månadsarkiv: september 2017

Våldsinriktad politisk extremism

av Björn Körlof

Nordiska motståndsrörelsen, NMR, är en högerextrem nordisk militant nazistisk organisation. Foto: Peter Isotalo, Wikimedia Commons.

Den moderna rättsstaten bärs bl a upp av ett fundament som innebär att medborgarna i princip inte tillåts beväpna sig privat för att möta våldsverkare. Det är istället staten som, främst genom polismakten, har monopol på att utnyttja våld för att hantera illegalt våld inom landet. Att medborgarna, till staten, överlåtit sin rätt att försvara sig med vapen innebär naturligtvis att staten då måste kunna hantera illegalt våld så att de laglydiga medborgarna kan förlita sig på att brottsligt våld kan bemästras helt tillfredsställande.

Denna helt grundläggande rättsstatsprincip krackelerade under några år före Hitlers makttillträde då Weimarrepubliken inte förmådde bemästra det gatuvåld som de beväpnade organisationerna SA (Sturmabtailungen, d v s stormavdelningar) och Die Rote Front (”Den röda fronten”) eskalerade. När Hitlers SA successivt blev den alltmer dominerande gatuvåldsorganisationen och framstod som våldssegrare mot Die Rote Front, växte dess medlemsantal successivt också kraftigt. Polisen lyckades heller inte förhindra en alltmer omfattande illegal beväpning hos SA. Före Hitlers makttillträde diskuterades därför intensivt i statsledningen förutsättningarna för att med en stor polisiär insats, och även med stöd av försvarsmakten Reichswehr, avväpna SA och göra organisationen, liksom Die Rote Front, illegal.

Både polisens företrädare liksom ledningen för Reichswehr konstaterade att en sådan insats skulle leda till omfattande våld, och sannolikt inbördeskrig. Det var nämligen inte givet att vare sig polisen eller Reichswehr, i en sådan uppgörelse, kunde påräkna lojalitet mot republiken, ens inom de egna organisationerna.

Utgången av detta känner vi. Hitlers politiska våldsmetoder segrade, inte minst därför att befolkningen genom att rösta på honom hoppades att han kunde åstadkomma ett politiskt lugn.

Spåren från Weimarrepublikens politiska oro, svagheter och fall förskräcker. Kan inte staten i ett tidigt skede bemästra det politiskt betingade våldet riskerar utvecklingen att bli det demokratiska systemet övermäktigt.

Även om vi är långtifrån Weimarrepublikens tillstånd blir dessa tankar ofrånkomliga när man tar del av diskussionerna om hur polisen hanterat den av Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) organiserade, men icke tillståndsgivna, demonstrationen i Göteborg.

När den svenska lagen om förbud mot bärande av politiska uniformer (ursprungligen tillkommen 1933) upphävdes 2002 finns inte längre förutsättningar att rättsligt ingripa mot demonstrationer där det är uppenbart att medlemmarna bär, som lagen då angav, ”uniform eller liknande klädedräkt som tjänar att utmärka bärarens politiska meningsriktning”. Även ”uniformsdel, armbindel eller annat därmed jämförligt i ögonen fallande kännetecken” omfattades av lagens bestämmelser. Lagen tillkom med syftet att förhindra att nazister använde uniform och effekten av lagen blev att deras organisationer påtagligt berövades ett kraftfullt politiskt kampmedel, som hämtats från Hitlers SA-organisation i Tyskland.

Bärande av politiska symboler kan idag istället innebära ett brott av annan karaktär, nämligen brottet ”hets mot folkgrupp”. JK har angett vilka symboler som i första hand kan behöva beaktas. T ex anses att bärande av symbolen hakkors (eventuellt i förening med andra omständigheter) kan medföra att detta brott aktualiseras. Det bör dock uppmärksammas att även när uniformsförbudslagen gällde kunde – så sent som 1996 – en person som bar armbindel med hakkors inte fällas för brott mot denna lag, trots att denna symbol rimligen måste anses ha fallit under uniformsförbudslagens bestämmelser (jfr lagtexten ovan). Hovrätten för Västra Sverige, dit målet överklagats, ansåg istället att det var ”uppenbart” att uniformsförbudslagen stred mot regeringsformen.

Att inte kunna ingripa mot politiska demonstrationer där deltagarna uppträder i militärt inspirerade, slutna formationer, marscherar i takt med tydlig uniformering i klädsel (svarta byxor, vit skjorta, svart slips likformigt instucken i skjortan, utrustade med likformiga sköldar med likformigt politiskt symboliskt tecken) innebär en acceptans av en politisk kampmetod som inte godtogs under 1930-talet när nazistfaran var påtaglig. I sammanhanget bör också med oro observeras att polisledningen i Göteborg tydligt uttalade att den ansåg sig sakna tillräckliga resurser för att kunna ingripa vid den senaste NMR-demonstrationen, bl a därför att den genomfördes utan föranmälan och polisen därför inte kunnat planera för bevakning och eventuella ingripanden.

Vid de omtalade kravallerna i Göteborg 2001, vilka i hög grad iscensattes av vänsterextrema organisationer, kunde konstateras att polisresurserna inte var tillräckliga för att förhindra våld och omfattande skadegörelse. Det måste därför uppmärksammas att sedan flera år tillbaka använder exempelvis den vänsterextrema organisationen AFA (Antifascistisk aktion) delvis liknande attiraljer som NMR vid sina demonstrationer liksom olika symboler. AFA  har dessutom vid flera tillfällen använt ansiktsmasker och huvor för att istället dölja identitet vid olika våldsaktioner.

Tre företeelser kan tala för att ett förbud mot bärande av politiska uniformer kan behöva övervägas på nytt. Självfallet behöver, m h t den ovan anförda hovrättsdomen, en analys göras vad avser förenlighet med regeringsformens krav på en långtgående yttrandefrihet.

Den första är att företeelsen, om den inte kvävs tidigt, sannolikt kommer att växa bland flera politiskt extrema rörelser och hit måste även AFA räknas. Det handlar alltså genomgående om rörelser som inte tvekar att använda våld för sina syften. Eftersom demonstrationerna sannolikt i ökande grad kommer att äga rum utan giltiga tillstånd ökar risken för våld mellan demonstranter och medborgare som reagerar på dessa demonstrationer, men risken ökar också för gatuslagsmål mellan olika uniformerade politiska organisationer.

Den andra är att dessa politiska ”enheter” säkert kommer att pröva hur långt det kommer att vara möjligt att dolt eller maskerat ”beväpna” sig. Tillåts en sådan utveckling kommer gatuslagsmålen att tillta i grad av våldsamheter och polisen då tvingas bruka, tårgas, vattenkanoner (som inte förekommer idag i Sverige) för att skingra denna typ av demonstrationer. Det måste antas att polisen i självförsvar t o m kan bli tvungen att oftare bruka skjutvapen.

Det tredje är att eftersom dessa, icke tillståndsgivna, demonstrationer nu tillåts äga rum med grundlagsskydd (yttrandefrihet) kommer polisen allt oftare att vara oförberedd och inte ha tillräckliga resurser för att ingripa och skingra dem även om olika typer av brott likväl kan bli aktuella (t ex ”hets mot folkgrupp”) eller extrema ”uniformerade” politiska organisationer möts i gatuslagsmål där hot, misshandel, skadegörelse etcetera blir brott som kan förekomma.

Dessa tre faktorer pekar i förskräckande riktning mot situationer där det politiska våldet har tillåtits ta makten över gatorna i våra städer och man måste vara på det klara med att våld inte sällan lönar sig, d v s att människorna i fruktan för att bli hotade eller indragna flyr undan eller t o m under hot tvingas medverka i eller skydda dessa organisationer.

Vi är långtifrån en situation som liknar Weimarrepublikens, men de första tecknen på den våldsinriktade politiska extremismens arbetsmetoder kan iakttas redan nu och, måste mötas målmedvetet och kraftfullt från det demokratiska systemet innan de eskalerar till nivåer som blir mycket allvarliga för rättsstat och demokrati. Det bör stå klart att dessa organisationer inte delar det demokratiska samhällets mest grundläggande värderingar. Det är därför dags för demokratin att visa sin styrka genom att ge polisen både tydliga lagliga medel och tillräckliga resurser för att få bort – oavsett politisk färg – det marscherande, uniformerade och sannolikt snart mer påtagligt beväpnade, extrema politiska våldet, från våra gator och torg.

 
Författaren är Jur kand, F d generaldirektör samt ledamot av KKrVA.

Retorik och realiteter

av Claes Arvidsson
 

Antikärnvapenretoriken från Palmes tid känns igen hos regeringen Löfvén. Bild: Wikipedia och Drop of Light / Shutterstock.com

Det är mycket som är S-retro med regeringen Löfven. Inte minst gäller det återkomsten för en fredspolitik traskande i Olof Palmes fotspår. Då som nu är det en politik som ställer kärnvapenfrågan på sin spets – och dessutom utrikesminister Margot Wallström mot försvarsminister Peter Hultqvist. Sveriges linje är i själva verket två olika linjer.

Det handlar om Konventionen om kärnvapenstopp.

Wallström vill skriva på. Hultqvist ser däremot konventionen som ett hot mot det säkerhetsnätverk som byggs med Nato och bilateralt – inte minst med USA. Budskapet från nätverket har också varit entydigt  negativt. Och vad gäller USA är det förstås ett särskilt problem att USA aldrig varken bekräftar eller förnekar förekomsten av kärnvapen (NCND) vid till exempel flottbesök. Att driva kravet på kärnvapenfrihet i hamn stod Nya Zeeland dyrt 1984. Och gör det fortfarande.

Wallströms signatur skadar försvars- och säkerhetssamarbeten. Det innebär också i praktiken att Sverige inte kan bli medlem i Nato, något som blir en jättebonus för Wallström. Eller annars är det just det saken gäller.

Wallström är frontfigur för den del av socialdemokratin (och vänstern) som med nostalgi i blicken ser tillbaka på Palmes neutralism och kålsuperi. Det är nog inte någon tillfällighet att utrikesministern i hastigheten en gång råkat säga ”neutralitetspolitik” eller, för den delen, att en central del i kampanjen för att få sitta i FN:s säkerhetsråd var att lyfta fram Sverige som en oberoende röst. Anti-kärnvapenkampanjen passar som hand i handske.

På 1970-talet skedde ett linjebyte inom socialdemokratin. Kärnvapen hade setts på som något ont, men terrorbalansen mellan USA och Sovjetunionen hade ändå varit av godo. Styrkebalans var den bästa garantin för att kärnvapen inte skulle användas. Omvandlat till politik handlade det om att arbeta för att bryta rustningsspiralen, få till stånd styrkereduktioner och icke-spridning.

Nedrustningspolitiken byttes dock mot fredspolitik. Terrorbalansen sågs inte längre trygg. Kärnvapenarsenalerna var farliga i sig. Resultatet blev fredspolitik. En politik som samtidigt innebar att fokus flyttades från förhandlingsbordet till opinionsbildningen. Det gick för långsamt, tyckte Palme då – och Wallström nu. Slutsatsen, då som nu, var behovet av nya initiativ.

Redan på 1950-talet hade Stockholmsappellen skallat, och det hade tågats mot svenska kärnvapen. Utvecklandet av svensk nukleär förmåga upphörde i slutet av 1960 (men föregicks av en utredning som slog fast att Sverige inte behövde ha kärnvapen eftersom landet skyddades av USA:s kärnvapenparaply). I stället tågades det mot USA och kriget i Vietnam. Kriget tog slut – och då tog tågen mot kärnvapen fart igen.

1979 hade Svenska freds- och skiljedomsföreningen 2 500 medlemmar. Fyra år senare var de 15 000. Det fanns en hel flora av organisationer: Kvinnor för fred och allehanda yrkesgrupper för fred, Kvinnokamp för fred, Kristna fredsrörelsen, Svenska fredskommittén, Sveriges fredsråd. Och så vidare. Världsfredsrådet drevs av KGB.

1980 startade Palme Den oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor, som i praktiken blev en indirekt propagandakanal för Kreml (också genom sovjetiskt deltagande med anknytning till KGB och GRU). Ett exempel var förslaget om att inrätta en korridor genom Europa fri från taktiska kärnvapen. Sovjet gjorde tummen upp för ett förslag som riktade sig mot Nato:s försvarsdoktrin och gränsförsvar.

Striden kring utplaceringen av Pershing II-robotar var ett annat exempel. Sovjetunionen hade ändrat styrkebalansen i Europa genom utplaceringen av kärnvapenbestyckade SS-20-robotar. Nato-länderna var beredda att svara med samma mynt, men erbjöd sig att avstå om Kreml skrotade sina redan utplacerade SS-20 och inte heller placerade ut nya. Det var det så kallade dubbelbeslutet från 1979.

Palme menade tvärtom att en hygglig balans hade uppnåtts genom utplaceringen av SS-20 och att Pershing II därför skulle leda till obalans och ökad konflikt. Han intog samma position som Sovjetunionen: ingen utplacering av Pershing II och sedan förhandlingar med en kärnvapenfri värld som slutmål. Det innebar i praktiken ett tusental sovjetiska robotar mot inga för Nato.

Från sovjetisk sida tog man också fram det gamla propagandaknepet om en nordisk kärnvapenfri zon och Östersjön som ett fredens hav. Det blev också S-politik. Utan krav på att den enda kärnvapenmakten, Sovjetunionen, skulle avveckla.

Det var utspel på utspel. Femkontinentinitiativet 1983 tillsammans med Argentina, Mexico, Tanzania, Indien, och Grekland. Tanken var att premiärministrarna skulle resa runt och kränga fred: frysning av kärnvapenarsenalerna, upphörande med kärnvapenprov, stegvis avrustning och till sist kärnvapenfrihet.

Efter mordet på Olof Palme 1986 tog Ingvar Carlsson fredspolitiken vidare. I en kolumn – Sverige i dåligt sällskap – i Svenska Dagbladet 26/1 1988 gjorde Ingemar Dörfer upp med Femkontinentinitiativet – och fredspolitiken. Han frågade retoriskt om stormakterna verkligen skulle bry sig. Han pekade på konsekvensen av regeringens önskan om ett kärnvapenfritt Europa, nämligen att utan amerikanska kärnvapen var Nato inte längre en fungerade försvarsallians.

Och för Sveriges del skulle det innebära att vi var inklämda mellan kärnvapenfria Norge och Danmark och, å andra sidan, kärnvapenladdade Sovjetunionen.

Inget drömläge precis.

Samma sak gäller Konventionen om kärnvapenstopp. Inga Nato-länder har sagt sig villiga att underteckna konventionen (och bara Nederländerna deltog i förhandlingen). Förstås. Då som nu skulle Nato inte längre vara en fungerande försvarsallians. Lägg därtill att själva dokumentet bär prägeln av ett snabbjobb, till exempel vad gäller verifikationsprocessen.

Det faktum att inga kärnvapenstater kommer att underteckna gör konventionen till ett kraftfullt slag i luften – bortsett då ifrån att ett svenskt undertecknande skulle skada Sveriges säkerhet. Och det kan man ju i och för sig tycka är skäl nog att skrinlägga. Det är faktiskt något av ett sorglustigt skämt att frågan ska utredas. Då som nu måste Sverige väga av avspänningspolitik, försvarsförmåga och behovet av återförsäkring. Slutsatsen kan bara vara en.

Och tänk en värld där bara Kim Jong-Un har en knapp att trycka på.

Eller tänk ett Europa där bara Putin sitter med fingret på knappen.

För att citera regeringens budgetproposition för Utgiftsområde 6: ”Den ryska retoriken om användning av kärnvapen är särskilt oroväckande”.

 
Claes Arvidsson är författare, mångårig ledarskribent i SvD och ledamot av KKrVA.

