månadsarkiv: januari 2018

Terrorhot mot och från Sverige

Inifrånskildring av PET, danska polisens säkerhets- och underrättelsetjänst.

”Det finns fortfarande ett förhöjt terrorhot mot Sverige” sade Säkerhetspolisens chef Anders Thornberg i söndagens DN och tecknade en bild av nuläget för Sverige både vad gäller terrorism och främmande staters elektroniska attacker och påverkansoperationer.

För att sätta sig in mer i hur terrorhotet i Norden ser ut idag och hur det har uppstått finns det få böcker som kan mäta sig med Sju år som spionchef av Morten Skjoldager, som kom ut på svenska ifjol. Chefen som åsyftas är inte Anders Thornberg, utan hans danske kollega Jakob Scharf. Men mycket av boken gäller även Sverige, som bland annat följande ord av Scharf ur boken visar:

"Men om jag tvunget måste svara på frågan om den allvarligaste incidenten i Danmark blir det fallet med den svenska terrorcellen, sett till professionalism, planering och hur nära det faktiskt var att ett omfattande terrorattentat fullbordades."

Målet för terrorplanerna var den danska tidningen Jyllands-Posten och i Sju år som spionchef får man ta del av nästan alla intressanta detaljer om både planerna och hur de stoppades.

Morten Skjoldager har gett oss ett gediget och välformulerat underlag för att kunna följa en modern underrättelsetjänsts arbete. Först vid läsningen av denna bok insåg jag till fullo hur enormt komplicerat och tidskrävande det är att rättssäkert kartlägga terrorism. Sju år som spionchef är sannerligen en tankeväckande bok och har fått enorm uppmärksamhet i hemlandet. PET försökte också att stoppa dess utgivning. Än så länge har boken inte figurerat så mycket i svensk debatt. Läs den själv och begrunda.

”Jag osäkrar min AK-47:a…”

"Axel Stål", från svensk jägarsoldat till frivillig mot IS-terroristerna.

Författarna med anknytning till de svenska specialförbanden är lätträknade. Kaj Karlsson, utbildad vid Särskilda skyddsgruppen (SSG), har liksom Erik Lewin, tidig medlem av Särskilda inhämtningsgruppen (SIG), skrivit bra thrillers. Pseudonymen Axel Stål tillhörde SSG. Hans bok Kontakt! innehåller en hel del spänning men är ingen roman.

Om åren som jägarsoldat och vid SSG berättar "Axel Stål" nästan ingenting i Kontakt!, men det är förståeligt (han vill vara en pseudonym och om SSG är det ännu knepigt att få skriva) och hans nuvarande arbete är nog så intressant. Han är en av de svenskar (högst sannolikt den med bäst utbildning bakom sig) som valt att strida som utländsk frivillig på kurdisk sida mot IS-terroristerna. Språket i hans bok flyter på riktigt bra, det är hög närvarokänsla. Ett smakprov ur boken:

"Jag osäkrar min AK-47:a [...] har tidigare blivit erbjuden en amerikansk M4-automatkarbin av specialförbandet, och jag är van vid M4:an. Men som jag en gång lärde mig på svenska jägarförband på 1980-talet, och sedan dess har tillämpat, så är det föregångsmannaskap som gäller. Om våra mannar inte har M4:or så har inte jag det heller."

Stål är väl medveten om de frivilliga från Sverige som finns på motsatt sida och det är synnerligen intressant att läsa hans tankar om dem, liksom om hans syn på situationen och stridsmiljön i Irak.

Härom dagen beställde jag uppföljaren till Kontakt! och ser fram mot den.

Fallet Brännström

av Einar Lyth

Delar fullt ut mångas uppfattning om angreppet på generalmajoren Anders Brännström.

Jag – som har långt bakåtperspektiv – vill bara påpeka att allt det Anders Brännström, Jan Mörtberg och Bo Hugemark skrev i sin artikel i SvD den 23 jan är – i alla sina formuleringar och till alla delar – invändningsfritt eftersom det i sak inte innehåller något annat än grundkursen i strategi och säkerhetspolitik.

Ja, just detta var del av grundkursen på den tvååriga högre stabskurs där Bo Hugemark (och för den delen jag) var lärare redan på 1970-talet. Detta var sålunda godkänt av statsmakterna för vår verbala navigering mellan blindskären redan under det kalla kriget.

Varför skulle det då inte vara godkänt nu?

Heder åt generalmajor Anders Brännström som för försvarsmaktens skull alltid uppträtt rakryggat!

Heder åt Krigsvetenskapsakademien som för totalförsvarets skull berikar och breddar försvarsdebatten!

Heder åt överste Bo Hugemark som vid 80 års ålder envist fortsätter att med framgång reda ut begreppen – för logikens skull!

När Försvarsmakten omvandlades från flera myndigheter till en enda lades munkavle på aktiva officerare som tidigare yttrat sig i den offentliga debatten.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

Populismen hotar Europas säkerhet

av Nils Daag

Den som med ett ord vill sammanfatta de senaste årens samhällsutveckling i Västvärlden landar ofta på populism. Detta diffusa begrepp sätts i samband med Brexit, Trumps intåg i Vita Huset och massiva valförluster för de etablerade maktpartierna till höger och vänster. I några länder sitter högerpopulistiska partier redan vid makten. I andra löses tabut mot samverkan med dessa snabbt upp. Sällan har en politisk tänkare haft så fel som Francis Fukuyama, när han efter Warszawa-paktens fall och Sovjetunionens upplösning myntade tesen om ”Historiens slut”. Att den liberala demokratiska modellen slutgiltigt segrat.

När vi i Sverige diskuterar säkerhet är det i ett öst-västligt perspektiv. Alla är ense om att Försvaret måse stärkas. Det militära hotet från Ryssland står i centrum liksom frågan om vi ska söka formellt medlemskap i NATO. I södra Europa dominerar Nord-Syd dimensionen och hoten består i första hand av terrorism, migration etc. Det är framförallt detta som den franske presidenten Macron vill att EUs säkerhetspolitiska samarbete ska handla om.

Men det finns en grupp stater som det talas mindre om i dessa sammanhang nämligen Centraleuropa. Av de mindre länderna har Österrike väckt särskild uppmärksamhet. Det var där som högerpopulismens framgångar inleddes. Nu riktas åter blickarna mot Wien. FPÖ s kandidat var ytterst nära att vinna presidentvalet. När sedan detta populistiska parti med nazistförflutet trädde in i regeringen efter parlamentsvalet skedde detta i en europeisk miljö som radikalt skiljer sig från den som rådde vid decennieskiftet 1999/2000. Sedan dess har Rysslands säkerhetspolitik blivit alltmer aggressiv samtidigt som andra utmaningar i form av migration, terrorism etc tilltagit. Brexit och den tyska inrikespolitiska krampen undergräver ytterligare Europas ställning i ett läge där vår relativa politiska och ekonomiska styrka fortsätter att försvagas.

I Polen har Kaczynskis parti Lag och Rättvisa sökt vidga kontrollen över rättsväsendet och angripit press-och yttrandefriheten. Längst har utvecklingen mot populism gått i Ungern. Orban sitter allt säkrare i sadeln. I ett historiskt perspektiv kan f ö erinras att den ungerska rikshalvan under kejsartiden var mer auktoritärt styrt än Österrike. Även i Slovakien driver det ”socialdemokratiska” regeringspartiet SMER en politik med starka populistiska inslag. I Tjeckien har Milos Zeman sedan han tillträdde 2013 som den förste direktvalde statschefen försökt förflytta makten från parlamentet och regeringen till presidentposten. Det mesta pekar på att att han kommer att vinna klart i den andra omgången i presidentvalet.

En hel del av den främlingsfientlighet och rasism som idag bidrar till att länder som Ungern, Slovakien och Tjeckien vägrar att ta emot asylsökande och försummar de nationella minoriteterna, framförallt Romerna har djupa rötter. Antisemitismen var brutal, utbredd och legitim i den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin runt det förra sekelskiftet. På 30-talet tog den klerikalt-konservativa och korporativistiska austro-fascismen över makten i Österrike efter ett kort inbördeskrig. Ungern styrdes av amiralen Horthy. I Polen spelade marskalken Pilsudski samma roll. I själva verket var vid Andra världskrigets utbrott Tjeckoslovakien den enda demokratin i Öst-och Centraleuropa. Men de nationella populistpartierna försvann i samband med först tysk och sedan rysk ockupation.

Med denna utveckling blir det för länder som Sverige allt svårare att värna frihandeln och driva igenom en mer rättvis fördelning av asylsökande och flyktingar. Man bör komma ihåg att flera av dessa länder tillhör de minst utvecklade. De anser sig inte heller ha ekonomiska möjligheter att föra en generös flyktingpolitik. Och EUs möjligheter att ”straffa” medlemsländer om de går i antidemokratisk riktning är mycket begränsade.

Men den viktigaste långsiktiga konsekvensen är hotet mot en ”ever closer Union”. De populistiska partierna är i grunden EU-skeptiska eller öppet EU-fientliga. Även om man inte kommer att följa det brittiska exemplet så söker man förhindra en vidareutveckling av samarbetet. Man ser EU som en möjlighet till ekonomiskt bistånd, en kassako. Men man är inte beredd att ge upp sin nationella suveränitet eller visa solidaritet i exempelvis flyktingfrågan. I själva verket är ju nationalism/partriotism en av grundpelarna i populismen. Liberalismen ses som ett dekadent utländskt påfund. Populister/auktoritära regimer kan mycket väl överta Makten i fler länder i regionen. Balansen förskjuts såväl geografiskt som politiskt.

Likaså förespråkar de centraleuropeiska länderna ett betydligt närmare samarbete med Ryssland.I ett historiskt perspektiv kan dettta tyckas paradoxalt. Men det handlar såväl om energiberoende som allmänna ekonomiska fördelar. Det finns också personliga kontakter som daterar sig tillbaka till Sovjettiden samt en samsyn på förhållandet makt, demokrati och patriotism. Därtill i vissa fall finansiell uppbackning. Frågan är vad detta på lite sikt får för konsekvenser för sammanhållningen inom NATO. Försvarsorganisationen har egentligen aldrig trots portalparagrafen i Atlantstadgan bestått av 100% demokratier. Men det har ändå funnits en gemensam värdegrund. Om alltfler medlemsstater blir allt mindre demokratiska och alltmer ryssvänliga kan sammanhållningen utsättas för stora påfrestningar.

