månadsarkiv: februari 2017

H(emligt)årdsmält underlag

I en debattartikel i januari, i samband med att den nya nationella säkerhetsstrategin presenterades, skrev statsminister Stefan Löfven:

Att ett enskilt militärt väpnat angrepp skulle riktas direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt.

I det budgetunderlag som Försvarsmakten överlämnade till regeringen idag, samt presenterade vid en pressträff med ÖB, uttrycks denna i försvarspolitiken så detaljstuderade formuleringsfråga på följande sätt:

Sverige blir oundvikligen påverkat om en väpnad konflikt uppstår i Östersjöområdet, och såväl militära som civila mål kommer att påverkas. Det går därför inte att utesluta en försämrad säkerhetspolitisk situation där Sverige som en del i en större konflikt kan komma att utsättas för väpnat angrepp.

Dessa bedömningar står inte i motsatsförhållande till varandra – nyckelorden i statsministerns formulering är enskilt samt direkt – men om man fortsätter läsa Försvarsmaktens underlag stiger temperaturen (bilaga 1, sid 3, mina kursiv.):

Det säkerhetspolitiska läget präglas av stor osäkerhet och instabilitet, samt av att utvecklingen är svårbedömd. Väpnad konflikt som konsekvens av över- respektive underskattning, feltolkning, misstag och missförstånd utgör en reell risk. Detta gäller även i vårt närområde. Sedan det senaste försvarspolitiska inriktningsbeslutet har osäkerheterna ökat, inte minst genom flera utvecklingar inom västvärlden. Osäkerheter kring USA:s utrikes- och säkerhetspolitik, Storbritanniens förestående utträde ur EU, utmaningar för sammanhållningen inom EU och Nato, samt politiska förändringar i riktning mot ökad nationalism och protektionism, är alla faktorer som bidrar till denna osäkerhet.

Den som jämför Försvarsmaktens bedömning med hur den löd förra året (BU 17) noterar att man i år identifierar fem faktorer som medför, med ÖB:s ord, omfattande påverkan på den säkerhetspolitiska utvecklingen i Sveriges närområde, och därmed konsekvenser för Sverige och Försvarsmakten:

  • Sänkt rysk tröskel för användandet av militärt våld.
  • En pågående ökning av den ryska militära förmågan.
  • Ökad militär verksamhet i Östersjöområdet.
  • Ökad militärstrategisk betydelse av Sveriges närområde.
  • Ökade osäkerheter inom västvärlden.

I fjol ringades motsvarande bedömning in med följande tre faktorer:

  • Sänkt rysk tröskel för användandet av militärt våld.
  • Ökad militär verksamhet i Östersjöområdet.
  • Ökad militärstrategisk betydelse av Sveriges närområde.

Detta om omvärldsutvecklingen. Men vad framkommer då i budgetunderlaget, som innehåller myndighetens planering för 2018-2020?

h
Faktum är att det inte säger så mycket till oss utanför Högkvarteret och regeringskansliet då väsentliga delar numer gömmer sig i hemliga bilagor, t.ex. läget inom personalförsörjningen. Att krigsdugligheten på förbandsnivå är hemlig ska vi vara tacksamma för, men det betyder faktiskt inte att så gott som all annan information också måste vara det, inom de flesta områden. Även lejonparten av Försvarsmaktens förslag till åtgärder (inkl. prislappar) är dolda, vilket fick den samlade pressen att besviket sucka över det uteblivna facit till vilka belopp som saknas. Ja en del av oss andra också, för den delen.

Likt försvarsministern vill inte ÖB delta i någon sifferbingo budgivning kring försvarsanslagen. Jag skulle tro att det underlättar samarbetsklimatet, vilket i grunden är bra. Men om ÖB inte hade redovisat något behov av mer resurser under innevarande inriktningsperiod hade han underminerat oppositionens olika krav på pengatillskott. Det hade varit fel i sak eftersom underfinansieringen är ett faktum, men det hade också orsakat ramaskri eftersom många i organisationen vet att det är gigantiska behov och brister som visar sig under varenda sten man lyfter på.

Nu blev det två spår som blottas i offentligheten: Dels har de redan i fjol identifierade fördyringarna på materielsidan ökat (från 5 mdr kr till 6,5 mdr kr under innevarande försvarsinriktningsperiod), vilket i sin tur innebär att man bl.a. måste avbryta eller skjuta på planerade åtgärder. Dels ökar osäkerheterna in i nästa försvarsinriktningsperiod (2021-2025). Dessa alarmerade budskap, inte minst i relation till bedömningen av omvärldsutvecklingen ovan, kommunicerar ÖB samtidigt som han försöker ingjuta gålust och viss tillförsikt – vilket faktiskt ingår i uppdraget. ÖB är i den bemärkelsen en del av det psykologiska försvaret:

Sammantaget har vi idag, en starkare och bättre rustad försvarsmakt än för ett år sedan.

Det är säkert också sant i sak, men kan inte stå för sig själv utan måste sättas i relation till en eventuell motståndares förmåga på hela totalförsvarsbredden. Om Sveriges totalförsvarsförmåga och motståndskraft i vid mening ska öka, måste vår förmåga öka i snabbare takt än motståndarens – eller så måste dess förmåga minska. Att förhålla sig till detta är ett politiskt ansvar.

Nu kommer diskussionen om ekonomiska tillskott få ny näring, både trots och tack vare att den avdömda prislappen är okänd utöver ovan nämnda fördyringar. Försvarsmakten sätter ljudet på ett av systemfelen i försvarsekonomin, nämligen uteblivna eller otillräckliga indexuppräkningar med den urholkning det innebär. Men andra grundproblemen lär av allt att döma inte stiga till ytan denna gången heller, till exempel politisk klåfingrighet på bekostnad av professionen och undvikande av specificerad kravställning med de svåra prioriteringar det innebär (och/eller blottläggning av belopp som inget parti är i närheten av).

Några spridda nedslag i budgetunderlaget, i stort och smått:

För det första: Det hade varit intressant om man hade kunnat läsa sig till hur det går med brigadförmågan. I regleringsbrevet för 2017 står:

Inom arméstridskrafterna ska Försvarsmakten prioritera åtgärder för att kunna agera samtidigt med två brigader inom försvarsbeslutsperioden. Funktionsförbanden inklusive lednings- och logistikförbanden ska anpassas utifrån detta.

Detta härrör från regeringens inriktningsbeslut med anledning av riksdagens försvarsinriktningsbeslut 2015, där det formuleras att huvuddelen av arméförbanden ska organiseras för att kunna verka som två brigader.

För det andra förekommer viss tydlighet även i de öppna delarna om medellångräckviddigt luftvärn, vilket är ett system som både Försvarsberedningen och inriktningsbeslutet dömt av som viktigt att tillföra. Försvarsmakten skriver i underlaget att behovet är tydligt utifrån operativa utgångspunkter och att det planeringsmässigt sedan tidigare finns ett ekonomiskt utrymme för att påbörja införandet av systemet under inriktningsperioden, men att den hittills genomförda beredningen indikerar ”att anskaffningen av denna typ av system är så omfattande att ekonomiska tillskott under perioden 2018-2020 erfordras”.

För det tredje kan man läsa i bilaga tre om ett av de områden som oroar mig allra mest vad gäller Försvarsmaktens framtid och förmåga: Den framtida officersförsörjningen. Där hittar man bl.a aspirantutbildning.

För det fjärde blir ledningsstaben ”försvarsstab”. Försvarsgrenarna är tillbaka (dock utan tidigare ansvarsfördelning till försvarsgrenscheferna). Nya lokaliseringsorter: Upplandsbro/Kungsängen för arméstaben, Uppsala för flygstaben och Muskö för marinstaben. Respektive Militärregion kommer att ledas av en fristående chef. Mer om detta i bilaga fyra.

För det femte debiterade Försvarsmakten regeringskansliet 9 miljoner kronor för statsflyget under 2016. Den totala kostnaden för verksamheten uppgår dock till ca 100 mkr.

Till sist (1) vill jag peka på en sak som handlar om pengar. Pengar på marginalen, men ändå. Regeringen har hämtat hem 899 715 tkr från den internationella verksamheten (framgår i FM:s årsredovisning för 2016). Lejonparten av beloppet omfattar ramreservation för EU BG 2015. Eftersom BG ej användes blev det ett överskott, varav 3 % i anslagssparande fick behållas på anslagspost 1:2:1. Denna ramreservation ingick ej i den försvarspolitiska överenskommelsen och inga medel har således tagits ur överenskommelsen (utgiftsområdet får dock inte behålla hela det överskott som uppstod på anslaget år 2015). Min poäng är att dessa pengar borde kommit Försvarsmakten till del ändå. Det saknas inte precis hål att fylla, vilket dagens redovisning visar.
Det har för övrigt dragits in stora belopp från FM:s internationella anslag under ett antal år, hur man än ser på saken. För femårsperioden 2012-2016 är det t.ex. indraget 3,585 miljarder kr från utgiftsområde 6 för FM:s internationella verksamhet Det ser ut så här (tkr):

2012: 620714
2013: 744107
2014: 1065612
2015: 255534
2016: 899163

Till sist (2) kom även MSB:s budgetunderlag idag. Jag får återkomma till det när läsningen är klar, men det präglas av planering för höjd beredskap och bland annat följande är att notera:
msb-bu-18

Sverige i innovations-toppen – (hur) kan vi stanna där?

av Mats Olofsson

Sverige ligger tvåa i världen vad gäller innovationskraft, enligt det index som årligen publiceras av flera tunga instanser (INSEAD och WIPO). Endast Schweiz ligger högre och Sverige gick faktiskt förbi UK i den senaste (2016) rankingen. Även i 2017 års just publicerade Bloomberg Innovation Index ligger Sverige tvåa, distanserat endast av Sydkorea.

Härligt, framtiden är tryggad – vi kommer kunna se många nya miljardbolag växa upp, vårt välstånd bestå och vi kommer ha råd att hålla en hög kvalitet på skola, sjukvård, försvar m m.

För regeringen är det naturligtvis välkommet med sådana rankingsiffror, och de köper nog gärna min enkla slutsats. Problemet är naturligtvis att den är skriven med mycket ironi. Vi ligger inte högt i innovationskraft beroende på den skola, den forskningspolitik m m som beslutas idag, utan grundat på kunskap och forskning som producerades för ett antal år sedan. En del av dagens lanseringar är förvisso heta nyheter, men det mesta är kommet ur nyfikenhet, hårt arbete och mod hos de människor (entreprenörer och forskare) som tidigare satsat sin tid och pengar på sådant de tror på. Då krävs medvetenhet och generositet även hos de som skapar regelverket, stöder idégenerering och underlättar steget från idé till produkt. Och det krävs återväxt inom de områden som är viktigast för innovationskraften.

Och det är här vi har problemet. Den senaste forskningspropositionen tilldelade visserligen Vinnova en hel del nya pengar, men annan statlig FoU-finansiering har under en rad år minskat – i absoluta tal men framför allt relativt vår ökande BNP. T ex är Försvarsmaktens årliga anslag för forskning och teknikutveckling idag endast ca en tredjedel av vad som år 2006 satsades på motsvarande verksamhet. Och även om det inte är Försvarsmaktens uppgift att kompetensförsörja landets teknikbolag så har det visat sig att Sverige kunnat tillgodoräkna sig en återbetalning på satsade investeringar i t ex Gripen, som är minst dubbelt så hög som satsningens storlek (prof Gunnar Eliasson, KTH, 2010). En hel del av den teknologin har sin bakgrund i försvarssektorns FoT.  Och innovativa lösningar som uppstått som en spin-out/spill-over av FoT-beställningarna till FOI och industrin har lett till många av de lönsamma produkter som sålts av elektronik-, fordons- och annan tillverkningsindustri.

Med detta inlägg vill jag betona vikten av en långsiktig och genomtänkt strategi för Sveriges kunskapsförsörjning, framför allt inom natur- och teknikvetenskap. Det behövs ett ständigt flöde av nyfikna och kreativa personer, inte minst tjejer (hittills i minoritet i många ingenjörssektorer), som kan skapa grunden för nya innovationer. Och det behövs en tydlig viljeyttring och finansiering från staten, för att möjliggöra att idéerna verkligen blir innovationer, d v s produkter som kan säljas och skapa det välstånd som vi eftersträvar och bidra till ett klimatsmart samhälle. Steget från en forskningsartikel eller en idéskiss till en fullt fungerande prototyp är oftast lång och dyr. Det behövs kloka beslut från våra folkvalda för att säkerställa ett system som erbjuder modeller för detta.

Det ska erkännas att regeringen på senare tid gjort flera positiva satsningar för att stärka innovationskraften i Sverige. Men det görs även i andra länder som är våra konkurrenter. Vi ser dessutom gång på gång hur lyckosamma svenska teknikbolag köps upp av internationella drakar. Det krävs nytänkande vad gäller att locka ingenjörer, forskare och riskkapital samt för att stimulera intresset för matematik och teknik redan i grundskolan. Om kunskapssamhället Sverige ska kunna hålla sin plats i innovationsindex även om tio år, och därmed grunden för en central del i vår välståndsutveckling, får vi inte stagnera. En ökad satsning på FoU för alla delar i det nya totalförsvaret (en term som nu fått renässans) är en viktig del i en sådan utveckling!

 
Författaren är överste, fil.lic. och ledamot av KKrVA.

Stockholm

av René Nyberg

Stockholm hör till gravitationspunkterna i finländsk politik, trots att detta ibland under Nokia-yrans tid kunde vara svårt att minnas. I Sverige bor det över en halv miljon människor med rötter i Finland. Sverige och svensk politik är av stor betydelse för Finland.  Hösten 1940 påstod Molotov rent av att vinterkriget var svenskarnas krig!

Under det kalla krigets dagar var den svenska neutraliteten och landets starka försvar centrala stabiliserande faktorer i Norden. Å andra sidan har Sveriges säkerhet i sin tur stärkts av Finlands seghet och framgångar. Nedgången i kunskaperna i svenska i Finland är sannolikt det enda som idag försvagar relationerna mellan Finland och Sverige. Det är inte enbart den närhet som ett gemensamt språk ger som försvagas. Också finländarnas möjligheter att delta i den svenska samhällsdebatten inskränks och därmed också finländarnas möjligheter till inflytande på det svenska opinionsklimatet. Avståndet till de övriga nordiska länderna ökar också.

Kriget i Ukraina och dess inverkan på säkerhetsläget runt Östersjön har tvingat både Finland och Sverige till ökad stringens i försvarets inriktning. I motsats till Sverige monterade inte Finland ned sitt försvar efter det kalla kriget. Till skillnad från den svenska verksamheten inom internationell krishantering utnyttjade Finland sitt deltagande i krishanteringsoperationerna till att utveckla sin egen försvarsorganisation.

Trots de strukturella skillnaderna är målsättningen för utvecklingen av försvaret likartad i vartdera landet. Båda utvecklar sin försvarsförmåga, sitt samarbete med Nato och det vapentekniska samarbetet med Förenta staterna. De svenska relationerna till Washington är självfallet av äldre datum. Uppgifter som blev offentliga först på 1990-talet visar att Förenta staterna under det kalla kriget höll även Sverige under sitt kärnvapenparaply. Också den erkänt starka svenska signalspaningen ökar Sveriges betydelse i Washington. Det nya i sammanhanget är det bilaterala militära samarbetet mellan Finland och Sverige, ett samarbete som snabbt fördjupas och intensifieras. Här är målet operativt samarbete bortom fredstiden.

Trots skenbara motsägelser är skillnaderna mellan den finska och den svenska politiken små. Sverige ger inte och ber inte om garantier, men har i sina solidaritetsdeklarationer trots allt konstaterat att landet inte kan förbli passivt om något EU-land eller nordiskt land utsätts för angrepp. Vartdera landet binds dessutom av EU:s solidaritetsklausuler. I motsats till Sverige har Finland inte uteslutit möjligheten till ett Nato-medlemskap. Några märkbara skillnader i ländernas samarbete med Nato kan ändå inte noteras.

