månadsarkiv: juni 2017

Det brittiska valet och dess konsekvenser

av Mats Bergquist 

Det brittiska valet till underhuset 2015 som många trodde skulle resultera i en seger för labourpartiet, ledde istället till en knapp seger för de konservativa. När David Cameron efter Brexitomröstningen förra året efterträddes av Theresa May sade hon att hon tänkte regera med denna knappa majoritet på 16 platser och således inte söka något personligt mandat. Men i april i år meddelade att hon ändrat sig och utlyste nyval till underhuset till den 8 juni. Snart sagt alla bedömare förutskickade att hon skulle vinna en promenadseger och kraftigt öka sin majoritet till kanske tom över 100. Men så blev det inte. I stället sällade sig det brittiska valet till en lång rad av överraskningar vi sett under senare år. Återigen har opinionsundersökningarna visat sig vara opålitliga, även om det blev klart att de konservativa särskilt under slutskedet av valkampanjen tappade mark.

I stället för en vinst på kanske uppemot 100 platser förlorade de konservativa alltså 13 medan nederlagstippade labour vann 32. Detta innebär att de konservativa med 318 platser av 650 skulle behöva ytterligare 8 för att vinna en majoritet (egentligen något färre eftersom det nationalistiska Sinn Fein, som vann sju mandat i Nordirland, vägrar att inta sina platser i underhuset).

Detta var det första felaktiga antagande som många professionella bedömare (inkl undertecknad) gjorde. Det andra innebar att man trodde att valdeltagandet skulle sjunka, eftersom man inom ett år haft folkomröstning om EU, kommunalval i delar av Storbritannien och nytt parlamentsval. Man gissade att väljarna skulle irritera sig på detta flitiga röstande och välja soffan, vilket i så fall brukar gynna torypartiet. Men valdeltagandet ökade tvärtom med några procent till ca 70, vilket för landet är en ganska normal siffra. Framför allt tycks röstandet bland yngre varit klart bättre än under Brexitomröstningen förra året. Man räknar med att i åldersgruppen 18-24 år ökade andelen som röstade från dryga 40 till 63 procent. Av dessa röstade över 70 procent på labour. Hade de röstat flitigare 2016 hade Brexit sannolikt inte kommit till stånd.

Ett tredje felaktigt antagande var att den tendens man sett i ett antal år, nämligen att mindre partier, trots att det brittiska valsystemet gynnar de stora partierna, ökade på de två storas bekostnad, vändes. I valet 2010 t ex fick liberaldemokraterna hela 58 platser, vilket var det bästa resultatet för ett tredje parti sedan 1920-talets början. Och i valet 2015 fick det skotska nationalistpartiet 57 platser och tog  a l l a  mandat i Skottland utom ett. Men nu fick de konservativa och labour tillsammans mer än 82 procent. Mätt i procent gick båda partierna fram, de konservativa med dryga 5.5 och labour med 9.5 procent. Liberaldemokraterna vann några mandat medan SNP tappade hela 22.

Hur kunde det gå så här? De konservativas valguru, australiern Lynton Crosby, som hjälpte David Cameron till en ganska överraskande seger 2015 ville tillsammans med Theresa Mays stab fokusera kampanjen i år på henne personligen snarare än på partiet. May är ju knappast någon person som bjuder på sig utan kan framstå som aningen stel och ganska formell. Den sedan valnederlaget 2015 sittande labourledaren Jeremy Corbyn, en radikal veteran (sedan 1980-talet) på de bakre bänkarna i underhuset, som överraskande tog över efter Ed Miliband, visade sig vara en effektiv kampanjarbetare. Labours valmanifest var kanske det radikalaste man presenterat på mera 30 år och slog tydligen an särskilt hos ungdomen, som tröttnat på de konservativas ständiga åtstramningskurer.

Efter en så magnifik felkalkyl som Theresa May gjort sig skyldig till kunde man tycka att hon borde dra slutsatsen att hon inte längre kunde fungera som partiledare. Men detta är uppenbarligen inte hennes plan. Huruvida hon kommer att lyckas att med hjälp av det konservativa nordirländska DUP (Democratic Unionist Party), en gång den populistiske pastorn Ian Paisleys parti, som nu har 10 av Nordirlands 18 platser i Westminster, återstår att se. Med dess hjälp får May 328 av 650 mandat. Men detta är inte mycket i ett så stort parlament, där omsättningen i form av partibyten, sjukdom, dödsfall eller överflyttning till överhuset, vilka alla kan leda till fyllnadsval, ganska snabbt kan förvandla en majoritet till en minoritet. Så skedde t ex efter valet 1992 då konservative John Major vann överraskande seger. Men redan efter några år hade denna majoritet försvunnit. Därtill kommer att de konservativa är ett särskilt i EU-frågan splittrat parti.

Så varför hänger sig då Theresa May kvar vid makten? Förutom viljan att söka rätta till med vad hon ställt till med, har det rimligen att göra med att hon och säkert många av hennes partikamrater vill undvika en ny ledarstrid, bara ett år efter Brexitomröstningen. Men det har också att göra med att förhandlingarna om Storbritanniens uttåg ur EU börjar denna månad. En ledarstrid skulle ytterligare kunna komplicera bilden. Theresa May kan nu försöka gömma sig bakom EU:s tidtabell och hänvisa till omöjligheten av att igen byta partiledare under dessa för landet mycket viktiga förhandlingar. Hon gynnas sannolikt också av en oro bland hennes partikamrater över att om det skulle bli nyval är risken för en ny regering med Corbyns radikala labourparti ganska stor. Någon uppenbar kandidat som skulle kunna ena de olika åsiktslägren ifråga om EU finns knappast.

Men kan hon lyckas? Det är osäkert. Ted Heath, premiärminister 1970–1974, försökte efter valet i mars 1974 att som minoritetsregering sitta kvar med liberalernas stöd. Men det gick bara ett halvår innan ett nyval förde labour till makten. Theresa May, som uppenbarligen är en ensamvarg, vill givetvis inte hamna i kategorin kortvariga och misslyckade premiärministrar och hoppas således kunna undvika Heaths öde. Men efter premiärministerns tydligt valhänta agerande i samband med den katastrofala höghusbranden i London har hennes aktier sjunkit ytterligare

Brexit och det misslyckade valet som resulterat i en svag regering kommer givetvis att ytterligare försvaga landets internationella position i allmänhet och i Brexitförhandlingarna med EU i synnerhet, och om inga mirakel inträffar också dess ekonomi. Som t ex Per T Ohlsson påpekar i Sydsvenskan (11 juni) kommer den tydliga isolationistiska tendensen under Donald Trump och Storbritanniens utträde ur EU och sannolikt därigenom försvagade ekonomi att lägga en större börda på EU och framför allt Tyskland. När det mesta nu tyder på att Angela Merkel stannar som förbundskansler ytterligare ett antal år blir denna viktförskjutning kanske hanterbar. Men om den världsordning som inte minst burits upp av två av de fyra segrarmakterna i andra världskriget, ifrågasätts blir situationen allvarlig.

Nu är det ju ingalunda säkert att Donald Trump blir så långvarig eller särskilt effektiv i Vita Huset och att de starka institutionella nätverk som binder USA vid Europa, trots Trump, håller för påfrestningarna. Och trots att britterna nu uppenbarligen har en brant uppförsbacke framför sig, skall man nog inte räkna ut dem. De har fortfarande världens femte ekonomi, som ett av få länder en visserligen mindre men dock expeditionär militär kapacitet, kärnvapen, en formidabel underrättelsetjänst och diplomati. Också om det nu ser ganska mörkt ut, har britterna således en del trumfkort på hand.

Men det blir av största vikt att man uppnår ett rimligt avtal med EU. Detta kommer att förutsatta att man kan komma överens om den brittiska ”skilsmässoavgiften” som EU-företrädare antytt kan bli upp emot 100 miljarder euro (vilket britterna knappast kommer att betala), respektive medborgares ställning i Storbritannien och EU samt hur förhållandet mellan republiken Irland och Nordirland skall kunna regleras. Den fredsuppgörelse som träffades 1998 förutsätter en mer eller mindre öppen gräns mellan de båda enheterna. Skall Theresa May regera med DUP, som nu under ganska många år suttit i koalition med Sinn Fein i provinsregeringen i Belfast, kompliceras bilden ytterligare. Eftersom DUP och Sinn Fein efter det senaste valet till provinsparlamentet inte kunnat komma överens om en fortsatt koalition, kan resultatet bli att London övertar styret, s k direct rule. Det tänkta nära samarbetet med DUP, den ena parten i Nordirland gör bilden än mera komplex.

Theresa May har ju satsat på en s k hard brexit, alltså en total brytning med EU – detta eftersom hon inte kan acceptera den fria rörligheten inom unionen, som denna inte kompromissar om. Och utan denna kan man inte vara medlem i den inre marknaden eller i tullunionen. Men den lilla majoritet hon ev kan uppbåda uppstår frågan om denna, som också innehåller åtskilliga som röstat för att stanna i EU, kan enas om just en ”hard” brexit eller om man skall söka andra utvägar. I och med att hon tvangs gå till parlamentet för att inleda utträdesprocessen (vilket hon inte tänkt) måste hon också gå dit med ett ev förhandlingsresultat. Man spekulerar nu om det skulle vara möjligt uppnå en uppgörelse över blockgränsen om en mjukare Brexit. Men då riskerar hon samtidigt sprickor i det egna partiet eftersom de hårda EU-motståndarna nog inte kan acceptera annat än en hård, total Brexit.

Till följd av Trumps uttalanden om NATO eller under besöket i Bryssel nyligen uteblivna erinran om NATO-fördragets art 5, har ju de periodiska tankarna på ett europeiskt försvar ånyo vädrats (se Ett europeiskt försvar?, kolumn 30/3 2017). Britterna har ju alltid här varit en bromsande faktor. Men det blir rimligen ett av britternas bättre kort i förhandlingarna om Brexit, nämligen att inget europeiskt försvar, värt namnet, kan komma till stånd utan brittisk medverkan.

Något som är utmärkande för britterna är deras betydande självförtroende. Detta är grundat i imperiets historia, segrar i två världskrig, det engelska språkets ställning etc etc. De har nästan alltid lyckats ”punch above their weight”. De har råkat ut för mycket allvarliga kriser, huvudsakligen av ekonomisk natur som åren efter andra världskriget, under 1970-talets nedgång och en ny djupdykning under 1990-talets första hälft. Men de har därefter rest sig. Det lär de göra även denna gång. Men med en synnerligen svår uppgift framför sig och med en mycket svag regering ter sig uppgiften om inte övermäktig så i alla fall enormt svår. Den skulle knappast bli mindre formidabel om ett nyval senare i år eller nästa år skulle föra Jeremy Corbyn till makten.

 
Författaren är Fil dr, Ambassadör och ledamot av KKrVA.

Förmåga att döda

av Ulf Henricsson

Ledamoten David Bergman tog för ett antal veckor sedan upp vårt förhållningssätt till soldaten och officerens yttersta uppgift – att kunna döda. Eftersom vi förser soldater och officerare med vapen och ammunition samt lär dem använda dessa för det yttersta syftet borde denna yttersta uppgift inte vara någon överraskning för någon.

På försvarsmaktens hemsida är det svårt att hitta någon antydan till förmågan att döda. Det mesta verkar beskriva någon form av äventyrsresa – inte minst rekryteringsdelarna.

Att inte tala om döden är en utbredd brist i dagens samhälle. Döden kommer alltid som en överraskning, trots att vi vet att den kan komma till oss när som helst.

För några veckor sedan hade jag tillfälle att fråga ett antal försvarsfrivilliga om försvarets yttersta uppgift. Inget svar var i närheten av uppgiften att utöva ”statskontrollerat väpnat våld” utan de verkade mest störda av att tala om att döda. Var det bättre förr? – tveksamt. När vi under en budgetdialog i 4:e Fördelningen i början på 90-talet kom in på den yttersta uppgiften sade en aktiv major; ”blir det krig så slutar jag”. Jag föreslog då att han borde lämna in sin avskedsansökan direkt –vi kan inte ha officerare som lämnar när allvaret börjar. Den diskussionen måste börja vid inryckningen och fortgå kontinuerligt. Det har försvarsmakten under min tid aldrig varit bra på. En del officerare tar upp frågan men bemöts alltför ofta av den attityd Daniel Bergman beskriver. I början på 2000- talet skickade FHS in ett förslag till forskningsuppdrag till Högkvarteret; ”Militär organisation och döden”. Svaret var betecknade; ”behov saknas”! En märklig inställning av en organisation som har förmågan att döda som huvuduppgift.

Diskussionen är ju egentligen inte så svår. När jag för länge sedan fick frågan att reflektera över ett av de tio budorden tänkte jag, ”undrar vilket”?

Det tog tre sekunder att inse att det var en dum fråga, och den andra tanken var; ”nej, det är för svårt”. Den tredje tanken var;” fegis, du har varit officer i trettio år och du underkänner ditt eget yrkesval om du inte antar utmaningen”. Svaret till mig själv blir ”naturligtvis, ställer jag upp på det femte budet – Du skall icke dräpa – och om jag gör det hur kan jag då vara officer”? Jag skulle före mina erfarenheter från Bosnien ha klarat det enkelt och tagit till standardsvaret. ”Jag arbetar för ett svenskt försvar som är så respektingivande att vi aldrig skall behöva använda detta till det som är dess yttersta uppgift, att dräpa”. Jag skulle på det sättet slippa att ta ställning till om jag är beredd att bryta mot femte budet. Ett annat sätt kan vara att ”i princip” ställa upp på femte budet, för då har jag bakdörren öppen.

Ett halvår innan jag fick uppdraget att leda den första nordiska bataljonen i Bosnien fick jag på en totalförsvarskurs frågan ”kommer svenska soldater att skjuta om det blir krig”? Vid den tiden var media lika fulla av krig som nu, samma vedervärdiga bilder på dräpta människor, samma önskan att misstänkta krigsförbrytare skulle ställas till svars. En annan fråga var ”kan en svensk bli krigsförbrytare”? Bägge frågorna visar på en aningslöshet och /eller verklighetsflykt som är farlig. Att idyllisera en värld som inte är idyllisk leder lätt till att man hanterar problemen utifrån hur man skulle vilja att världen var och inte utifrån hur den är. Därmed inte sagt att vi skall låta bli att arbeta för en bättre värld.

Den ”miljö” vi upplevde i Bosnien 1993/94 beskrevs bäst av min brittiske kollega med orden ”well, we are not at war, but we are in a war”. En miljö som väl räckte till att bekräfta det svar jag gav på dessa frågor. Jag hade faktiskt med mig 850 vanliga svenskar till Bosnien. Vi glömde inte att tala om risker och döden under förberedelserna. Bland annat fick alla fylla i ”vita arkivet”. Vilket omedelbart renderade kritik från högre nivå! Men det var ingen i styrkan som inte fått möjlighet att tänka efter före.

Mitt och mina underställda chefers problem var inte att få svensken att skjuta utan få honom att inte skjuta. Även en svensk påverkas av att se oskyldiga människor mördas och lemlästas, han blir rädd och fylld med adrenalin när han blir beskjuten, precis som de allra flesta andra. Här är vi alla lika och i de situationerna är det i inte så svårt för en vanlig svensk att dräpa.

Min brittiske kollega gav mig också ett tydligt råd första gången vi träffades –skjut tillbaks inom ramen för reglerna så fort du får minsta anledning. Här har man valt våldet som språk. Om Du inte gör det kommer de att fortsätta skjuta och riskerna för dina egna och dem Du skall skydda blir bara större.

Varför ska de krigsherrar som valt våldet som medel att nå sina mål låta någon hindra dem om det inte är förenat med nackdelar, det vill säga farligt? Om Du har maktmedel måste du vara beredd att använda dem när korten synas, annars kan du lika gärna stanna hemma!

En kväll i slutet av oktober 1993 ringde en av mina kompanichefer och rapporterade upprört att enheter ur kompaniet var utsatta för ett regelrätt eldöverfall av ett paramilitärt band i staden Vares. Kompaniet hade uppgiften att skydda staden och om möjligt frita cirka 300 fängslade bosniska män. Krigsherren fick då ett klart och tydligt besked att nu hade den nordiska bataljonen slut på varningsskott och från och med nu skulle vi skjuta skarpt direkt om vi blev provocerade. Jag medger att det inte kändes helt lugnt i magen just då. Resultatet blev att mitt beslut aldrig behövde genomföras och att fångarna släpptes. Det var värt all oro i världen. Var det en bluff som gick hem? Nej – ordern att dräpa var given och skulle verkställts om vi blivit beskjutna igen. Ingen dräptes den gången, men många räddades till livet.

Kan det vara så att vår kollektiva rädsla för döden och att döda, gör oss till ett attraktivt mål för terrorism?

De vi dräpte i Bosnien kan räknas på fingrarna utan att behöva använda dem två gånger. De som räddades kunde räknas i tusentals. Jag hade hellre dräpt de som var den direkta orsaken till kriget. Det tillåter dock inte demokratin och folkrätten trots att det om något skulle vara en stor humanitär insats utgående från människor lika värde. Vad är 100 maktgiriga krigsherrars liv mot 100 000 oskyldigas liv? Det är de hundra som är skyldiga!

Det femte budet behöver tyvärr i vår värld – än så länge – ett tillägg. Du skall icke dräpa – men om dråp är enda sättet att undvika ett mycket värre våld än det du tvingas till – då må Du dräpa.

Debatten om döden bör varje blivande soldat och officer ta med sig själv innan denne fastnar för jobbet. Och för försvarsmakten måste det bli ett naturligt inslag i utbildningen – som det är försent att börja med på slagfältet.

Vi talar ofta om vilka förmågor vi behöver men vi glömmer alltid bort förmågan att bruka våra förmågor – att trycka av – från högsta till  lägsta nivå. Den förmågan är inte självklar, men den måste finnas i ett trovärdigt försvar.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

Almedalen 2017

Försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade kommer få sitt lystmäte tillgodosett i Almedalen. Antalet arrangemang som handlar om försvar och säkerhet (i vid mening) har ökat rejält de senaste åren och sprider sig över Visby på ett annat sätt än tidigare. Det beror naturligtvis på den över tid försämrade säkerhetspolitiska utvecklingen i kombination med ökad insikt om samhällets sårbarhet. Men det beror också på att samhällssäkerhetsfrågor står högt på den politiska och mediala dagordningen. Vidare är har kretsen berörda och inblandade breddats – på grund av formellt ansvar eller eget engagemang – genom den återtagna totalförsvarsplaneringen.

För den intresserade rekommenderar jag egna sökningar i kalendariet.  Prova att knappa in ”försvar” eller ”säkerhetspolitik” och begrunda utbudet.