Obemannade Flygande Farkoster

Reflektion

Ytterligare en övning (FMÖ’17), ytterligare observationer av ObemannadeFlygande Farkoster1eller som det populärt benämns i media, drönare (kommer hädanefter i inlägget benämnas OFF). Vad avser OFF problematiken kring Försvarsmaktens övningsverksamhet finns det sannolikt två dimensioner. Den ena är att en del av observationerna sannoliktgår att härleda till medborgare som helt enkelt vill se vad som övas, då mindre OFF:er är överkomliga för privatpersoner. Den andra är att en del av dessa observationer troligtvis går att härleda till främmande makt/-ers inhämtningsverksamhet riktad mot Försvarsmakten. Vilket är vad detta inlägg kommer fokusera kring.

Inledningsvisbör det översiktligt beskrivas hur militär övningsverksamhet kan vara upplagd, då det till del kommer ge vissa grundfundament för att förstå hur en riktad inhämtningsoperation mot Försvarsmaktens verksamhet kan tänkas planeras av främmande makt/-er. Här kommer jag förutsätta att inhämtningen är riktad mot kompani- och bataljonsövningsverksamhet, då detta kan ge en främmande makt svar på taktik men även förmågor, då plutonsnivåer generellt (gäller dock ej alla förband) är på stridsteknisk nivå och blir därmed relativt ointressant, för främmande makt/-er.

Övningar för kompanier och bataljoner följer till del ett "skript" om man vill benämna det så, i form av målsättningar. Men övningarna i sig försöker i största möjliga mån vara konsekvensstyrda. Det vill säga kompanichef A agerande, följer ej ett skript så länge det "bär" mot övningsmålsättningarna, vilket i sin tur innebär att t.ex. kompanichefs B agerande mot A:s ej på något sätt har kunnat förutsättas i övningsplaneringen, övnings är s.a.s. levande i största möjliga mån. Vilket gör att de taktiska chefernas förmåga att fatta beslut och bli taktiskt "listiga", ökar. Vad som dock blir en tydlig avgränsning är övningsterrängen d.v.s. inom följande kvadratkilometer skall övningen genomföras. Vilket givetvis begränsar chefernas handlingsfrihet och givetvis gör chefernas agerande, till del, förutsägbart för övningsledaren. Detta gör även vårt agerande till del förutsägbart för främmande makt/-er som genomför en riktad inhämtningsoperation. Dock, trots en tydlig geografisk avgränsning kommer chefernas levande agerande göra det svårt för en främmande makt att förutsäga vad och hur förbanden kommer göra samt när.

Detta innebär för en främmande makt att det antingen krävs tillgång till övningsplaneringen i stort för att kunna förutsäga eller avgöra när ett visst intressant agerande kanske sker, som är värt att inhämta information om. Eller om hela övningen i sig bedöms som intressant kan det innebära att det krävs utöver OFF annan inhämtningsförmåga på plats, för att kunna veta när en viss förbandstyp påbörjar ett övningsmoment eller verksamhet är på väg att påbörjas, för att kunna initiera sin riktade inhämtningsverksamhet med en OFF.

Vilket för oss in på därefter. Detta gör att den/de främmande makt/-erna måste kunna styra sina OFF:er för att kunna genomföra sin riktade inhämtning. I och med detta så uppstår en rad problem för den/de som genomför denna form av riktade inhämtning. Att styra en OFF från ena sidan av jorden och genomföra sin verksamhet på andra sidan av jorden, är inga problem, dock blir farkosterna utformade därefter d.v.s. relativt stora. Sett till vad som rapporterats i media,2 förefaller det ej röra sig om större farkoster utan mindre, vilket innebär att avståndet för att styra dessa farkoster blir relativt nära. Därtill får det ses som sannolikt att främmande makt/-er som genomför riktad inhämtning med OFF på svenskt territorium i största möjliga mån använder civila OFF:er, här bör tilläggas att många militära OFF även kan vara civila OFF som finns på den öppna marknaden.3Det vill säga, det rör sig i största möjliga mån ej om särskilt militärt anpassade konstruktioner som skulle kunna härledas till en specifik stat. Givetvis kan det finnas situationer då särskilda militära konstruktioner utnyttjas, dock får det antas vara i skydd av mörker o.dyl. sådana används, i syfta att försvåra visuell observation samt dokumentation av en sådan farkost.

Bild 1. Exempel på inhämtningsgrupp.
Således kan några slutsatser skönjas avseende denna typ av riktad inhämtningsverksamhet. För att kunna dölja sitt ursprung är det troligtvis civila OFF eller militära OFF som efterliknar civila som utnyttjas, härvid torde verkansradien samt styravstånd för farkosterna vara begränsade. Troligtvis rör det sig då om en inhämtningsgrupp som genomför denna inhämtning. Utifrån ovanstående resonemang skulle det kunna röra sig om en enhet, om minst fyra personer. Varav två arbetar med OFF (OFF-omgång), två individer agerar observatörer (observationsomgång) för att kunna orientera OFF-omgången att starta och påbörja sin inhämtning. Observationsomgångens arbete kan troligtvis genomföras både visuellt och/eller med olika former av tekniska hjälpmedel samt genomförs troligtvis på säkert avstånd för att ej röja verksamheten.

Genomförs övningsverksamheten i de inre delarna av Sverige får det ses som troligt att inhämtningsgruppen är baserad i närheten av övningsverksamheten. Är den kustnära får det ses som möjligtatt OFF kan starta och landa på olika former av fartyg för att genomföra den riktade inhämtningen, om än att det är mer troligt att man väljer att gruppera sig centralt i det aktuella övningsområdet på någon ö motsv. om det är i skärgården eller del av aktuell kust. Utnyttjas dock fartyg, får det ses som möjligtatt det innebär viss problematik om t.ex. mindre fartyg utnyttjas. När detta innebär att landningsytan blir mindre och sannolikheten för att farkosten kan gå förlorad i sådant fall torde öka mht. yttre betingelser såsom väder.

Slutligenbör detta innebära för oss, att möjligheten för att genomföra någon form av agerande operation gentemot denna form av inhämtning torde vara relativt goda. Då det bör gå att analysera vilken form av verksamhet som är inhämtningsvärd för främmande makt/-er. Därmed bör man även utifrån nuvarande modus operandi (här utgår jag från vad media har rapporterat), kunna prognostisera ungefärliga platser där en inhämtningsgrupp kan tänkas vara placerad och därmed även kunna genomföra övervakning av dessa för att som minst kunna störa främmande makt/-er som genomför denna form av inhämtning på svenskt territorium.

Avslutningsvis vill jag särskilt understryka att jag har ingen insyn i varken Försvarsmaktens eller Säkerhetspolisens arbete avseende ovanstående frågor som berörts i detta inlägg. Resonemanget bygger på mångåriga studier av olika staters inhämtningsoperationer genom öppna källor.

Have a good one! // Jägarchefen

Slutnoter

1Owetz, Josefine. Twitter inlägg, September 22, 2017, 14:43. https://twitter.com/josefineowetz/status/911209455211204608(Hämtad 2017-09-24)
Owetz, Josefine. Twitter inlägg, September 22, 2017, 14:52. https://twitter.com/josefineowetz/status/911211666569822208(Hämtad 2017-09-24)
Owetz, Josefine. Twitter inlägg, September 22, 2017, 14:54. https://twitter.com/josefineowetz/status/911212018488823809(Hämtad 2017-09-24)
2Svenska Dagbladet. Helander, Magnus. Okända drönare vid flera nordiska militärövningar. 2016. https://www.svd.se/oidentifierade-dronare-vid-flera-nordiska-militarovningar(Hämtad 2017-09-24)
Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Drönare avbröt militära övningar. 2016. http://www.dn.se/nyheter/sverige/dronare-avbrot-militara-ovningar/(Hämtad 2017-09-24)
Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Okända flygfarkoster dök upp vid nattlig militärövning. 2016. http://www.dn.se/nyheter/sverige/okanda-flygfarkoster-dok-upp-vid-nattlig-militarovning/(Hämtad 2017-09-24)

3Department Of The Army. Worldwide Equipment Guide Volume 2: Air and Air Defense Systems. Fort Leavenworth: Department Of The Army, 2015, s. 184-185.

Obegriplig krisledning

av Hans Lindblad

Sverige är förmodligen den enda demokratin där regeringschefen (eller presidenten) inte är ständigt beredd att leda nationen i lägen av kris och katastrof. I Sverige ligger krisberedskapen sedan tre år i stället på en fackminister.

Jag var ledamot i hot- och riskutredningen som 1993-95, efter att ha studerat ett antal tänkta scenarier med stora påfrestningar och risker för samhälle och medborgare, konstaterade att bara regeringen kan ta ansvar för samordning och övergripande ledning. I det svenska (och finländska) systemet med ”självständiga” myndigheter vägrar sådana att ta order av varandra.

Det kom dock att dröja 15 år innan en krisberedskapsenhet inrättades. Frågan var infekterad och många stretade emot. En rad utredningar följde efter vår, däribland katastrofkommissionen som granskade det kaos och den handlingsförlamning som kännetecknade regeringen i samband med tsunamin 2002.

Först 2008, under alliansregeringen, tillkom en dygnet runt bemannad enhet med uppgift att följa händelser och oroande utvecklingar inom och utom landet och vid behov slå larm. Enheten placerades under statsministern. Fackministrar är ansvariga för varsin sektor. Statsministern och hans statsrådsberedning är ensamma om att kunna överblick hela hela statsförvaltningen och alla sakområden. Till saken hör att statsrådsberedningen tillkom som en direkt följd av att flera statsråd under lång tid kände till spionmisstankarna mot Stig Wennerström utan att någon informerade statsminister Tage Erlander.

Regeringens krisledningsenhet under statsministern inrättades efter 15 år av utredningar. Tillsammans med remissvar blir det flera tusen sidor. Men vid tillträdet som statsminister beslöt Stefan Löfven att flytta över funktionen till den nyinrättade inrikesministern. Beslutet kom mycket snabbt, utan redovisat beslutsunderlag. Man får anta att detta såg som en detalj bland massor av avgöranden när den nya regeringen trädde till.

Att ta bort uppgiften från regeringschefen är egentligen obegripligt. Statsministern har en överblick som hans statsråd saknar. Han ensam är överordnad ministrarna, som inte är vana att ta order av varandra.

Statsministern leder regeringens arbete och är därmed den ende som vid behov i ett akut läge kan kraftsamla på de just då viktigaste uppgifterna. Det blir konstigt om statsministern leder regeringen i normala lägen men att en av hans underlydande ska ta över ledningen i krislägen och katastrof.

Den mest dramatiska situation en nordisk statsledning ställts inför under senare årtionden var när Jens Stoltenberg 2011 som statsminister fick sin regeringsbyggnad söndersprängd av en högerextrem massmördare. De första besluten måste Stoltenberg fatta under mycket stor osäkerhet.

Stoltenberg tvekade aldrig om sin roll. Han såg till att regeringen agerade. Men det allra mest beundransvärda var hans sätt att inför Norges folk och i första hand inför familjerna till de många mördade i hans eget ungdomsförbund visa sitt deltagande. Stoltenbergs ord första dagen och tiden närmast efter, med hans betoning av kärleken, visade honom som en människa med både beslutsamhet och empati. Mentalt betydde detta mycket för det norska folket.

Ingen i Norge skulle komma på tanken att det i stället skulle vara en fackminister som tog över ansvaret. Men i Sverige överfördes alltså uppgiften att leda i kris till inrikesministern. Sedan dennes tvingat bort ur regeringen till följd av skandalen i Transportstyrelsen har funktionen flyttas igen, nu till justitieministern.

Alliansen verkar mena att krishanteringsansvaret på något sätt ändå ligger kvar hos statsministern, varför rader av frågor ställts om när denne informerats eller inte informerats. Det dröjde länge – trots läxan från Erlanders tid – innan Löfven fick veta något, och såvitt känt vidtog han då ingen åtgärd. Det mesta tyder väl på att han varit ointresserad oavsett hur tidigt eller sent han informerats. Det är omöjligt att bedöma i vilken grad fackministrar borde hålla regeringschefen underrättad om man inte vet vilka direktiv han gav dem i anslutning till att han personligen avsvor sig krisberedskapen. Mest logiskt utifrån den ändrade organisationen vore väl att de ministrar som upptäcker allvarliga säkerhetshot inom sina områden ska kontakta inrikesministern och att denne senare lämnar översikter för statsministerns kännedom.

De senaste veckorna har jag fått intrycket att en del menar att visserligen var krisledningsansvaret överflyttat till Ygeman men om det blir allvarligt bör regeringschefen ändå gå in. Men det blir inkonsekvent. Under de många åren av utredningar om krisledning kom en socialdemokratisk försvarsminister med den udda idén att han i normallägen skulle ansvara för krisberedskapen men sedan överlämna ledningen till statsministern om ett akut krisläge uppstod. Detta avvisades bestämt av experter på krishantering. Det är regelvidrigt att skifta ledning mitt i en pågående kris och sätta in en icke övad novis. Hoppar statsministern ändå in blir han en störning i arbetet genom att inte vara insatt i läget och redan fattade beslut.

Antag att krisledningsenheten tar över ansvaret vid en eskalerande epidemi i Sverige som leder till tiotusentals döda. Det skulle ge svåra problem rörande sjukvård, persontransporter, arbetsmarknad, livsmedelshantering men också äldreomsorg och skola. Om då statsministern redan kopplat bort sig själv kan han naturligtvis inte hoppa in i ett senare skede och därmed bryta kontinuiteten i ledningen. Det skulle ge en sämre ledning än om regeringschefen varit ansvarig redan från början.

Det är svårt att förstå att en ordning som föregåtts av utredningar under 15 år sedan byts ut helt utan motivering och underlag. Jag kan bara gissa en förklaring. Stefan Löfven är unik bland samtliga hittillsvarande statsminister genom att sakna erfarenhet från både riksdag och regering. Han kände sig förmodligen osäker och ville därför slippa ansvaret för krisberedskapen. Alltså en förändring utgående från hans person. Man får förutsätta att nästa statsminister, oavsett vem det blir, återgår till den normala lösningen i demokratier. Under de många åren av utredningar var det inte en socialdemokratisk tanke att lägga krishanteringen under en fackminister.

Det finns många konstigheter kring skandalen i Transportstyrelsen. Inrikesminister Anders Ygeman gavs uppgiften som spindel i nätet, men det är svårt att se att han tog det ansvaret. Hans förklaring till att han inte informerade statsministern är makaber.

Ygeman hävdade att risken för att de skulle avlyssnas var alltför stor. Men rimligen finns specialkonstruerade utrymmen där hemliga saker kan behandlas i statsministerns kansli, det vore mycket konstigt annars. Saknas lämpade lokaler finns enkla metoder att ta till. När jag på 80-talet besökte förföljda judar i Sovjet utgick de från att deras hem var avlyssnade, så vi tog oss till en park och pratade medan vi gick. Ännu enklare för Ygeman hade varit att skriva några rader på ett papper och överlämna det till Löfven med uppmaning att sedan bränna det eller lägga det i ett kassaskåp. Mest förvånande är väl att Ygeman trodde att allmänheten skulle köpa hans bortförklaring.

Författaren är tidigare redaktör och f d Riksdagsledamot. Han är ledamot av KKrVA.

Zapad-2017 – Avslutad

Reflektion

Då var övning Zapad-2017 officiellt avslutad igår (20SEP2017). Övningen har inneburit ett antal förvåningar men även bekräftelser på sådant som kunnat antas sedan tidigare. Vad som kanske är mest förvånansvärt är att det ej skedde någon landstigningsövning vid Kaliningrad Oblast. Detta utifrån den rapporterade övningsmängd som Östersjömarinens (ÖM) marininfanteribrigad spenderat på landstigningsövningar. Därtill det uttalade syftet att alla övningar som genomfördes inom det västra militärdistriktet under den inledande delen av sommarövningsperioden, skulle ha bäring gentemot Zapad-2017. Dock skulle detta troligtvis kunna förklaras av de metrologiska förhållandena som varit i det aktuella området.

