månadsarkiv: juni 2018

IT-soldater rycker in 2020

Under ett framträdande vid en konferens i Luleå i april berättade Försvarsmaktens CIO, generalmajor Fredrik Robertsson, att man avsåg mönstra och utbilda IT-soldater med plikt och att de första ska rycka in år 2020. Arbetet för att realisera detta fortskrider med kraft och genom ett samtal med överste Patrik Ahlgren, chef CIO Cyberförsvar vid ledningsstaben på Högkvarteret, klarnar bilden. FM CIO

Kompetensförsörjningsbehovet är stort och vikten av cyberområdet pekas tydligt ut som ett utvecklingsområde i såväl Perspektivstudien som strategisk inriktning. Försvarsmaktens personalförsörjning inom cyberområdet behöver ske såväl med fokus på kunskapsdjup som på kapacitet och numerär, så som det uttrycks i Perspektivstudien. Metoder och processer för att öka rekrytering och därmed uppfylla personalmålen ska utvecklas vidare.

– Försvarsmaktens kompetensförsörjningsbehov inom cyberområdet ser ut som samhället i övrigt. Behovet av IT-säkerhetsarbete ökar och för att hinna med behövs personal. Inom Försvarsmakten behöver vi helt enkelt bli fler inom vissa funktioner, varav cyber är en. Inom denna funktion finns inte den naturliga rekryteringsbasen i form av grundutbildade soldater, vilket gör att vi direktrekryterar från samhället i övrigt. Vi kan dock inte fullt ut och över tid förlita oss på direktrekryteringen utifrån och plikten blir därför ett viktigt komplement, säger Patrik Ahlgren.

Detta innebär alltså att man kommer fortsätta – och troligen intensifiera – rekryteringen av personal på den civila arbetsmarknaden, men också att de som gör sin militärtjänstgöring som IT-soldat dels bör vara så motiverade som möjligt redan innan utbildningen och dels finna Försvarsmakten vara en så bra och intressant arbetsgivare att man efteråt stannar inom verksamheten som anställd. Därmed skapas en rekryteringsplattform, utöver att man får krigsplacerade individer till verksamheten.

Cyberområdet är naturligtvis inte ensamt om stora behov av personal och resurser och jag frågar Ahlgren om hur stödet internt har varit för de satsningar som görs, i en pressad ekonomi?

– Alla är medvetna om behoven inom cyberområdet och att vi måste ta i frågan. Risken för motstånd internt minskade betydligt i och med att regeringen i vårändringsbudgeten tilldelade resurser för att förstärka Försvarsmaktens cyberförmåga och vi gröper därför inte ur någon annans plånbok genom omfördelning för att få detta till stånd. Jag bedömer att det finns stort stöd internt, men också stort intresse från samverkande myndigheter.

Tidsplanen för grundutbildning mot it-soldat ser ut som följer:

  • Kravprofil och beställning till Totalförsvarets rekryteringsmyndighet (TRM) är klar i mars 2019.
  • Mönstring inleds 2019.
  • De första IT-soldaterna rycker in under 2020 för 11 månaders utbildning.

Försvarsmakten utvecklar offensiva verkansmedel i cybermiljön, är it-soldater en del av den ambitionen?

– Jag kan inte gå in i detalj på alla typer av befattningar under it-soldatutbildningen, men utifrån befattning får man sedan en fortsättningsutbildning som är individuell utifrån förkunskaper. Det kommer att vara en bredd på de som rycker in och vi kommer ha en bredd inom verksamheten.

Kan du säga något om den kravprofil som TRM kommer testa vid mönstring? Är detta chansen för de som inte uppfyller Försvarsmaktens nuvarande fysiska krav, men som har andra förmågor?

– Både fysiska och psykologiska krav kommer anpassas för tjänsten. Dessa individer ska vara farliga i cybermiljön, inte någon annanstans, och den grundläggande soldatutbildningen för dem kommer vara anpassad till detta. TRM kommer ha särskilda mönstringstester, inklusive urvalsintervjuer med psykologer som har en speciell inriktning mot funktionen.

Hur många individer rör det sig om?

– Vi ser 30-50 individer framför oss i en första omgång. Beroende på hur det faller ut kan det sedan bli fråga om en dubblering. Vår ambition är att locka de bästa tjejerna och killarna i varje årskull. Var utbildningen ska ske är ännu inte bestämt, men ett antal förband kommer väljas ut för befattningsträningen. Soldaterna kommer att krigsplaceras i Försvarsmakten efter utryckning och vi hoppas som sagt på att många väljer att jobba vidare inom Försvarsmakten. Nu gäller det att hitta de som har ett eget driv och få dem att söka.

Hur gör ni det? Möjligen är det en förutfattad mening, men just den här målgruppen kanske inte alltid är lyhörd för Försvarsmaktens kommunikation?

– Annonsering och närvaro på rätt plats, där målgruppen befinner sig. Vi behöver nå ut till unga och berätta om att vi erbjuder en attraktiv utbildning som leder till jobb där man kommer ha spännande och kvalificerade uppgifter.  Utöver att trygga vår egen kompetensförsörjning ser vi också att utbildningen kommer vara värdefull merit för de rekryter som väljer att inte stanna i Försvarsmakten. På så sätt hoppas vi kunna stödja totalförsvaret och samhället i stort med kompetens. I arbetet har vi redan en dialog med exempelvis FRA.

Finns det några internationella exempel som i tittar särskilt på och hur ser du på någon form av ”cyberhemvärn”, som ibland föreslås i debatten?

– Finland har en etablerad utbildning och en organisation med reservister. Det finns mycket likheter oss emellan och positiva erfarenheter att bygga på för vår del. Estland har ett cyberhemvärn, så det finns exempel på det också. Det finns absolut ett behov av att samhällsviktiga verksamheter ska kunna förstärkas – kanske något slags driftvärn – även på IT-sidan. Men det är viktigt att reda ut ett antal frågor, till exempel exakt vad man skulle använda dem till? Om man ska gå in och arbeta i en organisation, med dess system, måste man ju känna till och vara utbildad på dem. Kanske är det också så att de som ska förstärka verksamheter har viktiga uppgifter i sin ordinarie, civila befattning och bör vara krigsplacerade just där. Men, jag tror att man ska ha en öppen attityd till olika lösningar. Behoven är som sagt stora.

Patrik Ahlgren avslutar med att överraska mig positivt.

– Faktum är att vi har bra sökande till de tjänster vi har ute. Vi rekryterar nu enligt plan till funktionen cyberförsvar med alla dess delkompetenser. Det är nästan kontroversiellt att säga det, när den allmänna bilden är att det är enormt svårt att rekrytera, men så är det. Vi kan inte konkurrera med de mest attraktiva civila arbetsgivarna lönemässigt, men vi har mycket annat att erbjuda som gör att topptalanger söker sig till oss. Framåt gäller det som sagt att säkra personaltillgång och kompetensförsörjning, även vid tillväxt, därför kan vi inte luta oss tillbaka. Försvarsmakten har redan idag de kompetenser som krävs för att genomföra alla typer av dator- och nätverksoperationer (cyberoperationer) inklusive aktiva operationer och Försvarsmakten förstärker nu förmågan ytterligare.

Om du är i Almedalen, eller har möjlighet att se en webbsändning, kan du lyssna på Patrik Ahlgren i seminariet Sveriges framtida cyberförsvar, som arrangeras av Folk och Försvar i samarbete med Försvarshögskolan och Utrikespolitiska Förbundet, den 5 juli klockan 1000-1200.

 

 

 

Orosmoln

av Hodder Stjernswärd

Det har i olika sammanhang talats om överdrifter när det gäller orosmoln i vårt närområde. Man har skakat på huvudet och sagt att detta är ett sätt att mana fram oro för att öka försvarsbudgeten.

Men verkligheten är den att i Östersjön pågår verksamhet som borde oroa alla strandägare. Våren innevarande år innehöll tydliga exempel på detta. I april genomförde den ryska marinen robotprovskjutningar i Östersjön bara några mil från Skånes östkust, mellan Bornholm och Öland. Civil flygtrafik och sjöfart tvingades lägga om sina rutter. Det gäller uppenbart för Kreml att visa upp nya vapensystem och kommunicera till omvärlden att Ryssland militärt ökar sin förmåga.

Det förefaller ibland som om den nya generationen ledare för s k stormakter glömt vilken fasa och ödeläggelse som kärnvapen innebär. Förmodligen skulle följden bli, antingen man talar om taktiska eller strategiska kärnvapen, allmän förödelse och ingen vinst för någon part. Snarare en fara för hela jordens existens.

