månadsarkiv: mars 2018

Lämna Diplomatin till diplomaterna

av Zebulon Carlander

Donald Trump. Foto: Shutterstock.com

Är presidenten på rätt kurs i förberedelserna inför toppmötet med den Nordkoreanske diktatorn? Foto: Shutterstock.com

Genom rapportering från bl a New York Times har det framkommit att det är underrättelsepersoner och inte diplomater som ligger bakom den senaste tidens utveckling på koreanska halvön.

Det faktumet har inte fått den uppmärksamhet som det förtjänar, inte minst saknas det analyser om vad för implikationer det har för mötet mellan Donald Trump och Kim Jong-un samt möjligheterna för förhandlingar mellan USA/Sydkorea och Nordkorea.

Diplomater och underrättelsepersoner har två fundamentalt olika uppgifter. Den tidigare förhandlar medan den senare producerar underrättelser. Båda är absolut avgörande för en effektiv och framgångsrik utrikespolitik, men det hänger på att arbetsfördelningen mellan dem respekteras.

Vi såg problemen som uppstod i Irak och Afghanistan när det var den amerikanska militären och inte State Department som fick i uppgift att sköta de icke-militära uppgifterna, t ex (åter)uppbyggnad av statsstrukturer.

Riskerna med att Koreakontot har blivit kontrakterad till underrättelseväsendet kommer framförallt att bli uppenbara om toppmötet mellan Trump och Kim äger rum.

Nedrustningsfrågor är oerhört komplexa och kräver mycket kompetens. Nordkoreafrågan är extra komplicerad och involverar både kärnvapen och robotar, inte bara det ena eller det andra.

Således krävs det ett gediget förarbete. Det krävs en tydlig uppfattning om målsättningar, kontakter med andra intressenter i frågan, verktyg för att verifiera möjliga åtaganden, förhandlingsstrategier, och så vidare.

Underrättelsetjänster saknar helt enkelt den expertis och erfarenhet som är nödvändig för att hantera frågan. Att organisera ett möte är en sak, att skapa förutsättningar för att mötet är framgångsrikt i att främja ens intressen är ett annat.

Nyligen valde USA:s chefsförhandlare med Nordkorea, den erfarne diplomaten Joseph Yun, att pensionera sig. Enligt rapporter ska det ha berott på hur hans organisation har marginaliserats i Nordkoreafrågan.

Den centrala frågan är nu om flytten av Mike Pompeo från CIA till State Department kommer att rätta till problemet. Man kan alltid hoppas, men det är osäkert. Pompeo, om han tar sig igenom senaten, kommer tidigast att vara på plats kort innan Trump och Kim träffas.

Möjligen om toppmötet skapar förutsättningarna för framtida förhandlingar, kan det innebära att diplomaterna kan ta över, men Trumps förhållningssätt till toppmötet verkar mer vara att hugga av den gordiska knuten. Det vill säga, presidenten verkar mer se toppmötet som en slutpunkt än en startpunkt.

Valet av John Bolton som ny nationell säkerhetsrådgivare betryggar inte heller. När nyheten om toppmötet mellan Trump och Kim blev offentlig uttryckte Bolton stöd för det med motiveringen att mötets oundvikliga misslyckande (!) skulle en gång för alla visa att det inte går att förhandla med nordkoreanerna.

Trumps beslut att möta med den nordkoreanske diktatorn var från början, för att använda amerikansk fotbollsterminologi, lite av en Hail Mary-manöver. Fakta som nyss har uppdagats indikerar att möjligheterna för något slags genombrott t o m är mindre än vad som tidigare har antagits.

Det bästa i dagsläget är nog om mötet inte alls blir av.

 
Författaren är ledamot i Moderata ungdomsförbundets Internationella kommitté

Växelverkan

Reflektion

Dagens, 29MAR2018, säkerhetspolitiska nyhet förefaller vara den eventuella ryska övningsverksamheten som kommer genomföras i Östersjön under V814 närmare bestämt mellan 04ARP2018 och 06APR2018. Där det mest spektakulära får anses vara att Ryssland går utanför vad som är deras normala övningsområden. Något som är fullt legalt, då det genomförs på internationellt vatten. Dock genomförs detta inom svensk,1 lettisk och polsk flyginformationsregion (FIR).2Vilket gör att dessa länder ansvarar för flygtrafiken inom området som den eventuella övningsverksamheten genomförs. Detta kommer även medföra att sjötrafik i de aktuella områdena eventuellt kommer omdirigeras, för att ej utsättas för fara av den eventuella övningsverksamheten.

Ett antal möjligheter kan finnas till varför Ryssland väljer att genomföra denna, eventuella, övningsverksamhet utanför dess traditionella övningsområden. I Dagens Nyheters artikel, av MikaelHolmström, belyser ett antal intervjuade olika möjligheter till avlysningarna, t.ex. tas det försämrade säkerhetsläget och den ökade övningsverksamheten i Östersjöregionen upp som en möjlighet. Men även möjligheten att den 152. Markrobotbrigaden i Kaliningrad Oblast, nyligen utrustad med Iskander systemet,3kan tänkas genomföra en provskjutning.4 I skrivande stund, den 29MAR2018, finns dock ingen varning utfärdad över Kaliningrad Oblast som tyder på robotskott mot något av de aktuella områdena i Östersjön, detta kan givetvis ändras.

En avgörande faktor som jag dock anser förbises av de som uttalat sig är att detta ytterst handlar om signalpolitik. Hade Ryssland velat genomföra detta tidigare hade de valt att genomföra det, tydligen har ingen situation uppstått innan som framtvingat detta agerande. Varvid det får ses som troligt, på gränsen till sannolikt, att de 27 länder som förklarade totalt 122 ryska diplomater persona non grata (PNG) under V813,5 inräknas de 23 som tidigare förklarades PNG i Storbritannien6 rör det sig om 145 stycken, utgör den egentliga orsaken till den ryska signalpolitiken i Östersjöregionen under den kommande veckan, V814.

Vad som vill uppnås, får dock ses som höjt i dunkel. Dock kan en grundläggande tes vara att Ryssland anser sig påverkad utav magnituden av omvärldens reaktion, varvid de vill visa sig starkffa. i sitt direkta närområde då det är där som de, defacto kan bli påverkad, därutöver utgör Östersjöregionen en av två tydliga kraftmätningsområden, mellan Ryssland och Europa samt USA.7 Oaktat om det avfyras Iskander robotar i något av de tre målområdena eller enbart genomförs en klassisk militär styrkedemonstration, får det anses vara viktigt att länderna i Östersjöregionen ej låter sig påverkas av det. Då syftet, som tidigare nämnts, eventuellt kan vara att Ryssland vill visa sig stark och därmed med en militär maktdemonstration vill påverka de angränsande länderna.

Avslutningsvis får det som troligtatt Ryssland på olika sätt vill påvisa att de kontrollerar sitt direkta närområde. Vilket i praktiken kan innebära att Ryssland ej genomför någon form av verksamhet, då dessa förbudsområden, som tidigare nämnts, kommer framtvinga en omläggning av civil samt militär flyg- och fartygstrafik. Därtill skapar spekulationerna i sig kring vad som kan vara på gång en oro, varvid syftet i sig kan uppnås, det vill säga visa sig stark. Varvid Clausewitz tes om växelverkan får avsluta detta inlägg, det får ses om högst troligt att den eventuella övningsverksamheten är ett svar på de 145 ryska diplomater som blivit förklarade persona non grata runt om i världen.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

British Broadcasting Corporation 1(Engelska)
Cable News Network 1(Engelska)
Centre for Analysis of Strategies and Technologies 1 (Ryska)
Dagens Nyheter 1, 2(Svenska)
Regeringen 1(Engelska)
Twitter 1, 2(Svenska)

Slutnoter

1Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Rysk robotskjutning nära Sverige. 2018. https://www.dn.se/nyheter/sverige/rysk-robotskjutning-nara-sverige/(Hämtad 2018-03-29)
Dagens Nyheter. Kullving, Carl-Johan. Ministern: Det är en ovanlig begäran. 2018. https://www.dn.se/nyheter/sverige/ministern-det-ar-en-ovanlig-begaran/(Hämtad 2018-03-29)
2Observationsplatsen. Twitter post, 29 mars 2018, 16:48. https://twitter.com/oplatsen/status/979369700634357760(Hämtad 2018-03-29)
Observationsplatsen. Twitter post, 29 mars 2018, 17:03. https://twitter.com/oplatsen/status/979373383048679424(Hämtad 2018-03-29)
3BMPD. 152-я гвардейская ракетная бригада в Калининграде получила ракетные комплексы "Искандер-М". 2017. https://bmpd.livejournal.com/2970466.html (Hämtad 2018-03-29)
4Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Rysk robotskjutning nära Sverige. 2018. https://www.dn.se/nyheter/sverige/rysk-robotskjutning-nara-sverige/(Hämtad 2018-03-29)
5Cable News Network. Dewan, Angela. Jordan, Carol. Veselinovic, Milena. These are all the countries that are expelling Russian diplomats. 2018. https://edition.cnn.com/2018/03/26/europe/full-list-of-russian-diplomats-expelled-over-s-intl/index.html(Hämtad 2018-03-29)
6British Broadcasting Corporation. Russian spy: UK to expel 23 Russian diplomats. 2018. http://www.bbc.co.uk/news/uk-43402506(Hämtad 2018-03-29)
7DS 2017:66. Motståndskraft. Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025. s. 19.

Klarar det civila försvaret av att stödja Hemvärnet?

av Lars Holmqvist

Hemvärnet och Försvarsmakten i övrigt behöver ett omfattande stöd ifrån samhällets civila aktörer. Foto: Astrid Amtén Skage, Försvarsmakten.

Hemvärnet och Försvarsmakten i övrigt behöver ett omfattande stöd ifrån samhällets civila aktörer. Foto: Astrid Amtén Skage, Försvarsmakten.

I december 2017 presenterade Försvarsberedningen sin utredning Motståndskraft Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025, en grundlig genomgång av de krav som ett väl fungerande totalförsvar bör leva upp till. Med texten nedan önskar jag inte att på något sätt kritisera rapporten eller att gå i polemik med dess författare, tvärtom. Avsikten med texten är att göra några reflektioner kring hur stödet från det civila försvaret kan behöva se ut, sett ur ett hemvärnsförbands perspektiv. I tillämpliga delar gäller motsvarande troligen även för våra övriga militära förband.

I ett svårt utrikespolitiskt läge kan regeringen för samhällets räkning fatta beslut om höjd beredskap. Den kan vara antingen skärpt (den lägre beredskapsgraden) eller högsta vid krig eller omedelbar krigsfara. Med lagens ord: ”Under högsta beredskap är totalförsvar all samhällsverksamhet som då skall bedrivas”.

Reglerna om Hemvärnets beredskapsgrader, liksom för FM i sin helhet, är inte strikt kopplade till lagstiftningen om samhällets beredskap, även om det finns likheter. Under grundberedskap (det vi har idag) är hemvärnssoldatens tjänst frivillig (t ex för att medverka vid eftersök, skogsbrand och liknande). Vid hemvärnsberedskap kan hemvärnsförband komma att tas i anspråk och här övergår tjänstgöringen från frivillig till pliktbaserad. Den högsta nivån, hemvärnslarm, innebär att all personal utan dröjsmål skall infinna sig för tjänstgöring.

Vi kan anta att om regeringen skulle fatta beslut om skärpt beredskap för samhället så kommer även hemvärnsberedskap att beordras, d v s att vissa hemvärnsförband kan kallas in till plikttjänstgöring.

När så hemvärnsförbandet anländer till sitt operationsområde, vilket normalt är i hembygden men som även kan vara på annan plats i riket, så finns det ett antal civila funktioner vilka måste finnas på plats och fungera om förbandet ska klara av att lösa sina uppgifter under längre tid:

Livsmedel. En bataljon behöver ett fyrsiffrigt antal portioner per dygn. Det finns säkerligen avtal upprättade med civila livsmedelsföretag men värdet av dessa avtal beror i hög grad på vilken förhandslagring som redan finns på orten.

Förläggning. Försvarsmakten har förvisso tältmateriel, men för god uthållighet är förläggning i kvarter att föredra. Förläggningen bör även ligga på rimligt avstånd från de skyddsobjekt förbandet har att bevaka. Vilka byggnader finns att tillgå, vem äger dem och är ägaren medveten/vidtalad om förbandets behov?

Skyddsobjekt. Vid Skyddsobjekt X passerar ortens motionsspår precis utanför stängslet. En ström med människor som obemärkt kan passera förbi på nära håll gör förbandets bevakningsuppgift svårare. Från ett litet område i stadsparken får den som så önskar god insyn i ett av kompaniernas förläggning. Hemvärnet har inte rätt att spärra av mark utan vidare. Beslut om skyddsobjekt fattas av regeringen, i praktiken delegerat till länsstyrelsen. Hur säkerställer vi snabb och lagenlig hantering av frågor om utökning av skyddsobjekt?

Observationsplats på privat mark. Ortens största arbetsgivare, företaget Y, har en stor inhägnad industritomt i stadens utkant. Inne på området finns en av ortens få höjder som bedöms vara lämplig för att upprätta en o-plats. Vad gäller om ansvarig chef på företaget helt enkelt säger nej?

Fältarbetsutrustning. En väg som leder fram till ett skyddsobjekt visar sig vara sönderkörd av skogsmaskiner och ligger delvis under vatten. Den går att reparera tillfälligt med hjälp av några lass med grus. Men ortens entreprenadfirma har för närvarande full beläggning på sin maskinpark.

Sjukvårdskedjan. På orten finns en vårdcentral som drivs av ett privat vårdföretag. Vårdcentralen är hårt belastad och hemvärnsförbandet saknar egna sjukvårdsresurser utöver egna sjukvårdare.

Det finns även andra omständigheter som kan påverka. I en situation med fredsmässiga regler för arbetsmiljöskydd kan (och skall) skyddsombud stoppa allt arbete som kan upplevas som farligt, inklusive brott mot gällande arbetstidsregler. Arbetsmiljölagstiftningen är viktig, men kan komma att ställas mot nya typer av krav under skärpt beredskap.

Har vi dessutom lokala beslutsfattare (i kommun, landsting eller i det privata näringslivet) som inte är tillräckligt insatta i vad Försvarsmakten kan komma att behöva och inte heller har förberett sig på detta, så försvåras lösandet av uppgiften. Det kommer inte att finnas tid för att ”utbilda” olika beslutsfattare i deras skyldigheter och rättigheter. Detta måste vara gjort i förväg.

Förordning (2015:1053) om totalförsvar och höjd beredskap 13 §, initierar lagar som t ex Förfogandelagen och Arbetsrättsliga beredskapslagen. Dessa lagar träder i kraft vid beredskapslarm (högsta beredskap) men gäller inte med automatik under skärpt beredskap. Saken är den att så länge regeringen ”bara” har utlyst skärpt beredskap så är listan på vad Försvarsmakten har rätt att kräva av det civila försvaret oroväckande kort.

Men om regeringen – till följd av yttre hot – skulle fatta beslut om en stegring från skärpt till högsta beredskap, ställs samhället mer eller mindre om på krigsfot. Det är ett mycket stort steg att ta i ett gråzonsläge och det kan (kommer att?) användas av en motståndare med argument av typen ”den krigshetsande regimen i Stockholm säger nej till dialog, vilket ökar spänningen i onödan”. Risken finns att det politiska etablissemanget stegrar sig inför beslutet och att det därför tas senare än det borde.

Vi skulle behöva en öppenhjärtig diskussion kring steget från skärpt till högsta beredskap. Vilka blir de praktiska konsekvenserna, vilka blir kostnaderna (något som lär tas i noga beaktande inför ett beslut) och hur kommer en sådan skärpning att upplevas av omvärlden, särskilt av den tänkte motståndaren? Är beslutet lätt att ta eller kommer det att tas under betydande vånda? Kan vi vara betjänta av en beredskapstrappa uppbruten i flera steg, t ex att förfogandelagen införs i vissa kommuner/län men inte i hela landet? Lokala avsteg från arbetstidsregler? Tillfällig delegering av rätten att utöka skyddsobjekt eller skapa nya? Det finns även andra frågor, men jag nöjer mig med dessa.

På regeringens axlar vilar ansvar för:

  • Att kommunala och landstingskommunala (främst sjukvården) beslutsfattare är väl förtrogna med sina respektive ansvar i händelse av höjd beredskap och att de även har förberett sig för att ta detta ansvar.
  • Att motsvarande kunskap och vilja till praktiska förberedelser finns hos beslutsfattare inom näringslivet. Här avser jag inte i första hand det som förr kallades K-företag (som får behandlas i annat sammanhang) utan mer jordnära: livsmedelshandel, bygg/järnhandel, apotek, åkerier, bussbolag, entreprenadföretag, ägare av privata idrottsanläggningar, etc.
  • Att medborgare i allmänhet har kunskap om och förståelse för vilka krav som kan komma ställas på det civila försvaret, inte bara nationellt utan även på hemorten.

Hanteras detta rätt så bör vi kunna få tillfredsställande svar på denna typ av frågor: När och hur kommer den omfattande utbildningsinsats att genomföras som möjliggör punkterna ovan? Hur kravställs den förhandslagring hos privata företag (t ex medicin) som kommer att behövas? Vem ska kontrollera att sådana regler efterlevs? Om ett hemvärnsförband vill rekvirera en lastbil, tvåhundra säckar cement och ett större antal arbetsredskap enligt förfogandelagen, kommer säljarna att känna till och acceptera regelverket eller ska varje enskild transaktion föregås av en förhandling? Kommer den enskilda kommunen acceptera att hemvärnet rekvirerar en skolbyggnad? Etcetrera!

Under de senaste åren så har många bra saker skett inom uppbyggnaden av vårt civila försvar. Men vi är inte på något sätt klara. Snarare är det väl så att vi nu så smått börjar skönja strukturerna av det arbete som ligger framför oss Politiska utspel, planer och resurstillskott är i och för sig bra, men dessa räcker inte. Regeringens arbete kan bara bedömas efter en enda måttstock: Vilka delar av det civila försvaret är implementerat, förövat och befunnet vara på en godtagbar nivå? Man kan tänka sig att fler än personalen i Hemvärnet undrar hur arbetet fortlöper.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.

Med stridsvagn genom luft och hav

Sammanfattning

Historiskt har stridsvagnsförband funnits organisatoriskt både hos de ryska luftlandsättningstrupperna samt dess marininfanteri. Under 2018 förefaller två stridsvagnsbataljoner upprättas inom de ryska luftlandsättningstrupperna. Därutöver kommer eventuellt stridsvagnsförband upprättas under 2018 inom marininfanteriet, ett formellt beslut är fattat och tillförsel av stridsvagnar inväntas bedömt under 2018, ett kompani förefaller redan vara upprättat inom den 40. Marininfanteribrigaden. Totalt rör det sig inom marininfanteriet om fyra stridsvagnsbataljoner när uppbyggnaden är genomförd, en bataljon per marininfanteribrigad. Denna tillförsel torde främst inom luftlandsättningstrupperna ha bäring mot dess användande som snabbinsatsstyrka främst mot en irreguljär motståndare. På motsvarande sätt kan det ses inom marininfanteriet om än att det finns en tydligare koppling där mot dess uppgifter i händelse av en reguljär väpnad konflikt.

Analys

Den ryska tidningen Izvestija publicerade under vecka V812, den 21 respektive 22MAR2018, tre mycket intressanta artiklar avseende tillförseln av stridsvagnar till de ryska väpnade styrkorna. Artiklarna berör hur de ryska luftlandsättningstrupperna samt de ryska marininfanteribrigaderna kommer tillföras stridsvagnsbataljoner. Båda förbanden får anses vara s.k. lätta förband i grunden, om än att luftlandsättningstrupperna och marininfanteribrigaderna haft stridsvagnar tidigare, vilket gör tillförseln av stridsvagnar intressant att belysa, med vilka fördelar respektive nackdelar samt möjligheter detta kan ha.

Enligt Izvestija, skall de ryska luftlandsättningstrupperna vid utgången av 2018 upprättat stridsvagnsbataljoner. Transport av dessa stridsvagnar skall ske med hjälp av transportflygplan, dock skall de ej luftlandsättas med fallskärm, järnväg samt tungtransportfordon. Enligt Izvestija skall det ryska Försvarsministeriet informerat tidningen att det är den 7. respektive 76. Luftburna divisionen i Novorossijsk, södra militärdistriktet (MD S), respektive Pskov, västra militärdistriktet (MD V), som skall tillföras dessa stridsvagnsbataljoner.1

I slutet av 2016 upprättades stridsvagnskompanier inom dessa två luftburna divisioner men även inom 11. (Sosnovyj Bor), 31. (Uljanovsk), 56. (Kamysjin) och den 83. (Ussurijsk) Luftburna brigaden. Historiskt har stridsvagnsförband funnits inom luftlandsättningsstyrkorna vid tre tillfällen. Det förstatillfället var 1963 när en stridsvagnsbataljon upprättades inom den 98. Luftlandsättningsdivisionen vid gränsen mot Kina i Amur Oblast, bataljonen kom att avvecklas 1966. Det andratillfället var vid 1982 inom den 103. Luftburna divisionen som då var stationerad i Kabul, Afghanistan. Denna bataljon kom att finnas intill den Sovjetiska utmarschen från Afghanistan 1989. Det tredjetillfället stridsvagnsförband upprättades inom de ryska luftlandsättningstrupperna var 1995, som en konsekvens av det första Tjetjenienkriget. Då upprättades ett stridsvagnsregemente bestående av 94 stycken T-72 stridsvagnar, detta regemente kom att upplösas 1996.2

Enligt de ryska militära experter som Izvestija tillfrågat skall tillförseln av stridsvagnsbataljoner till de ryska luftlandsättningsstyrkorna tydligt öka de uppgifter som kan tänkas lösa. Därutöver nyttjas luftlandsättningstrupperna mer som motorskytteförband i vissa konflikter, varvid de måste kunna nedhålla en motståndare med överlägsen eldkraft.3Detta harmoniserar med hur luftlandsättningstrupperna utgör kärnan i de snabbinsatsstyrkor som Ryssland utvecklat,4 och fortsatt utvecklar. Dock går det givetvis se ett användande av denna förmåga vid konventionella lokala och regionalakonflikter.

