månadsarkiv: oktober 2016

Officersprofessionen och det akademiska systemet

av Magnus Haglund

En viss debatt kring dessa frågor fördes för ganska länge sedan. Det var därför intressant att lyssna på ledamoten  Martin Norsells inträdesanförande vid oktobersammanträdet och vad den akademiska världen i själva verket önskade eller krävde för att officersutbildningen skulle passa in i det akademiska systemet. Många aspekter lämnades på problemen kring akademiseringen av officersutbildningen och hur man eventuellt skulle kunna uppnå en slags akademiskt samordnad officersprofession på sina egna villkor för därmed kunna passa in densamma på en normalt sätt i vårt akademiska system. Avsikten är tydligen – i klartext – att en inpassning under Utbildningsdepartementet därmed skulle kunna förtydligas eller klargöras.

Enligt min mening söker man därmed efter något som egentligen inte finns – en gemensam professionell grund för officersyrket. Utbildningen kan i så fall få en alltför förenklad och snäv inriktning mot den del av professionen, som handlar om att ”kunna utöva den legala rätten att bruka våld för landets försvar genom att ha förmåga till väpnad strid.” Det är det kanske detta alltför snäva perspektiv på officersprofessionen, som ännu förleder tankarna kring utbildningens inriktning. Officersyrket handlar ju om betydligt mera än så och ett bredare perspektiv bör därför anläggas på vår officersutbildning.
 

Magnus Haglund argumenterar för att vi behöver prioritera professionens krav på den unge officeren.  Foto: Charlotte Pettersson, Försvarsmakten.

Magnus Haglund argumenterar för att vi behöver prioritera professionens krav på den unge officeren.
Foto: Charlotte Pettersson, Försvarsmakten.

Dagens akademisering fick sina grunder redan under mitten av 1990-talet, då det ännu saknades en tydligare strategisk inriktning inom försvaret och inom Försvarsmakten – och frågan är kanske om vi kommit så mycket längre sedan dess. Till stora delar saknades dessutom ett brett anlagt synsätt på officersprofessionen som underlag för utvecklingen av de individer som antagits till det dåvarande officersprogrammet. Jag tycker att man kunde läsa det ganska tydligt mellan raderna i de presentationer, som då fanns.[1]  Det blev därför ganska naturligt, att erfarenheter från det gamla invasionsförsvaret och FHS egna, och kanske inte helt relevanta, värderingar därför fick ett ganska stort genomslag i uppbyggnaden av den officersutbildning, som vi nu har. Vi har nu, närmare 20 år efter ”akademiseringen”, medverkat i flera internationella operationer på marken, till sjöss och i luften och det borde finnas ganska omfattande erfarenheter att ta fasta på för en förbättrad utbildning av våra officerare. Det borde nu också finnas en tydligare politisk inriktning och därmed en strategisk grund för vårt insatsförsvar och hur det ska fungera. Sådana grundläggande faktorer bör, enligt min mening, läggas till grund för en omfattande översyn av officersutbildningen och hur våra framtida officerare snabbt ska kunna skolas in i sina avsedda befattningar inom förbanden samtidigt som en nödvändig akademisering kan utvecklas inom försvarssektorn. Flera kollegor anser dock fortfarande att akademiseringen mest inneburit en försämring för officersutbildningen – en uppfattning, som jag inte helt delar. En akademisering, som bygger på försvarets behov, borde vi välkomna, men inte en professionalisering, som bygger på den akademiska världens systematik.

Inledningsvis måste vi alltså klargöra för oss att förutsättningarna har förändrats i grunden. Det är inte längre enskilda individers frivilliga åtaganden, som etablerar bemanningen av ett förband inför en internationell operation.  Det finns inte heller en uppdelning mellan nationell insatsorganisation och en särskild, frivillig utlandsstyrka, som tyvärr alltför många fortfarande tycks tro.[2] Det handlar nu i stället om insatser med mer eller mindre stående förband även om det väl ännu inte är genomfört överallt. En viktig slutsats, som ändå redan nu kan dras, är, att befälsutvecklingen och -utbildningen bör vara koncentrerad till förbandens behov, vilket i sin tur skärper kraven främst på befälsutövning och professionell kompetens för förbandens befäl av alla kategorier.

Ämnet Krigsvetenskap betraktades tidigt som en grund för akademiseringen och det kan då kanske vara av intresse, att se hur detta ämne definieras. Enligt Nationalencyklopedin omfattar ämnet traditionellt:

– Krigföring (lant,-  sjö,- senare även luftkrigskonst), vapenteknik, ballistik, fortifikation, topografi och krigshistoria. Senare anses flera hjälpvetenskaper tillkommit som krigsmedicin, veterinärmedicin, juridik, meteorologi, etik, beteendevetenskap, statsvetenskap, utrikes- och säkerhetspolitik.

Kan det verkligen vara dessa ämnen som framdeles ska bilda en grund för den professionella och akademiserade officersutbildningen, när vi nu känner till hur vårt försvar ska kunna användas – i närområdet och hemma?

Min egen erfarenhet är att det är en annan ämnesgrupp, som måste ligga till grund för en framtida professionell officersroll. Det handlar om ledarskap och befälsutövning. [3]Utan en tydlig kompetens inom dessa områden torde vårt försvar ganska snart degradera sig själv till en administrativ managementorganisation och det är inte bara jag som redan sett trista tendenser i den riktningen. Under många år var det ju dessutom kutym att alla civila ledarskapsutbildningar inbjöd  en erfaren och uppskattad militär föreläsare i ämnet ledarskap, men så är det inte längre. Även i modernare sammanhang tycks det militära ledarskapet reducerats alltför mycket. Det finns sannolikt fler än jag som kunnat observera, att officeren/instruktören numera tycks stå vid sidan om i utbildningssituationerna. Det finns många exempel på detta – inte minst på Försvarsmaktens hemsida. Maskeringsmålade och beväpnade soldater instrueras att ett befäl, som ”kontorsklädd” står vid sidan om och pekar! I ett insatsförsvar är det förstås chefen som leder och instruerar. Självklart är han utrustad på samma sätt som sina underlydande! Det finns alltså ett omfattande och viktigt ämne att återerövra och här borde den framtida officersutbildningen bli en viktig och uppskattad funktion för hela samhällets behov av säkerhet och i en bredare bemärkelse.

Det är nog dessvärre också så att den gamla och begränsade synen på deltagandet i internationella operationer fortfarande styr Försvarsmaktens agerande i flera avseenden och alltför många tycks fortfarande sätta likhetstecken mellan internationell verksamhet och särskilt beordrade internationella markoperationer. Det förhåller sig ju inte alls på det sättet och eftersom vi nu måste få fram dugliga yngre officerare till våra förband, så bör vi ju i första hand satsa på deras ledarskapsutveckling och professionella förmåga och kunskaper. På enkel förbandsnivå måste det finnas chefer som kan leda sin enhet och kunna förstå vad den taktiska situationen kräver av insats med förbandets personal och utrustning. Det är ett tydligt krav inom en försvarsorganisation. Det verkar då inte särskilt väl genomtänkt att marinens nyutnämnda officerare i stort sett saknar erfarenhet från bryggtjänst och förmåga att framföra fartyg, för att ta ett för mig närstående exempel.  Min slutsats är mycket klar. Vi måste i första hand prioritera professionens allmänna krav på den unga officeren. [4]Det är först i andra hand som individernas fortsatta utbildning kan komma att prioriteras och då gärna i form av studier inom den militära professionens alla möjliga akademiseringsmöjligheter.

Jag hade personligen förmånen att för ganska länge sedan få studera hur den brittiska sjöofficersutbildningen fungerade, och jag tror mig förstå, att den har över åren stått sig väl från professionell utgångspunkt och har ett internationellt erkänt anseende även i våra dagar. Vår utbildning av officerare vid marinen bör nog snarare ta sin inspiration därifrån och avstå från gamla och konstruerade föreställningar från det kalla krigets dagar. Det inledande utbildningsmålet för blivande marinofficerare i den brittiska marinen är ganska enkelt. Man ska omvandlas från att vara en jordbunden varelse till att kunna fungera i verksamhet till sjöss. Med en sådan inriktning för marinens kadettutbildning torde det dessutom bli en attraktiv inriktning även för kustbevakningens befäl och en sådan samordning skulle förmodligen den svenska staten också uppskatta. Därefter utbildas den nyutnämnde officeren till en ”krigande sjövarelse”, och efter en normal officerskarriär till sjöss kan en mera akademisk utbildning tillkomma. Om Royal Navy ansåg sig behöva kunskaper inom något specialområde, så rekryterar man redan färdigutbildade akademiker genom det som kallas University Cadet Entry. På det sättet kunde man skaffa sig specialister över en ganska stor bredd och det borde vi också överväga inför alla nya situationer som kan påverka vårt behov av specialkunskaper i en globaliserad värld – och det gäller nog inte enbart för marinen.[5] I antagningskravet för den vanlige sökanden till sjökrigsskolan fanns annars en ”kandidatnivå” bestående av två ”O-levels” och en A-level” – kanske kan det nödtorftigt jämföras med vår grundskoleexamen, vilket bör vara tillräckligt som rekryteringsgrund.[6] Det är kanske i första hand andra kvaliteter än skolbetyg som trots allt är mera betydelsefulla för en blivande officer. [7]

Hur officersutbildningen inom de andra försvarsgrenarna lämpligen bör anordnas, har jag dessvärre ganska begränsade möjligheter att föreslå. Det faller utanför mitt personliga kompetensområde och jag tror att det är viktigt att man förstår den ”innersta avsikten” bakom utbildningen och försvarsgrenens ”själ” för att kunna bygga upp ett nytt och bättre system än dagens ganska utslätade. För marinen behövs således både sailors and scholars! I ett nytt synsätt på officersprofessionen inom insatsförsvaret bör därför våra försvarsgrenar själva söka finna utbildningsgångar, som i första hand kan tillgodose förbandens behov av kompetenta yngre befäl och inte främst söka hitta utbildningsavsnitt, som skulle kunna vara gemensamma över försvarsgrensgränserna. En övergripande synpunkt är alltså, att den framtida officersutbildningen snarare bör anordnas försvarsgrensvis än att vara ”outsourcad” [8] till en annan myndighet. Det skulle antagligen professionen vinna på och möjligheterna till ”coachning” genom äldre yrkeskollegors försorg kan tillvaratas på ett naturligt sätt och det är troligen bra inte enbart för försvarsgrenen utan för hela försvarsfunktionen.

Möjligen skulle en annan utbildningsgång, inriktad på förbandens tidiga behov, även kunna erbjuda en ny möjlighet till internationell samordning – med våra nordiska grannar! Och det kunde samtidigt ses som en naturlig del i solidaritetspolitiken. Det antalsmässigt begränsade framtida behovet av officerare finns ju inte bara i vårt land.

Det är först senare i en militär karriär som individernas – de professionella officerarna – mera akademiska liv bör inledas – och här finns alltså redan en hel del att tillvarata och vidareutveckla från de senaste decennierna på FHS. Och det är viktigt att vi fortsätter en utveckling – för våra egna behov och för andra länders officerare och inte minst då en internationell samordning kan bedömas vara av säkerhetspolitisk betydelse för vårt land!

 
Författaren är kommendörkapten och ledamot av KKrVA

Noter

[1] Det var ganska svårt för en icke initierad att skapa sig en bild av utbildningsmålen för den akademiserade officersutbildningen. Försvarsmaktens broschyr ”Försvarsmakten i fickformat” är mycket otydlig härvidlag och Försvarshögskolans presentationer på nätet utgör mest en ansamling av kursavsnitt med deras meritvärdering mätt i högskolepoäng. Ingendera beskriver egentligen vad man vill att den nyutnämnde officeren ska kunna i sina professionella roller.

[2] Försvarsmaktens ganska märkliga hantering av sina anställda efter en förfrågan för några år sedan, om man kunde tänka sig att delta i internationella operationer eller inte och att man då avskedade exempelvis biträdespersonal i Högkvarteret, som svarat nej, tyder på att insikten om skillnaderna inte riktigt tagit form.

[3] Som ett slags ödets ironi, har just institutionen för ledarskap lagts ner på FHS, eftersom det tydligen fuskats med ekonomin inom instutitionen.

[4] Det är väl sannolikt, att en sådan inriktning dessutom skulle ge en betydande rekryteringskraft.

[5] Genom sådana rekryteringar kunde vi kanske skaffa oss kunskaper även i några mera udda vetenskaper, som kanske till del redan finns ett behov av t ex oceanografi, geologi och, varför inte, humanistiska vetenskapsgrenar.

[6] Om man, å andra sidan, skulle kunna tänka sig en officersrekrytering som bygger på ungefär tre terminers studier vid högskola/universitet, så genomförs ju en annan form av akademisering, vilket skulle kunna vara ett alternativ till dagens system med ”inomverksutbildning”. Denna form har nu blivit standard i den brittiska marinen.

[7] I Sverige diskuterades då – i mitten av 1960-talet – om vilka krav inom ämnena matematik och fysik, som skulle vara vägledande vid antagningarna till Sjökrigsskolan. Vår fråga om vilka ämneskrav som ställdes på de sökandes O-levels och A-level tedde sig dock egendomlig för våra brittiska värdar, som ansåg att detta naturligtvis var individens val. Man hade då nyligen diskuterat om ”Klassisk kinesiska” kunde vara en grund för en kommande sjöofficersutbildning och funnit att så kunde det visst vara. Kunskapsbredden inom en officerskår blir förstås betydande med ett sådant synsätt!

[8] Det kan anses vara rimligt att den militära professionens grunder, som är eller borde vara yrkets kännemärke, hanteras försvarsgrensvis även i Sverige som i de flesta jämförbara länder.

Replik till Sten Tolgfors

av Mats Bergquist

Sten Tolgfors utförliga genmäle till min artikel, ”Nato-debatten och säkerhetsdilemmat” föranleder följande kommentarer.

  1. Genomgående i Tolgfors text är att han verkar tro, att när jag gör ett analytiskt konstaterande/an­tagan­de, detta också är min preferens. Men en noggrann läsning av min text borde klargöra denna viktiga skillnad. Han tycks vidare tro att jag gör en annan bedömning av orsakerna till att det säkerhetspolitiska läget blivit som det nu är i vårt närområde. Men på denna punkt skiljer vi oss inte särskilt mycket åt, vilket var anledningen till att jag i min text inte alls diskuterade detta.

Ett avgörande problem för Nato-anhängarna är dock i mina ögon att deras slutsats inte logiskt följer av analysen av säkerhetsläget. Frågan är nämligen – och här kommer säkerhetsdilemmat in i bilden – om det är i vårt, regionens eller för den delen Natos:s, intresse att spänningen y t t e r l i g a r e skruvas upp genom en svensk och kanske finsk ansökan till alliansen? Här måste man använda vad Hans Blix har kallat ett vidvinkelperspektiv. Ty att en svensk och ev finsk ansökan kommer att trappa upp spänningen i Nordeuropa kan Tolgfors och jag säkert vara ense om, också om vi har olika meningar om nivån och för hur lång tid detta tillstånd kan vara. Även om vår omedelbara säkerhet genom Nato:s artikel 5 skulle förbättras, kan den samtidigt f ö r s ä m r a s genom att Östersjöområdet – och Arktis – än mer blir 2000-talets säkerhetspolitiskt neuralgiska punkt.

