiska staterna har en tendens till försämring. Därutöver delgav han även att de ryska luftlandsättningstrupperna skulle fortsätta att öva längs de baltiska staternas gränser.

Bild 1. Platser för luftlandsättning 17FEB2016.
Luftlandsättningstruppernas övningen genomfördesmellan den 15-20FEB2016 och skall totalt omfattat cirka 2,500 man. Ställföreträdande chefen för luftlandsättningstrupperna skall ha varit övningsledare, därtill så skall chefen för luftlandsättningstrupperna följt avslutningen på övningen. Intressant att notera är att den 17FEB2016 genomfördes en simultan luftlandsättning mot tre(3) platser med totalt cirka 1,000 soldater, fördelade på dessa tre (3) platser. I anslutning till luftlandsättningsområdena vid samtliga tre (3) platser finns flygplatser, huruvida övningsmomentet var att ta flygplatserna vid samtliga tre platser är oklart, men bedömt kan det varit syftet.

Vad som bör ses som oroande är att man, från ryskt håll, förefaller se en försämring i säkerhetssituationen längs den baltiska gränsen. Dock är det inte en oväntad nyhet mtp. upprättandet av tre nya divisioner inom MD V under 2016, som indikerar att man ser en försämring i säkerhetsläget. Polens President, Andrzej Duda, gjorde även ett uttalande, 19FEB2016, rörande den aktuella säkerhetssituationen, där han menade på att Ryssland underblåser ett nytt kallt krig. Vilket var ett svar på Rysslands Premiärministers, Dmitrij Medvedev, uttalandevid säkerhetskonferensen i München, där han menade på att man återigen hade hamnat i ett kallt krig.

Således förefaller vi återigen gå in i en period med försämring av säkerhetssituationen i Östersjöregionen. Där man från båda hållen, förefaller, se en klar försämring i relationerna sinsemellan. Huruvida det är skrämselskott p.g.a. den just nu pågående kraftmättningen mellan en rad olika parter kring konflikten i Syrien skall vara osagt, men oaktat är det klart illavarslande uttalanden.

Have a good one! // Jägarchefen

Utan Spaning ingen aning

av Göran Frisk

Ubåtsjakt är något mycket komplicerat och kräver välutbildade människor och kvalificerad utrustning. Foto: Johan Lundahl Försvarsmakten.

Ubåtsjakt är något mycket komplicerat och kräver välutbildade människor och kvalificerad utrustning. Foto: Johan Lundahl Försvarsmakten.

Stridspausen är över!  Med helt otillräckliga resurser ska Marinen  fortsätta försöka hålla främmande, läs ryska, ubåtar utanför   territorialhavsgränsen. Den ligger 12 nautiska mil utanför baslinjen som bildar gräns för inre vatten.  Baslinjen binder samman kobbar och skär längs den svenska kusten.  På inre vatten innanför baslinjen gäller vapeninsats utan föregående varning. Utanför baslinjen gäller vapeninsats efter varning. En klar försämring från 90-talet då Taktiske ledaren hade eldtillstånd utan föregående varning vilket dåvarande Sovjet gnällde över.

Med sömngångaraktig säkerhet har Sveriges politiska och militära ledningar sedan 1958 års försvarsbeslut avvecklat vår förmåga att bekämpa ubåtar under vattnet.  En tillfällig uppryckning kom efter U137 grundstötning i Karlskrona skärgård 1981. Visserligen försökte en del nyttiga idioter få det till en felaktig navigering  utan fientliga avsikter. Självklart var det en felnavigering, varje grundstötning är en felnavigering. Denna skiljer sig dock från normala sådana eftersom intrånget hade fientliga avsikter. Ubåten var där för att hämta ett Spetznasförband som inte kunde komma därifrån på vanligt sätt med dykarfarkoster och miniubåtar.  Ubåten hade dessutom kärnvapen ombord som skulle kunna skjutas ut som en torped och placeras på botten. Utlösning av en sådan mina görs genom undervattenssignaler. Den tekniken var då väl beprövad genom olje- och gasprospektering på havsbotten vilken ryssarna behärskade  väl.

Hotet mot Sverige från ryska ubåtar kan beskrivas relativt enkelt. Känvapen kan placeras runt hela vår kust och i våra skärgårdar och hamnar. Ett bra exempel på denna typ av hot var ubåtsoperationerna i Stockholms skärgård hösten 2014.

Ett annat hot är ilandsättning av sabotageförband. Sabotörerna sätts iland i närheten av sina mål. Målen är sambands- och ledningssystem. Således att spränga radio- och mobiltelefonmaster. Andra mål är marina baser och flygbaser. Fartyg som är förtöjda, flygplan som står på backen är utmärkta mål. För att lösa dessa uppgifter använder sabotörerna utpekare som innebär att styrbara missiler kan förstöra målen med stor precision.

Våra kärnkraftverk är också lämpliga mål eftersom alla ligger nära havsvatten.

Ryssarna övar de förband som ska lösa dessa uppgifter regelbundet

i sina målområden. Skälet till att man använder ubåtar, miniubåtar och dykarfarkoster är att dessa är svåra att upptäcka. Vid eventuell upptäckt kan de dra sig undan och vänta tills svenskarna tröttnat. Arbetstiden räcker inte till.  Ubåtsföretagen varar i svenska vatten en  till tre veckor. Under denna tid kan de också ha samband med ryska agenter som är placerade i Sverige för att ge stöd om och när sådant behövs. Under krig och kris är ubåten en utmärkt transportör eftersom den är svår att upptäcka och bekämpa.

Det finns några enkla regler för ubåtsjägare.

UPPTÄCKT  — LOKALISERING — BEKÄMPNING.  Det problematiska med denna regel är att spaningsresurserna är få och har korta räckvidder. Lokaliseringsresurserna är betydligt bättre. Har vi väl upptäckt motståndaren gäller det att behålla kontakten så länge att vapen kan insättas. SKJUT NÄR DET BÄR är en god regel för alla krigare.  Jag tar här inte upp hur ett antal nyttiga idioter försöker få ubåtsjägarna att inte sätta in vapen genom allehanda begränsningar av juridisk karaktär. I själva verket åsidosätts varje nations rätt till självförsvar om vapeninsats förhindras av juridisk byråkrati.

En annan mycket viktig regel är TILLFÄLLET KOMMER SOM EN SNIGEL OCH FÖRSVINNER SOM EN BLIXT.  Detta är pressfotografernas valspråk som passar lika bra för ubåtsjägare.

Vi måste således spana dolt och uthålligt. Motståndaren får inte varnas genom oskickligt beteende av ubåtsjägarna.

Nu kommer svenska folkets vaksamhet in i bilden. Alla som vistas vid våra kuster, stränder och öar i båtar och fartyg och allehanda flytetyg ska bilda ubåtsjaktstyrkans spaningsförband. Spaning på ytan bör ske så stora delar av dygnet som möjligt. Kikare, ljusförstärkare etc ska utnyttjas, kameror såväl för filmning som stillbilder ska hållas i högsta beredskap. Mobiltelefoner ska vara framme och laddade, papper och pennor lika nödvändigt för att rita skisser och berätta om observationerna var, när och vad. Använd GPS etc.  Det är alltid bråttom, ring därför till Högkvarteret och berätta om observationen.

Det räcker inte med optisk spaning. Vi bör söka under vattenytan  också. Detta är nuförtiden möjligt med moderna ekolod, fiskesonarer etc. Det finns mer än en miljon fritidsbåtar i Sverige. Dessa ingår alla i ubåtsjaktstyrkans spaningsförband! Våra motståndare förflyttar sig ofta nära ytan, stoppar ibland för optisk spaning. De röjer sig stundom med vattenuppkok, fladdrande kompasser och autopiloter. Misstänksamhet är en dygd!

Under 90-talet hade ubåtsjaktstyrkan goda vapen. Fartygen hade sjunkbomber, antiubåtsgranater och ubåtsjakttorpeder, helikoptrarna hade sjunkbomber och ubåtsjakttorpeder och våra ubåtar hade ubåtsjakttorpeder. Dessa vapen har endast i ringa grad moderniserats. Vilket årtionde som helst kommer en förnyelse att ske. Trots vapenbrister är det synnerligen olämpligt att befinna sig i vattnet när ubåtsjaktenheter jagar och fritidsbåtar är i närheten. Upp  med badande och fritidsdykare ur vattnet snarast möjligt. Explosioner under vatten är farliga. Under året kommer de första ubåtsjakthelikoptrarna, typ hkp 14, att ingå  i ubåtsjaktstyrkan. Detta är bra men otillräckligt av två skäl, de har inga vapen och är för få. När vi var som bäst hade vi 14 hkp 4 som hade såväl sonarutrustning som vapen. Nu får vi fem stycken om några år. Snålheten bedrar ubåtsjaktförmågan.

Trots felaktiga politiska beslut under åren och lika felaktiga avvägningsbeslut från en rad överbefälhavare så måste svenska folket och de fåtaliga ubåtsjägarna visa MOTSTÅNDAREN  att VI GER ALDRIG UPP.

 
Författaren är kommendör och ledamot av KKrVA.

Trång sektor?

Ja, det är glest mellan inläggen. Lika glest är det uppenbarligen inte mellan aktörerna i försvarssektorn. Idag rapporteras det om att förutvarande Överbefälhavaren Generalen Sverker Göransson fått ny anställning hos SAAB AB.

Jag hade förmånen att ett år före Sverkers avgång fråga honom om en eventuell övergång till försvarsindustrin. Han sade att han aldrig skulle göra detta. Några veckor före att hans förordnande skulle avslutas sade han att han skulle bli "fristående konsult i ledarskapsutbildning". Idag kom beskedet att han anställs på SAAB.

Att höga officerare efter tjänstgöring byter till andra sidan av förhandlingsbordet direkt efter avslutad tjänstgöring ger upphov till många frågor. Visste man vad man skulle göra innan tjänstgöringen avslutades? Vilka kunskaper om myndighetens planering och vilka personliga förbindelser kunde vara värdefulla?

Märker att jag skriver om det som torde vara uppenbart. Det är en trång sektor, men styrs den verkligen av viljan att åstadkomma största möjliga fara för en fiende till minsta möjliga kostnad?

