månadsarkiv: oktober 2017

Förskjutning?

Reflektion

Den 27OKT2017 genomförde den ryske försvarsministern, SergejSjojgu, inom ramen för det veckovisa mötet med det ryska Försvarsministeriet ett intressant uttalande. Enligt honom är den militärpolitiska situationen längs Rysslands västra landgräns spänd och tenderar förvärras.1 Enligt den ryska Militärencyklopedin definieras den militärpolitiska situationen som de sammantagna faktorerna vilket karakteriserar relationerna mellan stater och/eller koalitioner av stater vid en given tidpunkt (fritt översatt).2 Sådana uttalanden har givits tidigare, dock blir detta uttalande intressant i perspektivet kring de uppgifter som publicerats av den ryska tidningen Kommersant, som även berörtspå denna blogg, den 03OKT2017, där bl.a. uppgifter förmedlas att en väpnad konflikt mellan Ryssland och NATO-länder ej kan uteslutas.3 Här skall dock beaktas att Kommersant hänvisar till anonyma källor näradet ryska försvarsministeriet.

Denna militärpolitiska situation har föranlett, enligt Sergej Sjojgu, att ett antal åtgärder vidtagits syftandes till att mötadessa utmaningar och hot. I enlighet med den framtagna planen för att möta dessa utmaningar och hot skall bl.a. stridsvärdet hos förbanden i det västra militärdistriktet (MD V) förbättras.4I det sammanhanget blir uppgifter publicerade av det ryska försvarsministeriets informationstjänst den 30OKT2017 intressanta. Där det påtalas att övningsverksamheten under 2017 ökat med 25% inom MD V. Bland annat skall över 60 stabstjänstövningar genomförts inom MD V därutöver skall en generell kvalitetsförbättring uppnåtts hos förbanden inom MD V, enligt de publicerade uppgifterna.5

Här skall dock beaktas att övningsverksamheten inom den strategiska riktning där den årliga strategiska övningen genomförs, alltidtenderar öka. I detta år genomfördes denna övning i den västra strategiska riktningen (MD V), med övning Zapad-2017. Varvid den 25% ökningen i övningsverksamhet inom MD V enbart behöver vara för detta år och en nedgång kan ske under 2018 i övningsverksamheten. Vad som skulle kunna tala emot en nedgång är den ryske försvarsministerns uttalande om att öka stridsvärdet på förbanden inom MD V syftandes till att möta de uppkomna hoten och utmaningarna längs Rysslands västra landgräns och därmed även dess västra strategiska riktning (MD V).

Således finns det ett antal, tre, faktorer som skulle kunna peka på en fortsatt försämring av säkerhetssituationen i det svenska närområdet. Den första och andra faktorn är den ryska försvarsministerns uttalande om en spänd säkerhetssituation som tenderar att försämras längs Rysslands västra landgräns, där man aktivt vidtar/vidtagit åtgärder för att möta detta genom att bl.a. höja stridsvärdet på förbanden inom MD V. Den tredje faktorn är, en eventuell, ökad övningsverksamhet som i sig skulle kunna indikera att situationen försämras, då militära förband tenderar öva mer då säkerhetslägen försämras, kopplat till Kommersant uppgifter.

Här skall dock beaktas att dessa uttalanden har börjat bli något av en rutinkaraktär de senaste åren. Dock får det anses att både förbandsmängd samt övningsverksamhet har ökat inom MD V. Hur mycket denna de facto har ökat får dock ses som en mer öppen fråga, då det får ses ur ett källkritiskt perspektiv svårt att bedöma. Därutöver anges ofta siffror avseende övningsverksamhet i procent utan någon egentlig referenssiffra (här avser jag t.ex. mängden övningar jämfört med tidigare år osv). Vad som dock sticker ut något Kommersants uppgifter som nämnts ovan. Placeras de in tillsammans med den ryske försvarsministerns uttalanden, är det en relativt dyster bild som målas upp.

Vad som skulle kunna peka på att någon egentlig försämring ej skett, åtminstone inte i direkt närtid, är en eventuell nedgång i mängden västliga spaningsflygningar med signalspaningsflygplan som i de flesta fallen går att följa med t.ex. Radarbox24 och andra tjänster, i Östersjön. Där en nedgång förefaller skett efter Zapad-2017 genomförande. Nu är det en av många inhämtningsmetoder, men dock får det anses att hade en försämring inträffat torde mängden flygningar, som minst, fortsatt på samma nivå som innan Zapad-2017.

Således behöver inte den ryska försvarsministerns uttalande om att bl.a. höja stridsvärdet på förband maa. en försämrad säkerhetssituation och uppgifterna avseende den ökade övningsverksamheten inom MD V tillsammans med Kommersants uppgifter korrelera. Dock får det onekligen ses som intressant och bör vara en faktor att ta med sig framgent för att bedöma om säkerhetssituation fortsatt går i en negativ riktning.

Have a good one! // Jägarchefen

Slutnoter

1Министерство обороны Российской Федерации. В Москве состоялось заседание Коллегии Министерства обороны России. 2017. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12148569@egNews(Hämtad 2017-10-30)
2Министерство обороны Российской Федерации. ВОЕННО-ПОЛИТИЧЕСКАЯ ОБСТАНОВКА. 2017. http://encyclopedia.mil.ru/encyclopedia/dictionary/details.htm?id=4416@morfDictionary(Hämtad 2017-10-30)
3Коммерсантъ. Геополитика в помощь снабжению. 2017. https://www.kommersant.ru/doc/3428044(Hämtad 2017-10-30)
4Министерство обороны Российской Федерации. В Москве состоялось заседание Коллегии Министерства обороны России. 2017. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12148569@egNews(Hämtad 2017-10-30)

5Министерство обороны Российской Федерации. Количество учений в ЗВО выросло на 25 %. 2017. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12148864@egNews(Hämtad 2017-10-30)

Automation och robotisering i samhället – kan Sverige välja att stå utanför?

av Mats Olofsson

Sveriges välstånd avhänger i hög grad på att vi förmår anpassa vår industri/ produktionsresurser till den tekniska utvecklingen. Foto: Zapp2Photo/Shutterstock

Sveriges välstånd avhänger i hög grad på att vi förmår anpassa vår industri/ produktionsresurser till den tekniska utvecklingen. Foto: Zapp2Photo/Shutterstock

I dagspressen florerar mängder av artiklar om automation och artificiell intelligens, men också om de hot dessa företeelser kan komma att innebära. Samtidigt går Sveriges industri urstarkt och många tar det för självklart att vår position som en ledande innovationsnation (nr 2 i världen enligt senast publicerade index) kommer att bestå. Men risken finns, vilket också påpekas i media, att vi genom den höga orderingången är så ”maxade” att vi inte hinner med att anpassa svensk industri till den nya, digitaliserade, verkligheten. I företagarvärlden kallas denna omdaning ofta för Industri 4.0, för att markera ett systemskifte där digitalisering, automation, sensorer m m dominerar och människan som arbetskraft i traditionell mening kommer på undantag.

Jag är övertygad om att oron är befogad, men att det samtidigt är helt nödvändigt att Sverige anpassar sig till denna globala företeelse, som dessvärre bara kommer att förstärka skillnaderna mellan de framgångsrika och de som ligger i efterläge. Många nationer som redan idag kämpar med sysselsättningskris och dåliga finanser, kommer säkert att uppleva en ännu tydligare markering av sin utsatta position, när låglöneländer som kan erbjuda billig arbetskraft inte längre är intressanta för ”spetsnationerna” som ersätter lönearbetare med robotiserade fabriker på hemmaplan. I dessa kan man kontrollera kvaliteten i realtid, man slipper långa, dyra och miljöskadliga transporter och man kan variera produktionstakten utan hänsyn till fackföreningsavtal m m. Allt detta tilltalar en del och skrämmer andra.

Vi ser dessutom hur även kvalificerade jobb för högutbildade efterhand kan komma att ersättas av system med artificiell intelligens. Den företeelsen tarvar ett eget inlägg på denna blogg vid ett senare tillfälle, för den kan förväntas komma att påverka även funktioner för beslutsfattande i kris och krig, vilket utgör en särskild moralisk utmaning.

Ur en nationalekonomisk synpunkt är automationen intressant och samtidigt är det viktigt att Sverige inte hamnar i ett bakvatten. Vi har kompetensen, vi har de industriella förutsättningarna, vi har relativt billig energi till fabrikerna och vi har gott om plats på landsbygden.

Det som mera sällan syns i diskussionen är vad denna förändring innebär på ett globalt plan, när de välutvecklade ländernas industrier tar hem tidigare legoarbeten från mindre ekonomiskt framgångsrika nationer. En arbetslöshet på flera tiotals procent kommer sannolikt att öka ytterligare, hopplöshet spridas och successivt byggs ett säkerhetspolitiskt förändrat spänningsläge, som kan förmodas yttra sig i form av ökad migration, ökad aversion mot EU och andra globala etablissemang, ökad kriminalitet och i värsta fall även konflikter inom och mellan stater. Tecken som vi redan ser i olika yttringar men som kan förväntas bli flera och alltmer komplexa, särskilt i kombination med effekter av naturkatastrofer, strid om tillgång på rent vatten och många andra orosorsaker.

Att av detta skäl välja bort den nya teknologiska världen, såväl i det civila samhället som i den försvarsmakt som ska försvara samhällets grundläggande institutioner och dess medborgare, är inte ett alternativ för andra än för de naivt godtrogna. Sveriges välstånd är intimt kopplat till dess innovationsförmåga och landets företags internationella trovärdighet som leverantörer i framkant, med spetsiga produkter. Det kan gälla tung basindustri såväl som t ex mode-, musik- och spelbranscherna. Över hela linjen behöver Sverige hålla sig kvar i teknikens framkant, annars rasar snabbt de samhällsekonomiska förutsättningarna att vara öppna, generösa och trovärdiga.

Detta beroende av tekniska anpassningar är nog inte något som gemene man funderar över till vardags, men är som jag uppfattar det nyckeln till varför vi idag har en högkonjunktur, sunda statsfinanser och en stärkt ekonomi hos stora delar av befolkningen. En högteknologisk industri har sedan 1950-talet också varit en orsak till Sveriges hittills väl utvecklade militära förmågor vad avser kvalificerade materielsystem.

I tidigare blogginlägg har jag hävdat att kunskapsbyggande och innovation är centrala faktorer för Sveriges fortsatta välstånd. Det kräver en skola av hög kvalitet, en politik som aktivt stödjer utbildning och företagande samt ett samhälle där alla politikområden hänger ihop, med en sund och hållbar grundinriktning befriad från politiska kast och spretiga svängningar. I denna helhet inbegriper jag Försvarsmakten och försvarspolitiken, som inte får betraktas som väsensskilda från resten av samhället. Teknikutvecklingen måste ske parallellt i de civila och militära systemen, med en extra kravbild avseende robusthet för militära materielsystem. Man kan dock utan tvekan hävda att robusta system inom IT är lika centralt viktigt hos många myndigheter och i sjukvården, annars kan resultatet bli mycket besvärande och i värsta fall katastrofalt för de drabbade.

Inom Krigsvetenskapsakademins projekt KV21 belyses teknikutvecklingen ur olika aspekter. Jag är övertygad om att vi behöver en större samverkan inom stat, region och kommun – militärt och civilt – för att skapa ett tåligt samhälle med robusta system som kan säkra tillgången till våra centrala flöden av varor, betalningsmedel, tjänster, transporter, el, vatten, tele m m. Och då behövs tillförlitliga tekniska system, sensorer, kommunikationssystem och mycket annat till hjälp för samverkan. Därtill behövs en ny ”företagskultur” inom berörda myndigheter. Nu, i den positiva syn på försvarsfrågorna som föreligger i den allmänna debatten, är det hög tid att greppa även dessa kritiska frågor. Inte bara i KU och inte bara för redan upptäckta problemområden, utan framsynt och prestigelöst för att skapa ett resilient samhälle.

 
Författaren är överste, fil.lic. och ledamot av KKrVA. Han är också delprojektledare inom KV21.

Full examensrätt inom räckhåll..

Äntligen!

Universitetskanslerämbetet har i dagarna bifallit den ansökan som Försvarshögskolan ställde till regeringen förra året – ansökan att få utfärda examen på doktorsnivå.

UKÄ

Detta är ett stort steg på vägen att formera ett försvarsuniversitet. Professorn i krigsvetenskap, och tillika överstelöjtnanten, Peter Thunholm har här gjort ett jättejobb, en bland många andra förstås. Dock är Peters enträgna slit och arbete med ansökan värt att särskilt uppmärksamma. Nu väntar vi förstås på regeringens formella beslut för att därefter utveckla ämnet krigsvetenskap mot en allt mer ökad relevans för den militära profession.

Till det sistnämnda ska jag återkomma.

 

 


Militärstrategisk doktrin 2016

Ca  ett och ett halvt år har gått sedan MSD 16 fastställdes av Överbefälhavaren. Den förefaller ha tagits emot på ett positivt sätt och vidare använts i fältövningar och i utbildningssammanhang. Författarna har också presenterat innehållet och ”tänket” på relativt stor bredd i och utanför FM under denna tid.

Emellertid finns anledning att fortsatt reflektera över innehållet och vad det kan betyda för svensk krigskonst och dess utvecklingsbehov. Jag publicerar därför texten nedan – i allt väsentligt samma som återfanns i tidskriften Vårt Försvar nr 4 2016.