Rent generellt uppmanas till närvaro vid Försvarspolitisk Arena och Folk och Försvars seminarier. Det förträffliga är att dessa seminarier även sänds på webben, så alla som inte är i Visby kan streama hemma i hängmattan. Botanisera även bland FOI:s seminarium, som bland annat behandlar hur vi hanterar det nya säkerhetsläget kring Östersjön tillsammans med ÖB Micael Bydén, FOI:s Carolina Vendil Pallin och Finlands ambassadör Matti Anttonen. Jag har inte hittat någon sammanställning av Försvarsmaktens egna arrangemang ännu, men om man söker på ”HMS Carlskrona” i kalendariet får man upp en rad intressanta ämnen som avhandlas på örlogsfartyget.

Vid sidan av offentliga seminarier hålls en rad interna möten, arbetsluncher och middagar med tillhörande föreläsningar och diskussioner samt mindre seminarium enbart för inbjudna. För egen del har tyngdpunkten i mina Almedalsåtaganden vägt över till denna typ av engagemang i år, men jag har också engagerats i två panelsamtal samt i ett antal modereringar av seminarium som jag ser mycket fram emot!

Tisdagen den 4 juli

Klockan 1145-1230 på Försvarspolitisk Arena modererar jag Sveriges Veteranförbund Fredsbaskrarnas seminarium ”Vad hände med veteranpolitiken efter veteranutredningen?” Vi ska bland annat diskutera hur bilden av internationell tjänstgöring påverkas av att det är så få ute i internationell tjänst just nu? Hur påverkas utvärderingar av exempelvis den nyligen genomförda av insatsen i Afghanistan? Samt, hur påverkas en debatt som ibland ställer internationella insatser i motsatsförhållande till satsningar på nationell förmåga? Vi diskuterar också vad som händer politiskt kring veteranutredningen och hur det är tänkt med det veterancenter inom Försvarsmakten som upprättas den 1 juli, med uppgift att samordna och utveckla veteranarbetet. Deltar gör Peter Hultqvist, Försvarsminister, Jonas Alberoth, Ställföreträdande generaldirektör, FBA och ledamot av Sveriges Veteranförbund Fredsbaskrarnas styrelse, Klas Eksell, Personaldirektör, Försvarsmakten, Karin Enström (M), Utrikespolitisk talesperson och vice ordförande utrikesutskottet och Anders Lindberg, Ledarskribent, Aftonbladet.

Den andra offentliga aktiviteten jag deltar i är också den första av två paneler under veckan. Den äger rum kl. 1330-1430 på Södra Murgatan 51, då Regionalt samverkansforum i Norrbotten tillsammans med Försvarsmaktsråd Skaraborg arrangerar ett seminarium under rubriken ”Ny plikt och rejäl försvarsupplysning – två delar av samma mynt”. Jag medverkar som fd. utredare av Försvarsmaktens personalförsörjning i panelen tillsammans med försvarsminister Peter Hultqvist, Sven-Erik Österberg, Landshövding i Norrbotten (tillika ordförande i Regionalt samverkansforum), Christina Malm, Generaldirektör vid Totalförsvarets Rekryteringsmyndighet, Leif Walterum, Kommunalråd i Skövde, Klas Eksell, Försvarsmaktens personaldirektör samt Svante Wegner, Kommunikationsdirektör vid Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB).

Klockan 1530-1615 äger DXC:s seminarium om ”Robust kommunikation i totalförsvaret för att möta krigets krav” rum, även detta på Försvarspolitisk Arena. Det är Harri Larsson, Strategichef Försvars och Nationell säkerhet på DXC, som jag har samarbetat med i Almedalen under flera år, som ser till så att en rad kunniga personer diskuterar det faktum att cyberområdet ger en angripare inom hybridkrig stora möjligheter att attackera kritisk infrastruktur och samtidigt dölja varifrån angreppet kommer. Frågeställningen är bland annat: Samhällets beroende av fungerande internettjänster gör oss sårbara. Hur skapar vi ett robust totalförsvar som kan möta dessa hot? Deltar gör Richard Oehme, Chef för verksamheten för cybersäkerhet och skydd av samhällsviktig verksamhet vid Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), Peter Sandwall, Generaldirektör för Försvarsmakten, Lars Hedström, Chef för Institutet för högre totalförsvarsutbildning vid Försvarshögskolan samt Mats Nordqvist, VD och grundare Udinova AB. Nordqvist är även fd teknisk chef på FRA.

Onsdagen den 5 juli

Klockan 0930-1015 modererar jag ett seminarium som arrangeras gemensamt av Säkerhetspolisen, MUST och FRA. Det är de tre cheferna som medverkar, dvs. Anders Thornberg, Säkerhetspolischef, Dag Hartelius, Generaldirektör FRA och Gunnar Karlson, Chef MUST. Under rubriken ”Cyberhot och it-angrepp – med samverkan förbättrar vi skyddet” diskuteras de ökade krav på att skydda myndigheter och företag mot elektroniska angrepp när det säkerhetspolitiska läget i Europa har förändrats och hotbilden mot Sverige är annorlunda i dag än för bara några år sedan. Vilka intressen har angriparna? Och hur kan vi skydda oss? Seminariet äger rum på Hästgatan 2.

Länsstyrelserna i samverkan tar ett ambitiöst totalförsvarsgrepp genom tre seminarium i länsstyrelsens trädgård under onsdagseftermiddagen. Seminarierna är fristående med den gemensamma överrubriken Spioner, sårbarhet och Sveriges säkerhet. Jag modererar samtliga med början kl. 1300-1345, då det första, ”Hotbild, påverkan, försvarsvilja”, går av stapeln. Seminariet handlar om hur den aktuella säkerhetspolitiska situationen och hotbilden bedöms av Säkerhetspolisen och den Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, samt hur medborgare och verksamheter – särskilt skyddsvärda sådana – kan och bör förhålla sig till detta. Deltar gör Gunnar Karlson, Chef MUST, Ann Enander, Professor vid Försvarshögskolan och Anders Thornberg, Säkerhetspolischef, Säkerhetspolisen.

Det andra seminariet äger rum kl. 1400-1445 och kallas ”Uppdrag, resurser, ambition”. Seminariet fokuserar på vilka utmaningar som ligger framför oss när vi bygger Sveriges nya totalförsvar och hur ska vi arbeta tillsammans. Chris Heister, Landshövding, Stockholms län, Konteramiral Jonas Haggren, Chef för ledningsstabens inriktningsavdelning vid Försvarsmakten, Niklas Nordgren, Beredskapsdirektör, Länsstyrelsen Halland och Nils Svartz, Vikarierande generaldirektör, MSB redogör för hur deras respektive organisationer arbetar med dessa frågor och vilka utmaningar de ser framåt, samt vilka förutsättningar de ser att det civila samhället har när det gäller att stödja Försvarsmakten under höjd beredskap och krig. Försvarsmakten och MSB:s senaste ”grundsynsrapport” kommer naturligen också att beröras.

Under det tredje och sista seminariet, ”Regeringen, besluten, pengarna”, kommer försvarsminister Peter Hultqvist möta personer som själva är representanter för och/eller viktiga delar av det svenska totalförsvaret. Vilken är den samlade bilden av totalförsvaret, var står vi i arbetet och vad kommer från regeringen framöver? De som delger sin lägesbild och diskuterar med försvarsministern är Peter Molin, länsråd Länsstyrelsen Gotland, Ola Slettenmark, Samordningschef, Samverkan Stockholmsregionen (TBC),  Boel Godner (S), ledamot i SKL:s styrelse, KSO Södertälje kommun och Anna Dahlberg, politisk redaktör på Expressen. Seminariet startar 1500 och slutar 1545.

Det sista offentliga seminariet jag deltar i äger rum kl. 1645-1730 på Försvarspolitisk Arena. Under ledning av Ronny Modigs, Institutionschef vid den Militärvetenskapliga institutionen på Försvarshögskolan, diskuteras under rubriken ”Så ska vi attrahera unga till försvaret”. Fokus ligger på officersförsörjningen (vilket är helt avgörande för Försvarsmakten, min anm.). Medverkar gör Ewa Skoog Haslum, Vicerektor, Försvarshögskolan, Klas Eksell, Personaldirektör, Försvarsmakten, Lars Fresker, Förbundsordförande, Officersförbundet samt undertecknad.

Ser fram emot att träffa många försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade och engagerade under veckan!

Bilderna är några nedslag från Almedalsveckan 2016.

Strategiskt korsdrag?

Reflektion

En av de mer intressanta nyheterna den senaste tiden, är beskedet om den gemensamma och två delade flottövningen "GemensamtHav-2017" mellan Ryssland och Kina. Där endel av övningen kommer genomföras i Östersjön i slutet av Juli och en del i mitten av September i Ochotska havet.1 Den bilaterala övningen ”Gemensamt hav” har genomförts mellan Ryssland och Kina sedan 2012. Detta är det andra tillfället som övningen genomförs utanför vad som traditionellt kan betecknas som den kinesiska intressesfären, det första tillfället var 2015 i Medelhavet.2

Detta är dock inte första gången som kinesiska örlogsfartyg befinner sig i Östersjön, senast var under hösten 2015, då tre örlogsfartyg bl.a. besökte Stockholm.3 Denna samövning blir synnerligen intressant ur perspektivet att delar av den ryska Norra Marinen (NM) samtidigt kommer befinna sig i Östersjön.4Då en gemensam marinövning mellan stater ffa. utanför dess ordinarie intresseområde alltid har någon form av strategisk bakgrund, är det av intresse att belysa tre hypoteser till varför Kina väljer att öva i Östersjön. De tre hypoteserna kanvara, Strategisk signalering gentemot USA, Den nya ”sidenvägen” samt Förmågeuppvisning. Samtliga tre hypoteser kan vara giltiga och troligtvis går de ihop. Det vill säga flera strategiska målsättningar, inom ramen för övningen, skall uppnås.

Strategisk signalering gentemot USA, då USA genom sina åtaganden inom ramen för NATO har ett strategiskt intresse av Östersjöregionen, men även framhäver rätten till fri passage i t.ex. Sydkinesiska sjön5 skulle den kinesiska övningsverksamheten i Östersjön kunna utgöra en form av signalering. Med innebörden att motsvarande koncept även gäller i andra världsdelar av andra stater, där USA traditionellt, i modern tid, haft ett mer uttalat intresse. Detta faller även in i vad som får anses vara ett gemensamt intresse hos både Kina och Ryssland, utmanande av vad de anser vara en unipolär världsordning av USA.6

Den nya "sidenvägen", är ett globalt kinesiskt projekt som skall öka handelsutbytet mellan Asien, Afrika och Europa, som omfattar både land- och sjövägar.7 Detta innebär på både kort och lång sikt, att Kina kommer öka sitt globala intresse, men även gå utanför sina traditionella intresseområden. Detta kan vara en av anledningarna till att ”Gemensamt Hav-2015” genomfördes i Medelhavet. Sett till det svenska närområdet och Östersjön, så är den kinesiska intentionen att en landväg skall finnas över Nederländerna, Tyskland, Polen och Belarus.8 Varvid detta givetvis ger ett strategiskt intresse av att signalera närvaro i regionen, där flottstyrkor traditionellt alltid fyllt en roll. I sammanhanget är det även värt att notera det ökade militära samarbetet mellan Belarus och Kina,9 vilket även skulle kunna föranleda en närvaro.

Förmågeuppvisning, Kina har under en längre tid investerat både tid och pengar att utveckla sin flotta för att kunna agera som en global högsjöflotta. Då det innebär att maktprojecering kan genomföras på olika sätt.10 Dock är bilateral övningsverksamhet ofta av karaktären att det genomförs omfattande planering en lång tid innan, varvid förberedelser även genomförs en lång tid innan. Vilket innebär att den faktiska förmågeuppvisningen, i sig kan ifrågasättas.

Avslutningsvis, oaktat vilken av hypoteserna som är mer giltig än den andra, har ett "strategiskt korsdrag" uppstått i Östersjöregionen. De tre största militärmakterna i världen kommer mötas på ett ytterst begränsat geografiskt område, med olika förmågor. Samtliga tre förefaller ha strategiska intressen i regionen, om än troligtvis olika, vilket innebär att säkerhetssituationen i Östersjöregionen inte gått till det bättre utan förefaller snarare förflyttat sig till det sämre. Då det mycket väl kan innebära att de tre största globala militära aktörerna använder regionen som en arena för kraftmätning.

Have a good one! // Jägarchefen

Slutnoter

1Reuters. China, Russia held navy drill on Sunday – Xinhua. 2017. http://www.reuters.com/article/us-china-russia-idUSKBN19A010(Hämtad 2017-06-23)
Global Times. Yuandan, Guo. Yusha, Zhao. Advanced PLA navy ship to join joint drill with Russia. 2017. http://www.globaltimes.cn/content/1052224.shtml(Hämtad 2017-06-23)
2Xinhua. Backgrounder: China-Russia naval drills. 2015. http://news.xinhuanet.com/english/2015-08/19/c_134533931.htm(Hämtad 2017-06-23)
Cable News Network. Lendon, Brad. Hunt, Katie. China, Russia begin joint exercises in South China Sea. 2016. http://edition.cnn.com/2016/09/12/asia/china-russia-south-china-sea-exercises/index.html(Hämtad 2017-06-23)
Dalsjö, Robert. Korkmaz, Kaan. Persson, Gudrun. Örnen, Björnen och Draken: Militärt tänkande i tre stormakter. Stockholm: Totalförsvarets Forskningsinstitut, 2015, s. 73.
3Svenska Dagbladet. Kinesiska stridsskepp på unikt besök i Stockholm. 2015. https://www.svd.se/kinesiska-stridsskepp-pa-unikt-besok-i-stockholm(Hämtad 2017-06-23)
4The Independent Barents Observer. Nilsen, Thomas. World’s biggest nuclear sub to show off in the Baltic. 2017. https://thebarentsobserver.com/en/security/2017/04/worlds-biggest-nuclear-submarine-show-off-baltic-sea(Hämtad 2017-06-23)
The Independent Barents Observer. Nilsen, Thomas. Look who's coming; world's largest submarine en route south. 2017. https://thebarentsobserver.com/en/security/2017/05/look-whos-coming-worlds-largest-submarine-en-route-south(Hämtad 2017-06-23)
5Reuters. Brunnstrom, David. U.S. admiral sees new South China Sea freedom of navigation operations. 2017. http://www.reuters.com/article/us-usa-china-pentagon-idUSKBN17S2EB(Hämtad 2017-06-23)
6Financial Times. Sawers, John. We are returning to a world of great-power rivalry. 2016. https://www.ft.com/content/2291f260-954e-11e6-a1dc-bdf38d484582?mhq5j=e3(Hämtad 2017-06-23)
7World Economic Forum, Bruce-Lockhart, Anna. 'Why is China building a New Silk Road?'. 2016. https://www.weforum.org/agenda/2016/06/why-china-is-building-a-new-silk-road/(Hämtad 2017-06-23)
8The Wall Street Journal. Page, Jeremy. China Sees Itself at Center of New Asian Order. 2014. https://www.wsj.com/articles/chinas-new-trade-routes-center-it-on-geopolitical-map-1415559290(Hämtad 2017-06-23)
9Belarus Digest. Mitskevich, Dzmitry. 'What Does Belarus Want From China?'. 2017. http://belarusdigest.com/story/what-does-belarus-want-china-29880(Hämtad 2017-06-23)

10The Heritage Foundation. Cheng, Dean. China’s Pivot to the Sea: The Modernizing PLA Navy. 2015. http://www.heritage.org/defense/report/chinas-pivot-the-sea-the-modernizing-pla-navy(Hämtad 2017-06-23)

ÖB sega gubbar – svar på replik

av Frank Rosenius

Ledamoten Jonas Haggren, tillika chef för Ledningsstabens Inriktningsavdelning, har 2017-05-02 gjort ett blogginlägg med anledning av mitt inlägg 2017-03-20 rubricerat ”ÖB sega gubbar?”.

Jag är tacksam att en representant för HKV ger sig in i debatten kring försvarsmaktens förmågor. Bakgrunden till mitt inlägg var bl a att nu gällande Försvarsbeslut 2015 entydigt anger att vi är och kommer att vara alliansfria. Detta innebär att Försvarsmakten har att planera våra försvarsoperationer med den utgångspunkten. Ett angrepp kommer således att inledas utan att vi får hjälp. Med denna utgångspunkt anger försvarsmakten i sin militärstrategiska doktrin att vi ”skall undvika att förlora kriget”.

Min synpunkt på ÖB:s sätt att uttrycka sig, när det gäller operativ inriktning med nu befintliga resurser, är att i det av ÖB skrivna förordet i doktrinen blandas ord/uttryck som ”tröskeleffekt, ”motståndaren snabbt kunna mötas” och ”uthålligt motstånd” med ”undvika att förlora kriget”. Målsättningen för våra försvarsansträngningar är således att inte förlora – vilket på normal svenska torde tolkas som att ”ta inga risker, spara på resurserna”. För en angripare kan detta ge ett intryck av att vi inte tänker möta angreppet med kraft. Vi har trots allt förmågor som borde ge ÖB möjlighet till en mera nyanserad skrivning.

Av Haggrens inlägg inledningsvis och avslutningsvis, drar jag slutsatsen att försvarsmakten delar min uppfattning att densamma är underdimensionerad och att vi idag inte framgångsrikt kan försvara oss mot ett väpnat angrepp.

Krigsvetenskapsakademien kommer i slutet av året inom ramen för projektet ”Krigsvetenskapen i 21:a århundradet” att ge sin syn på ett modernt Totalförsvar som hanterar dagens utmaningar inklusive att vi skall kunna försvara oss inledningsvis utan hjälp utifrån.

 
Författaren är viceamiral, tidigare stf ÖB samt hedersledamot av KKrVA och ordförande i projektet KV21.

President på marsch – en diskussion om det franska presidentvalet och dess konsekvenser. Del I

av Lars Wedin

Detta inlägg består av två delar. I den första diskuteras valkampanjen och hur denna skildrats i svenska media. I den andra presenteras utdrag ur den nyvalde presidentens program samtidigt som dess potentiella konsekvenser diskuteras. Diskussionerna förs mot bakgrund av att författaren är bosatt i Frankrike.

Inledning

Söndagen den 23 april gick den första omgången av det franska presidentvalet av stapeln. Två kandidater gick vidare till en andra omgång. Fyra hade nästan lika stora chanser att ingå i denna duo: Le Pen, Macron, Fillon och Mélenchon. Att Le Pen skulle vara en av dem hade varit ganska tydligt under hela valkampanjen men vem skulle den andre vara? Macron, ung och relativt okänd, skapade sig tidigt en tätposition men skulle han verkligen hålla? Och vad ville han egentligen bortsett från att bli president? Detta var länge oklart. Fillon var mannen som, efter sin dundrande seger i Republikanernas primärval i november, skulle vinna. Men han försvagades av den juridiska process – Penelopgate – som han ställdes inför och inte visste hur han skulle hantera. Mélenchons kandidatur sågs knappast som en seriös möjlighet innan han i början av april kom upp jämsides med Fillon.

