Östtysklands roll mot Sverige

Expressens rubrik dagen efter att Bergling inledde sin flykt till Moskva.

Idag är det trettio år sedan en svensk f.d. officer rymde från sitt straff i Sverige till Sovjetunionens konsulat på Åland och därifrån vidare till ambassaden i Helsingfors och sedan själva GRU, Sovjets militära underrättelsetjänst. Hans namn var Stig Bergling. Men låt oss inte bara minnas hans flykt – för Bergling är inte ”bara historia”.

Expressen har idag en bra summering av spionfallet Stig Bergling. Tidningens största rubrik dagen efter hans flykt den 6 oktober 1987 var hyfsat profetisk, det var till Moskva som flykten gick även om det tog en vecka att nå staden. Men, varför ska man 2017 älta en spionhistoria från förra seklet? Därför att först president Gorbatjovs diplomater och militär beskyddade och belönade Bergling, och lögnerna gentemot Sverige upphörde inte i och med Sovjets fall. Tvärtom, det nya Rysslands första regeringar fortsatte avlöna och beskydda Stig Bergling, liksom att låtsas som om de inget visste om honom. Falskspelet tog inte slut efter att Bergling 1994 självmant stack hem till Sverige. Den svenska regeringen protesterade då mot den ryska statens mångåriga beskyddande av en förrymd svensk brottsling. Svaret från den ryska regeringen dröjde en vecka och innehöll inte någon ursäkt och bara ett skrattretande ”medgivande”, att Bergling fått ”hjälp av humanitära skäl”.

Moskva fortsatte alltså att vad gällde sovjetiska GRU-operationer agera och kommunicera på ett rätt sovjetiskt manér. Inte många i Sverige verkade dock då bry sig om detta.

Det finns en till aspekt med Bergling som tål att idag ihågkommas. Han fick sin sovjetiska spionutbildning i Östtyskland (DDR). Hur svenska myndigheter kunde missa hans DDR-resor är givetvis besynnerligt, men det mest intressanta är hur Östtyskland spelade en vital roll för Bergling och hans sovjetiska arbetsgivare. Varför är det intressant? Därför att Sovjetunionen återkommande använde sig av östtyskar som ombud när det handlade om Sverige. För att börja från början blev de sovjetiska officerare som hanterade svenska spetsnaz-frivilliga på 1930- och 40-talet sedermera toppchefer inom DDR:s enorma säkerhetsapparat, Stasi. Chef för NKVD-nätverket i Sverige under andra världskriget var först Ernst Wollweber, som efter kriget blev chef för hela Stasi. Hans svenska organisation var ”det i särklass största nätverket för utförande av sabotage som uppdagats i Sverige i modern tid” enligt professor Wilhelm Agrell. Se vidare Agrells Stora sabotageligan samt Ryska elitförband och specialvapen av Joakim von Braun och undertecknad.

Det saknas inte svenska böcker fokuserade på DDR:s hemliga verksamhet i Sverige, men de är inte många. Jag vill här framhålla Christoph Anderssons Operation Norrsken. Det finns mycket kvar att upptäcka om DDR och Sverige, inklusive några väsentliga pusselbitar. Sedan nyligen finns ett av de tyska standardverken om Stasi på svenska, boken som heter just Stasi av Jens Gieseke. Men den handlar mest om Stasi i DDR och BRD. Alltså, gärna mer svensk Stasi-forskning – eller för att citera Stasi-chefen Erich Mielke (ur Giesekes bok): ”Vi måste få veta allt!”

Behålla ett antal JAS 39 C? – tydligare analys efterlyses

av Helge Löfstedt Äldre serier av JAS 39 kan bidra till operativ effekt. Lär av andra länder! Foto: Hampus Hagstedt, Försvarsmakten. I akademiens arbete KV 21 finns olika bedömningar beträffande utnyttjandet av JAS 39 i framtidens försvarsmakt. Inom ramen för Kungl Krigsvetenskapsakademiens studie Krigsvetenskap i det 21:a århundradet (Kv 21), koncept 1, som efter en […]

Svenska insatsen före Gaza

Skulle den svenska bataljonen hamna mitt i andra världskrigets utbrott?

Att den första svenska FN-styrkan tjänstgjorde i Gaza 1956 känner många till. Men betydligt färre har ens hört talas om föregångarna under en internationell kris på 1930-talet som en tid var i världens fokus.