Det som däremot är iögonenfallande är hur den svenska dialogen med Moskva har torkat in. Här är relationerna sämre än på länge. Ryssland är i sin politik traditionellt historiemedvetet och Sverige intar en särskild position. Också i förhållande till Norge blir skillnaden tydlig. Sverige har visserligen inte, i motsats till Finland och Norge centrala bilaterala intressen att bevaka i relation till Ryssland, trots att den starka svenska industrin traditionellt har varit framgångsrik på de ryska marknaderna.

Åt geografin kan vi som känt inget göra. Sveriges position är mer skyddad än Finlands, ett faktum som avspeglar sig i försvarssamarbetet. I det nordiska NORDEFCO försvarssamarbetet, där också Norge och Danmark deltar, ingår ett avtal om att länderna har rätt att använda andra länders flygfält som landningsplatser om situationen så kräver.  Ett geografiskt djup av detta slag ger det finska flygvapnet en viktig taktisk fördel. Sverige å sin sida kan dra nytta av den finska totalförsvarsstrukturen, som Sverige nu saknar. Om en struktur, som till exempel den allmänna värnplikten körs ner, är den svår att snabbt återupprätta.

Trots skillnaderna i politisk debattkultur är hotbilderna för Sverige och Finland likadana. De konkretiseras av den ökade militära spänningen på Östersjön och de risker som följer därav. Ur rysk synvinkel är Östersjön en helhet där den militära utvecklingens följder berör inte bara S:t Petersburg utan också Murmansk. Den svenska nationella säkerhetsstrategin som offentliggjordes i januari 2017 vidhåller tillika att Östersjön till följd av den militärteknologiska utvecklingen utgör en strategisk helhet. En korrekt analys leder därför till att Östersjön inte kan indelas i regionala hotzoner.

Ur rysk synvinkel består hotbilden i Östersjön och Barentsregionen av Förenta staternas och Natos utökade missilförsvarskapacitet, vilken beskär den ryska handlingsfriheten. Också Natos utvidgning mot den ryska gränsen uppfattas som ett hot mot säkerheten.

Trots de tidvis heta diskussionerna avstår Sverige inte lätt från sin grundstrategi. Därför kan till exempel ett Nato-medlemskap bli faktum enbart i fall av ett brett nationellt konsensus. Det förutsätter att socialdemokraterna och de borgerliga partier som nu är i opposition når samförstånd. Svensk politik kännetecknas inte av snabba ryck. Huvudfrågan är den samma både i Finland och i Sverige: Skulle ett Nato-medlemskap öka säkerheten, eller skulle ett sådant skapa fler problem än det skulle lösa?

 
Författaren är pol mag, ambassadör och kallad ledamot av KKrVA.

Reservofficerare – en viktig kompetens och resurs för Försvarsmakten

Systemet med reservofficerare har fungerat under många år där huvudsyftet har varit att försörja krigsorganisationen med officerskompetens i händelse av krig. Då reservofficeren besitter en viktig militär kompetens har Försvarsmakten också möjlighet att anlita reservofficeren för andra tidsbegränsade uppdrag.

Reservofficersförbundets Magnus Konradssons och Jonas Wibergs debattartikel i Svenska Dagbladet har rubriken ”sluta motarbeta reservofficerarna”. De hävdar att Försvarsmakten via Arbetsgivarverket driver ”flera märkliga tvister” i Arbetsdomstolen med det till synes enda syftet att försämra villkoren för reservofficerare. Det som Reservofficersförbundet kallar ”flera märkliga tvister” som Försvarsmakten driver i Arbetsdomstolen, är i själva verket två fall.

Ett fall som rör en anställd vid Polismyndigheten och ett fall som handlar om reservofficerare som tjänstgör utomlands och den ersättning som ska utgå i samband med denna tjänstgöring. Det förstnämnda fallet handlar om en anställd hos polisen som är reservofficer och tvisten rör tolkningen av kollektivavtalet och den ersättning som ska utgår för ett genomfört uppdrag. Det andra fallet handlar om tjänstgöring utomlands och de kostnader som ska utgå i samband med detta. Då den senare tvisten, där FM är inblandad, är föremål för prövning i Arbetsdomstolen väljer FM att inte ytterligare kommentera detaljer i ärendet.  Det som är viktigt att påpeka är dock följande:

–  Villkoren för reservofficerare har utvecklats över tid. Från början förekom vissa skillnader i villkoren när reservofficeren tjänstgjorde jämfört med Försvarsmaktens övriga personal. Dessa skillnader har över åren tagits bort och idag gäller samma villkor för reservofficerare som för övrig personal, som exempel kan nämnas att statens nya pensionsavtal (PA16) innebär att det betalas in pensionspremier när reservofficeren tjänstgör.

–  Behovet av reservofficerare i Försvarsmakten varierar över tid och är självfallet ytterst beroende av omvärldsläget. Återkopplingen som FM får från de individer som tjänstgjort är i huvudsak positiv där man framhåller den nytta man bidrar med till den svenska försvarsförmågan.

Försvarsmakten motarbetar inte reservofficerare, utan vi välkomnar deras kompetens i organisationen!

Klas Eksell

Personaldirektör

Försvarsmakten

 

Vad en svensk Nationell Säkerhetsstrategi skulle kunna omfatta

av Lars Holmqvist

I samband med Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen i januari, presenterade statsminister Stefan Löfvén för första gången en svensk Nationell Säkerhetsstrategi. Ett samlat dokument för att beskriva den svenska säkerhetsstrategin är något som efterfrågats, men det som presenterades i januari visar på utrymme till förbättring:

  • Strategidokumentet är inte glasklart avseende syfte och mål
  • Ytterst lite i dokumentet beskriver ”hur”. En strategi skall visserligen inte vara ett detaljreglerande dokument, men något om tillvägagångssätt ur ett principiellt perspektiv skulle vara värdefullt
  • Strategin gör inte en tydlig åtskillnad mellan icke fientliga hot (naturkatastrofer, slarv, etc.) och aktörsdrivna hot (sabotage, hot, desinformation, våld, etc.)
  • De hot som ligger i olika former av psykologisk krigföring berörs i princip inte alls.


Ytterligare en brist i strategiarbetet kan illustreras av det som Carl Bergqvist/Wiseman föredömligt pekar på i sitt blogginlägg från 12 februari där han redogör för hur vår livsmedelsstrategi och militära doktrin inte hänger samman.

Punkterna ovan gör inte anspråk på att vara någon slags sanning men tar upp områden där det vore önskvärt att tydligare kunna se den av Sverige valda linjen. En säkerhetsstrategi som uppfattas som bristfällig kan lätt komma att motverka sitt syfte. Omvärlden kan felaktigt få intrycket av ett bristande svenskt intresse för säkerhetspolitik, och delar av den totala strategin kan komma att motsäga varandra.

Nedan följer en första ansats, en skissartad beskrivning av punkter som skulle kunna ingå i ett dokument av detta slag.

Strategins syfte

En svensk nationell säkerhetsstrategi är tänkt att tjäna två syften. Ett är kopplat till det utrikespolitiska läget på kort sikt och det andra är mer långsiktigt.

Att så snart som möjligt skapa en gemensam bild av vårt säkerhetspolitiska läge och de hot vi kan se, som vägledning och stöd i arbetet med att stärka vår motståndskraft i alla relevanta avseenden. De senaste åren har inneburit en snabb förändring till det sämre av den säkerhetspolitiska situationen i vår omvärld. Säkerhetsstrategin måste utgöra ett stöd i arbetet att skapa en ensad bild av vad som är särskilt skyddsvärt, hot, våra tillgängliga resurser, gapet mellan vad vi har och vad vi behöver samt en vägbeskrivning för att överbrygga detta gap. Inte minst planering och stärkande av det icke-militära försvaret, med sin omfattande komplexitet, kräver att vi vet exakt vad vi vill och vad som då måste göras.

Att över tiden minska risken för obalans mellan vår hotbild och vår egen försvarsförmåga. Två gånger under det senaste seklet, 1925-36 och 1991-2014 har vi, påverkade av förhoppningar om en långvarig och djup fred i vår omvärld, misslyckats med att uppmärksamma de olika varningssignaler som vi borde ha upptäckt. En permanent nationell säkerhetsstrategi som uppdateras löpande kan i framtiden utgöra ett skydd eller i vart fall en minskad risk för att samma misstag sker en tredje gång…

Vad är särskilt skyddsvärt?

Det är viktigt att vi förstår att i händelse av krig eller krigsliknande tillstånd så kommer Sverige inte att kunna prioritera samtliga positiva värden i samhället. Därför bör vi redan i fredstid göra avvägningar och komma fram till den prioritering som ändå måste göras. Vad i vårt samhälle är särskilt skyddsvärt? Vad kommer därmed i andra hand?

Några exempel på sådant som skulle kunna ses som särskilt skyddsvärt:

Särskilt skyddsvärt i Sverige

  • Vår frihet som medborgare i en suverän nation, så som den regleras i svenska grundlagar, lagar och i internationella konventioner
  • Den starka tillit, både mellan medborgarna och mellan myndigheter och medborgarna, som under lång tid har kännetecknat det svenska samhället. Det svenska samhället har en lång historia av internationellt sett mycket hög tillit, vilket är och har varit en enorm glädje och nytta för samhället. Tilliten är i hög grad en skyddsvärd tillgång och tyvärr även något som är frestande att försöka bryta ner för den som vill skada oss.
  • Statsskicket, den representativa makten och ett rättsväsende under lagen
  • Det svenska territoriets integritet
  • De många olika beståndsdelar som utgör vår fasta, rörliga och intellektuella infrastruktur
  • De stora värden som finns ackumulerade i det svenska kunskapssamhället.

Särskilt skyddsvärt för Sverige, utanför rikets gränser

  • En regelbaserad multilateral världsordning baserad på respekt för ömsesidig respekt mellan stater
  • Fria transportleder till lands, till sjöss, i luften och digitalt
  • Frihandel, fritt utbyte av tankar och frånvaro av resehinder utöver vad som påkallas av andra staters legitima säkerhetsbehov.

Vilka aktörer kan utgöra ett hot?

Den av regeringen formulerade strategin utgår från några olika tänkbara hot. Ett alternativ skulle kunna vara att utgå från olika typer av aktörer och därifrån resonera vidare över hur dessa kan försöka påverka oss.

Enskilda stater – eller flera stater i förening – kan med olika metoder vilja påverka svenska politiska beslutsprocesser så att vi fattar beslut som gynnar dom men inte oss.

Stater, statligt ägda företag eller privata företag kan försöka få tillgång till skyddsvärd svensk teknik genom t ex industrispionage. Ickestatliga politiska aktörer, t ex terroriströrelser, kan sträva efter att skada oss. Organiserad brottslighet kan på olika sätt skada vitala svenska intressen. Ensamvargar kan på eget initiativ förorsaka skada, t ex genom terrorhandlingar.

De fem typaktörerna ovan utgör i sig inte separata spår. Vår säkerhetsplanering bör utgå från att vi kan möta hot där två eller flera av dessa samverkar för att nå sina respektive mål. Inte heller kan vi med säkerhet anta att aktörerna måste vara utländska eller inhemska. Det kan vara frågan om både och.

Skalan av hot som dessa aktörer kan innebära är omfattande och skall här inte beskrivas i detalj. Det kan röra sig alltifrån begränsade intrång i olika register till sublim påverkan av debattklimatet i riket, över till tydliga påverkansinsatser och/eller hot och ytterst användandet av militärt våld. Skiljelinjen mellan olika typer av hot behöver inte alltid vara distinkt och lätt att omedelbart upptäcka. Inte heller är det säkert att vi vet vem som är angripare.

Mål – vad vi vill uppnå med en nationell säkerhetsstrategi

  • Att upprätthålla grundläggande värden: demokrati, rättsstat, mänskliga fri- och rättigheter
  • Att tillgodose invånarnas trygghet, säkerhet och hälsa
  • Att under alla omständigheter försvara Sveriges frihet, säkerhet och rätt till självbestämmande
  • Att främja stabilitet och säkerhet i vårt närområde samt att respekten för internationella avtal upprätthålls
  • Att tillvarata svenska intressen, t ex avseende frihandel, transporter, fri telekommunikation och frihet att välja eller välja bort internationella samarbeten
  • Att samarbete, solidaritet och integration inom EU bevaras och stärks
  • Att säkra försörjning och skydd av samhällsviktiga funktioner
  • Att säkerställa att hot mot andra, främst terrorism och organiserad brottslighet, inte utgår från svenskt territorium Den av regeringen formulerade strategin utgår från några olika tänkbara hot. Ett alternativ, som nämnts, skulle kunna vara att utgå från olika typer av aktörer och därifrån resonera vidare över hur dessa kan försöka påverka oss.
  • Att på olika sätt stärka befolkningens beredskap och tålighet inför umbäranden. I Finlands ”säkerhetsstrategi för samhället” lyfter man fram begreppet ”mental tålighet”. Helt utan förskönande omskrivningar och helt rätt tänkt, om än något ovant för svenskar.

Hur ska strategin genomföras? Medel och metoder för att nå uppsatta mål

Den första linjen är att förebygga hot

Inom riket

  • Utveckla civilt och militärt försvar på ett sätt som skickar tydliga signaler till potentiella angripare om vår föresats att försvara oss
  • Verka för ett ökat säkerhetsmedvetande hos myndigheter, företag, organisationer och individer
  • Vidta åtgärder för att särskilt stärka samhällets motståndskraft mot olika former av psykologisk krigföring
  • Tidigt identifiera och lösa upp omständigheter som kan leda till utanförskap och segregering
  • Identifiera och oskadliggöra grupperingar som ägnar sig åt – eller stödjer – terrorverksamhet.

Utrikes

  • I samverkan med andra demokratier verka för ett starkt FN som förtjänar världens respekt
  • Verka för ett väl fungerande EU som förmår skapa och visa mervärden för unionens invånare
  • Stödja miljöfrämjande arbete i olika internationella fora. En värld med minskade klimatrisker blir en säkrare värld även politiskt
  • Genom utbildningsinsatser, biståndsinsatser och militära insatser förebygga konflikter i andra delar av världen och om de ändå skulle uppstå verka för internationella insatser som så tidigt som möjligt kan få stopp på dem.
  • Flyktingkatastrofer är inte per definition ödesbundna eller oundvikliga. Borde inte vår säkerhetsstrategi även intressera sig för vad som kan göras (i samverkan med andra) för att förebygga, begränsa och förkorta de olika situationer som leder eller kan leda till flyktingströmmar?

Den andra linjen är att förbereda oss för att kunna möta hot

  • Vi skall skapa en militär tröskeleffekt som är tillräckligt hög givet det dimensionerande militära hotet. Närmast genant att påpeka, men vad som är tillräcklig tröskeleffekt eller ej, beror på motståndarens förmåga och vilja. Vem bygger en fördämning utan att fundera över hur högt vattnet kan stiga?
  • Vi skall förbereda oss på att kunna ta emot militär hjälp av andra och att i vår tur kunna ge militär hjälp, särskilt till länder i vårt närområde. Länderna i vårt närområde är känt skeptiska till att Sverige skulle vara kapabelt att ge verksamt stöd till sina grannar i händelse av kris eller krig. Om vi har en säkerhetsstrategi så måste den beröra frågan om att både lämna och ta emot hjälp. Om vi talar om att ge hjälp men omvärlden bedömer detta vara orealistiskt så skadas Sveriges sak. Våra alternativ är att antingen ha fog för att ställa ut löften om hjälp, eller att göra som Finland och förklara att ”vi kommer att ha fullt upp själva”. Egentligen är det anmärkningsvärt att Sveriges utfästelse gjordes 2009 och den fortfarande, åtta år senare, på det hela taget saknar substans.
  • Vi skall stärka det civila försvaret i alla delar och det skall organiseras i två delar: Tanken att a) försöka minska risken och att b) minska konsekvenserna om risken skulle bli realitet, bör genomsyra alla lösningar inom det civila försvaret.
    • Förbättrat skydd av samhällsviktiga funktioner. Det skall – som exempel – vara mycket svårt för en motståndare att blockera våra importhamnar, slå ut vår strömförsörjning eller tillfoga oss skada genom cyberattacker.
    • Ökad tålighet även om motståndaren skulle lyckas penetrera vårt skydd. Vi skall vidta åtgärder och göra förberedelser för att överleva vid strypt import, saboterat elnät eller utslagna datasystem.
  • Vi ska stärka befolkningens mentala tålighet, både avseende motstånds-kraft mot informationsinsatser och förmågan att hantera situationer då det civila livet präglas av inskränkningar, brist och andra umbäranden.
  • Vi skall stärka förmågan till gott ledarskap i kris- och krigstid, både avseende ledningsstruktur, uttalade ansvarsförhållanden och motståndskraft mot försök att påverka beslutsfattare inom politiska sfären, förvaltningen, företag och andra aktörer. Ska möjligen redovisas som två separata punkter? Både ledningsstruktur och ledarskap är eftersatta områden som bör uppmärksammas särskilt.