———-

Militärstrategisk doktrin 2016 (MSD 16) är den tredje artikulerade militärstrategiska doktrinen, sen MSD 02 respektive MSD 11 efter försvarsbeslut 2009. De två tidigare doktrinerna syftade bl a till att ensa den militärstrategiska vokabulären i en interoperabel kontext. De var därför utbildande till sin karaktär och relativt omfångsrika. Detta syfte utgick i arbetet med MSD 16 – den nya doktrinen skulle vara inriktande och fokusera på det militära maktmedlet i samverkan med andra.

Det förändrade säkerhetspolitiska läget med ökat fokus på närområdet gav oss anledning att fundera över försvaret av Sverige i doktrinära termer. Men hur såg de militärstrategiska tankarna ut under kalla kriget?  Det är förvisso inte temat för denna artikel men ändå en viktig reflektion då en ny dok-trin skulle tas fram i ett viktigt syfte. Om vi sneglar bakåt till 50- och 60-talen kan vi t ex notera skriften ÖB 62  – Riktlinjer för Krigsmaktens fortsatta utveckling, som ett exempel och en form av dåtida doktrin blandad med strategisk inriktning. ÖB 62 operativa målsättning var:

Krigsmaktens skall möta, hejda och om möjligt slå en angripare, som söker tränga in på svenskt territorium. …. Krigsmakten ska vara så uppbyggd, att den samtidigt kan avvärja en kustinvasion och gränsinvasion av större omfattning samt i samband därmed insatta luftlandsättningsföretag.  

Som läsare av MSD 16 noterat så finns inget möta – hejda – slå [M – H – S]. Som kärna i MSD 16-konceptet kan man emellertid urskilja den viktiga principen;  snabbt möta – skapa tid & handlingsfrihet – hålla ut.

Sammanfattning av det militärstrategiska konceptet. Illustration: Martin Ek/Eken Produktion

Enkelt uttryckt: Sverige ska försvaras här och nu med alla för tillfället tillgängliga förband och resurser – inte i sju dagar utan så länge som behövs och är möjligt  – vi ger inte upp!

Att Försvarsmakten ska vara konfliktförebyggande och krigsavhållande är centralt i doktrinen. Tillsammans med partners och Totalförsvaret skapas en hög tröskel för angrepp.  Tröskel-resonemanget är vidare en hörnsten: Försvarsmaktens förband står för hög tillgänglighet, något som borgar för hög krigföringsförmåga och trovärdighet, syftande till att vara avskräckande.

En viktig utgångspunkt är synen på framtida konflikters karaktär. Här är vilseledande handlingar, fjärrstridsmedel och cyberattacker mot kritisk infrastruktur troliga realistiska inslag.  En motståndare bedöms försöka neka våra stridskrafters tillträde till vitala fysiska grupperingsområden och i cyberrymden (jfr Anti-Access, A2 och Area-Denial, AD).

Statens säkerhets- och försvarspolitiska medel grupperas som sex aspekter, där de okonventionella medlen syftar till att täcka in aktiviteter som är dolda och hybrida, t ex cyberaktivism, special-operationer och subversiv verksamhet. Därmed är vi inne i det som kallas gråzonsproblematik: strategiska otydligheter mellan krig och fred – otydligheter som skapar en spänning mellan inre och yttre säkerhet. Ett centralt tema och budskap i MSD 16 är därför att Försvarsmakten, tillsammans med Totalförsvaret, måste kunna hantera denna gråzon.

Ett viktigt militärstrategiskt övervägande i MSD 16 handlar om militärstrategisk balans. Med detta menas att den väpnade striden måste kunna föras balanserat mellan offensivt- och defensivt agerande för att undvika kulmination – att förhindra att kraften tar slut innan den strategiska målsättningen är uppnådd – på egen hand eller tillsammans med andra.

Det tidigare schematiskt tecknade militärstrategiska konceptet vilar på tre ben; Försvarsvilja – Totalförsvar – Internationell förankring.

I MSD menas att försvarsviljan lägger grunden för Totalförsvaret och visar sig i form av engagemang för vårt försvar. Denna vilja ska lägga en grund för försvarsmaktens stridsvilja, stridsmoral och förbandsanda.

Totalförsvarstanken skapar en strategisk ordning och en handlingsfrihet som möjliggör att Försvarsmakten tillsammans med andra aktörer kan verka i fred, kris och krig. De samordnade civila och militära förberedelserna ska skapa en robust struktur och ett regelverk som möjliggör och understödjer militära operationer i fred, kris och krig.

Samarbete och internationell förankring skapar både handlingsfrihet och osäkerhet om vår samfällda styrka – det ger strategisk tyngd. Genom en bred samling av internationella aktiviteter skapar Sverige vidare en högre tröskel mot påtryckningar och angrepp. Samarbetena sker således genom många kanaler och partners – såväl bilateralt som med stora organisationer.

I det avslutande kapitlet om ledning poängteras uppdragstaktiken och dess betydelse som lednings-filosofi. Denna ansvarsfulla frihet, parad med vår militära disciplin, utgör ett viktigt fundament för framgångsrika operationer där det militära uppdraget vilar på chefens axlar – inte en i förväg detaljerad och formulerad uppgift.

För att återgå till där vi började, en mer inriktande och mindre utbildande doktrin: MSD 16 är mer av en kompass för Försvarsmakten i sitt operativa tänkande, inte en rigid ram om vad som bör tänkas. Nästa steg torde bli att utveckla vår krigskonst och komma bort från M – H – S & offensivens imperativ till ökat fokus på list och asymmetri i underliggande kommande doktriner och reglementen.

//JHA

Denna text återfinns till huvuddel i tidskriften Vårt Försvar nr 4 2016


En märklig dag

Det började med att vi skrev en bok, nu finns vi på Spotify.

Tack, Karl-Gunnar, för att ha fått skriva Spökpatrullen tillsammans med dig. För utan den boken hade vi aldrig hamnat på Spotify. Märkligt nog har jag nu också hamnat i en skräckroman.

Hade någon sagt till mig som ung att jag i framtiden skulle få göra en riktig låt tillsammans med Tore Berger - känd genom Blå Tåget och Imperiet - då hade jag nog sagt att jag till att börja med inte ens kan sjunga. Men nu har det alltså hänt. Karl-Gunnar Norén och jag har fått bidra till texten till Tore Bergers och Thomas Henleys just idag släppta låt, "Long Range Desert Group". Här är länken till den på Spotify.

Har just också nåtts av vad som nog kan betecknas som en militärhistorisk skräckroman, De förjagade av Mikael Strömberg. Jag har bara en vag uppfattning om innehållet men den utspelar sig i Norrbotten 1917, verkar kusligt spännande och undertecknad är en av dem som tackas i slutet. Ser nu fram mot att börja läsa den...

Den nya pedagogiken

Av Rune Carlsson

Metoden att visa - instruera - öva äger fortsatt giltighet. Foto: Mats Nyström, Försvarsmakten.

Metoden att visa – instruera – öva äger fortsatt giltighet. Foto: Mats Nyström, Försvarsmakten.
Ett populärt TV-program har visat, att mycket få vuxna är smartare än en femteklassare. Ändå är det många som klankar på skolan, bl a för att svenska elever får allt sämre resultat i PISA och andra internationella undersökningar. Utvecklingen diskuteras i en aktuell bok, Kunskapssynen och pedagogiken. Den kan ha bäring även på utbildning inom Försvaret.

I boken medverkar professorerna Inger Enkvist, Magnus Henrekson och Martin Ingvar samt doktoranden Ingrid Wållgren. De hävdar att Sverige måste frigöra sig från nuvarande kunskaps- och utbildningssyn och börja se skolsystemet med ett helt annat perspektiv. Pedagogiska teorier, som nedvärderar kunskap, har fått ett starkt genomslag i den svenska skolan. Eleverna får själva upptäcka hur världen är beskaffad istället för att bli undervisade.

Synsättet saknar, enligt författarna, stöd i såväl forskning som beprövad erfarenhet. Det elevcentrerade lärandet är ineffektivt. Författarna anser att ett väl utformat lärarlett lärande är mycket effektivare. Centralt i de förslag på ändring de framför, är en strukturerad ämnesdefinierad undervisning, som gör det möjligt att mäta uppnådda resultat.

Det finns naturligtvis likheter, men också avgörande skillnader mellan utbildning av barn och ungdomar i en grundskola och vuxenutbildning, som syftar till att skapa krigsförband. Men det synsätt som nu präglar den svenska skolan började växa fram för ungefär 50 år sedan. Vi fick en Ny befälsordning (NBO), salig i åminnelse, i början av 1980-talet. Påverkades den också av de idéer som då var rådande i samhället? Naturligtvis! Jag var med, och kunde själv konstatera det, men jag såg också, att Försvarets särart gjorde att gamla sanningar inte helt glömdes bort, vilket tycks ha blivit fallet i den allmänna skolan.

NBO infördes för att samhällets förändringar gjorde det nödvändigt. Ett tecken var att folkskola, realexamen och studentexamen försvann. De hade varit en naturlig grund för uppdelning av befälskårerna i underbefäl, underofficerare och officerare. En annan förändring var att auktoritet upphörde att bero på samhällsställning. Den måste förtjänas. Försvaret hade sedan länge varit klar över att ledarskap, grundad i saklig auktoritet, överglänser auktoritärt chefskap. Den skillnaden gjordes tydligare.

Bland tänkare, som påverkade skolans utveckling, kan nämnas John Dewey och Alva Myrdal. De förespråkade en elevcentrerad pedagogik. Fostran i frihet skulle öka elevernas vilja till samarbete, samhälleligt engagemang och solidaritet. Jean Piaget menade att eleven själv konstruerar sin kunskap när han eller hon tar in, bearbetar och tolkar information i samspel med omgivningen. Michel Foucault drog slutsatser från sin forskning, att lärare skall undvika att utöva makt. Han eller hon skall vara en del i gruppen och fungera mer som handledare än som instruktör.

En viktig profet för NBO var Will Schutz, med den gruppdynamiska teorin Fundamental Interpersonal Relations Orientation (FIRO) från 1958. Den bygger på erfarenheter från luftstrider under Koreakriget. Senast jag såg hänvisningar till den, var när den nye moderatledaren, Ulf Kristersson, tog plats i gruppen Alliansledare!

Hur ser olika grundsyn ut i praktiken? En vedertagen metod att lära soldater att ta isär och sätta ihop ett vapen, är att en instruktör först visar hur det går till (för att eleverna skall få överblick och förstå målet med övningen), därefter instrueras eleverna stegvis (gammal kunskap utnyttjas, elevernas korttidsminne överbelastas inte). Sedan kommer det viktigaste momentet, att öva tills färdigheten behärskas helt (överföring av kunskap, färdighet och förståelse för bearbetning och lagring i långtidsminnet). Slutligen prövar instruktören att alla kan vad som krävs. Vi känner igen metoden som: Visa, instruera, öva. Därtill kommer kravet på överinlärning, för att garantera att färdigheten finns kvar när den behövs i ett skarpt läge. Bokens författare torde hålla med om värdet i denna metod.

En nidbild, som kanske ändå säger något om olika synsätt, är att motsvarande övning skulle se ut som följer, om den allmänna skolans grundsyn tillämpas extremt. Handledaren delar ut ett antal vapen, delar in klassen i grupper och ber dem ta isär och sätta ihop vapnen på det sätt de finner lämpligt. Medan grupperna arbetar kan han ägna sig åt föräldrakontakter och andra administrativa uppgifter. Grupperna sätter upp sina egna mål för verksamheten, vilka därför inte kan utvärderas av handledaren.

Den första metoden kräver en instruktör med goda ämneskunskaper, den är bevisat effektiv, eleverna kan motiveras genom att lyckas, men överinlärningen är arbetsam. Metoden är mindre användbar för inlärning på mera avancerade nivåer. Den andra metoden kan belysa behovet av samarbete, men är mycket ineffektiv. Och hur skall handledaren kunna upprätthålla sin auktoritet och skapa lugn och säkerhet för inlärning? Kraven är orimliga och därför inte motiverande för läraren, som borde vara processens viktigaste resurs. Metoden kan emellertid användas på mera avancerade nivåer, förutsatt att läraren har bra kompetens och kan strukturera utbildningen. Den förutsätter också att eleverna har tillräckliga förkunskaper.

I Lärobok för trupputbildning 1980 redovisades Chefens för armén grundsyn för utbildningen: ”All grund- repetitions- och befälsutbildning skall syfta till att skapa och utveckla dugliga soldater och krigsförband. Utbildningen skall baseras på en positiv människosyn”. Den positiva människosynen och olika motivationsfaktorer beskrevs i boken Ledarskap, fastställd av ÖB 1976. I grundsynen talades också om förmedlad utbildning, gruppinriktad utbildning, probleminriktad utbildning och upplevelsebaserad utbildning. Där står också att en helhetssyn skall säkerställas. De vetenskapliga källorna för dessa begrepp var delvis desamma som den allmänna skolan öste ur, men lärdomarna tillämpades uppenbarligen på olika sätt.

I Pedagogiska grunder för Försvarsmakten 2006 (sid. 378 f) står, att en stor svaghet i ämnesuppdelad utbildning är att den splittrar sammanhangen och förvirrar eleverna. Ett alternativ är då problemorienterade, ämnesövergripande teman. Martin Ingvar tycks inte dela den uppfattningen. I Kunskapssynen och pedagogiken skriver han (sid. 184): ”Kreativitet, kritiskt tänkande och problemlösningsförmåga är heller inte generiska (generella, överföringsbara – min tolkning) kompetenser som kan läras ut direkt. Den sortens förmåga förutsätter specifika kunskapsbanker. . . Kreativitet är alltså till stor del fältspecifik (ung. förekommer inom avgränsade, självständiga områden) och förutsätter att man behärskar det aktuella området väl. Därför är de traditionella ämnesindelningarna fortfarande det bästa sättet att bygga upp den kunskap som behövs för att lösa problem och tänka kritiskt.”

