månadsarkiv: april 2018

Gästinlägg: Officersyrket – Kan vi öka både kvalitet och kvantitet?

Att officerskåren är ålderstigen och fåtalig är ingen nyhet. Bedömare på Högkvarteret gör gällande att för att fylla luckorna så måste alla nya officerare bli minst överstelöjtnanter inom tio år. Det görs visserligen ansträngningar för att få in nya officerare via olika typer av snabbspår och dessa åtgärder bedöms av de som arbetar med området kunna lindra de värsta bristerna, om utfallet blir lyckat. Att uppgiftsbördan inte kommer bli lättare kommande fem år borde vid det här laget vara etablerat som ett faktum, varvid de snabba vägarna in till officersyrket verkar ha blivit en nödvändighet för att vi ska ha en chans att klara av kommande år. Allt detta är alarmerande på egen hand, men det är inte denna problematik som jag vill uppmärksamma här.

Parallellt med det närmast desperata arbetet att vända på stenar för att fylla luckorna i officersförsörjningen, så pågår det sedan flera år tillbaka ett arbete för att öka officersyrkets status, främst genom att etablera det som en akademisk profession. Jag anser personligen att arbetet fortskridit väl och att officersyrkets status som profession faktiskt har ökat de senaste fem åren, även om det fortfarande finns skeptiker som hävdar att krigets krav inte främjas av ett akademiskt synsätt. Oavsett vad man anser om officersyrkets status idag, så är det intressant att debattera den eventuella problematiken kring om det faktiskt är möjligt att drastiskt öka mängden officerare vi utbildar, samtidigt som vi minst bibehåller och helst ökar statusen på yrket. Ett yrkes status påverkas av ett antal saker, men i grunden handlar det om hur andra ser på oss, inte om hur vi själva ser på oss.

Vad påverkar då andras uppfattning om oss? Enkelt uttryckt så är det vår kompetens som officerare och organisation som är styrande för hur vi uppfattas. Detta innebär att om vi vill höja statusen på yrket behöver vi troligen även höja vår kompetens, alternativt bli bättre på att visa vår kompetens för allmänheten.

Kommer vi kunna öka produktionsvolymen av unga officerare, samtidigt som vi klarar av att minst bibehålla kompetensen hos dessa? Är de snabba spåren in till officersyrket verkligen adekvata för att producera tillräckligt bra officerare, eller är det en medveten risk som Försvarsmakten tar?

Men vad är alternativet, frågar sig realisten. De hål vi har i personalförsörjningen är tydliga i sin mörka oönskvärdhet, således måste något göras. På kort sikt finns det få lösningar som genererar snabba resultat, troligen är den förhållandevis låga grundlönen en faktor som får unga att välja andra yrken än officersyrket, å andra sidan är det kanske snarare bristande kunskap om yrket som gör att ansökningstalen är undermåliga. Troligen kommer den nu återinförda värnplikten att öka chanserna till att fylla platserna på officersprogrammet, frågan är bara om det är för lite, för sent.

Möjligen är snabbspåren tillfälligt rätt väg framåt. De skulle kunna locka till sig vassa hjärnor från andra branscher, som söker omväxling och utmaning snarare än finansiell trygghet. Risken är dock att vi nu har valt en lösning som ökar produktionsvolymen, men minskar den faktiska yrkeskunskapen och på lång sikt möjligen försvårar problemen med att rekrytera till officersutbildningen.

En möjlig lösning som kan bidra till en lösning på problemet med en eventuellt sjunkande kvalitet från snabbspåren skulle kunna vara ett mentorsprogram, där äldre erfarna officerare mentorerar yngre officerare i sin befattning. Exemplifierat skulle detta innebära att löjtnanter kan agera kompanichefer med en bataljonsgemensam kompaniledningsmentor. Detta skulle för en bataljon med fyra kompanier innebära att befälsåtgången skulle kunna förändras till att vara följande: en kapten/major med erfarenhet som kompanichef, fyra löjtnanter, samt ett antal plutonchefer som kan vara antingen fänrikar, unga löjtnanter, eller erfarna specialistofficerare. Motsvarande princip kan tillämpas på alla nivåer och utgöra en möjlig interimslösning intill dess att officerskåren är tillräcklig. Lösningen ger oss möjlighet att som organisation ta tillvara på den värdefulla erfarenhet som finns hos äldre befäl, samtidigt som det ger möjlighet att snabbt ge unga officerare den utveckling de behöver för att kunna ta nästa steg uppåt.

