månadsarkiv: december 2016

Bättre och bättre dag för dag?

En rysk Su-24 passerar USS Donald Cook den 12 april 2016. Foto: U.S. Navy phot

Stiltje är underskattat så länge man befinner sig där man vill vara. 2016 var allt annat än det; mycket hände och Sverige satt inte precis med trumf på hand.

När vi nu kliver in i 2017 har jag full förståelse för behov av optimism och förtröstan. Förnekelse är första stadiet i sorg, men nu har så lång tid passerat sedan den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet ställde prognoserna på ända, att inget längre finns att skylla på. Vi vill dock så väldigt gärna att det ska gå bra att vi intecknar minsta positiva signal mycket snabbare än motsatsen. Framförallt vill inte politiken ta överilade beslut om pengar och åtgärder – tänk om det visar sig onödigt! – medan bedömningen verkar vara att det är lindrigare att ta skäll för underlåtenhetssynder.

Anpassningsförmågan i svensk försvarspolitik har kunnat beskrivas som en slags resistens mot att agera på bistra besked, i kombination med kraftfullt munläder. Men det börjar bli dags att omvärdera det till en märklig trotsighet som går ut på att det 1. inte kan vara så illa som det ser ut eftersom det aldrig är ens fel att två träter, 2. att vi ändå kan välja huruvida vi blir indragna i en konflikt eller ej och 3. utifall vi ändå vidtar åtgärder ska politiken blanda sig i på skruv- och mutternivå.

Detta säger jag trots att det finns kloka försvarspolitiker som kämpar med sina partiledningar, trots att regeringen tilldelat mer pengar och har en utmärkt ledning på försvarsdepartementet och trots att vissa partier talar om betydligt högre anslag. Ty ingen vill ju finansiera den ambitionsnivå som uttrycks verbalt och jag betvivlar att man är beredd att släppa egna eventuella käpphästar och enbart rikta eventuella ytterligare tillskott till ökad operativ förmåga. Det river nämligen inte alltid ner applåder. Särskilt inte om åtgärderna är smarta och dolda med payoff-time långt efter mandatperioden.

Det år som ligger framför oss är viktigt på många sätt. Det kräver både öppna ögon och en mer komplex mobilisering än vad som ofta speglas i aktuell försvarsdebatt:

För det första läggs grunden under 2017 för de insikter som under 2018 helst ska lägga sordin på de värsta valrörelserusiga dumheterna. Nu vinns eller förloras beslutsfattares hearts and minds och det sker i en tid när folk tar börsuppgångar efter valet av Trump som intäkt på att det nog trots allt blir lugnare än befarat – eller är övertygade om att gårdagens totalförsvarslösningar rent generellt har mognat och förädlats med tiden och kan tillämpas rakt av nu.

För det andra har budskapen varit tydliga från Försvarsmakten när det gäller ekonomin – det handlar om att fördela underskott i kombination med att ”bydéna” fram åtgärder à la Cajsa Warg. Inom snar framtid lär den senaste avvägningsprocessen i Högkvarteret materialisera sig i offentligheten inför det budgetunderlaget som lämnas under våren. Det lär bli stark läsning trots att ingredienserna var och en har varit kända över tid, men det är alltid en annan sak när man får helheten serverad svart på vitt. De politiska reaktionerna kommer att vara ett lackmustest på många sätt (ursäkta ordvalet, kunde inte låta bli). På den civila sidan är det fortsatt stiltje av den mer destruktiva sorten, när det gäller resurser för att möta ökade och förändrade krav.

kustrobot

Robotbil i ”nyskick” från kustrobotbatteriet till salu på Blocket i januari 2015. Bilden lånad från Skippers blogg (följ länk i texten till vänster).

 

För det tredje har Försvarsmakten presenterat den första delen av perspektivstudien och i regleringsbrevet för myndigheten framgår att Försvarsmakten inom ramen för det fortsatta arbetet under 2017 ska belysa alternativa utvecklingar av Försvarsmakten för att möta omvärldsutvecklingen. I redovisningen ska bl.a. ingå preliminära förslag till alternativa försvarsmaktsstrukturer, inklusive kostnadsberäkningar. Arbetet ska slutredovisas i samband med årsredovisningen för 2017, men analysen och rekommendationerna i stort kommer att brisera under hösten i och med en delredovisning till regeringen. Här kommer det finnas bränsle nog för alla hugade att ge sig in i en yvig debatt.

 

För det fjärde föreligger stor risk att det säkerhetspolitiska läget fortsatt förvärras. Jag hade gärna – apropå det där behovet av optimism i inledningen – skrivit något om att det allmänna världsläget är bättre än vi tror och i alla fall inte så illa som det ibland verkar, såhär i vårt hörn av världen. norberg Ja, de långsiktiga globala utvecklingstendenserna är positiva – för att inte säga revolutionerande bra – inom flera viktiga områden. Perspektivet är sant och behöver påminnas om.

Problemet är om ett sådant perspektiv mixas med kopplingar till hur nuläget bör bedömas i försvars- och säkerhetspolitiken, eller om den övergripande bilden används för att relativisera bedömningar som handlar om här och nu. Jag har till exempel svårt att ta det faktum att färre människor än någonsin dör i krig som något fundamentalt lugnande, då ambitionen rimligen bör vara högre än att glädjas åt det. Risken med att se på förluster i Syrien, Kongo-Kinshasa, Irak, Jemen eller Ukraina genom ett filter av att det i alla fall är färre förluster nu än då, är att läget relativiseras. På samma sätt är det märkligt att ta det faktum att börserna reagerat positivt på valet av Trump i USA som intäkt för att vi nog sett alltför dystert på samtiden. Att Trump eventuellt sjösätter sitt gigantinfrastrukturprojekt och begår en överenskommelse med Putin som i förlängningen skyddar förmögenheter och makt i respektive extended family, lär betyda mer i denna begränsade utblick än hur demokratierna utmanas och värderingar om frihet riskerar att beskäras på det monetära skurkaltaret.

För det femte vill jag varna för den reflex av kortsiktig självbevarelsedrift som lätt får fäste när ett land befinner sig i försvarspolitiskt trotstillstånd. Det vill säga att när man så gärna vill att läget egentligen är bättre än hur man beskriver det, då växer misstänksamhet lätt in mot försvars- och säkerhetspolitiska bedömningar som gör ont och utgör en dyster kontrast mot de förhoppningar man så väl vill och kanske till och med behöver känna efter ett år som 2016. Till detta kan adderas det element i opinionsbildning som handlar om att man måste förnya sig, gubevars, för att framstå som på framkant och efter viss konsensus om eländet under året kan det kicka in och då följer många med, på svenskt manér: Kanske har Trump rätt attityd mot Putin ändå, just business är ju i alla fall en konstrast till hjälplöshet?

Vi kan välja att blunda, såklart, eller undergräva trovärdigheten i de analyser och beslut som tas och förklaras med säkerhetspolitiska skäl, genom att till exempel ställa dem mot affärsintressen (läs: hamndiskussionerna). Statsmakterna riskerar då att agera oklokt med våra underrättelsetjänster, när de indirekt tvingas ut på banan – utan att kunna kliva ut på den – för att förklara bedömningarna. Råder oförmåga att analysera den ryska regimen som ett system av maktbevarande, röveri och systematiskt undergrävande av folkrättens grunder, och enbart tänka i rent militära termer kring rysk förmåga, ja då kan det säkert framstå märkligt. Framförallt måste vikten av samlat, strategiskt agerande förstås på djupet (nationellt och internationellt), liksom det systemhot vi inte har något annat val än att möta.

Jag rundar av året med en preemptive strike mot retorisk oro över kombinationen Putin-Trump och dess effekt, samtidigt som lättnad kan inträda över en till synes mer avspänd yta. Detta medan de värden och det självbestämmande som framhålls i demokratiernas högtidstal, likt va-systemets osynliga kris, vittrar sönder under jord.

2017 ter sig utmanande som en lång rad prövningar. Gott slut!

putintrump

Foto: Mindaugas Kulbis/AP

PS. Med tanke på den senaste händelseutvecklingen mellan CEO för USA Inc. och bossen i Moskva, kan det vara värt att nämna en annan del i Försvarsmaktens regleringsbrev för 2017. ”Försvarsmakten ska med stöd av Försvarets Radioanstalt och eventuellt övriga berörda myndigheter fortsätta analysera och utveckla förmåga att genomföra aktiva operationer i cybermiljön för ett förstärkt cyberförsvar. Utvecklingen ska rymmas inom given ekonomisk ram.” Arbetsläget ska rapporteras i juni.

Läs t.ex. Oscar Jonsson och John Schindler på temat.

Julkrönika: I den omedelbara tillfredsställelsens tid

Alla som känner någon form av rimlig samtidsångest har ställt sig frågan “Hur ser det ut när ungdomarna uppfostrade i den omedelbara tillfredsställelsens samhälle tar över?”. Omedelbar tillfredställelse (instant gratification) är det enkla och omedelbara, som får ses i motsatsförhållande … Continue reading

Det franska presidentvalet

 

av Lars Wedin

Det franska presidentvalet äger rum den 23 april med en andra och slutlig omgång den 7 maj. Det senare står mellan de två främsta i den första omgången så vida ingen har fått mer än 50 %.

Huvudkandidaterna är François Fillon från Republikanerna, Marine Le Pen från Nationella Fronten samt en representant för Socialisterna – vilken avgörs i primärval i slutet av januari. Härtill kommer ett antal kandidater från småpartier som normalt inte anses ha någon chans. Det finns dock en joker i sammanhanget: Emmanuel Macron som grundat rörelsen ”framåt” (en marche).

Till skillnad från vad som är fallet i Sverige så kretsar den franska politiken kring ett antal personer; partierna är snarare stödorganisationer för dessa. Detta leder till att man ofta mer diskuterar person- än sakfrågor. Systemet är en konsekvens av författningen, där Frankrike leds av en stark president.  Denne har särskilt stor makt avseende försvars- och utrikespolitiken. Premiärministerns roll är att verkställa presidentens politik.

Översiktligt kan de viktigaste kandidaternas politik karaktäriseras på nedanstående sätt.

Le Pen är ultranationalist. Hon vill stänga gränserna för invandrare samt gå ur EU, Nato och Euro-samarbetet. Hennes ekonomiska politik är ganska lik den yttersta vänsterns med en statsstyrd ekonomi och återinförda skyddstullar. Någon har kostnadsberäknat hennes program till minst 200 miljarder euro.

Fillon är konservativ i samhällsfrågor och liberal avseende ekonomi. Han är närmast gaullist i utrikespolitiken med en betoning av statens suveränitet och han vill se ett ”nationernas Europa”.

Macron har gjort hela sin karriär i bankvärlden; innan han började sin kampanj inför presidentvalet var han dock ekonomiminister. Ekonomiskt kan man kanske karaktärisera honom som liberal socialdemokrat. Hans största tillgång är hans ungdom (39 år) och att han är ett nytt namn. Denna brist på politisk erfarenhet är också en stor nackdel; han har exempelvis ingen erfarenhet avseende försvars- och utrikespolitik.

De 9 socialistiska kandidaterna inför partiets preliminärval har olika profil; från närmast socialdemokrat som nyss avgångne premiärministern Manuel Valls till yttersta vänstern som Arnaud Montebourg. Mellan dessa ligger Benoît Hamon och Vincent Peillon; båda före detta ministrar.  Francois Holland dröjde med beskedet att han inte avser ställa upp. I normala fall hade han varit den naturlige kandidaten och då hade inget primärval behövt hållas. En konsekvens är att valet är sent och att det ännu är något oklart vilken politik partiets kandidater går till val på.

Idag är Fillon klar favorit. Resten av mitt inlägg kommer därför att belysa hans utrikes- och försvarspolitik samt tänkbara konsekvenser för Sverige.

Fillon som president

Fillon tog hem Republikanernas presidentval genom skicklig argumentation och ett förtroendegivande uppträdande. Han har en air av gentleman. Han är konservativ i samhällsfrågor men långt ifrån den katolske extremist som svenska media utmålar honom som. Sedan han avgick som premiärminister efter förra valet, då Sarkozy förlorade mot Hollande, har han rest genom Frankrike för att undersöka vad det franska folket tänker.

Det hör till fransk tradition att en presidentkandidat presenterar sig och sin politik; Fillons bok heter Faire (Göra) och är på 313 sidor! Hans tanke är att genom att i detalj presentera sin politik får han, om han blir vald, också ett mandat att genomföra den. Han tänker också presentera de viktigaste delarna i en folkomröstning – liksom De Gaulle 1968! – just för att få ett tydligt demokratiskt mandat. Och det kommer att behövas eftersom han avser att utmana de militanta och våldsbenägna fackföreningarna i syfte att äntligen reformera Frankrike och då särskilt statsförvaltningen: alltför stor, alltför priviligierad men inte särskilt flitig.

Inrikespolitiken kommer därför att ta mycket av Fillons kraft. Polemiken har redan börjat. Men omvärlden brukar ha en tendens att tränga sig på. Resten av texten skall därför ägnas åt försvars- och utrikespolitik.

Utrikespolitik

Vad kan då Fillons utrikespolitik innebära? Allmänt är han motståndare till det som Le Pen och Trump representerar – d v s han är emot neo-fascism och främlingsfientlighet medan han försvarar traditionella västliga världen; exempelvis upplysningens ideal. Han är en stark anhägnare av den representativa demokratin. Han är framför allt pragmatiker.

I grunden står han för kontinuitet. Han är anhängare av Frankrikes oberoende och anseende i världen. Han värdesätter kärnvapenavskräckningen. Han är positiv till Frankrikes medlemskap i Nato och i EU samt värdesätter FNs institutioner. Han kommer att fortsätta att ha ett priviligierat förhålande till de fransktalande staterna i Afrika. Han ifrågasätter (nog) inte den franska återintegrationen i Natos militära samarbete även om han då (2008) tyckte det var en dum idé. Däremot har han annorlunda idéer avseende Ryssland, Amerika, EU samt Mellersta Östern.

När det gäller Ryssland så har Putins uttalade stöd för honom vållat en del debatt. I denna fråga har Fillon sagt (23 november): ”Det ligger naturligtvis inte i franskt intresse att byta allians. Vi är allierade med USA med vilka vi delar fundamentala värden, som vi inte delar med ryssarna.” Ryssland är, har han sagt, ”ett farligt land fulladdat med kärnvapen”.

Den europeiska rysslandspolitiken har misslyckats, anser han. Sanktionerna över Ukrainafrågan är kostsamma för Frankrike (export av jordbruksprodukter m m) och leder ingenstans. Ryssland kommer aldrig att lämna Ukraina; det är alltså nödvändigt att häva sanktionerna. Vidare får inte den ”provokativa” Nato-utvidgningen fortsätta. Målet måste vara att åter knyta Ryssland till Europa.

Fillon vill motverka det som kallas USAs hegemoni över Europa, där Nato är ett redskap: ”En dag är det nödvändigt att lämna det allt för starka beroendet av USA som, förefaller det mig, är ineffektivt när det gäller krishantering.” Här talar givetvis bl a om erfarenheterna från Afghanistan och Irak.

Fillon har dock knappast full handlingsfrihet i detta avseende. Även om många militärer är kritiska mot USA så vet man att Frankrike strategiskt är beroende av den amerikanska arsenalen; inte minst när det gäller strategiska transporter och C4ISTAR (Command, Control, Communications, Computers, Intelligence, Surveillance, Target Acquisition and Reconnaissance).  De gemensamma operationerna mellan den franska hangarfartygsstyrkan runt Charles de Gaulle och den amerikanska flottan i Indiska Oceanen har givit Frankrike mycket good will och förpassat det starkt försvagade Royal Navy till en andrahandsroll. Inom parentes kan nämnas att franska marinen nu lånar ut underofficerare till brittiska flottan.

Fillon är starkt kritisk mot Europadomstolen för demokratiska rättigheter. Ett skäl är att domstolen anses ha försvårat utvisning av terrormisstänkta islamister. Det viktigaste skälet är emellertid att domstolen starkt har kritiserat Frankrike för att landet inte ger medborgarskap till barn födda utomlands av utlänska värdmödrar.

Fillon är anhängare av ett nationernas Europa – mer makt åt medlemsstaterna och mindre åt de överstatliga institutionerna. Detta är knappast kontroversiellt idag. Den fransk-tyska axeln är fortsatt viktig men kräver att Frankrike moderniseras i socialt och ekonomiskt hänseende medan Tyskland måste ta tag i sitt försvar – endast 1,2 % av BNP år 2015. Nu har Merkel annonserat en relativt kraftig förstärkning av försvaret – det är oklart om Fillon tycker detta är tillräckligt.