Valet skedde mot bakgrund av fem års misslyckad politik, framför allt ekonomiskt, under Hollande. För Le Pen är allting EU:s fel medan Mélanchon, som också är emot EU, framför allt är anti-kapitalist. Båda finner många av sina väljare bland Frankrikes många fattiga, ofta boende i slitna förorter dominerade av militant islamism och brottslighet. Sannolikheten att någon av dem skulle vinna en andra omgång var liten så vida de inte ställdes mot varandra i ett mardrömsscenario. Oavsett vem som vann av Le Pen och Mélanchon skulle Frankrike gå mot konkurs med allt vad detta skulle föra med sig. EU skulle sannolikt falla sönder och Nato allvarligt försvagas.

I alla valanalyser skulle Le Pen förlora vare sig hon ställdes mot Macron eller mot Fillon – såvida inte ”soffliggarpartiet”, dit man också bör räkna de som röstar blankt – fick för många röster.

Två veckor senare vann Macron en dunderseger mot Le Pen. Nu återstår ”allmänna val” i mitten av juni. Resultatet blir avgörande för Macrons förutsättningar att få igenom sin politik och reformera Frankrike.

De fyra huvudkandidaterna och hur dessa presenterats i svensk press (enkannerligen DN och SvD)

Le Pen och Mélanchon har förvisso förlorat men de är inte uträknade. Om Macron misslyckas ställa Frankrike på fötter igen – och många, speciellt fackföreningarna – kommer att försöka; ja då är manegen krattad för dessa två i nästa val om fem år.

Marine Le Pen har dominerat den svenska rapporteringen. Man har i många reportage besökt Frankrikes fattiga och relativt bortglömda och skildrat deras stöd för Front National. Men samtidigt har hon tämligen ensidigt beskrivits som ”främlingsfientlig”. Sant är att hon inom EU är allierad med figurer som Wilders och Åkesson. Men samtidigt ger begreppet främlingsfientlig inte en bra bild av hennes politik. För övrigt är väl detta ett epitet som bör behandlas med försiktighet i Sverige; ett land som bland annat dumpar gymnasielever på gatorna i Kabul; något som Le Pen knappast skulle komma på idén att göra.

Le Pen är ultranationalist; hon är emot EU, euron och globalisering i allmänhet. Hon vill att Frankrike skall lämna Nato. Protektionistiska lagar skall skydda fransk industri och jordbruk. Ekonomer har kostnadsberäknat hennes program till – inledningsvis – 160 miljarder euro! Denna ekonomiska politik låg henne starkt i fatet i valet; hon var helt enkelt inte trovärdig.

Le Pens andra politiska ben är säkerhet; speciellt den inre. Hon föreslår drakoniska åtgärder mot personer som bara misstänks kunna tillhöra eller stödja en terrororganisation. Polis, gendarmeri och försvar skall kraftigt stärkas; försvarsbudgetens andel av BNP skall höjas till 3 % (av en starkt sjunkande ekonomi). Relativt Ryssland så vill hon ersätta sanktionerna med samarbete – hennes parti lär också ha lånat stora summor av Putin, som hon har ett vänskapligt förhållande till.

För det tredje är Le Pen en stark motståndare till kommunitarism  – det vill säga (i detta fall) det faktum att muslimska organisationer brer ut sig på den franska kulturens bekostnad och att det blir allt svårare för, framför allt, kvinnor att leva ett normalt liv i förorterna.

Det är framför allt i de två senare avseendena som Le Pen har ett starkt stöd. I sammanhanget bör understrykas att många fransmän – speciellt intellektuella, universitetsfolk och militärer – ser Ryssland som en mer naturlig partner än USA. Dagens spända situation är ett resultat av den av USA-ledda Nato-inringningen av Ryssland heter det.

I valdebatten mot Macron gjorde hon en ganska slät figur. Hennes försök att karaktärisera sin motståndare som ung och omogen misslyckades när Macron började rabbla fakta som hon inte kunde bemöta på ett sakligt sätt.

Mélenchon är ett annat fenomen. Där Le Pen (enligt undertecknad) är frånstötande så är Mélenchon relativt charmig; han är oerhört beläst (vilket fransmännen gillar) och framstår som humanist. Medialt är han oerhört skicklig; hans youtube-program är mycket framgångsrikt. Han är också den ende som hållit tal på två ställen samtidigt (genom hologramteknik).

Men hans politiska program är milt sagt radikalt. Stora välfärdsökningar skall betalas genom mycket kraftiga skattehöjningar. Här är det inte tal om att stärka företagsamheten – ”att ge presenter åt arbetsgivarna”!  Klasskamp gäller. Mélenchon är, precis som Le Pen, mot EU, euron, Nato och globalisering men för protektionism. Originellt nog vill Mélenchon gå in i ALBA (Alianza Bolivariana para las Américas som betyder Bolivarianska Alliansen för Vårt Amerika). Eftersom han ser Kuba och Venezuela som förebilder är det relativt lätt att se vilket samhälle han skulle försöka skapa; en kommunistisk diktatur mitt i Europa!

Trots Mélenchons framgångar och trots det faktum att det fanns en tydlig risk för en avgörande omgång mellan honom och Le Pen så verkar inte svenska media ha uppmärksammat honom i någon större omfattning.

Fillon kommer vi däremot knappast att se som kandidat i nästa val. Han var oerhört väl förberedd och hans bok ”Faire” (Gör) gav en tydlig bild av det reformprogram han avsåg genomföra. Svenska media valde emellertid att koncentrera sig på att han är troende katolik (knappast en nackdel i Frankrike) och att han är emot homoäktenskap (han lovade dock uttryckligen att inte ändra de lagar i frågan som införts av Hollande). När valkampanjen började på allvar publicerade Le Canard Enchainé (en starkt politiserad satirtidning) uppgifter om att han givet sin fru och sina barn fiktiva anställningar på statens bekostnad. En förundersökning inleddes samma dag (!) av en rättvisa som i allmänhet tar god tid på sig. Efter att Fillon och hans fru behandlats som misstänkta grova brottslingar försvann ärendet från den juridiska och mediala agendan i mitten av mars. Men då var skadan redan skedd.

Affären Fillon, eller Penelopegate som den kallas, luktar politisk manipulation. Den franska rättvisan, traditionellt vänster, politiserades under Hollandes presidenttid, speciellt av justitieminister Taubira. Det faktum att det nu är tydligt att Macron matchats av Hollande gör inte misstankarna mindre. Egendomligt nog har svenska media helt svalt det politiska betet och dömt ut Fillon som en ohederlig person. Ointresse, okunskap eller naivitet?

Postskriptum

Det har nu gått ungefär en månad sedan presidentvalet. Vad har hänt? I korthet:

  • Fillon har (tills vidare?) slutat som politiker och ställer inte upp i de allmänna valen 11 juni.
  • Mélenchon har stora politiska svårigheter – ”som alltid” är den yttersta vänstern splittrad.
  • President Macron har fått sina första politiska problem (av samma typ som Penelopegate).
  • Front National visar tendens att spricka – framför allt kring eurofrågan.
  • Socialistpartiet går mot storförlust.

 
Författaren är kommendör, Directeur des études, Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.

It is time to burst the western A2/AD bubble

by Jyri Raitasalo

According to the mainstream western strategic narrative, Russia has since 2014 erected multiple Anti-Access Area Denial (A2AD) exclusion zones or “bubbles” around Europe and the Middle-East. These bubbles supposedly hinder or even prevent western military action and troop deployments during a potential military crisis between the West (read: NATO) and Russia. Symbols of this new Russian A2AD policy can be found in modern long-range weapon-systems like the S-400 Triumf long-range surface to air missile system, SS-26 Stone (aka Iskander) short range ballistic missile system or the K-300P (aka Bastion-P) mobile coastal missile system.

It is true that Russia has been developing and fielding new long-range weapon systems lately. In addition it is true that these would pose a challenge to NATO forces in the case of a military conflict between Russia and the West. However, I argue that the recent western A2AD discourse is as much a reflection of two decades of outright neglect concerning the development of real high-end military capability in Europe and within NATO against advanced state-based adversaries than it is about Russia’s new capabilities.

Russia has not developed a new brilliant policy or doctrine – either on the strategic or operational levels – that corresponds with the western notions of its A2AD capabilities. Rather, in many cases Western states are projecting their own capability shortfalls onto Russia – shortfalls that are a product of over-focusing for almost two decades on multinational expeditionary military operations against weak third rate adversaries in the name of stability operations, military crisis management and counterinsurgency operations.

Bluntly put, for two decades many western states have focused on marginal military threats out-of-area to guide the maintenance and development of their militaries. Now that Russia has brought back the traditional great-power perspective to international politics and military affairs in Europe and in the close proximity of Europe, many Western states have become surprised as they lack the capabilities – nationally and in many cases even in a multinational setting – to deter or fight conventional large-scale war. A2AD has become one western tool to manage the confusion and surprise that Russia’s actions have caused within the West.

Western A2AD narrative reveals how hollow many European military forces have become – when looked from the perspective of high-end warfighting. By deploying modern military systems to advance its interests Russia is allegedly doing something strategically brilliant and new. Within the West this deteriorating security situation has been called “the new normal”. Looking at the situation today it might be better described as the “old normal” – recognizing how great powers sooner or later drift to the opposing sides in international affairs.  The Cold War era great-power confrontation was a good example of that.

If anything, the two decades of the post-Cold War era (1990-2013) could in retrospect be called “the new abnormal”, at least according to the Western reading of this era. It was supposed to be a non-zero-sum world of managing common security threats in a globalizing and increasingly interdependent world. Former adversaries – Russia included – were engaged and cooperated with. This era coincided with the post-Cold War American unipolar moment – two decades of sheer western (read: American) dominance in international politics.

The events already in Georgia (2008) – but at the latest in Ukraine (2014) – brought a quick end to this western post-Cold war era strategic myth. Unfortunately during this 20+ years many western (read: European) states lost a good part of their military capabilities and the associated military ethos related to national and territorial defence by military forces. The ongoing western A2AD discourse needs to be understood against this western predicament: having given up many of the high-end warfighting skills and capabilities, and faced with the resurgent (but very traditionally behaving) great-power Russia, western states need something that can explain away the conceptual surprise and the associated challenge that Russia’s actions have caused. The western A2AD discourse has served precisely this function – it has facilitated the western states to come to terms with Russia’s confrontational actions, which have been contradictory to the post-Cold War era western outlook to international politics and strategic affairs.

At the heart of this western A2AD narrative are Russia’s new long-range military systems. They make easy headlines and their destructive potential can be easily represented by drawing circles on the map of Europe. As was reported in March 2015,

“The Iskander missiles deployment to Kaliningrad reflects Moscow’s readiness to raise the ante in response to NATO moves to deploy forces closer to Russia’s borders. The missiles, which are capable of hitting enemy targets up to 500 kilometers (310 miles away) with high precision, can be equipped with a nuclear or a conventional warhead. From Kaliningrad, they could reach several NATO member states.”

This kind of Iskander (or other) missile deployment news, focusing on the technical aspects of military systems, bring almost nothing new to the strategic equation in Europe. Russia (and the Soviet Union before its demise) has for decades had the possibility to target any city or military facility with conventional or nuclear warheads. Also, deploying mobile platforms has a sound military logic – mobile platforms are supposed to be moved and deployed where needed.

The down side of the western A2AD narrative is located in the fact that it has actually empowered Russia at the expense of the West. Today we face a situation where western media and even western statesmen react with frenzy whenever Russia deploys new military systems and by so doing creates new or reinforces its existing “A2AD bubbles”. Iskander and S-400 Triumf launchers have become a way for Russia to communicate non-verbally its discontent about western actions. Moreover, Russia does not even have to actually deploy any “A2AD systems” in order to make a point. It is enough for Russia to declare its intent to deploy these systems. After such a declaration, Western media is guaranteed to deliver the message to a worldwide audience.

As an example, the Express published a story in November 2016 on an “ACT OF WAR: Putin deploys nuclear missiles IN EUROPE as he admits FURY at Nato expansion”. And the essence of the story was told upfront in the beginning of the piece: “AN ALARMING signal Vladimir Putin is preparing for war has come after his top military chiefs revealed the Kremlin is deploying much-feared Iskander and S-400 long-range missile defence systems deep inside Europe.”

The above-mentioned article relies on the mainstream way in the West to conceptualize one’s adversary’s military capability: focus only on the technical aspects of modern weapon-systems without any reflection about the dozens of ways to neutralize their “edge”. For example, to thwart the combined threat posed by ballistic missiles and long-range air defence missiles – what in the western strategic parlance is called A2AD threat” – the following counter-measures can be used:

  • International cooperation, alliance-politics (expanding the area of operations, collective action/defence)
  • Intelligence, Surveillance, Reconnaissance (analyze the threat, early warning),
  • Decentralization (multiply the number of targets, saturate the battlefield),
  • Deception (confuse the adversary),
  • Fortification (hardening targets to minimize losses),
  • Maneuver (difficulties for opponent to locate troops/systems),
  • Protecting the troops/systems (e.g. missile defence),
  • Taking out the threat directly (long-range fires, electronic warfare, special operations forces, cyber capabilities),
  • Minimizing the threat indirectly (degrading the opponents ability to control its systems, e.g. destroying C2-assets or degrading its electricity production),
  • Developing defensive systems (e.g. flares, chaff, HARMs, jammers, standoff capability, stealth, passive sensors), and
  • Developing TTPs (how to operate in a high-risk environment, e.g. tactical maneuver).

The list above is only indicative of the vast pool of strategic, operational, tactical and technical level means to counter the so-called A2AD systems or bubbles. But the bottom line is clear: focusing solely on the technical and/or tactical aspects of adversary’s military systems may make good headlines, but it does not by itself facilitate the formulation of sound strategy.

In addition, it should be noted that deploying military assets – any military assets – to the previously mentioned Kaliningrad is a real problem for Russian military planners or commanders, at least when the shooting war starts. Kaliningrad is a small exclave, surrounded by NATO member-states. Defending Kaliningrad without going nuclear is almost unimaginable. The alternative for Russia would be a large-scale conventional military push west (and north from Belarus) in order to pre-empt any future military operation taking place from the area of the Baltic states. Even this would not be sufficient to secure the Kaliningrad area, as NATO would be able to stage forces using its strategic depth in Western Europe until sufficient reinforcements in terms of troop numbers and capabilities had arrived.

Much of the western A2AD narrative is located on the military-technical or tactical levels. It almost completely bypasses the operational, military strategic and grand strategic level thinking and logics. Being able to pinpoint A2AD bubbles on the map – containing some sophisticated long-range military systems – does not a good strategy make.

 
The author is lieutenant colonel, docent of strategy and security policy at the Finnish National Defence University and a member of the Royal Swedish Academy of War Sciences. The views expressed here are his own.

KGB:s mönsterelev


År 1980 hade KGB:s östtyska klon Stasi vuxit så pass att man då utgjorde den största underrättelse- och säkerhetsorganisationen i världen räknat per capita. Svensk koppling fanns även.

På svenska har det getts ut några böcker som mer eller mindre handlar om Stasi, men ingen av dem liknar denna nya bok, Stasi – Östtysklands hemliga polis 1945-1990. Detta är den första Stasi-boken på svenska som utgör en kompakt historik över hela denna absurt stora säkerhetsorganisation, och därtill sammanfattar senare års Stasi-debatt. Boken är en svensk översättning av 2011 års tyska bok Die Stasi, som först publicerades under titeln Mielke-Konzern.

Märkligt nog visar bokens författare Jens Gieseke att det var först flera år efter Stalins död som Stasi växte rekordartat och likt SS blev en ”totalkoncern för säkrande av makt och förtryck”. Man fick en starkare ställning än KGB hade i Sovjet, eftersom säkerhetsapparaten där var något mer uppdelad. Vad gäller Stasi-personalens anda och självförståelse var den dock extremt samordnad med KGB, så pass att man såg på sig själva ytterst inte som Stasi-män (och Stasi-kvinnor) utan som ”tjekister”, alltså arvtagare till KGB:s första skepnad, Tjekan, och dess kommunistiska superhjälte Felix Dzerzjinskij.

Stalins död och den avstalinisering som därefter inleddes i Sovjetunionen utlöste, för att citera boken, ”[…] avsevärd osäkerhet inom Stasis led”. Därför drog man inom Stasi en kollektiv suck när Sovjet inledde krossandet av den ungerska revolutionen 1956. Äntligen ett motiv för Stasi att fortsätta växa.

Stasis svenska kopplingar står inte i fokus i den nya boken (sådant får nog svenska skribenter själva ta och forska mer om) men dock kommer boken med en nog rätt oväntad skildring av den Stasi-chef som hade högst personliga kopplingar till Sverige, alltså Ernst Wollweber, Stasi-chef 1953-57. Några år före och i början av andra världskriget var Wollweber i sovjetisk NKVD-tjänst och ansvarig för ”[…] det i särklass största nätverket för utförande av sabotage som uppdagats i Sverige i modern tid”, för att citera Wilhelm Agrell. I Giesekes bok framstår Wollweber nästan som sympatisk, i alla fall i jämförelse med sin efterträdare.
Bland det ur svensk synvinkel mest okända i boken är dess avsnitt om Stasis sabotage- och terrorförband (inte olika KGB:s), hjälp till västtyska och arabiska terrorister liksom Stasis ”övriga” utlandsverksamhet – inte minst i Afrika. För att exemplifiera med Etiopien så inrättades 1977 den etiopiska säkerhetstjänstens skola av Stasi.

Till det nästan skrattretande med KGB:s förhållande till Stasi hör att, trots allt intimt samarbete dem emellan, valde KGB att i DDR ha inte bara ett officiellt nätverk av medarbetare (som en viss V. Putin), utan även ett inofficiellt. Man kan alltså säga att KGB hade tre tyska nätverk, ett i Västtyskland och två i Östtyskland.

Även nutiden ingår i boken, ekot av Stasi-samhället. En del Stasi-veteraner har inte lämnat ”tjekismen” eller har moderniserat den.

Boken Stasi innehåller som bonus en del i Sverige rätt okända rön om Gestapo. Den är därför mer än ett referensverk om det klassiska kalla kriget, detta är en bok om avgörande maskineri för 1900-talets diktaturer.

Boken är aktuell i Pennan & Svärdet.

Inmätning?

Reflektion

I Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) rapport Kärnvapen för slagfältsbruk och europeisk säkerhet – en strategisk faktors regionala betydelse publicerad 13JUN2017, framkommer väldigt intressant information som till del kan förklara viss rysk verksamhet. I rapporten framkommer det att de ryska långräckviddiga kryssningsrobotarna baserad på fartyg och ubåtar, eventuellt, enbart kan verka mot fasta förinmätta mål.1Huruvida så även är fallet för de flygplansbaserade samt markbaserade ryska systemen redovisas ej. Dock utgör t.ex. Kalibr (som finns på fartyg och ubåtar) systemet ett av de nyare systemen och t.ex. kryssningsroboten till Iskander ett äldre system, varvid problematiken torde vara detsamma för Iskander systemet.

