Kärnvapen och missilförsvar – är debatten snedvriden?

av Stefan Forss ”Kärnvapnens återkomst på den europeiska scenen har överrumplat västländerna. I en värld där icke-spridning ersatte kärnvapennedrustning, kom den plötsliga återupptäckten att kärnvapen kan utnyttjas för att uppnå politiska och strategiska fördelar – och möjligen även användas – som en chock.” Det politiska huvudbudskapet i citatet ovan, hämtat från den finska Natoutredning som […]

Framtida officersutbildning – kommentarer


Med anledning av brigadgeneral Roland Ekenbergs utredning avseende framtida officersutbildning anordnade Kungl Krigsvetenskapsakademien idag (tisdag 30 aug) ett seminarium där olika aspekter på utredningen diskuterades. Nedan mitt inlägg i diskussionen.

Läser jag inledningen så har jag vissa problem med att förstå direktiven till utredningen.

 Låt mig citera.

”Uppfattningen är att svenska officerare står sig väl i internationella jämförelser. Oaktat om det gäller samverkan med lokala myndigheter vid exempelvis försvarsplanläggning, övningar eller insatser vid skogsbränder i Sverige, EU:s utbildningsinsatser i Afrika, insatser eller övningar inom NATO, eller stabsofficerare och observatörer inom FN:s fredsfrämjande insatser – omdömet är att de svenska officerarna gör ett utomordentligt jobb. Utredningen av den framtida officersutbildningen föranleds därför inte främst av behovet av en kvalitetshöjning av officersutbildningen.”

Om detta är sant, vilket inte är omöjligt, kan man ställa sig frågan varför utredningen inte hade mandatet att även se tillbaka på gårdagens system, det som frambragte dessa dugliga officerare – de är ju inte produkter av dagens system.

Men struntar vi i den frågeställningen, som inte rimmar med utredningsuppdraget, skulle jag vilja ta upp några saker som hanteras i utredningen.

Först något om metodiken.

De första halvan av utredningen präglas av långa resonemang om nyttan av kritiskt tänkande, självständig, problemlösning och att undervisningen bör vila på vetenskaplig grund. Officerens roll beskrivs i generella termer som ”kunna samordna”, ”utveckla den militära insatsförmågan”, ”ha av god etik”, m fl faktorer som i måttlig utsträckning styr hur utbildningen borde organiseras och vad som bör prioriteras. I vissa fall är skrivningarna dessutom direkt obegripliga avseende officerens roll, i alla fall för mig:

Det har medfört en rollfördelning mellan specialistofficerare och officerare där specialistofficeren huvudsakligen är fackman, instruktör och genomförandeledning på lägre taktisk och stridsteknisk nivå medan officeren är chef, utvecklare och utbildare på högre nivå”.

Tursamt nog finns i den andra halvan av utredningen en tämligen konkret beskrivning av vad en officer förväntas lösa för uppgifter, beroende vilken nivå han eller hon ska verka på:

Här ett exempel:

”En officer nivå OF 1 (d v s löjtnant) ska kunna:

      leda tropp/pluton tjänstegren i väpnad strid

      leda tropp/pluton tjänstegren i stöd till samhället och humanitära insatser

      leda planering, genomförande och utvärdering av tropp/pluton eller tjänstegrens utbildning

      delta i utvecklingsarbete inom eget fackkompetensområde

      genomföra arbetet muntligt och skriftligt på engelska

      samverka med andra nationer på lägre krigsförbandsnivå

      företräda arbetsgivaren i förvaltningsfrågor som första linjens chef (FM ansvar).”

Det går att ha synpunkter på detaljer i beskrivningen, men den ger en hyfsad bild av vad man borde förvänta sig av en löjtnant.

 (Inom parentes, något avsevärt mer praktiskt och jordnära än vad som sas i det förra citatet – en skrivning som enligt min mening tyder på grav okunskap avseende vad det innebär att leda förband – stora såväl som små).

Jag anser att en väsentligt bättre väg att gå hade varit att redan inledningsvis analysera och redovisa vad officerare på olika nivåer förväntas lösa för uppgifter och vilka kunskaper och förmågor som krävs för det. Med det som grund borde man ha funderat på hur ett utbildningssystem bör utformas för att skapa officerare som uppfyller de nödvändiga kraven.

I det här fallet, där förmågan att leda pluton i krig är den högst prioriterade uppgiften, borde det rimligtvis också återspegla sig i utbildningsupplägget.

Erfarenhetsmässigt tar det ca 18 månader av mycket målinriktad, praktisk, utbildning för att skapa en rimligt krigsanvändbar plutonchef. Kraven på duktighet i huvuduppgiften kanske t o m är än större idag än tidigare. Förväntas löjtnanten leda en pluton där många av soldaterna har betydligt mer erfarenhet än chefen så lär inte militär allmänbildning kompensera för sådana brister när de underlydande inser att chefen inte behärskar sitt jobb och där de riskerar att dö på grund av det.  

Efter att ha tillgodosett detta helt grundläggande krav, och först då, kan det vara dags att fundera på andra krav och olika metoder för att tillgodose dessa.

En sådan metodik hade skapat väsentligt enklare orsakssammanhang – eller om man så vill spårbarhet – varför borde utbildningen se ut på ett visst sätt. Det hade också givit bättre möjligheter till att prioritera mellan ”need to have och nice to have”

Liknande beskrivningar finns för OF 2- 5, kaptener majorer, etc. Även där borde samma metodik tillämpats. Vad är ”måstekunskaper” med hänsyn till huvuduppgiften, vad är tilläggskrav/önskemål.

En lite udda observation kopplat till vad som redovisas i befattningsbeskrivningarna.

Först på nivån OF 5 (överste) nämns att

”vara förebild, kulturbärare och kulturskapare”

Kanske något som även borde gäller lägre nivåer.

Det senare leder in på min kanske allvarligaste invändning om utredningen – vad är det som krävs av en officer förutom kunskaper.  Ingenstans finns skrivningar som liknar vad som angavs som de viktigaste målen för på den dåvarande Krigsskolan:

”Undervisningen ska ledas och bedrivas i de olika övningsgrenarna och ämnena så att eleverna ges den fostran och militära allmänbildning som krävs av en nyutnämnd officer och att ledaregenskaperna – främst beslutsamhet, viljestyrka, ansvarskänsla, plikttrohet, och självständighet – utvecklas”

Egenskaper som knappast är mindre aktuella idag.

Jag ser problemet med att i akademiska sammanhang sätta upp mål, och anpassa utbildningsmetoderna, för att elevernas personlighet ska formas i en viss önskad riktning. Tyvärr begränsar det möjligheterna att skapa dugliga officerare för den uppgift som konstituerar deras existensberättigande – leda förband och annan verksamhet i krig. Har inte officeren dessa personliga egenskaper, som går att skapa genom utbildning och övning, så är aldrig så omfattande kunskaper inte till någon större nytta.  

I texten förekommer ofta försök till att beskriva skillnaden mellan specialistofficerare och taktiska officerare genom att använda termerna specialister respektive generalister, t ex:

”Den mest markanta skillnaden mellan en officer och en specialistofficer är att officeren är generalist medan specialistofficeren är specialist.”

Det är ett mycket farligt sätt att beskriva de två rollerna, det kan leda den fåkunnige till tanken att den taktiske officeren inte behöver mycket djupa kunskaper inom specifika områden, det även på högre nivåer.

Även den taktiske officeren är specialist. Hans eller hennes specialitet är att kunna leda förband och krigsstabstjänst. Verksamheter som kräver djupa kunskaper om de system man ska leda, taktik och stabsarbetsmetoder. De två senare områdena är mycket utpräglade specialitéer, som kräver omfattande studier och mycket praktisk övning.

Där kommer man inte långt med bara militär allmänbildning, om nu någon trodde det.

Det jag sagt kan leda till tanken att jag anser att utredningsmannen gjort ett dåligt arbete. Det tycker jag inte. Det är en bra utredning givet de alltför snäva direktiven.

Det är bra att tiden mellan grundläggande officersutbildning och högre utbildning föreslås bli kortare. Det inte bara för att Försvarsmakten kan tillgodogöra sig investeringen under längre tid, men kanske främst för att en person i trettioårsåldern oftast är mera receptiv, energisk och ”hungrigare” än när han eller hon kanske blivit ytterligare tio år äldre.

Bra när det gäller lärarförsörjningen till FHS. Inget i Försvarsmaktens verksamhet är viktigare än officersutbildningen. De dugligaste officerarna måste lockas, eller kommenderas, till att periodvis bidra till den.

Bra när det gäller behovet för militär personal att växeltjänstgöra i Försvarsmakten för att undvika att lärarna utvecklas till teoretiker utan förankring i verkligheten.

Jag tror också att någon typ av aspirantskolesystem vore värdefullt. Här är det dock utomordentligt viktigt att det utformas så att det verkligen ger mycket goda praktiska kunskaper och inte bara blir någon sorts allmänbildande förberedelsekurs för officersprogrammet.

De tidigare aspirantskolorna var truppslagsknutna och gav en utomordentligt god utbildning vad avser t ex pjästjänst i artilleriet, stridsvagnstjänst i pansartrupperna etc. Helt nödvändiga kunskaper för att kunna föra plutoner och kompanier och även bataljoner. Frågan är om förutsättningarna finns för ett liknande system i dagens lilla organisation.

Ett alternativ kan vara att arméns aspirantskola (om det bara blir en) tar sikte på en grundläggande färdighet som varje arméofficer rimligen bör behärska, d v s markstrid. Inriktningen skulle då kunna vara att utbilda alla blivande arméofficerare till goda skyttegruppchefer, med allt vad det innebär av nödvändig personlig färdighet på olika vapen och förmåga att leda en mindre grupp soldater under påfrestande förhållanden.

Det senare en förmåga man har glädje av under hela sin karriär. Skillnaden att som överste leda underlydande överstelöjtnanter och majorer eller att som furir leda en grupp soldater är mindre än de flesta tror.  Man leder människor – det bör man lära sig tidigt och grundligt.  