De centraleuropeiska länderna är normalt inga tunga spelare i EU. Länder som Österrike, Slovenien och Slovakien brukade traska partrull bakom Tyskland. Men det växande samarbetet inom den s k Visigradgruppen knyter regeringarna i Polen, Ungern, Slovakien och Tjeckien närmare varandra. Den nye österrikiska Förbundskanslern Kurz har ambitioner att föra en mer aktiv utrikespolitik. Men här kan sänggåendet med FPÖ lägga hinder i vägen. Det kan vidare noteras att Bulgarien nu tillträder som ordförandeland i EU följt av Österriike och Rumänien. I alla tre länderna finns främlingsfientliga och högerextrema partier företrädda i regeringen.

Det kan hävdas att populismen är ett alleuropeiskt problem och att Centraleuropa endast utgör en del av detta fenomen. Men regionen är av historiska skäl mer mottaglig och sårbar än exempelvis de nordiska länderna, där demokratin och konsensustänkandet är djupare förankrade. De fascistisk/populistiska regimerna under mellankrigstiden, den tyska ockupationen och slutligen kommunisttiden har efterlämnat djupa spår. De värderingar som utgör grunden för EU-samarbetet har i stor utsträckning så att säga införts ovanifrån/utifrån, inte vuxit fram organiskt i det egna landet. I själva verket handlade inträdet i EU och NATO för dessa länder mer om frigörelse från sovjetisk ockupation och nationell suveränitet än demokrati.

Den fortsatta utvidgningen av EU och NATO på Balkan förstärker ytterligare dessa tendenser. Där är länderna ännu mer nationalistiska än i Centraleuropa. Här återfinns dessutom ytterligare en dimension nämligen akuta gränstvister och ifrågasättanden av motpartens nationella identitet. I ett läge där EUs medlemsstater rent generellt skulle gynnas av fortsatt nära samarbete internt, exempelvis i flyktingfrågan och öppenhet gentemot omvärlden inte minst vad gäller investeringar och handel, pekar utvecklingen alltmer på att de populistiska krafterna tvingar regeringarna i motsatt riktning. Risken är stor att de nya medlemsstaterna i Öst- och Centraleuropa inte bara blir en ekonomisk börda utan också en bromskloss för reformarbetet. Egoismen, protektionismen och populism/auktoritärt styre breder ut sig. EU-samarbetet har för överskådlig framtid nått sin högsta punkt. Kurvan vänder nedåt. Detta i ett läge där läge där Europas och överhuvdtaget Västs andel av världsekonomin snabbt krymper. Omvärldens bild av Europa som allt svagare och splittrat bekräftas.

Debatten om svenskt medlemskap i NATO och vår snäva syn på ett närmare försvarspolitiskt samarbete inom EU, har främst förts i ett nordeuropeiskt militärt öst-västligt perspektiv. En alternativ eller åtminstore kompletterande analysmodell vore att utgå från de demokratiska värdegrunder som ledde till NATOs och EUs bildande. När dessa nu står under tryck både internt och externt blir det viktigt att länder med en solid demokratisk tradition står upp för dessa ideal också som medlemmar.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

ÖB: Laget före jaget – en del av den militära professionen

Många av er har säkert tagit del av diskussionerna i media och sociala medier rörande öppenheten inom Försvarsmakten. Låt mig vara tydlig: Det är en självklarhet för mig att ha en öppen debatt och fri diskussion runt om i organisationen. Flera perspektiv berikar och ökar kvalitén i vår verksamhet. Jag vill att chefer och medarbetare på alla nivåer bidrar och står upp för sina åsikter. Tankar och idéer ska prövas av organisationen. Brister och felaktigheter ska rapporteras och på klokast sätt rättas till. Målet är tydligt – vi ska öka vår operativa förmåga.

Skälet är att vi i händelse av kris eller krig ska kunna försvara den svenska demokratin där yttrande- och meddelarfrihet är några av grundbultarna. Det är klart att jag inte alltid skrattar när jag läser bloggar, Twitter eller tidningar. Men om vi inte har högt i tak slutar vi att utvecklas som organisation. Så enkelt är det.

Så här dagen efter att Sverige tog silver i handbolls-EM tänker jag på Bengt ”Bengan” Johansson. En av Sveriges genom tidernas mest framgångsrika idrottsledare. Han är känd för anfallstekniken ”Gurkburk” men framförallt för ett ledarskap som präglades av engagemang, öppenhet, kommunikation och – inte minst- delaktighet.

Vi som satt bänkade framför Tv:n under ”Bengans” storhetstid minns hur han, när det var time-out, lät spelarna – de som gjorde jobbet på planen – sköta taktiksnacket. Själv stod han tyst och lyssnade och när de var klara sa han något i stil med: ”Så gör vi”.

En viktig förklaring till framgångarna med handbollslandslaget är att de uppträder tillsammans som just ett lag. Ett lag där spelarna har förtroende för varandra. Ett lag där man bygger varandras framgång. Ett lag där man respekterar varandras olika roller och där alla inser att så länge man är med i truppen måste jaget ibland stå tillbaka för laget.

För mig betyder det att när tiden för diskussion är över måste var och en acceptera att vissa beslut inte alltid blir så som man själv hoppats. Det betyder också att man litar på att den som fattat beslutet gjort det för lagets bästa. Det är en del av den militära professionen.

Micael Bydén
Överbefälhavare

Varför misslyckas Försvarsmaktens rekrytering?

av Jarl Ellsén
Kadetter från Sjöstridsskolan. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

Kadetter från Sjöstridsskolan. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

Det grundläggande elementet för att söka ett jobb, som man vill ägna större delen av sin yrkesverksamhet är att man vet något om detta jobb och att det på ett eller annat sätt verkar lockande. Frågor man ställer sig är inledningsvis: Passar det just mig? Vilka utvecklingsmöjligheter finns?  Kan man tjäna några pengar? Är rekryteraren duktig, så räcker det för de flesta om svaret på de två första frågorna är i hög grad positiva.

Nyligen framgick på nyhetsplats i TV att Försvarsmakten inte alls lyckats rekrytera den mängd personal (tydligen alla kategorier) som krävs i den nya organisationen. Någon förklaring angavs inte, men den ligger nära till hands. Det handlar om det ovan nämnda ”grundläggande elementet”, att veta något vad det handlar om. Hur skall den yrkessökande ungdomen i dag, bortsett från familje- eller släktrelaterade informationer, kunna veta något om Försvaret? Värnplikten har varit vilande ett antal år nu. När den allmänna värnplikten gällde, fanns det knappast en enda familj i Sverige som inte på ett eller annat sätt hört talas om försvaret, vilket på den tiden verkligen inte var ett ”särintresse”. Den allmänna värnplikten var i själva verket en gång av ett stort allmänt intresse och om den inte är det längre så finns det ju ingen anledning för media att behandla ämnet. Samma gäller givetvis även de sociala medierna.

Försvarsmakten har som alla företag och organisationer en informationstjänst, med säte i Högkvarteret lydande under ÖB. I den tidigare organisationen hade varje regemente, flottilj, örlogsbas sin egen informatör, som agerade regionalt eller lokalt, generellt enligt de direktiv man fick från försvarsstabens Informationsavdelning.

Informationsavdelningen i dåvarande Försvarsstaben hade som huvuduppgift att visa svenska folket det relativt sett starka, välutrustade och välutbildade försvar man fått för sina skattepengar. En bieffekt av detta var naturligtvis att man därigenom skulle attrahera ungdom att söka sig till försvaret för vidare utbildning, i första hand till befäl. Vilka metoder användes då?

Den grundläggande var att skapa goda kontakter med medias representanter. Därigenom var det inte svårt att få deltagare i de pressträffar eller snarare utflykter till försvarets olika förband som visades upp, ofta med övningar i sina rätta miljöer. Ej heller blev slutresultatet i form av reportage och TV-inslag i de flesta fall en besvikelse. Snarare tvärtom. Den ungdom som stod i begrepp att välja utbildning eller jobb saknade i varje fall inte ”inputs” från försvarsyrket.

Som situationen ser ut i dag är ett utbud från försvarets viktigaste informationskälla – Högkvarteret – än viktigare, eftersom vad Försvarsmakten är och vad den gör förblir i dag okänt för de flesta, bortsett från de reportage och debatter som numera uppstår i samband med politiska utspel på grund av det säkerhetspolitiska läget. Högkvarterets informationstjänst bidrar huvudsakligen med stora svarta helsidesannonser i, som knappast kan entusiasmera en 18-åring. Samma typ av upplysning förekommer på T-banestationerna. Intet av detta tycks ge något resultat att döma av ovan nämnt TV -inslag. Försvarsyrket saknas dessutom nästan alltid på dagstidningarnas s k ”jobbilagor”, vilket jag betraktar som en mycket allvarlig miss.

Min sammanfattning av detta inlägg är en uppmaning till de ledande i Försvarsmakten: Visa upp och berätta om vårt lilla men materielmässigt faktiskt mycket imponerande militära försvar! Utnyttja de sociala medierna!

 
Författaren är f d kommendörkapten och tidigare chef för försvarsstabens informationsavdelning.

FInland: ”Vi kommer inte att kompromissa”

Finlands utrikesminister ser ingen gräns för försvarssamarbete med Sverige.

Mer försvarssamarbete både med Sverige och inom EU - det signalerade igår Finlands utrikesminister på ett ovanligt tydligt sätt med sin DN-debattartikel "Sveriges sak är vår".

Artikeln tål verkligen att läsas i sin helhet men av särskild vikt torde det vara att utrikesminister Timo Soini skriver "Det finns orsak att vara orolig över utvecklingen i Ryssland" samt "...vi kommer inte att kompromissa på Ukrainas eller Europas bekostnad, folkrätten ska följas ovillkorligen".

Starka är även Soinis ord om EU: "Det är viktigt att EU:s försvarspolitiska samarbete utvecklas eftersom Europa är tvunget att satsa mer på sin egen kapacitet".

Om Finlands och Sveriges förhållande till USA skriver Soini: "Det är av stor vikt att vi försöker påverka Förenta staternas politik och jag tror att vi når bättre resultat genom att agera tillsammans som nordiska länder."

Bakgrunden till att dessa markeringar av Finlands utrikesminister gjorts offentligt och vid denna tidpunkt kan man fundera över.

Locket på

av Mikael Odenberg

Foto: Jesper Sundström, Försvarsmakten.

Foto: Jesper Sundström, Försvarsmakten.

Igår meddelades att ÖB sparkar generalmajor Anders Brännström som chef för högkvarterets totalförsvarsavdelning. Beslutet väcker frågor.