Allan  Widman

Sverige behöver en genomtänkt Rysslandspolitik!

av Björn Körlof

Den som tagit del av president Putins ryska militärdoktrin och sökt följa den ryska psykologiska krigföringen mot både väst och (inte minst) mot den egna befolkningen, kan inte undgå att känna en hel del oro över vart detta skall leda.

Militärdoktrinen har formuleringar som innebär att Ryssland anser sig ha rätt att på olika sätt ingripa i angränsande staters suveränitet om Ryssland uppfattar utvecklingen där som ett hot mot Ryssland eller rysk befolkning. Inte minst är kopplingen till ryska etniska minoriteter i andra länder ett särskilt illavarslande inslag. Den stora rysktalande befolkningen i Lettland har mot denna bakgrund utsatts för en massiv rysk propaganda.

Men det är minst lika viktigt att observera den ryska psykologiska krigföringen mot den egna befolkningen, vilken i hög grad underlättas av att regimen utövar en betydande kontroll (uppenbarligen även med inslag av rena våldsdåd mot obekväma journalister) över aktörerna inom den inhemska mediasfären. Detta utgör väsentliga inslag i den totala psykologiska påverkanskampanj som hela tiden pågår. Den riktar sig också i olika kombinationer även mot omvärlden. Ett viktigt syfte med dessa påverkansoperationer är att undergräva förtroende och tillit till västliga media, till västliga ledare och söka förmedla bilden av västliga hot (inte minst från NATO). När det tjänar kampanjernas syften deltar även utrikesminister Lavrov i detta spel.

Den som kan något om grunderna i psykologisk krigföring vet att ett av de första och viktigaste inslagen inför förestående konflikter är att söka utmåla den tänkta motståndaren som ett hot mot den egna tryggheten och säkerheten och inte minst att söka utmåla denne i så negativa och otrevliga former som möjligt (s k demonisering). Följaktligen tar den ryska propagandan varje tillfälle i akt att peka på ”avarter” och ”dekadens” i det västerländska samhället, på förljugenhet i västerländsk press, och att väst och särskilt NATO genom ”inringning” och ”rustningar” förbereder angrepp på Ryssland. Ett väsentligt inslag i denna kampanj går ut på att väst ”lovade” Ryssland efter Sovjets fall att NATO inte skulle flytta fram sina positioner och att detta löfte sveks, vilket nu leder till att Ryssland måste försvara sig. Det senare motiverar då ett kraftfullt förstärkt ryskt försvar, en omfattande inre säkerhetsapparat och att det endast är genom en stark ledare och ett resolut uppträdande mot väst som hoten kan avvärjas.

”Löftet” visar sig inte existera i någon som helst formell form utan förekommer endast som uppteckningar av samtal på låg nivå och då endast som inslag i en diskussion där flera möjliga olika lösningar av säkerhetsfrågor diskuterades.

Det är dock påtagligt att propagandan riktad mot den egna befolkningen delvis har lyckats. Den ryska befolkningen misstror i ökande grad väst och västs intentioner mot Ryssland. På detta sätt säkrar Putin och dem som stödjer honom (militären, säkerhetsapparaten, delar av industrin men även den ortodoxa kyrkan) fortsatt maktinnehav.

Vi som lever nära denna ryska auktoritära maktutövning måste nu tydligt börja utveckla ett mer genomarbetat förhållningssätt till Ryssland och Putinregimen. Kort sagt vi behöver en rysslandspolitik!

En mer genomarbetad rysslandspolitik bör utvecklas i första hand i samverkan med länderna runt Östersjön, eftersom det är i vårt närområde vi har störst möjlighet att påverka utvecklingen.

Det är tre viktiga inslag i en mer genomarbetad rysslandspolitik som är av stor betydelse.

Det första är att noggrant beakta och ta fasta på de uttalanden som görs av ledande företrädare för regimen som faktiskt ligger tydligt inom ramen för vad internationell rätt och sedvänja kräver och tillämpa dem konsekvent på olika förhållanden som berör samarbete och samverkan med ryska företrädare på alla nivåer. President Putin pläderade t ex i ett tal i Valdau 2014 för förnyad respekt för internationell rätt, för FN och inte minst dess säkerhetsråd.

Även om talet hölls efter det att Ukrainakriget börjat och därför påtagligt hycklande och att det får uppfattas som ett försök att blidka omvärlden (och för hemmapubliken framställa sig som en internationell rättskämpe), finns de officiella orden där och ryska företrädare bör bli påminda om vad som sades. Kännedom om detta tal bör således ligga till grund för att vid möten hos alla ryska företrädare kräva respekt för den internationella rätten och att, med hänvisning till Putin, det gäller alla. Ryssland måste alltså bli påmint om vad som skedde i Georgien och Ukraina och frågan måste alltså gång på gång ställas till alla ryska företrädare: varför bröt Putin mot internationell rätt så flagrant?

Ryssland måste bli påmint på alla nivåer om att detta brott mot internationell rätt innebar att stora delar av omvärlden tappade en väsentlig del av tilltron till Rysslands respekt för dessa regler.

Det är inte, som den ryska propagandan gör gällande, omvärlden som skapat spänningen utan Rysslands agerande mot Georgien och Ukraina som är orsaken, i kombination med den ryska militärdoktrinen och den förgiftande psykologiska krigföringen mot omvärlden och mot den egna befolkningen.

Att t ex Sverige nu börjar förstärka försvaret och planera för höjd beredskap och krig har sin grund i denna ryska verksamhet och inte tvärtom. Där är ryska provocerande övningar och kränkningar av vår territoriella integritet sannolikt utslagsgivande för hur svenska folket uppfattar hotbilden och som leder till opinioner som vill stärka försvaret, men även att opinionen för en svensk NATO-anslutning växer sig starkare. Den ordning med vilken saker och ting händer och får effekt måste Ryssland bli påmint om. Den ryska propagandan om att Sverige rustar för att hota Ryssland är så förvrängd att den i svensk media och debatt måste bli föremål för en tydlig tillbakariktad upplysningsverksamhet.

Det liknar i hög grad den hållning som ryska historieböcker har om Karl XII som beskrivs som att det var han som anföll Ryssland, när alla historiker som kan något vet att det varit en trippelallians bestående av Danmark , Polen och Ryssland som anföll Sverige i tron att den tonårige Karl XII skull bli ett lätt byte!

Det andra ledet i en ny rysslandspolitik handlar om säkerhetspolitiken i vårt närområde. Inslag av en rysslandspolitik har vi delvis redan; det gäller främst vår försvarspolitik som tydligt syftar till att i samverkan med andra söka möta den ryska rustningen i vårt närområde.

Men den bör drivas längre inom det säkerhetspolitiska området. Ett väsentligt inslag i den ryska hotbilden är att NATO upplevs krypa allt närmare Rysslands närhet, något som motiverar den ryska upprustningen och den ökade och delvis starkt provocerande övningsverksamheten i Östersjön etc.

De som hävdar att en svensk NATO-anslutning kan leda till ökade spänningar i närområdet har på flera punkter sannolikt rätt, även om det är lika rätt att säga att varje land självt väljer sin säkerhetspolitiska lösning och att Ryssland inte har någonting med det att göra, inte minst därför att det är de ryska aktiviteterna som driver fram en opinion för anslutning till NATO och det gäller sannolikt både i Sverige och i Finland.

De spänningar som kan bli följden av en svensk NATO-anslutning är t ex att stora delar av Östersjön skulle bli ett ”NATO-hav” och att Ryssland sannolikt skulle ha ett starkt behov av att balansera detta på olika sätt. Om både Sverige och Finland går med i NATO kommer t ex hela Finska viken att behärskas av NATO genom att Estland också redan är medlem. St Petersburg blir därmed inspärrat. Större delen av Östersjön skulle då behärskas av NATO genom baser och installationer på ömse sidor av Östersjön och även på Gotland. Dessa för Ryssland militärt starkt negativa effekter i närområdet skulle bli högst påtagliga även om Sverige och Finland bestämmer sig för att inte tillåta kärnvapen på sina områden i fred.

De ryska motdragen är svåra att sia om. Men säkert skulle hela den ryska militära närvaron i Östersjöområdet starkt förstärkas liksom också att övningsverksamheten med marin, flyg markstridsförband ägnade åt invasion skulle bli än intensivare. Raketvapen och missilsystem av olika slag, sannolikt med ökade inslag av kärnvapen skulle sannolikt stationeras i Kaliningradområdet och i Vitryssland etc.

Det för Ryssland starkt obehagliga hotet om en svensk eller svensk/finsk NATO-anslutning utgör ett påtagligt starkt spelkort för Sverige och Finland som nu måste aktiveras i vår Rysslandspolitik.  Kortets innebörd är att om inte Ryssland tonar ner sin militära profil, lugnar ner sina provocerande övningsrutiner och tonar ner sin förgiftande propaganda kommer befolkningarna i såväl Sverige som Finland säkert att drivas i en alltmer NATO-vänlig riktning vilket bara kan sluta med att Sveriges och Finlands regeringar till slut söker NATO-medlemskap.

Är det verkligen detta Putin önskar sig?

Det är därför av stor betydelse att skapa förutsättningar för en dialog med Ryssland om hur säkerheten i Östersjöområdet istället kan stabiliseras och hotbilden styras i en riktning där alla länder upplever en ökad säkerhet. Alla länder har rätt att själva välja former för och samverkan med andra länder för att öka sin säkerhet. Det är därför självklart att inte Ryssland kan diktera detta. Men det är tydligt att också Ryssland skulle vinna på att få en tydligare, en säkrare och en mer långsiktigt respekterad säkerhetspolitisk ordning på sin nordvästra flank.

Det finns tyvärr flera exempel genom historien där olika länder runt Östersjön i eget nit sökt åstadkomma olika säkerhetspolitiska lösningar utan att på något sätt göra klart för sig ens hur Sovjet/Ryssland såg på det.