Enligt Izvestija skall även de ryska marininfanteribrigaderna tillföras stridsvagnsbataljoner, det formella beslutet har fattas, vad som inväntas nu är tillförsel av stridsvagnar. Under tiden för Sovjetunionen hade marininfanteribrigaderna i västra Sovjetunionen stridsvagnsbataljoner och i Stilla Havsmarinen hade den 55. Marininfanteridivisionen ett stridsvagnsregemente. Det sovjetiska marininfanteriet var utrustade med T-55, T-55M och PT-76 stridsvagnar. Vid tidpunkten för Sovjetunionens upplösning och därefter kom stridsvagnsförbanden inom de ryska marininfanteribrigaderna att upplösas.5

Precis som med luftlandsättningsstyrkorna kom stridsvagnsförbandens frånvaro inte vara särskilt länge hos det ryska marininfanteriet. I den tillfälligt uppsatta 77. Marininfanteribrigaden vid den Kaspiska flottiljen, som sattes upp specifikt för att strida i det andra Tjetjenienkriget, kom en stridsvagnsbataljon upprättas. Dock kom denna avvecklas när den 77. Marininfanteribrigaden upplöstes, 2009-2010. I december 2017 förefaller ett försök genomförts vid den 40. Marininfanteribrigaden i Petropavlovsk-Kamtjatskij, Kamtjatka kraj, med ett stridsvagnskompani bestående av T-80BV stridsvagnar. Försöket förefaller varit lyckat och visat på vikten att stridsvagnar finns vid försvar av kustområden, men även vid utvidgning av s.k. brohuvuden efter genomförd landstigning samt vid expeditionära operationer, såsom i Syrien.6

Enligt Izvestija skall den 40. Marininfanteribrigaden samt 61. Marininfanteribrigaden tillföras T-80BV stridsvagnar och de övriga marininfanteribrigaderna skall tillföras T-72B3 stridsvagnar. Premisserna för detta förefaller bl.a. varit att den 40. och 61. Marininfanteribrigaden skall kunna verka i kallare klimat varvid T-80BV gasturbinmotor skall ha utgjort ett viktigt urvalskriterier, trots sin höga bränslekonsumtion. Enligt Izvestija skall de ryska väpnade styrkorna i närtid motta en uppsättning om cirka 150 stycken T-72B3 stridsvagnar, varvid del av dessa bedömsöverföras till någon eller några marininfanteribrigader.7Härvid får det ses som möjligt att en eller flera stridsvagnsförband (kompani alternativt bataljon) upprättas under 2018 inom det ryska marininfanteriet.

Vad avser det ryska marininfanteriet är det värt att notera, hur de använts som kvalificerat infanteri vid ett flertal konflikter under hela 2000-talet, Tjetjenien, Georgien, Ukraina och Syrien.8Vilket troligtvis även utgör en anledning till varför stridsvagnar organisatoriskt tillförs marininfanteribrigaderna, på motsvarande sätt som luftlandsättningsstyrkorna nu tillförs stridsvagnar. Värt att poängtera är även att de ryska landstigningsfartygen och båtarna, redan nu kan transportera stridsvagnsförband,9 varvid det ej krävs någon tillförsel av specialtonnage, för genomförande av transport.

Vilka marininfanteribrigader som först kommer tillföras stridsvagnsbataljoner, får ses som en öppen frågeställning. Dock torde det vara möjligt att det rör sig om den 336. Marininfanteribrigaden inom Östersjömarinen och/eller 810. Marininfanteribrigaden inom Svarta havsmarinen. Sett till de två Luftburna divisionernas stridsvagnsbataljoner som är inom samma geografiska område, som de omnämnda marininfanteribrigaderna.10Därutöver är det de två geografiska områden som utgör de tydligaste spänningsområdena mellan Ryssland och de Europeiska länderna samt USA.11 Därtill är detta förband som enligt Izvestija skall tillföras T-72B3.12

Att marininfanteribrigaderna tillförs stridsvagnsförband, får i de flesta sammanhang ses som förståeligt sett till hur dessa förbandstyper är tänkt att användas oaktat nation. Vad som dock är mer intressant är tillförseln till de ryska luftlandsättningstrupperna. Här får det ses som troligt att det främst är kopplat till dess utnyttjande som kvalificerat infanteri, främst i strider mot irreguljära motståndare. Varvid dess uppgifter som snabbinsatsstyrka gör stridsvagnstillförseln förståelig.

Dock kan det givetvis finnas tillfällen vid en konventionell lokal eller regional konflikt där luftlandsättningstruppernas stridsvagnsförband kan fylla en funktion. Det första är t.ex. vid inledningen av en snabbt eskalerad konflikt i Rysslands gränsområden. Då skulle det kunna tänkas ett scenario där det genomförs luftlandsättningar på det nära djupet, samt stridsvagnsförbanden genomför ett snabbt framträngande till de luftlandsatta förbanden som därefter håller det geografiska området till traditionella manöverförband har tagit terräng intill dem. Här skulle det gå att argumentera för att det lika väl bör kunna avdelas stridsvagnsförband till luftlandsättningstrupperna. Dock är det alltid bättre att ha förband organisatoriskt hos sig, då det förenklar planering samt vänjer chefer vid nyttjandet av olika förmågor samt förenklar stående omfallsplaneringar.

En annan intressant faktor som bör beaktas, är hur de ryska luftlandsättningstrupperna under hösten 2017 genomförde landstigningsövningar i Arktis. Dock kom den styrkan ur 106. Luftlandsättningsdivisionen, som i dagsläget ejförefaller ha tillförts något stridsvagnsförband.13Givetvis finns möjligheten att andra delar ur luftlandsättningstrupperna har fått utbildning i landstigning. Detta utgör givetvis ytterligare en faktor att ta i beaktande till varför stridsvagnar tillförs luftlandsättningstrupperna, då det till del förefaller finnas ett tänkande att även kunna nyttja de som marininfanteri i händelse av en konflikt.

Fördelarna med att tillföra stridsvagnar organisatoriskt, kan främst anses ligga inom området att förbanden vänjer sig vid dess användande på alla nivåer, utöver den ökade eldkraften. Därutöver behöver inte stridsvagnsförband underställas, vilket kan skapa friktioner då chefer ej har full förståelse för dess stridstekniska och taktiska användande. Nackdelen torde främst ligga inom luftlandsättningstrupperna då det får ses som troligt att stridsvagnsförbanden kommer komma in sent, maa. hur snabbrörliga de övriga delarna av luftlandsättningstrupperna är utifrån sin luftlandsättningsförmåga. Inom marininfanteriet torde detta ej utgöra en begränsning då stridsvagnarna kan transporteras tillsammans med övriga fordon, dock tar de större plats och vikt varvid det kan medföra begränsningar i hur mycket tonnage som kan medföras per landstigningsomgång.

Slutsats

Tillförseln av stridsvagnsbataljoner till de ryska luftlandsättningstrupperna samt till del marininfanteriet får i huvudsak anses ha en koppling till nyttjandet av förbanden som snabbinsatsstyrkor vid konflikter mot irreguljära motståndare. Det accentueras främst i fallet med luftlandsättningstrupperna, sett till dess operativa användande i konventionella konflikter. Dock finns tillfällen då stridsvagnsförbanden till del kan tänkas nyttjas i en konventionell konflikt för luftlandsättningstrupperna och definitivt för marininfanteriet.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Centre for Analysis of Strategies and Technologies 1(Engelska)
Izvestija 1, 2, 3(Ryska)
Jägarchefen 1(Svenska)
Regeringen 1(Svenska)
Totalförsvarets forskningsinstitut 1 (Svenska)

Slutnoter

1Известия. Круглов, Александр. Степовой, Богдан. Десантников усилят танками. 2018. https://iz.ru/719090/aleksandr-kruglov-bogdan-stepovoi/desantnikov-usiliat-tankami(Hämtad 2018-03-25)
Persson, Gudrun (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2016. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2017, s. 36.
2Ibid.
3Известия. Круглов, Александр. Степовой, Богдан. Десантников усилят танками. 2018. https://iz.ru/719090/aleksandr-kruglov-bogdan-stepovoi/desantnikov-usiliat-tankami(Hämtad 2018-03-25)
4Persson, Gudrun (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2016. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2017, s. 36.
5Известия. Сурков, Николай. Рамм, Алексей. Дмитриев, Евгений. Бригады морской пехоты «потяжелеют». 2018. https://iz.ru/716512/nikolai-surkov-aleksei-ramm-evgenii-dmitriev/brigady-morskoi-pekhoty-potiazheleiut(Hämtad 2018-03-25)
Centre for Analysis of Strategies and Technologies. The Russian Marine Corps. 2018. http://cast.ru/eng/products/articles/the-russian-marine-corps.html(Hämtad 2018-03-25)
6Ibid.
7Известия. Сурков, Николай. Рамм, Алексей. Дмитриев, Евгений. Бригады морской пехоты «потяжелеют». 2018. https://iz.ru/716512/nikolai-surkov-aleksei-ramm-evgenii-dmitriev/brigady-morskoi-pekhoty-potiazheleiut(Hämtad 2018-03-25)
8Persson, Gudrun (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2016. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2017, s. 34.
9Известия. Сурков, Николай. Рамм, Алексей. Дмитриев, Евгений. Бригады морской пехоты «потяжелеют». 2018. https://iz.ru/716512/nikolai-surkov-aleksei-ramm-evgenii-dmitriev/brigady-morskoi-pekhoty-potiazheleiut(Hämtad 2018-03-25)
10Известия. Круглов, Александр. Степовой, Богдан. Десантников усилят танками. 2018. https://iz.ru/719090/aleksandr-kruglov-bogdan-stepovoi/desantnikov-usiliat-tankami(Hämtad 2018-03-25)
11DS 2017:66. Motståndskraft. Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025. s. 19.
12Известия. Сурков, Николай. Рамм, Алексей. Дмитриев, Евгений. Бригады морской пехоты «потяжелеют». 2018. https://iz.ru/716512/nikolai-surkov-aleksei-ramm-evgenii-dmitriev/brigady-morskoi-pekhoty-potiazheleiut(Hämtad 2018-03-25)
13Jägarchefen. Prolog Zapad-2017 Del 4 - De kom från havet. 2017. http://jagarchefen.blogspot.se/2017/09/prolog-zapad-2017-del-4-de-kom-fran.html(Hämtad 2018-03-25)
Известия. Круглов, Александр. Степовой, Богдан. Десантников усилят танками. 2018. https://iz.ru/719090/aleksandr-kruglov-bogdan-stepovoi/desantnikov-usiliat-tankami(Hämtad 2018-03-25)

Försvara Sverige tillsammans med andra – Del 2 Norge


Inlägget finns också publicerat på Kungl Krigsvetenskapsakademiens hemsida kkrv.se


Att försvara Sverige tillsammans med andra behöver nödvändigtvis inte innebära att andra länders stridskrafter uppträder i Sverige. I ett krig mot en gemensam fiende är det i många avseenden för oss lika viktigt att bidra till våra grannländers försvarsförmåga som att vi själva kan utveckla hög effekt. Deras (grannländernas) möjligheter att möta ett militärt angrepp påverkar indirekt, i vissa fall direkt, Sveriges möjligheter att försvara sig. Vi bör i vår försvarsplanering därför väga in hur svenska åtgärder, eller brist på åtgärder, kan påverka våra grannars försvarsmöjligheter.  I ett tidigare inlägg  Finland diskuterade jag hur Sverige skulle kunna bidra till försvaret av Finland. Här kommer jag att belysa några aspekter på hur svenskt agerande kan påverka försvaret av Norge, och vad det i sin tur kan betyda för försvaret av Sverige. Norges medlemskap i försvarsalliansen Nato gör att Norges roll alltid måste ses i ett natoperspektiv.

Om vi kan vi bidra till Norges möjligheter att försvara sitt territorium ökar möjligheterna för Nato:

-          Att stödja svenska försvarsoperationer i övre Norrland (och norra Finland)

-          Att skydda sjö- och flygtransporter till hela den skandinaviska halvön,

-          Att stödja svenska försvarsoperationer i södra Sverige och att agera på och över Östersjön till stöd för sina baltiska alliansmedlemmar.

Övre Norrlands betydelse i händelse av en väpnad konflikt mellan Ryssland och Nato är gravt underskattad i den svenska försvarsdebatten. De ryska baserna på Kolahalvön har en avgörande betydelse när det gäller Rysslands möjligheter att påverka atlantförbindelserna mellan USA och Europa. Något som åter blivit aktuellt i och med att Nato på nytt börjat planera för att skicka förstärkningar från USA till Europa i händelse av allvarliga kriser eller krig. Den ryska ubåtsburna andraslagsförmågan är också baserad i Murmanskregionen. Att kunna skydda dessa basområden är ett strategiskt måste för Ryssland.

Skulle Ryssland få möjligheter att framgruppera långräckviddiga vapensystem, främst luftvärn, till norra Sverige i syfte att utvidga skyddszonen kring Murmansområdet skulle Nato:s möjligheter att operera över Nordnorge och närliggande havsområden påverkas negativt. De ryska möjligheterna att såväl försvara baserna på Kolahalvön som att agera med alla typer av stridskrafter på Nordkalotten skulle öka.

I det fall en rysk framryckning genom norra Sverige (och norra Finland) fortsatte och nådde fram till den norska kusten skulle Nato:s möjligheter att operera i och över Norskehavet minska drastiskt. De ryska möjligheterna att skydda baserna på Kolahalvön skulle öka än mer och ubåtar och flyg skulle då också kunna operera avsevärt mer framskjutet. Förutom att det skulle skapa ett hot mot Nato:s atlantförbindelser så skulle det också innebära att sjö- och lufttransporter till hela den skandinaviska halvön blev avsevärt mer riskfyllda. Här bör noteras att Ryssland inte nödvändigtvis behöver basera stridskrafter i Nordnorge, även om det självfallet vore en fördel. Mycket vore redan vunnet om Nato fråntogs möjligheten att genomföra sjö- och flyginsatser från baser i Nordnorge.

Det finns också ett mer närliggande skäl för Sverige (och Finland) till att bidra till försvaret av Nordnorge. Det är främst därifrån som Nato skulle kunna understödja oss i försvaret av övre Norrland (och finska Lappland).

Geografin är här tydlig. Det är upp till Sverige (och Finland) att göra ”Nordkalottenoptionen” så oattraktiv för Ryssland så att den inte blir aktuell, eller riskerar att misslyckas om den genomförs. Något som kräver helt andra satsningar från svensk sida än vad som vanligen diskuteras i olika framtidsvisioner avseende Försvarsmaktens utformning.

Kopplat till Nato:s behov att säkerställa förbindelserna över Atlanten och till Skandinavien finns här även ett tydligt svenskt intresse.  Norska hamnar och flygfält i mellersta och södra Norge utgör alternativa möjligheter för import av varor till Sverige (och i förlängningen också Finland) om hamnarna på den svenska västkusten inte skulle kunna utnyttjas. Samma hamnar och flygfält är också tänkbara platser dit militära förstärkningar till det nordiska området kan anlända. Något som till del redan är förberett, bland annat genom lagring av amerikansk materiel i Trondheim. Det finns därför goda skäl att överväga hur svenskt luftförsvar skulle kunna bidra till skyddet av dessa områden genom att utnyttja det djup som svenskt territorium erbjuder. Här finns det skäl att påpeka att svenska hamnar på Västkusten har en liknande roll ur norsk synvinkel, de utgör en alternativ försörjningsled om det skulle uppstå svårigheter att bedriva sjöfart direkt till Norge. Svensk förmåga att skydda sjöfart till Sverige blir därmed också viktigt för Norge.

Eventuella direkta Natoinsatser till stöd för Sverige, då inte bara i norr, kommer sannolikt också till stor del vara beroende av norsk infrastruktur. Vilket är ett ytterligare ett skäl till att Sverige borde se uppgiften att försvåra för ryska insatser med flyg och kryssningsrobotar riktade mot Norge som en del i försvaret av Sverige.

Här bör det även vägas in att utnyttjandet av norska baser är en förutsättning för att Nato ska kunna stödja sina baltiska alliansmedlemmar, främst då med flyginsatser. Kan vi vidta åtgärder för att öka trovärdigheten i det konceptet så ökar alliansens avskräckningspotential. Därmed ger vi ett bidrag till ökad stabilitet och säkerhet i hela det skandinavisk/baltiska området. Risken för ryska äventyrligheter i regionen skulle minska.

Som det framgår av detta inlägg, och det förra om Finland, så råder det ett antal komplicerade beroendeförhållanden mellan alla länder i regionen. Inget av länderna kan undgå att ta hänsyn till de andra i sin försvarsplanering. ”Försvara Sverige tillsammans med andra” innebär lika mycket att vi måste kunna stödja ”andras” operationer som att de stödjer våra operationer. Dessutom, optionen att försvara Sverige ”utan andra” finns inte – något som borde ha framgått ganska tydligt av resonemangen ovan.

                                                              
Karlis Neretnieks

Försvara Sverige tillsammans med andra – Del 2 Norge

Karlis Neretnieks
Bild: Shutterstock.com

Att försvara Sverige tillsammans med andra behöver nödvändigtvis inte innebära att andra länders stridskrafter uppträder i Sverige. I ett krig mot en gemensam fiende är det i många avseenden för oss lika viktigt att bidra till våra grannländers försvarsförmåga som att vi själva kan utveckla hög effekt. Deras (grannländernas) möjligheter att möta ett militärt angrepp påverkar indirekt, i vissa fall direkt, Sveriges möjligheter att försvara sig. Vi bör i vår försvarsplanering därför väga in hur svenska åtgärder, eller brist på åtgärder, kan påverka våra grannars försvarsmöjligheter.  I ett tidigare inlägg  http://kkrva.se/forsvara-sverige-tillsammans-med-andra-del-1-finland/  diskuterade jag hur Sverige skulle kunna bidra till försvaret av Finland. Här kommer jag att belysa några aspekter på hur svenskt agerande kan påverka försvaret av Norge, och vad det i sin tur kan betyda för försvaret av Sverige. Norges medlemskap i försvarsalliansen Nato gör att Norges roll alltid måste ses i ett Natoperspektiv.

Om vi kan vi bidra till Norges möjligheter att försvara sitt territorium ökar möjligheterna för Nato:

  • Att stödja svenska försvarsoperationer i övre Norrland (och norra Finland)
  • Att skydda sjö- och flygtransporter till hela den skandinaviska halvön,
  • Att stödja svenska försvarsoperationer i södra Sverige och att agera på och över Östersjön till stöd för sina baltiska alliansmedlemmar.

Övre Norrlands betydelse i händelse av en väpnad konflikt mellan Ryssland och Nato är gravt underskattad i den svenska försvarsdebatten. De ryska baserna på Kolahalvön har en avgörande betydelse när det gäller Rysslands möjligheter att påverka atlantförbindelserna mellan USA och Europa. Något som åter blivit aktuellt i och med att Nato på nytt börjat planera för att skicka förstärkningar från USA till Europa i händelse av allvarliga kriser eller krig. Den ryska ubåtsburna andraslagsförmågan är också baserad i Murmanskregionen. Att kunna skydda dessa basområden är ett strategiskt måste för Ryssland.

Skulle Ryssland få möjligheter att framgruppera långräckviddiga vapensystem, främst luftvärn, till norra Sverige i syfte att utvidga skyddszonen kring Murmanskområdet skulle Nato:s möjligheter att operera över Nordnorge och närliggande havsområden påverkas negativt. De ryska möjligheterna att såväl försvara baserna på Kolahalvön som att agera med alla typer av stridskrafter på Nordkalotten skulle öka.

I det fall en rysk framryckning genom norra Sverige (och norra Finland) fortsatte och nådde fram till den norska kusten skulle Nato:s möjligheter att operera i och över Norskahavet minska drastiskt. De ryska möjligheterna att skydda baserna på Kolahalvön skulle öka än mer och ubåtar och flyg skulle då också kunna operera avsevärt mer framskjutet. Förutom att det skulle skapa ett hot mot Nato:s atlantförbindelser så skulle det också innebära att sjö- och lufttransporter till hela den skandinaviska halvön blev avsevärt mer riskfyllda. Här bör noteras att Ryssland inte nödvändigtvis behöver basera stridskrafter i Nordnorge, även om det självfallet vore en fördel. Mycket vore redan vunnet om Nato fråntogs möjligheten att genomföra sjö- och flyginsatser från baser i Nordnorge.