Som myndighetschef måste ÖB ha rätten att forma sitt lag och det måste finnas ett grundläggande förtroende mellan ÖB och hans närmaste medarbetare.

Jag har ingen inblick i relationen mellan Bydén och Brännström. Än mindre vet jag varför den förre inte längre har förtroende för den senare. Det som inger betydande oro är dock uppgifter om att det är en debattartikel och en tidningsintervju som ligger till grund för ÖB:s ställningstagande.

Jag känner Anders Brännström som en duglig officer och sanningssägare. I den senare egenskapen har han säkert från tid till annan irriterat sina chefer. Men det är viktigt med sanningssägare och jag anser inte att Brännström i det hänseendet har överskridit gränsen.

Efter diskussionerna i Sälen skrev Anders Brännström tillsammans med två andra ledamöter av Kungl Krigsvetenskapsakademien en debattartikel i SvD om vikten av att diskutera hur ett militärt angrepp mot Sverige kan mötas, snarare än att fokusera på sannolikhetsbedömningar av ett sådant angrepp. Det finns ingenting i den artikeln som gör att akademiledamoten Brännström borde ha avstått från att vara medförfattare på den grunden att han också är en ledande befattningshavare i myndigheten Försvarsmakten.

I en DN-intervju med Mikael Holmström resonerar Brännström kring förbandens brist på personal, utrustning och övning och vad detta innebär för arméns krigsduglighet. Och som tidigare arméchef vet han tyvärr vad han talar om.

Det vi behöver göra är att diskutera hur de bristerna ska kunna rättas till inom rimlig tid, inte hur vi ska kunna lägga locket på en sådan diskussion.

 
Författaren är Kungl Krigsvetenskapsakademiens Styresman. Han har tidigare bl a varit generaldirektör och försvarsminister.

Norges Untergang, igen

Håkon VII präglade verkligen Norge 1940, och landets fortsatta öde.

En av de bästa filmerna under 2017 var "Kungens val". Boken den är baserad på har nu utkommit på svenska med samma titel, och den är mer än välskriven.

Författaren Alf R. Jacobsen kan konsten att skriva bladvändare och har man det minsta intresse för Norden och elitförband under andra världskriget är Kungens val ett måste. Fokus ligger naturligt nog på händelserna kring Oslo 1940 men genom att Jacobsen även beskriver de tyska fallskärmsjägarna utförligt så får även de som är extra intresserade av Narvik-striderna viktiga insikter, eftersom fallskärmsjägarofficeren Erich Walther är en av de viktigaste personerna i boken. Walther var efter Oslo nämligen uppe i Narvik-området, där spåren av honom finns på flera ställen.

Förutom en utsökt text innehåller boken många högintressanta illustrationer.

Vilken musik ska man lyssna på medan man försjunker i denna underbara bok? Förslagsvis Johan Söderqvist, mannen bakom soundtracket till bokens filmatisering. Sök på hans namn på Spotify t ex.

Med anledning av ÖB:s beslut rörande generalmajor Anders Brännström

Flera medier, debattörer, folkvalda, försvarsanställda och försvarsengagerade har det senaste dygnet på olika sätt uppmärksammat överbefälhavarens beslut om generalmajor Anders Brännström. Debatter och åsikter är och ska vara fria; låt det inte råda något missförstånd kring detta, och de gynnas av att vila på en faktabaserad grund.

I ärenden som rör enskild person finns många hänsyn att ta, vilket jag tror och hoppas att det finns förståelse för, men jag vill här upprepa några fakta som i en del fall verkar ha försummats:

1) Generalmajor Anders Brännström leder sedan tidigare arbetet med att planera den internationella övningen Viking 18. Det uppdraget fortgår alltjämt.

2) Vid årsskiftet 2017/2018 inrättades Högkvarterets totalförsvarsavdelning.

3) Anders Brännström var tänkt att leda denna avdelning men det formella beslutet (det vill säga ÖB:s) var ännu inte fattat.

4) ÖB meddelade igår att han inte anser att Anders Brännström är lämplig för jobbet. Anledningen är bristande förtroende.

Överbefälhavarens samlade skäl för beslutet har delgivits Anders Brännström men är inget som i nuläget kommer att kommuniceras i någon bredare krets. 

Marcela Sylvander

Kommunikationsdirektör

 

ÖB: ”Fokus på Viking 18 för generalmajor Brännström”

Generalmajor Anders Brännström leder idag arbetet med att planera den internationella övningen Viking 18. 

Han kommer inte att få jobbet som chef för Högkvarterets totalförsvarsavdelning. Anledningen till det är en förtroendefråga. Min uppfattning är att Anders Brännström inte är lämplig för den befattningen.

Jag har haft en kontinuerlig dialog med Anders Brännström sedan jag tillträdde som överbefälhavare i oktober 2015. Det finns en historik kring händelser som vi har haft anledning att diskutera. Detta ligger till grund för mitt beslut.

Anders Brännström kommer fortsatt att fokusera på att leda den stora internationella övningen Viking 18 som genomförs i april.

Micael Bydén

Överbefälhavare

Svenskt-finskt militärt samarbete

av Bo Hugemark

Foto: Mats Carlsson/ Försvarsmakten

Svenskt-finskt försvarssamarbete blir alltmer omfattande men ytterst är det bara ett medlemskap för de båda länderna i Nato som ger en betryggande försvarsförmåga hävdar Bo Hugemark. Foto: Mats Carlsson/ Försvarsmakten.
Detta inlägg har publicerats som artikel i SVD 2018-01-13.

När Finland gjorde sig loss från Ryssland för 100 år sedan var det inte den forna svenska östra rikshalvan som återuppstod, utan en ny självständig nation som föddes.

Under gamla tider hade Finland ofta fått utstå de stora påfrestningarna under svensk-ryska krig. Något invasionshot från öster fanns inte mot det nyfödda Finland under överskådlig tid, med Ryssland i inrikes konvulsioner. Men hur länge skulle det vara? I Sverige fanns ett medvetande om ländernas ödesgemenskap. Kunde Sverige bidra till finsk säkerhet?

Man brukar tala om två olika inriktningar i ett lands säkerhetspolitik gentemot en potentiell farlig granne, förtroendeskapande och avskräckning. Sverige valde under mellankrigstiden det förstnämnda i sin Finlandspolitik: den svenska strävan var att hindra att Finland slöt sig till ett randstatssamarbete mellan de baltiska staterna och Polen, vilket befarades kunna föra en konfrontatorisk politik gentemot Sovjetunionen.

Men om detta var den politiska ledningens huvudlinje, fanns det också de som såg behovet av avskräckning. Utrikesministern Carl Hederstierna framkastade 1923 tanken på ett svenskt-finskt försvarsförbund, men tvingades strax avgå. Den svenska generalstaben inledde samarbete med den finska, och planerade för den svenska fältarméns överförande till Finland i händelse av rysk invasion.

Dessa planer kom aldrig att införas i den svenska försvarsplanen. Koordinationsplanen för gemensam remilitarisering av Åland kom heller inte att realiseras inför det sovjetiska hotet 1939. Mycken debatt har förts om huruvida ett svenskt-finskt försvarsförbund skulle ha hindrat krigsutbrottet 1939 och huruvida det samarbete som förevarit hade givit finska politiker falska förväntningar om hjälp och att de därför intog en alltför omedgörlig inställning gentemot de ryska kraven.

Om detta skall inte diskuteras här. Men man kan konstatera att Sverige inte hade något militärt stöd att bjuda som uppbackning av sin politiska strävan att hålla Finland från randstatssamarbetet. Finland fick kämpa utan reguljärt militärt stöd och hamnade sedan ironiskt nog i och med fortsättningskriget i en verklig konfrontationspolitik mot Sovjetunionen, vapenbrödraskapet med Hitlertyskland.

Den förtroendekapande linjen kom att dominera den svenska Finlandspolitiken under det kalla kriget. Hänsynen till Finlands ställning var ett viktigt motiv för Sveriges alliansfrihet.

Läget idag företer likheter jämfört med för 100 år sedan. Ryssland har hämtat sig från imperiets sönderfall och den militära svaghetsperioden. Militära hot i Norden kan inte uteslutas.

Det svenska agerandet är däremot ett helt annat. Ett svensk-finskt militärt samarbete är nu initierat från politiskt håll, och det sägs öppet och också tydligt att det ska utvecklas ytterligare, bland annat ska ländernas operativa planering samordnas även för situationer bortom fredstid.

Denna gemensamma operativa planering kommer givetvis att skilja sig mycket från mellankrigstidens planer. Någon stor fältarmé att skeppa över till Finland har inte Sverige. Här är inte platsen att spekulera om detaljer. Däremot är det viktigt att peka på två förhållanden;

För det första är det inte frågan om ett försvarsförbund som ensamt kan verka avskräckande på ett ryskt angrepp. Det förutsätter militärt stöd från väst, framför allt från USA. Ytterst gäller det en amerikansk kärnvapengaranti – som Sverige förtäckt hade även under det kalla kriget. Sverige måste därför följa det finska exemplet att inte skriva under FN-konventionen om kärnvapenförbud.

Finland har i sin politik en uttalad NATO-option. Sverige avvisar NATO-medlemskap och satsar på bilaterala avtal. Ingendera linjen ger tillräcklig säkerhet i konflikter som skulle kunna bli aktuella, exempelvis sådana som kan uppstå genom en kaotisk situation i Ryssland, när systemets överlevnad står på spel. Sådana lägen kan utvecklas snabbt. En NATO-option kan då inte implementeras i tid för att operativ planering kan medhinnas. Tvärtom kan optionen inbjuda till ett förebyggande angrepp. Den svenska linjen ger heller ingen möjlighet till operativ planering i tid.

Det andra viktiga förhållandet är storleken av det området som skulle beröras av krigshandlingar.

Under mellankrigstiden kunde man betrakta Sverige-Finland som ett isolerat strategiskt område och försöka stå utanför konflikter i Baltikum och södra Östersjön. Med utvecklingen av krigsmedlen m m är detta nu otänkbart. Östersjön med omgivande stater är ett sammanhängande strategiskt område. Vissa tankar som ibland anförs om att Finland skulle kunna stå utanför krig i Baltikum är helt orealistiska. Flygvägarna över Finland kan vara av avgörande betydelse för amerikanskt flyg i understöd av de baltiska staterna. Därför skulle Ryssland med säkerhet inleda aggression mot Baltikum med förebyggande anfall mot Finland – på samma sätt som mot Gotland och andra strategiskt viktiga områden.