Den minnesgode erinrar sig den helt misslyckade Ålandsplanen på 1930-talet där Sverige och Finland helt på egen hand sökte driva igenom en Ålandslösning utan att tala med Sovjet, som trots allt var en av signatärmakterna till Ålands demilitarisering. Den minnesgode erinrar sig också att Finland ville ha en försvarspakt med Sverige efter den hårda freden med Stalin och Molotov efter Vinterkriget 1940 och att Sverige (Per Albin Hansson) faktiskt initialt ställde sig positivt till en sådan lösning. Vid detta tillfälle begick emellertid Sovjet ett stort misstag då man sa tvärnej till att Finland skulle ingå en försvarspakt med Sverige. Sovjet hotade med förnyat krig om Finland beträdde den vägen. Hade Sovjet varit förnuftigt vid detta tillfälle hade Sverige och Finland kunnat bilda ett alliansfritt försvarsförbund och Finland hade inte tvingats bli indraget som krigsdeltagare med Tyskland i fortsättningskriget. En svensk finsk lösning 1940 hade sannolikt i hög grad gynnat Sovjet som sluppit hela hotet mot Murmanskbanan och mot Leningrad.

I de något låsta NATO-positionerna i Sverige mellan regeringspartierna och alliansen kan en öppning till en väg med samsyn möjligen vara att den tråd som tappades 1940 nu återupptas. De överenskommelser Sverige och Finland nu har ingått är nämligen så nära en försvarspakt man kan komma utan att den kallas för det. Samarbetet med Finland omfattar nämligen idag även planering och förberedelser för ett gemensamt användande av olika civila och militära resurser i olika scenarier. Exempel på detta kan enligt regeringen vara hävdandet av respektive lands territoriella integritet och utövande av rätten till självförsvar enligt artikel 51 i FN-stadgan. Att hävda rätten till territoriell integritet och rätten till självförsvar och att detta skulle kunna ske genom gemensamt användande av militära resurser ligger hårfint nära en försvarspakt, så när som på att det inte finns inskrivet någon automatisk förpliktelse.

En svensk-finsk lösning, enligt den tanke som fanns våren 1940, har många fördelar förutom att det innebär för bägge länderna påtagligt rent militära fördelar där kostnader för olika vapensystem, utbildningar, övningar etc kan minimeras. Men sannolikt skulle Sverige och Finland gemensamt behöva förstärka sina försvarskrafter påtagligt ändå, inte minst vad gäller markstridskrafter. Vi måste dock också vara på det klara med att en NATO-anslutning också medför höjda försvarskostnader, eftersom vårt försvar ligger på en alldeles för låg nivå i förhållande till vad NATO kommer att kräva vid en anslutning (sannolikt kommer NATO att kräva en relativt stark svensk stöttning av de baltiska staterna!).

Men fördelarna med en svensk-finsk lösning utanför ett direkt NATO-medlemssskap skulle vara även påtagligt säkerhetspolitiska för flera stater i hela Östersjöområdet och inte minst även för Ryssland.

Lösningen skulle göra att Ryssland inte fick NATO som granne längs hela den svensk-finska gränsen från Murmansk till Bornholm och alltså inte kunde göra gällande att något hot mot dess kärnområden kunde utgå härifrån. Sverige och Finland skulle, men endast tills vidare och beroende på ryskt uppträdande, stanna formellt utanför NATO men kunde ha, liksom idag, ett mycket nära samarbete med NATO. Ett påtagligt hot mot de baltiska staterna eller mot Sverige och Finland från Rysslands sida skull naturligtvis genast utlösa en kraftig rubbning av det tänkta balanserade säkerhetspolitiska läget och sannolikt omedelbart tvinga fram en ordning som Ryssland skulle starkt missgynnas av, nämligen en svensk-finsk anslutning till NATO.

Denna väg innebär för Rysslands del ett val. Antingen fortsatt och ökad spänning i hela Östersjöområdet och en sannolikt allt mer ökad opinion i både Sverige och Finland för en NATO-anslutning med de för Ryssland påtagligt negativa konsekvenser det medför. Eller en nedtrappning av spänningarna i Östersjöområdet, en respekt för en svensk-finsk försvarsallians utanför NATO, men med en nära samverkan med NATO som dock inte innebär att NATO-trupp, baser, missiler etc permanent stationeras på svenskt eller finskt område.

Det tredje elementet i en rysslandspolitik måste också vara att den otrevliga och förgiftande atmosfär som skapas av den pågående ryska propagandan mot väst, och även mot vårt land och särskilt de baltiska staterna, måste hanteras mer tydligt, kraftfullt och genomtänkt än vad som sker idag. Misstänkliggörande, vilseledningar, myter och konspirationsteorier, propaganda, ryktesspridningar etc som nu utgår från Ryssland måste mötas. Det behöver ske i medier, i forskning som publiceras (även på ryska och som ryska journalister får ta del av) i utbildningsinsatser i skolor och bland journalister o s v. Våra public-service företag har ett särskilt ansvar att bära i denna kamp om trovärdig information. Denna kamp innebär inte att information från Ryssland kan behandlas likvärdigt med information från olika västliga nyhetskällor, helt enkelt av det enkla skälet att huvuddelen av den ryska informationen är styrd av Putins maktorgan. Vi måste också få en ordning som innebär att ”nättrollen” kan mötas snabbt och korrekt med källkritiskt underbyggd information.

 
Förfataren är f d generaldirektör. Han är ledamot av KKrVA.

Kris i analys av svensk krisledning

av Staffan Strömbäck

Den disputerade statsvetaren Oscar Larsson skriver den 25 december i Svenska Dagbladet under rubriken ”Därför fungerar inte krishantering i Sverige”. Han beskriver tre faktorer: vad definierar en kris, principerna för svensk krishantering samt den svenska förvaltningsmodellen. Larsson gör analysen att krisdefinitionen, de principer som är vägledande för svensk krishantering tillsammans med den svenska förvaltningsmodellen utgör ett hinder för effektiv krishantering. Därefter drar han slutsatsen att dessa måste i grunden revideras.

Jag menar att analysen är, om inte helt fel, så i alla fall otillräcklig för att förklara de brister som blivit synliga, alltifrån Estonia 1994, Tsunamin 2004 till skogsbranden 2014 och migrationshanteringen 2015.

Beskrivningen av vad en kris är och dess specifika karaktär, är en fråga som i sig är ägnad en avsevärt djupare diskussion, men har inte några allvarliga invändningar mot Larssons beskrivning i det avseendet. Däremot finns avseende de två andra – principerna för krishantering och den svenska förvaltningsmodellen – anledning att starkt ifrågasätta analysen och därmed också slutsatserna.

Sammanblandning förvirrar

Lagar, regler och principer måste självklart vara möjliga att förstå och att tillämpa. Men när beslutsfattare, av okunskap eller ovilja, inte fattar de beslut som man har befogenhet att fatta går det faktiskt inte att skylla på regelverket. Jag menar att ett av de misstag som Larsson – och många andra debattörer inom området – gör, är att blanda samman å ena sidan regelverket och principer med å andra sidan tillämpningen av dessa regelverk och principer.

Bristande förståelse för regeringens roll

Tydligast gör sig detta missförstånd synligt i citatet: ”…. samordning mellan regering och myndigheter är en central mekanism för att få till stånd effektiva lösningar”. Det är en fundamental missuppfattning att ”samordning mellan regering och myndigheter” beskriver relationen mellan regeringen och myndigheter. Regeringen styr riket och utövar makten under lagarna. Det gör regeringen bland annat genom att utfärda förordningar, regleringsbrev för myndigheter samt genom att ge uppdrag till myndigheter. Regeringen styr riket, inklusive myndigheterna. Där finns alltså ett lednings- och lydnadsförhållande, något som Larsson bortser ifrån i sin analys.

Principernas betydelse

En annan fråga där denna sammanblandning synliggörs är i stycket: ”Dessa tre principer [ansvarsprincipen, likhetsprincipen samt subsidiaritetsprincipen] gör det svårt att avgöra när en kris är av sådan magnitud och natur att det är nödvändigt att påkalla hjälp från överliggande nivåer och i sista hand varsko regeringen att överta ansvaret. Likaså är det svårt för regeringen och de som ytterst har ansvar för krishantering på nationell nivå att avgöra när det är lämpligt att ta till extraordinära insatser och ta över ansvaret för krishanteringen från andra offentliga och privata aktörer.”

Det framstår som svårförståeligt varför de tre principerna skulle göra det ”… svårt att avgöra när en kris är av sådan magnitud och natur att det är nödvändigt att påkalla hjälp från överliggande nivåer och i sista hand varsko regeringen att överta ansvaret” eller svårt ”…för regeringen och de som ytterst har ansvar för krishantering på nationell nivå att avgöra när det är lämpligt att ta till extraordinära insatser och ta över ansvaret för krishanteringen från andra offentliga och privata aktörer”. Principerna motsäger på intet sätt behovet och nödvändigheten av lokal, regional och nationell analysförmåga vid en kris. Om denna analysförmåga fanns i tillräcklig omfattning, vilket troligen inte är fallet i dag, skulle det gå att få fram underlag som är nödvändigt för att förstå krisens magnitud och omfattning. Och därefter fatta beslut om att överliggande nivåer eller regering ska överta ansvaret för krishanteringen. Det är nog snarast en brist på kompetens och resurser och inte principerna, som utgör det huvudsakliga problemet.

Vad regeringen kan och får, men väljer att inte göra

När sedan MSBs roll beskrivs blir det ännu mer problematiskt att se hur analysen ger stöd för slutsatserna: ”Myndighetens för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) har som främsta uppgift att vara rådgivande till andra myndigheter och aktörer, inklusive regeringen men saknar i stort operativ förmåga att kliva in i krishanteringsstrukturen och anta en ledande roll.”

Det som beskrivs är i sak korrekt, men förklarar inte varför regeringen i större omfattning inte använder MSB (eller andra myndigheter) för analyser. Det förklarar heller inte varför regering och riksdag inte ger MSB (eller någon annan myndighet, beroende på krisens karaktär) rätt att utfärda föreskrifter och utöva tillsyn. Vidare förklarar det inte varför regeringen inte bygger upp den regionala krisledningsförmågan som i vissa fall enligt gällande lagar och förordningar åligger länsstyrelser. Slutligen förklarar det heller inte varför regeringen i regeringskansliet, RK, valt att endast bygga upp en analysfunktion, men utan att ge den funktionen (eller någon annan del i RK) i uppdrag att ta fram beslutsunderlag vid nationell krishantering. För att regeringen vid en nationell kris ska kunna ta sitt ledningsansvar krävs självklart beslutsunderlag för regeringens beslutsfattande. Regeringen sitter på Sveriges största beredningsorganisation – regeringskansliet. RK har som sin enda huvudsakliga uppgift att ta fram beslutsunderlag. Det skulle RK kunna göra även vid en nationell kris.

