Resultatinriktad ledning

Inlägget finns också publicerat i gårdagens nummer av Dagens Industri (torsdag 30 mars).

Upplever vi en ledningskris i samhället? Har det blivit viktigare att undvika att göra fel än att göra rätt? Har processerna eller strävan efter konsensus blivit viktigare än resultatet?

Vi har en känsla av att det kan vara så inom flera områden. Det ledde till tanken att det kanske skulle kunna vara fruktbart att låta framgångsrika chefer från näringsliv och offentlig sektor reflektera över den mest resultatinriktade ledning som finns – militär ledning i krig. Finns där något som kan tillämpas även i civila sammanhang? Resultatet har blivit boken Att leda i svåra lägen. http://www.nordicacademicpress.com/bok/att-leda-i-svara-lagen/

Tjugo civila chefer, bland andra Mikael Odenberg, tidigare försvarsminister; Eva Hamilton, tidigare vd Sveriges Television; Cecilia Skingsley, vice riksbankschef; Ola Johannesson, SOS Alarm, har utgående från tjugofem militärhistoriska exempel kommenterat var de ser beröringspunkter mellan bra civil och militär ledning. Exemplen belyser olika aspekter på ledarskap, ledningsdoktriner och ledningsstöd.

I det första exemplet illustreras Napoleons lösning när organisationen blev så stor att han själv inte längre kunde överblicka och styra alla delar av verksamheten. Och där vinsterna med samordning inte längre stod i proportion till förlorad flexibilitet. Napoleon löste detta problem genom att skapa självständiga ”dotterbolag”, men vilka ändå kunde samordnas för att nå ”koncerngemensamma” mål. Genom att dela upp sin efterhand allt otympligare armé i flera allsidigt sammansatta ”miniarméer” (armékårer), alla med eget kavalleri, infanteri, artilleri etc skapade han en organisation där kårerna kunde lösa självständiga uppgifter. Det utan att man vid varje tillfälle behövde fördela och samordna olika funktioner i hela armén.  Samtidigt kunde han, när så behövdes, samla flera kårer till att utkämpa ett större fältslag.

Ett exempel, taget från striderna vid Suezkanalen 1973, visar på hur tidigare framgångar, i det här fallet Israels överväldigande seger i Sexdagarskriget 1967, ledde till övermod. Den då framgångsrika taktiken att anfalla med renodlade stridsvagnsförband ledde nu till mycket stora förluster.  De egyptiska soldaterna var nu rikligt utrustade med pansarvärnsrobotar och dessutom väsentligt bättre utbildade än 1967. Förutsättningarna hade ändrats. Att inte noga följa utvecklingen hos ”konkurrenten” kan leda till katastrofala följder.

Att konsensus inte alltid är något eftersträvansvärt exemplifieras av beslutsprocessen inför landstigningen vid Inchon 1950 under Koreakriget. Generalen MacArthur valde där att hellre lita på sitt eget omdöme och sina erfarenheter från tidigare operationer i stället för att följa de rekommendationer han fick från en enig stab. Landstigningen blev en stor framgång.

Militära erfarenheter är inte bara sådant som utspelat sig för femtio eller hundra år sedan. En svensk plutonchefs upplevelser från Afghanistan belyser vikten av att personligen vara ett föredöme och att engagera sig i sina underlydandes tankar och funderingar.

Hur organisationer leds påverkas inte bara av mer eller mindre klokt uttänkta ledningsmetoder, eller ett väl utformat ledningsstöd. Olika, ofta nationella, kulturer har ett minst lika stort inflytande. I boken illustreras detta med en jämförelse mellan amerikansk och tysk militär ledningskultur.

Den tyska modellen, ofta kallad uppdragstaktik, präglas av en uttalad målstyrning och långtgående delegering. Den grundar sig på synen att strid är en räcka av oförutsebara händelser. Varje chef, oberoende av nivå förväntas därför fatta beslut och agera utifrån situationens krav, huvudsaken är att målet uppnås. Planering är visserligen ett måste, men det är genomförandet som är avgörande. Att vilja och våga fatta beslut är därför en av de viktigaste chefsegenskaperna.

Den amerikanska modellen utgår från en helt annan grundsyn. Man ser kriget mer som en industriell process där olika kuggar ska gripa in i varandra på ett givet sätt för att i slutändan producera önskat resultat. Genom noggrann planering ska man förutse alla eventualiteter och redan i förväg planera lämpliga motåtgärder. Det leder ofta till toppstyrning, detaljerade instruktioner och att chefer mer ägnar sig åt att fördela resurser än att leda människor och att ingripa i det som sker.

I kommentarerna till de här, och de andra exemplen, pekar de intervjuade på flera områden där militära lärdomar kan ha en tillämpning i civila sammanhang. När det gäller ledarskap är samstämmigheten i det närmaste total. Egenskaper som att var ett föredöme, vara tydlig med vad som ska uppnås, vilja och våga fatta beslut, lägga energin på genomförandet och ha god kunskap om den egna verksamheten, väger mycket tungt vad som än ska ledas. Flera framhåller också att den militära devisen att leda med ”fasthet och välvilja” är lika sann i civil verksamhet, och att välvilja inte är detsamma som att vara snäll. När en medarbetare fungerar mindre väl så kan även en åtgärd som personen uppfattar som obehaglig vara ett sätt att visa omvårdnad.

Men även andra drag som präglar militära ledningsmodeller lyfts fram som positiva exempel av intervjupersonerna. Systematiken i att välja ut chefer och förbereda dem för framtida uppgifter är ett. Den i militära sammanhang mycket vanliga metoden att arbeta med scenarier istället för prognoser för att mentalt förbereda chefer för olika händelseutvecklingar ses också som något vilket skulle kunna tillämpas mer även civilt. De strukturerade militära beslutsfattningsmodellerna kommenteras också positivt. Det gör att viktiga faktorer inte glöms bort inför ett beslut, men de är även ett sätt att minska risken för att ”tyckande” blir en avgörande inflytelsefaktor i beslutsfattningen. 

Vi hoppas att boken kan leda till tankar om vad som bör prägla god och resultatinriktad ledning, i stora organisationer såväl som små, civila eller militära.

Karlis Neretnieks, generalmajor och tidigare rektor för Försvarshögskolan

Marco Smedberg, överstelöjtnant och militärhistoriker

Lär av de ryska påverkanskampanjerna i och mot USA

Nästa år är det åter riksdagsval i Sverige och valrörelsen kommer snart att dra igång. Det har inför valet uttryckts farhågor från flera håll att Ryssland och andra utländska intressen ska försöka påverka det svenska valet såsom gjordes i förra årets amerikanska presidentval. Här kan både svenska politiker och framförallt journalister lära mycket av USA och det är av yttersta vikt att man gör så.

Igår genomförde senatens underrättelseutskott en utfrågning med anledning av de ryska försöken att påverka det amerikanska presidentvalet. En av experterna som frågade ut var Clinton Watts från The Center for Cyber and Homeland Security vid George Washington University. Han har redan tidigare i år varit delaktig i den bästa visualiseringen jag sett av Rysslands användning av och informationskrigsföring i media och sociala media inom ramen för ”aktiva metoder” och påverkansoperationer (läs gärna också hela inlägget på War on the Rocks).

The Russia influence system continues to win. Before and after the election.https://t.co/4l7jI673f1 from @WarOnTheRocks pic.twitter.com/8HvHJz5mwn

— Clint Watts (@selectedwisdom) 11 januari 2017

Det nedanstående 8 minuter långa klippet från gårdagens utfrågning rekommenderar jag starkt att man som politiker eller journalist tar sig tid att se och reflektera över. Vad betyder det här för Sverige? Var står vi nu? Vad behöver vi göra? Hur agerar vi på min tidning eller nyhetsredaktion? Som privatperson är det också något man bör ta till sig och reflektera över när man ser ”nyheter” i sociala medias flöden.

Vill man se hela utfrågningen finns del 1 här och del 2 här.

Det kommer framöver att finnas goda skäl att återkomma för att diskutera påverkansoperationer mot Sverige, men även andra länder i Europa.

Det anorektiska och åldrande fartygsbeståndet



Försvarsdebatten är sedan en tid tillbaka relativt intensiv. Det talas om ekonomi, om NATO, om antalet stridsflygplan, om försvaret av Gotland, nya ubåtar osv osv. Vad som sällan eller näst intill aldrig nämns är flottans bestånd av bestyckade stridsfartyg, den anorektiskt låga numerären, den strukna planen för nyanskaffning, och det föråldrade vapen och sensorbeståndet. Här står vi inför ett monumentalt problem som ingen förutom de närmast sörjande tycks begripa.