Vidare anser Fillon att Eurogruppens medlemmar måste ha ett eget styrsystem – någon sorts ministerråd med en parlamentarisk församling. Frankrike bör vidare spela en huvudroll i ett förnyat Europa – ett mer politiskt Europa som svarar upp på medborgarnas förväntningar. Vidare måste Europa kunna säkra sina yttre gränser mot oönskad immigration. Det är också nödvändigt att Europa fördjupar försvarssamarbetet. Försvarsbudgetarna måste höjas så att Europa får förmåga att spela en militärpolitisk roll i världen. Trots BREXIT måste försvarssamarbetet med Storbritannien fortsätta att fördjupas; det så kallade Lanchesteravtalet kommer alltså inte att sägas upp.

Fillon är kritisk till frihandeln, avtalet med USA (TTIP) får inte skrivas under. Europa måste bli bättre på att skapa reciproka handelsförhållanden med t ex USA och Kina. Alla handelsavtal måste också innehålla hänsynstagande till miljön.

I Mellersta Östern vill Fillon ge prioritet åt bekämpningen av DAESH (även kallat islamska staten) och skydd av de kristna. Detta är en anledning till ett närmande med ett Ryssland, som ser sig som bålverket till skydd av de kristna mot den islamistiska terrorn. Detta medför att man måste stödja Assad, åtminstone tills vidare. Fillon vill också stärka dialogen med Iran samt hålla den traditionella gaullistiska distansen vis-à-vis Israel.

Här uppstår dock några problem. Fillon kan inte stödja Ryssland så att han kommer i motsättning med Tyskland. Kommer ”polacker, svenskar och holländare” att uppfatta honom som mindre solidarisk? Kommer det franska stödet till de baltiska staterna att vackla? Här kommer att krävas preciseringar. Annars riskerar det franska inflytandet i Europa att minska. Vidare är osäkerheten fortfarande stor vad avser Trumps politik i dessa avseenden. Spelplanen är alltså oklar.

Försvarspolitik

Den franska försvarsmakten är hårt ansträngd. Armén har 30 % insatta i operationer utomlands (Mali, Centralafrika …) samt på bevakningsuppgifter i hemlandet (7500 man). Inte minst det senare (Operation Sentinelle) sliter på soldaterna – man blir inte fallskärmsjägare för att avpatrullera en järnvägsstation! Förläggningarna är också miserabla vilket kanske är acceptabelt i Afrika men knappast i hemlandet. Familjerna är hårt ansträngda i dåliga bostäder med ständig oro för den som är ute på insats. Under de senaste tio åren har försvaret förlorat cirka 150 döda vartill kommer ett stort antal skadade.

Marinen har också ungefär en tredjedel av personalen insatt till sjöss vartill kommer deltagande i Operation Sentinelle.

Materielen är delvis gammal och slits hårt, särskilt i Afrika. Flottan behöver förnya sitt bestånd av underhållsfartyg samt bör snarast börja projektera ett nytt hangarfartyg. Kärnvapenavskräckningen kostar mycket pengar och måste alltid hållas på topp. Det råder brist på modernt transportflyg och helikoptrar – det finns uppenbarligen problem med NH90.

Budgeten, som ligger under de magiska 2 %, överskrids regelbundet – något som försvarsministern tydligen har satt i system.

Det helt avgörande hotet kommer från DAESH och oroligheterna i Sahelområdet. Men Rysslands och Kinas upprustning är också ett orosmoment.

Nästa president har alltså något att bita i.

Nedan presenteras några huvudpunkter i Fillons program.

  • En ny försvarsutredning som skall granska försvarets kostnader.
  • Gradvis ökning av budgeten till 2 % av BNP.
  • Inom EU skapa ett program där de länder som inte kan bidra till operationerna i Afrika med substantiella förband i stället bidrar med pengar. Fransmännen uppfattar idag att det är de som mer eller mindre ensamma får stå för Europas försvar mot terrorism och oroligheter i Afrika, speciellet i Sahel.
  • Konsolidera cyberförsvaret och samla detta i en ny försvarsgren. Ett förslag som möts av liten förståelse på den militära sidan.
  • Satsning på obemannade farkoster, artificiell intelligens och annan högteknologi samt förstärkning av den industriella basen.
  • Skapa en reserv som bl.a. skall bidra till att stärka bandet mellan nation och försvarsmakt. Reserven skall kunna ta över Operation Sentinelle
  • Påbörja studier för ett nytt hangarfartyg.
  • Bevara kärnvapenavskräckningen och förbereda för dess modernisering.
  • Förnya personlig utrustning och förbättra personalens levnadsbetingelser.

Konsekvenser för Sverige

President Fillon skulle vara en god nyhet om han verkligen får ordning på ekonomin. Annars hotar, enligt honom själv, en fransk konkurs. Sverige skulle också kunna få en stark allierad i FN.

I övrigt finns det nog inte så många svenska glädjeämnen.

Allmänt har nog Fillon lite till övers för svenska idéer avseende feministisk utrikespolitik eller för vår fascination över gender- och hbqt-frågor. Geografiskt prioriteras Medelhavet, kampen mot DAESH och säkerheten i Indiska Oceanen. Det nordiska området har lägre prioritet – om någon.

För Sverige är sanktionerna mot Ryssland viktiga inte minst med tanke på internationell rätt. Med Fillon kommer EU inte att kunna förlänga dem.

Fillon torde också ha liten förståelse för Sveriges låga försvarsbudget medan Sverige knappast kommer att jubla över förslaget att stödja franska insatser ekonomiskt.

Märkligt nog ställer sig Sverige nu, som författaren uppfattar det, negativt till en fördjupning av EUs försvarssamarbete. Statsministern har vidare sagt (DI 14 dec) att ”försvaret bör vara en nationell angelägenhet”. Samtidigt påstår vi oss vilja stärka EUs försvarsförmåga. Detta går inte ihop.

Fillons tanke att skapa en särskild styrgrupp för euro-området och därmed en hård kärna torde inte heller uppskattas vid Gustaf Adolfs Torg trots att detta är en direkt konsekvens av den svenska folkomröstningen.

Det finns en risk för att Fillons förståelse för Ryssland kommer att gå ut över den europeiska solidariteten. Man bör här inse att många fransmän inom exempelvis universitetsvärlden och försvaret anser att det var olyckligt att utvidga Nato till Sovjetunionens f d territorium och därigenom alienera Ryssland.

Nu är Sverige en liten spelare i Europa så vi får nog anpassa oss till de nya realiteterna. Men vilka dessa är vet vi inte förrän Trumps politik blir känd, konsekvenserna av BREXIT och det kommande Nederländska valet m m blir känt.

Om Trump nedvärderar Nato kanske Europa-försvaret får en ny chans. Detta tycks vara förhoppningen bakom Belgiens, Frankrikes, Luxemburgs och Tysklands förslag av den 15 december. En europeisk gemensam försvars- och säkerhetspolitik är emellertid orealistisk utan Storbritannien. Resultatet kanske blir en ny organisation med Frankrike, Storbritannien och Tyskland som kärna. Detta är nog vad Fillon vill.

Det finns också en möjlig allianslinje Trump – Fillon avseende bekämpningen av militant islamism.

Slutsatsen blir – vilket borde vara helt okontroversiellt – att i nuvarande osäkra läge så krävs en rejäl satsning på svenskt försvar. Detta av två orsaker: en nödvändig ökning av försvarsförmågan samt möjligheten att spela en roll i det framtida Europa.

Avslutning

Det är en sak att bedriva en kampanj för ett primärval och en annan att driva kampanj för presidentvalet. Fillon måste redan nu ta hänsyn till sina f d motståndare i partiet. Han måste ta hänsyn till utvecklingen i exempelvis Syrien och han är som nämnts pragmatiker. Bedömare som känner honom understryker just den senare aspekten samt att han är en kännare av historien. Vad beträffar Putin så ”vet han vet bättre än någon annan vem Putin är, men han är inte rädd för honom.”

 
Författaren är kommendör, Directeur des études, Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.

Apans år

Reflektion

Likt tidigare år så blir det sista inlägget ett reflektionsinlägg, eller om man så vill en återkoppling till årsbedömandetför 2016, avseende vad som har hänt och vad vi troligtvis kommer ta med oss in i 2017. Tyvärr, får man skriva, har en huvuddel av de bedömningar som genomfördes för 2016 införlivats. Säkerhetssituationen, dels i Östersjöregionen, dels nu även kring Nordkalotten, fortsätter i en aldrig sinande negativ nedgång, där en parts agerande kontinuerligt nu möts upp av den andra parten.

I bedömandet för 2016 så togs en omgruppering av Iskander systemet upp, som en möjlig motåtgärd på vad Ryssland anser är, för dem, en negativ utveckling av säkerhetssituationen i Östersjöregionen. Här avses faktorer såsom den rotationsstationering av bataljonsstridsgrupper i de baltiska staterna samt Polen som beslutades under NATO toppmöte i Warszawa, i juli 2016, men troligtvis även den svenska riksdagens beslut om att säga ja till värdlandsavtal med NATO. I dagsläget förefaller den ombasering av Iskander till Kaliningrad som skedde i oktober, fortfarande vara gällande och sannolikt är det en permanent basering.

Till omgrupperingen av Iskander skall även tillförseln av de två kustrobotsystemen Bal och Bastion inräknas, samt överföringen av två Bujankorvetter, med förmågan att bära Kalibr kryssningsrobot, från Svartahavs marinen till Östersjömarinen. Den överföring av resurser som genomförts under KV III-IV 2016 till Kaliningrad Oblast, innebär att inom en nära framtid kommer Ryssland inneha resurserna att upprätta en s.k. avreglingszoni södra Östersjön. Vad som saknas just nu är inhämtningsförmåga, i form av långräckviddigt radarsystem, här avses Podsolnukh, som bedömt är operativt under första halvan av 2017, m.h.t. omgrupperingen av olika förmågor som skett till Kaliningrad Oblast.

Situationen i Östersjöregionen förefaller förändrats under det senaste kvartalet, men även kring Nordkalotten. En tydlig indikator på detta är, den ökade mängden signalspaningsflygningar, dels av utländska, här avses västerländska, nationer dels av vår egen signalspaning, denna information går att utläsa via olika publika tjänster, som följer flygplanstrafik. Vad avser den utländska ökningen så korrelerar denna i tid med den tidigarelagda återmilitariseringen av Gotland. Indirekt så bekräftas även den förändrade situationen då mängden kränkningarav svenskt territorium har ökat under 2016 jämfört med 2015, dock är vissa av dessa kränkningar ej av sådan art att de går att härleda till inhämtning o.dyl.

Som togs upp i årsbedömandet fanns det indikationer på att övningsverksamheten i Östersjöregionen, här inräknas även Belarus och de ryska områdena i anslutning till de baltiska staterna, bedömt skulle öka under KV III-IV. Mycket tyder på att det är en kombination av, dels ökad övningsverksamhet, dels försämrad säkerhetssituation i regionen, som föranlett den ökade mängden spaningsflygningar, men givetvis även att mängden kränkningar har ökat av svenska gränser, kopplat till den uppföljning som, dels NATO genomför mot den ryska övningsverksamheten, dels enskilda väststater genomför.

Underättelseinhämtning, riktad mot Sverige, bedömdes även öka under 2016. Något som även förefaller skett, kopplat till den massmedialastorm som uppstod under hösten 2016 då Försvarsmakten dels berörde underrättelseinhämtning, dels valde att öppna en tipslinjeför allmänheten i syfte att kunna inrapportera misstänkt underrättelseverksamhet. Därtill tillkommer den ökade mängden rapporterom obemannade flygfarkoster i samband med försvarsmaktens verksamheter, som kan vara kopplad till inhämtning av främmande makt.

Vad som dock är intressant att notera är att den inhämtningsverksamhet som kommit till kännedom, genom massmedias rapportering, förefaller ha karaktären av operativ inhämtning d.v.s. sådan information som krävs för lösandet av krigsplanläggning inom olika geografiska områden, således inte vad som kan anses vara klassisk inhämtningsverksamhet d.v.s på strategisk nivå där det rör information på högre nivå, utan den operativa inhämtning fokuserar mer på hög detaljnivå, på lägre nivåer.

I Europa så förutspåddes en ökad polarisering under 2016, vilket får anses uppstått. Den bas som den Europeiska unionen vilar på börjar gunga alltmer och en ökad grad av nationalstatstänkande börjar genomsyra Europa. Under 2017 kommer ett antal val i Europa genomföras som mycket väl kan skaka EU mer än vad den brittiska folkomröstningen gjorde, avseende medlemskap eller ej i EU. Här kan dock en paradox uppstå, i händelse av ett ökat isolationistiskt USA m.h.t. den nya administrationen, så kan de Europeiska staterna återigen sluta sig till varandra.

Faktorer som skulle kunna ligga till grund för en minskad polarisering inom EU, är ett mer aggressivt Kina och Ryssland, som i händelse av en tillbakagång av USA på den internationella arenan, försöker fylla det tomrum som kommer uppstå. Detta skulle även falla i linje med den ökade multipolära världsordningen som under de senaste åren börjat ta form, där det i sådant fall är troligt med 6-8 större aktörer, USA, Kina, Ryssland, Indien, Brasilien, EU m.fl.

Som bedömt så har säkerhetssituationen försämrats, vi har ett antal tydliga osäkerhetsfaktorer och väldigt kraftiga spänningar som vi går in i 2017 med. Hur 2017 kommer gestalta sig kommer i mångt formas under de första två kvartalen av det kommande året. Här är det väldigt angeläget att man tar fasta på Wilhelm Agrells, professor i underrättelseanalys, varningavseende de mekanismer som nu finns i rullning som mycket väl kan föranleda en konflikt.

Trots det relativt dystra budskapet så finns det alltid ljusningar, den ökade medvetenheten om det kraftigt försämrade säkerhetsläget i Europa har under året slagit rot. Detta innebär även att medvetenheten gör att mekanismer kan börja ta form för att reglera interaktionen mellan stater, som gör att en konflikt ej uppstår p.g.a. en incident. Det kan även göra att man börjar finna lösningar på meningsskiljaktigheterna som de facto har föranlett den försämrade säkerhetssituationen. Kort och gott den formativa perioden vi har sett under de senaste 3-4 åren kan övergå till en mer stabilare tillvaro, om än med ett spänt läge.

Med detta tillönskar jag er alla läsare en God Jul och ett Gott Nytt År, med förhoppning att ni hinner ladda era “batterier” inför det kommande året.


Have a good one! // Jägarchefen

Innovation i företag

Innovation är en nytänkande idé som realiserats med ekonomisk vinst och som fyller ett behov. Det finns många idéer. Få blir innovationer, och ingen vet vilka idéer som kommer att bli innovationer.

Innovationer får man inte genom att kontakta de mest utbildande inom ett område för att starta upp en arbetsgrupp med mål att innovera och skapa ROI (Return On Investment) inom ett produktområde. Innovationsförmåga är något som måste genomsyra en organisation och kräver anpassningar och risktagningar på alla nivåer. Innovation passar dåligt i organisationer som leder på ekonomiska nyckeltal, som vill se svarta siffror i alla projekt och där det ofta pratas om att minimera risk. Innovationsvänliga organisationer satsar på tio lovande projekt och inser att förhoppningsvis en eller två kan ge tjugo gånger insatsen.

Att vara ett innovationsinriktat företag liknar i ekonomiska termer en högriskmodell. Som alltid när man satsar på hög risk så bör man sprida sina risker på flera projekt/aktier och förstå att det ger bättre avkastning på lång sikt. Kortsiktiga ekonomiska mål går stick i stäv med hög risk på samma sätt som kvartalsekonomi går stick i stäv med en innovationsinriktad företagsmodell. För den som ställer sig skeptisk till detta föreslår jag något av Charlie Munger, Warren Buffets investerare och partner, som är en stor tänkare på området risk och avkastning.

Innovera eller halka efter

Innovationförmåga är nödvändig för utvecklingsinriktade företag som vill bli eller förbli framgångsrika. Företag som innoverar under medel kommer att halka efter. Först märks detta på att kunderna blir frustrerade över för små framsteg. Sedan tappar man nya affärer till mindre men mer innovativa företag. Kärnan i verksamheten blir att vårda de kunder man har kvar, ofta andra stora svårrörliga företag eller organisationer.