Det finns också ett mer närliggande skäl för Sverige (och Finland) till att bidra till försvaret av Nordnorge. Det är främst därifrån som Nato skulle kunna understödja oss i försvaret av övre Norrland (och finska Lappland).

Geografin är här tydlig. Det är upp till Sverige (och Finland) att göra ”Nordkalottenoptionen” så oattraktiv för Ryssland så att den inte blir aktuell, eller riskerar att misslyckas om den genomförs. Något som kräver helt andra satsningar från svensk sida än vad som vanligen diskuteras i olika framtidsvisioner avseende Försvarsmaktens utformning.

Kopplat till Nato:s behov att säkerställa förbindelserna över Atlanten och till Skandinavien finns här även ett tydligt svenskt intresse.  Norska hamnar och flygfält i mellersta och södra Norge utgör alternativa möjligheter för import av varor till Sverige (och i förlängningen också Finland) om hamnarna på den svenska västkusten inte skulle kunna utnyttjas. Samma hamnar och flygfält är också tänkbara platser dit militära förstärkningar till det nordiska området kan anlända. Något som till del redan är förberett, bland annat genom lagring av amerikansk materiel i Trondheim. Det finns därför goda skäl att överväga hur svenskt luftförsvar skulle kunna bidra till skyddet av dessa områden genom att utnyttja det djup som svenskt territorium erbjuder. Här finns det skäl att påpeka att svenska hamnar på Västkusten har en liknande roll ur norsk synvinkel, de utgör en alternativ försörjningsled om det skulle uppstå svårigheter att bedriva sjöfart direkt till Norge. Svensk förmåga att skydda sjöfart till Sverige blir därmed också viktigt för Norge.

Eventuella direkta Natoinsatser till stöd för Sverige, då inte bara i norr, kommer sannolikt också till stor del vara beroende av norsk infrastruktur. Vilket är ett ytterligare ett skäl till att Sverige borde se uppgiften att försvåra för ryska insatser med flyg och kryssningsrobotar riktade mot Norge som en del i försvaret av Sverige.

Här bör det även vägas in att utnyttjandet av norska baser är en förutsättning för att Nato ska kunna stödja sina baltiska alliansmedlemmar, främst då med flyginsatser. Kan vi vidta åtgärder för att öka trovärdigheten i det konceptet så ökar alliansens avskräckningspotential. Därmed ger vi ett bidrag till ökad stabilitet och säkerhet i hela det skandinavisk/baltiska området. Risken för ryska äventyrligheter i regionen skulle minska.

Som det framgår av detta inlägg, och det förra om Finland, så råder det ett antal komplicerade beroendeförhållanden mellan alla länder i regionen. Inget av länderna kan undgå att ta hänsyn till de andra i sin försvarsplanering. ”Försvara Sverige tillsammans med andra” innebär lika mycket att vi måste kunna stödja ”andras” operationer som att de stödjer våra operationer. Dessutom, optionen att försvara Sverige ”utan andra” finns inte – något som borde ha framgått ganska tydligt av resonemangen ovan.

 
Författaren är generalmajor och ledamot av KKrVA

Övning i viken

Reflektion

Den 20MAR2018, delgav det ryska försvarsministeriets informationstjänst att en mindre jägar- alternativt specialförbandsstyrka om cirka 50 soldater skall ha intransporterats till de båda öarna Hogland och Tyterskär. Intransporten skall ha genomförts med Mi-8AMTSH helikoptrar ur det ryska arméflyget inom det västra militärdistriktet (MD V). Efter genomförd intransport skall enheterna genomfört informationsinhämtning med bl.a. understöd av obemannade flygande farkoster, därtill skall de hindrat en konventionell motståndares framryckning. Sambandstjänst skall även övats över realistiska avstånd med ordinarie tilldelade sambandsmedel, där den konventionella motståndaren även skall ha genomfört signalspaning mot jägar-/specialförbandet. När uppgiften var löst skall förbandet uttransporterats med helikoptrar. Totalt skall fyra helikoptrar nyttjas för uppgiftens lösande.1

Denna övning är intressant ur ett flertal aspekter. I svensk media har tidningen Expressen belyst den, ur perspektivet att de ryska förbanden på Hogland och Tyterskär skall ha nyttjat obemannade flygande farkoster, samt att obemannade flygande farkoster har observerats i samband med tidigare svenska övningar. Därtill att den svenska Armén i samband med denna ryska övning genomförde övning Vintersol i Boden området tillsammans med bl.a. delar ur amerikanska marinkåren.2 Vad övning Vintersol och den ryska jägar- samt specialförbandsövning har för samband utvecklas ej av tidningen. Övningen har även belysts av EestiRahvusringhääling,3 vilket är Estlands statliga public service mediebolag. Deras rapportering var mer eller mindre en återupprepning av det ryska försvarsministeriets publicerade information.

Att estländsk media väljer att belysa övningen är full förståeligt maa. Hoglands och Tyterskärs geografiska position i förhållande till Estland. Dock blir det mer intressant att svensk media väljer att belysa den. Dock får sambandet mellan övning Vintersol i Boden området och den ryska jägar- och specialförbandsövningen i Finska viken med obemannade flygande farkoster, anses vara något långsökt. Vad de båda mediabolagen dock missar, men gör övningen intressant är hur och varför jägar- samt specialförband nyttjas.

Jägar- och specialförbandens strid och inhämtning är främst för att understödja en högre chefs plan. Sett till jägarförband är det främst högre taktisk och operativ nivå och för specialförband främst den operativa och strategiska nivån, som skall stödjas. Detta är relativt generiskt oaktat nation. Således kan och bör ej jägar- och specialförbandsövningar ses som isolerade händelser, utan de bör alltid sättas in i en större kontext, vad och varför övar de vid denna tidpunkt är en fråga som bör ställas.

Detta sammanhang kan finnas i den ryska 6. Arméns påbörjade övning med cirka 3,000 soldater den 19MAR2018.4 Vad som är intressant i detta sammanhang är att det påtalas att det är Armén som övar d.v.s. en operativ nivå. Därutöver är det sedan ett antal år känt att den ryska 6. Arméns operativa riktning är mot de baltiska staterna samt del av Finland.5 Detta gör att kontexten till jägar- alternativt specialförbandsövningen går att finna. Därmed inte sagt att det explicit var en övning gentemot öarna Hogland och Tyterskär som övades, sett till 6. Arméns operativa riktning. Då både in- och uttransport metoden utgjordes av helikopter kan det mycket väl varit riktat mot något annat geografiskt område inom ramen för 6. Arméns operativa riktning. Vad som talar för att det handlar om en annan geografisk plats är hindrandet av framryckning, sett till Hoglands och Tyterskärs geografiska utformning.

Vilket förband som nyttjats är desto svårare att fastställa, då de ryska jägar- och specialförbanden förefaller genomgå en omfattande reformering i dagsläget.6 Detta gör att det kan vara något av Spetsnazkompanierna på brigadnivå eller Spetsnazbataljonerna på arménivå som nyttjats eller för den delen någon av de två Spetsnazbrigaderna som finns inom MD V, då det enbart nämns att enheten skall ha kommit ur MD V.

I sammanhanget bör det nämnas att den ryska marinens antidiversionsförband, även övergått till att lösa mer offensiva uppgifter. De skall kunna lösa offensiva uppgifter i kustnära miljö.7 Detta innebär att det maritima antidiversionsförbandet baserat i Khronstadt, mycket väl kan ha varit det som nyttjats inom ramen för denna övning sett till antalet deltagare i övningen och geografiskt avstånd.

Avslutningsvis, denna övning bör ses utifrån den övningsverksamhet som pågår just nu inom de västra delarna av MD V, vilket det finns skäl till att återkomma i ett senare inlägg, då det finns ett antal mycket intressanta moment som övats under de senaste tiden som möjligtvishör samman i en större kontext kontra de isolerade övningsmoment som rapporteras. Därtill är det intressant att notera hur ofta begreppet ”den konventionella motståndaren” nyttjats i rapporteringen av de ryska väpnade styrkornas övningsverksamhet under de senaste 6 till 12 månaderna.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Expressen 1(Svenska)
Jägarchefen 1(Svenska)
Rysslands Försvarsministerium 1, 2(Ryska)
Valstybes Saugumo Departementas 1(Engelska)

Sutyagin, Igor. Bronk, Justin. Russia's new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon: Routledge Journals, E-bok, 2017.

Slutnoter

1Министерство обороны Российской Федерации. На островах Финского залива прошло учение со спецназовцами ЗВО. 2018. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12167497@egNews(Hämtad 2018-03-21)
2Expressen. Sjöshult, Fredrik. Ryska specialförband i drönarövning i Östersjön. https://www.expressen.se/nyheter/ryska-specialforband-i-dronarovning-i-ostersjon/(Hämtad 2018-03-22)
3Eesti Rahvusringhääling. Russia conducts special operations exercise in Gulf of Finland. 2018. https://news.err.ee/691052/russia-conducts-special-operations-exercise-in-gulf-of-finland(Hämtad 2018-03-22)
4Министерство обороны Российской Федерации. В Ленинградской области в рамках плановой проверки начались тактические учения с боевой стрельбой с подразделениями общевойсковой армии ЗВО. 2018. https://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12167423@egNews(Hämtad 2018-03-21)
5Valstybes Saugumo Departementas.National Security Threat Assessment. Vilnius: Valstybes Saugumo Departementas, 2016, s. 14.
Sutyagin, Igor. Bronk, Justin. Russia's new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon: Routledge Journals, E-bok, 2017, s. 70.
6Jägarchefen. Striden på djupet. 2018. http://jagarchefen.blogspot.se/2018/01/striden-pa-djupet.html(Hämtad 2018-03-22)
7Sutyagin, Igor. Bronk, Justin. Russia's new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon: Routledge Journals, E-bok, 2017, s. 57.

Nu krävs snabb verkstad inom civilt totalförsvar!

Av Björn Körlof

Foto: Shutterstock.com

Ett starkt civilt försvar krävs för att motverka effekterna av större kriser, katastrofer och krig. Foto: Shutterstock.com

Planeringen för höjd beredskap och krig inom totalförsvarets civila delar beslöts återupptas efter försvarsbeslutet 2015. I många viktiga avseenden saknades dock både ett tydligt regelverk och budgetmässig styrning för hur denna verksamhet skulle bedrivas bland den stora mängden berörda aktörer.

Försvarsberedningen lämnade sin första rapport till regeringen den 20 december 2017 (Ds 2017:66). Här ges förslag om inriktningen av totalförsvarsplaneringen samt en i väsentliga avseenden ny ansvarsordning vad gäller totalförsvarsplanering på central myndighetsnivå inom staten samt också förslag till en ny högre regional ledningsnivå för totalförsvarsfrågor inom den civila delen av totalförsvaret. På lägre regional och lokal nivå (länsstyrelser, landsting, regioner och kommuner) anger beredningen också att en intensifierad totalförsvarsplanering kommer att behöva genomföras.

På den centrala myndighetsnivån föreslås författningsmässigt anges ett antal myndigheter, s k sektorsmyndigheter som skall få s k sektorsansvar för samhällsviktiga verksamheter i totalförsvarsplaneringen i fred, men också visst operativt ansvar inom respektive sektor under höjd beredskap och krig. Men också ett antal myndigheter som inte blir sektorsmyndigheter föreslås få ett utökat ansvar för planering för höjd beredskap och krig och föreslås benämnas beredskapsmyndigheter. En myndighet som ingår i en sektor utan att vara sektorsansvarig kan alltså, enligt beredningens förslag, vara beredskapsansvarig och har då ett påtagligt ansvar för totalförsvarsplanering inom ramen för vad sektorsansvarig myndighet anger.

Planeringen för dessa sektorsmyndigheter föreslås under regeringen hållas samman av en myndighet som benämns Myndigheten för civil samordning och ledning inom totalförsvaret. Om det är en omvandlad MSB-myndighet är något oklart. Den nya myndigheten föreslås hålla samman hela den civila totalförsvarsplaneringen och samordna den med Försvarsmaktens planering.

Som en utgångspunkt för indelningen i sektorer nämner Försvarsberedningen 11 samhällsviktiga verksamheter som tidigare identifierats av MSB.

Beredningen talar emellertid om ett behov av ca 20 sådana områden. De ytterligare områden som beredningen kan ha haft i åtanke, utöver de av MSB nämnda, är inte beskrivna. Frågan om vilka områden som skall bli sektorsområden och vilka myndigheter som skall bli sektorsmyndigheter samt vilka myndigheter som skall bli beredskapsmyndigheter är således ännu inte klar. Det är olyckligt om denna oklarhet får tillåtas dra ut på tiden.

På central myndighetsnivå kan uppemot 40 olika myndigheter som sektorsmyndigheter och beredskapsmyndigheter snabbt bli berörda av krav på totalförsvarsplanering, utbildning och övning, oftast även i samverkan med Försvarsmakten.

Sektorer med sektorsansvariga myndigheter kan, som beredningen beskriver verksamheten, i sig inrymma både andra myndigheter, men inte minst också stora och väsentliga delar av privat verksamhet inom näringslivet, vilka alltså med stöd av författningar kan komma att åläggas betydande totalförsvarsplaneringsansvar inom ramen för respektive sektor.

Med den inriktning och det ansvar som föreslås för de s k sektorsansvariga myndigheterna är det svårt att förstå att de nuvarande s k samverkansområdena överhuvudtaget behöver kvarstå som författningsgivna institutioner.

På högre regional nivå föreslås en ny ledningsnivå inom totalförsvaret inrättas, som alltså skall fungera mellan de centrala myndigheterna och länsstyrelserna. Dessa områden benämns civilområden och chefen för civilbefälhavare. Dessa områden skulle bli desamma som militärregionerna vilka föreslås utökas i antal. Hur många dessa områden avses bli framgår inte explicit i beredningens betänkande, men då nuvarande militärregioner utgörs av fyra områden torde ca 6 civilområden och således också 6 militärområden inte vara en orealistisk utgångspunkt.

Med stor sannolikhet kommer även polisens regionala indelning att då anpassas till de nu angivna regionala indelningarna. Det står också klart att de blivande civilbefälhavarna med sina kanslier, liksom länsstyrelserna kommer att behöva genomföra planering, i hög grad tillsammans med Försvarsmakten.

Utöver de nu nämnda centrala myndigheterna (sektors- och beredskapsansvariga) tillkommer alltså för den statliga verksamheten också högre regionala och sedan tidigare även lägre regionala länsstyrelser och landsting/regioner. Även den primärkommunala nivån kommer i olika områden, som kan bedömas vara mest utsatta, att behöva involveras i totalförsvarsplaneringen liksom även i utbildnings- och övningsverksamhet.

Regionindelningsutredningen har nyligen avlämnat sitt betänkande och föreslår där en indelning vad avser statlig verksamhet som i hög grad ansluter till det synsätt som försvarsberedningen redovisat. Det är av stor betydelse för totalförsvarets verksamhet att regionindelningsfrågorna inte tillåts fördröjas utan att även här politiska beslut kan fattas i närtid som gör det möjligt att ansvaret på högre regional nivå för totalförsvarets planering kan börja utövas.

Inriktningen av planeringen skall, enligt beredningen, ske främst mot bakgrund av förhållanden under höjd beredskap och krig och omfattande utbildnings- och övningsverksamhet inom den civila delen av totalförsvaret föreslås äga rum mot en sådan bakgrund.

Räknas alla nivåer samman och om även de mest väsentliga privata företrädarna för viktiga affärsverksamheter inom sektorerna tillförs, torde det komma att handla om ca 300 planeringsansvariga aktörsföreträdare för totalförsvaret.

Beredningen nämner också att dessa förändringar av olika verksamheter inom totalförsvaret inte får fördröjas. Därför ter det sig från totalförsvarsverksamhetens utgångspunkter, oroande att beredningen föreslår att de nu nämnda lednings- och ansvarsförhållandena skall utredas. Det står också klart, inte minst mot bakgrund av den breda politiska samsynen i beredningen om dessa förslag, att ett genomförande också kan komma till stånd relativt snabbt utan risk för politiska eller parlamentariska komplikationer. Dessutom finns, förutom försvarsberedningens egna analyser och överväganden, omfattande underlag i Kungl Krigsvetenskapsakademiens omfattande studie avseende civilt totalförsvar. (Se boken ”Sverige värt att skydda” utgiven på hösten 2017). Även FOI har i närtid utgivit flera studier med inriktning på civilt försvar, sektorsansvar, och näringslivets roll i totalförsvarsplaneringen. Sammantaget torde underlaget ha både en sådan bredd och djup att inte ytterligare utredningar behöver företas. Det är sannolikt också möjligt att påbörja verksamheten inom vissa tydligt utpekade sektorsområden utan att alla detaljer är klarlagda.

Verksamheten inom totalförsvaret med den inriktning som angavs i försvarsbeslutet 2015 har till del också redan påbörjats. Det finns anledning att utgå ifrån att med den inriktning försvarsberedningen angett, inte minst också med dess krav på skyndsamhet, betydande planerings- utbildnings- och övningsverksamhet behöver komma igång redan under de närmsta två åren. Större intensitet i denna verksamhet kan sannolikt påräknas fr o m budgetåret 2021.

Till detta bör läggas att Försvarsberedningen starkt understryker behovet av utbildning och övningsverksamhet. Denna behöver naturligtvis ske mot bakgrund av en planering som åtminstone är angiven i sina huvuddrag.

Vad är det som fattas för att denna viktiga planeringsverksamhet inom civilt totalförsvar skall kunna komma igång med full kraft?

  1. Den myndighet som blir en ny myndighet för civil ledning och samordning, måste få sin instruktion förtydligad så att detta ansvar för sammanhållen civil ledning och samordning för totalförsvarets planering blir helt klar. Myndighetens budget och inriktningen av budgetmedel för denna roll inom civilt totalförsvar måste tydligt ingå i myndighetens regleringsbrev med gängse krav på målstyrning och resultatrapportering. Om denna myndighet skall fördela det civila totalförsvarets budget (”den civila ramen” som var en äldre benämning på detta) på respektive sektorsansvarig myndighet på förslag från denna, måste detta klaras ut tidigt. Det har stor betydelse för hur de sektorsansvariga myndigheterna kan agera inom och mellan sektorerna.
  2. De tänkta sektorsansvariga myndigheterna måste tidigt utpekas och deras ansvar för totalförsvarsverksamheten (planering, utbildning och övning) inom respektive sektor måste framgå av deras instruktioner. Budgetmedel bör avsättas från en gemensam civil ram och fördelas från myndigheten för civil ledning och samordning till de sektorsansvariga myndigheterna liksom vilka krav som ställs på en sektorsmyndighet vad avser underlag och återrapportering för en sådan inriktning. Om de sektorsansvariga myndigheterna får en egen budget och inriktningen av budgetmedel för sin viktiga roll inom civilt totalförsvar måste detta tydligt ingå i myndighetens regleringsbrev med gängse krav på målstyrning och resultatrapportering. De viktigaste sektorsansvariga myndigheterna torde vara relativt klara att kunna peka ut utan särskild utredning inom områden som livsmedel, drivmedel, transporter, sjukvård och telekommunikationer. Dessa verksamheter tillhör dem som behöver komma igång med planeringen redan i närtid.
  3. De tänkta civilbefälhavarna och omfattningen av deras regioner måste också tidigt utpekas. De måste få instruktioner i likhet med de centrala myndigheterna som klargör deras roll och befogenheter inom totalförsvarsverksamheten, inte minst i förhållande till Försvarsmaktens operativa verksamhet samt till länsstyrelser, landsting, regioner och kommuner. Även här krävs tydlig budgetstyrning genom regleringsbrev.
  4. Det regelverk som nu gäller för den ovannämnda verksamheten kräver, såvitt jag kan förstå, inte omedelbara lagändringar. Däremot kan regeringen, inom ramen för förordningsfullmakten och med stöd av lagen om totalförsvar och vissa andra lagar, snabbt förtydliga olika ansvar och inriktningskrav vilka som framgår av försvarsberedningens betänkande och som här beskrivits.

 
Det gäller, förutom instruktioner till olika myndigheter, förtydligande avseende sektorsmyndigheternas roll och ansvar och omfattningen av sektorerna, liksom vilka myndigheter som ändrar status från bevakningsansvariga till beredskapsansvariga. I samband härmed kan vi inte se att nuvarande samverkansområden tjänar något syfte. De är dessutom ofta föremål för kritik från olika myndigheter som ingår i dem. De kan sannolikt utmönstras och sektorsmyndigheterna överta och förstärka samverkansrollen inom respektive sektor med inriktning på samordning. De nya civilbefälhavarmyndigheterna kan kräva ändring av länsstyrelseinstruktionen med angivande av vilka länsstyrelser som har denna roll liksom möjligen en egen förordning som klargör civilbefälhavarens roll och ansvar inom totalförsvaret i fred och under höjd beredskap.

Det är sannolikt så att en förordning kan behöva ges ut med stöd av redan befintliga lagar om totalförsvar generellt, det som gäller för kommuner och landsting liksom för näringsidkare. En sådan förordning kan tjäna som gott stöd för de myndigheter som nu snabbt skall sätta totalförsvarsverksamheten i sjön. Den kan styra upp totalförsvarsplaneringen i stort med ansvar, befogenheter, samverkans- och samordningsverksamhet med Försvarsmakten och civila privata aktörer m.m.