Dessa olika slutsatser beror troligen på att Martin Ingvar talar om inlärning hos barn, vilket Försvarsmakten inte gör. Han vänder sig särskilt mot att alla ämnen, t o m matematik, tenderar att till slut handla om samhällskunskap! Jag hyser en gnagande misstanke om att även Försvaret har underskattat ämneskunskapernas betydelse. Citaten ovan kan tyda på det, men framförallt tanken att med NBO införa ett nytt, unikt enhetsbefäl, som skulle klara alla konster – särskilt som en planerad specialistkurs aldrig kom att genomföras. Det har fått rättas till genom den nya kategorin Specialistofficerare.

Som jag minns utbildningen inom artilleriet, växlade betoningen mellan ämneskunskap och helhetssyn hela tiden. Men kraven på överblick stegrades, när ramen vidgades från grupp, över regemente till fördelning. På den grundläggande Officerskursen i NBO var de viktigaste ämnena eldlednings-, pjäs- och batteriplatstjänst, vid sidan av ledarskap och trupputbildning. Helhetssynen säkrades genom tillämpade förbands­övningar inom haubitskompanis ram.

Att båda aspekterna är viktiga, kan belysas med en historia. Arméstabschefen Robert Lugn lär en gång ha uppmanat en föredragande generalstabsaspirant: ”Dra de stora linjerna, detaljerna kan jag redan!” Hur som helst, dagens utbildare står säkert inför andra utmaningar än vi hade.

Vi fick oss tilldelade ett antal värnpliktiga, uttagna till olika kategorier och tjänstegrenar. De skulle utbildas i grundorganisationen för att bemanna nya krigsförband, som kunde gå direkt in i mobiliseringsorganisationen. Historiskt sett var det en parentes. När krigsförbanden nu skall rekrytera och själva utbilda sina soldater, liknar det förhållandena före Försvarets expansion under beredskapsåren på 1940-talet. En annan skillnad är att vi utvecklade artillerister till officerare. Nu tycks principen vara att utveckla officerare till artillerister. Är det rätt väg?

Utöver säkerhetspolitiska implikationer innebär nuvarande numerär, att konkurrens och erfarenhetsutbyte mellan olika förband uteblir, eftersom det bara finns ett av varje slag med samma förutsättningar och uppgifter. Frågan är väl om numerären ens räcker till klasser av tillräcklig storlek för att utveckla olika personalkategorier på ett effektivt sätt. Ytterligare ett starkt argument för internationellt samarbete!

Den citerade CA:s grundsyn lär ändå stå sig. Sista meningen lyder: ”Utbildningen skall bygga vidare på en beprövad trupputbildningstradition som fortlöpande skall utvecklas.” Nu är emellertid trupputbildning och pedagogik inte riktigt samma sak. CA:s grundsyn har ersatts av ÖB:s grundsyn för pedagogik. Den har akademiserats och omfattar över 60 sidor. Där behandlas frågor som: vad är kunskap, vad är etik och vad är människosyn. Men där står också, att Försvarsmaktens utbildning främst skall utvecklas lokalt. Mera handfast är också Handbok Utbildningsmetodik från 2013. Traditionen lever!

 
Författaren är f d överstelöjtnant och kurschef vid ArtOHS.

Stasi-stödda ANO, flygkapningar och nynazister


Trailern för spelfilmen från 2016 om ANO:s mest ökända flygkapning.

Den östtyska bakgrunden till vapengömman vid Arlanda har nu blivit känd och härom dagen lade jag ut några ytterligare foton från mitt forskande. Men många yngre lär inte minnas Abu Nidal-organisationen (ANO).

Med tanke på Arlanda är det viktigt att ha klart för sig att ANO bara något över ett år före vapengömman skapades hade genomfört två samtidiga och synnerligen blodiga attacker mot flygplatserna i Rom och Wien. Därmed dock inte sagt att vapengömmans innehåll enbart var ämnat för en attack mot Arlanda. I princip inget är ännu säkert om målet eller målen för vapengömmans innehåll. Man kan till och med fundera över om vapengömman gjordes enbart för ANO-användning, med tanke på att man skapade en sorts bildguide (filmrullen som Säkerhetspolisen framkallade) som ledde betraktaren av bilderna till vapengömman.

Ifjol (2016) kom den första spelfilmen om ett ANO-terrordåd, kapningen 1986 av Pan Am Flight 73. Men eftersom filmen är indisk är det nog rätt få nordiska läsare som hört talas om den. Den förefaller dock vara sevärd (se trailern ovan) och börjar dyka upp på filmkanaler. Det kan därför vara bra att lägga filmens namn på minnet, "Neerja", förnamnet på flightens purser som mördades under det att hon räddade en stor del av planets passagerare. Hon var 23 år gammal och dekorerades sedan postumt med bland annat Indiens högsta militära utmärkelse, Ashoka Chakra.

Som ett resultat av Pan Am Flight 73 kom ANO att flytta sin huvudbas från Syrien till Libyen. När vapengömman skapades nära Arlanda bör ANO-högkvarteret ha legat i Libyen. Som framgick av min artikel i Expressen var även Östtyskland (DDR) vid denna tid ett viktigt land för ANO, för Stasi-utbildning och finanser. Både ANO:s och andra dåtida terroristgruppers band till underrättelsetjänster inom sovjetblocket är ett ämne som nu förhoppningsvis kommer att belysas mer. För det är ju inte så att Sverige som bas för terrorister är något nytt.

Inte heller är östligt stöd till nynazister något nytt för den som följt med i senare års tyska Stasi-debatt. Inte sällan kom aktiva västtyska nynazister också att få militär utbildning i Mellanöstern. För att få läsa böcker om detta idag måste man i princip kunna tyska. Två relevanta författare är Regine Igel och Yury Winterberg.

Mer om vapengömman vid Arlanda

En av vapengömmans sovjettillverkade AKMS. Alla fyra Kalasjnikovs från vapengömman finns kvar och utgör en del av vapendatabasen vid Nationellt forensiskt centrum. FOTO: NFC

I Expressen har jag nyligen tagit upp de tre fynden 1987 av sovjetisk trotyl vid Lidingö och den vapengömma med Semtex, Kalasjnikovs och sovjetiska handgranater som vid samma tid skapades nära Arlanda. Allt fick helt enkelt inte plats i tidningen. Därför kommer det lite mer här.

Först ett förtydligande om den stora bilden med vägskyltarna i Arlanda-artikeln. Den bilden är inte tagen särskilt nära platsen för vapengömman. Anledningen till att den bilden valdes ut av redaktionen var nog helt enkelt för att den var tydligast i kombination med den dåtida också tydliga skyltbilden. I nätversionen av Arlanda-artikeln syns dock den dåtida knappt. Därför de tre bildparen här nedanför. Det är alltså drygt 30 år mellan bilderna.


Specialförbandet som 1985 och 1986 utbildade ANO var alltså östtyska AGM/S, som var så hemligt att det inte hade något eget emblem. Men personalen kom i regel från Stasis elitregemente, vars armbindel förkunnade att det var uppkallat efter KGB:s ”urfader”, Felix Dzerzjinskij. Min bild av deras armbindel fick inte heller plats men kommer här nedanför. Lite mer om AGM/S på svenska finns i Ryska elitförband och specialvapen (2016) och den i år utkomna Stasi av Jens Gieseke.

Armbindeln för Stasis elitregemente. Ja, transkriberingen av Djerzjinskij skiljer sig från den svenska.

Övning är bra – Långsiktig stabilitet är bättre

av Krister Andrén   [1]

Oaktat publiciteten kring övning Aurora är försvarsförmågan otillräcklig. Foto: Marcus Åhlén, Försvarsmakten.

Oaktat publiciteten kring övning Aurora är försvarsförmågan otillräcklig. Foto: Marcus Åhlén, Försvarsmakten.

Under försvarsövningen Aurora17 riktades medias strålkastarljus på försvaret. Det var välkommet. Det är mycket som svenska folket behöver förstå bättre. Ett brett och långsiktigt perspektiv på det svenska försvarets uppgifter och behov krävs.

Aurora17 var viktig. För första gången på två decennier övades nationellt försvar mot väpnat angrepp i stor skala och för första gången tillsammans med en bred krets av partnerländer.

Positiv rapportering och retorik under Aurora17 får dock inte undanskymma att det svenska försvaret är extremt illa anpassat till det försämrade omvärldsläget. Den strukturella inriktning, som i ett helt annat läge beslutades 2004, ligger alltjämt fast och det svenska försvarsanslaget ligger på historiskt låga en procent av BNP. Tio viktiga år har förlorats!

Mycket har hänt. Östersjöregionen är åter ett skärningsområde mellan starka motstridiga stormaktsintressen. Svenskt territorium är av stor betydelse för Natos möjligheter att försvara sina utsatta baltiska medlemsstater. Ett svagt försvarat Sverige ger samtidigt Ryssland motiv att tidigt i en uppväxande kris söka ställa Nato inför fait accompli.

Vi måste dessvärre realistiskt utgå från att agerandet mot småstaten Sverige i en verkligt allvarlig kris mellan Ryssland och Nato skulle kunna bli mycket överraskande och kraftfullt. Sveriges säkerhet kan bara säkras genom fred i regionen som helhet och måste byggas tillsammans med andra länder i regionen och med Nato. Ensam är förvisso inte stark!

Låg nivå på fredstida militär verksamhet ses alltför ofta som det främsta kriteriet på stabilitet. Det är en farlig felsyn. Det avgörande kriteriet är stabilitet i en allvarlig kris. Ett svagt svenskt nationellt försvar har en destabiliserande effekt i regionen. Tal om att stärkt svensk tröskelförmåga är spänningshöjande och destabiliserande är fel och vilseledande. Omvärlden behöver övertygas om att förebyggande åtgärder mot Sverige vare sig behövs eller är möjliga.

Dagens svenska försvarsförmåga är för låg och för sårbar. Försvaret och hela samhället behöver ökad robusthet. De fåtaliga verkligt slagkraftiga verkanssystemen liksom ledningssystemet behöver effektivt skydd. Viktiga komponenter saknas.

Luftvärnet, som nästan avvecklades 2004, är idag helt centralt. Det behöver förstärkas och moderniseras så snabbt det bara går. En robust långräckviddig förmåga att bekämpa såväl mål över hela Sveriges yta som angriparsystem och funktionen på större djup behöver också tillföras.

Personal är ofrånkomligen en avgörande begränsande faktor, men pengar får inte vara det. Anslagen behöver snabbt minst fördubblas. Vi har inte råd att förlora mer tid.

Sist men inte minst: Europeisk säkerhet är nyckeln till svensk säkerhet. Med eller utan svenskt Nato-medlemskap utgör det transatlantiska samarbetet grunden för svensk säkerhet. För Europa är den amerikanska kärnvapengarantin åter en omistlig del. Europas del i denna är nog så viktig, nämligen att ge ett enigt politiskt stöd. Det gäller även Sverige.

 
Författaren är tidigare ämnesråd och tidigare rådgivare till Överbefälhavaren. Han är ledamot av KKrVA.
 


Not
[1] Texten är tidigare publicerad i Mariestadstidningen 2017-10-17.

Tillfälliga hamnar

Sammanfattning

Den ryska Norra Marinen förefaller tillförts materiel för att upprätta tillfälliga hamnar, som minst förefaller 450 m kajelement tillförts, ett särskilt förband har även upprättas inom den Norra Marinen för handhavandet av denna materiel samt upprättande av tillfälliga hamnar. Införandet av denna materiel samt upprättandet av förbandet skapar handlingsfrihet för den ryska Norra Marinen, dels genom att ett rörligt baskoncept kan tillämpas, dels genom att det norra militärdistriktet (MD N) kan välja platser som tidigare ej medgetts för att kunna upprätta t.ex. inhämtnings- och verkanssystem, samt utnyttja civila fartyg för materiel- och trupptransporter till platser som saknar adekvata fasta installationer för i- och urlastning. Detta kan i förlängningen innebära ett förändrat operativt mönster i det Ryska Arktis.

Analys

Den 06OKT2017 publicerades i tidningen Izvestija en mycket intressant artikel som berörde den ryska Norra Marinen (NM). Artikeln kom beröra förmågan att upprätta tillfälliga hamnanläggningar. Enligt Izvestija skall det inom NM under 2016 upprättats ettförband för att, dels handha denna form av materiel, dels kunna upprätta tillfälligahamnanläggningar. Förbandet förefaller ha två olika flytande kajelement som kan nyttjas för att skapa de tillfälliga hamnarna, projekt 16181 och 15163,1 tillverkade av ”Aktiebolaget för skeppsbyggnad och reparation” (fritt översatt).

Militärhistoriskt är det sannolikt vid Operation Overlord d.v.s. de västallierades landstigning, 06JUN1944, längs den franska kusten under andra världskriget som tillfällig hamnmateriel nyttjades för första gången, i större omfattning. De s.k. Mulberry hamnarna kom placeras vid två platser längs den franska Normandiekusten.2Efter enbart två veckor hade de västallierade enbart en tillfällig hamn att utnyttja, då den ena blåst sönder vid en kraftig storm.3Denna lösning kom visa på hur logistiken vid en landstigning och efterföljande utvidgning av s.k. brohuvud kan genomföras när ingen hamn finns tillgänglig och inte kan besättas inom en rimlig tid.