Nästa förvånansvärda episod är att delar ur 76. Luftburna divisionen relativt obemärkt i den officiella rapporteringen förefaller flugits in under övningen, alternativt innan som tidigare berörts, till Kaliningrad Oblast för att genomföra övningsmoment. Att luftlandsättningsstyrkorna skulle öva i Kaliningrad Oblast framkom i ett tidigt skede av övning Zapad-2017. Däremot är rapporteringen avseende luftlandsättningsstyrkornas verksamhet i Kaliningrad Oblast magert rapporterad. Den göms undan i andra rubriker och nämns i förbifarten kring vad andra enheter skall ha genomfört, främst vid övningsområdet Pravdinskij. Där huvuddelen av övningsmomenten, för de ingående förbanden, i Kaliningrad Oblast förefaller genomförts.

Ett intressant övningsmoment är att både ÖM och Norra Marinen (NM), samma dag (19SEP2017) genomförde kust- och sjömålsrobotskjutningar. Vid den NM utnyttjandes kustrobotsystemet Bastion, medan vid ÖM, kustrobotsystemet Bal. Skjutningarna inom de båda marinerna skall ha skett i samverkan med sjöstridsenheter. Inom ramen för robotskjutningar är även övningsmomentet med Iskander systemet mot mål i Kazakstan intressant. Då det tydligt visades på vilket verkans avstånd systemet har. Därutöver är fokuseringen på verkan mot kryssningsrobotar inom luftförsvaret under övningen men även de massiva, simulerade, luftangrepp som de övat på att avvärja, intressant att notera.

Utöver det så förefaller en ansenlig mängd ”energi” lagts ned på att öva ledning och ledningssystem för staberna. Vilket kommer bli intressant att se i den ryska rapporteringen de kommande veckorna. Främst om de fullt ut kommit tillrätta med den ledningssystemsproblematik de hade under 2013-14. Detta var främst den period då de stora beredskapskontrollerna, inom de olika militärdistrikten, genomfördes. Utöver det är det intressant att notera de övningsmoment som genomförts med olika former av televapenförband under övning Zapad-2017, som både förefaller omfattat olika former av elektroniska attacker mot radiosystemen, men även mot IT-baserade system. Här är det även intressant att notera uppgifter om responstider för både luftförsvar men även vid indirekt bekämpning, dessa skall ha blivit mellan 3-5 gånger snabbare enl. de själva.

Vad avser övningsupplägget som varit indelat i två skeden, ett defensivt och ett offensivt, är det inget förvånansvärt i det. Det som kanske är mest förvånansvärt och som tidigare nämnts är att de åtminstone under denna strategiska övning förefaller frångått det modus som inrättades 2013 och man använt sig av framgent. Det vill säga inleda de strategiska övningarna med en beredskapskontroll, 3-5 dagar innan genomförandet. Dock kan det vara fullt möjligt att vissa av förbanden som deltagit i Zapad-2017 ej fått order om detta innan, vilket förefaller vara fallet med åtminstone ett, utan många förband kan ha tränats inför övningen. Varvid Generalstaben den 14SEP2017 fastställde vilka förband skulle deltaga, härvid kan en beredskapskontroll perse, genomförts.

Det är även intressant att belysa den ryske försvarsministern, SergejSjojgu, uttalande i Kaliningrad Oblast den 21JUN2017, där han påtalade att övning Zapad-2017 skulle bli en mindre övning. Sett till den rapportering som skett av rysk media, så förefaller det, med andra övningar som referens, vara en mindre förbandsmängd som övats inom det västra militärdistriktet. Dock utgör mediarapporteringen inget säkert underlagså här långt. Därtill skall tilläggas att själva förbandsmängden per se, inte behöver vara det intressanta utan snarare vad som övats och varförsamt vilka förband som övats. Vilket förefaller vara fallet just nu.

Detta är några inledande reflektioner, betydligt fler finns, avseende övning Zapad-2017. Ett längre inlägg avseende övningen kommer komma framgent, där händelseförlopp, deltagande förband o.dyl. kommer beröras.

Have a good one! // Jägarchefen

Värnplikt – lönsamt för samhället?


Nedanstående inlägg har också publicerats på Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg www.kkrva.se  

Emellanåt framförs det i debatten att värnplikt, även om det är en billig metod att bemanna försvarsmaktens förband, är en dyr lösning ur samhällsekonomisk synvinkel. Det kanske vanligaste argumentet är att en person som är inkallad under sin militära utbildningstid inte bidrar till samhällsekonomin genom arbete eller studier. I det senare fallet genom att inträdet på arbetsmarknaden fördröjs. Ett antal årsarbetsinsatser motsvarande antalet personer som är inkallade genomförs inte, alltså innebär det en samhällsekonomisk kostnad. Jag vill hävda att detta argument har avsevärda brister.  Det kan mycket väl vara så att ett väl utformat värnpliktssystem i själva verket är en god investering för samhället även ur ekonomisk synvinkel, förutom vad det ger i form av ökad säkerhet för landet.

Då inlägget syftar till att belysa de samhällsekonomiska aspekterna av värnplikt behandlas inte värnpliktens betydelse för Försvarsmakten, d v s att kunna bemanna en rimligt stor krigsorganisation och möjligheterna att tillgodogöra sig kompetenser i det civila samhället. T ex att kunna bemanna ”IT-krigföringsförband” med personer som sannolikt skulle vara svåra att locka eller som skulle vara mycket dyra att anställa.

Det grundläggande problemet med att försöka beräkna den samhällsekonomiska nyttan av att ett antal människor ges olika typer av militär utbildning är svårigheten i att mäta intäkten trots att man vet att den finns. Att enbart (eller främst) använda förlorade arbetsår som mått påminner därför om skämtet att leta efter den borttappade nyckeln där gatlyktan lyser upp marken. Man tittar på det som går att se men avstår från att väga in ett antal faktorer på grund av att de befinner sig i ett dunkel.  Det trots att de kan vara helt avgörande för svaret.

För att först nämna några av de fördelar som oftast förknippas med värnplikt. Hur mycket lönsammare är en person för ett företag om han eller hon redan tidigt lärt sig arbeta i grupp mot ett gemensamt mål? Vad innebär det i ökad lönsamhet för ett företag att de anställda har lärt sig att umgås och arbeta ihop med andra än bara likasinnade? Vilka konflikter och friktioner undviks på en arbetsplats om medarbetarna tidigt har bibringats insikten att de inte är ”centrum i världsalltet”?  

I den mån man hävdar att militär utbildning inte bidrar till att utveckla dessa färdigheter och egenskaper ska de naturligtvis inte tillskrivas något ekonomiskt värde. Om man däremot anser att värnpliktstjänstgöring bidrar till att på ett positivt sätt utveckla dem (egenskaperna) så borde det rimligtvis bidra positivt till samhällsekonomin – ett antal arbetsplatser fungerar bättre.

En annan aspekt som lyfts fram i en artikel av Elisabeth Braw i Financial Times (10 sep 2017), rörande finsk och israelisk syn på samhällsnyttan av värnplikt, är de nätverk som ofta skapas under värnpliktstiden vilka bidrar till att vissa företag blir framgångsrikare än andra.

En faktor som förvånansvärt sällan nämns är den utbildning i praktiskt ledarskap som många värnpliktiga får (eller snarare fick tidigare) genom att de utbildas till och övas att vara chefer. T ex chef för en stridsvagn (4 personer), skyttegruppchefer (7-8 personer) eller plutonchefer (30 personer). Att denna förmåga att leda människor och organisera verksamhet inte skulle vara till nytta och ge positiva effekter i deras framtida yrken, må det vara som entreprenörer, i kommuner, i statliga verk eller i det privata näringslivet, på såväl låga som höga befattningar, ter sig mycket osannolikt.

Att många personer redan i unga år ges utbildning för att leda under ofta påfrestande förhållanden är antagligen den mest underskattade bonuseffekten för samhället. Chefers förmåga att leda och motivera människor är en av de allra viktigaste faktorerna för en väl fungerande verksamhet, det oberoende av bransch eller organisation. God ledning, eller om man så vill bra chefer, påverkar många och får därför stort genomslag. En fråga som kan ställas är vad det inneburit för svensk ekonomisk utveckling att ca 5000 värnpliktiga per år tidigare utbildades till att praktiskt leda olika typer av verksamhet? Sannolikt ganska mycket.

Då jag aldrig sett någon beräkning, inte ens försök till beräkning, hur ovanstående faktorer har bidragit eller skulle kunna bidra till Sveriges ekonomiska utveckling, presenterar jag här en ekvation som jag hoppas att någon ekonom vill (vågar) ta sig an.

Anta att vi varje år utbildar 10 000 värnpliktiga, varav 2000 ges olika former av målinriktad ledarskapsutbildning.

Hur många arbetstimmar kommer att sparas (d v s hur många fler timmar kommer att ägnas åt effektivt arbete) om huvuddelen av de tidigare värnpliktiga tack vare sin militärtjänstgöring under sina första arbetsår har en bättre förmåga, än vad de annars haft, att hantera utmaningarna på en arbetsplats och därmed blir bättre och effektivare medarbetare?

Hur många fler företag kommer att startas eller bli mer lönsamma därför att, säg 500, av de årligen utbildade värnpliktiga i sina framtida verksamheter kan utnyttja nätverk som skapats under värnpliktstiden, vilka ekonomiska vinster innebär det för samhället?

Hur mycket effektivare (billigare alternativt lönsammare) kommer olika verksamheter i samhället kunna drivas om arbetsmarknaden årligen tillförs 2000 personer som genom sin värnpliktsutbildning givits en ofta inte oäven förmåga att hantera personal och leda olika verksamheter?

Hur förhåller sig ovanstående vinster till den kostnad det innebär att 10 000 unga människor varje år inte är en del av den civila arbetsmarknaden?

Jag vet inte svaret. Dock är jag helt övertygad om att kalkylen kommer att visa att värnplikt inte bara är en samhällsekonomisk kostnad utan att den också ger avsevärda samhällsekonomiska vinster. I slutändan kanske till och med större än kostnaden.


Karlis Neretnieks

                                                                 *****

Värnplikt – lönsamt för samhället?

av Karlis Neretnieks

Samarbete, ledarskap, laganda ger en vidare samhällsnytta! Foto: Bezaw Mahmod, Försvarsmakten.

Samarbete, ledarskap, laganda ger en vidare samhällsnytta! Foto: Bezaw Mahmod, Försvarsmakten.

Emellanåt framförs det i debatten att värnplikt, även om det är en billig metod att bemanna försvarsmaktens förband, är en dyr lösning ur samhällsekonomisk synvinkel. Det kanske vanligaste argumentet är att en person som är inkallad under sin militära utbildningstid inte bidrar till samhällsekonomin genom arbete eller studier. I det senare fallet genom att inträdet på arbetsmarknaden fördröjs. Ett antal årsarbetsinsatser motsvarande antalet personer som är inkallade genomförs inte, alltså innebär det en samhällsekonomisk kostnad. Jag vill hävda att detta argument har avsevärda brister.  Det kan mycket väl vara så att ett väl utformat värnpliktssystem i själva verket är en god investering för samhället även ur ekonomisk synvinkel, förutom vad det ger i form av ökad säkerhet för landet.

Då inlägget syftar till att belysa de samhällsekonomiska aspekterna av värnplikt behandlas inte värnpliktens betydelse för Försvarsmakten, d v s att kunna bemanna en rimligt stor krigsorganisation och möjligheterna att tillgodogöra sig kompetenser i det civila samhället. T ex att kunna bemanna ”IT-krigföringsförband” med personer som sannolikt skulle vara svåra att locka eller som skulle vara mycket dyra att anställa.

Det grundläggande problemet med att försöka beräkna den samhällsekonomiska nyttan av att ett antal människor ges olika typer av militär utbildning är svårigheten i att mäta intäkten trots att man vet att den finns. Att enbart (eller främst) använda förlorade arbetsår som mått påminner därför om skämtet med att leta efter den borttappade nyckeln där gatlyktan lyser upp marken. Man tittar på det som går att se men avstår från att väga in ett antal faktorer på grund av att de befinner sig i ett dunkel.  Det trots att de kan vara helt avgörande för svaret.

För att först nämna några av de fördelar som oftast förknippas med värnplikt. Hur mycket lönsammare är en person för ett företag om han eller hon redan tidigt lärt sig arbeta i grupp mot ett gemensamt mål? Vad innebär det i ökad lönsamhet för ett företag att de anställda har lärt sig att umgås och arbeta ihop med andra än bara likasinnade? Vilka konflikter och friktioner undviks på en arbetsplats om medarbetarna tidigt har bibringats insikten att de inte är ”centrum i världsalltet”?

I den mån man hävdar att militär utbildning inte bidrar till att utveckla dessa färdigheter och egenskaper ska de naturligtvis inte tillskrivas något ekonomiskt värde. Om man däremot anser att värnpliktstjänstgöring bidrar till att på ett positivt sätt utveckla dem (egenskaperna) så borde det rimligtvis bidra positivt till samhällsekonomin – ett antal arbetsplatser fungerar bättre.

En annan aspekt som lyfts fram i en artikel av Elisabeth Braw i Financial Times (10 sep 2017), rörande finsk och israelisk syn på samhällsnyttan av värnplikt, är de nätverk som ofta skapas under värnpliktstiden vilka bidrar till att vissa företag blir framgångsrikare än andra.

En faktor som förvånansvärt sällan nämns är den utbildning i praktiskt ledarskap som många värnpliktiga får (eller snarare fick tidigare) genom att de utbildas till och övas att vara chefer. T ex chef för en stridsvagn (4 personer), skyttegruppchefer (7-8 personer) eller plutonchefer (30 personer). Att denna förmåga att leda människor och organisera verksamhet inte skulle vara till nytta och ge positiva effekter i deras framtida yrken, må det vara som entreprenörer, i kommuner, i statliga verk eller i det privata näringslivet, på såväl låga som höga befattningar, ter sig mycket osannolikt.

Att många personer redan i unga år ges utbildning för att leda under ofta påfrestande förhållanden är antagligen den mest underskattade bonuseffekten för samhället. Chefers förmåga att leda och motivera människor är en av de allra viktigaste faktorerna för en väl fungerande verksamhet, det oberoende av bransch eller organisation. God ledning, eller om man så vill bra chefer, påverkar många och får därför stort genomslag. En fråga som kan ställas är vad det inneburit för svensk ekonomisk utveckling att ca 5000 värnpliktiga per år tidigare utbildades till att praktiskt leda olika typer av verksamhet? Sannolikt ganska mycket.

Då jag aldrig sett någon beräkning, inte ens försök till beräkning, hur ovanstående faktorer har bidragit eller skulle kunna bidra till Sveriges ekonomiska utveckling, presenterar jag här en ekvation som jag hoppas att någon ekonom vill (vågar) ta sig an.

Anta att vi varje år utbildar 10 000 värnpliktiga, varav 2000 ges olika former av målinriktad ledarskapsutbildning.

Hur många arbetstimmar kommer att sparas (d v s hur många fler timmar kommer att ägnas åt effektivt arbete) om huvuddelen av de tidigare värnpliktiga tack vare sin militärtjänstgöring under sina första arbetsår har en bättre förmåga, än vad de annars haft, att hantera utmaningarna på en arbetsplats och därmed blir bättre och effektivare medarbetare?

Hur många fler företag kommer att startas eller bli mer lönsamma därför att, säg 500, av de årligen utbildade värnpliktiga i sina framtida verksamheter kan utnyttja nätverk som skapats under värnpliktstiden, vilka ekonomiska vinster innebär det för samhället?

Hur mycket effektivare (billigare alternativt lönsammare) kommer olika verksamheter i samhället kunna drivas om arbetsmarknaden årligen tillförs 2000 personer som genom sin värnpliktsutbildning givits en ofta inte oäven förmåga att hantera personal och leda olika verksamheter?

Hur förhåller sig ovanstående vinster till den kostnad det innebär att 10 000 unga människor varje år inte är en del av den civila arbetsmarknaden?

Jag vet inte svaret. Dock är jag helt övertygad om att kalkylen kommer att visa att värnplikt inte bara är en samhällsekonomisk kostnad utan att den också ger avsevärda samhällsekonomiska vinster. I slutändan kanske till och med större än kostnaden.

