månadsarkiv: maj 2018

Ubåtsfrågan – än en gång

Redaktörens kommentar

av Tommy Jeppsson

Idag publiceras tre repliker och en slutreplik till ett tidigare inlägg på akademiens blogg av ledamoten David Bergman.

Med anledning av påståenden i ett par av dessa repliker finns det skäl till några tydliggöranden.

Akademien bygger på ledamöternas mångfald avseende kompetens och erfarenheter vilket utgör fundamentet för verksamheten, såväl inom akademien som i ledamöternas deltagande i den offentliga debatten. Akademien har inte och ska inte ha en ensad uppfattning utan bygger tvärtom på ledamöternas olika uppfattningar. Detta stimulerar en sakligt underbyggd debatt, vilken uppmuntras.

Kungl Krigsvetenskapsakademien välkomnar därför även de som inte är ledamöter som skribenter på vår blogg och i akademiens Handlingar & Tidskrift. Detta innefattar även individer som replikerar på, eller har annan uppfattning än författaren till en artikel eller ett inlägg. I detta ligger en inriktning i att vara så öppen som möjligt. Givetvis med ambitionen rörande bibehållen kvalitet på de enskilda inläggen samt på debatten i stort. Därför har vi i detta fall valt att ta in en replik, till trots för att denna uttrycker negativa åsikter om akademien som helhet samt rörande ledamöter, där skrivningen rörande de senare förutom att direkt vara felaktiga utgör direkta personangrepp. Sammantaget ovärdig journalistik.

Dock finns som alltid inriktningen kvar att hålla en hög kvalitet på våra inlägg, och jag  understryker därför, på ovan förekommen anledning, vikten av att oaktat andemening uttrycka sig respektfullt och sakligt och utan att angripa person eller institution.

Jag vill också understryka att allmänheten välkomnas extra att ta del av föredrag och diskussioner på de öppna delarna av våra akademisammankomster samt att ta del av akademiens tryckta material.

Med den slutreplik som här följer avslutas också denna debatt.

 
Författaren är överstelöjtnant, ledamot av KKrVA och redaktör för dess Handlingar och Tidskrift.


Replik till David Bergman

av Mattias Göransson

I ett inlägg publicerat på Kungliga Krigsvetenskapsakademiens blogg behandlar major David Bergman, tillika doktorand i psykologi, min bevakning av ubåtsfrågan. Sammanfattningsvis skriver han 1) att han uppmärksammats på bevakningen, 2) twitterledes har invänt mot den, 3) uppfattat sig bemött ”med taggarna utåt”, samt 4) önskar att den upphör. Därutöver redogör han 5) för Försvarsmaktens generella arbete för att förhindra feltolkningar av sinnesförnimmelser, samt 6) påpekar riskerna med att av ”enskilda indikatorer” dra slutsatser om helheten, då som invändning mot mitt påpekande att alla i dag kända fakta om påstådda undervattenskränkningar 1980–1994 talar för att det rörde sig om en masshysteri.

David Bergmans inlägg är dessvärre lika vilseledande som felaktigt.

Bergmans aktion föranleddes av en publicering i Filters april/majnummer som redovisar att bottenspåren i Hårsfjärden i själva verket var spår efter ankringen av marinens egna fartyg (de viktigaste spåren, i Danziger Gatt, genererades av HMS Belos den 14 oktober 1982 samt HMS Skuld den 4 december 1982). Processen fram till denna upptäckt redovisas i en 70 000 tecken lång artikel som på webben kompletteras med en 30 000 tecken lång notförteckning samt ett avsevärt antal avhemligade militära urkunder som låter läsaren själv kontrollera fakta. Stora delar av detta material har jag själv samlat på mig under de fyra år jag studerat ubåtsfrågan, men fullständigt avgörande var de rådata överstelöjtnant Sune Thomsson kunde bidra med: dykarnas originalskisser från Hårsfjärden, marinens eget filmmaterial samt loggböckerna för de involverade fartygen.

Utöver att redogöra för Thomssons forskargärning berättar artikeln om överstelöjtnantens personliga resa från ubåtstroende – eftersom han antog att kollegorna inom Marina analysgruppen redovisade fakta korrekt – till sanningssägare; när han själv undersökte sakförhållandena fann han att kollegorna spridit missledande, förvanskade och felaktiga påståenden. Därutöver förklaras varför bottenspåren fortfarande är centrala: efter att alla andra bärande ”tekniska bevis” fallit bort (kavitationsljudet avfärdades som minkar 1994; signalspaningen som handelsfartyg och sonogrammen som tekniskt undermåliga 1995; typljudet som sillar 1999; 3.47-bandet som svensk motorseglare 2008) var de vad som återstod.

När David Bergman reste invändningar mot denna rapportering, utan att själv ha tagit del av den, svarade Filter vid upprepade tillfällen att han först borde läsa artikeln och studera underlaget (tillgängligt på vår hemsida vid tillfället). Detta är inte att ha ”taggarna utåt”, det är att efterlysa stringens. Major Bergman är för övrigt statstjänsteman och som sådan juridiskt ålagd att uppträda opartiskt och sakligt.

Av den orsaken är hans inlägg på Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg desto mer anmärkningsvärd, även bortsett från det udda i att en representant för försvarsmakten i en demokrati uttrycker önskemål om att kritisk bevakning ska upphöra. Bergman nämner inga detaljer i sakfrågan, kan inte peka på något faktafel, utan levererar ett svepande och emotionellt budskap. Vad värre är: de försök han gör att anknyta till ubåtsfrågan visar att han saknar elementära kunskaper om ämnet.

Att Försvarsmaktens insatser för att motverka ”vaktposteffekten” och så kallat mönsterseende hade viss effekt är uppenbart: annars hade antalet observationer 1980–1994 varit oräkneliga, i bokstavlig mening (med tanke på tidsrymd, antalet inblandade personer och antalet skärgårdsobjekt). Saken gäller alltså de 6 367 som uppfattades som främmande undervattensverksamhet, och hur de analyserades och bedömdes.

De allra flesta gavs en låg klassificering även av marinen, men 411 respektive 118 bokfördes som ”sannolika” respektive ”säkra” observationer av främmande undervattensverksamhet. Den som detaljstuderar dessa rapporter – jag har personligen gått igenom runt 600 som jag funnit särskilt intressanta – upptäcker dock att underlaget brister i både metod och redovisning, samt att bedömningen varit godtycklig. Juridikprofessor Anna Christensson kom fram till samma sak när hon som medlem av 1995 års Ubåtskommission studerade varenda observation.

Inte minst av dessa anledningar var den ”tekniska bevisningen” så central: den utgjorde orsaken till att också mindre säkra observationer kunde ges en hög klassning, samt att även lågt klassade observationer inom Försvarsmakten – och bland allmänheten – betraktades som relevanta. Vad David Bergman tror är ”enskilda indikatorer” som visat sig felaktiga är alltså ubåtsfrågans själva fundament.

Att det är så är inget som jag har hittat på, det är ett historiskt faktum. De som mest ihärdigt framhävde betydelsen av de sedermera avförda ”tekniska bevisen”, samt att det var dessa som skänkte trovärdighet åt övriga observationer, var inga mindre än Marina analysgruppens chef Emil Svensson, hans kollega Nils-Ove Jansson, deras hantlangare Per Andersson, landets ÖB Bengt Gustafsson samt moderatledaren Carl Bildt.

Att dessa justerat sin argumentation i takt med att bevisningen fallit är en välkänd försvarsmekanism hos människor som investerat personlig prestige och trovärdighet i en fråga, i vardagligt tal kallad förnekelse. Varför Bergman uppvisar en liknande inställning vet bara han själv, men sannolikt är han påverkad av att Emil Svensson, Nils-Ove Jansson, Bengt Gustafsson och Carl Bildt tillhör hans egen akademi. Dessa medlemmars upprepade tjänstefel är en skamfläck för Kungl Krigsvetenskapsakademien, vilket Akademien har hanterat genom att enträget agera stödtrupp åt dem samt Per Andersson: man publicerar deras inlagor, finansierar deras bokutgivning och sprider deras hypoteser.

Denna kollegialitet är missriktad. För det är ju precis som överstelöjtnant Sune Thomsson kom fram till: de första att luras av Marina analysgruppens bedrägliga presentationer och slutsatser var kollegorna inom Försvarsmakten.

Envar har naturligtvis rätt till sin egen uppfattning om att ha jagat eller skådat en undervattensfarkost. Men utöver att den tekniska bevisningen har fallit vet vi numera A) att dåtidens sovjetiska farkoster saknade kapacitet att genomföra de av marinen beskrivna operationerna, B) att miniubåtar med larvband enbart förekom i Marina analysgruppens fantasi, samt C) att snart 40 års efterforskningar inte har resulterat i en enda trovärdig och med faktaunderlag säkerställd bekräftelse från en sovjetisk eller rysk källa.

Att konstatera dessa faktum är inte ”antydansjournalistik”.

 
Författaren är chefredaktör och ansvarig utgivare för Magasinet Filter.


Ilska, skam och tro i ubåtsdebatten

Av Sune Thomsson

Under rubriken ”Filtrera bort ubåtarna Filter” skriver majoren och doktoranden i psykologi David Bergman (DB) på försvarsbloggen den 13 april där jag figurerar:

Och ju fler reportage om påstådda militära misstag man publicerar desto fler ”visselblåsare” som upplever förklaringsmodellen som lämplig för att lätta sin egen frustration kommer också att lockas fram.

Eftersom DB vill diskutera utifrån psykologens perspektiv försöker jag minnas min reaktion på händelserna i Danziger gatt i oktober 1982. Alltså de händelser där ljudinspel och bottenspår blev tekniska bevis för protestnoten till Sovjet 1983. Jag var faktiskt på plats bara någon vecka efter att allt hände.

Till att börja med kände jag nog ilska och frustration över att ryssen var i det basområde som jag och några tio tusen andra skulle försvara. Vi hade räknat med förvarning och mobilisering och så kommer dom i fredstid. Dessutom under ytan när hela vårt försvar utgick från att de skulle komma ovan ytan. Vi var lurade, kändes det som.

Sedan kom de spännande ubåtsjaktåren som kändes mer meningsfulla än ”tröskandet på kaserngården”. Nu var det homo sapiens djupt förankrade jaktinstinkt som gällde. Men också tvivel. För varför fick de med sin höga företagsfrekvens aldrig haverier och hur kommunicerade man? FRA registrerade aldrig någonting under alla år. På fronten var det få som visste om att tiotals typljudsobservationer bedömdes vara från avancerade moderubåtar. Något som först år 2000 fick en annan förklaring.

Att i marinen öppet tvivla var mycket sällsynt, nästan skamfullt. Först efter några glas kunde någon enstaka visa tveksamhet.

Jag hade under årens lopp noterat att händelserna i Danziger gatt 82 hade drivit fram en officersrevolt och tre statliga utredningar. Och äntligen kom en annan av sapiens egenskaper i dagen: nyfikenhet.

Efter pensionering 1997 började jag därför läsa dom där utredningarna och blev efterhand skeptiker. Varför? Jo, jag kom fram till att de tekniska bevisen tvärt emot vad ubåtsutredningarna skrev inte håller. Alltså bottenspår och ljudinspel i Danziger gatt. Samma indikationer ger enligt Ubåtskommissionen 1995 trovärdighet till de många optiska observationerna. Resonemanget övertygade inte, min tro vacklade.

Mina analyser av ljud och bottenspår kommer att finnas på Riksarkivet men den intresserade kan redan nu kika i Magasin Filter.

Efter denna exploration i psykologens soffa går jag över till regeringens protestnot 1983.

Nyckelmeningen löd:

Den svenska regeringen har icke några uppgifter som motsäger kommissionens slutsats härvidlag. Den drar slutsatsen att det varit fråga om sovjetiska ubåtar.

Formuleringen speglar Olof Palmes tveksamhet. Han tog upp de märkliga bottenspåren med Boris Pankin som givetvis förnekade alltsammans. Även i Carl Bildts värld fanns tvivel. I varje fall togs saken inte upp vid Moskvasamtalen 1992-94.

De tekniska bevisen för protestnoten kan nu avfärdas efter avslöjandena i Filter. Därmed även teorin om medvetet utsläpp av ubåtar. Således viktiga klarlägganden för många intresserade, möjligen med DB som undantag.

Inte minst borde händelserna ha ett intresse vid analys av den gråzonsproblematik som försvarsberedningen flaggar för.

Skulle förresten vara intressant att höra DB reaktion när Insatsledningen 2015, visserligen efter viss fördröjning, blev visselblåsare och avslöjade att ytgående ubåt på väg mot Stockholms slott var en vit plastbåt.

 
Författaren är f d överstelöjtnant i Kustartilleriet.


Gärna debatt men grundad på fakta och inte på invektiv

av Emil Svensson

Ledamoten Per Blomqvist har i ett inlägg lovordat de ”insatser” som Mattias Göransson och Sune Thomsson gjort om ubåtsfrågan i tidskriften Filter. Den direkta orsaken till Blomqvists agerande förefaller vara att han är missnöjd med doktoranden David Bergmans mer insiktsfulla beskrivning av Filters aktiviteter i samma fråga.

Rent principiellt får naturligtvis Göransson och Thomsson tycka vad de vill.  Problem uppstår bara om de genom sitt agerande skapar och sprider en falsk bild av en säkerhetspolitisk utmaning som har skärskådats av tre statliga kommissioner.  Dessa har slagit fast att främmande undervattensverksamhet genomförts mot Sverige.

Jag har naturligtvis ingen förhoppning om att övertyga Göransson och Thomson om att de har fel. De är fast i sin egen retorik.  Jag hoppas att nedanstående två exempel i alla fall hindrar att fler akademiledamöter eller läsare av denna blogg hamnar i samma grop som Per Blomqvist.

Mitt första exempel rör den sovjetiska ubåten S363 (U137) som enligt Filter hamnade i Karlskrona skärgård genom navigationsmisstag. Man påstår också att sovjetiska ubåtsjaktflygplan letade efter sin försvunna ubåt öster om Bornholm.

Enligt den företagsorder som gavs till ubåten så har den som ”huvuduppgift att söka och skugga främmande ubåtar i” två områden som tillsammans bildar ett V kring delar av Bornholm.( Enligt sovjetiska ubåtschefer kallades området skämtsamt för ”byxorna” ). För laddning av batterierna anges ett särskilt område öster om Bornholm. Företaget skulle genomföras i två identiska etapper med mellanliggande vila i Swinoujscie.  Den andra etappen påbörjas den 17/10 1981 och avslutades på ett grund i Gåsefjärden.

I samma uppgift ingår både enstaka ytfartyg och ubåtsjaktflygplan och särskilda direktiv för samband med sådana enheter finns i företagsordern.  Det är alltså en ganska normal sovjetisk spaningsoperation mot ubåtar som genomförs och där senare den egna ubåten temporärt dras ur för ett specialuppdrag i Karlskronaområdet.  Specialuppdrag var inte heller ovanligt enligt sovjetiska ubåtschefer.

Eftersom Göransson m fl tydligen har mycket begränsade kunskaper om navigering så finns det anledning att översiktligt beskriva vilka navigeringshjälpmedel som fanns på U 137. Förutom kompass och logg så fanns utrustning för att navigera efter Deccakedjan. Man kunde också pejla alla de radiofyrar som finns i området. Därutöver hade man också signalspaningsutrustning för att pejla all radarsändning.  Till detta hade också en särskild signalspaningsgrupp kommenderats ombord.  All utrustning fungerade enligt ryska källor perfekt. Radiopejlen kontrollerades dessutom av en svensk inspektionsgrupp ombord på den grundstötta ubåten.

Hela navigeringen har studerats i detalj av marin expertis, sjöbefälsskolan i Kalmar och FOA. I Ubåtsskyddskommissionens rapport 1995 står det tydligt att de bedömde att U 137 inträngning var avsiktlig. Skulle man fråga en fritidsskeppare om det är möjligt att med endast kompass och kikare navigera fel med mer än halva Östersjöns bredd i detta område, så skulle svaret bli ett absolut nej.

Kvarstår då påståendet att sovjetiska ubåtsjaktflygplan skulle ha letat efter U137 öster om Bornholm.  Eftersom ubåtsjaktflygplan ingick i den sovjetiska företagsordern så är det inget märkligt att de fanns på plats öster om Bornholm. Målet för deras verksamhet var alltså främmande ubåtar.  Eftersom U 137, så snart som de var säkra på att de inte kunde ta sig från grundet, själva rapporterade sitt rätta läge så fanns det heller inget sökbehov.  Den sovjetiska ledningen visste alltså att det stod en ubåt på grund inne i Karlskrona skärgård innan de svenska myndigheterna fick samma information.  Det enda behov man hade av flygplan i förhållande till U 137 var möjligen som reläfunktion för radiotrafik mellan ubåten och dess bas.

Ovanstående fakta kommer i sin huvudsak från ryska dokument och officiella källor.

Jag övergår därmed till frågan om bottenspåren som framför allt Thomsson tydligen tycker är felaktigt hanterad.

För att läsarna ska förstå hur det går till vid undersökning av bottenspår görs nedan en beskrivning över hur Marinen hanterade bottenspårsrapporter under 80-talet.