En faktor som jag saknar är en beskrivning av förbandens roll när det gäller rekrytering och urval av blivande officerare. Personligen är jag övertygad om att varje officersaspirant redan från första dagen bör tillhöra ett förband. Det förband som valt att just han eller hon kan bli en framtida kollega. Det skapar lojalitet mot förbandet och en känsla av tillhörighet (och stolthet över att tillhöra ett visst förband) – väsentliga faktorer för att öka motivationen att göra en god insats. Dessutom kan förbandet bidra till att ytterligare påverka motivationen genom att regelbundet hålla kontakt med sina officersaspiranter, planera deras framtida arbetsuppgifter mm.

Slutligen en personlig reflektion.  Utredningsmannen har gjort det bästa möjliga givet förutsättningarna. Jag tror dock att Försvarsmakten efterhand kommer att bli tvungen att kraftigt öka inomverksutbildningen, t ex i form av mer omfattande utbildning för pluton-, kompani och bataljonschefer, men också inom områden som taktik och krigsstabstjänst. Dagens officersutbildningssystem kommer visa sig vara otillräckligt för det man skulle kunna kalla krigets hantverk – d v s officerens huvuduppgift.

                                                                  *****

De ryska orosmolnen tätnar

av Jan Leijonhielm Återigen har det ryska agerandet ökat omvärldens oro för vad som kan bli resultatet. Påstådda ukrainska provokationer på Krim med påföljande ryska hotfulla uttalanden och militära kraftiga förstärkningar till området innebär en ökad spänning med oviss utgång. Putin kan lika gärna vilja skapa en bättre utgångspunkt i Minskprocessen, som att förbereda en […]

Prolog till beredskapskontroll 25-31AUG2016

Reflektion

Den sedan igår, 25AUG2016, påbörjadeberedskapskontrollen, som fortgår intill 31AUG2016, i Ryssland innehåller ett intressant moment, som mig veterligen ej prövats under beredskapskontroller tidigare. Detta gör att det kommer finnas skäl, till att återkomma med en senare fördjupad analys. Det moment jag åsyftar är övande av mobiliseringsåtgärderför rysk krigsindustri.

Varför är då detta intressant? De två grundfundamenten för rysk mobilisering, är mobilisering av dess militär och dess ekonomi. Ekonomin utgör grundfundamentet för en generell mobilisering, vilket omfattar bl.a. omställning av industri, där det militärindustriella komplexet utgör basen, för att förbereda ekonomin inför ett möjligt krig.

Sett till hur ekonomin skall förberedas inför ett krig så förefaller man se framför sig en spänningsperiod som innebär att t.ex. industrin kan ställs om, förbereder sig, för krigsproduktion. Därefter skall den kunna övergå till krigsproduktion. Därmed inte sagt att övergång till krigsproduktion är synonymt med att ett krig påbörjats, utan här för man förutsätta att de ekonomiska fundamentet ställs om för att stödja det militära. Vilket kan innebära att innan ett krig, kan det utgöra en för det militära fundamentet, stödjande funktion.

Detta går att återknyta till vad som förefaller vara det övergripande syftet med beredskapskontrollen, vidta samtliga åtgärder för att skydda den ryska federationen mot säkerhetshot – fritt översatt. Vilket skulle innebära att man vidtar samtliga åtgärder för att möjliggöra t.ex. dels övergång till krigsproduktion vid industrin, dels vidtar sådana åtgärder som krävs för att kunna påbörja en mobilisering av krigsplacerad personal.

Detta faller även in i linje med den tidigare bedömningenatt vi kommer se ytterligare oförberedda kontroller av det militära mobiliseringssystemet, i stil med de inledande beredskapskontrollerna under 2013. Dock omfattade den bedömningen enbart de militära mobiliseringsåtgärderna och ej de ekonomiska. Således finns även möjligheten att inkallelser av krigsplacerad personal, kan ske under denna beredskapskontroll.

En möjlig indikator på att även inkallelser av krigsplacerad personal förbereds/genomförs, är den extra föredragningsom den polska försvarsmakten genomförde igår, 25AUG2016, för dess försvarsminister. Då det i samband med att möjligheten likt andra gånger, finns, att Ryssland genomfört en beredskapskontroll, som ej kunnat uppfattas av västliga underrättelsetjänster, så skulle detta igångsätta vissa larmfunktioner, likt den tidigare bedömningen varnade för.

Vad den tidigare bedömningen ej tog höjd för, var att det ekonomiska grundfundamentet i det ryska mobiliseringssystemet, även skulle börja övas och kontrolleras. I sak blir det dock väldigt logiskt, ur en nationalstatsvinkel, krävs både komponenterna. Dock blir frågan hur man väljer att öva det, då olika former av ingrepp riskerar att påverka produktionskedjor o.dyl. vilket i praktiken innebär ekonomiska förluster för de företag som omfattas.

I sak kan övningarna vara helt teoretiska och rendera i att planer tas fram, för hur det skall genomföras. Vilket får ses som det mest troliga. Det viktiga som man bör och måste ta fasta vid, är att det övas. Det i sak innebär att Ryssland, numera tar höjd för att kunna vidta mobiliseringsåtgärder som omfattar samtliga samhällssektorer. Vilket får ses som väldigt unikt, då troligtvis inget västerländskt land har tagit det steget än.

Under det kalla kriget hade de flesta västliga länder förmågan att genomföra en form av ”samhällsmobiliserings” i händelse av en konflikt. Efter det kalla krigets avslut, så avvecklades denna förmåga gradvis till att numera få ses som obefintlig i de flesta västerländska länder. Till del så har tanken återkommit i Sverige med förnyad totalförsvarsplanering, dock får man se det som långt bort innan man börjar öva olika former av mer omfattande totalförsvarsmoment.

Således, som jag skrev i inledningen av detta inlägg, det finns tydliga skäl till att analysera denna beredskapskontroll mer detaljerat i ett senare skede, då man som minst övar det ekonomiska grundfundamentet i det ryska mobiliseringssystemet, vilket får ses som en ny faktor inom ramen för beredskapskontroller.

Have a good one! // Jägarchefen

Krigsvetenskap förr och nu?

av Magnus Haglund Det är flera intressanta frågor som presenteras på KKrVA hemsida och som uppges vara slutsatser av de studier som bedrivits i akademins projekt. Tyvärr innehåller de ambitiösa slutsatserna inte den framåtsyn, som jag tycker att de borde ha, men framför allt – och som man dessvärre gjort i Sverige sedan 1960-talets inledning […]

Den norska kopplingen

Sammanfattning

Norge och Sveriges underrättelsetjänster förefaller tagit influenser av varandra i organiserandet, av dess motståndsrörelser, dels vilka uppgifter som funnits, dels vilka enheter som funnits. Utvecklingen har närmast följt varandra i tid, om än att några har legat något år framför ibland. Dock förefaller det ej funnits någon koordinering mellan de båda staternas organisationer, vilket får bedömas skulle föranlett vådabekämpning av dess personal i händelse av att det kalla kriget blev en väpnad konflikt.

Analys

När man sitter och söker information för olika inlägg, händer det då och då att man finner information kring andra intressanta områden. Detta är ett sådant inlägg, vilket kommer beröra likheter och olikheter mellan de svenska och norska organiserade motståndsrörelsen. Den norska historikern Olav Riste(1933-2015), berör den organiserade norska motståndsrörelsen dels i sin bok The Norwegian Intelligence Service 1945–1970, dels med en artikel i Journal of Strategic Studies.

Varför är då de norska uppgifterna, rörande dess organiserad motståndsrörelse, intressant? Främst av den anledningen att de Skandinaviska underrättelsetjänsterna var tätt sammanflätade efter andra världskriget, särskilt den svenska och norska.1 Det gör, i sig, att det troligtvis går att dra vissa slutsatser, i brist på offentliga svenska dokument inom detta område.

Förberedelserna för den norska organiserade motståndsrörelsen och arbetet med att upprätta den förefaller påbörjats under 1948.2 Den inslagna strategin förefaller inledningsvis varit att skapa en renodlad organisation som skulle skicka underrättelser rörande förhållandena i Norge. Planen var att upprätta cirka 50 sändarplatser över hela Norge, detta gick under täcknamnet Saturn.3

Parallellt med ”Saturn”, upprättades ytterligare ett nätverk, med täckbenämningen ”Jupiter”, som syftade att skydda viktig industri i Norge. Dess uppgifter var tvådelad, dels skulle de skydda mot infiltration, dels skulle de skydda mot sabotage.4 I sammanhanget är det intressant att notera, den av Försvarsstaben med LO och SAF genomförda åsiktsregistreringen, som blev känd i och med IB, förefaller ha startat under inledningen av 1950-talet. Den syftade till att skydda svensk industri och möjliggöra import av amerikansk teknologi.5

Under slutet av 1948 fick den norska underrättelsetjänsten direktiv om att upprätta en väpnad motståndsrörelse. Denna organisation skulle kunna genomföra sabotage och jägarstrid mot högvärdiga mål inom ockuperade områden i Norge. Den norska underrättelsetjänsten såg framför sig grupper om två (2) till fyra (4) man, som hade förhandslagrad utrustning inom sitt avdelade område, organisationen kom att benämnas Rocambole.6

Med hänsyn till de ökade spänningarna mellan Sovjetunionen och Norge, kom organisationen redan börja upprättades under 1949. Det beslut som fattades var att 15 stycken 5-manna (kontra 4-manna) grupper skulle upprättas under året. Dock skulle enbart gruppchef och signalist utbildas initialt. I slutet av 1949, kom en revidering av det fattade beslutet ske, organisationen skulle nu växa upptill 45 grupper.7

Taktiken man kom att välja, var en där grupperna inledningsvis skulle hålla sig dolda. Därefter skulle de påbörja inhämtning inom sina respektive områden. Grupperna skulle inneha en underhållssäkerhet om 12 månader. På order skulle de övergå till en aktiv fas8 d.v.s. påverka motståndaren. De erfarenheter som dragits från ockupationen några år tidigare, kom att inarbetas. Vad avser ledning av organisationen, skulle kunna ledas antingen från icke ockuperat område i Norge eller från Storbritannien, om hela Norge skulle bli ockuperat.9

Organisationen förefaller 1951, bestå av kadern till 27 stycken grupper. Utplaceringen av upplag i norra Norge, förefaller nästan vara färdigt.10 Året innan hade man identifierat svårigheter att rekrytera personal i Finnmark, då de lämpliga kandidaterna redan var upptagna av andra organisationer som sorterade under, underrättelsetjänsten.11