 
Författaren är generalmajor, ledamot av KKrVA och tidigare chef för Försvarshögskolan.

Halvvägs in i Zapad-2017

Reflektion

Då har precis halva Zapad-2017 genomförts eller dess skede 1 enligt den ryska övningsplaneringen. Så här långt in i övningen förefaller det, utifrån vad som övats, rätt säkert kunna sägas att det är en reguljär och högteknologisk motståndare man övar mot, således ej irreguljära ”friskaror” inom ramen för någon form av upprorsbekämpning. Detta går främst att klarlägga genom övningar mot kryssningsrobotar, samt olika former av elektronisk krigföring som varit insatt mot den ryska A sidan i övningen, därutöver ubåtsjaktmoment inom Östersjömarinens övning i södra Östersjön. Förmågor som sammantaget ingen irreguljär stridande part i dagsläget besitter.

Samtidigt som Zapad-2017, utifrån vad de ryska väpnade styrkorna benämner som dess övningsområde, startade även inom det norra militärdistriktet (MD N) en större övning. Denna övning förefaller omfatta stora delar av den 14. Armékåren och ett större antal örlogsfartyg ur den Norra Marinen (NM). Denna övning fortgår fortfarande i skrivande stund (17SEP2017). Detta faller in i samma mönster som Zapad-2013, där huvudriktningen som övades var den västra och den sekundära riktningen som övades var den norra. Dessa två övningar skall ejses som två separata övningar utan bör ses som två sammanhängande, det korrelerar även väl med de tidigare officiellauppgifternaatt övningsområdet skulle sträcka sig från Kolahalvön ned till Vitryssland. Därtill förefaller även rysk lokalpressanse att övningen inom MD N ingår i Zapad-2017.

En av de stora stötestenarna inför Zapad-2017 i olika media sammanhang, men även i analyser av flera säkerhetspolitiska institut har varit hur stor mängd övningsdeltagare det kommer vara i Zapad-2017. Den officiellasiffran som är delgiven från den ryska och vitryska sidan är 12,700. Motsvarande siffra från fjolårets strategiska övning (Kavkaz-2016) var 12,500, där man senare tillade att den totala siffran var närmare 120,000 individer, dock skulle inte alla övat samtidigt. Därav blir det med den nu pågående övningen inom MD N, troligt att man återigen utnyttjar kryphål i Wiendokumentet på motsvarande sätt som under Kavkaz-2016. Då mängden förband som förefaller vara delaktiga i Zapad-2017 är rätt omfattande. Även om det skulle röra sig om enbart kompanier, och mer sannolikt bataljoner ur respektive enheter, går det väldigt fort att passera gränsen 12,700 individer, som man själva sagt är det övre taket på övningen.

Vad som kanske är mest intressant så här långt in i övning Zapad-2017, är att den OTH radar som varit under uppbyggnadi Kaliningrad Oblast, eventuellt kan ha startatsunder Zapad-2017. Vilket skulle kunna innebära att avregleringsförmågainom de södra delarna av Östersjön kommer övas, med de sedan 2016 tillförda kustrobotsystemen Bastion och Bal. Men även med det S-400 luftvärnsrobotsystem som sedan tidigare funnits i Kaliningrad Oblast. Momentet i sig bör ej ses som oväntat, då förmågorna sedan tidigare funnits på plats, utan det handlar snarare om att välja tidpunkt för att visa förmågan.

Utöver det, förefaller övningen som är uppdelad i två skeden innehålla ett defensivt skede, vilket är det som genomfördes i skede 1. Varvid skede 2 sannolikt kommer innehålla ett offensivt skede. Huruvida dessa två skeden är sammanlänkande eller är isolerade återstår att se. Men utifrån Östersjömarinens övningsmönster kan det mycket väl vara så att skedena är isolerade. Det vill säga under skede 1 agerade man, hur man skall försvara i händelse av ett angrepp (efterhandssituation). Varvid man i skede två kommer agera utifrån en förhandssituation. Detta skulle förklara den eventuellaaktiveringen av OTH radarn i Kaliningrad Oblast. Då det som mål får anses bli utslaget i ett tidigt skede av en konflikt, varvid det blir något malplacerat att aktivera den halvvägs in i en övning där man spelat att Ryssland blivit angripet.

Have a good one! // Jägarchefen

FMÖ Aurora, fredsrörelsen och public service

Bilden är ett mycket tydligt exempel på DESINFORMATION och VILSELEDNING från den så kallade fredsrörelsen!


Igår publicerade BLT min krönika som handlar om desinformation runt försvarsmaktövningen Aurora, om den så kallade fredsrörelsen som tidigare har varit djupt infiltrerad av Sovjet, och om public service ensidiga rapportering.

Läs krönikan här om du inte redan har gjort det.
Den blev både den mest lästa artikeln och mest lästa ledaren i BLT.

Man kan även läsa min tidigare krönika om varför den så kallade fredsrörelsen är knäpptysta när Ryssland övar och flyttar fram både kärnvapen och kärnreaktorer till vårt omedelbara närområde.






Som anställd i Försvarsmakten ska man värna om det fria ordet, inte hindra det

Sveriges Television publicerade den 15 september en nyhet om att försvarsmaktsanställda swishat en krona till organisationer som protesterar mot försvarsmaktsövning Aurora 17. Eftersom varje mottagande av en swish-betalning kostar organisationen två kronor, förlorar de alltså pengar.

​Försvarsmaktens uppgift är att försvara Sverige och den svenska demokratin. I detta inkluderas också allas rätt att uttrycka sig fritt. Vi står fast vid och värnar om att även anställda inom Försvarsmakten ska kunna uttrycka sin fria mening förutsatt att den inte strider mot Försvarsmaktens värdegrund. Försvarsmakten står däremot inte bakom beteenden och aktiviteter som försvårar för andra att kunna ge uttryck för sina åsikter.

Som anställd i Försvarsmakten ska man värna om det fria ordet, inte hindra det.

Marcela Sylvander
Kommunikationsdirektör

Military Mass is Back

By Jyri Raitasalo [1]

Mass/ numbers is not an obsolete factor in todays wars. Foto: Joel Thungren, Försvarsmakten/ Combat Camera.

Mass/ numbers is not an obsolete factor in todays wars. Foto: Joel Thungren, Försvarsmakten/ Combat Camera.

During the last 20 years, western militaries have followed a transformational agenda. Ever since the early 1990s military “overweight” has been shed as direct military threats to western security and strategic interests evaporated. During the post-Cold War era – and relying on the so-called “Revolution in Military Affairs” (RMA) – military transformation became a tool to redefine war and the guidelines of developing national armed forces within the West. Trashing Army Corps, Divisions and Brigades, slashing fighter jets and Navy vessels and reducing military manpower by the millions, western militaries – particularly in Europe – have become more usable, but less resilient and capable to operate according to the demands of large-scale high-intensity warfighting. This is particularly true if one takes the rising military capabilities of China and Russia as a yardstick.

The recent events in the East and South China seas as well as Russia’s actions in Ukraine and Syria have all surprised western strategic decision-makes. After two decades of outright western (read: American) defence policy supremacy, peer competitors have emerged and they have started to challenge the western-defined post-Cold War era international security architecture. What was expected to be all about common security threats in an interdependent world with non-zero-sum approach to security, has turned into fierce competition between western states on the one hand and China and Russia on the other. And in-between a range of lesser – but still notable – actors are causing more problems than used to be the case during the 1990s and the following decade.

What has been particularly significant in the latest development of events has been the speed with which the West is losing its edge on international security affairs. China’s “new” artificial islands and the militarization of the East and South China seas – to be followed by rising competition in the Indian Ocean – and Russian annexation of Crimea and the following military operations in Eastern Ukraine and Syria – have confronted western states during the last few years. In addition, Afghanistan is lost, Libya is failing and Iran is on a roll in Iraq and Syria. These countries have all been at the epicenter of western security and defence policy agenda for years. In addition, North Korea has been able to destabilize the western security approach with its million-man military forces, nuclear weapons and developing ICBM capability.

While all of the above has been happening during the last days, weeks, months and years, western states have been continuing on their transformational approach to military forces combined with the willingness to continue effectuating military savings and formulating austerity measures strangling western militaries and their capabilities. Particularly in Europe military forces are becoming dysfunctional – vis-à-vis the international security environment. Small professional forces – the size of few battalions, two brigades at the most – are not well equipped to deal with the rising tide of large-scale military risks and threats that are not only in the horizon, but already here.

Possibilities to develop sufficient, credible and real military capability with the preferred western transformational approach would require much more economic resources than European defence establishments have received during the post-Cold War era. What in the late 1990s was called a “capability gap” between the United States and Europe has during the last 15 years grown even wider. Only the US has been able to finance its military transformation with sufficient R&D and procurement allocations in order to replace lost platforms and soldiers with high-tech capabilities. The only problem is that Iraq and Afghanistan have consumed American strategic thinking for the last 15 years and the notion of large-scale high-end warfighting has not received required attention – on the policy, doctrinal or procurement levels.

In Europe the outlook has been grim. At the same time as military forces have been slashed, professionalized and even miniaturized in most countries, defence expenditures have actually been decreased. European states have not compensated the decreasing size of their armed forces with increased defence investments on capabilities. On the contrary – according to NATO statistics, between 1990-2014 defence expenditures in NATO Europe decreased almost 20% based on 2010 prices. During the same timeframe, NATO accepted 13 new member-states – all in Europe. Thus the 2016 “hike” of European defense spending – 3,6% increase compared to the defense spending in 2015 – is a good start, but mostly symbolic in nature.

Without significant long-term increases in European states’ defense spending, there will not be credible military capability in the continent to meet the challenges of the 2020s and 2030s. Sending small contingents of soldiers to out-of-area crisis-management or counter insurgency operations will not be sufficient in the foreseeable future. Nor will participation in counter-piracy or counter-terrorist operations.

Even if it is hard for many western political decision-makers to come to terms with the harsh realities of today’s and tomorrow’s military risks and threats, the West in general – and European states particularly – need to invest more in their militaries. Despite the facts that the transformational military logic could provide credible military capability – if financed properly – Europe still needs more military mass. Without combined-arms units capable of independent operations, supported by massed indirect fires, ground-based air defence, electronic warfare and precision strike capabilities, Western states in the “European theater” will not be up to the task of safeguarding against real military threats.

Spending more is a good start – as 25 years of underinvestment in military forces has eaten away much of the credibility that the tense security environment today would require. And building bigger forces is a good second step. Companies and battalions will not do – in terms of indirect fires, mechanized offensive capability, electronic warfare, C2, GBAD-capability and a whole lot of other spheres of defence capability. Thirdly, within the NATO-context, European member-states should focus less on article 5 and what others (read: the US) should do for us. Adopting an article 3 attitude, with increased defence financing, is the only way through which European states individually, and Europe as a whole, can be secure in the future. European states simply need more defence capability. Military mass is back.

 
The author is lieutenant colonel, Docent of strategy and security policy at the Finnish National Defence University and fellow of KKrVA. The views expressed here are his own.

 


Note
[1] The article was first published by RealClearDefense.com on 23 August 2017.

Prolog Zapad-2017 Del 5 – Luftbro

Reflektion

Mellan den 03-06SEP2017 genomfördes vad som får beskrivas som en luftbro mellan Pskov Oblast och Kaliningrad Oblast. Privatpersoner som följer flygtrafik över Östersjön har rapporterar någonstans mellan 40 och 80 flygningar med transportflygplan av typen IL-76, under perioden, vilket tydligt bryter mot den ordinarie normalbilden. Normalbilden är cirka en till två IL-76 under en vecka, dock förekommer tidpunkter med något högre trafik och ibland obefintlig.1 Troligtvis har dessa flygningar någon form av bäring gentemot den strategiska övningen Zapad-2017 som enligt officiella uttalanden skall starta 14SEP2017 och pågå till 20SEP2017.2 Vad som blir intressant är vad som eventuellt kan ha förflyttats till Kaliningrad Oblast och varför? Då Kaliningrad Oblast är avskilt från Ryssland, får det antas att det mesta vad avser militär utrustning, förnödenheter o.dyl. redan måste finnas på plats. Då det ej kan ses som troligt att det går att garantera underhållstransporter i händelse av ett kraftigtförsämrat säkerhetspolitiskt läge eller väpnad konflikt.

Fyra möjliga hypoteser till flygtrafiken, givetvis kan det finnas fler, skulle kunna vara:
  • Transport av luftlandsättningsförband,
  • Transport av ammunition,
  • Annan transport och
  • vilseledning.

Den 76. Luftburna divisionen är fredsgrupperad i Pskov, tillsammans med 334. Transportflygregementet,3 varvid ett enkelt antagande kan vara att det transporterats delar av 76. Luftburna divisionen till Kaliningrad Oblast inför Zapad-2017. Några officiellasiffror, från antingen Ryssland själva eller något annat land, avseende hur stora i numerär samt vilken mängd utrustning en luftburen bataljon samt luftburet regemente har i dagsläget, förefaller ej finnas publicerat. Känt sedan tidigare är dock att luftlandsättningsstyrkorna kom att ta bort ett regemente ur sina divisioner, varvid den totala storleken på en luftlandsättningsdivision kom att bli kring ca 5,000 individer, enligt en uppgift från 2011.4

Utifrån officiella amerikanska organisationskort avseende uppbyggnaden av de sovjetiska luftlandsättningsstyrkorna 1991, går det att konstatera att en luftlandsättningsdivision bestod av 6,554 individer och ett luftlandsättningsregemente av 1,473 individer.5Vilket gör att reduceringen med ett regemente ger en ungefärlig siffra om 5,000 individer, vilket korrelerar med uppgiften som härrör från 2011 att en luftlandsättningsdivision, , bestod av ca 5,000 individer. Detta skulle innebära att luftlandsättningsregementenas storlek ej förändrats nämnvärt sedan uppgifterna från 1991. Enligt uppgifter från 1984 skulle mängden IL-76 vara 50-65 stycken för att transportera ett luftlandsättningsregemente.6 Här får det även förutsättas att ett antal dygnsförbrukningar avseende ammunition, livsmedel o.dyl. var inräknade i transporten. Organisatoriskt kan storleken på ett luftlandsättningsregemente ökat mellan 1984 och 1991, varvid uppgifterna kan vara missvisande.

Utifrån de siffrorna som finns att tillgå historiskt, så skulle man i sådant fall kunna anta att om vi utgår från miniantalet av flygningar, att det skulle kunna röra sig om en förstärkt luftlandsättningsbataljon med utrustning och personal som transporterats över till Kaliningrad Oblast. Dock finns inga indikationer på att stamanställd personal flyttats från Pskov Oblast till Kaliningrad Oblast, då en sådan omflyttning torde ge upphov till viss ryktesspridning från anhöriga o.dyl. Däremot finns möjligheten att det rör sig om reservister som transporterats. Enligt en uppgift skall inkallelser genomförts i Pskov Oblast,7 dock är det oklart om det rör 76. Luftburna divisionen. Det maximala antalet flygningar skulle kunna indikera att ett luftlandsättningsregemente överförts. Dock torde sådan förflyttning givit upphov till, dels ryktesspridning om förbandstillförsel, dels torde antingen de baltiska staterna eller Polen tagit upp det. Då de fyra staterna relativt ofta framför/beskriver vad Ryssland genomför för övningsverksamhet. Möjligheten finns även att utrustning frambaserats för att enbart genomföra en större fällning av personal, som därefter tar sin utrustning vid landning, något som skulle vara fullt möjligt då Ryssland i dag har stora brister avseende sitt strategiska transportflyg.

Mellan 21-25AUG2017 genomfördes en förberedande logistikövning inför Zapad-2017.8 Inom ramen för denna övning, 21-25AUG2017, delgavs att ammunition (kan antingen vara stridsspetsar, missilkroppar eller både ock) för markrobotsystem Iskander skulle transporteras med transportflygplan av modellen IL-76.9 Vad avser den luftbro som genomfördes 03-06SEP2017 skulle det såldes kunna vara en möjlighet att någon form av ammunition transporterats till Kaliningrad Oblast.