En fråga som ytterligare hettat upp det politiska klimatet är den massutvisning av ryska diplomater som inleddes i Storbritannien på grund av förgiftningen av den ryske dubbelagenten Skripal och hans dotter. För att citera Sven Hirdman (SvD 5 april 2018) har ”britterna inte offentliggjort några entydiga bevis för vad som skett”. Sverige gav sig in i detta spel och ”solidaritetsutvisade” en rysk diplomat. Huruvida detta var klokt eller ej återstår att se.

I varje fall saknas inte orosmoln.

 
Författaren är överste 1 gr, ledamot av KKrVA samt tidigare Hovstallmästare.

Något om stridstekniska kärnvapen

Reflektion

Den 18JUN2018 publicerade Federation of AmericanScientists uppgifter avseende en trolig uppgradering av det enda identifierade kärnvapenförrådet i Kaliningrad Oblast.1Vad avser kärnvapen i Kaliningrad Oblast rör det sig sannoliktom taktiska kärnvapen som kan nyttjas på t.ex. det nu tillförda Iskander systemet, men även t.ex. Kalibr systemet på Bujan-M korvetter, men även andra vapensystem baserade i Kaliningrad Oblast.2 Således rör det sig mindre kärnvapenladdningar med en mer begränsad räckvidd kontra de strategiska kärnvapensystemen Ryssland även förfogar över.

I sammanhanget är det intressant att notera uppgifter som indikerat att kärnvapen eventuellt transporterats tidigare till Kaliningrad Oblast och förvarats där under 2000-talet.3 Vilket i sådant fall antingen skulle kunna indikera att det finns fler kärnvapenförråd i Kaliningrad Oblast, som ännu inte identifierats genom öppen inhämtning för att förvara de eventuellt befintliga kärnvapnen under renoveringen av förrådet. Alternativt att de eventuella taktiska kärnvapnen som transporterats till Kaliningrad Oblast transporterats därifrån under tiden för renoveringen av kärnvapenförrådet, eller ännu tidigare.

De taktiska kärnvapnen skall vara placerade i centrala lager och under ansvar av det 12. Huvuddirektoratet.4 Enligt en uppgift har detta tolkats som större lager, vilket det i Kaliningrad Oblast ej betraktas som.5 Enligt en annan uppgift från inledningen av 2000-talet, skall dessa taktiska kärnvapen spridas ut till förbanden, från dessa centrala lager, i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge.6 Utgående från detta skulle det kunna innebära att det ej finns några taktiska kärnvapen i Kaliningrad Oblast. Utifrån Kaliningrad Oblasts geografiska placering skulle det dock kunna innebära att kärnvapen placerats där kopplat till tidsfaktorn och möjligheterna att transportera dessa i händelse av att ett kraftigt försämrat säkerhetsläge, från ett centralt lager.

Vad avser 12. Huvuddirektoratet är det intressant att notera att de ingick i den första beredskapskontrollen 2013,7 vid återupptagandet av dessa kontroller sedan Sovjetunionens upplösning. Det 12. Huvuddirektoratet förefaller övat förflyttning av kärnvapenstridsspetsar från centrala lager till mindre förvaringsplatser under denna beredskapskontroll. Möjligenförflyttade de bl.a. kärnvapenstridsspetsar till de förvaringsplatser som finns i anslutning till de förband som skall kunna nyttja taktiska kärnvapen.8 Vad avser renodlade kärnvapenövningar i Kaliningrad Oblast, förefaller sådana genomförts, något den tidigare chefen för US Army Europe, General Ben Hodges, berörde vid en presskonferens i december 2015.9

Är det då något anmärkningsvärt att Ryssland moderniserar en förvaringsplats för taktiska kärnvapen och genomför övningar med sina kärnvapenförband? Nej i grunden är de inte det. Ryssland har kärnvapen varvid det ingår som en del i deras militärstrategiska doktrin. Vad som dock är intressant är fokuseringen som sker på bärsystem för taktiska kärnvapen i den diskussion som förekommer. Här är t.ex. Iskander systemet ett typexempel. Att Ryssland förfogar över ett flertal olika bärsystem för taktiska kärnvapen är inget okänt, däremot är det anmärkningsvärt att det ej diskuteras mer kring den mindre typen av taktiska kärnvapen, benämns populärt som slagfältskärnvapen eller stridstekniska kärnvapen vilket kommer vara termen som nyttjas i inlägget, som Ryssland, förefaller, förfoga över. Vilket detta inlägg kommer fokusera på.

Den första officiella indikationen avseende innehav kring ryska stridstekniska kärnvapen, förefaller skett i samband med den debatt som uppstod under 1990-talet avseende s.k. "reseväskekärnvapen" och om Ryssland, dels hade sådana, dels hade kontroll över dessa. På den ryska sidan drev AleksandrLebed, dels militär, dels Rysslands nationella säkerhetsrådgivare, att Ryssland eventuellt hade förlorat kontroll över ett antal av dessa taktiska  mindre kärnvapen. Enligt andra ryska uttalanden hade inte Ryssland några sådana stridstekniska kärnvapen.10 Enligt Aleksandr Lebedskall det rört sig om kärnvapenladdningar om ca ett kiloton som varit avdelade till ryska specialförband som kunde bäras och detoneras av en individ.11

Enligt Amerikanska uppgifter skall en stridsteknisk kärnvapenladdning utvecklats och tilldelats förband i Sovjetunionen, dock krävdes det minst två personer för att kunna förflytta och nyttja denna.12Utgående från laddningsvikt o.dyl. samt mängden personer som minst krävdes för nyttjande av det beskrivna stridstekniska kärnvapnet, påminner det väldigt mycket om de s.k. "Green Light" grupper som USA hade hos sina specialförband under det s.k. kalla kriget. Dessa grupper skulle innästla en motståndares område i händelse av en väpnad konflikt och placera ut kärnvapen, vilket förefaller haft en laddningsvikt om cirka ett kiloton.13

Enligt den ryske avhoppade GRU officeren Stanislav Lunev, skall det rört sig om två typer av  stridstekniska kärnvapen. Den ena RA-115s skall ha varit för bruk på land och RA-115-01s skall ha varit för bruk under vatten. Enligt honom skall dessa kärnvapen vägt mellan 22 och 27 kilo. Enligt honom kunde dessa vapen även nyttjas av ryska specialförband.14 Detta korrelerar väl med den amerikanska vikten på dess bärbara kärnvapenladdning som skall ha varit kring 26 kg. Det Amerikanska vapensystemet förefaller även kunnat nyttjas under vatten likt dess ryska motsvarighet.15

I sammanhanget är en artikel i den ryska militärteoretiska tidskriften "militära tankar" från 1995 avseende nyttjandet av specialförband intressant. I denna så framförs att vikten av striden på djupet som ökat under de senaste decennierna manat på en teknisk utveckling som bl.a. gett förbanden stridstekniska kärnvapen.16 Detta skulle till del kunna styrka Stanislav Lunevs uppgifter. Vad avser StanislavLunevs uppgifter har det framförts kritik mot dessa bl.a. har den amerikanska federala polisen, Federal Bureau ofInvestigation, uttalat sig kring dem och anser att han överdrivit vissa delar.17 Dock förefaller det inte specificerats vilka delar.

Vid ett uttalande 2001 av chefen för det 12. Huvuddirektoratet framkom att Ryssland hade stridstekniska kärnvapen som vägde 30 kilo och mindre. Enligt denne skall det röra sig om 84 stycken. Därutöver framkom att de antingen var förstörda eller under mycket hård bevakning och kontroll. Själva uttalandet blir något motstridigt utifrån faktorn förstörda och/eller under hård kontroll.18Vad som dock är intressant med uttalandet är att själva vikten på de stridstekniska kärnvapnen är i närheten av Stanislav Lunevs uppgifter.

Under det östra militärdistriktets strategiska övning 2010, Vostok-2010, förefaller en simulerad kärnvapenminanyttjats i det avslutande skedet av övningen. Detta skulle kunna indikera att Ryssland övade på hur taktiska mindre kärnvapen kan nyttjas för att få stop på en större anfallsrörelse.19Här skall dock beaktas att det troligtvis rör sig om något som är större i konstruktion än en klassisk stridsvagnsmina. Dock är det ett antagande utifrån hur de amerikanska stridstekniska kärnvapnen var konstruerade under det kalla kriget.20Således kan det antas att Ryssland åtminstone vid 2010, förfogade över stridstekniska kärnvapen maa. det genomförda övningsmomentet.