Detta leder till rädsla att kunden ska lämna, och man blir kundstyrd. Fokus hamnar på kostnadsminskningar, omstruktureringar och allmän osthyvling av verksamhet. Under hela denna process väljer de mest innovativa medarbetarna att byta till mer innovationsvänliga företag, där de kan få utlopp för sin kompetens.

Många företag har viljan att bli mer innovativa. Men hur? Att vara ett innovativt företag kräver mycket av företagsstrukturen och förståelse hela vägen från ledning till enskilda arbetare. Ett innovativt arbetsklimat kräver mer än man kanske kan tro och är i bland svårt att kombinera med andra mål företaget kan ha.

En idé är inte en innovation

För att vara innovativ så måste hela kedjan från den kreativa process som leder till en idé till den färdiga innovationen vara på plats. Ett avbrott på vägen kommer att strypa innovationskraften. Innovationsprocessen är ett rör man stoppar in brainstormade idéer i ena änden och får ut färdiga innovationer i den andra, med avloppshål för massor av lovande men misslyckade idéer på vägen. En förstoppning trycker även bra idéer ut genom avloppshålen, något som drabbar många mogna företag.

Kreativitet vs innovationsförmåga

Idésprutor är bra. Men som en kollega sade till mig för ett tag sedan: “X har tio idéer i månaden, varav kanske en är bra. Problemet är att X inte har en aning om vilken som är bra och driver därför alla lika hårt.”

Det fångar en av de stora problemen med innovation, hur ska man som företag kunna veta vilka idéer som kan bli innovationer, vilka idéer man ska satsa på? Svaret är kanske något nedslående, det är nämligen jättesvårt, gränsande till omöjligt.

Draknästen

I ekonomiska termer kan man jämföra bedömandet av idéers möjlighet till ROI med bedömandet huruvida enskilda aktier kommer att göra en kortsiktig uppgång. Kort och gott, det är hart när omöjligt. “Draknästen”, där idéer bedöms av proffstyckare är samma chimär som day trading. Alla som hävdar sig kunna detta, över tid, borde i så fall vara stenrika.

Här lurar man sig ofta av så kallad availability heuristic, en logisk vinkelvolt som gör att vi ofta i minnet återkallar lyckade investeringar eftersom dessa syns i press och pratas om. Att bedöma om en idé kommer att lyckas är en mödosam process som innebär mycket mer än att bedöma själva idén, man måste titta på andra förutsättningar.

Varför är det då så svårt att veta on en idé kommer att lyckas? Anledningarna är många, här är några:

  • Idén är bara 10 % av vägen till en innovation. Genomförandet är den absolut största delen, och genomförandets effekt på idén är ofta svår att estimera.
  • Den idé som finns i innovatörens huvud kan inte enkelt föras över till dem som ska bedöma idéns innovationshöjd och möjlighet till ROI. Mycket förloras i kommunikationen och idén som bedöms är inte samma som den uttänkta. Idéskaparen har oftast mer kunskap inom området idén berör, vilket gör det än svårare för bedömaren att förstå innovationshöjden. En för teknisk presentation och bedömaren riskerar att inte förstå och en för övergripande och bedömaren riskerar att underskatta komplexiteten.
  • Idéutrymmet är begränsat. En peer-review av idéer riskerar, främst i förstoppade innovationsrör, att bedömas snarare som en konkurrent än för företagets bästa. Ingenjörer som bedömer andra ingenjörer som tävlar om samma innovationsmedel är inte nödvändigtvis de mest objektiva.
  • En innovation börjar ofta som en viss idé men förändras och förfinas under realiseringsfasen. Detta gör att grundidén ibland knappt går att känna igen från den färdiga produkten. Det är således svårt att bedöma den initiala idéns värde som realiserad.

Det kan vara svårt att bedöma en idé utifrån dess rena innovationshöjd. Medvetet och undermedvetet tas realiteten in som faktor. Ibland är detta bra, exempelvis om det helt enkelt inte är en realistisk idé, eller den inte passar företagets portfölj. Ibland är det dåligt, då till exempel tillgänglig ingenjörstid är begränsande. I det senare fallet bedömer man inte idén, utan företagets förmåga att ta hand om idéer och göra innovationer av dem. Att inte ha tid att pröva lovande idéer är en varningsflagga.

Det är även svårt för innovatörer att förstå vad som gör en idé framgångsrik. Alltför ofta har idéer en teknisk briljans men är svåra att föra till ROI. Innovationer kan dock vara framgångsrika på flera sätt:

  • Innovation leder till mer innovation. Medarbetare som ser att andra lyckas föra idé hela vägen till innovation, och får positiv feedback för detta, blir mer benägna att själva försöka. “Så har vi aldrig gjort” är kanske innovationsdödaren nummer ett, och en rött skynke för innovatörer.
  • Grundplattform eller provskott. En idé kan vara oekonomisk i sig, men bli ett frö till andra innovationer, antingen som direkt plattform eller som provskott för något aningen annorlunda.
  • Hålla innovationsprocessen igång. Betydande innovationer som leder till nya produktserier är ovanliga, men man måste hålla igång processen för när väl en kommer, så att den där riktiga innovationen inte går i stöpet på grund av oförmåga att driva innovationsprojekt.

Vad doktorn ordinerar

En standardlösning på viljan att öka ett företags innovationskraft är att söka samarbete med universitet. Man kan på detta sätt få tillgång till spetskunskap inom ett eller flera områden. Studenter och lärare på universitet sitter ofta inne med både djup och aktuell kunskap, något som är en grundbult i en innovation. Det finns dock en vrångbild att man innoverar genom att utgå från spetskunskap.

Universitet är framförallt bra på att driva grundforskning, att borra vidare i kunskapsområden för kunskapens skull. Hur viktig grundforskning och expansion av kunskap inom ett visst område är, är väl förstått inom akademien (mindre så inom till exempel politiken) men det är inte innovation!

Fyller ett behov

Innovation börjar nästan alltid med att någon har identifierat ett problem eller behov – kanske framtida – och sedan kommit på en lösning på detta som bär minst sin kostnad. Implicit i detta krävs en hel del av innovatören, som måste kunna

  1. förstå kundens situation så väl att hon förstår vilka hinder denne har för att utföra sina uppgifter mer effektivt, samt vilka begränsningar som finns i lösningsrummet,
  2. förstå tekniken för den typ av lösningar som är aktuella så pass väl att lösningen inte är uppenbar, för då är idén förmodligen redan prövad,
  3. korrekt uppskatta kostnad och praktisk genomförbarhet för lösningen, inklusive vinsten för kunden, vars skillnad indikerar det teoretiska värdet på idén.

Man kan notera från ovan att kontakter med universitet är fördelaktiga när man antingen gör en undersökning för en möjlig teknisk lösning eller under implementationsfasen av idén, då spetskompetens ofta behövs. Faktum är att doktorer inte nödvändigtvis är de bästa för att komma på innovativa idéer då de – likt vi alla – främst ser behov som passar de tekniska lösningar man är expert på.

Kontakter med universitet och direkt samarbete med högutbildade inom ett smalt område fungerar bäst när man har en specifik fokus på motsvarande område, teknik och produkter. Ju smalare fokus man har på området för lösningen desto mer är projektet ett vidareutvecklingsprojekt och handlar mindre om innovation.

Vidareutveckling förbättrar redan befintliga produkter medan innovationer skapa nya produkter eller hela produktområden. Det är viktigt att man vet var man är på den glidande skalan mellan innovation och vidareutveckling, då förutsättningarna för att lyckas beror därav.

Kunden i centrum

Givet punkt 1 ovan så är förståelse för kundens situation nyckeln till innovation. Utan den så kan man forfarande vidareutveckla i samarbete med kunden, men såvida inte kunden själv är innovativ, och man har sätt att ta tillvara på detta, så kommer innovation vara osannolik.

Kunden i centrum har ofta misstolkats som att kunden ska vara ledande i processen till nya innovationer. Det är helt fel. Kunden är expert på enbart en av punktera ovan. Punkt 2 och framförallt 3 är ofta normalt utom räckhåll för kunden. En bra innovativ process inkluderar kunden på rätt sätt, inte som idéspruta eller lösningsleverantör. Är man för hårt knuten till en (1) kund blir detta ofta fel.

Innovativ företagskultur

Även om det går att innovera i grupp så börjar ofta lyckade innovationer som en tanke i någons huvud, som en intern process. Denna process kräver ett lugnt och stressfritt tillstånd som kan vara svårt att uppbringa i ett företag som belägger sina resurser maximalt.

Det är i glappen mellan hårt arbete som hjärnan slappnar av och börjar tänka i nya banor. Här återkommer vi till prioriteringar i företagsledningen kontra innovationskraft. Högre beläggning på arbetarna ger bättre ekonomiska nyckeltal men minskar sannolikheten för spontana innovativa idéer uppstår, något som kostar på lång sikt.

En lösning på ovan är att tydligt separera organisationen för innovationer från den som sedan genomför och underhåller dem. Även om även detta är en glidande skala så är förutsättningarna i ändarna på den olika och måste så behandlas.

Fånga personlig innovationsförmåga

Det finns många personer i detta land som har god innovationsförmåga. Sverige är ett av världens mest innovativa länder. Spekulativt beror detta på att vi i Sverige är generellt breda i vår kunskap, något som ofta fattas i andra delar av världen där spets och titlar väger tyngre.

Sverige har en trygg arbetssituation och generellt icke-auktoritär arbetsledning, vilket gör att man inte bara arbetar med näsan i spåret utan i högre grad jobbar och tänker lite vid sidan om ordinarie uppgifter. Detta kallas ofta osanktionerade innovationer och är ofta något positivt.

Innovationsförmåga är något som skiljer mellan personer. Det är inget man kan slå på om man önskar eller är en enbart en funktion av omgivning eller utbildning. Vissa är kreativa och fria i tanken, andra är mer trygga i en följande roll med väl definierade arbetsuppgifter.

Kreativiteten måste dock balanseras med analysförmåga, tvärämneskunskap och förmåga att tänka långsiktigt. Det intressanta här är inte exakt vad som gör någon innovativ utan att det är skillnad på personers innovationsförmåga.

Givet att personer generellt föredrar att arbeta i organisationer där deras egenskaper tas tillvara så kommer innovativa personer att dra sig till innovationsvänliga företag. Detta är ett problem för företag som tappat sin innovationsförmåga och vill ta tillbaka den. Det blir ett höna och ägg-problem.

Om företaget skapar en innovativ process, vilket kostar, så innan man fått tag på innovatörer – vilka kommer först när processen visats innovativ i praktiken, dessutom med fördröjning – så blir resultatet inte optimalt.

Notera att en arbetsgivare kan vara mycket omtyckt och har högt söktryck utan att för den delen dra till sig just de mest innovativa personerna. Stora kraftfulla företag drar till sig följare medan små lättrörliga företag drar till sig innovatörer – om man nu ska generalisera.

Att styra om stora skutan

Att styra om ett större företag att bli mer innovativt är en svår och långsam process. Pressen från ägare och styrelse att leverera resultat samtidigt som man tar stora kostnader för att bryta om organisation för att bli mer innovationsvänlig är en svår balansgång.

Att Ericsson ska dra till sig innovativa personer på samma sätt som Spotify är inte troligt, i alla fall på kort sikt. Kanske särskilt i Sverige där ett autoritärt, uppifrån påkallat stålbad ofta inte ses med blida ögon i en decentraliserad hierarki. Speciellt eftersom det innebär att man måste byta ut dem som inte är med på förändringsprocessen mot andra förmågor.

Under tider av motgångar blir processen dessutom extra svår då medarbetare av naturliga anledningar vill behålla det man med säkerhet har. En potentiell förlust upplevs större än en lika stor potentiell vinst, något som kallas Loss Aversion.

Svensk innovationskraft

Sverige är som nämnt ett av världens mest innovativa länder. Men vad händer då med våra innovativa företag? Det är ingen hemlighet att utländska penningstarka företag har blickarna riktade mot Norden när det gäller att fånga upp nya företag. Där finns mer kapital, högre riskvillighet och förståelse för att innovation ofta sker i mindre företag där inspirationen flödar.

Av egen erfarenhet leder utländska företag med pengar och tuffa villkor medan svenska är mer försiktiga. Möjligtvis kan skillnad i syn på den sociala rättvisan i att lyfta små företag, och därmed göra deras grundare välbeställda, (Notch och Mojang , Zennström och Skype) spela in för viljan att lyfta små svenska företag, i Sverige.

Notera att många av dessa uppköpta företag förblir svenska, men att huvudägarna är utländska. Detta behöver inte vara ett problem för Sverige (även om så klart pengar och kontroll flödar ut i och med detta), men det är ett problem för de svenska storföretagen som behöver tillgång till dessa innovationer då de blir snuvade av snabbfotade utländska aktörer och vänder sig istället inåt.

Fusionera in

Om man inte kan styra om ett större företag att bli alltigenom innovativt, vad kan man då göra, sakta glida ner i andra affärsmodeller? Kanske, och det är ingen skam i detta. Oracle har blivit ett av världens största bolag på just detta sätt. De är inte direkt tekniskt innovativa, men deras advokater och licensmodeller är.

Vill man sakta styra om skutan finns det ett annat sätt än att vrida på stora rodret; man kan knyta till sig andra innovativa företag och genom att driva innovation i dessa skapa en sorts förebilder som sedan sakta blir huvudmodellen för moderbolaget.

Företaget skapar ett spår vid sidan om ordinarie verksamhet, vars lednings uppgift är att leta reda på lovande företag med lite olika mognadsgrad och ge dessa möjlighet att växa med lite extra muskler men med egen organisation, företagsidé och kultur. 

Detta är i sig ingen ovanlig vanlig modell, men i stället för att sedan försöka införliva dessa företag och dess produkter i moderbolaget så ska avsikten vara att organiskt skapa en företagskultur vid sidan av det “gamla”, kanske något som liknar de ovan nämnda innovativa företagen.

Genom att fusionera ihop nya och lovande företag i en ny företagsmodell så slipper man mycket av bagaget från det gamla. Sedan kan man fritt flytta personal som vill vara med på tåget från det gamla till det nya.

Företagsledningen över både gammalt och nytt kan sedan prioritera vägen framåt när man ser resultatet från båda delarna. Det kan till exempel vara fördelaktigt att innovera i det nya och sedan ta produkter när de är mogna till den andra delen för vidmakthållande.

Avtal eller uppköp?

Notera att det inte är en storlek passar alla-modell jag menar. Små företag kan fångas upp med allt ifrån hjälp med specifika problem till rena uppköp. Varje företag måste få en skräddarsydd väg in i den nya företagsmodellen, och faktum är att vissa förmodligen passar bäst om satelliter inom överskådlig framtid.

Det viktiga är att dessa företag får behålla det som gör dem innovativa, och attraktiva för innovatörer. Det kanske innebär att ha en adress i Gamla Stan för att locka rätt folk eller att få besluta om IT-infrastruktur för att kunna köra de verktyg de kräver för sin verksamhet. Få saker är mer avtändande för en programmeringsninja än att bli tilldelad en standarddator med Windows 7 och en 19 tums skärm.

Nästan alla mogna biltillverkare har detta problem nu när det börjar hända stora saker i en allmänt konservativ branch. Elbilar har svårt att få gehör inom de etablerade biltillverkarna, precis som iPhone-tänket hade svårt att få gehör inom Nokia. Anledningen är den investerade kunskapen som finns hos de personer som arbetar i företaget.

Har man doktorerat i cylinderutformning så ska det mycket till innan man tycker att elbilar är framtiden. Det är problemet med elbil kontra normal bil, det är inte en vidareutveckling utan ett skifte till ny teknik, som kräver andra kunskaper än medarbetarna besitter. Därför är det vid stora förändringar i min mening kanske bättre att skapa en ny organisation, med nya medarbetare, monterad mycket högt upp i organisationen.

Att köpa upp och/eller samarbeta med nya lovande aktörer på det område man vill expandera inom, utanför ordinarie företagskultur och struktur, är ett sätt att skydda sig mot enskildas fullt naturliga ovilja att ta kostnaden för förnyelse.

Ledningens förståelse viktigast

Det kanske viktigaste är dock att hela ledningsgruppen på och ovanför den organisationsnod där den nya innovativa strukturen monteras är helt införstådd med att det nya är inte det gamla och att innovation tar tid.