När den svenska bataljonen på uppdrag för Nationernas förbund (föregångare till FN) 1934 lämnade Svea livgarde och for ner till det omtvistade Saar (nära Belgien) så var det långt ifrån säkert hur det hela skulle sluta. Skulle man hamna mitt i ett nytt krig mellan Frankrike och Tyskland? Ett Tyskland där Hitler sedan två år satt vid makten. Vad med SA- och SS-styrkorna i Saar?

Man skulle kunna tycka att det för länge sedan borde ha skrivits en bok om den svenska Saarbataljonen, men så har inte skett. Förklaringen är väl främst att det faktiska krigsutbrottet dröjde till 1939. Men icke desto mindre är Lars Eriscson Wolkes nya bok synnerligen läsvärd för alla med intresse för andra världskrigets förspel och/eller svenska fredsbevarande insatser. Här har vi ju de verkliga fredssoldat-pionjärerna! Det är imponerande att läsa om hur det hela rent praktiskt gick till – det är nog inget svenskt FN-förband som varit lika snabbt på plats efter ett regeringsbeslutet om insats.

Samtliga 22 dåtida svenska infanteriregementen fanns representerade i Saarbataljonen, som dock antalsmässigt snarare var en halvbataljon. Desto mer ansvar fick den – och rekyteringen var uppenbarligen klockren eftersom man utförde sitt uppdrag så pass bra att man väckte distinkt avundsjuka hos utländska observatörer.

Boken Saarbataljonen innehåller även en rad mycket fina bilder, av vilka jag bara sett en tidigare.

Världens bästa stridsvagn 103-film

En bild jag tog första dagen jag fick köra en 103:a.

Hösten 1967 infördes stridsvagn 103 i armén. Därför är det synnerligen vältajmat att nu, 50 år senare, presentera en ny dokumentärfilm om den mest omdebatterade svenska stridsvagnen någonsin.

Stridsvagn 103 eller ”stridsvagn S” är, oavsett vad man tycker om den, synnerligen tekniskt intressant och jag fördjupade mig därför så pass mycket i den att jag sökte till ett S-förband. Jag skulle egentligen ha blivit infanterist, men fick byta till Norrbottens pansarbataljon och 15 månader med stridsvagn 103. Jag trodde därför att jag sett det mesta om den i filmväg, men jag kan efter att ha fått se den nya filmen ”Stridsvagn 103” intyga att den innehåller många filmsekvenser som jag aldrig tidigare har sett. Helt enkelt ovanligt sevärt för pansarintresserade.

En annan nyhet i senaste Pennan & Svärdet är nya boken Vildmark av Lars Fält och Ray Mears. Jag har den här och kan lugnt påstå att det är en både ovanligt innehållsrik och vacker bok med massor av så-gör-man genomgångar i både ord och bild.

För övrigt ser jag fram mot att läsa del 2 av Vägen mot undergången, med slaget om Stalingrad i fokus.

Främmande undervattensverksamhet i Gävle hamn 2017-06-29. Analys av ekolodsbilder

4 bilagor av Nils-Ove Jansson och Nils Engström Efter muddringsarbeten i Gävle hamn kontrollerades resultatet med sjömätning genom ramning. På de platser där djupavvikelser från fastställt djup noterades gjordes undersökning med multibeam ekolod och dykare. Den 29 juni påbörjades undersökningen med multibeam ekolod och kl 1100 uppmättes ett kraftigt avvikande djup utanför den inre hamnbassängen. […]

Kaktusdivisionen!

Kaktusdivisionen i Frankrike 1944 belyses nu på svenska.

Tar härmed av mig hatten för mina kollegor som också skriver för Militär Historia. Senaste numret (10/2017) innehåller flera tunga militärhistoriska nyheter, som den nyliga lokaliseringen av amerikanska flottans största förlust ute till havs – orsakad av en enda ubåt.

I samma nummer finns de mest originella svenska artiklar om Frankrike 1944 som skrivits, artikeln om indianhövdingen Joe Medicine Crow i Kaktusdivisionen, samt artikeln ”Invasionen av rivieran”. Vill även särskilt omnämna artikeln om en konflikt som ofta nämns apropå gerillakrig, men som få egentligen känner till, nämligen Malayakrisen 1948-60. Den ger mycket att fundera över.

Sist men inte minst innehåller senaste Militär Historia även en recension av Neal Bascombs nya bok Operation tungt vatten, som jag enbart kan hålla med om.

I nästa nummer presenterar jag en del uppgifter och foton om Europa 1945 som jag hoppas kommer att överraska.