Ted Kullbrandt Tolestam

Texten kan också jämföras med nyss utkomna skrivelse om trebefälssystemet i Försvarsmakten och utbildningsgångar. 

Anfallen mot syriska kemvapen anläggningar i natt




I grunden utgör de amerikanska, brittiska och franska robotanfallen mot Syrien ett försvar för den internationella rättsordningen. Syrien och ytterligare 191 stater har undertecknad den så kallade kemvapenkonventionen som ovillkorligen förbjuder all användning av kemiska stridsmedel, det såväl mot civila som i militära sammanhang. Tre länder har inte undertecknat konventionen: Egypten, Nordkorea och Syd Sudan.

Det vi ser är därför inte bara en bestraffning av Syrien för brott mot konventionen utan också en varning till andra skurkstater att man inte ostraffat kan bryta mot den internationella rättsordningen. 

Sverige borde välkomna att det det finns stater som är beredda att ingripa när det sker brott mot internationell rätt. En rättsbaserad världsordning är ett av de viktigaste bidragen till små staters säkerhet. Ibland krävs otrevliga metoder för att upprätthålla internationell lag och ordning, men hellre det än global anarki.

Utvecklingen i Syrien visar också att diplomati som inte kan stödjas av militär styrka är meningslös när man har att göra med stater som med berått mod bryter mot internationella överenskommelser och avtal.
                                                          *****

Filtrera bort ubåtarna Filter

av David Bergman
Illustration: SoldF 1986, sid 228.

”Om du är trött eller rädd kan du lätt se i syne” påpekar SoldF. Förväntanseffekter påverkar alla och journalisters förutfattade mening om inkompetenta militärer som jagar spöken kommer också att påverka hur de själva söker och tolkar information. Illustration: SoldF 1986, sid 228.

Det var under tjänstgöring i Afghanistan som jag såg och läste Filter för första gången. En kollega, än mer journalistiskt intresserad än mig, hade tagit med sig det första numret av den då nya tidningen. Sedan dess har jag läst den regelbundet. Några av de bättre reportagen jag kommer ihåg har varit Madeleine Pollnow och Oskar Sonn Lindells respektive texter om hypen runt motiverande talare och vår godtrogenhet mot deras uppblåsta meritlistor. En granskning där även Försvarsmakten fick rättmätig kritik. Det har funnits andra reportage, som exempelvis om den militära övningsverksamheten på Vidsel-området, där jag inte alltid hållit med om vinklingen men helt oaktat läst då jag värdesatt välskrivna reportage med bildade uppfattningar som är annorlunda än min egen.

Vad som dock allt mer spårat ur är de återkommande artiklarna om de svenska ubåtsjakterna, inkompetenta militärer, hemlighetsnoja och ”mönsterseende”. Ett antal fall har med tiden tagits upp, motsägande information har presenterats eller kritiska röster har presenterats. En allt mer försvarsfientlig retorik har vuxit fram runt hur militärers skenande fantasi helt feltolkat verkligheten. Med det som grund har en bild av inkompetenta försvarsanställda med kollektiva vanföreställningar och masshysteri presenterats. Den enda alternativa möjligheten som presenterats till denna masshysteri har varit medvetet bedrägeri.

Som kryddning har ytterligare exempel som ”Svanordern” presenterats. ”Ordern”, som inte är en order, presenterades som uppvärmning inför det aktuella numret som Filter påstår innehöll försvarets allra sista ”skälvande bevis”. Mönstret blir inte bara osakligt utan närmast antydningsjournalistik: presentera ett skrattretande exempel, så ett frö av misstanke och antyd att allt faller om denna detalj ej stämmer.

Inför det senaste numret publicerades till och med förebyggande bemötande av presumtiv kritik. På Twitter bemöttes generell kritik samtidigt med taggarna utåt och krav på att motbevisa detaljer i ett nummer som då inte ens hade landat i tidningshyllorna. Jag har själv aldrig tidigare upplevt en tidning så tydligt gå i förebyggande försvarsställning gentemot läsare av något innan det ens är publicerat och har med tiden fått svårare att ta mig igenom och förhålla mig till de allt mer raljanta och nedsättande texterna.