Regelverket troligen ändamålsenligt – men resurser och beslutsförmåga saknas
Min slutsats är att befintliga regelverk och principer med all sannolikhet inte är ett hinder för, utan möjliggör en effektiv krisledning. Men det kräver att beslutsfattare är villiga att tillsätta resurser och fatta beslut. Om regeringen eller någon myndighet väljer att inte tillsätta resurser och att inte styra – att inte fatta beslut som man har befogenhet att fatta – så blir resultatet därefter.

 
Författaren är reservofficer med mångårig erfarenhet av både statlig förvaltning och kommunal krishantering som ordförande i socialnämnd och ledamot i kommunstyrelse.

Nytt läge – Del 2 "Korridoren till Baltikum"

Sammanfattning

Rysk A2/AD, Anti-Access/Area Denial, förmåga i södra Östersjön, omintetgör NATO förstärkningar till de baltiska staterna dels via sjötransporter dels via lufttransporter, via södra Östersjön, i händelse av en konflikt mellan Ryssland och NATO. A2/AD förmågan skapar i dagsläget en korridor till Baltikum, norr om Gotland, denna korridor utgör i dagsläget livlinan till de baltiska staterna i händelse av en konflikt. Denna korridor förutsätter att man dels kan utnyttja det svenska fastlandet dels att Gotland ej ockuperas.

Analys

I det förgåendeinlägget, identifierades att dels mellersta och norra delen av Östersjön blivit mer strategiskt viktigt, dels Svenskt territorium i form av det svenska fastlandet blivit mer strategiskt viktigt, men vad innebär det i praktiken, det är vad detta inlägg skall försöka beröra. Detta inlägg kommer således bli ett mer hypotetiskt inlägg då vi försöker se in i framtiden.

Bild 1. Nuvarande och kommande A2/AD förmåga i Kaliningrad Oblast.
Då södra Östersjön i praktiken redan i fred behärskas av Ryssland m.h.t. dess A2/AD förmåga,1 ger det i hand, att NATO samt Ryssland måste skapa nya planer för hur en möjlig konflikt, mellan de i dagsläget både antagonisterna,2 kan utvecklas. Den svenska debatten har ofta cirkulerat kring Gotland och dess strategiska placering, Gotlands strategiska placering kan ej förnekas, men ur ett A2/AD perspektiv är Gotland redan överspelat, då man redan nu indirekt kan påverka den platsen.

Bild 2. "Tomrum" norr Gotland.
Ur ett Ryskt perspektiv handlar således Gotland om att kunna täcka det tomrum som uppstår norr om dess placering, utifrån nuvarande och kommande fjärrbekämpningsförmåga.3 Ur ett NATO perspektiv handlar det om att förneka Ryssland förmågan att täcka detta tomrum, som de facto i dagsläget utgör livlinan till Baltikum i händelse av en konflikt mellan de båda antagonisterna. Vad avser Gotlands strategiska värde, har det berörts tidigare på denna blogg och andra bloggar, men vad som föga berörts är det tomrum som finns norr om dess geografiska placering.

Detta tomrum, norr Gotland, möjliggör för NATO stridskrafter att tillföra resurser till de baltiska staterna dels via luften dels via havet. Under förutsättningen att svenskt territorium kan utnyttjas som ett transitområde. Således den som äger Gotland kan antingen förneka eller möjliggöra förstärkningar till de Baltiska staterna, vilket är den egentliga strategiska frågan, därav blir mellersta och norra Östersjön ett mycket strategiskt område, då södra Östersjön redan i fred är "förnekat" NATO.

Inleder vi med sjötransporter för NATO så kommer, mest troligt, intransportpunkten vara Göteborgshamn, och uttransport området kommer vara från Norrköpingsområdet och norrut m.h.t. räckvidder på rysk fjärrbekämpningsförmåga, inom ramen för dess A2/AD-förmåga i Östersjöregionen. Transporterna mellan väst- och östkusten kommer troligtvis i huvudsak ske på järnväg då det är det snabbaste sättet att transportera en stor mängd, tung materiel, mellan två platser. Sårbarheten i det svenska järnvägsförbindelserna exemplifieras bra av den brand som uppstod i Göteborg, 13FEB2016, som kraftigt minskat effekten hos järnvägstransporterna.4

Vad avser lufttransporter så kommer de bedömt passera in över Sverige vid Göteborgsområdet, eller norr om, därefter ut vid Stockholms området, för att därefter fortsätta vidare in mot Estland, sett till, teoretisk, räckvidd på SA-21 systemen som finns i Kaliningrad Oblast. Dock uppstår problemet för NATO luftstridskrafter när de närmar sig Estland eller någon av de övriga baltiska staterna, då ryskt luftvärn från ryskt territorium kan påverka de baltiska staternas luftrum. Givetvis kan man tillämpa låghöjdsflygning för att t.ex. undgå luftvärnssystem, dock krävs mer bränsle samt sannolikheten finns fortfarande att man kan bli påverkad.

Ovanstående resonemang kring NATO styrketillförsel bygger på att antingen NATO har en förvarning kring en möjlig konflikt. Varpå man ej vill ta risken att transportera förband och materiel inom ett område som kan påverkas, varpå Sverige blir det naturliga alternativet. Eller en konflikt har påbörjas och NATO förband lyckas fördröja en rysk framträning så länge, att förband kan transporteras över Östersjön till de baltiska staterna. Därutöver bygger det på att Gotland ej besätts av Ryssland.

Bild 3. "Korridoren till Baltikum".
Således, på det svenska fastlandet blir Göteborgshamn, järnvägsförbindelserna mellan öst- och västkusten, mest troligt västra stambanan, samt utskeppningshamnarna från Norrköping och norrut till Stockholm, strategiskt viktiga i händelse av en konflikt, mellan NATO och Ryssland. Varpå man kan säga att det svenska fastlandet utgör en korridor till Baltikum. Denna korridor till Baltikum kan påverkas på två (2) sätt, antingen besätts Gotland av ryska stridskrafter eller så utnyttjas ryska sjöstridskrafter norr Gotland för att påverka dels fartygstransporter dels lufttransporter.

Det kommer således bli en kapplöpning om dels Gotland dels "korridoren till Baltikum" av både NATO och Ryssland, i händelse av en konflikt mellan de två antagonisterna. Denna kapplöpning pågår redan nu i fred, i form av diverse olika utspel och förslag. Hur det kan te sig vid ett än mer försämrat säkerhetspolitiskt läge är oklart, dock vet båda parter Sveriges historia att vi vid olika tillfällen vikit ned oss för krav, när det varit konflikter i vårt närområde, vilket gör att påtryckningar mot Sverige med militära maktmedel i bakgrunden får ses som troliga, i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge i Östersjöregionen.

Därav blir det s.k. värdlandsavtalet ur NATO perspektiv mycket viktigt att få till, ur det ryska perspektivet så underlättar det markant om värdlandsavtalet ej röstas igenom. För ser man ur NATO perspektivet kommer det krävas omfattande förberedelser för att kunna få till en korridor till Baltikum, för att undvika den ryska A2/AD förmågan i södra Östersjön. Ur det ryska perspektivet krävs det dock ej så omfattande åtgärder för att i händelse av en konflikt kunna påverka denna korridor till Baltikum, även om värdlandsavtalet med NATO röstas igenom i Sveriges riksdag.

Ur Rysslands perspektiv när det kommer till det svenska fastlandet, innebär det att man bl.a. måste:
  • Kunna påverka Sverige så att transporter av NATO stridskrafter ej tillåts i händelse av ett försämrat säkerhetspolitisk läge. Detta kan göras på ett flertal olika sätt, den gemensamma nämnaren är bedömt att militära maktmedel kommer finnas i bakgrunden, för att få svenska beslutsfattare att säga nej till en möjlig NATO förfrågan kring utnyttjande av svenskt territorium.
  • Säkerställa redan i fred, dels att man har så pass goda underrättelsenätverk, så man kan få underrättelser rörande vilka fartyg samt vad som transporteras in i Göteborgshamn i händelse av en konflikt. Dels krävs det att man kan följa transporternas rörelser längs det svenska järnvägsnätet till utskeppningshamnar på östtkusten. Avslutningsvis kunna avgöra när och var ilastning samt utskeppning från östkusten kommer ske.
  • Med aktiva metoder, kunna påverka in- och utskeppningshamnar, bedömt med olika former av fjärrstridsmedel. Därtill kunna påverka järnvägsförbindelserna mellan in- och utskeppningshamnarna, bedömt med specialförband och/eller illegala underrättelsenätverk, eller offensiv cyberkrigföring.

Ur NATO perspektiv när det kommer till det svenska fastlandet, innebär det att man bl.a. måste:
  • Kunna säkerställa inskeppning till Göteborgshamn, d.v.s. att förflyttningen ej, på något sätt, hindras. Därefter måste urlastning kunna ske utan hinder i hamnen. Då den svenska marina förmågan på västkusten i princip är obefintlig kommer det åligga NATO enskilt att säkerställa den förflyttningen. Därtill med en nästan obefintlig svensk luftvärnsförmåga, så måste luftvärn tillföras Göteborgsområdet av NATO länderna för att kunna skydda Göteborgshamn mot fjärrbekämpning.
  • Säkerställa på liknade sätt skyddet av utskeppningshamnarna på östkusten med luftvärnsförmåga, för att kunna skydda dessa mot fjärrbekämpning. Därutöver måste bedömt en stor del av NATO marina kapacitet i Östersjön avdelas för att skydda transporterna mellan den svenska östkusten och den baltiska kusten. Denna typ av transport kommer bedömt bli ett prioriterat mål, att bekämpa, för de ryska luft- och sjöstridskrafterna i Östersjön.
  • Säkerställa baseringsmöjlighet av NATO luftstridskrafter på svenskt territorium, för att kunna skydda transporter över Östersjön. Därutöver även kunna utnyttja luftstridskrafterna för att kunna skydda de baltiska staterna. Då de kommer vara ytterst sårbara mot bekämpning om de är baserade i antingen Baltikum eller i de östra delarna av Polen.
  • Antingen med svenska förband eller NATO förband kunna skydda järnvägstransporter från väst- till östkusten. Samt skydda i- och urlastningsplatser för järnvägstransporterna gentemot fjärrbekämpning, vilket troligtvis enskilt blir ett NATO problem, då återigen den svenska luftvärnsförmågan i princip är obefintlig.