Den tredje linjen är att möta och bekämpa hot när de visar sig

Vi skall planera för, förbereda oss för och öva alla delar av vårt Totalförsvar på ett sådant sätt att när ett hot blir en realitet så kommer vi inte att vika oss. Det militära försvaret kommer att försvara vårt territorium, det civila försvaret kommer att skydda medborgarna och de i sin tur kommer visa sig vara uthålliga och ståndaktiga.

Härvid spelar det ingen roll om vi faktiskt vet vilken aktör som står bakom det aktuella hotet eller om aktören agerar dolt.

Några saker att beakta: 

  • Aktörsdrivna hot (cyberattacker, terrorism, sabotage, militärt våld, etc.) är till sin natur helt väsensskilda från icke aktörsdrivna hot (naturkatastrofer, olyckor, mänskligt slarv, etc.). Hotet att ett vattendrag skulle översvämmas till följd av ihållande regn eller till följd av att någon har sprängt en fördämning uppströms är av helt olika karaktär. Att förstå denna distinktion är centralt. Den nationella säkerhetsstrategin tar sin utgångspunkt i hot som är aktörsdrivna, någon eller några som uttrycker en vilja att skada Sverige och/eller dess invånare.
  • Öppet krig eller krigsliknande tillstånd bör vara dimensionerande för vår totalförsvarsförmåga. Den som är väl rustad för att möta krigets hot, är även väl rustad för icke fientliga hot.
  • Det är angriparens privilegium att välja när angreppet kommer, var angreppet kommer att sättas in och hur det kommer att genomföras. En angripare kan, till skillnad från naturkatastrofer, iaktta våra skyddsåtgärder och fatta beslut om hur denne skall försöka komma runt dem.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.

 


Om Finlands, UK:s och Kanadas säkerhetsstrategier
http://www.defmin.fi/sv/publikationer/strategidokument/sakerhetsstrategi_for_samhallet
https://www.gov.uk/government/publications/national-security-strategy-and-strategic-defence-and-security-review-2015
https://www.publicsafety.gc.ca/cnt/ntnl-scrt/scrng-en.aspx

Hemvärnskamrater ordnade SOE-relik

En del av resultatet av sabotaget den 20 februari 1944.

Tack vare två kamrater i hemvärnet har jag nu en bit historia som jag aldrig hade kunnat föreställa mig att jag skulle få - tungt vatten som faktiskt kommer från Hitlers kärnvapenprogram.

Härom dagen fick jag på helt laglig väg 5 ml av just det tunga vatten som i decennier legat i ett fat på 430 meters djup, som en rest av det sabotage mot det tyska kärnvapenprogrammet som utfördes den 20 februari 1944. Sabotaget utfördes av norrmän inom Special Operations Executive (SOE). Genom fjärrstyrd undervattensteknologi har fatet bärgats och innehållet har delats upp i en mycket stor mängd glasbehållare, de flesta med 5 ml. De har distribuerats både till flera norska muséer och en stor mängd privatpersoner.

Eftersom jag har ett särskilt intresse för SOE i Norden (se Svenskar i krig 1914-1945 och Elitförband i Norden) kom två av mina hemvärnskamrater på att de ville ordna så att jag fick en av behållarna med tungt vatten. Tusen tack, Anders och Lars, paketet har nu kommit fram och innehållet kommer att visas upp under ett antal kommande föredrag.

För den som vill se hur sabotagen mot det tunga vattnet genomfördes finns inte bara den klassiska spelfilmen "Hjältarna från Telemarken" och den rätt nya TV-serien "Kampen om tungvattnet" utan även denna bortglömda spelfilm som spelades in redan 1948.

Med glasbehållaren följde faktablad om både tungt vatten och de sabotage som 1944 ansågs vara av enorm betydelse.

Nyanser av en linje?

Reflektion


En av de tidigaste säkerhetspolitiska diskussionerna som uppkom med bytet av administration i USA, var huruvida en förändring i relationerna mellan USA och Ryssland skulle uppstå. Många bedömde att en återställning i relationerna mellan de två staterna kunde ske, utifrån den nuvarande amerikanska presidentens uttalanden under sin valkampanj. I sammanhanget är det intressant att notera ett tidigt uttalande av det ryska utrikesministeriets talesperson, Maria Zakharova.


Till skillnad mot den allmänna glädjeyran som rådde i Ryssland vid tidpunkten för Donald Trumps vinst i presidentvalet, så förefaller åtminstone det ryska utrikesministeriet intagit en mer återhållsam hållning. Där hon beskriver att de kommer invänta och se vilken form av politik den nya administrationen skall ansätta. För som hon säger politiker är politiker, vad de säger under en valkampanj behöver inte innebära att det är den politiken som kommer genomföras. Därutöver beskriver hon att det är just det, de sett vid ett flertal tillfällen när det kommer till USA.


Den första indikationen på en möjlig rysslands linje av den nya amerikanska administrationen har framkommit under V707. Den första delen framkom när Vita Husets presstalesperson, Sean Spicer, uttalade sig vid en presskonferens 14FEB2017. Där delgavs den amerikanska presidentens syn avseende konflikten i Ukraina, "President Trump har gjort det mycket klart att han förväntar sig att den ryska regeringen trappar ned våldet i Ukraina och återlämnar Krim". Därtill delgav presstalesperson, att den Amerikanska Presidenten fortsatt såg framför sig och förväntade sig komma överens med Ryssland.


Detta uttalande kom att bemötas 15FEB2017 av det ryska utrikesministeriets talesperson, Maria Zakharova, där hon klargjorde att Ryssland inte kommer återlämna någon del av sitt territorium, hon klargjorde även att Krimhalvön är ett territorium som tillhör den ryska federationen. Kremls talesperson, Dmitrij Peskov, uttalande även sig i ärendet, där budskapet var att Ryssland diskuterar ej sin territoriella integritet med utländska partners, samt frågan kring återlämnandet av Krim är en fråga som ej kommer diskuteras.


Nästa uttalande kom av den nye amerikanske försvarsministern, James Mattis, den 15FEB2017. Där han påtalar att de håller dörren öppen för samarbete med Ryssland men samtidigt säkerställer de att deras diplomater kan arbete från en styrkeposition gentemot Ryssland. Han sade även att USA och NATO försöker föra en dialog med Ryssland, men samtidigt måste de vara beredda att försvara sig i händelse av att Ryssland väljer att agera i strid med internationell rätt. Därtill framförde han att USA är villig att hålla politiska kanaler öppna för, dels samarbete, dels kunna deeskalera spänningar, med Ryssland.


Detta utspel avseende förhandling utifrån en styrkeposition kom att bemötas av Rysslands Försvarsminister, Sergej Sjojgu, den 16FEB2017. Där han påtalar att det ryska försvarsministeriet är redo att återuppta samarbetet med Pentagon, men alla försöka att föra/bygga en dialog med Ryssland utifrån en styrkeposition kommer vara resultatlösa. Därtill förväntade sig den ryska försvarsministern att USA ställningstagande skulle klargöras vid mötet mellan den ryske generalstabschefen, General Valerij Gerasimov, och dess amerikanska motsvarighet, General Joseph Dunford.


Rysslands President, Vladimir Putin, uttalade sig avseende NATO, vid ett möte med FSB den 16FEB2017. Där han sade att NATO har försökt inveckla Ryssland i en konfrontation genom att konstant genomföra provokativa handlingar. Därtill att organisationen över tiden försöker påverka interna förhållanden i Ryssland samt destabilisera den politiska och sociala situationen i Ryssland. För att kort därefter påtala att det var viktigt att återskapa en dialog med USA underrättelsetjänster samt med andra NATO medlemmar, främst inom antiterrorism samarbetet.


Den nytillträde amerikanske utrikesministern, Rex Tillerson, kom att möta sin ryska motsvarighet, Sergej Lavrov, under G20 mötet i Bonn den 16FEB2017. Där uttalade han sig med orden, USA kommer överväga samarbete med Ryssland då det kan hittas områden som gynnar det amerikanska folket, men samtidigt så förväntar de sig att Ryssland skall efterleva Minskavtalet och arbeta för att deeskalera våldsnivån i Ukraina.


Den nye amerikanske vicepresidenten, Mike Pence, uttalade sig även 18FEB2017 vid den årliga säkerhetskonferensen i München. Han försäkrade åhörarna om att USA stödjer NATO och kommer vara orubbliga avseende detta. Han framförde även att fred enbart kan komma genom styrka och att den nya amerikanska presidenten anser att USA väpnade styrkor måste vara starka. Han framförde även att Ryssland skall följa Minskavtalet samt deeskalera våldssituationen i östra Ukraina.


Således under V704 förefaller nyanserna av en utrikes- och säkerhetspolitisk linje gentemot Ryssland, av den nya Amerikanska administrationen accentuerats. I sak framför de samma budskap som den tidigare administrationen framfört, dock med en avgörande skillnad. Man betonar maktspråket mer markant, då ffa. hur USA Försvarsminister menar på att det krävs en styrkeposition gentemot Ryssland vid förhandlingar, och hur den nye vicepresidenten framhävda dels satsning på de amerikanska väpnade styrkorna, dels att enbart fred kan komma genom styrka. Det sistnämnda blir en indirekt påverkan gentemot Ryssland, då Ryssland ej nämns explicit i uttalandet.


Om den tidigare amerikanska administrationen hade en fäbless för s.k. “mjuk makt” så förefaller den nya administrationen mer återgå till klassisk “hård makt” språk. Vad det kan innebära på sikt om det finns substans till en politisk linje i ovanstående uttalanden, är troligtvis att det ej kommer bli någon form av töväder mellan USA och Ryssland. Troligtvis kan de komma överens i olika sakfrågor, likt USA och Sovjetunionen gjorde under det kalla kriget, men fortsätter man på inslagen linje så kommer den generella låsningen mellan de båda parterna bestå.


Dock skall betonas att det är allt för tidigt att se någon form av tydlig linje av den gångna veckans utspel och uttalanden. Det kan vara början på en hårdare linje eller snarare en fortsättning på en inslagen linje med hårdare maktspråk i bakgrunden, eller så kan det lika väl vara ett sätt att genomföra politisk skademinimering utifrån den turbulens som uppstått i och med den nationella säkerhetsrådgivaren Michael Flynns avgång. Dock är det i sådant fall ett väldigt högt spel den amerikanska administrationen spelar, vilket gör det troligare att det kan vara den första glimten av denna amerikanska administrations utrikes- och säkerhetspolitiska hållning gentemot Ryssland som visats.

Have a good one! // Jägarchefen

Samarbete i stället för hjälp

av Bo Hugemark

Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.

Denna mening ur Solidaritetsförklaringen från 2009 röner förvånansvärt lite uppmärksamhet i den seriösa försvarsdebatten, trots att den innebär en total omsvängning från den gamla doktrinen alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig och trots att vi skrivit under Värdlandsavtalet, som ska göra det möjligt att ta emot och ge hjälp.

Förklaringen är kanske att det är ett alldeles för stereotypt sätt att beskriva hur vi berörs av en konflikt. Ledamoten Krister Andrén gav mig en tankeställare i en diskussion, där han framförde att vi inte borde tala om att ta och ge hjälp utan i stället hur vi ska samarbeta med andra länder för gemensamt försvar och avskräckning.

Han har alldeles rätt. Verben ge eller ta hjälp kan ge felaktiga föreställningar om vad det handlar om. Det kan bli fel på två sätt:

Ta emot militärt stöd: Detta kan frammana bilden av att Sverige angrips isolerat och måste hålla ut tills hjälpen anländer, mer eller mindre snart, beroende på om vi är alliansfria eller inte. Det är en föreställning om ett krigsutbrott som är helt föråldrad.

Ge militärt stöd: Här uppstår en oemotståndlig frestelse för neutralisterna att utmåla motståndarna som fångna i något slags stormaktstänkande från forna dagar. Ja till och med att kalla oss ”krigslystna officerare” (se ledamöterna Blomquists och Cronenbergs blogginlägg i november 2016). Även bortsett från sådana oarter kan det uppstå en motsättning mellan att försvara Sverige och försvara Baltikum.

En helt konstlad motsättning. Ty som solidaritetsförklaringen säger: ”Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land.”

Med solidaritetsförklaringen har Sveriges statsmakter avsvurit sig föreställningen om att kunna stå utanför krig i närområdet. Vi skulle vara med från första stund, och diskussionen bör nu handla om hur försvarsstyrkorna bör utformas och vilka förberedelser som bör göras för att den samlade allierade försvarskraften ska bli tillräcklig.

Tillräcklig naturligtvis helst för att vara krigsavhållande. En avgörande faktor härvidlag är en gemensam operativ planering av alla de nationer som kan bli offer för en aggression. Sveriges bilaterala samarbeten är ett välkommet första steg, men en effektiv samordning kan bara ske inom Nato. Om effekten av detta säger regeringens utredare ambassadör Krister Bringéus i rapporten Säkerhet i ny tid : ”Den mest påtagliga militära effekten av ett Natomedlemskap vore av allt att döma att den osäkerhet som i dag råder om hur ett gemensamt uppträdande i en Östersjökris skulle gestalta sig, undanröjs och att västs samlade konfliktavhållande förmåga därigenom sannolikt skulle öka.”

Sedan detta skrevs har ett helt nytt osäkerhetsmoment oväntat dykt upp: Oron efter den chockartade valutgången i USA.  The Economist sammanfattar i sin ledare den 4 februari vad USA:s allierade måste göra om Donald Trump även fortsatt kommer att behandla dem med förakt: ”America’s allies must strive to preserve multilateral institutions for the day after Mr Trump.”

För Sverige – som hittills satsat på bilaterala avtal i stället för Natomedlemskap bör det var livsviktigt att delta i den processen. Viktigt också för våra grannländer.

 
Författaren är överste, säkerhetspolitisk analytiker och ledamot av KKrVA.

Slutet på INF?

The New York Times (NYT) publiceradeden 14FEB2017 uppgifter att Ryssland upprättat två bataljoner med markbaserade medeldistanskryssningsrobotar, vilket brytermot INF-avtalet. Enligt de källor som NYT hänvisar till skall en bataljon fortfarande vara kvar vid det ryska robotövningsfältet Kapustin Jar, medan en bataljon skall ha blivit operativ i december månad 2016 och är nu baserad någonstans i Ryssland. Enligt NYT så skall varje bataljon bestå av fyra stycken avfyrningsfordon och ett stort antal robotar. Avfyringsfordonen skall påminna om Iskandersystemets avfyrningsfordon.

Innan resonemanget fortsätter är det viktigt att poängtera, NYT hänvisar till officiella källor d.v.s. läckta uppgifter ur den amerikanska administrationen. Den amerikanska administrationen d.v.s. staten USA har ej officiellt anklagat Ryssland för att inneha denna förmåga. Ryssland förnekar innehavet av detta, samt påtalar att de strikt följer INF-avtalet, samt påtalar att ingen anklagat Ryssland för att bryta mot avtalet. Således för att kunna problematisera det fortsatta resonemanget görs antagandet att NYT uppgifter stämmer.