Slutsatsen är given: Det välkomna militära samarbetet mellan Sverige och Finland måste för att ge en krigsavhållande effekt kompletteras med att de två länderna blir medlemmar i NATO. Och detta måste göras när läget är lugnt och fred råder. När krisen blossar upp är det för sent.

 
Författaren är överste, säkerhetspolitisk kommentator och ledamot av KKrVA.

Tyska sabotörer och specialförbandet Z

En av de tyska sabotörer som med ubåt skickades till USA, George Dasch. FOTO: FBI

Gavin Mortimer, med flera böcker om SAS bakom sig, presenterar nu andra världskrigets mest intressanta specialoperationer, underrättelseframgångar och -fiaskon.


Efter att ha landsatts med ubåt nära New York var det meningen att Abwehr-sabotören George Dasch och hans tre underlydande skulle spränga kraftverken vid Niagarafallen och tre aluminiumfabriker särskilt viktiga för USA:s flygindustri. De landsattes faktiskt, och var inte heller de enda tyskarna som nådde den amerikanska östkusten.

De tyska Abwehr-sabotörerna i USA, de mer framgångsrika italienska attackdykarna, SAS-föregångarna i Spökpatrullen, den brittiska motståndsrörelsen mot en befarad tysk ockupation och specialförbandet "Z" - alla finns de med i Det hemliga andra världskriget av Gavin Mortimer. De skildras på ett synnerligen läsvärt sätt och med många skarpa foton som jag aldrig tidigare har stött på. Intresserad av specialoperationer? Då bör du spana in Gavin Mortimers nya bok.

Förklara gärna krig – men utan soldater

av David Bergman

Foto: Joel Thungren / Försvarsmakten / Combat Camera

Soldater kontrollerar siktesinställningen under färdiga till strid. Foto: Joel Thungren / Försvarsmakten / Combat Camera.
I höstas startade en oväntad debatt om militärt stöd till polisen då 20 moderata riksdagsledamöter lade fram en motion om att kunna bistå polisen vid dess arbete i vad som kallas särskilt utsatta områden i förorterna. Under föregående veckas partiledardebatt i Riksdagen blossade debatten upp igen då Sverigedemokraterna uttryckte liknande önskemål tillsammans med en retorik om att ”förklara krig” mot den grova organiserade brottsligheten. Även statsministern gjorde i ett pressat ögonblick uttalandet att ”det är inte min första åtgärd att sätta in militär, men jag är beredd att göra vad som behövs för att se till att den grova organiserade brottsligheten ska bort”. Ett klarläggande kom snabbt, men inte utan en avsevärd debatt. Förslagen har både mött mothugg och fått medhåll i såväl traditionella som sociala medier. Bland annat med förslag om att soldaterna kan nyttjas för att vakta synagogor eller polisbilar mot skadegörelse. Det är dock en på många sätt underlig debatt som riskerar att allvarligt sänka Försvarsmaktens förmåga att försvara landet.

För att vara tydlig. Jag har inget principiellt emot att Försvarsmakten stöder och samarbetar med Polismyndigheten. Det är en av våra uppgifter tillsammans med stödet till andra delar av det civila samhället. Men när det gäller exempelvis helikoptertransporter eller terroristbekämpning rör det ofta verksamheter där gemensamma beröringspunkter finns. För övriga uppgifter, särskilt sådana där våld kan komma att brukas mot egen befolkning, finns inget juridiskt stöd vilket bland annat Wiseman föredömligt gått igenom.

I den nu aktuella debatten har bilden av grundproblemet och exakt vad man tycker att militären ska göra i förorten varierat. Många verkar förorda att ”sätta in militären” för uppgifter man inte riktigt har definierat, vilket innebär en fara. Det gamla talesättet ”För en hammare ser allt ut som en spik” är självklart en grov generalisering, men oaktat hur duktig personalen är så är laga befogenhetsvåld och väpnad strid två olika saker.

Att soldater kan göra saker som polisen nu gör, med kortare eller längre vidareutbildning, är sannolikt de flesta överens om. Vad man verkligen menar att de bör göra blir en helt annan fråga. Rör det mer avancerade och direkta uppgifter för att bekämpa gängkriminalitet blir förutom juridiken och kompetensen även den principiella frågan central: vill vi verkligen nyttja soldater mot egen befolkning? Handlar det bara om enklare bevakningsuppgifter för att frigöra polisens resurser föds direkt frågan varför inte civil bevakningspersonal skulle kunna lösa dessa? Om svaret är så enkelt som att vaktbolag kostar pengar medan soldater är ”gratis” arbetskraft så är det ett väldigt dåligt svar.

Det finns dock två aspekter av debatten som är än mer förvånande.

Det första är det snabba och något ironiska skiftet i debattordningen och klimatet. Under hela min tid i Försvarsmakten, och tidigare än så, har frågan om att nyttja soldater i fredstid inom landets gränser varit närmast tabu-belagd. Den inom organisationen som bara andats något sådant förslag har snabbt fått mothugg. Nu får ironiskt nog istället försvarsanställda försöka dämpa politiska uttryck, också från riksdagspartier, vad gäller att nyttja militära resurser att lösa civila ordningsproblem.

Den andra och kanske viktigaste frågan är vilken bild utomstående har av Försvarsmakten att grunda sina förslag på. Det verkar alltför ofta som att många lever med en nostalgisk historiebild av ändlösa kasernkorridorer med långa rader av vältränade och sysslolösa soldater som rullar tummarna i väntan på något bättre att göra. De ser inte en minimal organisation med en för liten personalvolym som redan slits hårt för att lösa sina egna uppgifter. Om vi ska sätta in de få soldater och förband vi har för att göra polisens jobb föds onekligen frågan vem vi då ska sätta in för att lösa soldaternas uppgifter? Vill någon verkligen offra en nationell försvarsförmåga eller kalla hem förbanden från Mali, Irak och Adenviken för att vakta polisbilar i förorten? Även den franska Operation Sentinelle som placerat soldater på Paris gator har ifrågasatts och rapporter har varnat att den franska armén, betydligt större än den svenska, begränsas för stort i sina övriga uppgifter och att förbanden kämpar med sjunkande moral. Sannolikt blev få soldater just soldater för att de ville vakta polisbilar.

I ett större perspektiv kan man självklart se hela debatten som ett tecken på att man nu uppmärksammat ett problem med lag och ordning samt en poliskår som länge tydliggjort det behov av resurser som en ökande del av befolkningen ställer, och att man nu försöker hitta snabba lösningar eller positionera sig i en valfråga. Men det är just i sådana situationer som det är extra viktigt att undvika populism och pendelsvängningar. Risken finns annars att man inte bara har kvar det problem man försökte lösa, utan även riskerar att skapa nya som är ännu värre. Så förklara gärna krig mot brottsligheten, men gör det bildligt och inte bokstavligt, och låt våra soldater fokusera på de uppgifter de redan har.

 
Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA.

Nytt om klassisk fallskärmsoperation

Del av omslaget för Christer Bergströms nya bok om Arnhem.

Cornelius Ryan, författaren bakom både Den längsta dagen och En bro för mycket, får ett synnerligen läsvärt erkännande av Christer Bergström i hans nya bok Arnhem 1944 - Slaget om Holland. Bergström både tydliggör Ryans insats för historieskrivningen och tar vid där Ryan slutade på grund av en för tidig död.

Christer Bergsström berättar i förordet den fascinerande historien om Cornelius Ryans stora och rika kvarlåtenskap - bara en mindre del kom med i En bro för mycket. Men sedan tillför Bergström också en mångd pusselbitar som han själv har forskat fram. Slutomdömet om Bergströms bok måste bli att han både skapar klarhet och berikar bilden av en av världshistoriens viktigaste luftlandsättningsoperationer, "Market Garden".

Det ska direkt sägas att den första delen av Arnhem 1944 (den andra delen är ännu inte utkommen) även skildrar den tyska sidan utförligt och det är nästan otroligt vad tyskarna kunde vara självkritiska i interna dokument. De tyska fallskärmsjägarna på norra västfronten 1944 var till stor del ihoprafsade enheter, ofta bestående av tonåringar med bara några veckors utbildning bakom sig.

Bergström tydliggör vad som var den avgörande faktorn bakom beslutet att utlösa den massiva allierade luftlandsättningen: de tyska V-2-attackerna från Holland mot London. Tänk om Hitler avstått från dessa V-2-attacker? Montgomery hade då knappast fått det stöd han behövde från Eisenhower. Sedan visar Bergström på ett nyskapande sätt hur Montgomerys operation "Market Garden" gick till, förutom med hjälp av text, många tidigare opublicerade bilder och kartor även medelst QR-koder till relevanta filmklipp.

Att de allierade fallskärmstrupperna ska ha landat på "två hela SS-pansardivisioner" är en klar överdrift och Bergström förklarar hur. Desto viktigare var en handfull erfarna och skickliga förbandschefer på den tyska sidan. Deras ledarskap utgjorde, för att citera Bergström, "...tungan på vågen som förhindrade att operation Market Garden slutade i en fullständig katastrof för den tyska sidan".

På operationens tredje dag hade de allierade segern inom räckhåll. I den andra delen av Arnhem 1944, som har undertiteln Den förlorade segern, berättar Bergström om vad som sedan hände. Del två skall utges under våren.

Är det teknikens eller människornas fel när det ”går snett”?

av Mats Olofsson

Foto: Titikul_B / Shutterstock

Med övervakningskameror kan lätt ”storebror-ser-allt” bli verklighet. Vill vi det? Foto: Titikul_B / Shutterstock

I flera tidigare inlägg i denna blogg har jag berört teknik, innovation och kompetens. För varje dag tycker jag att nyhetsflödet visar på behovet av att förstå dessa begrepps koppling till psykologi, eller snarare att fundera i termer av den mänskliga hjärnans förståelse för hur man bäst ska använda det nya som uppstår ur innovationsprocessen.

Inom KKrVA:s omfattande projekt KV21 (krigsvetenskap i det 21:a århundradet)pekar vi på tekniken som ett centralt förändrings­instrument avseende hur militär verksamhet bedrivs och planeras för framtiden. Men om detta ska kunna ske på ett trovärdigt och säkert sätt krävs att människorna som sätts att använda tekniken är kunniga och har gott omdöme. Den stora förändring som idag genomsyrar samhället – och en avsevärd del av försvarsmaterielutvecklingen – kan sammanfattas med ordet Digitalisering.[1]  Detta begrepp är inte bara ett modeord utan omfattar tekniken bakom den tydliga och ofta kommersiellt påskyndade sammanlänkningen av vår egentligen ganska fragmenterade vardag. Bekvämt, praktiskt och tidsbesparande, men också fyllt av risker om det görs på fel sätt. Jag vill i det följande belysa några aspekter av detta.