Slutsatser

Tre generella slutsatser blir:
  1. För att kunna undgå rysk A2/AD förmåga blir det svenska fastlandet avgörande för NATO om de skall kunna tillföra förband till de baltiska staterna. För att kunna genomföra luft- samt sjötransporter genom "korridoren till Baltikum" kommer det krävas, av NATO, omfattande förberedelser i Sverige, därtill måste förband redan i fredstid ur NATO stridskrafter predestineras, i dess planering, mot en sådan uppgift för att kunna möjliggöra den.
  2. För att NATO skall kunna lyckas med detta får det nog ses som en grundförutsättning att värdlandsavtalet röstas igenom i riksdagen. Ur ett ryskt perspektiv underlättas situationen givetvis om det ej röstas igenom. Dock så får man bedöma att Ryssland med ytterst små medel, då främst asymmetriska sådana, kan påverka "korridoren till Baltikum", så att det som minst uppstår förseningar i transporterna, i händelse av en konflikt mellan Ryssland och NATO.
  3. "Korridoren till Baltikum" i mellersta och norra Östersjön, som uppstår genom den Ryska A2/AD förmågan i södra Östersjön, kan bedömt som helhet omintetgöras i händelse av en ockupation av Gotland. Till del kan korridoren påverkas genom en frambasering av ryska sjöstridskrafter i mellersta och norra Östersjön i händelse av en konflikt mellan Ryssland och NATO, om man ej ockuperar Gotland.
Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Army Recognition 1, 2(Engelska)
Defense News 1(Engelska)
Navy Recognition 1(Engelska)
Reuters 1(Engelska)
Sveriges Television 1, 2(Svenska)
TASS 1(Engelska)

Slutnoter

1Sveriges Television. Olsson, Jonas. Amerikansk toppgeneral varnar: Ryssland kan blockera Östersjön. 2015. http://www.svt.se/articles/amerikansk-toppgeneral-varnar-ryssland-kan-blockera-ostersjon/Hämtad 2016-02-14
Defense News. Bodner, Matthew. NATO Deputy SecGen: Russia's Anti-Access/Area-Denial Build-Up Is Biggest Worry. 2016. http://www.defensenews.com/story/defense/policy-budget/leaders/interviews/2016/02/13/nato-deputy-secgen-russias-anti-accessarea-denial-build-up-biggest-worry/80343130/Hämtad 2016-02-14
2Reuters. Emmott, Robin. Nasralla, Shadia. Russia warns of new Cold War as east Ukraine violence surges. 2016. http://www.reuters.com/article/us-ukraine-crisis-minsk-idUSKCN0VM0L6 Hämtad 2016-01-14
3Navy Recognition. Russia To Deploy K-300P Bastion Mobile Batteries With Yakhont Antiship Missiles in Arctic in 2015. 2015. http://www.navyrecognition.com/index.php?option=com_content&task=view&id=2776Hämtad 2016-02-14
Warfare.be. SS-C-1B REDUT/SS-C-* RANZHIR COASTAL DEFENSE. 2015. http://warfare.be/db/linkid/2487/catid/312/Hämtad 2016-02-14
TASS. Iskander-M missile system crews begin drills in Russia's Western Military District. 2015. http://tass.ru/en/defense/847326Hämtad 2016-02-14
4Sveriges Television. Vaccari, Cecilia. Tågförseningar lång tid framöver. 2016. http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vast/tagforseningar-lang-tid-framover?cmpid=del:pd:ny:20160213:tagforseningar-lang-tid-framover:nyhHämtad 2016-02-14

Nytt läge – del 1

Sammanfattning

De ökade styrkeförhållandena i Östersjöregionen samt Rysslands A2/AD förmåga i den södra delen av Östersjöregionen, samt NATO behov av att fortsatt kunna genomföra förstärkningar till de baltiska staterna. ökar bedömt det strategiska värdet av det Svenska fastlandet. Främst de södra delarna av Sverige samt delar av mellersta Sverige.

Analys

Östersjöområdet förefaller återigen hamna i en spänningssituation, samt vikten av Sveriges territorium förefaller öka, något som förutsågs i bedömandetför 2016. Ryssland å ena sidan har meddelat att man kommer tillföra ytterligare tre (3) divisioner till det västra militärdistriktet (MD V).1 USA och NATO å andra sidan förefaller nu öka förbandsmängden till de östra medlemsländerna.2 USA bedöms tillföra en (1) tyngre brigad.3 Därtill förefaller man inom NATO dragit upp riktlinjer för att öka mängden personal som tidvis skall befinna sig i de östra medlemsländerna, något man kommer fatta beslut om vid NATO toppmötet i Warszawa under Juni 2016.

Inleder vi med de ryska förstärkningarna i MD V, så förefaller det vara två (2) divisioner som kommer upprättas i anslutning till Ukraina, samt en (1) division som kommer upprättas i anslutning till Belarus.4 Därtill upprättas ytterligare en (1) division i det centrala militärdistriktet (MD C) under 2016.5Enligt en tidigare given order är styrkeförstärkningen inom MD V högt prioriterad under 2016.6 Under 2015, upprättades även en (1) armékår i MD V, 1. Pansararmén, varpå man i dagsläget har tre (3) armékårer inom MD V, 6. och 20. Armékåren samt 1. Pansararmén.7

Bedömt kommer de ytterligare tre (3) divisionerna inordnas i de redan befintliga armékårerna. Vad som är intressant att notera är att en (1) av grupperingsplatserna för divisionerna ligger inom det södra militärdistriktet (MD S). Antingen kommer divisionen utlokaliseras dit från MD V eller så förstärks även MD S. Dock kan en justering genomförts, av gränsdragningen, varvid Ukraina i huvudsak blir MD V ansvarsområde. Det skulle i sådant fall innebära att MD V i dagsläget har tre (3) operationsriktningar, den Karelska i norr, den Baltiska i väster och den Ukrainska i söder. Vilket skulle vara logiskt, då den baltiska operationsriktningen tidigare omfattade ett, relativt, stort geografiskt område.

Den ökade förbandsuppbyggnaden kommer leda till ett ökat övningsmönster inom MD V, något som tidigare identifierats, dock kommer troligtvis, 2017 års strategiska övning för Ryssland, som genomförs i MD V, blir ytterst viktig. Detta är bedömt det första tillfället man kan pröva och mäta om förstärkningen med dels 1. pansararmén dels de tre (3) nya divisioner har givit ökad operativ effekt. Varvid 2017, bedömt kommer innehålla ett än mer ökat övningsmönster i Östersjöregionen, än under 2016.

Huruvida man kommer lyckas genomföra denna förstärkning inom MD V, med hänsyn till den ekonomiska situationen i Ryssland,8 får vara oskrivet, dock har Ryssland Premiärminister, Dmitrij Medvedev, varit tydlig i december 2015. Genomförs ej reformprogrammet av Rysslands väpnade styrkor, så menar han på, kommer inte Ryssland finnas kvar som stat längre.9 Varpå man får se viljan att genomföra dels reformen av de väpnade styrkorna i Ryssland som hög, dels torde därmed indirekt viljan att upprätta de tre (3) divisionerna vara hög.

Som tidigare nämnts förefaller NATO förstärkning av dess östra medlemsstater därtill dess östra strategiska riktning, bestå av en ökad mängd förband som tillfälligt baseras i de östra medlemsstaterna. Därtill en (1) tung amerikansk brigad. Jämför man detta med den ryska förstärkningen av MD V, så är det i grunden ett slag i luften. Den ursprungliga försvarsplanen av NATO, för Polen och de baltiska staterna, som togs fram efter Georgien konflikten 2008, förespråkade minst nio (9) divisioner för att försvara Polen samt de Baltiska staterna.10

Därtill visar en nyligen publicerad studie av RAND, för att fördröja en rysk framryckning i de Baltiska staterna krävs minst sex (6) till sju (7) brigader, varav tre (3) måste vara tunga mekaniserade brigad.11 Det vill säga, för att enbart vinna tid, för att kunna få in förstärkningar, krävs ytterligare sex (6) brigader. Därtill är den Amerikanska brigaden ejpredestinerad de baltiska staterna, utan den skall även kunna vara i Polen. Därmed är det en väldigt marginellförstärkning man genomför av de östra medlemsstaterna.

Således, förefaller NATO fortsatta strategi, vara en där man fullföljer satsningen på dess nya snabbinsatsstyrka, därtill förefaller man ej se ett reguljärt angrepp mot t.ex. de baltiska staterna som ett troligt scenario, utan ett lågintensivt scenario, där man ej passerar "gränsvärdet" för Artikel 5, ses som det troliga.12 Snabbinsatsstyrkan som skall bestå av cirka 5,000 soldater skall ha en förmåga att inom 48 timmar påbörja förflyttning, därefter skall en större styrka, på cirka 25,000 soldater, kunna följa upp efter några veckor.13

Värt att notera med NATO synsätt på dess östra flank, är ett som förefaller bygga på två grundfundament. Det ena är att man bygger sitt operativa tänkande på förvarning, det vill säga, man skall hinna påbörja aktivering av snabbinsatsförband, innan ett presumtivt angrepp kan ske. Det andra, är att man bygger den på att man har förmågan att förflytta förbanden, utan hinder, till sitt operationsområde, innan ett angrepp har påbörjats.

Dock så förefaller man ha problem med båda grundfundamenten. Ser man till förmågan till underrättelsetjänst, så har både USA och NATO vid ett flertal tillfällen, enligt dem själva, blivit överraskade av Rysslands s.k. beredskapskontroller.14Därtill så förefaller man missbedömt Rysslands operativa intentioner dels vid annekteringen av Krimhalvön15 dels vid starten av den, just nu pågående, militära operationen i Syrien.16 Varvid deras förmåga i dagsläget, för att identifiera och tyda ryskt militär agerande, samt intentioner, får ses som relativt svag.