Sker inte det som här angetts relativt snabbt kommer den civila delen av totalförsvaret att under lång tid brottas med en riskfylld eftersläpning av planeringsverksamhet som har sin grund i oklarheter om ansvar, planeringsverksamhetens inriktning och hur budgetmedel skall användas för denna verksamhet. Många olika behov som nu behöver åtgärdas inom den civila delen av totalförsvaret riskerar då att hamna på efterkälken och den samlade totalförsvarseffekten i form av ökad motståndskraft att utebli.

Eftersom beredningens rapport i de delar jag nu tagit upp omfattas av en, såvitt jag förstår, politiskt helt enig beredning kan det rimligen inte föreligga några politiska problem med att i regeringskansliet snabbt komma igång med det mer juridiska och budgetmässiga hantverksarbete som krävs för att få maskineriet att börja arbeta. Främst gäller det att få de viktigaste sektorsmyndigheterna utpekade. Ytterligare utredande inom detta område är obehövligt. Det brådskar att få ett fungerande civilt försvar på plats nu!

 
Författaren är Jur kand, F d generaldirektör samt ledamot av KKrVA.

Skilda bilder

Reflektion

Att Sverige hamnar i det säkerhetspolitiska rampljuset sker titt som tätt, dock berörs det oftast i sammanhanget avseende svenskt territoriums strategiska läge i händelse av en regional konflikt. Sverige hamnade dock tydligt i rampljuset den 17MAR2018. När det ryska utrikesministeriets talesperson, Maria Zakharova, i en intervju för den ryska statliga tv-kanalen Rossija-24påstod att bl.a. Sverige kunde vara en av ursprungskällorna till det kemiska stridsmedel, Novitjok, som nyttjades vid förgiftningen av den utväxlade ryske GRU officeren Sergej Skripal och dotter. Enligt Zakharova skall Sverige tillsammans med ett antal länder även bedrivit intensiva studier av substanser från Novitjok projektet.1

I sammanhanget är det även intressant att notera hur dagen innan, den 16MAR2018, publicerade den statliga ryska nyhetsbyrån TASS, ett uttalande av Rysslands Ambassadör i Nederländerna men även dess sändebud till Organisationen för förbud mot kemiska vapen, som arbetar med att upprätthålla konventionen mot kemiska vapen och har sitt säte i Haag. I detta uttalande nämns även Sverige, som ett av länderna som har bedrivit omfattande forskning sedan 1990-talet intill nu, avseende Novitjok samt den substans som nyttjades i Storbritannien mot den avhoppade GRU officeren bl.a. skulle kunnat härröra från Sverige.2Detta uttalande förefaller dock inte uppmärksammats, i någon nämnvärd omfattning, i Sverige.

Uttalandet den 17MAR2018 fick Sveriges Utrikesminister, Margot Wallström, att offentligt bemöta påståendet. Där hon kraftigt tillbakavisade den enligt henne oacceptabla och ogrundade anklagelsen från Ryssland.3Utöver den offentliga kommentaren från Utrikesministern kom även Rysslands ambassadör i Sverige, ViktorTatarintsev, kallas upp till Utrikesdepartementet (UD) den 20MAR2018. I syfte att förklara de enligt Utrikesministern helt grundlösa anklagelserna samt förklara varför Ryssland försöker dra in Sverige.4 Därutöver påtalade Utrikesministern att sådant uppförande lämpar sig ej mellan länder som har bra politiska och diplomatiska kontakter.5 Vilket i sak är intressant att notera, då Rysslands ambassadör för mindre än ett år sedan ansåg att förbindelserna mellan Sverige och Ryssland var allt annat än goda.6

Efter det genomförda mötet på UD, mellan Rysslands ambassadör och utrikesrådet Anna-Karin Eneström, uttalade sig den ryska ambassadören till Expressen att Zakharovas utspel ejskall ha varit någon officiell förklaring utan enbart en gissningfrån hennes sida. Vidare nämner ambassadören att FOI skyddsforskning i Umeå, kan ha varit en anledning till denna gissning.7 Inom ramen för s.k. skyddsforskningen tillåts viss framställan, i liten skala och omfattande restriktioner, av olika kemiska stridsmedel för att kunna pröva skyddsutrustning o.dyl.8 I sammanhanget är det väldigt intressant att Rysslands ambassadör vid mötet även skall ha framfört att Sverige och Ryssland var tvungen att jobba mycket hårt på att förbättra de bilaterala relationerna mellan de två länderna.9

Ett flertal faktorer blir intressanta i detta sammanhang kring denna ”gissning”. Inledningsvis får det ses som intressant hur Rysslands sändebud till Organisationen för förbud mot kemiska vapen men även Ambassadör i Nederländerna först uttalar sig kring Sverige (16MAR2018). Därefter uttalar sig, det ryska utrikesministeriets talesperson avseende Sverige (17MAR2018), med en dags mellanrum där sändebudet är först ut och därefter talespersonen. Om sändebudet samt ambassadör hade gjort sitt uttalande efter talespersonen, hade viss logik funnits, då utrikespolitiska linjer, vanligtvis, ”dikteras” av länders huvudstäder och inte av ambassadörer och sändebud. Denna ”gissnings” affär mellan Sverige och Ryssland torde dock vara utagerad iom. mötet på svenska UD den 20MAR2018.

Därefterär det synnerligen intressant att notera diskrepansen i synen på de bilaterala relationerna mellan Sverige och Ryssland. Att relationerna mellan Sverige och Ryssland har varit dåliga sedan 2014 får ses som ett faktum.10 Varpå Sveriges utrikesministers uttalande om goda politiska och diplomatiska kontakter blir väldigt intressant då Rysslands Ambassadör en dag efter Utrikesministerns uttalande menar på att de båda länderna måste anstränga sig för att förbättra de bilaterala relationerna. Det tyder ej på goda politiska och diplomatiska kontakter mellan länderna.

Vad som återigen får anses aktualiseras, avseende synen på de bilaterala relationerna mellan Sverige och Ryssland, är chefen för den ryska utrikesunderrättelsetjänstens uttalande den 19DEC2017. Vid detta tillfälle framfördes att Sverige var ett deltagande land i ett icke-deklarerat hybridkrig gentemot Ryssland, drivet av USA.11Sverige kom beröras i kontexten av att försöka skapa revolutionära grupperingar inom emigrantstrukturer.12 Vilket även får ses som en väldigt allvarlig anklagelse, riktad mot Sverige. En anklagelse som mig veterligen ej bemöts offentligt av Sverige på något sätt. Bortsett från att Sveriges Utrikesminister, mer eller mindre relativiserade bort det hela, när det berördes vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen 2018.13

Slutligen, får det ses som anmärkningsvärt att Sverige inom loppet av tre månader utav Ryssland, dels blivit beskylld för att delta i ett icke-deklarerat hybridkrig gentemot Ryssland, dels setts som ett möjligt land där ett kemiskt stridsmedel kan ha kommit från för att förgifta en utväxlad GRU officer i Storbritannien. Därtill att det förefaller råda diametralt skilda bilder av hur de bilaterala relationer är mellan Sverige och Ryssland beroende på vilket av länderna som uttalar sig. Detta gör att frågetecken uppstår i hur, dels Ryssland väljer att se på Sverige, dels Sverige väljer att se på Ryssland. Vilket ej får anses vara en bra kombination vid en tid av spända säkerhetspolitiska förhållanden i vårt direkta närområde.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Dagens Industri 1(Svenska)
Dagens Nyheter 1, 2(Svenska)
Expressen 1(Svenska)
Sveriges Television 1, 2(Svenska)
Svenska Dagbladet 1, 2(Svenska)
Regeringskansliet 1 (Svenska)
TASS 1, 2 (Engelska, Ryska)
Twitter 1(Engelska)
Youtube 1(Svenska)

Slutnoter

1Sveriges Television. Ryssland: Giftet som användes mot Skripal kan ha kommit från Sverige. 2018. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/ryssland-giftet-som-anvandes-mot-skripal-kan-ha-kommit-fran-sverige(Hämtad 2018-03-20)
Svenska Dagbladet. Ryssland pekar ut Sverige i härvan med nervgiftet. 2018. https://www.svd.se/ryssland-pekar-ut-sverige-i-giftharva(Hämtad 2018-03-20)
2TASS. Nerve agent detected in Salisbury might have been produced outside Russia in 1990’s. 2018. http://tass.com/politics/994400(Hämtad 2018-03-20)
3Wallström, Margot. Twitter post, 17 Mars, 2018, 17:21. https://twitter.com/margotwallstrom/status/975044507409567745(Hämtad 2018-03-20)
4Sveriges Television. Wendick, Christoffer. Giftfallet: Sverige kallar upp rysk diplomat. 2018. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/giftfallet-sverige-kallar-upp-rysk-diplomat(Hämtad 2018-03-20)
5Dagens Nyheter. Sverige kallar upp rysk diplomat. 2018. https://www.dn.se/nyheter/varlden/giftfallet-sverige-kallar-upp-rysk-diplomat/(Hämtad 2018-03-20)
6Dagens Industri. Rysslands ambassadör: Hög tid att Sverige och Ryssland sluter fred. 2018. https://www.di.se/debatt/rysslands-ambassador-hog-tid-att-sverige-och-ryssland-sluter-fred/(Hämtad 2018-03-20)
7Expressen. Apslid, Åsa. Brännström, Leif. Ryssland backar om giftutspel mot Sverige. 2018. https://www.expressen.se/nyheter/ryske-ambassadoren-backar-om-utspelet/(Hämtad 2018-03-20)
8Svenska Dagbladet. Holmberg Karlsson, Mia. Svensk giftexpert: ”Bara förekomsten oroväckande”. 2018. https://www.svd.se/expert-om-nervgiftattacken-ett-oroande-tecken-i-tiden(Hämtad 2018-03-20)
9Expressen. Apslid, Åsa. Brännström, Leif. Ryssland backar om giftutspel mot Sverige. 2018. https://www.expressen.se/nyheter/ryske-ambassadoren-backar-om-utspelet/(Hämtad 2018-03-20)
11Dagens Nyheter. Carlsson, Mattias. Rysk spionchef: Sverige deltar i hybridkrig mot Ryssland. 2017. https://www.dn.se/nyheter/rysk-spionchef-sverige-deltar-i-hybridkrig-mot-ryssland/(Hämtad 2018-03-19)
12ТАСС. Нарышкин отмечает угрозу переноса активности террористов в Центральную Азию и РФ. 2017. http://tass.ru/politika/4824055(Hämtad 2017-12-28)
13Rikskonferensen 2018, Söndag 15:45, 2018. https://youtu.be/33kuDe-Ke-0?t=33m6s(Hämtad 2018-03-20)

Genom lufthavet

Reflektion

I rysk media berördes den 02MAR2018 en mycket intressant övning som det ryska nationalgardet, Rosgvardija, genomfört som ett led i förberedelserna inför en övning som senare skall/skulle genomföras i norra Ryssland samt Arktis. Övad personal skall ha varit specialförbandssoldater ur nationalgardet. Soldaterna skall ha genomfört övning i höghöjdshoppning och övat på att glidflyga ett flertal kilometer med fallskärmssystemet "Stajer". Det intressanta i denna förövning var att förbandet skall ha mött upp en stödgrupp när de väl landat som understödde med fortsatt transport vidare mot lösande av uppgiften.1

Utnyttjande av s.k. vingfallskärmar för förflyttning i lufthavet är inget nytt. Vad som dock är intressant är att det ryska nationalgardet specialförband utnyttjar det som en intransportmetod för lösande av uppgifter. Sett till Rysslands stora yta är det dock inte förvånansvärt, då det möjliggör en snabb förflyttning av personalen med hjälp av transportflyg och fallskärm. Dock är fallskärmshoppning även när det kommer till nyttjande av s.k. vingfallskärmar väderberoende där det främst är sikt och vind som är styrande, oaktat typ av uppgift, i fred eller krig, som skall lösas.2

Tekniska hjälpmedel kan givetvis förenkla och möjliggöra förflyttning i lufthavet under vissa förhållanden. Något som Izvestija, berör i en artikel den 09MAR2018. Enligt Izvestija skall jägar- och specialförband inom de ryska väpnade styrkorna tillföras ett digitalt stödsystem som möjliggör att enskild fallskärmshoppare och förbandschef skall kunna följa förbandet genom lufthavet, men även erhålla förslag på åtgärder utifrån rådande förutsättningar. I samma artikel nämns uthoppshöjder om 10-11 km över havet och möjlighet att glidflyga cirka 50 km genom lufthavet.3 Dessa siffror är inte orimliga utan snarare fullt troliga beroende på vilka förutsättningar som råder.4

Vad som blir något avvikande i övningen är understödet med skotertransport. Givetvis går det att tänka sig ett scenario där jägar-/specialförband ur nationalgardet inom ramen för ett inrikesscenario transporteras in snabbt med transportflyg, genomför höghöjdshoppning för att ta sig mot en mötesplats och där intransporteras för att senare lösa en strids- och/eller inhämtningsuppgift. Dock är mängden friktionersom är förenat med ett sådant genomförande relativt omfattande, varpå det ej bör ses som ett s.k. standardförfarande, utan är snarare något som passar sig bättre på film än verkligheten vid lösande av uppgifter inrikes. Det hade varit enklare att nyttja skoter hela vägen fram, då de ändå fanns i närområdet för att minska friktionerna. Dock skall inte metoden förringas på något sätt. Det finns givetvis situationer där ett scenario kan uppstå och grunden för jägar- och specialförband är att öva en mängd olika metoder som kan tänkas komma att utnyttjas vid något tillfälle för att ffa. skapa överraskning.

Däremot skulle jag vilja påstå att denna metod mer lämpar sig för agerande i ett s.k. skymningsläge.5 Det vill säga ett större tidsfönster finns, flertalet dagar, för att effektivt kunna nyttja fördelarna med höghöjdshoppning, utifrån metrologiska förutsättningar, för att dolt ta sig fram till en punkt genom lufthavet. Kontra tidskritisk verksamhet såsom antiterroroperationer. Rosgvardija har även territorialförsvar som en av sina uppgifter att lösa.6 Härvid kan det även ses som möjligt att dess jägar-/specialförband även skall kunna lösa mer offensiva uppgifter, bortom territorialförsvar, i händelse av en väpnad konflikt.

Sett till ett skymningsläge och väpnad konflikt lämpar sig denna metod främst att tillämpa i de områden som Ryssland har direktangränsande landområde till. Då en ordinarie flygrörelse inom eget område skulle kunna dölja uthopp av jägar-/specialförbandstrupp på hög höjd som förflyttar sig i lufthavet. Givetvis finns möjligheten i nyttjande av civila flygplan i civila flygkorridorer, något som t.ex. ett amerikanskt specialförbandsreglemente tar upp.7 Men även den avhoppade sovjetiska GRU officeren Viktor Suvorov (Vladimir Rezun), tar  indirekt upp detta i sin bok Spetsnaz från 1980-talet.8

I detta sammanhang blir de finska uppgifterna om ryska inköp av markområden samt olika faciliteter mycket intressanta, med möjligbäring mot säkerhetsintressen.9 Ett begränsat antal av dessa faciliteter skulle kunna utgöra möjligastödpunkter för jägar-/specialförband i ett skymningsläge. Varvid det går att se ett möjligt scenario att genomföra innästling genom höghöjdshoppning och utnyttja lufthavet som ett transportmedel för att ta sig förbi ett gränsområde. Därefter möter t.ex. stödagenter eller tidigare innästlad personal upp med skotrar som finns i området och transporterar den med fallskärm innästlade personal till stödpunkten för förberedelser, eller vidare mot den faktiska uppgiften.

Historiskt har s.k. skymningslägen varit relativt långa,10 varvid ett lämpligt tidsfönster, utifrån metrologiska förhållanden odyl, för genomförande av en dylik innästling innan en möjligväpnad konflikt uppstår får ses som trolig. Detta får ses som ett mer möjligt scenario än nyttjande av dylikt förfarande vid en antiterroroperation, som oftast, historiskt, varit tidskritisk verksamhet då det mer handlar om reaktiv kontra proaktiv verksamhet.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Izvestija 1(Ryska)
RIA Novosti 1(Ryska)
TASS 1(Ryska)
Totalförsvarets forskningsinstitut 1, 2(Svenska)
YLE 1, 2(Svenska)

Department of the Army. Special Forces Military Free-Fall Operations. Washington, DC: Department of the Army, 2005.
Försvarsmakten. Fällnings- och fallskärmsreglemente. Stockholm: Försvarsmakten, 1997.
Försvarsmakten. SäkI Fsktj 07. Stockholm: Försvarsmakten, 2007.
Hugemark, Bo (red). Urladdning: 1940 – blixtkrigens år. Stockholm: Probus, 1990.
Suvorov, Viktor. Spetsnaz: Sovjets hemliga terrorarmé. Stockholm: Timbro, 1989.

Slutnoter

1РИА Новости. Бойцы спецназа Росгвардии совершили по 100 прыжков, готовясь к учениям. 2018. https://ria.ru/defense_safety/20180302/1515627678.html(Hämtad 2018-03-18)
ТАСС. Спецназ Росгвардии завершил подготовку личного состава перед учениями в Арктике. 2018. http://tass.ru/v-strane/5002044(Hämtad 2018-03-18)
2Department of the Army. Special Forces Military Free-Fall Operations. Washington, DC: Department of the Army, 2005, s. 1-4, 10-4-10-6, 11-6.
Försvarsmakten. Fällnings- och fallskärmsreglemente. Stockholm: Försvarsmakten, 1997, s. 73-74.
Försvarsmakten. SäkI Fsktj 07. Stockholm: Försvarsmakten, 2007, s. 33, 52.
3Известия. Российские спецназовцы получили дистанционное управление. 2018. https://iz.ru/701848/nikolai-surkov-aleksei-ramm/rossiiskie-spetcnazovtcy-poluchili-distantcionnoe-upravlenie(Hämtad 2018-03-18)
4Försvarsmakten. Fällnings- och fallskärmsreglemente. Stockholm: Försvarsmakten, 1997, s. 76-77.
5Jonsson, Daniel K. Typfall 5: Utdragen och eskalerande gråzonsproblematik. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2018, s. 4.
6Persson, Gudrun (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2017, s. 55.
7Department of the Army. Special Forces Military Free-Fall Operations. Washington, DC: Department of the Army, 2005, s. 1-2.
8Suvorov, Viktor. Spetsnaz: Sovjets hemliga terrorarmé. Stockholm: Timbro, 1989, s. 181-182.
9YLE. Rappe, Axel. Sommarstugor kan vara gömställen för utländska makter. 2018. https://svenska.yle.fi/artikel/2018/02/18/sommarstugor-kan-vara-gomstallen-for-utlandska-makter-i-kimito-vacker-ryskagd(Hämtad 2018-03-18)
YLE. Tuula, Malin. Ryska markaffärer ett hot – Säkerhetskommittén listade hybridkrigsfenomen. 2016. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/02/15/ryska-markaffarer-ett-hot-sakerhetskommitten-listade-hybridkrigsfenomen(Hämtad 2018-03-18)
10Hugemark, Bo (red). Urladdning: 1940 – blixtkrigens år. Stockholm: Probus, 1990, s. 95.

Försvara Sverige tillsammans med andra – Del 1 Finland


Inlägget finns också publicerat på Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg:  kkrva.se

En grundsten i den svenska säkerhets- och försvarspolitiken är att Sverige ska kunna försvaras tillsammans med andra.


Oftast har diskussionen här kretsat kring två faktorer; interoperabilitet och hur Sverige ska kunna ta emot hjälp. I det första fallet, interoperabilitet, har vi tekniskt nått långt när det gäller att kunna samverka med Nato i stort och våra grannar. Den processen är lättbegriplig. Däremot när det gäller den djupare innebörden, på vilket sätt försvarar vi Sverige tillsammans med andra, anser jag att resonemangen oftast har varit allt för sverigecentrerade.

Diskussionen har till stor del fokuserat på faktorer som: hur skydda eventuella basområden i Sverige, hur kunna hålla farleder på Västkusten öppna för att ta emot hjälp och hur skapa förutsättningar att leda underställda utländska förband. Självfallet är det viktiga faktorer som bör påverka Försvarsmaktens och det civila försvarets utformning men de ger inte ett fullständigt svar. En fråga som dock sällan diskuteras är: hur kan vi bidra till att andra länders stridskrafter kan utveckla störst möjliga effekt mot en gemensam fiende? Att försvara Sverige tillsammans med andra behöver inte nödvändigtvis innebära att utländska stridskrafter uppträder i Sverige.

Här avser jag inte diskutera vad en eventuell anslutning till Nato eller andra övergripande säkerhetspolitiska vägval skulle kunna innebära avseende en uppgiftsfördelning mellan olika länder i regionen (vilket jag inte tror skulle förändra resonemangen nedan så värst mycket). Istället begränsar jag mig till några faktorer där svenska åtgärder, eller brist på åtgärder, kan påverka Finlands och Norges försvarsmöjligheter. Något som i många situationer kan påverka försvaret av Sverige och därmed också hur Försvarsmakten bör utformas. Det kommer att ske i två inlägg där det första (detta) avhandlar Finland och det andra kommer röra på vilket sätt Norge har (borde ha) betydelse för svensk försvarsplanering.

