månadsarkiv: december 2017

Slaughterbots – Vapenmotståndarna i ny propagandaoffensiv

av David Bergman
Oskyldiga studenter mördas i en ny propagandafilm av en svärm ”Slaughterbots”. Den emotionell vinklade filmen utnyttjar mänsklig rädsla för att tvinga fram ett förhastat totalförbud för autonoma vapensystem. Foto: skärmdump från YouTube.

Oskyldiga studenter mördas i en ny propagandafilm av en svärm ”Slaughterbots”. Den emotionell vinklade filmen utnyttjar mänsklig rädsla för att tvinga fram ett förhastat totalförbud för autonoma vapensystem. Foto: skärmdump från YouTube.
För en tid sedan inledde vapenmotståndargruppen Ban Lethal Autonomous Weapons en propagandaoffensiv med sin film “Slaughterbots”. Offensiven är en förlängning av den drönar-debatt som tidigare förts. En skickligt utformad film utgör det senaste bidraget till kampanjen som stödjer gruppens strävan att införa ett totalförbud på autonoma vapensystem. Bakom det extremt emotionellt vinklade budskapet finns dock en frånvaro av rationella argument.

Filmen är mycket skickligt gjord, det måste medges. Inledningsvis ges intrycket att det är en företagspresentation där en mindre sympatisk representant från ett vapentillverkningsföretag skryter om deras produkters effektivitet och att det inte finns något skydd. Scenen växlar successivt till snabbare och snabbare nyhetsklipp där oskyldiga civila utsätts för attentat och panikslagna anhöriga tvingas se sina anhöriga dödas hänsynslöst. Om man inte vill att denna dystopiska framtidsbild skall bli verklighet, eller själv riskera att utsättas för dessa slakt-robotar anmodas man att gå in på hemsidan och ansluta sig till förbudet mot autonoma vapensystem.

Genomgående används emotionella appeal på rädslor och osäkerhet för nära och kära. Försäkranden om att inte ens våra bästa krigare kan skydda sig mot detta nya hot förstärker bilden av att oskyldiga civila skulle ha än större anledning att vara rädda. Filmen har getts en medveten vinkling som inte bara nedtonar utan även helt försöker antyda att den mänskliga faktorn helt skulle försvinna. Som den osympatiska vapenutvecklaren i filmen säger: ”They used to say Guns don’t kill people, people do. Well people don’t”. Detta är ett medvetet grepp i en generell strävan att humanisera det tekniska systemet.

Strategin att humanisera tekniska system – att tillskriva det uppsåt och avsikt – är effektiv eftersom det gör att vi kan fördöma ett tekniskt system på mänskliga grunder. Tidigare har mördar-prefix använts för att antyda att en ”Killer-robot” skulle ha en egen mördar-agenda. Här har filmskaparna gått steget längre och antyder att de autonoma systemen inte bara mördar utan också ”slaktar” sina offer. Det är svårt att fördöma en teknisk pryl, men mycket enklare att fördöma en mördare som slaktar sina offer.

Avsikt och uppsåt är dock inneboende mänskliga kvalitéer. Effekten riskerar bli att vi fördömer tekniska plattformar grundat på den mänskliga avsikten hos de som använder dem. Med samma logik skulle vi även kunna fördöma ”mördarstridsvagnar”, ”mördarflygplan” eller ”mördarbilar” som omoraliska och farliga för oskyldiga civila.

Sammantaget försöker den emotionellt vinklade filmen bygga upp och utnyttja en mänsklig rädsla för ett tekniskt system genom att humanisera dem med uppsåt och avsikt, samt genom att på alla sätt nedtona antagonisternas roll i att använda det.

Självklart väljer filmskaparna den mest dystopiska applikationen av autonoma system och vad de kan användas till. Detta val är högst sannolikt endast gjort i syfte att skrämma till opinion. De autonoma systemen skulle, med en annan utgångspunkt, kunna kallas ’Saviour-bots’, ’Find missing children-bots’ eller ’Patrol against crime-bots’. Om detta finns dock inte en antydan.

Är den skepsis som gruppen bakom filmen visar helt obefogad? Inte nödvändigtvis. I ärlighetens namn måste sägas att effektiva militära vapen i fel händer kan bli en mardröm, särskilt hos en aktör med tekniskt know-how samt med de uttalade avsikterna att döda oskyldiga civila. Faran är dock universell och inte unik för specifika vapensystem, autonoma eller inte.

Användningen av autonoma vapensystem är fortfarande omgärdat med frågor. Jag har tidigare utvecklat de etiska och juridiska aspekterna i en artikel i Akademiens Handlingar & Tidskrift. En huvudsaklig anledning till frågetecknen är att den tekniska utvecklingen gått snabbare än den mänskliga förmågan att omfamna den fulla innebörden av dessa genombrott. Historien har dock lärt oss att vi svårligen kan bromsa en teknisk utveckling och att krigföringen har en tendens att anpassa sig.

Reflexen att vilja förbjuda vissa vapensystem för att de anses för farliga eller hemska är inte ny. När armborstet uppfanns fanns en omfattande diskussion i de högsta kretsar inom det dåtida samhället med krav på ett totalförbud. Vapnet, menade man, var så pass kraftfullt att inte ens dåtidens bästa krigare i sina skinande rustningar kunde skydda sig och i fel händer skulle de kunna orsaka ofattbar skada. Om vapnen kallades för ”mördar-armborst” eller ”slakt-armborst” vet jag faktiskt inte. Men lobbyn av vapenmotståndare lyckades i alla fall och påven bannlyste vapnet 1139 e Kr. Tekniken fanns dock redan och vapnet ansågs så pass effektivt att förbudet helt enkelt ignorerades på bred front. Snarare var det krigföringen som anpassade sig. Man insåg att metoden att sätta sina bästa krigare som måltavlor högt upp på hästar inte längre var det bästa sättet att föra krig och utvecklade även bättre metoder för skydd. Med tiden reglerades även civilas rätt att inneha vapnet.

Autonoma vapensystem är inte heller något nytt. De är inte framtiden, utan en integrerad del i nutida krigföring. Det finns flera system eller delsystem idag som fungerar med en större grad av autonomi än de drönare som ifrågasatts tidigare. Utvecklingen kommer att fortsätta och graden av autonomi hos tekniska system kommer att bli större. I denna bedömning är jag och vapenmotståndarna fullt eniga. Men som med alla sensor- & vapensystem borde en reglering i hur de får användas i krigföring (eller för den delen av polisen inom brottsbekämpning) vara ett mer balanserat alternativ än att förorda ett förhastat förbud för en teknisk utveckling som redan är här. En reglering som förhoppningsvis bygger på rationella argument och mindre på extremt emotionella propagandafilmer.

 
Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot att KKrVA

 

Tuppens år

Reflektion

Som brukligt avslutas året med en exposé över några av de händelser som skett under året. Vilket även kan vara saker som följer med in i 2018 och eventuellt formar det året. Denna årskrönika berör enbart de militära förhållandena samt vårt direkta närområde. Här skall tilläggas att detta är ett axplock av skeden och händelser som berörs.

Året, 2017, inledes med förflyttningen av fyra bataljonsstridsgrupper ur ett antal NATO länder, som ett led i NATO förstärkningsåtgärder, till dess östra medlemsländer.1Totalt kom cirka 4,500 soldater med tillhörande materiel förflyttas till de baltiska staterna och Polen.2 En förflyttning som mötes med en retorisk reaktion av Ryssland,3 fortsatt är styrkeförhållandena till Rysslands fördel vid dess västra landgräns, vilket gör dess retoriska reaktioner något malplacerade. Därutöver publicerade den amerikanska tankesmedjan RAND i slutet av 2017 en studie som fortsatt visar på att tillförseln av dessa bataljonsstridsgrupper har en marginell effekt på försvaret av de baltiska staterna.4 Något som de flesta insatta i militära sakförhållanden snabbt identifierade redan vid NATO beslut om de förstärkningsåtgärder som aviserades till de baltiska staterna.

Därefter kom den säkerhetspolitiska rapporteringen främst avhandla den ryska övningen Zapad-2017 d.v.s. den strategiska övningen för det västra militärdistriktet (MD V) i Ryssland. Varje år genomförs en strategisk övning som roterar mellan de ryska militärdistrikten, för 2018 är de det östra militärdistriktet (MD Ö) som övas, där övningen benämns Vostok. Rapporteringen och föranalyserna inför Zapad-2017 började så stillsamt redan i Januari 2017. Initialt vill jag påstå att rapporteringen i huvudsak var sansad, sen under försommaren och intill övningens genomförande blev den mer och mer ”bombastisk” för att sedan avslutas lika tvärt som övningen avslutades. Rubrikerna varierade mellan ockupation av Belarus,5till anfall mot de västliga länderna i Rysslands västra gränsområden,6 eller Ukraina.7

Vad som snarare är intressant ur ett säkerhetsperspektiv är den förmåga Ryssland förefaller skapat för att snabbt kunna höja stridsberedskapen på olika förband och/eller förmågor. Detta accentueras främst under s.k. beredskapskontroller.8 En sådan oanmäld kontroll är mer oroande än en föranmäld övning såsom Zapad-2017, då det ej går att gardera sig mot dessa kontroller på ett effektivt sätt bortsett från att själv inneha en egen hög beredskap över tiden, med den problematik det innebär. Vid de föranmälda övningarna kan egna beredskapsåtgärder vidtas på ett annat sätt, vilket får ses som ett mindre troligt tillfälle att någon påbörjar någon form av offensiv operation, när en motpart vet om att en stor mängd förband och förmågor samlas till ett specifikt geografiskt område.

Huruvida Zapad-2017 var en helt defensiv9 eller offensiv10övning, kommer säkerligen debatteras länge och väl. Däremot får det anses som troligt att övningen, simulerade en väpnad konflikt mellan Ryssland och NATO.11 Storleken på övningen har även debatterats hårt, sett till det geografiska område som övningen har omfattat d.v.s. från Barents hav till Vitryssland därutöver i Vitryssland, samt utifrån rapporterade övningsmoment så får det ses som högst sannolikt att övningen var betydligt större än de rapporterade 12,700 deltagarna, under den tidsrymd som övningen genomfördes.12 Med hänsyn till den mängd nyuppsatta förband inom MD V de senaste tre åren,13får det ses som troligt att dessa deltog i övningen och möjligt att dess förmåga validerades under övningen.

Vad som även kan konstateras är att den ryska förmågan till väpnad strid fortsatt ökar. En ökning som förefaller oroa bedömare. Chefen för den tyska underrättelsetjänsten, Bruno Kahl, kom i november uttala sig i ovanligt tydliga ordalag avseende den ryska förmågan samt möjliga intentioner. Han anser att Ryssland utgör en potentiell fara och att Ryssland kommer vara ett obekvämt grannland för dess grannar. Därutöver påtalade han att fred i Europa inte längre kan vara något att ta för givet. Vad avser den ryska väpnade styrkornas förmåga ansåg han att Zapad-2017 hade visat att Ryssland är väldigt nära att nå de uppställda målen som är satta för år 2020.14

Såldes sett till NATO förstärkningsåtgärder i vårt direkt närområde samt Rysslands ökning av förband under de senaste tre åren inom MD V och övning Zapad-2017, skulle det kunna sägas att detta år, 2017, utgjort en viss konsolidering av de militära positionerna i vårt direkta närområde. Dock får det ses som möjligt att de militära styrkeförhållandena kommer förändras redan under nästa år, 2018, inom MD V, då den ryska armén skall öka med sju förband, dock är det ej specificerat i vilket eller vilka militärdistrikt dessa förband skall upprättas.15 Här är det även viktigt att notera att en viss konsolidering av det ryska militära återtagandet inom det norra militärdistriktet (MD N) även förefaller skett.16 MD N omfattar bl.a. Nordkalotten men även Arktis. Huruvida NATO kommer respondera på eventuellt ytterligare ryska förbandsförstärkningar inom MD V återstår att se. Däremot förefaller Arktis till del omhändertas genom den nyupprättade Atlantiska staben inom NATO, om än bara ansvarsmässigt.17

Under 2017 har även fundamenten för två av de viktigare förtroendeskapande åtgärderna kraftigt förskjutits, här avses dels, INF-avtalet, dels Open Skies avtalet. Inleder vi med INF-avtalet är det de avtal som skrevs mellan USA och Sovjetunionen 1987, som fortfarande gäller mellan USA och Ryssland. Det innebar att markrobotar med räckvidd mellan 500 – 5,500 km förbjöds för de båda staterna.18 Sedan ett antal år tillbaka har USA anklagat Ryssland för att bryta mot INF-avtalet genom att de skall ha utvecklat19 samt förbandssatt20 markrobotsystem som kan verka inom det förbjudna avstånden som INF-avtalet stipulerar. Ryssland å sin sida har anklagat USA för att bryta mot INF-avtalet, dels genom att de anser att avfyrningsplattformarna för det ballistiska missilförsvaret även kan användas för att avfyra kryssningsrobotar,21 dels för att de målrobotar som USA använder sig av för att testa sitt missilförsvar skall vara ett brott mot INF-avtalet.22

Konflikten mellan USA och Ryssland avseende INF-avtalet går att spåra till 2007 och möjligtvis tidigare, då USA och Ryssland försökte komma överens om en lösning kring det missilförsvar som USA hade tagit steg för att upprätta i Europa, efter det att USA drog sig ur ABM-avtalet 2002.23 Konsekvensen av alla de turer som varit är att USA nu officiellt sagt att de kommer påbörja ett utvecklingsarbete kring markrobotsystem som kan verka inom det av INF-avtalet förbjudna distanserna.24 Varvid det får ses som troligt att USA inom något år även kan ha markrobotsystem. Enligt USA är detta utvecklingsarbete ett sätt att försöka få Ryssland till efterlevnad av INF-avtalet.25

Under den senare delen av 2018 bedöms den i Polen placerade delen av missilförsvaret vara operativ.26 Vilket innebär att det då finns en möjlighet att Ryssland kommer vidta någon form av motåtgärd, då Ryssland varit kraftigt kritisk mot detta missilförsvar sedan dess start och ser det som ett hot mot dem.27Bedömningen har ofta varit att en basering av Iskandersystemet till Kaliningrad Oblast, skulle kunna vara en sannolik motåtgärd från rysk sida.28 Dock blir det som motåtgärd något malplacerad, då alla inklusive Ryssland vet utifrån dess moderniseringsprogram av de väpnade styrkorna att Iskander systemet skulle placeras i Kaliningrad Oblast för eller senare,29framför allt då den 152. Markrobotbrigaden i Kaliningrad Oblast nu genomför utbildning på systemet för att därefter tillföras det.30 Varvid någon annan motåtgärd kan ses som möjlig, framförallt då Rysslands President, Vladimir Putin, redan 2007 sa att Ryssland av olika skäl kunde tänka sig lämna INF-avtalet.31

Vad som dock är intressant att notera avseende Iskander, är att det förefaller vara troligt att MD N kommer tillföras markrobotförband av typen Iskander senast 2020.32 Som tidigare nämnts skall sju nya förband upprättas inom den ryska armén 2018. Varvid en möjlighetfinns att ett upprättande redan påbörjas under nästa år och senast 2019. Här får det ses som troligt att Alakurttikommer bli grupperingsort för ett nytt markrobotförband, mellan 2018 – 20, då det skulle skapa ett överlappande täckningsområde med Iskandersystemet längs hela Rysslands västra landgräns. Därutöver skulle t.ex. F 21 i Luleå hamna inom räckvidd samt Vidsel- och Jokkmokksbasen för Flygvapnet, räknat på den officiella 500 km räckvidden för Iskandersystemet och utgående från Alakurtti. Vilket även innebär att troligtvis kommer två av tre svenska flygflottiljer kunna nås av Iskandersystemet vid 2020 utgång, räknat utifrån den officiella räckvidden. Detta kan möjligtvis även innebära att någon form av tillfällig basering med Iskandersystemet kan genomföras inom MD N under vissa perioder likt agerandet varit i Kaliningrad Oblast. En möjlig tidpunkt för sådan tillfällig basering skulle t.ex. kunna vara vid NATO övningen Trident Juncture som genomförs i Norge under 2018.33

Avseende Open Skies, har 2017 inneburit ett antal försämringar av hur föredraget kan utnyttjas. Upptakten förefaller initialt varit att Ryssland begränsat hur lång flygsträcka som får tillämpas per dygn över Kaliningrad Oblast. Detta i sin tur medförde att USA kom att lyfta möjligheten att vidta åtgärder gentemot det ryska agerandet.34 Det Amerikanska svaret kom bli en begränsning avseende hur långa flygsträckor som får genomföras över Hawaii. Därutöver lades förbud på att utnyttja två flygbaser, Robins respektive Ellsworth flygbas, i Georgia respektive South Dakota. Detta i sin tur kom föranleda att Ryssland lyfte möjligheten om motåtgärder.35 Det ryska svaret kom bli att skapa begränsningar avseende vilka flygfält USA får utnyttja i Ryssland för att genomföra flygningar i enlighet med Open Skies avtalet.36 I skrivande stund är det oklart vilka flygfält som USA, ej får utnyttja i Ryssland. I sammanhanget är det även intressant att notera uppgifter som framkommit att Ryssland kan ha utnyttjat Open Skies flygningarna för underrättelseverksamhet över amerikanskt territorium, ej i enlighet med avtalet.37

Vid inledningen av oktober månad 2017 rapporterade den ryska tidningen Kommersant, enligt uppgifter de tagit del av från källor nära det ryska försvarsministeriet, att det numera skulle finnas en risk för väpnad konflikt mellan Ryssland och NATO länder. Detta skall ha framkommit vid en utredningen avseende den ryska nationella säkerheten inom den maritima arenan, där bl.a. Norge berördes som ett av länderna.38 Dock får man vara något försiktig med dessa uppgifter då de härrör från källor nära det ryska försvarsministeriet, vilket per seinte innebär att de, de facto sett själva rapporten därutöver så berör det enbart möjliga maritima konfliktytor. Dock blir det intressant utifrån de tidigare berörda uppgifterna som förmedlades av den tyska underrättelsetjänstens chef i November månad 2017.

Detta är intressant utifrån Försvarsberedningens bedömning i dess totalförsvarsutredning att, "Ett väpnatangrepp mot Sverigekan inte uteslutas".39Vilket måste sägas skiljer sig en hel del från den närmsta skrivningen i det senaste försvarsbeslutet som säger att, "Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt. Kriser eller incidenter som även inbegriper militära maktmedel kan dock uppstå och militära angreppshot kan likväl aldrig uteslutas".40Här skulle skrivningen i det senaste försvarsbeslutet kunna tolkas som att den implicit säger att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas, dock måste det sägas att skrivningen i totalförsvarsutredningen är betydligt tydligare i sådant fall. Då försvarsbeslutet explicit inte nämner något om risker för väpnat angrepp.

Nästa intressanta utspel skedde samma dag som Försvarsberedningen presenterade sin Totalförsvarsutredning d.v.s. 20DEC2017. Detta skedde i Norge där chefen för dess marinkår General RobertB. Neller samt marinkårens högste företrädare för dess underofficerare samt soldater, Sergeant Major of the Marine Corps Ronald L. Green besökte den kontingent av amerikanska marinkårssoldater som är baserade i Værnes. Vid detta besök uttalade chefen för den amerikanska marinkåren två väldigt tydliga budskap. Det ena var att "I hope I'm wrong, but there's a war coming" och det andra var att han förutspådde en "big-ass fight". Därutöver påtalade han att Stilla Havet samt Ryssland kommer vara marinkårens fokusområden framgent.41 Enligt marinkårschefens presstalesperson skall de två tidigare nämnda uttalandena utgjort ett motivationstal, då The Washington Post frågade om dess innebörd.42 Huruvida så var fallet eller ej, går ej att bedöma, men vanligtvis brukar högre amerikanska militära chefer välja sina ordval med eftertanke ffa. när media är närvarande, vilket gör det intressant att notera.