Varför är då detta intressant? Åtminstone intill 2010 förefaller Ryssland sett ett behov av att vidmakthålla stridstekniska kärnvapen som ett vapensystem. Varvid det får ses som troligtatt dessa vapensystem då ingick i rysk krigsplanläggning. Utgående från det teoretiska ramverk som uppstått avseende s.k. nukleär deeskalering av en militär konflikt, får det ses som troligtatt dessa vapensystem skulle kunna fylla en viktig roll. Om än att det ryska övningsagerandet utifrån s.k. nukleär deeskalering förefaller varit i den högre skalan av kärnvapen, kontra dessa stridstekniska system.21

Att det ses som minst troligt att Ryssland skulle kunna tillämpa s.k. nukleär de-eskalering accentueras tydligt i den amerikanska kärnvapenstrategin, Nuclear Posture Review, från 2018. Vad som även är intressant är att USA förefaller överväga att införskaffa stridstekniska kärnvapen, dock framgår inte med vilken form av bärsystem, för att kunna erhålla en graderad verkan kopplat till nukleär de-eskalering.22Nukleär de-eskalering berörs i en artikel från 1999 i den ryska militärvetenskapliga tidskriften militära tankar. Denna de-eskalering förefaller, utifrån artikeln, kunna genomföras i olika nivåer. Den första nivån förefaller vara att genomföra en ”demonstrativ insats” med en kärnvapenladdning mot ett isolerat geografiskt område som är obebott såsom ett ökenområde eller vattenområde,23 här kan säkert fjäll och annan ödemark även omfattas.

Den andra nivån skall vara att genomföra en ”hot-demonstration”, då insätts kärnvapen mot t.ex. knutpunkter, tanken med denna nivå är att hålla ned förluster på motståndarsidan men påverka denne i det huvudsakliga operationsområdet. Den tredje nivånär ”hot”, då insätts kärnvapen mot en motståndares förband i en operationsriktning för att påverka utgången i en annan. Den fjärde nivån är ”hot-straff” det innebär koncentrerat insättande av kärnvapen mot en motståndares förband i en eller flera operationsriktningar. Den femte nivån innebär ”hot-vedergällning” det innebär ett större insättande av kärnvapen mot flertalet mål i operationsområdet för att förändra utgången av den militära situationen. Den sjätte och sista nivån är "vedergällning", vid denna nivå insätts flertalet kärnvapen inom hela krigsteatern.24

Utgående från de tre första nivåerna, torde stridstekniska kärnvapen vara ett lämpligt alternativ att nyttja. När det främst rör sig om platser där det i förväg går att utplacera stridstekniska kärnvapen. Den tredje nivån torde även kunna vara vad som övades under Vostok-2010 med kärnvapenminor. De övriga nivåerna torde, dels kräva större kärnvapenladdningar, dels andra bärsystem för att kunna insätta dem utifrån tankarna kring respektive nivå. Utgående från tankegångarna kring nukleär de-eskalering kan det även förklara varför Ryssland så sent som 2010 förefaller haft stridstekniska kärnvapen.

Här blir det även intressant att fundera på om t.ex. de ryska specialförbanden fortsatt har stridstekniska kärnvapenladdningar och i sådant fall hur övas det? Ingår det som en del i t.ex. övningarna med den ryska kärnvapentriaden, vilket skulle kunna vara möjligt mtp. de olika nivåerna inom ramen för nukleär de-eskalering och hur de skall kunna påverka över olika ytor. Ett annat alternativ är ett separat övningsmoment. Därutöver torde nyttjandet av specialförband tillsammans med stridstekniska kärnvapen utgöra ett möjligt alternativt troligt val vid de två första nivåerna som berörs kring nukleär de-eskalering.

Varför är då detta viktigt? Som skrevs tidigare sker en fokusering främst på bärsystem, såsom Iskander, dock förefaller inte hela spektrumet av kärnvapen som kan nyttjas belysas. Stridstekniska kärnvapen torde, som berörts, fylla en viktig del i teoribildningen bakom nukleär de-eskalering då syftet är att eskalera för att deeskalera men fortfarande inte övergå till en renodlad kärnvapenkonflikt. Vilket gör att det får ses som ytterst märkligt att dessa taktiska mindre kärnvapen ej belyses i den västerländska debatten, trots att de så sent som 2010 förefaller haft en plats i rysk krigföringsförmåga. Därtill förefaller det finns en reell möjlighet att stridstekniska kärnvapen kommer börja spela en allt viktigare roll, utgående från de tankegångar som framförs i den amerikanska kärnvapenstrategin.

Varvid det blir viktigt att kärnvapenfrågan lyfts fram på ett helt annat sätt än i dag. Då vi nu eventuellt går mot en tid med förändrade tankegångar kring synen på kärnvapen, krävs det att det belyses från strategisk nedtill stridsteknisk nivå i t.ex. vår övningsverksamhet på motsvarande sätt som skedde under det s.k. kalla kriget.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Arms Control Association 1(Engelska)
Bulletin of the Atomic Scientists 1(Engelska)
Federation of American Scientists 1(Engelska)
James Martin Center for Nonproliferation Studies 1(Engelska)
Nuclear Threat Initiative 1, 2(Engelska)
Sveriges Television 1(Svenska)
The Foreign Policy 1(Engelska)
The Jamestown Foundation 1(Engelska)
The New York Times 1(Engelska)
The San Diego Union-Tribune 1(Engelska)
The Washington Times 1(Engelska)
Totalförsvarets forskningsinstitut 1, 2, 3(Svenska)
United Press International 1(Engelska)
U.S. Department of Defense 1, 2(Engelska)

Lunev, Stanislav. Through the Eyes of the Enemy. Washington, DC: Regnery Publishing, 1998, E-bok.

Slutnoter

1Federation of American Scientists. Kristensen, Hans M. Russia Upgrades Nuclear Weapons Storage Site In Kaliningrad. 2018. https://fas.org/blogs/security/2018/06/kaliningrad/(Hämtad 2018-06-24)
2Ibid.
3The New York Times. A Russian Base in the Baltics Is Reported to Have Nuclear Arms. 2001. https://www.nytimes.com/2001/01/04/world/a-russian-base-in-the-baltics-is-reported-to-have-nuclear-arms.html(Hämtad 2018-06-24)
The San Diego Union-Tribune. US: Poland concerned about armed Kaliningrad. 2011. http://www.sandiegouniontribune.com/sdut-us-poland-concerned-about-armed-kaliningrad-2011feb11-story.html(Hämtad 2018-06-24)
Sveriges Television. Olsson, Jonas. Varningen: Troligt med kärnvapen vid Östersjön. 2015. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/foi-om-ryskt-karnvapenhot-troligt-att-det-finns-karnvapen-i-kaliningrad-redan-nu(Hämtad 2018-06-24)
4Goliath, Martin. Kärnvapen för slagfältsbruk och europeisk säkerhet: en strategisk faktors regionala betydelse. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2017, s. 29-30.
5Federation of American Scientists. Kristensen, Hans M. Russia Upgrades Nuclear Weapons Storage Site In Kaliningrad. 2018. https://fas.org/blogs/security/2018/06/kaliningrad/(Hämtad 2018-06-24)
6James Martin Center for Nonproliferation Studies. Sokov, Nikolai. The “Tactical Nuclear Weapons Scare” of 2001. 2001. https://www.nonproliferation.org/the-tactical-nuclear-weapons-scare-of-2001/(Hämtad 2018-06-24)
7Norberg, Johan. Training to fight: Russia's major military exercises 2011-2014. Stockholm: Försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2015, s. 38, 40.
The Washington Times. Russia launched massive nuclear drill, Pentagon alarmed. 2013. https://www.washingtontimes.com/news/2013/mar/5/russians-launched-massive-nuclear-drill-sounded-al/(Hämtad 2018-06-24)
8The Washington Times. Russia launched massive nuclear drill, Pentagon alarmed. 2013. https://www.washingtontimes.com/news/2013/mar/5/russians-launched-massive-nuclear-drill-sounded-al/(Hämtad 2018-06-24)
9U.S. Department of Defense. Department of Defense Press Briefing by General Hodges on Operation Atlantic Resolve in the Pentagon Briefing Room. 2015. https://www.defense.gov/News/Transcripts/Transcript-View/Article/633667/department-of-defense-press-briefing-by-general-hodges-on-operation-atlantic-re/(Hämtad 2018-06-24)
10Arms Control Association. Russian Officials Deny Claims Of Missing Nuclear Weapons. 1997. https://www.armscontrol.org/act/1997_09/lebedsept(Hämtad 2018-06-24)
Nuclear Threat Initiative. Russia Says It Never Produced Nuclear Suitcases. 1997. http://www.nti.org/analysis/articles/russia-says-it-never-produced-nuclear-suitcases/(Hämtad 2018-06-24)
Nuclear Threat Initiative. Russian Calls Suitcase Nukes Too Expensive. 1997. http://www.nti.org/analysis/articles/russian-calls-suitcase-nukes-too-expensive/(Hämtad 2018-06-24)
11Arms Control Association. Russian Officials Deny Claims Of Missing Nuclear Weapons. 1997. https://www.armscontrol.org/act/1997_09/lebedsept(Hämtad 2018-06-24)
12Nuclear Threat Initiative. Russian Calls Suitcase Nukes Too Expensive. 1997. http://www.nti.org/analysis/articles/russian-calls-suitcase-nukes-too-expensive/(Hämtad 2018-06-24)
13The Foreign Policy. Rawnsley, Adam. Brown, David. The Littlest Boy. 2014. http://foreignpolicy.com/2014/01/30/the-littlest-boy/(Hämtad 2018-06-24)
14Lunev, Stanislav. Through the Eyes of the Enemy. Washington, DC: Regnery Publishing, 1998, E-bok, s. 24-25.
15 The Foreign Policy. Rawnsley, Adam. Brown, David. The Littlest Boy. 2014. http://foreignpolicy.com/2014/01/30/the-littlest-boy/(Hämtad 2018-06-24)
16Kadetov, V.V. The Employment of Special Task Forces Under Contemporary Conditions. Military Thought, vol 77, no.4, 1995, s. 33.
17United Press International. Horrock, Nicholas. FBI focusing on portable nuke threat. 2001. https://www.upi.com/FBI-focusing-on-portable-nuke-threat/90071008968550/(Hämtad 2018-06-24)
18The Jamestown Foundation. Felgenhauer, Pavel. General declares russian nukes secure. 2007. https://jamestown.org/program/general-declares-russian-nukes-secure/(Hämtad 2018-06-24)
19Ekström, Markus. Rysk operativ-strategisk övningsverksamhet under 2009 och 2010. Stockholm : Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2010, s. 61.
20The Foreign Policy. Rawnsley, Adam. Brown, David. The Littlest Boy. 2014. http://foreignpolicy.com/2014/01/30/the-littlest-boy/(Hämtad 2018-06-24)
21Bulletin of the Atomic Scientists. Sokov, Nikolai N. Why Russia calls a limited nuclear strike "de-escalation". 2014. https://thebulletin.org/why-russia-calls-limited-nuclear-strike-de-escalation(Hämtad 2018-06-24)
22U.S. Department of Defense. Nuclear Posture Review. Washington, DC: U.S. Department of Defense, 2018, s. xi-xii, 8-9.
23Militaryarticle. О применении ядерного оружия для деэскалации военных действий. 1999. http://militaryarticle.ru/zarubezhnoe-voennoe-obozrenie/1999-zvo/8995-o-primenenii-jadernogo-oruzhija-dlja-dejeskalacii(Hämtad 2018-06-24)
24Ibid.