För att öka kunskapsnivån om de olika typer av spår på botten som kunde förekomma gjorde Marinen systematiska prov med att dokumentera hur spår som skapats av legal mänsklig påverkan såg ut. Marinen gjorde därför fullskaliga prov med olika typer av ankare, kättingar, m m. Det finns ett stort sortiment av ankare som oftast är anpassade efter båtens/fartygets storlek och nyttjande. Exempel på ankare som testades var stockankare, Danfortankare, blyplättar, Bruceankare, Facettankare, draggar, m m. Dessa olika ankare finns också i varierande vikter och storlekar vilket givetvis påverkar det uppkomna spårets karaktär och storlek. Till ankarets spårbild hör också ibland ankarets förbindelse med fartyg eller boj. Denna kan bestå av kättingar av olika dimensioner eller tågvirke, många gånger med bly eller annat material inne i själva tågvirket för att göra detta tyngre och sjunkande. Under vissa förhållanden sätter man också på en tyngd några meter från ankaret på trossen för att denna tyngd ska dämpa ryck m m i själva ankaret vid sjögång. En båt eller ett fartyg som ligger fritt med ankare vrider sig efter vinden och då släpar kättingen eller trossen i botten och ger olika typer av spårbildning.  Även bojar kan komma i rörelse, inte minst på senvintern då de kan ha frusit fast i isen som sedan börjar driva iväg med bojen och ett släpande ankare vilket orsakar spår. Spår kan också åstadkommas av kablar mm som fastnat i ett fartyg och släpats med längs botten tills de lossnat.

För att få kunskap om hur spårbildningen kan se ut vid yrkesfiske med exempelvis trål gjordes också dokumentation av detta. I detta fall är det oftast trålborden som orsakar de markanta spåren på botten.

Allt ovan beskrivet dokumenterades inom Marinen för att personalen skulle lära sig hur bottenspår orsakade av legal mänsklig verksamhet kan se ut. De absolut vanligaste, av människan orsakade, spåren som kan ses på botten kommer just från sådan ovan beskriven verksamhet.

Ett bottenspår kan upptäckas av en ren slump i samband med exempelvis dykning. Det är dock mycket ovanligt utan det normala är att en bottenundersökning initieras efter någon observerad eller befarad främmande aktivitet.

Bottenspår som upptäcks och som inte bedöms ha naturlig legal förklaring genomgår en mycket omfattande utvärdering som kan ta lång tid. Spåren dokumenteras med foto och eller video och mätningar sker av många olika parametrar som bredd, djup, vinklar i själva spåret, eventuella rillor, avstånd mellan parallella spår, mm. Mätningar sker också av hur mycket sediment som ligger i själva spåret och om spårväggarna har börjat slipas av genom eventuell bottenström. Man försöker kontrollera hela spåret för att försöka se var början och slutet är för att bedöma i vilken riktning spåret har uppkommit. Vid mätningar av ”bandspår” kontrolleras parallelliteten regelbundet längs spåret.

Då det är av vikt att försöka tidsbestämma, d v s klarlägga när spåret har uppkommit, sker kontroller normalt av ett nytt spår ett par gånger den första veckan efter upptäckten och därefter en gång per vecka och över tiden med längre tidsintervaller. Detta för att se hur spåret åldras genom sedimentfyllning och avslipning av kanter. Man kan senare också kontrollera hur återväxt av bottenväxter kan ske efter en tid.

Beroende på vilken typ av botten det är, bottendjup, strömförhållanden, m m kan ett spår finnas kvar under lång tid. Exempel finns från skärgården där gamla registrerade bottenspår fortfarande kan upptäckas under dylager efter mer än 30 år med hjälp av bildalstrande sonar.

I vissa fall ställs krav på att avgjutning ska ske av ett tvärsegment av spåret. Att använda normal spårsäkringsutrustning som utnyttjas vid polisundersökningar av exempelvis bilspår på land är svårt att använda på sjöbotten och därför togs tidigt fram en specialanpassad skumliknade produkt som kunde sprutas/hällas ner i undervattensspåret och som stelnade snabbt så att avgjutningen kunde lyftas till ytan. För en oinvigd är det svårt att se hur spåret ser ut efter en avgjutning genom att det är ett inverterat gjutobjekt man ser. Vill man göra detta mer förståeligt kan man då använda detta som en del av en gjutform och då göra en ny gipsavgjutning vilken efter det att gipsen stelnat visar hur spåret ser ut i verkligheten.

Vid flera viktiga bottenundersökningar har tidigare också polistekniker deltagit i dykningar för bevissäkring. I samband med dessa undersökningar ser man också om det kan finnas andra avlagringar på påkörda stenar, m m.

De bottenspår som bedöms ha åstadkommits genom främmande undervattensverksamhet dokumenteras i hemliga handlingar tillsammans med fotografier, sjökortsavdrag, m m. Vid vissa större incidenter som Hårsfjärden, Kapellhamnsviken och några fler, har information kring dessa lämnats ut till media.

Beroende på bottendjup och andra vattenförhållanden utnyttjas många gånger fjärrstyrda plattformar, typ Sjöuggla, som förses med mätutrustning för att mäta spårbredd, m m. Om bottendjupet medger utnyttjas dykare för jobbet.

Om man nu ändå inte vill tro på denna beskrivning av Försvarsmaktens noggranna och förutsättningslösa bedömningar av bottenspår, kan man dock förhoppningsvis sätta tilltro till Ubåtskommissionen 1995 slutsatser avseende bottenspår. De skriver exempelvis som sammanfattning på bottenspåren i Djupviken under Hårsfjärdenhändelserna 1982:

Sammanfattningsvis bedöms dock de parallella bandspåren som spår från en bottengående banddriven farkost. Att spåren skulle kunna vara orsakade av tunnor eller sjunktimmer som finns i närheten kan uteslutas till följd av spårens parallellitet och det regelbundna rillmönstret.

Samma kommissions slutsatser av samtliga bottenspår är följande:”Vi delar experternas bedömningar vad avser Hårsfjärdenområdet, Klintehamn och Kappelshamnsviken och att spår där åstadkommits av bottengående farkoster samt att det utanför det egentliga Hårsfärdenområdet även förekommer spår av farkoster som inte är bottengående. Vi bedömer spåren som bevis för främmande undervattensverksamhet. Vi bedömer vidare att spåren i Hävringebukten med stor sannolikhet härrör från ankring.

Till slut några ord om Göranssons påstående ”att dåtidens sovjetiska farkoster saknade kapacitet att genomföra de av marinen beskrivna operationerna” samt ”att snart 40 års efterforskningar inte har resulterat i en enda trovärdig och med faktaunderlag säkerställd bekräftelse från en sovjetisk eller rysk källa.”

I detta fall måste Göranssons källforskning vara extremt dålig.  Om vi börjat med syftet med operationerna så finns de bra beskrivna i en bok ”Dum Spiro Spero” skriven av en sovjetisk Spetsnazmedarbetare. Uppgifterna i denna bok verifieras av ett meddelande i Interfax den 20 april 1998 där det sägs att redan år 1970 inrättades spanings- och sabotageförbandet Delfin som var avsett för hemliga operationer riktade mot utländska staters marinbaser. I dessa förbands beväpning ingick både de allra bästa vapentyperna och den bästa militära utrustningen, däribland miniubåtar av typen Piranha och dykarfarkosterna av typerna Triton I och Triton II.

Den ryske marinchefen, Vladimir Kurojedev har även under första kvartalet 1998 under ett samtal med utländska attachéer avslöjat att samtliga ryska mariner hade denna typ av förband.

Starttidpunkten verifieras också av den f d sovjetiska FN-ambassadören Sjevtjenko som hävdar att beslutet om att sända in ubåtar till svenska farvatten, fattades av politbyrån 1970. I sin bok skriver han:

In important foreign policy matters the Kremlin leadership`s typical double-handed approach was expressed in the approval of a plan to send submarines to probe Swedish and Norwegian coastal areas soon after Swedish Prime Minister Olof Palme visited Moscow in 1970 and received assurances that the Soviet Union intended to widen the friendly cooperation with this country.

Jag fick under 1990-talet möjlighet att möta många exsovjetiska militärer och har stor respekt för deras militära kunskaper. Förmåga att utnyttja motståndarens svagheter var viktigt. Annekteringen av Krim påvisar utnyttjande av en rad okonventionella metoder för att i det längsta dölja de verkliga avsikterna. Undervattensmedel är mycket lämpliga för anonyma insatser och möjliggör förnekelser. Dessa förnekelser underlättas självklart av om man genom ryktesspridning kan så misstro i mållandets befolkning.

 
Författaren är kommendör 1 gr och ledamot av KKrVA.


Slutreplik till Mattias Göransson

av David Bergman

Det gläder mig att Mattias Göransson tar sig tid att bemöta kritik från en mångårig läsare. Sen finns det alltid olika sätt att bemöta de som har synpunkter på ett reportage. Göransson menar i sitt svar att han inte haft taggarna utåt när han fattat pennan Jag överlåter åt övriga läsare att av hans replik avgöra om så är fallet efter inte.

Det är något ironiskt att Göransson svarar på de punkter jag inte ifrågasatte. Jag berörde inte hans förmåga att göra bedömningar i de enskilda fall han tagit upp – att utvärdera hans marina kompetens överlåter jag till marina kollegor. Min kritik byggde på hans sätt att göra orimliga generaliseringar och dra alltför långtgående slutsatser om inkompetenta militärer med beskyllningar om masshysteri eller någon form av kollektivt medvetet bedrägeri.

Chefredaktörens långtgående slutsatser framförs även med en grund i en starkt försvarsfientlig retorik, samt en blindhet för att det mönsterseende som han beskyller andra för, även påverkar honom själv. Retoriken i hans replik går igen, tillsammans med den minst sagt bekväma argumentationslinjen att avfärda kritiker genom att hävda att dessa är i förnekelse och att deras agerande skulle vara symptomatiskt just för personer som förnekar att man befinner sig i förnekelse.

Tyvärr fortsätter Göransson med samma typ av antydningar och insinuanta kommentarer och utvidgar även dessa på ett anmärkningsvärt sätt.

En sådan insinuation är när Göransson anmärker att ”Major Bergman är för övrigt statstjänsteman och som sådan juridiskt ålagd att uppträda opartiskt och sakligt.” och genom det vill mena att statstjänstemän som sådana har någon form av generella begränsningar avseende yttrandefriheten. Han antyder också implicit att min kritik skulle varit myndighetens och därmed något anmärkningsvärt i en demokrati.

Officerare har samma grundlagsskyddade rätt som andra att uttrycka sig och att delta i den offentliga debatten. Försvarsmaktens policy understryker även, med uppenbara undantag för exempelvis detaljer vilka omfattas av sekretess, att anställda skall uppmuntras att delta i samtalet om myndighetens ämnen. Att ange sin militära grad antyder på intet sätt att man skulle uttrycka sig i rollen som tjänsteman eller att det skulle vara myndighetens uppfattning. Detta vet Göransson, inte minst då han intervjuat flera kollegor som gett sina privata synpunkter i de aktuella reportagen.

Att en chefredaktör försöker tysta kritiker genom antydan att personer inte skulle få uttrycka sig offentligt på grund av den yrkeskategori de tillhör är anmärkningsvärt och hör inte hemma i en demokrati. Skulle kommentaren bottna i en reell uppfattning att officerare gärna får yttra sig till stöd för hans teorier, men inte som kritiker till desamma finns genuin anledning till oro.

En annan insinuant kommentar rör att akademien skulle utgöra någon ”stödtrupp” för sina egna ledamöter. Flera skribenter samt Göransson själv har nu publicerat sina texter på akademiens hemsida. Dessutom är flera av Göranssons intervjuobjekt, exempelvis Johan Kihl och Sven Hirdman, ledamöter av samma akademi. Var han finner fog för sina påståenden om denna sammansvärjning är därmed inte helt enkelt att se.

Att mena att man inte sysslar med antydningsjournalistik för att sen komma med denna typ av antydningar är inget som övertygar. Om Göransson använt samma stringens i sitt övriga arbete som han uppvisat i ovanstående exempel finns än större anledning att ifrågasätta hans långtgående teorier och slutsatser.

 
Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA

Den strategiska vikten hos inre vattenvägar och stora sjöar

Hos SvD plockar Oscar Jonsson, Försvarshögskolan och doktorande på King’s College London, upp tråden om Sveriges behov av att skapa en långräckviddig bekämpningsförmåga. Jonsson ser nyttan i denna inte bara som en tröskelskapande förmåga, men även som ett sätt att kunna leverera stöd i den svenska säkerhetspolitiska solidaritetsförklaringen till grannländerna.

Svenska kryssningsrobotar har varit ett känsligt ämne, då ordet i Sverige i vissa kretsar har en värdeladdning. Som Jonsson tar upp så är det heller ingen billig förmåga, men det är heller inte någon annan kvalificerad militär förmåga. Som läget är idag råder också ett förmågevakuum i Sverige vad gäller förmåga att bekämpa större mål. Samtliga flygbomber som det svenska försvaret förfogar över har små stridsdelar och är framtagna för just små mål. Detta var rimligare inom ”Afghanistandoktrinen” när man framförallt såg luftstridskrafternas markmålsuppgifter inom flygunderstöd till markförband, där collateral damage var styrande. Eftersom inte heller de andra försvarsgrenarna har någon bekämpningsförmåga mot större mål, råder fortsatt svårigheter för Sverige att både bekämpa större mål på territorium som en fiende ockuperat, men också än större svårigheter att ta striden till motståndarens territorium. Jonsson gör också liknelsen med en boxare som inte har möjlighet att utdela egna slag utan bara parera.

Ett annat av argumenten som också anförts i debatten hittills har varit att en svensk anskaffning av kryssningsrobotar skulle hota eller provocera Ryssland.* Detta argument har en tendens att dyka upp inom försvarsdebatten så fort man talar om att öka svensk förmåga. Här kan argumentet falsifieras med en gång. Vårt östra grannland Finland har de senaste åren anskaffat såväl markbaserade som flygburna kryssningsrobotar, utan att det väckt några större rubriker i Ryssland.

Det finns också en annan ryska aspekt som är intressant vad gäller kryssningsrobotar. Ryssland har sedan Syrieninterventionens start hösten 2015 använt Syrien som en försöksplats för nya vapensystem och förmågor. Ett av systemen som testades tidigt och rönte stort intresse var den nya ryska fartygsburna kryssningsroboten Kalibr. De första skotten av denna robot genomfördes från Kaspiska Havet över Iran och Irak på väg mot målen i Syrien. Kalibr är en rysk motsvarighet till den amerikanska Tomahawk som varit frekvent använd sedan Gulfkriget. Kalibr har 2500 km räckvidd, varvid enheter i Kaspiska Havet t.ex. kan nå mål i Sverige och enheter i Östersjön kan nå mål i Mellanöstern m.m. Robotarna som skjutits hittills har huvudsakligen skjutits från Buyan-M klass korvetter, som trots deras ringa storlek kan bära 8 Kalibr-robotar. Korvettens ringa storlek möjliggör dock förflyttning längs Rysslands inre vattenvägar. Hittills är drygt 10 korvetter planerade att byggas. Två fartyg flyttades f.ö. också plötsligt från Svarta Havet till Östersjön härom året.

Den första av Buyan-M korvetterna, Grad Svijazhsk, avfyrar en Kalibr-robot. Foto: Okänd.

Varför är då Buyan-M och Kalibr så intressant? Ryssland har under flera år följt framgångarna som USA har haft med att kunna genomföra fjärrbekämpning från fartyg världen över där målen funnits i Irak, Afghanistan, Sudan, Libyen, Jemen, Syrien m.m. Kryssningsrobotar är mycket effektiva och svårstoppade. Rysslands främsta intressen ligger dock inom några hundra mil från de ryska gränserna och man har både svårt att hålla igång en kapabel fjärrbekämpningsförmåga med bombflyg (flygplanen är mycket gamla och har usel tillgänglighet) och de ryska flottornas övervattensförmåga på större haven är heller inte mycket att komma med längre. Samtidigt gör INF-avtalet från 80-talet att varken Ryssland eller USA får hålla sig med markbaserade ballistiska robotar eller kryssningsrobotar med räckvidder mellan 50 och 550 mil. Avtalet ledde som exempel till avvecklingen av USA:s ballistiska Pershing-robotar, den markbaserade versionen av Tomahawk, samt att de ryska Iskander-systemen idag på pappret är begränsade till att ha under 50 mils räckvidd. INF-avtalet tillkom då bägge supermakterna var rädda att motståndaren skulle vara lockad att genomföra ett överraskningsanfall med dessa medelräckviddiga markbaserade system eftersom de var så svåra att bekämpa och gav så kort förvarning mellan skott och nedslag.

Ingen begränsning finns dock för flygburna eller fartygsburna system. Här har nu Ryssland med Kalibr-systemet börjat utnyttja en intressant möjlighet i INF-avtalet. De små Buyan-korvetternas möjlighet till uppträdande på de inre vattenvägarna och innanhaven, gör att de blir nästan lika svåra som markbaserade system att upptäcka och framförallt slå ut p.g.a. deras tillbakadragna geografiska lägen.** Samtidigt kan de själva slå långt och svårupptäckt med sina kryssningsrobotar, eftersom dessa till skillnad från ballistiska robotar färdas marknära och därför blir mycket svåra att detektera både vid avfyrning och anflygning. Det är inte för inte som den gemensamma faktorn hos de nybyggda fartygen i de ryska flottorna, oavsett klass, är att de kan beväpnas med Kalibr-systemet.

Innebörden för svenskt vidkommande är tvåfald. Den ena är välkänd, nämligen att Ryssland i händelse av en konflikt med Sverige kan nyttja vapensystem från avstånd som gör det omöjligt för Sverige att detektera avfyrning. Det kommer minst sagt att bli en utmaning att detektera dylika anfall. Svårigheten för ett luftförsvar att detekera och framförallt skydda sig mot kryssningsrobotar, har med all tydlighet framgått av det senaste årets anfall från USA, Storbritannien, Frankrike och Israel mot mål i Syrien. Här finns det en uppsjö av intressant empiri att studera inför att det nya svenska luftvärnet organiseras och tas i bruk. Jag bedömer att kryssningsrobotar fortsatt kommer att vara det mest frekventa och troliga hotet mot mål på svenska fastlandet.