För att vara tydlig, jag hyser ingen tvekan om att några av observationerna under årens alla ubåtsjakter varit felaktiga. Jag är övertygad om att många av dem varit det. Men en inställning om att lära de inkompetenta militärerna något om ”mönstereffekter” och att hjärnan ibland skarvar och föreställer sig saker blir nästan skrattretande. ”Om du är trött eller rädd kan du lätt se i syne” står det redan i Soldaten i fält och det krävs inte många timmar och lite mörker på ett soldatprov för att alla själva får uppleva och komma till självinsikten att hjärnan ibland spelar individen ett spratt. Förväntanseffekter är inte något nytt fenomen, inte heller den psykologiska kunskapen om hur konformitet, auktoritet och kontext påverkar individernas perception och beslutsfattande. Det har tvärtom alltid varit en inneboende faktor i den militära utbildningen, likaså metoder för att förebygga, hantera och mitigera effekterna av desamma. Detta är också varför information och enskilda indikatorer måste bearbetas och värderas innan man presenterar dem som underrättelser.

Av samma anledning är det vanskligt att avfärda något med enskilda fall som grund. Även om dessa ifrågasätts med rätta håller det inte att göra generaliseringar på det sättet som genomgående görs. Att övertolka en falsifiering av enskilda indikatorer riskerar att leda till vad som kallas för ett Typ II-fel där man felaktigt avfärdar en sann hypotes. Att falsifiera en indikator styrker inte hypotesen att motsatsen gäller. Förenklat: Att någon gripits oskyldigt stödjer inte slutsatsen att det saknas brottslighet. I många av de fall genom krigshistorien där underrättelsetjänster ställts inför ett mer tydligt facit på vad som har hänt har kritiken snarare varit ”Varför såg ni inte detta mönster?” än ”Varför har ni överdrivit?”.

Men det finns en än viktigare aspekt. Förväntanseffekter är inte en ensidig företeelse och varken en journalistisk eller militär utbildning är någon vaccination mot dem. Journalister är lika mycket människor som sjöofficerare och en förutfattad mening om inkompetenta militärer som jagar skuggor riskerar att snabbt bli en självuppfyllande profetia då man omedvetet väljer ut information som styrker sin tidigare uppfattning. Skrattretande fadäser är enkla att hitta i vilken stor organisation som helst och en människa som söker stöd för sin förutfattade mening kommer att hitta dessa. Och ju fler reportage om påstådda militära misstag man publicerar desto fler ”visselblåsare” som upplever förklaringsmodellen som lämplig för att lätta sin egen frustration kommer också att lockas fram. Ironiskt nog riskerar de aktuella reportagen därmed att falla in i samma mönstertänkande som dessa anklagar marinen för.

En debatteknik som bygger på anklagelser om vanföreställningar och förnekelse är dessutom väldigt praktisk att driva eftersom alla kritiker och deras argument automatiskt kan avfärdas med att de befinner sig just i den påstådda vanföreställningen.

Jag vet inte hur Filter och dess chefredaktör kommer att se på min kritik, även om jag med tanke på den förebyggande försvarsmetoden och utåtriktade taggar kan ana. Möjligen är min individuella åsikt som läsare inte längre giltig eftersom jag även är militär vilket enligt den argumentationsmetodik som byggts upp därmed enligt någon logik innebär att jag är del av den kollektiva förnekelse eller konspiration som påstås. Man kan självklart även välja att tolka irritation från läsare eller mothugg från yrkesfolk som effekten av olika psykologiska mekanismer om konformitet, lydnad och auktoritet. Eller så kan man mer logiskt välja att se irritation som en hyfsat naturlig reaktion då man kallar dem för inkompetenta och antyder att de lever i massförnekelse. Men då jag just nu överväger om jag även framgent kommer fortsätta läsa och ta tidningen på allvar vill jag ändå framföra ett råd från en mångårig läsare: filtrera bort era ubåtshistorier Filter.

 
Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA.

Det fria ordet är ibland mera frisläppt än vi önskar

av Mats Olofsson

Rätten att uttrycka sina tankar är en grundbult i en väl fungerande demokrati och vikten av åsiktsfrihet ventileras ofta i svenska media. Den nya tidens digitala möjligheter gör det lätt för individen att sprida sin mening. Men åsikter löper samtidigt stor risk att förvanskas eller utnyttjas. Det kan ske genom cyberangrepp där information stjäls och/eller förstörs men också genom digital manipulation av budskap. Sådan förvanskning kan ske inte bara i det skrivna ordet utan digitalt även i fotografier och t o m rörlig film. Detta är fantastiska vapen i informationsoperationer och psykologisk krigföring, som skulle ha älskats av Joseph Goebbels i hans roll som Hitlers propagandaminister. Verktygen för att upptäcka att data manipulerats och information förvanskats är samtidigt komplexa och svårtillgängliga och de flesta av oss har svårt att skilja sådan digitalt falsifierad information från äkta. Kritisk granskning och ifrågasättande har sällan varit mera nödvändig än nu. 