Bild 1. Organisation av norsk motståndsverksamhet.
Parallellt med dessa belysta organisationer, kom ett ytterligare antal organisationer uppstå under 1950-talet. Det var bl.a. ”Lindus” som var ett renodlat inhämtningsnätverk. Därtill ”Grupp 33” som enbart skulle rapportera flygplans- och fartygsrörelser och ”Grupp 45” som skulle genomföra metrologiskrapportering. En annan intressant enhet som upprättades var ”Grupp 74” vars uppgift var att genomföra evakuering av särskild norsk och allierad personal vid inledningen av en konflikt. Därtill upprättades ett flyktnätverk för nedskjutna allierade flygare under täcknamnet ”Blue Mix”.12

En av de mer intressanta enheterna som grundades var en form av ”fria jägarförband”. Denna organisation började skapas 1953 och dess chefer kom främst tas ur ”kompani Linge”. Planen var att upprätta 20 fria jägarförband, respektive enhet skulle bestå av ca 20 personer, totalt skulle organisationen bestå av 375 man. Organisationen skulle finnas över hela Norge. Uppgiften var att påverka järnvägar, oljeledningar, hamnar, flygfältet o.dyl. I sammanhanget är det intressant att notera under hur lång tid dessa ”fria jägarförband” skulle verka, vilket förefaller varit upptill två år, på ockuperat område.13

Bild 2. Geografiskt område för fria norska jägarförband i Sverige.
Men det mest intressanta, ur ett svenskt perspektiv, med dessa ”fria jägarförband” var planeringen för fem av förbanden. Fem av de 20 förbanden skulle agera på svenskt territorium, inom en triangel av OSLO – STOCKHOLM – Södra Sverige. Vilken del av södra Sverige som avsågs framgår ej, men troligt är minst till Göteborg.14 Därtill förefaller den norska underrättelsetjänsten, understött uppbyggnaden av en form av organiserad motståndsrörelse, i Finland under 1950-talet.15

Den svenska organiserade motståndsrörelsen, staybehind, förefaller grundats i juni 1949 av statsminister Tage Erlander. Praktiskt att genomföra detta ålades dock direktören Alvar Lindencrona.16 Ledningen av organisationen skulle dels kunna genomföras nationellt ifrån Dalarna,17 dels ifrån Storbritannien i händelse av att hela Sverige blev ockuperat.18 Organisationen förefaller varit operativ vid 1954.19

Intressant att notera är att i tid skiljer sig utvecklingen av de båda nationernas, Norge och Sverige, utveckling av sina organiserade motståndsrörelser ytterst lite. Den norska organisationen förefaller dock utvecklats snabbare än den svenska, 1951 i Norge och 1954 i Sverige. Dock berör ej Holmström i sina uppgifter hur utbyggd den svenska var 1954, vilket kan innebära att den och den norska, mycket väl kan ha varit jämbördiga. I sammanhanget är det även värt att notera uppbyggnaden av hur ledningen skulle kunna genomföras, dels nationellt, dels i exil.

Sverige likt Norge förefaller planerat innästling av fria jägarförband, på andra nationers territorium. I Sveriges fall finns det beskrivet hur tidigare fallskärmsjägare inordnade i underrättelsetjänsten skulle flygtransporteras och fällas med fallskärm inom området KAJANA – IVALO. Deras uppgift var att genomföra inhämtning, sabotage och utgöra sambandsgrupper.20 I sammanhanget är det intressant att notera att del av den norska organiserade motståndsrörelsen även förberedde att agera inom samma område (IVALO) som Sverige.21

I sammanhanget är det intressant att notera den organisation enl. Holmström, som hade till uppgift att evakuera det svenska kungahuset, delar av regeringen och den diplomatiska kåren i Sverige i händelse av krig, nämligen ”Adelsfanan”,22 förefaller ha likheter med den norska organisationen ”Grupp 74”. Således ytterligare en likhet mellan hur Norge valt att genomföra sina förberedelser och i Sverige.

Bild 3. Organisation av svenska motståndsverksamhet.
Utöver de redan nämna svenska organisationerna, så fanns t.ex. ”Flygenhet 66”, en enhet som skulle transportera dels fria jägarförband, dels kunna bistå evakuering och/eller genomföra transport av personal.23 Därtill skall det funnits en marinenhet, där uppgifterna ej specificeras, samt en markenhet som benämndes ”gränsgångare”,24 oklart om detta var de fallskärmsjägare som skulle luftlandsättas i Finland eller om dessa hade en annan uppgift.

Någon ytterligare sektionering förefaller ej genomförts i Sverige, av det nu publicerade källor som finns, på motsvarande sätt som i Norge, där de olika uppgifterna bröts ut till ett större antal organisationer. Den svenska organiserade motståndsrörelsen förefaller således, både kunna genomföra inhämtning, sabotage och agera flyktnätverk, under ett och samma ”paraply”.25 Detta är något som kommer beröras längre ned i inlägget.

I Sverige såsom Norge, förefaller de renodlade motståndsorganisationerna främst rekryterats med en kader, för att sedan kunna växa. Med kader anses här att chefer och signalister var uttagna och utbildade, övrig personal skulle tillkomma och/eller rekryteras i ett senare skede.26 Vilket i sig är klokt, då exponeringsrisken av organisationen blir mindre och därmed risken för att den skall avslöjas.

Finns det då likheter mellan den svenska organiserade motståndsrörelsen och den norska. Ja otvetydigt gör de det, dels i tid när de började upprättas dels i organiserandet och uppgifterna som ålades dem. Vad som dock är intressant är den stora bristen på koordinering mellan Norge och Sverige i detta fallet, Sverige hade observatörsstatus i NATO planeringsråd för motståndsrörelser,27trots det så förefaller man t.ex. ej koordinerat verksamheten i IVALO.

Det andra exemplet är de norska fria jägarförbanden som skulle agera i södra och mellersta Sverige. Problematiken kring detta får ses som överhängande om ingen koordinering har genomförts. Risken för s.k. vådabekämpning d.v.s. norska och svenska förband skulle bekämpa varandra i tron att den ena eller andra är motståndaren, får ses som hög, om det ej koordinerats, något som ej framkommer.

En annan intressant skillnad är den tydliga sektionering som Norge genomfört avseende de olika verksamhetsområdena, kontra Sverige, där en större mängd uppgifter förefaller ålagts en organisation, kontra den norska modellen. Fördelen med den norska modellen är givetvis sektioneringen av information, uppgifter och personal. Skulle organisationen avslöjas så tar de med sig mindre del och inte en större del, som risken hade kunnat vara i det svenska fallet.

Dock blev endera landet ej ockuperat under det kalla kriget, varpå dessa brister ej kom att vara avgörande på något sätt. I sammanhanget är det värt att Sverige skall ha avvecklat den organiserade motståndsrörelsen under de inledande åren av 2000-talet. Fortsatt förefaller norsk underrättelsetjänst ha en sådan uppgift att lösa i händelse av krig. Således torde ett mer värde fortsatt finnas av liknande organisationer även i vår nuvarande tid.

Slutsatser

Tre generella slutsatser:

  
1.   Bristen, vad som går att utläsa genom öppna källor, på koordinering hade troligtvis renderat i vådabekämpning av både svenska och norska förband, då dess verksamhet på främmande territorium skulle genomförts.

2.     Den tydliga sektioneringen av de norska organisationerna, torde varit ett bättre vägval för de svenska, av vad som går att utläsa genom öppna källor hur vi valt att organisera i Sverige.

3.  Tidsmässigt förefaller de båda organisationerna följts åt, dock förefaller de ej haft någon större samordning mellan sig, som tidigare nämnts, dock uppvisar de stora likheter, varvid man får anta att den ena har givit influenser till den andra.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Nationalencyklopedin 1(Svenska)

Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.

Petersson, Magnus. The Scandinavian Triangle: Danish-Norwegian-Swedish military intelligence cooperation and Swedish security policy during the first part of the Cold War. Journal of Strategic Studies 29 no. 4 (2006): 607-632.

Riste, Olav. With an eye to history: The origins and development of ‘Stay-Behind’ in Norway . Journal of Strategic Studies. 30 no. 6 (2007): 1002-1003.

Slutnoter

1 Petersson, Magnus. The Scandinavian Triangle: Danish-Norwegian-Swedish military intelligence cooperation and Swedish security policy during the first part of the Cold War. Journal of Strategic Studies 29 no. 4 (2006): 611.

2 Riste, Olav. With an eye to history: The origins and development of ‘Stay-Behind’ in Norway

. Journal of Strategic Studies. 30 no. 6 (2007): 999.

3 Ibid, 999, 1001.

4 Ibid. 1001.

5 Agrell, Wilhelm. IB. Nationalencyklopedin. 2016. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/ib (Hämtad 2016-08-23)

6 Riste, Olav. With an eye to history: The origins and development of ‘Stay-Behind’ in Norway

. Journal of Strategic Studies. 30 no. 6 (2007): 1002-1003.

7 Ibid. 1003-1005.

8 Ibid. 1006.

9 Ibid. 1005.

10 Ibid. 1008.

11 Ibid. 1007.

12 Ibid. 1009-1010, 1012.

13 Ibid. 1017.

14 Ibid. 1017.

15 Ibid. 1018.

16 Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, 392-393.

17 Kanger, Thomas. Hedin, Oscar. Stay behind – hemliga armén (DN Söndag). Thomas Kanger. http://kanger.se/artiklar/stay-behind-hemliga-armen-dn-sondag/(Hämtad 2016-08-24)

18 Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, 413.

19 Ibid. 394.

20 Ibid. 326.

21 Riste, Olav. With an eye to history: The origins and development of ‘Stay-Behind’ in Norway

. Journal of Strategic Studies. 30 no. 6 (2007): 1018.

22 Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, 305.

23 Ibid. 324.

24 Ibid. 325.

25 Ibid. 396-397.

26 Ibid. 411.

27 Ibid. 401.

Vem levererar säkerhet i Östersjöområdet?


Igår, måndagen den 22 augusti, genomfördes en rundabordskonferens i Riga rörande det Nordisk-Baltiska samarbetet under de 25 år som gått sedan de baltiska länderna återfick sin frihet. Vad har åstadkommits under de gångna åren, vad är aktuellt för framtiden? Jag redovisar här mycket summariskt några intryck från mötet, och då främst sådant som rör säkerhet i Östersjöområdet.