Förvisso är det inte bara beståndet av kvalificerade ytstridsfartyg som är problematiskt, den svenska marinen är nere på en rekordlåg nivå avseende numerär. Så här liten har vår svenska flotta inte varit sedan Gustav Vasa bildade flottan på 1500-talet. Så illa är läget!
I korthet består marinens verkansdelar i huvudsak av (och då har jag utgått från ”papperet”):
– 1 amfibiebataljon
– 1 bevakningsbåtskompani
– 7 korvetter
– 2 patrullfartyg
– 4 ubåtar
– 5+2 minröjningsfartyg
Vi har således för lite av allt. Hur nyttjar man en enda amfibiebataljon när kriget kommer, och på vilket ställe? Till vilken plats ska våra få minröjningsfartyg koncentreras när leder till och från hamnar ska hållas öppna? Till vilket område och för vilka uppgifter ska de få ubåtarna prioriteras? Var ska de alltför få korvetterna operera, och vilken uppgift ska de lösa?
ÖB har således ingen lätt uppgift den dag han behöver använda sina marina resurser i ett skarpt läge? Att prioritera betyder ju som bekant att välja bort. Tidigare ÖB Sverker Göranson var tydlig i den här frågan när det gäller Försvarsmakten i stort, dvs hela Försvarsmakten. I den omtalade nyårsintervjun förklarade han att ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand” något som senare kompletterades från nuvarande ställföreträdande insatschefen Grundevik med att det primärt handlar om att prioritera Stockholmsområdet, Gotland, Norrbotten, Göteborgsområdet och Skåne.

Vad hände sen?

Sedan dess har i princip ingenting hänt. Trots en lång försvarsberedning, trots ett nytt försvarsbeslut, trots omfattande kritik från opposition och oberoende experter, trots att Ryssland tagit Krim från Ukraina och för ett krig i östra Ukraina, trots att Ryssland genomför ett omfattande upprustningsprogram, och trots att man tillför mycket kvalificerade vapensystem till östersjöområdet – så har i praktiken inga anslagsökningar av betydande omfattning skett. Försvarsanslaget som andel av BNP kommer därmed att fortsätta nedåt under 1% vilket också är rekordlågt. Försvarspolitiken kan inte få annat betyg än underkänt.
(Källa: DN)
Tittar vi bakåt i tiden så låg försvarsanslaget som andel av BNP på följande nivåer, vilket tyder på att det är fullt möjligt att återta en nivå om minst 2% (motsv ”NATO-kravet”) om viljan och ambitionen finns:

1982 : 3%
1991 : 2,5%
1997 : 2%
2004 : 1,5%

Den marina numerären

Men åter till frågan om den låga marina numerären. För den yngre läsarkretsen alternativt den politiska läsekretsen som möjligen kan ha svårt att ta till sig detta, och som kanske varken ser eller förstår den omfattande problematiken med ovanstående, och den nuvarande extremt låga numerären, så är det alltid bra att göra jämförelser med det marina försvar vi en gång hade.
I en artikel i SvD med titeln ”Ekonomisk kris för marinen” från den 29 maj 1983, dvs från en tid då försvarsanslaget låg på 3% av BNP så intervjuas dåvarande chefen för marinens planeringssektion, Claes Tornberg (senare amiral och chef för kustflottan) tillsammans med Herman Fältström som var chef för marinstabens studieavdelning, samt dåvarande marinchefen Per Rudberg. Samtliga dessa tre officerare utrycker stor oro och är mycket bekymrade över läget för marinen. En annan artikel samma dag har rubriken ”Av 342 fartyg finns bara 65 kvar 1985” vilket inte bara säger något om läget då, den rubriken säger ännu mer om dagens läge.

Vid den här tiden var det mer eller mindre upprorsstämning inom marinledningen.
Claes Tornberg säger att ”Marinen befinner sig i en akut ekonomisk krissituation. Vi har nu nått en känslig gräns och är nere i botten”. Marinchefen Per Rudberg säger till SvD att ”Vi klarar inte längre att försvara våra kuster” och då ska man komma ihåg att han hade 16 minsvepare, 12 ubåtar och 36 ytstridsfartyg till förfogande.

Det enda som inte har ändrats sedan dess är vår kuststräcka och Försvarsmaktens uppgift att försvara Sverige.

Det är således detta som skall ställas i relation till vad vi har idag. Sedan dess har två tredjedelar av ubåtar och minröjningsfartyg försvunnit samt fyra femtedelar av ytstridsfartygen(!)
Om man ansåg att marinen – och indirekt vårt svenska försvar – var i kris 1983 så är det ingenting mot  läget idag.

Läget i marinen når inte fram i försvarsdebatten

Tidigare fördes det bevisligen en debatt, där marinledningen i högsta grad var delaktiga i debatten. Idag är det mer eller mindre tyst i ämnet. Enbart på bloggar samt till del inom KKrVA och KÖMS förs debatten, men i dessa forum har den mycket svårt att nå ut till en bredare allmänhet. En anledning till att inte marinledningen tar ton i debatten är givetvis det faktum att Försvarsmaktens organisation ser helt annorlunda ut jämfört med då när vi hade försvarsgrenschefer med ett helhetsansvar och ett tydligt mandat. Idag har vi istället så kallade ”talespersoner” med utarbetade ”talpunkter” på central nivå.

Jag är inte säker på att den utvecklingen har gynnat försvarsförmågan då de högra officerare med djup kunskap i sakfrågor nu står utanför debatten. Jag tror tvärtom, att en bred debatt, där experter (läs chefer) från respektive försvarsgren kan uttala sig utan förberedda talpunkter är av godo. Inte minst så skulle en bredare allmänhet samt politiker bli mer upplysta – och därmed skulle allmänheten få en större förståelse för försvarsfrågan, och politikerna skulle kunna fatta klokare beslut.

Ovanstående är dessutom inget unikt för Marinen, samma sak gäller givetvis för Flygvapnet och Armén. Före detta Arméchefen gjorde som bekant en ansats till att ta strid för Armén genom att förklara läget. Brännström ska nu leda övningen Viking 18 istället.


För marinens del så är frågan om kvalificerade ytstridsfartyg det mest problematiska området just nu!

Ytstridsfartygen kan och ska lösa viktiga uppgifter under hela konfliktskalan från fred via kris till krig. Numerären är helt avgörande i de två senare stegen på konflikttrappan. Detta är det ena problemet. Det andra är att det idag inte finns någon ekonomi för nyanskaffning, varken för att ersätta de befintliga åldrande fartygen, än mindre för att utöka numerären. Om marinen var på väg mot en kris 1983 så är det således ingenting jämfört med dagens läge.

Vad krävs?

Vi är redan i ett mycket svårt efterhandsläge eftersom de politiska besluten inte har gått i takt med den omvärldsutveckling som har skett, inte minst i vårt omedelbara närområde och i Ryssland.
Det finns inte heller någon ”quick fix” för att lösa problemet här och nu. Det enda vi kan göra är att hoppas på att världsläget inte förändras ytterligare, och att göra allt vi kan med det vi har, vilket så även sker – varje dag! Många bra och viktiga åtgärder har vidtagits på initiativ av Försvarsmakten själv. Återinförande av kustrobotbilar, permanent närvaro på Gotland samt vidmakthållande av robot 15 på fartygen Stockholm och Malmö, bara för att nämna några åtgärder ”in-house”.
Men vi måste nu vidga vyerna och omedelbart börja arbeta för att på sikt åtgärda den prekära situationen. Vad måste då göras?
För att bryta rådande dödläge tror jag vägen framåt måste vara följande:
Debatt! (om läget i Försvarsmakten i allmänhet och Marinen i synnerhet. Här måste chefer inom marinen tillåtas/våga bidra med sakkunskap i syfte att få allmänhet och politiker att…)
Förstå läget! (Utan förståelse och förankring kommer ingenting att ske. Parallellt med detta måste det skyndsamt genomföras en..)
Behovsanalys! (Här måste de marina behoven av nyanskaffning noggrant analyseras där nödvändig numerär för att kunna lösa marina uppgifter är en avgörande parameter. Därefter kommer man till huvudpunkten…)
Finansiering! (Allt faller tillbaka på pengarna. Annars blir det som i tidigare försvarsbeslut bara ord som inte kan omsättas pga ständig underfinansiering)
Ovanstående kan möjligen liknas vid en försvarsberedning med påföljande beslut. Men vis av erfarenhet så kan vi alla konstatera att inte någon av de senare försvarsberedningarna har lyckats åstadkomma detta. Man har brustit svårt i flera av ovanstående punkter samtidigt som frågorna har manglats under oerhört lång tid utan att komma fram till några tillfredsställande lösningar. 
Av den anledningen finns det goda skäl till att Försvarsmakten på egen hand bör ta initiativet till de tre första av ovanstående fyra punkter i syfte att skapa de bästa förutsättningar för ett framtida beslut.
Om vi väljer att inte vidtaga ovanstående åtgärder nu, så kommer istället följande bedömt att ske:
– Invänta en försvarsberedning som ska leverera en rapport i mitten av 2019
– Därefter invänta pengar som inte tillförs förrän 2021
– Därefter börja bereda och projektera framtida fartygsbeställningar
– Som i bästa fall levereras före 2030 (Visbyprojektet pågick i 15 år).