Att cyberdomänen är ett troligt första slagfält i framtida konflikter är en utmaning vid skapandet av det svenska totalförsvarets nya utgåva. Gränserna för polisiärt respektive militärt ansvar måste tydliggöras och nya samverkansmetoder sannolikt etableras. Det finns skäl att tro att det vi i media läser och hör avseende cyberkriminalitet bara är en delmängd av den verkliga omfattningen. Dataintrång och industrispionage är en gren i detta träd, spridning av skadlig kod, låsta datorer och därtill kopplade krav på lösensummor (ransomware) en annan. Vid mellanstatliga konflikter kan vi förvänta oss en ytterligare eskalering.

Jag har i tidigare blogginlägg (t ex 2017-08-05) tagit upp naiviteten hos beslutsfattare (t ex vid Transport­styrelsens outsourcing av datasystem med känslig information) samt behovet av utbildning i och kunskap om förändringen i hur data och information sprids och delas. Det sistnämnda har på senaste tiden kommit att ”explodera” i media genom att det som många vetat, men tidigare blundat för, nu är förstasidesnyheter: Att det ”privata fria ordet” som människor skriver i sina konton på sociala medier, särskilt Facebook, genom snabba och lite naiva godkännanden av flersidiga svårlästa avtalstexter kan skickas vidare till tredje part och utnyttjas på sätt skribenterna inte avsett. I många fall blir detta sedan bas för utskick av riktad reklam. Men det går längre än så – kartläggningen av dina preferenser och intressen utgör grunden till selektiva informationsströmmar i syfte att påverka just ditt individuella tyckande och agerande. Mest aktuellt nu är det brittiska företaget Cambridge Analytica, som under några år fick tillgång till hundratusentals Facebook-användares personlighetstest och kontaktnät – information som kunde användas för riktade kampanjer t ex i samband med politiska val, något som (främst kopplingen till det amerikanska presidentvalet) briserade som en skandal i början av mars. Plötsligt gungar marken under de stora globala jättarna – Facebook, Google m fl – eller blir det bara en tillfällig upprördhet som försvinner efter några löften att ”vi ska se över detta och förbättra individens integritet”?

När jag för många år sedan tjänstgjorde på förband i Flygvapnet var naiviteten också stor. Flottiljernas interna telefonkataloger listade sida upp och sida ner med namn och grad, vem som var divisionschef, strilsektionschef etc. Och i den vanliga telefonkatalogen kunde man ofta enkelt utläsa titel och namn samt hemadress. Försvarsmaktens, FMV:s och FOI:s tryckta telefonkataloger var mycket eftertraktade hos försvarsindustrin m fl. Kunskap och individkännedom är alltid attraktiv. Så även för utländska ambassader och andra med önskan att kartlägga våra system. Under 80-talet florerade rykten om ”polska tavelförsäljare” som kartlade stridspiloter och andra nyckelpersoner i försvarets krigsförband. Kanske var det inte en organiserad verksamhet, men uppmärksamhet skapades och medvetenheten om behovet av restriktioner ökade.

Idag har många befattningar i försvarssektorn dold identitet och tryckta telefonkataloger förekommer nästan inte. Men när soldater på internationella uppdrag lägger ut foton och berättelser på sociala media, för att familjen i hemlandet ska se att pappa eller mamma firat sin födelsedag, då kan skadan bli än värre. Dessa uppgifter, liksom vem man haft kontakt med och var ens mobiltelefon befinner sig, finns som informationsposter i det stora molnet, som av de flesta bara ses som en bärare av våra samtal, mejl eller bilder. För den som har behov och rätt redskap, som nu aktuella Cambridge Analytica men även andra företag och organi­sa­tioner, är dock alla dessa data intressanta pusselbitar i kartläggningen av våra liv. En sådan kartläggning kan användas för såväl kommersiella som säkerhetskränkande syften. I militära sammanhang kan resultatet bli direkt destruktivt. Upprördheten har nu i många länder spridit sig till lagstiftarna och kanske kommer regelverken att skärpas. Men så länge vi som naiva individer fortsätter att älska att visa upp oss för omvärlden kommer kartläggningen att fortsätta. Och genom Internet-of-Things och införande av 5G för kommunikation kommer det snart att finnas tusenfalt mera information att kombinera till intressanta slutsatser om oss, våra liv och våra vanor.