Det andra innebörden är den intressanta möjligheten att utnyttja inre vattenvägar. Skulle Sverige välja att anskaffa riktigt långräckviddig bekämpningsförmåga så är det inte säkert att en flygburen förmåga skulle ge bäst tröskeleffekt, vilket många verkar förutsätta. Bästa skydd uppnås sannolikt genom placering på fartyg eller ubåt och basering i någon av de större sjöarna då man där skulle vara så gott som helt skyddad vid ett initialt angrepp mot Sverige. Därmed skulle en angripare alltid tvingas räkna med att behöva hantera denna långräckviddiga bekämpningsförmåga vid ett angrepp, vilket därmed blir typexemplet på en tröskeleffekt. Det är en utmanande tanke.




* En debatt om svensk anskaffning av kryssningsrobotar har pågått sedan 2014, då den dåvarande regering talade om att förmågan borde anskaffas på sikt. Förslaget har också kommit från Försvarsmakten och Försvarsberedningen, m.fl.
**Jämför även Sovjetunionens användning av Bottenhavet för basering av kärnvapenbestyckade Golfklassubåtar för att hålla dessa mer skyddade från NATO:s attackubåtar, än vid uppträdande i världshaven.

Tidigare inlägg om kryssningsrobotar, markmålsbekämpning och tröskelförmåga:
- En dag full av kryssningsrobotar
- Dags att höja tröskeln - Del 3: Luftburen offensiv förmåga
- Dags att höja tröskeln - Del 4: Ubåtsbaserad andraslagsförmåga
- Den icke-existerande arsenalen & del 2

Bortom rikets gränser Del 2 – Det kalla kriget

Sammanfattning

Från mitten av det andra världskriget till åtminstone inledningen av 1980-talet förefaller det funnits en planering för insättande av svenska jägarförband bortom rikets gränser. Planeringen under det kalla kriget visar på att de olika ledningsnivåerna, taktisk, operativ och strategisk förefaller haft egna dedikerade resurser för både inhämtning men även strid med jägarförband bortom rikets gränser. Ur ett militärteoretiskt perspektiv är det intressant att notera hur de olika ledningsnivåerna förefaller haft en tydlig förståelse för nyttan men även behovet med jägarförbanden, annars torde inte en sådan känslig planering tagits fram, än mindre i vissa fall rekognoserats för redan i fredstid.

Analys

I det förra inläggetberördes planläggningen för svenska jägarförband under det andra världskriget, i händelse av en väpnad konflikt, att verka i, dels i Norge, dels i Finland. Detta inlägg kommer beröra de uppgifter som framkommit kring den planläggning som fanns under det kalla kriget avseende jägarförbands strid på framförallt finskt territorium i händelse av en väpnad konflikt d.v.s. scenariot angrepp över landgränsen. En viktig faktor som måste beaktas, är att den skrivna litteratur som i dag finns, dels kommer från avhemligade handlingar ffa, från den tidigare delen av det kalla kriget, dels härstammar ur muntlig historia framför allt den senare delen av det kalla kriget och ej faktiska dokument, varvid det krävs ett källkritiskt förhållningssätt till informationen. Vad avser jägarförbands nyttjande utgår informationen från böcker där bl.a. citat från f.d. Överbefälhavaren General Bengt Gustafsson och chefen för K 4 och sedermera Kalix Försvarsområde Överste Per Mohlin, nyttjats.

Utvecklingen av den svenska jägartjänsten men även jägarförband kom framskrida efter andra världskrigets slut och de inledande decennierna av det kalla kriget. Vad avser själva tjänsten förefaller både de allierades erfarenheter under det andra världskriget omhändertagits, men även de finska erfarenheterna. Det sistnämnda får ses som mest tongivande i utvecklingen av den svenska jägartjänsten,1 troligtvis var det en konsekvens av den större mängd frivilliga svenskar som stred i Finland, kontra med de Allierade, men även de historiska banden mellan länderna kan ha spelat in.

Sett till den uppgift som de fria jägarförbanden hade utanför Sveriges gränser,2 förefaller även dessa följt med de svenska jägarförbanden under det kalla kriget, men intressant nog även vissa brigadspaningsförband.3 Här kan eventuellt de jägarplutoner som brigaderna hade intill 1960-talet som därefter blev spaningsförband,4 haft en viss inverkan. Det vill säga spaningsförbanden övertog de uppgifter som brigadens jägarförband hade innan, som eventuellt de fria jägarförbanden i förlängningen hade haft.

I sammanhanget fria jägarförband är det intressant att notera en artikel från 1991 i Dagens Nyheter, där likheterna mellan de fria jägarförbanden och den organiserade motståndsrörelsen som byggdes upp efter det andra världskriget på Sveriges Statsministers, TageErlander, initiativ.5 Huruvida det fanns likheter är en annan fråga, dock är det intressant att notera hur en eventuellt historisk koppling kan ha funnits mellan verksamheterna och hur de senare kan ha utvecklats i olika riktningar.

Av de i dag publicerade offentliga uppgifter förefaller en planering från 1952 för FO 67, Kalix Försvarsområde, vara det första dokumentet som faktiskt påvisar att svenska (Norrlands)jägarförband under det kalla kriget, skulle lösa uppgifter i Finland i händelse av en väpnad konflikt. I det fallet rör det sig om två jägarplutoner som skulle genomföra spaning mot, dels Saukkola (här avses troligtvis Saukkolankuja) – Rovaniemi, dels Tervola – Kemi. Därtill skulle denna inhämtningsuppgift redan under fredsförhållande förberedas.6Det vill säga, troligtvis genomfördes viss form av rekognosering för uppgiftens lösande.

Den fredsmässiga rekognosering förefaller även genomförts under 1970-talet i Finland för norrlandsjägarförbanden.7Under inledningen av 1980-talet förefaller en inriktning funnits att kunna verka med cirka 80 stycken norrlandsjägargrupper på finskt territorium i händelse av en väpnad konflikt. Därutöver hade dessa grupper även ett inhämtningsområde som sträckte sig ned till Uleåborg.8 Utgående från att varje norrlandsjägargrupp, vid den tidpunkten, bestod av 8 jägarsoldater, skulle det totalt rört sig om cirka 640 jägarsoldater. En norrlandsjägarbataljon 85 bestod av totalt 580 jägarsoldater och av 36 norrlandsjägargrupper.9 Totalt skulle 7 stycken Norrlandsjägarbataljoner gruppera längs den svensk-finska gränsen.10 Här blir ett rimligt antagandeatt respektive norrlandsjägarbataljon skulle avdela ett antal jägargrupper för denna uppgift på finskt territorium.

Således förefaller det finnas en obruten linje från inledningen av 1950-talet, och före de det andra världskriget, till åtminstone inledningen och/eller mitten av 1980-talet. Där en faktisk planering finns avseende nyttjande av svenska norrlandsjägarförband på finskt territorium i händelse av en väpnad konflikt. Utifrån nu kända uppgiftsområden, förefaller djupet bortom riksgränsen som dessa Norrlandsjägarförband skulle agera på var mellan 70-80 km in på finskt territorium. Fokusområde förefaller varit de vägsystem på finskt territorium som gick mot den svenska riksgränsen.

Dock var det inte enbart Norrlandsjägarförband som skulle agera på finskt territorium i händelse av en väpnad konflikt. De svenska fallskärmsjägarna skulle även agera på finskt territorium. Här förefaller det funnits två planeringar. Den enaförefaller varit att i ett tidigt skede sätta in fallskärmsjägarpatruller med fordon, som skulle innästla på finskt territorium. Den andra förefaller varit att med flygplan genomföra intransport och fällning med fallskärm på finskt territorium. Inriktningen förefaller varit att kunna placera dessa fallskärmsjägarpatruller djup intill den sovjetisk-finska gränsen.11

Vad avser fallskärmsjägarnas eventuella uppgifter, bör även de patruller med fallskärmsjägare som fanns, åtminstone under det kalla kriget, inom den militära underrättelsetjänstens mobiliseringsorganisation beröras. Dessa patruller förefaller bestått av tre personer och innehaft uppgifter såsom spaning, sabotage och samband.12 En uppgift gör gällande att dessa enheter bl.a. skulle verka i området av Kajana och Ivalo området.13 En annan uppgift gör även gällande att förband ev. skulle insättas på sovjetiskt territorium,14här omnämns ej dessa tremannapatruller explicit, men det får dock ses som möjligt att det är dessa som avses. Då de ordinarie fallskärmsjägarpatrullerna skulle kunna insättas på ett djup till den finsk-sovjetiska gränsen.

Dock var det inte enbart norra Finland svenska jägarförband skulle insättas i. Enligt vissa uppgifter skall en särskild, troligtviskvalificerat hemlig, plan tagits fram för att nyttja både fallskärmsjägare och kustjägare på Åland. Huvuduppgiften förefaller varit att genomföra inhämtning på Åland, givetvis kan det även planerats för stridsföretag eller utgjort s.k. beredduppgifter.15 Vad avser svenska kustjägarförband på Åland ter det sig naturligt, maa. dess inriktning. Vad som dock är intressant att notera är att i både Anvisningar förFallskärmsjägare från 1976 samt i FallskärmsjägarreglementeFallskärmsjägarpatrull från 1998 finns instruktioner för hur förbandet skall agera vid t.ex. in- och utnästling med båtar o.dyl. samt agerande i skärgård/kust.16

Vad gör då allt detta intressant? Det förefaller funnits ett taktiskt, operativt och strategiskt tänkande kring hur jägarförband skulle nyttjats i händelse av en väpnad konflikt under det s.k. kalla kriget. Detta accentueras tydligt i hur de olika förbandstyperna var tänkt att användas. Brigadspaningsförband skulle placeras på ett djup, olika jägarförband bortom dem och den militära underrättelsetjänstens enheter bortom jägarförbanden. Vilket i praktiken innebär att en överlappning skedde av det taktiska, operativa och strategiska djupet samt de olika ledningsnivåerna (taktisk, operativ och strategisk) hade dedikerade resurser på djupet för sin verksamhet.

En viktig, och troligtvis primär, uppgift förefaller varit genomförande av inhämtning. Vilket i sig inte är anmärkningsvärt, då en av de viktigare uppgifterna torde varit att fastställa en motståndares koncentrations- och anfallsriktning innan denne passerar den svenska gränsen. Syftande till att kunna placera egna förband såsom norrlandsbrigaderna på adekvata platser.

Här kan det tänkas att tremannapatrullerna på vad som kan ses som strategiskt djup, gav inriktningen för vart fallskärmsjägarpatrullerna skulle insättas. Dessa gav i sin tur inriktning vart norrlandsjägargrupperna skulle placeras och avslutningsvis brigadspaningsförbanden. Detta skulle ge aktuell information för att möjliggöra en adekvat planläggning samt en heltäckande inhämtningskedja för de olika ledningsnivåerna.

På det operativa och taktiska djupet förefaller även stridsföretag planerats. Vilket i sig inte är anmärkningsvärt. Dock kan det antas att dessa stridsföretag torde varit inriktade mot vad som i dag benämns högvärdiga mål. Då risktagningen för dessa enheter på t.ex. operativt djup vid strid blir väldigt höga och en adekvat sjukvårdskedja får ses som svåruppnådd. Trots risktagningen blir strid på sådant djup förståelig, då det kommer röra sig om olika målval som kan tänkas ge väldigt hög effekti den samlade striden om de nedkämpas alt. bekämpas. Då det skulle rört sig om kår- och/eller frontförmågor som det oftast finns begränsad mängd av. Detta i sin tur går att härleda till de tankegångar som Överste Nils Ivar Carlberg la fram vid Fallskärmsjägarskolans grundande 1952.

Avslutningsvis, ur ett militärteoretiskt perspektiv är dessa planer inte anmärkningsvärda. Det får snarare ses som ett sundhetstecken att de har funnits. Hade indikationer uppstått på att ett väpnat angrepp över landgränsen var en möjlighet, hade det krävts som minst att inhämtning påbörjats gentemot den hotbilden. Varvid en större mängd inhämtningsresurser hade krävts, därav att den planering som berörts ovan, troligtvis funnits. Därtill om ett väpnat angrepp sågs som en realitet, hade det krävts utplacering av enheter i ett tidigt skede för att kunna påverka en motståndare på ett adekvat sätt. Sen utgjorde det troligtvispå det politiska planet ett väldigt känsligt ämnesområde, vilket är fullt förståeligt.

Slutsats

Under det kalla kriget förefaller det funnits en planering för att kunna verka på taktiskt, operativt och strategiskt djup, bortom Sveriges gränser, med olika svenska jägarförband. Detta får ses som en väldigt framsynt planering då det skulle möjliggjort, dels inhämtning för att kunna placera våra brigader i ett gynnsamt läge för att kunna möta ett väpnat angrepp över främst den svenska landgränsen. Dels kunna genomföra stridsföretag mot en motståndares begränsade resurser, som framförallt finns på djupet, och därmed skapa gynnsamma förutsättningar för den samlade striden med t.ex. de svenska brigadförbanden.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Dagens Nyheter 1(Svenska)
Nationalencyklopedin 1(Svenska)

Ekman, Sten. Kalixlinjen – kalla krigets lås i norr: befästningarna, fasta artilleriet, de svenska planerna och det tänkta sovjetryska anfallet. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt bibliotek, 2013.
Ekman, Sten. Sverige och Finland under kalla kriget: hemligt militärt samarbete. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt biblioteks förlag, 2017.
Försvarsmakten. Anvisningar för Fallskärmsjägare. Stockholm: Försvarsmakten, 1976.
Försvarsmakten. Fallskärmsjägarreglemente Fallskärmsjägarpatrull. Stockholm: Försvarsmakten, 1998.
Guldbrand, Wilhelm. Norrlands dragonregemente: jägarregementets 25 år i Arvidsjaur. Arvidsjaur: Kamratföreningen Blå Dragoner, 2010.
Gyllenhaal, Lars. Elitförband i Norden. Stockholm: Fischer & Co, 2009.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Hugemark, Bo (red). Nya fronter? : 1943 – spänd väntan. Stockholm: Probus, 1994.
Hugemark, Bo (red). Den stora invasionen: svenskt operativt tänkande under det kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2017.
Nelsson, Bertil. Från Brunkeberg till Nordanvind: 500 år med svenskt infanteri. Stockholm: Probus, 1993.

Slutnoter

1Nelsson, Bertil. Från Brunkeberg till Nordanvind: 500 år med svenskt infanteri. Stockholm: Probus, 1993, s. 207-208.
Gyllenhaal, Lars. Elitförband i Norden. Stockholm: Fischer & Co, 2009, s. 18.
Nationalencyklopedin. Kalla kriget. 2018. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/kalla-kriget(Hämtad 2018-05-20)
2Hugemark, Bo (red). Nya fronter? : 1943 – spänd väntan. Stockholm: Probus, 1994, s. 283.
3Ekman, Sten. Kalixlinjen – kalla krigets lås i norr: befästningarna, fasta artilleriet, de svenska planerna och det tänkta sovjetryska anfallet. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt bibliotek, 2013, s. 114.
Ekman, Sten. Sverige och Finland under kalla kriget: hemligt militärt samarbete. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt biblioteks förlag, 2017, s. 173.
4Gyllenhaal, Lars. Elitförband i Norden. Stockholm: Fischer & Co, 2009, s. 18.
5Dagens Nyheter. Stenström, Carin. Svensk gerilla under kriget. Nya fakta avslöjar kommandogrupperna. 1992. https://www.dn.se/arkiv/inrikes/svensk-gerilla-under-kriget-nya-fakta-avslojar-kommandogrupperna/(Hämtad 2018-05-20)
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 392-393.
6Ekman, Sten. Sverige och Finland under kalla kriget: hemligt militärt samarbete. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt biblioteks förlag, 2017, s. 154-155
7Ibid. s. 158.
8Ibid. s. 160.
9Guldbrand, Wilhelm. Norrlands dragonregemente: jägarregementets 25 år i Arvidsjaur. Arvidsjaur: Kamratföreningen Blå Dragoner, 2010, s. 67, 101.
10Ekman, Sten. Sverige och Finland under kalla kriget: hemligt militärt samarbete. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt biblioteks förlag, 2017, s. 159.
11Ibid. s. 163.
12Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 325-326.
13Ibid. s. 326.
14Ekman, Sten. Sverige och Finland under kalla kriget: hemligt militärt samarbete. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt biblioteks förlag, 2017, s. 181.
15Hugemark, Bo (red). Den stora invasionen: svenskt operativt tänkande under det kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2017, s. 94.
16Försvarsmakten. Anvisningar för Fallskärmsjägare. Stockholm: Försvarsmakten, 1976, pkt. 8:51 – 8:73.
Försvarsmakten. Fallskärmsjägarreglemente Fallskärmsjägarpatrull. Stockholm: Försvarsmakten, 1998. s. 50-62.

Vi saknar skydd mot den nya generationens laservapen

av Magnus Sjöland

Flera länder utvecklar nu högenergi-laservapen, bland annat USA och det finns rykten om att även Ryssland gör detsamma. De nya vapen som utvecklas har nu mycket högre effekt än tidigare system, med effekter upp mot 200 kW och med förmåga att omvandla det som träffas till plasma eller exploderande materia. De nya systemen klarar att bekämpa mål på allt längre avstånd och med allt högre precision. Systemen finns idag som fungerande prototyper och några system är i operationell drift.