Därtill tillkommer Rysslands förmåga att blockera tillförsel av NATO förstärkningar till de Baltiska staterna i dagsläget, något som Chefen för de Amerikanska styrkorna i Europa, Ben Hodges, delgav i december 2015.17 Förmågan att blockera ett område benämns i militära termer A2/AD, Anti-Access/Area-Denial, en lämplig svensk militär term saknas i dagsläget. Bedömt avses södra Östersjöområdet i Generallöjtnant Hodges uttalande, med hänsyn till räckvidd på nu befintliga system i Kaliningrad Oblast.

Förnekas sjövägen och/eller luftvägen, återstår landvägen. Där den mest beprövade och snabbaste metoden är transport på järnvägen till ett avlastningsområde. Dock saknar man i dagsläget, inom NATO, utrustningen för större järnvägstransporter.18 Vilket skulle innebära landsvägstransport samt förflyttning, vilket dels är långsamt dels är sårbart. Därtill tvingas man passera det s.k. "Suwalki passet"19 vilket är ett mindre geografiskt område mellan Kaliningrad Oblast och Belarus där Polen och Litauen möts, vilket mycket enkelt skulle kunna blockeras med indirekta bekämpningsmetoder.

En effekt av detta, blir således att NATO kanaliseras längre norrut, för att kunna förstärka de baltiska medlemsstaterna. Vilket blir en, naturlig, sidoeffekt av A2/AD,20 förnekar man en part ett område, trycks denna i en annan riktning. Vilket innebär att mellersta och norra Östersjön i dagsläget, är högst intressant för NATO och Ryssland.

Då Södra Östersjön är stängd för NATO förband, innebär det i praktiken att all form av intransport måste ske över svenskt territorium för att kunna förstärka de baltiska staterna. Detta kan genomföras på två (2) sätt, antingen via lufttransport eller intransport med fartyg på västkusten, därefter landsvägstransport till den svenska östkusten för att där genomföra sjötransport, över Östersjön till de baltiska staterna.

Slutsats

Den påbörjade och nyss annonserade styrkeuppbyggnaden inom MD V ökar tydligt Rysslands förmåga att genomföra reguljär väpnad strid i Östersjöregionen. Då MD V, bedömt i dagsläget, har tre operationsriktningar och därmed kan avdela en armékår i respektive operationsinriktning. NATO nuvarande styrkeförhållande och i dagsläget annonserade ökning, kräver fortfarande omfattande transporter av förband till Östersjöregionen i händelse av ett försämrat säkerhetspolitiskt läge.

Bejakar vi den tidigare historiken, där NATO och USA förefaller ha svårigheter att förutsäga Rysslands militära agerande. Därtill att Ryssland i dagsläget har förmågan att blockera södra Östersjön. Får vi se det som högst sannolikt att det kan bli en kapplöpning kring delar av det svenska fastlandet, av både NATO och Ryssland i händelse av en konflikt mellan de två parterna i Östersjöregionen. Där den ena parten måste utnyttja territoriet för att genomföra styrkeförstärkningar och den andra parten måste påverka förmågan, bedömt med fjärrbekämpningsmedel, att genomföra förstärkningar.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

European Command 1(Engelska)
Foregin Policy 1(Engelska)
Reuters 1, 2, 3, 4 (Engelska)
Rysslands Försvarsministerium 1(Engelska)
Stratfor 1(Engelska)
Sveriges Television 1(Svenska)
TASS 1(Engelska)
The Guardian 1(Engelska)
The Wall Street Journal 1, 2, 3, 4, 5(Engelska)
The Washington Times 1(Engelska)
Vedomosti 1(Ryska)
Voyenno-promyshlennyy kuryer 1 (Ryska)

Shlapak, David A. Johnson, Michael W. Reinforcing Deterrence on NATO’s Eastern Flank. Santa Monica: Rand Corporation, 2016.
Hedenskog, Jakob (red). Vendil Pallin, Carolina (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv - 2013. Stockholm : Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2013.

Slutnoter

1Reuters. Kiselyova, Maria. Devitt, Polina. Russia to deploy new divisions on Western flank, form nuclear regiments. 2016. http://www.reuters.com/article/us-russia-army-idUSKCN0UQ0YA20160112Hämtad 2016-01-07
2Reuters. Emmott, Robin. Armed with new U.S. money, NATO to strengthen Russia deterrence. 2016. http://www.reuters.com/article/us-nato-russia-idUSKCN0VE1QAHämtad 2016-01-07
3The Wall Street Journal. Barnes, Julian E. NATO Expected to Approve Expansion of Troop Deployments on Eastern Flank. 2016. http://www.wsj.com/articles/nato-expected-to-approve-expansion-of-troop-deployments-on-eastern-flank-1454680933Hämtad 2016-01-07
4Vedomosti. Nikolskiy, Aleksey. Zapadnuyu granitsu Rossii prikroyut tri novyye divizii. 2016. http://www.vedomosti.ru/politics/articles/2016/01/13/623777-granitsu-prikroyutHämtad 2016-02-07
5Voyenno-promyshlennyy kuryer. Ramm, Aleksey. Reinkarnatsii v Vooruzhennykh Silakh. 2016. http://vpk-news.ru/articles/28914Hämtad 2016-02-07
6Russian Defence Ministry. Russian Armed Forces tasks for 2016. 2015. http://eng.itogi2015.mil.ru/tasks2016Hämtad 2016-02-07
7TASS. Russia plans to form three west-oriented army divisions in 2016 — defense minister. 2016. http://tass.ru/en/defense/848904Hämtad 2016-02-07
Hedenskog, Jakob (red). Vendil Pallin, Carolina (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv - 2013. Stockholm : Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2013, 56.
8Reuters. Winning, Alexander. Kiselyova, Maria. Korsunskaya, Darya. UPDATE 1-Russia FinMin: budget to be short of over $38 bln at current oil price. 2016. http://www.reuters.com/article/russia-finmin-rouble-idUSL8N1500BL Hämtad 2016-02-07
9Reuters. Kelly, Lidia. Russian PM: we'll stick to defence spending plans. 2015. http://www.reuters.com/article/russia-medvedev-defence-idINR4N13Q02B20151209Hämtad 2016-02-07
10The Guardian. Traynor, Ian. WikiLeaks cables reveal secret Nato plans to defend Baltics from Russia. 2010. http://www.theguardian.com/world/2010/dec/06/wikileaks-cables-nato-russia-balticsHämtad 2016-02-08
11Shlapak, David A. Johnson, Michael W. Reinforcing Deterrence on NATO’s Eastern Flank. Santa Monica: Rand Corporation, 2016, 8.
12The Wall Street Journal. Barnes, Julian E. NATO Works to Adapt to More Ambiguous Warfare Techniques. 2016. http://www.wsj.com/articles/nato-works-to-adapt-to-more-ambiguous-warfare-techniques-1454928411Hämtad 2016-02-08
13The Wall Street Journal. Bendavid, Naftali. NATO Completes Plans for ‘Spearhead’ Force. 2015. http://www.wsj.com/articles/nato-pledges-support-for-ukraine-no-word-on-weapon-1423139719Hämtad 2016-02-08
14United States European Command. Senate Armed Services Committee Opening Statement by General Phil Breedlove, Commander, U.S. European Command. 2015. http://eucom.mil/media-library/article/33031/senate-armed-services-committee-opening-statement-by-general-phil-breedlove-commander-u-s-europeanHämtad 2016-02-09
15The Wall Street Journal. Entous, Adam. Barnes, Julian E. Gorman, Siobhan. U.S. Scurries to Shore Up Spying on Russia. 2014. http://www.wsj.com/articles/SB10001424052702304026304579453331966405354Hämtad 2016-02-09
16The Washington Times. Taylor, Guy. Congress investigates U.S. intelligence failures on Russian aggression in Syria. 2015. http://www.washingtontimes.com/news/2015/oct/8/congress-investigates-us-intelligence-failures-rus/?page=allHämtad 2016-02-09
17Sveriges Television. Olsson, Jonas. Amerikansk toppgeneral varnar: Ryssland kan blockera Östersjön. 2015. http://www.svt.se/articles/amerikansk-toppgeneral-varnar-ryssland-kan-blockera-ostersjon/Hämtad 2016-02-09
18The Wall Street Journal. Fidler, Stephen. NATO Struggles to Muster ‘Spearhead Force’ to Counter Russia. 2014. http://www.wsj.com/articles/nato-struggles-to-muster-spearhead-force-to-counter-russia-1417459067Hämtad 2016-02-09
19Foreign Policy. McLeary, Paul. Meet the New Fulda Gap. 2015. http://foreignpolicy.com/2015/09/29/fulda-gap-nato-russia-putin-us-army/Hämtad 2016-02-09

20Stratfor. How Modern Warfare Works. 2015. https://www.stratfor.com/image/how-modern-warfare-worksHämtad 2016-02-09

Regeringens inriktning till Försvarsmakten – handlingsfrihet, vad innebär det?

av Frank Rosenius

I det senaste försvarsbeslutet lyfter regeringen fram krav på handlingsfrihet[1] när det gäller inriktningen för det militära försvaret. Uppgiften uppfattar jag som ny m h t hur den uttrycks, men också överraskande. Jag har heller inte sett några kommentarer kring vad regeringen avser och vill uppnå.

Ser vi ett nytt strategiskt tänkande, vill regeringen begränsa ÖB operativa handlingsfrihet, är det fråga om realpolitik m h t otillräckliga förmågor eller vill regeringen förbereda en Nato-anslutning? Frågorna kan säkert flerfaldigas. Oavsett svaren anar jag att regeringens avsikt är att påverka försvarsmakten ytterligare när det gäller operativ verksamhet. Därmed kan det också få konsekvenser för Försvarsmaktens (FM) framtida utveckling.