Enskilda projekt har hög risk på kort tid som därför måste kompenseras med en bred flora av lovande idéer samt ges tid att mogna. Och naturligtvis, inte falla för sunken cost fallacy och därför skoningslöst kapa idéer som inte verkar fungera – men inte för tidigt.

Vänligen,
Mikael Grev


Hur kan vi träna våra soldater i framtiden – tekniska möjligheter

av Magnus Sjöland

När vi tränar våra soldater gäller det att komma så nära den verklighet de kommer att möta som möjligt. Omgivning, natur, förutsättningar och utrustning skall vara så verklighetstrogna som möjligt. Vi har de senaste 30 åren sett en accelererande teknikutveckling med helt nya möjligheter att träna soldater, exempelvis med laser i terrängen, datorsimuleringar, träningssimulatorer, 3-D glasögon, domer, realtidsdata från det ställe dit man skall åka för att göra en insats, realtidskartor, satellitinformation, skjutfält med datorstyrda vippmål etc. Uppfinningsrikedomen är stor. Ofta är det nödvändigt för t ex en besättning på en stridsvagn, att de har tränat i simulatorer innan uppdragen utförs.

Med denna artikel vill jag titta 5-10 år in i framtiden på två nya tekniska möjligheter som finns för att träna soldater. Jag har försökt se vad som är möjligt att göra rent tekniskt om 5 år och kanske kan detta inspirera till nya svenska exportprodukter?

  • AI och autonomi.
  • Holodeck, VR i oändligt rum

AI och autonomi

Om vi studerar ett skjutfält idag för att träna antingen en marksoldat eller en helikopterförare, så består oftast målen som skall bekämpas av antingen stillastående mål eller av rälsbundna mål. De stillastående målen kan ibland vara av vipp-typ, d v s de kan fällas ner så att de inte syns, eller fällas upp och då skall de bekämpas. Mål på räls fungerar på samma sätt som en älgskyttebana, nackdelen är att man tränar in ett beteende som fungerar på skjutbanan men som sällan inträffar i verkligheten.

Om vi tittar 5 år framåt så sker det idag en väldigt snabb utveckling på autonoma farkoster och artificiell intelligens. Om man i framtiden kan bygga en plattform som kan bära målfigurer, kan man komma väldigt nära verkligheten. Det kan vara stora mål som fordon eller små mål som människofigurer. Tänk en helt ny typ av skjutbana där målfigurerna kommer smygande genom skogen med egen intelligens. Dessa kan komma med olika fart och med olika grad av intelligens, det skulle ge en enormt ökad träningseffekt och realism.

Holodeck, VR i oändligt rum

Har du sett TV-serien Star Trek? I denna serie från slutet av 60-talet så finns en spännande framtidsvision av ett rum kallat Holodeck. I detta rum kunde en virtuell verklighet projiceras holografiskt i 360 grader och de som tränade gick på ett golv som gjorde att rummet blev oändligt i alla riktningar. Man spelade upp historier i både rum och tid med olika karaktärer som existerade i Star Trek. Meningen var att ställa den som ”tränade” inför olika etiska eller metafysiska frågor. Möjlighet fanns även att ta på föremålen och känna smärta om man krockar med exempelvis ett träd när man går i skogen.

Vi har nu kommit så långt att vi om 5 år kan vara mycket nära denna Science fiction från 60-talet! Vi kan idag skapa artificiella omgivningar för träning eller nöje, projicerade på en 360 graders dome som omsluter betraktaren, eller projicera omgivningen i VR-glasögon där bilden ändras när betraktaren rör på huvudet eller går framåt.

Ett Småländskt företag har nu lyckats med att ta fram ett ”oändligt golv”, där den som tränar kan gå, springa eller krypa i alla riktningar. Där känslan är att man förflyttar sig, medan man egentligen inte kommer någonstans i den verkliga världen. Det blir nästan som ett rullband på gymmet, men där du plötsligt kan vända dig 90 grader och börja springa allt vad du orkar i en helt ny riktning.

Detta ”oändliga golv” gör det nu möjligt att träna enskilda soldater eller soldater i grupp mycket mer realistiskt när man kan kombinera VR med en möjlighet att röra sig fritt i det virtuella landskapet. Möjligheten finns nu att träna i grupp där alla ser varandra och där soldaterna springer sig fysiskt trötta i en verklighet som är väldigt lik den där de skall operera. Soldaterna kan bära full utrustning med ryggsäck, radioutrustning och vapen, och med sensorer kan man känna av soldatens rörelser och vart han pekar med sina vapen.

Kvarvarande utmaningar

Det finns då två funktioner kvar för att nå målbilden som målades upp i Star Treck på 60-talet, de uppritade hologrammen och möjligheten att kunna ta på dessa. Som det ser ut idag så finns det stora tekniska möjligheter att kunna rita upp holografiska miljöer inom en 5-10-års period, men ännu ser jag ingen möjlighet att fysiskt kunna ta på dessa och kunna känna beröringen av dessa. Då får vi nog vänta ytterligare 20-50 år?

Om detta gick att lösa skulle det ge den ultimata upplevelsen, vinden som blåser i ditt ansikte, kvistar som rispar dig på armarna, träd som står i vägen för dig och människor som du kan ge ett fast handslag. Träning i svår terräng i skogen skulle bli mycket mer realistisk och interaktionen med andra människor häpnadsväckande!

 
Författaren är verkställande direktör och ledamot av KKrVA.

”Utan diesel svälter vi”

Kör MC i hemvärnet eller skriv en insändare - huvudsaken är att alla gör något.

Med rubriker i Sveriges Radio som "MSB: Kommunerna måste rusta för krig" och i tidningarna "Kommunerna ska rusta för krig – men de vet inte hur" och senast idag i DN:s huvudledare: "Vår beredskap är usel" har behovet av ett nytt svenskt totalförsvar kanske aldrig fått starkare medial belysning.

Två avsnitt i Dagens Nyheters huvudledare är ovanligt fräna: "Våra beslutsfattare har agerat som att en stor kris är så osannolik att det inte är värt att investera för att skydda sig mot den. Det är ett tänkande som föregått många katastrofer" och: "Finland har klokt nog valt en annan väg och behållit ett totalförsvar med beredskapslager."

En annan ledare idag sticker också ut, Greger Ekmans "Utan diesel svälter vi" i Norrbottens-Kuriren, i vilken han bland annat skriver: "Trots att regeringen fastslagit att beredskapsarbetet inom det civila försvaret ska återupptas så har det inte tillskjutits några extra pengar."

Med tanka på att osäkerheten om omvärldsutvecklingen, i både när (Östersjön) och fjärran (kring Kina), inte verkar avta - kanske det inte är så konstigt om många människor känner oro inför framtiden. Vad ska vi då göra? Jo, låt oss omforma oro till något konstruktivt. Det finns en rad olika frivilliga civila och militära försvarsorganisationer, fler än vad många känner till, se samlingssidan frivilligutbildning.se Genom dessa kan du både bli mer robust själv och bidra till att hela samhället blir mer robust inför världsekonomiska, energirelaterade, naturliga (skogsbränder etc) och militära kriser. Och alla, även den som inte har möjlighet att själv delta i någon frivilligverksamhet, kan bidra genom att läsa på om vad en större kris kan innebära för hushållet och sist men inte minst göra sin röst hörd inför politiker och i medier. Givetvis sakligt och lugnt. För, som en viss liten sympatisk filmkaraktär en gång sade: Rädsla är vägen till den mörka sidan.

Replik till Bo Hugemark

av Lars Ekeman

Bo Hugemarks ”Tid för ett ”Crash Program” publicerat på denna blogg den 26 november 2016 är, som alltid, av denna författare, välskriven och intressant. I sak har jag ingen invändning. Behovet av ett mer substantiellt försvar, inte minst avseende arméstridskrafterna är välkänt för de med kunskaper om försvaret.

Vad jag emellertid vill fästa uppmärksamhet på är att den svenska säkerhetspolitiska diskussionen tenderar att handla dels om behovet av upprustning av det militära försvaret och dels om Nato medlemskap eller inte. Jag vill peka på andra mjukare faktorer, vilka är minst lika viktiga och som borde diskuteras mer.

Ett sätt att förstå betydelsen av detta är att ställa sig frågan; när börjar resan som slutar i ett krigsutbrott? När började, till exempel, resan till den första september 1939 då det andra världskriget bröt ut? Var det med undertecknandet av Versaillesfreden 1919? Utbrottet av den ekonomiska världskrisen 1929? Nazistregimens makttillträde i januari 1933? Hade kriget kunnat förhindras genom ett mer resolut uppträdande mot Nazistregimen från Frankrikes och Storbritanniens sida? Frågorna och identifiering av tillfällen då man med politiska åtgärder hade kunnat länkat utvecklingen i andrar banor och därmed förhindra krigsutbrottet, kan göras många. Jag vägrar att tro på någon sorts ödesbestämdhet. Vi kan alltid påverka i den riktning som vi vill. Det kräver emellertid insikt och vilja.

Vid en diskussion på Estlands utrikesdepartement för en del år sedan i samband med en Folk och Försvar resa framhöll de estniska deltagarna betydelsen av ett fortsatt institutionsbyggande i de Baltiska länderna. Utfästelser som den svenska Solidaritetsförklaringen och andra liknande sådana var visserligen av betydelse men än viktigare var åtgärder och hjälp för att fortsätta institutions bygget och därmed stärka samhället och demokratin i syfte att skapa robusthet och förmåga att stå emot rysk påverkan. En påverkar som ofta syftar till eller resulterar i instabilitet med florerande politisk och ekonomisk kriminalitet som har politiska syften eller kan användas för sådana.

Min poäng är att man med kloka politiska åtgärder kan förhindra det vi inte vill ska inträffa. Den som enbart fokuserar på militär förmåga riskerar att bli en del av en sorts självuppfyllande profetia: Vi måste ha militära resurser för att vi kanske kan blir angripna, men vägen dit? Jag vill hellre ställa frågan på det välformulerade sätt som Stefan Ring formulerar den: Vad kan vi göra idag för att förhindra ett krig som vi inte vill ha? Det är här hjälpen med att bygga starka institutioner i Baltikum kommer in. Märk väl, jag har intet att invända mot en förbättring av vår militära förmåga och inser väl betydelsen av detta. Men jag skulle välkomna en mer bred och insiktsfull diskussion om betydelsen av att stärka och utveckla samarbetet med den Baltiska länderna och andra åtgärder för att motverka dagens obehagliga utveckling.

 
Författaren har tidigare bl a varit generalsekreterare för Folk och Försvar.

Varför denna vinkling TV4?

TV4 Nyheterna har i dagens sändningar tagit upp det ökade antalet kränkningar av svenskt luftrum och svenskt territorialhav. I år har hittills 20 kränkningar ägt rum, mot 11 förra året och 12 året innan. Så sent som andra halvan av november siffran som redovisades 12 st, vilket tyder på en rejäl ökning under andra halvan av 2016.

Tesen som inslaget byggs runt är att det är NATO-länder som står för de flesta kränkningarna. Det är helt korrekt och det är också så det har sett ut traditionellt vad avser luftrumskränkningar. Det är dock här inslaget tar en märklig vändning. I TV4:s inslag visas några av de bilder som Försvarsmakten tagit under identifieringar av utländskt stridsflyg i Sveriges närområde, respektive under övningar (bilderna finns att hitta på Försvarsmaktens hemsida).

Journalisten Ulla Danné påpekar i inslaget mycket tydligt att ”de allra flesta kränkningarna görs av NATO-länder. Bilden här visar t.ex. ett amerikanskt bombflygplan.” Samtidigt som Danné berättar detta visas en bild på en amerikansk B-52, flankerad av fyra st JAS 39.



Bilden är dock tagen under övningen Baltops 2015 där både Sverige och USA, samt en rad andra länder deltog. Den har därmed inte det minsta att göra med själva inslaget. Vill man däremot driva en vinkel så är det dock en tacksam illustration att använda. Eftersom Försvarsmakten är noga med att lämna med en bakgrund till varje bild som man släpper till media, kan det heller inte röra sig om något misstag. TV4 verkar istället aktivt ha bortsett från informationen. (Samma pressbild återfinns t.ex. i denna DN-artikel från juli 2015, men med rätt bildtext)

Danné skiftar därefter till att berätta att ”Ryssland har bara gjort sig skyldigt till enstaka fall de senaste åren”, vilket är helt korrekt. Man ska dock ha med sig att den luftrumskränkning Ryssland gjorde sig skyldig till under 2014, beskrevs som den grövsta Sverige sett under många år och som del av en medveten operation enligt dåvarande utrikesminister Carl Bildt. Den kränkning som Ryssland gjort sig skyldig till i år rörde ett grovt överskridande av det diplomatiska tillstånd som fanns för ett forskningsflygplan, där man in i det sista försökte genomföra flygning i samband med genomförande av känslig svensk militär verksamhet i samma område.

Vad som helt saknas i inslaget är att sätta kränkningarna i kontext. Majoriteten av kränkningarna av svenskt luftrum rör sig om misstag vid färdplanering i samband med diplomatiskt tillstånd, felnavigeringar på grund av mänsklig faktor eller tekniska fel. Något som t.ex. SVT i sitt inslag från i november går in på, men som TV4 helt utelämnar.

Som jag skrivit flera gånger både på bloggen och i krönikor i Expressen, så är det i regel inte kränkningarna av luftrum och ovan vattnet som är allvarliga ur svensk säkerhetspolitisk synvinkel. Det är istället den verksamhet som pågår precis utanför svenskt som utgöra den största anledningen till oro. Om detta nämner heller inte TV4 något alls, vilket är mycket beklagligt.

Varför TV4 Nyheterna valt att anlägga denna vinkel kring kränkningarna av svenskt luftrum och territorialvatten, kan man bara spekulera i.


Gästinlägg: Wallströms naivitet får inte stänga dörren till NATO

Den rödgröna regeringen med Margot Wallström i spetsen försöker stänga dörren till Nato genom att säga ja till en FN-resolution om en "kärnvapenfri värld". Resolutionen intentioner är i bästa fall goda, men det är naivt att tro att en FN-resolution på området i praktiken skulle kunna leda till en kärnvapenfri värld, särskilt med tanke på den maktbalans som råder i världen. Den fria världen bör inte gå före de ofria staterna med att avrusta sina kärnvapen. På just det här området är det inte särskilt klokt att vara ett föregångsland, det riskerar istället att hota vår egen säkerhet.

Konsekvenserna av resolutionen skulle kunna bli ödesdigra för Sverige, eftersom den kommer att kunna användas för att försvåra ett svenskt medlemskap i NATO. Man behöver dessutom fråga sig vilka konsekvenser ett undertecknande av resolutionen får för de redan ingångna bilaterala försvarssamarbeten som Sverige undertecknat med USA och Storbritannien? Utrikesminister Margot Wallström är väl medveten om att resolutionen skulle kunna sätta käppar i hjulen för ett svenskt medlemskap i Nato, och i värsta fall är det hennes huvudsakliga syfte.

För KDU är ett svenskt medlemskap i NATO lika mycket en självklarhet som en nödvändighet. I tider med ett allt mer osäkert säkerhetspolitiskt läge är det särskilt viktigt för Sverige att bibehålla sina goda relationer med NATO, USA och övriga västvärlden. Vi kan inte fortsätta att agera som om Ryssland inte rustar eller ökar sin närvaro i Östersjön. Ryssland och Vladimir Putin beter sig aggressivare mot sina grannländer än på mycket länge. KDU vill fördubbla försvarsanslagen, återinföra värnplikt för att fylla våra förband, men vi inser också att säkerheten måste byggas i samverkan med andra och därför förespråkar vi ett svenskt medlemskap i NATO.

Det faktum att regeringen i det tysta försöker stänga dörren till NATO genom resolutionen om kärnvapenfri värld vänder vi oss därför kraftigt emot. Regeringen måste nu istället ta ansvar för svensk säkerhet och möjlighet till att försvara oss. I detta ligger dels ett starkt svenskt försvar, men också medlemskap i NATO och de försvarsgarantier som följer med det. Med ett medlemskap minskar risken för angrepp samtidigt som vår försvarsförmåga stärks. Vi tänker inte låta den rödgröna regeringen äventyra våra möjligheter till ett NATO-medlemskap, därför att det också skulle äventyra svensk säkerhet. Det är dags för den rödgröna regeringen att börja ta ansvar för Sverige. Vi behöver inte den nya FN-resolutionen om en kärnvapenfri värld, det vi behöver är ett svenskt medlemskap i NATO.