Enligt Izvestija skall den tillfälliga hamnmaterielen kunna nyttjas för ett antal olika typfall inom NM, tre stycken kan identifieras i Izvestijas artikel. Det första typfallet är att upprätta tillfälliga hamnområden, där fartyg kan bunkra under en väpnad konflikt.4 Här får det antas att NM ser en möjlighet att de fasta hamnområdena kan vara utslagna, alternativt är platser som är under bevakning och därmed förenklas bekämpningen av fartyg som närmar sig de. Därutöver skapar det svårigheter för en motståndare att kunna bekämpa logistikorganisationen för NM, då detta system medger rörliga bunkrings- och laddningsområden (BOLO).

Det andra typfallet är förtöjningsmöjligheter vid öar i Arktis.5 Har kan det antas att användandet av denna tillfälliga hamnmateriel medger ett mer rörlig uppträdande, då öar som ej har permanenta hamnanläggningar kan nyttjas. Därmed ökar även NM förmåga att placera ut t.ex. sensor- och/eller verkanssystem över en betydligt större yta, samt agera mer rörligt d.v.s. befinna sig ett antal dygn på en ö för att därefter byta till en ny ö osv. Det tredje typfallet som nämns är utnyttjande av dessa tillfälliga hamnar för olika ändamål i fredstid,6 här kan antas att de kan nyttjas vid t.ex. forskningsexpeditioner o.dyl.

Ett fjärde typfall går även att identifiera, som ejomnämns i Izvestija artikel, vilket är att den tillfälliga hamnmaterielen givetvis går att nyttja vid landstigningsoperationer. Dock krävs det, sannolikt även i de övriga typfallen, att pontonbromateriel o.dyl. måste användas för att möjliggöra förflyttning från kajelementen intill land och vissa fältarbeten för att kunna ansluta till vägnät o.dyl. på motsvarande sätt som de s.k. Mulberry hamnarna anordnades under Operation Overlord 1944.

Ur ett operativt och till del strategiskt perspektiv, blir det andra och fjärde typfallet mycket intressant att studera. Vad som går att utläsa genom öppna källor är att landstigningsförmågan med specialtonnage d.v.s. farkoster som är anpassade för landstigningsoperationer är väldigt begränsad för den ryska marinen, främst inom NM, Östersjömarinen (ÖM) och Stilla havet Marinen (StHM), inom Svarta havet Marinen (SvHM) är förmågan något bättre.7 Detta är även något som påtalats ett flertal gånger i olika analytiska sammanhang av både tankesmedjor, statliga institutioner men även privata bedömare.

Ur ett historiskt perspektiv kan det noteras, att redan under de kalla kriget bedömdes det tillgängliga specialtonnaget för landstigningsoperationer inom ÖM som bristfälligt. Dock antogs den Sovjetiska varvskapaciteten vara av sådan art att de snabbt kunna tillverka specialtonnage. Därtill ökades förmågan med de civila RORO-fartygens införande, där samtliga fartyg i grunden ägdes av Sovjetunionen, om än att de genomförde civila transporter.8Ryssland förefaller i nutid även säkrat upp civil transportkapacitet för den ryska flottan, genom att vid behov kunna överföra civilt tonnage till den ryska flottan.9

Nackdelen med civila tonnage är dock att det krävs infrastruktur för att kunna genomföra i- och urlastning på ett adekvat sätt, kontra utnyttjandet av specialtonnage såsom renodlade landstigningsfartyg. Detta begränsar givetvis handlingsfriheten kring vart de civila tonnaget kan tänkas nyttjas.10 Varpå en liknande situation som de västallierade stod inför vid Operation Overlord kan uppstå, inga hamnar bedöms kunna säkras inom en rimlig tid för att möjliggöra en styrketillväxt, eller de område som säkras för att möjliggöra styrketillväxt ligger felaktigt i förhållande till den övriga operationens genomförande.

Utnyttjandet av tillfällig hamnmaterial begränsar givetvis handlingsfriheten till del. Då det oftast kräver att specialtonnage i form av landstigningsfartyg först utnyttjas. Därefter krävs det uppbyggnad av urlastningsområde med kajområden samt t.ex. kranar, pontonbroar o.dyl. för att möjliggöra en effektiv urlastning. Något som kan försvåras om motståndaren har hög rörlighet eller territorialförsvarsförband samt flygförband inom området som kan påbörja motstötar mot den genomförda landstigningen samt utbyggnaden av urlastningsområdet.

Vad är då specifikt med projekt 16181 och 15163? Inleder vi med Projekt 16181 har kajen förmåga att ta emot fartyg med deplacement på upp till 25,000 ton. Kajen har en längd om 50 m, en bredd om 13,5 ett djupgående om 1,75 m, körbana om 9 m, totalhöjd av 4 m samt en egen vikt om 1,100 ton och är gjord av förstärkt betong, totalt kan fyra stycken kajlängder sammankopplas. Projekt 16183 är även utrustade med vatten-, el- och ångledningar. Den har ingen egen framdrivning utan flyttas med hjälp av bogserbåt. Projekt 15163 har en längd om 50 m, bredd om 13,5 m, totalhöjd om 4,3 m, djupgående om 0,8 m, egen vikt om 530 ton, körbana om 7,2 m samt är gjord av stål.11

I Izvestijas artikel nämns inget kring hur många av dessa flyttande kajelement som tillförts den ryska marinen och NM. Enligt en(1) privat sida, förefaller dock, som minst, fem stycken Projekt 16181 tillförts NM och fyra stycken Projekt 15183, utgående från respektive kajelements identifikationsnummer. Detta skulle innebära en kajkapacitet om 250 m med Projekt 16181 och 200 m med Projekt 15183.12 Siffran kan vara högreavseende mängden kajelement som tillförts, då Izvestija nämner att respektive "leverans", här antar jag individnummer, skall bestå av fyra kajelement/pontoner. Vad som även är intressant att notera är att, minst, ett kajelement förefaller tillförts den Kaspiska flottiljen, utöver det omnämns inga av de övriga ryska marinerna.

Vad gör då detta intressant? Det blir intressant ur tre perspektiv. Det första perspektivet innebär att den ryska arktiska strategin med posteringar på öar, kan tänkas öka, då dessa flytande kajelement sannolikt är relativt billiga att bygga kontra permanenta lösningar, vilket innebär att mängden posteringar likaså kan tänkas öka. Därutöver ökar onekligen möjligheten till att upprätta ett mer rörligt posteringskoncept av tillfällig karaktär, kontra de mer permanenta som varit/är under uppbyggnad.13 Sammantaget kan det innebära att de posteringar som nu upprättats enbart kan vara början, på en ökad uppbyggnad och förändrat operativt uppträdande i det ryska Arktis.

Det andra perspektivet innebär att förmågan att förflytta förband och materiel trots begränsningar i specialtonnage (landstigningsfartyg) har ökat i och med tillförseln av dessa tillfälliga kajelement. Då detta innebär att andra former av fartyg d.v.s. civila även kan utnyttjas för trupp- och materieltransporter till platser där de normalt sett ej skall ha kunnat genomföra i- och urlastningar. Dock kommer det givetvis krävas olika former av stödåtgärder med t.ex. fältarbeten såsom läggande av pontonbroar till och från kajelementen m.m.

Det tredje perspektivet är att detta även påverkar vårt direkta närområde. Med anledning av hur dessa tillfälliga hamnelement är uppbyggda kan de mycket enkelt förflyttas via de inre vattenvägarna från norra Ryssland d.v.s. det norra militärdistriktet (MD N), till det västra militärdistriktet (MD V) via den s.k. Vitahavskanalen. Dock förefaller det enbart vara MD N som har denna förmåga på förbandsnivå i dagsläget. Vilket indikerar att det är inom MD N geografiska ansvarsområde förmågan är tänkt att finnas samt nyttjas.. Dock måste möjligheten alltid beaktas för en relativt snabb förflyttning av dessa tillfälliga hamnelement, till andra geografiska områden.

Vad avser styrkor och svagheter med dessa tillfälliga hamnelement kan några identifieras. Styrkan i det hela är att man skapar sig handlingsfrihet inom olika förmågespektrum (rörlighet, logistik, skydd och verkan), här kan nämnas några som möjligheten till att välja plats för i- och urlastning ökar, förmågan till att välja platser för att genomföra inhämtning och verkan ökar osv. Svagheter är bl.a. att kajelementen måste förflyttas med bogserbåt vilket sänker framryckningshastigheten, därtill får det ses som ett frågetecken kring hur pass väl en förflyttning går att genomföra över öppet hav eller om den måste ske kustnära, för att kajelementet ej skall gå förlorad vid t.ex. hög sjö. Därtill de övriga stödåtgärder som sannolikt måste till för att medge en i- och urlastning, vilket sannolikt tar någonstans mellan 24-36 timmar att genomföra.

Slutsats

Den ryska marinen och den Norra Marinen i synnerhet, har igenom förbandssättningen av tillfällig hamnmateriel skapathandlingsfrihet. Handlingsfrihet dels genom att kunna agera med ett mer rörligt koncept som försvårar bekämpning i händelse av en väpnad konflikt samt ökar mängden platser att agera ifrån både i fred, kris och krig, dels kunna utnyttja civilt tonnage i syfta att genomföra materiel- och förbandsförflyttningar. Möjligheten att förflytta denna tillfällig hamnmateriel till vårt direkta närområde, innebär även att mängden platser som kan utnyttjas för i- och urlastning inom ramen för olika operationer markant har ökat.

Sammantaget innebär det att den ryska marinen och dess norra marin i synnerhet har möjligheten att välja på ett stort spektrum av platser för genomförande av i- och urlastning, då de kan tillämpa specialtonnage (landstigningsfartyg), civila och militära fartyg vid redan befintliga hamnar samt civila och militära fartyg vid tillfälliga hamnar.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Aktiebolaget för Skeppsbyggnad och reparation 1, 2(Ryska)
British Broadcasting Corporation 1(Engelska)
Daily Mail 1(Engelska)
Defense Intelligence Agency 1(Engelska)
Izvestija 1(Ryska)
Office of Naval Intelligence 1(Engelska)
Reuters 1(Engelska)
Russian Ships 1(Engelska)
Rysslands President 1(Engelska)
The Telegraph 1(Engelska)
Totalförsvarets forskningsinstitut 1(Engelska)

Gustafsson, Bengt. Det "kalla kriget": några reflexioner. Stockholm: Försvarshögskolan, 2006.
Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007.
Hugemark, Bo (red). Den stora invasionen: svenskt operativt tänkande under det kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2017.

Slutnoter

1Известия. Рамм, Алексей. Дмитриев, Евгений. «Умные причалы» усилят Северный флот. 2017. https://iz.ru/632630/aleksei-ramm-evgenii-dmitriev/umnye-prichaly-prishli-na-severnyi-flot(Hämtad 2017-10-22)
2The Telegraph. Sawer, Patrick. The concrete D-Day hulk that helped defeat Hitler. 2014. http://www.telegraph.co.uk/history/world-war-two/10871668/The-concrete-D-Day-hulk-that-helped-defeat-Hitler.html(Hämtad 2017-10-22)
3Daily Mail. Enoch, Nick. Original 1942 blueprints of Mulberry harbour that made D-Day possible and Hitler's architect envious are expected to fetch £60,000. 2010. http://www.dailymail.co.uk/news/article-2161119/Mulberry-harbour-original-blueprints-allowed-D-Day-Nazis-envious-expected-fetch-60-000.html(Hämtad 2017-10-22)
4Известия. Рамм, Алексей. Дмитриев, Евгений. «Умные причалы» усилят Северный флот. 2017. https://iz.ru/632630/aleksei-ramm-evgenii-dmitriev/umnye-prichaly-prishli-na-severnyi-flot(Hämtad 2017-10-22)
5Ibid.
6Ibid.
7Russian Ships. Russian Navy 2017. 2017. http://russianships.info/eng/today/(Hämtad 2017-10-22)
Office of Naval Intelligence. The Russian Navy: A Historic Transition. Washington DC: Office of Naval Intelligence, 2015, s. 16.
Defense Intelligence Agency. Russia Military Power: Building a Military to Support Great Power Aspirations. Washington DC: Defense Intelligence Agency, 2017, s. 69.
Persson, Gudrun (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. 2017. Stockholm : Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2017, s. 34.
8Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007, s. 56.
Gustafsson, Bengt. Det "kalla kriget": några reflexioner. Stockholm: Försvarshögskolan, 2006, s. 17.
9President of Russia. Meeting on developing the Armed Forces. 2014. http://en.kremlin.ru/events/president/news/47061(Hämtad 2017-10-22)
10Hugemark, Bo (red). Den stora invasionen: svenskt operativt tänkande under det kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2017, s. 89, 93.
11Известия. Рамм, Алексей. Дмитриев, Евгений. «Умные причалы» усилят Северный флот. 2017. https://iz.ru/632630/aleksei-ramm-evgenii-dmitriev/umnye-prichaly-prishli-na-severnyi-flot(Hämtad 2017-10-22)
Открытое акционерное общество «Судоремонтно-судостроительная корпорация». Проект 16181. 2017. https://www.gsverf.ru/the-heavy-quay-berth-made-of-reinforced-concrete-project-16181.html(Hämtad 2017-10-22)
Открытое акционерное общество «Судоремонтно-судостроительная корпорация». Проект 15163. 2017. https://www.gsverf.ru/heavy-metallic-energy-pontoon-project-15163.html(Hämtad 2017-10-22)
12Водный транспорт. Проект 16181, тип ПЖТ-86. 2017. http://fleetphoto.ru/projects/3067/(Hämtad 2017-10-22)
Водный транспорт. Проект 15163, тип ПМТ-Т. 2017. http://fleetphoto.ru/projects/3960/(Hämtad 2017-10-22)
13British Broadcasting Corporation. Russia's new Arctic Trefoil military base unveiled with virtual tour. 2017. http://www.bbc.com/news/world-europe-39629819(Hämtad 2017-10-22)

Reuters. Osborn, Andrew. Putin's Russia in biggest Arctic military push since Soviet fall. 2017. https://www.reuters.com/article/us-russia-arctic-insight/putins-russia-in-biggest-arctic-military-push-since-soviet-fall-idUSKBN15E0W0(Hämtad 2017-10-22)

Sovjetiska kränkningar, ryska röster

Moderniserad Piranja i modellform på en vapenmässa i Ryssland 2015. FOTO: Artjom Tkatjenko

Sovjetunionens marina specialoperationer tas då och då upp i svensk debatt. Det blir lite märkligt då vissa debattörer ignorerar ryska röster om detta ämne. Bland de tidigare sovjetmedborgare som uttalat sig finns en FN-diplomat och en KGB-general. Även Skandinavien, Sverige och Stockholm har nämnts i ryska källor.