I sammanhanget blir den amerikanska nationella säkerhetsstrategin värd att belysa, som publicerades den 18DEC2017 d.v.s. två dagar innan chefen för den amerikanska marinkårens uttalande. Där skrivs bl.a. "China and Russia challenge American power, influence, and interests, attempting to erode American security and prosperity". Därutöver framgår det, "The combination of Russian ambition and growing military capabilities creates an unstable frontier in Eurasia, where the risk of conflict due to Russian miscalculation is growing".43 Vilket i sig enbart bekräftar att Ryssland och Kina kommer vara fokusområden, men det bekräftar att åtminstone konfliktrisken i sig har ökat i Euroasien d.v.s. Europa och Asien, dock säger det varken implicit eller explicit att ett krig är på väg. Men det ger eventuellt en viss bakgrund till den amerikanska marinkårschefens uttalanden.

Nästa intressanta utspel inom samma område genomfördes av Storbritanniens Försvarsminister, Gavin Williamson, den 26DEC2017. Där han uttalade sig kring fartygsrörelser genomförda av den ryska marinen i anslutning till Storbritannien under julhelgen. Där han sa, "I will not hesitate in defending our waters or tolerate any form of aggression" samt "Britain will never be intimidated when it comes to protecting our country, our people, and our national interests".44 Vilket får anses vara kraftiga ordval utifrån maritima rörelser på internationellt vatten, om än att övningsmoment kan ha genomförts som varit riktade mot Storbritannien. Här kan han givetvis tagit tillfället i akt för att uttrycka sin folkrättsliga rätt att skydda sitt territorium. Dock om man t.ex. jämför med Sverige så har liknande uttalanden, mig veterligen, enbart genomförts under 1980-talets kränkningar på svenskt inre vatten. Dock går det inte att jämföra nationer rakt av ffa. kanske inte Sverige gentemot Storbritannien, men det sätter ett visst perspektiv kring uttalandet. Framför allt då det ”diplomatiska språket” försöker vara något av ett universellt språk.

Här är det även intressant att notera vad chefen för den ryska utrikes underrättelsetjänsten, Sergej Narysjkin, framförde vid ett möte med chefer från säkerhetstjänster ur stater inom OSS, Oberoende Staters Samvälde. Inledningsvis framförde han att USA var den stat som var drivande i ett icke-deklarerat hybridkrig gentemot Ryssland och OSS länderna. Därefter framförde att Sverige tillsammans med ett antal andra länder (Storbritannien, Polen samt de baltiska staterna) hade en ledande roll i detta icke deklarerade hybridkrig. Bland annat hävdar han att Sverige tillsammans med de övriga länderna försöker skapa revolutionära celler inom emigrantstrukturer i Ryssland och staterna inom OSS.45 I detta sammanhang är det intressant att notera det ryska utrikesministeriets kommentar avseende den nya amerikanska nationella säkerhetsstrategin, vilket var att det inte var en strategi gentemot samarbete utan snarare en strategi gentemot konfrontation.46 Således säger Ryssland att USA och ett antal andra länder för ett icke-deklarerat hybridkrig mot Ryssland samt att USA säkerhetsstrategi är en väg mot konfrontation.

Här är det även intressant att notera hur Sverige samt dess underrättelsetjänst, enligt ett reportage i den ryska tevekanalen Rossija 24, skall utnyttja personal med liknande bakgrund som den nu för spionerianklagelser i Ryssland gripne norrmannen FrodeBerg.47 Detta omnämnande om Sverige samt inom ramen för det icke-deklarerade s.k. Hybridkriget gentemot Ryssland, kan mycket väl vara en metod för att skapa en bild av ett yttre hot mot Ryssland för den ryska befolkningen, i syfte att ena dem och få dem att bortse från inrikesproblem.48 Dock har som bekant myntet alltid två sidor, varvid Ryssland även skulle kunna se Sverige som ett hot samt en drivande part i ett icke-deklarerat hybridkrig gentemot Ryssland och OSS-staterna, ibland kan det som ter sig osannolikt även vara det korrekta, beroende på hur man väljer att åskåda.

Sammanfattning

Året 2017 har således varit något av en sinuskurva i rytm avseende säkerhetsläget i vårt direkta närområde. Det inledes med en topp maa. NATO förstärkningsåtgärder till de baltiska staterna. För att därefter så sakteliga glida ner i en dal, för att under sommaren gå upp mot en topp som nåddes i samband med Zapad-2017. Därefter fortsatte den snabbt nedåt igen, för att under den sista skälvande månaden av året återigen nå en ny topp, då ordet väpnad konflikt från att varit ett tabubelagt ord i det offentliga rummet, plötsligt valde att kliva in i rummet.

Här skulle man lätt kunna förledas till att tro att det generella säkerhetsläget kraftigt försämrats då det nu helt plötsligt börjar talas om det. Här skulle jag vilja hävda motsatsen, säkerhetsläget per se har inte försämrats nämnvärt under 2017. Risken för en väpnad konflikt i vårt närområde är fortsatt densamma som den varit under minst ett till två år. Den enda skillnaden är att nu talar man öppet om det. Vilket gör det spott och spä som Generalmajor Anders Brännströmfick utså för sin, ur mitt perspektiv korrekta, bedömning av säkerhetsläget väldigt osmaklig, för vad skiljer hans uttalande från det Försvarsberedningen presenterade den 20DEC2017?

Däremot får det ses som troligt att den till ytan gjorda konsolidering av militära positioner i vårt direkta närområde som skett under 2017, kommer förändras. Ökar retoriken avseende möjligheterna kring en väpnad konflikt, kommer det även börja ställas krav på folkvalda oaktat i vilket land att ett av de grundläggande ansvaren för en stat tas. Det vill säga, skyddet av sina medborgare och sitt territorium. Vilket på sikt kommer medföra att de militära styrkeförhållandena kommer förändras. Retoriken i sig ökar även risken att en incident övergår till en väpnad konflikt, då en hårdnande retorik som kontinuerligt upprepas kommer innebära att man, dels letar efter tecken på väpnad konflikt på ett annat sätt, dels att toleransnivåer kommer sänkas. Detta är mänsklig psykologi, tänk dig att du går i ett område som du bedömer som farligt, då är du mer alert och redo för kamp, det är ingen skillnad med ett försämrat säkerhetsläge mellan stater. Dock går det inte heller att förtiga ett försämrat säkerhetsläge som vi haft under ett antal år, det är som att undvika att teckna en hemförsäkring.

Således, kan 2017 ses som ett mellanår i det föränderliga säkerhetsläget i vårt närområde, så sakteliga började man inse hur säkerhetsläget stod till och började prata om det. Varvid det är något ironiskt att detta år var Tuppens år enligt den kinesiska kalendern, den gal tydligen i slutet av året. Nu återstår att se vad man väljer att göra, då den galit.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Bild 1(Engelska)
British Broadcasting Corporation 1, 2, 3, 4 (Engelska)
CAST 1(Ryska)
CNBC 1(Engelska)
Dagens Nyheter 1(Svenska)
Deutsche Welle 1, 2(Engelska)
Foreign Policy 1(Engelska)
Forsvaret 1(Engelska)
Kommersant 1(Ryska)
Nationalencyklopedin 1(Svenska)
Military.com 1(Engelska)
NATO Review 1(Engelska)
Ośrodek Studiów Wschodnich 1, 2(Engelska)
Regeringen 1, 2(Svenska)
Reuters 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9(Engelska)
Rysslands President 1(Engelska)
State Security Department of Lithuania 1(Engelska)
TASS 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 (Engelska/Ryska)
The Hill 1(Engelska)
The Independent Barents Observer 1 (Engelska)
The New York Times 1(Engelska)
The Wall Street Journal 1, 2, 3, 4, 5 (Engelska)
The White House 1(Engelska)
U.S. Department Of State 1, 2(Engelska)
Washington Examiner 1(Engelska)
YLE 1(Svenska)

Slutnoter

1Reuters. Nitschke, Stephane. U.S. tanks, equipment arrives for NATO exercises in eastern Europe. 2017. https://www.reuters.com/article/us-nato-russia/u-s-tanks-equipment-arrives-for-nato-exercises-in-eastern-europe-idUSKBN14Q1VC(Hämtad 2017-12-28)
Deutsche Welle. German, Belgian troops arrive in Vilnius as part of NATO deployment. 2017. http://www.dw.com/en/german-belgian-troops-arrive-in-vilnius-as-part-of-nato-deployment/a-37259704(Hämtad 2017-12-28)
2The Wall Street Journal. Barnes, Julian E. NATO’s Stronger Baltic Force Riles Russia. 2017. https://www.wsj.com/articles/natos-stronger-baltic-force-riles-russia-1497887136(Hämtad 2017-12-28)
3British Broadcasting Corporation. US tanks and troops in Poland a threat, Russia says. 2017. http://www.bbc.co.uk/news/world-europe-38592448(Hämtad 2017-12-28)
4Ochmanek, David. et al. U.S. Military Capabilities and Forces for a Dangerous World: Rethinking the U.S. Approach to Force Planning. RAND Corporation, Santa Monica CA, 2017, s. 35-36, 42.
5CNBC. Daniels, Jeff. Large-scale Russian military exercises in Belarus feared to be set-up for Putin's next conquest. 2017. https://www.cnbc.com/2017/08/19/fears-grow-russian-military-drills-in-belarus-are-moscows-next-crimea.html(2017-12-28)
6Washington Examiner. Lithuanian defense official warns Russian war games 'could prepare bases' for attack at West. 2017. http://www.washingtonexaminer.com/lithuanian-defense-official-warns-russian-war-games-could-prepare-bases-for-attack-at-west/article/2634711(Hämtad 2017-12-28)
7British Broadcasting Corporation. Ukraine fears Russia will use exercises next week to invade. 2017. http://www.bbc.co.uk/news/world-europe-41190967(Hämtad 2017-12-28)
8State Security Department of the Republic of Lithuania, Second Investigation Department under the Ministry of National Defence. National Security Threat Assessment. Vilnius, 2017, s. 7-8.
9YLE. Kronvall, Kerstin. Finländsk militärexpert utvärderar krigsövningen Zapad: Ryssland och Vitryssland övade inte ett anfall mot Nato. 2017. https://svenska.yle.fi/artikel/2017/11/15/finlandsk-militarexpert-utvarderar-krigsovningen-zapad-ryssland-och-vitryssland(Hämtad 2017-12-28)
10Bild. Röpcke, Julian. Putin's Zapad 2017 simulated a war against NATO. 2017. http://www.bild.de/politik/ausland/bild-international/zapad-2017-english-54233658.bild.html(Hämtad 2017-12-28)
11The New York Times. Schmitt, Eric. Vast Exercise Demonstrated Russia’s Growing Military Prowess. 2017. https://www.nytimes.com/2017/10/01/us/politics/zapad-russia-military-exercise.html(Hämtad 2017-12-28)
12NATO Review. Johnson, Dave. ZAPAD 2017 and Euro-Atlantic security. 2017. https://www.nato.int/docu/review/2017/Also-in-2017/zapad-2017-and-euro-atlantic-security-military-exercise-strategic-russia/EN/index.htm(Hämtad 2017-12-28)
Reuters. Emmott, Robin. NATO says Russia misled West over scale of Zapad war games. 2017. https://www.reuters.com/article/us-nato-russia/nato-says-russia-misled-west-over-scale-of-zapad-war-games-idUSKBN1CV2K4(Hämtad 2017-12-28)
13Ośrodek Studiów Wschodnich. Wilk, Andrzej. The Zapad-2017 exercises: the information war (for now). 2017. https://www.osw.waw.pl/en/publikacje/osw-commentary/2017-09-04/zapad-2017-exercises-information-war-now(Hämtad 2017-12-28)
14Deutsche Welle. Knight, Ben. German spy chief warns against Russia's military ambitions. 2017. http://www.dw.com/en/german-spy-chief-warns-against-russias-military-ambitions/a-41397335(Hämtad 2017-12-28)
Reuters. German spy chief sees Russia as danger, cites military advances. 2017. https://www.reuters.com/article/us-germany-russia/german-spy-chief-sees-russia-as-danger-cites-military-advances-idUSKBN1DF213(Hämtad 2017-12-28)
15President of Russia. Expanded meeting of the Defence Ministry Board. 2017. http://en.kremlin.ru/events/president/news/56472(Hämtad 2017-12-28)
TASS. Russia to focus on beefing up military infrastructure in Arctic and on western border. 2017. http://tass.com/defense/983063(Hämtad 2017-12-28)
16Ibid.
TASS. Russia fully restores its presence in the Arctic — top brass. 2017. http://tass.com/defense/974441(Hämtad 2017-12-28)
17Reuters. Emmott, Robin. NATO agrees new military commands to protect Europe. 2017. https://www.reuters.com/article/us-nato-defence/nato-agrees-new-military-commands-to-protect-europe-idUSKBN1D82RK(Hämtad 2017-12-28)
18Nationalencyklopedin. INF-avtalet. 2017. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/inf-avtalet(Hämtad 2017-12-28)
U.S. Department Of State. Treaty Between The United States Of America And The Union Of Soviet Socialist Republics On The Elimination Of Their Intermediate-Range And Shorter-Range Missiles (INF Treaty). 2017. https://www.state.gov/t/avc/trty/102360.htm#text(Hämtad 2017-12-28)
19U.S. Department of State. 2017 Report on Adherence to and Compliance With Arms Control, Nonproliferation, and Disarmament Agreements and Commitments. 2017. https://www.state.gov/t/avc/rls/rpt/2017/270330.htm(Hämtad 2017-12-28)
20Reuters. Ali, Idrees. U.S. general says Russia deploys cruise missile, threatens NATO. 2017. https://www.reuters.com/article/us-usa-russia-missiles/u-s-general-says-russia-deploys-cruise-missile-threatens-nato-idUSKBN16F23V(Hämtad 2017-12-28)
21British Broadcasting Corporation. Russia says US missile system breaches nuclear INF treaty. 2016. http://www.bbc.co.uk/news/world-europe-36269734(Hämtad 2017-12-28)
22TASS. Putin accuses US of violating INF Treaty. 2017. http://tass.com/defense/982535(Hämtad 2017-12-28)
23Reuters. Gray, Andrew. Mohammed, Arshad. Russia, U.S. at odds over missile shield. 2007. https://www.reuters.com/article/us-usa-russia/russia-u-s-at-odds-over-missile-shield-idUSN1146001620071012(Hämtad 2017-12-28)
24The Wall Street Journal. Barnes, Julian E. Forrest, Brett. Sonne, Paul. Pentagon Moves to Develop Banned Intermediate Missile. 2017. https://www.wsj.com/articles/pentagon-moves-to-develop-banned-intermediate-missile-1510862789(Hämtad 2017-12-28)
25The Wall Street Journal. Barnes, Julian E. NATO Backs Pentagon Move to Research Building Banned Missiles. 2017. https://www.wsj.com/articles/nato-backs-pentagon-move-to-research-building-banned-missiles-1513339691(Hämtad 2017-12-28)
26Reuters. Emmott, Robin. Torbati, Yeganeh. NATO takes over U.S.-built missile shield, amid Russian suspicion. 2016. https://www.reuters.com/article/us-nato-summit-shield/nato-takes-over-u-s-built-missile-shield-amid-russian-suspicion-idUSKCN0ZO1Q1(Hämtad 2017-12-28)
27TASS. General Staff: US stepping up work to deploy missile defense system to Poland by 2018. 2017. http://tass.com/defense/943339(Hämtad 2017-12-28)
28Ośrodek Studiów Wschodnich. Żochowski, Piotr. Iskander missiles in Kaliningrad: a constant element of Russia’s policy of intimidation. 2016. https://www.osw.waw.pl/en/publikacje/analyses/2016-10-11/iskander-missiles-kaliningrad-a-constant-element-russias-policy(Hämtad 2017-12-28)
29TASS. Iskander-M missile systems to be deployed in Kaliningrad region till 2018. 2015. http://tass.com/russia/795113(Hämtad 2017-12-28)
30Центр анализа стратегий и технологий. 152-я гвардейская ракетная бригада в Калининграде получила ракетные комплексы "Искандер-М". 2017. https://bmpd.livejournal.com/2970466.html(Hämtad 2017-12-28)
31Reuters. Gray, Andrew. Mohammed, Arshad. Russia, U.S. at odds over missile shield. 2007. https://www.reuters.com/article/us-usa-russia/russia-u-s-at-odds-over-missile-shield-idUSN1146001620071012(Hämtad 2017-12-28)
32TASS. Russian ground forces to be fully rearmed with Iskander-M ballistic missiles by late 2020. 2017. http://tass.com/defense/947360(Hämtad 2017-12-28)
33Forsvaret. Taking NATO back to its core mission. 2017. https://forsvaret.no/en/taking-nato-back-to-its-core-mission(Hämtad 2017-12-28)
34The Wall Street Journal. Forrest, Brett. U.S. to Curb Russian Military Flights Over American Territory. 2017. https://www.wsj.com/articles/u-s-to-curb-russian-military-flights-over-american-territory-1506402871(Hämtad 2017-12-28)
35The Wall Street Journal. Forrest, Brett. Hodge, Nathan. In Tiff With Russia, U.S. Moves to Restrict International Military Flights Over Hawaii. 2017. https://www.wsj.com/articles/in-tiff-with-russia-u-s-moves-to-restrict-international-flights-over-hawaii-1506613705(Hämtad 2017-12-28)
36Reuters. Russia to limit U.S. military observation flights: RIA. 2017. https://www.reuters.com/article/us-russia-usa-openskies/russia-to-limit-u-s-military-observation-flights-ria-idUSKBN1EL0UT(Hämtad 2017-12-28)
37Foreign Policy. Dorfman, Zach. The Secret History of the Russian Consulate in San Francisco. 2017. http://foreignpolicy.com/2017/12/14/the-secret-history-of-the-russian-consulate-in-san-francisco-putin-trump-spies-moscow/(Hämtad 2017-12-28)
38Коммерсантъ. Геополитика в помощь снабжению. 2017. https://www.kommersant.ru/doc/3428044(Hämtad 2017-12-28)
39Ds 2017:66. Motståndskraft. Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025. s. 61.
40Proposition 2014/15:109. Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020. s. 46.
41Military.com. Marine Leaders Highlight Norway Unit's Role as Deterrent to Russia. 2017. https://www.military.com/daily-news/2017/12/21/marine-leaders-highlight-norway-units-role-deterrent-russia.html(Hämtad 2017-12-28)
42The Hill. Delk, Josh. Top Marine general: 'There's a war coming'. 2017. http://thehill.com/blogs/blog-briefing-room/366174-marine-corps-commandant-theres-a-war-coming(Hämtad 2017-12-28)
43The White House. National Security Strategy of the United States of America. Washington, DC: The White House, 2017. s. 2, 26.
44British Broadcasting Corporation. HMS St Albans: UK frigate shadows Russian warship in North Sea. 2017. http://www.bbc.co.uk/news/uk-42481216(Hämtad 2017-12-28)
45ТАСС. Нарышкин отмечает угрозу переноса активности террористов в Центральную Азию и РФ. 2017. http://tass.ru/politika/4824055(Hämtad 2017-12-28)
46TASS. Russian Foreign Ministry describes US’ new national security strategy as confrontational. 2017. http://tass.com/politics/981947(Hämtad 2017-12-28)
47The Independent Barents Observer. Staalesen, Atle. Propaganda TV whips up spy hysteria along Russia’s border to Norway. 2017. https://thebarentsobserver.com/en/2017/12/propaganda-tv-whips-spy-hysteria-along-russias-border-norway(Hämtad 2017-12-28)
48Dagens Nyheter. Carlsson, Mattias. Rysk spionchef: Sverige deltar i hybridkrig mot Ryssland. 2017. https://www.dn.se/nyheter/rysk-spionchef-sverige-deltar-i-hybridkrig-mot-ryssland/(Hämtad 2017-12-28)

Mannen utan tak

av Lars Holmqvist

Foto: Frederic Legrand - COMEO / Shutterstock

Vem eller vilka skyddar Putin om/när han väljer att pensionera sig. Foto: Frederic Legrand – COMEO / Shutterstock

Under året har man kunnat läsa en del spekulationer om att president Vladimir Putin skulle vara på väg att gå i pension. Att han inte skulle delta i nästa års presidentval. Men den 6 december meddelade Putin att han skulle ställa upp för omval 2018. Studerar man det politiska läget i Ryssland lite närmare så förstår man beskedet. Det är inte säkert att Putin har något val.