I Kina, där den tekniska utvecklingen och inte minst anammandet av nya tekniska lösningar verkar gå fortare än i Europa, är graden av ”modernitet” högre än i de flesta andra länder. Främst i de stora städerna gäller att nästan alla är uppkopplade, användandet av kortbetalningar snabbt ökande, näthandeln enormt omfattande och strävan att vara på framkant påfallande. Men samtidigt är samhällets utnyttjande av sådan teknik, omfattningen av kameraöver­vakning samt uppföljning och urval av människor utifrån deras prestationer betydligt större än hos oss. Tekniken gör det möjligt och i denna auktoritära, närmast totalitära stat[1] kan övervakningen organiseras och beslutas utan att medborgarna har något egentligt val.

Hur ska vi då förhålla oss till digitalisering och informationsspridning? Det enkla svaret är att den tekniska utvecklingen medför fantastiska möjligheter att bättre förstå vår omvärld, eliminera smutsiga och enformiga arbeten, ta fram nya material och nya läkemedel, skapa hjälpmedel för handikappade m m. Möjligheten att dela kunskap och erfarenheter utan hänsyn till fysiska eller geografiska gränser skapar en ny frihet. Samtidigt kan nya verktyg skapas för sofistikerad begränsning av den individuella friheten. Artificiell intelligens kan innebära enorma framsteg för ett bekvämare och säkrare liv för de flesta av oss. Samtidigt pekade t ex den nyligen avlidne Stephen Hawking och andra ledande forskare på riskerna med AI i ett öppet brev[2] publicerat av the Future of Life Institute. Deras huvudbudskap är att det krävs ansvar och en omfattande och tvärvetenskaplig forskning för att vidareutveckla AI, så att den blir ett stöd för mänskligheten och inte ett gissel.

Genom en kombination av kunskap och förmågan att utifrån sunda värderingar tillämpa sådan kunskap kan den balans erhållas som krävs för samhällets och demokratins vidare positiva utveckling. Det uppvaknande, eller ”tillnyktring” som nu tycks ske avseende hur vi som individer bör begränsa spridandet av våra egna ord och tankar, så att de inte missbrukas med andra syften än våra egna, är kanske ett hoppingivande trendbrott. När vi bygger det framtida totalförsvaret behövs forskning, gärna tvärvetenskaplig, specifik kunskap och framsynta politiska beslut. Där platsar inte naivitet eller okritisk tro på andra aktörers ärliga avsikter.

 
Författaren är överste, fil.lic. och ledamot av KKrVA. Han är också delprojektledare inom KV21 (krigsvetenskap i det 21:a århundradet).

 


Noter
[1] Läs t ex Ola Wongs artikel i SvD 31 jan 2018 https://www.svd.se/kina-ar-inte-som-sovjet-det-ar-allvarligare
[2] Se https://futureoflife.org/ai-open-letter/. Organisationen Future of Life Institute grundades av bl a svensken Max Tegmark, ett annat internationellt toppnamn avseende framtidsforskning.

Gästinlägg: Förändrad hotuppfattning i USA drivande bakom Nordkoreapolitik

USA har genom sin fördelaktiga geografi, omgiven av antingen hav eller vänligt sinnade länder, skonats från många av de säkerhetspolitiska problem som uppstår för stormakter när man delar gränser med geopolitiska konkurrenter.

Det är också därför som de tillfällen när USA fått uppleva direkta attacker på sitt territorium, t ex Pearl Harbor-attacken 1941 eller elfte september-attackerna 2001, vilka båda ledde till omkring 3000 döda, har varit så traumatiska och lett till stora skiften i utrikespolitiken och mobilisering för krig.

Att hantera faktumet att Sovjetunionen kunde slå med kärnvapen mot Washington DC, New York och Los Angeles tog lång tid att bearbeta. Det är därför också förståeligt att föreställningen om att Nordkorea, en skräckregim med en historia av aggressivt beteende, snart kan göra detsamma är så destabliserande för amerikanerna.

I syfte att undersöka den förändrade uppfattningen i USA av hotet från Nordkorea gick jag igenom de senaste trettio åren av nationella säkerhetsstrategier (National Security Strategy). Det är ett dokument som publiceras med ett par års mellanrum av varje administration som är avsett att formulera USA:s säkerhetspolitiska mål.