Norrlandsinfanteri behövs!

av Jacob Fritzson
Författaren hävdar behovet av ett lättrörligt, bandvagnsburet, norrlandsinfanteri. Foto: Michael Berggren, Försvarsmakten.

Författaren hävdar behovet av ett lättrörligt, bandvagnsburet, norrlandsinfanteri. Foto: Michael Berggren, Försvarsmakten.

I en tidigare artikel beskrev jag behovet av förband som är särskilt anpassade till subarktiskt klimat och norrländsk terräng. Denna har sin särart och det krävs god vana och förståelse för terrängtypen för att kunna uppnå maximal effekt med den egna striden. Ett förband som har denna förståelse har skapat sig en stor fördel gentemot sin motståndare. Erfarenheter från exempelvis finska vinterkriget visar på att relativt lätt utrustade och små enheter kan åstadkomma stor skada mot en fiende som är tvungen att manövrera i terrängen utan erfarenhet av densamma.

I Norrland finns två mekaniserade bataljoner. Dessa är slagkraftiga och har förmågan att kunna ta terräng och slå en motståndare. Den största nackdelen för förbandstypen är att fordonen är tunga. Det verkar begränsande på typ av terräng förbandstypen kan slåss i. Pansarförband har en tradition av offensivt agerande vilket medför att detta är det som främst övas. Man är dock inte lika bra på att försvara tagen terräng.

I södra Sverige har infanteriet upplevt en renässans i och med att 71 Samt 12 bataljonen blivit motoriserade. Bataljonerna har tillförts Patria 360 vilka ökar deras rörlighet. Tack vare att de är hjulgående kan bataljonerna omgruppera snabbt och är lättrörliga. Bataljonernas främsta förmåga är inte att ta terräng utan att försvara tagen terräng.

Att som fiende röra sig i terräng där infanteri har grävt ner sig och förberett sig för försvarsstrid är ett bekymmer oavsett förbandstyp. Det räcker med att se hur mycket enskilda skyttar i Afghanistan kunde påverka konventionella förband med relativt små medel. Infanteriförmågan är i norra Sverige en bristvara. Även om de mekaniserade bataljonerna har pansarskyttekompanier är dessa bundna till pansarstriden och kommer fortsatt behöva vara offensivt inriktade. Även om de södra infanteribataljonerna kan omgruppera till Norrland är förbandstypen inte lämpad för den väglösa terrängen i denna landsända.

Det krävs således ett förband som är utbildat och utrustat för Norrland. Rent organisatoriskt kan de se ut som förbanden i söder men den stora skillnaden behöver vara att förbanden är bandgående. Med bandfordon bibehåller förbandet rörlighet även i den norrländska terrängen och blir inte vägbundet på samma sätt som en hjulburen enhet. Förbandstypen behöver ha en defensiv betoning med stort fokus på understödsförmågor där tillgången till Pansarvärnsvapen kommer att vara avgörande för att förbandstypen ska kunna nå framgång. Eftersom den främst inte ska strida från fordon är det viktigaste kriteriet för typfordonen att de är rörliga och har förmåga att transportera materiel. En vanlig bandvagn bör kunna tillfredsställa behoven mer än väl.

Bataljonen kan ingå som en del av en mekaniserad brigad och kan genom detta komplettera de brister som de mekaniserade bataljonerna har och bidrar därmed till att öka brigadens förmåga.

 
Författaren är fänrik vid Norrbottens Regemente

Moderaternas försvarspolitiska rapport – en kort recension




I går, den 19 juni, presenterade Moderaterna en försvarspolitisk rapport https://moderaterna.se/ett-starkt-forsvar-att-sakra-sverigemed den inriktning som partiet avser driva i Försvarsberedningens fortsatta arbete. Här en kort recension.

Rapporten innehåller många bra förslag men saknar inte brister, en del allvarliga sådana.

Det är inte svårt att dela åsikten att Totalförsvaret (både dess militära som civila delar) måste stärkas och att det måste ske i internationell samverkan. Att rapporten tydligt anger ett 2 % mål (av BNP) för försvarsutgifterna och förespråkar såväl en Natoanslutning som ett fördjupat europeiskt samarbete är därför glädjande.

Ett viktigt konstaterande i rapporten när det gäller försvarsmaktens ekonomi, förutom att den måste kraftigt förstärkas på sikt, är att det också måste tillföras medel i närtid. I storleksordningen 18 miljarder fram till 2021, det för att förverkliga försvarsbeslutet från 2015. Det är ju den plattform som nästa försvarsbeslut förutsätts bygga på.

Det är bra att behovet av kvalificerad egen försvarsforskning och möjligheter att exportera försvarsmateriel påpekas.

Vår förmåga att möta olika typer av cyberhot måste öka. Likaså måste regeringens möjligheter att utöva effektiv ledning vid kriser eller i värsta fall krig stärkas. Förslagen om att inrätta en central samordningsfunktion för cybersäkerhet och en krisledningsfunktion i statsrådsberedningen är därför välkomna.

Flera av de konkreta förslagen som rör försvarsmaktens inriktning är också nödvändiga åtgärder för att återskapa ett trovärdigt försvar. T ex behovet av en marin närvaro på Västkusten, en utökad basorganisation för flygvapnet, återskapandet av en fungerande logistik och ledningsorganisation för att kunna försvara Sverige, prioriteringen av förbandstjänst för officerare, utnyttja och utbilda värnpliktiga med speciella kvalifikationer till ”cybersoldater” mm.   

Även om rapporten till stora delar kan ses som en god inriktning för framtiden så har den några förvånande, i vissa stycken ytterst förvånande, brister. 