Christian Carlsson
Förbundsordförande för KDU




Eric Dicksson
Förbundsstyrelseledamot för KDU

Om stridens psykologi – Del 1: Från Shell Shock till Happy American Syndrome

Människan i strid har studerats så länge krig har funnits. Trots det så är den vetenskapliga litteraturen inom militär psykologi relativt sparsam Foto: National Archives (Public Domain) samt Anna Norén, Försvarsmakten/Combat Camera

Människan i strid har studerats så länge krig har funnits. Trots det så är den vetenskapliga litteraturen inom militär psykologi relativt sparsam Foto: National Archives (Public Domain) samt Anna Norén, Försvarsmakten/Combat Camera

En kollega fick en gång uppgiften att agera instruktör för en pluton som med kort varsel skulle rotera iväg på en utlandsmission. Under en dag på skjutbanan frågade en soldat om anledningen till varför man sköt dubbelskott. Kollegan, väl förtrogen i både skytte och sjukvårdstjänst, berömde soldatens fråga som relevant att reflektera över densamma och svarade sakligt att dubbelskott med närliggande ingångshål gav parallella sårkanaler med massiv genomblödning som följd vilket dödade snabbare, något som gjorde skjuttekniken särskilt lämplig i närstrid. Svaret orsakade ett omedelbart uppror hos de högre officerare som följde utbildningen från sidan. Förklaringen som den yngre instruktören gett ansågs inte passande. De alternativa utläggningarna om dubbelskotten som följde innehöll förvisso upprepningar av frasen ”Mycket bly i luften”. Men vad de trodde att blyet gjorde efter att det färdats genom luften framgick däremot inte.

 

Att studera människor i konflikt har pågått lika länge som krig har funnits. Diskussioner om hur man bäst selekterar, utbildar och övar människor för att kunna prestera optimalt i stridssituationer är tidlösa. I de krigarkulturer som funnits genom historien uttrycks också liknande dygder och personliga kvalitéer som en duktig krigare anses bör besitta.

I striden kommer soldaten att tvingas hantera och överkomma de känslor av rädsla, stress och ångest som de allra flesta ofrånkomligen upplever. Risken att skadas eller dödas tillsammans med kravet att eventuellt behöva korsa den mentala tröskeln att själv skada eller döda en fiende, medför enorma påfrestningar. Men historien visar även att människan är märkbart resilient och kan lära sig att inte bara hantera utan till och med excellera, även i de mest påfrestande situationer.

Ironiskt nog är dock den vetenskapliga litteraturen inom militär psykologi relativt begränsad, huvudsakligen av två anledningar. Den första är rent akademisk. Psykologi som vetenskaplig disciplin grundlades först under början av 1900-talet. Studier av människor i krig har innan dess ofta utgått från filosofi eller medicin. Stressreaktioner kallades under första världskriget för Shell shock. Läkarna som undersökte soldaterna kunde inte se några medicinskt fel på dem och menade därför att vad de observerade måste vara resultatet av tryckvågen från de briserande artillerigranaterna. Motsvarande fenomen har diskuterats filosofiskt av de flesta stora militärteoretiker som exempelvis Ardant du Picq vars verk Battle Studies utmärker sig från andra liknande verk just på grund av dess filosofiska resonemang runt människan i strid.

Den andra anledningen är rent praktisk. Att studera människor under strid innebär livshotande risker vilket gör den svårtillgänglig för forskare. Det som är skrivet om militär psykologi blir därför, med enstaka undantag, generellt vetenskapliga studier av forskare som aldrig satt sin fot i en konfliktzon eller rent personliga upplevelser från individer som har det.

Vissa goda exempel finns självklart. Bland de främsta brukar anses Ben Shalit som efter sin tid som chefspsykolog för IDF flyttade till Sverige och vid dåvarande FOA skrev Om konfliktens och stridens psykologi. Även Dave Grossmans bok On killing och dess uppföljare utmärker sig.

Det senaste århundradet har också sett ett antal stora militärpsykologiska genombrott. Will Schutz skapade FIRO-teorin genom att ha studerat personalen i kanontorn på Jagare under Koreakriget vilket banat väg för hur vi idag ser på grupprocesser och Vietnam Veterans Readjustment Study grundlade för diagnostisering och behandling av PTSD, men även hur traumatologiska effekter kan förebyggas och undvikas. Att systematiskt studera människor i pressade och ibland livshotande situationer ger unika insikter och erfarenheter. Inom bland annat ledarskap, grupputveckling och stresshantering har dessa ofta banat väg för utveckling och forskning inom både militära och civila organisationer.

Mycket återstår dock att göra och de skarpa insatser som Försvarsmakten deltagit i under de senaste 20 åren har tydliggjort många behov, även på det mänskliga planet. Bristen på vetenskapliga studier kombinerat med en övertro till andras praktiska erfarenheter leder stundtals till ”Happy American Syndrome”; En glad amerikan lejs in för att lära ut sitt egenutvecklade revolutionerande koncept att utbilda soldater vilket alltför ofta accepteras utan kritiskt granskande eller någon som helst diskussion om validitet och generaliserbarhet. Fenomenet har inom organisationspsykologin ibland benämnts för mimetisk isomorfism; När man strävar ett reducera egen osäkerhet genom att efterlikna andra organisationer som man upplever mer framgångsrika.

I rättvisans namn är självklart inte alla egenutvecklade koncept dåliga, och vi ska självklart värdesätta andras erfarenheter. Faran uppstår ofta i frånvaron av ett kritiskt förhållningssätt till koncepten och närvaron av misstro eller till och med ren okunskap runt de egna metoder som redan används.

På samma sätt som den relevanta litteraturen är sparsam inom området så är utbildning om de psykologiska aspekterna av våldsutövning och att döda sparsam på våra militära skolor. Förvisso berör både ledarskap och etik relaterade frågor. Men som det inledande exemplet visar finns det människor även inom organisationen som ännu inte fullt ut reflekterat över alla aspekter av sitt yrkesval. Ett kunskapsglapp som kan vara förödande den dag vi ställs inför en skarp situation.

Med start i detta inlägg kommer jag att skriva om ett antal områden inom den militära psykologin, utifrån både egna och  andras erfarenhet likväl som vetenskaplig grund och relevant forskning inom området.

 
Författaren är kapten och doktorand i psykologi

Referenser

DiMaggio, Paul & Powell, Walter (1991). The iron cage revisited: Institutional isomorphism and collective rationality in organizational fields, i Powell, Walter & DiMaggio, Paul (Red) The new institutionalism in organizational analysis, The University of Chicago Press, Chicago

Du Picq, Ardant (1946) Battle Studies, Military Service Publishing Co., Harrisburg, PA (Fransk originalutgåva: Études sur les combat: Combat antique et modern, 1800)

Grossman, David A. (1995) On Killing: The Psychological Cost of Learning to Kill in War and Society, Back Bay Books / Little, Brown & Company, New York

Kulka, R., Schlenger, W., Fairbank, J., Hough, R., Jordan, B., Marmar, C., Weiss, D. (1988) Contractual Report of Findings from the National Vietnam Veterans’ Readjustment Study: Volumes 1-4. North Carolina: Research Triangle Institute (Fulltext: http://www.ptsd.va.gov/professional/research-bio/research/nvvrs-docs.asp)

Leese, Peter (2014) Shell Shock. Traumatic Neurosis and the British Soldiers of the First World War, Palgrave Macmillan

Schutz, Will (1958) FIRO: A Three-Dimensional Theory of Interpersonal Behavior, Rinehart, New York

Shalit, Ben (1983) Konfliktens och stridens psykologi, Liber Förlag, Stockholm

Shalit, Ben (1988) The Psychology of Conclict and Combat, Praeger Publishing

Gästinlägg: Agenten och Radion del 3 – Agentkommunikation på fältet

Nedan följer ett väldigt intressant och omfattande gästinlägg av Latitude 67N SIGINT. Inlägget avhandlar hur s.k. agentkommunikation sker i praktiken, från en agent och till dess uppdragsgivare, med hjälp av radiokommunikation. Har ni inte läst de tidigare två gästinläggen av artikelförfattaren rekommenderar jag varmt att ni gör det.

Have a good one! // Jägarchefen

Allmänt

I det första inlägget av "Agenten och radio" tittade vi närmare på hur kommunikationen från det egna landet till ambassad eller agent kan ske med speciellt fokus på kortvågskommunikation. I del II "Agentsändarna i Kaliningrad" diskuterades en underättelserelaterad station som troligen har Skandinavien som mål och som går under beteckningen "M01". I det här blogginlägget ska vi titta närmare på agentkommunikation från agent till uppdragsgivare d.v.s. agentkommunikation på fältet.

En av de besvärligare logistiska problem som uppstår vid fältarbete är hur agenten och dess ansvarige kontaktman ska kunna kommunicera och överföra information till varandra. Det kan t ex röra sig om dokument, fotografier på dokument, datamedia eller "ops notes" etc. Detta är en av de känsligaste momenten i arbetet då de fysiskt måste träffas alternativ besöka samma plats med korta intervall. "There is a paradox here: secret operations require communication" konstaterar CIA torrt i rapporten "Soviet Clandestine Nets" (http://www.dtic.mil/dtic/tr/fulltext/u2/705606.pdf)

Det finns i den öppna litteraturen väl beskrivet tekniker för "döda brevlådor", "brush pass" mm för att överlämna fysisk information. Det har förekommit många olika experiment med att använda radio på området. Det i allmän litteratur mest kända exemplen är de telegrafisändare som användes av fältagenter under andra världskriget. Både tyska agenter i UK och de allierade använde sig av dessa för att kontakta sina uppdragsgivare och överföra information. I Wilhelm Agrells bok "Venona" beskrivs hur Sovjetiska GRU förefaller att ha byggt upp ett nät av sändare i Sverige och som dåvarande säkerhetstjänsten delvis kunde rulla upp.

I Viktor Suvorovs bok "Inside Soviet military intelligence" sammanfattar han agentens kommunikationsbehov på följande sätt: "Usually an agent who has worked for some years with the GRU will have as a minimum the following elements of communication: the secret rendezvous, long-range one-way radio link, short-range radio line or special link and a system of dead-letter boxes and signals. An agent group in addition is obliged in every case to have a long-range two-way radio link." I detta inlägg kommer vi att titta närmare på hur en sådan "two-way radio link" kan se ut.

För agenten är mycket vunnet om den inte behöver bege sig till samma plats som sin kontaktman och kontaktmannen kan slippa att lämna ambassaden och dra på sig kontraspionage. Ett nytt bekymmer, om man väljer att lösa problemet med radio är att agenten måste ha i sin ägo en mycket komprometterande utrustning som är svår att bortförklara.

USA och väst

I boken "The million dollar spy" beskriver Pete Earley utvecklingen av agentkommunikation. Adolf Tolkachev var en av CIAs viktigaste agenter under 1970 och 80-talet och överlämnade mycket kvalificerad information om utvecklingsprojekt inom sovjetiskt flyg. Det handlade t ex om stora mängder information om utveckling av exempelvis det kommande Su27-systemet, sovjetisk "Look down, shoot down"-radar, IFF-system mm. "Look down, shoot down"-förmågan ska betraktas i sammanhanget som möjligheterna att bekämpa kryssningsrobotar, ett nytt strategiskt hot vid den här tiden. Sammantaget hade agentens information oerhörda värden USA och påverkade enligt författaren direkt utvecklingen av västliga vapensystem, system för elektronisk krigföring och kompletta flygsystem. Det framträder tydligt i boken hur CIA gör stora ansträngningar för att minska exponeringen som agenten utsätter sig för i samband med överlämning av material och möten.


Man utrustar i det här fallet Tolkachev med en kortvågsradio för att ta emot envägsmeddelanden från CIA. Detta system kallas av CIA för IOWL "Interim-One-Way Link". Kortvågsradion, av vanlig konsumenttyp, kompletterades med vad som kallas i boen en "demodulator". Tolkachev skulle ansluta demodulatorn när ett meddelande skulle mottas. Sändningarna varade 10 minuter och det var möjligt att scrolla i en display för att se meddelandet. Ett meddelande kunde innehålla 400 5-grupper (2000 tecken). De första 3 siffrorna angav om det var ett verkligt meddelande eller fyllnadsmeddelande. Att en "demodulator" och "display" krävdes antyder att detta troligen var fråga om FSK-sändningar och antalet tecken i kombination med tiden det tog att sända ett meddelande en mycket låg baudrate.

SRAC "Short Range Agent Communications"

I boken "Spycraft" av Wallace, Melton, Schlesinger så beskrivs den första generationen av SRAC på följande sätt "The original SRAC systems exchanged [sic!] short-duration, encrypted radio-frequency messages of a few hundred characters in less than five secounds between two black-box transcivers." Det är troligt att författaren här gör misstaget att anta att det är tvåvägskommunikation, något som troligen implementerades först med 2a generationen av SRAC. Om vi kombinerar informationen om kan hastigheten ha varit ett par hundra baud. Detta antyder att systemet troligen fungerade på följande sätt:

1.      Agenten skriver sitt meddelande på papper: "Film slut sänd mer"
2.      Meddelandet omvandlas till siffror genom att ersätta varje bokstav med motsvarande position i alfabetet: a=01, b=02 osv.
3.      Kryptering genom användning av modulo-2 addition och OTP (one time pad). (Någon form av information om vilket OTP som används måste också ingå):

06091 21319 27140 4 Klartext grupperad i 5-grupper
28291 39282 09832 3 OTP kryptonyckel
24262 50591 26972 7 Kryptomassa - resultat av modulo-2 addition

4.      Det krypterade meddelandet matas in siffra för siffra i terminalen på en knappsats 0-9 och som visar i displayen vilken siffra som matats in.
5.      Sändning
6.      Kontaktmannen kan nu reversera processen med modulo-2 subtraktion för att få fram klartexten. Basstationen matar fram och visar siffra för siffra:

24262 50591 26972 7 Kryptomassa
28291 39282 09832 3 OTP kryptonyckel
06091 21319 27140 4 Klartext grupperad i 5-grupper
= FILMSLUTSÄNDMER

I de första SRAC fanns ingen möjlighet för agenten att veta att denne verkligen var inom räckvidd för mottagarstationen. Det framgår inte vilka frekvenser systemet använder sig av. Här kan man tänka sig flera olika typer av strategier. En strategi är att lägga sig på ett band där annan trafik försvårar spaning eller automatisk registrering.

Den påföljande generationen fick kodnamnet Buster enligt Pete Earley. "Buster" beskrivs av författaren som följer: "With a tiny keyboard one and a half inches square, the agent would first convert a text message into a cipher code, then peck the code into the keypad. Once the data were loaded — Buster could hold 1500 characters — the agent would go somewhere within a thousand feet of the base station and press a 'send' button." Agentens terminal skickar sitt meddelande som tas emot och lagras i basstationen. Buster kunde inte själv kryptera meddelandet utan det krävdes att agenten gjorde detta i förväg. Terminalen ska ha haft en ensiffrig sifferdisplay .

Om det dessutom finns någon form av synkronisering, felrättande kod och omsändningar i systemet bör mängden tecken som överförts vara omkring 7000 bitar. Om hastigheten på första generationen av SRAC var omkring hundratalet baud är en tänkbar hastighet på 1500 baud om sändningen fortfarande ska hållas inom ca 5 sek. En brist som beskrivs i boken är att agenten inte fick någon kvittens på huruvida meddelande hade kommit fram korrekt.

På "Cryptomuseum.org" finns en utrustning beskriven som går under beteckningen CDS-501. (http://www.cryptomuseum.com/spy/cds501/index.htm). Detta skulle kunna vara "Buster" då många av detaljerna stämmer överens med beskrivningen av Buster, men överensstämmelsen är inte hundraprocentig. CDS-501 anges ha en kapacitet av 1596 tecken och ha en sändningstid på 4-21 sekunder beroende på antalet tecken som matas in. Stationen använder UHF och har en uteffekt av 1 W. Det innebär i praktiken mycket korta räckvidder.

Meddelanden matas in genom att använda ett tangentbord (A-Z samt skiljetecken). Siffror saknas och man får anta att de får matas in som text. Systemet har möjlighet till kryptering av meddelandet. En kryptonyckel matas in då stationen ställs i läge för detta. Kryptonyckeln uppges ha en längd av 19 tecken. (19x8 = 152 bitar). Någon form av kryptologisk algoritm finns således implementerad i systemet då 152 bitar är allt för kort för att fungera som en OTP. CDS-501 har inte någon display på de tillgängliga bilderna. Det innebär att agenten inte kan se vilket meddelande denne matat in.