Efter det att Warzawapakten upplöstes 1989, och sedan också Sovjetunionen 1991, var det otvetydigt så att de nordiska länderna, med Sverige i spetsen, var de som hade såväl de största resurserna som de bästa kompetenserna när det gällde militär säkerhet i regionen.   

En naturlig följd av det blev att Sverige, Finland och Danmark tog på sig en stor roll när det gällde att hjälpa de baltiska länderna att bygga upp sina nationella försvarsmakter. Förutom att det genomfördes en mycket omfattande rådgivningsverksamhet så skänktes också stora mängder materiel. Sverige donerade bland annat materiel för en hel infanteribrigad till vart och ett av de baltiska länderna Tyvärr dock inte tyngre vapenmateriel som haubitsar och stridsfordon, det senare av tämligen outgrundliga skäl. Senare har vi dock inte haft några skrupler att sälja t ex Rb 70 eller stödja affärer med Strf 90 till våra baltiska grannar.

Sverige bidrog aktivt till att de baltiska länderna skulle bli medlemmar i EU och vi uppmuntrade också deras strävan att bli medlemmar i Nato.

Helt klart har vi under de år som gått varit tydliga leverantörer av säkerhet och bidragit till att öka stabiliteten i regionen genom att stödja de baltiska länderna på olika sätt, praktiskt och politiskt.

När diskussionen kom in på dagens situation och framtida samarbeten inom säkerhetsområdet så var det för mig något av en ”aha-upplevelse” att konstatera hur radikalt situationen har förändrat sig, jämfört med bara tio- femton år sedan.

De baltiska länderna är nu avsevärt djupare knutna till flera europeiska institutioner än Sverige,. De har bl a euro som valuta med det inflytande det innebär i olika ekonomiska frågor. De är dessutom medlemmar i Nato.  Det är de som är ”insiders” nu, inte vi.

Den viktigaste spelaren för att möta det växande hotet från Ryssland är Nato, vilket poängterades i flera inlägg. Nato:s allt större närvaro i Östersjöregionen beror inte på vad Sverige vill eller gör. Den avgörande faktorn är alliansens förpliktelser mot sina baltiska allierade. Det styr övningar, truppnärvaro och planering. Sveriges, minst sagt, begränsade militära förmåga är där inte någon avgörande del av ekvationen.

Alla länderna är också mitt uppe i omfattande upprustningsprogram. Inte helt okomplicerat när det gäller att prioritera rätt och se till att tillförda slantar utnyttjas optimalt och inte försvinner genom dålig hushållning. Nyttiga erfarenheter om den dag skulle komma att vi är i en liknande situation.

Även när det gäller att utveckla metoder för att möta ”nya” hot ligger de baltiska länderna på framkant. Nato har upprättat ett antal ”centers of excellence” i Baltikum: för cyberkrig i Tallinn, informationskrigföring i Riga och energisäkerhet i Vilnius. Områden där vi rimligtvis borde ha ett och annat att lära.

Även om det sved lite i hjärtat för någon (mig) som varit djupt engagerad i vårt tidigare stöd till Baltikum så tror jag inte att jag hade fel när jag avslutade mitt inlägg med att säga ”nu är det kanske pay back time, idag är det nog vi (Sverige) som behöver ert stöd för att vi tillsammans ska kunna bidra till ökad säkerhet och stabilitet i vår del av världen”.

                                                                 *****

Försvarsmakten, helikoptrar och skogsbränder

Jag vill inledningsvis klargöra att följande inlägg inte på något vis representerar Försvarsmaktens, Helikopterflottiljens eller 2. Helikopterskvadrons uppfattning. Det skall ses som en partsinlaga av en yrkesman, i ett försök att bredda och nyansera den bild av Försvarsmaktens förmåga och möjlighet att bekämpa skogsbränder med helikopter, som har diskuterats till och från under den senaste tiden.
Bakgrund
I begynnelsen hade Försvarsmakten möjlighet att bekämpa skogsbränder med framförallt de medeltunga helikoptersystemen HKP4 och HKP10. Efter hand som dessa system avvecklades under sent 00- och tidigt 10-tal, så försvann denna förmåga ur försvarets förmågepalett. Att så skedde var, till viss del, en naturlig följd av det internationaliserade försvaret, där nationella förmågor fick stå tillbaka till förmån för förmågan att skicka små helikopterenheter till fjärran länder såsom Kosovo, Somalia och Afghanistan.
Förmågan att släcka bränder blev plötsligt intressant igen, under några sommarveckor i augusti 2014, då ett enormt område brandhärjades i Västmanland.  Redan under pågående brand höjdes rösterna om att försvaret borde kunna ta fram alla sina helikoptrar och börja släppa vatten på branden. Många verkade förvånade, gränsande till upprörda, när man informerades om att försvaret bara hade 2(!) tillgängliga helikoptrar(HKP10) som kunde göra detta och att ingen av de nya systemen(HKP14 och HKP16) kunde bära brandbalja för tillfället. Ironiskt nog var det också i den branden som HKP10-systemet genomförde några av sina sista pass med brandtunna, innan systemet slutligen avvecklades.
Under införandet av HKP16(som anskaffades 2012) fanns däremot brandbaljor med i införandeplanen, men dessa var planerade att införas i ett senare skede, runt 2014-2015, först efter det att Afghanistaninsatsen var avslutad. Det var därför inget man lade någon särskild kraft vid. Det fanns andra saker att lägga kraft på. Brandbaljorna till HKP16 anlände därför till förbandet en dryg månad efter branden i Västmanland, helt enligt plan.
Redan i brandens slutskede, och under den därpå följande hösten, var det alltså många starka instanser och befattningshavare, både externt och internt, som hade högt upp på sin ”att-göra-lista” att tillse att FM inte framgent skulle stå utan brandbaljor på de nya hkpsystemen. Här fanns en pedagogisk och praktisk utmaning; 
FM skall stödja samhället endast om Försvarsmakten har resurser som är lämpliga för uppgiften och det inte allvarligt hindrar dess ordinarie verksamhet.(Taget ur Förordningen om Försvarsmaktens stöd till samhället, 6 §), samt Försvarsmakten ska med myndighetens befintliga förmåga och resurser kunna lämna stöd till civil verksamhet. (Taget ur Försvarsmaktens instruktion, 2 §)
Flygvapenchefen ville definitivt att förmågan skulle finnas, men kunde således inte ge order om det, då resurserna redan skulle vara befintliga och ej fick ha allvarlig påverkan på övrig verksamhet. Hur gjorde man då brandbaljorna tillgängliga, om man inte formellt kunde avsätta särskilda resurser för att prova ut utrustningen, skriva utbildningshandböcker och utbilda besättningar? Jo, man gjorde det ändå, med vetskapen om att det inte var en uppgift för förbandet och att det skulle gå ut över verksamhet som de facto var ordersatt från högre chef. Men enskild divisionschef kunde ändå ta det beslutet, trygg i vetskapen om att ALLA ovanför honom/henne, från skvadronchef och hela vägen upp till försvarsministern själv, inte ville se en till sommar utan förmåga i Försvarsmakten att bekämpa skogsbränder med helikopter. 
Signalerna uppifrån under 2014 och 2015 om att det här var viktigt var entydiga och tydliga och kom i alla tänkbara kanaler, utom just i de formella. För att citera en av våra divisionschefer under 2015: ”Jag vet inte, men det känns lite som att jag precis har fått en order av flygvapenledningen via flygvapenbloggen…!”
Utan tillförda resurser, och initialt formella order eller styrningar från högre chef så har detta arbete under 2015 och 2016 genomförts i olika omfattning på alla våra tre helikopterskvadroner(Kallax, Malmen, Ronneby) för att tillse att Flygvapnet och Försvarsmakten inte skulle behöva stå med rumpan bar vid nästa storbrand. Utrustning har provats ut, procedurer har tagits fram och besättningar har utbildats. Dessutom innehåller nu orderverk och styrningar för 2016 från flottiljnivån och nedåt, uppgiften att säkerställa förmågan att genomföra brandbekämpning.
Och tur är väl kanske det, då sommaren 2016 stundom har bjudit på mycket torrt, varmt och blåsigt väder. Jag tjänstgör vid helikopterskvadronen på Malmen, som opererar HKP16-systemet, och är en av de piloter som fått utbildning på att flyga med brandbalja. Under året har vi hittills haft 10 stycken insatser mot skogsbränder, med ytterligare ett antal där insatsen har avblåsts av räddningsledningen. I tid någonstans mellan att begäran når oss på divisionen, men innan vi anlänt till området. Ett par gånger har vi även varit tvungna att anmäla begränsningar i vår möjlighet att lösa stöduppgiften, vilket under förra veckan omnämndes i en artikel i SvD, och som kommande stycken bl.a kommer att beröra.
Kort om Helikopter 16 och brandbekämpning
Sedan sommaren 2015 har alltså vår skvadron förmåga att med HKP16 släppa vatten med brandbalja. 
HKP16 och den brandbalja som vi nyttjar är ytterst lämpade för uppgiften. Helikoptern är otroligt stark, den är mycket lättflugen och har en besättningskonfiguration som tillsammans gör det möjligt för våra besättningar att vara väldigt snabba mellan fyllning och tömning, komma nära branden(vilket ökar träffsannolikheten), samt hela tiden upprätthålla en god lägesuppfattning och flygsäkerhet i den dynamiska situation som, för en utomstående, ibland skulle kunna uppfattas som lätt kaotisk. Dessutom är tunnan mycket driftsäker och ger oss möjligheten att med hög precision släppa 2,5 kubikmeter vatten per tömning.
I HKP16 har vi inte bara fått en kapabel krigsmaskin, utan även ett ypperligt verktyg för att stödja samhället över hela spektrat av påfrestningar och katastrofer.
Utmaningar
De problem som berördes av SvD i deras artikel är en självklar följd av att vi inte kan avsätta resurser för att tillse att alla på våra divisioner kan flyga med brandbalja. Det ger att vi idag har, lite styvt, två besättningar(2×4 personer) att tillgå för skogsbrandsuppgiften på Malmen. Det är alltså ganska få personer som drar ett relativt stort lass vid skogsbrandssäsong, då skogsbränder sällan kommer ensamma i tid, samt att begäran om stöd från oss ofta/alltid inkommer tidiga kvällar eller helger, då räddningsledaren insett att han/hon inte kan få grepp om branden på egen hand.
Vidare har vi inte någon särskild beredskap för den här typen av uppgifter, då det inte ingår i våra uppgifter. Vi går helt enkelt iväg på det vi kan, med det vi för tillfället har i hangaren. Allting bygger helt på frivillighet och det där som vi tidigare har läst om; ”tillgängliga resurser” och utan att ”allvarligt hindra […] ordinarie verksamhet”.(Lyssna gärna på Sveriges Radios inslag från vår skvadron, där man pratar om bl.a. detta.)
Våra besättningar och tekniker, mina kollegor, är i grunden väldigt lojala och tjänstvilliga. Vi har därför endast varit tvungna att neka stöd vid två tillfällen. Båda larmen skedde i vanlig ordning utanför ordinarie arbetstid, och vid dessa båda tillfällen fanns inte personal att tillgå. En gång på grund av att de inte befann sig i närheten av Linköping, och den andra gången för att det inte fanns tillräckligt med rätt utbildad personal som var i form för att flyga den kvällen. Bl.a. skedde detta under nationaldagshelgen, då det brann i Bengtsfors och insatsledarens högst förståeliga, men kanske missriktade, frustration gentemot FM förmedlades av riksmedia.
SvD nämner i sin artikel att det är de låga ersättningsnivåerna som gjort att vi inte har kunnat ställa upp när samhället kallar. Jag kan bara redogöra för hur det ser ut på den skvadron jag tjänstgör vid, och där har så inte varit fallet. Med det sagt, så betyder inte det att vi är nöjda med hur vi ersätts för att sätta privat- och familjeliv åt sidan för att gå in och jobba på lediga kvällar och helger. Som det är nu erhåller vi FM:s lägsta möjliga ersättning för uppkomna händelser, den så ofta omtalade insatsarbetstiden. Det är en dålig långsiktig strategi från FM sida, att inte ge skälig ersättning till den personal som kommer in på sin lediga tid. Vill man ha personal som är villig att låta sitt privatliv stå tillbaka vid uppkomna mindre händelser i fred, så vore det kanske klokt att se över hur denna personal bör ersättas.
Jag anser att det borde vara självklart att de som frivilligt åker iväg på kvällar och helger, erhåller skälig ersättning för det stöd de lämnar till samhället.
Man kan också tycka att det är märkligt att SvD och Jonas Gummesson inte hör av sig till oss, vi som sitter i kärrorna, utan istället nöjer sig med att prata med en officer på MR Syd i Revingehed. Kanske hade det kunnat ge ett bättre djup i artikeln om man fick prata med den personal som faktiskt fattar besluten och sitter i hangarerna och i våra helikoptrar.
Slutligen
  • Försvarsmaktens förmåga att bekämpa skogsbränder har nu återhämtat sig till en nivå som ger oss en acceptabel kapacitet att över hela ytan och i flera riktningar stötta samhället med bekämpning av skogsbränder.
  • Vi har en mycket hög kapacitet i våra helikoptrar och besättningar. Det är något vi är stolta över och något som alla kan känna sig tillfreds med, såväl den FM-anställde som den vanliga medborgaren. 
  •  Valet att så ofta som möjligt ge vår personal lägsta möjliga ersättning vid dessa uppkomna händelser, är en dålig långsiktig strategi om man vill behålla möjligheten att snabbt och enkelt kunna skicka iväg helikoptrar för att lösa uppgifter utanför normal beredskap och uppgift.
  • Våra politiker har valt lösningen att inte ha särskilt beredskapssatta besättningar för denna typ av samhällsstöd. Man får det man beställer. Eventuell kritik eller förbättringsförslag bör därför inte riktas mot Försvarsmakten utan, som så ofta, mot uppgiftsställaren; våra folkvalda.