Enligt vissa uppgifterskall de första försöken med en markbaserad kryssningsrobot genomförts av Ryssland 2008. Under hösten 2016 så noterade säkert de flesta, som följer den säkerhetspolitiska utvecklingen lite mer noggrant, uppgiftersom framkom att Ryssland ökat produktionen av den kryssningsrobot som bedömdes vara för markbaserat nyttjande. Sett till dagens uppgifter, så måste de uppgifter som framkom under hösten 2016 vara av äldre karaktär, då Ryssland nu förefaller förbandssatt två bataljoner.

Avseende uppgifterna att Ryssland genomförde de första försöken med en markbaserad medeldistanskryssningsrobot 2008, är det intressant att notera Rysslands President, Vladimir Putin, uttalandefrån 2007. Där Presidenten förklarar att Ryssland kan tänkas lämna INF-avtalet, om inte stater såsom Kina även omfattas av avtalet. Sett i retroperspektiv med de nya uppgifterna avseende förbandsupprättande, så torde uttalandet 2007 inneburit en tydlig signal till omvärlden, men även en tydlig startpunkt för ett ryskt återtagande avseende markbaserade medeldistanskryssningsrobotar.

Därtill kan ett uttalandeav Rysslands Försvarsminister, SergejSjojgu, från december 2016 i retroperspektiv nu bli väldigt tydligt. Den ryske försvarsministern påtalar där för Rysslands President, att dennes beslut som syftar till att neutralisera hotet från NATO ballistiska missilförsvar har verkställts. Spekulationerna kring detta uttalande har främst cirkulerat kring baseringen av Iskander systemet till Kaliningrad Oblast, då Ryssland vid ett flertal tillfällen tidigare förklarat att de kan utplacera Iskander systemet i Kaliningrad som en motåtgärd gentemot NATO missilförsvar. Varpå det inte kom som en överraskning när det väl genomfördes. Den ryske försvarsministerns uttalande från december, blir mer förståeligt med de nu kända uppgifterna avseende upprättandet av förband med markbaserade medeldistanskryssningsrobotar.

Ryssland har även anklagatUSA för att bryta mot INF-avtalet, genom att det ballistiska missilförsvar som NATO till del upprättat i Europa skall kunna utnyttjas för att avfyra medeldistanskryssningsrobotar i form av Tomahawk robotar. Men även genom utnyttjandet av långräckviddiga obemannade flygande farkoster som beväpnande plattformar samt utnyttjandet av medeldistansmissiler som övningsmål för ballistiskt missilförsvar.

Således de nu publicerade uppgifterna kommer inte som en överraskning, det har varit en "följetong" under ett antal år. Vad som dock kan ses som en överraskning är snarare storleken, om nu Ryssland har två bataljoner, så innebär det troligtvis att de innehar en ansenlig mängd med markbaserade medeldistanskryssningsrobotar.

Varför är nu detta intressant? Kryssningsrobotar av medeldistanskaraktär är som bekant ej förbjudna, utan vad som stipulerats i INF-avtaletmellan Sovjetunionen (ett avtal som övertogs av Ryssland) och USA från 1987 är att det är markbaserade avfyrningssystem som förbjuds. Således fartyg och flygplan kan bära medeldistanskryssningsrobotar, vilket t.ex. kan exemplifieras med överföringenav de två Bujan korvetterna från den ryska Svartahavsmarinen till Östersjömarinen under hösten 2016. Denna typ av korvetter kan bära kryssningsroboten Kalibr, som bedöms kunna verka på avstånd över 1,500 km.

Fartyg och flygplan kan, som bekant, på ett enklare sätt observeras och följas samt de är dyra plattformar att konstruera, varvid mängden oftast blir mindre. Därmed kan man säga att det blir en självreglering kring mängden av medeldistanskryssningsrobotar samt det kan genomföras en relativt god lägesuppföljning av dem, varvid det i sig kan verka dämpande på spänningar i kritiska situationer, man vet helt enkelt var förmågorna finns.

Markbaserade avfyringsplattformar är oftast billigare att konstruera och går därmed även att producera i en helt annan omfattning. Därtill är de även betydligt svårare att erhålla någon form av lägesuppföljning kring. Vilket i förlängningen möjliggör helt andra former av taktiska, operativa och strategiska fördelar samt uppträdanden. De tydligaste faktorerna i detta är att förvarningsfaktorn blir mindre samt överraskningsfaktorn blir betydligt större med markbaserade system. Kontra sjö- eller luftbaserade system som är lättare att observera med olika metoder. Förmågan till verkan ökar även med markbaserade system då omladdningstider samt logistikkedjan blir markant kortare på marksystem kontra sjö- och luftbaserade system.

Detta innebär även att de västliga länderna hamnat i en väldig prekär situation. Då de i dagsläget om NYT uppgifter stämmer innehar ett förmågeglapp vilket i säkerhetspolitiska och militära sammanhang ej är fördelaktigt. De västliga länderna står nu inför några val varav tre stycken får ses som troliga. Antingen framför de bevis för att Ryssland de facto innehar denna förmåga och hoppas på att de självmant kommer avveckla den eller efter förhandlingar. Det andra alternativet är att de själva börjar bygga upp en egen förmåga utan att framföra konkreta bevis, vilket kommer innebära att man i viss mening bryter mot INF-avtalet. Det tredje alternativet är att man drar en gräns, vi kan acceptera detta förmågeglapp men går Ryssland över denna linje så kommer vi vara tvungen att agera på något sätt.

Troligtvis är det de tredje alternativet som är gällande i dagsläget, då det är officiella källor som läckt uppgifter till NYT om upprättande av förband med denna förmåga. Således får det ses som troligt att man har konstaterat att Ryssland i dag har denna förmåga, men man accepterar ett förmågeglapp, då det skulle innebära en större förlust att avslöja vilka inhämtningsförmågor som resulterat i slutsatsen att Ryssland har två bataljoner med markbaserade medeldistanskryssningsrobotar.

Slutsatsen i allt detta blir att Europa, då detta främst är ett problem som berör Europa, kastas in i en än mer instabil situation. Detta kan innebära att den öst – västliga konflikten går in i ytterligare en ny fas.


Have a good one! // Jägarchefen

Gärna skön men framförallt säker

I onsdagens Expressen kan man läsa en artikel från Mali där några soldater ger uttryck för missnöje kopplat till sin personliga utrustning.

Att våra soldater vill ha den allra bästa utrustningen är naturligt – de verkar i en riskfylld miljö i ett ytterst påfrestande klimat.

Men som myndighet och arbetsgivare har vi att ta hänsyn till mer än bara komforten.

Vare sig den stridsväst eller den skjorta som nämns i artikeln uppfyller skyddskraven – de är inte tillräckligt flamsäkra. Den nya stridsvästen reflekterade dessutom infrarött ljus. Därför fick tillverkaren omprov och under tiden får personalen i Mali annan utrustning. Inte optimalt men – återigen – vi tummar inte på säkerheten.

”En bra soldat är en soldat som tillpassar och vårdar sin utrustning” det är en gammal sanning som fortfarande gäller. Försvarsmakten tillhandahåller funktionsduglig och säker utrustning eftersom det till syvende och sist kan handla om skillnaden mellan liv och död.

Däremot kan vi lova att vi gör allt för att hålla trycket uppe så att tillverkarna rättar till bristerna så att vi kan leverera materielen till soldaterna så snart det bara går.

Utrustningen får gärna vara skön men framförallt måste den vara säker.

Överste Åke Norling
Stabschef Armétaktiska staben

Är kvalitetslitteratur eländesbeskrivningar?




I morse när jag som vanligt läste SvD till frukost noterade jag en artikel med rubriken ”Kvalitetsfynden på bokrean”.  Min spontana tanke var ”så bra, här kan jag få några tips inför ett besök i min bokhandel”.

I artikeln presenteras tio böcker. Efterhand som jag läste recensionerna blev jag mer och mer konfunderad. Är kriteriet för god litteratur att den beskriver elände och olyckor av olika slag? Här utdrag ur nio av de tio bokpresentationerna:

Bok 1 ”.. en  man försöker förstå sin skilsmässa…”

Bok 2 ”..dras in i ett våldsamt förhållande…”

(Bok 3 Inget uppenbart eländigt i presentationen.)

Bok 4 ”.. växer upp i ett fattigt Neapel ...”

Bok 5 ”.. flyktingens fruktansvärda omständigheter …”

Bok 6 ”.. olyckliga snarare än lyckliga – kommer hem till sin självupptagna mamma …”

Bok 7 ”.. ett stormigt och bittert skilsmässodrama …”

Bok 8 ”.. familjen som domineras av hennes alkoholism.”

Bok 9 ”.. tittar tillbaka på sin uppväxt avtäcker hon en smutsig hemlighet …”

Bok 10 ”.. relationen mellan kreativitet och psykisk sjukdom …”

Det kan väl vara så att böckerna har kvalitéer som gör dem läsvärda av andra skäl än att de fördjupar sig i livets mörkare sidor. Jag hoppas det. För egen del minskade dock lusten att botanisera i ”kvalitetsfynden” under årets bokrea.



                                                                 *****

Strategin som blev en önskelista

av Bo Richard Lundgren

På årets Sälenkonferens presenterade statsminister Löfvén regeringens nyligen framtagna nationella säkerhetsstrategi. Först skall sägas att det var bra att det äntligen blev ett dokument, efter lång väntan och politiskt bråk inledningsvis. Men vilka krav kan man då ställa på en sådan strategi? Ja, tre frågor bör man rimligen få svar på. Den första frågan lyder: Vad är det vi skall värna? Den andra: Vad hotar det vi skall värna? Den tredje är: Vilka åtgärder avser regeringen vidta på längre sikt för att hoten skall kunna mötas?

Om man läser regeringens strategi med dessa glasögon kan man konstatera följande.

Strategin innehåller en ganska omfattande redovisning av hur regeringen ser på omvärlden och säkerheten i Sverige, men utsagorna innehåller en hel del politisk retorik och har mycket gemensamt med språket i det som kan återfinnas i ett partiprogram. Som exempel kan nämnas ambitionen att ”Sverige ska vara ett öppet och tryggt samhälle för alla”, vilket ju inte ger så mycket vägledning för de myndigheter m fl som ska göra jobbet.

Andra formuleringar förefaller vara hämtade direkt från tidigare propositionstexter. ”Vårt öppna och dynamiska samhälle, med hög tillit människor emellan ska fortsätta utgöra grunden för säkerhet i Sverige.” Eller: ”Alla aktörer i samhället har gemensamt, och även inom sina respektive områden, ett stort ansvar för beredskap och säkerhet.” En förutsättning för detta anses vara ”ett grundligt säkerhetsarbete”. Etcetera etcetera. Det hade varit välgörande om någon hade rensat lite bland alla självklarheter.

Regeringen beskriver också relativt utförligt våra nationella intressen, och huvuddelen av strategin upptas av en lång redovisning av olika hot. Här redovisas, inte oväntat, en bred hotskala som också inrymmer smittsamma sjukdomar och klimatförändringar. Strategin kan därför sägas ge svar på de två första frågorna som jag formulerade inledningsvis. Men här finns ingen rangordning av vare sig intressen eller hot. Det innebär att texten ger föga vägledning för de aktörer som måste prioritera insatser och resurser.

Ännu mer problematiskt blir det när regeringen ska redovisa svar på den tredje frågan d v s den om medel och åtgärder. Här lämnas läsaren helt i sticket. Man får förgäves leta efter konkreta förslag. Det finns visserligen flera avsnitt i dokumentet som har rubriken Åtgärder men vars innehåll har en helt annan innebörd och karaktär. (Den enda konkreta åtgärden jag har funnit är en välkommen översyn av beredskapslagstiftningen.)

Jag citerar här några exempel på ”åtgärder” som regeringen formulerat i strategin: ”En modern och sammanhållen totalförsvarsplanering behöver komma till stånd.” ”Målet för all terrorbekämpning är att undvika att terrorattentat genomförs.” ”Förmågan att snabbt återställa elförsörjningen är av stor betydelse.” Listan på liknande exempel kan göras lång.

Åtgärdsavsnitten beskriver alltså inte konkreta medel eller beslut om åtgärder utan behandlar istället olika mål och ambitioner, något som läsaren fått tillräckligt av i början av skriften. Läsaren får heller inte klart för sig vem som skall göra vad och inte heller hur det skall gå till. Regeringens nationella säkerhetsstrategi är alltså inte en strategi utan har avgränsats till att enbart bli ett måldokument. Det intryck som stannar kvar efter läsning av ”strategin” är att regeringen formulerat en önskelista med fromma förhoppningar, men inte orkat arbeta fram konkreta förslag om vad som bör göras på längre sikt.

Regeringen utlovar dock ett nästa steg i processen där olika initiativ ska drivas vidare. Låt oss hoppas att detta nästa steg präglas av mera konkretion och realism och att beslut om åtgärder får betydligt större utrymme på bekostnad av retoriken.

 
Författare är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

Livsmedelstrategi 2017 och försörjningsberedskapen


För två veckor sedan publicerades regeringens nya livsmedelsstrategi där regeringen identifierar flera syften med att skapa en strategi för livsmedelsförsörjningen. Ett av syftena som nämns är en minskad sårbarhet i livsmedelskedjan, även om det i strategin snarast får karaktären av en positiv bieffekt.

Regeringen föreslår i sin proposition att strategin för livsmedelsförsörjningen ska omfatta tre områden: regler och villkor, konsument och marknad samt kunskap och innovation. Som synes är inte resiliens ett strategiskt område, vilket bara är att beklaga. Området regler och villkor kommer ändå att vara av intresse för senare delen av detta inlägg.


Icke sammanhängande strategier
Livsmedelstrategin tar tyvärr inte tag i den nationella livsmedelsproduktionens stora vikt för en nationell försörjningsberedskap för kris och krig, där landet av någon anledning blivit avskuret från yttre livsmedelsförsörjning. Istället ligger strategins fokus huvudsakligen på klimatmål och jobb. Sverige har idag en självförsörjningsgrad på 50 % och trenden är mig veterligen fortsatt sjunkande i och med svåra förhållanden för lantbrukarna (Lantbrukarnas Affärstidningen menar på 0 % p.g.a. beroendet av utländska insatsvaror som t.ex. gödningsmedel). Än värre är att just-in-time-samhället innebär att ingen av livsmedelsgrossisterna håller något lager som räcker mer än några enstaka dagar. De enskilda livsmedelsaffärerna är helt beroende av dagliga transporter. Blir det avbrott i transporterna, gapar hyllorna tomma på en enda dag, i bästa fall något mer. Drabbas Sverige av ett omfattande avbrott i vägtrafiken, samtidigt som importen skärs av (troligt vid en högre konfliktnivå), blir det i princip omedelbart tomt på livsmedel i hyllorna.

Försvarsmakten presenterade under 2016 sin nya militärstrategiska doktrin. Förre ÖB Sverker Göranson beskrev det resursmässiga tillståndet för försvaret i form av ett ”enveckasförsvar” när och om Insatsorganisation 2014 intagits i början av 20-talet. Militärstrategisk doktrin 2016 gör upp med detta begrepp och uttalar att svenskt försvar har endera av två målsättningar: Att tillsammans med andra vinna kriget eller att enskilt undvika att förlora.


Det sistnämnda alternativet är en kamp som kommer att föras under lång tid. "Vid väpnat angrepp, krig, ska balans mellan o ensivt och defensivt agerande säkerställa tillräcklig uthållighet för att kunna fortsätta striden under lång tid med bibehållen handlingsfrihet och med alla till buds stående medel."
Det finns därmed inget slutdatum, utan strid kommer att föras så länge det går och även med syfte att kunna växla till alternativ ett – stöd från andra parter.

Hur länge kampen kan föras är dock i hög grad beroende av samhället i övrigt, då folkviljan är en av faktorerna den militära kampen är beroende av. Den andra är rent fysisk. Försvarsmakten är idag i mycket hög grad beroende av stöd från det civila samhället, framförallt när det gäller logistiskt stöd i form av sjukvård, transporter och förnödenheter.