Ryssland under Putin

Från 1999, tiden för Vladimir Putins tillträde till makten, fram till 2014 låg oljepriserna på en unikt hög nivå, låt vara för ett djupt hack i kurvan med anledning av finanskrisen 2008-09. Utvecklingen av gaspriserna var likartad. Energiexporten gav Ryssland en närmast unik möjlighet att stärka ekonomin och bygga en solid grund för fortsatt utveckling av den unga marknadsekonomin.

Hade presidenten föresatt sig att bygga upp rättsstaten och civilsamhället – i syfte att trycka tillbaka korruption och godtycke – och att använda de svindlande höga inkomsterna till att bygga upp infrastrukturen (fysiskt, kompetensmässigt och kulturellt) så hade Ryssland idag varit starkt på riktigt. Men resurserna har istället använts för att göda korruptionen i ett omfattande klientsystem med Kreml i toppen, för att ge den urbana medelklassen ett kraftfullt men tyvärr kortfristigt uppsving och för militär rustning. Ungefär i den ordningen. Därför är läget för rysk ekonomi idag nedslående:

  • Den vanlige ryssen är fattigare än t ex balter och polacker, folk som utan stora råvaruintäkter ändå har lyckats bygga upp en hållbar ekonomi och sprida välstånd.
  • Korruption, kriminalitet och frånvaron av en rättsstat har minskat viljan till investeringar i Ryssland, något som på sikt ytterligare förvärrar läget.
  • Det finns tecken på att man inte investerar tillräckligt i olje- och gasfälten vilket inom några år kan komma att minska energiutvinningskapaciteten.
  • Den ryska banksektorn, med åtskilliga plundrade banker, med uppblåsta värden på tillgångar, benägenheten att tona ner kreditrisker och en centralbank som helt enkelt inte gör sitt jobb, innebär i sig ett allvarligt hot mot det ryska samhället.

Ja, det får väl räcka. Efter 18 år vid makten kan man inte negligera Putins ansvar för landets utsatta situation. Han har knappast lett landet särskilt framgångsrikt, även om man ganska skickligt har förmedlat en mer positiv bild.

Framtidsutsikterna

Som en följd av den förda politiken så är Ryssland idag illa rustat för en globaliserad och kunskapsintensiv värld.

  • I allt väsentligt saknar Ryssland internationellt konkurrenskraftiga företag, närmast unikt för ett icke tredjevärlden-land med över 140 miljoner invånare.
  • Landet har i allt väsentligt missat internettåget. Kanske har vi lurats en aning av hur Ryssland framgångsrikt har utnyttjat t ex sociala medier för att nå politiska mål, men saken är den att medan företag i andra länder har utvecklat och kommersialiserat tekniken har Ryssland mest av allt använt den nya tekniken för politiska mål. I detta ligger ett hot mot oss i Väst, men det är också ett fattigdomsbevis.
  • Antagligen uppskattar Kina de ryska strävandena att försvaga och splittra Europa politiskt då detta kan gynna kinesiska intressen. Samtidigt kan vi räkna med att man i Peking inte är särskilt imponerad över det ryska samhällets bristande förmågor. I kretsen av de större europeiska staterna (DE, FR, IT, RU och UK) bör Ryssland vara det land som har absolut minst att erbjuda Kina på längre sikt, bortsett från land och råvaror. Vad samverkan mellan Kina och Ryssland än ska kallas så är det inte en allians mellan två jämbördiga parter.
  • Efter presidentvalet kommer Ryssland att leva vidare som simpel råvaruexportör, dessutom i en sektor där omvandlingstrycket (från fossila till förnyelsebara källor) kommer att vara fortsatt högt.

Vad behöver göras?

De svåra problem som Ryssland står inför kan inte lösas utan svåra konvulsioner i det ryska samhället. Ett naturligt första steg borde vara att (åter)upprätta rättsstaten, inte minst för att skapa förutsättningar för de omfattande investeringar landet så väl behöver. Men, upprättandet av en rättsstat skulle innebära en direkt konfrontation med Putins maktbas inom den ryska eliten så det kommer sannolikt inte att ske.

Mannen utan tak

Under Boris Jeltsins styre på 90-talet bredde ett gangstervälde ut sig i landet, inte minst i Moskva och S:t Petersburg. Olika kriminella grupperingar stred inbördes om makt och inkomster, ofta med dödligt våld som följd. Den enskilde företagaren fick leva med hotet att när som helst kunde plundras av kriminella eller tas över helt. Motmedlet mot hotet var att skaffa sig ett ”tak”, eller крыша (krysja). Kriminella grupperingar – inklusive poliskåren – började helt enkelt att ta betalt för att ”beskydda” företagen.

Under Putins tid vid makten blev det lugnare. Den våldsbaserade kriminaliteten gick över till ett mer institutionaliserat system. En del kriminella manövrerades hårdhänt bort medan nya tillkom. Det finns en hel del skrivet om detta. För den som vill fördjupa sig i rekommenderas Browder, Dawesha, Kasparov, Lucas eller Sassen. Annars, googla ”Tjuvar i lagen”, ”Thief in law” eller ”вор в зако́не” på originalspråket.

Vilken var/är Putins roll i detta dysfunktionella samhälle? Det vet vi inte men en del uppseendeväckande berättelser har kommit väldigt nära Putin som person:

Efter det att Petersburgs borgmästare Anatolij Sobtjak, ofta sedd som Putins mentor, avgick blev han föremål för en brottsundersökning om korruption. Sobtjak flydde då till Paris men kunde återvända hem då premiärminister Putin hade förmått lägga ner brottsundersökningen. Sobtjak hade tak över huvudet, även om det bör sägas att han en kort tid därefter dog av en hjärtattack. Intressant nog fick hans bägge livvakter hjärtattacker samtidigt, men de överlevde.

En expresident Putin skulle kunna ha flera frågor att ställa sig: Vilken efterträdare är stark nog och vänskaplig nog att vilja utgöra mitt tak? Hur många mäktiga fiender har jag efter alla år vid makten? Hur stor är risken att jag ställs inför rätta för (faktiska eller påstådda) begångna brott? Kan jag, likt Sobtjak, drabbas av en oväntad hjärtattack?

Kanske är det så att Vladimir Putin gärna skulle vilja gå i pension men han kan inte. Han har inget tak.

Sammanfattningsvis

Ryssland står inför svåra problem och de kommer att förvärras de kommande åren. Kretsen runt presidenten uppvisar obehagligt många och nära tecken på samröre med organiserad kriminalitet. Varje försök att återupprätta en fungerande rättsstat skulle katapultera ut dagens styre från Kreml. Oavsett om Vladimir Putin vill eller inte vill fortsätta en fjärde ämbetsperiod, så kan han kanske inte välja.

Samtidigt har Kreml, faktiskt med viss framgång, ägnat sig åt ”inrikes utrikespolitik”, att distrahera det ryska folket genom att istället fästa deras uppmärksamhet på ryska ”framgångar” i utlandet. Georgien, Krim, Donbass, Syrien…

Det kan vara klokt att ha president Putins dilemma i åtanke när vi tar till oss utredningen Motståndskraft som Försvarsberedningen presenterade den 20 december. Oron för att vårt land kan hamna i allvarliga svårigheter är inte gripen ur tomma luften och vi bör alla välkomna utredningens klarspråk.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.

En julsaga

Alla eventuella likheter med verkligheten är en ren slump. julkort fö

Mikael Holmström närmade sig kön till incheckningen och hann inte mer än ta plats innan FOI:s GD, Jan-Olof Lind, vände sig om och gratulerade till årets Sälen-scoop. ”Det är värre än vad vi kunde tro va?” Mikael nickade och log. Han visste precis hur det skulle bli på Högfjällshotellet. Hans försvarspolitiska avslöjanden inför Folk och Försvars Rikskonferens var en tradition. I procedurerna på Arlanda inför avresan ingår att det står små grupper och bläddrar i tidningen efter vad som kommer vara samtalsämnet vid sidan av scenen – men nu tittar de ju på sina skärmar istället, rättade han sig. Frågan var bara vem som skulle rycka initiativet först den här gången, ÖB eller försvarsministern? Han tittade på mobilen. Vare sig Marinette Nyh Radebo eller Philip Simon ännu så länge. Nåväl, Marinette anländer väl med försvarsministern i Säpobilen sedan och Philip har nog fått åka upp under natten. Otroligt, tänkte han, alla dessa informationsmänniskor på Högkvarteret, kunde de inte räknat ut att det skulle komma ut?

På Högfjällshotellet slog sig Försvarsmaktens generaldirektor sig ner på en stol i ÖB:s svit. Han såg sig omkring för att bedöma läget. Ingen verkade synbart skärrad i alla fall. Den enda som såg lite sliten ut var Philip Simon, som var upptagen med att skicka runt kaffet. Försvarsmaktens presschef hade sett DN:s uppslag strax efter midnatt. Han visste att han förväntades ha en linje klar till morgonmötet och hade vänt och vridit på det under natten.

”De kommer vilja veta varför vi inte har pratat själva om de här siffrorna”, sa han och fortsatte ”vi kan säga att vi avvaktar Wahlbergs materielutredning, att det bara är spekulationer ännu så länge, men det håller ju bara så länge som försvarsministern säger samma sak.”

ÖB Micael Bydén visste att det skulle komma ett bakslag. Han fick ofta höra att han har självdistansen i behåll trots att både han själv och Försvarsmakten för omväxlings skull omgärdas av positiva reaktioner från alla håll. Det hade gnisslat ett tag mellan Högkvarteret och departementet och nu när det började dra ihop sig till överlämning av budgetunderlaget för 2019 var det spänt. Det hade inte blivit bättre av att alla som läst Försvarsberedningens rapport noga, kommer upptäcka stora skillnader mellan den och Försvarsmaktens bedömningar i den kommande Perspektivstudien. Det hade man gjort klart från departementets sida. Försvarsministern hade ett val att tänka på, men ÖB tänkte inte låta hundhuvudet hamna i Försvarsmaktens knä. Han tittade på tidningsuppslaget Philip hade lagt upp mellan kopparna och återigen hajade han till inför den astronomiska summan.

Runt bordet satt de andra som var med i Sälen; Urban Molin, Gunnar Karlson och Jan Törnqvist, som satt på var sin sida om kommunikationschefen Marcela Sylvander.

Jan Törnqvist tog till orda. ”Ingen kan väl egentligen vara överraskad? Budskapet har ju varit klart sedan länge. Hur många budgetunderlag måste folk läsa? Det var ju över ett år sedan stridskraftscheferna talade om underskott också. Helgesson sa ju till och med rakt ut att vi behövde 30 miljarder och inte tio, som var vad vi fick i försvarsinriktningsbeslutet. Vi fördelar inte ett tillskott, utan ett underskott, det var så han sa i Försvarets forum”. Han tittade frågande på Gunnar Karlson.

”Bedömer du att någon kommer hänvisa till Försvarets forum som källan till all visdom i det här läget? Försvarsministern kanske?” Gunnar Karlson visste att politiken alltid vinner och han hade sett för många överbefälhavare nötas ner för att tro på rättvisa reaktioner. Karlson fortsatte ”ingen sätter sig in i detaljerna och folk glömmer fort. Tryck på att det är vad vi har sagt hela tiden. Att om utredningen har räknat fram det här, då stödjer det vad vi har sagt sedan länge”.

”Men nu har vi ju inte riktigt det. Det vet ju till exempel Mikael Holmström”, sa Peter Sandwall och såg Holmström framför sig när han förmodligen i samma stund krängde av sin blåa täckjacka i charterplanet på Arlanda. Sandwall kunde de senaste årens underlag och dialoger med politiken i detalj och bakgrunden i Finansdepartementet gav samma luttrade perspektiv som Karlson.

Urban Molin hade till nyligen varit chef för specialförbandsledningen, men den senaste tiden hade mestadels tillbringats med Försvarsberedningen så som Försvarsmaktens expert. ”Just nu vill partierna vara överens om allt utom NATO”. Att Allan Widman kommer använda detta mot Hultqvist är ju givet, men eftersom det rör materielfrågor kommer vi få oss en skopa också”.

ÖB ställde ner sin mugg. ”Okej, vi måste prata med departementet. Vi måste försöka ha en gemensam linje, eller i alla fall veta hur Hultqvist kommer tackla det här.” Micael Bydén tittade på Sandwall ”vi börjar mellan dig och statssekreteraren. Ring Salestrand. Jag tror det kommer bli mest väsen över alla materielsystem som måste ut ur planerna”.

”Om det blir det kommer politiken hamna i fokus och inte vi”, sa Marcela Sylwander.

”Vänta bara”, sade Törnqvist, ”snart kommer några förbandschefer ut och berättar om det ekonomiska läget 2018. Kontrasten mellan det och bilden av att det nu strömmar pengar till oss är ju lindrigt sagt stark”.

”Det är bara en tidsfråga innan Gummesson på SvD hittar sin egen vinkel på det här och får det till att UD protesterar mot Trump och tänker skrota luftvärnsaffären”, suckar Philip Simon och tittar på displayen. 12 obesvarade samtal. Det blir en lång dag.

I charterplanet hade alla hälsat sig igenom flygplanet och Mats Eriksson, Ekots utsände reporter med koll på persongalleriet i Försvarssverige, hade siktat in sig på Magnus Bergman och Michael Cherinet redan i avgångshallen. De båda enhetscheferna på Försvarsdepartementet skulle säkert diskutera Holmströms nyhet på vägen upp och Mats Eriksson ville gärna höra vad de sade. Han tog plats i stolen bakom Cherinet. Tyvärr hade Toni Eriksson, kommunikationsdirektör på FMV, noterat intresset. Han slog sig resolut ner vid hans sida och frågade, lite för högt, hur det stod till på Ekot nuförtiden? ”Tack bra”, sade Mats Eriksson, ”vet amerikanerna hur det står till med svensk försvarsekonomi?”.

Några rader längre fram hade Centerpartiets försvarspolitiska talesperson klämt ner sin långa kropp i flygplansstolen. Han hade Holmströms artikel i knät och var djupt försjunken i tankar på hur en rimlig centerlinje skulle formuleras. Att Wahlberg noggrant skulle räkna fram skillnaden mellan vad som ligger i materielplanerna och tilldelad ekonomi, det visste ju alla. Daniel Bäckström tyckte det var modigt av Hultqvist att utse honom till utredare och det hade han sagt till honom. Han tänkte  tillbaka på ett Folk och Försvarsseminarium för ett tag sedan när Anders Carell på FMV hade visat bilder på underfinansieringen och mindes orden det som krävs för att leverera det som är beställt är anslagsförstärkning på drygt 8 miljarder om året. Det blir ändå en annan sak nu, tänkte han, när det kommer svart på vitt. Det kommer slå mot oss i Försvarsgruppen. Oscarsson och Widman kommer inte vila på hanen precis. Men hur är det möjligt att det kan bli såna fördyringar hela tiden? Om Holmström har rätt måste ju den frågan ställas till industrin och Försvarsmakten – och FMV. Han tittade på FMV:s GD snett framför sig. Undrar om Göran Mårtensson har haft en fridfull jul? Den pågående omorganisationen, nya stora luftvärnsaffärer och så Försvarsutskottets senaste tillkännagivande om ytterligare överföring av verksamhet till Försvarsmakten lade nog sordin på stämningen. Men Mårtensson ser ganska avslappnad ut ändå. Honom rubbar man nog inte så lätt. Plötsligt slog det Daniel att han visste hur de skulle göra. Ingen försvarsstrid nu innan valet, det hade partiledningen gjort klart och han visste att Moderaterna helst undvek det också. Linjen måste vara att man faktiskt måste läsa vad utredningen har kommit fram till först, det är ju en månad kvar, och om det Holmström skriver stämmer, så understryker det vårt gemensamma allianskrav på två procent av BNP till försvaret. Vi ska ju kunna finansiera totalförsvaret också, tänkte han. Problemet är om Försvarsmakten kräver nya tillskott redan i vårbudgeten. Då blir det lajbans i början på valrörelsen.

Avdelningschef Camilla Asp från MSB sneglade ner i den uppslagna tidningen i stolsgrannens knä och läste rubriken DN avslöjar: Nya miljardunderskott i försvaretDe vanliga experterna kommenterar bekymrat och till höger skriver Ewa Stenberg i en kolumn att Försvarsmaktens ekonomiska situation, trots tillskott de senaste åren, nu blottas och att en konflikt mellan myndigheten och regeringen är oundviklig. Det står något om valår och Putin, men hon ser inte riktigt vad. Det plingar till i mobilen och hon tittar sig generat omkring eftersom den redan skulle varit avstängd. En nyhetsflash: Försvarsministern kritisk – Försvarsmakten måste få kontroll över sina fördyringar. 

Typiskt, tänker Camilla Asp. Försvarsberedningens totalförsvarsrapport och de fjuttiga miljarder de talade om i jämförelse, kommer drunkna helt nu. Hon tar ut konferensprogrammet ur mappen från Folk och Försvars bord i avgångshallen och ögnar igenom det. Säkerhetspolitik. Totalförsvarsfrågor. Inrikes säkerhet. Men nu blir det som vanligt uppståndelse kring Försvarsmaktens ekonomi. Planet rullar ut på startbanan. Hon lutar huvudet mot det kalla flygplansfönstret och sluter ögonen när hon trycks tillbaka mot stolsryggen.

Epilog: Det var julsagan. Hoppas ingen av de vars namn jag lånat tar illa upp (jag har bara nämnt personer som jag gillar:) Efter juldagarna kommer ett inlägg som istället behandlar verkligheten, det vill säga en genomgång av programmet på Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen.

Gästinlägg: KDU – Krigsförbanden måste stå i centrum

Värnplikten är tillbaka. Den kommer utan tvekan att öka volymen på Försvarsmaktens grundutbildning och är efterlängtad, men fokus måste nu ligga på att skapa dugliga krigsförband.