Det duger således inte att sitta ner och vänta, åtgärder måste vidtas nu, och det hela måste inledas med att förklara varför!


I två följande blogginlägg avser jag presentera en egen analys rörande vilken typ av framtida ytstridsfartyg jag anser att vi behöver anskaffa, och varför. Ett förhandstips är att min röst absolut inte kommer falla på samma fartygstyp som Finland avser att anskaffa. 

Organiserat motstånd, igen?

Reflektion
I en artikel av Mikael Holmström, Dagens Nyheter, publicerad den 07JAN2017, beskrivs hur tjänstemän påbörjat utbildning för att återuppbygga ett nytt totalförsvar, utbildningen skall ha påbörjats under 2015 och ett hundratal har redan genomfört den, från totalt 46 myndigheter.1 Denna form av utbildning faller inom ramen för det nuvarande försvarsbeslutet, där återuppbyggandet av totalförsvaret under gällande beslutsperiod särskilt poängteras.2Men vad som är särskilt intressant i artikeln, samt fått oförtjänt lite uppmärksamhet, är följande del, ”Efter att ha varit med om krigsspelet erinras deltagarna om att på besatta områden så ska svenska myndigheter fortsätta motståndet”.3
Vad som ansågs vara en grundförutsättning efter andra världskriget, var att motståndsrörelser var tvungna att vara organiseradredan i fredstid, för att kunna anses inneha en god möjlighet att kunna verka på ockuperat område.4 Därav upprättades den s.k. organiserade motståndsrörelsen i Sverige i slutet av 1940-talet på uppdrag av den då sittande statsministern Tage Erlander.5 Således för att effektivt kunna koordinera det fortsatta motståndet på ockuperat område med den övriga kampen, krävs det att det finns en redan färdig organisation, annars kommer det uppstå stora svårigheter och uppbyggnadsfasen kommer vara mycket lång och problematisk.
Detta gör citatet om fortsatt motstånd, som Mikael Holmström har med i sin artikel, synnerligen intressant. Antingen så förespråkar man på denna totalförsvarsutbildning en ad hoc motståndsrörelse som i grund och botten kan startas av vilken myndighet som helst. Dock är detta, som tidigare berörts, förenat med stora risker och kommer sannolikt leda till stora problem samt förluster i människoliv. Förhoppningsvis är det ej detta man förespråkar, utan en mer strukturerad tanke finns bakom uttalandet.
I modern tid förefaller den organiserade motståndsrörelsen ännu under 1990-talet fortsatt sin verksamhet med oförminskad styrka, både vad avser utbildning av sin personal men sannolikt även med nyrekrytering. Verksamheten förefaller under de sista åren av 1990-talet lagts i malpåse d.v.s. personalen fanns kvar men ingen vidmakthållande utbildning eller nyutbildning genomfördes, slutligen skall verksamheten avvecklats under inledningen av 2000-talet.6
Utgår man från de grundförutsättningar som stipulerades efter andra världskriget, att fortsatt motstånd på ockuperat område måste förberedas i fred samt Mikael Holmströms uppgifter från den genomförda totalförsvarsutbildning, uppstår en intrikat frågeställning, avvecklades ej den organiserade motståndsrörelsen eller har den återuppstått i en ny skepnad? Sannolikt stämmer uppgifterna att verksamheten lades i “träda” under de sista åren av 1990-talet mht. det då rådande säkerhetsläget i vårt närområde, hur gamla var då de senast rekryterade, när organisationen lades i träda?
Vad avser rekrytering så förefaller man rekryterat individer som var bortom krigsplaceringsålder d.v.s. över 45 år.7. Om den organiserade motståndsrörelsen lades i träda under de sista åren av 1990-talet för att senare läggas ned under inledningen av 2000-talet, så torde den senaste rekryteringen genomförts någon gång under mitten av 1990-talet, vilket innebär att dessa individer är i 70 års åldern i dagsläget, vilket ej kan anses vara en lämplig ålder för mer aktivt motståndsarbete i händelse av en väpnad konflikt.
I sammanhanget blir uppgifterna som publicerades i Aftonbladet 2013 att delar av den organiserade motståndsrörelsen fortsatt skall vara aktiv,8 mycket intressanta. Huruvida dessa uppgifter kan stämma, är svårt att värdera då det bygger på en enskildkällas uppgifter. Om de stämmer skulle det i sådant fall innebära att rekrytering fortsatt eller att äldre medlemmar av den organiserade motståndsrörelsen fortsatt bedrivit verksamhet. Vilket skulle innebära att det var högst ålderstigna medlemmar, som var verksamma 2013, förutsatt att uppgifterna kring åldersnivån vid rekrytering stämmer.
Det finns givetvis ytterligare en möjlighet. Enligt Mikael Holmströms uppgifter skall verksamheten avvecklats under inledningen av 2000-talet, låt oss för enkelhetens skull anta att det var 2004 (jag kommer återkomma till varför längre fram i inlägget). Utåt sett föreföll det fortfarande vid den aktuella tidpunkten, vara ett hägrande lugn i Europa i de mellanstatliga relationer. Trots uppgifter hade framkommit, om en ökad rysk underrättelseverksamhet, i bl.a. Storbritannien 2004.9 Dock kom ett antal händelser under de kommande fyra åren, fundamentalt förändra säkerhetsläget i Sveriges närområde.
Här kommer jag enbart belysa tre saker som kom att förändra säkerhetslandskapet. Under inledningen av 2000-talet kom Ryssland återigen öka sina satsningar på dess väpnade styrkor, med bl.a. intensifierad övningsverksamhet vilket kom att höja dess operativa förmåga. I februari 2007 höll Rysslands dåvarande och nuvarande President, Vladimir Putin, ett tal vid säkerhetskonferensen i München som i efterhand, anses utgjort startpunkt för den nu pågående konflikten mellan Ryssland och Väst. I Juli 2007 kom Ryssland att upphäva tillämpningen av det s.k. CFE-avtalet d.v.s. det avtal som begränsade hur mycket militärutrustning som fick finnas i Europa.10
Försvarsberedningens omvärldsanalys från 2007 inför försvarsbeslutet 2008, förefaller noterat att utvecklingen ej gick i en positiv riktning, varvid de följande, relativt kända, orden skrevs: ”I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer”.11 Således den positiva säkerhetsutveckling som hade uppstått, åtminstone på ytan, under inledningen av 2000-talet föreföll nu återigen vara på väg nedåt.
Därefter inträffade den rysk – georgiska konflikten, 2008. Redan en månad efter konflikten mellan Ryssland och Georgien, publicerade totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, en rapport avseende konflikten, där de fastslår att, ”Den viktigaste övergripande slutsatsen är att Rysslands agerande har tvingat fram en långtgående omvärdering av den rådande världsordningen. Detta kommer att leda till omvälvande policyförändringar och åtgärder på olika nivåer för att aktörerna skall kunna hantera den nya världsordning som nu snabbt håller på att utmejslas.”.12