Att Sverige aktivt skulle delta i operationer i Finland med större förband är inte aktuellt. Resurserna finns helt enkelt inte, varken idag eller inom överskådlig framtid. Den svenska målsättningen bör därför vara att bidra till att den finska försvarsmakten kan utveckla så hög effekt som möjligt. Visserligen en inriktning som kan (miss)uppfattas som att Sverige ”gömmer” sig bakom Finland. Men det finns inga skäl att ägna sig åt utopiska målsättningar när det gäller den svenska försvarsmaktens framtida förmåga. Även om den skulle bli avsevärt mycket starkare än vad den är idag kommer den i huvudsak behöva inriktas på försvaret av södra Sverige och övre Norrland. Operationer som skulle innebära ett indirekt stöd till Finland på samma sätt som finska operationer utgör ett indirekt stöd till försvaret av Sverige – eller om man så vill, vi försvarar Sverige tillsammans med andra.

Inom ramen för en sådan målsättning utpekar sig fem viktiga problemområden där Sverige skulle kunna bidra till försvaret av Finland:  

-          Finland är i det närmaste helt beroende av sjötransporter genom Östersjön för sin försörjning av varor från utlandet. I händelse av ett krig i regionen kommer denna väg knappast att vara aktuell, eller åtminstone ytterst riskfylld. Möjligheterna att landvägen transportera varor genom Sverige är därför ett viktigt alternativ. Visserligen en möjlighet med måttlig kapacitet jämfört med sjötransporter, men bättre än inget. Här måste också alternativet att ta in varor via norska hamnar som transporteras genom Sverige och vidare över Bottenviken vägas in. Svenskt luftrum skulle i en krigssituation också vara en viktig länk till utlandet för Finland.

-          Kopplat till möjligheterna för Finland att upprätthålla kontakten med omvärlden utgör Åland ett nyckelområde. Om en angripare skulle få möjligheten att utnyttja ögruppen för att gruppera långräckviddiga luftvärns- och sjömålsrobotsystem skulle södra Finland i huvudsak vara isolerat västerut. Det skulle också allvarligt begränsa möjligheterna för såväl svenska som finska luft- och sjöstridskrafter att verka. Åland utgör också ett ”flankskydd” för såväl norrlandskusten som finska västkusten genom att ögruppen, om den försvaras, utgör ett ”lås” för Bottenhavet.

-          Ett svenskt vapensystem som direkt skulle kunna bidra till försvaret av Finland är svenska ubåtar vilka skulle kunna utgöra ett hot mot operationer över havet riktade mot finska kustområden.

-          Finlands territorium erbjuder ett begränsat operativt djup. Det innebär bland annat att finska flygbaser är känsliga för bekämpning med vapensystem grupperade på ryskt territorium. Möjligheter att kunna basera i Sverige skulle öka det finska flygvapnets uthållighet och operationsfrihet.

-          Kopplat till det finska flygvapnets uthållighet och att det kan behöva uppträda i två riktningar samtidigt, norra respektive södra Finland, bör det också skapas förutsättningar för att svenska flygstridskrafter kan agera i finskt luftrum till stöd för finska luftoperationer.

Det är ett såväl svenskt som finskt intresse att sjöfarten på den svenska Västkusten kan upprätthållas och även att förbindelserna från Norge genom Sverige och vidare till Finland kan skyddas. Förutom att det kräver svensk förmåga att säkerställa sjöfarten till hamnarna på Västkusten så pekar det på ett behov av att skydda landförbindelserna genom bland annat nedre Norrland. Faktorer som bör beaktas när vi analyserar behovet av svensk marin förmåga på Västkusten, vårt behov av luftvärn, vår förmåga att återställa skadade landförbindelser och behovet av att kunna skydda sjöförbindelserna över Bottenviken, t ex att där kunna röja ubåtslagda eller flygfällda minor.

Att bidra till försvaret av Åland är kanske den enskilt viktigaste åtgärden som Sverige skulle kunna vidta för att stödja Finland i händelse av ett krig i östersjöområdet. Något som också kraftigt skulle påverka möjligheterna att försvara det svenska fastlandet. Uppgiften är så viktig så att den bör jämställas med försvaret av prioriterade områden i Sverige. Det i innebär att Försvarsmakten borde innehålla förband vilka har som förstahandsuppgift att stödja det finska försvaret av ögruppen.

Finland saknar idag ubåtar, ett vapensystem som har stor uthållighet och som också är svårt att bekämpa. Svenska ubåtar skulle kunna utgöra ett bidrag till förstärka den finska förmågan att möta kringgångsföretag över havet vilka syftar till att landsätta styrkor i ryggen på försvaret på marken. De (ubåtarna) skulle även kunna spela en roll i försvaret av Åland.

Idag täcker inte det svenska flygbassystemet ens vårt eget behov av baser i händelse av krig. I samband med att detta avhjälps (förhoppningsvis) så bör det också vägas in att delar av det finska flygvapnet kan behöva operera från svenska baser. Då Ryssland vid ett eventuellt framtida krig kommer eftersträva snabba förlopp så bör ett antal svenska basförband redan från början ha förmågan att serva även finska flygplan med allt som kan behövas, vapen, enklare reparationer, samband med finsk flygstridsledning mm.

Sammantaget innebär ”försvara Sverige tillsammans med andra”, där Finland rimligtvis är någon av de ”andra”, att det finns starka skäl att komplettera den svenska försvarsmaktens tänkta utveckling med åtgärder som kan bidra till att öka Finlands motståndsförmåga.

Konkret skulle det innebära att kravet på att skydda importsjöfart är större än vad som vore tillräckligt för att täcka enbart svenska behov. Det bör påverka dimensioneringen av svensk marin förmåga på Västkusten. Behovet av att säkerställa förbindelser från Norge genom nedre Norrland och vidare över Bottenhavet innebär ett ökat behov av bland annat luftvärn, förband som kan reparera skadade förbindelser samt marin förmåga i Bottenhavet, t ex för minröjning och ubåtsjakt. Ålandsproblematiken är av en sådan dignitet att det motiverar en utökning av amfibiekåren utöver det som motiveras av behoven kopplade till att försvara svenska skärgårdsområden. Likaså bör utbyggnaden, och bemanningen, av svenska krigsflygbaser, i främst Norrland, dimensioneras för att hantera såväl tämligen stora svenska flygförband men också finska. En utökning av det svenska ubåtsvapnet ter sig också välmotiverat om man väger in dess möjligheter att stödja den finska försvarsmaktens operationer.

Avslutningsvis. De flesta av föreslagna åtgärderna är sådana som krävs för att säkerställa Sveriges egen krigföringsförmåga. Dock, genom att till delar höja ambitionsnivån i sådant som ändå måste göras för att kunna försvara Sverige så skulle det också vara ett viktigt bidrag till en ökad finsk försvarsförmåga. De merkostnader som detta skulle medföra är en blygsam investering i förhållande till det som skulle uppnås i form av ökad gemensam svensk-finsk försvarseffekt, och därmed också ökad avskräckning i syfte att minska risken för ett angrepp på något av länderna överhuvudtaget.

                                                                 *****

Försvara Sverige tillsammans med andra – Del 1 Finland

av Karlis Neretnieks
Finska F 18 Hornet på Hagshult under Aurora 2017. Foto: Jerry Lindbergh, Försvarsmakten.

Finska F 18 Hornet på Hagshult under Aurora 2017. Foto: Jerry Lindbergh, Försvarsmakten.

En grundsten i den svenska säkerhets- och försvarspolitiken är att Sverige ska kunna försvaras tillsammans med andra.

Oftast har diskussionen här kretsat kring två faktorer; interoperabilitet och hur Sverige ska kunna ta emot hjälp. I det första fallet, interoperabilitet, har vi tekniskt nått långt när det gäller att kunna samverka med Nato i stort och våra grannar. Den processen är lättbegriplig. Däremot när det gäller den djupare innebörden, på vilket sätt försvarar vi Sverige tillsammans med andra, anser jag att resonemangen oftast har varit allt för sverigecentrerade.

Diskussionen har till stor del fokuserat på faktorer som: hur skydda eventuella basområden i Sverige, hur kunna hålla farleder på Västkusten öppna för att ta emot hjälp och hur skapa förutsättningar att leda underställda utländska förband. Självfallet är det viktiga faktorer som bör påverka Försvarsmaktens och det civila försvarets utformning men de ger inte ett fullständigt svar. En fråga som dock sällan diskuteras är: hur kan vi bidra till att andra länders stridskrafter kan utveckla störst möjliga effekt mot en gemensam fiende? Att försvara Sverige tillsammans med andra behöver inte nödvändigtvis innebära att utländska stridskrafter uppträder i Sverige.

Här avser jag inte diskutera vad en eventuell anslutning till Nato eller andra övergripande säkerhetspolitiska vägval skulle kunna innebära avseende en uppgiftsfördelning mellan olika länder i regionen (vilket jag inte tror skulle förändra resonemangen nedan så värst mycket). Istället begränsar jag mig till några faktorer där svenska åtgärder, eller brist på åtgärder, kan påverka Finlands och Norges försvarsmöjligheter. Något som i många situationer kan påverka försvaret av Sverige och därmed också hur Försvarsmakten bör utformas. Det kommer att ske i två inlägg där det första (detta) avhandlar Finland och det andra kommer att beröra på vilket sätt Norge har (borde ha) betydelse för svensk försvarsplanering.

Att Sverige aktivt skulle delta i operationer i Finland med större förband är inte aktuellt. Resurserna finns helt enkelt inte, varken idag eller inom överskådlig framtid. Den svenska målsättningen bör därför vara att bidra till att den finska försvarsmakten kan utveckla så hög effekt som möjligt. Visserligen en inriktning som kan (miss)uppfattas som att Sverige ”gömmer” sig bakom Finland. Men det finns inga skäl att ägna sig åt utopiska målsättningar när det gäller den svenska försvarsmaktens framtida förmåga. Även om den skulle bli avsevärt mycket starkare än vad den är idag kommer den i huvudsak att behöva inriktas på försvaret av södra Sverige och övre Norrland. Operationer som skulle innebära ett indirekt stöd till Finland på samma sätt som finska operationer utgör ett indirekt stöd till försvaret av Sverige – eller om man så vill, vi försvarar Sverige tillsammans med andra.

Inom ramen för en sådan målsättning utpekar sig fem viktiga problemområden där Sverige skulle kunna bidra till försvaret av Finland:

  • Finland är i det närmaste helt beroende av sjötransporter genom Östersjön för sin försörjning av varor från utlandet. I händelse av ett krig i regionen kommer denna väg knappast att vara aktuell, eller åtminstone ytterst riskfylld. Möjligheterna att landvägen transportera varor genom Sverige är därför ett viktigt alternativ. Visserligen en möjlighet med måttlig kapacitet jämfört med sjötransporter, men bättre än inget. Här måste också alternativet att ta in varor via norska hamnar som transporteras genom Sverige och vidare över Bottenviken vägas in. Svenskt luftrum skulle i en krigssituation också vara en viktig länk till utlandet för Finland.
  • Kopplat till möjligheterna för Finland att upprätthålla kontakten med omvärlden utgör Åland ett nyckelområde. Om en angripare skulle få möjligheten att utnyttja ögruppen för att gruppera långräckviddiga luftvärns- och sjömålsrobotsystem skulle södra Finland i huvudsak vara isolerat västerut. Det skulle också allvarligt begränsa möjligheterna för såväl svenska som finska luft- och sjöstridskrafter att verka. Åland utgör också ett ”flankskydd” för såväl norrlandskusten som finska västkusten genom att ögruppen, om den försvaras, utgör ett ”lås” för Bottenhavet.
  • Ett svenskt vapensystem som direkt skulle kunna bidra till försvaret av Finland är svenska ubåtar vilka skulle kunna utgöra ett hot mot operationer över havet riktade mot finska kustområden.
  • Finlands territorium erbjuder ett begränsat operativt djup. Det innebär bland annat att finska flygbaser är känsliga för bekämpning med vapensystem grupperade på ryskt territorium. Möjligheter att kunna basera i Sverige skulle öka det finska flygvapnets uthållighet och operationsfrihet.
  • Kopplat till det finska flygvapnets uthållighet och att det kan behöva uppträda i två riktningar samtidigt, norra respektive södra Finland, bör det också skapas förutsättningar för att svenska flygstridskrafter kan agera i finskt luftrum till stöd för finska luftoperationer.

Det är ett såväl svenskt som finskt intresse att sjöfarten på den svenska Västkusten kan upprätthållas och även att förbindelserna från Norge genom Sverige och vidare till Finland kan skyddas. Förutom att det kräver svensk förmåga att säkerställa sjöfarten till hamnarna på Västkusten så pekar det på ett behov av att skydda landförbindelserna genom bland annat nedre Norrland. Faktorer som bör beaktas när vi analyserar behovet av svensk marin förmåga på Västkusten, vårt behov av luftvärn, vår förmåga att återställa skadade landförbindelser och behovet av att kunna skydda sjöförbindelserna över Bottenviken, t ex att där kunna röja ubåtslagda eller flygfällda minor.

Att bidra till försvaret av Åland är kanske den enskilt viktigaste åtgärden som Sverige skulle kunna vidta för att stödja Finland i händelse av ett krig i östersjöområdet. Något som också kraftigt skulle påverka möjligheterna att försvara det svenska fastlandet. Uppgiften är så viktig att den bör jämställas med försvaret av prioriterade områden i Sverige. Det i innebär att Försvarsmakten borde innehålla förband vilka har som förstahandsuppgift att stödja det finska försvaret av ögruppen.

Finland saknar idag ubåtar, ett vapensystem som har stor uthållighet och som också är svårt att bekämpa. Svenska ubåtar skulle kunna utgöra ett bidrag till att förstärka den finska förmågan att möta kringgångsföretag över havet vilka syftar till att landsätta styrkor i ryggen på försvaret på marken. De (ubåtarna) skulle även kunna spela en roll i försvaret av Åland.

Idag täcker inte det svenska flygbassystemet ens vårt eget behov av baser i händelse av krig. I samband med att detta avhjälps (förhoppningsvis) så bör det också vägas in att delar av det finska flygvapnet kan behöva operera från svenska baser. Då Ryssland vid ett eventuellt framtida krig kommer eftersträva snabba förlopp så bör ett antal svenska basförband redan från början ha förmågan att serva även finska flygplan med allt som kan behövas, vapen, enklare reparationer, samband med finsk flygstridsledning mm.

Sammantaget innebär ”försvara Sverige tillsammans med andra”, där Finland rimligtvis är någon av de ”andra”, att det finns starka skäl att komplettera den svenska försvarsmaktens tänkta utveckling med åtgärder som kan bidra till att öka Finlands motståndsförmåga.

Konkret skulle det innebära att kravet på att skydda importsjöfart är större än vad som vore tillräckligt för att täcka enbart svenska behov. Det bör påverka dimensioneringen av svensk marin förmåga på Västkusten. Behovet av att säkerställa förbindelser från Norge genom nedre Norrland och vidare över Bottenhavet innebär ett ökat behov av bland annat luftvärn, förband som kan reparera skadade förbindelser samt marin förmåga i Bottenhavet, t ex för minröjning och ubåtsjakt. Ålandsproblematiken är av en sådan dignitet att det motiverar en utökning av amfibiekåren utöver det som motiveras av behoven kopplade till att försvara svenska skärgårdsområden. Likaså bör utbyggnaden, och bemanningen, av svenska krigsflygbaser, i främst Norrland, dimensioneras för att hantera såväl tämligen stora svenska flygförband men också finska. En utökning av det svenska ubåtsvapnet ter sig också välmotiverat om man väger in dess möjligheter att stödja den finska försvarsmaktens operationer.

Avslutningsvis. De flesta av föreslagna åtgärderna är sådana som krävs för att säkerställa Sveriges egen krigföringsförmåga. Dock, genom att till delar höja ambitionsnivån i sådant som ändå måste göras för att kunna försvara Sverige så skulle det också vara ett viktigt bidrag till en ökad finsk försvarsförmåga. De merkostnader som detta skulle medföra är en blygsam investering i förhållande till det som skulle uppnås i form av ökad gemensam svensk-finsk försvarseffekt, och därmed också ökad avskräckning i syfte att minska risken för ett angrepp på något av länderna överhuvudtaget.

 
Författaren är generalmajor och ledamot av KKrVA.

Tröskeleffekten i svensk försvarspolitik

av Claes Arvidsson

Den bristande styrkebalansen mellan Väst och Ryssland diskuterades i två artiklar för SvD/Säkerhetsrådet av Folk och försvars tidigare generalsekreterare Lars Ekeman: Ryskt hitte-på om hotet från Nato respektive Militär styrka spelar förstås roll. Artiklarna byggde till stor del på två studier från FOI: Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2016 respektive Västlig militär förmåga.

Slutsatserna understöds i en ny forskningsrapport från det amerikanska forskningsinstitutet RAND: Assessing the Conventional Force Imbalance in Europa: Implications for Countering Russian Lokal Superiority.

Författarna, Scott Boston, Michael Johnson, Nathan Beauchamp-Mustafaga & Yvonne Crane, konstaterar att medan Väst efter kalla kriget slut fokuserat på stabilitetsoperationer och lättrörliga styrkor, valde Ryssland en annan och tyngre inriktning som ger fördelar i strid med mekaniserade förband nära de egna gränserna med fokus på det Västra militärdistriktet.

Kännetecknande är rörlighet, eldkraft och förmåga försvarsgrensöverskridande samordnad strid. Materiel har moderniserats, fler yrkessoldater har anställts, fler förband hålls i hög beredskap och stridserfarenhet har erhållits i Ukraina och Syrien.

Slutsatsen är att Ryssland – givet den nuvarande styrkebalansen – kan ställa Nato inför ett snabbt fait accompli i Baltikum och sedan genom brinkmanship frysa konflikten. I konsekvens därav följer slutsatsen att Nato behöver höja tröskeln i Baltikum.

Tilläggas bör förstås att det gäller även Sveriges bidrag till försvaret i det nordisk-baltiska stridsområdet. Den mest påtagliga tröskeleffekten i svensk försvarspolitik är dock fortfarande regeringens oförmåga att hittills inte bara verbalt utan konkret i form av rejält höjda försvarsanslag inse att tröskeln behöver höjas.

 
Författaren har varit mångårig ledarskribent i SvD, numera författare och redaktör för Säkerhetsrådet.

Illegalister på 2010-talet

Sammanfattning

Historiskt har s.k. illegalister funnits en lång tid. Det kalla krigets avslut har på intet sätt avbrutet verksamheten med illegala underrättelseofficerare i olika målländer. Nya har tillförts och gamla som redan infiltrerades under det kalla kriget har fortsatt sin verksamhet. Det försämrade säkerhetsläget sedan 2008, har möjligtvis även inneburit att verksamheten med illegala underrättelsestrukturer fått en förnyad aktualitet. Då en nations underrättelsetjänst plötsligt kan stå utan s.k. legala underrättelseofficerare i händelse av t.ex. omfattande utvisningar. Därutöver har troligtvis möjligheten att infiltrera illegalister ökat under det senaste decenniet maa. de omfattande flyktingströmmar som uppstått p.g.a. konflikter m.m. Dock utgör illegala underrättelseofficerare en begränsad del, varpå andra former av underrättelseofficerare ej skall bortses.

Analys

Inledningsvis skall det klargöras att ett flertal länder nyttjar sig av s.k. illegalister. Dock förefaller det i den öppna litteraturen samt nyhetsrapportering främst vara ryska framgångar och motgångar inom detta område, som berörs. Ett av de mer intressanta fallen rörande s.k. illegalister under 2000-talet är ej den ring av illegalister som arresterades i USA 2010. Dessa illegalister var i inledningen av sin verksamhet d.v.s. de hade ej lyckats knyta några viktiga källor till sig som kunde förse dem med information av signifikant underrättelsekaraktär.1 Detta var dock ej fallet med det, inledningsvis sovjetiska därefter ryska, illegalistpar i Tyskland som greps 2011.2 Dock förefaller detta illegalist fall, kommit i skymundan från det större fallet i USA, trots att skadan de orsakade troligtvis var markant större än vad de 10 illegalisterna sammanlagt i USA under sin tid där, lyckades förorsaka.

Det tyska illegalistparets s.k. legend, falska identiteter,3var Andreas och Heidrun Anschlag, vid gripandet av dem var deras ålder enligt legenden 51 respektive 45 år. Deras verkliga förnamn förefaller varit Alexandr och Olga, vad deras efternamn var/är förefaller ej framkommit. De båda illegalisterna hade täcknamnen Pitrespektive Tina i de meddelanden som utbyttes mellan dem och den ryska utrikes underrättelsetjänsten, SVR, i Moskva som i vissa sammanhang benämns Tsentr (Centrum).4

Vart startar då historien om det tyska illegalistparet? Enligt den s.k. legenden för Andreas, skall han blivit född i Argentina 1959 och Heidrun i Peru 1965. I de båda länderna fanns och finns en tysk och österrikisk diaspora vars rötter går att spåra tillbaka till 1800-talet.5 Därutöver utvandrade tyskspråkiga, efter andra världskrigets slut till Sydamerika.6Ur perspektivet svårigheter att spåra om det verkligen kunde stämma,7 får det anses varit ett klokt drag att använda den tyska diasporan i Sydamerika, som täckuppgift. Vad som dock skulle kunnat dra uppmärksamhet till dem, hade varit de delar ur Nazityskland som tog sin tillflykt till Sydamerika efter andra världskrigets slut.8 Vilket hade kunnat föranleda en fördjupad granskning av dem, vid misstanke om anknytningar till dessa.