Det är avseende det sista som den nationella livsmedelsstrategin blir aktuell. I den nu lagda propositionen skriver regeringen följande:

”Exempelvis så kommer försörjning av livsmedel att utgöra särskilda behov för det militära försvaret. Det civila försvaret, där livsmedelsförsörjningen ingår, bör enligt regeringen
inledningsvis planera för att kunna lösa uppgifter under krig i 5–10 dagar. Planeringen för övriga uppgifter inom det civila försvaret avseende skyddet av befolkningen och upprätthållandet av samhällsviktig verksamhet bör dock kunna utföras under en betydligt längre tid.”

Det är här det blir mycket tydligt att Sverige saknar en homogen struktur för nationella säkerhetsstrategier. Den militära strategin är att föra strid över lång tid, medan livsmedelsförsörjningen kommer att begränsa möjligheterna för detta till ”5-10 dagar”. Vad som händer när militära förband ska prioriteras över civilbefolkningen när tillgången på mat tryter, torde heller inte vara något man behöver beskriva.

Över det hela ska man dessutom lägga gråzonsdimensionen. Ett krig eller en konflikt kommer inte att starta på ett fast datum utan sannolikt föregås av en period av kris- och förkrigstillstånd. Angriparen är där i krig med Sverige, men inte öppet och i Sverige finns det inte grund ännu för att förklara att riket är utsatt för ett väpnat angrepp. Här drabbas landet av många av krigets konsekvenser, men utan att de totala medlen finns tillgängliga för staten att agera med. På så sätt är en kris i form av en naturkatastrof enklare att hantera, då utfallet är närmast svart-vitt.

Det framstår mycket tydligt att en nationell försörjningsberedskap för livsmedel behöver återupprättas, och man får hoppas att det är något som det berörda utskottet kan kräva i sitt betänkande.


Återupprättandet av en försörjningsberedskap
Inom området regler och villkor föreslår regeringen bl.a. att ”ändamålsenliga skatter och avgifter” ska användas för att stärka konkurrenskraften och lönsamheten (underförstått får anses vara att det är lönsamheten för svenskproducerade livsmedel). Det visar att regeringen ser att skatter är ett bra och lämpligt styrmedel för att uppnå önskvärda effekter. Till följd av den fullständiga avsaknaden av en nationell försörjningsberedskap idag vad gäller livsmedel, vore en önskvärd effekt återskapandet av en sådan. Att återuppbygga en försörjningsberedskap kommer att kosta både tid och framförallt pengar. Någonstans måste detta finansieras. Försvarsbudgeten är övertecknad flera gånger om och är heller inte den budget som ska användas för ändamålet.

Ett sätt att finansiera försörjningsberedskapen är dock just användandet av skatter som styrmedel. Små punktskatter är ett enkelt sätt att skapa en finansiering av just detta. I det förra inlägget föreslog jag en punktskatt om några få öre per liter drivmedel för att återskapa en statlig skyddad försörjningsberedskap vad avser drivmedel. Samma metod kan med fördel användas för livsmedel.

Varje år konsumerar vi i Sverige över 80 liter mjölk per person (ej inräknat förädlade produkter som ost m.m.). En punktskatt på mjölk om 5 öre skulle exempelvis ge staten 40 miljoner kr per år för ändamålet. På samma sätt skulle en 1-öres punktskatt på ägg inbringa 20 miljoner kr per år. Detta är bara några exempel för att illustrera hur man snabbt skulle kunna finansiera ett återuppbyggande av försörjningsberedskapen. Vill man istället bara använda skatter som styrmedel och samtidigt bidra till försörjningsberedskapens återskapande, är t.ex. de föreslagna skatterna på sockerprodukter en intressant modell. Den norska sockerskatten inbringade exempelvis ca 200 miljoner kr 2012.

Vill man snabbt återupprätta en försörjningsberedskap är det alltså ekonomiskt möjligt att skapa stora avsättningar till detta varje år, utan att det för den sakens skulle blir oöverstigliga kostnader för medborgarna. Eftersom den nyss tillsatta försvarsberedningen har i uppgift att för första gången också föreslå hur reformer ska finansieras, kan man ta intryck av hur små punktskatter kan nyttjas för ändamålet. Till syvende och sist handlar det för politiken nu om att uppbåda handlingskraften att fatta beslut. Utan ett civilt försvar spelar det ingen roll hur mycket pengar man lägger på det militära försvaret. Sårbarheten blir ohållbar. Att regeringen i sin livsmedelsstrategi inte lagt större vikt vid försörjningsberedskapen är att beklaga.

Brännpunkt Belarus

Sammanfattning

Historiskt har relationen mellan Belarus (kommer hädanefter benämns som Vitryssland m.h.t. enkelhet för läsaren) och Ryssland bestått av toppar och dalar. Sedan 2014 har de bilaterala relationer, som en konsekvens av Rysslands agerande i Ukraina, mellan de båda staterna gradvis försämrat. Denna försämring förefaller accelererat under det avslutandet kvartalet av 2016. Vitrysslands President, AleksandrLukasjenko, försöker sannolikt utnyttja, enligt beprövat modus operandi, de strategiska spänningarna som uppstått mellan Ryssland och de Västliga länderna för att förbättra sin position. Det nu kraftigt försämrade läget mellan Ryssland och Vitryssland kan innebära att Lukasjenko anträtt en farlig väg, som mycket väl kan innebära hans fall.

Analys

Relationerna mellan Ryssland och Vitryssland har historiskt bestått av toppar och dalar.1 Under de senaste 6-8 veckorna accentueras tydligt en nedåtgående trend i de bilaterala relationerna mellan länderna. Vad som dock utgör en skillnad mot tidigare tillfällen, är mängden med negativa beröringspunkter som uppstått under en kort tid mellan de båda länderna. Dock har det gått att skönja en svagt nedåtgående trend i relationerna mellan länderna, sedan den ryska militära operationen påbörjades 2014 mot Ukraina.2

Startpunkten för detta inlägg utgör ett möte som Vitrysslands President, AleksandrLukasjenko, genomförde med massmedia, politiker och medborgare den 03FEB2017. Vid detta möte berördes ett antal säkerhetspolitiska frågor. Redan i inledningen på den officiella kommunikén, framhäver Lukasjenko att det finns krafter, både inom och utom landet, som ogillar det fridfulla levnadssättet som råder i Vitryssland och vill kasta landet i kaos och konflikt.3

Lukasjenko berörde även relationerna med Ryssland, där han framhävde att så länge han innehar presidentämbetet så kommer inte Ryssland förolämpasav Vitryssland. Därefter övergick han till att förklara den nuvarande situationen i de vitryska-ryska relationerna. Han sade bl.a., "Detta är en mycket allvarlig fråga. Å ena sidan är jag rädd för att säga för mycket. Å andra sidan, har situationen redan kommit till den grad att jag inte kan dölja vissa saker". Därefter fortsätter han att säga, "Jag har aldrig bett om problem. Jag har redan sett en hel del och bränt fingrarna flera gånger. Jag kan dra mig ur och vara flexibel vid behov, men jag kommer aldrig tolerera förolämpningar mot den vitryska staten och folket".4

Lukasjenko kom även beröra den kommande ryska strategiska övningen Zapad-2017 som genomförs i det västra militärdistriktet (MD V) men även på vitryskt territorium. Under de senaste månaderna har det spekulerats om denna övning skulle kunna utnyttjas av Ryssland för att ockupera Vitryssland eller utgöra en förevändning för ett angrepp västerut. Den vitryska Presidenten bemötte detta, genom att, dels bjuda in observatörer till övningen, dels förklara att de ryska enheter som kommer till Vitryssland även kommer lämna Vitryssland, samt Presidenten tillade att han var övertygad om att Ryssland ej skulle ockupera Vitryssland.5

Den 02FEB2017 publicerade den ryska tidningen Kommersant uppgifter ur en artikel hos Regnum, där de hävdade att Vitryssland skulle lämna, dels Eurasiska ekonomiska unionen (EaEU), dels CSTO (Collective Security Treaty Organization). Det framfördes även spekulationer om att Vitryssland kunde vara på väg att lämna den union6 de ingick i december 1999 med Ryssland.7 Vitrysslands Ambassadör, Igor Petrishenko, i Ryssland, kom den 02FEB2017 att dementera dessa uppgifter i ryska Kanal 1.8 Lukasjenko kom även att dementera uppgifterna avseende planer på att lämna EaEU och unionen mellan Ryssland och Vitryssland den 03FEB2017, vid det tidigare nämnda mötet med massmedia.9

Den 01FEB2017 delgav den ryska federala säkerhetstjänsten, FSB, som även den ryska gränskontrollen sorterar under, att det skulle upprättas gränskontroller gentemot Vitryssland i tre regioner (Pskov, Smolensk och Brjansk Oblast) som angränsar till Vitryssland. Beslutet om detta förefaller fattats redan i December 2016.10Vitryssland kom den 02FEB2017 bemötta detta och ifrågasätta Rysslands egentliga intentioner avseende upprättandet av gränskontroller, samt de framförde att Ryssland nonchalerade ingångna avtal avseende rörlighet och handel.11

Bild 1. Streckad linje, område för gränskontroll.
Enligt det vitryska utrikesministeriet, erhölls ingen förvarning från Ryssland kring upprättandet av gränskontroller vid den rysk-vitryska gränsen.12Enligt ordföranden i utrikesutskottet för Rysslands federala råd, Konstantin Kosachev, skall detta beslut ej påverka in- och utresor till de båda länderna för ryska och vitryska medborgare.13Lukasjenko har även kommenterat det ryska agerandet, med orden att det är ett politiskt drag av Ryssland och att det ej är ett positivt drag.14 Den 09JAN2017, möjliggjorde Vitryssland att medborgare från 80 länder kan resa visumfritt in i landet, vid besök upp till fem dagar.15 Vilket kan vara en bakomliggande faktor till beslutet om gränskontroller.

Sedan inledningen av 2016 har Ryssland och Vitryssland, återigen skall tilläggas, haft en konflikt rörande hur mycket Vitryssland skall betala för dess importerade gas. Vitrysslands inställning är att 132 dollar per 1,000 kubikmeter gas är för mycket och de har betalt lägre summa, sedan inledningen av 2016. Detta kom att föranleda att det ryska oljebolaget Transneft sedan i juli 2016 har distribuerat 40% mindre olja till Vitryssland, jämfört med de första två kvartalen av 2016.16

En av Rysslands vice premiärministrar, Arkadij Dvorkovitj, uttalade sig i ärendet 28JAN2017. Där han påtalade att Vitryssland fortfarande är skyldig Ryssland, 550 miljoner dollar för gasleveranser under 2016.17Den 07FEB2017 uttalade han sig återigen i frågan, enligt honom hade inga framsteg skett i förhandlingarna avseende gaspriset och de såg framför sig att Vitryssland skulle betala sin innestående skuld för 2016.18 Lukasjenko kom även att uttala sig i denna fråga vid det tidigare nämnda mötet 03FEB2017, där han delgav att Vitryssland påbörjat en juridisk process, inom ramen för dispyten avseende gas och oljeleveranserna.19

Lukasjenko skall även instruerat sitt inrikesministerium att påbörja en juridisk process, gentemot chefen för ryska livsmedelsinspektionsmyndigheten Rosselkhoznadzor, Sergej Dankvert, för hans agerande skall ha skadat den vitryska staten. Denna konflikt grundar sig i att Vitryssland anser att den ryska livsmedelsinspektionsmyndigheten är partisk. Myndigheten upphävde t.ex. import av kyckling och andra typer av kött från fem större vitryska producenter under våren 2016, under sommaren förbjöds även import av mejeriprodukter från ett antal vitryska leverantörer.

Lukasjenko uttalade sig vid det tidigare nämnda mötet, 03FEB2017, med att chefen för den ryska livsmedelsinspektionsmyndigheten, skulle bli varse om vilket beslut det var han tagit efter ett tag i ett vitryskt fängelse (sic!).20 Del i denna konflikt utgörs sannolikt även av att Ryssland anklagar Vitryssland för att exportera livsmedelsvaror till Ryssland från EU länder som det råder importförbud på, som en motsanktion till de västerländska sanktionerna gentemot Ryssland.21

I sammanhanget är det intressant att notera ett uttalande från den ryska presidentens presservice. Där de framhåller att de ekonomiska och handelsrelaterade motsättningarna länderna emellan skall lösas med förhandlingar (min fetmarkering). Därtill framförde de även hur mycket bistånd o.dyl. som Vitryssland erhållit från 2011 och framåt av Ryssland. De framförde även hur förbryllad de var över den vitryska presidentens uttalande om att inleda en juridisk process gentemot chefen för Rosselkhoznadzor.22

Den 26DEC2016 genomfördes ett toppmöte i St Petersburg mellan statscheferna för medlemsländerna i både EaEA och CSTO, ett möte som Vitrysslands President även var inbjuden till, men som han uteblev ifrån.23 Den sannolika orsaken till varför Vitryssland uteblev från toppmötet, var p.g.a. ett uttalande från ordföranden, General Leonid Reshetnikov, för Rysslands Institut i Strategiska Studier (RISS). I sitt uttalande förnekade han entydigt identiteten och språket hos det vitryska folket och att Vitryssland fört en alltför självständig politik och därmed riskerade en upprepning av ett ”Ukraina scenario”. RISS utgör även en rådgivande instans till Rysslands President. Detta var första gången som en så pass radikal åsikt framförts av den högre nomenklaturan i Ryssland, vilket troligtvis även speglar åsikterna i de högre och styrande sikten i Ryssland avseende Vitryssland.24

Sedan 2014 har den negativa retoriken gentemot Vitryssland tilltagit, något som det polska institutet för östeuropeiska studier, Ośrodek Studiów Wschodnich, valt att studera. En sannolik anledning till varför det tilltagit är Lukasjenkos kritiska hållning mot Ryssland för dess agerande gentemot Ukraina. Vad som dock skall framhävas är att fortsatt är den officiella hållningen/linjen från Ryssland gentemot Vitryssland att de är ”bröder”.

Vitryssland har intagit en relativt passiv hållning inför denna retorik som både framförts i Ryssland men även av pro-ryska organisationer inom Vitryssland. Denna passiva hållning beror sannolikt på att Vitryssland ej kan överblicka vad konsekvenserna skulle bli av att agera mot de individer och/eller organisationer som framför detta på vitryskt territorium, vilket skiljer sig mot hur Vitryssland agerat mot annan opposition inom landet.25

Vad som dock kan vara en möjlig förändrad attityd är arresteringen, den 08-09DEC2016, av tre vitryska medborgare, som enligt vitryska myndigheter skall ha publicerat nedsättande artiklar om Vitryssland, i syfte att anstifta till motsättningar p.g.a. etnisk, språklig och annat socialt ursprung. De tre skall ha publicerat artiklar hos Regnum, Lenta.ru och EADaily.26 Varken från ryskt eller vitryskt håll förefaller någon hätsk retorik uppstått kring arresteringarna av de tre. Artiklarna skall bl.a. varit riktade gentemot den mer öppna hållningen gentemot väst av Vitryssland.27

Bild 2. Tidslinjal.
Diskussion.Det som kan observeras med blotta ögat är två grundläggande konfliktytor i form av handel med energi och livsmedel mellan de två länderna. Dessa två konfliktytor har varit ett gnissel under ett flertal år, långt innan konflikten i Ukraina uppstod. Vad som tillkommit som en ytterligare faktor är sedan 2014 en icke-officiell negativ retorik gentemot Vitryssland, som framförs av de högre samhällssikten i Ryssland och sannolikt även delas av den styrande eliten i Ryssland.

Denna tredje konfliktlinje är sannolikt två delad, dels uppstod den utifrån Vitrysslands avståndstagande för Rysslands agerande i Ukraina, dels har det tillkommit ytterligare en del i att Vitryssland till del distanserat sig från Ryssland och orienterat sig västerut samt mot Kina. Ur ett geostrategiskt perspektiv utgör Vitryssland en viktig buffert gentemot väst i den pågående Rysk-Västliga konflikten. Om då Vitryssland ur ett ryskt perspektiv börjar distansera sig från Ryssland, uppstår ett tydligt dilemma för Ryssland, det strategiska djupet krymper markant.