  1. Sten Tolgfors skriver att det är ”beklagligt” att i sammanhanget referera kalla krigets försök att skapa zoner eller korridorer mellan väst och öst. Men jag konstaterade endast att under det kalla kriget lades fram ett antal olika konkreta förslag att minska den spänning som var en konsekvens av den omedelbara närheten mellan Nato och Warszawapakten i Centraleuropa. Dessa försök ledde inte till något väsentligt resultat och spänningen kom således att i huvudsak bestå till det kalla krigets slut. Den Brandtska östpolitiken, ESK och en del nedrustningsinitiativ bidrog dock i någon mån att dämpa den värsta spänningen. En ökad spänning i Östersjöområdet skulle kunna bestå under lång tid, även om vi som medlem i Nato skulle ålägga oss ensidiga restriktioner av den typ som Norge och Danmark har. Vår alliansfria politik, dubblerad med ett slags Plan B, tillhandahåller en viss distans till Moskva, liksom faktiskt varit fallet under en god del av de senaste dryga 150 åren.
  2. Ett upprepat argument bland Nato-anhängarna är att vi inte skall låta Putin bestämma om vi skall gå med i alliansen eller inte. Naturligtvis inte. Vi kan som suveränt land givetvis ansöka om medlemskap. Men ett sådant politiskt steg måste självfallet beakta det geopolitiska läget. Det har alla tidigare svenska säkerhetspolitiker från Oscar I till Peter Hultqvist i sin analys gjort; detta ämne återkommer jag till i ett annat sammanhang senare i höst. Kontinuiteten i vår säkerhetspolitik är ingen slump.
  3. Sten Tolgfors vill inte, liksom många av sina meningsfränder, se den viktiga p o l i t i s k a skillnaden mellan ett medlemskap och ett praktiskt samarbete med alliansen inom ramen för fortsatt alliansfrihet. Vi har diskuterat detta i den finska Nato-rapporten. En svensk och nästan än mer en finsk ansökan skulle innebära ett allvarligt politiskt nederlag för Putin. Om man inte skulle reagera skarpt skulle detta både externt och internt kunna tolkas som tecken på eftergivenhet.
  4. Hur Tolgfors kan ifrågasätta att ett svenskt och samtidigt finskt medlemskap i alliansen skulle innebära den största säkerhetspolitiska territoriella förändringen i V ä s t-Europa sedan 1952 då Turkiet och Grekland, också i ett spänt läge och i ett flankområde, kom med i NATO, undandrar sig mitt bedömande. Det är bara att räkna kvadratkilometer. NATO:s två tidigare utvidgningsrundor 1999 och 2004 var således dels territoriellt mindre, dels kom till i ett helt annat och mycket mera godartat säkerhetspolitiskt läge.
  5. Så till folkomröstningsproblemet – och opinionsläget i riksdagen -som Sten Tolgfors ägnar huvuddelen av sin text. Detta är välkommet eftersom detta ämne så sällan diskuteras. Precis som Tolgfors anser jag att dessa frågor är en – mycket viktig – aspekt av hela frågekomplexet. Att NATO-anhängarna sällan diskuterar detta måste, antar jag, bero på att det för dem just är en störande faktor i ekvationen och att man inte vet hur man skall hantera saken.

Tolgfors vill lämna detta åt politikerna att lösa. Dessa ”äger” nämligen enligt Tolgfors frågan. Men som analytiker finner jag det naturligt att intressera mig för hur man skall kunna få en folklig accept av en ansökan. Att hoppas på en ”kunskapssökande och folkbildande diskussion” är berömvärt men tror jag tyvärr ganska futilt, trots att det nu finns åtskilligt värdefullt underlag. Frågan om medlemskap eller inte i NATO är en närmast existentiell identitetsfråga som liksom andra folkomröstningar om liknande frågor kommer att avgöras på helt eller delvis andra grunder. Detta kan man beklaga men alla erfarenheter av folkomröstningar tyder på att jag har rätt. I mina ögon är det, och detta är igen ett analytiskt påstående, helt osannolikt att man, annat än i ett mycket akut läge, kan komma ifrån ett s k ”enabling” referendum, som alltså skulle ge regeringen mandat att begära inträde i alliansen.

Genom en intressant beräkning kommer Sten Tolgfors fram till att NATO-anhängarna har flertal i riksdagen eftersom nejsidan enligt honom består av två olika läger, ”isolationisterna” som omfattar vänsterpartiet, sverigedemokraterna och delar av socialdemokraterna (och, antar jag, miljöpartiet som Tolgfors dock inte nämner), respektive Hultqvistlinjen. Men även om Tolgfors analys skulle ha någon relevans, kommer hans ”isolationister” och anhängarna av Peter Hultqvists bilaterala nätverk, göra gemensam sak i en folkomröstning eller, för den delen, i en omröstning i Riksdagen; båda bejakar fortsatt alliansfrihet. Tolgfors flertal tror jag  därför för överskådlig framtid förblir en politisk chimär.

 
Författaren är ambassadör, Fil dr och ledamot av KKrVA.

 
Denna debatt är därmed avslutad.
Redaktören

Säkerhetspolitisk dissonans

Reflektion

Den säkerhetspolitiska situationen har gradvis sedan mitten av 00-talet försämrats i Östersjöregionen, den förefaller nu nått otroliga bottennoteringar, ej noterade sedan den farligastetiden under det kalla kriget. Politik i sig är spretigt, men när förträdare inom det säkerhetspolitiska området förmedlar den ena ytterligheten som mer eller mindre menar att krig kan ske när som helst, till den andra ytterligheten som menar att det inte finns något hot, avseende den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde, så blir bilden som förmedlas väldigt tvetydig.

Nedan följer ett axplock av uttalanden under främst oktober månad, 2016, som ur mitt förmenande visar hur spretig svensk säkerhetspolitik och synen på vårt närområde förefaller vara, av de individer som de facto bör vara de med djupast insyn i säkerhetsläget och hur det kan tänkas utvecklas. Vi inleder med Försvarsutskottets (FöU) ordförande, Allan Widman, som 26OKT2016 uttaladesig på följande sätt, "– Jag tror inte att Sveriges åtgärder ensamt avgör frågan om krig, men att det finns en reell risk för krig det torde de flesta bedömare vara överens om".

Sveriges Statsminister, Stefan Löfven, kom den 27OKT2016 uttalasig kring den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet, där han bl.a. bemötte FöU ordförandes uttalande på följande sätt, "- Vi har följt de ökande spänningarna och det är därför vi vidtar åtgärder. Men det är också viktigt att ha sagt att Sverige inte upplever något direkt hot mot vårt land. Man får inte göra det så dramatiskt och tro att vi är direkt hotade, säger han."

Sveriges Överbefälhavare, General Micael Bydén, uttaladesig den 16OKT2016, i SVT Agenda. På frågan avseende hur stort hot Ryssland ansågs utgöra gentemot Sverige, svarade ÖB på följande sätt, "– Om man gör en helhetsbedömning, så över tid ett försämrat säkerhetsläge, men jag vill vara tydlig med att sannolikheten för ett väpnat angrepp mot Sverige är låg. Men om det skulle hända något, om Ryssland skulle vidta någon åtgärd om än inte mot Sverige, så konstaterar vi att Sverige kommer att beröras vid en konflikt i vårt närområde."

Sveriges Försvarsminister, Peter Hultkvist, säger i ett uttalande27OKT2016 om säkerhetssituationen på följande sätt, "– Jag uppfattar att det finns en gemensam uppfattning i länderna runt Östersjön att säkerhetsläget har försämratsmed mer militär verksamhet och underrättelseverksamhet i det här området". Avseende den tillfälliga eller permanenta förflyttningen av Iskander systemet till Kaliningrad Oblast, sägerFörsvarsministern följande. "– Det här är något som vi betraktar som en provokativ signalpolitiki grunden, eftersom det skapar ett skarpareläge i hela den här regionen. Särskilt som det här handlar om möjliga kärnvapenbärare, vilket ger det här en extra dimension".

Samtidigt vill ett flertalav riksdagspartierna att Försvarsberedningen kallas in i förtid, utifrån det förändrade säkerhetspolitiska läget i Sveriges närområde. Något som Sveriges Försvarsminister, Peter Hultqvist, förefaller motsätta sig, då den enligt honom skall tillsättas nästa år och genomföra sitt arbete enligt plan. Sen kan det ifrågasättas vad en tidigareläggning av försvarsberedningsarbete de facto skulle ge, då den tidigares arbete var överspelat inom loppet av några månader efter sitt avslutande.

I sammanhanget bör USA vicepresidents, Joe Biden, uttalandesom riktades explicit mot Rysslands President, Vladimir Putin, om svenskt territoriums okränkbarhet, tas med. Därtill uppgifterna som Dagens Nyheter publicerat vid en intervjuav en hög amerikansk tjänsteman i dess NATO delegation, om att USA mer eller mindre varnar Ryssland för att angripa Sverige, tillföras den senaste månadens utspel om det alltmer försämrade säkerhetsläget. Som i grunden förefaller ge sken av att USAde facto förefaller se ett ryskt angreppmot Sverige som en reell möjlighet. Vilket då blir än mer intressant utifrån Svenska Dagbladets intervjumed Sveriges militäre representant, Generalmajor Thomas Nilsson, i NATO högkvarteret, som säger följande, "– Natos bedömning av säkerhetsläget i Europa och Europas närområde liknar i mångt och mycket den bedömning som vi gör i Sverige".

Så här kan man fortsätta ett bra tag, ett uttalande från en officiell person, bemöts med ett annat uttalande av en annan officiell person, som mer eller mindre är en direkt kontra kurs av den tidigares uttalande. I Sverige finns det främst tre myndigheter som förmedlar underrättelser till regering och riksdag, det är Försvarets Radioanstalt (FRA), Försvarsmakten i form av den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST) och avslutningsvis Säkerhetspolisen (SÄPO). Det de förmedlar bör ses som fakta, som man sedan får agera utifrån, som politiker. Någon form av egen tolkning av informationen får ses som orimlig, då det i grunden blir förvanskning av det som bör ses som fakta, praktiskt exempel MUST säger att jorden är rund, då kan inte politikerna få det till att jorden är platt.

Just nu haltar det väldigt mycket, då de som skall ha bäst uppfattning om säkerhetssituationen förmedlar en sådan divergerande bild. Därtill medför det också att den strategiska kommunikationen blir helt snedvriden. Vilket jag skulle vilja hävda kan utgöra en faktisk fara för säkerheten, då denna divergerande bild i den strategiska kommunikationen skapar en folklig oförståelse, då ingen faktisk linje finns i vad som förmedlas, vilket i förlängningen sänker den psykiska handlingsberedskapen. Därtill följer även utländska säkerhetspolitiska analytiker m.m. den svenska debatten, vilket med det förvirrade intryck som nu ges, ej kan tänkas stärka bilden av en stabil svensk säkerhetspolitisk linje.

Säkerhetspolitik bygger på en uppvisad enighet som baseras på den bästa fakta som för stunden kan tillgodogöras. Just nu ter sig den svenska säkerhetspolitiken varken bygga på enighet än mindre fakta då den bild som uppvisas divergerar så pass kraftigt i olika riktningar, vilket i praktiken borde vara omöjligt, åtminstone vad avser fakta delen, då samtliga parter får underrättelsebedömningarna från de tre ”underrättelsemyndigheterna” som finns i Sverige. Att åtgärderna därefter kan divergera är fullt förståeligt, då det blir politik, men grundfundamentet d.v.s. fakta bör inte divergera som det gör nu.

Avslutningsvis vill jag återigen trycka på att divergensen i fakta och den uppvisade oenigheten i vad som bör göras, vill jag påstå de facto försämrar vårt säkerhetsläge kontra är till någon gagn. Säkerhetspolitik är inte ett område som bör nyttjas som en populistisk hävstång i endera riktning, utan måste baseras på långsiktighet och förtänksamhet och när så krävs, ett resolut handlande, just nu uppvisas snarare en säkerhetspolitisk dissonans.

Have a good one! // Jägarchefen

Recension – 6 dagar


Jag skulle vilja se filmen, är min reaktion efter att ha läst David Bergmans senaste techno-thriller 6 Dagar. Det är hundra knutar från start och tempot slackar aldrig.

Sverige är utsatt för ett nytt kraftfullt hot och förgreningar leder hela vägen in i maktens kammare. Synkroniserade attacker lamslår delar av samhället samtidigt som statschefen är utomlands.


6 Dagar är en fristående efterföljare till Davids debutroman 36 Timmar och mycket känns igen, både rollfigurer och själva berättandet. Det är action, militära detaljer, skurkar och hjältar.

Berättandet är ännu bättre än debuten och det märks att David har mognat som författare. Jag är imponerad över Davids (och förlagets) process. Från det tidiga utkast som jag hade förmånen att läsa till utgivning var tiden inte lång. Arbetet som gjordes måste ha varit effektivt för slutversionen är riktigt bra.

En sån här roman kan bara skrivas av en militär. Beskrivningarna och detaljerna är precisa, något som skiljer "the real deal" från övriga.
Särskilt nöjsamt är det att känna igen vissa förebilder i boken. Den burduse polischefen Sverker har många unga militärer i Mälardalen fått förklara sig för.

Är man det minsta intresserad av totalförsvaret så måste man läsa boken.


Om jag får vara sån så skulle jag gärna ha sett lite mer beskrivningar om effekten i samhället. Men då hade det krävt en till berättar-linje och några hundra sidor till och då hade det blivit en helt annan bok.

/C

US presidential election and Baltic Sea Region Security




 My introductory comments at the GMFUS conference on regional security 25-26 October in Warsaw. 


I will comment on two aspects – one where the result will be the same regardless who wins the election and one where the damage is already done.

A credible defence, or deterrence, in the region is totally dependent on American military support. The capabilities of Nato´s European members are totally insufficient to conduct large scale military operations anywhere in Europe. Especially on short notice, here I am speaking of months.

The logistic apparatus is not there, and the training and knowledge when it comes to handle large formations as divisions and corps size units has deteriorated drastically during the last 15-20 years. 

Only the US has the means to fight a full spectrum war.

Although Europe is making some efforts to catch up, some countries are doing more than others, Poland and the Baltic States being the good examples. Germany and Norway have also started do something. But it will take several years before the European part of Nato is back on the playing field.

We need US support.  Mr. Trump has made it quite clear that he regards the present situation when it comes to defence spending to be “unfair”. But he is not alone in his assessment, the same goes for Mrs. Clinton, perhaps not to the same degree, but nevertheless.

So, regardless of the outcome of the elections in the US we, the Europeans, will have to spend more on defence.

That is a practical problem. It can be quite easily solved given time and money, if we want to. Money might be found, but do we have the time?

In the meantime, before we have rearmed, perhaps we should consider to cover the costs for the US for an early increase of its military presence in Europe. If the US has the resources to spare? Things are not getting better in other parts of the world.

Although Europe´s military weakness is a serious problem, there is one other aspect that to my mind is far more important and dangerous.

That is how the presidential candidates are assessed in Moscow. Will the new president stand up for US allies regardless of what the consequences? Is the US prepared to risk a major war for Riga, Warsaw or whatever territory in Europe. 

Here the damage has already been done by Mr. Trump and his associates.

Just two quotes:

When asked by the New York Times in July if he would come to the aid of the Baltic States – Estonia, Latvia and Lithuania – if they were attacked by Russia, Trump said he would only do so if the countries “have fulfilled their obligations to us,” (N Y Times)

.” And Newt Gingrich has amplified Trump’s words by declaring that it’s not worth risking a nuclear confrontation over Estonia, since it is hardly more than “the suburbs of St. Petersburg.”(Washington Post)

Regardless of any excuses or clarifications, comments like that made by men that might have decisive influence on US foreign policy, are extremely dangerous.

Not because of negative reactions among allies and friends but how it might be interpreted in the Kremlin.

Decisions regarding war and peace are seldom made on the basis of detailed calculations regarding measurable, objective, factors. They are very often based on attempts to analyze what your opponents might do or not do.

Two key factors play an important role in such deliberations:

-       An analysis of the innermost mindset of the opposing leaders and their advisors, a very subjective science to say the least, but here Clausewitz has a point – your will against the will of your opponent.