Att det existerade specialförband, på ryska spetsnaz, som var underställda den militära underrättelsetjänsten GRU – det var något som erkändes först 1989 och det första sovjetiska reportaget om dem publicerades först året därpå. Det var inget om gränskränkningar i det, men det är relevant att här nämna för att ge en uppfattning om hur pass hemligt spetsnaz var. För mer om det första sovjetiska reportaget, se Ryska elitförband och specialvapen (2016).

Men också före Sovjets fall fanns det ryska röster som tog upp sovjetiska marina specialoperationer. Den som mest har citerats är avhopparen, ”Viktor Suvorov” vars verkliga namn är Vladimir Rezun. På en betydligt högre nivå var Arkadij Sjevtjenko, som i april 1978 hoppade av som FN:s biträdande generalsekreterare. Sjevtjenko skrev i början av 1980-talet sina memoarer, som även utkom på svenska 1985, Att bryta med Moskva. Sjevtjenkos bok handlar ytterst lite om ubåtskränkningar. Men icke desto mindre är det relevanta avsnittet i boken läsvärt, om ett politbyråmöte som Sjevtjenko bevistade som medlem av den sovjetiske utrikesministerns personliga stab:

”Den sovjetiska ledningens typiskt tveeggade sätt att behandla viktiga utrikespolitiska frågor demonstrerades då man godkände en plan att sända ubåtar för att sondera längs de svenska och norska kustområdena, strax efter det statsminister Olof Palme [juni 1970] besökt Moskva och mottagit försäkringar om att Sovjetunionen avsåg vidga det vänskapliga samarbetet med hans land.”

Förutom att Sjevtjenko varit rådgivare till Sovjets utrikesminister Andrej Gromyko så är det intressant att hans tidsangivelse, alltså 1970, sammanfaller med det samtida svenska försvarets indikationer om en ny sorts undervattenskränkningar. Vidare har flera av hans andra påståenden visat sig stämma, som att Sovjet i motsats till vad man lovat hade kvar ett stort program för biologiska vapen. Nu har vi facit och vet att den då sensationella uppgiften var korrekt.

År 1994, alltså ett par år efter Sovjets fall, gjorde KGB-generalen Jurij Drozdov ett uttalande för den tyska tidskriften Focus (nr 27/1994). Om Drozdovs bakgrund som en av de ansvariga för inledningen av Sovjets invasion av Afghanistan 1979 – se Ryska elitförband och specialvapen. Anledningen till intervjun för tyska Focus var att Drozdov under sin KGB-karriär sysslat mycket med Tyskland. När samtalet kom in på specialförbandet Vympel, som han själv grundat 1981, sade han följande:

”Vympel var ständigt beredda att agera på vilken plats som helst i världen. Männen kunde exempelvis lämna [en] ubåt på internationellt vatten, avancera från havet till fastlandet, inta ett objekt och återvända till havet, utan att bli upptäckta.”

Focus: "Ett tankeexperiment eller ett exempel på praxis?”

Drozdov: "Detta var något som vi gjorde.”

Vympel-dykarna lär nog inte ha simmat hela vägen till fastlandet (det tyska ordet Drozdov använde var vordringen = avancera/framrycka) utan antingen ha använt sig av ett civilt fartyg/dykarfarkoster och/eller undervattensmopeder. Sovjet hade många mindre undervattensfarkoster.

När reportern undrade om sådana operationer kunde genomföras utan ett understödjande nätverk på plats – då hänvisade Drozdov till sekretess. Visserligen var det 1994 nya tider men bara till en viss gräns, uppenbarligen. Jurij Drozdov var fram till sin död i somras en i Moskva firad KGB-veteran.

Det är ett faktum att även rysk TV och ryska böcker har tagit upp att Sovjetunionen under kalla kriget bedrev skarpa marina specialoperationer. I några fall har man också varit mer specifik och talat/skrivit om att dessa operationer skett i skandinaviska, svenska vatten.

År 1996 utkom boken Sovjetiska dieselelektriska ubåtar från efterkrigstiden (1996) av V.V. Gagin – som författat många militärhistoriska böcker. På ryska lyder boktiteln Советские дизель-электрические подводные лодки послевоенной постройки. I bokens avsnitt om miniubåtsprojektet 865 Piranja kan man läsa:

”Detta var inga simpla ubåtar. Flera av dem har inget samband med VMF [den sovjetiska/ryska marinen]. De används för det tidigare sovjetiska KGB:s specialoperationer. I juni 1988 i [Oxelö]sund fann svenskarna […] en liten ubåt som låg på bottnen, dess längd översteg inte 30 meter. Ubåten, fastställd genom sonar, drog till sig antiubåtshelikoptrar, och, eftersom det handlade om Sveriges territorialvatten, inleddes direkt en attack med sjunkbomber […] De små sovjetiska ubåtarna förargade inte bara svenskarna, som upptäckte dem till och med i Stockholmsviken.”

I det nutida Ryssland är de sovjetiska marina specialoperationerna fortfarande till stor del hemligstämplade. Det har t ex framgått av senare års relevanta ryska TV-dokumentärer. Så här förklarade spetsnaz-veteranen Gennadij Sizikov (med grad motsvarande överste) i en av dem:

”En enhet försvinner ur förbandet, den som känner till vart [de tagit vägen] tiger. Den som inte vet frågar inte. När man återvänder efter en månad eller två frågar självklart ingen var vi var. Naturligtvis bedrev vi operationer i fredstid. […] Än idag anses de vara hemliga.” (ur dokumentären ”Podvodnyje ninja”)

Därför har senare års ryska TV-dokumentärer och faktaböcker om marin spetsnaz inte innehållit några riktiga detaljer. Generella medgivanden har dock tillåtits, som:

”Men ett särskilt intresse hos utländska underrättelsetjänster väckte miniubåten Piranja, som till och med kunde föra med sig nukleära minladdningar. En gång fastställde man till och med Piranjan i skandinaviska fjordar, nära Nato-objekt.” (ur dokumentären ”Podvodnyje diversanty”)

Om antalet sovjetiska specialoperationer i andra staters vatten yttrade marinhistorikern (f.d. marinofficeren) Arkadij Tjikin i dokumentärfilmen ”Diversanty”:

”Det måste sägas att vad gäller de sovjetiska undervattensdiversanterna så var de förstklassiga, de mest kompetenta specialisterna på undervattenskrig under kalla krigets period. Det var inte en gång utan tiotals gånger som de på andra länders territorier osanktionerat utförde skarpa uppdrag. Hur många gånger de for in på utländska staters territorium vet bara få.”

Vill någon journalist få aktuell länk till dokumentärfilmerna så ska jag försöka ordna det (de tas ibland ner från nätet och förekommer där under olika namn).

En rysk veteran som hade varit intressant att få lyssna på var den man som i Ryssland utpekats som en av nyckelpersonerna bakom Sovjets marina spetsnaz, Dmitrij Sjasjenkov. Kort före han skapade den marina varianten av spetsnaz tjänstgjorde han vid den sovjetiska ambassaden i Stockholm, mellan 1947 och 1949.

Om självständighet, hotbilder och rysk desinformation

av Jan Leijonhielm

Rysslands informationskampanjer är såväl skickligt orkestrerade som motsägelsefulla. Foto: OlegDoroshin/Shutterstock

Ryska media har under senare tid, liksom västmedia, ägnat stort utrymme åt Kataloniens krav på självständighet. Den bild som den ryska befolkningen får skiljer sig dock rejält från vi kan läsa i västpress.

En grundläggande syn är att Katalonien självklart skall få sin självständighet, det passar utmärkt in i narrativet att Europa håller på att falla sönder i ett kaos av små självständiga stater. Denna utveckling styrs, enligt rysk syn, i bakgrunden av Bryssel, som genom sönderfallet skulle stärka sin egen maktposition. I Ryssland är alla tankar på regionalt självstyre eller folkliga yttringar för ett sådant inte bara förbjudet i lag, alla tecken bemöts med stor hårdhet, eller brutal krigföring, som i Tjetjenien.

Därutöver förekommer en hel del kopplingar till situationen i Ukraina, Madrid håller i ryska media på att begå precis samma misstag som den illegala och fascistoida regimen i Kiev. Inbördeskrig hotar och en liknande situation som i östra Ukraina kan bli en följd. I fallet Ukraina kan f ö noteras, att allt fler röster höjs för att Moskva skall erkänna Donetsk/Lugansk som självständiga stater eller regioner på samma sätt som skedde i fallet Abchazien och Sydossetien (ännu bara erkända av Ryssland, Nicaragua, Venezuela och öriket Nauru). Förespråkarna hävdar att ett sådant erkännande skulle bevara självständigheten permanent. Samtidigt trappar man upp retoriken kring utbrytarnas ställning. Från officiellt håll har garantier utfärdats för att separatisterna aldrig skall behöva besegras militärt. Dock förnekar man att rysk militär är involverad i stridigheterna, trots otaliga bevis på motsatsen, men att frivilliga naturligtvis strömmar till och att dessa ”måste förses med vapen av lämpligt slag”. Moskva erkänner därigenom öppet att man förser separatisterna med vapen.

För att befästa sin påstådda opartiskhet har man från rysk sida föreslagit att FN skulle gå in och medla, samtidigt som separatisterna med Moskvas militära stöd flagrant bryter mot båda Minskavtalen. Ett villkor är dock att EUs sanktioner skall upphöra.

Relationerna till EU har beskrivits som nästintill krigsliknande, med orättfärdiga sanktioner och hotfulla ordalag från Bryssel. Kopplingar har i media gjorts till både Natos påstådda aggression och utformningen av Zapad som ett svar på detta, inte från officiellt håll, men av tunga säkerhetspolitiska analytiker. Skapandet av centra för cyberförsvar och desinformation i Estland och Lettland utgör tillsammans med de ca 1100 man starka baserade Natoförbanden i de tre baltiska staterna enligt rysk syn ytterligare ett bevis för Natos aggressiva avsikter. Som en reaktion kan man se den fortsatta uppbyggnaden av den militära förmågan i vårt närområde. De kärnvapenbestyckade korvetter som anlände i år till Kaliningrad är uppenbarligen kvar, två nya flygregementen skall tillföras Östersjömarinen, Norra Marinen kommer att få flytande hamnanläggningar för skapande av brohuvuden, två markbrigader med uttryckt kärnvapenkapacitet kommer att upprättas i Västra Militärområdet i närheten av finska gränsen o s v. Den ryske ambassadören i Helsingfors har nyligen hotat Finland med militära motåtgärder om landet skulle gå med i Nato, på samma sätt som hans chef Lavrov hotade Sverige 2016.

Sammantaget framstår den ryska omvärldsuppfattningen som allt mer aggressiv, men också motsägelsefull. Samtidigt som man uppmuntrar separatism och förutser EUs kommande sammanbrott förstärker man den militära hotbilden och rustar för den. Natos snubbeltrådsstyrkor beskrivs som en aggressiv handling. I stort sett allt Nato och EU gör i dagsläget framställs i media med syftet att krossa Ryssland. Inrikespolitiskt förstärks en ohöljd nationalism som används i repressivt syfte. Den som kritiserar annekteringen av Krim eller separatisterna i Ukraina stämplas som landsförrädare.

En del av förklaringen till nuvarande strategi är givetvis Putins behov av en hotbild på den inrikespolitiska scenen. Hans popularitet ligger f n över 80 procent och allt tyder på att han ställer upp i presidentvalet nästa år. Frågan, som ännu inte låter sig besvaras, är om han kommer att fortsätta sin aggressiva hållning till omvärlden efter valet. En from förhoppning är att den då inte är lika nödvändig, men osvuret är nog bäst. Mer troligt är dessvärre att han fortsätter föra Ryssland in i spiralen av en oroväckande utveckling.

 

Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA.

 

Bo i fred och frihet på en fin liten blå planet

av Magnus Sjöland

Planet Earth in deep space. Detailed view of European, African and Asian continent. Elements of this image furnished by NASA. Photo: titoOnz/Shutterstock

Författaren anlägger en nyttig filosofisk aspekt på några av de faror som hotar vår planet. Foto: titoOnz/Shutterstock

Om du vore långt bort från jorden, långt bort i universum, skulle du se planeten jorden som en liten blå prick.

Om du zoomar in, skulle du se hav, kontinenter, floder och berg.

Om du zoomar in ytterligare skulle du se människor, djur och växter.

Om du studerar människorna, så ser du att de ibland bär sig väldigt illa åt mot varandra. De konstruerar atomvapen som kan förgöra hela planeten, de hotar varandra med dessa vapen, de bygger interkontinentala missiler som kan nå alla delar av jorden.

De drar streck i naturen som de kallar gränser, på vissa av dessa gränser drar de taggtråd och bygger murar. De bygger murar mellan varandra av rädsla för att de kanske kan få det sämre om någon okänd kommer och hälsar på. De bygger skyddstullar för att de är rädda om sina omoderna fabriker. De tänker inte på att de då samtidigt inte kan köpa den senaste och billigaste teknologin eller den miljömässigt bästa lösningen och att de på sikt blir både fattigare och smutsigare.