Det som framkommer när man läser igenom dem är att Nordkorea, som nämns i nästan samtliga strategier, talas om som antingen ett hot mot USA:s allierade Sydkorea och regional stabilitet eller i kontexten kärnvapenspridning och terrorstöd. Detta gäller från Reagan administrationen till Obama administrationen.

I Trump administrationens nationella säkerhetsstrategi som publicerades sent förra året sker det dock en brytpunkt. Nordkorea upphöjs från att vara ett hot koncentrerat till Nordöstra Asien till att vara en direkt fara för det amerikanska folket.

I strategin finns bl a dessa formuleringar:

''North Korea seeks the capability to kill millions of Americans with nuclear weapons.''

''As missiles grow in numbers, types, and effectiveness, to include those with greater ranges, they are the most likely means for states like North Korea to use a nuclear weapon against the United States. North Korea is also pursuing chemical and biological weapons which could also be delivered by missile.''

''We remain ready to respond with overwhelming force to North Korean aggression and will improve options to compel denuclearization of the peninsula.''

Det här är termer om Nordkorea som inte har använts i tidigare säkerhetsstrategier.

För att ytterligare understryka skiftet i den amerikanska hotuppfattningen har jag räknat antalet gånger som staten nämns i de olika strategierna.

I den sista säkerhetsstrategin från Obama administrationen, som publicerades 2015, nämns Nordkorea 3 gångar. I George W Bush administrationens ökända säkerhetsstrategi från 2002, där den s k Bush-doktrinen för preventiv krigföring introduceras, nämns Nordkorea 1 gång. I Trump administrationens säkerhetsstrategi nämns Nordkorea 16 gånger.

Förändringen i hotuppfattning är inte heller bara inom det amerikanska säkerhetsetablissemanget. Opinionsinstitutet Gallup mäter varje år vilka länder som det amerikanska folket anser är USA:s främsta fiende.

2011 ansåg 16 procent av det amerikanska folket att Nordkorea var landets huvudfiende och 2016 var siffran densamma. Enligt årets mätning från februari är det nu 51 procent av det amerikanska folket som ser Nordkorea som den största fienden, med Ryssland på en avlägsen andraplats. Det är en dramatisk ökning.

Dessa förändringar, såväl i officiella dokument som i allmänhetens syn, visar hur allvarligt USA tar det nordkoreanska kärnvapen- och robotprogrammet. Att en stat som president Richard Nixon kallade ''a fourth-rate military power'' kan/kommer kunna åstadkomma stor skada mot Nordamerika är en chock. Visserligen har Nordkorea haft kärnvapen i över ett decennium, men det är nu som det inte bara är ett hot mot allierade, utan mot det egna ''homeland''.

Det bidrar till förståelsen varför USA:s Asienpolitik har i praktiken blivit en Nordkoreapolitik och varför t ex det debatteras om Kim-regimen verkligen är rationell och kan avskräckas. Länge var det en vedertagen uppfattning, men i och med Nordkoreas vapentekniska framsteg har det förändrats. Absolut är resonemang som ''bloody nose'' menat att utgöra en signalpolitik till Pyongyang, men det vore nog ett misstag att helt avfärda det som en retorisk taktik.

De kommande veckorna på den koreanska halvön kommer sannolikt utgöra en historisk vändpunkt i den sju decennier gamla konflikten. Det som återstår att se är vilken väg som de olika aktörerna väljer.

Zebulon Carlander
Ledamot, Moderata ungdomsförbundets internationella kommitté

Superubåtar, teletanks och sämsta flygplanet

Ett av bokens starkaste öden, löjtnant Daniel Inouye (1924-2012).

Japanska superubåtar, sovjetiska "teletanks" och världens sannolikt sämsta militära flygplan - det är bara några av ingredienserna i den nya boken "Okända fakta om andra världskriget" av Niclas Hermansson och Peter Rydberg.

Det är gott om okända och mindre kända fakta liksom gripande öden i denna bok. Oavsett om man intresserar sig för märkliga ubåtar och stridsvagnar eller extrema strider är denna bok ett kap. Nog visste jag att en del japansk-amerikaner stred under andra världskriget, men jag måste erkänna att jag missat löjtnant Daniel Inouye - en modern samuraj. Nu kommer jag aldrig att glömma honom.