Ur ett svenskt hänseende kom den rysk – georgiska konflikten föranleda att försvarsbeslutet som skulle fattas under hösten 2008, kom att skjutas upp och en förnyad omvärldsanalys kom att genomföras.13I sammanhanget är det intressant att notera dåvarande överbefälhavaren, General Håkan Syréns, uttalande där han påtalar att Ryssland nu valt konfrontationens väg och att detta får konsekvenser för svensk säkerhetspolitik.14 I sammanhanget är det värt att notera Håkan Syrén var chef för den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST) mellan 1999-2003 varvid han sannolikt hade insyn i den organiserade motståndsrörelsen och sedermera Överbefälhavare mellan 2004-2009.
Vad har då detta att göra med den organiserade motståndsrörelsen? Den organiserade motståndsrörelsen, som tidigare beskrivits, förefaller funnits kvar intill inledningen 2000-talet, sannolikt som en säkerhet då det fortsatt var oklart hur den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet skulle utvecklas. Sannolikt blev bedömningen att utvecklingen gick i en alltjämt positiv riktning, därav att verksamheten lades i “träda” under slutet 1990-talet för att slutligen avveckla verksamheten inledningen av 2000-talet. Sannolikt skedde denna avveckling i samband med de omfattande förbandsnedläggningarna och ominriktningen av Försvarsmakten vid 2004 års försvarsbeslut.
Om vi fortsätter på antagandet att denna avveckling skedde 2004, så torde det vara ett fullt rimligt antagande att bland de första åtgärderna Sverige skulle kunnat vidta 2008, efter en rad försämringar av säkerhetssituation, var en återstart av den organiserade motståndsrörelsen. Detta antagande baseras på hur pass länge den organiserade motståndsrörelsen trots allt kom att finnas kvar trots det förändrade och förbättrade säkerhetsläget under 1990-talet och inledningen av 2000-talet. Förmågan förefaller setts som viktig ur ett försvarsperspektiv att bibehålla, sannolikt utifrån det faktum att det tar väldigt lång tid att bygga upp.
Det andra argumentet är givetvis att den organiserade motståndsrörelsen lades ned under 2000-talet och den har ej återstartats. Varvid uttalandet från totalförsvarsutbildningen får ses som en uppmaning, att myndigheter i fred bör förbereda sig för fortsatt motstånd. Detta manar dock till ytterligare en fundering. Skall då det fortsatta motståndet på ockuperat område, bedrivas som en ad hoc verksamhet? Då de samlade erfarenheterna efter andra världskriget, tydligt visar på att all form av fortsatt motstånd måste organiseras och förberedas redan i fredstid.
Den amerikanska tankesmedjan RAND Corporation publicerade 2016 en studie kring hur en modern motståndsrörelse skulle kunna vara uppbyggd i de baltiska staterna. Utgångspunkten var att nyttja de ingångsvärden som finns avseende hur den Schweiziska motståndsrörelsen var organiserad och se hur detta skulle kunna appliceras på de baltiska staterna. Slutsatsen blev att det fortsatt fanns ett värde med en organiserad motståndsrörelse. Givetvis skulle det krävas en anpassning gentemot nutid, då de ingångsvärden de utnyttjande för studien baseras på tiden efter andra världskriget och inte kalla krigets slutskede eller dess eftermäle.15
I sammanhanget är det intressant att notera hur studien lägger fram att en organiserad motståndsrörelse i sig utgör en tröskeleffekt.16 Det vill säga vetskapen av att det finns en dold organisation som kommer träda i kraft i händelse av att någon del av ett territorium ockuperar, gör att motståndaren måste ta detta i beaktande, varvid mängden förband som kan krävas kommer visa sig vara för stor, kontra vad man kan tjäna på att ockupera ett område. Vilket är tankvärt m.h.t. Försvarsmaktens i dag begränsade resurser kontra storleken på svenskt territorium, samt mängden militärstrategiskt viktiga områden, både för Västliga länder och Ryssland.
Således, om det ej finns någon organiserad motståndsrörelse nu, så bör det skyndsamt påbörjas ett arbete som återtar denna förmåga. Framförallt mot bakgrund att myndigheter erinras om att motståndet skall fortsätta även på ockuperat område, då erfarenheterna, dels visar på att en sådan kamp kräver förberedelser i fredstid, dels fortfarande är relevanta om än att de kräver en mer modern utformning.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Aftonbladet 1(Svenska)
British Broadcasting Corporation 1(Engelska)
Dagens Industri 1(Svenska)
Dagens Nyheter 1(Svenska)
RAND Corporation 1(Engelska)
Regeringen 1, 2(Svenska)
Svenska Dagbladet 1(Svenska)
Sveriges Radio 1(Svenska)
The Independent 1(Engelska)
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Larsson, Robert L (red). Det kaukasiska lackmustestet : konsekvenser och lärdomar av det rysk-georgiska kriget i augusti 2008. Stockholm: Försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2008.
Slutnoter
1Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Civila myndigheter i Sverige tränas för krig. 2017. http://www.dn.se/nyheter/sverige/civila-myndigheter-i-sverige-tranas-for-krig/(Hämtad 2017-03-29)
2Proposition 2014/15:109. Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020. s. 2.
3Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Civila myndigheter i Sverige tränas för krig. 2017. http://www.dn.se/nyheter/sverige/civila-myndigheter-i-sverige-tranas-for-krig/(Hämtad 2017-03-29)
4Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 391.
5Ibid. s. 392-393.
6Ibid. s. 417-418.
7Hemlig armé hade baser i Jämtland. Länstidningen Östersund. 1998-10-06. (Hämtad via Mediaarkivet)
8Aftonbladet. Aschberg, Richard. ’Jag offrade hela mitt liv – för staten’. 2013. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17016510.ab(Hämtad 2017-03-29)
9The Independent. Bennetto, Jason. Carry on spying: Russian agents flood UK in revival of intelligence Cold War. 2004. https://web.archive.org/web/20041117093556/http://news.independent.co.uk/uk/politics/story.jsp?story=576076(Hämtad 2004-11-17)
10Ds 2007:46. Säkerhet i samverkan Försvarsberedningens omvärldsanalys. s. 35.
British Broadcasting Corporation. Watson, Rob. Putin’s speech: Back to cold war?. 2007. http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/europe/6350847.stm(Hämtad 2017-03-30)
Sveriges Radio. Wadström, Fredrik. Ryssland lämnar nedrustningsavtal. 2007. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=1481414(Hämtad 2017-03-30)
11Ds 2007:46. Säkerhet i samverkan Försvarsberedningens omvärldsanalys. s. 36.
12Larsson, Robert L (red). Det kaukasiska lackmustestet : konsekvenser och lärdomar av det rysk-georgiska kriget i augusti 2008. Stockholm: Försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2008, s. 3.
13Svenska Dagbladet. Holmström, Mikael. Försvarsbeslut kommer först nästa år. 2008. https://www.svd.se/forsvarsbeslut-kommer-forst-nasta-ar(Hämtad 2017-03-29)
14Dagens Industri. ÖB: Ryssland på konfrontationens väg. 2008. http://www.di.se/artiklar/2008/9/11/ob-ryssland-pa-konfrontationens-vag/(Hämtad 2017-03-29)
15Osburg, Jan. Unconventional Options for the Defense of the Baltic States. Santa Monica: RAND Corporation, 2016, s. 8-9.