Enligt den tyska åklagaren skall den sovjetiska säkerhets- och underrättelsetjänsten KGB, betalt en lokal tjänsteman i staden Wildalpen, Österrike, en muta i nuvarande penningvärde om 200 Euro i oktober 1984 för att mantalsskriva Andreas Anschlagdär, utifrån sin legend. Därefter kom även Heidrun att mantalsskrivas i Österrike. Därefter kom paret även viggas i Österrike, innan de kom att flytta till Västtyskland.9Således var Österrike ett s.k. legaliseringsland för illegalisterna, där de skulle erhålla ett fysiskt medborgarskap för att till del dölja sitt falska medborgarskap som de kom till legaliseringslandet med.10

Paret kom att flytta till Aachen i Västtyskland, först Andreas 1988 och Heidrun 1990. Utåt kom Andreas påbörja studier i maskinteknik och Heidrun kom att vara hemmafru. I den bevisföring som den tyska åklagaren la fram, förefaller det påvisats att paret hade påbörjat sin underrättelseverksamhet 1988 och eventuellt tidigare. Paret kom 1991 få en dotter, varvid de flyttade till Meckenheim i närheten av Bonn. Slutligen kom paret att bosätta sig i Marburg 2010, där deras dotter även studerade i närheten.11

Paret skall enligt grannar levt ett tystlåtet liv, ej varit engagerad i några föreningar o.dyl. och ej haft något egentligt umgänge, en granne uppger att han aldrig såg Andreas. Dock förefaller de i vissa fall haft ett märkligt uppträdanden som uppmärksammats av deras grannar, om än att de ej kunde koppla det till konspirativ verksamhet. Heidrun skall t.ex. frekvent talat i telefon utomhus oaktat årstid, hon skall även setts under tidiga mornar lämna sitt hus, med en stor träningsväska trots att hon ej tränade i någon träningsklubb motsv.12

Vilka uppgifter paret kan ha löst mellan 1988 intill dess gripande 2011 är något höjt i dunkel, medierapporteringen har fokuserats på den källa, Raymon Valentino Poeteray, de drev inom det Holländska utrikesdepartementet mellan 2008 och 2011. Men enligt åklagaren skall de förmedlat hundratalet EU och NATO dokument under årtionden, varpå andra källor möjligtvis även fanns, alternativt att de utgjorde en förbindelsepunkt d.v.s. förmedlade andra illegalla underrättelseofficerares information. Dock är det som nämnt höjt i dunkel, då paret hade börjat förstöra den sparade dokumentation de hade framtill 2008.13 Kopplat till att paret hade börjat förstöra dokumentation, är det synnerligen intressant att notera hur Tsentr, hade varnat paret om att de kunde vara röjda, varvid de hade påbörjat åtgärder för att exfiltrera åter till Ryssland.14

Paret förefaller fått en ersättning om 8,000 – 12,000 Euro i månaden av SVR för sitt arbete. Därutöver erhöll Andreas lön från den firma i södra Tyskland som han var anställd vid inom ramen för sin täckidentitet.15 Således skulle den operativa driften av detta illegalistpar som minst kostat närmare 1,000,000 svenska kronor per år. Vilket i sammanhangen får ses som en låg kostnad mtp. vilken vikt SVR förefaller tillmätt dem.16Därtill är det svårt att värdera information som tillskansas via konspirativa metoder. Troligtvis är det dock, som tidigare nämnts, en väldigt kostnadseffektiv verksamhet, kopplat till det som vinsterna kan bli.

Hur avslöjades då detta illegalist par? Här förefaller rapporteringen gå isär, enligt en uppgift skall den tyska polisen erhållit information via Österrike,17 enligt en annan uppgift skall information erhållits via USA,18avseende parets konspirativa verksamhet. Vad som dock förefaller vara klarlagt är att SVR, som tidigare nämnts, kom att varna paret om att det tyska kontraspionaget hade fattat misstanke om dem,19 något som kommer beröras ytterligare längre ned. Andreas Anschlag och Heidrun Anschlag kom 2013, dömas till 6½ års fängelse och till 5½ års fängelse.20 Heidrun kom att släppas ur fängelse 2014,21 och Andreas 2015.22

Vad använde sig då paret av för modus operandi i sin verksamhet? Så kallade fältbrevlådor förefaller nyttjats av paret för att både lämna men även hämta materiel.23Enkelt beskrivet är en fältbrevlåda en punkt någonstans som är förberedd för att dolt kunna lämna och hämta materiel det kan t.ex. vara en ihålighet i ett träd, utrymme på en offentlig toalett osv. Instruktioner för sin verksamhet förfaller de som minst erhållit via kortvågssändningar,24 troligtviss.k. nummersändningar. Vilket Heidrun Anschlag förefaller mottagit när hon greps av tysk polis 2011.25

Därutöver förefaller paret även lämnat meddelanden till SVR i kommentarsfält på internet under förutbestämda videoklipp hos videotjänsten Youtube. I detta sammanhang är det även värt att nämna hur de 10 illegalisterna i USA utnyttjade internet. De tillämpade steganografi, i bilder som antingen skickades eller placerades på olika hemsidor, för att kommunicera.26 Vad som kanske är mest intressant är den satellitkommunikationsutrustning som paret hade till sitt förfogande och den tyska säkerhetstjänsten lyckades beslagta vid gripandet. Utrustningen skall ha varit inbyggd i en datorväska, där t.ex. antennen var inbyggd i en flik på väskan. Paret skall erhållit utbildning på kommunikationsutrustningen i bl.a. Sankt Petersburg. Till utrustningen kom även två programvaror, dekrypteringsprogramvara med benämningen ”Sepal” och krypteringsprogramvara med namnet ”Parabola”.27Metoden förefaller varit att få instruktioner via kortvågssändningar och därefter skicka information via satellit. Vilket i sammanhanget får anses vara klokt då satellitkommunikation medger säkrare förbindelse men även en högre överföringshastighet kontra kortvågskommunikation.

Vad går då att lära av detta fall? Inledningsvis är det intressant att notera att SVR, som tidigare nämnts, förefaller erhållit kännedom att det tyska paret var avslöjade.28Detta kan givetvis kunnat noteras på ett flertal olika sätt. Ett sätt kan ha varit att antiövervakningsåtgärder vid t.ex. fältbrevlådor givit i hand att de var under övervakning av den tyska säkerhetstjänsten. Ett annat antagande kan givetvis varit att SVR har/hade en informatör hos den tyska säkerhetstjänsten, varvid de genom informatören fick information om ett stundande gripande. Oaktat förefaller den tyska operationssäkerheten brustit någonstans, då SVR fick kännedom om att paret troligtvisvar avslöjade.

Därefterär nästa intressanta perspektiv, hur kunde paret avslöjas? Tidigare berört i inlägget, skall ett tips från antingen USA eller Österrike utgjort startpunkten för undersökningen. Signalspaning förefaller även utgjort en grund för att påbörja en undersökning.29 Dock får det ses som svårt att lokalisera illegalister i demokratiska stater. De 10 illegalister som avslöjades i USA 2010, förefaller blivit avslöjade av en rekryterad amerikansk agent som arbetade inom SVR’s avdelning för illegalister. Vilket förklarar hur den amerikanska säkerhetstjänsten kunde gripa en sådan stor mängd illegalister.30Därutöver förefaller han varit agent under en längre tid, då spaningarna mot illegalisterna i USA redan påbörjades under inledningen av 2000-talet.31

Den avhoppade ryska agenten, skall vid avrapportering tagit upp SVR användning av latinamerikanska bakgrunder för skapandet av legender,32 varpå det skulle kunna vara en inledande ledtråd för den tyska säkerhetstjänsten. Dock får det anses vara osedvanligt snabbt agerat att kunna lokalisera ett par illegalister inom ett år, utifrån en sådan begränsad ledtråd. Kan då samme individ suttit på kunskap om både illegalist operationer i USA men även Tyskland? All form av underrättelse- och säkerhetstjänst bygger på strikt sektionering av information, varpå det får anses smått osannolikt att en individ skall haft information om operationer på två skilda kontinenter och länder, kring något så känsligt som illegalister. Dock finns givetvis möjligheten att han hört eller sett information, som skulle kunna knytas till det tyska illegalist paret.

Dock visar det trots allt på en viktig sak, trots det datoriserade samhälle som vi lever i, förefaller illegalister fortsatt vara svåra att spåra, utan kännedom inifrån den nation som insatt dylika underrättelseofficerare i ett land. I det tyska fallet men även med de 10 ryska illegalisterna som avslöjades 2010 i USA, skulle det kunna argumenteras för att de kom innan olika former av system upprättades för att enklare kunna spåra säkerhetshotande verksamhet i olika former, främst som en konsekvens av terrordåden mot USA den 11 September 2001. Dock blir det argumentet något haltande med tanke på de terrordåd som lyckats genomföras av olika terrororganisationer i t.ex. Europa, de senaste åren. Kan dylika organisationer agera, får det ses som högst troligt att statliga aktörer på olika sätt kan upprätta illegala underrättelsenätverk.

Möjligheterna att infiltrera med illegalister kan t.o.m. ha ökat under det senaste decenniet. Sett till de globala flyktingströmningarna som uppstått, under de senaste 5-10 åren. Förmågan som statlig aktör inom ramen för dessa flyktingströmningar dölja infiltration med illegalister får anses vara god. Den svenska Säkerhetspolisen har bl.a. varnat för möjligheten att individer som kan tänkas utgöra ett säkerhetshot, kan nyttja flyktingströmmar för att ta sig in i Sverige.33 Nu utgör säkerhetshot ett vitt begrepp, som både skulle kunna omfatta underrättelseverksamhet, terrorrelaterad verksamhet men även annat.

Slutligen, i samband med arresteringarna av de 10 illegalisterna i USA och i dess kölvatten, framfördes argument om att verksamheten med illegalister var förlegad form samt SVR i och med den stora mängden arresteringar hade antingen tappat förmågan eller att den amerikanska säkerhetstjänsten hade ökat sin förmåga att upptäcka dem.34 I efterhand torde det sistnämnda kunna avfärdas, då det förefaller varit en agent som avslöjat illegalisterna i ett tidigt skede.

Finns det då något behov av denna form av verksamhet fortsatt? Här skulle jag hävda att så är fallet. Utifrån de säkerhetspolitiska spänningar som nu råder, torde illegala underrättelsenätverk vara mer aktuellt än någonsin. Själva grundtanken under det kalla kriget var att dessa illegala nätverk skulle trädda i verket när de legala underrättelseofficerarna inte längre kunde verka av olika skäl, främst i en kris- eller krigssituation.35Dock kan saker och ting snabbt vända varvid ett illegalt nätverk kan vara väl investerad tid och pengar, att ha i beredskap.

Exempel på det skulle kunna vara om en liknande situation som den brittiska Operation FOOT skulle uppstå. Detta var namnet på den operation som den brittiska säkerhetstjänsten iståndsatt och resulterade i att 105 Sovjetiska underrättelseofficerare och individer med koppling till underrättelseverksamhet som officiellt fick vistas, inom ramen för diplomatisk verksamhet, i Storbritannien kom att utvisas. Detta kom att kraftigt skapa ett avbrott i den Sovjetiska underrättelseverksamheten.36 Här skulle det kunna ses som möjligt att något dylikt skulle kunna inträffa, varvid t.ex. ett underrättelsenätverk med illegalister skulle kunna träda in och överta källhantering m.m.

Historiskt har bl.a. Tore Forsberg,37 men även Willhelm Agrell,38berört illegalister som verkat i Sverige. Dock är det under perioden av före och under andra världskriget samt det tidiga kalla kriget. I detta sammanhang är det intressant att notera att Säkerhetspolisen under inledningen av 1980-talet genomförde en större utredning avseende möjlig illegalistverksamhet i Sverige, den s.k. Illegalistutredning 80. Syftet med denna utredning var att klarlägga om ett antal individer i Sverige kunde utgöra s.k. illegalister.39 Vad utfallet av denna utredning blev är fortfarande höjt i dunkel,40 därutöver är Säkerhetspolisen mycket sparsam, med rätta, avseende vilken information som släpps i utredningen, när den begärs ut inom ramen för offentlighetsprincipen.

Avslutningsvis, sett till att det historiskt har funnits illegalister i Sverige, samt, som minst, misstänkts funnits illegalister i slutskedet av det kalla kriget i Sverige. Får det ses som möjligt att så fortfarande är fallet. Fallet Andreas och Heidrun Anschlag påvisar att de illegalister som infiltrerades under slutskedet av det kalla kriget, fortsatt kom att verka under både den s.k. "stora oredans tid" i Ryssland, men även därefter. Vilket blir en viktig faktor att ta fasta på, trots de stora prövningar som Ryssland gick igenom under 1990-talet valde de ej att avveckla denna typ av operationer, vilket troligtvis fortsatt innebär att det genomförs.

Slutsats

Utnyttjandet av illegala underrättelseofficerare och uppbyggnad av illegala underrättelsenätverk inom ramen för olika målländer, får fortsatt anses ha en hög aktualitet. Med anledning av det tydligt försämrade säkerhetsläget, skapar dylika strukturer en möjlighet att fortsatt kunna bedriva informationsinhämtning i händelse av omfattande utvisningar eller andra åtgärder som nationer kan vidta för att hindra s.k. legala underrättelseofficerares verksamhet. Dock torde mängden illegala underrättelseofficerare ej vara omfattande i jämförelse med legala. Då tiden för att utbilda dem är mycket lång och framför allt möjligheten att finna lämpliga individer i sig torde vara begränsad.

En viktig faktor kopplat till att det enbart finns en begränsad mängd illegalister att tillgå, är att övriga metoder som kan tillämpas ej skall förglömmas. Mystiken kring illegalister gör att mycket fokus hamnar på de, men t.ex. underrättelseofficerare under halvofficiell täckmantel som kommer inresande under någon vecka, för att lösa en specifik uppgift torde utgöra en större utmaning då det är markant enklare, för en underrättelsetjänst att tillämpa kontra illegalister.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

British Broadcasting Corporation 1, 2, 3, 4(Engelska)
Daily Mail 1(Engelska)
Der Spiegel 1, 2, 3(Engelska)
Deutsche Welle 1, 2, 3(Engelska)
Federal Bureau of Investigation 1, 2 (Engelska)
Liberty University 1(Engelska)
MI 5 1(Engelska)
RAND 1(Engelska)
Reuters 1(Engelska)
Riksdagen 1(Svenska)
Sky News 1(Engelska)
Säkerhetspolisen 1(Svenska)
TASS 1(Engelska)
The New York Times 1(Engelska)
The Guardian 1(Engelska)
U.S. Department Of Justice 1(Engelska)

Agrell, Wilhelm. Stora sabotageligan: Kominterns och Sovjetunionens underjordiska nätverk i Sverige. Stockholm: Atlantis, 2016.
Forsberg, Tore. Spioner och spioner som spionerar på spioner: spioner och kontraspioner i Sverige. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2003.
Lucas, Edwards. Spycraft Rebooted: How Technology is Changing Espionage. Seattle: Amazon Publishing, E-bok, 2018.

Slutnoter

1Federal Bureau of Investigation. OperationGhostStories. 2011. https://www.fbi.gov/news/stories/operation-ghost-stories-inside-the-russian-spy-case(Hämtad 2018-03-11)
Forsberg, Tore. Spioner och spioner som spionerar på spioner: spioner och kontraspioner i Sverige. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2003, s. 350.
2Deutsche Welle. German court convicts couple of spying for Russia. 2013. http://www.dw.com/en/german-court-convicts-couple-of-spying-for-russia/a-16921568(Hämtad 2018-03-11)
3U.S. Department Of Justice. Sealed complaint, US v. Metsos et al. New York: U.S. Department Of Justice, 2010, s. 5.
4Ibid.
Der Spiegel. Stark, Holger. Russian Couple's Arrest Could Mar Diplomatic Ties. 2011. http://www.spiegel.de/international/germany/cold-war-style-spying-russian-couple-s-arrest-could-mar-diplomatic-ties-a-793707.html(Hämtad 2018-03-11)
Der Spiegel. Schmid, Fidelius. Stark, Holger. Spies Strain German-Russian Ties. 2013. http://www.spiegel.de/international/world/trial-of-russian-spies-in-germany-strains-diplomatic-relations-a-908975.html(Hämtad 2018-03-11)
5Gleich, Albrecht von. Germany and Latin America. Santa Monica: RAND Corporation, 1968, s. 7.
Tock, David. German Immigration and Adaptation to Latin America. Senior Honors Thesis, Liberty University, 1994, s. 28-29, 39-47.
6Gleich, Albrecht von. Germany and Latin America. Santa Monica: RAND Corporation, 1968, s. 7.
7Lucas, Edwards. Spycraft Rebooted: How Technology is Changing Espionage. Seattle: Amazon Publishing, 2018, E-bok, Loc. 104-111.
8Daily Mail. Hall, Allan. Secret files reveal 9,000 Nazi war criminals fled to South America after WWII. 2012. http://www.dailymail.co.uk/news/article-2117093/Secret-files-reveal-9-000-Nazi-war-criminals-fled-South-America-WWII.html(Hämtad 2018-03-11)
9Der Spiegel. Schmid, Fidelius. Stark, Holger. Spies Strain German-Russian Ties. 2013. http://www.spiegel.de/international/world/trial-of-russian-spies-in-germany-strains-diplomatic-relations-a-908975.html(Hämtad 2018-03-11)
10Forsberg, Tore. Spioner och spioner som spionerar på spioner: spioner och kontraspioner i Sverige. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2003, s. 343.
11Der Spiegel. Schmid, Fidelius. Stark, Holger. Spies Strain German-Russian Ties. 2013. http://www.spiegel.de/international/world/trial-of-russian-spies-in-germany-strains-diplomatic-relations-a-908975.html(Hämtad 2018-03-11)
Deutsche Welle. Bushuev, Mikhail. Court tries couple in suburban spy thriller. 2013. http://www.dw.com/en/court-tries-couple-in-suburban-spy-thriller/a-16520144(Hämtad 2018-03-11)
The Guardian. Pidd, Helen. Parfitt, Tom. Suspected Russian spies arrested in Germany. 2011. https://www.theguardian.com/world/2011/oct/24/suspected-russian-spies-arrested-germany(Hämtad 2018-03-11)
12The Guardian. Pidd, Helen. Parfitt, Tom. Suspected Russian spies arrested in Germany. 2011.https://www.theguardian.com/world/2011/oct/24/suspected-russian-spies-arrested-germany(Hämtad 2018-03-11)
Deutsche Welle. Bushuev, Mikhail. Court tries couple in suburban spy thriller. 2013. http://www.dw.com/en/court-tries-couple-in-suburban-spy-thriller/a-16520144(Hämtad 2018-03-11)
13Deutsche Welle. German court convicts couple of spying for Russia. 2013. http://www.dw.com/en/german-court-convicts-couple-of-spying-for-russia/a-16921568(Hämtad 2018-03-11)
Sky News. Germany: 'Spy Pair Got Secrets For Russia'. 2013. https://news.sky.com/story/germany-spy-pair-got-secrets-for-russia-10457773(Hämtad 2018-03-11)
Reuters. Germany tries couple accused of spying for Russia. 2013. https://www.reuters.com/article/us-germany-espionage/germany-tries-couple-accused-of-spying-for-russia-idUSBRE90E0Y820130115(Hämtad 2018-03-11)
14Der Spiegel. Schmid, Fidelius. Stark, Holger. Spies Strain German-Russian Ties. 2013. http://www.spiegel.de/international/world/trial-of-russian-spies-in-germany-strains-diplomatic-relations-a-908975.html(Hämtad 2018-03-11)
15Der Spiegel. Alleged Russian Spies Focused on Politics, Military. 2011. http://www.spiegel.de/international/germany/couple-arrested-in-germany-alleged-russian-spies-focused-on-politics-military-a-794998.html(Hämtad 2018-03-11)
16Der Spiegel. Schmid, Fidelius. Stark, Holger. Spies Strain German-Russian Ties. 2013. http://www.spiegel.de/international/world/trial-of-russian-spies-in-germany-strains-diplomatic-relations-a-908975.html(Hämtad 2018-03-11)
17Ibid.
18Deutsche Welle. Bushuev, Mikhail. Court tries couple in suburban spy thriller. 2013. http://www.dw.com/en/court-tries-couple-in-suburban-spy-thriller/a-16520144(Hämtad 2018-03-11)
19Sky News. Germany: 'Spy Pair Got Secrets For Russia'. 2013. https://news.sky.com/story/germany-spy-pair-got-secrets-for-russia-10457773(Hämtad 2018-03-11)
20Deutsche Welle. German court convicts couple of spying for Russia. 2013. http://www.dw.com/en/german-court-convicts-couple-of-spying-for-russia/a-16921568(Hämtad 2018-03-11)
21Deutsche Welle. Germany frees Russian spy. 2014. http://www.dw.com/en/germany-frees-russian-spy/a-18080455(Hämtad 2018-03-11)
22TASS. Kremlin gives no comment on spy set free in Germany. 2015. http://tass.com/russia/798794(Hämtad 2018-03-11)
23Deutsche Welle. Germany frees Russian spy. 2014. http://www.dw.com/en/germany-frees-russian-spy/a-18080455(Hämtad 2018-03-11)
24Deutsche Welle. Bushuev, Mikhail. Court tries couple in suburban spy thriller. 2013. http://www.dw.com/en/court-tries-couple-in-suburban-spy-thriller/a-16520144(Hämtad 2018-03-11)
British Broadcasting Corporation. Russia spy couple jailed in Germany. 2013. http://www.bbc.co.uk/news/world-europe-23145426(Hämtad 2018-03-11)
25British Broadcasting Corporation. Sorrel-Dejerine, Olivia. The spooky world of the 'numbers stations'. 2014. http://www.bbc.com/news/magazine-24910397(Hämtad 2018-03-11)
26Deutsche Welle. Germany frees Russian spy. 2014. http://www.dw.com/en/germany-frees-russian-spy/a-18080455(Hämtad 2018-03-11)
U.S. Department Of Justice. Sealed complaint, US v. Metsos et al. New York: U.S. Department Of Justice, 2010, s. 9-10.
27Der Spiegel. Schmid, Fidelius. Stark, Holger. Spies Strain German-Russian Ties. 2013. http://www.spiegel.de/international/world/trial-of-russian-spies-in-germany-strains-diplomatic-relations-a-908975.html(Hämtad 2018-03-11)
28Sky News. Germany: 'Spy Pair Got Secrets For Russia'. 2013. https://news.sky.com/story/germany-spy-pair-got-secrets-for-russia-10457773(Hämtad 2018-03-11)
29Der Spiegel. Holger, Stark. Russian Couple's Arrest Could Mar Diplomatic Ties. 2011. http://www.spiegel.de/international/germany/cold-war-style-spying-russian-couple-s-arrest-could-mar-diplomatic-ties-a-793707.html(Hämtad 2018-03-11)
30British Broadcasting Corporation. Russian convicted of treason in sleeper agent case. 2011. http://www.bbc.com/news/world-europe-13932149(Hämtad 2018-03-11)
British Broadcasting Corporation. Russian 'double agent' named by Moscow newspaper. 2010. http://www.bbc.com/news/world-europe-11734424(Hämtad 2018-03-11)
31Federal Bureau of Investigation. OperationGhostStories. 2011. https://www.fbi.gov/news/stories/operation-ghost-stories-inside-the-russian-spy-case(Hämtad 2018-03-11)
Der Spiegel. Holger, Stark. Russian Couple's Arrest Could Mar Diplomatic Ties. 2011. http://www.spiegel.de/international/germany/cold-war-style-spying-russian-couple-s-arrest-could-mar-diplomatic-ties-a-793707.html(Hämtad 2018-03-11)
32Der Spiegel. Holger, Stark. Russian Couple's Arrest Could Mar Diplomatic Ties. 2011. http://www.spiegel.de/international/germany/cold-war-style-spying-russian-couple-s-arrest-could-mar-diplomatic-ties-a-793707.html(Hämtad 2018-03-11)
34The New York Times. Barry, Ellen. ‘Illegals’ Spy Ring Famed in Lore of Russian Spying. 2010. http://www.nytimes.com/2010/06/30/world/europe/30sleepers.html(Hämtad 2018-03-11)
35Forsberg, Tore. Spioner och spioner som spionerar på spioner: spioner och kontraspioner i Sverige. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2003, s. 342.
36MI5. The Later Cold War. 2018. https://www.mi5.gov.uk/the-later-cold-war(Hämtad 2018-03-11)
37Forsberg, Tore. Spioner och spioner som spionerar på spioner: spioner och kontraspioner i Sverige. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2003, s. 343-344.
38Agrell, Wilhelm. Stora sabotageligan: Kominterns och Sovjetunionens underjordiska nätverk i Sverige. Stockholm: Atlantis, 2016, s. 44, 52-53.
39SOU 2002:93. Övervakningen av ”SKP-komplexet”. s. 174.
40Agrell, Wilhelm. Stora sabotageligan: Kominterns och Sovjetunionens underjordiska nätverk i Sverige. Stockholm: Atlantis, 2016, s. 288.