Internationellt är detaljstyrning av försvar mera norm än undantag. I Sverige är vi inte vana vid att politiker detaljstyr hur vi skall kriga, det är ett myndighetsansvar enligt vår urgamla förvaltningstradition. Därför är det angeläget att både analysera och diskutera vad regeringen menar med krav på militär handlingsfrihet. Låt mig lämna ett bidrag.

Nu har kanske regeringen utvecklat detta med FM, men då dessa s k operativa anvisningar är hemliga är de inte för allmän kännedom. Vi får analysera och spekulera. För att komma fram till dessa antaganden behövs dock inte någon ”rocket-science” – med två ofullständiga brigader, en handfull korvetter, några ubåtar och 90 flygplan med känslig basstruktur blir både uppgifter och handlingsfrihet begränsade.

Låt oss först se på planeringsförutsättningarna rent allmänt. Skillnaden idag i förhållande till Kalla Kriget är att vi då utgick från att vi mötte Sovjet/WP med mobiliserade och förberedda styrkor i stort antal medan idag måste uppgiften lösas med ca 10% av resurserna. Lägg till materiella och personella brister som har negativ påverkan på det operativa uppträdandet – under hela försvarsbeslutsperioden och även bortom 2020 med dagens planering. Och slutligen att risken för att det värsta kan inträffa de närmaste åren inte kan uteslutas. På positiv sida gäller att spelplanen i princip halverats till södra halvan av Sverige och att huvuddelen av Östersjöns östra kust ingår i NATO.

Vad kan vi då förvänta oss av regeringen när den skall operationalisera kraven på handlingsfrihet? Med bakgrund i några enkla scenarioteckningar diskuterar jag några av utmaningarna och dess konsekvenser för handlingsfriheten enligt nedan.

(1) Ökad militär aktivitet i Östersjön. Rysk fregatt varnar svenskt spaningsplan med lv-eld utan att träffa. Rysk not till Sverige att vi uppträder provocerande. På regeringens uppmaning uppträder vi försiktigare. Trots detta och efter ytterligare någon månads hög spänning skjuts ett svenskt flygplan ner och signalspaningsfartyget Orion rammas på internationellt vatten.

Regeringen vill behålla handlingsfrihet att de-eskalera konflikten och beordrar FM att inte uppträda ost Gotland.

En konsekvens blir att vår uppföljning av militär verksamhet i östra Östersjön försvåras avsevärt. Kortare förvarning ökar kravet på beredskap, särskilt på Gotland. Vilket i sin tur utmanar handlingsfriheten i övrigt.

En slutsats kan vara att försvaret måste räkna med begränsningar i att uppträda på och över Östersjön redan tidigt vid förhöjd spänning i Östersjöområdet. Våra underrättelse- och spaningssystem borde kanske anpassas därefter?

(2) Risken har ökat för en militär konfrontation i Baltikum efter månader av ökad spänning. Ryska örlogsfartyg, ubåtar och ryskt flyg uppträder ”provokativt” i Östersjön och i Skagerack. Ett par minsprängningar har genomförts i Irbensundet respektive i Öresund. Detta påverkar handelssjöfarten, vissa rederier kräver att leder till Göteborg och Brofjorden garanteras minröjda. Vissa strategiskt viktiga varor är på upphällningen. Regeringen står inför ett dilemma, vad av Göteborg, sjöfart till/från Finland och Baltikum, marinbasen i Karlskrona samt trupp- och försörjningstransporter till Gotland skall prioriteras? Resurserna räcker i huvudsak bara till en av uppgifterna. Handlingsfriheten är med andra ord i princip noll. Har regeringen och FM diskuterat detta? Har FM rapporterat avsaknad av handlingsfrihet i detta fall?

(3) Det framstår som klart att fientligheter kan utbryta när som helst i Baltikum. Större delen av FM mobiliseras. De mest akuta behoven av ökad militär beredskap bedöms knutna till Skåne, Blekinge, Gotland samt Stockholmsområdet. FM meddelar att läget kräver en större del av en av de två brigaderna på Gotland och för att säkra tilltransport och underhåll måste i princip alla sjögående förband avdelas för uppgiften under lång tid.

Regeringen inser att handlingsfriheten att möta väpnat angrepp i andra delar av Sverige då reduceras till en orimligt låg nivå. Regeringen meddelar därför FM att huvuddelen av våra kvalificerade stridskrafter skall prioriteras mot uppgifter på fastlandet, bl a för att säkra handlingsfriheten att ta emot stöd av Nato.

Scenariot visar att i denna situation innebär vår ringa försvarsförmåga att regeringen tidigt måste bestämma val av handlingsväg och som m h t till våra begränsade resurser då påverkar handlingsfriheten i övrigt. Alternativet att försöka lösa många uppgifter med begränsade resurser för att sedan kraftsamla till hotat område är med nuvarande försvarsstruktur inte en framkomlig väg m h t vår begränsade förmåga att snabbt omgruppera de tyngre stridskrafterna. Ryssen kommer enligt min bedömning att hinna före. Hur vi än vrider och vänder på de operativa utmaningarna kan dagens försvarsmakt inte leva upp till de krav på handlingsfrihet som regeringen önskar. För framtiden kan man diskutera om en mera mångfacetterad och lättrörlig försvarsmaktsstruktur kan kompensera för bristande numerär och öka handlingsfriheten.

Handlingsfrihet är inget statiskt, snarare en i allra högsta grad dynamisk process som ständigt behöver analyseras. Exemplen ovan gör inte anspråk på att täcka in hela vidden av problematiken. Förhoppningsvis ger de en indikation på svårigheterna.

Min slutsats blir att regeringen har insett att uppgiften att möta ett väpnat angrepp som utgår från Ryssland är vårt nationella försvar övermäktigt idag och inom överskådlig framtid. Uppgiften ”möta” kan naturligtvis lösas av en hemvärnspluton i Nynäshamn om man hårdrar det – men vi talar här om att ha sådana förmågor att Ryssland avstår från att testa vår försvarsförmåga. Genom att införa begreppet handlingsfrihet uppfattar jag att regeringen är besvärad över vår bristande operativa förmåga.

Att vi har få kvalificerade stridskrafter och begränsad mängd av kvalificerade robotar innebär att regeringen kommer att tveka att riskera dessa tidigt i en konflikt. Här måste nog den militära operativa planeringen inse att regeringen med stor sannolikhet därför kommer att vara restriktiv när det gäller risktagning och insatsregler.

Solidaritetsförklaringen och Nato-frågan berörs också av detta. Om vi skall kunna ta mot hjälp utifrån måste det finnas en fungerande infrastruktur i landet. För detta fordras bl a kvalificerade stridskrafter för skydd. Dessa måste då finnas redo och inte vara upplåsta av annat. Ett område som omedelbart kommer i fokus när det gäller denna handlingsfrihet är Gotland. Kan det vara så att regeringen överväger en omprövning av hur man ser på försvaret av olika delar av landet?

Slutligen kan man fråga om avsikten är att inför nästa försvarsbeslut låta tankarna om handlingsfrihet leda till en radikal omprövning av hela vårt försvarskoncept? Den handlingsfrihet regeringen eftersträvar förlorades vid sekelskiftet och kan inte återfås med en skrivning i ett försvarsbeslut. Det fordras också lämpliga resurser. Den gångna veckans (v 05) ekonomiska larmsignaler kan dock tyda på att vi går åt fel håll när det gäller handlingsfriheten – snarare verkar vi röra oss mot handlingsOfrihet.

Jag ser gärna flera tankar kring detta – det tycks som vi äntligen håller på att lämna det strategiska och operativa tänkande som dominerat sedan 70-talet och att vi numera fritt kan diskutera mål och medel utan gamla låsningar.

 
Författaren är viceamiral och f d Stf ÖB. Han är ledamot av KKrVA och var Akademiens tidigare Styresman.

Fotnot

[1] Reg prop 2014/15:109; 5.2 “..anser att det militära försvaret även skall skydda svensk handlingsfrihet i händelse av politisk, militär eller annan påtryckning.”

Halvsovande blogg

Av olika orsaker kommer denna blogg från och med nu att gå ned i ett än mer halvsovande läge.

Skälen är många.

Ett skäl är att redaktionen har svårt att finna erforderlig tid att skriva om ett ämne som berör och entusiasmerar ganska få läsare.

Ett annat skäl är att redaktionen delvis arbetar med personalfrågor till vardags och det därför kan upplevas som illojalt att inte arbeta för förbättringar i det som brukar kallas "i linjen".  

Ett tredje skäl är att bloggen, i annan form, redan finns på Twitter.

Det finns ändå skäl att skriva några ord som sammanfattning av vad bloggen innerst inne vill åstadkomma.

För det första är vi av uppfattningen att riksdag och regering kan faktiskt förbättra t-systemet genom att dels göra det mer intressant att vara anställd som reservofficer eller som GSS/T, dels göra det mer intressant för andra arbetsgivare att anställa t-personal. Bloggen har redovisat handfasta förslag. Vi hoppas att regeringens utredare tar till sig dessa.

För det andra är vi av uppfattningen att informationen på Försvarsmaktens hemsida ibland är av generande låg kvalitet. Detta gäller bland annat rekryteringsinformation och platsannonser.  

För det tredje så känns det inte alltid som att Försvarsmakten inser att det är bråttom att förbättra och säkerställa myndighetens personalförsörjning  i händelse av höjd beredskap eller krig. Ett exempel är att volymen inkallade totalförsvarspliktiga är obegripligt låg jämfört med hur många värnpliktiga som faller ur systemet med hänsyn till tioårsregeln. Krigsplaceringsinstrumentet måste användas mycket mer aggressivt än idag.

För det fjärde så blev ett mål med bloggen att försöka förklara ett komplicerat personalsystem så enkelt och lättfattligt som möjligt. Att som myndighet hantera inte mindre än 12 olika personalgrupper är en utmaning.

Annars har det under flera år varit ett mycket stort nöje att blogga.  

Vi tackar för de stora mängder av kommentarer som har kommit!

När det gick som bäst hade vi tiotusentals unika besökare varje månad, och totala antalet besökare totalt är "stort". Statistiken visar också att även andra länder har haft viss spaning på den triste egyptiern. Att hamna på Expressens tio-lista var extra kul!