-       What do, often more or less convoluted, signals sent by officials really mean?

History is full of examples how brinkmanship based on such calculations has led to disaster.

Just to mention some:

The perhaps most obvious one is Hitler´s belief that Great Britain and France would not go to war over Poland, based on earlier behavior of British and French leaders.

Here one could also add the resolution in the Oxford Union 1933 when the students voted no - if it came to fight for King and Country. It is said to have influenced both Hitler and Mussolini to regard the British as soft and decadent. They were not alone at that time. Another man who made the same interpretation was Mr. Joseph Kennedy, later US ambassador to the Court of St. James.

The Cuban Missile Crisis 1961 could be an example of how Mr. Chrustjev misinterpreted President Kennedy´s resolve, nearly starting the Third World War in the process. 

Another example, in this case interpreting official signals, was Mr. Saddam Hussein who probably thought that some less careful statements by the US ambassador Ms. April Glaspie meant that he had a free hand in Kuwait in 1990.

We should do well to remember that the truth is in the eye of the beholder (our opponent) – not what we know, think or assume.

I am afraid that when it comes to the mindset and inner convictions of Mr. Trump and his advisors the Russian analysis already has led to a quite clear conclusion. Quite scary for us who live here. 



                                                                 *****

De långa linjernas tyranni

av Claes Arvidsson

I Ekots lördagsintervju 1 oktober 2016 slog Rysslands ambassadör Viktor Tatarintsev fast att relationerna med Sverige var usla. Ja, till och med sämre än under ubåtsjaktens dagar under 1980-talet – och, ska vi förstå, då var de riktigt dåliga.

Det är ju allmängods. Eller?

Att det finns en kvarhängande bild av iskalla relationer kan nog äga sin riktighet, men verkligheten var mer komplex än så. På ett plan var de alldeles utmärkta. Samtidigt finns det en del paralleller med dagens spända läge som kan vara värda att uppmärksamma. En uppenbar likhet är det envetna förnekandet från Kremls sida av aggression och dolska avsikter.

Men det finns också aktuella beröringspunkter i svensk politik? Ja, i alla fall några tankekors. 

Ubåtskrisen på 1980-talet

U 137:s grundstötning i Gåsefjärden i oktober 1981 skapade en synnerligen allvarlig kris i relationerna med Sovjetunionen. Tvåpartiregeringen Thorbjörn Fälldin levererade en skarp protest. Allt besöksutbyte avbröts. Olof Palme och socialdemokraterna ställde sig till en början på samma barrikad, men snart skildes vägarna.

Efter valet 1982 blev det regeringsskifte, Palme kom tillbaka.

De borgerliga partierna – och särskilt moderaterna och folkpartiet – skärpte den kritiska synen på Sovjetunionen. Det påverkade i sin tur även uppfattningen om Palmes avspännings- och fredspolitik (t ex förslaget om kärnvapenfri zon i Norden) som bedrevs med fortsatt iver. Socialdemokraternas problemformuleringshegemoni utmanades.

Samtidigt fortsatte ubåtsjakten. Läget spetsades till när Ubåtsskyddskommission under ledning av den förre försvarsministern Sven Andersson (och med Carl Bildt som en av ledamöterna) kom med sitt betänkande i april 1983. Trots att det inte hade ingått i direktiven hade kommissionen valt att svara på den fråga alla ville ha svar på: Vem var inkräktaren? Sovjetunionen eller annat WP-land utpekades.

Kommissionens slutsatser kunde inte annat än leda till en skarp protest från regeringen Palme sida. I noten lades dock all skuld på den sovjetiska militären. Kreml frikändes men uppmanades att ta befälet och beordra militären att stoppa kränkningen av svenska vatten. Dessa fortsatte dock. Trots detta tonade regeringen ned ÖB:s ubåtsrapporter. Man talade om rapporterna som allvarliga, inte kränkningarna. Det man från militär sida beskrev som säkra kränkningar blev i Rosenbad till iakttagelser som vederbörande myndigheter ”inte kunnat utesluta var kränkningar”.

Enligt Thage G Peterson, i boken Olof Palme som jag minns honom, var Palmes kritik av Sovjetunionen mest ett spel för gallerierna. Palme hade ifrågasatt Ubåtsskyddskommissionens bevisföring och skällt ut Sven Andersson för att ha pekat ut Sovjetunionen. Han ansåg sig ha blivit lurad. Andra ledande s-politiker har senare beskrivit ubåtskränkningarna som ”ubåtar i syne” (Ingvar Carlsson) och ”irrfärder ”(Pierre Schori).

När ubåtsjakten förblev resultatlös så till vida att det inte gick att nationalitetsbestämma inkräktarna togs detta till intäkt av regeringen för att normalisera förbindelserna med Sovjetunionen. Under pågående jakt utanför Karlskrona i mars 1984 inbjöds den sovjetiske jordbruksministern till Sverige. Planer lades för ett besök i Moskva av den svenske statsministern 1986.

Sett från ett annat perspektiv – Palmes freds- och avspänningspolitik – ter sig också bilden av ett hårt klimat minst sagt överdriven. Den dåvarande svenske Moskvaambassadören Örjan Berner konstaterade 1985 i boken Sovjet och Norden att ”…Stockholms utrikespolitiska linje på för Moskva viktiga områden, det vill säga rustningsfrågor i Norden och i Europa,(har) sällan löpt så parallellt med de sovjetiska ståndpunkterna som under 80-talet”.

Så vad gäller relationerna mellan Sverige och Sovjetunionen var de, som ambassadör Tatarintsev säger i Ekointervjun, mycket riktigt inte lika dåliga som de är i dag.

Tankekors 2016

Ubåtskrisen på 1980-talet ledde till inrikespolitisk strid om neutralitetspolitikens innebörd. Bahr, Bodström, Ferm och Milstein gav namn till olika affärer som sådde misstro kring utrikes- och säkerhetspolitiken med Palme själv i centrum (Palmekommissionen, Brandtkommissionen, femkontinentinitiativet). Kritiska röster talade, och det med rätta, om dubbelspel.

Och i dag? Problemet är ett slags dubbelpolitik. Ska men sätta kritiska frågetecken för regeringen Löfven handlar det om en kluvenhet mellan Arvfurstens palats och Jakobsgatan 9. Utrikesminister Wallström är fast förankrad i neutralismens idévärld med allt vad den innebär av distans till Nato. Palme är hjälten. Närområdet är snarast FN, manifesterat i regeringens prioritering av den eftertraktade platsen i säkerhetsrådet.

Kostnaden för kampanjen (22 miljoner kronor) är det inte mycket att säga om. Däremot finns anledning fundera över vad som kan ha utlovats på vägen eller vilka handlingsrestriktioner som först kampanjen och sedan det kommande arbetet i rådet för med sig. De kan gälla allt från den svenska hanteringen av Nordstream II, beslutet att stödja FN-resolutionen om förbud av kärnvapen eller medlemskap i Nato.

Under ubåtskrisens dagar möttes kritiker av regeringen Palmes politik med varningar för korståg och avståndstagande från tanken på systemskifte i Moskva. Man kan lätt ana hur det skulle ha låtit i dag. Men så låter det inte alls från regeringen Löfven som utan att tveka lägger skulden på Ryssland för kriget i Ukraina och hotbilden i Östersjöområdet.

I ett avseende är dock linjen lång. Att inte vilja sitta still i båten ledde på Palmes tid till anklagelser mot oppositionen om hot mot Sveriges fred och säkerhet. Nu är handlingsimperativet detsamma när ett svenskt medlemskap i Nato står på agendan i den politiska debatten: Sitt still i båten, annars! Men liksom på 1980-talet är inte heller regeringens politik stillasittande. Som väl är, är dock rörelseriktningen den motsatta. Närmare USA. Närmare Nato.

 
Claes Arvidsson är författare, mångårig ledarskribent i SvD och ledamot av kkrVA.

Pansar i fallskärm över Afrika


Jeepar och två BMD-2 lätta stridsvagnar släpptes i fallskärm över Egypten.

Det största ryska elitförbandet, luftlandsättningstrupperna VDV, har för första gången genomfört fallskärmsfällning av pansarfordon över en annan kontinent än Europa och Asien. Denna milstolpe har ännu inte uppmärksammats av svenska medier.

För två veckor sedan tog denna blogg upp att VDV skulle skickas till Egypten, en händelse som aktualiserade förbandets roll för oktoberkriget 1973. Rysk TV påstod inför den just avslutade ryskegyptiska övningen att antalet deltagande VDV-trupper skulle bli fem tusen. Jag påpekade att denna siffra inte stämde med andra viktiga ryska källor. Facit finns nu och framgår av TV-klippet ovan - det blev "bara" några hundra ryska övningsdeltagare, varav ett hundratal hoppade fallskärm och landade på dubbelt historisk mark vid El Alamein.

Antalet deltagande VDV-soldater blev alltså långt ifrån 5,000 men en annan aspekt var fällningen av två lätta stridsvagnar (stridsfordon) av typen BMD-2 (se klippet ovan). Under sovjetisk tid har BMD luftlandsatts i Afrika (se boken Ryska elitförband och specialvapen), men det gjorde man inte med hjälp av fallskärm utan genom helikopterlyft.

Skepp kommer lastat

Reflektion

Som belystes den 12OKT2016, fanns en viss sannolikhet att två Buyan korvetter, var på väg att förflyttas till Östersjöregionen, detta förefaller, just nu, vara så. Huruvida de två korvetterna permanent skall baseras hos Östersjömarinen eller ej, återstår att se, då det, dels inte finns några officiella uttalanden att ta ställning till, dels är för tidigt att avgöra. Nedan följer en sammanfattning av händelseförloppet, samt några korta reflektioner kring vad detta, de facto innebär.

Den ukrainska militära underrättelsetjänsten meddelade16SEPT2016 att två korvetter av modellen Buyan, Serpukhov och Zelenyy Dol, skulle överföras till Östersjömarinen från dess basering vid Svartahavs marinen. Överföringen skall vara en del i att stärka förmågan, för att kunna verka i Östersjöregionen, i händelse av en väpnad konflikt med NATO. Därtill enligt den Ukrainska militära underrättelsetjänsten, skulle förflyttningen genomföras från Sevastopol till Baltijsk på de inre vattenvägarna i Ryssland.

Den 05OKT2016 rapporterades att de båda korvetterna passerade genom det turkiska sundet. Varpå en möjlig transport genom de inre vattenvägarna till Östersjön kunde avfärdas. Enligt rysk media, som hänvisar till den ryska Svartahavs marinens talesperson, skulle de två korvetterna förstärka den ryska Medelhavseskadern. I bedömningssammanhang fanns fortfarande en viss sannolikhet kvar att korvetterna, kunde tänkas förflyttas till Östersjömarinen, dock m.h.t. deras tidigare genomförda operationer var det troligare att fartygen skulle genomföra operationer gentemot Syrien, vid det tillfället.

Den 09OKT2016 rapporterades att de två korvetterna anlöpt Valetta på Malta. Vid detta tillfälle befann sig de två korvetterna, inte långt, men onaturligt utanför det område som den ryska Medelhavseskadern normalt sett arbetar inom, sett till den senaste perioden. Varpå en viss ökning av sannolikheten avseende omgruppering till Östersjöregionen skedde. Vid detta tillfälle kunde det dock röra sig om en normal patrullering med fartygen, utanför det egentliga operationsområdet, vilket får ses som fullt naturligt.

Bild 1. Rapporterad förflyttning för de två Buyan korvetterna.
Den 16OKT2016 rapporteradespansk media att de två korvetterna anlöpt Ceutai Spanien. Fartygen skulle där, genomföra bunkring och löpa ut den 19OKT2016, någon vidare destination delgavs ej. Här får man anse att bedömningen kan ändras till trolig, att fartygen som minst skulle gå ut, antingen i Atlanten eller Nordsjön. Parallellt med detta påbörjar den ryska hangarfartygsstridsgruppen sin förflyttningfrån Barents hav, till Medelhavet.

Den 23OKT2016 meddelarden Holländska marinchefen att de två korvetterna siktats i Nordsjön under förflyttning i nordlig riktning. Här ändras bedömningen från trolig till sannolik att de två korvetterna var på väg mot Östersjön. Slutligen meddelarAftonbladet, den 25OKT2016 att de båda korvetterna befinner sig i Stora Bält. Varpå korvetterna således är på väg in i Östersjön. Att korvetterna nu befinner sig i Östersjön innebär att, antingen ombaseras de till Östersjömarinen, vilket kommer innebära en rejäl förmågeförstärkning då inget av Östersjömarinens fartyg i dagsläget kan bära kryssningsrobotar eller så är det ett tillfälligt besök och en återgång kommer ske inom en nära framtid, till Svartahavs marinen.

Tre faktorer bör belysas avseende de två Buyan korvetternas förflyttning till Östersjön, det är förmågeökning, signaleffektoch avslutningsvis den samlade bilden. Jag vill särskilt poängtera att i dagsläget finns det ingaofficiella uttalanden att de två korvetterna ombaserats till Östersjömarinen, utan det kan lika väl röra sig om ett tillfälligt besök med tillhörande övningsverksamhet. Vad som kan tala för en ombasering är den sociala oro bland familjerna till sjömännen hos de båda korvetterna, som den ukrainska militära underrättelsetjänsten rapporterat om.

Inleder vi med förmågeökning, så är det en markant effektökning som Kalibr kryssningsrobotarna innebär, vilket är en del av beväpning på Buyan korvetterna, för genomförandet av fjärrbekämpning. Vad man bör ta med sig, är att en kryssningsrobot ej förflyttar sig i en rät linje, då dess hastighet och höjd jämfört med en ballistisk missil, gör den mer gripbar för luftvärnssystem, varvid en taktikanpassning krävs. Fördelen med en kryssningsrobot är att man kan lägga upp t.ex. en färdrutt som innebär att den, dels kan framrycka i ett mer oregelbundet mönster d.v.s. vart det faktiska målet är, går ej att avgöra förrän i ett sent skede, dels kan man utnyttja svagheter i t.ex. radartäckning o.dyl. med en anpassad flygrutt.

Detta innebär att, även om man går på de högsta siffrorna, 2,500 km räckvidd, så är det inte den praktiska räckvidden hos Kalibr kryssningsroboten mot en motståndare som har tillgång till kvalificerat luftvärn. Varpå en omgruppering av systemet till Östersjön är fullt logiskt, kopplat till att systemet redan finns hos Norra Marinen, Svartahavs marinen och den Kaspiska flottiljen. Härvid uppnås en fullgod täckning, m.h.t. den praktiska räckviddens begränsning.

Vad avser signaleffekt, så har Ryssland i skrivande stund, 25OKT2016, förmåga att med ett antal taktiska bärsystem för kärnvapen, i Östersjöregionen, kunna genomföra bekämpning. Det ena är Iskander, som fortsatt förefaller befinna sig i Kaliningrad Oblast, och det andra är Kalibr. Därtill tillkommer givetvis flygets förmåga. Härvid får man anse att Ryssland i dagsläget har en fullgod förmåga att med taktiska kärnvapen kunna verka i Östersjöregionen och Nordkalotten. Därtill tillkommer fullgod förmåga att kunna genomföra fjärrbekämpning med konventionella laddningar, mot markmål.

Avslutningsvis samlad förmåga, så innebär det att Ryssland i dagsläget förefaller ha två långräckviddiga bekämpningssystem i Östersjöregionen, dels Kalibr, dels Iskander. Båda kommer finnas i Kaliningrad Oblast. Vad man ej skall stirra sig blind på är förmågan att genomföra markmålsbekämpning, antingen med konventionella laddningar eller kärnvapen. Buyan korvetterna tillför med sin ordinarie beväpning utöver Kalibr systemet och givetvis med, en hög grad av effektökning för sjömålsbekämpning i Östersjöregionen, därtill ökas förmågan markant att upprätta A2/AD i Östersjöregionen.