Vad avser verksamheten för att förinmäta fastamål, så kan det till del liknas med lantmäteriverksamhet. Enkelt beskrivet, innebär det att någon måste befinna sig fysiskt på platsen eller i anslutning till platsen där ett mål finns, som skall bekämpas. Detta kan antingen göras i förväg eller då behov uppstår. Genomförs det i förväg innebär det att någon faktiskt befinner sig på platsen och fastställer positionen exakt, med olika metoder. Genomförs det då behov uppstår innebär det oftast att någon fastställer sin egen position, i anslutning till målet, och utifrån sin egen position med olika metoder approximerarvart det aktuella målet befinner sig.

Detta skulle kunna vara en fullt rimlig förklaring till varför respektive armé/-kår kommer tilldelas ett predestinerat inhämtningsförband för dess fjärrbekämpningsförband.2Vilket även skulle kunna styrka tesen, att den ryska bekämpningskedjan ej är fullt utvecklad i dagsläget, i förhållande till västerländska system, något som berördes i ett tidigare inlägg avseende Iskander förbanden.3

Ur ett annat perspektiv blir FOI uppgifter mycket intressanta om man applicerar de på den svenska säkerhetspolisens (SÄPO) uppgifter, avseende rysk inhämtningsverksamhet som syftar till krigsförberedelser.4 Krigsförberedande verksamhet handlar ytterst om s.k. operativ inhämtning d.v.s. faktiska förhållande klarläggs, dessa är oftast terräng- och/eller objektbaserade. Något som kan jämföras med s.k. fältövningar som genomförs inom Försvarsmakten, då förband befinner sig i trolig terräng där strider skall utkämpas och planlägger för hur striden skall genomföras.

Skillnaden vid s.k. operativ inhämtning blir att den planerade enheten ställer ett antal inhämtningsfrågor till sin underrättelsetjänst. Underrättelsetjänsten genomför då inhämtningen i terrängen eller mot objektet där osäkerheter råder, i syfte att antingen kunna verifiera eller falsifiera om den planerade verksamheten kan genomföras. Ett svenskt exempel på detta kan vara den s.k. ”Flygenhet 66” inhämtning avseende flygfält i andra länder som skulle kunna nyttjas för dess verksamhet.5

Då s.k. operativ chock utgör ett grundläggande fundament i rysk operationsplanering (något som kommer utvecklas mer under en inläggsserie i sommar), blir förmågan att bl.a. kunna verka med en kraftfull initial fjärrbekämpningsförmåga avgörande. Då detta mot väl valda mål kommer kunna skapa, åtminstone en initial, handlingsförlamninghos en motståndare. Exempel på sådana mål skulle kunna vara förmågan att genomföra inhämtning, ledning o.dyl.

Härvid skulle det kunna anses, åtminstone, vara troligtatt inhämtning genomförts mot högvärdiga mål på svenskt territorium, utifrån de av FOI rapporterade begränsningarna för de ryska kryssningsrobotsystemen. Syftet med denna inhämtning mot högvärdiga mål av rysk underrättelsetjänst är troligtvis att kunna uppnå en inledande operativ chock, i händelse av en väpnad konflikt där svenskt territorium involveras.

Have a good one! // Jägarchefen

Slutnoter

1 Granholm, Niklas (red). Rydqvist, John (red). Kärnvapen för slagfältsbruk och europeisk säkerhet – en strategisk faktors regionala betydelse. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2017, s. 30.
2 Izvestia. «Iskandery» poluchat «glaza» v tylu vraga. 2017. http://iz.ru/news/711110 (Hämtad 2017-06-15)
3 Jägarchefen. Något om Iskander. 2017. http://jagarchefen.blogspot.se/2017/06/nagot-om-iskander.html(Hämtad 2017-06-15)
4 Sveriges Radio. Säpo: Rysk aktivitet i Sverige krigsförberedande. 2014. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5830857(Hämtad 2017-06-15)

5 Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. 2011. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 331.

Gästinlägg: Finlands veteraner uppmärksammas i P1

Finland utkämpade två krig mot Sovjetunionen under andra världskriget. Efter hårda strider slutade både vinterkriget och fortsättningskriget med landavträdelser men Finland behöll sin självständighet. Några av de finländare som slogs för sitt lands självständighet och därmed också för Sveriges skull flyttade till Sverige. Tänk om Finland hade hamnat inom Sovjetunionens sfär i enlighet med Molotov-Ribbentrop-paktens tilläggsprotokoll. Några krigsveteraner har intervjuats av Sveriges Radios Soili Huokuna. Programmet gick i P1 den 6 juni klockan 7.03 och 23.07. Det finns på http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/902309?programid=2702

Per Westerlund

Nya kärnvapen i Korea belyser ovisshet i Europa

av Ingolf Kiesow

Efter det kalla krigets slut kom en period då kärnvapenfrågorna kom att tillmätas mindre betydelse.  Idag präglas världen åter av stormaktsmotsättningar och växande osäkerhet – även om kärnvapnen – särskilt sedan USA har fått en ny president med ett osäkert handlag.

Ny situation på den koreanska halvön

Två händelser har nu inträffat i Korea, som skapar en ny kärnvapendimension. Sydkorea har fått en ny president, Moon Jae-in, som vill försöka föra en mjukare, men ändå bestämd politik mot Nordkorea. Det strider mot den gemensamma hårda attityd mot Nordkorea som drivs av USA och Japan och som de vill att även Sydkorea skall upprätthålla. Genom provskjutningar av missiler med kapacitet att bära kärnvapen har Nordkorea å sin sida visat att man har kommit så långt i sin missilutveckling att man snart kan nå USA:s fastland med kärnvapen.

Sydkoreas nyligen avsatta president, Park Chung-hee, förde en kompromisslös politik och förhandlade med USA om upprättande av ett gemensamt missilförsvar med utplacering av amerikanska Thaad-batterier på Sydkoreas territorium för att bekämpa nordkoreanska missiler. Nordkorea antas kunna rikta angrepp med kärnvapenbärande missiler mot både Sydkorea och USA (närmast baserna i Korea och Japan samt på den amerikanska ökedjan Guam i västra Stilla havet) samt Japan. Såväl till havs (ombord på amerikanska och japanska fartyg) som till lands i Japan finns redan olika slag av missilbekämpningssystem, som är samordnade med varandra. Kina och Ryssland motsätter sig denna utveckling, eftersom den anses rubba kärnvapenbalansen till amerikansk fördel. Missilbekämpningssystemen kan nämligen användas även till upptäckt av och försvar mot inkommande kinesiska och ryska missiler.

Förkortningen Thaad står för Terminal High Altitude Area Defence och avser ett radar-och missilsystem, som kan upptäcka och bekämpa ballistiska missiler i slutfasen av sin bana. Oppositionspartierna i Sydkorea, inklusive Moon Jae-ins parti, motsatte sig detta projekt, som inte bara skulle leda till en militär samordning med USA utan även med Japan. Ett Thaad- batteri hann dock installeras med hjälp av den sydkoreanska armén dagarna innan Sydkorea bytte regering.

I december 2016 beslutade parlamentet att ställa Park Chung-hee inför riksrätt åtalad för korruption. Nyval hölls den 5 maj 2017 och ledde till en förlust för regeringspartiet och en storseger för Moon Jae-in och hans parti.

Sydkoreansk ”solskenspolitik”?

Gentemot Nordkorea vill Moon bedriva en ”solskenspolitik”, och gentemot USA vill han bedriva en betydligt mera självständig politik än sin företrädare. Att Nordkorea under valkampanjen i Sydkorea genomförde flera provskjutningar med missiler gjorde dock att han lade sig vinn om att bygga in brasklappar i sina uttalanden om närmanden till Pyongyang. Dessa innehöll bl a att han är beredd att möta Nordkoreas ledare Kim Jong-un – om detta skulle kunna medföra att Nordkorea avstår från sina kärnvapenambitioner.

Han vill också utveckla det ekonomiska och sociala utbytet med nordkoreanerna. Slutligen vill han verka för ett återupptagande av de så kallade sexnationerssamtalen mellan de båda Korea, USA, Kina, Ryssland och Japan som fördes i början av 2000-talet med syfte att få Nordkorea att avstå från kärnvapen. I det avseendet har han redan fått mothugg från både USA och Japan, som anser att Nordkorea först måste avstå från kärnvapen innan några nya samtal kan föras.

Däremot var han under valkampanjen försiktigare än sina partikamrater ifråga om Thaad. Han har visserligen sagt att man skall ompröva den förra regeringens tillåtelse av utplaceringen av Thaad, men han utesluter inte att omprövningen leder till att man skall behålla systemet.

Nordkorea saknar inte vänner

Det visade sig ha varit förutseende av honom.  Redan en dryg vecka efter hans makttillträde sände nämligen Nordkorea upp den inledningsvis nämnda nya missilen, och denna hade kapacitet att bära kärnvapen omkring 4000 kilometer och kan därmed nå både Sydkorea och Japan samt den amerikanska ökedjan Guam. Den lyckade provskjutningen visade framför allt att Nordkorea mycket snart kommer att kunna nå det amerikanska fastlandet. Den säkerhetspolitiska bilden förändras därmed. Visserligen har nordkoreansk förmåga att nå det amerikanska fastlandet med kärnvapen varit ett möjligt perspektiv rätt länge. Nu framstår det plötsligt som ett konkret och påtagligt faktum (även om det ännu återstår att se om Nordkorea har lyckats med att också montera in någon av sina kärnladdningar i en missil på ett sätt som fungerar).

Även för Kina blev det för mycket. Kina har varit ovilligt att gå med på FN-sanktioner och bara motvilligt och delvis omsatt beslutade sanktioner i praktiken. Under våren 2017 hade Kina dock skärpt tonen mot Nordkorea, minskat sina inköp av kol från Nordkorea och nästan upphört med leveranser av olja till  landet, vilket har fått en kännbar effekt på Nordkoreas näringsliv.

I stället visar rapporter från amerikanska källor att Ryssland har levererat olja och även i övrigt ökat sin handel med Nordkorea med 85 procent under det första kvartalet 2017. Dessutom öppnades i maj en ny färjförbindelse mellan den ryska hamnen i Vladivostok och en nordkoreansk hamn. Rysslands förhållande till USA är redan dåligt och handeln med USA nästa obefintlig, medan Kina för sitt välstånd är starkt beroende av fortsatt handel med USA och därför har funnit det nödvändigt att rätta sig efter USA:s och den övriga världens krav på effektivt tillämpade sanktioner.

Kan Sydkorea lita på USA:s kärnvapenparaply?

En nygammal fråga väcks av Nordkoreas lyckade provskjutningar och regimskiftet i Seoul. Om nu kärnvapen verkligen kan skickas mot storstäderna i USA, är det då troligt att USA:s president skulle våga svara med kärnvapen eller hot om användande av kärnvapen mot nordkoreanska angrepp eller hotelser om angrepp på Sydkorea? Är USA:s avskräckningsförmåga verkligen trovärdig? Dessa farhågor har redan lett till en debatt i Sydkorea om att skaffa sig ytterligare och kraftigare offensiva vapen, exempelvis missiler med kraftiga konventionella stridsspetsar med förmåga att nå hela Nordkorea och med en precision som är god nog för att kunna slå ut de nordkoreanska avskjutningsramperna. Ett sådant projekt är redan under genomförande. Det har också föreslagits att USA bör återinföra kärnvapenbärande missiler till nordkoreanskt territorium. Moon Jae-in har å andra sidan haft på sitt program redan under valkampanjen att befälet över de amerikanska och sydkoreanska styrkorna i Korea på sikt bör överföras till en sydkoreansk general. Det kravet får nu en ny dimension. Befälet kan komma att gälla även över kärnvapenstyrkor.

Debatten går nämligen längre än vad Moon Jae-in själv talar öppet om. På 1970-talet bedrev Sydkorea ett kärnvapenprojekt, men övertalades att avstå och att 1975 underteckna icke-spridningsavtalet NPT. År 2004 konstaterade IAEA att Sydkoreanska forskare hade bedrivit sofistikerade experiment på vapenframställning som stred mot NPT. Sydkorea är en av världens ledande exportörer av kärnkraftsanläggningar och har alla förutsättningar att framställa egna kärnladdningar. Redan 2013 ledde de nordkoreanska kärnvapenambitionerna till att förslag väcktes i Sydkoreas parlament om att skaffa ett eget kärnvapen. Det förkastades, men nu förefaller sådana tankar få aktualitet igen. Enligt amerikanska media skall en majoritet av Sydkoreas befolkning vilja se ett eget kärnvapen. USA.s president Donald Trump har uttalat sympatier för tanken på ett eget sydkoreanskt kärnvapen. Inför ett möte med Kinas president Xi rapporterades att hans stab höll på att granska det policy-alternativet för den händelse att Xi skulle visa fortsatt motvilja mot sanktioner mot Nordkorea.

Japan ställs också inför den nygamla frågan om ett eget kärnvapen

Även för Japans del aktualiseras en nygammal debatt om ett eventuellt eget kärnvapen. Sådana diskussioner förekom under 1980-talet, när förutsättningarna för en mera självständig politik mot USA debatterades. Vid flera säkerhetspolitiska institut var man eniga om att ifall det skulle visa sig att USA såg ut att svikta i beslutsamhet att i enlighet med det amerikansk-japanska försvarsavtalet försvara Japan med kärnvapen borde Japan logiskt sett skaffa sig ett eget sådant. Det psykologiska motståndet mot den tanken ansågs dock vara ett hinder. Det faktum att Japan är det enda land i världen som har varit föremål för kärnvapenangrepp har skapat en svåröverkomlig barriär mot en kärnvapenpolitik. Å andra sidan välkomnas det egna missilförsvaret, och rädslan för de nordkoreanska provskjutningarna är stor. Ingenting är längre självklart. Uttalanden av Donald Trump under valkampanjen om att Japan borde skaffa sig egna avskräckningsmedel i stället för att åka snålskjuts på det amerikanska försvaret har också haft en inverkan.

Potentiell kärnvapenspridning belyser ett europeiskt dilemma

Kärnvapendimensionen har aktualiserats i västra Stilla havet genom Nordkoreas nukleära ambitioner. Samtidigt hårdnar konkurrensen mellan stormakterna. Både att den nye sydkoreanske presidenten vill föra en självständig politik mot USA och att Nordkorea snart kan nå den amerikanska kontinenten med kärnvapen gör läget mera oklart. Nordkoreas provskjutningar av missiler och provsprängningar av kärnvapen har rapporterats utförligt i europeiska media, medan Sydkoreas och Japans reaktioner nästan inte får någon publicitet alls. Debatt om Europas motsvarande behov av egen nukleär avskräckningsförmåga skymtar bara undantagsvis och då i samband med beslut om anslag till nya beståndsdelar av de brittiska och franska kärnvapnen, men inte i belysning av någon förändrad trovärdighet hos det amerikanska kärnvapenparaplyet.

Det kan förändras. Mot bakgrund av Donald Trump´s förklenande uttalanden om NATO:s betydelse under den amerikanska presidentvalskampanjen var förväntningarna stora inför hans första möte med organisationens övriga ledare; skulle han uttala att USA känner sig fortsatt bundet av artikel 5 om att ett angrepp på en medlem av alliansen är ett angrepp på alla? Det gjorde han inte. Dagens Nyheter sammanfattade mötet med att ”I stället läxade han upp sina NATO-allierade om att de inte betalar nog för sin säkerhet.” Att vägra upprepa USA:s åtagande enligt artikel 5 inger oro. Denna oro förstärks av Donald Trumps valspråk ”America First”. Tillämpat på frågan om artikel 5 kan det ju bara innebära en praktfull brasklapp inför en beslutssituation, då en allierad utsätts för kärnvapenhot.

Kärnvapenmakten Storbritannien lämnar EU om två år. Den enda återstående EU-medlemmen med ett eget (litet) kärnvapen är Frankrike. Det är också det land som aktivt förespråkar ett gemensamt EU-försvar. Motståndet är starkt mot det förslaget hos övriga medlemsländer, trots att de saknar ett eget kärnvapen och trots att bara ett fåtal ens har ett eget missilförsvar. USA:s vilja att använda sina kärnvapen för att avskräcka Sovjetunionen var en hörnsten för NATO under det kalla kriget. Dess betydelse minskade dramatiskt, när Sovjetunionen upplöstes – men liksom de amerikanska och ryska kärnvapnen upphörde den inte att finnas.

Ett lösare NATO skapar en mera osäker värld

Inför säkerhetspolitiska debatter i Sydkoreas parlament i samband med beslut om att behålla eller inte behålla det amerikanska Thaad-batteriet sänder Moon Jae-in en emissarie till EU och Tyskland (samt till Kina, Japan, Ryssland och USA). När Sydkoreas emissarie besöker Europa kan det komma att ställas frågor om hur vi själva ser på behovet av ett skydd mot att utsättas för utpressning med hot om kärnvapenanvändning. Den frågan har inte något givet svar. Europa har inte en lika oberäknelig granne som Sydkorea och Japan har i Nordkorea. Å andra sidan väcker Rysslands uppträdande i Georgien, Ukraina och Syrien dock en viss oro. Vilken roll spelar idag kärnvapnens avskräckande förmåga för NATO och övriga Europa – för EU och för den mångomtalade europeiska säkerhetspolitiska arkitekturen? Räcker det för oss att det finns ett missilförsvar i några av länderna i EU? Kan vi vara säkra på det? Varför tror vi oss ha anledning att vara mera säkra på att få hjälp än Sydkorea och Japan? Har USA under Trump verkligen en vilja att försvara oss med kärnvapen, om vi skulle ställas inför rysk utpressning med hot om kärnvapenanvändning? Hans oberäknelighet och en ovilja att ta till sig råd från sina medarbetare, som visades i samband med ett beslut om utträde ur klimatöverenskommelsen i Paris, är också viktiga element. De skapar osäkerhet om hur rationellt han resonerar den dag då han ställs inför ett beslut om att använda kärnvapen för att försvara en allierad.

Frågorna är många, och i Sverige måste vi snart ha en beredskap att besvara dem, när vi ställs inför en debatt inom EU om ett eventuellt gemensamt försvar.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Tankeställare – inte bara om Gotland

Hemvärnet får lite oväntade uppgifter i den nya boken. FOTO: Jorchr

Den nya boken Gotland ockuperat! lyckas överraska på flera sätt - tre ämnen i boken som fått större utrymme än vad jag väntat mig är hemvärnet, försörjningsberedskapen och strategiskt viktiga områden på fastlandet.


Boken har skrivits av två i svenskt försvar synnerligen väl insatta författare, generalmajor Björn Anderson och överstelöjtnant Tommy Jeppsson. De beskriver trovärdigt i Gotland ockuperat! ett av flera tyvärr möjliga scenarier i Östersjön i en mycket nära framtid. Ett scenario med flera tankeväckande ingredienser och vändningar. Bokens början är lite svajig eftersom författarna inte etablerar någon riktigt stark karaktär, men efter ett tag spelar det ingen roll - det blir som att skåda in i morgondagens nyheter och för den som följt de senaste årens "hybridkrigföring" blir det en hel del igenkänning.

Trots alla sofistikerade vapensystem och internets stora roll, författarna konstaterar att "Det är människornas beredskap och vilja som grundläggande avgör om ett samhälle har förutsättningarna för att överleva ett krig".