Fördelen med laservapen i jämförelse med konventionella vapen är att de når målet med ljusets hastighet och därmed inte behöver kompensera för vind, att målet rör sig, eller att motståndaren hinner svänga medan kulan/projektilen är på väg mot målet. En annan stor fördel är att man slipper dyra kostnader för ammunition, då ett skott bara kostar högst några USD. De är även tysta och röjer inte den som skjuter, det kan bli så att man inte märker att man är beskjuten förrän det är för sent.

Även ett litet hål kan göra stor skada! Vi kommer att få se flera typer av skador från laser, t ex brännhål, smältskador eller explosioner.

Vi har alla sett StarWars filmer med laservapen, nu börjar de komma på riktigt och inte bara vara en fantasi. Vissa vapen i filmerna är dock omöjliga idag, t ex att de fäktas med röda och blå lasersvärd och det smäller och blixtrar när strålarna möts, och att de har en längd på ca en meter. I verkligheten breder t ex en ljusstråle ut sig med ljusets hastighet och blir snabbt väldigt lång.

Tanken med de nya vapensystemen är att kunna bekämpa taktiska robotar, som kanske kommer i sådan hög fart att de inte går att bekämpa på ett annat sätt. Andra mål som idag är svåra att bekämpa utan laser är små snabba fartyg och drönare. En fördel med laser är att det går att punktbekämpa delar av ett mål, det går att sikta på målets svagaste länk och där bränna igenom och förstöra kritiska funktioner. Exempelvis roder på en flygande farkost eller pontoner på en gummibåt. Amerikanska flottan nämner att det går att slå ut motorn på en liten båt och på detta vis få stopp på den utan att skada någon ombord. Ofta räcker det med belysning i någon sekund för att målet skall brännas sönder.

Några av de stora utmaningarna för att konstruera laservapen är kylning, strömförsörjning och effektiva rikthjälpmedel. Skall laservapnet installeras i exempelvis ett stridsflygplan är det också utrymmesbrist. Lockheed Martin har på uppdrag av flygvapnet i USA börjat konstruera ett system som skall vara i drift om några år, för att från stridsflygplan kunna bekämpa markmål, sjömål, drönare, skydda planet mot fientliga missiler och andra stridsflygplan. Lockheed har redan fungerande system för markfordon och fartyg.

Tidigare har det utvecklats lasersystem med lägre effekt som kunnat slå ut sensorer, där det endast krävs små effekter för att kunna förstöra exempelvis optiska sensorer. Ögonen är väldigt känsliga för laserljus och det går lätt att göra något blind, speciellt då de flesta laserstrålar är osynliga för blotta ögat och därmed omöjliga att upptäcka. Laservapen som är utvecklade för att skada ögon är förbjudna genom ett tilläggsprotokoll till konventionen om inhumana vapen, från 1980, och ingen säger sig utveckla sådana vapen idag.

Vad jag vet utvecklas inga laservapen i Sverige, dock borde vi snarast starta forskning, prov och försök med hur vi skyddar oss mot den nya generationens vapen så att vi inte blir helt sårbara, och våra fartyg, fordon och stridsflygplan enkelt går att slå ut. Jag ser framför mig olika typer av motmedel.

    • En huvudgrupp av motmedel är att man gör något utanför målet, där det går att få laserstrålen att inte nå fram till målet med full effekt eller kanske få den att vika av eller upplösas.
    • En annan huvudgrupp är att täcka målet med något så att inte lasern skadar objektet. Här kan man tänka sig både reflekterande och eller absorberande material med väldigt hög smältpunkt, t ex kan kanske skummade keramer med en mycket hög smältpunkt ge en sådan tidsfrist att det går att klara sig?

Vi borde göra praktiska försök. Man skulle kunna göra en ”lasersköld” liknande det som finns på rymdfärjornas keramiska plattor. Fördelen med dessa material är att när det upphettas i luft så bildas skyddande oxider som bromsar nedbrytningsprocessen inklusive nedsmältningen. Föreningarna är några av de med de högst kända smältpunkterna just nu, de står väldigt bra emot värmechock, kemisk attack, oxidation och är bäst på att stå emot energipulser. Dessa karbider används idag i raketmotorer och på raketspetsar.

Man kan också fundera på folkrätten, vad händer om man konstruerar ett motmedel som gör att angriparens laserstrålar sprids så att många människors ögon förstörs? Är det angriparen eller den som försvarar sig som bryter mot folkrätten? Vad händer om man konstruerar ett motmedel som gör att soldaterna hos angriparen som avfyrar laservapnet får förstörda ögon? Det är tillåtet att utveckla laservapen som dödar motståndaren, men inte att förstöra synen. Många moraliska dilemman kan uppstå.

Det går att ställa många liknande frågor, men den stora frågan kvarstår: Vad händer om Sverige inte hänger med i utvecklingen av laservapen? Det gäller att först och främst förstå hoten och sedan hur vi skall agera och skydda oss. EU kommer att satsa forskningsmedel de närmsta åren inom detta område, och vi i Sverige kan ansöka om att få vara med.

 
Författaren är VD och ledamot av KKrVA.

Svenskt medlemskap i Nato

av Per Åberg

Foto: Shutterstock.com

Som en följd av att de politiska partierna inför försvarsbeslutet 2015 inte kunde enas i frågan om ett svenskt Nato-medlemskap tillsattes en utredning som för ett och ett halvt år sedan presenterade sitt betänkande Säkerhet i ny tid (SOU 2016:57). Det skulle enligt utredningsdirektiven bidra till ett fördjupat nationellt samtal om denna fråga. Man kan konstatera att ”det nationella samtalet” har blivit livligare men det kan ifrågasättas om det har fördjupats.

Semantik eller fakta

En diskussion bör för att bli fruktbar utgå från risken för en militär konflikt i östersjöområdet och, om en sådan skulle uppstå, sannolikheten för att Sverige dras in i den.  Den semantiska excercis som tidigare i år har förts beträffande vilket uttryck som bör användas för att beskriva denna risk tjänar inget syfte. Dessbättre har vi fakta som hjälper oss att uppskatta sannolikheten. Enligt en uppsats författad av översten doktor Pekka Visuri och publicerad i antologin Vakaus Vaakalaudalla. Ajatuksia turvallisuuspolitiikkamme suunnasta (Stabiliteten i vågskålen – tankar om vår säkerhetspolitiks inriktning) är Rysslands militära styrka idag betydligt mindre än den var under det kalla kriget. Dess östersjöflotta förlorade i praktiken sin aktionsförmåga under 1990-talet och har inte heller under 2000-talet förstärkts i någon nämnvärd grad. Även om Ryssland teoretiskt genom ett markangrepp skulle kunna bemäktiga sig de baltiska huvudstäderna på ett par dagar måste det hållas för osannolikt att man skulle binda upp en stor del av tillgängliga förband där. Man bör också hålla i minnet att närmare hälften av Rysslands utrikeshandel sker sjövägen, inräknat energiexporten till Tyskland genom gasledningen, och denna handel skulle naturligtvis avbrytas omedelbart vid ett krigsutbrott.

Riskbedömning

Om en militär konflikt ändå skulle bryta ut i vårt närområde, måste Sverige då dras in? Det skulle rimligtvis från rysk sida framstå som önskvärt att slippa avdela ytterligare stridskrafter för att ta och hålla svenskt territorium. Förutsatt att Sverige disponerar över tillräckliga militära resurser (vilket knappast är fallet idag) förefaller mycket tala för att i vart fall Rysslands förstahandsval skulle vara att lämna ett alliansfritt Sverige ifred. Om Sverige blir medlemmar i Nato ställer sig situationen däremot radikalt annorlunda. Vi vet med hundraprocentig säkerhet att om Sverige är Nato-medlem då ett sådant krigsfall inträffar kommer Sverige att bli indraget. Logiken säger alltså att risken för att Sverige ska dras in i ett krig är mindre om Sverige står utanför Nato och, måste det tilläggas, har ett någorlunda starkt försvar.

Konsekvenser av ett medlemskap

Det är inte troligt att ett svenskt medlemskap i Nato skulle bidra till att förhindra ett krig i närområdet. Natos militära förmåga skulle öka högst marginellt men från ett ryskt perspektiv skulle ett svenskt medlemskap innebära en höjning av den militära temperaturen i östersjöområdet, vilket per definition betyder att tröskeln för krigshandlingar sänks. Det bästa bidraget Sverige kan ge till att förhindra ett krigsutbrott i närområdet är nu liksom tidigare att hålla fast vid sin alliansfria linje.

Som Nato-medlem kan Sverige bli tvunget att delta i militära aktioner långt bort från vår del av världen. Sådana brukar huvudsakligen tjäna USA:s intressen men Nato-medlemmar har engagerats för att ge ökad legitimitet åt företagen. Invasionerna i Irak och Afghanistan ägde sålunda rum med stöd av Nato-medlemmar. Och om Turkiets äventyrliga agerande leder till militära motaktioner utgående från syriskt territorium kommer Nato inte att kunna stå overksamt. Vårt land har utsatts för terrorhandlingar som sannolikt haft samband med vårt deltagande i Natooperationer i Afghanistan och Libyen. Risken för flera terrordåd skulle rimligtvis öka om Sverige blev Nato-medlem.

Vad ger oss ett medlemskap och vad kostar det?

Natos skydd är inte mycket värt utan USA helhjärtade engagemang. USA:s president Donald Trump har dock uttalat sin tveksamhet till att Nato-avtalets femte artikel om gemensamt försvar skulle gälla villkorslöst. De europeiska medlemsländer som inte uppfyller rekommendationen att två procent av BNP ska gå till försvaret skulle inte förtjäna Natos stöd. Sverige lägger minst pengar på försvaret av alla länder runt Östersjön, endast 1,1 % av BNP. För Sveriges del betyder rekommendationen alltså att vi som Nato-medlem skulle behöva nästan fördubbla våra försvarsutgifter. Tillspetsat kan man säga att det enda Sverige med säkerhet erhåller som medlem i Nato är fullständig visshet om att landet kommer att dras in i en eventuell väpnad konflikt mellan Ryssland och något Nato-land någonstans i världen. För detta betalar vi med en dramatisk ökning av försvarsutgifterna. Allt annat är spekulationer och kanske önsketänkande.

Slutsats

Om ett svenskt inträde i Nato, i tillägg till de andra nackdelar som det skulle medföra, även framtvingar en betydande ökning av försvarsutgifterna, är det då inte bättre att vi lägger dessa pengar på ett starkt försvar av ett fortsatt alliansfritt Sverige? Valet borde inte vara särskilt svårt. All eventuell osäkerhet om Sveriges agerande i en eventuell kris i närområdet undanröjs bäst genom att Sverige upprepar att dess säkerhetspolitiska linje ligger fast. Denna innebär sedan länge att Sverige med all kraft kommer att försvara sitt territorium och sitt oberoende. Något därutöver behövs inte.

 
Författaren är advokat.

Något litet om det försvarspolitiska läget i stort

Försvarsberedningen strävar vidare mot målet att lägga en slutrapport i maj 2019 och Försvarsgruppen (S, MP, C och M) håller ännu så länge ihop kring den senaste överenskommelsen från augusti 2017. De underlag och utredningar som hittills har lämnats – ett pärlband uppfordrande budskap från materielutredare Wahlberg, Försvarsmakten och MSB – ligger och pyr i bakgrunden. Årsrapport/årsöversikt/årsbok från FRA, MUST och Säkerhetspolisen bidrar till glöden och från politiskt håll har inte beskrivningen av den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet förändrats till det ljusare. Till detta kommer Försvarsberedningens senaste rapport, som omges av en känsla av brådska och pockar på beslut i närtid för att höja den samlade civila och militära motståndskraften. I efterdyningarna av den har dessutom MSB:s totalförsvarsövning SAMÖ 2018 gått av stapeln, omfattande centrala och regionala bevakningsansvariga myndigheter tillsammans med Försvarsmakten, Regeringskansliet, Riksdagsförvaltningen, Riksbanken, Lantmäteriet, SOS Alarm och Teracom AB – det är drygt 500 övande som gissningsvis har identifierat nya nödvändiga åtgärder för att kunna öka förmågan inom civilt försvar.

Nu är det 119 dagar kvar till valet. Totalförsvars-Sverige står på denna växande glödbädd och måste hoppa allt snabbare för att inte bränna sig under fötterna. De två partier som vet att de kan sitta med försvarsministerposten kommande mandatperiod, det vill säga S och M, präglas av det eventuella ansvaret – om än i varierade grad. Magnituden av behoven lägger sordin på utspelsviljan, i kombination med andra vallöften som ska finansieras, insikt om hur reformutrymmet ser ut framöver och fortsatt lågt tryck från allmänheten för rejäla totalförsvarstillskott. Partierna har redovisat sina ambitioner i stort och beroende på hur opinionsmätningarna utvecklar sig de kommande månaderna, kommer inte Moderaterna vilja blåsa upp orealistiska förväntningar på omedelbara och rikliga miljardregn efter ett eventuellt makttillträde – något som bekymrar KD och L mycket mindre – och inom S lär Hultqvist lyckas balansera mandatperioden ut.

I försvarsinriktningsbeslutet 2015 står det mantra som upprepats sedan dess:

Det enskilt viktigaste under försvarsinriktningsperioden 2016 t.o.m. 2020 är att öka den operativa förmågan i krigsförbanden och att säkerställa den samlade förmågan i totalförsvaret.

…men 2019 blir ett tungt år inom Försvarsmakten och det varnas olycksbådande från de inre leden. Jag vägrar tro att inte försvarsfrågor kommer upp i partiledardebatter och reportage inför valet, men det faktum att Försvarsberedningen består under valrörelsen och återupptar arbetet efteråt, innebär att alla som inte heter Jan Björklund eller Ebba Busch Thor kommer vilja säga en del om vad respektive parti vill, till exempel om resurstillskott, men sedan hänvisa det svåra till pågående beredningsarbete som man ”inte vill föregripa”.

Försvarsmaktsledningen har att överväga hur myndigheten ska kommunicera så att allvaret går fram med önskvärd tydlighet, utan att framkalla rekyler under en känslig valrörelse, samtidigt som man internt måste känna igen ledningens bild av läget då vetskapen om ett magert 2019 har trängt ut i organisationens kapillärer. Det behöver inte tilläggas att uppgiften är svår, men det sämsta alternativet är att huka under maskeringsnäten. Det underlättar till exempel inte en ny (eller nygammal) relation med en tillträdande försvarsminister som ofrånkomligen känner sig överrumplad om pausknappen har varit intryckt och hela ”sändningen” kommer efter tillträdet.

Det handlar dock långtifrån enbart om pengar. En annan brännande fråga gäller Försvarsmaktens utveckling och inriktning. Man ska inte förledas att tro att det enbart är en strid om resurser, utan i högsta grad en fråga om hur politiken får genomslag i Försvarsmakten. Det hänger dessutom ihop, då ingen försvarsminister kan argumentera med kraft mot sin finansminister om han eller hon inte känner sig säker på att det man argumenterar för och vill beställa, till slut levereras. Det blir tyvärr anekdotisk bevisföring som man bör behandla efter eget förstånd, men jag noterar en växande klyfta i samtal med båda sidor.

Det kommer bli ökade resurser till både civilt och militärt försvar efter valet. I bästa fall kan vi börja skönja måluppfyllelse vad gäller inriktningsbeslutet 2015, om än modifierat i några avseenden. Men det är cirka 711 dagar till dess att det ligger en ny försvarspolitisk inriktningsproposition för åren 2021-2025 på riksdagens bord. Innan dess har vi alltså val, regeringsbildning, budgetpropositioner för 2019 och 2020 – samt Försvarsberedningens slutrapport och myndigheternas underlag att se fram emot. Vad som helst kan hända. Försvarspolitikens processer är dock av det mer beständiga slaget.

För övrigt 1 är det intressant att det nu slutits en trilateral avsiktsförklaring om fördjupat samarbete (Statement of Intent, SOI) mellan USA, Sverige och Finland, innan dess att utredningen om eventuellt svenskt undertecknande av kärnvapenkonventionen är klar och politiskt hanterad. Antingen har signalen gått från S att det inte blir något svenskt undertecknande, oavsett utredningsresultat och vilken regering det blir i höst, eller så spelade det inte så stor roll för den amerikanska administrationen trots allt. Ett annat alternativ är såklart att USA nu har ett tydligt ess (läs: SOI) i rockärmen att vifta lite med, om det börjar luta åt svensk anslutning.

För övrigt 2 anser jag att public service ska arrangera en rejäl totalförsvarsdebatt inför valet. Allt annat är faktiskt orimligt. totalförsvar

Bortom rikets gränser Del 1 – Det andra världskriget

Sammanfattning

1942 skapades de fria jägarförbanden. Dessa förband skulle kunna agera utom rikets gränser i syfte att verka mot olika målval. Syftet med striden förefaller varit att höja den taktiska samt operativa effekten i händelse av ett väpnat angrepp. Den framsynthet som den svenska Försvarsstaben såg under det andra världskriget med nyttan av jägarförband, förefaller till del fallit i glömska. Då det i dagens taktiska och operativa diskussioner sällan berörs. Då de mer avgörande målvalen vid inledning av en väpnad konflikt ej kommer finnas på svenskt territorium utan, bortom vårt eget territorium. Vilket ytterst kan påverka utgången av en väpnad konflikt.

Analys

Detta är det första inlägget i en serie om tre, som kommer beröra hur svenska jägarförband skulle insättas utanför rikets gränser i händelse av en väpnad konflikt. Det första inlägget kommer beröra andra världskriget vilket kan ses som den formativa perioden. Det andra inlägget kommer beröra det kalla kriget och det avslutande tredje inlägget kommer beröra hur erfarenheterna från de två tidigare perioderna, kan appliceras i vår egen nutid.