Vi önskar våra mer uthålliga kollegor (Wiseman, Skipper och många fler) fortsatt framgång och kan faktiskt inte lova att inte återkomma med forntida kraft igen.

Men - nu är det dags att dra sig tillbaka till hyddan vid Nilens strand ett tag. 

GMY

Sinuhe
 

Geopolitiken talar för Nato

av Mike Winnerstig

Under många år, för att inte säga decennier, var begreppet ”geopolitik” i praktiken bannlyst från svensk säkerhetspolitisk debatt, både inom universitetsvärldens ram och i den praktiska säkerhetspolitiken – i alla fall som den formulerades av politiker och diplomater. De som till äventyrs försökte använda geopolitisk teori för att förklara världspolitiska skeenden efter det kalla krigets slut sågs ofta som ytterkantsaktörer som inte hade förstått hur den nya moderna, liberala, rationella, ömsesidigt beroende och i allt väsentligt fredliga världen utvecklats. Francis Fukuyamas texter om liberalismens seger och ”historiens slut”, i form av en allt starkare världspolitisk konvergens i riktning mot den liberala demokratin, är ett av de mest kända exemplen på 90-talsanalys i direkt motsättning mot geopolitisk teoribildning.

Detta är paradoxalt på minst två sätt. För det första är begreppet ”geopolitik” faktiskt en svensk uppfinning, myntat av Uppsalaprofessorn Rudolf Kjellén i en lång essä i tidskriften Ymer år 1899 (”Studier öfver Sveriges politiska gränser”, s. 283f.) Ymer utgavs av Svenska Sällskapet för antropologi och geografi, vars styrelse då omfattade både S A Andrée – som sedan förolyckades på väg mot Nordpolen – och upptäckaren Erik Adolf Nordenskiöld. Kjelléns essä avslutas med världshistoriens första explicita ”geopolitiska analys” (s. 317ff). Vi har just i Sverige därför anledning att titta närmare på begreppet geopolitik innan vi avfärdar det, om inte annat så av historiska skäl.

För det andra, och avsevärt viktigare, är geopolitik idag ett uttryck som förekommer snart sagt överallt: inte bara i säkerhetspolitisk diskurs utan i allt högre grad även i näringslivskretsar. Årets upplaga av den ekonomiska toppkonferensen i Davos dominerades enligt uppgift av diskussioner av ”geopolitisk oro” och de negativa konsekvenserna av detta för världsekonomins tillväxt. ”Geopolitisk analys” och ”geopolitiska hot” blir allt vanligare begrepp på tidningarnas börs- och ekonomisidor, och stora företag som t ex oljebolaget BP bildar rådgivande kommittéer med huvuduppgift att analysera ”geopolitiska risker”. Användningen av begreppet geopolitik inom näringslivets ram utmärks i regel inte av analytisk stringens utan snarare som en mycket bred samlingsbenämning på allt som har med politik, naturresurser, terrorism, konflikter och liknande företeelser att göra.

Den geopolitiska teorin är dock en skolbildning som i sig själv har tydliga ramar. Kjellén och hans mer eller mindre samtida geopolitiskt orienterade kollegor – tysken Friedrich Ratzel, britten sir Halford Mackinder och amerikanen Nicholas Spykman – såg geopolitiska förklaringsmodeller som ett sätt att relatera maktbalansteori eller andra varianter av den s k realistiska eller realpolitiska teorin i en geografisk kontext. Detta skiljer dem verksamt från de många teoretiker som analyserar internationella relationer uteslutande från abstrakta perspektiv, där den verkliga världen och dess geografi inte spelar någon nämnvärd roll. I den geopolitiska analysen är politisk makt, militär styrka, naturresurser, folkmängd och liknande faktorer viktiga. Men i motsats till många s k realistiska teoretiker menar geopolitiker att alla dessa faktorer grundas i statens geografiska läge. I den svenska militärpolitiska kontexten uttrycks ofta detta i frasen ”Sverige ligger där det ligger”.

De flesta av de äldre geopolitiska teoretikerna hade ett globalt perspektiv, och fokuserade – om än på lite olika sätt – på kampen mellan ”landmakten”, som strävade efter att dominerade den euroasiatiska landmassan, och ”sjömakten”, som strävade efter att motverka detta och därmed uppnå en global maktbalans. För Mackinder och Spykman var det självklart att deras teorier hade ett politiskt syfte; att utgöra rådgivning till de styrande i London och Washington, DC. Målet var att de demokratiska, anglosaxiska länderna (främst USA och Storbritannien) och deras allianser skulle motverka uppkomsten av en hegemon på den euroasiatiska landmassan – vare sig detta var Tyskland, Ryssland eller Kina. En sådan hegemon skulle ju på sikt kunna dominera även den brittisk-amerikanska ”sjömakten”. Intressant nog har några av dagens ryska teoretiker – t ex den inte okände Alexander Dugin – tagit till sig denna form av geopolitisk teori men vänt på den, d v s målet blir för dem att räkna ut hur Ryssland skulle kunna bli en hegemon som på sikt kan dominera Eurasien. Att även president Putin aktivt arbetar för den s k Eurasiatiska unionen är ingen tillfällighet i detta sammanhang.

Geopolitik i sin traditionella form hade alltså ett tydligt globalt stormaktsfokus. Detta hindrar inte vissa analytiker idag att använda geopolitik som ett sätt att analysera svensk säkerhetspolitik. Ett särskilt tveksamt sådant försök görs av min akademikollega, ambassadören och statsvetardocenten Mats Bergquist, i senaste numret av Kungliga Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift. Hans argument är i korthet följande. Med tanke på Sveriges geopolitiska situering i Nordeuropa har vi, såväl 1721 som 1812 som idag, endast tre principiella geopolitiska handlingslinjer gentemot vår ryska stormaktsgranne:

  1. ”bandwagoning”, dvs att ackommodera Ryssland genom att i hög grad tillgodose dess intressen, t ex genom den s k 1812 års politik som den formades av Karl XIV Johan,
  2. allians med annan stormakt, t ex Sveriges allians med Storbritannien 1808-09,
  3. alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig, dvs den traditionella frasen som formellt upphörde 1992 och därefter ersatts av olika andra mer eller mindre likartade formuleringar fram till 2009.

Eftersom alliansen med Storbritannien var högst olycklig för Sverige och bl a ledde till att vi förlorade Finland, och eftersom alliansfrihetslinjen eller neutralitetspolitiken varit lyckosam i så motto att vi inte dragits in i krig sedan tidigt 1800-tal, antyder Bergquist diskret att denna tredje linje är den vi fortsatt bör följa. Klassisk geopolitik från 1800-talet blir alltså, om man får tro Bergquist, ett tungt inlägg mot ett svenskt NATO-medlemskap på 2000-talet.

Men Bergquists analys är högst bristfällig. Även den mest hårdhudade geopolitiska teoretiker skulle genast erkänna att inte ens geopolitiska faktorer är oföränderliga. I den ovannämnda skriften tydliggjorde Kjellén t ex att floder sällan är bra ”naturliga” gränser, eftersom de förändras – vattnet tar nya vägar i strandkanterna genom erosion mm. Om klimatförändringarna leder till att Nordostpassagen norr om Ryssland blir kommersiellt och militärt farbar i högre utsträckning än idag har vi också där en tydlig geopolitisk förändring med potentiellt stor global betydelse.

Därutöver kommer de politiska förändringar som också en geopolitisk analys måste ta hänsyn till. För drygt 200 år sedan låg ett litet, avlägset och folkfattigt land i en blodig konflikt med en av den tidens dominerande stormakter, som förutom att vara en militärt mycket stark aktör också var i full färd med att skaffa sig ett kolonialt imperium som sträckte sig över hela jorden. Stormakten invaderade det mindre landet och brände år 1814 ner stora delar av dess huvudstad, inklusive presidentens bostad och landets parlament. Vad hette då den globala stormakten respektive det mindre landet och dess nedbrända presidentbostad? Svaren är: ”Storbritannien”, ”Amerikas förenta stater” samt ”Vita Huset”. Konflikten, dvs kriget 1812-14, kontrasterar synnerligen påtagligt mot dagens geopolitiska situation.

Att Sverige idag skulle befinna sig i samma geopolitiska situation som vi gjorde 1721 eller 1812 eller ens 1939 är alltså nonsens. Både Sverige och Ryssland ligger förvisso fortfarande där de ligger. Men att jämföra en modern, djupt institutionaliserad och väl organiserad försvarsallians mellan 28 länder – som mellan sig står för nästan hälften av världens BNP och klart mer än hälften av dess militärutgifter – med en enkel, oorganiserad och väldigt bräcklig allians mellan Sverige och Storbritannien under tidigt 1800-tal är milt sagt oanalytiskt och särskilt ur ett geopolitiskt perspektiv direkt missvisande.

Till detta kommer att Bergquist inte heller i sin analys tar upp det numera exceptionellt atrofierade svenska försvaret och den nya säkerhetspolitiska linje som vi omfattat – dels genom EU-medlemskapet 1995 med dess politiska allianskaraktär, och dels genom den svenska unilaterala solidaritetsförklaringen från 2009. Om ett land ska kunna hoppas på att vara framgångsrikt neutralt i krigstid krävs det både att landet kan försvara hela landet på egen hand och att landet inte i fredstid tydliggör vem man i krigstid kommer att samarbeta militärt med. I dagsläget driver Sverige en politik som går rakt mot bägge dessa grundförutsättningar.

Som NATO-medlem skulle Sverige bli en del av den geopolitiska allians som åtminstone från 1940-talet och framåt sett till att alla tänkbara, i regel odemokratiska, hegemoner på den euroasiatiska landmassan kunnat hållas i schack. Detta skulle vara en avsevärt bättre position, ur geopolitiskt hänseende, än vårt nuvarande läge. Vi skulle slippa vår nuvarande paradoxala och genom sin otydlighet närmast destabiliserande säkerhetspolitik, och istället tydligt kunna integrera oss militärt med Norge, Danmark och förhoppningsvis även Finland. Ett nordiskt försvar förutsätter ett samnordiskt NATO-medlemskap. Starka geopolitiska faktorer talar alltså för en omläggning av Sveriges ”grand strategy”.

 
Författaren är fil dr i statsvetenskap och ledamot av KKrVA avd VI