Vi i KDU har länge velat se ett personalförsörjningssystem där frivillighet kompletteras med värnplikt för att säkerställa ett fullt bemannat försvar och övningar med fullskaliga förband. Försvarsmakten ges dock just nu fler värnpliktiga av regeringen än vad förbanden på kort sikt mäktar med. Konsekvensen kommer att bli fler värnpliktiga soldater per officer och bristande kvalitet i utbildningen. Men det kommer även att kännas av på bataljons- och organisationsenhetsnivå. Bataljonsstaberna riskerar att dräneras, med sämre övade stabsofficerare och därmed sämre fungerande bataljoner som följd.

Försvarsmakten och värnplikten ska inte främst ses som ett smidigt sätt att kompensera för bristande uppfostran eller som ett steg för unga in på arbetsmarknaden. Värnplikten finns istället till för att stärka vår försvarsförmåga. Skulle vi röra oss tillbaka mot hur värnplikten fungerade i slutet – där mängder av soldater utbildades utan att krigsplaceras – så blir den snarare en börda än en styrka.

Kristdemokratiska Ungdomsförbundet anser därför att värnplikten ska fokusera på följande:

– Personalförsörja våra idag beslutade krigsförband med välutbildad personal.
– Personalförsörja en större officerskår, som sedan möjliggör ökade volymer när beslut om att utöka mängden krigsförband tas.
– Skapa personellt underlag för att snabbt kunna skapa nya krigsförband när beslut om detta fattas.

Vi vill öka Försvarsmaktens volym, men då måste först försvarsanslaget öka kraftigt. Vi i KDU kräver därför en snabb stegring mot fördubblade försvarsanslag. Därefter måste vi öka mängden krigsförband. Materiel ska köpas in, infrastruktur byggas och officersbefattningar bemannas. Detta drivs redan av bland annat Kristdemokraterna. Men regeringen vill inget av ovanstående – och att i ett sådant läge kräva att Försvarsmakten utbildar fler värnpliktiga än vad det i dagsläget finns tid och resurser till är inte konstruktivt.

Värnpliktiga soldater är framförallt relevanta i krigsförband. Försvarsmaktens och krigsförbandens behov borde därför få avgöra hur många svenska ungdomar som ska göra värnplikten. Det är inget som godtyckligt ska bestämmas av Peter Hultqvist eller en rödgrön regering.

Christian Carlsson, förbundsordförande KDU Sverige

Adam Jansson, distsriktsordförande KDU Blekinge


Rikshemvärnschefens kommentarer till tidningen Hemvärnet #6/2017

Det har förekommit vissa reaktioner på det omslag och de artiklar som publicerades i tidningen Hemvärnet nr 6/2017. Viktigt att veta är att detta är en oberoende tidning som ägs av Hemvärnets förtroendeorganisation, Rikshemvärnsrådet, och har en oberoende ansvarig utgivare. I tidningens uppdrag ingår att kritiskt och sakligt granska sakförhållanden som påverkar Hemvärnets utveckling. Med detta sagt vill jag lämna ett par förtydligande kommentarer.

Avseende rekrytering så är nyckeltal för totala omsättningsvolymen för Hemvärnet ca 2000/år för att vidmakthålla en volym på ca 22 000 soldater. Hemvärnets behov avseende sådana som ska genomföra grundutbildning till Hemvärnet uppgår till ca 800. Rekryteringen mot dessa platser är i dag för låg. Detta skapar ett årligt underskott i systemet avseende framförallt yngre hemvärnssoldater. Detta kompenseras i dagsläget av mycket god rekrytering bland de kategorier som har fullgjord militär grundutbildning. Innebörden av detta är att problemen inte är omedelbart förestående, men kan på några års sikt komma att leda till en alltför hög medelålder (i dag är den ca 40 år) i hemvärnsförbanden. Lösningen på detta är självklart att få igång grundutbildningen till Hemvärnet, samt att attrahera de med plikt uttagna som genomför grundutbildning från 2018. Särskilt viktigt är detta i de militärdemografiska underskottsområdena, såsom Gotland och Norrland. I det sammanhanget kan naturligtvis inte behovet av ”lokal rekrytering ” underskattas.

Avseende sjukvård så är FM formellt vårdgivare och alla som bedriver vård, diagnostik och behandling är skyldiga att följa gällande lagstiftning. Under Aurora följde vårdgivaren upp verksamheten vid ett flertal hemvärnsbataljoner. Försvarsmaktens medicinskt verksamhetsansvarige pekar på tre huvudsakliga skäl för rekommendationen att inte bedriva hälso- och sjukvårdsverksamhet: Avsaknad av reglementerad materiel nödvändig för akutmedicinskt omhändertagande (akutväska), hantering av och tillgång till läkemedel och åtkomst till vårdgivarens journalsystem. I det läget valde vårdgivaren FM att stoppa all skarp sjukvård intill dess att bristerna rättas till. Tillsvidare erbjuds hemvärnssoldater under övningsverksamhet fri sjukvård via Försvarshälsan eller genom att närliggande vårdcentraler och sjukhus utnyttjas. När risk- och tidsfaktorer kräver en höjd sjukvårdsberedskap säkerställs även detta med hjälp av Försvarshälsan. Utifrån dessa åtgärder finns inget försämrat skyddsnät kring hemvärnssoldaterna. I sammanhanget är det viktigt att konstatera att hemvärnet, med tillgänglig sjukvårdsmateriel, kan fortsätta att ”öva” sjukvårdstjänst. Där fullföljs planerad verksamhet. Parallellt med detta vidtas nödvändiga åtgärder både avseende materiel och utbildning för att hemvärnets legitimerade sjukvårdpersonal åter ska kunna återta sin roll inom ”skarp” hälso- och sjukvårdsverksamhet. Efterhand som åtgärder är vidtagna är avsikten att bataljonvis så snart som möjligt återlägga möjligheteten till skarp sjukvård. Ambitionen är att detta skall vara klart under våren 2018.

Avseende Ledningsutredningen ”Ledning för ett starkare försvar” grundar sig tidningen på de uttalanden som ÖB gjorde i samband med sitt anförande på Rikshemvärnstinget den 11 november 2017. Det finns i dag olika förslag till hur en framtida ledning av Hemvärnet skall utformas. Riktlinjen från ÖB är sedan 28 februari 2017 att ”Hemvärnet skall tydliggöras och prioriteras”. Detta direktiv omsatte C PROD i en utredning som genomfördes under våren och försommaren 2017. En omfattande analys, inkluderande spel på olika förslag till framtida ledning av Hemvärnet genomfördes. Resultatet av denna utredning är överlämnad till och föredragen för C PROD. I chefen Högkvarterets planering för 2018 är beslutstidpunkten för Hemvärnets ledning inlagd i andra kvartalet 2018, så att utformningen kan ingå i det kompletterande budgetunderlaget från Försvarsmakten. Därmed kan sägas att det är alltför tidigt att dra långtgående slutsatser för hur ledningsutredningen kommer påverka det framtida hemvärnet.

En oundviklig samhällsreform

När Försvarsberedningens ordförande, Björn von Sydow (S), presenterade Försvarsberedningens totalförsvarsrapport igår sade han på sitt trygga och lågmälda sätt att de förslag beredningen lägger fram innebär en samhällsreform. Det har han helt rätt i.

Invånare i detta land behöver från och med nu absorbera och organisera sig själva och samhället utifrån att Sverige ”oundvikligen blir påverkat” om en säkerhetspolitisk kris eller väpnad konflikt uppstår i vårt närområde. Risken för sådana kriser och väpnade konflikter har som bekant ökat över tid (för en kort och koncis beskrivning, läs t.ex. MUST:s årsöversikt 2016, s 17-19). Med andra ord handlar det om att i grunden göra upp med föreställningen om att Sverige alltid kan välja om vi blir indragna i en konflikt eller inte, vilket är en slags fredsskada.

Det är mot detta konstaterande som nuvarande och kommande regeringars åtgärder och engagemang ska mätas. De hot som under många år gått under begreppet ”nya hot” är inte nya längre, säger Försvarsberedningens huvudsekreterare Tommy Åkesson i ett dagsfärskt avsnitt av Försvarsmaktsrådspodden. Det är i själva verket kriget som är det nya, menar Åkesson, och syftar på att Försvarsberedningen nu skriver fram att totalförsvaret ska utformas och dimensioneras för att kunna möta väpnat angrepp mot Sverige inklusive krigshandlingar på svenskt territorium. Detta är en avgörande förändring. Försvarsberedningen skriver:

Förslagen medför att nuvarande försvarspolitiska inriktning, som gör gällande att det civila försvaret ska bygga på krisberedskapen, kompletteras med åtgärder för de specifika krav som ett krig ställer.

Ambitionsnivån höjs rejält över hela totalförsvarsfältet. Förmågan att motstå allvarliga störningar i samhällets funktionalitet under tre månader, samt krig under del av denna tid, ska vara utgångspunkten för planeringen och grunden för totalförsvarets samlade förmåga. I förordning (2015:1053) om totalförsvar och höjd beredskap står (4 §) att varje myndighet i sin verksamhet ska beakta totalförsvarets krav. Om beredningens förslag anammas av regeringen vet vi således vad som gäller och kostnaderna för detta är uppskattade i rapporten. Försvarsberedningen konstaterar att

den återupptagna planeringen för totalförsvaret utgår från en låg nivå.

Det är en blinkning till alla som följt de säkerhetspolitiska bedömningarna det senaste decenniet och med humor och envishet kommer man långt – kanske ända in i finansdepartementet?

Försvarsberedningen anser att följande mål för totalförsvaret bör ersätta dagens mål för det militära försvaret respektive det civila försvaret:

Totalförsvaret ska enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige mot väpnat angrepp och värna vår säkerhet, frihet, självständighet och handlingsfrihet.

Beredningen skriver att planering och förberedelser för ett anfall mot Sverige pågår redan idag – vilket även Säkerhetspolisen har formulerat i tidigare årsrapporter – och tillägger naturligtvis att det inte nödvändigtvis innebär att någon stat idag har för avsikt att genomföra ett anfall på Sverige. I rapporten kan man utläsa att ett starkt svenskt totalförsvar fyller två syften: 1. Det är krigsavhållande och därmed förebyggande och ytterst fredsbevarande. 2. Det ska kunna hantera ett eventuellt krig, inklusive mycket snabba förlopp där Sverige kan vara direkt utsatt.

Det är här det blir jobbigt att tänka på nuläget. Beredningens förslag är första etappen av processen fram till nästa försvarsinriktningsbeslut (2021-2025) och det är helt upp till regeringen – nuvarande och nästa – att fatta beslut innan dess. Det kan behövas. Försvarsberedningen bedömer nämligen att

planeringen utgår från en så pass låg nivå att totalförsvaret under nuvarande försvarsinriktningsperiod inte kommer att uppnå en förmåga som är tillräcklig för att hantera de hot och utmaningar totalförsvaret ska kunna möta.

Men hjälpen då, som ska komma från ”någon”? Vi vet inte hur lång tid det tar för Sverige att – eventuellt – få internationellt militärt eller civilt stöd. Det avgörs av tillgängliga resurser, engagemang, avvägningar och politiskt beslutsfattande som vi inte rår över, i andra länder och organisationer. Försvarsberedningen lindar inte in det: Det kan ta tid. Därav skrivningen om att vi måste planera för att kunna hantera en kris under minst tre månader, som inbegriper gråzonsproblematik, och att utgångspunkten är att Sverige är i krig under en del av de tre månaderna. Beredningen specificerar sig på följande sätt:

Indirekt militärt stöd med t.ex. underrättelser inklusive luftlägesbild kan troligtvis, om nödvändiga politiska beslut fattas, ges tämligen omgående. Mer konkreta stödåtgärder tar av geografiska och andra rent praktiska orsaker längre tid. Efter nödvändiga politiska beslut tar det dagar till veckor att verkansfullt sätta in flygstridskrafter till stöd för Sverige. Marinstridskrafter tar veckor till månader och arméstridskrafter tar månader att få på plats i relevant omfattning.

Detta är en viktig skrivning som avslöjar ganska mycket av tänkt inriktning och det ska bli intressant att se i vilken mån det är spårbart in i kommande försvarsinriktningsbeslut. Det är också högst relevant att lägga den parlamentariska bedömningen i denna del vid sidan av Försvarsmaktens kommande perspektivstudie (februari) och jämföra. Hur stor samstämmighet är det i bedömningarna mellan Regeringskansliet, riksdagens partier och den militära ledningen?

 

Försvarsberedningen behandlar sektorsansvar och ledningsfrågor på många nivåer i rapporten, t.ex. vad gäller MSB:s mandat samt den regionala nivån med förslag att de 21 länen bildar ett antal större geografiska civilområden med ca 3–6 län inom varje område där en av landshövdingarna utses att, i egenskap av civilbefälhavare, hålla samman beredskapsplaneringen för civilt försvar. Beredningen anser också att den högre regionala indelningen bör motsvara militärregionerna. Jag går inte igenom alla förslag, men ett område bekymrar mig: Regeringskansliet (RK). Det är inte så väldigt många som har koll på vad som verkligen krävs för att leda och samordna RK i ett skarpt läge, ej heller jag. Försvarsberedningen vill (åter)samla samordningen av totalförsvaret till försvarsdepartementet och beredningen anser bland annat att

Regeringskansliet i sin helhet behöver ha en beredskap och förmåga att kunna förebygga och hantera både fredstida kriser, gråzonsproblematik samt krigsfara och krig.

Det låter bra, men beredningen beskriver kraven och var och en kan begripa att det är en utmaning, för att använda ett populärt uttryck, att under höjd beredskap och krig fokusera på de strategiska besluten samtidigt som regeringen inom sitt geografiska områdesansvar på nationell nivå ansvarar för koordinering av åtgärder på central nivå – med ett stort antal totalförsvarsaktörer – samtidigt som regeringen ska sköta sina övriga uppgifter vid höjd beredskap. Många av dessa uppgifter kommer aldrig kunna delegeras – ej heller till ett eventuellt mer operativt MSB.

Försvarsberedningen anser som sagt att samordningen av civilt och militärt försvar ska koncentreras till Försvarsdepartementet (Fö), men beredningen verkar vilja underlätta ovanstående utmaning för Regeringskansliet genom att Fö:s uppgifter under höjd beredskap bl.a. skulle innebära att

verka för välavvägda och koordinerade beslut som gynnar de samlade försvarsansträngningarna och som medverkar till att totalförsvaret leds med enhetlig inriktning.

Det är möjligt att man menar en stödjande roll, men man kan tolka det som att Fö ska ställa etablerade samordningsstrukturer på ända och som fackdepartement ta över ledning och samordning – med andra ord samordna hela Regeringskansliet och därmed myndigheterna –  i förlängningen hela Sverige. Det finns förträffliga personer på Fö och flera av dem skulle jag gärna gå stridspar med, men alla experter på sitt eget område får inte automatiskt ett krisoperativt mindset när skymningen faller. RK:s centrala krisledning bör enligt min mening bemannas av erfarna, operativa krishanterare som får stöd av sakkunskapen i fackdepartementen.

Till sist. Det råder en mycket stor samsyn mellan riksdagens partier om hur totalförsvaret ska byggas upp, av rapportens avvikande uppfattningar att döma. Det är naturligtvis en styrka inför kommande prioriteringar, finansiering och tryck för åtgärder. Min reflex inför sådan samsyn är dock alltid samma läskiga tanke: Tänk om vi gör fel och ingen säger något! Jag lugnar mig med att höjd motståndskraft förbättrar utgångsläget alldeles oavsett vad Sverige utsätts för. Två år har passerat sedan regeringen tog beslut om att återuppta en sammanhängande planering för totalförsvaret. Behovet har inte minskat, tvärt om. Men nu har vi genom Försvarsberedningens försorg ett utkast till prislapp på totalförsvaret, snart kommer Ingemar Wahlbergs ”materielutredning”och Försvarsmaktens budgetunderlag för 2019 – det lär bli stark läsning i båda underlagen – och det är val till hösten. Vad som helst kan hända, men det får inte bli en retorisk samhällsreform.

 

 

 

 

Okänd soldat & Vägen mot undergången

Författaren av "Okänd soldat", Väinö Linna. FOTO: Väinö Linnan seura

Här följer en recension av den nya filmversionen av Okänd soldat och direkt därefter en recension av Vägen mot undergången del I och II. Dessa recensioner innehåller rätt få spoilers - så att du bör kunna läsa detta blogginlägg före du tagit del av verken ifråga.


Vad skulle Väinö Linna (1920-1992) ha tyckt om tjugohundrasjuttons filmversion av hans tredje publicerade bok, Okänd soldat (1954)? Igår såg jag filmen i en fullsatt biograf i Luleå och jag kan bara säga att jag är osäker på om Linna hade varit nöjd. Inte därför att den skulle vara dålig (det är den definitivt inte). Utan därför att filmen klippts ner rejält för biopubliken utanför Finland, från 179 minuter (längden i finska biografer) till 133 minuter. Att få till uppgift att klippa bort så mycket från en färdig film var nog inte roligt och jag undrar verkligen varför det ansågs vara nödvändigt. Visst är redan 133 minuter en lång film, men både jag själv och min mycket filmintresserade vän i biosalongen tyckte spontant att den inte kändes som en ovanligt lång film. Men det som däremot märktes, var att det saknas stora bitar av flera karaktärers liv. Min gissning är därför att Linna hade blivit besviken på den utländska versionen av filmen.

Det kommer att finnas en ännu längre version inom en nära framtid, eftersom man filmade mycket mer än vad som behövdes för en biofilm - det kommer en TV-version bestående av fem avsnitt om femtio minuter, med andra ord 250 minuter. TV-versionen blir alltså mer än en timme längre än den finska bioversionen.

Men, om man då bortser från att filmen känns väldigt nedklippt? Ja, då återstår ändå en oerhört snyggt filmad produktion, med delvis starka skådespelarinsatser och ett maffigt ljud. Alla kläders, vapens etc utseende var också toppen. Realismen i vissa scener med T-34:or var väl tveksam, men det är väl sådant som filmmakare "tvingas" göra.

Helheten då, är "Okänd soldat" av Aku Louhimies årets bästa krigsfilm? Inte riktigt, även om den finska, längre versionen nog är något bättre än den utländska versionen. Men varför inte bäst? Därför att Christopher Nolans "Dunkirk" är både ett mästerverk och mer originell.

När vi nu redan varit inne på östfronten under andra världskriget, som fortsättningskriget och därmed Okänd soldat utgjorde en del av, känns det rätt logiskt att fortsätta med en recension av Vägen mot undergången (på engelska Into Oblivion) del I & II av Jason D. Mark. Liksom Okänd soldat är det en grupp soldater som står i fokus, en stor grupp eftersom det är en tysk pionjärbataljons historia från Charkov till slaget om Stalingrad. Detta är också en modern förbandskrönika medan Linnas bok var en roman baserad på hans egna krigsupplevelser.

Det ska direkt sägas att Vägen mot undergången är rik på intressanta detaljer om de tyska soldaternas tillvaro på östfronten, liksom brevutdrag. Här följer ett som jag särskilt markerade, från 15 juni 1942, skrivet av fänrik Ludwig Beigel: "Jag tror att kriget snart är slut. I dag berättade en desertör att de inte hade fått något att äta på fem dagar".

Tankar i brev och dagböcker, liksom de dagliga bestyren, skildras på ett ovanligt bra sätt. Bildmaterialet är unikt och rikligt. Man får klart för sig vilken viktig roll Hiwis (Hiwi = Hilfswillig dvs hjälpvillig) kom att spela för tyska förband, alltså sovjetiska krigsfångar som av olika skäl blivit mer eller mindre frivilliga på tysk sida. Alltså inte bara för byggnation långt bakom fronten utan även vid frontförband som den rätt genomsnittliga bataljon som man får följa genom dessa böcker. Främst användes Hiwis för annat än stridande uppgifter men frigjorde därvid vanliga tyska soldater inom underhåll, fältarbeten etc så att dessa kunde ersätta stupade skyttesoldater.