Enough is enough

av Jan Leijonhielm
Den ryska ledningen bestrider all inblandning. Foto: Shutterstock.com

Den ryska ledningen bestrider all inblandning. Foto: Shutterstock.com

Efter en vecka i London med bl a syftet att diskutera den senaste ryska utvecklingen med brittiska kolleger känns det vid återkomsten som lugnet efter stormen. Engelsk press, radio och TV har under veckan närmast dränkts i en stormflod av uttalanden, intervjuer, samtal med specialister, diplomater och en växande mängd faktaprogram kring fallet Skripal. Effekten av en solidarisk omvärld och resulterande utvisningar av sällan skådad omfattning har naturligtvis också skänkt Theresa May många välbehövliga politiska poäng.

Den ryska reaktionen, sådan den framgått av ryska media och uttalanden, har inte oväntat bestått i förnekande och diverse disparata förklaringar. Huvudtemat är att inga konkreta bevis framlagts och att tidigare påståenden om en fientlig russofobisk omvärld nu besannas. Några mer nyanserade ryska analytiker medger dock att Moskva har misslyckats med att försvara sig på ett rimligt sätt och inte förmått ge en trovärdig förklaring till bakgrunden.

Sannolikheten att ryska aktörer ligger bakom attacken är självfallet mycket hög, den följer ett sedan decennier välkänt mönster: Moskva har mördat eller försökt ta livet på avhoppare och ryska kritiker utomlands på olika sätt, allt ifrån ishacka till gift i olika former. Under efterkrigstiden inleddes raden av attacker med mordet på Stepan Bandera i Munchen 1959. Bandera mördades med cyankaliumgas som applicerades genom att en kapsel avlossades från en hoprullad tidning, en enkel och effektiv metod och svårt att spåra förövaren. Även tallium har använts, liksom ricin och strontium.  I det senaste fallet, där f d FSB-agenten Alexander Litvinovskij 2006 mördades med polonium, användes en substans som tack vare ett radioaktivt spår var lättare att följa. En engelsk domstol kunde därför konstatera att Litvinovskij mördats av två tidigare kolleger under en testund i London. Moskva blånekade, vilket knappast styrker deras aktuella dementier. Ryska emigranter av olika slag lever farligt i England, många har dött på ovanligt sätt eller begått påstådda självmord. För ögonblicket undersöker man 14 misstänkta fall, däribland oppositionspolitikern Berezovskij.

Från rysk sida har hävdats att man aldrig tillverkat eller innehar det aktuella giftet, novitjok. På samma sätt förnekade man lögnaktigt t ex utvecklingen av biologiska stridsmedel under sovjeteran eller vissa kemvapen. Påståendet förefaller lätt genomskådat, eftersom flera av deltagarna i utvecklingen av substansen under 1970-talet trätt fram, bl a en person vid namn Mirzajanov som tidigt hoppade av till USA och kunde ge detaljerad information. Genom underrättelsesamarbetet har England fått kunskapen på ett tidigt stadium, vilket gjorde att man relativt snabbt kunde identifiera giftet. Det ryska påståendet att flera länder innehar novitjok behöver dock inte vara felaktigt, för att hitta motmedel kan man ibland tvingas producera små mängder av ämnet i fråga. Ett recept finns också på nätet, men tillverkning kräver en avancerad produktionsförmåga.  Att något av de utpekade länderna skulle använda novitjok för att förgifta en rysk f d GRU-överste faller dock på sin egen orimlighet. Likaså att någon rysk grupp skulle ha nytta av att misskreditera Ryssland på detta sätt. Hämndlystna och okontrollerbara grupperingar inom GRU eller FSB är kanske inte helt otänkbara, men åtkomst och hanteringsproblematiken ställer stora frågetecken. I Moskva, där man kan få stöd för i stort sett vilken krystad förklaring som helst, anser många självklart att det är en västlig konspiration för att svärta ned Ryssland.

Man kan i sammanhanget ställa sig den berättigade frågan: varför använder sig Moskva av ett så utpekande gift? Svaret vad gäller t ex polonium kan vara att man felbedömde spårbarheten, vilket dock inte är sannolikt. I fallet Kriplak måste man ha vetat att det kunde identifieras. Det logiska svaret blir då att man helt enkelt inte bryr sig. Giftet kan förmodligen spåras till personer som hanterat det, men som inte längre finns i landet. Budskapet är sålunda att vi aldrig glömmer eller förlåter och ingen förrädare går säker. Putin bekräftade f ö öppet att han aldrig tänker förlåta förräderi i en intervju för en tid sedan. Sämre relationer med mållandet ingår i kalkylen, de blev vad gäller t ex Litvinenko klart hanterbara. Däremot hade man nog inte räknat med den internationella uppslutningen bakom England och konsekvenserna av denna, framför allt inte den massiva uppslutningen från Washington.