Den mest uppenbara är att Nordkalotten inte tycks existera som ett strategisk och operativt problem som kan vara helt avgörande för Sveriges säkerhet. Det är främst norska (och Nato) sjö- och flygstridskrafter baserade i Nordnorge som skyddar förbindelserna till Skandinavien genom att tidigt möta ryska marin- och flygföretag som utgår från Kolahalvön. En grundläggande förutsättning för att de ska kunna operera är att Sverige och Finland håller ”ryggen fri” för dem. Det vill säga att vi har en trovärdig försvarsförmåga i Övre Norrland. Den komponenten saknas helt i rapporten. Möjligheterna att ta emot förstärkningar och säkerställa landets försörjning måste ses i ett avsevärt större sammanhang än att bara öka vår förmåga på Västkusten (vilket också måste göras).

Ett likartat förbiseende gäller också vårt bidrag till Finlands försvarsförmåga. Något som rimligtvis är ett vitalt svenskt intresse. Finlands försörjningsmöjligheter och att ta emot stöd om sjötrafiken i Östersjön inte kan upprätthållas (vilket är ganska osannolikt) är helt beroende av transporter genom Sverige. Landvägen genom Övre Norrland och/eller över Bottenhavet. I det första fallet sammanfaller vårt behov av militär förmåga med det som krävs för att hålla ”ryggen fri” för Norge. I det andra fallet ställer det höga krav på svensk marin förmåga för bl a ubåtsjakt i Bottenhavet och amfibieförband för att kunna bidra till försvaret av Åland. Resurser som lyser med sin frånvaro i rapporten.

Ett specifikt förslag i rapporten som är ägnat att väcka viss förvåning är tanken att göra Hemvärnet till en egen försvarsgren. Som förslaget beskrivs där Hemvärnet ska ges liknande uppgifter (territoriell ledning, kvalificerade försvarsuppgifter), likartad utrustning (granatkastare, luftvärns- och pansarvärnsrobotar) och därmed rimligtvis också måste ges samma utbildning som vissa arméförband så framstår tanken som något oklar. Ska vi ha två arméer med dubblerade lednings-, logistik-, utbildnings-, m fl funktioner? Dessutom, redan idag har vi tämligen svårhanterliga ”försvarsgrensstrider” mellan Armén, Marinen och Flygvapnet, ska vi nu komplicera utvecklingen av Försvarsmakten ytterligare med att skapa en ”försvarsgrensstrid” inom markstridsfunktionen? Att tro att en sådan inte kommer att uppstå är nog att bortse från såväl empiri som den mänskliga naturen. Knappast något som kommer att bidra till en ökad operativ effekt.

Det finns självfallet ytterligare förslag i rapporten som kan diskuteras som t ex: varför uppsättandet av den tredje brigaden i armén inte skulle kunna vara genomfört till 2025, om inte antalet ubåtar också borde påverkas av den nytta de skulle kunna göra för att bidra till försvaret av Finland eller hur stort antalet krigsflygbaser egentligen borde vara för att säkerställa en effektiv spridning. Det är dock saker som kan regleras efterhand som förslagen börjar implementeras – det viktiga är att komma igång så fort som möjligt.

Den historieintresserade kan också reflektera över formuleringen på sidan 13 i rapporten ”Det är troligt att ett eventuellt väpnat angrepp bara kommer att vara under en kortare period”

Historiskt sett ett av de vanligaste antaganden som legat till grund för länders krigsförberedelser, stormakter som småstater – ett antagande som oftast visat sig vara fel, utomordentligt fel dessutom. Uthållighetsaspekten kanske därför också borde ha ägnats lite mera uppmärksamhet - militärt som civilt.   



Avslutningsvis. En i många stycken bra rapport men som hade tjänat på om den hade varit tydligare med ”det här vill vi”. Nu lämnas alltför många frågor öppna med formuleringar som utredas, studeras och undersökas. Även om många frågor är komplexa så är det säkerhetspolitiska läget idag sådant att risken med ett och annat felbeslut är avsevärt mindre än att skjuta upp beslut i väntan på det perfekta beslutsunderlaget.

                                                        *****


Almedalen 2018

Trots läget – både vad gäller omvärldsutveckling, kommande val, tidpunkt inför kommande försvarsinriktningsbeslut och svensk totalförsvarsplanering – är det inte så många seminarier om militärt försvar i Almedalen i år. Det beror bland annat på att Försvarsmakten väljer att tona ner sin närvaro betydligt jämfört med tidigare och att Försvarspolitisk Arena inte längre finns. Det kommer märkas. På den civila sidan händer det lite mer, i synnerhet vad gäller informationssäkerhet och påverkanskampanjer m.m. Med andra ord kan försvarsintresserade ändå se fram emot det hela. Sök t.ex. på ”försvar” i Almedalsveckans program så listas det ett antal arrangemang. Ett annat tips är att söka på den myndighet/organisation som omfattar relevanta ämnen – eller person rentav, om det är någon man tycker borgar för en intressant stund. För egen del är det, precis som i fjol, fler möten och interna arrangemang än publika, men följande seminarier ser jag mycket fram emot att moderera:

Måndag 2 juli

09:30 – 10:15 Hot och skydd – två sidor av samma mynt

Arrangör: Säkerhetspolisen

Hur arbetar Säkerhetspolisen för att skydda Sverige mot yttre samhällshotande verksamhet som riktar sig mot våra demokratiska värden? Och vad krävs för att säkra uppbyggnaden av vårt totalförsvar? Intresset för det mest skyddsvärda är stort och vi har ett högt och pågående underrättelsehot mot vårt land. Samtidigt ser vi att svenska skyddsvärd verksamhet har sårbarheter kopplade till exempelvis brister i upphandling och utkontraktering av IT-drift. Det kommer handla om hot, kontraspionage och säkerhetsskydd. Medverkande personer meddelas senare.

 

11:00 – 11:45 Säkerheten runt Östersjön

Arrangör: FOI och Försvarsmakten

Säkerhetsläget runt Östersjön har försämrats, hur är läget just nu? Hur påverkas Östersjön av övriga globala trender i säkerhetspolitiken? Vilka utmaningar ställs Försvarsmakten inför och hur hanteras situationen av övriga västliga länder? Hur resoneras det på den baltiska sidan av Östersjön?

Medverkande:
Micael Bydén, överbefälhavare, Försvarsmakten
Robert Dalsjö, forskare, FOI
Gudrun Persson, forskare, FOI

Tisdag 3 juli

Bland annat inspelning av samtal om försvarsvilja. Mer information senare.

 

Onsdag 4 juli

08:30 – 09:15 De digitala hoten – svensk samverkan förbättrar skyddet

Arrangör: Säkerhetspolisen, FRA, MUST

Arbetet med att bygga upp vårt totalförsvar pågår med full kraft. Samtidigt ser vi brister i skyddet av våra mest skyddsvärda verksamheter. En snabb teknisk utveckling i kombination med att allt mer skyddsvärd information finns tillgänglig i digitala system. Detta innebär ett förändrat hot och är en utmaning. Hur ska vi skydda oss? Medverkande personer meddelas senare.

 

13:15 – 14:45 Käk för kris och krig – livsmedelsberedskap för en ny tid 

Arrangör: SLU Sveriges lantbruksuniversitet

Hur ska vi uppnå livsmedelsberedskapen? Försvarsberedningens rapport Motståndskraft (Ds 2017:66) ger förslag som involverar såväl offentliga som privata aktörer och allmänhet, men samtidigt efterlyses en inriktning för vilka metoder som ska användas. Istället för att möta den nya tidens utmaningar med gårdagens lösningar kan vi utarbeta omställningsplaner, baserade på aktuell forskning. Vid detta seminarium diskuteras möjliga synergieffekter mellan två olika politikområden som sällan möts: civilt försvar och hållbarhet. Utgångspunkten är att flera av de lösningar som föreslagits för att göra livsmedelssystemet mer hållbart för att klara stora utmaningar, även vore en bra beredskapspolitik. Satsningen på stärkt beredskap kan därför, rätt utformad, samtidigt bidra till att göra jordbruket och resten av det svenska livsmedelssystemet mer resilient, dvs mindre sårbart.

Medverkande:
Tommy Åkesson, huvudsekreterare, Försvarsberedningen
Camilla Eriksson, forskare, FOI/SLU
Pernilla Tidåker, forskare, SLU
Serina Ahlgren, senior researcher, RISE Research
Svante Werger, kommunikationsdirektör, MSB
Therese Frisell, handläggare beredskap, Livsmedelsverket
Harald Svensson, stf generaldirektör, Jordbruksverket
Patrik Strömer, ansvarig policyfrågor, Livsmedelsföretagen
Ulrika Dahlin, chef risk och säkerhet, ICA

Jag modererar seminariet tillsammans med Erik Fahlbeck, vicerektor vid SLU. Efter seminariet blir det mingel med kriskost.