Det finns flera imponerande och trovärdiga stämningsbilder i Vägen mot undergången och överhuvudtaget lyser det igenom att författaren gjort en fenomenal research. För den med intresse för östfronten och särskilt för Stalingrads sanslöst hårda strider är Jason D. Marks böcker helt enkelt ett måste.

Vill man dock bara läsa en bok om östfronten och är mer inne på att följa en soldat än ett förband, då ska man läsa Dagbok från östfronten av Hans Roth.

Gästinlägg: Dansk helikopter bästa lösningen för patienten

Foto: Sjöfartsverket

I samband med helgens händelse med en MEDEVAC utanför Göteborg som genomfördes av en helikopter från danska flygvapnet istället för Sjöfartsverkets helikopter i Göteborg så efterfrågande jag en replik i syfte att få en saklig debatt i ärendet. 

Anledningen till detta är att Sjöfartsverkets ledning har fattat ett beslut om att enbart svara på frågor som man anser är myndighetsutövning. Sjöfartsverket anser Sjö- och Flygräddningen inte är myndighetsutövning vilket innebär att man således inte svarar på detaljerade frågor runt den verksamheten, vilket jag anser är olyckligt och leder till utebliven transparens runt den livsviktiga funktionen.

Däremot har befälhavaren på Lifeguard 002 förtjänstfullt kontaktat mig, varav jag har erbjudit att publicera ett gästinlägg här på bloggen runt det aktuella ärendet, vilket kan läsas här nedan.

/ Skipper

---------------------------------

Artikeln i Expressen och de spekulationer den medfört, ger som jag ser det en starkt vinklad bild av händelseförloppet och de beslut som fattades.

Jag tjänstgjorde som befälhavare på SAR helikoptern Lifeguard 002 kvällen den 16/12. I samband med en begäran om en MEDEVAC från fartyget M/S Color Fantasy, föreslog vi att JRCC parallellt skulle undersöka om dansk SAR kunde evakuera patienten. Detta på grund av underkylt duggregn, samt att sikt och molnbas på Säve underskred aktuella startminima (VFR-mörker). Över Danmark och havsområdet var vädret klart.

Dansk SAR kunde snabbt lösa transporten i klart väder och gå direkt till sjukhus, i mina ögon blev det den bästa lösningen för patienten.

Ralf Zander
Befälhavare LG 002

PS: Sverige har tecknat bilaterala avtal med våra grannländer. Respektive räddningscentral skall utvärdera vilka resurser som bäst kan lösa en uppkommen situation. Det är därför inte ovanligt att SAR-helikoptrar genomför uppdrag över nationsgränserna eller i annan nations räddningsregion.






Sverige står inför svåra vägval

av Sven Hirdman

Under det kalla kriget gick konfrontationslinjen mellan öst (Sovjetunionen) och väst (USA/Nato) genom det delade Tyskland, symboliserat av Fulda-gapet. Sverige låg i det delade Europas utkant och förde en svensk form av neutralitetspolitik med vad vi ansåg vara normala relationer med alla makter. Samtidigt var vi medvetna om att ifall ett nytt europeiskt storkrig skulle utbryta mellan öst och väst var det stor risk att vi skulle bli indragna. Vi vidmakthöll därför ett efter våra förhållanden respektingivande försvar på samma gång som vi försökte verka för avspänning mellan stormakterna.

Nu är förhållandena radikalt annorlunda. Efter en period av viss avspänning till följd av Tysklands återförening och Sovjetunionens upplösning är spänningen mellan stormakterna, främst USA och Ryssland, åter stark. Men till skillnad mot under det kalla kriget går den huvudsakliga konfrontationslinjen nu i vår närhet genom Östersjöområdet. Det försämrade förhållandet mellan stormakterna beror främst på Rysslands intervention i Ukraina sedan 2014 och på västmakternas starka reaktioner på Rysslands beteende. Den ryska politiken har väckt särskilt stark oro i de baltiska staterna och i Polen av förklarliga historiska och psykologiska skäl. USA och Nato har därför förstärkt sin militära närvaro i Östersjöområdet, medan Ryssland har moderniserat och stärkt sina styrkor i samma område. Effekterna av detta har vi sett i form av en lång serie av avancerade militära övningar från bägge sidor. Vad som också är nytt jämfört med under det kalla kriget är att USA är en mycket aktiv deltagare med sitt flygvapen och sina marina stridskrafter.

En annan förändring jämfört med det kalla kriget är Polens och de baltiska staternas medlemskap i Nato. En stor del av strandlinjen i Östersjön behärskas nu av Nato. Samtidigt har Sverige och Finland på olika sätt sedan 1994 närmat sig Nato och under de senaste åren utvidgat det militära samarbetet med USA.

Att Östersjöområdet verkligen blivit ett allvarligt konfrontationsområde mellan öst och väst framgår av Nato:s nyligen genomförda truppförstärkningar till de baltiska staterna och till Polen samt av de stora militärövningarna i området hösten 2017. Det rörde sig dels om den svenska Aurora-övningen med betydande amerikanskt deltagande och fokusering på Gotland, dels om den mångdubbelt större ryska övningen Zapad (Väst) 2017.  Problemet med konfrontatoriska militärövningar är att de ökar risken för oavsiktliga incidenter, vilka kan få farliga följder om den politiska spänningen och misstron är stor.

Ett ytterligare exempel på att Sverige nu befinner sig i stormaktspolitikens mitt är att Ryssland och Kina för första gången sommaren 2017 genomförde gemensamma flottövningar i Östersjön.

Vad blir då konsekvenserna för Sverige av detta skeende? En första konsekvens, som alla i stort sett är eniga om, är att Sverige efter åratals försummelse av sitt territorialförsvar bör stärka detta. Detta är redan på gång, och det s k tröskelförsvaret och uthålligheten i territorialförsvaret prioriteras på bekostnad av tidigare dyrbara militära insatser utomlands, såsom i Afghanistan och Libyen. Även om man bedömer att krigsrisken i vårt område är liten och risken för ett isolerat anfall på Sverige praktiskt tagen utesluten, behöver Sverige såsom en självständig, oberoende nationalstat ett trovärdigt incidentförsvar som kan avvisa kränkningar av vårt territorium och inger respekt och förtroende hos utlandet men även inom landet. Mot den bakgrunden ter sig den svenska Aurora-övningen, den första i sitt slag på 24 år, rimlig. En försvarsmakt behöver övas.

I övrigt är synen på konsekvenserna för Sverige av den ökade stormaktsaktiviteten i vårt närområde delad. Många lägger all skuld för den militära upptrappningen på Ryssland och spekulerar i ryska militära framstötar mot de baltiska staterna och t o m mot Sverige. Med det synsättet blir det naturligt att i avskräckningssyfte söka en allt närmare allians med Nato och med USA.

Om man som jag bedömer att Ryssland av flera skäl inte har det minsta intresse av att sätta igång militära operationer mot de baltiska staterna, Polen eller något annat medlemsland i EU eller Nato, blir synsättet ett annat.  Ryssland har inget behov av ytterligare landvinningar i Östersjöområdet. De baltiska nationerna har skurit av de säkerhetspolitiska banden med Ryssland och inte ens de etniska ryssarna i Estland och Lettland skulle, med få undantag vilja bli införlivade i Ryssland. För Moskva ter sig Nato:s försvarsgarantier för sina medlemsstater mycket starka, och Ryssland skulle minst av allt vilja råka i krig med det mångfalt starkare USA. En rysk militär aktion mot ett land som Sverige, som är medlem i EU men inte i NATO, skulle likaså vända upp och ner på hela den europeiska ordningen med dramatiska negativa politiska och ekonomiska konsekvenser för Ryssland. Det finns ingen anledning att tro att den ryska ledningen inte inser detta.

Detta sagt kan man inte utesluta att en militär konflikt av idag icke förutsedda skäl kan uppstå i Östersjöområdet. I en period av starka motsättningar mellan stormakterna och även andra stater kan det ena ge det andra med långtgående verkningar, såsom vid upptakten till första världskriget.

Den situation som uppstått i Östersjöområdet ställer Sverige inför svåra avvägningar. Den hårda kärnan i vår säkerhetspolitik måste vara att se till att vi inte blir indragna i ett förödande krig med en stormakt. Under andra världskriget hade vi inte klarat ett krig med Nazityskland, under det kalla kriget inte med Sovjetunionen och idag och i framtiden inte med Ryssland, hur mycket vi än ökar vår försvarsmakt. De moderna vapnens förstörelseförmåga är fruktansvärd, och hur någon överhuvudtaget kan tänka i termer av att avsiktligt utkämpa och vinna ett krig övergår mitt förstånd. Historien är en stor läromästare.

Om således risken för att Sverige skulle bli indraget i krig ligger i stormaktsmotsättningarna i Europa och i synnerhet i Östersjöområdet, bör vår främsta prioritet vara att medverka till att dessa minskas och därigenom också krigsrisken. Det var så vi och Finland agerade under det kalla kriget och det är så vi bör agera nu. Det kräver att vi upprätthåller normala relationer med alla makter, även Ryssland, så att vi kan få gehör för våra synpunkter.

Syftet att minska spänningen i Östersjöområdet och därmed konfliktrisken för Sverige tillgodoses inte genom ett svenskt medlemskap i Nato. Det skulle ytterligare öka den ryska misstänksamheten mot Sverige och föranleda ökade militära dispositioner på ryskt territorium riktade mot Nato. Det politiska klimatet i Nordeuropa skulle försämras, vilket torde få återverkningar både på handel och på andra relationer. Eftersom synen på Ryssland är grundläggande olika i Sverige och Finland, skulle en medlemsansökan i Nato sätta det svensk-finska samarbetet på svåra prov.

En avslutande synpunkt på temat Sverige i stormaktspolitikens mitt är att det för ett mindre land som Sverige – eller för den delen Finland, Schweiz eller Norge – är väsentligt att landet i fråga har en trovärdig säkerhetspolitik, en politik som såväl den inhemska opinionen som omvärlden känner förtroende för även i svåra lägen. Sverige har länge haft en sådan politik, åtminstone sedan 1860-talet. Alla har vetat var Sverige står och hur Sverige sannolikt skulle bete sig i svåra situationer. Det kan man fortfarande säga om Finland, Schweiz och Norge men knappast om Sverige. Kommer vi att gå med i Nato eller icke? Kommer vi att slåss för balterna om de råkar i konflikt med ryssarna?  Kommer vi verkligen att lyfta vår försvarsförmåga till en respektabel nivå? Kommer vi att söka en allt närmare militär allians med USA med dess världsvida intressen och fortsätta vår ensidiga bojkott av och kritik mot Ryssland? Kommer vi att gå med i EU:s hårda kärna ­– Eurogruppen – eller förbli en outsider? Vem vet? Icke jag och knappast någon annan heller.

 

Författaren är f.d. statssekreterare och ambassadör, ledamot av Krigsvetenskapsakademien. Utkommer med boken Sverige i stormaktspolitikens mitt, Hjalmarson & Högberg förlag

 

Klarar Sjöfartsverket sina tidskrav trots stängd helikopterbas på Visby?

Embed from Getty Images


Sjöfartsverkets helikopterverksamhet står uppenbart inför ett totalhaveri. Det finns enligt insatta källor en förtroendekris mellan den flygande personalen och ledningen på flera plan och runt flera frågor. Den flygande personalen är arga på de som granskar verksamheten. 

Detta har renderat i att flygchefen har ökat de såkallade väderminima för att genomföra operationer, vilket innebär att helikoptrarna blir stående på marken när de behövs som mest.  

Det hela kan närmast liknas med en verksamhet som håller på att totalhaverera, och det är tredje man och de som är helt beroende av en fungerande flyg- och sjöräddning som drabbas. För den som vill försöka bringa klarhet i alla turerna runt den här verksamheten så finns det en till synes outtömlig brunn att ösa ur.


Stängd bas på Visby


Inte nog med detta. Torsdagen den 7/12 effektuerades ett beslut från Sjöfartsverket att man inte längre kommer att ha någon helikopterbesättning i beredskap på Visby flygplats, den mest centrala basen, och således den viktigaste av de fem baserna. Detta beslutet gäller tills vidare och beror helt och hållet på att man inte har bemanning för de fem baserna.

Sjöfartsverket väljer således att stänga ner  den kanske viktigaste basen av alla. Att man väljer just Visby är inget konstigt ur ett strikt myndighetsperspektiv då man alldeles uppenbart enbart stirrar sig blind på de teoretiska täckningscirklarna, dvs det viktigaste att ha täckning över hela SAR/FIR-området. Det är dock under omständigheterna fullt förståeligt eftersom en stängning av annan bas skulle skapa hål i yttäckningen.

Det här innebär i praktiken att man förlänger tiden för en insats vid en olycka i området runt Gotland.
Kritik riktas nu från alla håll, inte minst från fiskarna som direkt drabbas av detta beslut.

Sjöfartsverket svarar till del upp mot kritiken genom att man i dialog med SSRS har fått dit Rescue Stenhammar till ön, det löser problemet till del. Problemet är snarare att en mindre båt på 19 meter med ett deplacement om 30 ton långt ifrån löser de uppgifter som en helikopter kan göra.

Vid kraftig sjögång är ofta det enda alternativet att få upp personer ur vattnet att vinscha med helikopter. Att flytta ett skadefall mellan två båtar är omöjligt med bibehållen säkerhet, och här är helikoptern helt nödvändig.

Ett alternativ som jag anser vore mer smakfullt, om det vore praktiskt möjligt, vore att teckna ett tillfälligt avtal med Norge och Danmarks respektive försvarsmakt om att överta ansvaret för det minimala SAR/FIR-området som Sverige ansvarar för i Kattegatt och Skagerack. Det kanske rentav skulle ge en bättre trygghet om frågan gick direkt till i huvudsak Danmark med anledning av helgens uteblivna insats från svensk sida.

En sådan lösning skulle således innebära att bemanningen på ostkusten skulle vara intakt. För sjöfarten och i synnerhet för Försvarsmaktens flygverksamheten är en centralt baserad helikopter i Östersjön (läs Visby) helt vitalt i syfte att åstadkomma rimliga anflygningstider. Men det är nu alltså inte längre möjligt, och värre kommer det att bli under julen när Sjöfartsverket avser stänga ner ytterligare en bas.


Cirklarna representerar det område som Sjöfartsverket anser att man kan täcka från respektive bas.

Omformulerade tidskrav


Förra drygt en vecka sedan skrev jag en gästkrönika på ledarplats i BLT. Här kunde jag konstatera att Sjöfartsverkets tidigare ambition på att vara i luften 15 minuter efter larm numera är helt borta. Det finns således inte längre något tidskrav som anger hur snabbt en helikopter ska vara i luften efter larm. Det mest anmärkningsvärda är att kännedomen om detta tyvärr inte är särskilt utbredd och absolut inte känd hos alla de som måste känna till det. Ansvaret för att tydliggöra vad som gäller är Sjöfartsverkets ansvar.

Det tidigare kravet var att en insats ska kunna påbörjas inom 15 minuter vilket Sjöfartsverket tydligt har deklarerat på sin egen webbsida.

Det var också så här man från Sjöfartsverkets sida under lång tid har "sålt in" sin verksamhet till politiker och beslutsfattare, till media och till allmänheten. Det som skulle göra den svenska helikopterberedskapen vassare än tidigare trots att Försvarsmaktens volymer, dvs flera och större helikoptrar, var just den kortare insatstiden. Helikoptern skulle vara i luften inom 15 minuter. Det var det centrala budskapet till allt och alla.  

Helikoptrarna är i beredskap dygnet runt under årets alla dagar och ska kunna påbörja en insats inom 15 minuter efter att besättningen larmats.

Ovanstående är ett fullt rimligt tidskrav som borde gälla även idag, men icke. Det omformulerade tidskravet gick man ut med på sin egen webbsida efter SVT tidigare granskningar av Sjöfartsverket där en insats hade dröjt orimligt länge. Man nu har ändrat till att man istället ska vara redo för tjänstgöring efter 15 minuter vilken är en avgörande skillnad! Så här skriver man på sin webbsida.

I samband med ett normaluppdrag ska besättningen senast 15 minuter efter larm vara redo för tjänstgöring och helikoptern ska vara klar att lyfta.

– Men tiden påverkas av vilket planeringsbehov som finns kopplat till insatsen. Väder, avstånd, möjligheter att tanka och typ av räddningsinsats är exempel på faktorer som påverkar planeringen, säger Mowgli Halléhn, chef för helikopterverksamheten på Sjöfartsverket. 

Varför lovar Sjöfartsverket att helikoptrarna ska vara i luften på 15 minuter? 

– Vi har formulerat oss otydligt om vad som gäller angående de 15 minuterna från larm till insats och har därför förtydligat det både i intern och extern kommunikation.

Ett sådant icke-krav innebär att man helt friskriver sig från något som helst tidskrav eftersom "redo för tjänstgöring, och helikoptern ska vara klar för att lyfta" enbart innebär att besättningen ska vara påklädd och att helikoptern ska dras ut ur hangaren inom den angivna tiden. Därefter kan planeringen av uppdraget rent principiellt ta hur lång tid som helst. Att det förhåller sig så här är givetvis ett stort problem för allt och alla som är helt beroende av Sjöfartsverkets räddningshelikopter.


Klarar Sjöfartsverket sina egna tidskrav?


Ja, det är en högst relevant fråga att ställa. Mattias Hyllert som är chef för flyg-och sjöräddningen på Sjöfartsverket säger till SVT att...
Samtidigt ska man komma ihåg att vi har ett mål på att undsätta en nödställd till havs på 90 minuter på internationellt vatten, och 60 minuter på nationellt vatten. Det målet når vi från Ronneby och Norrtälje, sade Mattias Hyllert, sjö- och flygräddningsdirektör på Sjöfartsverket, till SVT Nyheter Öst i förra veckan.

Detta har nytillträdda Sjöfartsverkets generaldirektör Katarina Norén också lovat ansvarig minister Thomas Eneroth (s). Det stod klart efter förra veckans frågestund riksdagen där Mikael Oskarsson (kd) ställde frågor runt verksamheten till statsrådet.

Eneroth bedyrade inför riksdagen att Sjöfartsverket har försäkrat ministern om att man klarar tidskraven:
"När jag fick höra om händelsen och bemanningsproblemen på Gotland tillkallade jag Sjöfartsverkets generaldirektör, för det är de som handhar denna fråga. Jag informerade mig om läget, och jag har blivit försäkrad att man med fyrabassystemet ska klara de inställelsetider man har."




Jag är rädd att statsrådet Eneroth har blivit förd bakom ljuset i denna fråga, och möjligen kan det kanske vara så illa att Sjöfartsverkets generaldirektör och verksamhetschefen Mattias Hyllert är felinformerade från sin underställda personal? Problemet är nämligen att ovanstående löften inte är helt med sanningen överensstämmande vilket genom ett sjökort och enkel matematik går att beräkna och påvisa.


Runt Gotland är det som bekant nationellt vatten ut till 12NM från land. Inom hela detta område ska alltså Sjöfartsverket, med sin egen målsättning kunna undsätta en nödställd inom 60 minuter enligt Hyllerts löfte till SVT.