En av de mer intressanta historierna i svensk krigsplanläggning rör hur svenska förband och i synnerhet jägarförband skulle agera utanför svenskt territorium. Under årens lopp har ett flertal böcker publicerats som i olika omfattning berör detta område, från andra världskriget till det kalla krigets slut. Vilket gör att det finns ett underlag att utgå från, för att akademiskt beröra detta. Då det även i våra dagar kan finnas ett beröringsområde till det som tidigare förutsågs och planerades för.

Ett avgörande årtal för utvecklingen av de svenska jägarförbanden och jägarstriden förefaller varit 1942. Under inledningen av detta år kom Arméns taktiska anvisningar (TA) utvidgas med ett avsnitt kring det s.k. fria kriget samt begreppet fria jägartrupper infördes i begreppsfloran. Denna utvidgning av de taktiska anvisningarna ger att förband som splittras och hamnat bakom fiendens front, skall fortsätta striden som fri jägartrupp eller ansluta sig till sådan förut organiserad. Uppgiften som tas upp inom ramen för det fria kriget var att försvåra för en motståndarens underrättelse, sambands- och underhållstjänstoch i övrigt tillfoga denne skador och förluster.1

I detta sammanhang är det intressant att jämföra hur det fria kriget beskrivs i dagens gällande taktiska anvisningar, vilket Arméreglemente taktik (AR Taktik) får ses som det närmsta jämförbara reglementet till TA. Vid en jämförelse av beskrivningen kring det fria kriget och målvalen som förordas i, dels tankarna från 1942, dels i den senaste utgåvan av AR Taktik är de mer eller mindre identiskt.2 Här är det även intressant att jämföra beskrivningen av fria kriget i den publicerande anvisningen för fria kriget från 1944,3samt hur dagens moderna jägarstrid beskrivs.4 Även här är det i huvudsak likheter, om än att terminologin/nomenklaturen skiljer sig åt.

Utöver de generella anvisningarna för det fria kriget, kom det även upprättas fria jägarförband 1942, i ett antal av de då organiserade militärområdena. Därtill, vilket är synnerligen intressant, kom vissa av dessa fria jägarförband få till uppgift att verka utanför svensktterritorium, i Norge och Finland, vid en väpnad konflikt. Intressant är även de stödpunkter, för att nyttja nutida terminologi, som planerades för dessa fria jägarförband. Tanken förefaller varit att splittrade svenska förbanden skulle föras till dessa platser, för att där inordna dem under de fria jägarförbanden för att fortsätta striden i form av det fria kriget, Vad som även är intressant att notera, är att det fanns tankar om att även medföra utrustning för att kunna organisera s.k. ”friskaror”, bland civilbefolkningen.5

De målval de svenska fria jägarförbanden i Norge och Finland blev tilldelade var bl.a. broar, staber, förråd, drivmedelsupplag, radiostationer, flygplan, flygplatser, luftvärn, järnväg m.m.6Värt att notera är även att hänsyn togs till hur de reguljära förbanden skulle agera vid ett anfall in i Norge, då var målvalen för de fria jägarförbanden av sådan karaktär att de skulle försöka skapa en s.k. avregling av stridsfältet för att möjliggöra de egna förbandens anfallsrörelse, emedan förhindra en fientlig påverkan av den. Totalt fanns 50 förstahandsmål i Norge, men enbart 7 stycken i Finland.7 Jämförs målvalen med mer nutida jägarförband, så överinstämmer de väl med de tilltänkta mål som t.ex. Fallskärmsjägarna skulle verka mot, som minst, mellan perioden 1952-70.8

Vad avser målvalen, är det intressant notera hur, dels Försvarsstaben skulle tillgodose militärområdena med information kring dem, dels är det intressant att notera att i minst ett militärområde skulle även vägvisare avdelas ur högkvarteret.9 Här kan det antas att det är den dåvarande militära underrättelsetjänsten i form av C-byrån som hade till uppgift att inhämta denna information främst genom utfrågning av medborgare som kom till Sverige, men även eventuellt avdela personal till de fria jägarförbanden för vägvisning, sett till den verksamhet som de bedrev under det andra världskriget.10

Historiskt är det intressant att notera hur den svenska Försvarsstaben förefaller tagit fasta på den verksamhet som t.ex. de Allierade bedrev med olika former av rädföretag men även annan verksamhet för att påverka Tyskland. Därtill förefaller de även tillmätt verksamheten en hög grad av både operativ men även taktisk effekt. Då de själva påbörjade planläggning för att verka både i Norge samt Finland i händelse av en väpnad konflikt. Här torde Överste Nils-Ivar Carlborgs ord från 1952, främst accentuera fördelarna, ”Ju längre bakom fiendens front man kommer, desto mer lönande mål finns det”.11 Det som indirekt även sägs är desto mer lönade mål, desto merpåverkan. Härvid blir agerandet på ett större djup vilket t.ex. ett agerande i Norge hade varit under andra världskriget fullt naturligt, då det skulle ge stor effekt.

Sett till de målval som var prioriterade hade det, om företagen lyckats, gett en hög grad av utdelning. Vad som kanske är mest intressant och vad jag personligen kan uppleva saknas i både den öppna taktiska men även operativa diskussionen är hur jägarförband motsv. kan nyttjas för att skapa fördelar till manöverförbanden. Tydligt är att åtminstone under det andra världskriget såg de som planerade framför sig att jägarförbandens strid t.ex. skulle kunna avregla stridsfältet för att möjliggöra manöverförbandens strid. Utgående från de taktiska diskussioner som förs på våra skolor vid nivåhöjande utbildningar, ges inte de tankegångarna något utrymme d.v.s. det berörs inte hur, dels försvarsgrenarna, dels stridskrafterna bidrar till att skapa den samlade operativa effekten.

Därtill förefaller vad som numera benämns som striden på djupet, haft ett helt annat genomslag i de taktiska och operativa tankegångarna. Möjligtvis hade detta färgas av erfarenheterna från Finlands strider men även de Allierades. Dock är det intressant att notera skillnaden mellan tankegångarna under andra världskriget och vår egen nutid. I dag finns det ytterst lite publicerat som öppen information kring fördelarna med de förband som agerar på ett av motståndaren behärskat område. Utan diskussionen handlar snarare om dessa förbanden kan underställas någon av brigaderna, kontra vad de, de facto kan genomföra för att lösa striden och höja den samlade operativa effekten.

Avslutningsvis, stor del av denna krigsplanläggning samt förbandsuppbyggnad som genomfördes kom efter andra världskrigets slut, tre år efter dess uppbyggnad, att läggas i malpåse och i huvudsak avvecklas. Dock kom det säkerhetspolitiska läget återaktivera tankarna och planerna från det andra världskriget med de fria jägarförbanden och då för att kunna verka in i Finland i händelse av en väpnad konflikt. Något nästa inlägg i denna serie kommer beröra mer omfattande, då det nu finns relativt omfattande litteratur publicerad inom ämnesområdet.

Slutsats

Utgående från det tänkande som förefaller funnits under andra världskriget, förefaller de taktiska och operativa fördelarna med jägarförbands nyttjande varit mer framsynta än vad de är i dag i den allmänna taktiska och operativa debatten. Därtill förefaller de givits mer utrymme i den öppna diskussionen. Insättandet av svenska förband utom rikets gränser i händelse av en väpnad konflikt kan säkert te sig kontroversiellt i visa kretsar, dock fullt realistiskt och praktiskt sett till en väpnad konflikt. Då en motståndares mer sårbara delar initialt ej kommer befinna sig på svenskt territorium utan på något av våra grannländers området, vid ett väpnat angrepp över landgränsen.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Försvarsmakten 1(Svenska)

Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017.
Ekman, Sten. Kalixlinjen – kalla krigets lås i norr: befästningarna, fasta artilleriet, de svenska planerna och det tänkta sovjetryska anfallet. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt bibliotek, 2013.
Försvarsmakten. Fallskärmsjägarreglemente Fallskärmsjägarpatrull. Stockholm: Försvarsmakten, 1998.
Försvarsmakten. Arméreglemente Taktik. Stockholm: Försvarsmakten, 2013.
Hugemark, Bo (red). Nya fronter?: 1943 – spänd väntan. Stockholm: Probus, 1994.
Lantförsvarets kommandoexpedition. Anvisningar för fria kriget. Stockholm: Lantförsvarets kommandoexpedition, 1944.
Palm, Thede. Några studier till T-kontorets historia. Stockholm: Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia, 1999.
Stiftelsen Fallskärmsjägarskolans historia. Arméns fallskärmsjägarskola. D. 1: 1952-1991: en jubileumsbok. Karlsborg: Stift. Fallskärmsjägarskolans historia, 1992.

Slutnoter

1Hugemark, Bo (red). Nya fronter? : 1943 – spänd väntan. Stockholm: Probus, 1994, s. 258-261.
2Försvarsmakten. Arméreglemente Taktik. Stockholm: Försvarsmakten, 2013, s. 65-66.
3Lantförsvarets kommandoexpedition. Anvisningar för fria kriget. Stockholm: Lantförsvarets kommandoexpedition, 1944, s. 7
4Arméns Jägarbataljon, 2017. https://www.youtube.com/watch?v=A8ximzNYg8k(Hämtad 2018-04-01)
5Hugemark, Bo (red). Nya fronter? : 1943 – spänd väntan. Stockholm: Probus, 1994, s. 262-267.
Ekman, Sten. Kalixlinjen – kalla krigets lås i norr: befästningarna, fasta artilleriet, de svenska planerna och det tänkta sovjetryska anfallet. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt bibliotek, 2013, s. 55.
6Hugemark, Bo (red). Nya fronter? : 1943 – spänd väntan. Stockholm: Probus, 1994, s. 270, 272, 274, 276, 278, 280-281.
7Ibid. s. 283.
8Stiftelsen Fallskärmsjägarskolans historia. Arméns fallskärmsjägarskola. D. 1: 1952-1991: en jubileumsbok. Karlsborg: Stift. Fallskärmsjägarskolans historia, 1992, s. 172.
9 Hugemark, Bo (red). Nya fronter? : 1943 – spänd väntan. Stockholm: Probus, 1994, s. 262, 282.
10Palm, Thede. Några studier till T-kontorets historia. Stockholm: Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia, 1999, s. 39-42.
Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017, s. 20.
11Försvarsmakten. Fallskärmsjägarreglemente Fallskärmsjägarpatrull. Stockholm: Försvarsmakten, 1998, s. 7.

Något om det fria kriget och fortsatt motstånd

Sammanfattning

Historiskt har det s.k. fria kriget funnits i den svenska Försvarsmakten sedan 1940-talet. Därutöver har det s.k. "fortsatta motståndet" funnits sedan minst 1990-talet. Det ses som en realitet att förband kommer bli avskurna i händelse av en väpnad konflikt. Dessa förband skall övergå till det fria kriget. För att höja effekten av det s.k. fria kriget, bör något av de förband som i dag har uppgifter på det av en motståndare behärskat område erhålla en tilläggsuppgift i form av att organisera de förband som blivit avskurna. Det förbandet bör även ges uppgiften att organisera eventuella "friskaror" i det fortsatta motståndet. Detta skulle, dels höja den operativa effekten, dels bidra till att skapa tröskeleffekt.

Analys

I en intervju, 2016, påtalar Sveriges Överbefälhavare, General MicaelBydén, "Om vi av någon anledning skulle stå ensam som land så lovar jag att Försvarsmakten kommer att göra allt vi kan ned till sista man eller kvinna som står med vapen i hand".1Ett uttalande som jag ställer mig fullt bakom, allt annat vore orimligt. Detta uttalande tangerar även ett intressant ämnesområde som berörts ett antal gånger på denna blogg, nämligen det friakriget.

Inledningsvis krävs en belysning av vad det s.k. fria kriget är. Enligt Handbok Armé - Begrepp och förkortningar innebär fria kriget, "Strid som syftar till att störa och försvåra motståndarens verksamhet på djupet i områden somerövrats av denne och som genomförs när ordinarie ledningsförhållanden och förbandsstruktur har upphört att fungera samt när tidigare uppgifter inte kan lösas".2

Arméreglemente Taktik (AR Taktik) beskriver översiktligt fria kriget på följande sätt, "Avskurna förband, som inte har kontakt med högre chef och inte kan lösa sin ordinarie uppgift, övergår till fria kriget. Den tidigare inleddastriden på motståndarens djup fortsätter. Alla förband som lämnas kvar i områdesom behärskas avmotståndaren, skall kunna störahans verksamhet. Striden genomförs i mindre enheter, i regel grupp och pluton".3 Nationalencyklopedin definierar som följer, "fria kriget förs med kvarblivna, ofta splittrade enhetereller särskilt utbildadeoch utrustade markstridsförband inom av fiendentaget område".4

Således går det att dra slutsatsen att det fria kriget innebär att striden förs på det av en motståndare behärskat område. Där de ordinera ledningsförhållandena upphört att fungera och/eller förbandsstrukturen har upphört att fungera, för våra förband. En tidigare inledd strid på motståndarens djup skall fortsätta. Det sistnämnda får antas vara riktat mot de förband som har ordinarie uppgifter på ett av motståndaren behärskat område, dock kan dessa förbands ledningsförhållanden eller förbandsstrukturer även upphöra att fungera varvid de i ett sådant fall skall övergå till det fria kriget.

AR Taktik ger även en inriktning om målval, det vill säga vilka typer av system eller förband de som genomför det fria kriget skall inrikta sig mot.5 Handbok Markstrid Pluton har även ett tresidigt avsnitt kring striden djupet,6därtill ger AR Taktik även vissa riktlinjer avseende hur striden skall föras, den skall vara okonventionell samt överraskande.7 Därutöver förordas att striden skall samordnas till tid, rum och målval.8 Vilket i taktik är att se som ledord och inte unikt för det fria kriget. Dock blir detta desto svårare på ett av motståndaren behärskat område ffa. om det finns flera oberoende enheter inom ett geografiskt område. Därtill för att få effekt bör striden samordnas med den övriga förbandens strid, vid stridslinjen.

Vilket för oss fram till första delen av detta inlägg. Det går att konstatera, hur det från högsta nivå uttalas att striden skall fortsätta oaktat vad. Detta filtreras vidare ned till våra taktiska reglementen och stridstekniska handböcker. Därtill går det även att konstatera hur det bland markarenans reglementen och handböcker ses som en realitet, att förband kommer splittras samt befinna sig på det av motståndaren behärskat område.

Alla som har genomfört en värnpliktsutbildning åtminstone en bit in på 1990-talet eller en officersutbildning intill inledningen av 2000-talet torde känna igen sig avseende det fria kriget.9Huruvida så är fallet i skrivande stund får ses som oklart. Min uppfattning är att det i dag ej avdelas någon form av tid på bred front för detta område, i form av utbildning. Varken som teoretiska diskussioner eller praktiska övningar för en stor del av markstridsförbanden. Trots det förefaller ses som högst troligtatt enheter kommer bli avskurna och hamna på ett av motståndaren behärskat område, i händelse av en väpnad konflikt.

Nu propagerar jag inte för ytterligare en "pålaga" bland alla övriga "utbildningspålagor" som finns för våra markstridsförband, i form av att införa en obligatorisk fria kriget utbildning. Däremot kan jag anse att cirka två sidor i Arméreglemente taktik samt tre sidor i Handbok markstrid pluton är något i underkant, som förberedelse inför det fria kriget. Där syftet med de totalt fem sidorna får antas vara att skapa en teoretisk förståelse, för de krav som ställs på ett förband vilket ej har som huvuduppgift att verka på på det av en motståndare behärskat område. Om det, dels ses som ett troligt scenario, dels ses som det sista motståndet gentemot en motståndare bör vi kunna prestera en mer omfattande anvisning för det fria kriget.

Vad som även är intressant i detta, är en historisk tillbakablick. Den moderna svenska jägartjänsten kan anses skapats med de s.k. "friajägarförbanden" som upprättades under andra världskriget. Dessa förband hade bl.a. till uppgift att verka utom rikets gränser,10 något ett annat inlägg kommer återkomma till. En annan väldigt intressant uppgift denna förbandstyp hade, var att samla de enheter som av olika anledningar hade hamnat på det av en motståndare behärskat område och leda dess strid, det vill säga det fria kriget. De skulle även kunna organisera friskaror (motståndsceller av civila).11

AR Taktik nämner, som tidigare nämnts, att det fria kriget skall samordnas till tid och rum,12 detta kan genomföras med en chef som tagit befälet över fler delar än sin egen som befinner sig i det av motståndaren behärskade området. Ett annat alternativ skulle kunna vara likt de fria jägarförbanden under andra världskriget, att någon av de förbandstyper som de factoskall verka på det s.k. djupet erhåller en sådan uppgift d.v.s. att redan i fred utbildas för att kunna leda striden, för de förband som blivit kvar i det av en motståndare behärskat område. Därtill skulle de även kunna utbilda andra på det av motståndaren behärskade området för striden där.

Det sistnämnda finns offentligt, mig veterligen, enbart explicit omskrivit13 i en förhandsutgåva till ett ejpublicerat jägarreglemente som ingick i serien JägarreglementeArmén vilket skulle publicerats under inledningen av 2000-talet. I dess häfte 7 som berör Norrlandsjägarbataljon 2000, framkommer det att, "Bataljonen skall kunna stödja, organisera och/eller leda andra (splittrade, kvarlämnade) förband och frivilliga (civila m m) på alla sätt som folkrätten medger". Därtill framkommer det att, "Om delar av annat förband påträffas, skall detta underställas den områdesansvarige chefen eller lämpligt befäl för fortsatt lösande av uppgift, i regel jägarförbandschefen", samt "Detta förband skall utbildas i jägarstrid och överlevnad. Förbandet bör tilldelas jägarsoldater och befäl för att leda och utbilda grupperna (motståndscellerna). På så sätt ökar uthålligheten hos hela enheten och en enhetlig ledning (cheferna talar samma språk) säkerställs".14

Således går det att identifiera en historisk linje från 1940-talet till slutet av 1990-talet avseende uppgiften fortsatt motstånd. Huruvida de svenska jägarförbanden de facto hade detta som en uppgift under perioden däremellan eller om det låg i träda under det kalla kriget är oklart, då de öppna reglementena för jägarförbanden från den senare delen av det kalla kriget ej ger någon vägledning kring detta område. Dock som tidigare nämnts förefaller åtminstone Norrlandsjägarbataljonen blivit tilldelade detta som en uppgift i slutet av 1990-talet maa. skrivningen i det ej publicerade reglementet, dock lades Norrlandsjägarbataljonerna ned 2000 varvid detta tänkande förefaller fallit i glömska.