 

 

 

 

Norden under andra världskriget

Danskar betraktar den tyska invasionen 1940. BILDKÄLLA: Bundesarchiv

Tre nyligen publicerade böcker som kan rekommenderas har en sak gemensamt - mycket utspelar sig i Norden.

Norden under andra världskriget är en ny antologi (red. Anders Frankson) som innehåller en hel del nya rön om såväl Stalins vinterkrig som Hitlers invasion av Danmark och Norge, liksom en del nytt om den flyghjälp till Finland under vinterkriget som gick över Sverige och som visat sig vara lite mer omfattande än vad även flygintresserade har känt till.

Utöver dramatiska uppgifter innehåller boken även tänkvärd statistik som hur många tyska divisioner som sammanlagt fanns i Norden vid fem datum, 1940-45. Med andra ord viktiga nyckelfakta för att förstå Nordens roll i det större "spelet".

Wilhelm Agrells senaste bok, Tre spioner i kallt krig, liksom Erik Lewins Hämndens pris, borde också vara av stort intresse för denna bloggs läsare, som härmed önskas en skön sommar.

Varför sanktionerna mot Ryssland måste fortsätta

av Jan Leijonhielm

Det stundande VM i fotboll, som äger rum i ett antal ryska städer, kommer som ett välkommet PR-jippo för Moskva och Putin. Många miljarder har satsats i projektet, vilka kunde ha använts på betydligt bättre sätt i ett land som har ca 30 miljoner fattiga och urusel infrastruktur, såväl vad gäller transportsystem som sjukvård och välfärd.

Besöken av västledare – och då kanske jag inte i första hand tänker på Margot Wallströms besök i Moskva – tillsammans med allt starkare statliga röster för ett upphävande av sanktionerna i Italien, Ungern, Slovakien m fl länder ger i dag anledning till en oro för att EU’s sammanhållning är på väg att spricka. Att högerpopulistiska partier och grupper vill upphäva sanktionerna är uppenbart, liksom deras stöd för Putin. Donald Trumps utspel om ett förnyat medlemskap för Ryssland i G 7 hör också till orosbilden, medan hans finansdepartement faktiskt utökar sanktionerna mot personer i Putins inre krets. Detta är troligen också den bästa vägen till ett snabbare resultat, sanktionerna borde utökas. I skrivande stund nås jag av beskedet att EU lyckats förnya sanktionerna ytterligare ett år – ett bra och nödvändigt beslut.

Att upphäva sanktionerna vore nämligen ett allvarligt misstag av flera skäl. För det första skulle det ge helt fel signaler – aggression, militära angrepp och annektering lönar sig i längden. För den som bevistade mötet med den amerikanske chefsförhandlaren i dessa sammanhang Kurt Volker i Stockholm nyligen stod det klart att Ryssland bedriver ett lågintensivt, men kontinuerligt krig i östra Ukraina. Tillförsel av tung utrustning och militär personal sker regelbundet, och vad gäller utrustning förnekar Moskva inte ens längre påståendet. Runt 11 000 har dödats, bland dem många civila. Att under sådana förhållanden upphäva sanktionerna skulle snarast te sig absurt och ge klartecken för ny aggression mot länder i den ryska omgivningen.

Det finns de som hävdar att sanktioner historiskt sett ändå aldrig lönat sig. Det finns ett visst fog för påståendet, i den bemärkelsen att de sällan tvingat det utsatta landet att radikalt förändra sin politik eller av ekonomiska skäl gjort avbön. Detta är dock en starkt förenklad bild, sanktioner kan sällan jämföras, faktorer som geografi, ekonomi, typ av sanktioner, regimens styrka, befolkningens redundans osv gör detta mycket svårt.

I det ryska fallet finns det emellertid belägg för att sanktionerna biter. Framför allt gäller detta minskad tillgång till billiga krediter och ohämmad användning av de internationella finansmarknaderna. Ryssland är i stort behov av krediter och utländska investeringar, främst för att skapa uthålliga medelstora tekniskt avancerade företag inom ett flertal sektorer. Likaså är importstoppet för flera viktiga tekniska produkter kännbart, framför allt inom energisektorn och där främst inom oljeindustrin. Den som vill fördjupa sig i tänkbara effekter på rysk ekonomi rekommenderas Susanne Oxenstiernas uttömmande FOI-rapport för några år sedan (Economic Sanctions Against Russia), slutsatserna håller fortfarande. Det finns också en politisk effekt – de som skapat stora förmögenheter med hjälp av Putin inser att han inte längre kan skydda dessa om de befinner sig utomlands i en eller annan form, vilket de ofta gör. Detta undergräver Putins auktoritet och skapar ett missnöje, som möjligen kan leda till ett större hot mot hans maktställning. Däremot kan man naturligtvis inte förvänta sig att en fullfjädrad demokrat blir hans efterträdare, men det kan knappast bli mycket värre och Ryssland är i starkt behov av maktskifte.

Det finns också anledning att inte upprepa misstaget efter Georgienkriget, där Ryssland bjöds in till bordet igen efter endast sex månader – den Clintonska ”resetknappen” framstår i dag som mer än lovligt naiv. Man bör inte glömma, som ofta görs, att Moskva året innan utsatt Estland för ett massivt cyberangrepp. Nu säger kanske någon att Georgien får skylla sig själv som startade kriget. Onekligen inledde Saakasjvili stridigheterna, triggad av olyckliga omständigheter. Det spelade nu mindre roll, Ryssland hade under ett halvår byggt upp betydande anfalls- och ockupationsstyrkor vid gränsen. Samtliga västliga underrättelsetjänster hade förutsett angreppet, t o m vilken dag det skulle ske tack vare de tydliga förberedelserna på rysk sida.

Dessutom skulle ett upphävande skada den modiga ryska minoritet som, trots stämplad som landsförrädare, fortsätter att protestera mot annektering och krigföringen i Ukraina, samtidigt som den statliga propagandaapparaten skulle utmåla det som en triumf för en rysk hårdför nationalism.

Slutligen finns, som Masja Gessen nyligen skrev, en moralisk skyldighet att bibehålla sanktionerna, omvärlden måste reagera på det ryska agerandet. Det hjälper inte med fördömande eller ”uppriktig dialog”, Ryssland befinner sig under Putins ledning på ett sluttande plan mot en allt tydligare totalitär stat, som alienerar landet och dess befolkning från ett demokratiskt samhälle, vilket skapar oro och nödvändig militär upprustning i omvärlden.

 
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA

Strategisk signalering?

Reflektion

Det ryska utrikesministeriets talesperson Maria Zacharovauttalade sig den 15JUN2018,1avseende den norska begäran om bl.a. ökad amerikansk truppnärvaro i Norge utifrån en rotationsbasis.2 Enligt det ryska utrikesministeriets talesperson, kommer denna ökning av amerikansk trupp underminera förtroendet mellan de båda länderna.3 Den ryska ambassaden i Norge uttalade sig även i frågan den 14JUN2018. De hävdar att detta norska initiativ, är ovänligt och kommer ej gå förbisett utan konsekvenser.4

Inledningsvis är det i intressant att notera, än en gång, hur det ryska utrikesministeriet å ena sidan anlägger en typ av retorik, oftast något nyanserad, och å andra sidan dess ambassader anlägger en annan retorik, oftast hårdare. Då det börjar utgöra något av ett modus operandi får det anses som minst möjligtatt det utgör ett sätt att skapa osäkerhet kring Rysslands officiella linje. Vilket skulle kunna pressa en mottagare av ett budskap, då den inte vet vart Ryssland officiellt står i en sakfråga.

I sammanhanget är det även intressant att notera den beredskapskontroll som den ryska Norra Marinen påbörjade den 13JUN2018. Denna övning skall enligt den ryska marinen vara den största på 10 år för den Norra Marinen och skall pågå under cirka en veckas tid.5 Därtill blir den än mer intressant då den påbörjades dagen efter att den norska regeringen officiellt delgav att de önskade en ökad amerikansk truppnärvaro i sitt land.6 Därutöver var det en oannonserad övning då det var en beredskapskontroll. Vilket skulle kunna innebära att det finns en möjlig koppling mellan beredskapskontrollen, den norska regeringens delgivande och de ryska utrikespolitiska uttalandena i frågan avseende ökad amerikansk truppnärvaro i Norge.