16Ibid. s. 7.

Ett europeiskt försvar?

av Mats Bergquist Den då och då uppblossande diskussionen om en europeisk försvarsdimension har aldrig mött någon genklang i Sverige. Det är nästan bara Carl Bildt som emellanåt tagit upp ämnet. Debatten här har när det gäller EU främst rört ekonomiska aspekter. Det var under folkomröstningskampanjen 1994 slående att säkerhetsfrågorna lyste med sin frånvaro. Den […]

Yes or no to Turkish (liberal) democracy

by Michael Sahlin April 16 2017 will be one of the most important, decisive days in the history of the Turkish Republic, the day when the Turkish people will decide, by simple majority in a crucial referendum, whether to say yes or no to Turkey as a liberal democracy, with long-term implications for the country´s […]

Framåt i natten, utan karta och kompass

av Lars Wedin Som boende utomlands (Frankrike) behöver jag ofta göra försöket att förklara svensk försvars- och säkerhetspolitik. Det är inte lätt! Sverige förväntar sig få hjälp från en organisation som landet inte vill vara med i (Nato). Men Sverige vill inte heller betala för ett autonomt försvar (om nu något sådant över huvud taget […]

Bland Bowlinghallar och Fritidsfastigheter

Sammanfattning
Efter säkerhetspolisens avslöjande under det kalla kriget att företaget Matreco utgjorde en fasad för sovjetisk underrättelseverksamhet på svenskt territorium, har det varit ytterst sparsamt med uppgifter om verksamheten med företag som fasader fortsatte, eller om den tog en annan form. Sannolikt tog den en annan form i att fritidsfastigheter införskaffades i militärstrategiskt viktiga områden, där stödverksamhet till sovjetiska jägar-/specialförband kunde genomföras men även inhämtningsverksamhet, i händelse av en väpnad konflikt eller skymningsläge. Sannolikt utnyttjades även dessa faciliteter i fredstid för olika underrättelseoperationer.
Analys
Efter Säkerhetspolisens avslöjande i slutet av 1960-talet avseende utnyttjandet av Matreco som en del i Sovjetunionens underrättelseverksamhet på svenskt territorium, förefaller det varit relativt ont om information hur, dels Sovjetunionen, dels övriga Warszawapaktsländer kan ha byggt upp möjliga stödpunkter, som de facto Matreco förefaller varit, på svenskt territorium. En möjlig öppning för vidare fördjupning inom det området är den östtyska säkerhetstjänsten och utrikes underrättelsetjänstens verksamhet i Sverige under det kalla kriget.
I Birgitta Almgrens bok, Inte bara spioner: stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget, framkommer det att en av individerna som hon berör i boken, som även granskats av säkerhetspolisen (SÄPO), förefaller ägt egendom som kan ha varit möjliga stödpunkter. Denna individ, som inledningsvis förefaller tillhört Stasi men sedan överförts till sovjetisk tjänstgöring,1hade tillförskaffat sig minst två fritidshus. Det ena fritidshuset var placerat intill ett militärt skyddsområde samt militära anläggningar. Den andra fritidsfastigheten var väl placerad i förhållande till militära genomfartsvägar (koncentrationsvägar) men även lämplig för konspirativ verksamhet.2 Här torde trafikräkning kunna vara en uppgift m.h.t. placeringen vid militära genomfartsvägar.
I Christoph Anderssons bok, Operation Norrsken, framkommer det uppgifter om en västtysk GRU agent som genomförde smuggling av varor som var belagda med exportförbud till Warszawapaktsländer. Vad som är intressant i detta sammanhanget är att denna GRU agent under det kalla kriget hade ett sommarställe i Stockholms skärgård, samt kopplingar till ett svenskt bowlingföretag med filialer över hela Sverige.3 Huruvida det finns någon koppling till möjlig stödverksamhet i detta fallet blir svårare att avgöra, då det ej framkommer t.ex. geografiskt vart dessa bowlinghallar finns, men sannolikt hade det gått att utnyttja sommarstället och troligtvis bowlinghallarna i viss omfattning.
I Bengt Nylanders bok, Det som inte har berättats, framkommer det en uppgift att SÄPO, under ubåtsjakten vid Hårsfjärden genomfört kontroll av fritidshus inköpta av utländska medborgare vid kustbandet.4 Vad som är intressant i detta sammanhang är att SÄPO under, åtminstone inledningen av 1980-talet, förefaller, antingen misstänkt eller haft konkreta bevis på att någon främmande makt utnyttjade fritidsfastigheter som möjliga stödpunkter på svenskt territorium i samband med ubåtskränkningar. Vilket gör Christoph Anderssons uppgifter i Operation Norrsken mycket intressanta.
I sammanhanget är det intressant att notera Olof Frånstedts uppgifter, åtminstone under hans tid vid SÄPO, hade de ej tillräckligt med personal för att kunna följa upp den östtyska underrättelseverksamheten i Sverige, eller som han beskriver det, de famlade. Säkerhetspolisen lade allt fokus på den Sovjetiska inhämtningsverksamheten,5 av förklarliga skäl, då det var den dominerande makten inom Warszawapakten. Detta kan även förklara överföringen av östtyska underrättelseofficerare till sovjetisk tjänst, då de åtminstone initialt torde undgått SÄPO:s övervakningsåtgärder.
Frånstedtbeskriver även att SÄPO hade kännedom om att Östtyskland hade s.k. sovande/vilande agenter/underrättelseofficerare i Sverige. Det vill säga individer som skulle börja lösa uppgifter när order kom, oftast i ett kris-, skymnings- eller krigsläge. Här ger han som exempel trafikräkning d.v.s. vilka fordon och hur många passerar och i vilken riktning, stämning inom landet, fartyg som anländer i hamn eller kastar loss, vilken last som lastas eller lossas, hur mobilisering fortgår o.dyl.
Vidare vad avser vilande agenter i Sverige, så beslagtogs en nedgrävd radiosändare i Höganäs i slutet av 1960-talet, som bedömdes tillhöra en vilande agent i Sverige. Då uppgifterna avseende positionen på den nedgrävda radiosändaren härrörde från en i Danmark gripen östtysk medborgare, som kan beskrivas som en kringresande servicetekniker för den östtyska underrättelsetjänst,6 d.v.s. han hade till uppgift att kontrollera dessa radiostationer.
Således, utnyttjade antingen Sovjetunionen eller Östtyskland fritidsfastigheter, ev. även bowlinghallar, som en del av sin underrättelseverksamhet på svenskt territorium. Vilket i grund och botten får anses vara samma sak, då deras underrättelse- och säkerhetstjänster var väldigt nära förenade. Något som tydligt accentueras i fallet med den östtyske underrättelseofficeren som överfördes till den sovjetiska militära underrättelsetjänsten. Vilket för oss till en intressant inledande slutsats, antingen fanns en parallell struktur med fritidsfastigheter samtidigt som Matreco avslöjades, eller så blev det en metod de övergick till.
Som berörts i tidigare inlägg, finns det relativt mycket information publicerat ur det s.k. Mitrochinarkivet. Där det bl.a. finns beskrivit till del hur uppbyggnad av stödverksamheten, för genomförandet av sabotageverksamhet vid ett skymningsläge och en väpnad konflikt, var tänkt. Enligt de uppgifterna som framkommer i det publicerade materialet, förefaller man indelat länder i operationsområden, Italien som ett exempel var uppdelat i fyra operationsområden. Vapenförråd upprättades i respektive operationsområde antingen på mark eller i fastighet/-er, som ägdes av en erfaren agent.7
Då Mitrochinarkivet omfattar uppgifter från KGB arkivet så kan det givetvis finnas skillnader i hur den militära underrättelsetjänsten kontra KGB tänkt agera. Dock får det anses som troligt att det själva taktiska uppträdandet har varit snarlikt. En intressant aspekt är att GRU stödverksamhet främst förefaller koordinerats på militärdistrikt nivå av det s.k. Razvedivatelnoje Upravlenije (RU), d.v.s. respektive militärdistrikt underrättelseorgan, knutet till GRU men arbetade/arbetar med operativ underrättelsetjänst, ansvarade för att upprätta stöd- och agentnät i de operationsområde de var tilldelade.8
Tar vi exemplet med Italien så förefaller respektive operationsområde i sin tur varit indelade i gruppområden. Dessa gruppområden förefaller utgått från en landstignings-/luftlandsättningsplats där samtliga lämpliga mål, för sabotage, kartlades inom en radie av 120 kilometer.9 Här får det förutsättas att enheterna som skulle genomföra sabotage redan innan, hade en huvuduppgift att lösa. Därefter var de övriga kartlagda målen beredduppgifter. Sannolikt låg huvuduppgiften i anslutning till platsen för landstigning/luftlandsättning. I anslutning menas 20-50 km ifrån den plats där gruppen landstigit/luftlandsatt, detta för att ej röjas i samband med ordinarie bevakningsverksamhet i anslutning till viktiga objekt.
Här blir det även intressant att studera svenska reglementen, där det framkommer t.ex. uppgifter för att störa sabotageförband skulle man bl.a. söka i områden som har enskilt belägna fastigheter.10Kopplar vi då samman detta med de inledande uppgifterna om att SÄPO hade kännedom om t.ex. den östtyske underrättelseofficerens, som var överförd till GRU, inköp av fritidsfastigheter, dess eftersökningar i kustbandet vid ubåtsjakt, samt hur sovjetiska special-/jägarförband skulle agera i händelse av krig, så blir exemplet på vart man bl.a. bör eftersöka sabotageförband förståeligt. Därtill går det även att härleda ett systemtänkande. Värdet i dessa uppgifter är att det går att härleda att andra faciliteter än Matreco utnyttjades på svenskt territorium under det kalla kriget, något som fått ytterst lite utrymme i kalla kriget forskningen.
Slutsats
Vad finns det då för värde i alla dessa uppgifter? Troligtvis fanns på svenskt territorium under det kalla kriget ett noggrant genomtänkt system hur Sovjetunionen skulle kunna följa rörelser längs med våra koncentrationsvägar, något som berörts i ett tidigare inläggom Matreco, därtill fanns det troligtvis även utbyggda stödpunkter för Sovjetiska jägar-/specialförband att kunna återhämta, erhålla utrustning inför lösandet av en uppgift i händelse av en väpnad konflikt. Troligtvis övergick man till fritidsfastigheter motsv. efter Matrecos avslöjande.
Det accentuerar även frågan om det finns liknande strukturer som finsk massmedia har rapporteratom de senaste två åren, fast på svenskt territorium. Då det nu går att härleda att Sovjetunionen utnyttjat fritidsfastigheter för underrättelseverksamheten under det kalla kriget på svenskt territorium, så får det ses som troligt det är en metod som dagens ryska underrättelsetjänst även idag skulle kunna nyttja på svenskt territorium, med anledning av den finska rapporteringen.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Almgren, Birgitta. Inte bara spioner: Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget. Stockholm: Carlsson, 2011.
Andersson, Christoph. Operation Norrsken – Om Stasi och Sverige under kalla kriget. Norstedts, 2014, E-bok.
Andrew, Christopher M. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999.
Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 2, Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014.
Försvarsmakten. Kavallerireglemente militärpoliskompani. Stockholm: Försvarsmakten, 1999.
Nordblom, Charlie. Krig i fredstid. Stockholm: Timbro, 1988.
Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016.
Slutnoter
1Almgren, Birgitta. Inte bara spioner: Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget. Stockholm: Carlsson, 2011, s. 128-129.
2Ibid. s. 130.
3Andersson, Christoph. Operation Norrsken – Om Stasi och Sverige under kalla kriget. Norstedts, 2014, E-bok, s. 106, 109, 113, 130.
4Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 86.
5Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 2, Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014, s. 204-205.
6Ibid. s. 196-197.
7Andrew, Christopher M. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, s. 365.
8Nordblom, Charlie. Krig i fredstid. Stockholm: Timbro, 1988, s. 227-228, 245-246.
9Andrew, Christopher M. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, s. 365.