Visdomsord att beakta

av Björn Körlof De ryska påståendena om ukrainska våldsaktioner på Krim leder osökt till två latinska sentenser som stämmer till eftertanke. Den första lyder ”cui bono?” och brukar översättas med ”vem gynnas?” (underförstått vem gynnas av det som skett”) och innebörden är enkelt den att när något hänt där orsaken är dunkel bör man fråga […]

Hemliga föremål för tredje världskrig

Medaljen från tredje världskriget, detta är guldklassen. FOTO: Sven Teschke, Büdingen

I fredags kunde brittiska The Guardian berätta om den första offentliga visningen av en serie sedlar för krigstid – hemliga fram till 2015. Chefen för Polens myntverk framförde vid visningen att det var möjligt att sedlarna vid ett tredje världskrig hade blivit använda av polska soldater i Danmark som betalningsmedel.

I Warszawapaktens krigsplaner ingick nämligen att just Polen skulle ha särskilt ansvar för Danmarks ”befrielse”. Den planläggningen är känd sedan flera år genom både kartor samt skriftliga och muntliga uppgifter. Detta är inte det första avslöjandet i sitt slag eftersom det en tid efter murens fall blev känt att DDR, alltså Östtyskland, hade en hemlig orden och en lika hemlig medalj som också skulle delas ut först vid ett tredje världskrig. Bägge utmärkelserna fanns i tre klasser och var uppkallade efter fältmarskalk Gebhard Leberecht von Blücher. Lustigt nog hade Blücher inte bara varit i preussisk tjänt utan även svensk. Han inledde faktiskt sin militära bana inom det svenska kavalleriet, som sextonåring.

Liksom fallet med de polska sedlarna så var Blücher-ordnarna och -medaljerna en realitet, dvs de tillverkades faktiskt. De blev först efter murens fall kända och är numera dyra samlarobjekt, prismässigt dyrare än många utmärkelser från Tredje riket.

Detta med föremål tillverkade med tanke på ett tredje världskrig är inte unikt, i Sverige tillverkades under det klassiska kalla kriget i stora kvantiteter en rad dagligvaror enbart för ett nytt världskrig (eller annan global katastrof). Men dessa var inte hemliga (möjligen med undantag för svenska krigssedlar?). Kommentera gärna med tips om andra tidigare hemliga föremål för ett tredje världskrig.

Augustikuppen i Moskva

KGB:s högkvarter med statyn av ”Järn-Felix”.

Denna dag för 25 år sedan var det på ytan en vanlig dag i Sovjet. Men dagen därpå, den 19 augusti 1991, inleddes ”augustikuppen” mot president Michail Gorbatjov. Aktionen hade planerats inte minst i olika lokaler tillhöriga säkerhetstjänsten KGB. Olika experter uttalade sig om hur det skulle gå. Få fick rätt.

Det tog nämligen bara några dagar för kuppen att helt misslyckas, varefter ”Järn-Felix” dvs Felix Dzerzjinskij störtades av en uppretad folkmassa. Därmed blev bilden jag tog ovan, ett par månader före kuppen, historia. Trots flera rykten har Dzerzjinskij ännu inte återkommit till torget. Men, på andra sätt har han gjort en viss comeback. Flera mindre statyer och byster av honom har de senaste åren invigts på andra platser i Ryssland och Belarus (Vitryssland). År 2014 återfick inrikestruppernas (VV) elitdivision formellt namnet Dzerzjinskij.

Lärdomarna från både augustikuppen 1991 och det mindre inbördeskriget i Moskva i oktober 1993 – då jag hade ett möte inbokat med Boris Jeltsin – verkar idag vara rätt bortglömda. Men den med intresse för världens största land kan ta del av min syn på dessa händelser i mitt kostnadsfria nyhetsbrev www.militart.nu.

Vi löser våra uppgifter

I dag, den 17 augusti, publicerar Svenska Dagbladet en text som ger intrycket av att Försvarsmakten inte löser stödet till det civila samhället när det efterfrågas. Exempelvis vid eftersök av människor, släckning av bränder eller för att bistå med olika typer av materiel. Det stämmer inte. Under 2015 gav vi till exempel stöd enligt Lagen […]

Ökad informationskrigföring och den Post-Lagerstenska dvalan

av David Bergman Försvarsmaktens användande av kommunikation har utvecklats drastiskt de senaste 10 åren. Under den tiden har myndigheten byggt upp en allt mer effektiv kommunikationsstrategi. En strategi där man inte viker utan bemöter klagomål med fakta och där Försvarsmakten som expertmyndighet på ett naturligt sätt kommit att medverka i debatten runt viktiga frågor. Även […]

Gamla synder lever länge

Debatten om anskaffningen av JAS 39E har tagit ny fart sedan Robert Dalsjös debattartikel i förra veckan. Det är ett ämne som jag berörde redan 2012, strax innan beslutet fattades, och som det är nu är anledning att återbesöka. I de dåvarande OS-tiderna sammanfattade jag ett vidmakthållande av JAS 39C istället JAS 39E som om Sverige skulle skicka åldrade och orkeslösa atleter till OS i London för att delta i denna yttersta av idrottsliga landskamper (mellanstatlig väpnad strid är en betydligt allvarligare form av landskamp).

Det är en jämförelse jag står fast vid och som fortfarande är högst aktuell. Likaså står jag fast vid bedömningen att 60 st JAS 39E är alldeles för lite för svenska operativa behov. Det är också något som 96 st JAS 39C/D inte löser på 2020-talet. Numerär är styrka i sig, särskilt när det gäller luftstridskrafter då endast en viss andel av flygplanen kommer att vara disponibla vid ett givet tillfälle.*

För att återgå till debattartikeln så är metoden att plocka isär fullt fungerande JAS 39C/D-flygplan för att ta enstaka komponenter till bygget av nya JAS 39E helt vansinnig, precis som Dalsjö påpekar.

Metoden kommer att innebära att Flygvapnet kommer att sakna en division flygplan av fullständigt löjeväckande skäl – och det mitt under en redan säkerhetspolitiskt mycket allvarlig och osäker period. Den enda anledningen till just denna metod är det ursprungliga politiska kravet på att kunna måla upp JAS 39E som en ”uppgradering av JAS 39C” och inte ett nytt flygplan.

Att vissa väsentliga komponenter saknas i de äldre flygplanen kommer inte att göra det enklare att sälja dem på en andrahandsmarknad. ”Någon” ska bekosta en komplettering av dessa innan de kan säljas till en ny kund och denne någon lär vara just svenska staten som ju äger flygplanen och därför ska sälja dem (oavsett om det går via Saab eller ej. Government-to-government är annars den nu vanligaste metoden vid stridsflygplansaffärer). Resultatet blir därmed (i bästa fall) ett nollsummespel ekonomiskt, men en rejäl nedgång i operativ effekt för Flygvapnet.