För att exemplifiera detta kan vi välja en position för en nödställd person/fartyg öster om Gotland i ett område med omfattande sjötrafik, där Försvarsmakten ofta uppträder med enheter både på ytan och i luften och där vädret ofta är för dåligt för att kunna genomföra sjöräddningsinsatser från fartyg. Dvs ett område där det i princip alltid finns ett mycket stort behov av flygande sjöräddningsresurser.

Nödställd person (1) inom svenskt territorium öster om Gotland. Mörkblått område utgör svenskt territorium.


I rådande situation när basen på Visby är stängd så har vi de två närmaste helikoptrarna i beredskap, som förhoppningsvis startar, baserade på bas vid Norrtälje respektive Ronneby. Avstånden från respektive bas till den nödställda personen är som bilden nedan påvisar ca 147 NM (≈270 km).

Nödställd person (2) och avstånd från respektive helikopterbas till den nödställde. 

För att göra den här beräkningen så korrekt som möjligt bör vi också ta hänsyn till vilken fart man flyger med till den nödställde. Hur fort kan man då i praktiken flyga med Sjöfartsverkets helikoptrar?

För att ta reda på detta har jag under en längre tid studerat vilken fart man normalt sett flyger med, och vilken fart man flyger med i samband med larm. I det senare fallet flyger man givetvis lite fortare än under en vanlig transport.

För att ge en så rättvisande bild som möjligt hur fort man flyger vid en skarp insats så kan man använda de faktiska värden som uppmättes vid en skarp sjöräddningsinsats den 2 november i år där man hade ca 20 knops (ca 10 m/s) motvind vid anflygningen mot den nödställda personen.

Motvind (20 knop) = helikopterns uppmätta fart 126 knop
Medvind (20 knop) = helikopterns uppmätta fart 160 knop
Medelfart (vindstilla) = helikopterns beräknade fart 145 knop

Vi ansätter i den första beräkningen tiderna till följande:
Larmtid = 15 minuter
Planeringstid = 0 minuter
Uppstart hkp / Take off = 0 minuter
Flygtid till aktuell position (med 145 knops medelfart) ≈ 60 minuter
Lokalisering = 0 minuter
Räddning = 0 minuter

D.v.s. det är helt vindstilla ute, vi förutsätter att helikoptern är i luften efter 15 minuter, d.v.s. vi räknar inte med att besättningen behöver någon planeringstid för uppdraget, vi räknar inte heller med den tid det tar för uppstart och take-off. Då är man framme först efter drygt 75 minuter.

Trots ovanstående glädjekalkyl så når man inte fram till den nödställde inom 60 minuter. Helikoptrarna kommer efter en timme befinna sig på den position där det blå strecket slutar.





Vi gör ytterligare en beräkning, och använder den här gången faktiska tider från det skarpa sjöräddningsfallet i Gotska Sjön den 2 november.

Vi ansätter i den andra beräkningen tiderna till följande värden hämtade från 2017-11-02:
Larmtid/Planeringstid/Uppstart = 27 minuter
Flygtid till aktuell position (med 126 knops medelfart baserat på 10 m/s motvind) ≈ 70 minuter
Lokalisering = 0 minuter
Räddning = 0 minuter

Vi räknar i detta fallet med att man flyger rakt på den nödställde, d.v.s. ingen tid för lokalisering. I detta fallet, med skarpa värden, är man framme först efter drygt 97 minuter. D.v.s. efter 1 timme och 37 minuter.

Till synes så når man inte närmelsevis målet att rädda den nödställde inom 60 minuter. Helikoptrarna kommer efter en timme befinna sig på den position där det blå strecket slutar, dvs man har inte ens kommit halvvägs fram till den nödställde.





Baserat på ovanstående beräkningar så kan jag med stor säkerhet påstå att Sjöfartsverkets löfte till infrastrukturminister Thomas Eneroth (s) och till övriga riksdagen - att man klarar tidskraven trots att basen i Visby är stängd - inte är med sanningen överensstämmande.

Ånyo är det allmänheten, yrkessjöfarten, fiskare, Försvarsmaktens piloter och andra som färdas på och över havet som drabbas.

Man skulle kunna göra motsvarande beräkningar till en position på internationellt vatten öster om Gotland och komma till liknande slutsatser trots att tiden för räddning där är utlovad att ske först 90 minuter efter larm. 


Kritik från Försvarsmakten

Försvarsmakten har nu även officiellt deklarerat att den nuvarande situationen inte är tillfredsställande. Under förra veckan har SVT intervjuat Jesper Tengroth vid försvarsmaktens informationsstab. Han säger i intervjun...
– Vi vill att det ska finnas en helikopter i Visby. Det går fortare då om något skulle hända.
- Vi har ett avtal med Sjöfartsverket som ska svara för vår flygräddning, det framgår då att det ska finnas helikoptrar.
Försvarsmakten har ökat antalet övningar på och omkring Gotland. Flygvapnet behöver ha tryggheten av en fungerande sjöräddning för att kunna öva med JAS 39 och Sk 60 över Östersjön. Jerry Lindbergh, kommunikationschef på F17 i Ronneby säger i samma intervju.
– Vi genomför en hel del övningsflygningar, de sker ofta över Östersjön och söder om Gotland. När det har funnits problem med räddningshelikoptrarna, tekniska problem till exempel, när de inte finns tillgängliga, då får vi ändra den planerade verksamheten.
Det avtal som Försvarsmakten har med Sjöfartsverket är dessutom inte kostnadsfritt. Därför finns det all anledning för Försvarsmakten i synnerhet att vara kritisk till rådande läge.

Försvarsmakten betalar nämligen drygt 57 miljoner om året till Sjöfartsverket för den helikopterburna flyg- och sjöräddningstjänsten. 





Med detta som bakgrund anser jag att Försvarsmakten har all rätt att ifrågasätta såväl utebliven beredskap på olika platser samt utebliven möjlighet för flygvapnet att öva och verka beroende på högt satta väderminima hos Sjöfartsverket vilket leder till att både flygplan och helikoptrar blir stående på marken i större utsträckning än tidigare.

------------------------------------


Varför granskar bloggen Sjöfartsverkets helikopterverksamhet?

Sjöräddningshelikoptrar är den i särklass viktigaste livlinan för alla som färdas på eller över havet. Detta är en samhällsfunktion som förväntas fungera även under de mest svåra förhållanden, således när den behövs som mest.

Det handlar primärt om att det måste fungera vid större katastrofer likt Estonia/Scandinavian Star, men även vid alla andra typer av nödlägen så som vid räddning av nödställda i havet, från fritidsbåtar och fiskebåtar samt vid evakuering av skadefall och bränder ombord på fartyg. En annan anledning är att Försvarsmakten har ett stort behov av en fungerade sjö- och flygräddning vilket även finns reglerat i avtal.

När det finns uppenbara brister i hur detta hanteras, hur beredskapen ser ut, och när Sjöfartsverkets helikoptrar gång efter annan inte startar även under förhållanden som till synes ter sig gynnsamma så finns det all anledning att granska verksamheten.


I dag finns det ingen annan statlig eller civil aktör som i närtid tid skulle kunna etablera förmågan att med personella och materiella resurser ta över och driva verksamheten i sin helhet, något som har antytts och önskats från flera håll i den pågående debatten.   

Målet och syftet med granskningen är under rådande förhållanden enbart att den helikopterbaserade sjö- och flygräddningen markant måste förbättras jämfört med rådande prekära läge. En sådan förändring kan nog tyvärr, enligt min bedömning, enbart ske om frågan lyfts fram i det allmänna ljuset och där debatteras.

Det psykologiska försvarets lackmustest

av Jacob Fritzson
Foto: Inked Pixels / Shutterstock

Sveriges förmåga att motstå påverkansoperationer utgår i hög grad från media.

Övningen Aurora är sen några månader slut och har bidragit till att öka försvarets förmåga. I sin helhet blev övningen lyckad och bidrog till, om man följer sociala medier, att sprida en positiv bild av försvaret och dess verksamhet. Personligen tror jag att vi är några stycken som är förvånade över det stora mediala intresset för övningen. De flesta av de större nyhetskanalerna rapporterade kring övningen innan, under och efter, vissa följde övningen dagligen. Det var inte bara media som följde övningen utan även aktivister, vilket tillhör normalbilden. Med hänsyn till den tid vi lever i där ”Fake news” blivit ett begrepp som de flesta människor känner till blir en övning som Aurora intressant eftersom det västerländska samhället uppvisat en stor sårbarhet inför att hantera just desinformation. Inför övningen varnade dessutom både överbefälhavaren och försvarsministern för att vi kommer att utsättas för påverkansoperationer.

Påverkansoperationer är dels en naturlig del av ett krig men har idag blivit märkbar i fall som presidentvalet i USA. Även under Aurora finns skäl att misstänka att svenska media omedvetet spridit desinformation. Övningen kallades stundtals för NATO-övning, det involverades kärnvapen i artiklar och det påstods att man under övningen övade anfall österut. Problematiken med en media som inte tänker sig för innan den publicerar är att den i det här avseendet lyckades bli ett redskap i en annan aktörs händer.  Aurora fick med andra ord tjäna som ett lackmustest för hur vårt psykologiska försvar kommer att fungera i händelse av krig eller kris. Jag kommer vidare i artikeln att avgränsa mig till att analysera public service. Varför?

De kommersiella nyhetskanalerna har givetvis ett stort ansvar på sina axlar, dock kan det te sig något mer logiskt varför de väljer att skriva rubriker som ”NATO-övning i Sverige” och ”amerikanska kärnvapen!”. Stora och lockade rubriker är det som genererar klick och med det vinst. Med detta i åtanke så är det alltså viktigare att SVT/SR kan förhålla sig till informationen på ett korrekt sätt. Dessa har nämligen en vital roll i händelse av kris, krig eller allmän fara. Trots det tidigare nämnda vill jag påpeka att de kommersiella nyhetsbyråerna inte är utan skuld i fallet.

I en intervju med överbefälhavaren i SR ställer reportern frågor kring försvarets verksamhet och om övningen Aurora. ÖB får här möjlighet att presentera fakta och reportern ställer ett flertal kritiska frågor.[1] Här gör reportern sitt jobb, man granskar både myndigheten försvarsmakten samt överbefälhavaren med dessa kritiska frågor, vilket överbefälhavaren faktiskt måste kunna hantera. Ingen svensk myndighet ska få hantera skattepengar utan att myndigheten granskas. Låt oss då jämföra hur rapporteringen och intervjuer ser ut när ”fredsrörelsen” behandlas.

I Göteborg anordnades en demonstration mot Aurora. En rad talare bjöds in däribland Gudrun Schyman, Sven Wolter vilka kanske inte är helt otippade talare på ett sådant evenemang. Desto mer fundersam blir man över Valter Mutt som sitter i riksdagen för Miljöpartiet, alltså ett regeringsparti som borde stå bakom övningen. Den man som dock borde ha väckt flest frågetecken är Marko Milacici som företräder Rörelsen för Montenegros neutralitet, en rörelse som arbetar för att Montenegro skall hållas utanför NATO. Varför är då mannen intressant?

Milacici har av bland annat makedonsk säkerhetstjänst pekats ut att ha kopplingar till rysk underrättelsetjänst.[2] Vid en googling av hans namn så dyker han upp i den ryska statsägda sidan Sputnik News där han i intervjun framställs som en sanningssägare som avslöjat den montenegrinska regeringens NATO-propaganda.[3] All information om mannen är möjlig att googla. Inte en enda gång ställs frågor kring varför han är inbjuden eller om hans bakgrund.

Huvudarrangören av demonstrationen är Kommunistiska Partiet. Partiet beskriver sig i sin första punkt i partiprogrammet som ett revolutionärt parti vars mål är fullständig omvandling av samhället.[4] I en intervju med partiets ledare utesluter denne inte att våld kommer att vara ett sätt att gripa makten.[5]

Företrädare från demokratiska partier där bland annat Fi tydligt tar avstånd från just våld har alltså inga problem med att göra gemensam sak med ett anti-demokratiskt parti, men inte en enda kritisk fråga ställs kring detta faktum från vare sig SR eller SVT. Skulle ni kunna föreställa er exempelvis Kristdemokraterna eller Moderaterna ens överväga att demonstrera med Svenskarnas parti?

Desto fler rader fick istället de omdömeslösa 20-tal försvarsmaktsanställda som enligt SVT ”Saboterat” manifestationen.[6] Varför tillåts demokratiska partier att demonstrera under premissen att man ska stoppa en ”NATO-övning” utan att man granskar vare sig deras budskap eller de premisser som demonstrationen vilar på? Vi fortsätter.

I en artikel från SVT Ost skriver SVT i rubriken ”övning med NATO skapar protester”.[7] Artikeln som baserats på ett TV-inslag skriver om en manifestation som ska ske i Visby. I artikeln och i inslaget i SVT läggs fokus på att övningen sker med just NATO och företrädaren för Nätverket mot NATO lägger även han vikt vid att kalla de inbjudna för kärnvapenmakter. Det framstår alltså av inslaget som att det under Aurora kommer att övas kärnvapenanfall med NATO.

Föreställningen om att övningen sker med NATO spreds tidigt av ”fredsrörelsen”. Varför fredsrörelsen väljer att rentav ljuga på detta vis har fortfarande inte klarnat, dock innebär förskjutningen av sakfrågan till att handla om de onda kärnvapnen att man lättare kan propagera för ett motstånd till NATO. Oavsett avsikt är det givet att man genom detta tilltag bidrar till andra aktörers mål när man väljer att sprida denna bild. Börjar det för övrigt bli klart varför jag väljer att skriva ”fredsrörelsen” med apostrofer?

Vi avslutar med en lite färskare artikel. Två svenska diplomater har nämligen relativt nyligen utvisats från Ryssland.  Artikeln inleder med att skriva om att Ryssland och Sveriges relation försämrats och därför har den ryske ambassadören i Stockholm kontaktats för att fråga denne om läget. I stycket efter detta påbörjas en redogörelsen om Aurora och kopplingen här är alltså att det är övningen som bidragit till detta, inte krigen i Georgien och Ukraina, uttalade hot mot Sverige och konstanta kränkningar av våra gränser.[8]

Varför väljer SVT att göra denna koppling när inte ens ambassadören eller någon annan från den ryska statsledningen uttryckt detta?

När SVT okritiskt väljer att rapportera om deras förehavande bidrar de i högsta grad till att sprida desinformation. För de som inte är insatta i ämnet blir det därför enkelt att tro att det är Sverige som bidrar till ökade spänningar och att vi gör övningen för att förbereda för någon form av anfall vilket är helt absurt. Bevakningen av övningen gör mig djupt orolig eftersom den tydligt påvisar att vi har en stor sårbarhet i vårt samhälle. Man har låtit en liten grupp av människor med tveksam bakgrund få rampljuset och helt oemotsagda fått sprida sina fredsbudskap trots de väldigt många märkliga sammanträffanden som omgärdat rörelsen samt de uppenbara lögner man använt sig av, det finns för övrigt långt fler märkliga sammanträffanden än de jag nämnt i artikeln.

Det är enkelt att bli totalförsvarsromantiker och drömma sig tillbaka då hela samhället hade en roll i försvaret av Sverige. Men syftet med public service är att den ska tjäna allmännyttan och i händelse av ett krig eller kris kommer deras arbete faktiskt att vara en minst lika vital del av försvaret av Sverige som soldaten på fältet. Vår vilja att försvara landet är det som kommer att avgöra huruvida vi faktiskt har möjlighet att göra det. Vi kan alltid köpa 4000 stridsvagnar och Archerpjäser men de blir helt oviktiga om det inte finns en försvarsvilja i samhället. Media måste alltså börja ta sitt ansvar för att motverka desinformation.

Nästa år är det val och om tre år kommer nästa försvarsmaktsövning att ske. Nästa större test av vår förmåga att avvärja oss från falsk information sker alltså redan nästa år och då är det på riktigt. Det är sannolikt, enligt flera bedömare, att vi kommer att drabbas på exakt samma sätt som det amerikanska presidentvalet, Brexit-omröstningen, Frankrikes presidentval och Tysklands förbundsval. Det är med andra ord dags att främst public service men även övriga media börjar ta sitt ansvar inför samhället och börjar rusta sig inför det hot vi som samhälle har att möta. Behovet att kunna lita på informationen som sänds ut är avgörande och då duger inte den bristfälliga journalistik som omgärdat Aurora.

 
Författaren är fänrik vid Norrbottens regemente i Boden.

 


Noter

[1] http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/951286?programid=3071

[2] https://www.occrp.org/en/spooksandspin/leaked-documents-show-russian-serbian-attempts-to-meddle-in-macedonia/

[3] https://sputniknews.com/politics/201705171053685838-nato-montenegro-militarizing-balkans/

[4] http://www.kommunisterna.org/politik/partiprogram

[5] https://www.svt.se/nyheter/inrikes/har-finns-de-svenska-kommunisterna-kvar

[6] https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/forsvarsanstallda-forsokte-sabotera-demonstration

[7] https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/ovning-med-nato-skapar-protester

[8] https://www.svt.se/nyheter/utrikes/uppgifter-till-svt-tva-svenska-diplomater-utvisas-ur-ryssland

Sjöfartsverkets helikopter lyfte inte för MEDEVAC utanför Göteborg i går kväll



Igår kväll hände det alltså igen. Sjöfartsverkets helikopter som är baserad i Göteborg startade inte när JRCC larmade ut den för ett MEDEVAC uppdrag. Anledningen är i skrivande stund mycket oklar då olika uppgifter går isär. Istället gick frågan till danska flygvapnets SAR-helikopter baserad i Ålborg, som lyfte bara några minuter senare, flög direkt till Color Fantasy och genomförde önskad MEDEVAC.

Uppgifter gör alltså gällande att det handlade om ett behov av MEDEVAC d.v.s. en avtransport av ett sjukdoms- eller skadefall från passagerarfartyget Color Fantasy som vid det aktuella tillfället låg bara några distansminuter utanför Göteborg.

Anledningen till att Sjöfartshelikopter som stod i beredskap på Säve flygplats precis utanför centrala Göteborg inte startade går kraftfullt i sär, vilket väcker frågor.

Expressen/GT rapporterar att man inte kunde starta på grund av dåligt väder.

Väderrapporterna för kvällen ger dock vid hand följande väder för Säve Flygplats.
Vindriktning: Nord
Vindhastighet: 1 m/s
Lufttemperatur: 0 grader
Lufttryck: 1008
Luftfuktighet: 94%
Sikt: 17 km

Vad avser molnbas så saknas data för just Säve flygplats, men den låg på ca 1000 meter vid Landvetters flygplats vid aktuell tidpunkt. Det finns tydliga bilder som är tagna från webbkamera i Göteborg vid tidpunkten för räddningsinsatsen i går kväll, platsen är belägen några kilometer från Säve.

Baserat på vad man kan se av bilderna så borde inte molnbasen vid tillfället utgöra någon begränsning för start, och eftersom Landvetter hade väder bättre än Sjöfartsverkets krav på väderminima så hade denna flygplats åtminstone i teorin kunnat nyttjats som alternativ landningsbas om vädret hade varit för dåligt för att landa på Säve. 

Men det är inte bara vädret som anges som skäl för att inte Sjöfartsverkets helikoptrar ibland inte kan starta. Ett twitterkonto med kopplingar till Sjöfartsverkets SAR-vht antyder att man har tekniska begränsningar samt att risk för isbildning skulle kunna vara det faktiska skälet till att helikoptern inte startade.