Plötsligt kan några människor få för sig att bilda nya länder och dra nya streck genom naturen. Alla är inte med på detta och människoblod spills. Nationalism har börjat frodas. Det finns ibland ett förakt för andra människor för att de ser lite annorlunda ut eller för att de pratar med en annan dialekt. Ibland leder detta till folkmord. Vi ser det på många platser på jorden, och på en plats som heter Europa ökar främlingsfientligheten och plötsligt vill nu många regioner bryta sig loss och dra egna streck genom naturen och bygga nya skydd mot andra människor än de som bor där just nu.

Människorna startar krig, för att de tror på någon gud som några andra människor i närheten inte tror på. Ibland kan det till och med vara så att de tror på samma gud, men ber inte på samma sätt till denna samma gud. De flesta av dessa gudar uppfanns för flera tusen år sedan och människorna har stridit ända sedan dess om vilken gud som är den rätta. Många miljoner människor har dött i religionskrig genom historien och detta pågår fortfarande på den lilla planeten.

Om vi fortsätter att zooma in ser vi att nästan alla människor går omkring och tittar på en liten skärm, de kallas Smartphone. På denna skärm kan de skriva och läsa, skicka bilder och nyheter till hela planeten. Många är rädda och oroliga att någon av de stora ledarna skall skriva ett litet meddelande, det kallas för Twitter, som någon annan ledare uppfattar som en krigsförklaring. Det hände under året 2017 och människorna blev rädda och bävade för vad som skulle hända. Tänk att en människa bland många miljarder med några knapptryckningar på sin Smartphone riskerar att starta ett 3:e världskrig som ingen i förlängningen vet vad det skulle leda till annat än en enorm förödelse. Sådant måste mänskligheten sätta stopp för!

Vetenskapen bland människorna är viktig och många jobbar som forskare, läkare, ingenjörer och uppfinnare. Man vet vad som är bäst för människan. Man vet vad som är nyttigt, vad som är farligt och vad man kan göra för att få en ren planet utan krig och svält.

Men någonting är galet med människorna. Några av dem är maktgalna, andra giriga eller avundsjuka och visar förakt för sina medmänniskor. Vissa av dessa kan göra vad som helst för att kunna göra sig själva eller sitt land större och mäktigare, få berömmelse eller öka sin rikedom. De kan tänka sig massmord, utplåning av hela kulturer eller miljöförstöring, bara de får sitta högst upp och ha maximal makt. Många av dessa njuter av en självförhärligande bild.

Vem skall hjälpa människorna på den lilla blå planeten? Vem skall komma och ställa allt tillrätta? De har ju svaren själva!

De vet ju svaren. De forskar fram nya mediciner, nya fantastiska teknologier som kan hjälpa dem med både nytta och nöjen. Svälten borde vara ett minne blott då de producerar mat i överflöd och fetma är ett större globalt problem än svält. De vet att frihandel, utbildning, massiva globala insatser vid katastrofer och nya virusutbrott, hjälp till självhjälp till utsatta, liberala tankegångar, fri företagsamhet, långsiktiga regler och att alla har lika värde, gör att alla på sikt kan få bo i fred och frihet på en fin liten blå planet långt ut i rymden.

Det finns så mycket människorna har att värna, sin vackra konst, underbar natur med djur och växter, ståtliga byggnader, och alla de människor som bor där – små oskuldsfulla barn, pensionärer som jobbat hårt i hela sitt liv och de som går till jobbet varje dag även om det ibland känns motigt. De får inte heller glömma att de har ett ansvar både mot tidigare generationer som byggt upp det som finns idag och att de bör lämnar över planeten i ett gott skick till framtida generationer.

Alla människor som bor på planeten har ett stort moraliskt ansvar att handla klokt och förståndigt så att mänskligheten inte försvinner, det är det största och viktigaste moraliska målet, att värna människans fortlevnad.

De lever i en revolutionerande tidsålder där de tämjer naturen, gör stora forskningsframgångar, minskar sjukdomar och lidande. Men de har också blivit så kraftfulla att hela mänskligheten kan utrota sig själv och dö ut på väldigt kort tid. De har stor anledning att hålla sams och sträva efter fred. Om de fortsätter att göra stora vetenskapliga framsteg i samma takt som de senaste 200 åren kommer de om 1000 år att kunna kolonisera andra planeter och inte bli så beroende av sin planet.

Den lilla planeten ligger i ett vacuum, ett stort svart vacuum. Rymden som omsluter planeten är väldigt kall och ogästvänlig. Atmosfären runt planeten skyddar människorna mot farlig strålning från rymden, gör att de kan andas och får en behaglig temperatur. Långt, långt borta på en avlägsen planet kanske det bor någon som kan komma till undsättning och hjälpa människorna, men detta är inget de vet något om. Utmaningarna är stora och de får reda ut sina problem själva. Människorna tror att de är utvalda och har en priviligierad ställning i universum, men de är små prickar på en liten fin blå planet i rymden.

 
Författaren är vd och ledamot av KKrVA.

Inre och yttre hot mot Sverige

av Göran Frisk

För närvarande har Sverige ett antal konflikter som vi inte har löst och är långt ifrån att lösa. Här peka på de viktigaste liksom ges några förslag till lösning. I förslagen finns också en del synpunkter på dåligt fungerande organisationer i vårt land.

Konflikterna understöds både inifrån landet av militanta grupper men också från illasinnade stater och organisationer utanför Sverige. Jag prioriterar inte någon eller några konflikter. De hänger ihop på olika sätt, mer eller mindre synligt. Konflikterna är av sådan natur att de bör lösas i närtid. Det existerar inga fördelar med att vänta.

Dagsläget

Det finns ett antal områden i vårt samhälle som är s k ”no-go-zones”. Det är områden i vilka polisen och räddningstjänsten inte ger sig in i utan skydd.

I dessa områden men även inom andra förekommer nästintill dagligen skjutningar och andra våldsdåd, ofta förknippade med uppgörelser mellan kriminella grupper och personer. Det förekommer också våld mot vanliga medborgare särskilt kvinnor och flickor.

En omfattande försäljning av droger förekommer också. Dessa är våldsorsakande. Medborgarna är rädda och går inte ut efter mörkrets inbrott.

Samtidigt säkert växer nazistiska grupper fram med en uttalad våldsideologi. Dessa grupper har visat upp sig bl a under sommaren i Almedalen liksom i samband med bokmässan i Göteborg. Ett stort antal av medlemmarna är straffade för större eller mindre brott.

I samband med nazisternas verksamhet framväxer också olika motståndsgrupper upp. En del av dessa utgörs av militanta vänstergrupper medan andra har medlemmar som kan karakteriseras som ”vanliga medborgare”. I samband med nazisternas verksamhet uppstår ibland motdemonstrationer som resulterar i våld. Också mot polisen.

Sverige tar mot många flyktingar främst från Mellan-Östern och Afrika. Under ”flyktingperioderna” har regler och bestämmelser ändrats med ojämna mellanrum. Detta gäller gränskontroller, asylansökningar, återförening med anhöriga, flyktingarnas boende, skolor och sjukvård etcetera.

Under flykten till Sverige drunknar många i Medelhavet, far illa i usla flyktingläger i Turkiet, Grekland och Italien. I Polen och Ungern jagas de ut ur länderna och misshandlas på olika sätt. I Sverige förekommer våld och motsättningar inom och mellan olika flyktinggrupper och ”vanliga svenskar”. Bilar och skolor bränns.

I tillägg rekryteras medlemmar och stöd ges till IS. Ett mindre antal unga kvinnor åker till stridsområdena i Mellan-Östern. När IS- medlemmar kommer tillbaka till Sverige är de ofta fysiskt och psykiskt skadade.

Samtidigt finns hos en del svenska myndigheter en okunskap och med denna parad likgiltighet för hur hemlig information ska skyddas. I IT–samhället är detta ytterligt allvarligt och skadligt. Detta visades tydligt genom misstagen i Transportstyrelsen. Hur man kan komma på tanken att lägga ut hemlig information utomlands att hanteras på det sätt som skett framstår som totalt obegripligt. Att gå främmande makts ärenden brukade åtminstone tidigare rubriceras som landsförrädisk verksamhet.

En myndighet sticker ut i positiv mening, nämligen Försvarsmakten. Här hanterar man sekretesskyddad information med stor kunskap.

Mot Sverige förekommer aggressiva handlingar som syftar till att skrämma, testa vår beredskap, förbereda väpnade handlingar, utpressning etcetera. Dessa handlingar genomförs av ryska stridsflygplan. De kan innebära förberedelser för anfall mot mål på marken eller störa svenska flygstridskrafters övningar och verksamhet.

De genomförs också under vattenytan av miniubåtar och dykarfarkoster. En av dessa kränkningar har analyserats noggrant av en grupp pensionerade analytiker under ledning av kommendören 1 gr Nils-Ove Jansson som har varit ställföreträdande chef för den Militära Underrättelse och Säkerhetstjänsten (MUST).

Kränkningen skedde i Gävle hamn den 29 juni. Den kränkande farkosten var en rysk dykarfarkost typ Triton NN. Den är en nyutveckling som kan framföras under vattenytan och slussa ut och in attackdykare. Om den vill komma undan snabbt för att kunna docka på en moderubåt eller ett moderfartyg på ytan går den upp i ytläge och förflyttar sig med en fart på över 30 knop.

Sedan har vi kärnvapenhotet. Ett tydligt sådant riktat mot Sverige var ubåten U 137 som gick på grund i Karlskrona skärgård i oktober 1981. Ubåten hade kärnvapentorpeder ombord som kunde förändras till kärnvapenminor med kort varsel.

Motåtgärder med nu tillgängliga resurser

De s k no-go-zones måste göras till go-zones. Eftersom det inte finns några möjligheter att skydda medborgarna och deras egendom med polisens nuvarande resurser måste andra åtgärder vidtas. Vi har inga gendarmeri­förband i Sverige, däremot finns hemvärnsförband i hela landet. Dessa har god lokal- och personkännedom liksom kontakter med kommunala myndigheter. De är utbildade i spanings-, bevaknings-, och skyddsuppgifter. Om kriminella gäng försöker begå brott kan hemvärnsförbandet rapportera till polisen.

Välutbildade bevakningsföretag kan också utnyttjas. De kan samverka med hemvärnsförband och rapportera till polisen.

Våldsanvändning utövas av polisen utom i de fall hemvärnsförband eller personal ur ett bevakningsföretag angrips då de kan tillgripa självförsvar. Polisen har ledningsansvaret.

De nazistiska grupperna hanteras av polisen och säkerhetspolis. Då dessa kan komma att utöva ett direkt hot mot samhällsordningen kan särskilda tvångsåtgärder behöva övervägas mot dessa i väntan på förundersökning och lagföring där gällande lagstiftning bör ses över och skärpas. Nazisternas måltavlor som journalister, politiker, människor med judisk bakgrund liksom muslimer måste få ett väsentligt bättre skydd än f n. Undfallenhet och handlingsförlamning mot de nazistiska ytterlighetsgrupperingarna leder enbart till att dessa tillväxer i antal och styrka. Polisinsatserna i samband med nazist­demonstra­tionerna i Göteborg nyligen förtjänar högsta beröm.

Det är ingen demokratisk rättighet att med odemokratiska metoder försöka att avskaffa den svenska demokratin. Demokratin måste försvaras varje dag med alla till buds stående medel.

Flyktingfrågan är synnerligen komplicerad. De flesta människor i Sverige är villiga till rimliga personliga uppoffringar för att hjälpa flyktingarna. Dessa utgör inte en enhetlig grupp utan har olika behov och önskemål. Här fokuseras på säkerhets och skyddsbehoven. Då det handlar om flera hundratusen människor spridda över hela landet blir säkerhets och skyddsfrågorna svåra.

En lösning är att hemvärn och bevakningsföretag engageras för att skydda människor i flykting­förlägg­ningarna och i övriga områden där flyktingar bor. Detta inkluderar ”no- go-zones”. Man bör här ha i minnet att kriminella gäng och nätverk rekryterar unga pojkar och män ur olika flyktinggrupper till sin brottsliga verksamhet och att detta bl a sker där dessa bor.

Betonas ska att polisen har våldsmonopolet och tillkallas när våldsamma situationer hotar eller redan har utbrutit. I görligaste mån måste också ”föräldrar på stan” engageras för att kunna lugna oroliga situationer liksom vid behov tillkalla bevakningsföretag/ hemvärn/ polis beroende på aktuell hotnivå.

Ett särskilt problemområde utgör flyktingtrafiken över Medelhavet. De europeiska sjönationerna skulle med lätthet kunna patrullera den nordafrikanska kusten för att kunna rädda flyktingar som riskerar att förolyckas i sina undermåliga farkoster. Detta  förutsätter överenskommelser på EU- nivå vilket  borde vara rimligt för länder som har en gemensam uppfattning om människovärdets okränkbarhet.

Likgiltigheten för att skydda hemlig information behöver stävjas. Myndigheter, landsting, länsstyrelser, kommuner, företag m fl som har ärenden, information och kunskaper av hemlig natur måste självfallet skydda denna. Det måste etableras en tydligare insikt om att främmande makter och organisationer vill ha tillgång till den hemliga informationen och kan ha som ambition att vilja skada vårt land. Motåtgärderna är enkla. Säkerhetspolisen och försvarsmakten är de myndigheter som har bäst kunskap i dessa frågor och som också kan utbilda de som behöver öka sina kunskaper. Dessutom är det rimligt att de som bryter mot sekretessbestämmelserna kan lagföras. Som läget nu är från regeringsnivå och nedåt måste aktiva åtgärder genomföras med stor skyndsamhet.