För att med förtroende utse en officer till befälhavare för kvalificerade styrkor granskas personen ifråga i olika urvalsprocesser, genomgår olika obligatoriska utbildningssteg och han/hon prövas därtill i övningar och genom en successiv befordran mot större ansvar. Ett liknande system finns för att en individ ska få ansvar för ett kommersiellt flygplan eller fartyg, vara driftschef för ett kärnkraftverk eller en tekniskt kvalificerad produktions­anläggning. Genomgående handlar det bl a om att på ett strukturerat sätt värdera personens omdömesförmåga och tillse att det finns balans mellan olika egenskaper, som kompetens, omdöme och ”sunt förnuft”. Varför ställer vi inte sådana krav på dem som sätts att leda nationer (alla som följer den utrikespolitiska bevakningen förstår vad jag menar)?

Det satsas enorma summor på utvecklingen av nya militära förmågor, där avancerad teknologi utgör grunden och där USA fortfarande är i täten i mycket, men Kina stormar fram med massiva utvecklingssatsningar inom ett brett spektrum av förmågor. Obemannade system, artificiell intelligens, rymd och precisionsvapen är bara några högaktuella områden.

I det civila samhället strömmar ständigt nya praktiska innovationer över oss och flera av dem påverkar vardagen på ett påtagligt sätt. I många fall anpassar vi oss långsamt och så smidigt att vi knappat märker hur stor förändringen egentligen är. Vi mailar och surfar med mobiltelefonen, streamar musik och filmer. Skivsamlingen eller video/DVD-biblioteket har hamnat i en garderob eller i källaren. Det går snabbt att anpassa sig till navigations­system, farthållare, backkamera med parkeringshjälp och andra tekniklösningar i våra bilar och plötsligt upphöjs sådant som nyligen var lyxlösningar till standard och krav vid nästa köp.

Digitaliseringen och därtill knuten nätverksuppkoppling är centrala faktorer i denna förändring. Den innebär enorma möjligheter till rationalisering, effektivisering, kostnadsre­ducering och annat som inte minst politiker älskar att höra. Men strömmen av innovationer som blir en del av vardagen innebär samtidigt en exponering mot omvärlden, vilket många inte orkar sätta sig in i eller än mindre åtgärda för att minska riskerna. Tillvaron blir tekniskt alltmer komplex och samtidigt är det ju så praktiskt att kunna hitta all information med några knapptryck, beställa varor över nätet och fundera på när en självkörande bil ska hamna i det egna garaget. Att leverantörer som Spotify och Netflix ger dig tips om vad du bör lyssna på/se, baserat på en kartläggning av dina tidigare val, din framanalyserade personlighetstyp etcetera gör kanske inte så mycket – det är ju ganska trevligt att få möta musik och filmer man annars inte haft en aning om att de ens fanns. Men när du lägger ut din tillvaro på sociala medier samt via dina kontokortsköp ger handlarna möjlighet att i detalj kartlägga dina köpvanor och dina ev svagheter, så ger du ”någon annan” en omfattande och ganska skrämmande inblick i ditt umgänge, dina konsumtionsmönster, dina intressen o s v.

Helt nyligen beskrevs hur Kina installerar allt fler övervakningskameror med ansikts- och nummerplåtsigenkänning, så att medborgarna kan följas upp, eftersökta personer identifieras och gripas och fordon spåras och stoppas. Enligt flera internationella nyhetskanaler visar planerna på att det i Kina år 2020 bedöms komma att finnas installerat närmare 600 miljoner sådana kameror, där staten kommer att matcha informationen mot den mycket omfattande databas av ansiktsfoton som redan finns genom ID-systemet. Allt detta med hjälp av en kombination av smarta algoritmer, artificiell intelligens och hårdvara. Bolaget Huawei satsar nu stort på att sälja sådana system runt hela världen. Skönt att busarna hålls efter, tycker nog de flesta, men när vi själva, våra fordon och våra inköp kan följas upp i detalj, varje dag, kanske vi börjar tveka.

För det finns ett steg till. Och nu vill jag komma tillbaka till begreppet omdöme. Så länge de personer som får tillgång till all information – samt får möjlighet och auktorisation att fatta beslut om åtgärder som bygger på denna information – är omdömesgilla och helt okorrumperade, så borde samhället fortsätta att fungera väl. Men när teknikutvecklingen kan medge att några av världens ledare träter om vem som har störst knapp på sitt skrivbord (d v s den nyligen uppkomna dispyten mellan ledarna för Nordkorea och USA), med vilken man kan initiera aktivering av kärnvapenbärande robotar, då tycks omdömet ha förlorats och ersatts med dumhet, arrogans och oförstånd. Att det inte finns någon sådan fysisk knapp är i sak ovidkommande, men som symbol för en makt kopplad till tekniskt avancerad förmåga och hur man uppger sig vara beredd att handskas med densamma, är det skrämmande. Samtidigt är de alltmer komplexa styrsystemen som är kopplade till kraftverk, kärnvapenmissiler och olika beslutssystem potentiella mål för hackerattacker, vilket skulle kunna få katastrofala följder. Det finns metoder för att skydda sådana system och i de flesta fall tillämpas nog sådana, men okunskap i kombination med politisk naivitet har redan demonstrerat att så inte alltid är fallet.

Jag är en stark anhängare av uppfattningen att samhället behöver innovationer för att utvecklas och för att dess medborgare ska kunna leva i fortsatt välstånd. Inte minst gäller detta för Sverige. Min avsikt med denna text är att peka på hur viktigt det är att vi använder dessa innovationer, och resultatet av annan forskning, på ett omdömesgillt sätt. Det kräver ett samhälle som är byggt på kunskap och den ska vara forskningsbaserad och relevant. Kunskap för att undvika att använda den tekniska utvecklingen på olämpliga sätt, kunskap för att initiera åtgärder i den privata sfären som förhindrar katastrofer samt kunskap för att välja ledare som inte hemfaller åt sandlåderetorik och visar total brist på omdöme. Troligen måste den tekniska forskningen och utvecklingen alltmer gå hand i hand med psykologisk forskning och forskning kring hjärnans komplexa funktionalitet, för att maximera användbarheten och minimera riskerna. Detta också för att vi bättre ska förstå de mekanismer som får människor att agera idiotiskt och för att hitta vägar till att endast välja omdömesgilla individer som ledare. Det gäller ledare för nationer, myndigheter, militära förband såväl som skolor, sjukvård och andra nödvändiga institutioner och organisationer.

Eftersom världen dessvärre inte befolkas av tillräckligt många ledare med de nämnda egenskaperna, så kommer vi fortsatt att leva med en föränderlig och tekniskt alltmer komplex hotbild. Därför är det nödvändigt att vi (Sverige) själva följer utvecklingen inom en rad spetsteknologier, anskaffar egna medel och motmedel samt utbildar våra ledare i vad som krävs då angrepp identifieras. I ”den nya världen” kommer angreppen sannolikt först att drabba cybermiljön (det pågår i olika omfattning redan nu) för att så småningom förstärkas med åtgärder i andra domäner. Den som då förstår och kan bemästra tekniken, såväl som de tekniska hoten, har större möjlighet att skydda sina medborgare och bevara sin självständighet.

 
Författaren är överste, fil.lic. och ledamot av KKrVA. Han är också delprojektledare inom KV21.

 


Not

[1] Den intresserade kan med fördel ta del av boken Det digitaliserade försvaret – teknikutveck­lingens påverkan på försvarsförmågan, Stockholm 2017, som finns i KKrVA bokserie från projektet KV21, se här »

Miniubåtar till försäljning

Reflektion

Den 18JAN2018 publicerades ett intressant pressmeddelande av Rosoboroneksport (statlig rysk organisation för export av militärmateriel). Pressmeddelandet avhandlade hur Rosoboroneksport tillsammans med företaget ”Förenad varvsindustri” skall påbörja en marknadsföring för att möjliggöra försäljning av, som de uttrycker det i pressmeddelandet, små och ultra små ubåtar (benämns hädanefter miniubåtar) till länder i Afrika, Sydostasien, Mellanöstern och Latinamerika. Enligt Rosoboroneksport skall just denna specifika marknad av miniubåtar omfatta cirka 4 miljarder amerikanska dollar under den närmsta femårs perioden.1

Enligt Rosoboroneksport rör det sig om cirka 10 olika modeller av ubåtar som kan tänkas exporteras. Deplacementet på dessa ubåtar är från 130 ton upptill 1000 ton. Därutöver kan, enligt Rosoboroneksport, dessa miniubåtssystem nyttjas för bl.a. skydd av maritima gränser genom dold patrullering, nedkämpning av enstaka örlogsfartyg samt ubåtar, landsättning och upphämtning av specialförband, utläggning av minor, informationsinhämtning, signalspaning, evakuering av personal.2Således rör det sig om ubåtstyper som är anpassade för offensiva företag inom ramen för antingen offensiva och defensiva operationer. Vilket innebär att det rör sig ej om räddningsubåtar, djuphavsforskningsubåtar o.dyl. som per definition skulle kunna ses som miniubåtar.

Utgående från de ubåtstyper som företaget förenad varvsindustri har publicerat på sin hemsida, förefaller det röra sig om Piranja (Projekt 865) om 220 ton, Piranja-T om 245 ton, Projekt P-550 om 610 alt 650 ton, Projekt P-650E om 720 alt 760 ton och eventuellt Amur 950 om 1065 ton, dock nämns den ej explicit som en farkost för utnyttjande med specialförband av företaget.3 Totalt skulle det i sådant fall röra sig om 7 olika modeller av ubåtar som skulle kunna vara till försäljning. Sett till vad företaget själv stipulerar som farkoster, som specialförband kan utnyttja rör det sig om sex stycken. Vilket de själva publicerat information om, givetvis kan det finnas varianter som de ej väljer att publicera information om, som ändock kan vara till försäljning.