Finns det någon svensk politiker som är villig att förvara detta tillvägagångssätt? Det skulle förvåna mig.

En av de vanligaste frågorna rör varför man inte kan behålla JAS 39C och operera vid sidan av JAS 39E. ”Kan” kan man alltid, men vad kostar det, går det överhuvudtaget och framförallt – varför?

För att börja bakifrån så torde svaret på varför vara att man vill utöka numerären och den operativa effekten. Frågan är då varför man ska lägga ned resurser på en plattform som redan i dagsläget börjar närma sig bäst-föredatum med stormsteg med tanke på Sveriges geografiska läge där den presumtiva motståndaren förfogar över spetsteknologi.

Jaktroboten Meteor, som nyss införts i Sverige som första land, ger en oöverträffad jaktförmåga – för några år. Roboten införs i närtid även i andra länder och motsvarande utveckling är på väg även i Ryssland. Vad gäller fysiska prestanda är JAS 39C låst till de ursprungliga specifikationerna från 1982, och de sätter kraftiga begränsningar i räckvidd, toppfart och framförallt lastförmåga. Detta är fysiska begränsningar som sattes av ekonomiska skäl då och som JAS 39-systemet lider av fortfarande – och som 39E till del avhjälper. Längre räckvidd kräver större bränsletankar, ökad vapenlast kräver helst ett större skrov (förverkligas endast till del) och båda dessa liksom högre fart kräver starkare motor. Ett flygplan är och förblir en stor kompromiss och de fysiska begränsningarna man sätter i dimensioner lever för alltid kvar.

Det var också 80-talets inbyggda begränsningar som gjorde det nödvändigt att skapa JAS 39C för att möjliggöra den interoperabilitet som krävs för att använda flygplanet utanför Sverige. Den lista som fanns över mycket allvarliga operativa brister för att använda JAS 39A i ramen för en internationell insats, var inte trevlig. Tyvärr tog man inte under slutet av 90-talet det större klivet att gå mot det som nu blir 39E – återigen av huvudsakligen ekonomiska skäl.

Det är sannolikt av den här anledningen som kritik uppstår mot att det är så kort levnadstid på svenska stridsflygplan. Det är en onyanserad och felaktig uppfattning, sannolikt baserad på okunskap om såväl svenska som internationella förhållanden. JAS 39A var byggd för en livslängd på 3000 flygtimmar och hade verkligen sjungit på sista versen om de varit de enda i drift utan JAS 39C. JAS 39C, som är förstärkt, har en betydligt längre livslängd.

Kritikerna jämför gärna med att Norge fortfarande flyger F-16 från slutet av 70-talet. Det gör man sannerligen, men inte oproblematiskt. De norska flygplanen har passerat bäst-föredatum och dras med väsentliga operativa begränsningar. De är heller inte i närheten av mycket av den förmåga som finns på JAS 39C. Samma förhållande gäller för stridsflygplanen i US Air Force, där medelåldern även på jaktflygplanen nu i många fall är högre än piloterna som flyger dem. Det innebär att tillgängligheten (funktionsdugliga flygplan) är på ständigt lägre nivåer i väntan på att den mycket försenade F-35 ska komma i bredare förbandsdrift. Detta är ett av de största bekymren det amerikanska försvaret har i dagsläget – samtidigt som det säkerhetspolitiska läget är nedåtgående och man bedömer att framtida krig sker mot en motståndare på närapå jämbördig teknologisk nivå.

Det är i just den situationen Sverige hade befunnit sig i om JAS 39A hade blivit det sista svensktillverkade flygplanet.

Då hade Sverige, som icke medlem av NATO stått längst bak i kön för att motta leveranser av F-35. Eurofighter hade inte erbjudit någon väsentlig prestandahöjning över JAS 39A. Det hade t.ex. inneburit att Sverige inte hade kunnat delta i någon Libyeninsats eftersom flygplanet helt enkelt inte hade haft de fysiska möjligheterna. Samma hade i gällt den cross-border training och merparten av de internationella övningar som Flygvapnet deltagit i de senaste tio åren. Den operativa förmågan idag hade kort sagt varit låg. Riktigt låg, med undantag av att bekämpa sjömål vilket JAS 39A löste lika bra som JAS 39C idag.

Så varför skulle Sverige nöja sig med att behålla ett flygsystem som över tiden skulle innebära en allt sämre operativ förmåga jämfört med den presumtiva motståndarens?

Det är motsatsen till allt sunt förnuft vad gäller krigföring. Om man nu tycker att det är mer relevant att lägga pengar på att bibehålla JAS 39C parallellt istället för att satsa på en ökad numerär kvalitativa plattformar med kvantitet i last, så återstår frågan hur försvarsmaktsorganisationen ska mäkta med det.

Flygvapnets stridsflygskomponent består idag av 96 st JAS 39C/D. Om 60 st JAS 39E läggs till dessa erhåller Flygvapnet 156 st stridsflygplan. Det är en respektabel siffra och kvantitet är som bekant en kvalitet i sig.

De underliggande problemen av denna lösning är dock större än vad förespråkarna vill kännas vid. Senast Flygvapnet hade en numerär av detta slag var i början av 2000-talet innan nedläggningarna i Försvarsbeslutet 2000 slagit igenom. Idag finns personal att bemanna 6 st stridsflygdivisioner genom att 2 utbildningsdivisioner nu återigen görs till stridsflygförband.

Om man bortser från de personella ramarna som Förvarsmakten har att förhålla sig till, så skulle 156 flygplan innebära närmast en fördubbling av antalet divisioner och piloter och det på tio år. Det innebär en utbildningstakt av piloter som är närmast omöjlig att hantera, speciellt med tanke på hur förutsättningarna för flygutbildning ser ut idag, samt att det tar sju år att utbilda en stridspilot till den mest grundläggande kunskapsnivån. Utöver detta måste det finnas flygunderhållsförband och övriga basförband med all tillhörande utbildad personal för att en förmåga ska erhållas. Det är som sagt alltid betydligt enklare att avveckla, än att återta förmåga.

Detta är en av anledningarna till att jag ser hundratalet JAS 39E som betydligt mer realistiskt. Frågan är också vad kostnaden för att bibehålla JAS 39C är. Det är inte jag rätt person att utreda, men jag skulle vara förvånad om det skulle vara särskilt ekonomiskt fördelaktigt med hänsyn till den operativa effekten man kan erhålla.

JAS 39E har potential att bli ett mycket bra flygplan, men av ekonomiska skäl har man återigen gjort kompromisser på olyckliga områden. Jag är därför mycket förvånad om vi inte till 2030 talar om en JAS 39G för att avhjälpa just de brister som redan idag är kända.

De stora felen i svenska beslut om stridsflygförmåga är inte att det rör sig om beställning av svenska flygplan med påstått hög omsättningstakt. Felen har de senaste 40 åren varit att beställningarna skett för sent och med för låg ambitionsnivå. Detta har resulterat i sena och omfattande modifikationer för dyra pengar för att lösa problem som varit kända långt tidigare.

Av politiska skäl har man heller inte följt de rekommendationer som givits av utredningar. Det senaste och tydligaste exemplet är just det politiska beslutet från 2012 att anskaffa 60 flygplan. 

Det allvarligaste missaget som personer som saknar erfarenhet av flygoperationer har en tendens att se anskaffad numerär som konstant tillgänglig numerär. Utan att avslöja tillgänglighet i Sverige så är ett internationellt mått för flygstridskrafter att man över tiden har en tredjedel av flygplansnumerären tillgänglig. Det skulle vid 60 flygplan innebära 20 tillgängliga över tiden. Visst kan andelen höjas om man bara vet när de ska användas. Det gör en angripare, medan försvararen har att utgå från de uppgifter som underrättelsetjänsterna kan leverera. Gör man fel bedömning riskerar man istället att ha en ännu sämre tillgänglighet när man behöver den som mest.

Den utredning Försvarsmakten gjorde inför beslutet 2012 talade om lägst 60 till 80 flygplan för att ha en operativ förmåga att möta den säkerhetspolitiska situation som då var gällande.
– Lägst 60 gällde om dessa kompletterades med en ökad ambition långräckviddigt luftvärn.
– Lägst 80 gällde om ingen ytterligare komplettering av luftvärn gjordes.

Den dåvarande alliansregeringen drev därefter igenom i Riksdagen beställa 60 flygplan, utan något kompletterande luftvärn. Därefter har vi fått den ruptur i det europeiska säkerhetssystemet som innebär att Sverige är beläget i Europas allvarligaste friktionsområde. Lägg därtill styrningen att byggnationen av JAS 39E ska ske på bekostnad av antalet tillgängliga JAS 39C.

Det är ett konsekvenstänkande som inte håller, men det är fortfarande detta som utgör grunden för framtidens svenska stridsflygförmåga. Gamla försvarspolitiska synder lever länge.

Läs gärna även de insatta inläggen från Väpnaren och Gripen News i samma ämne.

*Jag kan starkt rekommendera min inläggsserie om Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv (del 1, del 2, del 3, del 4). Denna är skriven innan Ukraina-kriget och det kan vara intressant för läsaren att jämföra inläggen med försvarsbeslutet 2015. Behoven fanns identifierade långt tidigare, men politiskt ville ingen kännas vid dem. Idag känns man vid behoven, men är ointresserad av att finansiera dem.