Sammanfattningsvis, de två Buyan korvetterna, trots dess ringa antal, medför en rejäl effekt- och förmågeökning för Ryssland i Östersjöregionen.

Have a good one! // Jägarchefen

Dramatiskt, är ordet.

På torsdag justerar riksdagens försvarsutskott sitt utlåtande med anledning av EU-kommissionens  meddelande Gemensam ram för att motverka hybridhot, vilket är en samling föreslagna åtgärder som syftar till att hjälpa EU, dess medlemsstater samt partnerländer att möta hybridhot samt att stärka motståndskraften mot hybridhot.

Enligt en faktapromemoria från UD innehåller meddelandet 22 föreslagna åtgärder inom fyra delområden syftande till att öka medvetenheten om hybridhot, öka motståndskraften mot dessa samt att förbättra arbetet med förebyggande samt krishantering och återhämtning efter kriser relaterade till hybridhot. Ett fördjupat samarbete och koordinering med NATO och andra partnerorganisationer föreslås också.

Det primära ansvaret för att hantera hybridhot är nationellt, men då flera länder kan drabbas samtidigt och rikta sig mot gränsöverskridande nätverk eller infrastruktur, är det aktuellt med ett gemensamt angreppssätt. Det är inga stora nyheter som kommissionen presenterar, det nya är snarare att man klämmer ur sig ett gemensamt ramverk. Den svenska regeringen välkomnar saken.

Som ett led i försvarsutskottets behandling har justitieutskottet givits tillfälle att yttra sig över kommissionens meddelande. JuU har beslutat att yttra sig över skrivelsen i de delar som rör utskottets beredningsområde, dvs. i första hand åtgärderna som avser åtgärder mot finansieringen av hybridhot respektive stärkt motståndskraft mot radikalisering och våldsbejakande extremism.

Yttrandet är väl värt att läsa igenom, om man vill uppdatera sig i vad som gjorts och görs i Sverige inom dessa områden. Men, det är som så ofta i förbifarten, på lite oväntade ställen, som stora skiften synliggörs. Notera detta stycke i justitieutskottets yttrande:

Europeiska unionens säkerhetsläge har förändrats dramatiskt under senare år. Freden och stabiliteten i EU:s östra och södra grannskap är utsatt för stora utmaningar. Det visar på det fortsatta behovet av att anpassa och stärka unionens kapacitet att garantera säkerhet, med tydlig betoning på det nära sambandet mellan yttre och inre säkerhet. Många av dagens utmaningar när det gäller fred, säkerhet och välstånd härrör från instabilitet i EU:s omedelbara grannskap och från föränderliga hot.

Debatt och beslut i riksdagen den 9 november.

 

Bästa manliga resp kvinnliga prickskytten

Ett av två olika sovjetiska frimärken till prickskytten Ludmila Pavlitjenkos minne.

Jag läser just nu Den vita döden, den första boken på svenska som fokuserar på världshistoriens mest framgångsrika prickskytt, Simo Häyhä. Det är fängslande läsning, eftersom bokens författare är synnerligen kunnig vad gäller skytte och själv har intervjuat Häyhä.

Tapio Saarelainens Den vita döden är svårslagen - har man det minsta intresse för finska vinterkriget eller prickskytte är detta en makalös bok, inklusive en mängd foton och kartor. För att förstå hur stor Simo Häyhä blivit ute i världen, särskilt i Japan, har boken fått ett fint förord av Mika Kulju.

I senaste numret av Pennan & Svärdet finns även den nya boken Kvinnor i strid av Anna Larsdotter. Världens mest framgångsrika kvinnliga prickskytt, Ludmila Pavlitjenko, finns givetvis med och jag lärde mig av boken bland annat att hon blev en låt av den amerikanske folkmusikern Woody Guthrie. Låten ifråga, "Miss Pavlichenko", kan man sen givetvis höra på Youtube.

Kvinnor i strid innehåller starka kvinnoöden inte bara från Röda armén utan även Luftwaffe, och där fanns flera för mig okända detaljer trots att jag trott mig veta en del om ämnet. Boken är inte heller begränsad till andra världskriget utan sträcker sig från trettioåriga kriget till samtiden.

Vi anpassar alltid uppgiften

TV 4 rapporterar på måndagen att Försvarsmakten, i det närmsta, satt i system att skicka ner personal med otillräcklig utbildning som ammunitionsröjare i Afghanistan och Mali, med risk för liv och hälsa som följd.

Försvarsmaktens uppfattning är att TV 4 har fel.

Svensk ammunitionsröjningsförmåga är bland den bästa i världen. Våra egna satta krav överstiger exempelvis de krav som FN ställer för insatsen i Mali. Personalen är såväl rutinerad och ansvarstagande som utbildade och tränade för de uppgifter som tilldelas.

Efter godkänd utbildning och inför insatsen genomförs en evaluering av ammunitionsröjningsgrupperna. Vid vissa tillfällen har då inte alla medlemmar i gruppen nått den högsta nivån i evalueringen. Det innebär att vissa grupper endast har en fullt evaluerad amröjledare mot tänkta två. Notera att det då inte handlar om att det skiljer sig i utbildningstid – båda har vid tiden för evaluering över 1000 timmars utbildning – utan om att en person av någon anledning inte klarat den sista evalueringen. Vid sådana tillfällen åläggs gruppen en begränsning som innebär att man får röja i en riktning i stället för två och att den av amröjledarna som inte har nått den högsta graden i evalueringen endast får leda röjning för att undsätta den ordinarie amröjledaren om han eller hon skadas.

Begränsningen av gruppen är väl känd av förbandschefen i insatsområdet som i sin operationsplanering då har att ta hänsyn till detta, precis som förbandschefen har att ta hänsyn till hur många sjukvårdsfordon eller helikoptrar som finns tillgängliga inför lösandet av en uppgift.

I inslaget talas även om materielbrist. Under uppbyggnaden av den här förmågan fanns brister på materielsidan men dessa är nu återgärdade. Försvarsmaktens uppfattning är att det vare sig materielbristen eller avstegen vad gäller personal har äventyrat några liv.

TV 4 menar också att amröj-personalen ofta skickas i väg på insatser. Det är riktigt. Det här är en efterfrågad resurs – återigen, svensk ammunitionsröjningsförmåga är högt ansedd. Av det skälet har Försvarsmakten ökat takten på utbildningen av amröjledare. Hösten 2015 påbörjade fem personer utbildningen och nu i höstas började ytterligare sju personer sin utbildning till amröjledare som tar tre år att genomföra. Samtidigt ser Försvarsmakten över rotationssystemet i syfte att åstadkomma mer tid på hemmaplan. Tid som kan användas för återhämtning men också för ytterligare övning och utbildning.

Det pågår dessutom ett fortlöpande systematiskt arbetsmiljöarbete på Ing 2 (som är det förband som kritiseras i inslaget) tillsammans med både arbetsmiljöhandläggare, försvarshälsan och skyddsombud. Utöver att följa arbetsmiljölagen och de föreskrifter som finns har vi också att följa säkerhetsinstruktioner och utbildningsplaner och det är min uppfattning att det görs.

Inom ramen för det systematiska arbetsmiljöarbetet och i de analyser som kontinuerligt görs av våra insatser tas också personalens erfarenheter om hand. Att personal som framför sina åsikter riskerar att inte befordras eller inte få någon löneförhöjning, som TV 4 påstår, är för mig helt främmande.

Brigadgeneral Stefan J Andersson

Armétaktisk chef

En andra flyktingvåg till Europa?

av Magnus Sjöland

Jag har precis kommit hem efter en resa med Folk & Försvar till Grekland, där vi träffade privata och offentliga organisationer samt de två största politiska partierna. Detta för att få en större förståelse för säkerhetsläget, immigrationsläget och hur ekonomin just nu ser ut i Grekland. Grekland har de senaste åren plågats av en kraschad ekonomi, enorma flyktingströmmar och ett spänt säkerhetsläge.

När vi frågade de olika beslutsfattarna och myndighetscheferna vilket de ansåg vara det största hotet mot Grekland just nu, pekade flera ut Pakistans beslut att kasta ut alla flyktingar från Afghanistan som det största hotet mot Grekland och Europa just nu. Det föreligger ett stort hot om en andra flyktingvåg mot Europa.

Sedan Sovjetunionen invaderade Afghanistan 1979 har Pakistan tagit emot över 3 miljoner flyktingar från Afghanistan. Idag är det talibaner som får folk att fly sina hem och inne i Afghanistan finns det redan ca 1,2 miljoner interna flyktingar. UNHCR (UN High Commission for Refugees) uppskattar att det idag finns minst 1,5 miljoner flyktingar från Afghanistan i Pakistan och att det är det land i världen som efter Turkiet hyser flest flyktingar just nu. Många måste lämna landet senast 15 november 2016 och resten senast 31 december 2016. Köerna ringlar sig nu långa vid gränsen mot Afghanistan och de vet inte vart de skall ta vägen, vintern nalkas och det kan bli lika kallt som i Sverige om vintern. En ny stor flyktingkatastrof håller på att segla upp och UNHCR är helt oförberedd.

Det grekerna är rädda för är att flyktingarna riktar sina blickar mot Europa och att de då tänker fly med båt till Grekland, som en första anhalt till Europa. Läget är redan ansträngt och grekerna vet inte hur de skall klara denna eventuella andra flyktingvåg, som i värsta fall kan bli minst en miljon människor.

 
Författaren är Verkställande Direktör och ledamot av KKrVA.

Sommarstugor, Hotell och Gränsstationer

Sammanfattning

De uppgifter som sporadiskt framkommit sedan 2008 i Finland, rörande en möjlig koppling till underrättelseverksamhet vid ryska mark- och fastighetsköp i Finland, får till del anses stämma. En mindre del av dessa inköp har, bedömt, en koppling till underrättelseverksamhet, som bl.a. den finska säkerhetskommittén påtalar. Dessa inköp syftar, bedömt, till att utgöra stödpunkter för olika former av underrättelseverksamhet i fred och i händelse av en väpnad konflikt för sabotageförband.

Analys

En mycket intressant företeelse som tidigare berörts på denna blogg är de s.k. ryska mark- och fastighetsköpen i Finland nära, för det finska totalförsvaret, strategiska platser. Finlands säkerhetskommitté kom i februari, 2016, med en promemoria belysa detta något mer ingående,1 vilket gör att informationen rörande dessa fastighets- och markaffärer kan värderas något mer, än vad som hitintills framkommit i både nationell finsk och internationell media.

Sedan tidigare är det känt att en stor andel av de ryska mark- och husköpen är koncentrerade till, dels södra Karelen, dels gränstrakterna mellan Finland och Ryssland. Vissa av dessa mark- och husköp har skett i anslutning ammunitionsförråd, radarstationer, stamnät för elförsörjning och andra för det finska totalförsvaret strategiska installationer. Därtill har även fastigheter och mark inhandlats i Åbo skärgård.2 Samma företag som genomförde inköpen i Åbo skärgård, köpte även två fartyg av den finska marinen, där originalmålningen på fartygen bibehölls.3

Bild 1. Riksväg 6 samt södra Karelen.
Vad som är nytt i sammanhanget är information som framkommit i den finska säkerhetskommitténs utredning avseende s.k. "hybridhot" vilket bl.a. berörde dessa markköp. Informationen som framkommit ur den studien är något tydligare, dels specificeras ytterligare platser, dels klarläggs geografiskt område något tydligare samt även vilken typ av byggnader som införskaffats. Bland annat nämner de att markområden och byggnader har köpts upp, utöver de tidigare nämnda, i anslutning till vapendepåer, militära flygfält, kommunikationsmaster, kärnkraftverk och knytpunkter för tågtrafik och vägnät.4

Vad avser byggnader skall det bl.a. röra sig om gränsbevakningsstationersom den finska gränsbevakningen har avyttrat, därtill skall hotell, servicestationer, skolor och lägergårdar även upphandlats. Enbart längs, finska, riksväg (RV) 6 skall det finnas närmare 30 stora fastigheter i ryskt ägo, fastigheterna har inhandlats under förevändningen att idka turistnäring, men den verksamheten förefaller ej kommit igång som utlovats.5Sedan tidigare är det känt att bl.a. äldre ödehus har köpts upp.6

I Åbo skärgård är det sedan tidigare känt, att ett företag med rysk koppling har köpt upp mark och även hus, samt även byggt hus. I huvudsak rör det sig om mindre fritidshus där storleken är om 100-200 kvadratmeter, dock finns två stora hus om 350 kvadratmeter.7Placeringen av dessa fritidshus är längsmed samtliga större farleder in till Åbo samt Nådendal.8 Åbo är, dels Finlands viktigaste hamn och distributionscentrum,9 dels finns utanför Åbo, Pansio flottbas.10 Därtill är dessa fritidshus placerad vid farleder med större vattendjup som leder ut till öppet hav.11

Bild 2. Fastighets- och markköp i Åbo skärgård.
De tidigare hinder/krav, i Finland, som fanns för utländska fastighetsaffärer avreglerades i två etapper under 1990-talet, det första steget genomfördes 1993 och det andra avslutande 1999. Detta var ett led, och förutsättning, för det finska medlemskapet i EU, då det ej får finnas begränsningar med fastighetsaffärer för medlemsstaterna i EU. Finland kom även, i samband med detta, avreglera fastighetsmarknaden för medborgare i länder utanför EU. I början av 2000-talet kom de ryska mark- och fastighetsaffärerna i Finland påbörjas, av både företag och privatpersoner. Affärerna skall ha genomförts både via företag men även bulvaner.12Redan 2008 förefaller civila individer i Finland, uppmärksammat de ryska fastighetsköpens geografiska spridning, invid viktiga installationer, för det finska totalförsvaret.13

Den finska Försvarsmakten förefaller identifierat faktorer som innebär att vissa av dessa markköp kan vara, eller är, förberedelser syftandes till att försvåra en mobilisering av den finska Försvarsmakten. I händelse av t.ex. en situation där mobilisering skall genomföras är det, den finska polisens uppgift att tömma dessa fastigheter. Den finska polismyndigheten bedömer dock att en tömning av dessa strategiskt anskaffade fastigheter ej kommer kunna ske effektivt, som de förutsatt i dess beredskapsplaner.14

Bild 3. Fredstida gruppering av förband.
Den finska Försvarsmaktens fredsgrupperade förband är i huvudsak koncentrerade till landets södra del samt med en tyngdpunkt i dess mellersta och västra delar.15 Utgår vi från den tidigare basfakta, där en tydlig koncentration skall vara längs RV 6 samt i södra Karelen, så finns det längs med RV 6 totalt tre militära enheter, inom södra Karelen finns en militär enhet. Således kan koncentrationen av inköpta fastigheter och markområden ej genomförts till dessa fredstida grupperingar, utan måste vara vid koncentrationsområden och basområden, för den finska Försvarsmakten, i händelse av mobilisering och/eller ett försämrat säkerhetspolitiskt läge eller väpnad konflikt, vilket indirekt beskrivs i de finska artiklar som finns avseende ämnesområdet.