Något förefaller inträffat i december månad 2016, eller månaderna innan, men det accentueras tydligt i december. Med ett större vitryskt avståndstagande till Ryssland fr.o.m. då och en hårdare stämning av Ryssland gentemot Vitryssland. Vilket blir till ett crescendo vid det tidigare nämnda mötet 03FEB2017. Där Lukasjenko, retoriskt kraftigt angriper Ryssland, mellan raderna kan man tolka det som att det är den negativa retoriken som framförts gentemot Vitryssland som är anledningen till detta.

Är det då samma gamla vanliga "trätande" mellan Ryssland och Vitryssland eller är det allvarligare denna gång? En möjlighet finns att Lukasjenko utnyttjar den nu påbörjade styrkeuppbyggnaden av NATO med de fyra bataljonsstridsgrupperna, en i vardera baltisk stat samt en i Polen, som en hävstång. Det vill säga han agerar hårt mot Ryssland för att få de att bli mer tillmötesgående m.h.t. den geostrategiska situationen, vilket skulle vara i linje med hans modus operandi. Dock får det anses som ett väldigt våghalsigt spel av honom, då relationerna gradvis har försämrats sedan 2014. Vilket skulle kunna misstolkas av Ryssland som att Vitryssland är på väg att överge dem och därmed försämra Rysslands geostrategiska situation.

Retoriskt, är som tidigare beskrivit den officiella ryska linjen fortsatt lugn, men den halvofficiella linjen får anses vara på väg att stormkoka. Vad som dock kan anses vara något anmärkningsvärt från den officiella linjen, är hur den ryska presidentens presservice påtalar att motsättningarna skall lösas genom förhandlingar. Givetvis kan det vara så att de åsyftar den av Lukasjenko påtalade juridiska processen. Ordvalet blir dock något malplacerat då det får anses vara en självklarhet att stater skall lösa sina meningsskiljaktigheter genom förhandlingar, vilket skulle kunna innebära en första retorisk förändring även från den officiella linjen.

Således förefaller relationerna mellan de båda staterna gått in i en ny outforskad fas, där ett högre retoriskt tonläge samt olika åtgärder kan inträffa. Oaktat hur utvecklingen kommer fortskrida mellan de båda staterna så är det Ryssland som har överläget gentemot Vitryssland, som i sin tur har ett tydligt underläge, ffa. då de ej kan tänkas påräkna någon större hjälp från västliga länder. Ryssland sitter både på politiska och ekonomiska och i slutändan militära maktmedel (där det med hög sannolikt i sådant fall kommer handla om makt projecering) som de kan utnyttja om de finner det lämpligt, i syfte att betvinga Vitryssland.

Mycket av diskussionerna som förts under de senaste två veckorna, V705-6, har handlat om en möjlig rysk intervention i Vitryssland. I skrivande stund, 10FEB2017, får sannolikheten för det anses som låg. En intervention i Vitryssland, skulle skapa en instabil sydvästlig flank för Ryssland, vid en tidpunkt de upplever att de måste ha en stabil sådan. Vilket sannolikt mycket av denna konflikt handlar om, Ryssland upplever att Lukasjenko ej lever upp till de förpliktelser de anser han har gentemot dem, vilket skapar instabilitet i dess sydvästliga flank.

Det sannolika scenariot, i händelse av konflikten mellan de båda parterna fortsätter och anses skada Rysslands strategiska stabilitet, är en s.k. "palatskupp". Vitryssland har i över 20 år utgjort ett totalitärt system med Lukasjenko i ledningen. En sidoeffekt av sådana system är de grupperingar, intriger, maktkamper m.m. som kontinuerligt uppstår. Vad som krävs är oftast att det finns ett yttre stöd och en garant för genomförandet, för att det skall ske.

Det får anses troligt att det existerar både individer och grupperingar som kan tänkas överta makten, trots den vitryska säkerhetstjänsten ageranden mot sådana grupperingar. Något som till del accentueras i den vitryska försvarsdoktrinen från 2015, med ett ökat fokus på s.k. gråzons konflikter. Det skulle inte vara den första och inte den sista ledaren som faller offer för sitt eget system.

Slutsats

Relationerna mellan Vitryssland och Ryssland har sannolikt inträtt i ett försämrat läge och kommer sannolikt så förbli framgent. De försämrade relationerna beror troligtvis på en växelverkan, mellan å ena sidan ett Ryssland som anser att Vitryssland har fallit ur kurs sedan 2014 och ett Vitryssland som anser att de behandlas negativt och förminskas av Ryssland. Vitrysslands President försöker sannolikt utnyttja den nya strategiska situationen kring Rysslands västra och sydvästra flank, som en hävstång för att förbättra sin och Vitrysslands position. Troligtvis har Vitrysslands president beträtt en farlig väg, vilket beroende på hur hårt han väljer att pressa Ryssland, antingen kan innebära framgång eller totalt nederlag för honom.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

BeLTA 1, 2, 3, 4(Engelska)
Belarus Digest 1(Engelska)
Kommersant 1 (Ryska)
Ośrodek Studiów Wschodnich 1, 2(Engelska)
Jamestown Foundation 1(Engelska)
Regnum 1 (Ryska)
Reuters 1, 2, 3 (Engelska)
Rysslands President 1, 2, 3(Engelska)
TASS 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 (Engelska)
Vitrysslands President 1(Engelska)

Slutnoter

1Kłysiński, Kamil. Żochowski, Piotr. The End Of The Myth of a brotherly Belarus? Russian soft power in Belarus after 2014: the background and its manifestations. Warsaw: Ośrodek Studiów Wschodnich, 2016. s. 11.
2Ibid. s. 6.
3President of the Republic of Belarus. Meeting with members of public, Belarusian and foreign journalists Big Conversation With the President. 2017. http://president.gov.by/en/news_en/view/meeting-with-members-of-public-belarusian-and-foreign-journalists-15513/(Hämtad 2017-02-10)
4Ibid.
5Ibid.
6Kommersant. Regnum: Belorussiya namerena vyyti iz YevrAzES i ODKB. 2017. http://www.kommersant.ru/doc/3207730(Hämtad 2017-02-10)
Regnum. Lukashenko gotovitsya vyyti iz YEAES i ODKB. 2017. https://regnum.ru/news/polit/2233858.html(2017-02-10)
7Dagens Nyheter. Ohlsson, Erik. Broderländer bildar union. Ryssland-Vitryssland. Gemensam valuta och nytt unionsparlament införs efter omstritt avtal. 1999. http://www.dn.se/arkiv/politik/broderlander-bildar-union-ryssland-vitryssland-gemensam-valuta-och-nytt-unionsparlament/(Hämtad 2017-02-10)
8BeLTA. Belarus determined to stay part of integration associations. 2017. http://eng.belta.by/politics/view/belarus-determined-to-stay-part-of-integration-associations-98424-2017/(Hämtad 2017-02-10)
9BeLTA. Belarus' secession from Eurasian Economic Union, Union State described as total fiction. 2017. http://eng.belta.by/president/view/belarus-secession-from-eurasian-economic-union-union-state-described-as-total-fiction-98457-2017/(Hämtad 2017-02-10)
10TASS. FSB head orders to set up border zones in Russian regions neighboring Belarus. 2017. http://tass.com/politics/928540(Hämtad 2017-02-10)
11Reuters. Makhovsky, Andrei. Osborn, Andrew. Belarus says suspects Russia trying to restore post-Soviet border. 2017. http://www.reuters.com/article/us-russia-belarus-idUSKBN15H20W(Hämtad 2017-02-10)
12BeLTA. Belarus' MFA: No prior notice of Russia's decision to establish border controls. 2017. http://eng.belta.by/politics/view/belarus-mfa-no-prior-notice-of-russias-decision-to-establish-border-controls-98421-2017/(Hämtad 2017-02-10)
13TASS. Senator says introducing border controls not to affect Russian, Belarusian citizens. 2017. http://tass.com/politics/928756(Hämtad 2017-02-10)
14BeLTA. Russia's decision to establish border zone ‘purely political'. 2017. http://eng.belta.by/politics/view/russias-decision-to-establish-border-zone-purely-political-98460-2017/(Hämtad 2017-02-10)
15Reuters. Belarus to allow visa-free entry for short trips for 80 countries. 2017. http://www.reuters.com/article/us-belarus-visas-idUSKBN14T20R(Hämtad 2017-02-10)
16Reuters. Russia and Belarus close to solving gas price dispute - minister. 2016. http://uk.reuters.com/article/uk-russia-belarus-gas-idUKKBN13P0MR(Hämtad 2017-02-10)
17TASS. Russia insists Belarus settles overdue payments for supplied gas. 2017. http://tass.com/economy/927780(Hämtad 2017-02-10)
18TASS. Deputy PM says no progress in gas, oil talks between Russia, Belarus. 2017. http://tass.com/economy/929361(Hämtad 2017-02-10)
19TASS. Lukashenko says Belarus will go to court in oil and gas dispute with Russia. 2017. http://tass.com/economy/928859(Hämtad 2017-02-10)
20TASS. Belarusian official accuses Russian agricultural watchdog agency of bias. 2016. http://tass.com/economy/919465(Hämtad 2017-02-10)
TASS. Belarusian leader orders criminal probe against Russian agriculture watchdog head. 2017. http://tass.com/world/928852(Hämtad 2017-02-10)
21Belarus Digest. Smok, Vadzim. Belarus Smuggles EU Food To Russia Despite Sanctions. 2014. http://belarusdigest.com/story/belarus-smuggles-eu-food-russia-despite-sanctions-19427(Hämtad 2017-02-10)
22TASS. Russia urges Belarus to settle economic disputes peacefully. 2017. http://tass.com/politics/928922(Hämtad 2017-02-10)
23President of Russia. On December 26, Vladimir Putin will take part in the meeting of the Supreme Eurasian Economic Council and a session of the CSTO Collective Security Council in St Petersburg. 2016. http://en.kremlin.ru/events/president/news/53492(Hämtad 2017-02-10)
President of Russia. Meeting of the Supreme Eurasian Economic Council. 2016. http://en.kremlin.ru/events/president/news/53596(Hämtad 2017-02-10)
President of Russia. Meeting of the CSTO Collective Security Council. 2016. http://en.kremlin.ru/events/president/news/53597(Hämtad 2017-02-10)
24Ośrodek Studiów Wschodnich. Kłysiński, Kamil. The risk of escalating tensions in Minsk-Moscow relations. 2017. https://www.osw.waw.pl/en/publikacje/analyses/2017-01-04/risk-escalating-tensions-minsk-moscow-relations(Hämtad 2017-02-10)
25Kłysiński, Kamil. Żochowski, Piotr. The End Of The Myth of a brotherly Belarus? Russian soft power in Belarus after 2014: the background and its manifestations. Warsaw: Ośrodek Studiów Wschodnich, 2016. s. 11, 13, 15, 42, 43, 44, 58-60.
26Sledstvennyy komitet Respubliki Belarus. Sledstvennym komitetom rassleduyutsya ugolovnyye dela, vozbuzhdennyye po st.130 Ugolovnogo kodeksa Respubliki Belarus' (obnovleno). 2016. http://sk.gov.by/ru/news-ru/view/sledstvennym-komitetom-rassledujutsja-ugolovnye-dela-vozbuzhdennye-po-st130-ugolovnogo-kodeksa-respubliki-3704/(Hämtad 2017-02-10)

27Jamestown Foundation, Ioffe, Grigory. Visa-Free Travel to Belarus and the Dawn of a New Era in the (Dis)Information Wars. 2017. https://jamestown.org/program/visa-free-travel-belarus-dawn-new-era-disinformation-wars/(Hämtad 2017-02-10)

Djupt oroväckande signaler

av Stefan Forss

Djup oro och rädsla för framtiden är trender med betydande aktualitet. I sitt nyårstal yttrade president Sauli Niinistö:

Vi vandrar nu i skuggornas land, i denna värld. Varje dag för med sig nyheter om grymheter och död, än från Aleppo, än från Berlin, varifrån härnäst? Det har alltid funnits ondska, men nu är den allt tydligare närvarande. Vi hade redan lärt oss tänka och leva som om vi blivit kvitt ondskan. Och vi har ju blivit lärda att tro att det goda alltid vinner över det onda.

Finland är en del av den västerländska kulturen, och vi har ett västerländskt tankesätt. Att främja välfärd och bygga fred har varit vårt mål. Men att vi skulle behöva värja oss mot ondska, det är något vi inte alltid ens har reflekterat över.

Fotomontage av bilder från Wikimedia Commons.

Vad presidenten säger mellan raderna är att kriget inte längre kan avfärdas som en omöjlighet. Detta är ett klart trendbrott särskilt i relation till Niinistös företrädares Tarja Halonens åsikt. I en intervju för Helsingin Sanomat före nyår menade hon att situationen i Östersjöområdet inte är särskilt spänd och att medierna överdriver saken. Hon är rätt ensam om sin åsikt.

Finska försvarschefen general Jarmo Lindberg uttryckte däremot en klart avvikande uppfattning i Helsingin Sanomat den 29 januari:

Än kommer den dag då det förs krig på finländsk mark. Det är en förfärlig tanke, men i historiskt ljus är det rätt säkert.

Att kriget återkommit även i finska politikers vokabulär gav också utrikesminister Timo Soini uttryck för nyligen i en intervju för Wall Street Journal, sjävfallet utan att nämna Ryssland vid namn:

I år firas Finlands 100-åriga självständighet. Vi kommer att försvara oss, vi kommer att sköta om vårt försvar och vi har en värnpliktsarmé. Om vi behöver något mer – till exempel vapen – så kommer vi att köpa dem. Men vår säkerhet grundar sig främst på en klok utrikes- och säkerhetspolitik vars mål är att alla slags militära konflikter ska undvikas. Men om någon angriper oss, så kommer vi att försvara oss ”så in i helvete”.

Grundorsaken till dessa dystra målningar finner man naturligtvis i den starkt negativa politiska och ekonomiska utveckling som satt sin prägel på Europa under de senaste åren. Denna trend är svår att vända. Ryssland har varit en huvudaktör som ”spoiler state”, men efter Brexit och särskilt efter valet av Trump till president i USA har farhågorna rörande framtiden ökat dramatiskt.

I Rysslands nya utrikespolitiska koncept tar man avstånd från landets ambition i motsvarande dokument från 2013 att avseende relationerna till EU vara ”en integrerad och oseparerbar del av den europeiska civilisationen och att skapa ett gemensamt ekonomiskt och humanitärt område från Atlanten till Stilla havet. Det handlar om en radikal förändring i den ryska grundsyn som varit giltig under merparten av Putins tid vid makten. Redan vid sitt statsbesök i Storbritannien i juni 2003 sa den ryska presidenten att Ryssland är en del av den europeiska kulturen, som vore ofullständig utan Ryssland. Ryssland är en del av Europa. Han påpekade då även att Europa även fortsätter bakom Ural och att Schengen-avtalet inte ska få tillåtas bli en ny Berlinmur.

Hur långt Ryssland lämnat dessa målsättningar bakom sig beskrev utrikesminister Sergej Lavrov vid en presskonferens den 17 januari då han gav sin uppfattning om Rysslands nuvarande värdegrund:

Då vi talar om västliga och europeiska värden, som ständigt serveras oss som exempel [för efterlevnad], är det sannolikt inte samma värden som farföräldrarna till dagens européer omfattade, utan något nytt och modernare, fritt fram för alla, skulle jag säga. Dessa värden kan kallas post-kristliga. De skiljer sig radikalt och fundamentalt från de värden som överfördes från generation till generation i århundraden i mitt land och som vi vill omhulda och föra vidare till våra barn och barnbarn. När vi och många andra i utrikespolitiska duster ställs inför kraven att acceptera dessa nya post-kristliga västliga värden, innefattande tolerans och universaliteten av den västerländska individens livsinställning, anser jag personligen att det är oanständigt. Men för professionella [utländska] diplomater är detta ett kolossalt misstag och en helt oacceptabel överskattning av ert inflytande på internationella relationer.