Dock får det fortfarande anses vara något osäkert om Iskander systemet är baserat i Kaliningrad Oblast. Vad som talar emot att de skulle vara baserade där är att det ej framkommit några bilder o.dyl. på övningsverksamhet, sedan systemet senast, officiellt, flyttades över för att genomföra övning i Kaliningrad Oblast under oktober månad 2016.10 En möjlighet i sådant fall, kan vara att Iskander systemet kommer föras över i närtid och permanent baseras där, varvid det genomförts ammunitionstransport till systemet. En annan möjlighet är att det överförts Kalibr robotar till de två Bujan-M korvetterna som överfördes från Svarta Havsmarinen till Östersjömarinen under hösten 2016.11

Sedan finns givetvis möjligheten att det rör sig om helt vanlig transportverksamhet, vad som dock talar emot det, är att den mesta materielen redan borde/måste finns på plats i Kaliningrad Oblast. Därtill bröt själva luftbron kraftigt mot den normalbild som råder avseende IL-76 trafik, åtminstone den normalbild som kan etableras av civilpersoner genom att följa flygtrafiken i vårt närområde. Det hör ej till vanligheterna att sådan intensiv transportverksamhet med IL-76 genomförs till Kaliningrad Oblast, därtill borde vanlig materiel kunna transporteras på köl, något som genomförs frekvent kontra de små mängder som kan bäras av ett transportflygplan, vilket i sig skulle kunna indikera att man ville dölja vad som transporterades, om än att transporterna i sig bryter mot normalbilden och därmed i sig avslöjar något.

Det avslutande alternativet är att det givetvis kan ha rört sig om någon form av vilseledande verksamhet. Då transportfrekvensen ej är så hög/intensiv med IL-76 till Kaliningrad Oblast, torde denna trafik skapat viss uppmärksamhet inom underrättelsekretsar. Varvid möjligheten finns att inhämtningsresurser allokerats mot denna och därmed tagit resurser från något annat område, varvid annan verksamhet obemärkt kan gått förbi.

Avslutningsvis är detta fyra hypoteser, det finns givetvis flera, vad som dock går att konstatera är som nämndes i inledningen av inlägget, denna IL-76 trafik bröt tydligt mot normalbilden avseende lufttransporterna till Kaliningrad Oblast, vilket gör det intressant.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Rysslands Försvarsministerium 1, 2(Ryska)
Sveriges Television 1, 2(Svenska)
TASS 1(Engelska)
Totalförsvarets forskningsinstitut 1(Svenska)

Department of the Army. FM 100-2-2 The Soviet Army: Specialized Warfare and Rear Area Support. Washington D.C.: Department of the Army, 1984.
Department of the Army. FM 100-2-3 The Soviet Army: Troops, Organization, and Equipment. Washington D.C.: Department of the Army, 1991.

Slutnoter

1Samtal med privatpersoner som följer flygtrafik överÖstersjön.
2TASS. Belarus invites Ukraine and NATO to monitor West-2017 military drills. 2017. http://tass.com/defense/961357(Hämtad 2017-09-11)
3Persson, Gudrun (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2017, s. 32, 36.
4Thornton, Rod. Organizational Change in the Russian Airborne Forces: The Lessons of the Georgian Conflict. Carlisle: Strategic Studies Institute, 2011, s. 8-9.
5Department of the Army. FM 100-2-3 The Soviet Army: Troops, Organization, and Equipment. Washington D.C.: Department of the Army, 1991, s. 4-146, 4-149.
6Department of the Army. FM 100-2-2 The Soviet Army: Specialized Warfare and Rear Area Support. Washington D.C.: Department of the Army, 1984, s. 2-4.
7МК в Псков. Война началась? В Пскове многодетных отцов вызвали на сборы. 2017. http://www.mk-pskov.ru/articles/2017/08/27/voyna-nachalas-v-pskove-mnogodetnykh-otcov-vyzvali-na-sbory.html(Hämtad 2017-09-11)
8Министерство обороны Российской Федерации. Более 3 тыс. военнослужащих России и Белоруссии принимают участие в совместном учении по МТО. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12139238@egNews(Hämtad 2017-09-11)
9Министерство обороны Российской Федерации. Начальник Генерального штаба Вооруженных Сил РФ прибыл в Ленинградскую область на российско-белорусское учение по МТО. 2017. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12139484@egNews(Hämtad 2017-09-11)
10Sveriges Television. Olsson, Jonas. Nato reagerar på ryska robotflytten. 2016. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/nato-reagerar-pa-ryska-robotflytten(Hämtad 2017-09-11)

11Sveriges Television. Gerdfeldter, Mathias. Einarsson, Per. Hultqvist oroad av ryska flottrörelser. 2016. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/hultqvist-oroad-av-ryska-flottrorelser(Hämtad 2017-09-11)

Aurora 17 – två sidor av ett mynt

Det hade kunnat vara så att medierna fyllts med kritik mot det faktum att Försvarsmakten inte har genomfört en försvarsmaktsövning på mer än 20 år. Tänk er inslag och reportage där politiker (och för den delen även Försvarsmakten) ställs till svars för just detta. Istället aktiveras redaktionernas muskelminne: Med ambition att rapportera objektivt speglas två sidor, där den ena ibland påstår felaktigheter och jämförelsevis är mycket liten, men upphöjs i volym och betydelse så att dramaturgin kring Aurora 17 cirklar kring begreppet ”kontroversiell”.

Det hade också kunnat vara så, att vi hade fredsrörelser i landet som stod så grundade och genomtänkta i sina åsikter, att ”militarism” kritiseras konsekvent och lika intensivt varhelst – och varifrån – den än manifesteras. Det skulle faktiskt vara en ny nisch för en organisation att utveckla – och mycket mer krävande att bemöta än det relativiserande som nu pågår kring den svenska försvarsövningen.

Man behöver inte tycka lika när det gäller hur, eller ens om, ett land bör organisera ett militärt försvar. Ej heller är någon förhindrad att kritisera den säkerhetspolitiska linje som landets politiska majoritet har beslutat sig för. Detta är en rättighet som ytterst försvaret i själva verket försvarar.

Statsmakterna har dock en skyldighet att förklara för allmänheten hur försvars- och säkerhetspolitiken är tänkt, bland annat hur den hänger ihop med de utländska förband som bjudits in till medverkan i Aurora 17. Försvarsministern drar ett tungt informationslass och dyker upp i varenda kanal, liksom de gediget proffsiga soldater, sjömän och officerare jag har sett med mikrofoner under näsan se de senaste dagarna.

I den bästa av världar innebär övningen ett gigantiskt kunskapslyft hos allmänheten: Svensk försvarspolitik reagerar – om än sent och segt – på omvärldsutvecklingen, särskilt vad gäller ryskt agerande och kapacitet. Det svenska militära försvaret är tänkt att försvara oss – och eventuellt andra – gemensamt med andra. Dock utan garantier (särskilt inte från svenskt håll).

En annan dimension kring Aurora 17 rör det tydliga budskapet att förmåga nu återtas för försvar av Sverige. För alla insatta är det enkelt att se det internationella deltagandet och övning i att ta emot och lämna stöd till de utländska förbanden (värdlandsstöd), som en sida av ett mynt som innebär att den andra sidan av myntet innebär förmåga att ge stöd till andra och strida utanför Sveriges gränser, kanske till och med bortom närområdet.

Men risken är, som alltid, att enbart vissa delar hörs genom bruset. Kanske också de man helst vill höra: Nu är Försvarsmakten tillbaka på det egna territoriet och andra länder står i kö för att försvara oss.

Det kan leda till en pendelrörelse som skapar politiskt tryck för lösningar som bortser från myntets båda sidor – eller att en förbryllad allmänhet antingen ställs inför internationella insatser som man trodde var förbi, eller yrvaket upptäcker att den närmast förgivettagna idén om att vi kommer få hjälp utifrån har ett pris. Det finns inga gratisluncher och det handlar om att mejsla ut och investera i en försvarsmakt som omfattar även detta, dvs. interoperabel förmåga, förmåga till politiskt beslutsfattande, värden som har betydelse i materiel-, forsknings- och underrättelsesammanhang, samt förmåga att vara snabbt på plats på längre avstånd.

Följande går att läsa i Försvarsmaktens delredovisning av Perspektivstudien 2016-2018:

Fördjupade samarbeten med bland annat Finland, de nordiska länderna, USA och Nato kan förväntas bidra till att öka den säkerhetspolitiska tröskeleffekten. Den viktigaste faktorn för operativa samarbeten, oavsett om de är bi- eller multilaterala, är dock hur trovärdiga de är. De avgörande frågorna för trovärdigheten är vilken faktiskt militär förmåga som finns i samarbetet, hur troligt det är att denna ställs till förfogande, och hur snabbt detta sker. Endast ett samarbete som en potentiell angripare bedömer som trovärdigt bidrar till tröskeleffekten.

Till sist: En naturlig uppföljare i upplysningsverksamheten kring svensk försvars- och säkerhetspolitik, nu när vi ändå är pågång, är en kvalificerad diskussion med hanterandet av kärnvapenkonventionen i FN som utgångspunkt. Det är ett mycket pedagogiskt exempel om man känner för att provtrycka vår linje och retorik kring försvarssamarbeten. Björn Fägersten, Seniorforskare och chef för UI:s Europaprogram, har sagt det utmärkt på Twitter. Läs hans rant, här.

PS. Några nedslag i vad som sägs och skrivs: Patrik Oksanen har skrivit om Aurora 17 och Perspektivstudien. Försvarsmakten informerar. Svenska Freds uttalar sig enligt följande.  Bert Sundström, SVT, formulerar rysk synvinkel. GP rapporterar från Göteborg.

 

Nyttan med allianser

av Mats Bergquist

Bild: Patrick Rolands / shutterstock.com

USA behöver allierade för att skapa säkerhetspolitiskt handlingsutrymme. Bild: Patrick Rolands / shutterstock.com

Alltsedan interventionen i Afghanistan 2001, som ju ännu pågår, och kriget mot Saddam Husseins Irak har amerikansk säkerhetspolitik åter karaktäriseras av tendenser till ”retrenchment”, av en vilja att undvika interventioner utomlands. Men positionen som det internationella systemets garant närmast påtvingar USA en roll också i konflikter som man helst skulle vilja undvika. Tendensen har emellertid under Barack Obamas presidentur varit tydlig, både i Libyen och i Syrien. Även om Obama varit mycket uppskattad i Europa vidmakthöll han också samtidigt en viss distans och skapade begreppet ”den asiatiska vändningen”.

Denna tendens har förstärkts påtagligt under Donald Trump som hela tiden betonat ”America First”. Han ifrågasatte t o m under sin valkampanj värdet av NATO och krävde i klara verba mera substantiella bidrag till alliansens gemensamma försvar. Först efter många om och men har Trump offentligt fått ur sig att USA alltfort står bakom NATO:s art 5. Sina allierade i Asien har han gett en örfil när han tidigt efter sitt tillträde aviserade att USA skulle lämna det Trans-Pacific Partnership som den förra administrationen med stor möda förhandlat fram och som var avsett att binda Stilla Havsländerna närmare varandra. Kritiken mot NAFTA-fördraget har också varit stark, ”det sämsta handelsavtal USA någonsin slutit”.

Sett över en längre tidsaxel har skriftningar av detta slag under de senaste hundra åren förekommit i amerikansk säkerhetspolitik, från ökat internationellt engagemang tillbaka till en mera återhållsam position och efter en period igen mera aktivt tillbaka på scenen. Den hållning som Donald Trump intar har denne omfattat under många år. Det är lätt att nu glömma att denne länge rört sig i politikens utmarker och redan långt före 2015 funderat på att ge sig in i kampen om presidentmakten. Han har då och då publicerat helsidesannonser i amerikansk press där han bl a menat att USA:s allierade skott sig på dess bekostnad genom för USA ofördelaktiga handelsavtal och låtit USA ta hand om notan för deras säkerhetspolitik. Således har han hävdat att NATO-länderna är skyldiga USA enorma summor, eftersom de på grund av dess engagemang kunnat nöja sig med mycket måttliga försvarsutgifter.

Det kan mot denna bakgrund av dessa tydliga tendenser till amerikansk isolationism, vara av intresse att läsa en bok av Jacob Grygiel och Wess Mitchell, ”The Unquiet Frontier: Rising Rivals, Vulnerable Allies, and the Crisis of American Power”, utgiven förra året av Princeton University Press. Grygiel är professor vid Johns Hopkins University i Washington. Mitchell, som har varit chef för en tankesmedja med Europainriktning, är nu en av de mycket få nominerade och av senaten godkända högre tjänstemännen i Rex Tillersons State Department, nu som ”Assistant Secretary for European Affairs”. Det intressanta med Grygiels och Mitchells bok är att dess budskap egentligen är svårförenligt med det som Trump ofta för till torgs och snarast skall uppfattas som en plädering för nyttan för en stormakt av politiska och militära allianser. Det skall bli intressant att se hur länge Wess Mitchell kommer att stanna på sin post.

Grygiel och Mitchell erinrar inledningsvis om att isolationismen, eller i Donald Trumps version, ”America First”, har sin bas i en övertygelse om USA:s fördelaktiga geografiska läge, om den teknologiska utvecklingens möjligheter att s a s agera från amerikansk mark, eller om en ideologisk föreställning om USA:s unika historia. I Donald Trumps fall gäller också en medvetenhet om krigströtthet och vikten av att satsa på supermaktens många inrikes problem. Författarna avvisar alla argumentkategorierna. USA är inte längre osårbart, vilket det upplevda hotet från Nordkorea tydligt visar. Att försvära sig åt begrepp som ”hemispheric security” är en farlig illusion och som de skriver med en intressant formulering, ”walls are poor offensive tools”. Eftersom Trump ogärna lär tillgodogöra sig skriftlig information, är väl risken inte så stor att han läst Grygiels och Mitchells bok.

USA har nu, konstaterar de som det förefaller övertygade realisterna Grygiel och Mitchell, att hantera två revisionistiska stormakter, Ryssland och Kina, som båda ägnar sig åt att testa USA. Ryssarna gör det mera påtagligt framför allt i de forna Warszawapaktsländerna, numera NATO-allierade, kineserna mera subtilt, inte minst i sydkinesiska sjön. Att testa den status quo-benägna supermakten USA genom nålstick, eller hot mot dess allierade kan ofta vara ett billigt och – särskilt om föremålet för testandet ligger i närheten av den revisionistiska stormakten – effektivt och mindre riskabelt sätt att inhösta politiska vinster. Man kan på detta sätt så tvivel om alliansers hållbarhet och frammana eftergiftspolitik från hotade staters sida. Man kan dessutom sända en signal till andra stater i regionen eller annorstädes om beskyddarmaktens relativa opålitlighet. För en mindre stat är det inte utan vidare naturligt att söka skydd i en maktbalanspolitik mot en närbelägen stormakt. Det krävs i så fall ofta tydliga incitament från alliansens ledande makt.

Donald Trump har ju kritiserats för att han envist framhållit sin önskan om bättre relationer med Moskva och ibland uttalat beundran för Vladimir Putin. Intressant nog återkom presidenten till detta under en presskonferens i anledning av besöket av den finske presidenten den 28 augusti där Trump hänvisade till Finlands goda relationer med Moskva och uttrycket en förhoppning om att detta också skulle kunna bli en möjlighet för USA. (Det är ganska troligt att Mitchell som har en kort redovisning av finsk försvarspolitik i boken, briefat denne om vårt grannland). Kina var däremot initialt, innan Trump träffade president Xi, fienden med stort F, framför allt därför att Peking enligt Trump lurat USA genom valutamanipulation och orimliga exportöverskott, åstadkomna genom dumping. Bakom detta tänkande rörande Ryssland ligger, förutom möjliga men ännu outredda ekonomiska intressen för Trumps hotellgrupp, en vanlig förhoppning om att det borde vara möjligt göra upp med arvfienden – ett tydligt stormaktsperspektiv. Härigenom skulle man både kunna förvandla fienden till en partner i besvärliga internationella konflikter och minska den internationella spänningen. Men Grygiel och Mitchell är inga anhängare av sådana uppgörelser med revisionistiska stormakter som tenderar att ske på bekostnad av allierade, men där frestelsen ökar med kostnaderna att upprätthålla en effektiv allians. De använder bl a Obamas strävanden att ”socialisera” Iran som exempel och pekar på den oro detta väckt i flertalet arabländer.