För att få någon form av, möjlig, rätsida på de finska uppgifterna får vi se bakåt i historien om det finns några möjliga paralleller som går att vidareutveckla till vår nutid. Vad avser fritidsfastigheter i kustband och skärgårdar så finns det beskrivet hur den svenska säkerhetspolisen, SÄPO, under 1980-talet, förefaller kontrollerat ett antal sådana fastigheter som varit inköpta av individer med utländskt medborgarskap, kopplat till den främmande undervattensverksamhet som bedrevs, längs den svenska kusten och i skärgården.16 I detta sammanhang blir de uppgifter som förekom under 1980-talets svenska ubåtsjakter, avseende ljussignalering från land ut mot vatten, intressanta.17

Vad avser fastighetsköp, så får Matrecos verksamhet i Sverige vara det mest kända, där de genom en omfattande spridning av dels, servicepunkter, dels filialer, hade möjlighet att täcka in en stor del av Sverige. Enligt chefen för SÄPO kontraspionage, OlofFrånstedt, vid den aktuella tidpunkten, var det den militära underrättelsetjänsten, GRU, som bedrev inhämtningsverksamhet med Matreco som en täckverksamhet.18 Vad avser Matreco, så förefaller det kommit s.k. "bilexperter" från Sovjetunionen för att utföra visa bilarbeten, i Sverige, dessa övernattade/bodde då i Matreco lokaler. Dessa "experter" förefaller,ej haft någon djupare kunskap, i bilarbete.19Därtill förefaller de både på filialnivå samt vid huvudkontoret dirigerat lastbilstrafik, TIR märkta lastbilar, men även upprätthållit samband med fartyg.

Utöver det så beskrivs det även i det s.k. Mitrochinarkivet hur t.ex. en bensinstation i Mexiko vid gränsen till USA, skulle utnyttjas för att, dels fungera som stödpunkt för sabotageförband, dels fungera som förvaringsplats av utrustningen till sabotageförband, som i händelse av en konflikt med USA, skulle genomföra sabotage där.20 Materiel gömdes även nära objekt där sabotage skulle genomföras mot, oftast skildes tänd- och sprängmedel från radiomateriel. Materielen kunde även befinna sig nära luftlandsättnings- och landstigningsområden för sabotageförbanden, då var den antingen nedgrävd i marken eller så hade den gömts i byggnader, som en agent ägde.21 I detta sammanhang blir uppgifter rörande Sovjetiska lastbilschaufförer som iakttagits, under det kalla kriget, gräva ned utrustning i Sverige, mycket intressanta. Iakttagelserna har genomförts då de parkerat sina lastbilar i obebodda områden, i samband med detta skall bl.a. radiosändare omhändertagits i efterhand, vid plats där iakttagelse genomförts.22

Således dessa perspektiv visar på att, under det kalla kriget fanns det, bedömt, både fastigheter där man visste om att de var i utländskt ägo och eventuellt i svenskt, där underrättelseverksamhet bedrevs, därtill terrängområden där utrustning fanns gömd, men ytterst lite gjordes åt verksamheten, förutom att den hölls under bevakning i olika former. Därtill visar det på, trots att det var betydligt svårare, att dölja, under det kalla kriget, så var Sovjetunionen beredd att ta stora risker i form av att genomföra denna form av verksamhet, trots att det tydligt skulle kunna härledas till Sovjetunionen. Något som är viktigt att ta med sig i det fortsatta resonemanget.

Den ryska köpkraften började öka vid 2000-talets inledning,23den hade då så sakteliga börjat återhämta sig efter den finanskris som inträffade 1998.24 Vilket även sammanfaller med starten för de ryska mark- och fastighetsköpen i Finland.25 Vad som även sammanfaller med de ryska mark- och fastighetsaffärerna, är den tydliga ökningen av rysk underrättelseverksamhet, som påbörjades vid den omedelbara inledningen av 2000-talet.26 En ökning som förefaller haft målsättningen att återskapa samma underrättelseförmåga som fanns, under den mest ansträngda tiden, vid det kalla kriget.27

Således finns det, dels en historisk koppling till utnyttjande av faciliteter samt markområden för genomförande av olika former av underrättelseverksamhet, dels förefaller en ökning i den ryska underrättelseverksamheten korrelera i tid, gentemot en ökning av ryska fastighets- och markköp i anslutning till för det finska totalförsvaret viktiga objekt. Härav finns det skäl att anta att, åtminstone, del av dessa mark- och fastighetsaffärer har en koppling till underrättelseverksamhet.

Koncentrationen av de finska stridskrafterna är, och var även under det kalla kriget, i landets södra del, därtill finns huvuddelen av befolknings- samt industriella- och administrativa centra, där.28Det finska mobiliseringssystemet kunde under inledningen av 1990-talet under några dagar, bedömt 3-5, mobilisera cirka hälften av dess totala volym,29 en stor del av dessa torde varit koncentrerade till landets södra delar. Trots, nästan, en halvering i storlek av manskap,30 jämfört med det kalla kriget, så torde en huvuddel av dessa fortsatt vara koncentrerade i händelse av en väpnad konflikt till Finlands sydöstra delar.

Sett till hur Finland såg framför sig hur ett möjligt angrepp kunde tänkas genomföras under det kalla kriget mot dem, i form av ett strategiskt överfall, så förefaller koncentrationen av de Sovjetiska förbanden varit till de sydöstra delarna av Finland, i vad som kunnat utläsas av information som framkommit under 2010-talet. Därtill korrelerar bedömda mål, väl med de uppgifter som framkommit i nutid, vart mark- och fastighetsaffärerna genomförts. Därtill sett till hur ett reguljärt angrepp skulle kunna tänkas genomföras, i vår tid, så får de tankegångarna d.v.s. en form av strategiskt överfall, fortsatt ses som giltiga.31Således, ur detta perspektiv blir koncentrationen av mark- och fastighetsinköp till områden längsmed RV 6 och i södra Karelen, fullt rimliga.

Om nu en del av dessa mark- och fastighetsaffärer har en koppling till underrättelseverksamhet, kan det skilja sig något mot tidigare eller ej? Inleder vi med markaffärerna, som torde vara den stora avvikelsen, så kan det finns en logisk förklaring. Virkesuttaget torde ökat markant sedan det kalla kriget, därtill så har även hastigheten man kan göra uttaget i, ökat markant. Mellan perioden 1991 och 2015 dubblades nästan virkesuttaget i Finland.28Således, torde även risken för ofrivillig exponering av t.ex. i fredstid utlagda upplag dubblerats. Ett sätt att minska denna risk är i sådant fall markköp. En annan anledning till markköp i anslutning till viktiga objekt, kan vara möjligheten till utplacering av teknisk inhämtningsutrustning, som genom markköpet löper mindre risk för ofrivillig exponering.

Vad avser fastighetsköpen får man se tre förklaringar. Den första, torde vara att del av dessa fastigheter fungerar som stödpunkter för underrättelsepersonal i fredstid, på samma sätt som Matreco filialer fungerade under det kalla kriget, sett till vilken typ av byggnader, hotell o.dyl., som nämnts. Den andra, torde vara att vissa fastigheter, främst ödefastigheter, kan fungera som s.k. "brevlådor" för att förflytta information eller utrustning och möjligen som gömslen för personal. Den tredjetorde även vara som stödpunkt, i händelse av ett försämrat säkerhetspolitiskt läge innan en väpnad konflikt, som möjliggör att sabotageförband kan återhämta sig samt förbereda sig, inför lösandet av uppgifter.

Har då samtliga mark- och fastighetsinköp en koppling till underrättelseverksamhet? Nej de har det, bedömt, ej. Men sett till hur den Sovjetiska underrättelsetjänsten arbetade, så får det ses som högst sannolikt att dess ryska arvtagare, fortsatt i samma spår. Vilket gör det högst sannolikt, med de nya uppgifter som publicerats att ett antal av dessa mark- och fastighetsinköp har en koppling till underrättelseverksamhet. Därtill utgör mängden mark- och fastighetsinköp ett skydd i sig. Själva mängden, som den finska polismyndigheten själva uppger, försvårar, bedömt, att, dels fastställa vilka inköp som har koppling till underrättelseverksamhet, dels genomförandet av någon form av adekvat övervakning i fredstid och påverkan i t.ex. ett skymningsläge.

Agerar Ryssland i sådant fall på liknande sätt i alla länder? Det är jag tveksam till, bedömt är det ett agerande man kan tänkas ta till i sitt absoluta närområde, för att säkerställa att ett buffertområde d.v.s. flytta fram sitt försvarsdjup, i händelse av en konflikt, kan genomföras snabbt. Därtill med minimala resurser d.v.s. man väljer att agera med sabotageförband och fjärrstridsmedel i stor omfattning för att uppnå en systemchock och sen med mindre reguljära förbandsenheter upprättar man ett buffertområde, för att effektivare kunna skydda själva Ryssland.

Slutsats

Den slutsats man kan dra är att det är ett fullt rimligt antagande, som genomförts i Finland, att vissa av de mark- och fastighetsaffärer som genomförts har en koppling till underrättelseverksamhet. Bedömt utgör dessa markområden samt fastigheter, stödpunkter som kan utnyttjas i fred, kris och konflikt för, dels underrättelsepersonal, dels sabotageförband.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

British Broadcasting Corporation 1(Engelska)
Foreign Affairs 1(Engelska)
Iltalehti 1(Finska)
Ilta Sanomat 1(Finska)
Merivoimat 1(Svenska)
Naturresursinstitutet 1(Svenska)
Sveriges Television 1(Svenska)
Yle 1, 2, 3 (Svenska/Finska)
Världsbanken 1(Engelska)
Åbo Hamn Ab 1(Svenska)

Andrew, Christopher. Sword and the Shield: The Mitrokhin Archive and the Secret History of the KGB. New York: Basic Books, 2000, E-bok.
Bugajski, Janusz. Assenova, Margarita. Eurasian Disunion: Russia’s Vulnerable Flanks. Washington DC: The Jamestown Foundation, 2016.
Forss, Stefan, et al. The development of Russian military policy and Finland. Helsinki: National Defence University, 2013.
Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 1, Bland agenter, terrorister och affärer. Västerås: Ica, 2013.
Försvarsmakten. Soldatens handbok 2015. Försvarsmakten: Helsingfors, 2015.
Nilsson, Ulf I. 'Spionerna i Ströms bro', Arbetarbladet, 23 Mars 2014, s. 16-17.
Nordblom, Charlie. Krig i fredstid. Stockholm: Timbro, 1988.
Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år vid SÄPO:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016.
Visuri, Pekka. Evolution of the Finnish military doctrine 1945-1985. Helsinki: War College, 1990.

Slutnoter

1YLE. Tuula, Malin. Ryska markaffärer ett hot - Säkerhetskommittén listade hybridkrigsfenomen. 2016. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/02/15/ryska-markaffarer-ett-hot-sakerhetskommitten-listade-hybridkrigsfenomen(Hämtad 2016-10-22)
2Foreign Affairs. Braw, Elisabeth. Back to the Finland Station. 2015. https://www.foreignaffairs.com/articles/finland/2015-06-18/back-finland-station(Hämtad 2016-10-22)
3Iltalehti. Tuula, Malin. Varustamo välitti armeijan alukset venäläisfirmalle. 2015. http://www.iltalehti.fi/uutiset/2015020819157278_uu.shtml(Hämtad 2016-10-22)
4YLE. Tuula, Malin. Ryska markaffärer ett hot - Säkerhetskommittén listade hybridkrigsfenomen. 2016. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/02/15/ryska-markaffarer-ett-hot-sakerhetskommitten-listade-hybridkrigsfenomen(Hämtad 2016-10-22)
5Ibid.
6Foreign Affairs. Braw, Elisabeth. Back to the Finland Station. 2015. https://www.foreignaffairs.com/articles/finland/2015-06-18/back-finland-station(Hämtad 2016-10-21)
7Ilta Sonomat. Beach, Niko. Honkamaa, Antti. Venäläiset ostivat Suomen saaria tärkeältä väylältä - "Varakas herrasmies arvosti rauhaa ja turvallisuutta". 2015. http://www.iltasanomat.fi/kotimaa/art-2000000812464.html(Hämtad 2016-10-22)
8YLE. Tuula, Malin. Ryska markaffärer ett hot - Säkerhetskommittén listade hybridkrigsfenomen. 2016. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/02/15/ryska-markaffarer-ett-hot-sakerhetskommitten-listade-hybridkrigsfenomen(Hämtad 2016-10-22)
9Åbo Hamn Ab. 860 år av handel och sjöfart. 2016. http://www.portofturku.fi/portal/se/presentation/historia/(Hämtad 2016-10-22)
10Merivoimat. Styrkan till sjöss. 2016. http://merivoimat.fi/sv/kustflottan(Hämtad 2016-10-22)
11YLE. Tuula, Malin. Venäläisten maakaupat uhkien joukossa – Turvallisuuskomitea listasi hybridisodan ilmiöitä. 2016. http://yle.fi/uutiset/3-8664889(Hämtad 201-10-22)
12YLE. Tuula, Malin. Ryska markaffärer ett hot - Säkerhetskommittén listade hybridkrigsfenomen. 2016. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/02/15/ryska-markaffarer-ett-hot-sakerhetskommitten-listade-hybridkrigsfenomen(Hämtad 2016-10-22)
13Foreign Affairs. Braw, Elisabeth. Back to the Finland Station. 2015. https://www.foreignaffairs.com/articles/finland/2015-06-18/back-finland-station(Hämtad 2016-10-22)
14YLE. Tuula, Malin. Ryska markaffärer ett hot - Säkerhetskommittén listade hybridkrigsfenomen. 2016. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/02/15/ryska-markaffarer-ett-hot-sakerhetskommitten-listade-hybridkrigsfenomen(Hämtad 2016-10-22)
15Försvarsmakten. Soldatens handbok 2015. Försvarsmakten: Helsingfors, 2015, 266.
16Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år vid SÄPO:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 86.
17Nordblom, Charlie. Krig i fredstid. Stockholm: Timbro, 1988, s. 211.
18Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 1, Bland agenter, terrorister och affärer. Västerås: Ica, 2013, s. 82-83.
19Nilsson, Ulf Ivar. 'Spionerna i Ströms bro', Arbetarbladet, 23 Mars 2014, s. 16-17.
20Andrew, Christopher. Sword and the Shield: The Mitrokhin Archive and the Secret History of the KGB. New York: Basic Books, 2000, E-bok, s. 363.
21Ibid. s. 364.
22Nordblom, Charlie. Krig i fredstid. Stockholm: Timbro, 1988, s. 224.
23The World Bank Group. Russia GDP per capita (current US$). 2016. http://data.worldbank.org/indicator/NY.GDP.PCAP.CD?end=2015&locations=RU&start=1989(Hämtad 2016-10-22)
24Sveriges Television. Liebermann, Andreas. Ryssland efter Sovjetunionen. 2008. http://www.svt.se/nyheter/ryssland-efter-sovjetunionen-1(Hämtad 2016-10-22)
25Foreign Affairs. Braw, Elisabeth. Back to the Finland Station. 2015. https://www.foreignaffairs.com/articles/finland/2015-06-18/back-finland-station(Hämtad 2016-10-22)
YLE. Tuula, Malin. Ryska markaffärer ett hot - Säkerhetskommittén listade hybridkrigsfenomen. 2016. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/02/15/ryska-markaffarer-ett-hot-sakerhetskommitten-listade-hybridkrigsfenomen(Hämtad 2016-10-22)
26Bugajski, Janusz. Assenova, Margarita. Eurasian Disunion: Russia’s Vulnerable Flanks. Washington DC: The Jamestown Foundation, 2016, s. 20.
27British Broadcasting Corporation. Profile: Russia's SVR intelligence agency. 2010. http://www.bbc.co.uk/news/10447308(Hämtad 2016-10-22)
28Visuri, Pekka. Evolution of the Finnish military doctrine 1945-1985. Helsinki: War College, 1990, s. 93
29Ibid. s. 94-95
30YLE. Kronvall, Kerstin. Värnplikt gör Finlands försvar billigt. 2014. https://svenska.yle.fi/artikel/2014/09/07/varnplikt-gor-finlands-forsvar-billigt(Hämtad 2016-10-23)
31Forss, Stefan, et al. The development of Russian military policy and Finland. Helsinki: National Defence University, 2013, 42-43.