I sammanhanget är det intressant att notera ett beslut under hösten 2017 att de ryska maritima specialförbanden skall tillföras miniubåtar av typen Projekt P-650. Farkosten skall vara en vidareutveckling av Piranja (Projekt 865). Därutöver är det även intressant att notera i Izvestijas artikel rörande detta beslut, att denna typ av ubåtar är väl anpassade för att kunna agera i t.ex. Östersjön och Svarta Havet. Enligt Izvestijas artikel skall denna förmågetillförsel vara ett svar på de konverterade Ohio ubåtarna som USA nyttjar för att transportera sina maritima specialförband.4

Vilken mängd och vilka av de marina spetsnazbrigaderna som kommer tillföras denna farkosttyp berörs ej. Dock får det ses som möjligtatt det är Östersjömarinens, Svartahavsmarinens samt den Norra Marinens spetsnazbrigader som tillförs denna farkosttyp.5Detta utifrån det faktum att det är de tydligaste konfrontationsytorna mellan Ryssland och de västliga länderna.6Därutöver att det har utpekats som prioriterade geografiska områden, enligt den ryska Generalstabschefen, General ValerijGerasimov.7

Utöver det framkommer två mycket intressanta faktorer i Rosoboroneksport pressmeddelande. Det första är att både den ryska varvsindustrin skall ha långvarig erfarenhet av utveckling av dylika farkoster samt den ryska flottan skall ha långvarig erfarenhet av användande med dessa farkoster. Det andraär i slutet av pressmeddelandet förefaller de beskriva hur s.k. moderfartyg även kan utnyttjas för transport och/eller utnyttjande som flytande hamn för dessa mindre ubåtar.8Här får det ses som möjligt att denna s.k. långvariga erfarenhet även utgör ett arv från Sovjetunionen, dels utifrån att t.ex. farkosten P-650 skall vara en vidareutveckling av Piranja, dels utifrån den ekonomiska situationen som rådde intill inledningen av 2000-talet i Ryssland.

Huruvida någon modell konstruerats som demonstrator motsv. för att möjliggöra försäljning framkommer ej i pressmeddelandet. Dock finns en uppgift från 2015, att en Piranja ubåt skall finnas och denna även skall ha uppgraderats för att kunna fungera som demonstrator.9 Detta skulle kunna vara rimligt kopplat till en uppgift från 2013 att företaget förenad varvsindustri genomför utvecklingsarbete kring miniubåtar, där just Piranja nämns som ett exempel i detta utvecklingsarbete och att den ryska marinen återigen skall ha visat intresse för konceptet.10Vilket är relativt intressant då det i en annan artikel drygt en vecka innan påtalas att den ryska marinen ej visat något intresse för dessa miniubåtar, men ett kontinuerligt utvecklingsarbete genomförs avseende dem, där bl.a. komponenter o.dyl. överses på treårs basis i designen av farkosterna.11

En intressant artikel publicerades även i den ryska facktidskriften ”Nationellt Försvar” 2009, avseende dessa miniubåtar. Där framkommer en intressant uppgift, nämligen att denna typ av ubåtar inom en två till tre års period skulle kunna tillföras den ryska flottan,12 här får det antas att det berör tiden som åtgår för att starta själva byggprocessen av dessa farkoster från det att en beställning inkommer tills farkosten kan överlämnas. Varpå det skulle kunna vara fullt rimligt att en demonstrator finns om den ryska marinen återigen 2013 visade intresse för dessa farkosttyper och kopplat till uppgiften från 2015 att en demonstrator fanns, kopplat till tidsåtgång. Dock får möjligheten att en demonstrator finns ses som obekräftade uppgifterdå inga bildbevis på detta, mig veterligen, har framkommit. Möjligheten att en beställning genomfördes redan 2009 skall heller inte bortses från.

Varför är då detta intressant? För det första är det värt att notera att företaget förenad varvsindustri, trots allt bedriver och under lång tid bedrivit en forsknings- och utvecklingsverksamhet kring miniubåtar. Trots det inte var förränhösten 2017 en officiell beställning av en miniubåt till den ryska marinen genomfördes. Därutöver förefaller det, mig veterligen, inte heller skett någon export. Det får anses vara smått märkligt att denna verksamhet inte rationaliserats bort tidigare, i en vinstdrivande verksamhet, då ingen förefaller velat köpa konstruktionerna.

För det andra förefaller det råda någon form av "hatkärlek" till dessa farkoster sett till mediarapporteringen i Ryssland. Ena stunden är de jättebra, för i den andra stunden vara jättedåliga. Givetvis har det, troligtvis, att göra med vilken individ som intervjuas och vilken agenda som finns hos den intervjuade. Trots det, kopplat till den föregående punkten, har det bedrivits utvecklingsarbete kring dessa mer anpassade miniubåtar för maritima specialförbandsföretag vilket torde innebära att de inte är så dåliga trots allt och det även finns ett intresse kring dem. Här får man beakta att denna "hatkärlek" även kan ha att göra med dimridåer avseende ämnesområdet.

För det tredje, är detta nog första gången ett halv officiellt medgivande (sett till Rosoboroneksport roll) publicerats att Ryssland har mångårig erfarenhet av både konstruktionsarbete men även användande (beakta dock att inget sägs om det är övningar eller genomförda operationer som avses) med denna typ av farkoster inom ramen för vad som får antas vara ett specialförbandssystem, kopplat till de förmågor som presenteras i pressmeddelandet. Men även utnyttjande av vad som förefaller vara moderfartyg till denna typ av farkoster. Denna mångåriga erfarenhet kring dessa system, får nog anses vara det mest intressanta.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Daily Mail 1(Engelska)
Förenad varvsindustri 1, 2, 3, 4, 5(Engelska)
Izvestija 1(Ryska)
Nationellt Försvar 1(Ryska)
Navy Recognition 1(Engelska)
Regeringen 1(Svenska)
RIA Novosti 1(Ryska)
Rosoboroneksport 1(Ryska)
Sputnik 1(Engelska. Tidigare publicerad artikel av RIA Novosti på engelska, som numera finns hos Sputnik)
Tvzvezda 1(Ryska)

Galeotti, Mark. Spetsnaz: Russia's special forces. Oxford: Osprey Publishing, 2015.

Slutnoter

1Рособоронэкспорт. РОСОБОРОНЭКСПОРТ АКТИВИЗИРУЕТ ПРОДВИЖЕНИЕ МАЛЫХ ПОДВОДНЫХ ЛОДОК НА МИРОВОЙ РЫНОК ОРУЖИЯ. 2018. http://roe.ru/press-centr/press-relizi/rosoboroneksport-aktiviziruet-prodvizhenie-malykh-podvodnykh-lodok-na-mirovoy-rynok-oruzhiya/(Hämtad 2018-01-20)
2Ibid.
3United Shipbuilding Corporation. Piranha. 2018. http://www.oaoosk.ru/en/products/piranha/(Hämtad 2018-01-20)
United Shipbuilding Corporation. Piranha-T. 2018. http://www.oaoosk.ru/en/products/piranha-t/(Hämtad 2018-01-20)
United Shipbuilding Corporation. Project P-550. 2018. http://www.oaoosk.ru/en/products/project-p-550/(Hämtad 2018-01-20)
United Shipbuilding Corporation. Project P-650E. 2018. http://www.oaoosk.ru/en/products/project-p-650e/(Hämtad 2018-01-20)
United Shipbuilding Corporation. Amur 950. 2018 . http://www.oaoosk.ru/en/products/amur-950/(Hämtad 2018-01-20)
Известия. Литовкин, Дмитрий. «Вежливые люди» получат «Суперпираний». 2017. https://iz.ru/614501/dmitrii-litovkin/vezhlivye-liudi-poluchat-superpiranii(Hämtad 2018-01-20)
5Galeotti, Mark. Spetsnaz: Russia's special forces. Oxford: Osprey Publishing, 2015, s. 40.
6Ds 2017:66. Motståndskraft: Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025. s. 19.
7ЗВЕЗДА. Арктика-Калининград-Крым: стратегический треугольник российской обороны. https://tvzvezda.ru/news/forces/content/201501150803-rbra.htm(Hämtad 2018-01-20)
8Рособоронэкспорт. РОСОБОРОНЭКСПОРТ АКТИВИЗИРУЕТ ПРОДВИЖЕНИЕ МАЛЫХ ПОДВОДНЫХ ЛОДОК НА МИРОВОЙ РЫНОК ОРУЖИЯ. 2018. http://roe.ru/press-centr/press-relizi/rosoboroneksport-aktiviziruet-prodvizhenie-malykh-podvodnykh-lodok-na-mirovoy-rynok-oruzhiya/(Hämtad 2018-01-20)
9Daily Mail. Boyle, Darren. New threat from Russia as Putin revives Cold War programme of midget 'Piranha' submarines that are virtually undetectable. 2015. http://www.dailymail.co.uk/news/article-3153048/New-threat-Russia-Putin-revives-Cold-War-programme-midget-Piranha-submarines-virtually-undetectable.html(Hämtad 2018-01-20)
10Sputnik. Russian Navy Develops New Mini Submarines. 2013. https://sputniknews.com/military/20130329180330893-Russian-Navy-Develops-New-Mini-Submarines/(Hämtad 2018-01-20)
11РИА Новости . Гендиректор "Малахита": подводные лодки из титана хороши, но дороги. 2013. https://ria.ru/interview/20130319/927944762.html(Hämtad 2018-01-20)
12Национальная оборона. Когда вернутся «Пираньи»?. 2009. http://old.nationaldefense.ru/1437/1440/index.shtml?id=4421(Hämtad 2018-01-20)

Försvarsanslagen ökar i de tre nordiska grannländerna

av Helge Löfstedt

Finska, norska och danska flaggorna. Foto: Mikrobiuz / Shutterstock

Inför 2018 kan det vara av intresse att redovisa läget beträffande försvarsanslagets utveckling och dess andel av BNP i de tre nordiska grannländerna.

I Danmark har regeringen lagt ett förslag till flerårig försvarsöverenskommelse – ”Forsvars­forlig” – under oktober. Där listas tillägg till försvarsanslaget under åren 2018 till 2023. Detta innebär att försvarsanslaget kan bedömas komma att öka från 1,17 % av BNP år 2016 till mellan 1,20 och 1,30 % år 2023. D v s ganska litet om man sätter detta i relation till Natos rekommendation som är att nivån 2,0 % bör nås under 2020-talet.

I Finland har lämnats en ”Försvarspolitisk redogörelse”. Där anges liksom i Danmark tillägg till försvarets anslag. Förutom ett årliga tillägg redan från 2018 anges också från och med 2021 årliga tillägg på materielanslaget – med hänvisning till den tekniska fördyringen och utvecklingen i omvärlden. Om detta fullföljs kan försvarsanslaget komma att uppgå till över 1,6 % av BNP mellan 2023 och 2025. År 2016 var motsvarande andel 1,37 %. Den finska försvarssatsningen synes således bli större än den danska.