Den läsning som författarna till ”The Unquiet Frontier” gör av tendensen till amerikansk ”retrenchment” leder dem ibland till att övertolka politiska reaktioner bland USA:s allierade. Sålunda kan ASEAN och Gulfländernas samarbetsorgan GCC och andra regionala samarbetsmönster uppfattas som uttryck för tvivel om USA:s vilja att uppfylla sin stormaktsroll, vilket rimligen endast är en del av bilden. Men de små nya steg som EU tagit mot ökat försvarssamarbete och tämligen öppenhjärtiga uttalanden av Angela Merkel av innebörd att EU nu måste ta hand om sin egen säkerhet har givetvis ett direkt samband med Donald Trumps redovisade politik. Flera EU-länder har också under senare tid ökat sina försvarsutgifter.

Detta är inte en utveckling som Grygiel och Mitchell bejakar. De menar att man ofta bortser från de risker som denna ovan beskrivna utvecklingen innebär. Även om band med avlägsna och svårförsvarade allierade kan te sig som dåliga investeringar, måste man ha i minnet de strategiska skäl som ligger bakom en allians. Även om USA har enorma militära och ekonomiska resurser räcker de inte till att påverka utvecklingen i den för USA helt centrala eurasiska landmassan. Detta problem kan man lösa på tre olika sätt, menar Grygiel och Mitchell: genom en ”containment”-politik och hålla avsevärda styrkor i eller nära ett utsatt territorium, genom att överflytta styrkor vid behov eller genom allianser. Av dessa tre strategier föredrar de båda författarna klart den tredje. Den första kräver mycket stora ekonomiska och militära resurser. Den andra strategin, som ju tillämpats under såväl första som andra världskriget kan te sig rätt lockande men ger på sikt högre kostnader, både genom nödvändigheten av att vid behov på nytt bygga upp en närvaro och den oundvikliga tidsutdräkten innan man är på plats. Då blir militärallianser den bästa lösningen. De kostnader som dessa medför måste vägas mot möjliga besparingar både i människoliv och finansiella kostnader.

Militärallianser kan för USA ha tre grundläggande geopolitiska fördelar, menar Grygiel och Mitchell: de kan verka krigsavhållande, de kan medverka till begränsningar av andra stormakters ambitioner och de kan vinna anhängare av ett globalt status quo. Författarna målar upp en bild av Rysslands västliga grannar utan NATO, betonar alliansernas balanserande funktion och erinrar om att de utökar supermaktens strategiska optioner. De mindre allierade tar frivilligt på sig risken för konflikter mot ett garanterat stöd mot möjliga hot. Denna senare mening rymmer, som vi framhöll i förra årets rapport om Finland och NATO, den centrala frågeställningen i finsk och svensk säkerhetspolitik. Allianser kan vidare, hävdas det i ”The Unquiet Frontier”, leda till att små länder, som annars kanske skulle välja andra optioner, håller sig till en maktbalanspolitik.

De militära resurser som allierade tillför stormakten skall inte heller underskattas, liksom inte de sätt varpå allianser kan fungera som uttryck för stormaktens ”power projection”, incitament för ekonomiskt samarbete mellan parterna samt skydd för världshandelns transportvägar.

Det är uppenbart att Jacob Grygiels och Wess Mitchells bok renodlar sina argument. Det blir nästan en nödvändighet om man skall märkas i den ständigt pågående akademiska debatten om supermakten USA:s grundläggande strategi. Under senare år har vi t ex kunnat notera inlägg av Michael Mandelbaum, Joseph Nye, Charles Kupchan, Robert Art, Graham Allison, Stephen Walt, Andrew Bacevich och många andra. Dessa inlägg dyker ibland, som givetvis är författarnas förhoppning, upp i politiska kolumnisters alster. Så har fallet varit med ”The Unquiet Frontier”. Ibland resulterar böckerna i en anställning i det nationella säkerhetsrådets stab, i State Department eller Pentagon och en möjlighet att i alla fall på marginalen påverka stormaktens utrikespolitik. Det blev alltså fallet med Wess Mitchell. Också därför förlänar hans och Jacob Grygiels läsvärda bok intresse.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Prolog Zapad-2017 Del 4 – De kom från havet

Sammanfattning

Troligtvis samövades en arktisk bataljonsstridsgrupp bestående av motorskytteförband, marininfanteri samt luftlandsättningsförband vid en landstigningsövning i slutet av Augusti 2017, inom ramen för den årliga arktiska seglatsen som Norra Marinen genomför. Övningsledare var chefen för Norra Marinen, möjligen indikerar detta att det var av synnerlig vikt att övningsmålsättningarna skulle uppnås eller att chefen för Norra Marinen själv ville säkerställa att bataljonsstridsgruppen kunde lösa den uppgift de tilldelats. Möjligtvis kan denna bataljonsstridsgrupp komma att delta i övning Zapad-2017 alternativt kan planerade uppgifter förövats/validerats. Värt att notera är även att ett kompani ur 106. Luftlandsättningsdivisionen nu även har förmåga att deltaga vid landstigningsföretag, därtill att 3. eller 24. Spetsnazbrigaden har förmåga att verka i arktiska förhållanden.

Analys

En av de mer intressanta övningarna, i skrivande stund skall tilläggas, inför Zapad-2017, genomfördes inom det norra militärdistriktets (MD N) område under Augusti månad. Övningen i sig är den årligt återkommande arktiska seglatsen med Norra Marinen, vilket inte är något nytt, dock innehöll den i år moment som gör den intressant. Deltagande förband skall ha varit delar ur 106. Luftlandsättningsdivisionen i Tula (ett kompani), 61. Marininfanteribrigaden i Sputnik, 80. Motorskyttebrigaden i Alakurtti samt delar ur antingen 3. eller 24. Spetsnazbrigaden från Toljatti alternativt Irkutsk inom det centrala militärdistriktet (MD C). Marinflyg ur Norra Marinen (NM) samt fartygsförband ur NM skall även deltagit i övningen. Övningsledare för övningen skall varit chefen för NM, Vice-Amiral Nikolaj Evmenov.1 Då det enbart är ett kompani som deltagit ur 106. Luftlandsättningsdivisionen är det troligtvis det särskilt utbildade kompaniet för arktisk strid som ingår i en arktisk bataljonsstridsgrupp, som förefaller vara förstärkt, tillsammans med, troligtvis, ett kompani ur 76. Luftburna divisionen i Pskov samt ett kompani ur 98. Luftlandsättningsdivisionen i Ivanovo.2

Sedan tidigare är det känt att 61. Marininfanteribrigaden, 106. Luftlandsättningsdivisionen samt 80. Motorskyttebrigaden har förmåga att verka i arktisk miljö. Varvid själva agerandet med dessa förband i arktisk miljö ej är anmärkningsvärt. Därtill har både 61. Marininfanteribrigaden och 80. Motorskyttebrigaden förmåga att delta i landstigningsföretag. Vad som dock är intressant att notera, är att antingen har 3. eller 24. Spetsnazbrigaden även förmåga att verka i arktisk miljö, vilket bör noteras. I sammanhanget är det även intressant att notera att 2. Spetsnazbrigaden inom det västra militärdistriktet (MD V) påbörjade vad som förefaller vara bergsutbildning under sommaren 2017.3 Vilket skulle kunna utgöra en del i utbildning för att kunna verka i arktiskt och/eller subarktiskt klimat. Vad som dock är något avvikande är att 200. Motorskyttebrigaden ej deltog i denna övning, då övriga förband inom 14. Armékåren förefaller gjort det.

Den 10AUG2017 delgav de ryska väpnade styrkornas presstjänst att en styrka av fartyg ur NM lämnat dess basområde i Severomorsk och detta ingick i den större övning som började den 07AUG2017. Förbandet hade uppgiften att förflytta sig till de östra delarna av Arktis. Styrkan omfattade bl.a. ubåtsjaktfartyget Severomorskoch landstigningsfartygen Kondopoga, AleksandrOtrakovskij och Georgij Pobedonosets. Därtill skulle 45. Flyg- och luftförsvarsarmén bl.a. understödja med isrekognosering. Tre minsvepare skulle även varit avdelade för att säkra utpassage och förflyttning.4 Presstjänsten uppgav även att styrkan skulle förflytta sig cirka 250 sjömil per dygn.5

Bild 1. Geografiskt område för Severomorsk.
I sammanhanget är det värt att belysa att denna övning förefaller ingått i en större övning som startade den 07AUG2017 och omfattade cirka 100 fartyg ur NM. Enligt uppgifter från de ryska väpnade styrkornas presstjänst skulle denna större övning pågå under ett antal dagar.6 Ett intressant moment som kan noteras i denna övning är att man förefaller aerosolbelagt ett område om cirka en kvadratkilometer med dimma och dolt både fartyg och NM ledningsplats i Severomorsk. Enligt de delgivna uppgifterna skall denna övning genomförts den 09AUG2017.7

Den 15AUG2017 meddelar de ryska väpnade styrkornas presstjänsten att styrkan under ledning av ubåtsjaktfartyget Severomorsk anlänt till Dudinka på Tajmyrhalvön i Krasnojarsk kraj, styrkan hade då förflyttat sig cirka 1,400 sjömil.8 Nästa nyhet kommer den 21AUG2017, då meddelas att styrkan genomfört ett landstigningsföretag mot oförsvarad kust kring Dudinka. Landstigningen skall ha påbörjats med att attackflyg genomförde attackföretag mot grupperad motståndare, terrorister enligt övningsscenariot. Därefter skall specialförbandspersonal transporterats in på djupet syftandes till att kunna agera eldledare för fartygsartilleri. Ubåtsjaktfartyget Severomorsk skall med sitt fartygsartilleri genomfört markmålsbekämpning mot grupperad motståndare. KA-27PS helikoptrar skall även utnyttjats för att genomföra markmålsbekämpning. Därefter skall ingenjörer landsatts tillsammans med marininfanteri som skyddade dess arbete och förberett för genomförandet av landstigningen. Slutligen skall landstigning genomförts från de tre landstigningsfartygen Kondopoga, Aleksandr Otrakovskij och Georgij Pobedonosets. Över 30 fordon skall genomfört landstigning ur 61. Marininfanteribrigaden, 80. Motorskyttebrigaden samt 106. Luftlandsättningsdivisionen bl.a. BTR-80A och BMD-3. Vid landstigningen övades/togs även gemensamma förfarande fram för de tre förbanden syftandes till att ta och hålla ett brohuvud vid landstigning.9

Bild 2. Geografiskt område utvisande Dudinka.
Efter genomförd landstigning skall förbandet förflyttat sig cirka 100 km, dels med egna resurser, dels med hjälp av järnväg för fältarbetsfordon. Förbandet skall haft till uppgift att skydda en industribyggnad/område, särskild vikt skall ha lagts på att utveckla metoder för antidiversionstjänst.10 Den 31AUG2017 meddelas att förbandet påbörjat lastning av sin utrustning ombord de tre landstigningsfartygen. Vid pressmeddelandet den 31AUG2017 delges även att över 50 fordon varit delaktig i övningen.11

Den 02SEP2017 kom delar av förbandet, landstigningsfartygen OlenegorskijGornjak och Aleksandr Otrakovskij samt kranfartyget KIL-164, lämna hamnen i Dudinka och påbörja seglats mot Karahavet. Resterande del av förbandet, ubåtsjaktfartyget Severomorsk och landstigningsfartyget Kondopoga, kom att lämna den 03SEP2017.12 Den 05SEP2017 meddelas att styrkan som genomfört övningen delats i två delar. Där en del innehållande delar av 80. Motorskyttebrigaden, 61. Marininfanteribrigaden samt 106. Luftlandsättningsdivisionen påbörjats seglats västerut och skulle genomföra övningar i Barentshav innan de når hemmahamn, något de även förefaller genomfört i form av landstigningsövning. Denna styrka omfattade landstigningsfartygen Georgij Pobedonosets och AleksandrOtrakovskij. Den andra delen av styrkan som även innehöll delar ur 80. Motorskyttebrigaden, skulle fortsätta sin verksamhet inom ramen för den arktiska övningen. Denna styrka bestod av ubåtsjaktfartyget Severomorsk, landstigningsfartyget Kondopoga, tankfartyget Sergej Osipov, bogserbåten Pamir och kranfartyget KIL-164.Den 09SEP2017, meddelades att förbandet med delar ur 61. Marininfanteribrigaden, 80. Motorskyttebrigaden samt 106. Luftlandsättningsdivisionen var åter till hemmahamn.13
Bild 3. Geografiskt område för Karahavet samt Barentshav.

Utgör denna övning en del i förberedelserna inför Zapad-2017? Möjligtvisgör den det, trots att övningen ingick i den årliga arktiska seglatsen. Detta utifrån att övningsområdet enligt tidigare uppgifter skall vara från Barentshav till Ukrainska gränsen.14därtill omfattades NM av Zapad-2013.15 Härvid, får det ses som troligt att NM och/eller MD N kommer omfattas av Zapad-2017. Vad gör då denna övning intressant? Inledningsvis är det värt att belysa att med ryska mått var detta en väldigt liten övning. den omfattade totalt fyra landstigningsfartyg, i sig samtliga större landstigningsfartyg i NM.16 Varav enbart tre fartyg förefaller deltagit i själva landstigningsövningen, möjligen utgjorde det fjärde landstigningsfartyget depåfartyg. Vilket innebär att det maximalt rört sig om cirka 1000 soldater.17 Således rör det sig om en bataljon alternativt förstärkt bataljonsstridsgrupp som övat, med olika ingående förmågor vars gemensamma nämnare är arktisk kompetens.

Även om det skulle röra sig om cirka 1000 soldater, så är det anmärkningsvärt att chefen för den Norra Marinen agerar övningsledare. Givetvis finns det en viss prestige i de arktiska seglatserna och att samtliga större landstigningsfartyg var involverade. Dock får man ställa sig frågan om behovet verkligen föreligger att en Amiral är övningsledare för en sådan verksamhet. Jämför vi med den ryska luftlandsättningsövningen i Pskov som berörts i ett tidigare inlägg, så blev det förståeligt att chefen för luftlandsättningstrupperna var övningsledare då det var en större och komplex övning som genomfördes, så är ej fallet med denna övning, sett till rapporteringen. Härvid finns möjligheten att övningen i sig innehöll viktigare moment.

Sett till deltagande förband så var 2/3 av markstridsförbanden inom den 14. Armékåren involverad medtruppbidrag. Detta skulle i sak kunna innebära att det var någon form av kaderövning med mindre förbandsmängd som genomfördes. Dock involverades samtliga landstigningsfartyg varvid det är troligt att det de facto var en bataljonsstridsgrupp som övade och det ej rörde sig om en kaderövning. Dock skulle det kunna vara en viktigare uppgift som övades där förmågor ur de tre förbanden krävs, för att kunna lösa den, detta skulle kunna förklara varför chefen för NM var övningsledare. Dock utifrån vad som rapporteras så är uppgiften i sig inte heller särskilt komplex, då det innebar att ta ett brohuvud något som både 61. Marininfanteribrigaden men även 80. Mekskyttebrigaden övat tidigare, därefter förflytta sig för att skydda ett objekt.

Vad som blir än mer anmärkningsvärt är uppgiften om att man övat för att ta fram metoder syftandes till att ta och säkra brohuvud vid landstigning. Något som kan förutsättas finns mer än väl beskrivit i ryska reglementen. Givetvis kan det vara så att terrängutformningen krävde särskilda metoder vilket kan ha utgjort ett särskilt övningsmoment, dock blir det då mer en momentövning, varvid det blir än mer anmärkningsvärt att en Amiral är övningsledare. Därtill är uppgiften om att metoder i antidiversionstjänst skulle tas fram, något som om man följer de väpnade styrkornas presstjänst vet att det rapporteras veckovis om att förband övat. Därvid kan det förutsättas att sådana metoder även finns framtagna.