32Naturresursinstitutet. Virkesuttag och virkesförrådets avgång. 2016. http://stat.luke.fi/sv/avverkningar-och-avgang(Hämtad 2016-10-22)

Hur kan Försvarsmakten växa i styrka

av Ulf Henricsson

Framtiden går inte att förutse. Således kan vi inte bortse från en situation där vårt land behöver ökad militär förmåga. Vår försvarsmakt, måste kunna växa och det måste få kosta om begreppet skall ha en reell betydelse.

Det oförutsedda inträffar

Nuvarande säkerhetspolitiska situation var inte förutsedd. Vi skulle ju ha tio års förvarning! Då skulle politiken fatta beslut om förstärkningar av försvaret. Vilka åtgärder har då vidtagits? Enkelt beskrivet har FM fått två miljarder till per år. Detta räcker i bästa fall till att genomför 2009 års försvarsbeslut – som förutsatte oförändrad positiv omvärldsutveckling. Det är ingen verklig förstärkning, men minskar utförsbacken.

Komplicerad tillväxt

Beslutade åtgärder är genomförda i början av 2020-tal. Det visar hur ihåligt talet om att ”vi rustar när det behövs” är – effekten kommer alltför sent. Historien är fylld av exempel på att idén, att växa när det behövs, inte fungerar. Framförallt bidrar den inte till försvarets viktigaste uppgift – att vara fredsbevarande.

Att växa under kontrollerade former med befintlig struktur som grund är tidskrävande. Först skall materielen levereras, i rätt tid och antal.

Skall organisationen växa behövs det nyrekryterad personal och i dag måste den utbildas från grunden. Till detta krävs infrastruktur och utbildningspersonal. Den senare måste tas från befintliga förband som därmed tappar i styrka och beredskap.

Vid tillväxt är det inte bara viktig materiel som stridsfordon, artilleripjäser som skall hanteras utan också mängdvaror som uniformspersedlar, verktyg , skyddsutrustning,  sjukvårdsmateriel m m. Det finns alltså hur många möjligheter som helst att processen störs när någon parameter ändras.

Så länge pliktlagen gäller kan personalen kallas in men då är det numera personal som inte har militär grundutbildning utan vi måste börja med den. Att få fram en användbar bataljonschef tog under det kalla kriget cirka åtta år. Säg att vi tar lite genvägar och nöjer oss med lägre kvalitet och gör det på hälften – fyra år.

Vad avser materiel kan man i dagsläget köpa vissa saker från ”hyllan” men kvalificerad krigsmateriel tillverkas inte förrän man har en beställning. Om ett beslut att avsevärt öka försvarets styrka skulle fattas görs det i ett oroligt omvärldsläge då inte bara vi vill ha prylarna – det som finns på hyllan försvinner fort. Som regel till det land där tillverkning sker.

När det gäller mer kvalificerad materiel kan man kanske slå sig in på en löpande produktionslinje, om man har tur, men då gäller det enstaka materielslag. Realistiskt är att vi får ställa oss i kö och att leveranserna prioriteras utifrån tillverkarlandets behov. Att starta produktion och leveranser av färdigutvecklad och produktionsanpassad materiel kan ta från ett år till kanske fem år beroende på komplexitet och omvärldsläget.

Det tar tid

Om vi antar att en till två bataljoner kan vara krigsdugliga inom fyra år från beslut och att vi sedan kan öka med två bataljoner om året så skulle vi kunna dubblera den nuvarande armén på 7 år. Det låter mer än det är – mindre än 10% av det antal bataljoner vi hade i början på 1990-talet och knappast det som krävs för att försvara hela landet – som riksdagen säger sig vilja. För att det skall bli en fungerande organisation krävs också att vi parallellt utbildar och organiserar stödförband. (Ledning, artilleri, luftvärn logistik och sjukvård). Dessa tider kan naturligtvis minskas om det finns genomarbetade planer och viktig materiel i förråden.

För marin och sjöstridskrafter gäller i sort samma förhållanden. Dock är anskaffning av fartyg och flygplan mer tidskrävande även om vi har tillverkning inom landet eftersom byggprocessen är långsammare och en stor del av komponenterna importeras och är utsatta för samma konkurrens. Sannolikt kan dock vapentillgången, framförallt för flyget, utökas i högre takt om det ligger i något lands intresse (USA)

Det finns andra mer improviserade modeller att förstärka försvaret.  Allt från mer eller mindre utbildade folkuppbåd utrustade med de vapen man kan skramla ihop till den konventionella modellen. Försvarseffekten av detta tål att diskutera, framför allt om svensk folket är beredda att tillämpa en sådan metod som kommer att innebära stora umbäranden.

Detta är ju sorgesam läsning för de som tycker försvarsförmåga bara skall finnas när den verkligen behövs. Finns det då inget som kan få effekt på kortare tid. Jo, jag anser att en rejäl förstärkning av luftvärnet skulle ge en avsevärd krigsavhållande effekt. Och då talar jag om långräckviddiga system typ Patriot. Det skulle ge en angripare stora restriktioner i uppträdandet och vårt eget flyg avsevärt längre överlevnad.

För att ge tillräckligt snabb effekt måste vi anskaffa redan tillverkade system och de skall levereras med personal som sköter utbildningen. Kan vi då komma på leveranslistan för sådana system? Eftersom det sannolikt bara är USA som kan leverera hamnar vi efter NATO länderna – såvida inte USA/NATO finner ett egenintresse i att vi får systemen tidigt och det vet vi inte i tid. Fast kunde vi ha hemliga avtal med USA under det kalla kriget kan vi väl ha det nu också.

Slutsatser

Det tar längre tid än vi sannolikt kommer att ha på oss för att få effekt av tillväxt. Angriparen kan också välja att slå till innan tillväxten får avsedd effekt. Och det kommer att kosta! Gapet mellan vad vi har idag och vad vi som allianslösa skulle behöva går inte att överbrygga med måttliga anslagsökningar. Återtagningen efter 1925 års försvarsbeslut resulterade 1936 i en 30% ökning av anslagen och 1942 ökades anslagen med 300%! Åtgärderna var genomförda under första delen av 1950 talet.

Därför bör vi söka medlemskap i NATO vilket avsevärt ökar vår möjlighet att växa och att verkligen få effekt av att ”vara tillsammans med andra”.

Eftersom försvarets viktigaste uppgift är att vara fredsbevarande torde det vara mer fredsbevarande att vara tillsammans med över 400 miljoner andra européer än att 9 miljoner svenskar står ensamma.

En annan effekt är att det kan stärka vår försvarsindustri genom att det blir lättare att sälja till NATO-medlemmar. Det visas väl av den begränsade framgången med JAS och ubåtar de senaste åren. En stark försvarsindustri bidrar till bättre förmåga att växa.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

Besök NATO HQ i Bryssel – några intryck






Jag hade tillfälle att i veckan  (18 oktober) besöka Nato:s högkvarter i Bryssel, här några korta (ostrukturerade) nedslag i något av det som sas och diskuterades.

Nato i Baltikum
Från och med nästa år kommer det finnas en Nato bataljonsstridsgrupp ständig närvarande i vart och ett av de baltiska länderna. De ska inte uppfattas som en styrka som kan försvara länderna i händelse av angrepp, utan som en utökad snubbeltråd. Viktigt att observera är att grupperna kommer att innehålla kontingenter från alla de större Natoländerna US, TY, GB och FRA (notera att alla Nato:s kärnvapenstater kommer att delta - min kommentar).


Eventuell planeringssamverkan med Sverige

Här kan man tänka sig tre modeller:

-          Inget utbyte av planer,

-          Orientera varandra (Nato och Sverige) om tänkbar krigsplanering och anpassning av egen planering till det (det är dock svårt att göra planer där en eventuell partner bara kanske ställer upp, dessutom vi kommer inte få full insyn i Nato:s planer, det är förbehållet medlemmar),

-          Gemensam planering (kräver dock Natomedlemskap).

Det finns självfallet ytterligare ett fall så länge vi står utanför alliansen. Nato gör sin egen planering utifrån egna behov och orienterar, den dag en eventuell konflikt utbryter, vad Sverige har att rätta sig efter. Det är en sannolik konsekvens av den första strecksatsen ovan, speciellt om man väger in vår egen begränsade militära förmåga idag (detta är min egen reflektion, det var ingen som framförde det – väluppfostrade).

Förstärkningsmöjligheter till Östersjöområdet och krigföringsförmåga

Just nu en ganska dyster bild. Att Natos ”Very High Readyness Force” (ca 5000 man) kan påbörja en förflyttning från sina olika förläggningsorter inom 1-2 dygn betyder inte att den är på plats inom några få dagar. Det kommer ta en bra stund innan den tyngre utrustningen, som ofta måste transporteras med fartyg, kommer fram.  Insatser med flyg är en delvis annan fråga, men inte heller det okomplicerat (en egen kommentar: det är inte Sverige som är det prioriterade området dit Nato kommer sända stridskrafter). Ett annat problem är att Nato till stora delar ”glömt bort” hur man för storskaliga militära operationer brigad, division och kår då de senaste tjugo åren ägnats åt ”småkrig” i Afghanistan och andra platser. En återtagning har påbörjats men det kommer ta flera år innan förmågan återskapats. Just nu är det bara USA som fullt ut behärskar den konsten och har resurserna för att genomföra storskaliga operationer. Det kommer dock ta lång tid innan amerikanska resurser kan tillföras Europa, om så skulle behövas – de måste skeppas över Atlanten.

Tysklands ökade försvarsansträngningar

Den gångna helgen meddelade Tysklands förbundskansler Angela Merkel att Tyskland efterhand kommer att höja sina försvarsutgifter till 2% av BNP (idag 1,2%). Det sågs både som en viktig markering vilken sannolikt skulle påverka andra Natoländer att också börja anpassa sig till dagens verklighet, men kanske viktigast, det kommer innebära en substantiell förstärkning av Natos förmåga. Det senare har dock väckt vissa funderingar om Tysklands framtida roll i Europa. Förutom att vara den ”ekonomiska stormakten” i Europa så kommer det leda till att Tysklands också kommer bli den ledande militärmakten (2% i Tyskland är avsevärt mer än 2 % i Storbritannien eller Frankrike, de ländernas ungefärliga nivå idag). Men som någon påpekade ”det är nog i första hand ett argument i Tyskland från sådana som inte vill öka försvarsutgifterna”.

Brexit

Det är osannolikt att det skulle leda till en försvagning av Nato. Snarare talade mycket för att britterna skulle öka sitt engagemang i alliansen för att visa att de visst är goda européer, men också för de att bibehålla sitt inflytande i europeisk säkerhetspolitik.  

Nato och Ryssland

Här driver Nato två spår: avskräckning och dialog. I ljuset av Rysslands agerande i Georgien och i Ukraina är det viktigt att markera att alliansen kommer ha både förmågan och viljan att skydda sina medlemmar om så skulle behövas. Samtidigt är det utomordentligt viktigt med en fortsatt dialog för att undvika missförstånd som kan leda till att en spänd situation skulle kunna eskalera. Helst ska det idag spända förhållandet kunna trappas ned. Samtalen inom ramen för Nato- Russian Council fortsätter.

Ofta bortglömt

Nato är mycket mer än bara Artikel 5 (kollektivt försvar). Idag arbetar Nato mycket aktivt med att stödja länder utanför alliansen med t ex utbildning rörande terroristbekämpning, och demokratisk kontroll av försvarsmakter. Det sker bl a i Nordafrika och Afrika söder om Sahara. Man har också initierat ett omfattande program för att återskapa moderna civila totalförsvarsfunktioner i medlemsländerna (något som avvecklades i många länder efter det Kalla kriget – vi är inte ensamma). Här ser man en viktig roll för civila företag, bl a inom cyberområdet. Även partnerländer som t ex Sverige är här välkomna att bidra.



                                                                 *****

Utredning klar och levererad

Den 28 september lämnade 2015 års personalförsörjningsutredning rapporten En robust personalförsörjning av det militära försvaret (SOU 2016:63) till försvarsminister Peter Hultqvist. Det har varit en intressant och oerhört givande resa tillsammans med ett fenomenalt sekretariat – under ledning av huvudsekreterare Carl van Duin och med juristen Lisa Ahlström i spetsen för det juridiska arbetet – samt en lika konstruktiv som kunnig expertgrupp. Resultatet är ett lagarbete. ph-och-annika-690

För förslagen rekommenderas läsning av rapportens sammanfattning (se länk ovan) samt Folk och Försvars seminarium om utredningens förslag, där bland andra försvarsministern och två av utredningens experter (Klas Eksell, Försvarsmaktens personaldirektör och Christina Malm, GD Totalförsvarets rekryteringsmyndighet) deltar.

Utredningens föreslagna tidsplan är ”sportig”, som en av utredningens sakkunniga konstaterade när vi ritade upp tidslinjalen, men omvärldsutvecklingen och krigsförbandens behov kräver det. Om ingen åtgärd vidtas redovisar utredningen i detalj hur konsekvenserna ser ut – och det är inte i en odefinierbar framtid effekterna slår igenom utan i högsta grad i närtid, till exempel vad avser rekryteringsbas för officerare och personalreserv. Utredningen framhåller också behovet av att hålla i och utveckla arbetet med attraktionskraft och motivation för att få individer att söka sig till och vilja anställas i myndigheten. Det vore direkt skadligt att enbart växla på pliktinstrumentet i mönstring och utbildning, utan att samtidigt stödja frivilligheten med bland annat incitament i form av studieekonomiska lättnader.

Personalförsörjningen är i högsta grad gränssättande för hur Försvarsmakten kan upprätthålla planerad operativ effekt och hur man kan tillväxa framåt, om politiken så beslutar.

För min egen del återinträder jag nu i det egna företagandet och utöver ett antal presentationer av utredningen har jag intressanta uppgifter – föreläsningar och modereringar – framför mig inom ett område som kräver gigantiska insatser av många aktörer framöver: Totalförsvaret. Jag återupptar också försvarsbloggandet och känner mig lika fri som inspirerad att lyfta fram och analysera såväl positiva som negativa beslut och ageranden hos inblandade parter, alldeles oavsett partifärg eller myndighetstillhörighet.

Med andra ord, välkomna åter!

 

 

 

Gästinlägg

Förmågeglappet inom luftstridskrafterna kvarstår

Bakgrund

Luftstridskrafternas utveckling har diskuterats livligt sedan beslutet om att införa interoperabla förmågor togs 2004, dvs Försvarsmakten skulle överge väl fungerande nationella lösningar till förmån för tekniska system som fungerar i en internationell insatsmiljö.
Försvarsmakten försökte att under 00-talets slut införa de nya interoperabla förmågorna i samband med att konceptet för det nätverksbaserade försvaret (NBF) utvecklades.
I december 2008 startade Allan Widman en debatt i SvD Brännpunkt, ”JAS 39 Gripen har många brister däribland förmågan till hemlig datastridsledning”.
Ganska snart uppmärksammades det att utvecklingen och införande av de nya interoperabla förmågorna inte gick som planerat inom ledningssystemen, dvs ett Förmågeglapp hade uppstått inom luftstridskrafterna framförallt förmågan att leda den interoperabilitetsanpassade JAS 39 C/D.
Därefter rullade debatten på i medier och bloggar och inte minst inom Försvarsutskottet och på Försvarsdepartementet under perioden runt 2009-2011.

Bristerna i luftförsvarets interoperabla förmåga, dvs att över hela riket ha en godtagbart antal data-, radio- och igenkänningsutrustningar skall vara lösta till 3:e kvartalet 2011 enligt Försvarsmaktens deklarationer  till Försvarsdepartement och Försvarsutskott våren 2009. Detta ”förmågeglapp” har inte kunnat täppas till såsom försvarsmaktsledningen utlovat regering och riksdag utan klartidpunkten har flyttats fram åtskilliga gånger.  Att införa interoperabla förmågor har tagit betydligt längre tid än beräknat. Än idag 2016 är inte förmågeglappet fullständigt tilltäppt.