I den instruktion som medföljer CDS-501 framgår att agenten ska trycka på SEND, vänta 30 sekunder och därefter trycka på "INTERROGATE" för att få en kvittens på att meddelandet nått fram. En lampa tänds om meddelandet nått mottagarstationen.

Den tredje generationen av systemet kom att få namnet "Discus" eller "Iskra" och hade flera förbättringar. Först och främst kan vi konstatera att Discus förefaller ha haft en alfanumeriskt tangentbord och display. Även med Discus fick agenten en bekräftelse på att meddelandet mottagits. Ett system som torde vara ungefär samtida (mitten på 1980-talet) med Discus/Iskra är FS5000 / HARPOON. Harpoon utvecklades av AEG-Siemens för sk stay-behind-organisationer i västra Europa. (http://www.greenradio.de/htm2/e_fs5000.htm) Specifikationerna för det systemet är en FSK-sändare med 3000 Baud vilket innebär en sändningstid på 0,8s för 55 tecken (a 8 bitar?). I fallet Harpoon torde kort sändningstid varit i fokus därav det lilla teckenminnet.

Det finns en uppgift om frekvensanvändning som skulle kunna kopplas till användning av "Discus". Cryptomuseum.org uppger att Polska kontraspionaget uppfattat korta sändningar på 348,560 Mhz i närheten av ambassaden. Polackerna ska ha lagt stora resurser på att pejla och hitta källan men utan att lyckas.

Under slutet på 1970-talet började man experimentera med satellitkommunikation för agenter. Satellitkommunikation på relativt höga frekvenser erbjuder flera intressanta möjligheter. Om sändaren inte är inom nära avstånd från kontraspionagets signalspaning är det mycket svårt att hitta och lägesbestämma signalen. De första testerna förefaller ha skett med kretsande satelliter i låg bana, sk LEO-satelliter. Bekymret med dessa är att de bara är tillgängliga en mycket kort stund vid varje plats. Under en tiden måste agenten lyckas sända sitt meddelande, annars måste man vänta till nästa satellitpassage. Fördelen med LEO-satelliterna är att lägre uteffekter kan användas och att riktverkan på antenner blir mindre betydelsefullt. Men, med en geostationär satellit som ständigt är tillgänglig har mycket stora fördelar och i slutändan förefaller systemet "Marisat" ha valts som platform av CIA. Marisat bestod av 3 satelliter positionerade på 72.5° E, 176.5° E och 345° E. Systemet erbjöd enligt tillgängliga uppgifter 3 transpondrar på UHF: två om 25 Khz bredd och en om 500 Khz. Antagligen användes 25 Khz-transpondern för att vidarebefordra agenttrafiken till en markstation. Adolf Tolkachev fick enligt "Million Dollar Spy" flera olika satcom utrustningar för att testa och utvärdera. Det verkar dock som om det inte fungerade väl av skäl som författaren inte nämare går in på. Troligen är uppgifterna fortfarande sekretessbelagada.

I en kontroversiell bok, “The Big Breach: From Top Secret To Maximum Security”, av Richard Tomlin beskriver han sin påstådda karriär hos MI6. I boken ingår en beskrivning av en brittisk sentida SRAC-lösning: "We also learnt how to use SRAC (Short Range Agent Communication). The agent writes a message on a laptop computer, then downloads it into the SRAC transmitter, the size of a cigarette packet. A receiver, usually in the British embassy, sends out a low-power interrogation signal that triggers the transmitter when the agent is close enough. For many years "Garfield the Cat" toys were popular with agents as their sucker feet allowed an agent to stick the transmitter on the side window of a car, giving a clear signal driving past the embassy."

Agentkommunikation i WP/Sovjetunionen

Det är signifikant för de sovjetiska (öststaterna i övrigt) att de förefaller haft stora bekymmer med att bygga lösningar med digital teknik. Istället har man fått förlita sig på lösningar som huvudsakligen bygger på analoga lösningar väsentligt längre än i väst. Halvledare var också en utmaning vilket gjorde att man höll kvar vid rörteknik mycket länge. Det ledde också till att utrustningarna kom att bli stora och klumpiga.

Det förefaller som systemen för specialförband (Spetsnaz / GRU Spetsnaz) och agentsystem flyter ihop, kanske med tanke på att att det i många fall är samma huvudman, exempelvis GRU. De både verksamheterna ligger nära varandra och överlappar i vissa situationer. Specifikt gäller det i krigstid.

Det går att se tre tydliga utvecklingssteg i den Sovjetiska/Ryska agentkommunikationen när det gäller radiokommunikation med hemlandet.

Den första generationen använde vanlig CW-kommunikation för förbindelse med hemmabasen. Det är portabla eller iallafall flyttbara utrustningar som arbetar på kortvågsbandet. Med hjälp av kortvåg kan långa avstånd överbryggas. Ett känt exempel på sådant utrustning är de som dåvarande svenska RKA (RadioKontrollAnstalten) kunde beslagta i och med att GRUs reservradionät i delvis rullades upp. Utrustningarna var i det fallet mycket stora och komplexa, i ett fall inbyggda i en fåtölj.

Det finns några exempel på att det funnits mekaniska CW-sändare som kunnat öka hastigheten på sändningen. De verkar vara tillgängliga omkring 1950. Troligen spelade mottagande in sändningen på band och genom att sänka hastigheten på bandet kunde tecknen avkodas manuellt.

Den andra generationen av utrustningar som introducerades på 60-talet var "CW-snabbsändaren". Med hjälp av inspelning eller annan teknik sändes ett antal CW-tecken i mycket hög hastighet. Det förefaller som att denna teknik i olika varianter var huvudlösningen som användes under kalla kriget. Ett sådant exempel är en agent som 1969 avslöjades i Holland. Han arbetade då för östtyska underrättelsetjänsten. Holländska säkerhetstjänsten fann komplett R-353-station ("PROTON") inklusive OTP-material. Stationen har flera intressanta egenskaper. Mottagaren i stationen har både CW och AM-mottagning. Detta stämmer väl överens med de observationer som är gjorda av utsändningar från GRU och KGB och som pågår än idag. De är ofta AM-modulerade eller använder en modulation som gör att det kan tas emot med AM-mottagare. Exempel på detta är exempelvis GRUs sändare M01 i Kaliningrad. (se "Agentsändarna i Kaliningrad"). Viktor Surorov beskriver systemet på följande sätt "Instructions to the agent are transmitted in the form of previously agreed phrases or numbers in ordinary radio programmes, or as a simple numerical code."

Exempel på utrustning:

En utrustning från början av 1950-talet är R-350 ORYOL ("Ugglan").

R-350 (Oryol)
Sändare: CW
Uteffekt: ?
Mottagare: CW och AM
Årtal: 1950-talet

Notera speciellt de inspelningar som finns tillgängliga på sidan och där det går att höra hur sändaren lät, både avstämning och trafik.

R-350M
Sändare: CW (Manuell CW samt snabbsändning 100-150 WPM)
Mottagare: CW och AM
Årtal: omkring 1955

R-353 PROTON
Sändare: CW (Manuell samt snabbsändning upp till 500 WPM)
Uteffekt: 50 W
Mottagare: CW och AM
Årtal: omkring 1965

R-354 SHMEL
Sändare: CW (Manuell samt snabbsändning 70 WPM via knappsats samt upp till 1125 WPM (vid användning av 35mm film))
Uteffekt: 10 W
Mottagare: CW och AM
Årtal: omkring 1973

R-394K MARK1
Sändare: CW (Manuell samt snabbsändning upp till okänt antal WPM)
Mottagare: CW och AM
Årtal: omkring 1975

"Burst"-sändningarna togs troligen emot med sk R-355 mottagare. R355 är en mottagare som är specialkonstruerad för att ta emot sändningar och kan spela in dem på magnetband eller magnetskiva. Mottagaren kan ställas in för att ta emot olika typer av sändare och hastigheter. Tyvärr saknas uppgifter om var mottagarstationerna var belägna, men man kan misstänka att det kan ha funnits flera stationer i Baltikum och möjligen även på ambassaderna.

Flera av stationerna använder sig av vanlig 35 mm fotofilm för att åstadkomma snabbsändningen. Agenten delar upp filmen i två remsor. I dessa remsor stansas sedan meddelandet in som hål. När filmen matas genom snabbsändaren kodas olika morsetecken motsvarande "hål" resp "ickehål". Filmen var enkel att få tag på och väckte ingen uppmärksamhet vid inköp.

Notera att de flesta radiostationerna har engelsk text något som troligen ska förvirra kontraspionaget.

Den tredje generationen, som ser ut att dyka upp omkring 90-talet eller möjligen i slutet på 80-talet och framåt bygger på CW, FSK och PSK-sändningar. Hastigheterna på dessa kan varieras. FSK är i grunden ett digitalt sätt att överföra information. En av de första implementationerna av FSK är olika former av fjärrskrivare där en ton är "ett" och en annan ton "noll" och tecknet sänds som en serie av ett och noll. PSK använder signalens fasläge föra överföra ett respektive noll.

Det finns ett antal kända nyare stationer med olika utformning och användning. I "Inside soviet military intelligence" gör Viktor Suvorov två intressanta påståenden. Påståendena ska nog tas med en nypa salt på samma sätt som Spetsnazsoldater som klyver tändstickor med spadar på 10 meters avstånd. Men Suvorov ger intressant inblick i Sovjetiskt/Ryskt tänkande: "..agents and illegals are issued with small written instructions containing several types of ordinary current components which may be bought in any radio shop, and the means whereby they may be put together to make a long-range two-way set. This solves two problems at the same time. If an agent is arrested there is only to be found in his flat a pair of good Japanese receivers, a tape recorder and other components which can be bought in any shop. There is therefore no way that he can be suspected of any criminal activity. And secondly the problem of the transportation and secret storage of a radio set of comparatively large proportions is avoided. The GRU is continually looking at the market as regards radio sets and components, and working out new recommendations as to how they should be assembled."

Att GRUs illegalister och agenter skulle kunna bygga kraftfulla, fungerande, stabila radiosändare med "delar av radiomottagare" och andra enkla komponenter är inte troligt. De stora ansträngningar som gjorts att ta fram kvalificerad sändarutrustning tyder snarare på att användarna utrustas med dessa i förväg.

Vi får också av Suvorov veta att de flesta sändarna är inaktiva i fredstid: "In times of war, however, quick-acting and ultra-quick-acting sets are used, exploiting technical means of radio transmission in seconds or microseconds."

1. R-397OK (Okänt kodnamn)
Sändare: Troligen FSK
Uteffekt: 1,8 W (Mycket låg - korrekt uppgift?)
Mottagare: - saknas troligen
Årtal: omkring 1975

Det finns inte så mycket tillgänglig information om enheten. Den är emellertid mycket intressant av flera olika skäl. Arkitekturen skiljer sig på flera grundläggande sätt mot andra enheter. Dels är troligen sändaren och snabbsändaren integrerade med varandra, det kan vara en av första transistoriserade enheterna och stationen har också en mycket låg uteffekt. Till detta kommer att den troligen använder FSK-modulation.

Tangentbordet innehåller på känt maner endast siffror vilket innebär att Spetsnaz-soldaten eller agenten får omvandla meddelandet till siffror. Enligt webbsidan klarar sändaren att sända 20 grupper om 5 tecken var per sändningsomgång. R-014 Datcik hade en överföringshastighet om 75 eller 150 baud. 0-9 kan representeras med 4a bitars kod. Om man antar att överföring av siffrorna sker med 4a bitar och det tillförs lika många bitar till felrättade kod så blir det total antalet bitar att överföra ca 8 per tecken. 8 x 20 x 5 = 800 bitar. Med en hastighet om 75 baud skulle då överföringen ta ca 11s. Det är en relativt lång tid för en "burst"-sändare.

2. R-014 Datcik
Sändare: Kan anslutas till ett stort antal olika HF, VHF eller UHF-sändare.
Uteffekt: -
Mottagare: Saknas
Årtal: ca 1980

R-014 är en robust fältmässig snabbsändare som kopplas till en radio för att sända siffergrupper till en mottagarstation. Möjligheter till kvittenser eller tvåvägskommunikation förefaller att saknas. Systemet är ett rent överföringssystem som saknar kryptering. Det man velat uppnå med systemet är troligen att tillvarata de möjligheter som finns med FSK-sändning att införa felrättande kodning och öka överföringshastigheterna. Man kan anta att systemet kombineras med ett handchiffer eller i vissa fall krypteringsmaskiner i ren militär användning. Vid agentradiokommunikation är troligen handchiffer av någon form den enda tänkbara lösningen av praktiska skäl. Det finns inga öppna uppgifter om att Datchik skulle använts för agentkommunikation.

I ett digitalt system, som R-014, finns möjligheterna att genom att enligt ett visst mönster repetera, kombinera och addera bitar minska effekterna av sk "fädning", dvs att göra systemet mindre känsligt mot störningar eller varierande signalstyrka. Detta ökar antalet bitar som ska överföras, men gör överföringen säkrare.

3. R394 Mark 2 (Strizh)
Sändare: 1,5-13,5 Mhz
Uteffekt: 15W
Mottagare: A1, CW, A2
Årtal: ca 1989

Burstsändaren kopplad till Strizh har tre olika moder: CW, A2 och FM. CW motsvarar en automatiserad sändning av 50 tecken per minut. I läge A2, vilket troligen är FSK, ("Tone telegraphy") kan sändaren sända 203 grupper (om 5 tecken) på 1,2 sekunder vilket motsvarar 850 baud. Det tredje läget "FM" "phase telegraphy mode" avser troligen PSK (Phase Shift Keying) och medger sändning av 203 grupper på 0,5 sekunder. Det motsvarar en hastighet om 2030 baud om inga extra bitar läggs till.

Tillgänliga uppgifter saknas om mottagarutrustning avseende FSK-sändningar. Det är inte otänkbart att det idag finns ytterligare en fjärde generation tillgänglig idag som bygger på frekvenshopps- eller bandspridningsteknik.

Kortdistant agentkommunikation

Det finns viss information om kortdistant agentradiokommunikation från Östblocket. Viktor Suruorov beskriver behovet av agentkommunikation på följande sätt: "However, for the GRU it is often necessary that the agent himself transmits. For this the short-range radio link exists. The agent transmits information to the Soviet embassy with the help of small transmitters, like the sort of walkie-talkie sets which can be bought in any shop and which are used for guiding model aeroplanes and ships (one cannot help noticing how many aerials there are on the roof of the Soviet embassy). In this type of radio exchange the GRU takes the cover of a fireman, ambulance driver, construction worker or a policeman. All radio conversations within the city limits are thoroughly studied by GRU specialists and any of them may be used by the GRU for its dark ends."

Det finns exempel på att man använt inlästa röstmeddelanden på band som sedan spelats upp i mycket hög hastiget och överförts med enkla radiosändare. Cryptomuseum.org har ett exemplar av den Tjekiska "UHER SCRA" vilket är en VHF FM sändare till vilket en UHER Report 4000 bandspelare ansluts. Inspelning av meddelandet sker på lägsta hastighet och uppspelning i högsta. På mottagarsidan kunde inspelning ske med hög hastighet och uppspelning med låg. Därigenom återficks begripligt tal. VHF-sändaren använde bandet 88-108 Mhz (internationella bandet för FM-radio) vilket gav vissa fördelar. Exempelvis kunde befintliga antenner, t ex i en bil, användas för sändning och mottagning. Räckvidden bör ha varit några 100-tal meter till en kilometer.

Källor och referenser

Spycraft: The Secret History of the CIA's Spytechs, from Communism to Al-Qaeda Av Robert Wallace,H. Keith Melton,Henry R.
Venona: Spåren från ett underrättelsekrig av Wilhelm Agrell
Ultimate Spy av H Keith Melton

Felaktiga och verkliga nyheter om läget i norr

Var Abrams-stridsvagnar plötsligt intill norskryska gränsen? (bild från Tyskland)

CNN skapade härom dagen stort eko i nordisk press om en spektakulär amerikansk övning "på gränsen Norge-Ryssland". I både Aftonbladet och Expressen blev det stora artiklar om övningen "vid gränsen" och Aftonbladet TV gjorde ett särskilt inslag. Men som flera personer inklusive undertecknad snabbt påpekade på twitter så hade CNN blandat ihop två platser. Avståndet mellan platserna är enormt och samtidigt missar vanliga medier större nyheter från norr.