Bland det bästa med boken är att författarna inte låst sig vid att skildra händelser på Gotland, utan de ser ön i ett större sammanhang. Även delar av Sverige som är väldigt långt från Gotland finns därmed med i boken. Den ger också extra många tankeställare om hemvärnet och särskilt om dess uppgifter. Rikshemvärnschefen i boken heter förresten Robert Ekendal och verklighetens Roland Ekenberg...

Vad gäller att etablera en stark karaktär och få in "visuell" action är författaren David Bergman, härom dagen befordrad till major, med sin bok 6 dagar nog ännu obesegrad på den svenska thrillerscenen. Men Björn Anderson och Tommy Jeppson har desto mer att säga om flera svenska (säkerhets)politiska och militära dilemman som tyvärr inte kan uteslutas uppstå under 2017 eller 2018.

Något om Iskander

Reflektion

Tre intressanta nyheter avseende det ryska fjärrbekämpningssystemet Iskander har publicerats under de senaste veckorna. Inledningsvis bör ett uttalande av Rysslands Försvarsminister, Sergej Sjojgu, noteras från den 24MAJ2017, avseende takten för ombeväpning till Iskander systemet hos de ryska väpnade styrkorna. Enligt honom kommer denna ombeväpningen vara genomförd i slutet av 2020.1 Tidigare uppgifter gjorde gällande att denna ombeväpning skulle vara genomförd under 2018.2

Den andra området av intresse avseende Iskander är, att systemet lufttransporterats till Tadzjikistan för övningsverksamhet i slutet av maj 2017.3 Detta skall även varit det första tillfället när ett robotskott från Iskander systemet avfyrats utanför ryskt territorium, enligt övningsscenariot skall en förläggningsplats för terrorister, i bergsområde, bekämpats av systemet. Målet befann sig cirka 140 km ifrån Iskander systemet, när bekämpningen genomfördes. Iskander systemet har, minst, en räckvidd om 500 km.4

Den tredje och avslutande nyheten avseende Iskander systemet, är att särskilt dedikerade fjärrspaningsförbandkommer upprättas för att genomföra måluttag till Iskander förbanden. Respektive armé/-kår kommer tilldelas dessa fjärrspaningsförband. Enligt uppgifter till Izvestia skall ett sådant förband redan vara operativt i det södra militärdistriktet (MD S), i det västra (MD V) och centrala militärdistriktet (MD C) är denna förbandstyp under uppbyggnad. En av anledningarna som uppges för upprättandet av förbandstypen är att de obemannade flygande farkosterna (UAV), kan få problem att upptäcka välmaskerade mål.5

Vad är det då som gör dessa nyheter anmärkningsvärda, då de enskilt och tillsammans kan te sig relativt obetydliga? Dessa tre nyheter avseende Iskander systemet, vill jag påstå visar på ett antal styrkor och svagheter med systemet.

Inleder vi med styrker avseende systemet kan de tre nyheterna påvisa följande:
  1. Den första styrkan får anses vara att systemet är lufttransportabelt samt snabbt kan verka när systemet nått sin baseringsplats. Detta innebär att Ryssland snabbt kan täcka områden som normalt inte omfattas av det ”fjärrbekämpningsparaply” som gradvis börjat upprättats gentemot områden angränsande till Ryssland.
  2. Den andra styrkan som, sannolikt, kan påvisas utifrån upprättandet av fjärrspaningsförbanden. Är förmågan till att kunna verka med kort tid. Sett till en reguljär konflikt, kommer Iskander systemet kunna verka snabbare än olika flygföretag. Varvid predestinerade fjärrspaningsförband, kan påskynda bekämpningsförloppet markant. Därtill kan erfarenheterna från t.ex. NATO insats i Kosovo omhändertagits, då en del av bekämpningen skedde mot skenmål, något som kan undvikas med mänskliga observatörer.

Vad avser svagheter:
  1. Med anledning av att ombeväpningen till Iskander hos markrobotförbanden, förefaller förskjutits två år framåt i tiden, kan de olika sanktionerna som införts mot Ryssland sedan annekteringen av Krimhalvön, nu börjat påverka den ryska vapenindustrin. Detta kan även innebära på sikt, att andra områden i Ryssland kan komma påverkas på olika sätt av sanktionerna.
  2. Utnyttjande av fjärrspaningsförband, eller i svensk nomenklatur s.k. Artillerijägare, för att erhålla måluttag visar på att den ryska bekämpningskedjan ej är välutbyggd på det operativa och sannolikt inte det strategiska djupet. Hade de tekniska inhämtningssystemet haft en god täckning på det operativa och strategiska djupet, hade en förbandsuppbyggnad med inhämtningsförmåga predestinerad Iskander förbanden, ej krävts. Därtill hade även bekämpningskedjan kunnat agera snabbare, då mänskliga sensorer oftast täcker ett mindre geografiskt område samt är långsammare.

Således, då Iskander systemet tillsammans med ett antal andra system, får anses vara högt prioriterade system i Ryssland, är det intressant att notera hur det ryska moderniseringsprogrammet av de väpnade styrkorna, troligtvis, försenats maa. de införda sanktionerna. Troligtvis har detta påverkat andra systemområden som är nödvändiga för Iskander systemet, såsom inhämtningsresurser i form av UAV och satellitsystem för att erhålla en effektiv och snabb bekämpningskedja på det operativa och strategiska djupet.

Have a good one! // Jägarchefen

Slutnoter

1TASS. Russian ground forces to be fully rearmed with Iskander-M ballistic missiles by late 2020. 2017. http://tass.com/defense/947360(Hämtad 2017-06-11)
2TASS. Russian army to get Iskander-M systems, other latest weapons by 2018. 2014. http://tass.com/russia/743550(Hämtad 2017-06-11)
3TASS. Russia moves Iskander missile systems for drills to Tajikistan for first time. 2017. http://tass.com/defense/947501(Hämtad 2017-06-11)
4TvZvezda. «Iskander-M» vpervyye osushchestvil pusk rakety za rubezhom: effektnyye kadry. 2017. http://tvzvezda.ru/news/forces/content/201706011550-6em0.htm(Hämtad 2017-06-11)

5Izvestia. «Iskandery» poluchat «glaza» v tylu vraga. 2017. http://iz.ru/news/711110(Hämtad 2017-06-11)

Håll ut menige Stig Nilsson, du är inte glömd!

av David Bergman

Menige Stig Nilsson i SoldF från 1972, 1986 samt 2001 – alltid med födelsedagen 10 juni

Menige Stig Nilsson i SoldF från 1972, 1986 samt 2001 – alltid med födelsedagen 10 juni

I 45 år har han suttit fången! Den svenska soldaten Stig Nilsson tillfångatogs under oklara omständigheter 1972 medan han fullgjorde sina plikter. Men trots att han suttit fängslad längre än Nelson Mandela och passerat pensionsåldern har han under alla år lojalt skyddat sina kamrater och sitt land genom att bara ge fienden sitt namn, grad och nummer: Menige Stig Nilsson, född den 10 juni.

Stigs agerande inte bara följer handboken, han är handboken i hur man skall agera som soldat för den händelse man trots tappert kämpande och alla uppoffringar ändå blir tagen fånge. Redan i 1972 års utgåva av Soldaten i fält – SoldF – blev Stig tagen som krigsfånge. Han har föryngrats något i 1986 och 2001 års utgåvor (kanske för att förvilla fienden) men han har alltid fyllt år den 10 juni. Han har även alltid haft ett korrekt agerande mot sin förhörsledare, inte avslöjat mer än vad konventionerna kräver av honom, men han har även understrukit vikten av att i fångenskap bibehålla stridsvärdet genom fysisk aktivitet, värna om sammanhållningen bland kamraterna så att ingen blir utfryst men även plikten att fly om möjligheten uppenbarar sig.

SoldF är även något av en kulturskatt. Sedan 1972 års version har Alf Lannerbäcks karaktäristiska och pedagogiska teckningar illustrerat skriften som lärt så många värnpliktiga grunderna i soldatyrket. Lannerbäck var själv officer vid Svea Livgarde men efter en skada började han teckna på heltid vid Arméns Bilddetalj och har sedermera utgjort grunden och senare förebilden för efterföljande illustratörer av SoldF och andra militära publikationer.

Men framförallt har Stig fyllt ett gott syfte. De flesta av oss fruktar för den realistiska överlevnadsutbildningen som lär ut till soldater hur de ska agera i fångsituationer. Men från händelser med svenska och andra länders soldater i exempelvis Bosnien, Kongo och Ukraina påminns vi med jämna mellanrum om vad konflikter kan innebära. De flesta minns säkert den svenske officeren Thomas Johansson som så sent som 2014 tillfångatogs under ett observatörsuppdrag i Ukraina. Den realistiska fångutbildningen och instruktionerna i SoldF är relevanta och behövs.

Inom en överskådlig framtid kommer en ny version av SoldF. Den som undrar vad som händer med menige Stig Nilsson får ge sig till tåls tills den nya versionen är fastställd. Men en sak är säker: Håll ut Stig, du är inte glömd – Grattis på födelsedagen!

 
Författaren är kapten, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA.

Helikopterincidenten 1975

Reflektion

Vid arkivsökningar finner man ofta information som inte har någon egentlig bäring mot det man söker, men fortfarande kan visa sig vara väldigt intressant. Så är det i detta fall, inför ett kommande inlägg, upptäckte jag en incident som förefaller fallit i glömska, som framkom under 1980-talet, vid rapportering om främmande makts verksamhet på svenskt vatten och territorium.

Incidenten i fråga ägde rum 1975 i Stockholms norra skärgård. En tillsyningsman i området, skall vid en rutinkontroll av en minstation med tillhörande minlinje, upptäckt en helikopter som landat på ön. Utöver helikoptern fanns även två beväpnade och uniformerade individer på ön, som föreföll genomföra någon form av kartläggning av minstationen. I anslutning till denna minstation fanns även en låghöjdsradar som var ur funktion vid den aktuella observationen.1

Då tillsyningsmannen upptäcker den uniformerade och beväpnade personalen finns det två utsagor avseende händelseförloppet. I den ena så fortsätter personalen sin undersökning och riktar sina vapen mot tillsyningsmannen i den andra ilastar personalen omedelbart helikoptern och avviker från platsen. Händelsen kom att föranleda att ett antal, av Överbefälhavaren beordrade, utredningar genomfördes. Undersökningarna kom bl.a. fram till att det kunde vara två helikoptertyper ur Warszawapakten, som tillsyningsmannen observerat. Med hänsyn till de möjliga helikoptertypernas aktionsradie, gjordes bedömningen att helikoptrarna måste varit baserad på fartyg alternativt utgått från Åland.2

Inledningsvis är det värt att notera att den tillsyningsman som genomför denna observation 1975 är samme individ som upptäcker främmande makts dykare 1983 vid en minstation, vid Lerskär i Stockholms skärgård. Enligt uppgiftslämnare till Svenska Dagbladet, skall tillsyningsmannen varit utsatt för en omfattande personutredning för att kunna klarlägga om han var sanningsenlig eller ej. Slutsatsen förefaller varit att han var det.3

Vad som dock blir intressant avseende denna tillsyningsman, är när tidigare kvalificerat hemliga dokument blivit tillgängliga. I handlingen "Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten 1987" går det i underbilagan "Sammanstallning av dykarhändelser 1969-1987" utläsa mer avseende denna tillsyningsmans observationer.

Vad som blir synnerligen intressant är att denna tillsyningsman även förefaller genomfört ytterligare en observation 1975, av en dykare som lämnar en kobbe. Tillsyningsmannen gör denna observation då han rundar en udde med sin båt och befinner sig på ett avstånd av tiotalet meter ifrån dykaren. Utöver 1975 observationerna och 1983 observationen, så genomför tillsyningsmannen även en observation 1969, vilket eventuellt är den första observationen, då rubriken på underbilagan indikerar detta.4

Vid den stora ubåtsutredningen 1995, kom ånyo observationen vid Lerskär 1983 upp som en säker observation på främmande makts dykeriverksamhet på svenskt territorium. Härvid får det antas att ovan nämnda tillsyningsman, fortsatt bedömdes som en sanningsenlig observatör.5I ubåtsutredningen från 2001, omnämns enbart 1983 observationen ytligt och utan värdering.6 Då denne tillsyningsmans uppgifter avseende Lerskär incidenten fått kvarstå så länge, torde även hans övriga rapporter kunna bedömas som sanningsenliga. Utifrån det faktum om någon av dem skulle visat sig vara falska, skulle per automatik Lerskärs observationen nedklassats. Varvid hypotesen får vara att helikopter incidenten skett.

Således förefaller det i Stockholms skärgård under 1975, genomförts både intrång med helikoptrar som luftlandsatt soldater, men även genomförts intrång med dykare, dessa kan givetvis utnyttjat privata båtar, handelsfartyg eller ubåt för att lösa sina uppdrag. Huruvida det råder någon samordning i tid är oklart då dokumentationen som finns i dagsläget inte ger någon sådan information. Dock torde de båda företagen vara samordnade i rum d.v.s. de har genomförts inom samma geografiska område, då tillsyningsmännen ofta hade ett antal objekt, inom samma geografiska område som de kontrollerade.

Vad kan då denna helikopter som, utifrån tidningsartikeln, luftlandsatt soldater vid ett svenskt skyddsobjekt haft för syfte med sitt intrång? Ett antal hypoteser kan läggas fram:
·     Genomförande av inhämtning mot objekt, kan vara ett alternativ. Dock är det en väldigt hög risktagning som tas. Framför allt då det finns betydligt mer dolda alternativ, som ej riskerar att skapa kraftigt försämrade relationer mellan Sverige och den kränkande staten. I händelse av att inhämtningen upptäcks och kan knytas till en enskild stat. Därtill, trots att låghöjdsradaren vid det aktuella området ej fungerade, så var de svenska insatsreglerna (IKFN) vid den tidpunkten väldigt tydlig avseende vilka mandat som flygvapnet hade avseende vapeninsats i händelse av kränkning. Vilket ökar riskerna markant, för att genomföra ett sådant inhämtningsföretag.
·     Praktiskt prov på taktiskt koncept, det skulle t.ex. kunna innebära om det är möjligt att tillfälligt basera transporthelikopter på ett civilt fartyg. I syfte att landsätta personal vid ett skymningsläge, för att genomföra sabotage mot kritisk infrastruktur. Dock återkommer vi återigen till problematiken om personalen blir påkommen, som i detta fall, är det då värt risktagningen? Utöver kraftigt försämrade relationer samt risken för insats med vapenmakt mot luftfarkosten, riskeras även taktiska och operativa koncept. Samt dylika koncept kan/kunde prövas ut på eget territorium, med bibehålla operationssekretess.
·  Undsättning av egen personal, det vill säga personalen har genomfört någon form av inhämtning i det aktuella området och deras planerade urnästling har av någon anledning omintetgjorts. Varvid alternativa metoder i t.ex. en nödplan aktiveras. Detta skulle vara ett troligt alternativ då risken att ha strandad personal kan anses högre kontra risken för upptäckt och ev. nedskjutning. Dock uppstår frågan varför man väljer att genomföra upphämtning vid ett militärt objekt? Här skulle ett alternativ kunna vara att det utgjorde en säker orienteringspunkt. Varvid man valde, trots de risker det innebar, att genomföra upphämtning där.

Detta är tre hypoteser, givetvis kan det finnas ytterligare som kan läggas fram. Den tredje hypotesen anser jag är trolig. Anledningen till varför jag inte väljer en högre bedömningsgrad är att det finns ytterst lite omskrivit kring denna incident, trots att tillsyningsmannen i fråga förefaller tillmätas väldig hög validitet i sina övriga observationer, vilket borde fått massmedia att undersöka saken djupare, än vad som förefaller gjorts.

Have a good one! // Jägarchefen

Slutnoter

1Christiansson, Lars. Magnergård, Roger. Gränskränkning i skärgården 1975: Utländsk helikopter landsatte soldater. Svenska Dagbladet 1985-07-31.
2Ibid.
3 Ibid.
4Försvarsmakten. OpB KH 010:723 Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Underbilaga 2. Sammanställning av dykarhändelser 1969-1987. Stockholm: Försvarsmakten, 1987, s. 1.
5SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. s. 197.

6SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan. s. 160.

Urval och utveckling

av Rune Carlsson

En litografi från senare delen av 1800-talet föreställer en beriden officer vid Kungl. Göta artilleriregemente. I ett överstycke syns en byggnad och texten: ”Marieberg 1819-1860.” Därunder en devis: ”En med försök understödd Theorie är den som bör och endast kan upplysa och fullkomna Artilleriet och tilldana Artilleristen – C. Cronstedt, A. Ehrensvärd.”

Kungl. Artilleriregementet delades 1794 upp i fyra regementen: Svea, Göta, Wendes och Finska (alla nedlagda). Vid vart och ett av dessa fanns ett artilleriläroverk. Tre kategorier fick sin utbildning där: konstaplar, oexaminerade officerare och underofficerare samt examinerade officerare. Krav för att bli officer var avlagd ”Bössmästeriexamen” och för att utnämnas till löjtnant ”Generalexamen”. På Marieberg i Stockholm, som nämnts ovan, grundades 1818 Kungl. Högre artilleriläroverket. Det var från början enbart avsedd för artilleribefäl. Senare kom även elever med tillräckliga förkunskaper ur ingenjörkåren och andra truppslag att antas.

Till årskursen 1846 antogs för första gången tre icke-militärer som civilingenjörselever. De fick en anpassad läroplan. Ämnet veterinärkunskap byttes t ex ut mot civil byggnadskonst. De flesta av kursens 1 500 timmar ägnades åt väg- och vattenbyggnadskonst, matematik, mekanik och fysik. Men det finns också en helt civil historia. Den börjar med Teknologiska institutet, som grundades i Stockholm 1826. Utbildningen där var relativt elementär och hade kopplingar till hantverk och skråväsen. Fram till 1845 tilldelades eleverna gesällbrev vid avgångsexamen.

Därefter kom högre inträdeskrav att ställas. Utbildningen blev mer akademisk enligt mönster från Högre artilleriläroverket. Institutet omvandlades 1876 till Kungl. Tekniska högskolan. Detta nämnt för att peka på det nära samband som alltid har funnits mellan försvaret och det civila samhället.

Här bör naturligtvis Krigsskolan på Karlberg nämnas. Den grundades 1792 och firar alltså i år sitt 225-årsjubileum. Den är världens äldsta militärakademi med ursprunglig lokalisering (nu under namn Militärhögskolan Karlberg).

I slutet av 1950-talet tillhörde jag A 2 och var elev vid Artilleriets kadettskola. Den bytte senare namn till Artilleriets Kadett- och Aspirantskola och därefter till Artilleriets Officershögskola, innan den 1985 flyttades till Kristinehamn för att senare läggas ned.

Dessförinnan kom jag att bli djupt inblandad i införandet av ”Ny befälsordning” (NBO) och omvandlingen av ArtKAS till ArtOHS. Den första Officerskursen genomfördes där 1981. Eleverna skulle utbildas till en ny sorts enhetsbefäl med kompetens som chef, fackman och utbildare. Befälsordningen infördes helt 1983. Succesivt urval och vidareutveckling skulle ge lämpliga officerare kompetens för alla befälsbefattningar inom artilleriet och alla gemensamma befattningar inom Armén och Försvarsmakten.