Avslutningsvis är det mycket intressant att notera att ett kompani ur 106. Luftlandsättningsdivisionen förefaller erhållit landstigningsutbildning. Troligtvis är detta det arktiska kompaniet ur 106. som ingår i luftlandsättningsstyrkornas arktiska bataljonsstridsgrupp. Att de övar i arktiska förhållanden är inget anmärkningsvärt, däremot att de tillförs kompetens att genomföra landstigning är desto mer, då det naturliga transportsättet för dessa förband torde vara antingen med hjälp av transportflygplan och luftlandsättning eller med hjälp av helikopter. Här kan det handla om att gardera sig, så att förbandet kan utnyttjas även om väderlek bedöms som otjänlig för luftlandsättning under längre tid eller att lufttransportkapacitet ej kan avvaras.

Slutsats

Troligtvishar samövning genomförts av en utåt sett tillfälligt sammansatt stridsgrupp med förbandsenheter från 61. Marininfanteribrigaden, 80. Motorskyttebrigaden och 106. Luftlandsättningsdivisionen. Samövningen har troligtvis genomförts i syfte att lösa en uppgift i närtid eller eller på sikt, under barmarksförhållanden. Möjligen kan uppgiften i sig vara viktig, då chefen Norra Marinen utgjorde övningsledare för en utåt sett okvalificerad övning/uppgift d.v.s. han ville säkerställa att förbanden skulle kunna lösa den tilltänkta uppgiften på ett adekvat sätt. Möjligenkan det samövade förbandet komma genomföra något motsvarande under övning Zapad-2017 alternativt har en fullständig förövning/validering av någon del i en planering genomförts, vilket skulle kunna förklara deltagandet av chefen för Norra Marinen.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

BelTA 1(Engelska)
RussianShips 1, 2(Engelska)
Rysslands Försvarsministerium 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16(Ryska)
Stockholm International Peace Research Institute 1(Engelska)
TASS 1(Engelska)
Totalförsvarets forskningsinstitut 1, 2(Svenska/Engelska)

Galeotti, Mark. Spetsnaz: Russia's Special Forces. Oxford: Osprey Publishing, 2015.
Galeotti, Mark. The Modern Russian Army 1992–2016. Oxford: Osprey Publishing, 2017.

Slutnoter

1Министерство обороны Российской Федерации. Подразделения Тульского соединения ВДВ впервые примут участие в межвидовом учении на юге полуострова Таймыр. 2017. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12139117@egNews(Hämtad 2017-09-09)
Министерство обороны Российской Федерации. На Таймыре проведено межвидовое учение с высадкой морского десанта. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/north/news/more.htm?id=12139155@egNews(Hämtad 2017-09-09)
Министерство обороны Российской Федерации. Силы Северного флота, участвовавшие в тактическом учении под Норильском, приступили к погрузке на десантные корабли в Дудинке. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/north/news/more.htm?id=12140500@egNews(Hämtad 2017-09-09)
Galeotti, Mark. Spetsnaz: Russia's Special Forces. Oxford: Osprey Publishing, 2015, s. 40.
Galeotti, Mark. The Modern Russian Army 1992–2016. Oxford: Osprey Publishing, 2017, s. 54.
Persson, Gudrun (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2017, s. 36.
Wezeman, Siemon T. Military capabilities in the Arctic: A new cold war in the High North?. Stockolm: Stockholm International Peace Research Institute, 2016, s. 15.
2Министерство обороны Российской Федерации. Военнослужащие ВДВ России научились десантироваться на дрейфующие льдины у Северного полюса. 2017. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12107771@egNews(Hämtad 2017-09-09)
Persson, Gudrun (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm : Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2017, s. 36.
3TASS. Russia's Northern Fleet Arctic brigade lands Marines on Kotelny Island for first time. 2015. http://tass.com/defense/821227(Hämtad 2017-09-09)
Министерство обороны Российской Федерации. Подразделения специального назначения ЗВО приступили к занятиям по горной подготовке. 2017. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12131299@egNews(Hämtad 2017-09-09)
4Министерство обороны Российской Федерации. Отряд кораблей и судов обеспечения Северного флота покинул Североморск и взял курс в Арктику. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/north/news/more.htm?id=12137278@egNews(Hämtad 2017-09-09)
5Министерство обороны Российской Федерации. Отряд кораблей Северного флота вошёл в Карское море. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/north/news/more.htm?id=12137617@egNews(Hämtad 2017-09-09)
6Министерство обороны Российской Федерации. Минно-тральная группа Кольской флотилии в рамках планового учения обеспечила вывод надводных сил из пунктов базирования Северного флота. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/north/news/more.htm?id=12137216@egNews(Hämtad 2017-09-09)
7Министерство обороны Российской Федерации. В главной базе Северного флота состоялась тренировка по аэрозольной маскировке военных объектов. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/north/news/more.htm?id=12137200@egNews(Hämtad 2017-09-09)
8Министерство обороны Российской Федерации. Отряд кораблей Северного флота в рамках арктического похода прибыл на рейд порта Диксон. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/north/news/more.htm?id=12137824@egNews(Hämtad 2017-09-09)
9Министерство обороны Российской Федерации. На Таймыре проведено межвидовое учение с высадкой морского десанта. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/north/news/more.htm?id=12139155@egNews(Hämtad 2017-09-09)
10Министерство обороны Российской Федерации. Морской десант Северного флота на штатной технике совершил 100-километровый марш на Таймыре. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/north/news/more.htm?id=12139354@egNews(Hämtad 2017-09-09)
11Министерство обороны Российской Федерации. Силы Северного флота, участвовавшие в тактическом учении под Норильском, приступили к погрузке на десантные корабли в Дудинке. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/north/news/more.htm?id=12140500@egNews(Hämtad 2017-09-09)
12Министерство обороны Российской Федерации. Группа кораблей Северного флота вышла из порта Дудинка. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/north/news/more.htm?id=12140721@egNews(Hämtad 2017-09-09)
13Министерство обороны Российской Федерации. Отряд кораблей Северного флота, выполняющий задачи дальнего арктического похода, разделился на две группы. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/north/news/more.htm?id=12141002@egNews(Hämtad 2017-09-09)
Министерство обороны Российской Федерации. Морские пехотинцы Северного флота десантировались на Новой Земле. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/north/news/more.htm?id=12141186@egNews(Hämtad 2017-09-09)
Министерство обороны Российской Федерации. Большой десантный корабль «Александр Отраковский» выполнил задачи межвидового учения на Таймыре и прибыл в Североморск. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/north/news/more.htm?id=12141602@egNews(Hämtad 2017-09-09)
14BelTA. Details of Belarusian-Russian army exercise Zapad 2017 unveiled. 2017. http://eng.belta.by/society/view/details-of-belarusian-russian-army-exercise-zapad-2017-unveiled-99607-2017/(Hämtad 2017-09-09)
15Norberg, Johan. Training to Fight – Russia’s Major Military Exercises 2011–2014. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2015, s. 37-38.
16RussianShips. Russian Navy 2017. 2017. http://russianships.info/eng/today/(Hämtad 2017-09-09)

17RussianShips. Project 775. 2017. http://russianships.info/eng/warships/project_775.htm(Hämtad 2017-09-09)

Bärplockare och Tavelförsäljare

Reflektion

Den 06SEP2017 publicerade tidningen Norrländska Socialdemokraten, NSD, uppgifter om att tre bärplockare, två män och en kvinna, anhållits misstänkta för spioneri alternativt olovlig underrättelseverksamhet. Vid genomförande av en utlänningskontroll, 30AUG2017, av gränspolisen fattades misstanke att oegentligheter rådde varvid en fördjupad kontroll kom att genomföras vid polisstationen i Överkalix, där det uppkom misstanke om brott. De tre kom att anhållas och fördes till polishuset i Luleå där de efter ytterligare förhör kom att släppas 31AUG2017.1Med anledning att de släpptes får det förutsättas att misstankarna ej gick att styrka.

I sammanhanget är det intressant att notera ett inslag av SverigesRadio 01SEP2017. Där det framkommer att gränspolisen under perioden V734-35 genomfört cirka 70 kontroller av bärplockare i Norrbotten, varav ett 15-tal av kontrollerna har lett till att bärplockare har avvisats från Sverige. Bärplockarna skall i huvudsak kommit från Östeuropa och Asien. Kontrollerna skall enligt polisen även lett till att annan informationframkommit, troligtvis kan ”annan information” varit de misstänkte individerna för spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet, då det passar in i tid.2

Att inhämtning genomförs av främmande makt/-ers underrättelsetjänst/-er i Norrbotten förefaller vara en realitetutifrån de uppgifter som framkommit under 2016-17. Både militär infrastruktur samt verksamhet, men även för totalförsvaret viktig infrastruktur samt verksamhet förefaller kartläggas med olika metoder. Därtill förefaller åtminstone intill hösten 2016 denna verksamhet ha ökat.3 Huruvida så även är fallet ett år senare, är oklart. Dock skulle det åtminstone kunna anses som troligt att denna verksamhet fortsatt är hög och reell, då polisen de facto fattade misstanke om att de tre bärplockarna kunde bedriva spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet. Något man kan tänka sig de ej borde gjort om det ej råder en höjd vaksamhet kring sådan verksamhet.

Kan det då finnas någon substans i att bärplockare skulle kunna utnyttjas för s.k. inhämtningsverksamhet? Hypotetiskt är det fullt möjligt, då det skulle utgöra ett utmärktalibi för att kunna vistas ute i terrängen samt möjliggöra rörelsefrihet över större geografiska ytor. Något som ej skulle uppmärksammas nämnvärt mtp. den mängd utländska bärplockare som vistas i Norrbotten under höstmånaderna. Detta skulle, troligtvis, i vissa hänseende möjliggöra att man skulle kunna komma närmre t.ex. installationer som finns i rurala områden.

Detta påminner i viss mån om det svenska modus operandi med s.k. ”resenärer”,4 under det kalla kriget. Individer som reste i intressanta områden för underrättelsetjänstens räkning och som kontaktades av underrättelsetjänsten för att genomföra inhämtning, som i praktiken var riskfri för de som genomförde den. Individen ombedes kontrollera/notera sakförhållanden inom det område som han skulle passera, för att därefter återrapportera vid hemkomst.5 Således skulle det inte ens behöva vara utbildad inhämtningspersonal som genomför inhämtningen utan individer som ombeds att mot t.ex. en ersättning kontrollera en eller flera sakförhållanden inom ett geografiskt område.

I detta sammanhang är det även intressant att notera likheterna med de s.k. ”tavelförsäljarna” som figurerade under 1970 och 80-talet i Sverige. Här förefaller verksamheten ej varit riktad mot kartläggning av piloter och höga officerare, som tidigare gjorts gällande, enligt nu avhemligade dokument. Dock gjorde Försvarsmakten bedömningen att verksamheten var säkerhetshotande. Vilket skulle kunna innebära att t.ex. kartläggning av för Försvarsmakten och/eller Totalförsvaret viktig infrastruktur genomfördes.6 Dock förefaller ejnågra uppgifter om inhämtning mot svensk infrastruktur hittats i polska arkiv,7 i skrivande stund.

Därtill finns alltid möjligheten, under det kalla kriget, att någon av Warszawapaktsländerna ”lånade” personal av ett annat lands underrättelsetjänst för att genomföra inhämtning i t.ex. Sverige. Ett exempel på detta är en underrättelseofficer som inledningsvis kom att arbete för Stasi i Sverige, för att sedan börja arbeta för den Sovjetiska militära underrättelsetjänsten, GRU.8 En annan möjlighet skulle även kunna vara att inhämtningspersonalen utger sig för att tillhöra land X medan de i själva verket tillhör land Y. Varvid begreppet ”polska tavelförsäljare” på ytan kan te sig väldigt enkelt, men då det nagelfars något blir det mer komplext.

Således, kan individer som utger sig för att vara bärplockare utgöra inhämtningspersonalen från en främmande makt? Givetvis kan så vara fallet, dock får det nog ses som sannolikt att det i sådant fall utgörs av ett fåtal individer. En kringresande turist kan lika väl vara det. Men som en täckmantel för inhämtning i vissa geografiska områden får det anses vara ett mycket klokt val, då man t.ex. under höstperioden i Norrbotten väl skulle passa in i normalbilden. Då både bofasta men även tillresta bedriver bärplockning över en stor yta och under alla dagar av bär säsongen.

En sådan metod, skulle i sådant fall utgöra en av många liknande som exemplifierats ovan, som i grund och botten, faller tillbaka på att kunna dölja sin inhämtning i en normalbild och därmed ejväcka uppmärksamhet. Vilket återigen accentuerar vikten av att bofasta invid för Försvarsmakten och Totalförsvaret viktiga anläggningar, rapporterar sådant som faller utanför eller känns falla utanför det normala. Avslutningsvis går det inte nog poängtera vikten av ”detektiven allmänheten” i dessa fall/verksamhet.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Norrländska Socialdemokraten 1(Svenska)
Svenska Dagbladet 1(Svenska)
Sveriges Radio 1(Svenska)
Sveriges Television 1, 2, 3, 4(Svenska)

Andersson, Lennart. Svenskt flyg under kalla kriget. Stockholm: Medström, 2016.
Frick, Lennart W. Rosander, Lars. Bakom hemligstämpeln: hemlig verksamhet i Sverige i vår tid. Historiska media: Lund, 2004.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Atlantis: Stockholm, 2011.

Slutnoter

1Norrländska Socialdemokraten. Engström-Andersson, Maria. Avslöjar: Bärplockare greps – misstänktes för spioneri. 2017. http://nsd.se/nyheter/avslojar-barplockare-greps-misstanktes-for-spioneri-nm4636376.aspx(Hämtad 2017-09-07)
2Sveriges Radio. Vallgårda, Per. Femtontal bärplockare avvisade från Sverige. 2017. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=98&artikel=6768617(Hämtad 2017-09-07)
3Sveriges Television. Larsson, Erica. Misstänkt ryskt spionage ökar i norra Sverige. 2016. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/misstankt-ryskt-spionage-okar-i-norra-sverige(Hämtad 2017-09-07)
Sveriges Television. Larsson, Erica. Misstänkt kartläggning av akutsjukvård – rapporterad till SÄPO. 2017. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/misstankt-kartlaggning-av-akutsjukvard-rapporterad-till-sapo? (Hämtad 2017-09-07)
Sveriges Television. Larsson, Erica. Kiruna kommun skärper säkerheten. 2017. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/kiruna-kommun-skarper-sakerheten(Hämtad 2017-09-07)
Sveriges Television. Larsson, Erica. Misstänkt kartläggning av norrbottnisk infrastruktur. 2017. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/misstankt-kartlaggning-av-norrbottnisk-infrastruktur(Hämtad 2017-09-07)
4Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 195.
5Frick, Lennart W. Rosander, Lars. Bakom hemligstämpeln: hemlig verksamhet i Sverige i vår tid. Lund: Historiska media, 2004, s. 323, 325, 327-328.
6Svenska Dagbladet. Dahlin, Oscar. Gåtan om kalla krigets tavelförsäljare löst?. 2016. https://images-3.svd.se/v2/images/0f0361b9-3b4a-4e5c-a9d4-31908a5cdda5?h=833&q=70&w=1250&s=9ba62470e557dfe07d85c15733b37811f5764a5a(Hämtad 2017-09-07)
Andersson, Lennart. Svenskt flyg under kalla kriget. Stockholm: Medström, 2016, s. 228, 231.
7Andersson, Lennart. Svenskt flyg under kalla kriget. Stockholm: Medström, 2016, s. 243.

8Almgren, Birgitta. Inte bara spioner: Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget. Stockholm: Carlsson, 2011, s. 129.

Har vi en ledningskris i Sverige?