Skillnaden mellan att ha en övning med amerikanska stridsvagnar intill den norskryska gränsen - det som påstods ha hänt - och verklighetens övning vid Bardufoss är nämligen över 90 mil norsk väg. Det är möjligt att skära ner det avståndet till 80 mil om man genar via finskt territorium. Men även 80 mil är att jämföra med den kortaste vägen mellan Stockholm och Malmö, 61 mil. Nu har Independent Barents Observer liksom större norska medier som NRK och Nordlys upplyst allmänheten om CNN:s felaktiga reportage men det verkar som om inga svenska medier ännu har uppmärksammat felen.

Vad det handlar om är inte bara grovt slarv från CNN:s sida (liksom de medier som helt enkelt återgav CNN:s story) utan man måste förstå att Norge alltid varit mycket noga med att hålla gränsområdet mot Ryssland utan större eller tyngre norska/allierade militära förband. Trots allt som har hänt i Europa på senare år, som Rysslands inmarsch i Ukraina, har Norge valt att fortsätta med att enbart ha några hundra gränsjägarsoldater baserade nära den ryska gränsen. Det talas om att denna styrka kan bli förstärkt men så har inte skett och om det sker lär det inte heller bli med amerikanska stridsvagnar. Hade det inträffat denna vecka så hade det varit en riktigt stor förändring i Norges gränspolicy.

Förutom att många vanliga svenska nyhetskonsumenter nu ännu lär tro att amerikanska marinkårens stridsvagnar härom dagen övade intill Rysslands nordligaste landgräns så har rätt få svenskar söder om Norrbotten fått ta del av de både allvarliga och verkliga säkerhetspolitiska förändringar i Arktis som skett under senare år. Exempelvis den ryska upprustning av förband och baser och ökad övningsverksamhet (flera gånger med luftlandsättningsförband) som redan har genomförts, liksom flytten av norska försvarets operativa högkvarter från Stavanger till ett fjäll ovanför polcirkeln (nära Bodö). Särskilt intressant är att Kreml satsar på en militärbas på den ryska ön som är närmast norska Svalbard. Denna ö heter Alexandras land (del av Frans Josefs land) och ska få mycket imponerande stridsflygplan. Det rör sig om Su-34 eller MiG-31. Detta samtidigt som Norge fortsätter med att ha noll militära förband baserade på Svalbard.

Det senaste i den verkliga utvecklingen i norr går dock att ta del av på svenska, om man läser dagens reflektion av bloggaren Jägarchefen: "Nordlig pivot?".

Nordlig pivot?

Reflektion

Bild 1. GIUK-N gapet.
Denna veckas, V648, hitintills mest ouppmärksammade säkerhetspolitiska nyhet är troligtvis Norges Försvarsministers, Ine Marie Eriksen Søreide, uttalande, vid Reagan National Defense Forum i Kalifornien. Där Försvarsministern bl.a. delgav att Ryssland i dagsläget har förmågan att allvarligt försvåra västliga förstärkningar från att nå Norge. Det hon beskriver är hur Ryssland har utvecklat förmågan för i, bedömt, stor omfattning kunna påverka maritima rörelser innanför det s.k. GIUK-N gapet d.v.s. vattenvolymen nordöst om Grönland-Island-Storbritannien-Norge.


Inledningsvis är det viktigt att belysa två saker. För det första, att Ryssland skulle inneha förmågan för att skapa en effektiv s.k. avreglingszon, engelskans Anti-Access/Area Denial, inom hela norska havet är ej troligt, vilket heller ej framförs men det bör belysas, så det ej uppstår överilade bedömningar. Däremot har Ryssland troligtvisbyggt upp sådan maritim förmåga att de allvarligt kan försvåra, vilket den norska försvarsministern belyser, styrketillförsel till Norge och därmed även genomförandet av allierade maritima operationer i det Norska Havet.

För det andra bör man ta den norska Försvarsministerns varning på allvar, då Norge oftast har en väldigt sansad syn och omfattande underrättelsebild kring vilka förmågor Ryssland defacto besitter. Således befinner sig Norge i en väldigt prekär situation, då man ända sedan dess anslutning i NATO, byggt upp försvaret av Norge kring tillförda förband från dess allierade. Tidigare utgjorde problematiken främst om förbanden skulle kunna komma fram i tid, nu adderas problematiken men om det kan tillföras tillräckligt med förband överhuvudtaget, i händelse av en väpnad konflikt.

I sak är det dock inte förvånansvärt om nu Ryssland besitter förmågan för att allvarligt försvåra styrketillförseln till Norge. Ryssland har under det senaste decenniet gradvist återtagit sin maritima förmåga. Därtill gavs en tydlig fingervisning då den nya maritimadoktrinenantogs i fjol, 2015, om en ökad fokusering gentemot bl.a. Atlanten, för att möta vad Ryssland anser är en östlig expandering av NATO gentemot Ryssland. Därtill framkommer även i den nya maritima doktrinen en ökad fokusering kring Arktis.

Bild 2. "Bastionkonceptet".
Norges Försvarsminister påtalar även att Ryssland har återupprättat det s.k. "bastionkonceptet". Vilket var ett koncept som utvecklades av Sovjetunionen under den senare delen av det kalla kriget. Syftet med den var/är att skydda, dels andraslagsförmågan i Barents hav, dels skydda infrastrukturen i Murmanskområdet. Kortfattat omfattar "bastionkonceptet" ett fördröjningsområde i Norska havet där en motståndare till Ryssland helst skall hindras från att nå Barents hav. Därefter var Barents hav ett hindra område, där senast en motståndare skulle nedkämpas för att ej kunna påverka för Ryssland, strategiska intressen i händelse av en väpnad konflikt.


Därtill påtalar Försvarsministern även hur Ryssland tydligt har visat att Barents hav, därmed även Nordkalotten, är av större strategisk betydelse nu, än under det kalla kriget. Något jag indirekt påtalade i blogginlägget, "I Skuggan av Gotland Del 1 - Kontexten", maa. att norra Sveriges strategiska betydelse, dels har ökat, dels kommer öka markant under den kommande tidsperioden. Vilket jag kommer utveckla mer utförligt i den inläggsseriens två kommande inlägg. Men det är mycket intressant att notera att norra Sveriges strategiska läge förefaller vara glömt i den svenska säkerhetspolitiska debatten, trots detta tydliga ställningstagande av Norges Försvarsminister, denna information torde ej vara okänd för svenska beslutsfattare.

Avslutningsvis torde detta innebära att det tidigare "bastionkonceptet" som främst hade en defensiv karaktär, nu utifrån den Norska Försvarsministerns uttalande, förefaller både innehålla en defensiv komponent d.v.s. skydda den ryska andraslagsförmågan samt andra ryska strategiska intressen i Barentsregionen. Men den förefaller även innehålla en offensiv komponent som innebär att man helst skall hindra allierad styrketillförsel till Norge i händelse av en väpnad konflikt, men även allierade maritima operationer i Norska Havet.

Have a good one! // Jägarchefen

Tung kustrobot återinförd i Försvarsmakten!



Informationen är fortfarande mycket knapphändig, men en sak är säker, delar av det avvecklade kustrobotbatteriet är återinfört! I ärlighetens namn trodde jag aldrig att jag skulle få skriva om detta på denna blogg, men så blev det till slut tack vare en rad eldsjälar inom Försvarsmakten.


Idag skriver jag krönika i BLT om återinfört kustrobotbatteri som ni kan läsa HÄR.


Man ska komma ihåg att detta är ett initiativ taget av Försvarsmakten, och om jag inte är felunderrättad så är det något som har genererats underifrån och därefter förankrats uppåt ända upp till försvarsdepartementet där initiativet till slut förverkligades. Det är ofta så positiv utveckling  åstadkoms, och en kraft som borde nyttjas i större utsträckning då det finns många kloka ideér inom en organisation.

Jag har själv på denna blogg propagerat för denna utveckling genom en rad blogginlägg genom årens lopp.

För cirka fem år sedan gjorde jag en rudimentär analys avseende var den avvecklade materielen från det nedlagda batteriet hade tagit vägen. Då kunde jag konstatera att det möjligen fanns ett antal robotbilar som hade överlevt och som inte sålts bort på auktion, men som hamnat på andra platser, exempelvis hos Saab. En av bilarna hade bland annat hamnat på KA2 museum på Aspö. DN skrev i sin artikel att man hämtat materiel från museum, något som dementerats av försvarslogistikchefen Thomas Engevall under försvarsföretagardagarna i veckan som gick. Således finns det fortfarande en robotbil att beskåda på Aspö (alternativt en till att hämta hem - vilket jag anser man borde göra snarast).

För tre år sedan skrev jag ett blogginlägg om hur man borde återföra delar av batteriet (vilket man nu gjort) och placera dessa på Gotland i syfte att där skapa tröskelförmåga. Detta efter att Allan Widman hade lyft frågan politiskt.

Det man nu har åstadkommit är riktigt bra! Jag tror inte gemene man förstår hur stor påverkan på en motståndares planering ett sådant här system har jämfört med många av de övriga försvarsåtgärder som har vidtagits under de senaste 10 åren, där det mesta har handlat om vidmakthållande eller omsättning. Det här ÖKAR försvarsförmågan och höjer tröskeln för en motståndare på ett sätt som inte kan negligeras i någon operativ planering.

Nu hoppas jag att det följer fler beslut i denna anda. En lågt hängande frukt (om det inte är för sent) är att rädda sensorn ArtE 740 från slakt. Denna sensor skulle bidra till att det återupplivade kustrobotbatteriet kan uppträda helt autonomt när så krävs. Det vore nästa naturliga steg i sammanhanget enligt min bedömning. Dessa sensorer skulle dessutom kunna komma till dubbel nytta om Försvarsmakten får möjlighet att förbandssätta (delar av) de 24 ytterligare Archer artilleripjäser man har tagit över (de som ursprungligen skulle till Norge). Att modifiera dessa pjäser för att kunna verka mot sjömål är enligt expertisen en åtgärd som i sammanhanget inte skulle vara särskilt kostsam med som skulle kunna åstadkomma en kraftfull förmågeökning på exempelvis Gotland.


Man kan i sammanhanget inte låta bli att konstatera att beslutet om avveckling av kustrobotbatteriet var ett av de enskilt mest korkade beslut som fattats i samband med ett försvarsbeslut (FB-00). 

Att vi nu återtar detta system ger ett tydligt kvitto på att det verkligen var så. Det ger också ett tydligt kvitto på att vi i Sverige har haft och fortfarande har en politisk kortsiktighet när det kommer till försvar och säkerhet! Detta synsätt måste nu förändras i grunden!


Tungt kustrobotbatteri. Operativt 1995 - avvecklat 2000



Robotbil från kustrobotbatteriet till salu på blocket i januari 2015 (Notera "nyskick")



Sverige gör rätt som vill förbjuda kärnvapen!

av Magnus Sjöland

Jag vill med detta inlägg stödja Sveriges regerings beslut att stödja FN:s generalförsamling i deras historiska resolution mot kärnvapen den 27 oktober 2016. Ett internationellt avtal mot kärnvapen kommer att förhandlas fram under 2017. Olof Palme föreslog 1985 vid FN:s 40-årsjubileum att kärnvapen borde förklaras olagliga, det var både klokt och framsynt. Nu 31 år senare kan det bli verklighet! Vi måste nu se till så att det blir ett starkt avtal och det gäller att kärnvapenstaterna inte förstör förhandlingarna. Tidigare avtal om biologiska- och kemiska-massförstörelsevapen, samt förbud mot landminor och klustervapen har haft stor påverkan på utvecklingen. Vi får hoppas att så även blir fallet med ett förbud mot kärnvapen.

Jag hävdar att det näst värsta vi kan göra är folkmord – utrotning av ett helt folk. Vi talar om illasinnade diktatorer i historien som utfört folkmord, som t ex Hitler eller Stalin.

Men en utrotning av hela mänskligheten är ännu värre än folkmord. Detta är ett stort svek mot alla tidigare generationer som slitit och släpat för att få sina barn att överleva. Alla mödrar och fäder som kämpat för att framtida generationer skall kunna ta över efter dem, som har berett marken, skött skogen och byggt för framtida generationer.

Precis som våra förfäder har slitit för att vi skall få det bra, så anser jag att kommande generationer skall få möjlighet att leva ett bra liv. Därför måste vi som lever idag minska de faror som hotar framtida generationer. Vi bör inte skuldsätta framtida generationer genom att vi idag lever över våra tillgångar, varken ekonomiskt eller ekologiskt. Jag anser att vi handlar moraliskt rätt om vi minimerar vårt avtryck idag och ser till så att så få faror som möjligt hotar våra efterkommande.

Det avgjort mest ologiska av all mänsklig verksamhet är utvecklingen av vapen för massutrotning! Hur tänker vi när vi tar fram dessa? Här avses vapen, som med en knapptryckning kan utföra både folkmord och total utrotning av mänskligheten. Massor med oskyldiga män, kvinnor, barn och djur utrotas utan att dessa har utfört något ont, det enda de har gjort är att de har bott på fel plats vid fel tid. Dessa vapen måste förbjudas då de inte på något sätt följer krigets lagar, som i stort går ut på att militärer skjuter på militärer och att civilbefolkningen inte får vara ett mål. Det är svårt att använda ett massförstörelsevapen utan att civilbefolkningen drabbas!

Vi bör prioritera framtiden då den är oändligt lång, vi människor har funnits i några hundratusen år beroende på vad man menar med vad som är en människa, men vi kan finnas för evigt om vi gör rätt och bäddar för framtida generationer. Detta bör prioriteras.

Jag blev bestört när jag nyligen läste om att Ryssland tagit fram en ny missil som är så snabb (7 km/sekund), att ingen kan skjuta ner den och att den sammanlagda sprängverkan är så stor att en enda missil totalt kan utplåna Storbritannien eller Frankrike med en sprängverkan på 10.000 gånger Hiroshimabombens.

Till vilken nytta? Vad händer om en sådan missil kommer i orätta händer? Vem vet vilken regim som kommer att regera om 50 år, om 100 år eller om 500 år i någon av de stater som idag har kärnvapen? Många otäcka scenarier kan målas upp, självmordsbombare som kommer över massförstörelsevapen (nukleära och kemiska), en stat som vill hämnas någon oförrätt, ett tekniskt fel som gör att en kärnladdning briserar oavsiktligt eller om en fundamentalistisk religiös undergångssekt kommer över dessa?

Jag anser att det allra, allra, allra värsta vi idag kan göra är att framställa ting som kan utplåna oss själva och hela mänskligheten. Att utveckla massförstörelsevapen är ett svek både mot oss som lever idag och mot framtida generationer, vi gör denna planet till en mer osäker plats.

Jag vill med detta inlägg stödja den svenska regeringen och alla de människor som nu jobbar för en kärnvapenfri värld. Tänk om all denna destruktiva energi som går åt till att tillverka kärnvapen istället kunde riktas mot att minska lidandet i världen och bygga en bra bas för framtida generationer.

 
Författaren är verkställande direktör och ledamot av KKrVA.

Att tala med dubbla tungor och skjuta sig själv i foten

av Bo Richard Lundgren

Försvarsberedningen betonade i sitt betänkande Försvaret av Sverige att säkerheten ska försvaras med ickemilitära och militära medel. Det som ska skyddas, det som utmanar och hotar säkerheten samt medlen för att stärka säkerheten måste ses i ett sammanhang.

Denna uppfattning delades av regeringen som i sin inriktningsproposition m m framhöll att planeringen för totalförsvaret nu ska återupptas. Detta ska ske med utgångspunkt i en helhetssyn som omfattar hela hotskalan, ett gemensamt regelverk och en sammanhållen planering.

Det här skapade naturligtvis förväntningar hos oss som är intresserade av att totalförsvarsplaneringen kommer igång igen. Nu skulle det äntligen bli fart i planeringen efter 15 års strategisk time-out och ett totalförsvar i träda. Regeringen skulle, trodde vi, med Försvarsdepartementet i täten ta ett fast grepp om planeringen och se till att berörda myndigheter fick både tydliga mandat och ordentliga resurser.

Jaha. Och hur ser det ut i verkligheten? Hur har t ex regeringen själv organiserat sitt arbete? Jo, när den nya regeringen tillträdde på hösten 2014 beslöt man att dela upp frågorna på så sätt att militära frågor hanteras av Försvarsdepartementet och civila frågor av Justitiedepartementet. Den myndighet som ansvarar för civilt försvar, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, fördes över från Försvars- till Justitiedepartementet. Den enhet som hanterade civila frågor på Försvarsdepartementet fördes också över. Detta har gjort att totalförsvarsfrågorna nu handläggs på två departement. För en utomstående är det svårt att förstå klokskapen i denna lösning. Det är ju bäddat för kompetenstvister, revirstrider och armbrytning om vem som skall betala notan. Begreppet sammanhållen planering blir innehållslöst.