DELA   BINDA   SLÅ !

av Göran Frisk I  Krigsvetenskaps Akademien finns ett antal mycket kunniga personer inom de flesta områdena av det svenska samhällslivet. Över åren har genomförts ett stort antal studier, utredningar och diskussioner och ett antal böcker om framtida konflikter har skrivits av akademiledamöter. Kunskaperna är gedigna. En fördel är att så gott som samtliga ledamöter har […]

Dalsjö i diket

Äntligen når insikten om att vi ska demontera befintliga flygplan i flygvapnet för att kunna bygga nya och bättre flygplan högre höjder i och med Robert Dalsjös artikel i svenska dagbladet. Budskapet att inte riskera ett materiellt förmågeglapp är av stor vikt så det skriver jag under på men huvudbudskapet verkar vara att det är idiotiskt att avveckla Gripen C/D. En första tanke jag hade att var att jag skulle vara generös i tolkningen för att jag kunde ha missförstått men när jag läst igenom texten ett antal gånger så finner jag att jag inte missförstått.
Flygplanet Gripen är en gång i tiden anskaffad för att ersätta flygplan Viggen utan att få varken bättre eller sämre prestanda, kravet var en storleksminskning med ungefär en tredjedel. Gripen C/D förbättrade lastförmågan, gav möjlighet att lufttanka, i de initiala diskussionerna så var inriktningen att en svensk C/D inte skulle ha lufttankningsutrustning monterad, och vara internationaliserad.
Dalsjö anför en monetär-/stridsekonomisk aspekt på att behålla gamla Gripen C/D men som Wiseman skriver i inlägget ”Snöpta och åldradeatleter” så faller Gripen C/D ganska hårt i jämförelse med vad en motståndare kan sätta upp. Konceptet för Gripen E har tagits fram för att kunna möta det Ryssland bedöms kunna sätta upp vid mitten av 20-talet. I Norge har motsvarande utvärdering gjorts vid valet av F35, vederhäftigheten kan diskuteras men inget av alternativen hade en förmåga motsvarande Gripen C/D. Vi måste räkna med att vårt flyg kommer att operera inom räckvidd för de ryska flygplanens, fartygs och luftvärnets vapen och sensorer. Det innebär att vi måste sätta ihop den information vi kan få av passiva radar/radio- och infraröda sensorer tillsammans med andra plattformars aktiva sensorer samt att kunna störa motståndarens sensorer. Ett annat hänsynstagande är att vi inte under överskådlig tid kan ha tillgång till många välutrustade och välbemannade flygbaser över ytan i Sverige. Gripen efterträdaren till Gripen C/D måste sålunda ha längre aktionsradie. Läs gästinlägget ”Politiska tolkningen av hur att ökatillgängliga förband? – Flygvapnet” på Skippers blogg om hur man ansåg hur behovet av flygbaser såg ut under och efter det kalla kriget. 
 
 

 

När vi tittar på bilden ifrån SAAB på Gripen E så har vi framifrån iögonfallande IRST (något som bäddades för i tidigare versioner av Gripen men aldrig realiserades), därefter ser vi vid nosvingarna mottagarenheter till systemet för att upptäcka anflygande fientliga robotar. På vingspetsarna ser vi avancerade enheter för varnar och motmedelssystemet som används för att mäta in och störa motståndarens radar. Vid fenroten återser vi ett kylluftintag för kylvätskan till radar och varnar/motmedelssystemet. 
Gripen C/D i luftförsvaret
Att modifiera Gripen C/D för dessa funktioner är krävande, det är stora och tunga/skrymmande apparater som ska bäras på flygplanet. Med en separat kylluftintag så kan vi också ana att det behövs mer elkraft för att försörja både radar och varnar/motmedelssystemet. Vi ser också detta föranleder en hel del utstickande bulor som tillsammans med robotbalkarna under kroppen genererar en hel del extra luftmotstånd jämför med Gripen C/D därav valet av den kraftigare motorn till Gripen E.
Nu när vi konstaterat att Gripen C/D är undermålig i det framtida luftförsvaret kan vi titta på de andra uppgifterna Dalsjö föreslår.
Spaning med Gripen C/D
Spaning innebär att bära med sig stor kapsel och med den förhållandevis korta räckvidden Gripen C/D erbjuder utan fälltankar, vi har sett bilder ifrån ”Operation Karakal” att en Gripen C med två fälltankar och spaningskapsel inte bar radarjaktrobotar men dess eskort utan spaningskapsel bar radarjaktrobotar. En Gripen C/D är alltså för klen även utan modifieringarna i Varnar/motmedelssystem och målinmätningssystemet för att kunna användas nationellt utan omfattande infrastrukturinvesteringar samt utbyggnad av flygbaser och betjäningsförband.
Gripen C/D för markmålsanfall
För att kunna lämna stöd till markstridsförband så behövs rörelsefrihet i luften, vi måste kunna räkna med uppträda inom motståndarens räckvidd för sina vapen och sensorer. Som vi redan konstaterat fungerar inte Gripen C/D för det och dessutom måste CAS-funktionen i försvarsmakten återupprättas. Manöverbataljonerna i Armén har numer inte längre förmåga att leda in Direkt flygunderstöd/CAS utan den specialisering som CAS innebär återfinns i J/UND-förband men då den samverkan med manöverbataljonerna är svår så finns risken att JTAC/FAC och hela CAS-funktionen dör sotdöden i Armén. CAS är också en exklusiv funktion som innebär ett förbrukande av dyra resurser och där de avgörande momenten för krigets utgång oftast uteblir, resursavvägning säger att vi inte har råd att själva ge CAS i nationellt försvar. Inom manöverbataljonerna finns betydligt mer resurser för välriktad eld mot en motståndare än vad ett förhållandevis fåtal gripenflygplan kan leverera.
Det som möjligtvis kan erbjudas är klassisk avregling av stridsområdet med attackflyg som slår mot mål på djupet men då vi tillbaka till att vi måste räkna med att avdela eskort av flygplan som kan störa och trycka ned motståndarens sensorer och vapensystem om vi inte ska anfalla okvalificerat försvarade mål. Vi har enbart attackvapen för möjligtvis störa en motståndare på marken, Se Wiseman ”Den icke existerande arsenalen” och mitt ”Bra attackvapen till Gripen i Sverige?” i ämnet. Vi har också i praktiken avvecklat det kunnande vi hade i E1, ”Attackeskadern”, om markmålsattack.
Möjligheterna att använda Gripen C/D i markmålsrollen för nationellt försvar kan sammanfattas som ringa, vi måste bygga upp funktioner med stödsystem, anskaffa och integrera nya vapen samt bygga ut flygbaser och utöka betjäningsförbanden. Om vi istället använder Gripen E för funktionen attack mot markmål så kvarstår en hel del utveckling och anskaffning men det behovet är långt ifrån lika omfattande som för att använda Gripen C/D
Gripen C/D för sjömålsanfall
Återigen, vi måste räkna med att kunna ha en motståndare som hotar rörelsefriheten i luften men med en sjömålsrobot med lång räckvidd kan vi kanske hantera det hotet med de funktioner som finns i Gripen C/D. Här uppstår ett intressant dilemma, nämligen hur tung och hur stor en robot får vara. Bedömt så är en robot med tillräckliga prestanda så pass stor och tung att den måste bäras i det inre vingbalksparet (Balk 3) på Gripen C/D, vikten gör att de inte kan hänga i balkläge 2. Här uppstår ytterligare ett intressant dilemma. Enligt propsitionen för innevarande försvarsbeslut tar operativa livet för robot 15 slut runt 2025. Den nuvarande robot 15 ska hängas i vapenbalk av svensk typ en balktyp vi inte beställt till Gripen E, till Gripen E så ska vi använda öglor och momenstöd enligt princip för bombrackar på flygplan i tjänst hos NATO-länder. Den nya sjömålsroboten kommer inte att kunna användas på Gripen E om vi inte beställer mer än det fåtalet ”NATO-balk 3” vi har, men då kan vi inte hänga fälltankar där då dom vi har nu använder svensk upphängning.
Gripen C/D för sjömålsrobotanfall kräver investering i hårdvara och flygbaser med betjäningsförband.
Gripen C/D för ledning
Oklart vad Dalsjö föreslår, är det luftburna FAC för Close Air Support. Är det stridsledning av andra flygplan eller är det som vissa har föreslagit en luftburen Stripbv 90? I vilket fall som helst så är det en gren i NBF som vi nog bör ta i beaktande innan vi fördjupar oss i.
Gripen C/D för att leda UAV
Oklart för mig igen, vi har större problem, ”utmaningar”, med länköverföring operatören sitter i ett flygplan och där är denne dessutom utlämnad till förhållandevis små skärmar och har begränsade möjligheter till omvärldsuppfattning ifrån den farkost han ska ”leda”. All utrustning som kräver containrar på marken ska klämmas in i ett litet stridsflygplan.
Gripen C/D för nattattack
Ska vi inte ha hjälmsiktesutrustning i Gripen C/D och ska inte piloter i Gripen E kunna ha bildförstärkare? Beroende på val av hjälmsikte så är bildförstärkare och hjälmsikte ömsesidig uteslutande utrustning. Som tidigare räknats upp har ju Gripen C/D en mängd brister som attackflygplan framöver, att dessa skulle bli mindre bara för att genomförandet ska på natten är knappast möjligt.
Gripen C/D för telekrig
Med varnar/motmedelssystemet i Gripen E så innebär en telekrigsversion av Gripen C/D att den fyller nyttan att eskortera andra Gripen C/D och flygfarkoster. Men om vi inte har behov att regelbundet genomföra eskorter av andra luftfartyg så är kapselmonterade störsändare till Gripen E en mycket mer ekonomisk lösning. Kapslarna måste ju ändå konstrueras och integreras på Gripen C/D, med Gripen E.s förmåga i botten blir dessa kapslar mycket enklare.
Gripen C/D i malpåse
Att hålla flygplan i malpåse är dyrt och man råkar ut för diverse överraskningar när man ska ta dom i drift. USAF skulle ta malpåseställda B1 i drift och råkade ut för höga kostnader då maskinerna varken för utrustade med efterfrågad förmåga eller teknik .Kostnaden för driftstagandet skall till största delen tas ur liggande budget. Kongressen var villig att skjuta till 20,3 milioner dollar medans den totala kostnaden för renovering, uppgradering och drift upppgår beräknat till mellan 1,1 till 2 miljarder dollar. (Combat Aircraft, vol.6 no.2, p 46) Skillnaden mellan de avställda maskinerna och de som är i drift är avsevärda. Dålig telekrigs/självskydds förmåga och bara förmåga att bära N-vapen/dumma bomber. (Ibid, pp 42-48 och Air International, Juni 2004 Vol. 66 No. 6, pp 29-39)
Reservdelsproblematiken
Dalsjö anför att bevekelsegrunden om att slippa versionshantera och konfigurationsleda olika versioner av samma flygplan inte är giltig och pratar om att problemen ökat efter att 39 A/B togs ur drift. Problemen har flera grunder, bland andra att Försvarsmakten inte anskaffat tillräcklig mängd reservdelar men också att bytet av stödsystem inte varit stödjande. Faktum är att vi hade ganska stora modifieringspaket planerade för Gripen A/B för att ersätta sådant som då var föråldrat, jag berörde det i inlägget ”Modifieringshysteri Del 2” Resultatet skulle ha blivit C/D lika A/B-flygplan med monokroma skärmar, Syrgasflaska i flygplanet istället för OBOG och eventuellt utan lufttankningsförmåga. Vi skulle på sikt ändå ha haft en gemensam hantering av reservdelar. Efter Försvarsbeslut 2004 så hade vi fler flygplan i flygvapnet än hangarplatser, det fanns en rationalitet att då ensa flygplanflottan.
Redan nu versionshanterar och konfigurationsleder vi olika versioner av Gripen C/D men den kostnaden står inte Försvarsmakten eller svenska staten för utan det är en del av det våra kunder betalar.
Befarat förmågeglapp
Ja vi har genom blotta bytet av system ett inbyggt förmågeglapp, i inlägget ”Avveckling i samband med utveckling” diskuterade jag detta. I det här fallet kan det vara extra allvarligt då vi initialt inte kommer att få leverans av Gripen E till Försvarsmakten än på många år men vi ska redan nu börja leverera in delar och apparater ifrån Gripen C/D till SAAB. Här redovisar SVTatt försvarsmakten fått kritik för att man har värderat delar ifrån demonterade Gripen A/B, det finns alltså delar som efter uppfräschning skulle kunna levereras in till SAAB för Gripen E utan att demontering av Gripen C/D behöver påbörjas omgående. Det borde gå att ekonomiskt beställa nya delar tillsammans med det förrådshållna överskottet ifrån Gripen A/B.
Ekonomi
Vid riksdagens uppgift till Försvarsmakten att beställa Gripen E så tillfördes faktiskt medel om än inte hela merkostnaden att beställa utveckling, en del skulle ”tas inom ram”, senare under Försvarsminister Hultqvist har medel för att kompensera för att Schweiz drog sig ur tillförts Försvarsmakten. Att som Dalsjö påstå att man hårdbantat genom att avveckla flygbaser, inte köpa vapen och sensorer till flygplanen för att ha råd med flygplanen är en smula tendentiöst. Avvecklingen av flygbaser har inte med flygplan att göra, vi avvecklade flygbaserna för att försvarsbeslut 2004 stipulerade att inga investeringar och anskaffningar som inte kunde användas internationellt eller upprätthålla nationell beredskap fick göras. Vi har radar i alla flygplan och vi har en mängd spaningskapslar som medger en förmåga inte allt för långt ifrån de exklusivt anskaffade fotospaningsversionerna av Viggen.
Priset för varje gripenflygplan kan inte bestämmas ur offerter till exportkunder som de facto erbjudits en lösning som innebär utbildning, simulatorer, reservdelar, markutrustning, m.m. den ringa mängd flygplan i varje affär gör att de fasta kostnaderna ger ett högt styckepris. ”Signatory”(Gripen News)visar att kostnaden för varje Gripen C/D är en femtedel till en tiondel av det styckepris som Dalsjö anger.
Dalsjö skriver att det är robust och kostnadseffektivt att ha olika flygmaterielsystem i drift, jag kan gå med på att det är mer robust men så länge vi inte har minst fyra hundra flygplan i drift i flygvapnet, vilket är det som är det minsta antalet i jämförelsen Dalsjö gör så är det knappast kostnadseffektivt, med 60 plus upp till 97 flygplan får vi inga serielängdsfördelar i materielen.
I försvarsmaktens budgetunderlag 2012 (Redovisning på Folk och Försvar) angavs att kostnaderna för att hålla Gripen C/D operativt relevant bort till 2040 är likvärdig med att utveckla Gripen E.
Flygtid
Ja det är smärtsamt att se nya inköp snabbt förlora sin glans men när möjligheten att för samma kostnad hålla liv i sitt nya köp få en möjlighet att få ett en bättre produkt (med avseende på bränsle/räckvidd och vapenlast) så tar vi ju den möjligheten. Att som Dalsjö påstå att det fungerar fint att flyga F-15 och F-16 från tidigt åttiotal är att blanda bort korten. Det har inte varit smärtfritt att vidmakthålla dessa flygplan. Rand har en rapport om att hur övervakning och underhåll av en åldrande flygplanflotta ska genomföras. Forbes beskriver hur den Amerikanska flottan av flygplan i praktiken håller på spricka sönder och jag kan inte annat än att säga att att nyttja planen under många år och många flygtimmar bidrar till att försämra totalekonomin.
Under den Norska insatsen över Afghanistan under år 2002 var förbandet begränsat till ganska omfattande motorkontroller var 15.e flygtimme. Norge har även bytt vingar på sina F-16 och ändå räknar dom med att det är hög tid att byta flygplan senast år 2024. F-16B/D har haft problem med sprickor runt kabinen som resulterat i skrovlagningar.
Vidgar vi vyerna och tittar på F-18 så har US Marines till och med varit på museum och försökt plocka reservdelar. Dom saknar flygplan så att alla deras piloter kan hållas i beredskap med reglementerad övning. US Navy har 100 legacy F-18 av drygt 500 kvar i tjänst varav hälften är stående p.g.a underhåll och en femtedel av deras Super hornets är stående och man pratar om att man måste göra beställningar av ytterligare nytillverkade super hornets för att möta den försenade F-35.
Slutsatser
Gamla flygplan har inte en chans att vara billiga att vidmakthålla i luftvärdigt skick och med dagens ökande operativa krav har vi inte något annat val än att anskaffa nytt stridsflygsystem. Formerna för att fortsätta att utveckla ett stridsflygsystem i Sverige kan diskuteras och vi är alla överens att det ska utan varken förmågeglapp eller förmågeminskning. Den tid som förflutit efter sekelskiftet har för svensk vidkommande varit kostsam, inte bara för flygvapnet, då vi enbart skulle ha en expeditionär förmåga och att vi nu ska vi ha fokus på nationellt försvar igen.
J.K Nilsson