Är det så att vi i en ökad utsträckning ser: radikala verksamhetsförändringar vilka ter sig som obegripliga för medlemmarna i organisationen - chefer som tar dåliga beslut därför att de inte lyssnar på personer som har till uppgift att ge dem råd - chefer som inte vågar fatta beslut ”hellre göra ingenting än riskera att göra fel” - chefer som främst ser sig som regeluttolkare istället för ledare vilka ska styra och utveckla verksamheten – chefer som tillsätts på andra meriter än professionalism - organisationskulturer där den enskilde riskerar repressalier om han eller hon påpekar oegentligheter eller framför obekväma fakta – en tendens att fatta kortsiktigt populära beslut men negligera deras långsiktiga konsekvenser – en utveckling där regler och kontroll blir viktigare än resultatet?
Det är upp till den enskilde att bedöma om han eller hon tycker sig känna igen någon eller några av dessa företeelser. Om nej – sluta läsa här. Annars.
Att det skulle gå att skapa det perfekta ledningssystemet eller att det skulle finnas en ledningsmodell som passar alla organisationer är en chimär.
Det är dock inte osannolikt att vissa grundregler för hur ledning kan och bör utövas är allmängiltiga, speciellt sådana som visat sig fungera i situationer där god ledning är en helt avgörande faktor för att nå önskat resultatet.
I boken Att leda i svåra lägen görs en analys av olika faktorer som tycks vara speciellt betydelsefulla i den svåraste och mest resultatkrävande ledningsmiljö som finns – ledning i krig.
Grundat på tjugofem militärhistoriska exempel analyseras faktorer som: hur organisationsstrukturer påverkar möjligheterna att leda, metoder för att skapa ledningskulturer som medger effektiv styrning men som samtidigt ger medarbetarna utrymme för eget handlande, vikten av en gemensam grundsyn i organisationen, chefens roll som föredöme och ledare, vikten av att förstå den egna organisationens sätt att verka samt stabers (rådgivares) roll i ett väl fungerande ledningssystem. Några exempel belyser också konsekvenserna av övermod och vådan av att inte ta åt sig information. Exemplen spänner över alla ledningsnivåer, från strategisk ledning på högsta nivå till att personligen leda praktisk verksamhet på fältet.
Exemplen kommenteras av ett tjugotal erfarna civila chefer, bl a Mikael Odenberg, Eva Hamilton, Nils Bildt, Jan Nygren, Cecilia Skingsley m fl, där de drar slutsatser om, och i så fall på vilket sätt, det som illustreras i exemplen kan ha bäring på ledning i civila sammanhang.
Sammantaget framgår att likheterna mellan god militär och civil ledning är påfallande. Något som inte borde förvåna. Ytterst är det i båda fallen en fråga om att påverka människor och att skapa en fungerande interaktion mellan människor. Att ha god kunskap om den verksamhet man ska leda skadar inte heller.
Förhoppningsvis kan exemplen i boken, och de civila chefernas kommentarer, leda såväl till eftertanke som konkreta åtgärder hos alla som på ett eller annat sätt är engagerade i ledning i dess vidaste bemärkelse. Som chefer, rådgivare, forskare, debattörer eller på något annat sätt.
                                                                 *****
P.S. Författarna till Att leda i svåra lägen deltar gärna i diskussioner/seminarier rörande exemplen och slutsatserna i boken. 


”Kärnvapnen det bästa som hänt mänskligheten!”

av Ulf Henricsson

För några år sedan gästades ett akademisammanträde av den kände israeliska militärhistorikern Martin van Creveld. En bit in i sitt föredrag sade han, ”kärnvapen är det bästa som hänt mänskligheten”. Jag märkte ingen reaktion i församlingen och inga frågor ställdes i den följande frågestunden. Höll alla med, eller kom det för överraskande? Kärnvapen är ju inget vi talar om så ofta –  de bara finns där. Och talar vi om dem handlar det om hur fruktansvärda de är och att de bör avvecklas. Så tycker uppenbarligen vår utrikesminister. Det är i alla fall inte så många som öppet håller med van Creveld. Jag gör det!
 
Foto: aisvector / Shutterstock.com

Krigsavhållande eller domedagsvapen som kan komma till användning? Foto: aisvector / Shutterstock.com


Varför? Följ EU kommissionens ordförandes, Jean Claude Junker, råd till de som tvivlar på nyttan av EU – ”besök krigskyrkogårdarna från första och andra världskriget!” Det rådet är tillämpbart även i detta ämne.

Det tredje världskriget har vi hittills sluppit. Mycket talar för att det är tack vare kärnvapnen och deras förmåga till MAD (Mutual Assured Destruction) – alla är förlorare! Krig startas för att någon anser sig ha något att vinna på det. Ingen chans till vinst – inget krig! Det är inte sant säger många – vi har ju krig hela tiden! Ja – på grund av att enskilda människor och grupper tjänar på det[1] och att vi inte är beredda att ta det ekonomiska och politiska priset för att stoppa dem. Vi förfasas över ett eventuellt kärnvapenkrig men sitter och tittar på det som händer i bl a Syrien. Är det bättre att dö av infekterade bränn-  och splitterskador än av radioaktiv strålning?

Är det ett för enkelt resonemang? – Nej, men däremot är händelsekedjorna som kan resultera i krig mycket komplicerade och svårförutsägbara. Därför blir kalkylerna ofta fel när det gäller krig med konventionella vapen. Kärnvapenkrigets resultat är enklare att förutse

Problemet är inte vapnen i första hand utan det giriga och maktlystna rovdjuret homo sapiens – vi slog ihjäl varandra innan vi beväpnade oss.

Margot Wallström skriver att kärnvapennedrustning är möjlig – ja, den dag alla stormakter också tycker det och dit är det mycket långt.  Men innan vi ändrat homo sapiens sinnelag frågar jag mig om en sådan utveckling ens är önskvärd?

Vi har ju klarat oss bra i sjuttio år under USA:s kärnvapenparaply så varför inte agera så att vi kan fortsätta med det. Använd energin på att förbättra för dem som redan lever i väpnade konflikter!

Jag travesterar min gamle historielärare som när vi kom in på parfymens historia sade; ”bra att den finns – synd att den behövs”! Detta gäller även kärnvapen.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

 


Not

[1] Läs gärna Mary Kaldors ”New and old wars – organized violence in a global era

Strategiskt självmål

av Lars Wedin

Tyvärr saknas det inte ämnen att ta upp i denna blogg. Ett axplock på tänkbara ämnen följer nedan.

Gällande försvarsbeslut har det blivit mera regel än undantag att mål är alltför lågt satta men ändå underfinansierade. När S + C + M kom överens härförleden så nöjde man sig som vanligt med att besluta om att underfinansiering fortfarande skall gälla – om än i mindre grad – men – också som vanligt – talade man bara i monetära termer. Vad är det man vill att försvaret inte skall göra?

Eftersom vår finansminister har annonserat att det finns 40 miljarder att spendera på reformer så kunde man tänkt sig att försvarsbeslutet 2015 skulle finansieras fullt ut. Det hade dessutom varit lämpligt att stärka detta beslut. Nu är signalen ”vi kan stärka försvaret men vi vill inte” – underförstått: ”vi blir räddade av USA/Nato”.

IT-skandalen visar att Rikets ledning inte fungerar. Mycket tyder på att Statsministern, mer eller mindre explicit, skickat signalen ”blanda inte in mig” till sin omgivning. Denna misstanke styrks av att han som en första åtgärd flyttade ut krisledningen från Statsrådsberedningen.

Terrorismen är sannolikt det idag mest akuta säkerhetshotet. Inga åtgärder verkar dock vidtas beträffande hemvändande IS-krigare. Det finns inga inrikestrupper som skulle kunna hantera ett omfattande angrepp. Det finns ingen sjukvårdsberedskap värd namnet. En attack typ Bataclan 2015 med ett stort utfall av skottskadade människor kan inte hanteras.

Försörjningsberedskapen är låg, vilket tydligt visades när Kungl. Örlogsmannasällskapet hade en konferens om ämnet i juni i år.

Polisen kan inte hantera vardagssäkerheten i våra städer. Posten kan inte skicka brev. SJ kan inte köra tåg. Sveriges viktigaste hamn, Göteborg, är blockerad av en intern facklig strid sedan flera månader. Vår cyberberedskap är allmänt låg; trenden mot ett kontantfritt näringsliv leder till risk för ekonomisk totalkollaps.

Vår örlogsflotta har en medelålder av 28 år men, bortsett från två ubåtar, finns idag ingen plan för förnyelse.

I denna blogg skall emellertid ett annat problem tas upp: det strategiska självmål som vår (uppenbarligen inte så kompetenta utrikesledning) åstadkommit genom att ansluta sig till förbudet mot kärnvapen.

Kärnvapen eller inte?

Den sjunde juli antog FN ett förbud mot kärnvapen som öppnas för ratificering den 20 september. De flesta europeiska stater har inte skrivit på. De som har skrivit på är: Cypern, Irland, Lichtenstein, Malta, San Marino, Schweiz, Sverige och Österrike. Inget av dessa är med i Nato; inget har kärnvapen.

Ett första konstaterande är att avtalet, om det blir ratificerat, inte kommer att få någon direkt effekt på kärnvapeninnehavet; detta gäller för officiella innehavare enligt icke-spridningsavtalet som exempelvis Indien eller Nordkorea. Däremot kan det skapa en hel del problem, inte minst för Sverige.

Sveriges agerande här är vad man kallar ”do-gooder” d v s ett välmenande men naivt beteende som riskerar att leda till negativa konsekvenser.

Det finns åtminstone tre aspekter på frågan:

  • Inrikespolitiskt;
  • Utrikespolitiskt;
  • Allmänstrategiskt.

Inrikespolitiska aspekter

Den svenska försvars- och säkerhetspolitiken bygger på internationellt samarbete. I praktiken innebär detta att vi förväntar oss hjälp från Nato/USA. Den svenska så kallade fredsrörelsen gillar inte detta. Massiva propaganda- och eller desinformationskampanjer pågår exempelvis nu mot höstens militära storövning Aurora. Däremot är fredsrörelsen (som vanligt) tyst om den ryska storövningen Zapad.

En svensk anslutning till ett kärnvapenförbud, som trätt i kraft, skulle sätta ett vapen i händerna på vänstern och den s k fredsrörelsen som – med viss formell rätt – skulle komma att hävda att Sverige inte bör samarbeta med stater som bryter mot internationella överenskommelser inom ramen för FN.

Den s k fredsrörelsen skulle naturligtvis inte acceptera att Sverige byter ut samarbetspolitiken mot ett kraftigt upprustat nationellt försvar (om ett nationellt försvar över huvud taget vore möjligt).

Utrikespolitiskt

Östersjöområdet utgör nu ett spänningsfält med fokus på de baltiska staternas säkerhet. Härtill kommer att Ryssland av allt att döma strävar efter att kunna etablera Östersjöområdet som ett sanktuarium – d v s ett skyddat område där man bl a kan uppträda med fartyg beväpnade med långdistansroboten SS-N-27 Sizzler.

Det råder emellertid en ömtålig stabilitet i området tack vare Natos närvaro till havs, i luften och iland i de Baltiska staterna. Sveriges strategiska roll som innehavare av Östersjöns längsta kust och Gotland – områden varifrån förbindelserna mellan de Baltiska staterna och Västeuropa samt Atlanten kan behärskas – behöver inte utvecklas här; den är väl känd. Men Sverige är också en destabiliserande faktor genom sitt svaga försvar och vacklande hållning till Nato. Om Sverige skulle ratificera avtalet så riskerar två saker att inträffa:

  • Vårt samarbete med Nato/USA försvåras dels beroende på inrikespolitiska strider (se ovan) och dels eftersom vi har biträtt ett beslut som är ägnat att försvaga alliansens försvarsmöjligheter.
  • Vi öppnar för påtryckningar från Ryssland som en konsekvens av ovan.

Det bör i detta sammanhang understrykas att Ryssland under senare år har utnyttjat kärnvapen på ett nytt sätt. De har gått från att vara rena avskräckningsvapen till att bli medel för ryska påtryckningar och hot (exempelvis hotet att förinta den danska flottan om Danmark skulle gå med i Natos försvar mot ballistiska robotar). Man rör sig fortfarande inom det strategiskt virtuella området men har övergått från en ren defensiv till en hybridstrategi av defensiv-offensiv karaktär. I en sådan utpressningssituation är Sverige beroende av att Ryssland uppfattar att Sverige sannolikt står under USA/Natos kärnvapenparaply. Skulle Sverige ratificera kärnvapenförbudet så minskar denna sannolikhet drastiskt ur ett ryskt perspektiv och Sverige står då mer öppet för hot underbyggda av kärnvapen.

Konsekvensen blir att Östersjöområdet destabiliseras och att Sverige riskerar att hamna i det som under det kalla kriget kallades ”finlandisering” – kort sagt, vi skulle förlora vår säkerhetspolitiska suveränitet.

Allmänstrategiska synpunkter

Det har skrivits många böcker om kärnvapen och deras roll. Det finns här inte plats för en ens tillnärmelsevis komplett analys (den intresserade kan exempelvis läsa François Géré och Lars Wedin, La politique, l’état et la guerre som kommer på Nuvis i höst).

Kärnvapen är ett politiskt vapen – det är inte avsett att användas i praktisk krigföring. De verkar genom sin enorma förstöringspotential. ”Strategiska spelare” som Putin och Kim Jong-Un och i viss mån Trump utnyttjar detta – något som kallas brinkmanship. Men tröskeln mellan konventionellt krig och kärnvapenkrig är ogenomtränglig; ingen stat vågar på allvar gå över denna. Kärnvapen verkar därför som ett lock på konflikter mellan kärnvapenmakter. Att det är så visas av att ingen på allvar har diskuterat Putins kärnvapenhot mot bl a Danmark och de Baltiska staterna.

Nu kan det naturligtvis sägas att en herre som Kim Jong-Un är så oberäknelig, så hänsynslös att han är beredd att offra sig själv, sin familj och resten av sitt land i en kärnvapenduell. Men det är i verkligheten knappast troligt. Om inte Sydkorea var skyddat av USAs kärnvapenparaply vore däremot risken för ett förödande krig långt ifrån försumbar.

Denna återhållsamhet speglas inte minst i den konflikt mellan Kina och USA som utspelas i, framför allt, Sydkinesiska havet. Båda parter ”gestikulerar” men är samtidigt återhållsamma. Kina använder exempelvis företrädesvis sin kustbevakning och sin fiskeflotta (en sorts fiskande milis) i konfrontationerna med US Navy, vilket ger en lägre upptrappningsrisk än Navy mot Navy.

I en kärnvapenfri värld skulle dessa återhållande faktorer inte finnas. Precis som i upptakten till första världskriget skulle upptrappning mötas av upptrappning tills det totala kriget var verklighet – Clausewitz absoluta krig som ”för begreppet krig till dess yttersta gräns”. Ett konventionellt storkrig på exempelvis europeisk mark skulle få fruktansvärda följder.

Men, säger ”fredsivraren” det skulle (nog – vi kan ju inte veta) inte bli så utan världen skulle bli fredligare. Den franske filosofen Blaise Pascal (1623–1662) diskuterade ett motsvarande problem nämligen gudstro och frälsning i det eviga livet. Om jag satsar på att Gud inte finns och det visar sig, efter ankomsten till andra sidan, att jag hade fel – Gud fanns – så har jag förlorat min frälsning. Men om jag satsar på att Gud finns så får jag alltid rätt: antingen finns han och jag når frälsningen men om så inte är fallet så gör det ju ingenting.

Nu är risken för en total kärnvapennedrustning inte särskilt stor. Det enda som kommer att hända om Sverige ratificerar avtalet är att vi riskerar att alienera våra vänner och underlätta för vår ryske granne. Vår utrikesledning riskerar också att framstå som naiv och okunnig.

Kanske kan Världen utvecklas till en punkt där det inte längre finns några krigsrisker. Då kommer kärnvapnen att försvinna som en konsekvens härav. Men dit är det just nu oändligt långt.

 
Författaren är kommendör, Directeur des études vid Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.