I Norge har under hösten i vanlig ordning redovisats en budget för 2018. Den innehåller höj­ningar av försvarsanslaget som följer intentionerna i långtidsplanen från 2016. Om höjningar­na fortsätter i den takt som anges i långtidsplanen kommer försvarsanslaget i andel av BNP att överskrida 1,7 % någon gång under åren 2023-25. År 2016 var motsvarande andel 1,59 %.

Alla tre länder kan således förväntas höja försvarsanslaget uttryckt i andel av BNP – Finland och Norge mest, men även Danmark ökar. Dock med Norge i fortsatt ledarposition. Sverige hade år 2016 lägst andel med 1,17 %. Vågar man här hoppas på en tydlig höjning?

Ovanstående är ett ”guesstimate”, dvs bedömningar och beräkningar grundade på fakta, således regeringsdokument hämtade från hemsidan hos respektive lands försvarsdepartement samt  Military Balance 2017. Ett väsentligt utgångsvärde är att tillväxten i BNP i de tre grann­länderna, liksom i Sverige, ansätts till 2 % per år.

Avslutningsvis några allmänna reflexioner. Här kan observeras att i det underlag som nämns redovisar man inte att försvarsutgifterna kommer att öka i andel av BNP.  Man foku­serar helt på att motivera vilka projekt och förbättringar man vill genomföra. Ett motiv för detta kan vara att inte skapa intrycket att det skulle vara ett självändamål att höja försvars­utgifterna. Inte heller får det bli ett självändamål att välja dyra lösningar. Det är också nu väsentligare än någonsin att ta ut full taktisk och operativ livslängd av befintlig utrustning. Under den kommande försvarsbeslutsperioden skall de medel som satsas gå till utrustning och verksamhet som snabbt ger nya väsentliga bidrag till operativ förmåga, fyller ut luckor och utvecklar försvarsstrukturen och detta med hög ekonomisk verkningsgrad.

 
Författaren är överingenjör, ledamot KKrVA och pensionerad från Försvarets Forsknings­institut.

Striden på djupet

Sammanfattning

Historiskt har stridande spetsnazförband funnits på olika nivåer (taktiskt, operativ och strategiskt) i Ryssland sedan 1950-talet. Den omdaning av de ryska väpnade styrkorna som påbörjades efter 2008 förefaller även omfattat spetsnazförbanden, utöver utvecklingen av en särskild specialförbandsledning samt specialförbandssystem på strategisk nivå. Stridande spetsnazförband förefaller numera finnas på taktisk, operativ och strategisk nivå i Ryssland. Detta innebär att ett heltäckande system för strid med särskilt utbildade och anpassade markförband på en motståndares djup på sikt kommer uppnås och i viss omfattning redan uppnåtts.

Analys

En mycket intressant nyhet publicerades den 21DEC2017 av det ryska Försvarsministeriets informationstjänst. Nyheten rörde 138. Motorskyttebrigaden i Kamenka Leningrad Oblast och dess spaningsförband. Det bör påtalas att det förefaller, enligt visa uppgifter finnas ett spaningskompani inom motorskytte- samt stridsvagnsbrigaderna (dessa två brigadtyper benämns hädanefter manöverbrigader), andra uppgifter tyder på en spaningsbataljon inom manöverbrigaderna.1 Därutöver skall även spaningsbrigader finnas samt är under införande på armé- och armékårsnivå.2

Det intressanta avseende detta spaningsförband är att det förefaller, dels få utbildning i inhämtning, vilket utifrån artikel förefaller vara på större djup än vad brigadspaningsförband arbetat på tidigare, samt på vapensystem som normalt sett enbart nyttjas av spetsnazbrigaderna, dels få utbildning i utnyttjande av fallskärm, rundkalott, för fällning på höjd mellan 800 – 2000 meter, av modell D-10, troligtvis syftandes till innästling med fallskärm. Utbildningen skall ha genomförts vid 2. Spetsnazbrigaden i Pskov Oblast.3

Således förefaller det troligt att artikeln berör det spetsnazkompani som skall finnas inom spaningsbataljoner vid manöverbrigaderna. Vilket innebär att den 138. Motorskyttebrigaden troligtvis har upprättat eller genomför upprättande av en spaningsbataljon, med tillhörande spetsnazkompani. Därtill att uppgifterna rörande införandet av spaningsbataljoner vid de ryska manöverbrigaderna får ses som en trolig uppgift. På ytan kan detta te sig som rätt banal information, men det kan möjligtvis innebära både en taktikförändring men även en förändring i operativ tänkande. Vilket gör denna till ytan obetydliga artikel mycket intressant för en fördjupad studie.

Inledningsvis börjar vi på arménivå, dels vad avser det historiska arv som finns, dels vad avser upprättandet av spaningsbrigaderna med dess spetsnazbataljon. Historiskt finns ett arv från de sovjetiska arméerna som under åtminstone 1980-talet, sannolikt även tidigare, hade  spetsnazkompanier. Detta kompani förefaller varit underställd arméernas underrättelsedirektorat. Kompaniet bestod av 8-12 särskilda spaningsgrupper, bestående av 5-12 individer i respektive grupp. Dess uppgift förefaller varit att genomföra inhämtning mot prioriterade målval samt bekämpning av dessa i vissa situationer.4

Detta spetsnazkompani på arménivå, bedömdes verka på avstånd mellan 50 – 500 km från själva stridslinjen, där det troliga var 300 km. Detta var kopplat till, dels målval samt stöd från tillgängliga indirekta bekämpningssystem, dels djup i anfallsmål som de sovjetiska arméerna bedömdes ha där det första anfallsmålet låg inom 150 km från starten av ett anfall och det andra inom 300 km. I sammanhanget är det även intressant att notera avståndet som de renodlade spetsnazbrigaderna bedömdes arbeta inom, vilket var mellan 300 och upptill 1,000 km från stridslinjen, medan de strategiska spetsnazförbanden var bortom 1,000 km.5Avstånden bör ej vara vägledande för denna förbandstyp utan det är snarare målval kopplat till högre chefs uppgift som styr var förbanden utnyttjas. Dock är denna förbandstyp generellt sämre på att agera i och invid den aktuella stridslinjen, då dess skydd samt beväpning ej är adekvat för den stridsintensitet som pågår där, varvid ett större djup brukar vara fördelaktigt.

Vad avser de särskilda spaningsbrigaderna på arménivå i dagens Ryssland, förefaller dessa enligt en (1) uppgift kunna verka på djup upptill 350 km.6 Detta skulle i sådant fall korrelera med det djup som de tidigare sovjetiska spetsnazkompanierna arbetade inom på arménivå under 1980-talet. Vad som även talar för detta, är längden på de fjärrbekämpningssystem som i dag finns att tillgå på den ryska arménivån. Där det främst får anses vara Iskandersystemet som kan vara ett adekvat system för spetsnazbataljonerna att utnyttja vid målupptäckt. Iskandersystemet har en räckvidd om, minst, 500 km, vilket skulle tala för att spetsnazbataljonerna på arménivå skall kunna agera på ett djup upptill 500 km.7 Det troliga djupet är någonstans kring 300–400 km utifrån Iskandersystemet grupperingsplats i förhållande till stridslinje o.dyl.

I detta sammanhang är det även intressant att notera det särskilda invisningskompani som skall tillföras respektive armé i syfte att kunna ge målinformation till Iskanderförbanden på arménivå.8Här får det ses som möjligt att detta invisningskompani ingår i arméernas spaningsbrigader, huruvida de ingår i brigadens spetsnazbataljon eller utgör ett fristående kompani i brigadstrukturen är oklart. Utifrån den information som framkommit får det trots allt ses som möjligtatt den ingår i spaningsbrigadens spetsnazbataljon. Avslutningsvis vad avser spaningsbrigaden är det intressant att notera att den även skall inneha förmåga för genomförande av psykologiska operationer.9

Vad avser spaningsbataljonerna vid de ryska manöverbrigaderna, förefaller de redan befintliga spaningskompanierna omvandlas till spetsnazkompanier.10 Härvid kan det antas att ett renodlat spaningskompani för brigadens inhämtningsbehov tillförs spaningsbataljonen utöver de sedan tidigare ingående förmågorna.11Här kan det antas att dessa spetsnazkompanier ingående i manöverbrigaderna arbetar på ett avstånd av 50-100 km bortom stridslinjen, vilket skulle motsvara djupet som de sovjetiska divisionsspaningsförbanden hade, där även ett kompani hade förmåga att luftlandsättas med fallskärm.12Djupet kan givetvis vara större beroende på uppgift.

Denna tillökning av stridande spetsnazförband kommer innebära att numerären mer eller mindre dubbleras,13 om uppbyggnaden inom spaningsbrigader och spaningsbataljoner fullföljs. Denna dubblering av numerär innebär, troligtvis, att spetsnazförbanden på armé- och och brigadnivå håller en lägrekvalitet, kontra de renodlade spetsnazbrigaderna under den ryska Generalstabens underrättelsedirektorats ledning som, sannolikt, kommer agera i de respektive militärdistriktens intresseområden och utifrån dess operationsplaner.14 Således bör dessa spetsnazförband inom de ryska manöverbrigaderna, troligtvis,ses som lätt infanteri med uppgifter bakom motståndarens linjer på taktisk nivå. De stridande spetsnazförbanden på arménivåkan, troligtvis, vara ett förband med uppgifter på högre taktisk nivå och eventuellt operativ nivå. Huruvida den personella kvaliteten på förbandet motsvarar förmågan att kunna verka på sådan nivå får anses vara oklart, utifrån tidigare förda resonemang angående dubblering av spetsnazförbanden.