I sammanhanget och med anledning till diskussionen om isbildning så kan det vara värt att citera Sjöfartsverkets Lars Widell i samband med granskningen av den så kallade helikopteraffären.
Vi har fått hit en väldigt bra helikopter. Den är optimal för våra svenska förhållanden, jag är väldigt glad och väldigt trygg över att våra besättningar kan rycka ut och rädda och hjälpa människor i väldigt livsavgörande situationer under extremt svåra skandinaviska förhållanden vilket ibland faktiskt kan jämföras med närmast arktiska förhållanden. Den är optimal, vi har fått precis det vi ville ha.
Ett annat twitterkonto med kopplingar till Sjöfartsverkets SAR-vht menar att man inte kunde starta IFR på grund av att Säve flygplats inte har bemannat flygledartorn eller vädertjänst under dygnets alla timmar, vilket för övrigt är samma sak som för helikoptern i Norrtälje, som står på Mellingeholm där flygtrafikledning helt saknas.


Det hela ger således en väldigt splittrad bild om vad som var det faktiska skälet för helikoptern i Göteborg att neka start för att genomföra evakuering från Color Fantasy i går kväll.

Till saken hör även att Sjöfartsverkets helikopter i Göteborg, den som senare inte startade, bara några timmar tidigare var ute och flög och övade tillsammans med SSRS. Man startade från Säve klockan 14:55 och landade igen klockan 16:50. Dv.s. knappt fyra timmar innan man erhöll larmet från Color fantasy via JRCC. 


Den stora frågan är således varför inte Sjöfartsverkets helikoptrar inte startar när de behövs som mest? Vi har i dag ett läge där ingen vet NÄR, eller ens OM en sjöräddningshelikopter kommer att starta? Det här är ett reellt problem för många aktörer idag, och ett arbetsmiljöproblem för sjöfarten.

Jag har givetvis ställt formella skriftliga frågor till Sjöfartsverket i tidigare ärenden, i syfte att undvika spekulationer. Men det vill man inte lämna ut utan svarar följande när frågor runt den operativa verksamheten ställs:

Dina frågor berör Sjöfartsverkets sjö- och flygräddningsverksamhet. Verksamheten är en operativ enhet inom myndigheten som i inte utgör myndighetsutövning. 
De frågor du ställt rör inte uppgifter som framgår av allmänna handlingar utan utgörs av operativa ställningstaganden. Sjöfartsverkets skyldighet att besvara dessa frågor omfattas således inte av tryckfrihetsförordningens regler om handlingsoffentlighet. 
Bestämmelser om myndigheternas serviceskyldighet gentemot enskilda återfinns 4 och 5 §§ förvaltningslagen (FL). Serviceskyldigheten är vidsträckt men inte obegränsad. Myndighetens serviceskyldighet gäller i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde.  
Med hänsyn till frågornas art och myndighetens verksamhet saknar Sjöfartsverket möjlighet att besvara dina frågor.



Kollegan Wiseman sammanfattar det hela bra i en serie av twitterposter som jag sammanställt här nedan för att ge en bättre överskådlighet (min fetstil).


Hos alla yrkesmän finns gränser som sätts upp för att upprätthålla verksamhetssäkerhet. De gränser SjöV förmedlat är kända.

Skillnaden mellan SjöV SAR och FM är att när FM inte kan lösa uppdrag p.g.a. t.ex. väder anmäls detta så fort begränsningen är känd samt tidsperiod som begränsningen gäller. Det innebär att aktörer som är beroende av FM förmåga att lösa uppdraget kan anpassa sin verksamhet utifrån detta.
 
Så arbetar inte SjöV SAR-verksamhet. Här anmäls begränsningen istället först vid larm. Det innebär att JRCC, FM och andra aktörer som genomför verksamhet där risktagning är beroende av vilken räddningsberedskap som finns, inte kan planera sin verksamhet på en godtagbar riskanalys. 
För tio år sedan var det inga problem att ringa till hkp-besättningen som upprätthöll SAR för att diskutera väder etc och skapa ett gemensamt beslutsunderlag avseende begränsningar och insatstider. Det har SjöV förbjudit. Istället meddelar JRCC bara vilka baser som har personell och teknisk beredskap. Övriga begränsningar får man gissa sig till utifrån väderprognos där SjöV inte ens har samma meteorolog och leverantör av väder som t.ex. Försvarsmakten.  
Det är en ohållbar modell för att fatta beslut när det rör verksamhetssäkerhet.

Jag inbjuder härmed Sjöfartsverket att replikera på detta inlägg om man så önskar. En saklig debatt där alla inblandade parter får komma till tals är givetvis viktig.



Uppdatering:

Efter att blogginlägget publicerades så har tyvärr twitterkonton @Tyreless7 tillhörande en pilot inom Sjöfartsverket tyvärr raderats varför det numera ser konstigt ut här ovan.

Jag hoppas innerligt att det inte är en utkomst av den infekterade konflikten mellan Sjöfartsverkets ledning och besättningarna på Sjöfartsverkets helikoptrar.

Att kunna deltaga i samhällsdebatten och uttrycka sina åsikter är en grundläggande förutsättning för vår demokrati.

---------------------------------------------

Varför granskar bloggen Sjöfartsverkets helikopterverksamhet?

Sjöräddningshelikoptrar är den i särklass viktigaste livlinan för alla som färdas på eller över havet. Detta är en samhällsfunktion som förväntas fungera även under de mest svåra förhållanden, således när den behövs som mest.

Det handlar primärt om att det måste fungera vid större katastrofer likt Estonia/Scandinavian Star, men även vid alla andra typer av nödlägen så som vid räddning av nödställda i havet, från fritidsbåtar och fiskebåtar samt vid evakuering av skadefall och bränder ombord på fartyg. En annan anledning är att Försvarsmakten har ett stort behov av en fungerade sjö- och flygräddning vilket som även finns reglerat i avtal.

När det finns uppenbara brister i hur detta hanteras, hur beredskapen ser ut, och när Sjöfartsverkets helikoptrar gång efter annan inte startar även under förhållanden som till synes ter sig gynnsamma så finns det all anledning att granska verksamheten.


I dag finns det ingen annan statlig eller civil aktör som i närtid tid skulle kunna etablera förmågan att med personella och materiella resurser ta över och driva verksamheten i sin helhet, något som har antytts och önskats från flera håll i den pågående debatten.   

Målet och syftet med granskningen är under rådande förhållanden enbart att den helikopterbaserade sjö- och flygräddningen markant måste förbättras jämfört med rådande prekära läge. En sådan förändring kan nog tyvärr, enligt min bedömning, enbart ske om frågan lyfts fram i det allmänna ljuset och där debatteras.

Är vår beredskap god?

Tjänsten vintertid bjuder på stora utmaningar som kräver en bra vinterutbildning. Foto: Försvarsmakten.Av Johan Althén

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken. [1]

Tjänsten vintertid bjuder på stora utmaningar som kräver en bra vinterutbildning. Foto: Niklas Ehlén, Combat Camera/Försvarsmakten.


Som tjänstgörande i norra delen av Sverige ler jag när rubriker som ”snöchock” eller ”köldkaos” dyker upp i kvällspressen. För mig är vintern en naturlig del och något att förbereda mig för. Utmaningarna med att bedriva krigföring vintertid är just det som fick mig att både anta och fortsätta utmaningen med jägartjänsten. Allt blir så mycket mer komplicerat med snö, mörker och kyla.

Samtidigt slår mig tanken om vi, samhället, har det som krävs för att höja beredskapen när stora delar av samhället uppfattar sig vara utsatt för stora utmaningar när vintern kommer.

Fler och fler av våra grannländer, stora som små, genomför regelbundet beredskapskontroller med förband ur reserven för att möta ett försämrat omvärldsläge. Bland annat genomfördes under helgen v749 en snabb beredskapsövning med över 500 reservister i Estland. Intressant att notera är att flera länder genomfört beredskapskontroller med kort inställelsetid, Estland i detta fall med mindre än 24 timmars varsel.

Det svenska försvaret bygger till stor del på personal i Hemvärnet eller reserven, både tidvis anställda och pliktpersonal. Hemvärnet har kort beredskapstid och övar aktivering regelbundet. Men det som saknas är större beredskapskontroller som verkligen ställer samhällets förmåga på sin spets – där personal ur hemvärn, tidvis anställda och pliktplacerade kallas in för tjänstgöring med kort varsel.

Att genomföra större regelbundna beredskapskontroller med dessa kategorier skulle både höja tröskeleffekten samt ge oss värdefulla erfarenheter i vårt beredskapssystem. På samma sätt som övning Aurora gav Försvarsmakten viktiga erfarenheter för krigföring i stor skala kommer beredskapsövningar med personal i reserven i större skala att visa på samhällets förmåga att avdela personal till Försvarsmakten. Lägger vi sedan till friktionen med snö, mörker och kyla så kommer systemet verkligen att få bekänna färg.

Att öva och pröva beredskap kostar, men det måste få kosta. För gör vi inga kontroller så vet vi inte med säkerhet hur god vår beredskap är. Powerpointpresentationer har vi tillräckligt av.

Med vita snörika julhälsningar!

 
Författaren är major och skvadronchef med erfarenhet från operationer i Kosovo och Afghanistan.

 


Not
[1] Rydberg, Viktor. Tomten. http://runeberg.org/rydbdikt/tomten.html Läst 2017-12-10.

Nordic Baltic Security




My intervention at the joint conference on Security in the Nordic Baltic region arranged by the Atlantic Council and Konrad Adenauer Stiftung in Stockholm 12 December.



The conventional military threats that we can see in the region are mainly connected with Russian policies regarding the Baltic States and the Russian base complex on the Kola Peninsula.

If I begin with the Baltics.

If there is a serious crisis or a war NATO has to use Swedish territory and airspace to support military operations in and near the Baltic States. This also goes for Finnish territory to a large, but not equally large, extent. In both cases it is a question of geography.

The Russians are of course fully aware of this and would do their utmost to prevent it. The most obvious way to do it is to deploy long range air defence and anti-ship systems on Swedish territory, thereby creating a “wall” that NATO would have to fight its way through before being able to support the Baltic States.

A quite attractive option as a first step in a Baltic operation, perhaps even before any operations started in the Baltic States, as Sweden has limited capabilities to defend its own territory, and can´t expect swift support from anyone.

The Finnish case is a bit more complicated as its importance both for Russia and NATO, when it comes to operations in the Baltic States, isn´t as crucial as Swedish territory. Especially not in a Russian “smash and grab” operation.

Another factor perhaps also making it less attractive, from a Russian point of view, to borrow Finnish territory as a part of a Baltic operation might be that if Finland isn´t involved in the conflict it offers some protection for the Russian heartland.

This interdependence of Swedish, Finnish and Baltic State security leads to some conclusions:

-         If the Baltic States would be attacked Sweden would be drawn into that conflict regardless of its own policies.

-         Secondly, the security of the Baltic States depends to a large extent of Russia not being able to borrow Swedish territory. 

-         From a Russian point of view there could be some advantages if Finland did not become engaged in a conflict in the Baltic Sea region.

This said, the overall conclusion is that the best way to raise the threshold regarding Russian military adventures in the region ought to be making it clear that trying to borrow Swedish territory will not be an easy task and that Finland will not offer a secure flank in case of operations in the Baltic region.

This leads to the other hot spot in the Nordic- Baltic region, the Russian base complex on the Kola Peninsula. Apart of being home to a large part of Russia´s submarine based second strike capability it is regaining importance as a staging area for operations in the Atlantic. As in the Cold War the North Atlantic Sea lanes have again become important for the defence of Europe.

In case of a crisis Russia might want to increase its air and sea defence zone around these bases. The most obvious solution would be to deploy long range air defence systems in northern Finland and perhaps also I northern Sweden. It would not just increase the security of the bases, such systems would also pose a threat to NATO operations in and around northern Norway.

A very disturbing sub-problem for both Finland and Sweden connected with the Kola bases is that it does not have to be connected with a Russia-NATO crisis, it could just as well be the result of a US-Russia confrontation somewhere else in the world and where Russia takes precautions to protect its assets in the High North in case of a showdown with the US.

To borrow some Swedish and Finnish territory in such a situation would be a quite attractive option as it would not lead to an automatic response by NATO or the US – neither Finland or Sweden has any binding security agreements with the US or NATO.

These military assessments regarding the Baltic Sea region and the High North leads me to the conclusion that everyone in the region would have quite a lot to gain from a Finnish and Swedish NATO membership. It would not just increase everyones possibilities to defend their own territories, it would also, which is far more important, increase stability and security in the whole region. NATO deterrence would become more credible, making an armed conflict in the region less likely.

                                                                 *****

Militär allians med Finland eller inte?


Det här inlägget är ett något bearbetat manus för min presentation vid Armémuseums Finlandsdagar den gångna helgen. Det finns även publicerat på Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg www.kkrva.se   


Idag sker det ett omfattande samarbete mellan de svenska och finska försvarsmakterna:

-          En gemensam marin styrka för sjöövervakning och internationella krishanteringsoperationer är under uppbyggnad,

-          Båda ländernas flygstridskrafter övar rutinmässigt tillsamman inom ramen för ”Cross Border Training”,

-          Man använder varandras övningsanläggningar,

-          Möjligheterna till gemensamma materielinköp studeras,

-          Mm.

Från politiskt håll i båda länderna sägs också tydligt att samarbetat ska utvecklas ytterligare, bland annat ska ländernas operativa planering samordnas även för situationer bortom fredstid.

Allt detta är mycket positivt. Bland annat innebär det:

-          Att det går att genomföra större övningar där fler funktioner kan övas samtidigt,

-          Att viss materielanskaffning eventuellt kan bli billigare,

-          Att förmågan till att strida tillsamman ökar.

Men kanske viktigast av allt är att osäkerheterna för en angripare ökar. Tröskeln för eventuella ryska äventyrligheter blir högre genom att en ny okänd faktor tillförs ekvationen: kommer han att behöva möta båda ländernas stridskrafter vid ett angrepp eller inte?

Men det är just den frågan som också visar på begränsningarna i det svensk-finska samarbetet, eller snarare sätter gränsen för hur långt det kan drivas. Vi vet själva inte heller hur vi kommer att agera om grannlandet angrips.

Är båda länderna beredda att gå i krig av samma orsaker? Är Finland berett att gå i krig med Ryssland för att hjälpa Sverige att försvara Gotland kopplat till en kris i Östersjön? Är Sverige berett att gå i krig med Ryssland för att hjälpa Finland att försvara finska Lappland kopplat till att Ryssland önskar att utvidga försvarszonen kring sina baser på Kolahalvön?

Så länge den frågan inte kan besvaras med ett entydigt ja, kommer det att finnas klara begränsningar när det gäller att samordna operativ planering. Det går inte bygga planer där man inte vet om den som ska skydda den högra flanken dyker upp eller inte.

Finns det sådana osäkerheter måste en plan sannolikt se radikalt annorlunda ut, kanske med helt annorlunda inriktning hur ens egna stridskrafter ska användas och vilka mål man ställa upp för striden.

Knutet till samma problem - kommer länderna gå i krig av samma orsaker - går det inte heller att optimera ländernas försvarsmakter för största gemensamma effekt, t ex genom att göra en arbetsfördelning där Sverige främst ansvarar för luftförsvar och Finland för markstridsförmåga.

Det enda sättet att lösa dessa dilemman vore att länderna ingår en i alla avseenden bindande militärallians. Vilket jag tvivlar på att något av länderna är berett till.

Det av flera skäl.

Även om hotbilderna är likartade så finns det nyanser som kan leda till olika slutsatser. För svensk del är det utomordentligt osannolikt att landet skulle kunna hålla sig utanför en konflikt som berör Baltikum och där Nato ingriper till de baltiska ländernas försvar. Det är en fråga om geografi.

För finsk del är det inte fullt lika uppenbart. Även om risken är stor att Finland också skulle dras med i en sådan konflikt så är det inte lika självklart som i det svenska fallet. Med en portion tur och en trovärdig egen avskräckningsförmåga kan det finnas en chans att hålla sig utanför en sådan konflikt – kanske inte stor, men dock.

Att då förpliktiga sig att gå i krig för Sveriges skull som med största säkerhet skulle bli indraget och dessutom är ett attraktivt mål för Ryssland både på grund av sin geografiska belägenhet och sina begränsade möjligheter att försvara sitt territorium kanske inte är så lockande.

Förutom militära överväganden så tror jag att ländernas historiska erfarenheter också kan påverka viljan att binda sig alltför hårt.

I fallet Sverige, trots att möjligheterna till att bedriva neutralitetspolitik tog slut i och med EU-inträdet 1994, finns det en historiebild som påverkar många svenska politiker och även allmänheten ”vi lyckades ju hålla oss utanför både det första och andra världskriget genom att efterhand anpassa vår politik till händelseutvecklingen – det kanske går även nästa gång”. Om man lever i en sådan, i mina ögon orealistisk, föreställningsvärld kan det nog ta emot att förpliktiga sig till att gå i krig även om ett grannland skulle bli angripet.  

Jag tror att även finskt tänkande i ganska stor utsträckning präglas av landets historia. Finland har utkämpat fyra krig de senaste hundra åren där erfarenheterna skulle kunna sammanfattas som:

-          Små länders egna ställningstaganden spelar liten roll när stormaktsintressen kolliderar,

-          Det finns inga garantier för att man får hjälp hur mycket än omvärlden sympatiserar med dig,

-          En egen stark försvarsmakt ger dig viss handlingsfrihet att manövrera även i en stormaktskonflikt.

Paradoxalt nog, trots totalt olika erfarenheter så blir den finska slutsatsen när det gäller bindande allianser tämligen lik den svenska: se till att du bibehåller ett visst mått av egen handlingsfrihet. I Finland ser man dock en stark egen försvarsförmågan som en avgörande komponent när det gäller att skapa handlingsfrihet – det både före och under ett eventuellt krig. Det i avsevärt större utsträckning än i Sverige.

Även om det finns uppenbara begränsningar i hur långt ett svensk-finskt samarbete sannolikt kan drivas anser jag att det som sker är mycket bra och bör utvecklas så långt överhuvudtaget är möjligt. Det stärker båda ländernas försvarsmakter och ökar osäkerheten i ryska kalkyler – dock låt oss inte tro att det löser ländernas säkerhetspolitiska problem.

Jag har här inte berört betydelsen av den transatlantiska länken och Nato och hur det påverkar båda ländernas säkerhet. Jag konstaterar bara att såväl Sverige som Finland vidtar långtgående åtgärder för att stärka sina förbindelser med både Nato och USA.

                                                                 *****

Svensk och finskt militärt samarbete – möjligheter och begränsningar

av Karlis Neretnieks
Finska F 18 Hornet på flygbasen i Hagshult under övning Aurora 17. Foto: Jerry Lindbergh, Försvarsmakten.

Finska F 18 Hornet på flygbasen i Hagshult under övning Aurora 17. Foto: Jerry Lindbergh, Försvarsmakten.

Idag sker det ett omfattande samarbete mellan de svenska och finska försvarsmakterna:

  • En gemensam marin styrka för sjöövervakning och internationella krishanteringsoperationer är under uppbyggnad,
  • Båda ländernas flygstridskrafter övar rutinmässigt tillsamman inom ramen för ”Cross Border Training”,
  • Man använder varandras övningsanläggningar,
  • Möjligheterna till gemensamma materielinköp studeras,
  • m m.

Från politiskt håll i båda länderna sägs också tydligt att samarbetat ska utvecklas ytterligare, bland annat ska ländernas operativa planering samordnas även för situationer bortom fredstid.