För den som vill rekapitulera debatten kan jag rekommenderahttp://wisemanswisdoms.blogspot.com/search/label/Ledningssystem 



Interoperabilitet

Vad menas då med interoperabel flygstridsledning? Det finns ett antal hörnpelare och dessa är (Nato benämning):

-          krypterat datastridsledningssystem (Link 16) mellan fartyg, luftvärn, markbundna och flygburna stridsledningscentraler samt stridsflygplan.

-          krypterat radaridentifieringssystem (Identification friend or foe, IFF) som kan skilja på egna och andra flygplan

-          störskyddat och/eller krypterat radiokommunikationsnät (HQII and Secure Voice) mellan stridsledningscentraler och flygplan.

-          system för högre taktisk ledning av luftstridskrafterna omfattande resursplanering, insatsorder och rapportering (ICC).



Vilket är då läget i Försvarsmakten idag vad gäller interoperabel förmåga:

-          Link 16 är infört och datastridsledning utförs såväl vid incidentberedskap och dagliga övningar mellan stridsledningscentral C2StriC den flygande spaningsradarn ASC 890 och JAS 39 C/D med godtagbar täckning över Sverige och dess närområde.
Utbyte av länkinformation sker även med våra grannländers stridskrafter månatligen vid gemensamma övningar, Cross Boarder Training (CBT). Vid lämpliga övningar sker även utbyte av information med marinens kustkorvetter. Avsaknaden av en luftvärnscentral (LvC/GBADOC) som har operativ L16 förmåga är besvärande men bedöms kunna uppnås under 2018 i samband med de satsningar som görs på nytt luftvärnsrobotsystem.
Sammantaget är FM operativa förmåga med L16 god.

-          det krypterade markbundna radaridentifieringssystem (Identification friend or foe, IFF) som kan skilja på egna och andra flygplan är inte till fullo implementerat pga att upphandlingsprocessen dragit ut på tiden och att infrastrukturella förutsättningar brister. Inom det närmaste året bedöms IFF-systemet vara infört.

-          ett störskyddat och/eller krypterat markbundet radiokommunikationsnät (HQII and Secure Voice) mellan stridsledningscentraler och flygplan är infört men ännu inte slutförd i alla delar av landet. Den störskyddade delen (HQII) används frekvent och med gott resultat. Den krypterade delen (Secure Voice) används sparsamt och här återstår en hel del arbete med taktisk utprovning innan den sistnämnda förmågan är operativ.

-          ett system för högre taktisk ledning av luftstridskrafterna omfattande resursplanering, insatsorder och rapportering (ICC) saknas fortfarande. Ett sådant system har utlovats länge och skulle vara inrymt inom det försvarsmaktsgemensamma ledningssystemet SWECCIS.
Omtag görs nu med SWECCIS ”ny” vilket enligt optimistiska prognoser skall vara färdigt 2017 med driftstart våren 2018. Om det innehåller det för Försvarsmakten nödvändiga delarna för ledning av luftstridskrafter (ICC) är höljt i dunkel.


Systemsamordning och FM IP-nät
Att beställa och införa system med en utbyggd rikstäckning är omfattande projekt som innebär stora krav på systemsamordning såväl inom FM som FMV. Inte bara integrering mot stridsledningscentraler, radarstationer, radiosändare osv måste ske utan hela Försvarsmaktens infrastruktur i form av telenät och IP-nät påverkas och måste byggas ut. Därefter skall omfattande verifierings- och valideringsarbeten genomföras för att hela funktionskedjan ska kunna godkännas (inkluderat flyg- och IT-säkerhet), en omständlig och tidsslukande process.

Avsaknaden av en fungerande ”högre” systemsamordning - dvs ”på system av system nivån” och dessutom mellan vapengrenarna - är besvärande vilket har fått till följd att komponenter eller hela system som är vitala för att en funktionskedja skall vara operativ inte är införda eller brister i en mängd olika avseenden.

Bristerna i systemsamordning beror till mångt och mycket på att man organiserade om Försvarsmakten i mitten på 00-talet. En ledningsinspektör tillsattes som chef över en produktionsorganisation som inte bara skulle utveckla högre försvarsmaktsgemensamma ledningssystem och infrastruktur utan även utveckla och samordna de ”naturliga” vapenslagen sjö, flyg och marks taktiska och stridstekniska ledningssystem. Resultatet har varit allt annat än lyckat.

FM system kommunicerar idag, precis som alla andra system civilt som militärt, över IP-nät. För att erhålla en operativ förmåga med de enskilda systemen och för att bära alla tjänster fordras ett väl utbyggt, avbrottsfritt, skadetåligt, underhållet, intrångssäkert, driftsatt och dygnet runt övervakat IP-nät i Försvarsmakten. Dessutom är det viktigt att säkerställa att tidskritisk och flygsäkerhetskritisk information har prioritet mot annan mindre angelägen information vid skador eller utslagning.



Sammanfattning

I dagens oroliga omvärld har Sverige inte till fullo uppnått de förmågor som efterfrågas för luftstridskrafterna och som FM tidigare utlovat regering och försvarsutskott. Bristerna i FM organisation, systemsamordning och infrastruktur är besvärande.

Till ”syvende og sidst" ankommer det på Försvarsmaktens uppdragsgivare dvs svenska folket och dess valda ombud i Sveriges Riksdag och Regering att försäkra sig om att landet har nödvändig och tillräcklig förmåga med luftstridskrafterna.

Peter Neppelberg

Kungens NEJ


Den nya norska filmen om invasionen den 9 april 1940.

En trailer som väcker intresse. Hade nyligen premiär i Norge. Rekordpublik i Norge. Efter bara några veckor har nu snart en halv miljon norrmän sett den.


Får man hoppas att den redan snart kommer till svenska biografer?

En (fiktiv) rysk plan som nu förverkligas?


Det finns många hypoteser om vad som styr Rysslands agerande när det gäller Ukraina, påverkansoperationer mot Baltikum, agerandet i Syrien, en i det närmaste hysterisk upprustning, kärnvapenhot mot grannar och utmålandet av Nato och USA som dödliga fiender. Här en liten fiktiv berättelse som skulle kunna förklara vad som sker.                                                  



                                                                    ***



Sommaren 2007 fick den ryska konservativa tankesmedjan Alexander Nevskij[1]uppdraget att utvärdera Rysslands politik efter det Kalla kriget. Man skulle också föreslå en plan för hur stärka Rysslands inre sammanhållning och framtida internationella roll och status. Dokumentet föredrogs för och fastställdes av den politiska ledningen hösten 2007, dock med en ändring. Täcknamnen på de olika delplanerna skulle ändras. De hade alltför uppenbara knytningar till vad som skulle uppnås (de har dock kvar sina ursprungsnamn i denna utgåva av dokument).

Nedan texten i planen i sammandrag.                                                                    



                                                                    -------



”Alexander Nevskij planen”



Planen har utarbetas av en arbetsgrupp där, förutom institutets experter, också representanter för utrikesministeriet, SVR, GRU, rustningsindustrin och generalstaben har deltagit i arbetet.  Planen består av: en bakgrundsbeskrivning, planeringsförutsättningar, förslag på övergripande inriktning med strategiska delmål och en mer detaljerad beskrivning av vad detta innebär i form av konkreta åtgärder.



Bakgrund

Ryssland har stadigt förlorat inflytande och anseende i internationella sammanhang sedan Sovjetunionens upplösning, en i alla avseenden stor olycka. Det har lett såväl till minskade möjligheter att påverka olika frågor som rör Rysslands legitima intressen som att våra representanter mötts med likgiltighet, eller till och med löje, i internationella sammanhang. Genom att statens auktoritet urholkats har vi också fått problem med olika grupper inom landet. Det är en orimlig situation för ett land av vår storlek och med vår historia.



Den hittills förda politiken att vinna inflytande och status genom att samarbeta med Nato, bl genom Partnerskap för Fred, och EU på det ekonomiska området har inte lett till något positivt. Snarare har vi blivit än mer marginaliserade och trängts tillbaka. Såväl EU som Nato har efterhand utvidgat sitt inflytande i vårt närområde. Det kan på sikt leda till att vi bara blir en råvaruleverantör till Väst. Ett nytt Afrika, som det var på de koloniala imperiernas tid. I värsta fall riskerar vi att Ryssland kan upplösas.



Planeringsförutsättningar

Vi kommer aldrig kunna tävla med Väst (eller Kina) när det gäller ekonomisk styrka och på så sätt skaffa oss inflytande. Det är också osannolikt att vår samhällsmodell kommer att ses som attraktiv i Väst där enskilda människors och allehanda gruppers olika idéer och egoistiska önskemål ställs framför statens intressen.



Trots en positiv ekonomisk utveckling de senaste åren, främst tack vare en bättre fungerande administration och goda exportinkomster från gas och olja, står vi inför stora problem.



Vår befolkning utgörs bara av 140 miljoner människor och är på väg att minska. Västs inflytande i vårt närområde ökar. Västs beroende av rysk energi kan antas att minska, bl a på grund av s k frackingteknik vilken kommer att ge länderna i Europa alternativa leverantörer. Detta kommer förstärkas genom utbyggnaden av förnyelsebara energislag. Vår militära förmåga har tillåtits att sjunka till en nivå där den inte är trovärdig som ett säkerhetspolitiskt instrument, varken i fred eller krig.



Sammantaget, gör vi inget mycket snart kommer vi att för alltid ha förlorat möjligheten att vara en ledande global aktör. Vår enda möjlighet ligger i att försvaga Väst. Därigenom ökar vår relativa styrka.



Förslag på strategisk inriktning

Det övergripande målet bör vara att vi till 2020 skall vara en av de ledande spelarna på den globala politiska arenan. Det skall vi uppnå genom att radikalt stärka vårt inflytande i det ”nära utlandet”, skapa oss möjligheter att påverka den politiska agendan i ett flertal europeiska länder och minska USA:s inflytande i Europa. Därmed visar vi också internt att alla försök att underminera den ryska staten är lönlösa.



Vi föreslår därför nedanstående inriktningar för vår utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik för den kommande tioårs-perioden, till 2017. Åtgärder som vi anser vara nödvändiga för att uppnå de övergripande målen till 2020. Vi skall vidta åtgärder med syfte att:



1.      Minska USA:s intresse och förmåga att agera i Europa,

2.      Hejda EU och Nato fortsatta utbredning i vårt närområde,

3.      Stärka vårt eget inflytande i det nära utlandet, och där lämpligt återföra områden där det bor ryssar till moderlandet,

4.      Minska sammanhållningen inom EU och Nato,

5.      Drastiskt stärka våra väpnade styrkor,

6.      Återförsäkra oss i östlig riktning (Kina) för att ha handlingsfrihet i väst.



En mer detaljerad beskrivning av vad detta innebär i konkreta åtgärder redovisas nedan.



Konkreta åtgärder

Självfallet är förslagen på åtgärder inget exakt recept. Att i detalj förutse vad som kan ske i olika delar av världen under de närmaste tio åren är omöjligt. Åtgärderna måste därför hela tiden anpassas till den vid varje tillfälle rådande situationen – det dock utan att förlora färdriktningen.



USA:s förmåga och vilja att agera i Europa påverkas av vilka andra problem som USA har att hantera. Vi bör därför underblåsa konflikter i områden där USA har vitala intressen. Mellanöstern är ett sådant område. T ex finns det därför goda skäl att stödja Irans kärnvapenpolicy, olika terrororganisationer, sekteristiska stridigheter och andra aktiviteter som kan hota amerikanska intressen eller Israel, en hörnsten i USA:s Mellanöstern politik.

Likaså bör vi stödja Kina i dess territoriella dispyter med bl a Japan och Filippinerna, amerikanska allierade som kommer att kräva amerikanskt stöd - USA:s resurser är inte oändliga. 



EU och Nato utbredning i vårt nära utland måste hejdas snarast. Idag saknar vi resurser för mer omfattande ingripanden eller trovärdiga militära påtryckningar, de väpnade styrkorna är i för dåligt skick. Icke desto mindre bör vi omedelbart genomföra någon typ av styrkedemonstration för att visa att vi inte tolererar en fortsatt inringning. Det vi gör bör inte hota Västs vitala intressen men ändå bidra till att skapa oenighet i Nato och EU om eventuell fortsatt utvidgning. En begränsad militär aktion mot t ex Georgien skulle kunna uppfylla båda syftena. En sådan operation borde kunna vara möjlig att genomföra även med dagens begränsade militära resurser. Den skulle samtidigt visa subversiva grupper inom Ryssland att några utbrytningsförsök inte kommer att tolereras. Lite skulle det kunna liknas vid USA:s aktion i Grenada 1983. Den visade på att USA kommit över traumat från Vietnamkriget och på nytt var berett att agera militärt för att främja sina politiska intressen.



Inflytande i det nära utlandet är inget absolut eller statiskt begrepp. Det behöver inte innebära att stora territorier åter blir en del av Ryssland, snarare är det en fråga om att kunna påverka dessa länders politik i en för oss gynnsam riktning, vilket också innebär att de dras bort från den västliga intressesfären.



De områden där risken är störst för att de blir så integrerade i Väst, USA:s intressesfär så att de är ohjälpligt förlorade för vår del är Ukraina och Baltikum. 



Ukraina bjuder här störst möjligheter för oss att agera och utgör också den största faran om vi inget gör. Skulle Ukraina bli en del av det västliga lägret skulle våra möjligheter att återfå en stark global roll antagligen försvinna för all framtid. Väst skulle dominera den folkrikaste och antagligen också på lång sikt den starkaste staten i vårt västliga närområde. Sannolikt är det så att det ryska folket och även många andra skulle ha en ganska stor förståelse för att Ryssland anser sig ha en legitim roll att spela i Ukraina.



Ukraina är ännu inte medlem i någon av de västliga organisationerna och är svagt, politiskt, ekonomiskt och militärt. Detta kan ändras om vi väntar för länge. Ukraina bör därför hanteras före Baltikum. Det innebär att så fort vi återskapat en tillräcklig militär kapacitet, och de politiska förutsättningarna finns, bör vi inleda en operation syftande till att Ukraina bryter sina band med Väst, och också försvagas som stat. I fallet Ukraina finns det både militära (Krim/Sevastopol) och politiska (rysk befolkning) skäl att eventuellt införliva delar av landet med Ryssland.  Den slutliga ambitionsnivån för vad vi kan uppnå i Ukraina måste bedömas i samband med att operationen genomförs.



En exakt tidpunkt för när vi kan verkställa en plan ”Potemkin”[2] avseende Ukraina är svårt att fastställa, det beror på hur snabbt vi lyckas med att reformera våra väpnade styrkor och det inrikespolitiska läget i Ukraina. Dock, ett rimligt antagande skulle kunna var att vi har skapat oss den nödvändiga militära förmågan i perioden 2013-2015. Vi behöver knappast räkna med ett kraftfullt militärt ingripande från Väst i det här fallet.



Det baltiska fallet är mer komplicerat. Länderna är redan i flera avseenden djupt integrerade med Väst, till skillnad från Ukraina. De är medlemmar i såväl Nato som EU och deras ekonomier integreras alltmer i det västliga (EU) systemet.  Det skulle därför finnas skäl att avstå från de risker och ansträngningar det skulle innebära för Ryssland att skaffa sig ett avgörande inflytande i dessa länder. Men så är det inte. Istället kan de vara de helt avgörande brickorna för att uppnå det mycket större målet än att bara ha inflytande i närområdet. De kan vara verktyget med vilket vi kan bryta sönder Nato. 