Ett annat vittnesbörd om hur det står till med planeringen idag utgör de planeringsanvisningar som regeringen gav i december förra året. Det är två dokument – delvis olika – som riktar sig till de berörda myndigheterna. Försvarsminister Hultqvist har skrivit under det ena och inrikesminister Ygeman det andra. Även här är det svårt att förstå på vilket sätt detta bidrar till det som regeringen vill åstadkomma, nämligen en sammanhållen planering.

I planeringsanvisningarna sägs att Försvarsmakten ska med stöd av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ge berörda myndigheter tillgång till relevanta delar av planeringen avseende väpnat angrepp. Det handlar om Försvarsmaktens hemliga försvarsplanering. Det är ju bra att civila myndigheter och andra aktörer som ska stödja Försvarsmakten får del av denna information. Men planeringen skulle ju ske med utgångspunkt i en helhetssyn som omfattar hela hotskalan.

Kanske borde regeringskansliet lagt ner lite större möda på att beskriva hur andra scenarier och angreppsfall skall hanteras av de myndigheter m fl som ska involveras i den nya totalförsvarsplaneringen.

Sammanfattningsvis är det svårt för en utomstående att se hur denna nya ordning med totalförsvarsplaneringen delad på två departement främjar att säkerheten ses i ett sammanhang. Det är heller inte så lätt att begripa hur två olika planeringsanvisningar gynnar en sammanhållen planering. Det är heller inte kristallklart hur en helhetssyn som omfattar hela hotskalan skall kunna beaktas när regeringen själv inte tydligt (helst i öppna anvisningar) talar om vilka scenarier och angreppsfall som gäller.

Tvärtom finns det många tecken som tyder på motsatsen d v s att helhetssynen gått upp i rök och att planeringen blivit splittrad och avsevärt försvårad.

Det finns ett uttryck som beskriver företeelsen när man säger en sak men gör en annan. Det kallas för att tala med dubbla tungor. Ett uttryck för självskadebeteende är att skjuta sig själv i foten.

 
Författare är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

En studie i allvarsamma behov

Redan den 2 december utbröt julafton i Försvarssverige! Försvarsmakten har nämligen publicerat den första delen i perspektivstudien 2016-2018. I rapporten sammanfattas Försvarsmaktens omvärldsanalys fram till 2035 och inkluderar till delar genomförd militärstrategisk analys. Nästa delrapport kommer omfatta förslag till försvarskoncept och kostnadsberäknade försvarsmaktsstrukturer. Rapporterna utgör ett av flera underlag till regeringen inför kommande försvarsinriktningsbeslut, det vill säga det som ska gälla perioden 2021-2025, men utgör även underlag mer i närtid för Försvarsmaktens strategiska inriktning, kravställning och planering.

Perspektivstudierna är det arbete Försvarsmakten gör för att analysera militärstrategiska trender, framtida konflikters karaktär och insatsmiljöer 20 år in i framtiden, eller med andra ord hur ÖB ser på omvärlden och framtiden i ett längre perspektiv. Faktum är att PerP:en är det enda instrument ÖB har för att analysera och lyfta blicken bortom nuvarande inriktning. 

Studierna är läsvärda av flera skäl. Ett av dem är att de kan röra sig med lite friare ordval just på grund av att de är studier med längre tidsperspektiv och inte omedelbara svar på frågor om dagsläget – vilketså mycket lättare kidnappas av intressen för dagen. Rapporterna är därmed inte så tvättade på vad som för tillfället är laddade formuleringar.

Försvarsintresserade ser alltid fram emot PerP och det är en skatt för tankar framåt, men också för forskning bakåt i tiden när det gäller spårbarhet – eller brist på spårbarhet – mellan Försvarsmaktens framtidsbedömningar och politikens styrning. Det är alltid intressant att lägga föregående rapport bredvid den senaste.

I PerP från 2013 skriver Försvarsmakten att

den militärstrategiska situationen för Sverige förändras bland annat som ett resultat av närområdets växande betydelse och den ökande ryska militära förmågan i området. Medan det militära hotet mot Sverige bedöms vara lågt kvarstår i hög grad hotet från främmande makts underrättelseverksamhet.

Generellt i 2013-rapporten framhålls behovet av kvalitativt fokus (för mindre bevandrade i ”försvarspolitiska” ska man förstå det som att man inom ramen för en begränsad ekonomi hellre väljer kvalitativt fokus än kvantitet). Bland annat sägs att det är av största vikt att Försvarsmakten har ett antal kvalificerade högteknologiska förmågor som gör oss relevanta och attraktiva för samarbeten samt att våra förmågor passar in i ett större sammanhang. Det var också i denna rapport som Försvarsmakten lade fram behovet av att utveckla förmåga till offensiva cyberoperationer, vilket försvarsinriktningsbeslutet 2015 följde upp. Vidare framhölls behov av rymdbaserade förmågor (vilket även är ett tema i den nya rapporten), obemannade system, skydd mot ballistiska robotar och kryssningsrobotar samt att den nationella försvarsförmågan mot kryssningsrobotar bör stärkas. PerP:en 2013 tar även upp att förmågan att kunna bekämpa mål på stora avstånd med hög precision blir allt viktigare och att Försvarsmakten bör överväga att anskaffa en sådan förmåga (det finska köpet av JASSM nämns) samt att förmågan kan utvecklas med mark-, luft eller sjöburna system.

Jag tror de flesta känner igen hur dessa förmågor diskuteras nu tre år senare.

Detta om den förra studien.I den dagsaktuella versionen konstaterar Försvarsmakten att det inte genomförs några större strukturella förändringar i myndigheten utan att dessa har skjutits på framtiden. Behov av långsiktiga behov av större förändringar i förmågor aviseras med utgångspunkt i den framtida operationsmiljön samt Rysslands planerade fortsatta militära förmågeökning och säkerhetspolitiska utveckling.

Förändringar i den operativa miljön gör att Försvarsmakten redan nu, i innevarande försvarsinriktningsperiod, behöver förbereda och planera för den långsiktiga förmågeutveckling. Med de säkerhetspolitiska osäkerheterna som bakgrund behövs en översyn över vilken militär grundförsäkringspremie som krävs för att risktagningen i perioden efter 2025 ska förbli rimlig.

Försvarsmakten pekar på fyra centrala förhållanden som belyser att och varför Försvarsmakten behöver vidareutvecklas:

  • Ryssland planerar att fortsätta öka sin militära förmåga i perioden efter 2020 samtidigt som Försvarsmaktens förmåga nedgår med nuvarande försvarspolitiska och ekonomiska ambitionsnivå (detta pekades på redan 2013, min anm.). Det är en viktig bedömning och korrigerande signal, inte minst med tanke på uppgifter i medier om att de ryska försvarsutgifterna ska minska, och naturligtvis i linje med vad stf chef MUST sade vid Försvarsföretagsdagarna i veckan.
  • Operationsmiljön i Östersjöområdet bedöms i perioden 2025-2035 vara förändrad vad avser ett angrepps syfte, omfattning och karaktär.Försvarsmakten skriver att ett angrepp i första hand sannolikt syftar till att förneka annan part handlingsfrihet. Vidare antas att konfliktens karaktär förändras med rysk teknik- och strategiutveckling, vilken systematiskt riktas mot att utnyttja västvärldens svagheter och innefattar bland annat hybridkrigföring. Teknikutvecklingen medför, menar Försvarsmakten, vapensystem med allt längre räckvidder för fjärrbekämpning och avregling av strategiskt viktiga områden. Utvecklingen inom informationsteknologi, cyber, fjärrstyrda och autonoma system och telekrig tas upp som exempel på andra områden där teknikutvecklingen medför förändringar i den framtida operationsmiljön.
  • Försvarsmakten folkbildar i sin tredje punkt om att Sverige ”oundvikligen” kommer att påverkas om en konflikt i Östersjöområdet uppstår. Jag har en teori om att det finns en svensk ganska grundmurad inbillning om att vi alltid kan välja huruvida vi blir indragna i en militär konflikt eller ej, vilket i sin tur torde vara en underliggande förklaring till mycket märkligheter i svensk försvarspolitik över tid (det fick jag för övrigt tillfälle att nämna i dagens Studio Ett). Försvarsmakten konstaterar att Sveriges geostrategiska läge i grunden har förbättrats genom tidigare utvidgningar av EU och NATO, men att de geostrategiska förhållandena innebär att tillgång till svenskt territorium är en strategisk fördel för såväl Ryssland som NATO och USA. Försvarsmakten fortsätter i samma upplysningsanda med att det utan fördragsfästa säkerhetsgarantier finns en fortsatt osäkerhet om och när stöd kan påräknas.
  • Det ömsesidiga beroendet mellan den militära och civila delen av totalförsvaret har ökat, konstaterar myndigheten. Hybridkrigföring riktar sig mot samhället som helhet och samhällets sårbarhet vid påfrestningar ökar. I ett antal pedagogiska formuleringar beskriver Försvarsmakten vikten av ökad nationell situationsförståelse, en sammanhållen nationell strategisk kommunikation och en förmåga i samhället att snabbt och med god effekt kunna agera i gråzonen mellan fred och krig.

Ett av de viktigaste konstateranden Försvarsmakten gör i rapporten, är följande:

de civila delarna i totalförsvaret behöver utvecklas för att reducera sårbarheter samt skydda kritisk infrastruktur och samhällsviktig verksamhet i syfte att utveckla en nationell tröskeleffekt. Samhällets motståndskraft och Försvarsmaktens uthållighet är i detta sammanhang viktiga faktorer.

Det hade varit mycket intressant och – tror jag – välgörande för utvecklingen av de civila delarna och förståelsen för det ömsesidiga beroendet om MSB fick uppdrag att göra en motsvarande långsiktig perspektivplanering för totalförsvaret. En klok vän har påpekat att ett sådant dokument kan kan befästa missförståndet att MSB är en direkt motsvarighet till Försvarsmakten som ansvarar för hela det civila försvaret, men det borde gå att förklara hur strukturerna ser ut och denna utmaning borde hursomhelst inte omöjliggöra ett sådant arbete.

Sammanfattningsvis är det tydliga budskap om att  Försvarsmakten är i behov av långsiktigt hållbara beslut om större förstärkning och förändring av Försvarsmaktens förmågor. Försvarsmakten tillägger att det är ”oavsett planeringsläge i innevarande period” och att ”långsiktigt hållbara beslut krävs för att kunna vidareutveckla förmågor för att möta den ryska förmågeutvecklingen och den framtida operationsmiljöns komplexitet.” Detta anger myndigheten som en förutsättning för att Försvarsmakten ska kunna lösa sina uppgifter 2025-2035.

När den förra perspektivstudien kom (2013) skrev jag att

Försvarsmakten gör helt enkelt kaos med halvkvävda försköningar eller tillrättalagda beskrivningar om problem (och utmaningar) och den övergripande slutsatsen är att hela dokumentet är ett rop på hjälp – eller i alla fall ett rop på vägval och definitioner som endast den politiska nivån kan och ska göra.

Möjligen står sig det omdömet. Jag skickade också med en lämplig låt. Den står sig nog den också.

Kärsön 1987, ett hot mot rikets säkerhet?

Reflektion

Nedan följer ett kortare reflektionsinlägg, om en möjlig incident av främmande makts undervattensverksamhet från 1987, som jag ramlade över i samband med att jag sökte information om en annan incident, till ett kommande inlägg under nästa år. Denna incident har alla ingredienser för en roman, om man så vill.

Klockan 0400 på morgonen, 05MAJ1987, såg två poliser som passerade över Nockebybron i västra Stockholm en kraftig vågrörelse och virvlar i vattnet några hundra meter söder om bron och Kärsön. Denna observation kom att föranleda att bevakningen vid regeringsbyggnaderna i Stockholm kom att förstärkas, samt Stockholmspiketen kom att tilldelas automatvapen, som förstärkningsvapen. Detta var upptakten till en av de mer konstiga händelserna i Svensk ubåtsjakts historia.

Samtidigt som de båda polismännen observerade fenomenet i vattnet, så noterade de även en eld som brann på Kärsön, där kom de att påträffa ett tält och fem individer, varav tre var från Polen, samtliga fem kom att gripas på platsen för brott mot rikets säkerhet, en sjätte individ hade funnits på platsen, men avvikit innan polismännen anlände. Efter genomfört förhör kom samtliga fem att släppas, då det klarlagts att individerna ej kunde haft något med den möjliga främmande undervattensverksamheten att göra.

Under dagen, 05MAJ1987, så inkommer även en rapport om en möjlig observation om främmande undervattensverksamhet vid Vaxholm. En lastbilschaufför anmäler in att han observerat ett periskop. Det är även efter denna observation som polisen fattar beslut om att öka bevakningen av regeringsbyggnaderna i Stockholm samt tilldela piketen förstärkningsvapen. Där man bl.a. framför att skälen till detta bl.a. är att den dåvarande amerikanska ambassadören i Sverige är på väg för att träffa, dåvarande Statsministern Ingvar Carlsson, därtill gripandet av individerna i samband med observationen av vågrörelserna.

En telefonkabel låg/ligger i vattnet i anslutning till platsen där observationen genomfördes, som åtminstone då, utifrån massmediasrapportering, förefaller varit kopplad till Försvarets Radioanstalt, FRA, på Lovön. En polisman som uttalade sig anonymt till Svenska Dagbladet menade på att denna händelse var en av de mest allvarliga som hänt i Sverige under senare år, då skall man sätta det i paritet med att Sveriges Statsminister Olof Palme, mördades året innan. Här finns givetvis möjligheten att polismannen har velat känna sig viktig och överdrivit händelsen.

Både polisens, brandförsvarets och marinens dykare kom att genomföra dykningar vid platsen för de två polismännens observation. Varpå man kom att finna bottenavtryck, telefonkabeln kom även att kontrolleras och kunde konstateras vara orörd. Efter genomförd efteranalys kom bottenavtrycket avskrivas och tillskrevs naturlig förklaring, förklaringarna varierade från att en fritidsbåt hade kunnat orsaka det till dykare som underhållit den telefonkabel som gick/går där, men någon form av anknytning till främmande undervattensverksamhet tillskrevs det ej.

I och med detta så förefaller även händelsen som helhet att avskrivas åtminstone i massmedias ögon, då ingen ytterligare rapportering kommer ut avseende den, Försvarsmakten förefaller även avskrivit den. Vad är det då som gör att det kan finnas skäl till att ta upp denna incident, snart 30 år efter att den hände, då den trots allt förefaller vara avskriven?

Det självklara skälet är polisens vidtagna beredskapsåtgärder, detta är första gången som jag noterat att polisen dels har förstärkt bevakningen av samtliga regeringsbyggnader i Stockholm, dels tilldelat förstärkningsbeväpning i samband med en möjlig observation av undervattensverksamhet. Detta måste sättas i kontexten att under den aktuella eran så genomfördes sjunkbombningar m.m. nästan varje år i Stockholmsskärgård mot främmande undervattensverksamhet, d.v.s. ett mer eller mindre krigsstillestånd rådde stundtals.

Trots det, så förefaller detta vara den enda gången som åtminstone massmedia rapporterat om att bevakningen av rikets statsledning och dess funktioner i Stockholm skärpts p.g.a. en undervattensobservation. Detta är även det enda tillfället som jag, hitintills skall tilläggas, noterat att man vidtagit sådana drastiska åtgärder, i Stockholmsregionen, trots att det nästan rådde krigsstillestånd under ett decennium i Stockholmsskärgård.

Det gör händelsen värd att skriva ett blogginlägg om, för spontant känns det som att det finns betydligt mer ”under ytan” än vad som öppet rapporterats om detta, givetvis finns möjligheten att Polismyndigheten tog tillfället i akt att öva en förhöjd beredskap då mordet på Olof Palme skett drygt ett år tidigare, men om något känns det något överilat att öva systemet samtidigt som man har en möjlig skarp incident igång samtidigt, och de skäl som ges avseende ambassadören, torde man kunna bortse ifrån, då det är mer regel än undantag att ambassadörer besöker olika delar av regeringen titt som tätt.

Have a good one! // Jägarchefen