Angreppsprofiler

Reflektion

Den norska underrättelsetjänsten publicerade den 05MAR2018 sin årliga fokus rapport som, dels berör händelser från 2017, dels berör eventuella framtida händelseutvecklingar inom olika områden som påverkar norska säkerhetsintressen.1 Rapporten är intressant ur mer än det som berörs i detta inlägg, varvid det kommer finnas skäl att återkomma till den i senare inlägg. I samband med att denna rapport publicerades, berördes även tre mycket intressanta fall, avseende ryskt militärt agerande gentemot Norge under våren 2017, i form av simulerade anfall mot norska mål.2

Det första simulerade ryska anfallet mot norska mål genomfördes den 24MAR2017 gentemot en radaranläggning på Varangerhalvön, närmare bestämt i Vardö. Totalt skall 9 ryska flygplan (av typen SU-24 och MIG-31) deltagit i det simulerade angreppet som genomfördes. Det andra simulerade anfallet inträffade den 22MAJ2017 vid en flottövning nordväst om Senja i Troms, där deltog totalt 12 ryska flygplan (av typen MIG-31, SU-24, SU-34 och TU-22M) i det simulerade angreppet. Det tredje simulerade anfallet inträffade den 27MAJ2017, gentemot installationer i Bodö området samtidigt som flygövningen Arctic Challenge Exercise 2017 (ACE'17) genomfördes, mängden flygplan skall totalt varit 9 stycken (av typen IL-78, SU-34 och TU-22M).3

Utgående från det första och det tredje simulerade anfallet, får det anses vara ett något märkligt val av system. Då det rör sig om fasta installationer, där dess läge sedan länge torde varit känt men, kanske, viktigast även inmätt. Varvid mer långräckviddiga indirekta bekämpningssystem hade kunnat väljas, vilket Ryssland troligtvis även skulle göra i händelse av en väpnad konflikt. Exempel på dylika system kan vara den mark- och sjöbaserade 3M14 kryssningsroboten, eller de luftburna kryssningsrobotarna Kh-101 och Kh-555.4 Vilket t.ex. skulle möjliggöra avfyring av kryssningsrobotar från och över centrala Ryssland gentemot fasta mål i Norge, troligtvis väl utanför t.ex. västlig radartäckning. Härvid får det ses som troligt att det ryska agerandet rörde sig om en militär demonstration.

Det andra simulerande anfallet torde vara av mer reguljär karaktär och profilriktig, då det utgjorde anfall mot sjömål utanför den norska kusten, troligtvis i samband med övningen EASTLANT’17. Där målen ej är av statisk karaktär och måldata krävs för att kunna påbörja ett anfall med olika vapensystem. Sen huruvida avstånd o.dyl. var korrekta eller om det valdes att flyga närmre än vad som kan ha varit brukligt, som en demonstration, framkommer ej ur de publicerade uppgifterna kring det simulerade anfallet.

Vad gör då detta intressanta? För det första är det synnerligen intressant att notera skillnaden mellan den svenska och norska Försvarsmakten. Den norska talar öppet om ryska simulerade anfall mot norska mål, emedan den svenska t.ex. ej berört den s.k. ryska påsken,5 mig veterligen, i något offentligt sammanhang. Dock bekräftade den svenska Säkerhetspolisen eventuelltatt det hade inträffat, i samband med en intervju vid publiceringen av dess årsbok 2014, där simulerade ryska flyganfall under 2013 ansågs vara en del i ryska krigsförberedelser mot Sverige. I sammanhanget är det intressant att notera hur Säkerhetspolisen talar om flera simulerade flyganfall.6Det hela blir än mer anmärkningsvärt då NATO 2015 i dess årsrapport öppet skriver att det rörde sig om simulerat kärnvapenangrepp mot Sverige.7 Berörs inte dylika former av incidenter öppet blir det svårt att motivera i tal och skrift om försämrat säkerhetsläge. Det går att göra utan att röja olika former av inhämtningsförmågor samt bedömningar.

För det andra är det även intressant att Ryssland tydligt agerat gentemot två övningar, varav den ena var övning ACE'17 där Finland var ansvarig nation för genomförandet samt bl.a. Sverige och Norge deltog i, samt Kallax utgjorde en av tre baser i övningen.8Varpå Carl Bergqvists fundering på Twitter, kring vad som kan ha hänt längs den finska gränsen under samma tidsperiod blir intressant.9 Men det blir även intressant ur ett svenskt perspektiv, kan någon form av maktdemonstration även genomförts mot Sverige under samma tidsrymd, kanske dold för allmänheten men detekterbar för svenska underrättelse- och/eller säkerhetsmyndigheter? Därutöver utgjorde Bodö huvudbas under övningen, varvid det kan ha varit så att det enbart skede ett simulerat angrepp vilket var mot den platsen. Frågan är dock befogad utifrån det den norska underrättelsetjänsten redovisat.

För det tredje, är detta intressant ur begreppet påverkan med militära maktmedel i bakgrunden. Möjligtvis har Ryssland påvisat sitt missnöje kring verksamheten som genomförts, genom att arrangera motövningar vid t.ex. ACE'17 och EASTLANT'17. Vilket indirekt blir ett sätt att visa att man ej anser att verksamheten skall genomföras och därmed agerar med sina egna militära maktmedel för att få den att avbrytas på sikt. Dock får det ses som föga troligt att de kommer få t.ex. Norge att avbryta sin övningsverksamhet inom ramen för sitt NATO medlemskap, dock kan det skicka ett budskap till andra länder som givetvis observerar vad som sker runt omkring sig.

För det fjärde, vilket kanske gör det hela mest intressant är ett uttalande av ordföranden i NATO militära kommitté, General Petr Pavel, i Washington under V810 där han beskriver att NATO ej sett något aggressivt beteende av Ryssland gentemot de baltiska staterna eller i Svarta havet regionen, avseende ryska flygningar och kränkningar. Detta framlades i samband med att kränkningar av de baltiska staternas luftrum berördes av General Pavel.10 Härvid blir de norska uppgifterna mycket intressanta, för om något får de berörda flygningarna mot Norge anses vara aggressiva. Men är agerandet mer aggressivt mot Norge än mot de baltiska staterna, trots att Östersjöregionen framhävs som en friktionsyta,11 mellan Ryssland och de Västliga länderna och dess organisationer? Detta skulle i sådant fall innebära en tydlig fokusförskjutning.

Oaktat går det att konstatera att temperaturen i relationerna även ökat på Nordkalotten, något som i sig inte är oväntat utifrån de senaste årens händelseutveckling, som även berörts på denna blogg ett flertal gånger, senast i samband med årssummeringen för 2017. Ur ett ryskt perspektiv är det ej anmärkningsvärt att de agerar, dels utifrån mängden av dess nukleära andraslagsförmåga som är baserad vid Nordkalotten,12dels framtida ekonomiska vinningar som kan gå att utvinna genom de fossila bränslen som finns lagrade i området.13 Vilket även ytterst kommer påverka svenska säkerhetsförhållanden, både i närtid och på sikt.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Center for Strategic and International Studies 1, 2(Engelska)
Dagens Nyheter 1(Svenska)
Federation of American Scientists 1(Engelska)
Forsvaret 1(Norska)
Försvarsmakten 1(Svenska)
Military.com 1(Engelska)
Norsk rikskringkasting 1(Norska)
Russian strategic nuclear forces 1(Engelska)
ScienceDaily 1 (Engelska)
Svenska Dagbladet 1(Svenska)
Sveriges Radio 1(Svenska)
The Independent Barents Observer 1(Engelska)
Twitter 1(Svenska)
Verdens Gang 1(Norska)

Slutnoter

1Forsvaret. Fokus 2018. 2018. https://forsvaret.no/fakta/undersokelser-og-rapporter/fokus2018/(Hämtad 2018-03-08)
2Verdens Gang. Johnsen, Alf Bjarne. E-sjefen: Russland øvde på angrep mot Nord-Norge. 2018. https://www.vg.no/nyheter/innenriks/i/1kye4W/e-sjefen-russland-oevde-paa-angrep-mot-nord-norge (Hämtad 2018-03-08)
3Ibid.
Norsk rikskringkasting. Norum, Hallvard. Russland simulerte angrep på Vardø-radar. 2018. https://www.nrk.no/norge/_-russland-simulerte-angrep-pa-vardo-radar-1.13946450(Hämtad 2018-03-08)
The Independent Barents Observer. Nilsen, Thomas. Russian bombers simulated an attack against this radar on Norway's Barents Sea coast. 2018. https://thebarentsobserver.com/en/security/2018/03/russian-bombers-simulated-attack-against-radar-norways-barents-sea-coast(Hämtad 2018-03-08)
4Center for Strategic and International Studies. Kh-55. 2016. https://missilethreat.csis.org/missile/kh-55/(Hämtad 2018-03-08)
Center for Strategic and International Studies. Kh-101 / Kh-102. 2017. https://missilethreat.csis.org/missile/kh-101-kh-102/(Hämtad 2018-03-08)
National Air and Space Intelligence Center. Ballistic and Cruise Missile Threat. Wright-Patterson AFB: National Air and Space Intelligence Center, 2017, s. 37.
5Svenska Dagbladet. Holmström, Mikael. Ryskt flyg övade anfall mot Sverige. 2013. https://www.svd.se/ryskt-flyg-ovade-anfall-mot-sverige(Hämtad 2018-03-08)
6Sveriges Radio. Wettre, Karin. Säpo: Rysk aktivitet i Sverige krigsförberedande. 2014. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5830857(Hämtad 2018-03-08)
7Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Ryssland övade kärnvapenanfall mot Sverige. https://www.dn.se/nyheter/sverige/ryssland-ovade-karnvapenanfall-mot-sverige/(Hämtad 2018-03-08)
8Försvarsmakten. Arctic Challenge Exercise 2017. 2017. https://www.forsvarsmakten.se/sv/var-verksamhet/ovningar/avslutade-ovningar/arctic-challenge-exercise-2017/(Hämtad 2018-03-08)
9Wiseman. Twitter post, Mars 06, 2018, 06:13. https://twitter.com/wisemanswisdoms/status/970890199294205952(Hämtad 2018-03-08)
10Military.com. Pawlyk, Oriana. Most Russian Plane Intercepts over Baltics Due to Error: NATO General. 2018. https://www.military.com/daily-news/2018/03/07/most-russian-plane-intercepts-over-baltics-due-error-nato-general.html(Hämtad 2018-03-08)
11DS 2017:66. Motståndskraft. Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025. s. 19.
12Russian strategic nuclear forces. Strategic fleet. 2017. http://russianforces.org/navy/(Hämtad 2018-03-08)
13ScienceDaily. Huge Amount Of Fossil Fuels In Arctic: 90 Billion Barrels Of Oil And 1,670 Trillion Cubic Feet Of Natural Gas. 2008. https://www.sciencedaily.com/releases/2008/07/080724115043.htm(Hämtad 2018-03-08)

Estland 100 år, ja, men inte utan problem i Stockholm

av Hain Rebas
Foto: Shutterstock.com
Närmast med blixtens hastighet erkände Sveriges samlingsregering sommaren 1940 Sovjetunionens ockupation och inkorporering av republiken Estland. Därpå uppmanade UD Estlands ambassadör i Stockholm, Heinrich Laretei, kanske mer känd som far till pianisten och författaren Käbi Laretei, att överlämna sina ambassadnycklar till Sovjetunionens representant i Stockholm. Laretei vägrade förstås, men situationen blev ju efter hand ohållbar. I stället lämnade han in sina nycklar och ansvaret för hela ambassaden till svenska myndigheter, till UD, som därpå lämnade ut ”Estland i Stockholm” till Stalins Sovjetunion.

Detta var inte det första svenska sveket mot allmängiltiga principer före, under och efter det andra världskriget.  Väl genomtröskade i media är ju den negativa attityden mot för sitt liv flyende judar från Nazi-Tyskland. Välkänd är också samlingsregeringens passivitet och statsminister PA Hanssons restriktiva uttalande under Finska vinterkriget. Det kritiserades hårt inte bara i Finland och av finlandsvänner i Sverige, utan även av Sveriges konung, Gustav V. Och självfallet hade de i april 1940 av Nazi-Tyskland ockuperade norrmännen hoppats på betydligt mer stöd och sympati från sin förra unionsbroder Sverige. Men i Stockholm nedlät man sig t o m till att vägra den mot Sveriges gräns flyende norske kungen Hakon VII transitvisum. Däremot tillät man den tyska Engelbrecht-divisionen att omgrupperas från Norge genom Sverige till Finland.

Samma konfliktskygga, om inte rent av fega anda präglade under årtionden utrikesförvaltningens handläggande av Raoul Wallenberg-affären. Vi vet ju fortfarande inte riktigt säkert vad som hände med honom, när och när.

Men ur estnisk synvinkel överskuggas samtliga fadäser av ”baltutlämningen”. Den redan 1945 av samlingsregeringen beslutade operationen genomfördes först i januari 1946 och blev högdramatisk. Men dessförinnan hade riksdagsval genomförts, och Sverige hade fått en ny rent socialdemokratisk regering.  Med stöd av tungt beväpnad polis fick den nu genomföra beslutet. Med blod flytande på Trelleborgs kaj släpades balterna, däribland 7-8 unga estniska tvångsrekryterade, ombord på det sovjetiska fartyget ”Beloostrov. Utrikesminister Östen Undén tog på sig det politiska ansvaret. Efter hand fick vi genom P O Enquists ”Legionärerna” veta, att Undén, professor i internationell rätt som han ju var, i själva verket ställt sig ganska tveksam till hela operationen.

I hög grad präglade just ”baltutlämningen” och utrikesminister Undéns uttalanden om Sovjetunionen som en ”rättssstat”  sverige-esternas bild av en social-demokratiskt ledd förljugen utrikespolitik. Därför emigrerade under det kalla kriget, kring 1950, tusentals sverige-ester till Kanada och USA. Först under Carl Bildts regering i början av 1990-talet vände tveksamheten mot Palme-regeringens anpassningspolitik mot Sovjetunionen. ”Team Bildt”, Margareta af Ugglas, Anders Björck, Lars Peter Fredén och Lars Grundberg i Tallinn, gjorde storartade insatser för att återställa de baltiska ländernas självständighet. Sveriges regering bad t o m officiellt om ursäkt för baltutlämningen. Denna positiva hållning fortsatte under Göran Perssons tid som statsminister. Så blev också den största föreläsningssalen i Baltic Defence College i Tartu uppkallad efter Sveriges försvarsminister Björn von Sydow.

Som bekant degenererade därefter det svenska försvaret till att bli ”ett särintresse”. Samtidigt anslöt sig Sverige till EU:s lika vaga som tandlösa solidaritetsdeklaration. Nu görs sedan en tid alltför klena försök att rusta upp, att ta ett lite större säkerhetsansvar för såväl Sverige som för Östersjöområdet. Oavsett politikernas partitillhörighet blir läsningen av deras alster mestadels beklämmande. Inget parti, ingen är i närheten av att anslå de 2 % av BNP som NATO kräver och ÖB antyder, och som det betydligt fattigare Estland sedan länge självklart kämpar med. För Sveriges del skulle det kräva en fördubbling av försvarsutgifterna, och det vågar inget parti ens antyda för väljarna.

”Den som är försatt i skuld, är inte fri”, sa en gång statsminister Göran Persson. Så sant. Precis lika bakbunden är den, som inte själv har resurser, styrka, att genomföra sina intentioner, att stå upp för sin demokratiska hållning, att hålla på internationell rätt, oavsett vad som kommer på. Jämför, ovan, Sverige under det andra världskriget.

Därför kommer oavsett höstens valutgång inte mycket att ändras beträffande Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik – av den mycket enkla anledningen att Sverige varken har egna resurser eller starka förbundna att stödja sig på. Trots deras något kaxigare utlåtelser i försvarsfrågan kommer en eventuell borgerlig regering att vara lika pragmatisk, om så behövs också undfallande och osolidarisk, nämligen för att främja vad den bedömer vara Sveriges primära intressen, i synnerhet när det gäller att hålla ett försvagat Sverige utanför alla beväpnade konflikter. Precis som det var under andra världskriget.

Vi får erinra oss, att det hösten 1940 inte var några kommunister, utan det var det högborgerliga laget på UD, polchefen Staffan Söderblom (son till den världsbekante ärkebiskopen Nathan S), kabinettssekretaren Erik Boheman och utrikesminister Christian Günther, som lismade följande till massmördaren Stalins utrikesminister Molotov: ”De estniska, lettiska och litauiska staterna hava frivilligt anslutit sig till De Socialistiska Sovjetrepublikernas Union… Regeringen har också erkänt de förändringar, som sålunda ägt rum i denna fria statssuccession”.

Vid en eventuell skarp kris i östersjöområdet behövs alltså inte särskilt mycket för att det svaga och ensamstående Sverige än gång ska förfalla till liknande skämmigheter.

 
Författaren är emeriterad historieprofessor. Född i Estland, utbildad i Sverige, docent i Göteborg, professor i Kiel, Toronto och Tartu. Aktiv i estnisk politik 1989-93. Estlands försvarsminister 1992/93. Svensk och sedermera estnisk major i reserven.