Här kan det påpekas att sådana kopplingar inte skulle kunna uppnå någon effekt, om det inte vore för att det finns ett troligthistoriskt exempel som involverar Norge. Under planeringsarbetet utav förhandslagring av amerikansk marinkårsmateriel i Norge under slutet 1970-talet, skall den Sovjetiska ambassadören i Norge gjort ett uttalande, i december 1979, avseende ett eventuellt positivt norskt beslut till förhandslagring. Uttalandet skall ha varit att Sovjetunionen skulle veta hur de skulle agera vid ett sådant beslut, samt hur de skulle kunna skapa problem för Norge.7

Kort efter detta uttalande kom den norska regeringen avbryta samtalen med USA avseende förhandslagring. Några månader senare kom den norska regeringen delge att förhandslagring för den amerikanska marinkåren skulle ske i centrala Norge, emedan förhandslagring av en norsk regementsstridsgrupp skulle ske i norra Norge.8 Enligt en svensk säkerhetspolitisk utredning skall beslutet avseende vart förhandslagringen skulle ske, bero på att en mer nordlig placering hade kunnat upplevas för provokativ gentemot Sovjetunionen.9Huruvida den sovjetiska ambassadörens uttalande, det norska avbrytandet av samtalen med USA och därefter beslutet om vart förråden skulle placeras hänger ihop är något oklart, men det får ses som troligt.

Detta innebär även att att det finns en historisk erfarenhetför Ryssland, i hur säkerhetspolitiska ageranden gentemot Norge kan genomföras, för att åtminstone uppnå en partiellframgång. Vilket skulle kunna förklara de två olika uttalandena, å ena sidan ett nyanserat från det ryska utrikesministeriet som huvuddelen av den internationella pressen främst citerar därmed omvärlden i stort tar notis om. Å andra sidan ett mer skarpt uttalande från den ryska ambassaden i Norge, där det får ses som troligt att främst norsk och nordisk press citerar och givetvis den norska regeringen analyserar och eventuellt tar viss hänsyn till. Uttalandet från den 14JUN2018 kan till del anses likna det sovjetiska uttalandet från december 1979.

Utgående från de ryska utrikespolitiska uttalandena gentemot Norge, kan den ryska Norra Marinens beredskapskontroll, utgöra s.k. militära maktmedel ibakgrunden. Syftandes till att förstärka de genomförda uttalandena från, dels utrikesministeriet, dels ambassaden. Sammantaget skulle detta kunna utgöra ett typexempel på strategisk signalering syftandes till att försöka påverka.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

RAND Corporation 1(Engelska)
Regeringen 1 (Svenska)
Regjeringen 1(Norska)
Reuters 1(Engelska)
The Independent Barents Observer 1, 2(Engelska)

Slutnoter

1Reuters. Russia tells Norway its plan to increase U.S. Marines undermines trust. 2018. https://www.reuters.com/article/us-norway-usa-russia/russia-tells-norway-its-plan-to-increase-u-s-marines-undermines-trust-idUSKBN1JB16P(Hämtad 2018-06-17)
2Regjeringen. Det amerikanske marinekorpsets øving og trening i Norge. 2018. https://www.regjeringen.no/no/aktuelt/det-amerikanske-marinekorpsets-oving-og-trening-i-norge/id2604216/(Hämtad 2018-06-17)
3Reuters. Russia tells Norway its plan to increase U.S. Marines undermines trust. 2018. https://www.reuters.com/article/us-norway-usa-russia/russia-tells-norway-its-plan-to-increase-u-s-marines-undermines-trust-idUSKBN1JB16P(Hämtad 2018-06-17)
4 The Independent Barents Observer. Nilsen, Thomas. Russia says U.S. Marines in Norway destabilises situation. 2018. https://thebarentsobserver.com/en/security/2018/06/russia-says-us-marines-norway-destabilises-situation(Hämtad 2018-06-17)
5The Independent Barents Observer. Nilsen, Thomas. Alarm-drill: 36 Russian warships sail out to Barents Sea. 2018. https://thebarentsobserver.com/en/security/2018/06/36-russian-warships-sails-out-barents-sea(Hämtad 2018-06-17)
6Regjeringen. Det amerikanske marinekorpsets øving og trening i Norge. 2018. https://www.regjeringen.no/no/aktuelt/det-amerikanske-marinekorpsets-oving-og-trening-i-norge/id2604216/(Hämtad 2018-06-17)
7Lund, John. Don't Rock the Boat: Reinforcing Norway in Crisis and War. Santa Monica: RAND Corporation, 1989, s. 21.
8Ibid.
9SOU 2002:108. Fred och säkerhet - säkerhetspolitiska utredningen. s. 116.

Migration, Polarisering och Säkerhetspolitik

av Lars Holmqvist
Foto: Shutterstock.com

Migration innehåller parallellt med en mänsklig dimension även en säkerhetspolitisk dito som tydligt behöver uppmärksammas. Foto: Shutterstock.com

Vi har nu mindre än tre månader kvar till valdagen och läget är följande:

  • Under våren har vi kunnat läsa att såväl SÄPO som MSB varnar för utländska försök att splittra Sverige. MSB pekar specifikt ut migrationen som ”en infekterad fråga”. Till det kommer uppgifter om utländsk inblandning i både Frankrikes och USA:s presidentval, i Brexit-omröstningen och i andra länders val
  • Enligt Expressen/Demoskop (maj 2018) anser endast 1% av väljarna att Försvar är den viktigaste politiska frågan. Viktigast anses Invandring vara med 20%, Sjukvård med 18% och Integration med 12%. 32% av väljarkåren lyfter alltså fram två migrations-relaterade frågor
  • Var och en som följer den politiska debatten kan se otaliga exempel på debattinlägg, utspel och ledarstick om migration. De olika partiernas utspel är många och konfliktlinjerna mellan partierna är mer rörliga än fasta
  • De sociala medierna, t ex Facebook och Twitter, formligen svämmar över av migrationsrelaterade kommentarer.

Kan vi se ett mönster här? Kan det vara så att våra riksdagspartier, angelägna att vinna röster inför den 9 september, med sitt agerande bidrar till polariseringen? Kan det vara så illa att den som önskar skada vårt land faktiskt håller på att lyckas?

Om en antagonist vill destabilisera en nation genom att skapa splittring så är det långt enklare att utgå från en konflikt som redan finns, synlig eller latent, än att försöka uppfinna en ny. Sverige har inget Katalonien, ingen Brexit, ingen katolsk/protestantisk konflikt, ingen ryskspråkig minoritet eller ens en irriterad svensk/finsk språkfråga. Skåne och Gotland är inte Bretagne eller Korsika. Våra gamla nationella minoriteter som t ex samerna, vilka utan tvivel har farit illa genom åren, är helt enkelt för små för att kunna användas i destabiliseringssyfte. Det som står splittraren till buds är migrationsfrågan.

Men. Det borde vara möjligt att förbättra vår säkerhetspolitiska situation på både kort och lång sikt genom att Sverige som nation tar ett strategiskt grepp på migrationen. Det jag nu vill föreslå ligger långt från den debatt vi kan följa dagligen, den debatt som mest tycks handla om klickvänliga politiska utspel eller om vem som har misskött vad bakåt i tiden.

Förutom den arbetsrelaterade migrationen så finns det några få huvudorsaker till flyktingmigration. Två eller flera av dessa huvudorsaker kan naturligtvis uppträda parallellt eller sammanvävda med varandra:

  • Krig. Den orsak som vi kanske oftast tänker på när flyktingar kommer på tal. Sedan flera år är Syrienkonflikten den mest uppmärksammade i vår del av världen
  • Ekonomi. Stater som kännetecknas av politisk vanskötsel, t ex svårartad korruption eller utbredd fattigdom av andra skäl. Nästan en miljon venezolaner (3% av befolkningen) har flytt landet under de senaste två åren till följd av inrikespolitisk oreda vilket skapat ett stort tryck på grannländerna, särskilt Colombia. Vi har även de många västafrikaner som lämnar korrumperade hemländer och tar sig till främst Libyen i försök att nå Europa
  • Förföljelse av minoriteter, t ex det muslimska rohingyafolket i Burma, kristna i olika länder i Mellanöstern, homosexuella i många länder, etc.
  • Miljön. Sjöar som Aralsjön (Kazakstan/Uzbekistan) eller Tchadsjön i Västafrika är inne i en process som kan leda till att de försvinner helt. Extrem torka eller nederbörd är sådant som i grunden kan påverka människors förmåga att försörja sig
  • Mellanstatlig politisk utpressning. Under de senaste åren har såväl Ryssland som Turkiet visat att deras vilja att underlätta eller försvåra flyktingströmmar till andra länder kan variera från tid till annan. Ett agerande som naturligtvis kan skapa nervositet hos grannländerna.