En konsekvens av denna ökning är att de renodlade spetsnazbrigaderna, under den ryska Generalstabens underrättelsedirektorat, troligtviskommer agera på operativ nivå och inom gränslandet till strategisk nivå.15 Därutöver finns de renodlade strategiska specialförbanden som, troligtvis, skall verka på den strategiska nivån.16 Härvid uppnås en överlappande täckning med förband som kan verka, dels genom inhämtning, dels genom stridsföretag bakom en motståndarens linjer från taktisk till strategisk nivå. Vilket får anses vara något av en unik lösning, vilket även förefaller gå i linje med det det nuvarande ryska operativa tänkandet.17

Vad innebär då denna ökade satsning på spetsnazförband? För det första innebär det att förmågan att kunna genomföra lokalisering och invisning mot prioriterade målval för de olika ryska indirekta bekämpningssystemen kommer öka. De tidigare omnämnda avstånden speglar sig även gentemot olika ryska indirekta bekämpningssystem, på brigad- och arménivå.18 För det andra kommer förmågan att verka med direktriktad eld genom t.ex. eldöverfall eller överfall,19 mot olika prioriterade målval öka på det taktiska, operativa och strategiska djupet. För det tredje, kan detta anses vara en naturlig förlängning av hur Ryssland utvecklat luftvärns- samt indirekta bekämpningssystem syftandes till att täcka ett stort område.20Varvid detta blir en variant av detta på markarenan.

För det fjärde kommer detta för en motståndare till Ryssland, oaktat om det är en defensiv eller offensiv sådan, vara tvungen att avdela resurser för skydd av sitt bakre område på ett helt annat sätt än tidigare, då förmågan att verka med både direktriktad eld och indirekt bekämpning ökar. Detta innebär troligtvis att manöverförband kommer vara tvungen att avdelas på ett helt annat sätt än tidigare för detta skydd. För det femte innebär detta att de ryska manöverbrigadernas förmåga att verka ökar. Genom att dessa spetsnazförband agerar över hela djupet hos en motståndare, då denna motståndare, troligtvis, kommer vara tvungen att avdela manöverförband för skyddet av sitt bakre område, uppstår en kraftsplittring som indirekt ökar de ryska manöverbrigadernas verkan.

Utöver detta så kan det även vara en indikation på hur möjliga operationer kan tänkas genomföras med de reguljära stridskrafterna. Ett scenario skulle kunna vara att dessa spetsnazförband på de olika djupen utnyttjas för att bana väg för manöverbrigadernas anfall in på djupet vid defensiva eller offensiva operationer. Genom att t.ex. bekämpa olika former av prioriterade målval såsom nyckelpersonal eller kritiska system på de olika nivåerna, tar nyckelterräng (om än detta är en sannolikuppgift för luftlandsättningsförbanden), binder förband i en sekundärriktning genom störstrid m.m.

Slutsats

Ryssland förefaller genomföra en tydlig utveckling avseende sin förmåga att med markförband från taktiskt till strategiskt djup, dels kunna genomföra inhämtning, dels kunna genomföra stridsföretag. Troligtvis finns en gradering i förbandens förmåga att verka, där förmågan ökar allt eftersom för att vara som högst på strategisk nivå. Detta skapar i sin tur ett överlappande hot över hela markarenans djup, då en förmåga att kunna verka med direktriktad eld samt invisning av indirekta bekämpningssystem kommer finnas. Detta innebär att en motståndare till Ryssland, defensiv eller offensiv sådan, kommer vara tvungen att ta detta hot i beaktande. Vilket kan skapa en kraftsplittring som ytterst reducerar förmågan att verka med manöverförband.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Izvestija 1 (Ryska)
RAND 1 (Engelska)
Rosoboronexport 1(Engelska)
Rysslands Försvarsministeriums Informationstjänst 1(Ryska)
TASS 1 (Engelska)
Totalförsvarets forskningsinstitut 1 (Svenska)

Bartles, Charles K. Grau, Lester W. The Russian Way of War: Force Structure, Tactics, and Modernization of the Russian Ground Forces. Fort Leavenworth: Foreign Military Studies Office, 2017.
Boltenkov, Dmitry. et al. Russia's New Army. Moscow: Centre for Analysis of Strategies and Technologies, 2011.
Defense Intelligence Agency. Soviet Army-Level Special Purpose Companies. Washington, DC: Defense Intelligence Agency, 1987.
Department of the Army. The Soviet Army: Operations and Tactics. Washington, DC: Department of the Army, 1984.
Department of the Army. The Soviet Army: Troops, Organization, and Equipment. Washington, DC: Department of the Army, 1991.
Galeotti, Mark. Spetsnaz: Russia's special forces. Oxford: Osprey Publishing, 2015.
Marsh, Christopher. Developments in Russian Special Operations: Russia's Spetsnaz, SOF and Special Operaions Forces Command. Ottowa: Canadian Special Operations Forces Command, 2017.
Sutyagin, Igor. Bronk, Justin. Russia's new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon: Routledge Journals, E-bok, 2017.

Slutnoter

1Министерство обороны Российской Федерации. Разведчики мотострелкового соединения ЗВО в Ленинградской области пройдут курс десантной подготовки. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12155777@egNews(Hämtad 2018-01-18)
Bartles, Charles K. Grau, Lester W. The Russian Way of War: Force Structure, Tactics, and Modernization of the Russian Ground Forces. Fort Leavenworth: Foreign Military Studies Office, 2017, s. 31.
Persson, Gudrun. Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2017, s. 79.
Boltenkov, Dmitry. et al. Russia's New Army. Moscow: Centre for Analysis of Strategies and Technologies, 2011, s. 24.
Galeotti, Mark. Spetsnaz: Russia's special forces. Oxford: Osprey Publishing, 2015, s. 41.
Sutyagin, Igor. Bronk, Justin. Russia's new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon: Routledge Journals, E-bok, 2017, s. 52, 57.
2Sutyagin, Igor. Bronk, Justin. Russia's new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon: Routledge Journals, E-bok, 2017, s. 54.
Bartles, Charles K. Grau, Lester W. The Russian Way of War: Force Structure, Tactics, and Modernization of the Russian Ground Forces. Fort Leavenworth: Foreign Military Studies Office, 2017, s. 30.
3Министерство обороны Российской Федерации. Разведчики мотострелкового соединения ЗВО в Ленинградской области пройдут курс десантной подготовки. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12155777@egNews(Hämtad 2018-01-18)
Rosoboronexport. D-10. 2018. http://roe.ru/eng/catalog/aerospace-systems/aerospace-technologies/d-10/(Hämtad 2018-01-18)
4Defense Intelligence Agency. Soviet Army-Level Special Purpose Companies. Washington, DC: Defense Intelligence Agency, 1987, s. 1-2.
Bartles, Charles K. Grau, Lester W. The Russian Way of War: Force Structure, Tactics, and Modernization of the Russian Ground Forces. Fort Leavenworth: Foreign Military Studies Office, 2017, s. 280.
5Ibid. s. 1, 3-4.
6Sutyagin, Igor. Bronk, Justin. Russia's new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon: Routledge Journals, E-bok, 2017, s. 94.
7TASS. Iskander-M missile hits target in Kazakhstan at Zapad-2017 drills. 2017. http://tass.com/defense/966182(Hämtad 2018-01-18)
8Известия. «Искандеры» получат «глаза» в тылу врага. 2017. https://iz.ru/news/711110 (Hämtad 2018-01-18)
9Sutyagin, Igor. Bronk, Justin. Russia's new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon: Routledge Journals, E-bok, 2017, s. 55.
10Ibid. s. 57.
11Bartles, Charles K. Grau, Lester W. The Russian Way of War: Force Structure, Tactics, and Modernization of the Russian Ground Forces. Fort Leavenworth: Foreign Military Studies Office, 2017, s. 277.
12Department of the Army. The Soviet Army: Operations and Tactics. Washington, DC: Department of the Army, 1984, s. 7-2.
Department of the Army. The Soviet Army: Troops, Organization, and Equipment. Washington, DC: Department of the Army, 1991, s. 4-73, 4-76.
13Sutyagin, Igor. Bronk, Justin. Russia's new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon: Routledge Journals, E-bok, 2017, s. 57.
14Ibid. s. 129.
15Galeotti, Mark. Spetsnaz: Russia's special forces. Oxford: Osprey Publishing, 2015, s. 45.
16Marsh, Christopher. Developments in Russian Special Operations: Russia's Spetsnaz, SOF and Special Operaions Forces Command. Ottowa: Canadian Special Operations Forces Command, 2017, s. 4, 11-12, 20.
Galeotti, Mark. Spetsnaz: Russia's special forces. Oxford: Osprey Publishing, 2015, s. 43, 51.
17Boston, Scott. Massicot, Dara. The Russian Way of Warfare. Santa Monica: RAND, 2017, s. 2.
18Ibid. s. 10-11.
19Sutyagin, Igor. Bronk, Justin. Russia's new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon: Routledge Journals, E-bok, 2017, s. 54.
20Boston, Scott. Massicot, Dara. The Russian Way of Warfare. Santa Monica: RAND, 2017, s. 10-11.

Svenska och oinbjudna ubåtar

Svensk ubåt under andra världskriget, sedd genom periskop.

Nya rön om den extremt avancerade tyska ubåten U 3503 har råkat släppas samtidigt som dokumentärfilmen "Svenska ubåtar - från Hajen till A26".

Det är i senaste numret av Soldat & Teknik (1/2018) som jag kan berätta en del nytt om vad som hände med delar av den tyska "superubåten" av XXI-klass som slutade sina dagar 1945 i våra vatten. En tidigare opublicerad bild av U 3503 i Sverige ingår även i artikeln, från Gustaf Gustafsson - som var med när det hände. Fotografiet ovan av en svensk ubåt kommer också från Gustafsson - det är en bild som inte finns i artikeln. För fler bonusbilder - se min öppna Facebooksida.

Betydelsen av U 3503 för den svenska ubåtsutvecklingen tas upp i den nya dokumentärfilmen "Svenska ubåtar - från Hajen till A26" som förutom massor av fina scener och intervjuer med koppling till våra egna ubåtar också berättar om den sannolikt kraftigaste insatsen som den svenska marinen gjorde mot en möjlig ubåt under hela 1980-talet: den vid Oxelösund 1988. Detta gör AKA-film och Pennan & Svärdet med utgångspunkt från både filmsekvenser 1988 - bland annat av det kraftiga luftuppkok som man lyckades filma - och en nyinspelad intervju med den svenska fartygschef som i högsta grad var involverad.

I "Svenska ubåtar" ingår även bilder jag aldrig tidigare sett av de svenska miniubåtarna Spiggen I och II. Filmarna har även tagit fasta på ett väldigt snyggt och modernt sätt att presentera tekniska fakta om olika ubåtstyper. Gott om extramaterial är det också, och den totala speltiden är därför 2,5 timmar (151 minuter). Själva huvudfilmen är 90 minuter lång och filmens berättare är f.d. ubåtschefen Nils Bruzelius. Sevärt är bara förnamnet. Filmen finns på DVD genom Pennan & Svärdet.