Deras litenhet och mycket utsatta geografiska position gör dem utomordentligt sårbara för ett militärt angrepp. De kan lätt isoleras och avstånden är små, de skulle kunna ockuperas på mycket kort tid.  Idag är vi dock militärt för svaga för att kunna möta även begränsade insatser från Nato till Baltikums försvar, och också för att avskära området från omvärlden.



En operation mot Baltikum kan därför bara komma ifråga när vi återvunnit vår militära styrka.  Intressant nog kommer vi då ha två optioner: antingen en regelrätt invasion av hela eller delar av Baltikum, eller att avskära dem från Väst utan att behöva föra krig mot Nato. De moderna vapensystem, främst luftvärns- och sjömålssystem, som vi nu har under utveckling kommer att göra det möjligt att redan från ryskt territorium försvåra eventuellt Nato-stöd. Kan vi dessutom disponera svenskt, och kanske finskt territorium kommer vi i praktiken ha gjort det omöjligt för Nato att ”rädda” dem innan det är för sent.



I det senare fallet skulle det innebära att Nato försätts i en situation där alliansens förmåga att försvara sina medlemmar antagligen kommer att ifrågasättas (såväl i Västeuropa och i Baltikum) i en sådan omfattning att de baltiska regeringarna kommer vara tvungna att anpassa sin politik till våra önskemål. Och viktigast av allt, Natos trovärdighet som garant för sina medlemmars säkerhet kommer att nedgå drastiskt. Överlever Nato? Dessutom, hur kommer t ex Japan och Filippinerna att reagera? Kommer de fortsatt lita på USA? Definitivt ett argument för oss att använda när vi söker stöd hos Kina för vår politik (se avsnittet nedan om återförsäkring i öster).



Invasionsalternativet, öppen militär konfrontation med Nato, anser vi bara vara en realistisk option i det fall vi är rimligt övertygade om Nato, eller USA unilateralt, inte kommer att agera militärt med stor kraft och uthålligt. Sannolikheten för det kan inte bedömas idag. Den bedömningen måste göras när vi åter har den militära styrka som krävs för att genomföra en sådan operation, d v s omkring 2016/2017 (se avsnittet nedan om återskapande av militär styrka). De viktigaste faktorerna avseende hur och när vi bör agera i Baltikum är hur väl vi lyckats med minska sammanhållningen inom Nato genom olika påverkansoperationer, och hur Nato reagerat på vår återupprustning. För Baltikum bör därför två planer utarbetas, en för en isolering av Baltikum ”Apraxin”[3] och en för ett militärt besättande av Baltikum ”Sjeremetev”[4].



Skälet till att vi inte nämnt de Kaukasiska republikerna och Centralasien i planen är att vi tror att de snabbt kommer att anpassa sig till de nya maktförhållanden som kommer att råda när denna plan genomförts.



Minska Nato och EU sammanhållning och vilja och förmåga att agera kan och måste ske på flera plan.  Möjligheterna att utnyttja olika ekonomiska medel som t ex rabatterade energipriser till utvalda länder, fördelaktiga lån mm redovisas inte här. Tonvikten här läggs främst på åtgärder kopplade till att hur påverka personer och befolkningar mentalt.  Det avgörande medlet här är olika typer av påverkansoperationer. Här bör vi utnyttja de nationalistiska strömningar som är tydliga i flera länder i EU.



En av de viktigaste metoderna här är att understödja EU- och Natokritiska grupper, organisationer och politiska partier i olika europeiska länder.  På samma sätt som vi under det Kalla kriget infiltrerade och finansierade den s.k. fredsrörelsen, finns det här stora möjligheter att utnyttja liknande metoder. Det kommer att ta tid att förändra inriktningen i dessa gruppers argumentation och agerande, men våra tidigare erfarenheter säger att det vore fullt möjligt att åstadkomma det inom de tio år som planen omfattar. En speciellt viktig grupp att påverka och utnyttja är s k ”kultureliten” i olika länder då de har en hög synlighet i media. Vi bör också, för en sista gång - de börjar bli gamla, reaktivera de inflytelseagenter som vi värvade under sovjettiden. I många fall borde en antydan om att vi kan avslöja deras förflutna räcka för att de ska argumentera för vår sak.



I delar av Europa finns det tämligen starka USA-kritiska strömningar. Det bör utnyttjas genom att vi vid alla tänkbara tillfällen framhäver USA:s förakt för internationella regler och beredvillighet att utnyttja militära medel för att nå sina, egoistiska, politiska mål. Operationerna i Irak och Kosovo är här exempel som kan utnyttjas. Vi bör heller inte glömma att framhäva USA som den främsta exponenten för det kapitalistiska systemet, det finns grupper i Europa som i sin avsky för det ryggmärgsmässigt kommer att reagera negativt på ett nära samarbete med USA. Argument av den här typen kan vara speciellt verksamma i länder som inte ingår i Nato, t ex Sverige och Finland ”vi kommer att tvingas delta i amerikanska krig, skydda amerikanska ekonomiska intressen etc”. I fallet Tyskland finns det också skäl att spela på den djupt rotade pacifism som finns där. 



När det gäller det nära utlandet, där vi strävar att minska EU och Nato vilja till att stödja dessa länder, bör våra ansträngningar inriktas på främst två områden: förmedla en bild av hur rysktalande grupper diskrimineras och att utmåla länderna som härdar för nynazism vilken utgör ett hot mot såväl Ryssland som övriga Europa. Att utmåla dem som alarmister som lider av rysskräck, bör också vara en del i vår propaganda.   



Idag saknar vi i stor utsträckning lämpliga instrument för denna typ av psykologiska operationer. Vi föreslår därför att vi tillskapar nyhetskanaler enligt västerländskt mönster där europeiska och amerikanska tittare känner igen sig i hur budskapet presenteras. T ex måste programledarna vara personer från de länder som budskapet riktar sig till. Det är viktigt att programutbudet är sådant, bl a inrikespolitik i de olika länderna och lokala händelser, så att det lockar tittare. Detta kommer att vara kostsamt men sett till de vinster som står att få en struntsumma.  Vår förmåga att utnyttja sociala media bör utvecklas. I det nära utlandet, där det bor många är rysktalande, måste de ryskspråkiga programmen ritade till dessa länder inte bara förmedla vår tolkning av olika politiska händelser men också göras attraktiva genom att innehålla välgjorda underhållningsprogram som appellerar till den breda massan, och därmed ger stor publik.



Ett speciellt område inom ramen för att mentalt påverka, främst den europeiska, opinionen är militära styrkedemonstrationer.  Detta för att skapa en stämning av att försöka möta Ryssland med militära medel är lönlöst, och att spela på människors krigsrädsla. Här har kärnvapen en speciell roll. Kan vi göra det trovärdigt att vi är beredda att använda kärnvapen (oberoende om vi är det eller inte) så kan det bidra till en ökad skrämselfaktor. Men framförallt skapa en diskussion inom Nato om rimligheten i artikel 5 i Natostadgan. Hur långt är Nato berett att gå för att försvara sina medlemmar ”starta ett kärnvapenkrig i Europa”.  En sådan diskussion kommer sannolikt skapa slitningar inom alliansen.



Inom ramen för påverkansoperationer måste vi också bedriva en målinriktad kampanj för att visa vår egen befolkning vilka hot vi står inför, och också förbereda den för de uppoffringar som kan krävas. Åtgärder inom detta område redovisas inte i denna plan. Att det kräver en strikt kontroll av våra media är dock uppenbart.



Återskapandet av vår militära styrka är en helt fundamental faktor för att kunna förvekliga målsättningarna i den här planen.



Vi kommer aldrig över längre tid kunna rusta mer än Nato, där saknar vi de ekonomiska och industriella förutsättningarna. Avgörande är därför att vi skapar oss ett temporärt överläge, vad amerikanerna brukar kalla ”window of opportunity”, där vi i vissa avseenden är överlägsna Väst militärt. I alla fall i avgörande geografiska områden.



Vi har här flera fördelar. Inom Nato pågår omfattande nedskärningar av ländernas militära styrkor, de lär fortsätta så länge de västliga regeringarna inte ser något akut militärt hot. Alla ser en möjlighet att genomföra hos den stora massan populära reformer på bekostnad av försvarsbudgeterna. Deras regeringar kommer därför sannolikt reagera långsamt på våra åtgärder, det förstärkt av tröga beslutsprocesser. Här finns också goda möjligheter att vilseleda dem om det verkliga tillståndet i våra väpnade styrkor – d v s påverka deras uppfattning om hotbilden.



Enligt vår bedömning borde vi därför kunna få åtskilliga års försprång i våra rustningar innan en del länder i väst, sannolikt inte alla, börjar vidta några åtgärder för att stärka sina militära förmågor. Det är dessutom troligt att några mer omfattande åtgärder inte kommer att vidtas så länge inte den allmänna opinionen i de olika länderna börjar reagera.  En sådan press från väljarna kommer knappast uppstå så länge Ryssland inte uppfattas som ett tydligt hot. När det kan ske är osäkert, det kommer variera från land till land. Här är de tidigare nämnda påverkansoperationerna en viktig komponent för att fördröja sådana reaktioner. De baltiska länderna och Polen kommer antagligen tillhöra dem som reagerar tidigast. Eventuellt också USA, där förstår man global maktpolitik, något som de europeiska länderna i stort sett har glömt bort. En militär operation i Europa kan dock vara en sådan omslagspunkt. Vi måste vi därför räkna med att plan ”Potemkin” i Ukraina kan utlösa mer omfattande åtgärder i Europa, och USA. 



Gruppens bedömning är att om tillräckliga medel tillförs från och med nästa år, 2008, så skulle våra väpnade styrkor kunna vara starka nog för att omkring 2017 framgångsrikt kunna möta i stort sett alla Natoåtgärder kopplade till en konflikt i Östersjöområdet. Eller, vilket inte är osannolikt, avskräcka Nato från att ingripa. Det samtidigt som vi kan upprätthålla en rimlig gard i andra riktningar där Nato har förutsättningar att verka, Svarta Havet och de arktiska områdena. I det senare fallet är det speciellt viktigt att säkerställa skyddet av vår andraslagsförmåga på Kolahalvön. 



Sammantaget innebär det att tidsuppehållet mellan operation ”Potemkin” och operation ”Apraxin” alternativt ”Sjeremetev” bör vara så kort som möjligt. Endast långt nog för att konsolidera vår position i Ukraina och stärka vår militära förmåga i Svarta Havsområdet, helst bara något år.



I detta sammanhang är det viktigt att vilseleda Nato om hur våra rustningar ser ut tidsmässigt, d v s inriktade på att ha skapat en god förmåga till att genomföra omfattande operationer i vårt närområde omkring 2016/17.



Genom att öppet presentera ett rustningsprogram som ser ut att vara inriktat mot 2020 skapar vi en känsla hos våra motståndare att de kan ha viss tid för motåtgärder innan vi är färdiga. Det kommer att ytterligare fördröja deras redan från början långsamma beslutsprocesser.  Här ingår också att offentligt presentera framtida vapensystem vilka rimligtvis inte kan vara färdiga tidigare. En skenbar öppenhet om våra rustningar, som kan verka skrämmande för omvärlden, blir ett vapen som gör att de reagerar långsamt.



Det innebär att vi i huvudsak bör prioritera att utveckla och modifiera redan befintliga system, vilka vi snabbt kan sätta i produktion och tillverkas i stora mängder.  Risken för att vi på ett avgörande sätt skulle vara kvalitativt underlägsna är liten.  Nato har bara förbandssatt ett litet fåtal kvalificerade vapensystem de senaste tjugo åren (USA utgör här ett visst undantag, men även här rör det sig om begränsade volymer). Våra uppgraderade system kommer väl kunna mäta sig med vad Nato kommer att ha. På luftvärnsområdet, avgörande för att möta främst ett amerikanskt flyghot, är vi världsledande.  De flesta nya system hos Nato, som vi skulle ha problem att möta, är planerade att tas i bruk omkring 2020 eller därefter. En tidpunkt då vi borde ha uppnått våra politiska mål.



En modernisering av våra kärnvapen är också en vital komponent i planen. De bidrar såväl till att skapa en osäkerhet i Väst under vilka förhållanden vi kan tänkas använda dem och dessutom bidrar de till att befästa vår position som en av de ledande världsmakterna. 



Vi kommer sannolikt också att vara utbildningsmässigt överlägsna. Väst har i stort sett ägnat all sin energi och metodutveckling efter det Kalla kriget till att delta i olika typer av begränsade konflikter. Som vi bedömer det kommer denna trend fortsätta under tämligen lång tid. Kriget i Afghanistan kommer att fortsätta. Likaså kommer knappast konflikterna i Mellanöstern eller Afrika att försvinna, speciellt inte om vi kan underblåsa dem. Sannolikheten är stor för att Nato även fortsatt kommer ägna mycket av sina resurser och stor energi åt att hantera den typen av konflikter medan vi kan koncentrera oss på att återta vår förmåga till att genomföra omfattande konventionella operationer.  Dessutom, Nato och andra länder i Väst, har också avvecklat många av de komponenter i sina organisationer som krävs för ett konventionellt krig mot en kvalificerad motståndare.  Förmågor som det kommer ta mycket lång tid, och kräva stora ekonomiska investeringar för att återskapa.



Vår slutsats är att det finns goda förutsättningar för att vi till ca 2017 kan uppnå en tillräcklig militär kapacitet, relativt Nato, för att våra väpnade styrkor då ska utgöra ett potent instrument som kan användas för att uppnå våra politiska mål.



Slutligen något om återförsäkring i öst. Våra aktioner i vårt nära utland kommer förr eller senare utlösa motreaktioner i Europa och USA. Det är därför viktigt att vi som en del av planen undanröjer eventuella problem som kan uppstå i Fjärran östern. Förhållandet till Kina är här avgörande.



Det av två skäl. Genom att utveckla de ekonomiska förbindelserna med Kina kan vi delvis minska konsekvenserna av olika eventuella ekonomiska stridsåtgärder från Väst. Det är ett av de få medel de har som de kan utnyttja med kort varsel och som skulle ha rimligt stor politisk acceptans.



Ett ryskt stöd för Kinas utrikes- och säkerhetspolitiska ambitioner, t ex avseende Taiwan och de territoriella konflikterna med Japan och andra länder i regionen, kommer sannolikt välkomnas i Peking i dess strävan att minska USA inflytande i Asien. I utbyte skulle vi få en välvillig kinesisk neutralitet. Ökade spänningar i Asien sammanfaller dessutom med vårt intresse att splittra USA:s uppmärksamhet och resurser mellan flera platser.



Sammanfattande slutsats och rekommendation



Vi ser goda möjligheter till att under den kommande tioårsperioden återge Ryssland en ledande plats på den globala arenan. Vi anser därför att planen bör implementeras så fort överhuvudtaget möjligt då vi annars riskerar att för all framtid förbli ett andra eller tredje rangens land, eller att i värsta fall Ryssland upplöses som nation.





Arbetsgruppen ”Alexander Nevskij”







[1] Alexander Nevskij rysk nationalhjälte och helgon. Vann slaget vid Neva 1240. Hejdade ökat svenskt och tyskt inflytande i Ryssland. Gifte sig med Batu Khans dotter, fick därmed ryggen fri mot öster (se sista avsnittet i denna plan).

[2] Grigorij Potemkin (1739 – 1791) erövrade stora delar av dagens Ukraina åt Ryssland. Grundade bl a städerna Sevastopol och Cherson.

[3] Fjodor Apraxin, rysk amiral (1661-1728), hade stor del i den ryska sjömaktens skapande i Östersjön, erövrade Viborg 1710 och ledde härjningarna mot den svenska kusten 1719.

[4] Boris Sjeremetev, rysk general (1652-1719), erövrade Nöteborg och Nyenskans 1704 (nuvarande plats för St. Petersburg) och lade därmed grunden för Rysslands närvaro vid Östersjön.