Vad Lavrov alltså hävdar är ”de gamla goda tidernas” legitimitet; en auktoritär, despotisk och rättslös samhällsordning med få fri- och rättigheter för medborgarna och där makteliten kan röva åt sig allmän egendom likt feodaltidens herrar. Just detta samhällskoncept synes vara attraktivt på flera håll i Europa där demokratin inte rotat sig ordentligt. Där kommunismen misslyckades som exportvara synes girighet och kleptokrati ha större framgångar.

I sitt sista tal som USA:s ambassadör i FN riktade Samantha Power den 17 januari all energi på analys av Ryssland. Det var ett kraftfullt tal som inte oväntat försvann snabbt från USA:s officiella hemsidor efter maktskiftet och Trumps tillträde. I det talet försvarade ambassadör Power hårt den säkerhetsordning som byggdes upp efter andra världskriget och särskilt inom ramen för det som numera kallas OSSE. Hennes maning om västerländsk sammanhållning kan inte nog understrykas.

I sitt bisarra och bombastiska installationstal (enligt uppgift var det skrivet av presidentens kontroversiella strategichef Stephen Bannon och en annan medarbetare) poängterade Trump med eftertryck ”America first” gång på gång. Samtidigt var det en ren krigsförklaring mot Washington, dess politiska och juridiska institutioner och samhälleliga elit. Han försöker förändra det amerikanska politiska beslutfattningsmaskineriet i grunden, föra det närmare ”folket”.

Trump avslöjade väldigt litet om substansen i USA:s kommande utrikesrelationer och deklarerade kort att man söker vänskap och goodwill med världens nationer, men att man utgår från alla nationers rätt att sätta sina egna intressen främst.

Olikt sina företrädare försvarade Trump alltså inte den europeiska säkerhetsordningen över huvud taget. Har han ens hört talas om den? Efter två veckor vid makten uttalar sig Vita huset och USA:s OSSE-ambassadör helt olika om det åter uppflammade kriget i östra Ukraina.

I installationstalet talade Trump om att förstärka gamla allianser och forma nya, men inte för att försvara utsatta allierade utan för att förena den civiliserade världen mot den radikala islamistiska terrorismen. Särskilt upplyftande för de baltiska länderna, Polen eller andra små nationer är detta inte. Hotet om ett Jalta 2.0 försvann definitivt inte, Trump ser ju sig själv som en suveränt begåvad ”dealmaker”.

Dr Eliot A. Cohen (chef för Strategic Studies Program vid Johns Hopkins University School of Advanced International Studies) målar upp en pessimistisk framtidsbild.

Grundproblemet är [president Trumps] temperament och karaktär, som inte kommer att förändras till det bättre. Det kommer förmodligen att sluta i katastrof med betydande inhemska protester och våld, med kraschande internationella ekonomiska relationer, stora alliansers kollaps och kanske med ett eller flera nya krig (även med Kina) utöver de vi redan har. Det kommer inte att förvåna det minsta om hans period vid makten inte slutar om fyra eller åtta år, utan tidigare med riksrätt, eller att han avlägsnas från sin post med stöd av konstitutionens 25:e tillägg. Ju förr amerikanerna vänjer sig vid dessa möjligheter, desto bättre.

Efterhand som mera uppgifter inkommit, verkar det som om Bannon är den verkliga operativa makthavaren i Trumps administration, tillsammans med den likaså kontroversiella säkerhetsrådgivaren generallöjtnant Flynn. Han har upprättat ett informellt ”säkerhetsråd” med sina närmaste likasinnade och berövat nationella underrättelsechefen och ordföranden för försvarsgrenschefernas råd (Joint Chiefs of Staff) general Dunford deras ordinarie plats som medlemmar i nationella säkerhetsrådet. Mera sansade personer som vicepresident Pence och försvarsminister Mattis kommer att ha svårt att få sin röst hörda.

Hur kongressen kommer att reagera på dessa okonventionella schackdrag är ännu oklart. Hur länder med en liberal värdegrund ska kunna samarbeta med en administration som representerar en sådan nidbild av USA återstår att se.

Att allt detta kommer att få konsekvenser även för oss i Norden och närområdet är uppenbart. Hur man ska klara av omställningen till dessa nya realiteter är något som ger beslutsfattarna i huvudstäderna huvudvärk.

Först och främst måste det bli rättning i de liberala ländernas led. Den gravt försämrade säkerhetssituationen kräver omfattande nationella satsningar på försvaret och eget större ansvarstagande. Två procent av BNP är ett väl avvägt mål för allierade och partnerländer, dessvärre dock otillräckligt för de baltiska länderna själva. Att åka snålskjuts med Nato och USA som formella eller informella garanter för säkerhet och suveränitet duger inte längre.

Två framstående brittiska militärer, generalerna Sir Richard Shirreffs (Natos tidigare Deputy SACEUR) och Sir Richard Barrons (tidigare chef för UK Joint Forces Command) har beskrivit det militära förfallet i sitt eget land och mer generellt i väst med berömvärd tydlighet; Shirreffs i sin bok 2017 War With Russia och Barrons i Financial Times i september 2016 och i en förträfflig intervju i BBC HARDtalk i början av januari 2017.

IISS ger en konkret, kvantitativ bild av hur Natos militära förmåga rasade mellan 1990-2015.

IISS ger en konkret, kvantitativ bild av hur Natos militära förmåga rasade mellan 1990-2015.

I Finland och Sverige har det under de senaste åren med hög profil gjorts flera ”Natoutredningar”, gedigna arbeten enligt de flesta bedömare. Tyvärr lider de alla ändå av ett visst systemfel, eftersom ingen av utredningarna säger just något alls om Natos interna tillstånd. Hela debatten om Finlands och Sveriges eventuella Natoanslutning haltar därför betänkligt. Nu är inte enbart EU i kris utan även Nato. Att det rör sig om dramatiska förändringar förstår man då portalen Deep Baltic nyligen ställde den erfarna brittiska journalisten/observatören Edward Lucas en enkel fråga: Tror ni att de baltiska länderna kan överleva utan Nato?

Den frågan kan ställas mer generellt. Lucas svarade rättframt och klokt och med fötterna på jorden:

Jag tror vi är på väg mot en säkerhetsomgivning post-Nato, så vi får allt se till att vi överlever utan Nato. De antaganden om säkerheten som gällt under det senaste kvartsseklet är helt urholkade, dels till följd av de låga försvarsanslagen i Europa och dels av vad jag kallar ”Trumpbävningen” i Amerika. Det innebär att vi bör hitta regionala och sub-regionala säkerhetsarrangemang som gör det möjligt för oss att försvara oss.

Norden är helt klart en sådan region som Lucas avser. För två år sedan publicerade U.S. Army War College press en liten bok – Breaking the Nordic Defense Deadlock – av överste Pekka Holopainen och mig där just denna problematik behandlades pragmatiskt seriöst. I dagens situation tror vi att den alltjämt är aktuell, eftersom en anslutning till Nato – så nyttig den kanske kunde ha varit för drygt 20 år sedan – nu blivit närmast en chimär.

En ansökan kan inte inlämnas utan att man har full garanti för att den skulle behandlas snabbt och med för oss positiv utgång. Med USA:s president i denna för landet helt nya roll, med Turkiet halvvägs ute ur Nato med sina allt närmare Rysslandsrelationer samt andra till Ryssland mycket inställsamma Natoländer vore en finsk och kanske även en svensk medlemsansökan nu ett ytterst riskfyllt vågspel.

Vart allt detta försätter oss nordiska länder vete gudarna. Inget under att beslutsfattarna står villrådiga efter att den ledande västliga stormakten synes ha tappat sin moraliska kompass och svikit det som vi med Mannerheims ord betraktar som dyrt och heligt.

I den utveckling som nu verkar skena i väg utan kontroll bör även försvarsledningen i våra nordiska länder som bistår sina respektive regeringar visa ledarskap rörande nödvändiga nationella vägval och tillhörande åtgärder. De nordiska försvarschefernas övergripande lägesbild är nära nog identisk och deras samsyn hög. Den innefattar bedömningen att inget av våra länder skulle lämnas oberörd vid en konflikt i närområdet, utan vi alla skulle komma att dras in. Försvarsledningarna bör kunna vara de politiska beslutsfattarna i våra länder till starkt stöd och förhoppningsvis leda till anmärkningsvärda beslut redan i närtid med målet att öka allas vår säkerhet.

En nordisk försvarslösning är ett slags Plan B, det är som att utlösa den första lilla fallskärmen för att vi ska kunna invänta att en större och mer hållbar fallskärm vecklar ut sig. Dags för ett ambitiöst Stoltenberg 2.0!

 
Författaren är professor och kallad ledamot av KKrVA.

Sovjetisk miniubåtsförmåga 1945-63

Sammanfattning

Sovjetunionen förefaller övertagit, dels miniubåtar, dels konstruktionskunnande från Tyskland vid andra världskrigets slut. Detta förefaller de senare vidareutvecklat till egna konstruktioner och ett eget taktiskt uppträdande. Perioden fr.o.m. 1945 intill inledningen av 1960-talet var sannolikt en formativ period för det sovjetiska miniubåtssystemet. Efter 1963 finns ytterst lite beskrivit om sovjetisk miniubåtsförmåga i CIA avhemligade arkiv, detta kan tyda på att det taktiska uppträdandet hos miniubåtsförbanden fr.o.m. mitten/slutet av 1960-talet intill det kalla krigets slut kom att vara snarlikt. Därtill att uppträdandet/utnyttjandet av miniubåtssystemet även förändrades under mitten/slutet av 1960-talet.

Analys

Vid 1953 bedömdes Sovjetunionen, enligt den amerikanska underrättelsetjänsten Central Intelligence Agency(CIA), inneha cirka 70 miniubåtar, varav 20 var av den tyska andra världskrigs konstruktionen Seehund. De ytterligare 50 var av Sovjetunionen designade och byggda, dock utgjorde den tyska Seehund grundmodell, konstruktionen hade dock erhållit förbättringar. Vad avser basering så framhåller CIA att dessa farkoster kan agera från i praktiken vilken marinbas som helst eller lämpliga fartyg.1

I ett dokument från 1953, av CIA bedömd som obekräftadeuppgifter, förefaller dessa miniubåtar kunnat varit fördelade på tre mariner, Östersjömarinen, Svartahavsmarinen och Stilla havsmarinen.2En intressant notering från 1953 är en observation från hamnen i Novorossijsk vid Svarta Havet där en tysk miniubåt, antagligen en Seehund, ligger upplagd och är trasig.3 Vid Rosta varvet i Murmanskfjorden, observerades 1957 totalt sex stycken miniubåtar i anslutning till ett moderfartyg, vilket tyder på att Norramarinen även hade miniubåtar i slutet av 1950-talet.4

Vid Feodosija och Vladivostok, förefaller CIA bedömt att produktion av miniubåtar genomfördes, under slutet av 1940-talet och mitten av 1950-talet,5 troligtvis genomfördes produktion även på andra platser än de nämnda. I slutet av 1950-talet förefaller CIA även identifierat konstruktionsarbetet på en miniubåt i Murmanskområdet, denna bedömdes kunna ta två besättningsmän.6 Vid 1959 uppskattades antalet miniubåtar samt äldre ubåtar, i huvudsak 1930-tals konstruktioner, till mellan 100-120 stycken.7 Det får anses något oklart till varför CIA ”klumpar” ihop äldre ubåtskonstruktioner med miniubåtar. Sannolikt är antalet miniubåtar något lägre än under inledningen av 1950-talet, bedömt är antalet cirka 50 stycken.

Den 27MAJ19155 vid 16:00 tiden genomfördes en observation vid Kalbod (sic!), mest troligt den finska fyren Porkala i Finska viken vid Kallbådan grundet, av ett flertal (10-12) sovjetiska miniubåtar som bogserades i östlig riktning. De trålare som bogserade miniubåtarna var av samma typ som hade observerats vidÖresund enligt rapporten. Längden på miniubåtarna skall ha varit 15 – 18 meter, samtliga miniubåtar var av samma konstruktion bortsett från en, där det saknades torn. Hos de övriga miniubåtarna var tornet placerat på mitten av skrovet, färgen skall ha varit mörkgrå.8 I en annan underrättelserapport från 1955, rapporteras om två miniubåtar i Gdansk hamn, dessa miniubåtar hade även en längd om 15-18 meter, ingen beväpning kunde observeras på miniubåtarna.9

I en underrättelseorientering till den amerikanska presidenten från 14JAN1963 delges att det sovjetiska fraktfartyget Simferopol, bedömdes transportera en eller flera miniubåtar till Kuba. Detta baserades på att en miniubåt hade observerats 04OKT1962 vid det hamnområde i Leningrad, nuvarande St Petersburg, som normalt utnyttjades för att transportera materiel/varor till Kuba. Därtill beskrivs i rapporten den operationella radien för sovjetiska miniubåtar till 40 kilometer.10

I en intern underrättelseorientering från 15JAN1963 avseende den tidigare, möjliga, beskrivna leveransen av sovjetisk miniubåt/-ar till Kuba, påtalas att sovjetiska miniubåtar, dels har väldigt kort räckvidd, dels lämpar sig främst för hamn- och kustförsvar. Därtill påtalas att dessa miniubåtar ej skulle kunna utgå från Kuba gentemot den amerikanska kusten för att genomföra operationer. Sannolikt baserat på den allt för korta räckvidden, men att de skulle kunna bogseras eller bäras av ett moderfartyg till ett operationsområde.11

I en underrättelseorientering från 26JUL1963, delges att Egypten skulle sjösätta en miniubåt som bestod av delar från det s.k. sovjetblocket. Enligt orienteringen var konstruktionen av polsk design och konstruktion samt att dess delar skulle fraktats till Egypten. Enligt samma orientering så påpekas att det ej fanns några kända polskt konstruerande miniubåtar, däremot att Sovjetunionen vid samma tidpunkt, som minst hade en känd miniubåtsklass. Därtill att sovjetisk marin krigsmateriel tidigare hade skickats till andra länder via Polen.12

I det svenska T-kontorets, benämningen på den militära underrättelsetjänsten mellan 1946-1965, arkiv finns uppgifter från 1946 avseende en observation, på en tidigare tysk miniubåt av modellen Seeteufel. Observationen av denna miniubåt skall ha gjorts i Kronstadt, vad som är intressant med Seeteufel är att denna miniubåt var försedd med bandaggregat, för att kunna ta sig upp och ned ur vatten vid långgrunda stränder.13 Därtill förefaller de konstruktörer som utvecklade Seeteufel, omhändertagits av Sovjetunionen och fortsatt sitt arbete efter andra världskriget, men för Sovjetunionens räkning.14

Således det vi kan se under den aktuella perioden 1945 intill inledning av 1960-talet, är att Sovjetunionen inledningsvis förefaller utnyttjat beslagtagen krigsmateriel från Tyskland, för att därefter vidareutveckla en egen konstruktion baserad på den beslagtagna materielen. Under inledningen av 1950-talet, har de utvecklat en egen förmåga att producera miniubåtar. Sannolikt fanns denna tidigare, dock måste de ansett att den tyska konstruktionen Seehund, var mer ändamålsenlig, då de valt att vidareutveckla den istället för att gå i ett helt eget konstruktionsspår.

Någon gång under 1950-talet avyttras sannolikt de sista Seehund miniubåtarna, då Sovjetunionen under inledningen av 1960-talet enbart förefaller inneha en miniubåtstyp. Här finns givetvis möjligheten att ytterligare modeller fanns som CIA ej hade kännedom om, eller att dessa handlingar av olika skäl ej avhemligats.