Det får anses ytterligt märkligt att statsministern inte leder verksamheten när det inträffar tillstånd av kris i landet. Denna ledning kan inte delegeras till enskilda fackministrar.

Den militära dimensionen

De kränkningar som riktas mot Sverige i luften, på marken samt på och under vattenytan måste kunna bekämpas. Verksamheten torde logiskt kunna sammankopplas som förberedelser för krig och påtryckningar mot Sverige. Nedrustningen av svenskt försvar behöver ersättas av en skyndsam återuppbyggnad.

Eftersom regeringar och Överbefälhavare avrustat marin förmåga sedan VK II, fokuserar jag på denna.

Vi har så småningom fyra moderna ubåtar, två nybyggda och två moderniserade. Hur någon försvarspolitiker eller försvarsstrateg kan anse detta vara ett rimligt antal är svårbegripligt. Östersjön, Bottniska Viken, Skagerak och Kattegat är bland de bästa ”ubåtsvatten” som finns på vår jordklotet.

Ubåtar som samverkar med attackflyg och ytattack är formidabla slagstyrkor. Ubåtar, attackflyg och ytattackfartyg beväpnade med torpeder, sjö- och markmålsrobotar av kryssningstyp kan ingen mot Sverige aggressiv makt bortse från.

Eftersom en motståndare är lika duktig som vi avseende militärgeografi, marin topografi och hydrografi vill han naturligtvis förstöra flygplan ubåtar och fartyg på deras baser. Därför har angriparen utvecklat system som kan lösa för att lösa dessa uppgifter. Det viktigaste marina systemet för den här typen av uppgifter är miniubåtar och dykarfarkoster. De transporterar spetznazgrupper som löser sabotageuppgifter. Exempelvis att slå ut våra flygstridskrafter, dessas beväpning liksom drivmedelsförråd i anslutning till våra flygbaser. Försvarsmakten har goda kunskaper om detta hot. Vad görs från vår sida som kan hota dessa fientliga stridskrafter?

De stridskrafter som kan utgöra ett allvarligt hot mot miniubåtar och dykarfarkoster är fartygs-, helikopter- och amfibieförband. Vad vi behöver är korvetter, ubåtar, minjaktfartyg, helikopterförband med spaningsutrustningar inklusive vapen av olika slag. Vi har en amfibiebataljon som är utbildad och utrustad för strid i skärgård. De kan bekämpa spetznaz grupper som gömmer sig på öar och på fastlandet.

Situationen kan avsevärt förbättras på kort sikt. Vi har f n fem Visbykorvetter, fyra Göteborgskorvetter varav två ska moderniseras och två ligger i något slags malpåse. Vi har sju minjaktfartyg varav två ligger i malpåse. Vi har nio helikoptrar typ 14 som kan nyttjas för ubåtsjaktverksamhet men de bär inte vapen. Man kan på goda grunder anta att en ubåtschef på en miniubåt eller chefspiloten på en dykarfarkost fruktar vapeninsatser. Under ubåtsjakten på 70- och 80-talen hade helikopter 4 såväl sjunkbomber som trådstyrda torpeder. Ytfartygen hade ELMA- kastare som kunde avfyra ELMA-granater i salvor. En granat räckte för att slå hål i ett ubåtsskrov så att denna började sjunka. Om ubåtschefen med besättning ville överleva var han tvungen att blåsa tankarna och inta ytläge och ge upp.

Helikoptrarna behöver vapen i form av trådstyrda torpeder. Korvetter och minjaktfartyg behöver ELMA-kastare. Våra ubåtar behöver moderna ubåtsjakttorpeder som är mindre känsliga för undervattensmotmedel.

Dessutom kan ytterligare två korvetter och två minjaktfartyg moderniseras. Då får vi inom kort nio ytstridsfartyg och sju minjaktfartyg.

MEN DET STORA BEKYMRET ÄR ATT DET INTE FINNS NÅGRA NYBYGGNADSPLANER FÖR NYA YTSTRIDSFARTYG.

För detta bär regering, politikerna i den senaste försvarsuppgörelsen samt försvarsledningen ansvaret.

De har enligt min mening misskött sitt arbete och felavväger den kommande försvarsmakten. Vi bygger, likaledes enligt min mening, försvaret för det hot från Sovjet som vi ansåg troligt under det kalla kriget, nämligen invasion från havet och från norra landgränsen. Alltså det föregående kriget.

 
Författaren är kommendör och ledamot av KKrVA.

De 6000 svenska soldaterna i Kongo

Från striderna i Kongo hösten 1961. Närmast Lars Brink, som kulsprutegruppchef. Bakom kulsprutan Gullmar Svensson. BILDKÄLLA: Lars Brink

Lars Brink var en av över sex tusen svenskar som frivilligt tjänstgjorde som FN-soldater i Kongo 1960-64. Om detta kan Lars verkligen berätta, liksom om hemvärnets mest kända person genom tiderna: Raoul Wallenberg.

Det råkar nämligen vara så att Lars Brink både varit FN-soldat i Kongo och i åratal har forskat i hemvärnets födelse liksom Raoul Wallenbergs entusiastiska deltagande i det ända fram till det att han lämnade Sverige för sin räddningsinsats i Ungern. Brink kan alltså berätta om både några av de största svenska utlandsinsatserna som har gjorts, liksom varför och hur hemvärnet uppkom - en historia som hänger intimt ihop med Stalins vinterkrig mot Finland och Hitlers Norgefälttåg.

Kort sagt vill jag här tipsa om att det går utmärkt att som förening, skola eller förband anlita Lars Brink som föredragshållare. För mer information om honom och vad han kan erbjuda och vad det kostar, besök hans egen hemsida.

Att hantera erfarenheter

av Johan Althén

Erfarenheter ska tillvaratas. Övning Aurora har erbjudit många tillfällen till detta. Foto: Annika Gabestad, Försvarsmakten.

Så här kort efter att Aurora har genomförts kan det vara lämpligt att reflektera lite över erfarenhetshantering. Att hantera erfarenheter är en utmaning. För vem är det en ny erfarenhet och för vem är det en gammal sanning?

I Försvarsmakten är vi duktiga på att utvärdera, det är något som i princip alltid avslutar en verksamhet. Men vad gör vi med våra utvärderingar? Det är säkert många av detta inläggs läsare som många gånger nickat instämmande och menande pekat på reglementet när fänriken under en utvärdering påtalat en nyvunnen erfarenhet. Men är fänrikens (redan av organisationen kända) erfarenhet mindre viktig? Ur vilket perspektiv?

Jag menar att det finns två perspektiv. Den första är organisationens och den andra är individens. För organisationen finns reglementen, handböcker och styrande dokument som är en samling av tidigare erövrade och beprövade erfarenheter som ständigt (bör) revideras. För individen finns det två delar; Den ena handlar om att ta till sig andras erfarenheter och den andra är att själv uppleva något. Det är med andra ord ingen slump att det under officersutbildningen läses mycket böcker och genomförs prestationsövningar. Till det senare perspektivet är det även enligt mitt förmenande minst lika viktigt att uppmärksamma individen och dennes prestation – du har gjort något vikigt och dina erfarenheter är värdefulla för oss.

Jag upplever att Försvarsmaktens erfarenhetshantering fokuserar på organisationsperspektivet i sin erfarenhetshanteringsprocess. Men är det fel? Nej, jag vill hävda att vår pedagogiska modell (visa, instruera, öva, öva och pröva) i kombination med reglementen och övningar i förband redan har det som behövs för att ge individen den individuella erfarenhet för att kontinuerligt växa i sin yrkesroll. Utmaningen är snarare att avgöra när en erfarenhet är till gagn för organisationen och dess utveckling. Hur får vi till en lärande organisation där styrande dokument ständigt är aktuella?

Det krävs ett systematiskt och metodiskt arbetssätt för att hantera organisationens erfarenheter med ansvarig personal som kan bearbeta inkomna erfarenheter. Hela processen bygger på att systemet föds med erfarenheter. Därför måste vi fortsatt tillåta att fänriken (och andra) påtalar gamla sanningar som nya erfarenheter och snarare ser dem som ett kvittens på den gamla sanningens fortsatta giltighet än gammal skåpmat. För att om vi inte tillåter ett öppet klimat kommer inte organisationen att utvecklas då nya guldkorn ur erfarenhetssamlingarna inte kan identifieras.

Tidigare chefen för markstridsskolan, numera brigadgeneral Michael Claesson, sammanfattar min reflektion väl:

En positiv attityd till erfarenhetshantering (Lessons Learned) bygger på att soldater och officerare känner att någonting görs eller att man åtminstone får en återkoppling på enklaste sätt. Vi måste gemensamt inom armén avliva känslan av att behöva ”lämna information in i ett svart hål”. En metodisk erfarenhetshantering blir därför en förutsättning för en balanserad väg framåt där erfarenheterna från våra insatser hjälper oss och blir en del i den ordinarie taktik-, stridsteknik- och typförbandsutvecklingen.

(länk: https://blogg.forsvarsmakten.se/armebloggen/2011/07/25/utvecklad-erfarenhetshantering-lessons-learned-vid-markstridsskolan)

Det värmer därför ett officershjärta när erfarenheterna från Aurora inte verkar stanna i en skrivbordslåda eller i en digital presentation utan alla nivåer planerar att slå mynt av erfarenheterna. Både organisationen Försvarsmakten och jag som officer har blivit många erfarenheter rikare i vår fortsatta väg framåt.

Utvärdera mera!

 
Författaren är major och skvadronchef med erfarenhet från operationer i Kosovo och Afghanistan.

Förmågehöjning

Reflektion

Den 10OKT2017 publiceradeInterfax uppgifter att Östersjömarinens marinflyg i närtid skall tillföras två flygregementen. Enligt uppgifter som det polska centret för östeuropeiska studier, OśrodekStudiów Wschodnich, publicerat i december 2016 förfogade Östersjömarinens marinflyg över, 11 st SU-27/SU-27P, 13 st SU-27M3, 8 st SU-30M2 samt 12 st MI-24 och 8 st MI-8 helikoptrar vid flygbasen i Tskalovsk. Vid flygbasen i Tjernjachovsk skall det då ha funnits 16 st SU-24/SU-24MR, enligt OSW är dessa planerade att bytas ut under 2017 till SU-30/SU-34 flygplan. Vid Flygbasen i Chrabrovo skall det ha funnits tre st AN-26 samt två st AN-140-100 flygplan.

Enligt The International Institute for Strategic Studies (IISS) uppgifter publicerade 2017 skall Östersjömarinens marinflyg bestå av 18 stycken SU-27/SU-27UB, 10 stycken SU-24M, fyra SU-24MR, sex stycken AN-26 och två TU-134. Vilket är en relativt stor skillnad mot OSW uppgifter. OSW uppgifter kommer från en riktad studie avseende Kaliningrad Oblast, emedan IISS uppgifter kommer ur dess standardverk Military Balance, varvid OSW uppgifter torde ha en högre grad av tillförlitlighet, då en riktad studie genomförts.

Således får det ses som troligt att som minst ett utbytte av flygplanstyper kommer ske i närtid, dels utifrån Interfax uppgifter, dels utifrån OSW uppgifter som härrör från 2016 som även gör gällande att SU-24 kommer bytas ut under 2017. Vad som dock blir något avvikande i det hela är uppgifternaatt personal från Östersjömarinens marinflyg, i närtid skall ha omkommit i Syrien. Vilket visar på att delar av förbandets personal förefaller vara insatta i Syrien. Skulle en omskolning av förbandet varit på gång till ny flygplanstyp torde det ej varit insatt i Syrien. Givetvis finns möjligheten att det är ett tillfälligt sammansatt förband med personal som kan framföra SU-24 som är aktivt i Syrien.

Dock kan detta innebära tre saker. Det första alternativet är att i närtid innebär någon gång under 2018 kontra 2017 som OSW uppgifter gör gällande. Varpå det är minst 6-12 månader bort innan ombasering av antingen SU-30 och/eller SU-34 till Kaliningrad Oblast börjar genomföras i någon större omfattning, för att hinna med omskolning om förbandet är insatt i Syrien. Det andra alternativet är att SU-30 och/eller SU-34 förband tillförs utöver det SU-24 förband som redan finns i Kaliningrad Oblast. Det tredje alternativet är att SU-24 förbandet läggs ned helt och hållet och personalen förflyttas och två nya förband upprättas.

Oaktat har SU-30 och SU-34 en högre förmåga än SU-24. Varpå en förmågeökning kommer ske hos Östersjömarinens marinflyg i närtid. Därutöver om SU-24 bibehålls i Kaliningrad Oblast och ytterligare två flygregementen med antingen SU-30 eller SU-34 alternativt både och tillförs, har en tydlig förmågehöjning genomförts. Dock kan det nuvarande SU-24 förbandets reella förmåga diskuteras, då det förefaller vara ett fåtal flygplan som utnyttjas (i vad som kan utläsas av de som följer ryska flygplansrörelser över Östersjön), kontra mängden som uppges finnas i Kaliningrad Oblast. Varvid den faktiska förmågehöjningen kan bli betydligt högre totalt sett, då förmågan i dagsläget kan vara på en låg nivå.

Have a good one! // Jägarchefen

Oklart läge

Reflektion

Under föregående vecka, v740, publicerades i Kommersanten intressant nyhet rörande en utvärdering/rapport som genomförts avseende Rysslands nationella säkerhet kopplat till den maritima arenan för 2016. Enligt de uppgifter som Kommersant tagit del av står Ryssland inför ett antal geopolitiska/-strategiska utmaningar inom ramen för den maritima arenan. Men vad som kanske är mest anmärkningsvärt i artikeln, är enligt de uppgifter Kommersant tagit del av, utesluts ej en väpnad konfliktmed NATO länder.