En möjlighet till varför detta omnämns i förhandsutgåvan till detta reglemente, kan ha varit den gradvisa avvecklingen av den organiserade motståndsrörelsen som påbörjades under 1990-talet och som enligt en uppgift definitivt skall ha avvecklats under inledningen av 2000-talet.15 Då förhandsutgåvan även nämner att Norrlandsjägarbataljonerna skall ta, "Möjligheten att organisera civila i särskilda motståndsceller skall tas tillvara. Detta kräver dock högsta sekretess och kontroll för att cellerna skall kunna operera inom civilt område. Verksamheten leds av jägarbefäl i tät samverkan med motståndsledare".16

I detta sammanhang är det intressant att notera hur Norrlandsjägarbataljonerna mer eller mindre började organiseras gentemot liknade huvuduppgifter som de amerikanska specialförbandsgrupperna hade vid inledningen av 1990-talet.17Det vill säga att kunna genomföra stridsföretag, informationsinhämtning samt leda och organisera fortsatt motstånd.18Nu gick inte utvecklingen i den riktningen, utan utvecklingen kom istället gå mot enbart strid och till del informationsinhämtning,19för arvtagaren till Norrlandsjägarbataljonerna.

Vilket för oss fram till själva essensen med detta inlägg. Sett till dagens freds- samt krigsorganisation20 och det rådande säkerhetsläget i vårt närområde.21 Därtill sett till Sveriges stora geografiska yta, borde ett återtagande av uppgiften fortsatt motstånd, vilket ovanstående faller under i svensk nomenklatur, utgöra ett prioriterat område. Även om ett tydligt förbandsåtertagande skulle påbörjas efter nästa försvarsbeslut, gentemot 2035 som perspektivplanen förespråkar,22kommer det i skrivande stund vara 17 år innan det helt eller delvis realiseras. Vilket får anses vara en väldigt lång tid innan någon reell effektökning sker.

Genom att tilldela något av de förband som redan nu har sin huvuduppgift på det av motståndaren behärskat område uppgiften fortsatt motstånd som en sekundär huvuduppgift, skulle troligtvis vår egen samlade effekt i händelse av ett väpnat angrepp öka. Då det skulle utgöra en s.k. förmågeförstärkare.23Detta skulle, troligtvis, även bidra till den s.k. tröskeleffekten,24 då en motståndare kommer veta att det finns förband som kommer organisera ett fortsatt motstånd, med de implikationer detta har avseende den mängd förband som måste avdelas för att skydda en motståndares verksamhet.25

Här skulle det kunna argumenteras för att detta bör vara en uppgift för Särskilda operations gruppen (SOG). Något jag ej skulle ifrågasätta, dock agerar det förbandet på den strategiska nivån,26 samt utgör ett s.k. "Tier 1" förband.27 Vilket oftast innebär att det inte finns någon större personell massa,28 något det troligtvisskulle krävas för att lösa liknade uppgifter på t.ex. det svenska fastlandet och ej ett begränsat geografiskt område såsom Gotland. Därtill torde handledning av avskurna förband samt upprättande av eventuella motståndsceller på svenskt territorium vid ett väpnat angrepp ej ses som en strategisk uppgift, utan snarare en operativ. Varpå uppgiften snarare bör tilldelas någon av de andra förband som redan nu agerar på det s.k. djupet.

Vid en översiktlig översyn hur t.ex. US Army Special Forces avser bedriva s.k. fortsatt motstånd på en motståndare behärskat område, går det att konstatera att själva verksamheten är komplex.29 Det vill säga det kan inte ses som troligtatt t.ex. en grundutbildningsomgång skall kunna behärska både strid eller inhämtning på djupet därtill även lösa uppgiften fortsatt motstånd. Det innebär att denna verksamhet bör vara förbehållen kontinuerligt tjänstgörande personal. Då personalen kan lösa sin ordinarie huvuduppgift efter genomförd grundutbildning och därefter tillförs en sekunder uppgift i form av fortsatt motstånd.

Efterhand som den kontinuerligt tjänstgörande personalen avslutar sin anställning bör dessa krigsplaceras inom tidvis tjänstgörande eller pliktbaserade delar inom det förband som har det fortsatta motståndet som uppgift. Syftandes till att höja förmågan för genomförande av fortsatt motstånd inom hela förbandet.

Slutsats

En mer omfattande beskrivning samt anvisning avseende det s.k. fria kriget bör tas fram. Då det ses som en realitet att förband kommer bli avskurna och isolerade på det av en motståndare behärskat område, i händelse av en väpnad konflikt. Därtill bör som minst teoretiska diskussioner börja föras avseende det fria kriget på de officersutbildningar som genomförs och helst praktiska övningar i det. Något av de förband som skall lösa uppgifter i det av en motståndare behärskat område, bör tilldelas uppgiften fortsatt motstånd i syfte att skapa, dels höjd operativ effekt, dels tröskeleffekt.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Försvarsmakten 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7(Svenska)
Regeringskansliet 1, 2(Svenska)
Svenska Dagbladet 1(Svenska)
Totalförsvarets forskningsinstitut 1(Svenska)

Department of the Army. Doctrine For Special Forces Operations. Washington, DC: Department of the Army, 1990.
Department of the Army. Special Forces Unconventional Warfare Operations. Washington, DC: Department of the Army, 2003.
Department of the Army. Special Forces Operations. Washington, DC: Department of the Army, 2014.
Eriksson, Gunilla & Pettersson, Ulrica (red.) Special operations from a small state perspective: future security challenges. Cham: Springer International Publishing, 2017.
Försvarets läromedelscentral. Infanteri- och kavallerireglemente, Jägarförband. Stockholm: Chefen för armén i samarbete med Försvarets läromedelscentral, 1987.
Försvarsmakten. Jägarreglemente Armén: Norrlandsjägarbataljon 2000. Försvarsmakten: Stockholm, 2000.
Försvarsmakten. Arméreglemente Taktik. Stockholm: Försvarsmakten, 2013.
Försvarsmakten. Handbok Armé - Begrepp och förkortningar. Stockholm: Försvarsmakten, 2016.
Försvarsmakten. Handbok Markstrid – pluton. Stockholm: Försvarsmakten, 2016.
Guldbrand, Wilhelm. Norrlands dragonregemente: jägarregementets 25 år i Arvidsjaur. Arvidsjaur: Kamratföreningen Blå Dragoner, 2010.
Gyllenhaal, Lars. Elitförband i Norden. Stockholm: Fischer & Co, 2009.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Hugemark, Bo (red). Nya fronter? : 1943 - spänd väntan. Stockholm: Probus, 1994.

Slutnoter

1Svenska Dagbladet. ÖB: Vi kommer att slåss till sista soldat. 2016. https://www.svd.se/ob-vi-kommer-att-slass-till-sista-soldat(Hämtad 2018-05-11)
2Försvarsmakten. Handbok Armé - Begrepp och förkortningar. Stockholm: Försvarsmakten, 2016, s. 14.
3Försvarsmakten. Arméreglemente Taktik. Stockholm: Försvarsmakten, 2013, s. 63.
4Nationalencyklopedin. Fria kriget. 2018. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/fria-kriget(Hämtad 2018-05-11)
5Försvarsmakten. Arméreglemente Taktik. Stockholm: Försvarsmakten, 2013, s. 63.
6Försvarsmakten. Handbok Markstrid – pluton. Stockholm: Försvarsmakten, 2016, s. 160-162.
7Försvarsmakten. Arméreglemente Taktik. Stockholm: Försvarsmakten, 2013, s. 63.
8Ibid.
9Försvarsmakten. Om kriget kom, avsnitt 8, "Fria kriget". 2017. https://youtu.be/xQkppE6OvEA?t=4m17s(Hämtad 2018-05-11)
10Hugemark, Bo (red). Nya fronter? : 1943 - spänd väntan. Stockholm: Probus, 1994, s. 263.
11Ibid.
12Försvarsmakten. Arméreglemente Taktik. Stockholm: Försvarsmakten, 2013, s. 63.
13En möjlig inriktning finns i Infanteri- och kavallerireglemente, Jägarförband. Stockholm: Chefen för armén i samarbete med Försvarets läromedelscentral, 1987, pkt 2:41. Där det framgår att kvarlämnade förband kan underställas jägarbataljon.
14Försvarsmakten. Jägarreglemente Armén: Norrlandsjägarbataljon 2000. Försvarsmakten: Stockholm, 2000, s. 42-43.
15Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 417-418.
16Försvarsmakten. Jägarreglemente Armén: Norrlandsjägarbataljon 2000. Försvarsmakten: Stockholm, 2000, s. 43.
17Department of the Army. Doctrine For Special Forces Operations. Washington, DC: Department of the Army, 1990, s. 3-1 – 3-7.
18Försvarsmakten. Jägarreglemente Armén: Norrlandsjägarbataljon 2000. Försvarsmakten: Stockholm, 2000, s. 4.
19Guldbrand, Wilhelm. Norrlands dragonregemente: jägarregementets 25 år i Arvidsjaur. Arvidsjaur: Kamratföreningen Blå Dragoner, 2010, s. 98-103, 158-160, 177.
20Försvarsmakten. Försvarsmaktens årsredovisning 2017. Stockholm: Försvarsmakten, 2018, s. 99-103.
Försvarsmakten. Personalsiffror. 2018. https://www.forsvarsmakten.se/sv/information-och-fakta/forsvarsmakten-i-siffror/(Hämtad 2018-05-11)
21Proposition 2014/15:109. Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020. s. 22-23.
Ds 2017:66. Motståndskraft. Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025. s. 61.
22Försvarsmakten. Slutlig redovisning av perspektivstudien 2016-2018. Stockholm: Försvarsmakten, 2017, s. 50.
23Department of the Army. Special Forces Operations. Washington, DC: Department of the Army, 2014, s. 2-2.
24Dalsjö, Robert. Fem dimensioner av tröskelförsvar. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2017, s. 24.
Försvarsmakten. Slutlig redovisning av perspektivstudien 2016-2018. Stockholm: Försvarsmakten, 2017, s. 32.
25Försvarsmakten. Arméns Jägarbataljon. 2017. https://youtu.be/A8ximzNYg8k?t=3m12s(Hämtad 2018-05-11)
26Försvarsmakten. Särskilda operationsgruppen – SOG. 2018. https://www.forsvarsmakten.se/sv/organisation/sarskilda-operationsgruppen/(Hämtad 2018-05-11)
27Eriksson, Gunilla & Pettersson, Ulrica (red.) Special operations from a small state perspective: future security challenges. Cham: Springer International Publishing, 2017, s. 14.
28Ibid. s. 14, 19-20, 182-183.
Gyllenhaal, Lars. Elitförband i Norden. Stockholm: Fischer & Co, 2009, s. 96.
29Översiktlig genomläsning av Department of the Army. Special Forces Unconventional Warfare Operations. Washington, DC: Department of the Army, 2003.

Förstärkt territoriell organisation

av Helge Löfstedt
Författaren argumenterar för att förstärkt territorialförsvar. Foto: Bazev Mahmoud, Försvarsmakten.

Författaren argumenterar för att förstärkt territorialförsvar. Foto: Bazev Mahmoud, Försvarsmakten.

I detta inlägg argumenteras för att det kommande försvarsbeslutet bör ägna större uppmärksamhet åt att utveckla lokalförsvar och hemvärn än vad som görs i nyligen inlämnat underlag från Försvarsmakten och Krigsvetenskaps­akademien.

I Försvarsmaktens perspektivstudie Tillväxt till ett starkare försvar läggs, liksom i debatten i övrigt, störst vikt vid att tillföra teknologiskt högstående förband och system till svenska försvarsmakten. Att sådana diskuteras och tillförs är bra. Dock behövs i tillägg militär yttäckning. Motivet för detta är främst förmågan att motstå olika varianter av hybridkrig där militärt våld utgör ett väsentligt inslag.  När nu Försvarsmaktens perspektivstudie föreligger samt att KKrVA slutrapporterat projektet KV21 i Ett Trovärdigt Totalförsvar känns det angeläget kommentera aspekten yttäckande militärt försvar.

Försvarsmaktens Tillväxt till ett starkare försvar anger att förstärkning av förmågan att han­tera gråzonsproblematiken utgör en av flera prioriteringar som ligger till grund för tillväxten mot år 2025. I den muntliga dragningen av KKrVA studie Ett Trovärdigt Totalförsvar nämndes också samma fenomen men i något avvikande ordval. Nämligen att både samhället och Försvarsmakten bör besitta förmåga att hantera en internationell kris i närområdet som varade i upp mot tre månader. I ett sådant krisscenario uppkommer rimligen hot och störningar som direkt berör militär mobilisering och övrig militär verksamhet och som kraftigt binder de militära resurserna och som i nuvarande strukturförslag binds för att förbereda och påbörja operativa uppgifter. När även samhället och totalförsvaret i övrigt utsätts för hot och störningar kan de operativt inriktade militära resurserna bara erbjuda en ringa hjälp. I en artikel i KKrVA Handlingar o tidskrift nr 1 år 2018 har jag också redovisat några tankar kring detta. Hot och störningar kan utgöras av kombinationer av olika slag – hybridkrig med både nya  abstrakta IT-inslag och äldre militära våldsinslag. Min slutsats blir att efterfrågan på territoriella resurser i krisscenarier kommer att bli hög.

I ett längre perspektiv skisserar både perspektivstudien och KV21 studie Ett trovärdigt totalförsvar en ökning av antalet säkerhetsbataljoner samt en uppbyggnad av en styrka bestående av ca 20 MR-skyttebataljoner – benämns lokalförsvars­bataljoner i KV21 studien. Det viktigaste i detta sammanhang är dock att ange takten i tillväxt av dessa resurser och vad Försvarsmakten bör åstadkomma under den period på fyra eller fem år som nästa försvarsbeslut kommer att omfatta. I perspektivstudien anges som mål för verksamheten att endast fyra MR-skyttebataljoner och två säkerhetsbataljoner d v s knappt 5 000 personer skall organiseras till 2025. Båda dessa åtgärder avser då förmåga att på regional nivå möta vad man där kallar gråzonsproblematiken. I Försvarsmaktens perspektivstudie nämns också att huvuddelen av personalen i MR-skyttebataljonerna skall utgöras av värnpliktiga, vilka överförs dit efter en första placering i brigader och motsvarande.

Inte i någon av de två studierna finns åtgärder som synes kunna möta den aktuella problematiken på lokal nivå. I sammanhanget kan det då vara av intresse att nämna att de lokala resurser i grannländerna är högre. Hemvärnen omfattar i Danmark ca 25 000 och i Norge ca 45 000 personer med varierande beredskapsgrader. Närmaste motsvarighet i Finland utgörs av de lokala territoriella styrkor som omfattar åtminstone 70 000 personer.

Mot den sparsamma satsningen på de territoriella resurserna kan invändas att risken för hybridkrig med direkt militärt inslag är lika stor som övriga delar av de sammansatta hot som nu har vuxit fram. Här behövs således lösningar redan under  försvarsbeslutsperioden. En extraordinära satsningar under en övergångsperiod blir då att direktutbilda till lokalförsvarsförband.

En meningsfull minsta volym av förband av typen lokalförsvarsförband bedöms här utgöras av ca tio bataljoner och ett rimligt mål bör vara att kunna organisera detta antal till år 2025. Detta måste dock ses som en försiktig målsättning och som förutsätter samverkan med hemvärnet. Detta har i dagsläget en organisation som innehåller drygt 20 000 personer organiserade i 40 bataljoner. Det är dock tveksamt om hemvärnet med en personalstyrka på drygt 20 000 har den uthållighet som kan komma att efterfrågas i ett tremånaders krisscenario. Under kalla kriget var tanken att utsatta enheter inom dåvarande hemvärnet, skulle kunna avlösas av sidoenheter eller, hellre, av det lokalförsvar som då också omfattade över 100 000 personer. Min slutsats blir att nuvarande hemvärn bör ges förstärkningsmöjligheter. Detta både för att få uthållighet i förmåga att uppträda med nuvarande organisationsvolym men också för att kortvarigt kunna uppträda i större volym. Även denna förstärkning bör ske genom direktutbildning av värnpliktiga.

Den väsentliga frågan blir då hur stor utbildningsvolym som Försvarsmakten kan utveckla under perioden 2020–2025. I Försvarsmaktens perspektivstudie anges att värnpliktsutbildningen successivt under perioden ökar från ca 8 000 det första året till 10 000 under 2025. Nivån 10 000 utgör också den nivå som anges behövas för att långsiktigt försörja den nya krigsorganisationen med personal. Man bör dock inte rygga för att under ett begränsat antal år  utbilda ännu flera för att vid försvarsbeslutsperioden sista år, 2025, komma upp i en meningsfull volym av förband och personal av de typer som här nämns. Det är inte svårt att nämna extraordinära åtgärder i detta syfte men vill inte här tynga framställningen med räkneexempel. Intryck bör också tas från grannländerna, främst Finland men även Norge och Danmark. Som anläggningar bör då också kunna utnyttjas ett flertal av de som i nuläget används av hemvärnet och andra frivilliga organisationer.