Under inledningen av 1950-talet förefaller den sovjetiska Östersjömarinen förfogat över minst 10 stycken miniubåtar. Sannolikt var modellen den vidareutvecklade Seehund. Därtill förefaller de antingen byggt upp eller redan innehaft förmåga att genomföra längre transporter med dessa, som minst med bogsering. Detta visar även på att de såg framför sig att detta miniubåtssystem skulle utnyttjas för operationer bortom egen kust. Då de sovjetiska baseringsmöjligheterna längs den nuvarande baltiska kusten, borde medgett att de kunde verka utan bogsering, i händelse av en väpnad konflikt.

Sannolikt innehade Sovjetunionen förmågan att basera miniubåtar på fartyg och sjösätta dessa med lyftkran motsv. vid inledningen av 1960-talet. Denna förmåga kan givetvis funnits tidigare, men utifrån de rapporter som avhemligats så blir det mest framträdande från 1960-talet och framåt, då detta nämns som en metod. Bogsering kvarstod sannolikt fortfarande som en metod för in- och uttransport av miniubåtar. Någon större skillnad i räckvidd förefaller ej framträtt från 1945 intill 1963 för de sovjetiska miniubåtarna.

Vad som är intressant att notera är avsaknaden av information rörande det sovjetiska miniubåtssystemet i CIA avhemligade arkiv från 1963 och framåt. Vid ett antal tillfällen kan man få upp information, då rör det enbart att man identifierat miniubåtar genom satellitfotografering, inget mer utfyllande än så. En möjlig förklaring till detta, är det beslut som Politbyrån skall ha fattat vid inledningen av 1970-talet, om ett mer offensivt agerande med ubåtar i form av inträngningsoperationer.15 Varvid den amerikanska underrättelsetjänsten ej vill avslöja vad de känner till avseende teknik och ffa. taktik med miniubåtar. Då detta förfarande skulle kunna vara detsamma, nu som då.

Ett annat intressant perspektiv till avsaknaden av information kan vara att det är i samma period d.v.s. under inledningen av 1960-talet, som de marina spetsnazförbanden erhållit tillräcklig förmåga att återigen börja verka, efter dess nedläggning vid andra världskriget slut och återskapande under inledningen av 1950-talet.16 Inom samma tidsperiod kan Sovjetunionen även börjat kombinera miniubåtar och dykare. Vilket ytterligare skulle kunna förklara avsaknaden av information i CIA arkiv, kring sovjetisk miniubåtsförmåga från 1960-talet och framåt.

Ur ett svenskt perspektiv är en historiska uppgifter från den aktuella tiden, intressant att lyfta fram. Den 11SEP1955 observerades vad som förefaller varit en miniubåt utanför Pinhättan vid Barsebäck, trots en teckning på tornet kom observationen att avfärdas. Därefter gjordes ytterligare en observation i November 1955 vid Öresund. Vid den utvärderingen framkom det att det troligtvis rört som om en miniubåt. Någon definitiv nationalitetsbestämning förefaller ej genomförts.17

Slutsats

Sannolikt utgjorde perioden 1945 intill mitten av 1960-talet en formativ period för den sovjetiska miniubåtsförmågan d.v.s. man utvecklade teknik samt taktik kring hur dessa system skulle utnyttjas. Avsaknaden av underrättelserapporter avseende sovjetisk miniubåtsförmåga fr.o.m. mitten av 1960-talet och framåt kan tyda på att mycket av taktiken fortsatt är densamma, samt kunskapen om tekniska landvinningar vid de generationsskiften i teknik som genomfördes av Sovjetunionen intill Projekt 865 Piranja, vill hemlighållas av CIA.

Have a good one! // Jägarchefen

Edit 08FEB2017: Tack Corporal Frisk för tipset avseende Porkola fyr vid Kallbådan grund!

Källförteckning

Central Intelligence Agency 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13(Engelska)

Fältström, Herman (red). På spaning efter det okända: bilder från det kalla krigets ubåtsjakt. Stockholm: Försvarshögskolan i samverkan med Kungl. Krigsvetenskapsakademien och Kungl. Örlogsmannasällskapet, 2010.
Galeotti, Mark. Spetsnaz: Russia's special forces. Oxford: Osprey Publishing, 2015.
Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. 2010. Stockholm: Santérus, 2010.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.

Slutnoter

1Central Intelligence Agency. Soviet Midget Submarines. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1953. s. 1.
2Central Intelligence Agency. Soviet Midget Submarines - Unevaluated Information. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1953. s. 1-2.
3Central Intelligence Agency. Port of Novorossiysk. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1953. s. 1.
4Central Intelligence Agency. Soviet Naval Vessels Sighted in the Kolskiy zaliv. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1957a. s. 5.
5Central Intelligence Agency. Data on Soviet Naval Organisation, Equipment and Strength in the Far East. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1948. s. 1.
Central Intelligence Agency. Photographic Intelligence Brief. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1956. s. 1.
6Central Intelligence Agency. Soviet Naval Vessels Sighted in the Kolskiy Zaliv. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1957b. s. 9.
7Central Intelligence Agency. Strength Breakdown of the Soviet Navy and the Soviet Pacific Fleet. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1959. s. 3.
8Central Intelligence Agency. Midget Submarines. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1955. s. 2-3.
9Central Intelligence Agency. Port Information: Gdansk – Unevaluated Information. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1963. s. 2.
10Central Intelligence Agency. The President's Intelligence Checklist. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1963. s. 7.
11Central Intelligence Agency. Central Intelligence Bulletin. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1963a. s. 8.
12Central Intelligence Agency. Central Intelligence Bulletin. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1963b. s. 7.
13Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. 2010. Stockholm: Santérus, 2010. s. 147.
14Fältström, Herman (red). På spaning efter det okända: bilder från det kalla krigets ubåtsjakt. Stockholm: Försvarshögskolan i samverkan med Kungl. Krigsvetenskapsakademien och Kungl. Örlogsmannasällskapet, 2010. s. 13
15Ševčenko, Arkadij Nikolaevič. Att bryta med Moskva. Stockholm: Bonnier, cop. 1985. citerad i Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. 2010. Stockholm: Santérus, 2010. s. 158.
16Galeotti, Mark. Spetsnaz: Russia's special forces. Oxford: Osprey Publishing, 2015. s. 14-15.

17Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011. s. 502-504.

Försvarsberedningen 2017-2019

Foto: Dennis Abrahamsson/Regeringskansliet

Idag skriver jag en krönika i BLT om den nya försvarsberedningens arbete som återfinns att läsa här. Jag konstaterar att en vi har en långdragen försvarsberedning som kör i snigelfart samtidigt som den negativa omvärldsutvecklingen åker expresståg...

Försvarsberedningens webbsida återfinns här.
Anvisningarna i sin helhet återfinns här.

Ledamöterna i beredningen är:

Björn von Sydow (S) tillika ordförande 
Kenneth G Forslund (S) 
Åsa Lindestam (S)

Beatrice Ask (M)
Karin Enström (M)
Hans Wallmark (M)

Allan Widman (L)

Mikael Oscarsson (KD)

Daniel Bäckström (C)

Mikael Jansson (SD)

Stig Henriksson (V)

Anders Schröder (MP)

Gazprom och Karlshamn

Kommunalt självstyre – kommunal säkerhetspolitik!

av Björn Körlof

Man kan inte annat än ta sig för pannan när man tar del av de senaste dagarnas information om att Karlshamns kommun anser sig ha befogenhet att självständigt besluta om upplåtelse av hamnen för ryska Gazproms lagring av gasrör till projektet Northstream och att regeringen inte anser sig ha befogenhet att förhindra ett sådant beslut.

Såväl landets försvarsminister som riksdagens försvarsutskott anser att lagstiftningen måste ändras så att kommuner i fortsättningen inte ska kunna fatta sådant beslut som Karlshamn nu gjort. Det betyder två saker. Det första är att bägge anser beslutet sakligt felaktigt från övergripande försvarspolitiska utgångspunkter. Det andra är att de anser att gällande lagstiftning tydligen inte är tillräckligt entydig på denna punkt och att det ter sig rättsligt svårt att förhindra det aktuella beslutet. Tvisten är m a o uppenbar mellan ett övergripande nationellt intresse, som staten (regering och riksdag har att värna) och ett kommunalt intresse (arbetstillfällen) som kommunen anser sig ha rätt att slå vakt om inom ramen för kommunalt självstyre.

Till att börja med kan dock sägas att beslutet i Karlshamns kommun är överklagningsbart inom tre veckor från beslutsdagen. Ett överklagande bör snarast ske för att få beslutet mer påtagligt laglighetsprövat. Frågan gäller om de befogenheter en kommun har enligt kommunallagen innefattar sådana beslut som negativt inverkar på landets säkerhets- och försvarspolitik. Har verkligen grundlagsstiftarna tänkt sig en ordning där en kommun kan fatta ett sådant beslut?

Kommunallagen anger att en primärkommun själv får ha hand om sådana angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens område eller dess medlemmar och som inte skall handhas enbart av staten, en annan kommun eller någon annan. Det är i dessa formuleringar inte svårt att se att lagstiftaren ändå påtagligt tänkt på att det finns ”angelägenheter” som enbart skall handhas av staten. Överklagas beslutet blir det en högre instans som skall pröva beslutets laglighet och då naturligtvis pröva om en kommun faktiskt kan fatta ett beslut som rimligen i övervägande grad måste anses innefatta en statlig bedömning och därför vara en statlig angelägenhet. Beslutet har dessutom föregåtts av tydligt uttalade bedömningar av statliga ansvariga företrädare som uttalar risker för vår nationella säkerhets- och försvarspolitik. Sådana risker har tydligt uttalats av Överbefälhavaren och såväl försvarsministern som riksdagens försvarsutskott anser, genom kravet på lagändring, att en upprepning måste förhindras. Ett sådant krav hade naturligtvis inte varit aktuellt om inte det aktuella kommunala beslutet uppfattas vara sakligt felaktigt från statlig utgångspunkt.

Dessutom är det så att även en kommun ingår i totalförsvaret, skall beakta vad som står i lagen om totalförsvar och vad som står i lagen om kommuners och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap. Det skall således bli av intresse att (förutsatt att kommunens beslut står sig) studera Karlshamns kommuns risk- och sårbarhetsanalys, en analys som numera också skall innefatta risker och sårbarheter som rör höjd beredskap och krig.

 
Författaren är Jur kand, F d generaldirektör och ledamot av KKrVA.

Europeiskt försvarssamarbete. Den andra vågen

av Nils Daag

Vid Folk och Försvars konferens i Sälen presenterade statsministern den nya svenska Säkerhets­strategin. I denna identifieras åtta primära hot mot landet alltifrån de militära till klimat­förändringar[1] . Strategin har visserligen kritiserats av oppositionen som alltför bred och för att hotbilden inte kopplats till åtgärder inkluderande högre försvarsanslag. Likväl är det klart positivt att en dylik strategi nu för första gången presenteras.

Det råder betydande samstämmighet kring den starkt negativa säkerhets­politiska utvecklingen. Däremot går meningarna dramatiskt isär beträffande vilka åtgärder som bäst gagnar vår säkerhet. Debatten har under senare år koncentrerats kring vårt förhållande till Nato. Regeringen hävdar att vår militära alliansfrihet tjänar oss väl. Samtidigt fördjupar man i rask takt samarbetet både med Nato som organisation och med enskilda Nato-medlemmar , inklusive USA. Oppositionen menar att endast ett fullödigt medlemskap i Nato kan garantera vår säkerhet och kräver dessutom i olika grad kraftfullt utökade försvarsanslag. Även bland oberoende bedömare och experter finns som bekant olika uppfattningar beträffande för – och nackdelar med en Nato-anslutning. Vad gäller de globala hoten understryker regeringen FNs roll . Detta inte minst mot bakgrund av vår plats i Säkerhets­rådet de närmaste två åren. Konfliktförebyggande är lösenordet för dagen.

Däremot handlar den allmänna säkerhets­politiska diskussionen i Sverige i mycket ringa grad om EUs roll. Detta i kontrast till de förhoppningar som för bara något decennium sedan knöts till det europeiska samarbetet också på den militära sidan. Vem talar idag om ”Battle groups”? Inte minst oförmågan att gemensamt och solidariskt hantera flyktingkrisen och den arabiska vårens övergång till blodigt kaos har satt djupt negativa spår. Brexit och populismens landvinningar hotar det europeiska samarbetets fundament. Meningarna hur man ska hantera ett aggressivt Ryssland går också isär. Trumps valseger har sänt chockvågor över Atlanten.

Emellertid står det vid en noggrannare betraktelse klart att den ovannämnda svenska Säkerhets­strategin anknyter till EUs Globala strategi. Starka krafter är i rörelse för att implementera denna inte minst på försvarsområdet. Tyskland, Frankrke och Kommissionen intar ledande roller. Dessa initiativ togs redan före Trumps valseger, men självklart har denna bidragit till att fokusera tänkandet. Gunilla Herolf har på ett förtjänstfullt sätt beskrivit processen och dagsläget i ett blogginlägg den 9 januari ” Födde berget en mus igen?”.

Det handlar bl a om civil-militärt samarbete, kapacitetsutveckling, forsknings-och materielsamarbete samt utnyttjande av befintliga planeringsresurser operativt. Frankrike betonar ånyo behovet av ökad europeisk strategisk autonomi för att hantera ett brett spektrum av hot inklusive terrorism. Denna bredare hotbild kan vare sig mötas nationellt eller enbart inom Nato-ramen. Det handlar också om ökat samarbete inom FoU[2] för att gynna den franska krigsmaterielindustrin. För Tyskland gäller det snarare att stärka Europas roll generellt.

Sverige uppfattas idag av andra medlemsstater som föga engagerat i den militära dimensionen av det säkerhets­politiska samarbetet. Det finns skäl för detta. Vi vill exempelvis inte fokusera det försvarsindustriella samarbetet enbart på Europa. De säkerhets­politiska utmaningarna skiljer sig också delvis beroende på geostrategiskt läge. För oss i norr handlar det i första hand om Östersjön och Ryssland. För medlemsstaterna i söder om Medelhavet och Mellanöstern.

För Sverige har det bilaterala samarbetet med USA varit av avgörande betydelse. Frågan är om relationerna någonsin varit mer intima än under Obama. Trumps intåg i Vita huset spär på den osäkerhet som råder beträffande den säkerhets­politiska utvecklingen. Även Storbritannien har varit en viktig bidragsgivare till europeisk säkerhet och partner till Sverige. När nu Frankrike och Tyskland stärker sin säkerhets­politiska roll finns anledning för Sverige att fundera över vårt agerande inom GSFP[3] inklusive hur vi förhåller oss till de nya initiativen. Vi bör naturligtvis inte återigen flytta över alla ägg från en korg till en annan. Det handlar snarare om att förstärka banden mellan Nato, EU och FN för att utvinna största möjliga effekt.

Inte minst vad gäller Försvarsmaktens inriktning tenderar pendelrörelserna att bli både alltför ryckiga och med alltför hög amplitud. Med en mild överdrift handlade det för något decennium sedan bara om internationella insatser. Nu är det enbart nationellt försvar. Ibland blir detta motsatsförhållande en smula konstlat. Även framöver kommer det att finnas behov av svenska insatser t ex marina sådana i Medelhavet och Persiska viken. Eller speciella förmågor inom ramen för EU eller FN-insatser i Afrika. Vår säkerhet tryggas både i närområdet och globalt! I den interna EU-processen har vi anledning att korrigera den bild som finns av Sverige som skeptiskt eller motvilligt. Inte minst gäller det att fundera över hur vi fördjupar kontakterna med EUs ledarnation Tyskland. Angela Merkels besök nyligen utgjorde rimligen ett viktigt steg i denna process.

Notera tisdagen den 7 mars då Kungl Krigsvetenskapsakademien och Folk och Försvar gemensamt organiserar ett seminarium europeiskt säkerhets- och försvars­politiskt samarbete

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

 


Noter>
[1] Militära, Information och cyber, Terrorism och våldsbejakande extremism, Organiserad brottslighet, Energiförsörjning, Transporter och infrastruktur, Hälsohot, Klimat.
[2] Forskning och Utveckling.
[3] EUs gemensamma säkerhets- och försvarspolitik.