Samtidigt som utvärderingen/rapporten pekar på att en väpnad konflikt mellan Ryssland och NATO länder inte kan utesluts, skall den kommit till slutsatsen att något storskaligt hot mot Ryssland, ej kan presenteras från den maritima riktningen på kort sikt. Därtill skall den ryska flottans utformning i dagsläget vara fullt tillräcklig, men dess logistikkedja skall vara undermålig. Totalt sett är det något förvirrad information som presenteras, något Kommersant själv pekar på. Då det å ena sidan skall finnas en möjlighet till väpnad konflikt, men å andra sidan skall inget anmärkningsvärt hot kunna presteras mot Ryssland från de maritima riktningarna.

Här kan det givetvis vara så att utvärderingen/rapporten skiljerpå de strategiska spänningarna och vilket hot som kan presteras på den maritima arenan gentemot Ryssland. Vilket gör uppgifterfrån våren 2017, av chefen för NATO maritima förband i Europa, Admiral Michelle Howard,intressanta. Där det påtalas att den ryska maritima aktiviteten i vissa fall nu är högre och inom andra områden som ej genomfördes under tiden för Sovjetunionen. Detta i sig, kopplat till rapporten, skulle kunna innebära att den ryska flottan i dagsläget anser sig uppnått en sådan duglighet att de kan påverka en eventuell motståndare, till den grad att den ej utgör ett hot samt att de kan presentera ett stort antal egna förmågor. Vilket t.ex. återupptagandetav Östersjömarinens Atlantiska patruller kan vara ett tecken på.

Möjligheten bör även beaktas att vissa uppgifter kommer från en allmänomvärldsbeskrivning (som används på en bredare front än bara den maritima rapporten) avseende den strategiska situationen. Där en av de faktorer som beskrivs skulle kunna vara att en militär konflikt mellan Ryssland och NATO länder ej kan uteslutas. Tidigare har NATO beskrivitssom ett hot, såsom i den nationella säkerhetsstrategin från 2015. Skrivs det nu att en väpnad konflikt mellan Ryssland och NATO alternativt NATO länder är möjlig i strategiska bedömningar, får det anses att ytterligare en  försämring skett i den strategiska situationen.

Dock bör man vara försiktig i att dra för långtgående slutsatser på Kommersants uppgifter. De hänvisar till anonyma källor "nära det" ryska Försvarsministeriet. Dessa källor kan, dels ha en egen agenda, dels kan informationen i sig vara felaktig eller utgöra en del i en informationsoperation. Vad som dock skulle kunna peka på att de ej har en egen agenda är att rapporten anser att den ryska maritima förmågan i dagsläget är fullt tillräcklig, det vill säga de försöker i sådant fall ej tillförskansa sig mer budgetmedel med att hävda att en väpnad konflikt ej kan uteslutas. Däremot utesluter det inte det andra, att informationen som publicerats kan vara felaktig eller en del i en informationsoperation.

Sett till en informationsoperation riktad mot NATO, skulle det troligtvis få ses som något kontraproduktivt, då det enbart skulle kunna stärka bedömningen att Ryssland utgör ett hot och t.ex. de förstärkningsåtgärder som genomförts till de östra medlemsstaterna i NATO, därmed skulle kunna komma omfattas av fler förband. Dock skulle det i sig kunna vara ett syfte att uppnå, för att t.ex. presentera ett extern hot för den egna befolkningen, i någon form av inrikespolitiskt syfte.

Härvid går det ej att utesluta, att Ryssland de facto anser möjligheten till en väpnad konflikt finns. Vilket återigen visar på att det är en väldigt skör säkerhetspolitisk situation som finns i vårt direkta närområde. En säkerhetspolitisk situation som sedan mitten av 2000-talet gradvis försämrats.

Have a good one! // Jägarchefen

Aurora 17 och totalförsvaret – en observation och en reflektion

av Lars Holmqvist

Tygmärke utdelat till deltagande soldater i Aurora 17. Foto: Lars Holmqvist.

När detta skrivs går försvarsmaktsövningen Aurora 17 in i sina allra sista moment. Som medlem i Hemvärnet har jag själv haft förmånen att få delta under en del av förra veckan och dessa dagar var mycket intressanta.

Under de militära övningar jag själv deltog i under det kalla kriget fanns utan tvekan civilläget med i de förutsättningar som utgjorde ram för övningarna. Bofasta kunde nyttjas som sagesmän, sommarstugeområden kunde vara folktomma eller, p g a ledighet eller flyktingsituation, vara bebodda. Hänsyn skulle tas till civila vid gruppering och vid förflyttning och i vissa situationer kunde flyktingströmmar vara något som påverkade stridsfältet och/eller egen rörlighet. Civila resurser kunde bli aktuella att rekvirera i vissa lägen, såsom lokaler eller entreprenadmaskiner. Men sammantaget övade vi militär strid och ingenting annat. Den civila sfären var perifer.

Observationen

Nu har jag inte någon överblick över den stora och komplexa organisation som hela Aurora 17 utgör och det ska jag inte heller ha, men inom den ”byggkloss” där mina kamrater och jag övades, kunde jag göra en intressant iakttagelse.

Vi ställdes mot en spelad motståndare som enligt förutsättningarna inte enbart strävade efter att nå militära mål utan även politiska, ickemilitära mål. En motståndare som genom olika insatser skulle försöka skada civil infrastruktur, påverka media i försvarsnegativ riktning, vända civilbefolkningen mot idén att försvara landet och ytterst påverka det politiska beslutsfattandet i regeringen. Detta är – tror jag – nytt och det är synnerligen positivt.

Forskaren Oscar Jonsson, verksam vid Department of War Studies, King’s College i London, skrev i september en artikel för Timbro med anledning av den ryska övningen Zapad 17. Ur artikeln, som är mycket läsvärd, klipper jag följande citat:

”Den ryska förståelsen av krigföring baserar sig på ett holistiskt tankesätt. Motståndaren ses som ett system, och Ryssland letar efter de sårbarheter som kan fälla hela systemet. Detta gör att det i både rysk offensiv och defensiv finns en nära koppling mellan icke-militära och militära medel.

I Zapad kommer en blandning av militära och icke-militära moment att övas. Civilförsvarsmyndigheter, nationalgardet och parallella civila beslutskedjor kommer alla att engageras. Det motsvarar det totalförsvarskoncept som vi i Sverige en gång hade och som regeringen bestämt, men inte avdelat resurser, för att återta.”

Med citatet från Oscar Jonsson i åtanke, vilken blir betydelsen för vårt lands försvar? Vilka är de hårda och svåra delarna av försvaret och omvänt, var kan motståndaren finna sårbarheter? Jag vill här av naturliga skäl inte beskriva vårt försvar på en onödigt detaljerad nivå utan önskar föra ett mer översiktligt resonemang.

Våra militära förband – inklusive Hemvärnet – är organiserade, utrustade och övade för att lösa sin huvuduppgift, väpnad strid.

Det hindrar i och för sig inte att de även kan lösa ickemilitära uppgifter, planerade eller oplanerade, liksom att på olika sätt ge stöd åt det civila försvaret. Samtidigt finns en lång rad av hot och risker där Försvarsmakten inte är och inte heller skall vara lösningen. Vi har få förband och i en krigssituation kommer förbandens huvuduppgifter att vara fullt tillräckligt för dem att hantera.

De olika civila myndigheterna bör alltså planera för att lösa sina respektive åtaganden inom ramen för totalförsvaret med egna resurser och – givet citatet av Oscar Jonsson ovan – göra det på ett sådant sätt att de själva inte utgör en möjlig sårbarhet i en motståndares ögon.

Insikten om det civila försvarets ökade betydelse finns uppenbarligen idag på regeringsnivå och den ligger antagligen bakom de regeringsinitiativ vi sett de senaste två åren för att stärka de civila delarna av försvaret. Detta är en förändring i rätt riktning och det tycks även leda till åtgärder, låt vara att tempot i uppbyggnaden ännu är plågsamt lågt.

Reflektionen

Det finns mer än ett sätt att se på det civila försvaret. Jag tänker mig två scenarier och skillnaden mellan dessa två är ganska stor:

Scenario ett är att vi kan se på det civila försvaret som något som stärker medborgarnas skydd och som skapar resurser för att stödja det militära försvaret. Den bilden tror jag ligger nära synen vi hade på Civilförsvaret under det kalla kriget och den är också intuitiv. Var och en förstår att krig innebär svåra påfrestningar på civilbefolkningen vilket genast leder till frågan om hur vårt samhälle bäst kan organisera ett skydd för dem.

Det andra scenariot är att en motståndare som letat efter och identifierat sårbarheter i det svenska samhället tänker nytt och istället för ett konventionellt militärt anfall väljer ett angreppssätt som i huvudsak bygger på ickemilitära medel. Våra militära förband hamnar då i en situation där de står redo men förblir overksamma då ingen militär motståndare visar sig, samtidigt som civil infrastruktur, kommunikation, beslutsfattande och försvarsvilja i egenskap av motståndarens primära mål angrips på olika sätt.

Scenario två leder till en situation där det civila försvarets chefer finner att deras respektive verksamheter utgör direkta mål för motståndaren och det enda verksamma skyddet mot angreppen är de försvarsförberedelser som på förhand har gjorts. Det kan vara fråga om såväl åtgärder vidtagna med verksamhetens egna resurser som i ett strukturerat, planerat och övat samarbete med andra aktörer.

En fråga jag ställer mig – en smula osäker på om jag verkligen vill veta svaret – är i vilken grad våra politiska och civila beslutsfattare överlag är redo för ett scenario två. Vi kan se på några händelser som uppmärksammats ganska nyligen:

  • Tullverkets agerande i samband med attentatet den 7 april, som jag skrivit om tidigare, ledde till att tullens verksamhet avstannade i ett läge då en fast gränskontroll hade kunnat vara ytterst viktig för säkerheten
  • Vi har alla tagit del av turerna kring Transportstyrelsens medvetna beslut att bryta mot lagen och därmed skapa stora revor i vår nationella säkerhet
  • Miljöpartiet har på Gotland och i Karlshamn valt att gå i opposition mot den regering som partiet de facto ingår i, genom att ifrågasätta Aurora 17
  • En rad organisationer, däribland två riksdagspartier (V och Mp) valde att delta i protestaktioner mot Aurora 17 som organiserades av personer tillhöriga Kommunistiska partiet (tidigare KPML(r)). Ett parti som lever upp även till högt ställda krav för att få kallas extremistiskt.

Väl medveten om att punkterna utgör en något anekdotisk bevisföring från min sida så vill jag inte dra några tydliga slutsatser av dem, men sammantaget ger de ändå anledning till viss oro.

Chefer i våra kommuner, landsting, länsstyrelser och nationella myndigheter borde alltså säkerställa att deras totalförsvarsplanering inte bara tar höjd för krigets krav utan även för en situation där den egna civila verksamheten kan utgöra motståndarens förstahandsmål.

Nästa stora svenska övning, Totalförsvarsövning 2020 är nu på planeringsstadiet. Det ska bli intressant att se hur den kommer att svara mot scenario ett respektive scenario två. En annan fråga är hur vi bäst kan göra nytta av tiden fram till 2020. Jag tror att det brådskar.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.

Torped!

En av de största grupperna i det norska och svenska samhället som aktivt deltog i andra världskriget är också en av de minst kända – krigsseglarna. Deras arbete - att frakta vapen och bränsle etc – visade sig vara minst lika farligt som soldaternas. En del av dem bemannade även vapen mot angripande flyg och ubåtar.

Om dessa män och enstaka kvinnor har det dock bara skrivits en bråkdel så mycket som det skrivits om andra världskrigets ”vanliga” krigare. Därför är det särskilt glädjande att det nyligen utkommit en ny bok i ämnet, Torpedo på babord! av Björn K. Sagdahl. Här får man följa bröderna John och Erling Bakkmyr, två tvillingbröder som blev krigsseglare och upplevde ovanligt mycket prövningar – eller vad sägs om 48 dygn på en flotte utrustad bara för några dagars nödsituation…

John Bakkemyr angreps inte bara till havs utan även i brittiska hamnar och kunde vittna om de tyska Stuka-störtbombarnas skräckinjagande ljud, han sade om det att ”Det var nästan värre än själva bombnedslagen”.

När man idag spekulerar över om tyskarna egentligen hade någon chans mot de allierade så bör man betänka att deras ubåtar och flyg under en rätt lång tid krigade om kontrollen över Atlanten – de bedrev till och med operationer i Karibiska havet. Utan vapenhjälpen över Atlanten hade både britterna och senare Röda armén haft fullständigt andra förutsättningar och världshistorien hade högst sannolikt utfallit rätt annorlunda.

Hur stor roll den norska handelsflottan – med inte så få svenska sjömän – spelade för de allierade går nästan inte att överdriva. Få känner idag till att när det såg som mörkast ut för britterna så var drygt hälften av tankfartygen till öriket norska.
Svenska sjömän figurerar ibland i boken, i samband med sänkningen 1941 av Göteborgsfartyget Rydboholm. Ytterst ansvarig för den sänkningen var ubåtsesset Günther Prien.

Torpedo på babord! är en viktig bok – en bok som understryker och tydliggör krigsseglarnas roll under andra världskriget. Ja, boken är på norska – men för den intresserade svensken är detta inget problem (den är inte på nynorska utan den för svenska läsare mer begripliga norskan, alltså bokmål).