Med anledning av Lars Freskers debattartikel i Svenska Dagbladet

Fackordföranden Lars Fresker menar i sin insändare på SVD Debatt 2/3 2018 att personalförsörjningen är en akut krisfråga och att Försvarsmaktens ledning inte är tydliga med hur allvarlig krisen är samt att det skönmålas. Detta kunde inte vara mer fel. Personalförsörjning kommer över tid vara en utmaning för Försvarsmakten. Särskilt i den positiva förändring som ligger framför oss. Att attrahera rätt kompetenser i arbetskraftskampen med alla andra i samhället kommer alltid vara en central fråga för Försvarsmakten. Försörjningen kräver långsiktighet och att Försvarsmakten såväl externt som internt uppfattas vara en attraktiv arbetsplats.

Idag saknar Försvarsmakten cirka 170 av de 9 200 officerare som är den fastställda ramen i det gällande försvarsbeslutet. När perioden är slut år 2020 så är prognosen att det kommer fattas ca 100 officerare. Från idag fram till 2025 så kommer 24 % av officerarna att uppnå pensionsålder. I syfte att dämpa utflödet och därigenom skapa förutsättningar för såväl volym som kompetensöverföring görs nu ett arbete. Ambitionen är att viktiga kompetenser skall jobba kvar efter uppnådd pensionsålder och att Försvarsmakten därmed är bemannad upp till rätt volym. Ordförande Fresker känner till siffrorna och planerna.

I den planering som gäller och som överlämnats till regeringen för de kommande åren gör Försvarsmakten ambitionsökningar i personalområdet. Vi satsar på officersutbildning genom att öka volymerna på skolorna. Både vad gäller nya officerare och vidareutbildning av dem som redan är anställda. Detta trots att det kostar resurser av olika slag. Vi höjer dessutom ingångslöner för soldaterna med 1000 kronor och för officerarna med 3000 kronor, 1000 kr per år i tre år.

Det görs för att Försvarsmakten i en ansträngd ekonomi mycket väl förstår att personalen är den viktigaste resursen. Ambitionen hänger ihop med en långsiktighet från Försvarsmakten som går bortom nuvarande försvarsbeslut. Inriktningen är att Försvarsmakten skall utvecklas och växa istället för det som under flera decennier varit utmaningen, det vill säga att minska.

Försvarsmakten är en statlig myndighet och har att förhålla sig till den statliga lönepolitiken. Det innebär att vi inte ska konkurrera med lön i förhållande till privat verksamhet. Försvarsmakten måste förhålla sig till jämförbara löner inom det statliga området. Försvarsmaktens löner är jämförbara. Enligt våra undersökningar så är de faktorer som driver anställning mest, bra verksamhet och bra chefer. Det har Försvarsmakten och det är något att vara stolt över och att vårda.

2017 så överträffade vi rekryteringsmålet för officerare. Vi har ökat flexibiliteten i officersrekryteringen genom att öppna fler vägar in i yrket. Vi har en fungerande
specialistofficersförsörjning, mycket beroende på att anställda soldater som en karriärutveckling vidareutbildar sig till specialistofficer. Detta i en tid av högkonjunktur och med många möjligheter i samhället. Till det skall läggas att den återinförda värnplikten säkerställer en grundförsörjning in i Försvarsmakten ur vilken en attraktiv verksamhet med bra chefer kommer skapa goda förutsättningar för rekrytering mot anställningar.

Klas Eksell
Personaldirektör

Helikopter 14 som varnande exempel

av Hans Lindblad
Ett projekt som kan ifrågasättas enligt Hans Lindblad. Foto: Jesper Lundström, Försvarsmakten.

Ett projekt som kan ifrågasättas enligt Hans Lindblad. Foto: Jesper Lundström, Försvarsmakten.

En stor och fortgående skandal i svenskt försvar är Helikopter 14. Det fanns flera skeden där kontraktet borde ha brutits, redan innan det stod klart att leveranserna skulle försenas ungefär ett årtionde. Varje kontrakt måste rimligen innehålla klausuler som gör det möjligt att stoppa projekt som går överstyr

När maskinerna nu börjar tas i bruk visar det sig att driftkostnaderna ligger kring en miljon per femte flygtimme. Inget civilt företag skulle ha råd att anskaffa enheter med så usel ekonomi. Hur kunde en stor organisation som Försvarets materielverk (FMV) undgå att upptäcka detta i tid, och när slog Helikopterflottiljen larm?

Tidigt bestämdes att Vertolhelikoptrarna utrustade för ubåtsjakt skulle tas ur tjänst vid den tidpunkt då Helikopter 14 skulle tas i tjänst. När de nya helikoptrarna inte kom hade det tekniskt gått att använda Vertolerna ytterligare flera år, men planeringen var så rigid att ingen hänsyn kunde tas till verkligheten. Följden blev ett årtionde utan helikoptrar för ubåtsjakt och därmed förlorad kunskap och kompetens.  Landsting brukar visa exempel på inkompetent planering, men inte ens där skulle nog någon ta ur bruk äldre ambulanser vid försenad leverans av nya.

I syfte att få en så billig anskaffning som möjligt beslöt Sverige, Norge, Danmark och Finland om en gemensam upphandling. En så stor order borde göra att flera leverantörer ansträngde sig för att lämna så bra bud som möjligt. Men snart hoppade Danmark av. 2001 beslöt de tre kvarvarande länderna att beställa 52 exemplar, varav 18 till Sverige, av den nya europeiska typen NH 90.

Tanken var alltså att samordna så mycket som möjlig. I det läget inträffar det absolut osannolika att Sverige förklarar sig önska en egen version genom att begära att taket i kabinen skulle höjas 24,5 cm. Riksdagens försvarsutskott måste rimligen få en redovisning av hur det kravet kom upp och på vilken nivå beslutet fattades.

Att höja taket gav annan vikt, annan tyngdpunkt och annan aerodynamik, vilket krävde omfattande omkonstruktion och utprovning. För industrin var det naturligtvis en önskedröm att på löpande räkning kunna sysselsätta ganska många ingenjörer. I den situationen får en beställare aldrig sätta sig.

Ingen hade förmodligen en aning om hur många miljarder i kostnader och ytterligare år av förseningar höjningen av taket skulle innebära. FMV var insyltat och ville inte att saken granskades, Försvarsmakten likaså och departementet. Såvitt jag förstår vad det i utskottet som ledamöter, främst Allan Widman, började begära besked men hela tiden möttes av undvikande svar.

De långa förseningarna borde ha lett till svensk avbeställning, men just kravet på omkonstruktion  innebar naturligtvis att Sverige självt orsakat åtminstone delar av förseningarna.

När väntan på HKP 4 blev hopplöst lång köptes med mycket kort varsel ett antal Black Hawk, en sedan länge fungerande typ. Pikant nog med låg takhöjd.

Som skäl för att Sverige behövde högre takhöjd än alla andra anfördes att man skulle kunna operera patienter ombord. Men det är sällan man opererar i helikoptrar och har läkare ombord för detta. Ska man ändå göra det vore väl den enklaste och billigaste åtgärden att ta ut så kortväxta kirurger som möjligt för helikoptertjänst.  Ryssarna har sparat in på utrymme i vissa stridsvagnar genom att välja kortväxta besättningar.

För skattebetalarna är hela hanteringen en stor skandal. Det finns en principiell aspekt. Försvaret var i århundraden statens i särklass största utgiftsområde. Det borde rimligen ha lett till att där var staten extra skicklig på planering och förvaltning.

Staten söker hålla ett vakande öga över landsting och kommuner, Haninge kommun sattes för några år sedan närmast under ekonomisk tvångsförvaltning på grund av svår misskötsel. Staten kan dock knappast vara föredöme om den själv misshushållar. För ett antal år sedan beslöts att gå ned till ett artilleriregemente, det i Kristinehamn. Men bara få år senare ändrade sig staten och beslöt att regementet skulle flyttas till Boden. Om ett landsting beslutat om koncentration till ett sjukhus men strax därefter beslutat flytta det till annan ort hade regeringen förmodligen övervägt tvångsförvaltning av det landstinget.

Min erfarenhet av många år som försvarspolitiker var att finansdepartementet inte alls reagerade på slöseri och suboptimeringar inom försvaret. Finansen var bara intresserad av att försvaret fick så låg ekonomisk ram som möjligt. Om man kunde spara pengar på att effektivisera delar av försvaret skulle pengarna i stället gå till annat inom samma totalram, vilket för finansdepartementet var egalt. Jag tyckte att finansdepartementet generellt borde vara intresserat av att varje miljard användes väl, om inte annat för att visa staten som förebild avseende effektiv hushållning.

Finansdepartementet föreslog gärna för försvaret nya indextal, redovisningsregler och förändringar i priskompensationssystem. Förändringarna sades vara kostnadsneutrala, men syftet var hela tiden att lura försvarsdepartements ekonomer som var sämre på att genomskåda de reella effekterna.

Finansministerns önskan att reducera försvaret nådde en höjdpunkt när Anders Borg ihop mot den försvarsnegative Fredrik Reinfeldt bakom ryggen på försvarsministern och de andra partierna i regeringen drev igenom stopp för en rad seriematerielprojekt inom försvaret. En aktion helt i blindo utan kontakt med försvarsdepartement och fackmyndigheter. Några av projekten visade sig så angelägna att de senare återupptogs, men då till högre kostnad. Så Borg-Reinfeldts besparing blev i stället en fördyring.

Det är viktigt att dra lärdom av varnande exempel, typ Nya Karolinska och Helikopter 14. Just av respekt för skattebetalarnas pengar. I de enskilda fallen måste man reda ut vad som gick snett för att visa på dåliga rutiner och undvika upprepningar.

 
Författaren är f d riksdagsman och redaktör samt ledamot av KKrVA.

Värnplikt – en rekryteringsmetod för det 21. århundradet?

Av Lars Wedin

Fungerar det med värnpliktiga i krig? Lars Wedin anser inte det. Foto: Bezav Mahmod, Försvarsmakten.

Fungerar det med värnpliktiga i krig? Lars Wedin anser inte det. Foto: Bezav Mahmod, Försvarsmakten.

”En stat som inte vidtar alla möjliga åtgärder för att garantera och skydda sin suveränitet inför omgivningens hot utsätter sig ofrånkomligen för att förlora kontrollen över sin framtid och att behöva underkasta sig främmande – kanske våldsamma – krav.”

General Pierre de Villiers[1]

Denna artikel strider mot den rådande rasifieringsprincipen. Läsare varnas! Enligt denna princip skall undertecknad, en sjöofficer, inte ha några synpunkter på värnpliktsfrågan som enkannerligen är en fråga för Armén.

Någon kommer säkert också att reta sig på att undertecknad står under franskt inflytande. Men så många i Sverige står under anglo-saxiskt inflytande så lite motvikt är nog inte fel.

Lite historia

Värnpliktstanken har många rötter. Folkuppbåden under Engelbrekt och Sturarna, som vi läste om i skolan. Men viktigast är kanske det romerska idealet, som var levande långt in på 1800-talet. Detta populariserades av Machiavelli i boken Libro dell’arte della guerra (Krigets konst). Här propagerade Machiavelli för den romerska principen att det var medborgarens plikt och privilegium att vara soldat och slåss för sitt rike. Onekligen en vacker tanke men svårare att tillämpa när snart sagt alla som bor i ett land som Sverige också är medborgare.

Under 1700-talet dyker tanken på en värnplikt åter upp. Marskalk Moritz av Sachsen föreslår exempelvis en allmän militär tjänstgöring om fem år i sin bok Mes rêveries [Mina drömmar] skriven 1732, publicerad postumt 1757. Generalen Servan de Gerbey framförde också sådana tankar i sin Le soldat citoyen [Meborgarsoldaten], som publicerades i Schweiz (för säkerhets skull) 1780. Viktigare var Greve de Guibert som i sin kända L’Essai général de tactique [Allmän essä om taktiken] från 1769 också förespråkade tanken på att soldaten skulle vara medborgare och medborgaren soldat.

Guibert kommer emellertid att omvärdera frågan och tar avstånd från denna i sin Défense du système de guerre moderne [Försvar för ett modernt försvarssystem] från 1773.  En anledning är risken för att en medborgararmé får stor politisk makt: det är bara ett steg mellan nationens armé och den beväpnade nationen, skrev han. Dessutom är en yrkesarmé bättre disciplinerad och skapar därmed mindre lidande. I sin sista bok, De la force publique considérée dans tous ses rapports [Det allmännas makt betraktad i alla sina former] pekar han på vikten att strikt skilja på armén vars roll är att slåss mot rikets yttre fiender och milisen som är till för att hålla ordning och skydda medborgarna. Om man blandar samman dessa roller, blir resultatet att alla medborgare också blir legitima mål, vilket skulle leda till det vi kallar det totala kriget efter Generalen Ludendorffs bok Der totale Krieg från 1935.

Värnplikten blev emellertid verklighet 1793 då den nya franska republiken konstituerade att alla medborgare var soldater vilket omsattes i la levée de masses den 16 juni. Därmed var grunden lagd för revolutions- och napoleonkrigens massiva arméer – och massiva förluster. Preussen följde efter och införde en värnplikt 1813-1814. Under 1800-talet följde successivt ett antal stater efter. I Fransk-Tyska kriget 1870-71 visade sig den preussiska/tyska värnpliktsarmén vara effektivare än den franska yrkesarmén. Att tyskarna fick mycket stora förluster diskuterades inte.

När första världskriget startade 1914 hade alla deltagare värnpliktsarméer förutom Storbritannien som såg sig tvunget att följa efter 1916. Nu börjar alltså den epok när Europas manliga ungdom föds till att bli soldater för att dö och dödas på Europas slagfält.

När det kalla kriget tog slut försvann också värnplikten successivt. Anledningen var, främst att de  nya expeditionära krigen krävde yrkessoldater dels av effektivetsskäl och dels för att det ansågs omöjligt att skicka värnpliktiga i strid långt bortom hemlandets gränser.

En svensk värnplikt återinförs

Från och med i år kommer Sverige att åter utbilda värnpliktiga; 13 000 tvingas mönstra och cirka 4 000 kommer att inkallas. Detta är alltså en mycket selektiv plikt – den omfattar definitivt inte alla medborgare.

Anledningen är att Försvarsmakten, framför allt Armén, behöver växa med hänsyn till den negativa säkerhetspolitiska utvecklingen och att denna tillväxt inte har kunnat lösas med frivillig rekrytering.

Regeringen hoppas att dessa 4 000 skall vara frivilliga – trots att det inte gick att rekrytera på frivillig väg. En anledning är förstås att de frivilliga faktiskt var yrkessoldater, om än i vissa fall tillfälligt tjänstgörande, medan de nya värnpliktiga inte är det.

De tillfälligt tjänstgörande skulle stå till förfogande under sex till åtta år och är under denna tid skyldiga att upprätthålla sina kunskaper; grundlön 18 000 kr.

De värnpliktiga skall utbildas under 4 till 11 månader, grundlön 4 500 kr plus utbildningspremie motsvarande maximalt 10 000 kr. Därefter kommer de att inkallas till krigsförbandsövningar eller vid mobilisering.

Systemet är genialt och borde kunna användas inom alla samhälleliga bristyrken. I stället för att ge personalen vettigt betalt så kallar man in de som behövs och tvingar dem att fylla bristen.

Som skattebetalare finns här anledning att ställa många frågor.

Varför lyckades inte Försvarsmakten rekrytera? Låg lön är säkert ett skäl. Men hur var det med tjänstgöringsförhållandena? Hur ordnade man med bostäder för GSS [gruppbefäl, soldater och sjömän] och GSS/T och deras familjer? Vilket familjestöd finns för de som tjänstgör aktivt i Sverige eller utomlands? Hur har staten förankrat de tillfälligt tjänstgörande hos arbetsgivarna? Vad gör staten för att dessa kommer in i det normala yrkeslivet efter tjänstgöringen. I Frankrike är detta en huvudpunkt det sista året av tjänstgöringen.

Vad får de som tvingas till värnplikt för besväret? Ett bättre CV hoppas Försvarsmakten. Samt fria hemresor varannan vecka plus en utbildningspremie om 40 000 till 49 000 kronor efter genomförd utbildning. Låter fantastiskt jämfört med de som yrkesarbetar. Bättre borde man kunna: förtur till universitetsutbildningar, statliga anställningar och kommunala bostäder låter rimligare.

Vad skall detta nu tjäna till?

Det var länge sedan som soldater och sjöman kunde kastas in i strid med kort utbildning, enkla vapen och låg sannolikhet för överlevnad. Det är relativt enkelt att konstatera att fyra till nio månaders utbildning inte kan vara något annat än en grund för vidare utbildning. Det är alltså fråga om någon sorts personalreserv?

Om Sverige skall ha korttidstjänstgörande soldater och sjömän, så kallade värnpliktiga, så är det rimligt att de är i förbandstjänst ett år efter grundutbildningen för att därefter avlösas av nästa kull. Erfarenheterna från kalla kriget visar att krigsförbandsövningar har en tendens att bli inställda och att Regeringen knappast kommer att kalla in någon till beredskapstjänstgöring med mindre än att kriget redan har brutit ut – och då är det för sent.

I en artikel i Dagens Nyheter den 16 januari står det: ” Sveriges armé ska kunna gå i strid med två brigader, enligt riksdagens beslut. Men Försvarsmakten har istället satsat pengarna på det ena av de två förbanden. Flera politiker kritiserar försvarets agerande.” Varför det frågar man sig? Det finns förmodligen inte pengar till två fullgoda brigader – ett problem som är lättlöst genom att höja försvarsanslagen (om nu detta skulle vara det viktigaste problemet).

Det är lätt att glömma att krig inte är rättvist. Det finns ingen domare som ser till att ingen fuskar och deltar med fler spelare än motståndaren. En bra brigad är alltså mycket bättre än två halvdåliga; det kan till och med en sjöofficer förstå.

Här finns också ett etiskt problem. Om Regeringen skall tvinga en del av svensk ungdom att göra värnplikt är man också skyldig att se till att dessa får bra vapen och bra utbildning. Tvånget gör kravet starkare, inte svagare.

Det senare leder också till ett annat problem. De officerare som skall grundutbilda värnpliktiga kommer inte att kunna utöva sitt yrke på kvalificerad nivå. Officerare måste kunna utöva taktisk/operativ ledning på sin nivå för att få tillräcklig skicklighet. Försvaret får inte återgå till att vara en sorts militär folkskola! Försvaret måste vara en beredskapsorganisation som i varje ögonblick är beredd att gå i strid med en kvalificerad fiende.

Vad är det man tänker slåss mot med värnpliktiga soldater? Det finns knappast något invasionshot. Inga asiatiska horder kommer att fraktas över Östersjön för att kunna besegras av värnpliktsförband.

Ryssland behöver inte svenskt territorium, man behöver hindra att USA/Nato kan utnyttja det. För det behöver inte landet ockuperas. Det räcker att slå hårt och skoningslöst – som man gjort i Syrien – om inte hot, propaganda, avspärrning och andra lågnivåhot räcker. De förband som sätts in i ett sådant läge kommer att vara av specialförbandstyp. Mot dessa räcker inte fyra till nio månaders utbildning, som kanske genomförts flera år tidigare.

Samtidigt har inte omvärlden försvunnit. Sverige kommer även i fortsättningen behöva sätta in militära förband i Sahel, utanför Somalia etc. Till sådana insatser kan inte värnpliktiga användas. Det innebär att de stående förbanden inte kan vara beroende av värnpliktiga. Dessa måste då bemanna någon sorts kaderorganiserade förband som man gjorde under det kalla kriget. Dessas användningsområde i det moderna kriget är högst begränsat.

Marinen har inte dessa rekryteringsproblem. Men personalramarna är alldeles för snäva och den begränsade tjänstgöringstiden utgör ett problem.

Värnplikt som integration

Nu kan det finna andra skäl att införa en värnplikt men då en allmän sådan. Frankrike planerar att genomföra en sådan om en månads längd. Syftet är givetvis inte att skapa krigsförband utan att tjänstgöringen skall vara ett medel i integrationen. Bra idé? Dyrt blir det i alla fall. Och varför skall Försvarsmakten rätta till det som skolan inte lyckades med?

Däremot skulle säkert Försvarsmakten kunna göra mer för utsatta ungdomar, givet att resurser härför tillförs. Militär utbildning, inte minst till sjöss, är ett formidabelt instrument för integration. I Frankrike finns program av typen ”sista chansen” där frivilliga ungdomar får möjlighet att göra något vettigt av sina liv. Vad jag förstår fungerar detta bra. Men är Sverige moget för en sådan möjlighet? I så fall är det av utomordentlig vikt att man håller reda på syftet. En sådan ”integrationsplikt” skulle vara en sorts samhällstjänst och får inte blandas ihop med krigsförbandsutbildning.

Slutsats

Den återinförda värnplikten kommer att bli dyr, ineffektiv och orättvis. Mängdsoldaterna kommer att skymma problemen med rekrytering av väl utbildade och utrustade professionella soldater.

Efterskrift

Straxt efter det att ovanstående hade skrivits läser man i tidningen att Rekryteringsmyndigheten prioriterar mönstring av blivande värnpliktiga före rekrytering av yrkessoldater. Man prioriterar alltså kvantitet i stället för kvalitet. Det faktum att soldat- och sjömansutbildning syftar till att vara framgångsrik i krig har uppenbarligen gått myndigheten förbi!

 
Författaren  är kommendör, ledamot av KKrVA, ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet och korresponderande ledamot av Académie de marine.

 


Not

[1] Frankrikes f d försvarschef i Servir, Paris: Fayard 2017. En recension för ”Gulan” kommer under våren.