Tanken var unik i världen och egentligen paradoxal. En av förebilderna var försvarets pilotutbildning. Den hade av tradition börjat med ett stort antal elever som kuggades efterhand. Vid kursen slut fanns förhoppningsvis så många godkända elever kvar som behövdes för krigsorganisationen. Många haverier och nya pedagogiska och psykologiska rön vände på hela konceptet. Ett begränsat antal särskilt lämpliga elever togs ut genom noggrant urval. Utbildningens mål var att samtliga uttagna elever skulle kunna godkännas. Utbildningen visade sig bli mycket effektiv och antalet haverier minskade.

Urvalet till Officerskursen i NBO kunde inte vara lika snävt målinriktat. De flesta som sökte hade visserligen marskalkstaven i ränseln, men alla såg sig inte i första hand som blivande chefer, utan mera som fackmän och utbildare. Så långt var allt gott och väl, men Försvarsmakten behöver ”fler indianer än hövdingar”. Systemet bäddade för en del besvikelser. Alla kanske inte nådde sina mål eller kände att de helhjärtat kunde ägna sig åt sin tänkta yrkesbana. Men jag minns eleverna som ambitiösa och målinriktade. Så här i efterhand vet jag att de har löst sina uppgifter väl på alla nivåer. Om den breda målbilden kan ha komplicerat urvalsprocessen, inverkade den i vart fall inte menligt på planläggning och genomförande av utbildningen. Vi strävade åtminstone efter att ge alla elever en god start i yrket.

Utbildningen vid OHS kan av en del ”äldre kamrater” ha setts som för teoretisk. En del gruppdynamiska inslag med upplevelsebaserad inlärning möttes med misstro. Men kursen ”Utveckling av grupp och ledare” (UGL) står sig. Den används fortfarande både militärt och civilt. Avvägningen mellan teori och praktik har annars diskuterats sedan Gustav II Adolfs dagar. Då ansågs en soldat ”utan studier väl kunna utföra sitt ämbete”, men senare insåg man att ”övning utan vetenskap är farlig och vetenskap utan övning god men föga nyttig”.

Självfallet behövs både teori och praktik. Jag har försökt få någon uppfattning om dagens avvägning dem emellan genom att höra mig för om det system med officerare och specialistofficerare som nu har avlöst NBO.

Förkunskapskrav till Officersprogrammet vid Försvarshögskolan (genomförs till sin huvuddel vid MHS Karlberg) innehåller bl a högskolebehörighet och genomförd militär grundutbildning om nio månader. Tre inriktningar finns: krigsvetenskaplig, militärteknisk och nautisk. Utbildningen är treårig och omfattar 180 högskolepoäng. I FHS kurskatalog finns dessutom bl a Stabsutbildning 60 hp och Högre stabsofficersutbildning 120 hp. Akademiskt kvalitetssäkrad officersutbildning är ett gammalt fackligt krav som har förverkligats.

MHS i Halmstad är programansvarig för utbildning av specialistofficerare. Den grundläggande utbildningen (SOU) omfattar tre terminer och leder till kompetens som instruktör eller specialist inom arméns yrkesområden. Utbildningen kan till sin huvuddel förläggas på olika funktionsskolor. För artilleriets del brukar den avslutande terminen genomföras vid Artilleriets stridsskola vid A 9 i Boden. Inriktning Sensor (eldledning) inleds exempelvis på Markstridsskolan i Kvarn. För kategorin finns även en Högre specialistofficersutbildning (HSOU) och ett stort antal kortare fortbildningskurser.

Utöver officerare och specialistofficerare finns nu heltidsanställda soldater och gruppchefer (dessutom har värnplikten återinförts, dock i blygsam skala). Systemet kan kallas ”nygammalt”. Det har vissa likheter med befälsordningen på 1960-talet, då det fanns underbefäl, underofficerare och officerare. Men urval och utbildning har naturligtvis anpassats till en ständigt föränderlig omvärld. (Inget ont om 60-talet. Armén hade då tio fördelningsstaber och 31 brigader. A 6, som var ett av sju artilleriregementen, satte vid slutet av decenniet upp två artilleriregementsstaber m.m., elva haubitsbataljoner, tre pansarhaubitskompanier och tio lokalförsvarshaubitskompanier. Förbanden övade verkligen. Visserligen hade även försvarsanställda fått reglerad arbetstid, vilket väckte viss förvåning då, men inställda övningar av budgetskäl var ännu inte uppfunna. Armén stod på toppen av sin förmåga.)

Även om försvarets numerär har minskat på senare tid, finns ingen anledning att tro att kvaliteten på förbanden eller deras befäl har försämrats. Kvalificerad materiel, personliga ambitioner och en kombination av teori och praktik räcker fortfarande långt. Allt är dock inte frid och fröjd. Armén har för få officerare och rekryteringen kunde gå bättre. Av naturliga orsaker har de flesta numera bara erfarenhet av strid i lägre förband. (Det är både ett tränings- och ett säkerhetspolitiskt problem.)

För egen del minns jag artilleriövningar i Skillingaryd, Villingsberg och Älvdalen med fler skjutande förband än som finns i hela landet idag. Minnesvärda är också övningar som ”Sydfront”, där 14. fördelningen anföll med tre brigader mot landstigen fiende vid Ystad. 6. fördelningsartilleristaben samordnade elden från fem haubitsbataljoner. Fienden kastades tillbaka i havet. Men det var då det – nu är det förstås nu.

 

Författaren är f d överstelöjtnant, personalchef vid A 6 och ombudsman vid Officersförbundet.

Avvikelse?

Reflektion

En relativt möjlig och undanskymd förändring avseende den ryska Östersjömarinens övningsmönster kan vara på väg att skönjas. Det som avses är en möjlig ny inriktning att öva upp förmågan för att åtminstone med del, kunna verka som högsjöflotta, d.v.s. agera ute i Atlanten. Dock får det antas, att de har en väldigt lång väg att nå dit. Med anledning av, tidigare avsaknad övningsverksamhet i Atlanten. Utöver ovanstående kan det finnas ytterligare två, sannolika, förklaringsmodeller som kommer beröras.

Ett mantra inom underrättelsetjänst är normalbild, vad som brukar sägas är att det krävs uppföljning av en verksamhet under två dagar, veckor, månader eller år, beroende på verksamheten för att etablera en normalbild. Vid en enkel sökning på sökordet Atlanten, två år bakåt i tiden, för det västra militärdistriktet (MD V) som Östersjömarinen sorterar under, erhålls resultatet att Atlanten nämns totalt 11 gånger. Här finns det givetvis en möjlighet att verksamhet inte rapporteras eller att sökningen ej ger utslag på allt. Varvid Medelhavet även har lagts till, då fartygen de facto går ut i Atlanten för att ta sig dit, så ökar antalet unika träffar med 2, som var landstigningsfartyg.

Landstigningsfartyg nämns vid fem av dessa 13 tillfällen, då de genomfört förflyttning till och från Medelhavet.1 Vid två av dessa 13 tillfällen berörs forsknings och räddningsfartyg som antingen övat eller genomfört passage över Atlanten.2Vid två av de 13 tillfällen omnämns Jaroslav Mudryjlångseglats.3 Vid ett av de 13 tillfällena omnämns skolfartyget Smolnyj seglats.4 Vid tre av dessa 13 tillfällen omnämns korvetterna Bojkij, Soobrazitelnyjoch Steregusjtjij avseende deras övningsverksamhet som, dels genomförts under april månad, dels påbörjats nu under juni månad i norra Atlanten.5

Av detta är de två sista månadernas, under 2017, verksamhet som är av intresse, då det förefaller varit renodlade stridsövningarsom genomförts i norra Atlanten, kontra de övriga omnämnanden som i huvudsak förefaller varit passage eller materielförsök i Atlanten. I både april samt juni övningen förefaller Bojkijdeltagit, i april övningen deltog även Soobrazitelnyj och i Juni övningen skall enligt rapporteringen även Steregusjtjijdelta, dock förefaller Steregusjtjij fortfarande befinna sig i Östersjön.6 Därtill är det täta intervallet med utsegling till Atlanten ovanligt. Detta innebär att en avvikelse i normalbilden har inträffat. Här skall poängteras att det är en översiktlig sökning som genomförts, varvid felkällor kan finnas.

Vad gör då detta intressant? Under det kalla kriget hade del av ÖM som uppgift att gå ut i Atlanten i händelse av en väpnad konflikt.7Där skulle, sannolikt, del av ÖM enskilt eller i samverkan med den Norra Marinen (NM) påverka NATO konvojering av materiel och personal till Västeuropa. Då det fortfarande enbart är vid två tillfällen som stridsövningsverksamhet genomfört i Atlanten av ÖM, är det för tidigt att ens benämna det som troligt att ÖM skulle återtagit en sådan uppgift. Fortsätter dock övningsmönstret i samma riktning, så torde det kunna ses som troligt.

Vad som dock skulle tala emot det, är den nuvarande numerären av ytstridsfartyg hos ÖM. Dock har NATO även reducerat sin numerär av ytstridsfartyg, varvid det skulle kunna vara en möjlighet att en sådan uppgift kan lösas. En gradvis ökning av ÖM numerär kan även skönjas. Därtill kan planeringen avseende hur den maritima striden i Östersjön skall föras i nutid kontra det kalla kriget skilja sig markant åt, vilket skulle kunna tala för att åtminstone delar av ÖM kan avvaras för att lösa uppgifter i Atlanten.

Den andra möjligheten är att den i april genomförda övningsverksamheten och den nu påbörjade är två vitt skilda företeelser. Den i april förefaller varit renodlad övningsverksamhet. Den nu påbörjade skulle mycket väl kunna ha dubbla syften, dels öva stridsverksamhet i högsjö, dels möta upp den kommande Typhoon ubåten Dmitrij Donskoj. Denna ubåt skall i slutet av maj lämnat sin hemmahamn för att delta, dels i en marinmässa, dels i firandet av flottans dag i Sankt Petersburg.8

Här torde det vara sannolikt att ubåten i fråga kommer eskorteras genom Stora Bält och vidare till Sankt Petersburg. Varvid den rapporterade övningsverksamheten i norra Atlanten för ÖM, mycket väl kan innebära att de även har en eskort uppgift att lösa på återvägen. Alternativt så är det enbart eskort uppgift som skall lösas.

Den tredje möjligheten är att ÖM väljer att öva i norra Atlanten antingen för att öva upp sjömanskapet hos sina besättningar, eller för att validera om de har uppnått en adekvat utbildningsståndpunkt. Då förhållandena i Atlanten, torde vara betydligt mer påfrestande än de i Östersjön kan detta vara en möjlighet. Därtill får de genom att förlägga sådan övningsverksamhet i Atlanten, möjligheten att, dels ”visa flagg”, dels skapa en osäkerhetsfaktor om ÖM t.ex. har uppgifter att lösa i Atlanten.

Alternativ två, möta upp och eskortera Dmitrij Donskoj, torde i skrivande stund vara det mest sannolika. Framförallt då Steregusjtjij fortfarande kan befinna sig i Östersjön och Bojkiji april månad övat i Norra Atlanten, varvid de får anses inneha viss förmåga att verka där. Fortsätter dock övningsmönstret i norra Atlanten, så kan på sikt alternativ ett, krigsuppgifter i Atlanten, bli trolig.

Have a good one! // Jägarchefen

Slutnoter

1Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Bol'shoy desantnyy korabl' «Korolov» Baltiyskogo flota voshel v La-Mans. 2015. hhttp://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12035151@egNews(Hämtad 2017-06-06)
Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. BDK Baltiyskogo flota «Aleksandr Shabalin» vernulsya domoy iz dal'nego pokhoda. 2015. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12044758@egNews(Hämtad 2017-06-06)
Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Bol'shoy desantnyy korabl' Baltiyskogo flota «Korolov» vernulsya v Baltiysk iz dal'nego pokhoda. 2016. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12074225@egNews(Hämtad 2017-06-06)
Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Bol'shoy desantnyy korabl' Baltiyskogo flota «Minsk» vozvrashchayetsya iz dal'nego pokhoda. 2016. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12095180@egNews(Hämtad 2017-06-06)
Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. BDK Baltiyskogo flota «Korolov» prokhodit prolivy mezhdu Skandinavskim i Yutlandskim poluostrovami. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12121924@egNews(Hämtad 2017-06-06)
2Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Okeanskoye spasatel'noye sudno «Igor' Belousov» pribylo v Baltiysk posle ispytaniy oborudovaniya v Atlantike. 2015. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12055733@egNews(Hämtad 2017-06-06)
Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Issledovatel'skoye sudno «Admiral Vladimirskiy» BF prodolzhilo pokhod k Antarktide posle shtorma. 2015. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12062968@egNews(Hämtad 2017-06-06)
3Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Otryad korabley Baltiyskogo flota pribyl s delovym vizitom v kubinskiy port Gavana. 2016. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12100932@egNews(Hämtad 2017-06-06)
Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Storozhevoy korabl' BF «Yaroslav Mudryy» idet v Baltiysk. 2016. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12105228@egNews(Hämtad 2017-06-06)
4Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Uchebnyy korabl' Baltiyskogo flota «Smol'nyy» zavershayet dal'niy pokhod. 2016. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12102846@egNews(Hämtad 2017-06-06)
5Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Otryad korabley Baltiyskogo flota vyshel v Severnuyu Atlantiku. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12118755@egNews(Hämtad 2017-06-06)
Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Otryad korabley Baltiyskogo flota zavershil prokhozhdeniye proliva La-Mansh. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12119534@egNews(Hämtad 2017-06-06)
Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Ekipazhi korabley Baltiyskogo flota vyshli v dal'niy pokhod. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12127039@egNews(Hämtad 2017-06-06)
6‹‹S•P•Q•R››‏, Henrik. Twitter post, Juni 6, 2017, 11:54. https://twitter.com/mcbenke/status/872029022355587072
7Diplomaatia. Piirimäe, Kaarel. Estonia and Estonians in the Strategic Confrontation of the Cold War – Part II. 2017. https://www.diplomaatia.ee/en/article/estonia-and-estonians-in-the-strategic-confrontation-of-the-cold-war-part-ii/(Hämtad 2017-06-06)

8The Independent Barents Observer. Nilsen, Thomas. Look who's coming; world's largest submarine en route south. 2017. https://thebarentsobserver.com/en/security/2017/05/look-whos-coming-worlds-largest-submarine-en-route-south(Hämtad 2017-06-06)

Om försvarets FoU och lönsamhet därav

av Helge Löfstedt

I ett blogginlägg 27 februari 2017 skriver Mats Olofsson om vikten av en långsiktig och genomtänkt strategi för Sveriges kunskapsförsörjning. Han betonar också vikten av satsning på FoU i alla delar av det nya totalförsvaret samt efterlyser tydliga viljeyttringar och kloka beslut för att skapa grund för nya innovationer. Det är lätt att instämma i det mesta av det som sägs i detta inlägg. Men satsning på FoU är inte bara att ösa på. De svåra problemen är att avgöra hur mycket, d v s var gränsen för satsningarna går med aktuella förutsättningar och med hänsyn till tillgängliga ekonomiska medel.

Nu till den skrivning som blivit föremål för min reaktion. Olofsson skriver om Försvarsmak­tens anslag för forskning och teknikutveckling ”… så har det visat sig att Sverige kunnat tillgodogöra sig en återbetalning på satsade investeringar i t ex Gripen, som är minst dubbelt så hög som satsningens storlek.” Som grund för detta uttalande hänvisar Olofsson till boken Synliga kostnader – osynliga vinster. Offentliga upphandlingar som industripolitik av prof Gunnar Eliasson, KTH 2010.

Min invändning är att uttalanden om återbetalning inte går att grunda på det arbete som Eliasson redovisat i sin bok. Observera också att den avkastning som här nämns avser samhällsekonomiska ”bonuseffekter” som kan finnas utöver det försvarsekonomiska värdet.

Här kan det vara lämpligt att påminna om att JAS projektet var föremål för ett flertal års debatt och överväganden. Dessa resulterade i att 1981 bedömde FMV att JAS 39 utgjorde bästa alternativ vid inköp av 300 fpl. Licenstillverkning av den amerikanska typen F-18 bedömdes bäst vid inköp av 200 fpl och inköp av den likaledes amerikanska F-16 bäst om antalet begränsas till 100 fpl. ÖB rekommen­derade köp av JAS även om F 16 och F 18 skulle ge den bästa operativa effekten. Motiven var planerings- och betalningsproblem. Arméchefen Sköld reserverade sig mot beslutet att köpa JAS. Därefter tog riksdagen först principbeslut om anskaffning av JAS och därefter i tre delbeslut anskaffning av tillsammans 204 fpl. Till bilden hör också att Sydafrika har beställt 26 nytillverkade JAS 39, vidare har 12 plus 24 JAS sålts eller leasats ut.

Eliassons studie

Olofsson är inte ensam om att referera till Eliassons studie. De referat jag har sett har tyvärr inte beaktat de begränsningar som studien lider av. Eliasson beskriver JAS-Gripen som ett avancerat nyutvecklingsprojekt som utgjort en teknologidrivare som skapat ett brett utflöde av färdigutvecklade teknologier som svensk industri i övrigt kunna tillgodogöra sig. Eliasson redovisar också genomfört arbete med ett antal fallstudier (14 st) i vilka han påvisar att den samhällsekonomiska avkastningen är betydande – minst 2,5 gånger den ursprungliga investeringen. Genomgången av dessa fall verkar grundlig. Den innehåller såväl breda som snäva teknologiområden. Framträdande exempel på breda områden är mobiltelefoni och medicinsk teknik. Några exempel på snävare teknikområden är lättviktskonstruktioner, höghastighetsbearbetning av metaller samt hydraulmotorer med höga prestanda. Naturligtvis finns avgränsningsproblem – vad är tydligt relaterat till JAS-projektet, om vilket han sedan drar övergripande slutsatser, och vad är relaterat till andra försvarsprojekt t ex luftvärnsradar. Vidare kan rimligen inte den fenomenala tillväxt som Erikson åstadkom inom området mobiltelefon ses som representativt exempel på ekonomisk framgång – men väl ett ovanligt lyckat exempel på civil ekonomisk avkastning i sammanhanget.

En allvarlig brist i Eliassons studie är dock att han inte diskuterar i vilken grad resultaten från hans fallstudier kan generalisera. Eliasson borde ha nöjt sig med att redovisa de 14 fallstudi­erna.

JAS 39 Gripens lönsamhet enligt Eliasson

Frågan är nu: hur stora medel har satsats på Gripen och i hur hög grad har dessa kunnat återbetalas genom samhällsekonomisk avkastning. Eliasson har inte nämnt något om hur stora medel Gripenprojektet har dragit. Han anger inte heller hur stora avkastningarna av de 14 fallen var utan bara att avkastningen var betydande – minst 2,5 ggr den ursprungliga investeringen.