10Försvarsmakten. Kavallerireglemente militärpoliskompani. Stockholm: Försvarsmakten, 1999, s. 95.

Kvinnor i Försvarsmakten; en rättighet, skyldighet och möjlighet.

Försvarsmakten har ett unikt uppdrag. Vår uppgift är att försvara Sverige, det vill säga vara den yttersta garanten för landets frihet och säkerhet. Uppdraget, som i sin yttersta förlängning, innebär både en skyldighet och en rättighet att använda militära maktmedel, gör att vi också ställer specifika krav på våra medarbetare, oavsett kön. Det handlar om […]

Markstridskrafternas operativa betydelse


I det senaste numret av Vårt Försvar har jag skrivit en artikel om markstridskrafternas operativa betydelse. För dem som inte har tidningen återges artikeln nedan. Tidningen utges av Allmänna Försvarsföreningen http://aff.a.se/


Artikel
Att det behövs markstridskrafter till att ta och hålla terräng kräver ingen diskussion. Frågan här är vilken roll markstridskrafter spelar i ett operativt sammanhang.


Termen operationer används här i dess klassiska betydelse som nivån mellan strategi och taktik. Operationer syftar till att genom serier och kombinationer av olika taktiska insatser, och där oftast flera försvarsgrenar deltar, uppnå ett övergripande mål. Eller utryckt på ett annat sätt, enskilda strider som t ex slå en luftlandsättning eller bekämpa ett att antal fartyg är inte operationer. Det är hur dessa taktiska insatser kombineras över tiden, för att t ex hindra en angripare från att ta en viss del av Sverige, som utgör en operation.


Försvarsmaktens operativa uppgifter

I nuvarande militär- och säkerhetspolitiska läge ser jag tre operativa uppgifter för Försvarsmakten som helhet:

          avvärja eller försvåra ett ryskt angrepp över Östersjön som syftar till att ta delar av svenskt territorium som ett led i en rysk operation syftande till att gruppera vapensystem på svenskt territorium och därmed hindra Nato att ingripa till försvar av sina baltiska alliansmedlemmar,

          fördröja ett ryskt framträngande i Övre Norrland som syftar till att utvidga säkerhetszonen kring den ubåtsburna ryska nukleära andraslagsförmågan som finns baserad i Murmanskregionen,

          under längre tid kunna skydda sådana områden i Sverige dit främmande hjälp kan tänkas anlända eller som är viktiga för att allierade stridskrafter ska kunna verka i och i anslutning till Sverige.


Till detta måste läggas uppgiften att skydda såväl civil som militär infrastruktur. Något som kanske inte kan beskrivas som en operation, men som ändå är avgörande för att militära operationer ska kunna genomföras och det civila samhället fungera.


Markstridskrafternas spelar en avgörande roll i samtliga dessa uppgifter.


Samspelet mellan försvarsgrenarna

I det första fallet, att avvärja landstigning och luftlandsättningsföretag, främst då mot södra och mellersta Sverige, har armén två roller. Den ena är att framtvinga en stor resursinsats hos angriparen, något han tvingas till om han förväntar sig allvarligt motstånd på svensk mark. Därmed minskar de ryska möjligheterna att genomföra operationen överraskande direkt ur en fredsgruppering med ett begränsat antal förband. Det kommer att krävas förberedelser som kommer vara svåra att dölja. Det kan ge oss möjlighet att höja vår beredskap, sprida flygplan och fartyg, kalla in personal mm. Vår förmåga att möta ett angrepp ökar därmed radikalt.
Den andra effekten är att även om angriparen lyckas ”trycka ned” vårt luftförsvar och våra sjömålsbekämpande system i inledningsskedet av en operation, t ex genom intensiv robotbekämpning av våra baser, så kommer han att behöva förstärka och underhålla de stridskrafter han lyckats föra över under detta tidiga skede. En nödvändighet om han tvingas till strid när han når svensk mark. Det i sin tur kommer ge luftförsvaret och de sjömålsbekämpande systemen tillfälle att ”komma igen” även om de fått en ”dålig start”. Att risken för ett mer utdraget förlopp också skulle ge eventuella allierade större möjligheter att ingripa är knappast heller något som ryska planerare skulle välkomna.

Nordkalotten

Den andra uppgiften, att fördröja ett angrepp riktat mot Övre Norrland, lär knappast vara genomförbart med något annat än markstridskrafter understödda av ett väl fungerande luftförsvar. Även här, precis som i det förra fallet, ju mer fördröjning som kan skapas desto bättre förutsättningar för att eventuella allierade också ska hinna att ingripa. Här kanske det finns skäl att påminna om att Norrbotten och Lappland, det område som kan vara intressant ur rysk operativ synvinkel, omfattar en yta av ca 135 000 km2 (30 % av Sverige).

Utländsk hjälp

Den tredje uppgiften, säkerställa att vi kan få utländsk hjälp, är i vissa stycken likartad med den första, att framtvinga en större operation, det får inte räcka för en angripare att han kan nå sina mål genom begränsad överraskande insats.  Här tillkommer dessutom behovet av att kunna fördröja en angripares framryckning från någon plats där han eventuellt har lyckats inledningsvis mot sådana områden som är vitala för att vi ska kunna ta emot hjälp. Dock nu i södra Sverige. En fråga man kan ställa sig här är om andra länders markstridskrafter är den typ av hjälp vi kan förvänta oss, och i så fall hur tidigt i en konflikt?

Kopplat till eventuell utländsk hjälp uppstår också problemet med vem som har det territoriella ansvaret och vem som leder markstriden i det område där utländska markstridsförband uppträder i Sverige. Är det den chef som har, säg, 5000 (brigad) soldater eller den som har 1000 (bataljon)? Här vore det naivt att ha några illusioner vem som kommer att leda verksamheten om det är vi som bidrar med bataljonen. Den som står för resurserna och ledningsförmågan är också den som för befälet.


Slutsatser

Det är försvarsgrenarnas olika förmågor som gemensamt bildar förutsättningarna för att bedriva operationer – uppnå ett övergripande mål. Kvalificerade markstridskrafter är där en avgörande komponent. Det både för att bidra till att övriga försvarsgrenar ska komma till verkan såväl som i kraft av sin egen förmåga.

                                                        *****

Markstridskrafterna operativa betydelse


I det senaste numret av Vårt Försvar har jag skrivit en artikel om markstridskrafternas operativa betydelse. För dem som inte har tidningen återges artikeln nedan. Tidningen utges av Allmänna Försvarsföreningen http://aff.a.se/


Artikel
Att det behövs markstridskrafter till att ta och hålla terräng kräver ingen diskussion. Frågan här är vilken roll markstridskrafter spelar i ett operativt sammanhang.


Termen operationer används här i dess klassiska betydelse som nivån mellan strategi och taktik. Operationer syftar till att genom serier och kombinationer av olika taktiska insatser, och där oftast flera försvarsgrenar deltar, uppnå ett övergripande mål. Eller utryckt på ett annat sätt, enskilda strider som t ex slå en luftlandsättning eller bekämpa ett att antal fartyg är inte operationer. Det är hur dessa taktiska insatser kombineras över tiden, för att t ex hindra en angripare från att ta en viss del av Sverige, som utgör en operation.