Man kan se den ryska attityden som en spegelbild av den numera lagstadgade rätten att skydda, ryssars, ja t o m rysspråkigas säkerhet, varhelst de befinner sig i världen. Man har således självsvåldigt tagit rätten att intervenera på valfritt sätt i andra länder. Att inte omvärlden protesterade när lagen – som bryter mot ett antal internationella konventioner och avtal – antogs i duman är häpnadsväckande och gav därmed en mycket farlig signal.

Hur utvecklingen kan se ut är naturligtvis svårt att bedöma, den kan såväl eskalera som bibehållas på nuvarande nivå en tid. I skrivande stund ligger far och dotter fortfarande medvetslösa. Om de avlider torde det första alternativet gälla. Hade den engelska polis som drabbades dött, hade situationen enligt många bedömare eskalerat mycket snabbt, troligen hade då en stor mängd ryssar utvisats och tillgångar frysts i England. Det är sannolikt också så, vilket har förespråkats från bl a den brittiske försvarsministern att man kommer att fokusera på Putinvänligt kapital och dess ägare, detta slår, anser man, mot Putin som beskyddare. Från amerikanskt håll har nämnts möjligheten att avslöja vad man vet om Putin och hans familjs tillgångar, t ex döttrarnas banktillgodohavanden i Lettland eller Putins fastigheter i Paris och på andra ställen. Rysk ekonomi, i stort behov av utländska investeringar riskerar ånyo en stagnationsperiod.

Sammanfattningsvis har man nu nått den situation som vissa ryska politiker hävdat man är fullt beredd att ta – Ryssland mot alla. Man är hur som helst fast i sin egen retorik och att backa ter sig närmast omöjligt. Moskva har avslutat perioden av brinkmanship och tagit steget ut i det okända, omvärlden har slutit sig samman och horisonten mörknar. Vägen tillbaka blir sannolikt lång och mödosam.

 
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA.

Sjukvården och Försvarsmakten

av Johan Althén

Sjukvårdstjänsten är en helt kritisk nyckelresurs. Foto: Bezav Mahmod

Sjukvårdstjänsten är en helt kritisk nyckelresurs. Foto: Bezav Mahmod

Alla som tjänstgör i Försvarsmakten vet att sjukvårdstjänsten är en av de viktigaste frågorna att lösa när skarpa uppgifter ska lösas.

I en debattartikel (http://lakartidningen.se/Opinion/Signerat/2018/03/Om-kriget-kommer–krisande-krisberedskap/) skriver Läkarförbundets ordförande Heidi Stensmyren om svensk krisberedskap i allmänhet och sjukvården inom totalförsvaret. Stensmyren sätter fingret på en fråga som vi måste lösa. Stensmyren utgår ifrån den nya versionen av foldern ”Om kriget kommer” och beskriver hur den strategiska ”timeouten” har drabbat sjukvårdstjänsten inom Försvarsmakten och totalförsvaret tillsammans med det digitaliserade samhällets sårbarhet i kombination med att Försvarsmakten i stor utsträckning förlitar sig på den civila sjukvården.

Ytterligare en dimension för sjukvården inom Försvarsmakten och totalförsvaret är bemanningen av legitimerad personal till våra krigsförband. Som systemet är uppbyggt idag håller det inte – det är i en del fall samma läkare som ska ingå i våra krigsförband som ska tjänstgöra på sjukhusen. Med andra ord bygger nuvarande plan på att samma individ finns både i början och slutet av sjukvårdskedjan.

En annan fråga som för oss på krigsförbanden som är ständigt aktuell är frågan om bemanning av sjukvården inom ramen för insatser utomlands. När vi upprättar våra förband för operationer utomlands handlar det i många fall om förbandets egna nätverk, personliga kontakter, för att säkerställa bemanning av läkare – med andra ord på frivillig bas. Detta är inte helt enkelt att lösa och har i vissa fall fått direkta operativa begränsningar till följd.

Med ovan nämnda utmaningar bifaller jag Stensmyrens uppfattning av behovet av att detta måste planeras med alla intressenter – militära som civila. Samhället har inte råd att inte ha en robust och sammanhållen plan för att kunna rädda liv i alla olika konfliktnivåer. Krigsplacering av legitimerad personal för att säkerställa att ingen planeras mot dubbla uppgifter är en bra start.

 
Författaren är major och skvadronchef med erfarenhet från operationer i Kosovo och Afghanistan.