Tack alla läsare!

Reflektion

Noterade ikväll, 08AUG2016, att bloggen hade passerat 1,000,000 sidvisningar. Något jag inte trodde skulle ske för snart tre (3) år sedan, då man började skriva och öppet dryfta sina tankegångar, genom detta medium. Där för tre år sedan så var det snarare, och fortsatt är, ett sätt att ventilera sin frustration inför ett klart försämrat omvärldsläge och en tillsynes oförstående regering och riksdag, med vissa undantag, inför vad som komma skulle.
Vad har då hänt under dessa tre år och 1,000,000 sidvisningar? Omvärldsläget har tydligt försämrats, de spänningar, i vårt närområde, som låg och pyrde under ytan är numera fullt synliga. De observanta noterade redan under första hälften av 00-talet att situationen mellan Ryssland och de västliga nationerna var på väg att förändras, om än vill jag påstå var det ej klart hur, men att läget förändrades var tydligt. Med detta vill jag säga att ytterst få saker sker över en natt i säkerhetspolitik. Tittar man på inläggen sedan 2013, på denna blogg, kan man tro att det skett saker i ett rasande tempo, men de bakomliggande orsakerna till det, har ackumuleras sedan länge tillbaka i tiden.
Många faktorer går även att spåra tillbaka till det kalla kriget, vilket gör historia till ett värdefullt verktyg för att förstå vissa orsakssamband. Därtill så går mycket av både Rysslands och de Västliga ländernas s.k. modus operandi igen i den kraftmätning vi nu ser samt s.k. militärgeografiska förhållanden utgör en mer eller mindre tidlös konstant. Därav har denna blogg mer än en gång berört vissa historiska faktorer för att kunna påvisa nutida likheter, om än att förpackningen kan ha ändrat tryck så är innehållet i stort sett desamma.
En annan målsättning med denna blogg har varit, och fortsatt är, att försöka strukturera och förklara omvärldshändelser i vårt närområde och ibland bortom det. För att, ytterst, kunna förstå vart vi kan vara på väg, det skall jag inte sticka under stolen med, är i mångt ett sätt för mig att försöka förstå vår omvärld, som jag sedan väljer att dela med mig. Dock har jag valt att begränsa mig till nationers samspel. Hur väl har det gått under dessa tre år? Vissa gånger har bedömningarna varit väldigt träffsäkra, ibland har de varit helt utanför målområdet.
En annan intressant sak jag noterade nästan omgående är graden av kritisk granskande inläggen fick och fortsatt får. Stundtals har nog granskning varit på nivån man väljer att lägga an inför opponering av C och D uppsatser. Detta har ju även efterhand utvecklat upplägget av inläggen till egentligen två (2) modeller. Det ena är reflektionsinlägg som är mer ”fria” till sin karaktär och analyser som oftast har en omfattande notapparat för att kunna härleda tankegångarna till slutsatserna. Det sistnämnda tar ju givetvis mer tid att skriva, än det förstnämnda, men är mer intressant att skriva och vissa slutsatser som framkommit har definitivt inte varit de man trodde inledningsvis.
Dock skulle denna blogg inte vara något utan ni läsare. Som jag nämnt ett antal gånger tidigare, trodde jag aldrig att gensvaret skulle bli det, de är för denna blogg. Trots innehållet är väldigt avgränsat, så trodde jag som tidigare nämnts inte att responsen skulle bli det den är. Så avslutningsvis ett stort tack till er läsare och följare på Twitter, som helt klart gör det värt att publicera dessa inlägg.
Have a good one! // Jägarchefen

Brexit

av Lars Holmqvist Det har nu gått ett antal veckor sedan den brittiska folkomröstningen ledde till ett Ja för att lämna EU. Efter en intensiv valkampanj och några dagar av starka reaktioner – från båda håll – inföll ett visst lugn. Resultatet har ännu inte lett till någon politisk handling i London, i den meningen […]

Sverige är i krig om några år?

av Frank Rosenius Tidigt detta år uttalade dåvarande arméchefen Anders Brännström att det inte kan uteslutas att Sverige kan vara i krig om några år[1]. Min och antagligen andras reaktioner var att den militära och politiska ledningen skulle försäkra att om så skulle ske, vi genom det nya försvarsbeslutet kan hantera ett sådant konfliktförlopp. I […]