Försvarsmaktens operativa uppgifter

I nuvarande militär- och säkerhetspolitiska läge ser jag tre operativa uppgifter för Försvarsmakten som helhet:

          avvärja eller försvåra ett ryskt angrepp över Östersjön som syftar till att ta delar av svenskt territorium som ett led i en rysk operation syftande till att gruppera vapensystem på svenskt territorium och därmed hindra Nato att ingripa till försvar av sina baltiska alliansmedlemmar,

          fördröja ett ryskt framträngande i Övre Norrland som syftar till att utvidga säkerhetszonen kring den ubåtsburna ryska nukleära andraslagsförmågan som finns baserad i Murmanskregionen,

          under längre tid kunna skydda sådana områden i Sverige dit främmande hjälp kan tänkas anlända eller som är viktiga för att allierade stridskrafter ska kunna verka i och i anslutning till Sverige.


Till detta måste läggas uppgiften att skydda såväl civil som militär infrastruktur. Något som kanske inte kan beskrivas som en operation, men som ändå är avgörande för att militära operationer ska kunna genomföras och det civila samhället fungera.


Markstridskrafternas spelar en avgörande roll i samtliga dessa uppgifter.


Samspelet mellan försvarsgrenarna

I det första fallet, att avvärja landstigning och luftlandsättningsföretag, främst då mot södra och mellersta Sverige, har armén två roller. Den ena är att framtvinga en stor resursinsats hos angriparen, något han tvingas till om han förväntar sig allvarligt motstånd på svensk mark. Därmed minskar de ryska möjligheterna att genomföra operationen överraskande direkt ur en fredsgruppering med ett begränsat antal förband. Det kommer att krävas förberedelser som kommer vara svåra att dölja. Det kan ge oss möjlighet att höja vår beredskap, sprida flygplan och fartyg, kalla in personal mm. Vår förmåga att möta ett angrepp ökar därmed radikalt.
Den andra effekten är att även om angriparen lyckas ”trycka ned” vårt luftförsvar och våra sjömålsbekämpande system i inledningsskedet av en operation, t ex genom intensiv robotbekämpning av våra baser, så kommer han att behöva förstärka och underhålla de stridskrafter han lyckats föra över under detta tidiga skede. En nödvändighet om han tvingas till strid när han når svensk mark. Det i sin tur kommer ge luftförsvaret och de sjömålsbekämpande systemen tillfälle att ”komma igen” även om de fått en ”dålig start”. Att risken för ett mer utdraget förlopp också skulle ge eventuella allierade större möjligheter att ingripa är knappast heller något som ryska planerare skulle välkomna.

Nordkalotten

Den andra uppgiften, att fördröja ett angrepp riktat mot Övre Norrland, lär knappast vara genomförbart med något annat än markstridskrafter understödda av ett väl fungerande luftförsvar. Även här, precis som i det förra fallet, ju mer fördröjning som kan skapas desto bättre förutsättningar för att eventuella allierade också ska hinna att ingripa. Här kanske det finns skäl att påminna om att Norrbotten och Lappland, det område som kan vara intressant ur rysk operativ synvinkel, omfattar en yta av ca 135 000 km2 (30 % av Sverige).

Utländsk hjälp

Den tredje uppgiften, säkerställa att vi kan få utländsk hjälp, är i vissa stycken likartad med den första, att framtvinga en större operation, det får inte räcka för en angripare att han kan nå sina mål genom begränsad överraskande insats.  Här tillkommer dessutom behovet av att kunna fördröja en angripares framryckning från någon plats där han eventuellt har lyckats inledningsvis mot sådana områden som är vitala för att vi ska kunna ta emot hjälp. Dock nu i södra Sverige. En fråga man kan ställa sig här är om andra länders markstridskrafter är den typ av hjälp vi kan förvänta oss, och i så fall hur tidigt i en konflikt?

Kopplat till eventuell utländsk hjälp uppstår också problemet med vem som har det territoriella ansvaret och vem som leder markstriden i det område där utländska markstridsförband uppträder i Sverige. Är det den chef som har, säg, 5000 (brigad) soldater eller den som har 1000 (bataljon)? Här vore det naivt att ha några illusioner vem som kommer att leda verksamheten om det är vi som bidrar med bataljonen. Den som står för resurserna och ledningsförmågan är också den som för befälet.


Slutsatser

Det är försvarsgrenarnas olika förmågor som gemensamt bildar förutsättningarna för att bedriva operationer – uppnå ett övergripande mål. Kvalificerade markstridskrafter är där en avgörande komponent. Det både för att bidra till att övriga försvarsgrenar ska komma till verkan såväl som i kraft av sin egen förmåga.

                                                        *****

Iskall thriller från gedigna experter

Försvarsmaktens coolaste handbok – huvudsak för varje vintersoldat.

Förhandsutgåvor av denna bok har funnits ute i Försvarsmakten ett tag, men nu är den fastställd och tryckt som Handbok Markstrid – Vintersoldat, sprängfylld med gedigna vinterkunskaper.

Vapen, fötter, fordon och datorer kan påverkas starkt av kyla och andra vinterförhållanden. Nu finns alltså den moderna handboken ute med knepen som gör att du kan lösa dina uppgifter även riktigt tuffa vinterdagar i terrängen. Stilen är rakt på sak och allt är mycket grafiskt tilltalande.

Vill du veta vad försvarets vinterexperter säger om användning av olika bränslen för matlagning vintertid? Se sidan 78! Hur använder man Enmanstält 2000 i snön? Se sidan 95! Vad behöver du särskilt tänka på vad gäller eldställningar i snö? Se sidan 139! Behöver du spränga is? Se sidan 168!

Få ut mer av vintern och gör den till din vän – läs Handbok Markstrid – Vintersoldat!

ÖB’s sega gubbar?

av Frank Rosenius I det övergripande styrdokumentet för hur försvaret skall agera om Sverige angripas militärt – ÖB militärstrategiska doktrin – kan man tolka general Bydén så att om vi inte har fått stöd från annan nation när ett militärt angrepp inleds, då skall vi följa en tydlig defensiv strategi – ”vi skall inte förlora […]

Svenskarna i den ANDRA legionen

Emblemet för Spanska legionen, tidigare känd som Spaniens främlingslegion. BILDKÄLLA: Heralder

Historien om svenskarna i Spaniens mindre kända främlingslegion nämns i det nya numret av Populär Historia (4/2017) i huvudartikeln ”Svenskarna som stred mot Franco” av Karl-Olof Andersson. Artikeln tar med några tidigare opublicerade bilder upp en av de större frivilligrörelserna i Sverige under 1900-talet, tre gånger så stor som fenomenet svenskar i Waffen-SS.

Ja, med tanke på att det var drygt 180 svenska medborgare i Waffen-SS men över 550 tjänstgjorde i spanska inbördeskriget, nästan alla mot Franco, kan man kanske tro att de svenska spanienfrivilliga måste ha varit föremål för massor av avhandlingar, böcker och filmer. Men ämnet är inte direkt söndertjatat. Under 1970- och 80-talet utkom visserligen flera böcker om och av svenska frivilliga mot Franco. Men det har inte utkommit många sedan dess. Den gedigna forskningen om dem är också sparsam.

Det är trevligt att det i den nya artikeln hänvisas till Lennart Westbergs och min forskning om de få svenskarna som stred för Franco. För att förtydliga, de var högst ett tiotal. I senare upplagor av vår bok Svenskar i krig 1914-1945 kan man läsa mer om tre av dem. Vad gäller särskilt Frans Wahlberg finns det något att säga om personen bakom namnet, eftersom min medförfattare Lennart Westberg fått fram en hel del om hans senare tjänstgöring i Waffen-SS. När Frans Wahlberg krigade i Spanien måste han ha tjänstgjort i antingen Spaniens främlingslegion – där de flesta utländska frivilliga hamnade – eller i de mer Franco-anknutna falangisterna. Vad gäller Hans Leuhusen finns ingen tvekan om att han tillhörde legionen. Även den svenske aviatören Douglas Hamilton tog sig till Spanien men det är oklart i vilken mån han där tjänstgjorde. Sedan finns det ytterligare sex legionärer mellan 1936 och 1939 vars svenska ursprung kan vara påhittat.

Men för att återvända till den nya artikeln så har den även en högintressant avslutning i form av flera för mig nya uppgifter om svensk vapensmuggling till spanska inbördeskriget (mot Franco). Samtidigt vill man gärna se mer detaljer, mer kött på benen om detta.

Artikelförfattaren nämner inte vad Lennart och jag skrivit om svenskarna mot Franco, som att ett tjugotal av dem tjänstgjorde direkt under sovjetiska officerare, i förband som i ryska källor benämns spetsnaz. ”Specialtjänsten” kallade tydligen de svenska deltagarna den verksamheten – som jag tagit upp mer i boken Ryska elitförband och specialvapen.

Spänt läge?