En fördubbling av hemvärnet till personalstyrka på omkring 50 000 samt att öka de nyuppsatta lokalförsvars­bataljonerna till storleksordningen 10, d v s två per militärregion, måste ses som angelägen för att möta scenarier som innebär tre månaders säkerhetspolitisk kris med tydliga anspråk på militär verksamhet. Försvarsmakten bör pröva åtgärder för att prestera detta under försvarsbeslutsperioden.

Ökningen i utbildningen torde förutsätta systematiskt utnyttjande av värnpliktigt befäl under ordinarie tjänstgöring samt även för korta frivilliga extra tjänstgöringspass. Några årskullar med värnpliktigt befäl kan utgöra en tillgång som allmänt ökar handlingsberedskapen att inom relativt kort tid öka tillgång på personal med viss militär grundutbildning. Därigenom ökar Försvarsmaktens förändringsförmåga med avseende på tillgång på utbildade värnpliktiga.

Till bakgrunden hör då också att det svenska försvaret nu måste ses som extremt personalsvagt. Detta både i ett svenskt-närtidshistoriskt perspektiv liksom när man jämför med grannländer i nutiden.

Avslutningsvis vill jag återigen trycka på att det som här framförs skall ses som ett komplement till de tekniska satsningar som både Försvarsmakten och Krigsvetenskapsakademien framför – inte som ett alternativ som tränger ut några av de tekniska satsningar som där framförs.

 
Författaren är överingenjör, operationsanalytiker, pensionerad från FOI och ledamot av KKrVA.

Sjöfarten i KV21

av Lars Wedin

Lars Wedin argumenterar för ett stärkt sjöfartsskydd. Foto: Jimmie Adamsson, Försvarsmakten.

Lars Wedin argumenterar för ett stärkt sjöfartsskydd. Foto: Jimmie Adamsson, Försvarsmakten.
Ett bestående minne från slutredovisningen av Akademiens projekt Krigsvetenskap i det 21:a århundradet (KV21) är beroendet av sjöfart. Detta är givetvis inte något nytt men beroendet fick större genomslag än vad man hade kunnat hoppas. Det var inte bara behovet av en kontinuerligt fungerande import- och exportsjöfart som uppmärksammades utan också kusttrafiken där det angavs att vårt lands bränsledistribution fraktas på köl och att något alternativ (lastbil, tåg) inte är realistiskt.

Marinen

Problemet är att detta beroende av sjöfart inte motsvaras av en förmåga att skydda denna. Vår Marin är alltför liten och klarar bara, möjligen, en kustfasad. De fartyg (sju korvetter och fem minröjningsfartyg) och besättningar som finns är bra men är för få och saknar viktiga komponenter bl a  luftvärnsrobot samt datalänk och ubåtsjakttorpeder till de nya HKP 14. Fartygen börjar dessutom bli gamla: medelåldern för Marinens fartyg är 28 år. Sverige står alltså inför ett massivt omsättnings- och förstärkningsbehov.

Här bör understrykas att fungerande försörjning är en förutsättning inte bara för samhället utan för alla delar av försvarets verksamhet i fred, kris och krig. En effektiv marin är alltså en grundbult i det svenska försvaret.

Denna galna situation hade givetvis kunnat undvikas. Att Sverige är beroende av sjöfart och omflutet av vatten är inget nytt. Inte heller innebar det kalla krigets slut någon förändring av denna situation. Visst, invasionshotet försvann men det gjorde inte försörjningsbehovet. En försvarspolitik värd namnet hade alltså sett till att Marinen försågs med nya fartyg med besättningar i en lagom jämn ström över åren. Då hade man undvikit den nuvarande paniksituationen.

Olyckligtvis räcker det inte med nya fartyg utan det behövs också nya besättningar. Nya fartyg skulle till nöds kunna införskaffas på några år men besättningarna tar tid att rekrytera och utbilda. Att snabbt påbörja en utvidgning av personalen är därför en prioritet. Materiellt måste målet vara en tredubbling av Marinen! Då skulle vi få en fungerande sjöstyrka för var och en av de tre fasaderna: väst-, syd- och ostkusten.

Handelsflottan

Det är olyckligtvis inte bara Marinen som har gått kräftgång de senaste decennierna utan också den svenskflaggade handelsflottan. Även här är denna olyckliga utveckling ett resultat av en politik präglad av okunskap och ointresse samt bristande strategisk förståelse. Från 2009 till 2017 minskade den svenskflaggade handelsflottan från 219 till 100 fartyg. Utvecklingen har nu vänt och flottan ökar åter sakta. Det bör nämnas att den svenskägda handelsflottan idag omfattar cirka 400 fartyg – potentialen för en ökning av den svenskflaggade flottan är alltså stor.

Som en jämförelse kan nämnas att Sverige förlorade 270 handels- och fiskefartyg under andra världskriget.

Varför är detta viktigt? Jo i normalfallet finns de transportresurser som behövs. Vilket land som är flaggstat har inte en avgörande betydelse men är givetvis viktig avseende skatteintäkter och jobb.  Här är det viktigt att komma ihåg att den maritima sektorn är mycket större än själva handelsflottan. För att arbeta i denna sektor krävs erfarenhet från sjön och det är svårt för en svensk att få denna på annat än svenskflaggade fartyg. Men om det inträffar störningar i trafiken blir flaggan viktig eftersom det bara är svenskflaggade fartyg som staten kan förfoga över. Genom att ett fartyg för svensk flagga har Sverige rätt och skyldighet att skydda fartyget också på internationellt vatten; formellt blir då fartyget en del av Sverige.

Givetvis kan det tänkas att utlandsflaggade fartyg fortsätter att frakta till och från svenska hamnar men det är redaren som beslutar och som har att väga risker och kostnader, bl a försäkringspremierna som snabbt ökar i farliga lägen, mot tänkbara vinster. Det är givet att Marinens förmåga att skydda fartygen kommer att spela stor roll i dessa överväganden.

Gemensamma hot – gemensamt svar

En annan viktig iakttagelse från redovisningen av KV21 är de nordiska ländernas ömsesidiga beroende; exempelvis:

  • Göteborg är inte bara Sveriges utan också Norges viktigaste hamn;
  • Hamnarna, främst Göteborg men också exempelvis Gävle, är vitala för att Sverige skall kunna ta emot den militära hjälp som vår försvarspolitik förutsätter;
  • Finlands försörjning är helt beroende av fri sjöfart genom Östersjön. Detsamma torde gälla de baltiska staterna.

Sverige och Finland har ett intensivt marint samarbete. Man talar nu öppet om att detta också skall gälla i kris och krig.

Detta är bra men också Norge och Danmark borde involveras. Det borde gå att skapa ett pragmatiskt samarbete kring sjöfartsskydd i gråzonslägen. I ett sådant skede har sannolikt inte Natos artikel 5 trätt i kraft och inte heller EUs artikel 42.7.

Nato har redan försett oss med handlingsregler för sjöfartsskydd (Naval co-operation and guidance for shipping, (ATP-2(B) vol.I, s.LOAA-3).  Det hela borde alltså inte behöva bli alltför komplicerat.

Men sjöfartsskydd är också en mycket vidare fråga. Europa är ur handelssynpunkt en ö. 90 % av exporten och importen går på köl medan 40 % av den inomeuropeiska handeln är sjöburen. Den senare siffran är ökande.

EUs alla medlemsstater antog 2014 ett dokument kallat European Union Maritime Security Strategy (EUMSS). Avsikten är att effektivisera och rationalisera de europeiska staternas resursanvändning på den maritima arenan. Här finns ett embryo till ett gemensamt agerande avseende sjöfartsskydd inom ett mycket vidare område än det nordiska. Särskilt aktuellt torde områden som Röda havet och Guineabukten vara med hänsyn till hot från terrorister, pirater och organiserad brottslighet. Men hot mot vår europeiska sjöfart kan uppträda nära nog var som helst. Egendomligt nog verkar EUMSS vara okänd i Sverige trots att den borde vara ett grunddokument för Försvarsberedningen.

Säkerheten för europeisk sjöfart är ett gemensamt europeiskt intresse. Den bör också bli en gemensam europeisk angelägenhet.

 
Författaren är kommendör, ledamot av KKrVA, ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet och korresponderande ledamot av Académie de marine.

Ett år med 14. Armékåren

Reflektion

I april 2017, skall enligt officiella, ryska, uppgifter, den 14. Armékåren upprättats i det norra militärdistriktet (MD N).1Denna armékår förefaller under sitt första år haft en relativt låg profil i nyhetsrapporteringen från det ryska försvarsministeriets informationstjänst. Officiellt förefaller inga större övningar inom ramen för armékåren genomförts, vid en genomgång av den specifika rapporteringen för MD N under 2017. Historiskt finns det dock en diskrepans mellan vad som rapporteras och vad som de facto genomförs, varvid kårövningar kan ha genomförts under 2017, något inlägget återkommer till.

När den mediala bevakningen var som mest omfattande kring den ryska Östersjömarinens avlyssningar på internationellt vatten i Östersjön vid inledningen av april månad 2018,2förefaller den 14. Armékåren påbörjat sin första, officiella, armékårsövning. Den 04APR2018 publiceras en artikel att personal ur de två motoriserade brigaderna inom MD N påbörjat en beredskapskontroll inom ramen för en stabstjänstövning för den 14. Armékåren. Övningsledaren var chefen för den ryska Norra Marinen,3 Amiral Nikolaj Evmenova tillika chef MD N.4

Enligt övningsscenariot skulle den 14. Armékåren avvärja ett angrepp på ryskt territorium genomfört av den s.k. konventionellamotståndaren. Det övergripande syftet med stabstjänstövningen för armékåren skall ha varit att utveckla och höja ledningsförmågan inom armékåren i en kontinuerligt föränderlig stridsmiljö samt öka förmågan avseende nyttjandet av bl.a. obemannade flygande farkoster och nya vapensystem. Övningen skall även utgjort kontroll avseende uppnådd utbildningsnivån under vinterutbildningsperioden.5 Den 05APR2018 publiceras ytterligare en artikel, där det beskrivs hur personal ur en motoriserad brigad avvärjt ett angrepp från den konventionella motståndarens jägar- alternativt specialförband.6

Detta är de enda publicerade uppgifterna avseende den kårövning som skall ha genomförts under inledningen av april månad 2018. Den låga graden av publicitet kring den 14. Armékåren är intressant att notera, i jämförelse med t.ex. den 11. Armékåren i Kaliningrad Oblast. Dock kan en förklaring finnas i den korta tid som den 14. Armékåren varit upprättad,7 därtill den begränsade mängden förband som den förefaller bestå av.8 Vad som dock kan anses vara något anmärkningsvärt är den begränsade rapporteringen kring övningen den 04APR2018 mtp. hur andra beredskapskontroller rapporteras inom t.ex. det västra militärdistriktet (MD V). Därtill är det intressant att övningen startade samtidigt som Östersjömarinens avlysningar i södra Östersjön blev aktiva.

Dock får det ses som möjligt att ytterligare en övning genomförts på kårnivå, för den 14. Armékåren. Inom ramen för övning Zapad-2017 övades bl.a. försvar mot landstigningsföretag inom MD N vid övningsfältet Pumanki den 18SEP2017. Detta var de enda officiellt rapporterade markstridsmomentet MD N genomförde under övning Zapad-2017. Vid denna övning förefaller dock förbandet utgjorts av 61. Marininfanteribrigaden,9 som ej ingår i den 14. Armékåren. Dock fanns indikationer på att den markbaserade övningsverksamheten var större än det som delgavs officiellt. En misstanke som kom att stärkas när chefen för de ryska luftlandsättningstrupperna visade sig vara i Murmansk Oblast, då han skadades vid en trafikolycka den 19SEP2017.10

De misstankar som fanns avseende en mer omfattande markövning inom MD N under Zapad-2017, bekräftades när den norska underrättelsetjänsten delgav sin årsrapport för 2017, i mars 2018. Vid en efterföljande genomgång för Oslo Militære Samfunnutvecklade chefen för den norska underrättelsetjänsten vad det hade omfattat. Enligt den norska underrättelsetjänsten skulle bl.a. Iskander förband framgrupperat nära den norska gränsen under Zapad-2017. Men även större markförband (mekaniserat infanteri och luftlandsättningsförband) hade förflyttats på väldigt kort tid, till Kolahalvön med flyg och järnväg. De ryska väpnade styrkorna skulle även vidtagit passiva och aktiva åtgärder för att dölja sin verksamhet.11 Hur stor förbandsmassa som förflyttades till Kolahalvön under Zapad-2017, delgavs ej.

Troligtvis rör det sig om mer än brigad storlek (4 - 5,000 man) vad avser förflyttningen till MD N, när chefen för den norska underrättelsetjänsten påtalar att det var första gångensedan det kalla krigets slut som omfattande ryska förbandsförflyttningar genomförs till Kolahalvön.12Som minst torde förbandsvolymen varit större än de förband som tillfördes vid den beredskapskontroll som genomfördes 16-21MAR2015 där förband förflyttades till MD N (cirka 2,000 man).13 Här blir det återigen intressant att notera avsaknaden av officiell rysk rapportering kring denna verksamhet.

De till vardag markbaserade förbanden inom MD N och främst på Kolahalvön bör belysas för att skapa en kontext, de posteringar som finns utplacerade i den Arktiska övärlden kommer ej beröras. Den 14. Armékåren förefaller i skrivande stund enbartbestå av 80. och 200. Motorskyttebrigaden.14 Övriga markstridsförband som finns inom MD N utgörs av 61. Marininfanteribrigaden, 420. Marina Spetsnazbrigaden, 536. Kustrobotbrigaden, 186. Televapencentrat och 180. Ingenjörsbataljonen.15 Därutöver tillkommer ett antal markförband ingående i 45. Flyg- och luftförsvarsarmén.

De ryska Arméerna/Armékårerna har i grunden ingen generisk sammansättning, dock finns vissa grunddrag kring hur de är utformade. De består av en eller flera manöverförband såsom motorskyttebrigader eller stridsvagnsbrigader. Därtill kan de innehålla en ledningsbrigad, en logistikbrigad, en luftvärnsbrigad, en spaningsbrigad, en broläggningsbrigad, en artilleribrigad, ett ingenjörregemente och ett CBRN regemente.16Markrobotbrigader, såsom Iskander systemet, ingår även i Arméerna/Armékårerna.17

Utgående från de grunddrag som finns, förefaller det vara relativt storabrister innan den 14. Armékåren kan anses utgöra en komplett Armékår. Vissa indikationer finns på att ytterligare förband kommer tillföras MD N och möjligtvis den 14. Armékåren. Bland annat har diskussioner förts om upprättande av en spaningsbrigad, därtill ytterligare ett manöverförband, den 82. Motorskyttebrigaden.18 Dock förefaller ingen information publicerats om eventuell tillförsel av understödjande enheter, såsom ledningsförband, logistikförband m.m. Här finns möjligheten att sådana delar tillförs ur andra militärdistrikt,19såsom det centrala militärdistriktet (MD C) som får anses utgöra Rysslands strategiska reserv.20

I de ryska militärdistrikten leder militärdistriktschefen sina markförband via arméerna eller armékårerna i militärdistriktet.21Då en större mängd markförband förefaller ombaserats till Kolahalvön under övning Zapad-2017, manöverförband och markrobotförband som organisatoriskt finns under Armé och Armékår, kan det ses som troligt att den 14. Armékåren under Zapad-2017 genomförde en kårövning. Den eller de tillförda luftlandsättningsenheterna stod möjligtvis under militärdistriktschefens ledning maa. att de utgör en strategisk resurs.

Avsaknaden av rapportering kring den 14. Armékårens övningsverksamhet har berörts ett antal gånger i detta inlägg. Selektiv rapportering är på intet sätt unikt avseende de ryska väpnade styrkorna då det utgör en form av informationssäkerhet.22 I sammanhanget bör det påtalas att Arktis utgör ett av tre prioriterade geografiska områden, de två andra är Östersjöregionen och Svarta havsregionen. De två sistnämnda geografiska områdena har även tillförts armékårer.23 Jämförs rapporteringen mellan de tre områdena kan det anses finnas fog för att hävda, att det genomförs en selektiv rapporteringavseende markstridsverksamheten inom MDN. Därtill kan agerandet under övning Zapad-2017 även tillföras detta, som stärker bilden av ett försök att döljaden förmågeuppbyggnad som sker samt bibehålla ett fokus hos de västliga länderna gentemot Svarta havsregionen och Östersjöregionen. Här skulle eventuellt avlyssningarna i Östersjön vid inledningen av april 2018, kunnat utgöra en distraktor för att fästa uppmärksamheten mot Östersjöregionen när kårövningen påbörjades inom MD N. På motsvarande sätt som medias fokuseringen under Zapad-2017 främst var riktat mot Östersjöregionen och ejmot vad som skede inom MD N.

Vad avser fortsatt förmågeuppbyggnad har det bl.a. framkommit uppgifter att den 200. Motorskyttebrigaden kan komma tillföras en luftlandsättningsbataljon för att höja förmågan vad avser lösande av uppgifter över större områden.24 Därtill har det även framkommit information att eventuellt den 200. eller 80. Motorskyttebrigaden skall ökas upp till divisions storlek.25Här skall tilläggas att dagens ryska divisioner är något mindre än de sovjetiska, en rysk motoriserad division bedöms bestå av cirka 8,000 soldater emedan en sovjetisk motoriserad division bestod av cirka 13,000 soldater.26 Varvid det ej rör sig om en omfattande ökning. Därtill förefaller MD N tillföras markrobotförband av typen Iskander innan 2020 utgång.27Detta skulle kunna öka sannolikheten för upprättandet av en spaningsbrigad inom MD N maa. det invisningskompani som eventuellt finns inom spaningsbrigaderna.28 I sammanhanget är det även intressant att notera hur en bedömning gör gällande att i händelse av att en spaningsbrigad upprättas inom Kaliningrad Oblast, skulle detta kunna indikera mer offensiva operationer,29denna möjlighet bör även beaktas avseende MD N.