Möjligen anser Eliasson att utbetalningarna för Gripenprojektet kan anses vara allmänt kända. Jag drar mig då till minnes att vid något tillfälle har muntligen framförts att Gripenpro­jektet har dragit totalt ca 100 miljarder kr från försvarsbudgeten. Detta under tiden från 1980-talet till år ungefär 2010. För att bli övertygad att avkastning för de 14 studerade fallen skulle uppgå till mer än 100 miljarder kr fordras dock en redovisning av denna avkastning. Med nuvarande information synes det otroligt.

En rimligare tolkning är att Eliasson syftar på avkastningen av de merkostnader för utveckling som projektet JAS 39 medför. Detta då jämfört med de andra hand­lingsalternativen, nämligen direktköp av utländska lösningar eller licenstillverkning av sådan. Men då gäller fortfarande att Eliassons studie är begränsad till 14 detaljberäkningar. Han säger inget om hur stor del av den totala utvecklingskostnaden för JAS-projektet som dessa 14 fall utgör eller hur stora de totala utvecklingskostnaderna var.  Här måste beaktas att Gripen var nyutveckling av ett helt nytt flygplan med ny grundkonstruktion. Ett arbete som rimligtvis drog ett stort antal ingen­jörs­timmar i ett omfattande arbete med befintlig teknologi. Allt detta då utöver kostnader för de åtgärder som Eliasson sedan analyserar i de 14 redovisade fallstudierna.

De totala utvecklingskostnaderna har angivits omfatta ca en tredjedel av de 100 miljarder kr som ovan nämndes. För att en slutsats att den samhällsekonomiska avkastningen av de satsade merutvecklingsinvesteringarna i Gripen skulle kunna uppgå till detta mindre, men fortfarande mycket stora belopp, fordras fortfarande en mera ingående analys än vad Eliasson redovisar.

Det som ämne som Eliasson tar upp – information om samhällsekonomisk avkastning av militärteknologisk nyutveckling som ett underlag för beslut om satsningar på FoT– måste bedömas som väsentligt. Det är därför angeläget att denna typ av analys fortsätter. Dock med beaktande att slutsatserna inte dras längre än vad underlaget medger. Vidare – samhällsekonomiska konsekvenser är naturligtvis intressanta ”bonuseffekter”, men försvars­ekonomiska bedömningar och kalkyler måste dock vara avgörandet.

Avslutningsvis: det försvarspolitiska värdet av JAS Gripen består trots de oklara slutsatser som här kritiserats.

 
Författaren är överingenjör pensionerad från FOI och ledamot av KkrVA.

Bland armékårer och förstärkningsåtgärder

Sammanfattning

Under de senaste 12 månaderna har tre stycken armékårer upprättas, en i Barentsregionen den 14. Armékåren, en i Kaliningrad Oblast den 11. Armékåren samt en på Krimhalvön den 22. Armékåren. Utifrån benämningen, Armékår, kan det låta som att det är en markant förbandsökning som har genomförts, dock utgör upprättandet av armékårerna sannolikt en ledningsresurs för, dels egna organisatoriska förband, dels tillfälligt tillförda förband. Sannolikt utgör det även en stabsförstärkning för att kunna genomföra krigsplanläggning. I skrivande stund, finns inga indikationer på att en markant förbandsökning kommer ske i de aktuella regionerna, på sikt d.v.s. två till fyra år kan det dock ske.

Analys

En förbisedd men mycket intressant nyhet publicerades för snart 1½ månad sedan (21APR2017), där det framgår att den 14. Armékåren har upprättas inom det norra militärdistriktet (MD N).1Den 14. Armékåren spårar sannolikt sina anor tillbaka till den 14. Armén. Ursprungligen upprättades den i oktober 1939, i Leningrads militärdistrikt. I juli 1945 kom förbandet att demobiliseras. Därefter kom förbandet att återuppstå i Juni 1948 som den 14. Stormarmén. Slutligen kom förbandet att demobiliseras ytterligare en gång i maj 1953.2

I sammanhanget är det intressant att notera den ryske generalstabschefens, Valerij Gerasimov, uttalande från januari 2015, där han beskriver hur en strategisk triangel bildas med Krimhalvön, Kaliningrad Oblast och Arktis (bör ses som Barentsregionen). Inom denna strategiska triangel samt i de specifika områdena, påtalades det även att åtgärder skulle vidtas för att öka den militära förmågan.3 Detta område, då (2015) som nu, är den huvudsakliga konfrontationsytan mellan de västliga länderna och Ryssland.

Bild 1. Den strategiska triangeln.
Därtill blir det utifrån det sammanhanget mycket intressant att notera att vid de tre nämnda platserna har man upprättat Armékårer. På Krimhalvön finns den 22. Armékåren, i Kaliningrad Oblast den 11. Armékåren och i Murmansk den 14. Armékåren.4 Den 22. och 14. Armékåren har upprättats under 2017, medan den 11. Armékåren upprättades under 2016. I slutet av maj månad 2017, meddelades det att kustförsvarsförbanden inom de tre nämna regionerna även kommer inordnas i dessa tre armékårer.5

Sett till storlek, är det ytterst små armékårer som har upprättats i de tre regionerna,6 vilket är intressant att notera. Dock om man ser till de olika regionerna och förmågor, så har äldre materiel bytts ut och moderna materiel tillförts. Detta är framförallt märkbart då det kommer till fjärrbekämpningsförmåga.7Varpå avsaknaden av manöverförband till del kan kompenseras av dessa tillförda system. Dock som tidigare nämnts är det intressant att notera hur man de facto väljer att upprätta armékårer inom de tre regionerna.

En trolig förklaring till varför man väljer att upprätta armékårer inom de tre regionerna, trots de ej erhållit några substantiella förbandsökningar avseende manöverförband, kan vara att det krävs högre staber som, dels kan krigsplanlägga inom regionerna, dels kan agera något som kan likställas med mobiliseringsmyndighet i svensk mening, det vill säga kunna motta personal/förband från andra delar inom sitt militärdistrikt eller från andra militärdistrikt. Möjligheten finns även att den 14. Armékåren tilldelats egen operationsriktning.

Vad avser mottagande av förband, skulle det kunna styrkas utifrån det ryska övningsmönstret, sannolikt har även andra operationsplaner övats inom dessa övningar. Då minst luftlandsättningsförband övats i att förflyttas till de tre olika regionerna.8Vilket likaväl skulle kunna varit soldater och officerare ur motoriserade och mekaniserade förband, beroende på vilka mobiliserings-/materieldepåer som finns inom de tre regionerna. Den ryska lufttransportförmågan bedömdes 2015, kunde förflytta 60,000 soldater inom loppet av 72 timmar. Rysslands förmåga att genomföra snabba transporter av större förband var även något som bekräftades av den Amerikanska Generallöjtnanten Ben Hodgesunder 2016.9

Givetvis finns även möjligheten att Ryssland kan komma att öka mängden markstridsförband i de tre olika regionerna, på sikt d.v.s. inom två till fyra år. Avseende 11. Armékåren i Kaliningrad Oblast finns det en uppgift om att ytterligare kaserner upprättas, i syfte att de två nuvarande markstridsbrigaderna skall kunna öka upp till divisionsnivå.10 I fallet avseende 14. Armékåren framkom det redan under slutet av 2014 uppgifter att ytterligare en arktisk brigad skulle upprättas i dess troliga område (Jamalo-Nentsien regionen) under 2016, dock förefaller det ejskett i dagsläget.11

Bedömning av de fyra möjligheterna, krigsplanläggning, egen operativ riktning, mottagande av förband och förbandsökning, kan ej anses vara generisk för de tre regionerna. Inleder vi med krigsplanläggning får det anses vara högst sannolikt i tre regionerna, här får det bedömas att krigsplanläggningen i huvudsak är en defensiv sådan, utifrån de tre regionernas isolerade placering i förhållande till övriga Ryssland. Egen operativ riktning skulle kunna vara troligt i fallet med 14. Armékåren då i en västlig och nordvästlig riktning för att kunna upprätta det s.k. Bastion området. Vad avser både den 11. och 22. Armékåren får det anses vara mindre troligt, då de båda är ”isolerade” från själva Ryssland, varvid en mer defensiv hållning torde vara sannolik.

Vad avser mottagande av förband får det anses vara högst sannolikt i de samtliga tre regionerna. Framförallt då övningsverksamhet har genomförts där det de facto har förflyttats förband till de. Vad avser förbandsökning får det anses sannolikt i fallet för 14. Armékåren och troligt i fallet för 22. Armékåren. Anledningen till varför jag ej bedömer det som troligt i fallet med 11. Armékåren är Kaliningrad Oblast utsatta position, där problematiken är densamma som med t.ex. Gotland, vad som placeras där kommer ej kunna flyttats i händelse av kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge eller väpnad konflikt. Varvid det skulle kunna utgöra ett resursslöseri. Här skulle man kunna argumentera för att kasernbyggnationerna skulle utgöra en tydlig indikator, dock bedömer jag att det finns andra förklaringar till det.

Slutsats

Upprättandet av armékårerna på Krimhalvön (22. Armékåren), i Barentsregionen (14. Armékåren) samt Kaliningrad Oblast (11. Armékåren), är sannolikt ett sätt för att, dels kunna genomföra krigsplanläggning i de olika regionerna, dels kunna genomföra mottagande av förstärkningsförband samt leda dessa vid genomförandet av militära operationer. Det utgör troligtvis inte en indikation på att mängden stationerade förband kommer öka markant i dessa tre regioner, utifrån dess geografiska belägenhet i förhållande till övriga Ryssland.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Belarus Digest 1(Engelska)
British Broadcasting Corporation 1, 2(Engelska)
Center for Strategic and International Studies 1(Engelska)
Navy Recognition 1(Engelska)
Rysslands Försvarsministerium 1(Ryska)
TvZvezda 1(Ryska)
RIA Novosti 1, 2(Ryska)
Russia Beyond The Headlines 1(Engelska)
TASS 1, 2, 3(Ryska/Engelska)
The Independent Barents Observer 1(Engelska)
Totalförsvarets forskningsinstitut 1(Svenska)

Feskov, V.I. et al. Vooruzhennyye Sily SSSR posle Vtoroy mirovoy voyny: ot Krasnoy Armii k Sovetskoy. Tomsk: NTL, 2013.
Lenskiy, A. G. Sukhoputnyye sily RKKA v predvoyennyye gody: Spravochnik. Sankt-Petersburg: B & K, 2000.

Slutnoter

1Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Ministr oborony Rossii provel ocherednoye zasedaniye Kollegii voyennogo vedomstva. 2017. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12119607@egNews(Hämtad 2017-06-04)
2Lenskiy, A. G. Sukhoputnyye sily RKKA v predvoyennyye gody: Spravochnik. Sankt-Petersburg: B & K, 2000, s. 132
Feskov, V.I. et al. Vooruzhennyye Sily SSSR posle Vtoroy mirovoy voyny: ot Krasnoy Armii k Sovetskoy. Tomsk: NTL, 2013, s. 581-582.
3TvZvezda. Arktika-Kaliningrad-Krym: strategicheskiy treugol'nik rossiyskoy oborony. 2015. http://tvzvezda.ru/news/forces/content/201501150803-rbra.htm(Hämtad 2017-06-04)
4RIA Novosti. V Krymu sformirovan 22-y armeyskiy korpus Chernomorskogo flota. 2017. https://ria.ru/defense_safety/20170210/1487713296.html(Hämtad 2017-06-04)
RIA Novosti. Shoygu: odinnadtsatyy armeyskiy korpus sformirovan v sostave Baltflota. 2016. https://ria.ru/defense_safety/20160629/1454296699.html(Hämtad 2017-06-04)
5TASS. Tri armeyskikh korpusa beregovykh voysk sozdany na SF, BF i CHF. 2017. http://tass.ru/armiya-i-opk/4276282(Hämtad 2017-06-04)
6Persson, Gudrun (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2016, s. 76, 78-79, 80-81.
British Broadcasting Corporation. Kaliningrad: New Russian missile deployment angers Nato. 2016. http://www.bbc.com/news/world-europe-38070201(Hämtad 2017-06-04)
Russia Beyond The Headlines. Litovkin, Nikolai. What weapons has Crimea received after reunification with Russia?. 2017. https://www.rbth.com/defence/2017/03/21/what-weapons-has-crimea-received-after-reunification-with-russia_724036(Hämtad 2017-06-04)
The Independent Barents Observer. Staalesen, Atle. New missile complex for Russian Arctic. 2016. https://thebarentsobserver.com/en/security/2016/11/new-missile-complex-russian-arctic(Hämtad 2017-06-04)
8TASS. Airborne troops drills in Crimea enter final phase. 2017. http://tass.com/defense/936781(Hämtad 2017-06-04)
Jägarchefen. Den ryska adventen. 2015. http://jagarchefen.blogspot.se/2015/01/den-ryska-adventen.html(Hämtad 2017-06-04)
Jägarchefen. Si vis pacem, para bellum – Beredskapskontroll 16-21MAR15. http://jagarchefen.blogspot.se/2015/04/si-vis-pacem-para-bellum.html(Hämtad 2017-06-04)
9British Broadcasting Corporation. US Nato general fears rapid Russian troop deployments. 2016. http://www.bbc.com/news/world-europe-36575180(Hämtad 2017-06-04)
Center for Strategic and International Studies. Rathke, Jeffrey. Can NATO Deter Russia in View of the Conventional Military Imbalance in the East?. 2015. https://www.csis.org/analysis/can-nato-deter-russia-view-conventional-military-imbalance-east(Hämtad 2017-06-04)
10Belarus Digest. Sivitski, Arseni. What Does A New Cold War Mean For Belarus?. 2016. http://belarusdigest.com/story/what-does-new-cold-war-mean-belarus-27882(Hämtad 2017-06-04)

11TASS. Transfer of forces to Russia's new Arctic command to be completed by mid-December. 2014. http://tass.com/russia/766076(Hämtad 2017-06-04)

Gästinlägg: Agenten och radion V – Linje RP och kontraspionaget

Nedan följer ett mycket långt men högst intressant gästinlägg av Latitude 67N SIGINT.

Have a good one! // Jägarchefen

Allmänt

Signalspaning har varit en integrerad del i underrättelsetjänst, kontraspionage och kontrakontraspionage under lång tid. Men innan vi ger oss in i sådana logiska vindlingar börjar vi som vanligt med en historisk överblick över östliga och västliga exempel i litteraturen över fenomenet.

En av de första detaljerade exemplen på redogörelser över signalspaningens relation till kontraspionage gjordes av fd chefen för MI 5:s tekniska avdelning, Peter Wright, i den bok han skrev när han avslutat sin tjänst. Peter Wright var mycket besviken på MI 5:s hantering av ett antal spionfall och en bitterhet lyser igenom i boken. Peter lämnar ut detaljerade beskrivningar om hur man arbetade under 40-, 50- och 60-talet.

Kontraspionagets arbetssätt

Det är oundvikligt att kort beröra metoder för kontraspionage för att sätta in signalspaningen i sitt sammanhang. Kontraspionage, dvs att upptäcka, övervaka och förhindra spionageverksamhet koncentrerar sig av naturliga skäl kring ambassaderna. På ambassaden kan främmande makt legitimt, eller i alla fall under täckbefattningar, stationera underrättelseofficerare. Den kan sedan, om täckbefattningen är tillräckligt intelligent konstruerad, ha kontakter med personer med syfte att värva dem som agenter i mållandet utan att väcka misstankar eller i någon mån själva samla in underrättelser. Kontraspionagets uppgift blir då genom att övervaka ambassadpersonalens aktiviteter, försöka räkna ut vem som kan tänkas vara underrättelseofficer och vilka målsättningar de kan tänkas ha. Ett mycket attraktivt scenario är om kontraspionaget kan på basis av vilka man träffar, försöka identifiera underrättelseofficerens uppdrag, modus och eventuella rekryterade agenter.

En metod som SÄPO använt under några årtionden är att kontakta de svenskar som utländska underrättelseofficerare försöker kontakta för att i ett tidigt stadium förhindra att personen hamnar i främmande underrättelsetjänsts klor.

Kontraspionage är en synnerligen resurskrävande verksamhet och det är i princip omöjligt att garantera framgång. Detta kan belysas av att exempelvis CIA under lång tid drivit agenter i kvalificerade befattningar i dåvarande Sovjet. Detta trots ett samhälle med närmast ofattbar kontroll över individerna. Exempel på sådana agenter är Adolf Tolkachev och Oleg Gordievsky. Dessa agenter har senare drabbats av förräderier som lett kontraspionaget på rätt spår så att de sedan genom traditionell spaning kunnat belägga misstankarna.

Att omärkligt övervaka en person som under några timmar rör sig i Stockholms centrum torde kräva ett stort antal fordon och personer för att kunna genomföras. Är personen dessutom tränad i antiövervakningstekniker torde det vara mycket svårt. Bengt Nylander beskriver i "Det som inte berättats" hur spanare och underrättelseofficerare spelar ett katt- och råttaspel där hastiga på- och avhopp från bussar och tunnelbana tillhör metoderna för att skaka av sig spanare.

Övervakningen kan emellertid underlättas om övervakningsteamet använder någon form av radiokommunikation. Kontraspionagepersonalen kan genom kommunikationen skaffa sig försprång och minska sin exponering så att färre personer kan bedriva effektivare övervakning. Ett exempel på detta är att med god koordinering kan några av spanarnas fordon ligga framför objektet vilket försvårar avhakningstekniker.

Fasta övervakningspunkter, de av SÄPO kallade "groparna", kan effektivt kombineras med rörliga resurser. Även tekniska hjälpmedel som spårsändare är tänkbara men medför å andra sidan nya problem vid upptäckt.

I boken "Det som inte berättats" redogör Bengt Nylander detaljerat för hur kontraspionagegrupperna arbetar. Team om ett antal personer med fordon samarbetade på olika sätt. Nylander berättar om att de fasta spaningspunkterna använde "kodade utrop" när exempelvis en misstänkt underrättelseofficerare lämnade ambassaden. Exakt samma metod användes av Mi5. Peter Wright påpekar en omedelbar svaghet i att ett kännetecken för trafiken var "obesvarade anrop" då den var lätt att hitta trots frekvensbyten och andra åtgärder.

Bengt Nylander beskriver också hur man som spanare arbetade med kodtabeller för att inte i klartext behöva benämna personer, fordon osv. Detta inger antagligen en viss trygghet hos spanarna men signalskyddet som uppnås torde vara synnerligen lågt. Om inte kodtabellerna byts flera gånger per dygn bör de vara förbrukade relativt snabbt. Det är inte svårt för motståndaren att provocera fram radiotrafik eller ett antal utrop och bedriva annan verksamhet för att på sätt kunna rekonstruera kodtabeller, bemanning och beredskapsnivå hos kontraspionaget mm. Heta objekt orsakar mycket radiotrafik och aktivitet när de lämnar ambassaden. En annan metod är att flöda systemet med rörelser, dvs att alla eller många underrättelseofficerare rör sig samtidigt vilket tvingar spanarna att välja någon eller några objekt att koncentrera sig på.