Reflektion


Vid ett flertal tillfällen har det i olika mediala sammanhang framförts att den period vi befinner oss i nu, kan vara farligare än de farligaste perioderna under det s.k. ”kalla kriget” (1, 2). Dock har det ej framförts konkreta exempel på vad detta innebär, vad som kan vara en möjlig infallsvinkel är att jämföra åtgärder, uttalanden o.dyl. med den perioden och denna för att kunna finna likheter, mellan då och nu, dock innebär det ej att det går att  styrka på något sätt om situationerna är likvärdiga, eller farligare.
Detta inlägg tar sin utgångspunkt i den amerikanske försvarsministerns, James Mattis, uttalande 15FEB2017 där han påtalade att i förhandlingar med Ryssland är man tvungen att säkerställa att diplomaterna förhandlar från en styrkeposition. Detta uttalande kom bl.a. att bemötas av Rysslands försvarsminister, Sergej Sjojgu, där han påtalade att alla försök att förhandla med Ryssland från en styrkeposition, skulle vara resultatlösa.
I sak är detta inte en okänd förhandlingsstrategi, dock blir det ett tydligt ställningstagande i säkerhetspolitiska sammanhang. Sett till hur relationerna mellan USA och Ryssland har utvecklats sedan 2008, får detta uttalande ses som ett av de mest tydliga och skarpaste, av en amerikansk administration gentemot Ryssland. Vilket i sig skulle kunna indikera på, dels en hårdare linje gentemot Ryssland, dels att säkerhetssituationen de facto kan vara väldigt farlig.
Perioden mellan 1958 och 1962 dvs Berlinkrisen och Kubakrisen, kan anses utgöra den mest spända och farligaste perioden mellan Öst och Väst under det kalla kriget, med det avses att krigsrisken då var som störst. Vad som i sammanhanget blir intressant, är att inga sådana tydliga händelser har inträffat i den nuvarande konflikten som råder. Därmed inte sagt att säkerhetssituationen är spänd, kanske t.om. mycket spänd. Det rör sig kanske snarare om en stor mängd incidenter och/eller ageranden samt retorik, som gör att säkerhetssituation idag beskrivs som farligare än under det kalla kriget.


I detta historiska sammanhang blir det intressant att studera historiska dokument och då operationsplaner, för att se om det kan finnas några likheter mellan nutid och dåtid, i val av agerande. Ytterst syftar detta till att skapa en bild av hur pass spänd säkerhetssituationen trots allt kan vara. I detta fallet kommer en operationsplan för de amerikanska styrkorna i Berlin för perioden 1960-1962 utnyttjas. Då det faller, dels inom ramen för den mest spända perioden, dels var Berlin den huvudsakliga konfrontationsytan mellan Väst och Sovjetunionen under det kalla kriget. I nutid får det anses vara Östersjöregionen, men även t.ex. Barentsregionen, utgör den huvudsakliga konfrontationsytan mellan Väst och Ryssland.


Vad som gör denna operationsplan intressant är den uppgift som chefen för de Amerikanska styrkorna i Berlin erhöll, var bl.a. att ”upprätthålla en amerikansk maktposition som kommer att tillåta Förenade Staterna att förhandla från en styrkeposition”. Denna uppgift var placerad först ut av totalt sex stycken deluppgifter, vilket innebär att den hade högst prioritet. Denna deluppgift blir mycket intressant sett ur den Amerikanske försvarsministerns uttalande om att USA är tvungen att säkerställa att dess diplomater förhandlar utifrån en styrkeposition.


Miljön som beskrivs är bl.a. att Sovjetunionen försöker, utmana, hota, försvaga för att småningom inkräkta på de allierades rättigheter i Västberlin, utmana och försvaga banden mellan Västberlin och Förbundsrepubliken Tyskland, neutralisera de allierades underrättelse- och informationsverksamhet i Västberlin och snedvrida verksamhet, och misskreditera de allierades ockupation av Västberlin och de krafter som stöder den. Denna miljöbeskrivning från inledningen av 1960-talet, påminner i mångt om den bild som förmedlas i dag om  Rysslands ageranden, något som tillbakavisas av Ryssland.


De metoder som operationsplanen beskriver för att lösa uppgifterna är bl.a. att, genomföra övningsverksamhet, ökad övningsverksamhet samt höjd beredskap då säkerhetssituationen är försämrad, genomföra uppvisningar, variera färdvägar för övningar som visar upp förbanden, vidta åtgärder för att bemöta subversiva element, få militära och civila ledare från den amerikanska administrationen att besöka Västberlin, få dessa ledare att garantera Västberlins status m.m. Många av dessa åtgärder som vidtogs för att försöka uppnå uppgiftsställningarna går även att identifiera i hur t.ex. USA i dag försöker möta Ryssland.


Går det att dra några slutsatser av denna korta historiska jämförelse mellan ett uttalande av den Amerikanska Försvarsministern och en operationsplan för Västberlin från 1960-talet? Ja och nej skulle jag vilja påstå. Vad man kan identifiera är att många av de åtgärder som USA vidtog i sin sektor av Berlin för att bemöta Sovjetunionen under en av de mest spända perioderna av kalla kriget, går igen i dag. Vilket i sig skulle kunna indikera att vi befinner oss i en mycket spänd säkerhetssituation. Vad som kanske är mest intressant är den Amerikanska Försvarsministerns uttalande om förhandling från en styrkeposition, även går att spåra tillbaka som en uppgift att uppnå för de amerikanska styrkorna i Västberlin under inledningen av 1960-talet.


Här kan man även argumentera utifrån påståendet att det enda språket som Ryssland förstår är ett maktspråk, ett påstående som framförts flertalet gånger av olika företrädare under de senaste åren. Vilket skulle kunna vara en anledning till, dels den Amerikanska försvarsministerns uttalande, dels agerandet samt uppgifterna som operationsplanen för Västberlin beskriver, som förefaller korrelera med det nutida amerikanska agerandet. Detta sammantaget skulle kunna påvisa att säkerhetssituationen i dag, befinner sig i samma negativa vågskål, d.v.s. gränsen mellan krig och fred kan vara väldigt skör, som under slutet av 1950-talet och inledningen av 1960-talet.


Vad som dock skulle tala emot jämförelsen är att ursprungen till de båda konflikterna d.v.s. det kalla krigets ideologiska konflikt och vår nutida säkerhetsordningskonflikt är olika, samt förutsättningarna för de båda antagonisterna även är olika. Vilket skulle kunna innebära att valet av metoder är detsamma, dock att situationen inte är lika allvarlig som under det kalla kriget. Vad som dock talar emot detta resonemang, är mängden individer som påtalar att vi befinner oss i en farligare situation än under det kalla kriget.


Således, som minst kan man konstatera att det finns likheter i valet av ageranden under en av de farligaste perioderna av det kalla kriget och med vår nuvarande negativa säkerhetssituation.

Have a good one! // Jägarchefen

Drönare – ett växande säkerhets- och samhällsproblem

av Magnus Sjöland Drönare, även kallade UAV (engelska: Unmanned Aerial Vehicle), blir ett allt större säkerhetsproblem. Vi hör rapporter i media om att flygplatser stängs av då det finns drönare i dess närhet som kan orsaka olyckor då flygplan kan krocka med dem. Många använder drönare illegalt idag, jag har hört talas om att sportevenemang […]

Med fakta i ryggen

Av medias rapportering under tisdagskvällen och onsdagsmorgonen kan man få uppfattningen att Försvarsmakten tagit ställning för vissa typer av försvarssamarbeten. Det är fel. Försvarsmakten har haft regeringens uppdrag att senast den 1 mars 2017 inkomma med underlag om internationella försvars- och säkerhetspolitiska förhållanden, som bedöms relevanta inför nästa försvarspolitiska inriktningsbeslut, vilket planeras gälla från 2021. […]

Mera mjuk makt åt EU!

av Ingolf Kiesow Våra politiker inser att osäkerheten i världen – både globalt och i vårt närområde – har ökat så att läget kräver både ett militärt försvar och ett civilt försvar. Å andra sidan tar det tid att återuppbygga försvaret efter en lång period av nedrustning, och under tiden blir andra delar av säkerhetspolitiken, […]

Är svensk försvarsmateriel onödigt dyr?

av Helge Löfstedt Många bedömare anser att försvarsanslaget borde höjas. I debatten citeras ofta Natos riktlinje som är 2 % av BNP (Bruttonationalprodukten). För 2015 utgjorde det svenska försvars­anslaget 1,13 % av BNP. Detta är lägre än motsvarande värde hos våra nordiska och baltiska grannar. Jag delar slutsatsen att försvarsanslaget behöver höjas, men vill hävda att lika […]