Vad avser övningsverksamhet under 2018, får det ses som möjligtatt övningsverksamheten kommer vara hög från slutet av kvartal två och hela kvartal tre och del av fyra med markstridsförbanden i MD N maa. NATO övningen Trident Juncture som genomförs mellan augusti och december 2018 i mellersta Norge, där det aktiva skedet främst är i slutet av oktober och inledningen av November.30Detta kommer möjligtvis föranleda ytterligare ombaseringar av Iskander förband till MD N men även förbandsförflyttningar till MD N likt de under Zapad-2017. I sammanhanget är det värt att belysa att den ryska Norra Marinen även förefaller vara delaktiga i årets ryska strategiska övning Vostok-2018,31 som främst är till för att öva det östra militärdistriktet (MD Ö). Detta skulle i sig kunna innebära att delar av markstridsförbanden ur MD N även kommer övas under Vostok-2018.

Avslutningsvis, den ryska styrkeuppbyggnaden inom MD N förefaller till del ske inobscura. I vissa fall rapporteras verksamhet, främst avseende de posteringar som upprättas i den Arktiska övärlden. Vad avser t.ex. styrkeuppbyggnaden och övningsverksamheten på Kolahalvön förefaller rapporteringen vara kraftigt begränsad. Arktis utgör ett för Ryssland viktigt område, härvid kan det ses som möjligtatt de försöker binda västliga resurser i andra områden, såsom Östersjöregionen, emedan de själva gradvis ökar sin förmåga i det område de anser vara dess primära på sikt.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Institute for the Study of War 1(Engelska)
Jägarchefen 1, 2(Svenska)
Lenta 1(Ryska)
Oslo Militære Samfund 1(Norska)
RIA Novosti 1, 2(Ryska)
Rysslands Försvarsministerium 1, 2, 3, 4, 5(Ryska)
Svenska Dagbladet 1(Svenska)
TASS 1, 2 (Engelska)
Totalförsvarets forskningsinstitut 1(Svenska)
Verdens Gang 1(Norska)
Zvezda 1(Ryska)

Bartles, Charles K. Grau, Lester W. The Russian Way of War: Force Structure, Tactics, and Modernization of the Russian Ground Forces. Fort Leavenworth: Foreign Military Studies Office, E-bok, 2017.
Department of the Army. The Soviet Army: Troops, Organization, and Equipment. Washington, DC: Department of the Army, 1991.
Sutyagin, Igor. Bronk, Justin. Russia's new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon: Routledge Journals, E-bok, 2017.

Slutnoter

1Министерство обороны Российской Федерации. Министр обороны России провел очередное заседание Коллегии военного ведомства. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12119607@egNews(Hämtad 2018-05-06)
2Svenska Dagbladet. Hellekant, Johan. Ryska robottester: ”Sverige ska vara uppmärksamt”. 2018. https://www.svd.se/ryska-robottester-sverige-ska-vara-uppmarksamt(Hämtad 2018-05-06)
3Министерство обороны Российской Федерации. На Северном флоте начались учения соединений сухопутных и береговых войск. 2018. https://structure.mil.ru/structure/okruga/north/news/more.htm?id=12169871@egNews(Hämtad 2018-05-06)
4Министерство обороны Российской Федерации. Евменов Николай Анатольевич. 2018. https://structure.mil.ru/structure/okruga/north/head.htm(Hämtad 2018-05-06)
5Министерство обороны Российской Федерации. На Северном флоте начались учения соединений сухопутных и береговых войск. 2018. https://structure.mil.ru/structure/okruga/north/news/more.htm?id=12169871@egNews(Hämtad 2018-05-06)
6Министерство обороны Российской Федерации. Разведчики мотострелковой бригады Северного флота на учении уничтожили условных диверсантов. 2018. https://structure.mil.ru/structure/okruga/north/news/more.htm?id=12170032@egNews(Hämtad 2018-05-06)
7Министерство обороны Российской Федерации. Министр обороны России провел очередное заседание Коллегии военного ведомства. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12119607@egNews(Hämtad 2018-05-06)
8Harris, Catherine. Kagan, Frederick W. Russia's Military Posture: Ground Forces Order of Battle. Washington, DC: Institute for the Study of War, Critical Threats Project, 2018, s. 38.
9Министерство обороны Российской Федерации. Морпехи Северного флота в ходе учения отразили высадку морского десанта условного противника на полуостров Средний. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12142720@egNews(Hämtad 2018-05-06)
10Лента. Главком ВДВ получил тяжелые травмы в ДТП в Мурманской области. 2017. https://lenta.ru/news/2017/09/19/vdv/(Hämtad 2018-05-06)
11Oslo Militære Samfund. Foredrag: Etterretningstjenestens årlige situasjonsvurdering. 2018. https://www.oslomilsamfund.no/foredrag-etterretningstjenestens-arlige-situasjonsvurdering-3/(Hämtad 2018-05-06)
12Ibid.
13Jägarchefen. Si vis pacem, para bellum - Beredskapskontroll 16-21MAR15. 2015. http://jagarchefen.blogspot.se/2015/04/si-vis-pacem-para-bellum.html(Hämtad 2018-05-06)
14Harris, Catherine. Kagan, Frederick W. Russia's Military Posture: Ground Forces Order of Battle. Washington, DC: Institute for the Study of War, Critical Threats Project, 2018, s. 38.
15Sutyagin, Igor. Bronk, Justin. Russia's new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon: Routledge Journals, E-bok, 2017, s. 128-129.
16Bartles, Charles K. Grau, Lester W. The Russian Way of War: Force Structure, Tactics, and Modernization of the Russian Ground Forces. Fort Leavenworth: Foreign Military Studies Office, E-bok, 2017, s. 30.
17Ibid. s. 30, 242, 263.
18Sutyagin, Igor. Bronk, Justin. Russia's new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon: Routledge Journals, E-bok, 2017, s. 123, 124.
19Sutyagin, Igor. Bronk, Justin. Russia's new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon: Routledge Journals, E-bok, 2017, s. 126.
20Persson, Gudrun (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2016. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2017, s. 74.
21Bartles, Charles K. Grau, Lester W. The Russian Way of War: Force Structure, Tactics, and Modernization of the Russian Ground Forces. Fort Leavenworth: Foreign Military Studies Office, E-bok, 2017, s. 29.
22Persson, Gudrun (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2016. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2017, s. 17-18
23ЗВЕЗДА. Арктика-Калининград-Крым: стратегический треугольник российской обороны. 2015. https://tvzvezda.ru/news/forces/content/201501150803-rbra.htm(Hämtad 2018-05-06)
РИА Новости. Шойгу: одиннадцатый армейский корпус сформирован в составе Балтфлота. 2016. https://ria.ru/defense_safety/20160629/1454296699.html(Hämtad 2018-05-06)
РИА Новости. В Крыму сформирован 22-й армейский корпус Черноморского флота. 2017. https://ria.ru/defense_safety/20170210/1487713296.html(Hämtad 2018-05-06)
24Sutyagin, Igor. Bronk, Justin. Russia's new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon: Routledge Journals, E-bok, 2017, s. 125.
25Ibid. s. 125-126.
26Bartles, Charles K. Grau, Lester W. The Russian Way of War: Force Structure, Tactics, and Modernization of the Russian Ground Forces. Fort Leavenworth: Foreign Military Studies Office, E-bok, 2017, s. 32.
Department of the Army. The Soviet Army: Troops, Organization, and Equipment. Washington, DC: Department of the Army, 1991, s. 4-38.
27TASS. Russian ground forces to be fully rearmed with Iskander-M ballistic missiles by late 2020. 2017. http://tass.com/defense/947360(Hämtad 2018-05-06)
28Jägarchefen. Striden på djupet. 2018. http://jagarchefen.blogspot.se/2018/01/striden-pa-djupet.html(Hämtad 2018-05-06)
29Sutyagin, Igor. Bronk, Justin. Russia's new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon: Routledge Journals, E-bok, 2017, s. 94.
30Verdens Gang. Braaten, Magnus. Trafikkproblemer og støy: Slik blir NATOs storøvelse i Norge. 2018. https://www.vg.no/nyheter/innenriks/i/1kdjvq/trafikkproblemer-og-stoey-slik-blir-natos-storoevelse-i-norge(Hämtad 2018-05-06)
31TASS. Northern Fleet, troops from eastern and central Russia to hold large-scale drills in 2018. 2018. http://tass.com/defense/979146(Hämtad 2018-05-06)

En strategisk överraskning och dess konsekvenser

av Stefan Forss

De förfärliga bilderna av små barn som blev mål för attacken med kemiska vapen i Douma i Syrien den 7 april upprörde hela världen, även president Trump. Efter att han den 11 april släppte iväg en tweet om att Ryssland ska se upp, eftersom ”fina, nya och smarta” amerikanska missiler var att vänta, stod det klart att det bara var en tidsfråga när attacken skulle komma.

Typiskt för Trump var detta dock bara en spontan reaktion från hans sida. Enligt en brittisk regeringskälla hade Trump faktiskt ”ingen aning om vad han talade om”. Men redan följande dag verkade han vackla, eftersom han då twittrade att han inte sagt något alls om när en attack mot Syrien skulle ske. ”Det kan ske snart eller inte alls så snart!”

Ryssland som alltjämt blånekar till att allianspartnern Syrien skulle ha haft något med incidenten att göra, klargjorde att varje angrepp skulle besvaras, och särskilt om ryska soldater kom till skada.

När tillräckliga bevis på syriska arméns skuld fanns tillgängliga, var det främst den brittiska premiärministern Theresa May som övertygade Trump om att en militär respons var nödvändig. Sunday Times hade en talande rubrik den 15 april: ”Theresa May shows steel while Donald Trump wobbles in final countdown”. Kritiken mot May att hon skulle gå enbart USA:s ärenden är absurd. Av ytterst stor vikt var att även Frankrikes president Emmanuel Macron ställde upp.

Den begränsade attack som USA, Storbritannien och Frankrike gjorde tidigt på morgonen den 14 april, med politiskt stöd från hela EU och Nato, var noggrant planerad och avvägd och närmast perfekt genomförd utan civila offer. Det finns en uppsjö av information rörande detaljerna i den koordinerade vassa och korta (ca 10 minuter) attacken mot några få mål i Syrien. Bloggaren Corporal Frisks (Robin Hägglund) utmärkta och snabbt gjorda sammanställning kan rekommenderas, med tillägget att vissa detaljer senare blivit klarare redovisade. Det gäller särskilt stridsflygplanet F-22 Raptors roll samt bruket av kryssningsmissilen JASSM. New York Times analytiska artikel den 19 april om operationens tillkomst och följder är mycket läsvärd.

Attacken var först och främst en politisk aktion, utan andra militära målsättningar än att dra en klar gräns mot bruket av kemiska stridsmedel, något som Syrien gjort sig skyldig till otaliga gånger under inbördeskriget och även Ryssland nyligen i fallet Skripal i Salisbury. ”Lavrov ljuger sig blå”, sa den ryska kemisten Vladimir Uglev, 71, om den ryska utrikesministerns sätt att förneka allt samröre med Skripal-affären. Uglev är en av de ledande forskarna i Ryssland som utvecklade nervgiftet Novitjok, vilket han hellre kallar A-234. ”Ryssland erkänner aldrig något, men förr eller senare kommer sanningen fram i alla fall”, sa Uglev till reportern Anna-Lena Laurén (DN och HBL, 21 april).

Man kan kanske t o m betrakta koalitionens angrepp som en variant av Rysslands upphaussade doktrin att eskalera för att de-eskalera militära konflikter. I detta fall handlade det inte om kärnvapen utan om en konventionell eskalering för att få slut på bruket av kemvapen. Rysslands och Syriens försök att misskreditera och försvåra OPCW:s arbete är skamlöst, liksom Rysslands agerande i FN:s säkerhetsråd.

Det bör dock ha kommit som en obehaglig överraskning för Ryssland och Putin att man i väst lyckades på en vecka åstadkomma en allians mot Syrien och att agera militärt mot ryska intressen. Från Kremls horisont sett borde ju tingens ordning vara rakt tvärtom. Ryssland står för överraskningarna, väst står oförberett med garden nere och reagerar med snigelfart, om ens alls.

Vissa observatörer menar att den västliga koalitionens korta attack var meningslös, eftersom den inte löser något och kriget fortsätter i gamla spår. Andra igen menar att Ryssland kan dra en lättnadens suck, eftersom attacken var så begränsad och att ryssarna inte led några förluster.

Ett sådant resonemang håller inte, åtminstone inte på sikt. Ryssland som vill kontrollera länder, måste räkna med att man i militära konflikter med andra länder allt oftare kan få en koalition som motståndare. Att en sådan konstellation uppstod så överraskande snabbt i Syrien har helt klart skärrat Kreml. Från rysk synvinkel kan man definitivt se det som ett oönskat trendbrott. ”Ryssland och Väst befinner sig i en situation som är värre än den som rådde under kalla kriget”, sa utrikesminister Sergej Lavrov i en intervju för BBC:s program Hardtalk den 16 april.

Under presidentvalskampanjen i Finland i början av året framhöll president Sauli Niinistö att koalitioner av villiga kan uppstå spontant. I ett sådant skarpt läge är politiska allianser i sig inte särskilt mycket värda. För länder som Finland och Sverige gäller det alltså att se till att det även bör innehålla en robust militär dimension, i praktiken förmåga till verklig operativ samverkan med Natopartners.

De ryska vapensystemen kunde knappast ha fått sämre reklam än den de fick den 14 april i Syrien. Från rysk synvinkel var de ryska vapnens verkan pinsamt låg, för att inte säga obefintlig. Man har gjort stora ansträngningar för att fräscha upp bilden, men att rada lögner på varandra lurar kanske det egna folket för en stund, men knappast så många andra och definitivt inga seriösa presumtiva vapenköpare av rysk militär materiel. Ryssland är redan på väg att förlora sin ställning som vapenleverantör till Indien.

Ryska försvarsministeriets talesman, generalmajor Igor Konosjenkov redogjorde i detalj för den USA-ledda attackens ”verkliga mål” (Tass den 16 april). Enligt generalen attackerades också andra syriska militära mål än de som koalitionen redovisade. Bland andra skall flera flygbaser ha attackerats, men det syriska försvaret hade fungerat fenomenalt. Skadegörelsen hade blivit minimal. Generalen sa att sammanlagt 112 syriska luftvärnsmissiler av varierande slag hade använts, inklusive 25 Pantsir-S1-missiler av vilka 23 ska ha träffat sina mål. Buk-systemet var lika effektivt. Bara några äldre ryska luftvärnssystem hade misslyckats. Som bekant hävdades det från ryskt håll snabbt att hela 71 av fiendens 103 kryssningsmissiler och flygburna attackvapen hade avvärjts.

En dominerande västlig uppfattning är att dessa ryska redogörelser är rena sagor. Även finska diplomater har offentligt framhållit att syrierna eller ryssarna inte lyckades skjuta ned några kryssningsmissiler över huvud taget. I normala fall skulle ryssarna direkt ha visat bilder av rester av nedskjutna missiler. Från amerikansk sida beskrev man däremot hur syrierna avfyrade 40 luftvärnsmissiler, men inte mot de angripande missilerna som redan hade nått sina mål, utan efter attacken och mot obefintliga mål.

De senaste åren har man i väst målat upp Rysslands förmåga att åstadkomma s k A2/AD-områden där det är svårt eller omöjligt för Rysslands motståndare att operera militärt. Attacken i Syrien den 14 april kanske ger anledning att tänka om. Dessutom blev betydande västliga kvalitativa förmågor alltjämt outnyttjade. Ryssland kan naturligtvis hävda detsamma, att de mest potenta vapensystemen inte sattes in, men det skulle likväl strida mot general Konosjenkovs pompösa beskrivning.

Rysslands förhållningssätt till frågan om kemiska vapn bör emellertid ses i ett större sammanhang där Ryssland inte längre följer de internationella regelverk man själv varit med om att bygga upp. Detta gäller den grundläggande säkerhetsordningen inom OSSE-området, som skapades med gemensamma krafter efter kalla krigets slut, den övergripande rustningskontrollprocessen inklusive militära förtroendeskapande åtgärder, mellanstatliga fördrag mellan Ryssland och andra länder, t ex Ukraina.

Det tog alltför länge för väst att inse vad som var på gång. Temat för Valdai-klubbens stora sammankomst i Sotji i oktober 2014 kunde knappast ha varit tydligare: ”Nya regler eller ett spel utan regler.” Putins anförande synkroniserade helt med det temat. Det kan vara skäl att återkomma till denna stora fråga i ett senare blogginlägg.

Den eminenta brittiska Rysslandsexperten James Sherr hör till dem som redan kommenterat detta. Han anser att Ryssland överraskades redan av den kraftfulla västliga diplomatiska responsen på Skripalaffären, men att även Rysslands aktioner i Syrien och Ukraina lett till en ”konsoliderad reaktion, inte universell men stark och långt mer samstämmig än vad vi klarade av tidigare”. Slutligen ”börjar även tidigare skeptiker förstå att Ryssland spelar utifrån helt andra målsättningar och med en annan regelbok än den vi har och behöver och som är helt nödvändig för vår säkerhet”.

 
Författaren är professor och kallad ledamot av KKrVA.