Ett spektakulärt sätt att lura kontraspionaget togs fram av CIA och finns beskrivet i bland annat boken "Spycraft". Två exempel på sådana taktiker är "identity transfer" och "jack-in-a-box".

"Identity transfer" är möjligt genom att det finns anställda vid ambassaden som inte har underrättelseanknkytning. Dessa personer ägnas allteftersom de identifieras som ointressanta ingen eller liten bevakning. Underrättelseofficerarna kan förklä sig till någon av dessa personer och därmed undgå upptäckt när de tar sig ut från ambassaden. Detta praktiserades av CIA på Moskvaambassaden som hade 100-talet anställda.

"Jack-in-a-box" är en variation när fordon ska användas. Det är ingenting annat än en uppblåsbar docka som blixtsnabbt kan aktiveras av föraren för att simulera att det återigen finns en passagerare när den verkliga passageraren hoppat ut. Om en underrättelseofficer åker på passagerarsidan och hoppar ut vid exempelvis en korsning kan "jack-in-box" lura efterföljande kontraspionage att personen finns kvar i bilen.

Peter Wright beskriver i Spycatcher hur den dåvarande radiokommunikationen användes av Mi5s kontraspionagespaningsgrupper under 1950-talet. Vid denna tid torde AM-stationer på lägre VHF-bandet ha varit den troligaste tekniken som användes (30-75 Mhz). Kryptering är osannolikt då tekniken för detta var mycket stor, tung och komplex. Ett exempel på detta är talkryptot SIGSALY från 1940-talet som krävde 13 st 19" rackskåp (!).

Peter insåg att det kunde finnas sårbarheter i hur radiokommunikationen användes och tillsatte en person utan tidigare erfarenhet och kunskaper om system och metoder. Hon kunde snabbt hitta metoder för att utläsa aktiviteterna trots att kodord, förkortningar mm användes.

"Ever since the beginning of LIONSBEARD, all Watcher [kontraspionagespanare] communications were recorded by MI5 and retained, so I organized a test. I gave Evelyn McBarnet, who worked with Arthur as a research officer, the tape of the Watcher communications during the day that D2 followed Lonsdale to the bank for the first time. I also gave her a London street map book, similar to that used by the Watchers, and asked her to mark out the route she thought the Watchers were following, based solely on listening to their radio communications. Evelyn McBarnet was not experienced in traffic analysis, and had no previous access to the case, but within three and a half hours, she reconstructed the movements flawlessly. If she could do it, the Russians, who had been analyzing our Watcher communications for years, were certainly capable of it too."

I Mi5s spaningsorgnisation verkade det även som om det fanns en mycket naiv och orealistisk uppfattning om att en eventuell signalspaning skulle missta trafiken för "polis" eller "taxi".

But there was one area which decidedly was not a joke, and which gave me more worry than all the others put together. Communications are any intelligence organization's weakest link. The Watchers relayed hundreds of messages daily to and from the observation posts, the cars, and headquarters. The first thing which made them vulnerable was that they were never acknowledged. The Russians could easily identify Watcher communications by simply searching the wavebands for unacknowledged call signs.

Vid samma tid hade RAFTER-tekniken utvecklats av Mi5s tekniska avdelning. Tekniken kunde både detektera användningen av radiomottagare och vilken frekvens som den var inställd på på korta avstånd: "I lobbied hard for a major effort to be mounted to try to find out if the Russians were systematically monitoring Watcher communications. Theoretically it was a feasible thing to do, because any receiver will give off a certain radiation which can be detected at short distances."

Radiomottagare av superheterodyn typ innehåller en liten sändare, en sk oscillator, vilken används för att blanda ner nyttosignalen så att den blir lättare att filtrera. Det är inte ovanligt att oscillatorn strålar utanför radion. I RAFTER-fallet upptäckte man signaler utanför den sovjetiska ambassaden som dels visade sig stämma överens med mottagare som var inställda på frekvenser som var kända för utsändningar till agenter, sk nummerstationer, dels med Mi5 kontraspionages radionät. Här fick man konkreta bevis på att spaningsgruppernas trafik avlyssnades då RAFTER indikerade detta. Det framkom också att underrättelseofficerarna på ambassaden föreföll kontrollera att nummerstationerna gick att avlyssna i mållandet. Senare kom ytterligare bekräftelse på detta.

Peter misstänkte att de hade en läcka i organisationen eftersom flertalet spaningsoperationer misslyckades. Det beslutades då att byta frekvens i de kristallstyrda stationerna för att kunna kontrollera var läckan fanns. Som en extra försiktighetsåtgärd stämplades en felaktig frekvens på kristallen Om någon i spaningsgrupperna eller logistikkedjan kring radioapparaterna var läckan skulle man med RAFTER kunna konstatera om ambassadens mottagare:
  1. Stod kvar på den gamla frekvensen
  2. Stod på den nya korrekta frekvensen
  3. Stod på den nya felaktiga frekvensen

De kunde konstatera att de sovjetiska operatörerna snabbt var aktiva och avlyssnade på den nya frekvensen.

Detta pekar på en av de grundläggande svagheterna i radiokommunikationen som verktyg. Omfattande användning av radiokkommunikation leder alltid till att en motståndare kan kartlägga verksamhet, aktivitetsnivåer och i vissa fall organisation samt dra långtgående slutsatser om förmågan. Detta oavsett användning av kryptering, rörliga anropssignaler samt enklare åtgärder som kodord mm. Professionella radiospanare torde kunna utvinna avsevärda informationsmängder även ut fragmentarisk kommunikation. Den enda lösningen torde vara att radiokommunikationen som helhet döljs genom omfattande sken- och fyllnadssignalering. Detta innebär dock stora operativa och tekniska utmaningar och är sällan realistiskt.

Peter W skriver: "Later, MI5 brought in a complicated system of enciphering Watcher communications. I pointed out that this made no difference, since their signals would now stand out even more against the Police, Fire and Ambulance Service communications, all of which were en clair (uncoded). They did not seem to understand that the Russians were gathering most of the intelligence from the traffic itself, rather than from the contents of the messages. Traffic analysis would tell them when and where a following operation was being conducted, and by cross-checking that with their own records they would learn all they needed to know".

Problemet verkar finnas inom 3 huvudområden, alla snarare psykologiska än tekniska:
  1. Framgångsrik signalspaning orsakar ingen eller liten återkoppling till den som blir bespanad. Det leder till att man kan invaggas i falsk säkerhet
  2. Över tid tenderar användare av olika system att börja hitta genvägar och förenklingar som i många fall eroderar säkerheten
  3. Det verkar vara mot den mänskliga naturen att acceptera att det kan finnas brister i signalskydd i befintliga system

Ett tydligt exempel på ”C” är att tyskarna under VK2 under ett flertal tillfällen fick tydliga indikationer på att Sverige och de Allierade hade gjort kryptologiska genombrott mot de tyska systemen. Trots detta genomfördes inga eller få förändringar av systemen. Många andra exempel finns men passar knappast för publicering här.

För den som vill veta hur fragment av radiotrafik från en spaningsgrupp låter finns ett avsnitt i följande p3 dokumentär: vid ca 00:52:50 (http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/94371?programid=2519). Då, enligt Bengt Nylander, kontraspionagets radioanvändning vid denna tid var integrerat med övriga polisiära spaningsgrupper som inte i grunden skiljer sig från annan polisiär spaningsverksamhet bör trafikexemplet vara relevant för hur en spaningsuppdrag inom kontraspionaget bör låta.

CIA har i samband med att man publicerat information om Adolf Tolkachev-fallet också släppt viss information om hur CIAs underättelseofficerare arbetat för att upptäcka radiotrafik och därmed kunna dra slutsatser om ifall man varit övervakad och därmed ska avstå kontakt med agenten. I boken "Million dollar spy" vilken berättar historien om Adolf Tolkachev finns också många intressanta tekniska och operativa detaljer. CIA hade utvecklat en liten bärbar mottagare som kort och gott kallades "scanner" och som kunde uppfånga eller detektera KGBs spaningsgruppers kommunikation.

Efter Sovjetunionens fall kom utrustning från exempelvis KGB att bli tillgänglig för samlare. Det finns idag några kommunikationsradioapparater som säljarna påstår är från "KGB". De tycks fungera kring 148 - 149 Mhz och de flesta förefaller ha fri frekvensinställning. Dvs frekvensen ställdes in med en ratt och inför en insats torde samtliga operatörer inför uppdraget ställa in sina apparater på samma frekvenser. Om detta berodde på att man valde bort kristallteknik för att öka interoperabiliteten mellan olika apparater, eller för att minska vikt och storlek, är inte känt.

CIAs motdrag mot KGBs bärbara radioapparater var den "scanner" som troligen inte krävde någon frekvensinställning. Antagligen var mottagaren av sk "regenerativ" typ vilket inte krävde någon frekvensinställning men på bekostnad av känsligheten och därmed räckvidden. Detta torde dock ha varit ett mindre problem då trafiken av intresse borde ligga inom några 100 meter om bevakning försiggick.

Det intressanta med CIAs scanner är att den kombinerades med en induktiv överföring av ljud till en dold öronmussla. Den kunde sedan döljas under underrättelseofficerens hår, mössa osv.

Linje RP

I litteraturen som beskriver hur KGB/GRU organiserat arbetet på ambassaderna förekommer i några fall en liten, mindre känd verksamhet som går under beteckningen "linje RP". Linje RPs verksamhet är mycket intressant då den verkar dels arbeta med offensiv SIGINT med ambassaden som huvudplattform men också som stödfunktion till underrättelseofficerarna.

Det finns flera sovjetiska system som också ger intressanta pusselbitar. ”Ugglan” är en typ av bärbar signalspaningsutrustning som täcker ett stort frekvensområde men litet geografiskt område. Den intresserade kan på ebay skaffa sig en egen "Uggla" (http://www.ebay.com/itm/USSR-Russian-SPY-KGB-Portable-Radio-Transmitter-finder-Owl-Super-Rare-/302181001574?hash=item465b642966:g:iqYAAOSwmrlUskfX).

Det är med andra ord en utrustning för sk närspaning. Vi vet mycket lite om hur ugglan är tänkt att användas men det går att notera att frekvensområdet täcker både kortvåg, VHF och UHF. Det är fullt tänkbart att den både hade en "offensiv roll" i att kunna detektera främmande agenttrafik och en "defensiv roll" i att kunna detektera och avlyssna spanare. Kanske var systemet tänkt att i vissa fall tas med på uppdrag när en underrättelseofficer skulle genomföra offensiva, komplexa och farliga uppgifter.

Även Viktor Surorov beskriver kort i boken "Inside Soviet Military Intelligece" hur GRU signalspanar från ambassaden med offensiva och defensiva mål: "All radio conversations within the city limits are thoroughly studied by GRU specialists and any of them may be used by the GRU for its dark ends". Det visar återigen hur integrerad signalspaningen är i den sovjetiska/ryska arbetssätten. Han beskriver hur man under sovjettiden organiserade arbetet med radiospaning:
To the technical-operations staff belong those officers who are directly concerned with and responsible for the production of intelligence, but do not have personal contact with agents, nor often with foreginers at all. Those are radio/chiper officers, officers of the techical services and the operators of the radio monitoring post.

Vidare fortsätter han sin beskrivning på följande sätt: ”Technical Services (TS) Officer
They are concerned with electronic intelligence from the premises of officical Soviet premises, embassies, consulates, and so on. Basic targets are the telecommunications apparatus of the governement, diplomatic wireless, and military channels of communication. By monitoring radio transmissions, secret and chiper, technical services group not only obtain interesting information but also cover the system of govermental communications, subordination of the different components of state and military structure.”

Radio Monitoring Station Officers

In contradisctinction to TS officers these are concerned with monitoring the radio networks of the police and security services. The technical services and the radio monitoring station are two different groups, indipendent of each other, both controlled by the resident. The difference bewteen them is that technical services work in the interests of the Centre, trying to obtain state secrets, but the monitoring station works only in the interest of the residency trying to determine where in the city police activity is at its highest at a given moment and thus where operations may be mounted and were they should not be mounted.

The Operational Technical Group

This is concerned with the repair and maintenance of photographic apparatus, photocopying equipment and the like. At the disposal of the group there are dead-letter boxes of all types, radio transmission stations, secret writing."

Information som belägger att organisationen fortfarande under 2000-talet såg ut på ett liknande sätt finns i boken "Camerade J". Där berättas historien om hur avhopparen Sergei Tretyakov, biträdande Resident i N.Y. använder sin lokala RP-avdelning i Washington. Under systemnamnet "Post Impulse" har linje RP systematiserat arbetet med att följa kontraspionagets arbete. I boken framgår det att det finns en eller flera operatörer som detekterar/avlyssnar trafiken och därefter kan avgöra om en enskild (!) underrättelseofficer är bevakad eller inte. När operatören avgjort om bevakning pågår eller ej skickades ett personsökarmeddelande till underrättelseofficeren. I exemplet i "Camerade J" är det vilket riktnummer som används som innehåller informationen om officeren är bevakad eller ej. Den tidsperiod som beskrivs i boken är 90-talet. Antennerna för Post Impulse doldes bakom olika paneler på ambassadens tak.

Slutsatsen av detta torde vara att signalspaning mot kontraspionage var en integrerad del av arbetssättet även långt efter Sovjetunionens fall.

Vid denna tid var FBIs spaningsgrupper utrustade med Motorola VHF-stationer med möjlighet till digitalt tal och kryptering. För att få täckning över större områden används repeaters. Även om digitalt tal/kryptering används går det för motståndaren att avgöra:
  • Pågår trafik?
  • Vilken intensitet?
  • Vilka frekvenser?
  • Vilka tider?
  • Hur många stationer förfaller aktiva?
  • Är stationerna fasta, till fots eller mobila (fädar de snabbt eller långsamt)?
  • Tekniska avtryck från individuella stationer (frekvensdrift, eventuella klartextfragment i anropssignaler osv)

Det är inte otänkbart att man också hade tillgång till utplacerade lokala diversitetsmottagare för att avgöra signalstyrka från sändande enheter. Ett mycket effektivt vapen är pejling för att lägesbestämma sändande station. Detta är emellertid mycket svårt i stadsmiljö och kräver flertalet pejlstationer. Kanske kombinerades spaningen med spaning mot spanarnas mobiltelefoner eller liknande sekundära system.

Vi påminner oss om Peter Whrights slutsatser: "They [spanarna] did not seem to understand that the Russians were gathering most of the intelligence from the traffic itself, rather than from the contents of the messages. Traffic analysis would tell them when and where a following operation was being conducted, and by cross-checking that with their own records they would learn all they needed to know."

Det som framkommer i boken är emellertid att post impulse-operatörerna lyckats systematisera sitt arbetssätt i hög grad och med hög konfidensgrad kunde avgöra om bevakning pågick mot en enskild underättelseofficer! Dvs, underrättelseofficerarna litade i hög utsträckning på systemet. Detta borde vara en mycket allvarlig varningssignal till alla kontraspionageorganisationer om hur utsatt varje form av radiokommunikation är.

I kapplöpningen mellan spaning och spaning på spaning bör den omfattande utbyggnaden av mobiltelefonsystem och system för mobil data erbjuda vissa möjligheter att gömma sig i bruset av annan kommunikation. Höggradig kryptering är enklare att implementera än någonsin tidigare. Men hjälper det? Varje mobiltelefon har exempelvis ett tekniskt avtryck som går att registrera och analysera. Det är troligt att stora resurser lagts på att hitta metoder för att systematisera detta. Krypteringen i GSM är inte speciellt stark och i större delen av kedjan är signalen dessutom okrypterad. Man kan även tänka sig att tillgång till data om mobiltelefoners rörelsemönster mm går att få genom att stjäla data från mobiloperatörerna.

Då och då kommer uppgifter i media om att det upptäckts falska basstationer som man kan misstänks samlar in data som hjälper till med avlyssning och kartläggning. Med tanke på vad som tidigare avslöjats om kapaciteten hos Sovjetisk/Rysk signalspaning torde den nuvarande kapaciteten vara avsevärd.


Linje RPs mål

Vilka mål har linje RP? Förutom att arbeta med att skydda de egna operationerna har troligen linje RP också som mål att inhämta regelrätta underrättelser från elektroniska källor där följande system torde ha hög prioritet:
  • GSM-näten för mobiltelefoni i storstadsområdena där både META-data och samtal/textmeddelanden bör vara intresse för utvalda mobiler (Den sk "Ericssonspionen" inriktade sig speciellt på information kring avlyssningsmöjligheter av mobiltelefonisystem)
  • RAKEL
  • Försvarsmaktens radiosamband
  • Radiolänkar
  • Utvalda wifi-nätverk där information av underättelsevärde kan förekomma
  • Radiokommunikation knuten till rikets ledningsfunktioner och säkerhet

Det är också troligt att man prioriterar att samla in information och förbereda för GRUs offensiva roll i eventuell hybridkrigföring. GRU tycks ha ett stort ansvar för offensiva åtgärder i ett "skymningsläge" som t.ex. skulle kunna handla om sabotage. I det fallet blir alla svenska samhällsviktiga funktioner som är beroende av olika former av radio- och telekommunikation intressanta att kartlägga, hitta sårbarheter i och eventuellt penetrera. Det innebär speciellt kommunikationssystem för:
  • styrning, övervakning av vattenförsörjning och distribution: IP och radiobaserade
  • styrning, övervakning av kraftgenerering och distribution: IP och radiobaserade
  • betalningssystemen: IP-baserade
  • logistik och livsmedelsförsörjning: IP och M2M-kommunikation

Många av dessa system finns under kommunalt ansvar och man kan fråga sig vilka förutsättningar en liten kommun på landsbygden har att hantera en kvalificerad motståndare som GRU.

Slutsatser och rekommendationer

Signalspaning utgör uppenbarligen en integrerad del av verksamheten på ryska ambassader och konsulat. Detta har historiska rötter ända sedan sovjettiden och är väldokumenterat. Verksamheten kan indelas i en offensiv del där material inhämtas för vidare bearbetning och analys samt en operativ och defensiv del som handlar om att skydda egna operationer. Denna del är fast (post impulse) och rörlig (ugglan mm).

Slutsatserna av de fakta och fall som presenteras i blogginlägget visar på att över tid så finns försprånget hos signalspanaren och inte kontraspionaget. Ett sätt att motverka den gradvisa degraderingen av signalskyddet är att ha ett aktivt "red team" som följer och granskar trafiken med målet att avgöra huruvida motståndaren kan utvinna skyddsvärd information eller ej. Detta "red team" måste ha utrymmet att genomdriva förändringar av användningen av sambandsmedel och kanske även operativa metoder.

Detta låter enkelt i teorin men är ytterst svårt att genomföra i praktiken. Faktorer som status i organisationen, ledarskap och traditioner försvårar för alla typer av internutredning, intern revision och för all del intern signalspaning. Risken är stor att "red team" ses som en intern konkurrent och därigenom undermineras.

Om inte "signalkontrollen" ges resurser och möjligheter kommer effekten att utebli och informationsläckaget kan fortsätta.