Allt detta är mycket positivt. Bland annat innebär det:

  • Att det går att genomföra större övningar där fler funktioner kan övas samtidigt,
  • Att viss materielanskaffning eventuellt kan bli billigare,
  • Att förmågan till att strida tillsamman ökar.

Men kanske viktigast av allt är att osäkerheterna för en angripare ökar. Tröskeln för eventuella ryska äventyrligheter blir högre genom att en ny okänd faktor tillförs ekvationen: kommer han att behöva möta båda ländernas stridskrafter vid ett angrepp eller inte?

Men det är just den frågan som också visar på begränsningarna i det svensk-finska samarbetet, eller snarare sätter gränsen för hur långt det kan drivas. Vi vet själva inte heller hur vi kommer att agera om grannlandet angrips.

Är båda länderna beredda att gå i krig av samma orsaker? Är Finland berett att gå i krig med Ryssland för att hjälpa Sverige att försvara Gotland kopplat till en kris i Östersjön? Är Sverige berett att gå i krig med Ryssland för att hjälpa Finland att försvara finska Lappland kopplat till att Ryssland önskar att utvidga försvarszonen kring sina baser på Kolahalvön?

Så länge den frågan inte kan besvaras med ett entydigt ja, kommer det att finnas klara begränsningar när det gäller att samordna operativ planering. Det går inte bygga planer där man inte vet om den som ska skydda den högra flanken dyker upp eller inte.

Finns det sådana osäkerheter måste en plan sannolikt se radikalt annorlunda ut, kanske med helt annorlunda inriktning hur ens egna stridskrafter ska användas och vilka mål man ställer upp för striden.

Knutet till samma problem – kommer länderna gå i krig av samma orsaker – går det inte heller att optimera ländernas försvarsmakter för största gemensamma effekt, t ex genom att göra en arbetsfördelning där Sverige främst ansvarar för luftförsvar och Finland för markstridsförmåga.

Det enda sättet att lösa dessa dilemman vore att länderna ingår en i alla avseenden bindande militärallians. Vilket jag tvivlar på att något av länderna är berett till.

Det av flera skäl.

Även om hotbilderna är likartade så finns det nyanser som kan leda till olika slutsatser. För svensk del är det utomordentligt osannolikt att landet skulle kunna hålla sig utanför en konflikt som berör Baltikum och där Nato ingriper till de baltiska ländernas försvar. Det är en fråga om geografi.

För finsk del är det inte fullt lika uppenbart. Även om risken är stor att Finland också skulle dras med i en sådan konflikt så är det inte lika självklart som i det svenska fallet. Med en portion tur och en trovärdig egen avskräckningsförmåga kan det finnas en chans att hålla sig utanför en sådan konflikt – kanske inte stor, men dock.

Att då förpliktiga sig att gå i krig för Sveriges skull som med största säkerhet skulle bli indraget och dessutom är ett attraktivt mål för Ryssland både på grund av sin geografiska belägenhet och sina begränsade möjligheter att försvara sitt territorium kanske inte är så lockande.

Förutom militära överväganden så tror jag att ländernas historiska erfarenheter också kan påverka viljan att binda sig alltför hårt.

I fallet Sverige, trots att möjligheterna till att bedriva neutralitetspolitik tog slut i och med EU-inträdet 1994, finns det en historiebild som påverkar många svenska politiker och även allmänheten ”vi lyckades ju hålla oss utanför både det första och andra världskriget genom att efterhand anpassa vår politik till händelseutvecklingen – det kanske går även nästa gång”. Om man lever i en sådan, i mina ögon orealistisk, föreställningsvärld kan det nog ta emot att förpliktiga sig till att gå i krig även om ett grannland skulle bli angripet.

Jag tror att även finskt tänkande i ganska stor utsträckning präglas av landets historia. Finland har utkämpat fyra krig de senaste hundra åren där erfarenheterna skulle kunna sammanfattas som:

  • Små länders egna ställningstaganden spelar liten roll när stormaktsintressen kolliderar,
  • Det finns inga garantier för att man får hjälp hur mycket än omvärlden sympatiserar med dig,
  • En egen stark försvarsmakt ger dig viss handlingsfrihet att manövrera även i en stormaktskonflikt.

Paradoxalt nog, trots totalt olika erfarenheter så blir den finska slutsatsen när det gäller bindande allianser tämligen lik den svenska: se till att du bibehåller ett visst mått av egen handlingsfrihet. I Finland ser man dock en stark egen försvarsförmåga som en avgörande komponent när det gäller att skapa handlingsfrihet – det både före och under ett eventuellt krig. Det i avsevärt större utsträckning än i Sverige.

Även om det finns uppenbara begränsningar i hur långt ett svensk-finskt samarbete sannolikt kan drivas anser jag att det som sker är mycket bra och bör utvecklas så långt det överhuvudtaget är möjligt. Det stärker båda ländernas försvarsmakter och ökar osäkerheten i ryska kalkyler – dock låt oss inte tro att det löser ländernas säkerhetspolitiska problem.

Jag har här inte berört betydelsen av den transatlantiska länken och Nato och hur det påverkar båda ländernas säkerhet. Jag konstaterar bara att såväl Sverige som Finland vidtar långtgående åtgärder för att stärka sina förbindelser med både Nato och USA.

 
Författaren är generalmajor och ledamot av KKrVA.

Påbud?

Reflektion

"Ochdet hände sig vid den tidenatt från kejsar Augustus utgickett påbud..." Så inleds Evangelium enligt Lukas 2 Kapitlet, det är sannolikt en inledning som kommer höras på flera Julvesper runt om i Sverige, i närtid. Svensk försvarspolitik och därav indirekt även en stor del av dess säkerhetspolitik kom under det inledande 2000-talet baseras på att ett påbud skulle uppenbara sig. Detta påbud skulle indikera starten på ett försämrat omvärldsläge som i sin tur skulle medge ett tioårigt återtagande för att kunna garantera Sveriges oberoende i händelse av ett försämrat säkerhetsläge i vårt närområde.

När detta påbud skulle ha kommit, kommer troligtvis vara av stort intresse för framtida säkerhetspolitiska forskare. Vad som dock går att konstatera är att General Håkan Syrén under sin tid som Överbefälhavare, vid 2008 i kölvattnet av den rysk-georgiska konflikten tydligt kom att pekapå att Ryssland hade valt konfrontationens väg och att den svenska försvarspolitiken därav måste utgå från säkerhetspolitiska realiteter kontra, på förhand fastlagda ekonomiska ramar.

Vad avser den rysk-georgiska konflikten, är det intressant i ett underrättelsesammanhang att notera hur svensk underrättelsetjänst, i form av Försvarets Radioanstalt, innan konflikten påbörjades hade uppfattatvad som var på väg att ske. Vilket sätter General Håkan Syréns uttalande i ett visst perspektiv, då det var ett väldigt tydligt uttalande han genomförde i sin roll, dels som myndighetschef, dels som Överbefälhavare.

Vid 2012 genomförde Svenska Dagbladet med Mikael Holmströmsom reporter en intervjumed den avgående chefen för den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST), Generalmajor Stefan Kristiansson. Den avgående MUST chefen påtalar vikten av att de förmågor som utvecklas i Ryssland måste beaktas, därtill påtalar han att den ryska militärreformen som påbörjades 2008 hade tagit fart. Därutöver påtalas även att Ryssland vill ha stabilitet, men risken är att det blir stabilitet på Rysslands villkor. Detta var ett eller två år, beroende på när man väljer att se startpunkten, innan den rysk-ukrainska konflikten uppstod.

I slutet av 2012 kom det beryktade uttalandet om "enveckas försvaret", dåvarande Överbefälhavaren, General SverkerGöransson, intervjuades av Svenska Dagbladets dåvarande reporter Mikael Holmström, vid en tjänsteresa till Kiruna. Vid denna intervju framkom det att Sverige skulle kunna stå emot ett angrepp under en veckas tid, mot en motståndaren med en begränsad målsättning. Detta förefaller varit en slutsats utifrån ett krigsspel, ett av troligtvis många som genomförts, varvid den måste sättas i en specifik kontext. Dock var det ett väldigt tydligt budskap som skickades av den dåvarande Överbefälhavaren.

På detta sätt skulle man kunna fortsätta ett bra tag, med olika signaler och utspel både kring omvärldsläge men även vad avser svensk försvarsförmåga. Dock blir det en återupprepning av mycket som redan berörts på denna och andra bloggar. Vad som dock gör dessa saker intressanta blir att sätta den nuvarande överbefälhavarens, General Micael Bydén, uttalandeunder den gångna veckan, v749, ihop med de tidigare berörda uttalandena.

Överbefälhavaren påtalar, om inte ytterligare finansiella medel tillförs kommer Försvarsmaktens förmåga nedgå. Detta som en bieffekt av Försvarsmaktens ökade verksamhet, sannolikt maa. det negativa omvärldsläget, redan vid 2020 kommer Försvarsmaktens förmåga nedgå. Därutöver påtalar han att personalen är pressad maa. den ökade verksamheten men även bristen på personal, utgör ett problem. Behovet av ytterligare medel för att kunna lösa de uppgifter som regering och riksdag har ålagt Försvarsmakten, är något som både nuvarande och dåvarande Överbefälhavare kontinuerligt påtalat. Varpå det i grunden ej är något ”nytt under solen”.

Således har det förlupit en sträcka på snart 10 år, när tre överbefälhavare har påtalat, att det råder en kraftig diskrepans mellan de medel som tillförs, kontra det säkerhetspolitiska omvärldsläget och i grunden Försvarsmaktens utformning för att kunna möta detta försämrade omvärldsläge. Man kan fundera på vilket "påbud" det är som krävs, för att Försvarsmakten skall kunna påbörja en tydlig omdaning som möter de behov som finns kopplat mot det omvärldsläge som råder.


Have a good one! // Jägarchefen

Köpet av Patriot – några tankar

av Lars Wedin
Ska Sverige köpa Patriot? Det är en fråga med många aspekter. Foto: Astrid Amtén Skage, Försvarsmakten.

Ska Sverige köpa Patriot? Det är en fråga med många aspekter. Foto: Astrid Amtén Skage, Försvarsmakten.

Något överraskande har Sverige beslutat att köpa ett stort, kvalificerat luftvärnssystem. Det är naturligtvis bra eftersom Sverige saknat ett system för bekämpning av ballistiska robotar och kryssningsdito.

Det finns, har jag förstått, de som hävdar att köpet skulle uppfattas som provocerande av Ryssland. Men en liten stat med en av Europas lägsta försvarsbudgetar kan naturligtvis inte provocera en stormakt. Det är säkert så att Ryssland inte gillar köpet – det minskar den ryska handlingsfriheten gentemot oss. Ryssland uppfattar säkert också att Sverige härmed ännu tydligare blivit en de facto allierad till USA. Men i detta avseende är köpet inte något kvalitativt nytt; Sverige har sedan länge haft ett nära samarbete med USA.

Däremot väcker affären viktiga frågor om hur anskaffningen gått till. Är det klokt att så binda sig vid det Trumpstyrda USA? Vad får vi för pengarna egentligen? Enligt Dagens Industri (28 november) är det franska systemet 2–4 miljarder billigare. Det franska SAMP/T är dessutom modernare och har sannolikt stor utvecklingspotential; en utveckling där svenska företag skulle kunnat delta.

Vilka blir konsekvenserna för resten av försvaret? Sverige måste i närtid förnya och förstärka sin ytstridsflotta som är på väg att bli gammal och redan är för liten. Förstärkningen måste omfatta både fartyg och personal. Luftvärnsrobot måste också snarast tillföras till Visbykorvetterna. Det franska systemet kan, enligt uppgift, integreras på svenska örlogsfartyg.

I vilket fall bör dessa nya fartyg förses med luftspaningsanläggningar som kan stödja det valda luftvärnsrobotsystemet. Detta torde ha sin viktigaste roll i en kris och i samband med ett krigsutbrott. Fartygen kan här spela en viktig roll som rörliga spaningsplattformar. Robotarnas insatsområden måste sannolikt prioriteras: huvudstaden, Blekingekusten, Göteborg och Gotland är de viktigaste områdena. Dessa ligger, helt naturligt, nära kusten. Med fartygsbasering skulle Sverige få ett mycket rörligare system än ett lastbilsdraget sådant!

Om beslutet att köpa Patriot ligger fast måste ett annat system anskaffas till våra fartyg – antagligen just SAMP (Aster-familjen).

Det vore naturligtvis utmärkt om vårt Patriot-system kunde integreras i Natos luftförsvarssystem. Utan att kunna de tekniska detaljerna så torde nyttan med systemet vara beroende av förvarning, vilket kräver en sådan anslutning. Hur detta skall vara möjligt utan att Sverige går med i Nato förstår jag inte men försvarsministern har säkert ett svar.

Dessa kommentarer leder över till den säkerhetspolitiska dimensionen. Sverige blir nu (ännu mer) beroende av stormakten USA, som leds av en milt sagt erratisk president. Det skall bli intressant att se vilket politiskt pris Sverige kommer att få betala.

Sveriges neutralitetspolitik har för länge sedan – gudskelov – gått hädan. Men vi blir inte medlemmar av Nato där Sverige skulle vara en av principiellt jämbördiga stater i ett mellanstatligt samarbete. I stället väljer vi att göra oss beroende av USA.

Ett annat problem med valet av Patriot är att vi väljer amerikanskt i stället för europeiskt. Med ett europeiskt system – SAMP/T – skulle vi ha kunnat delta på en någorlunda jämställd fot. Med Patriot får vi ta det vi får och vi kan räkna med att det kommer att finnas hemliga delar som gör att USA har någon kontroll över vårt utnyttjande av systemet.

Vi är då framme vid det europeiska problemet. Vissa debattörer ställer ett europaförsvar i motsats till Nato. Det problemet fanns förvisso i början av 2000-talet; ta Madame Albrights tre D som exempel: no discrimination (av alliansens medlemmar), no decoupling (av den transatlantiska länken) och no (unnecessary) duplication (av resurser och strukturer). Idag är nästan alla EU-medlemmar med i Nato och vice versa. Ingen seriös debattör förespråkar att EU skulle ersätta Nato.

Nato är den militära alliansen med stort A. Men ett europeiskt försvarssamarbete bör utgöra ett viktigt komplement.

För det första är det lätt att tänka sig situationer där USA inte kan eller vill komma européerna till hjälp. I början av november hade USA tre hangarfartygsgrupper i området kring Nordkorea, vilket visar den vikt USA, med all rätt, lägger vid utvecklingen i Ostasien. USA har globala säkerhetsintressen vilket EU inte har.

För det andra är det osäkert hur mycket man kan lita på ett USA lett av Trump – och för närvarande finns ingenting som talar för att han skulle försvinna i närtid.

För det tredje behöver Europa en försvarsindustri värd namnet, annars hamnar vi européer helt i händerna på vad USA vill sälja till oss och under vilka förutsättningar. Detta handlar givetvis också om europeisk industriell kompetens och arbetstillfällen.

För det fjärde har EU något som Nato inte har nämligen pengar. Genom EU skulle medlemsstaterna kunna samordna materielinköp så att vi får så mycket ”pang för pengarna” som möjligt. EU skulle också kunna ha en gemensam försvarsbudget för anskaffning av materiel som, i varje fall de små, staterna inte kan skaffa själva: satelliter, tankningsflygplan, flygande och flytande ledningsplattformar med mera. Sådana initiativ står inte i motsats till Nato – tvärtom.

För det femte – med vad skall vi bidra till i den europeiska fonden för utveckling av försvaret (European Defence Fund)? Köpet av Patriot går ju i rakt motsatt riktning mot den av medlemsstaterna beslutade förstärkningen av försvarssamarbetet. Ett samarbete som också den svenska regeringen säger sig stödja.

Sammanfattningsvis. EU behöver ha möjlighet att fatta och genomföra autonoma beslut. En rationell europeisk gemensam försvarssatsning vore ett stöd för Nato; inte en konkurrent. Det är obegripligt att Sverige motsätter sig en sådan utveckling syftande till gemensam säkerhet och i stället väljer att hänga upp sin säkerhet på USA.

Å andra sidan – har Patriot-affären klarat alla amerikanska hinder? Vad kommer Trump att säga? Sverige är ju just en sådan försvarspolitisk fripassagerare som han fördömt.

Slutligen; om inte Sverige skrinlägger planerna på att ratificera kärnvapenförbudet så lär vi inte kunna köpa Patriot och sannolikt inte heller SAMP/T.

 
Författaren är kommendör, Directeur des études, Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.

Thoughts about U S nuclear policy

by Stefan Forss [1]

Former US Secretary of Defense William Perry (WP) and former Vice Chairman of the Joint Chiefs of staff General James Cartwright recently presented important views about US nuclear policy in the Washington Post. Their main point is that the USA should abandon the Ground-based Strategic Deterrent program to replace ICBMs, and also forgo development of a new long-range strategic cruise missile, the Long-Range Standoff weapon, LRSO. They want, however, to preserve the sea-based strategic deterrent and the new strategic stealth B-21 Raider bomber program in a dual-capable role, including the B61-12 variable yield nuclear bomb.

One of Dr. Perry’s and General Cartwrights main arguments concerns money. The projected cost of the nuclear programs over the next three decades could according to the US Congressional Budget Office amount to 1.7 trillion USD. This is indeed a huge sum which could significantly divert funding from other urgent sectors. The Russians have understood this very well for quite some time. Their own massive investment in their own nuclear triad, not to speak of medium range dual-capable systems, is a built-in feature in their nuclear policy, also geared to slow down the increase of US conventional military might.

The problem with this WP article is that it looks very much like an endorsement of a variant of the unilateral presidential nuclear initiative of George H Bush in 1991. This was at the time a commendable and straightforward way to come to terms with the problems posed by excessive non-strategic nuclear weapons. The result was that the US rather soon did away with all operational non-strategic nuclear weapons in all other services but the Air Force.

President Bush’s move built on the understanding that Russia would follow suit. Presidents Gorbachev and Yeltsin both reciprocated, in good faith it would seem, but the implementation of these initiatives on the Russian side remained more or less opaque. When one of the Russian nuclear hawks, Colonel General Leonid Ivashov visited Helsinki in 2000, I therefore asked him to provide specific answers. His response was a long tirade about how Russia has fulfilled all commitments made. It was not very useful, but rather disinformation as the Russians had no intention to live up to these commitments in earnest. That became plainly clear some years into Putin’s presidency. Now the Russian military services again employ nuclear weapons in various roles.

Giving up US ICBM’s and strategic ALCMs unilaterally would be appreciated in Moscow, and would also be perceived as evidence of weakness on the American side. It would give the Russian hardliners exactly what they want, strategic superiority. The Chief of the Russian General Staff, Army General Valery Gerasimov just recently outlined in detail the progress Russia has achieved in long-range precision strike systems.

Prudent US policy is therefore to go on with the planned programs to renovate all the legs of the triad. That was exactly what President Reagan did – remember the MX/Peacekeeper ICBM and the advanced plans for the road-mobile Midgetman ICBM, as well as the stealth Advanced Cruise Missile, in fact the only one of these strategic weapon systems to be deployed operationally, albeit for a rather short period of time.

Reagan’s recipe for getting Russia back to the negotiating table was to negotiate from a position if strength, which eventually lead to great results. It would be unwise now to give up good bargaining chips for free.

 
The author is professor and a called fellow of KKrVA.

 


Not

[1] The opinions expressed are the authors’ alone