En svensk säkerhetspolitisk strategi (vi har en sådan sedan januari förra året men den kan och borde bli långt bättre än vad den är idag) skulle kunna omfatta även vårt förhållningssätt till migration. Den ska inte ta avstamp i dagens flyktingsituation ”här och nu” men istället utgöra stöd för vårt agerande under lång tid framåt. Vi bör gripa oss an frågan med ett processuellt tänkande, utifrån flöden och enskilda flyktingars egna drivkrafter. En strategi bör involvera såväl vad Sverige gör med egna resurser och vad som bäst görs i nära samarbete med andra. Vissa åtgärder kan bli helt omöjliga att vidta utan ett internationellt samarbete, då främst inom ramen för EU/NATO/FN.

En del menar att man försvagar sin empatiska förmåga om man ”reducerar” flyende människor till flöden. Jag vill hävda det rakt motsatta. Om vi verkligen vill hjälpa så många nödställda som möjligt, givet de resurser som de facto avsätts, så krävs en planering som möjliggör effektivitet.

  1. Angrip orsakerna till att flyktingströmmarna uppstår. Detta kan vi inte göra själva utan det kräver samarbete med andra länder
    • Sätt betydligt hårdare press på krigförande stater än vi gör idag. Kanske måste vi räkna med fler och större militära fredsframtvingande insatser i krigsdrabbade områden än vi har sett hittills
    • Kombinera saftiga morötter med hårda piskor för att påverka den politiska eliten i de mest misskötta länderna och i de länder som accepterar eller t o m stödjer förföljelse av minoriteter. EU är – rätt utnyttjat – en formidabel politisk och ekonomisk kraft. Kanske kan det koloniala arvet ibland vara en broms, i det att Väst inte vill göra sig skyldiga till ”nykolonialism” men oavsett det historiska arvet måste vi kunna formulera tydliga och hårda krav på de allra mest misskötta länderna
    • Identifiera och hantera de miljörelaterade hot som kan uppstå på olika håll i världen. Det lär antagligen kosta oerhört mycket pengar, men frågan är hur mycket billigare det blir att försöka negligera dem
    • Den bästa vägen att motstå politisk utpressning torde vara ett enigt, konsekvent och långsiktigt agerande från Europas länder, oavsett mot vilket land hotet riktar sig.
  1. Optimera tillgängliga resurser. Så länge resurserna är ändliga är vi skyldiga att förutsättningslöst diskutera hur de bäst ska kunna nyttjas. Detta kan tyckas vara en självklarhet, men tyvärr lyser den diskussionen ännu med sin frånvaro. Hur ska våra resurser fördelas mellan att hjälpa på plats (t ex inne i Syrien), i UNHCR:s flyktingläger i grannländerna (t ex i Libanon, Turkiet), i tillfälliga läger inom EU eller genom permanenta uppehållstillstånd i Sverige? Här finns åtskilliga beslut som vi kan ta på nationell nivå. Om vi lyckas nå fram till en genomtänkt modell så bör det vara möjligt att få även andra länder att intressera sig för vår lösning. Ett nedslående exempel på det omvända är den process vi såg hösten 2015 då Sverige i ett enda panikartat beslut gick från stor öppenhet till raka motsatsen. Jag skulle alltså önska att Sverige kunde bli ett inspirerande exempel för andra länder, inte ett avskräckande sådant.
  1. Förbättra förmågan att hantera olika praktiska aspekter av migrationen i vårt land; Gå från information till utbildning när det gäller kulturella särdrag i det svenska samhället. Barns och kvinnors rättigheter, rättsstatens okränkbarhet, all frihet under ansvar, medborgerliga skyldigheter, tolerans, vikten av att kunna språket och att interagera med infödda. Utforma olika slag av ersättningar och bidrag för att skapa incitament att bli en del av samhället och försvåra för den som önskar stå utanför. Tillsätt de resurser som krävs för att identifiera etniska konflikter mellan olika invandrade grupper och sätt stopp för dem.

 
Den absoluta majoriteten av de som kommer hit kan utan större svårigheter ta till sig hur vårt samhälle fungerar och väldigt många har sökt sig hit just eftersom man värdesätter vårt sätt att leva, men varje enskilt exempel på motsatsen, det kan vara strävan att isolera kvinnor, individer som tillskansat sig flera identiteter, självutnämnda moralpoliser eller försök att etablera parallella rättssystem, medför skada för dem som drabbas och ger splittringstendenserna i samhället förnyad kraft. Vi har inte råd att göra fel, då varje brist kan komma att upptäckas och utnyttjas i polariseringens tjänst.

Om Sveriges politiska skikt skulle kunna enas kring en säkerhetspolitiskt hållbar migrationsstrategi över tid så skulle det vara värdefullt på mer än ett sätt:

  • Vi kan bidra till att minska risken för framtida flyktingkriser
  • Vi blir bättre rustade att hantera dem när de ändå uppstår
  • Vårt stöd till flyktingar blir mer effektivt, vilket minskar det totala lidandet
  • Vi minskar risken för nya inrikespolitiska konfrontationer

Slutligen. Vi skulle sända en kraftfull signal till den som vill destabilisera vårt land: Det svenska samhället bygger på tillit, tilliten är urstark och den kommer att försvaras. Av oss. Tillsammans.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.

Ökat tryck i Norr

Reflektion

Den 12JUN2018 rapporterade både svensk och internationell media att Norge hade för avsikt att, dels förlänga det avtal som fanns mellan dem och USA avseende rotation med amerikansk trupp i Norge till fem år, dels utöka mängden amerikanska soldater, upptill 700 stycken, som ingår i dessa rotationer. Skälet till denna ökning, förefaller utifrån vad som sagts, vara ett ökat behov av samövning men även utbildning och träning i vintermiljö, för både NATO länder men även USA. Det framkom även att de amerikanska soldaterna skulle baseras på ytterligare en ort, i dagsläget är de baserade i Værnes. I framtiden kommer de även vara baserade iSetermoen.1

I sammanhanget är det värt att notera hur den norska militära underrättelsetjänsten i sin årliga Fokus rapport för 2018, pekar på att en förändrad normalbild, avseende rysk militär verksamhet, i det norska närområdet under de kommande åren, kan uppstå.2Detta gör den norska regeringens beslut avseende ökad mängd amerikanska soldater på norskt territorium men även förlängd tid för rotationer,3 något mer förståeligt. Därutöver torde inte det ursprungliga behovet uppstått enbart för ett ökat intresse avseende uppbyggnad av vinterförmåga, utan snarare att det är kopplat till ett försämrat säkerhetsläge varvid en del är att bygga upp vinterförmåga för att kunna verka på nordliga breddgrader.

Därtill är det intressant att notera i den svenska Försvarsmaktens perspektivstudie, att vårt norra närområdes strategiska betydelse bedöms öka på sikt samt den pågående klimatförändringen i Arktisk med tillhörande intresse för naturtillgångar men även förändrade transportvägar, kan medföra att Ryssland bedömer Kolahalvön som än mer exponerat än vad det är i dag.4Dock är perspektivstudien inriktad mot utvecklingen intill 2035 emedan den norska underrättelsetjänstens Fokus rapport, men även den norska inbjudan till USA om ökad mängd amerikansk trupp, får anses vara och är i närtid d.v.s. de närmsta 3-5 åren.

Att säkerhetsläget gradvis blivit mer och mer negativt även i den norra delen av Europa har gått att följa i olika öppna rapporter men även massmedia. Varpå detta ej kan anses vara ett anmärkningsvärt agerande av Norge. Däremot är det intressant att det ej talas mer öppet om det. Att t.ex. ökningen av amerikansk trupp enbart har en koppling till övningsverksamhet "lurar" varken de säkerhetspolitiska följarna än mindre analytikerna, därtill som tidigare skrivits är det inte för nöje USA och t.ex. NATO länder ökat och kommer öka sin förmåga till vinterkrigföring på de nordliga breddgraderna.

Därtill är det intressant att notera hur delar av den amerikanska kontingenten skall baseras mer nordligt än den förra. Baseringen i Værnes är naturlig i förhållande till den Amerikanska marinkårens bergförråd i Trøndelag. Vad avser bergförrådens upprättades i Trøndelag under det sista decenniet av det kalla kriget, är en intressant aspekt i det hela att det tydligen skulle ansetts vara för provokativt gentemot Sovjetunionen att ha dessa förråd längre norrut.5 Dock är det snart 40 år sedan den diskussionen fördes, men det är en aspekt att ta i beaktande då säkerhetspolitiska aspekter stundtals kan vara relativt trögrörliga.

En annan intressant aspekt är hur det i säkerhetspolitiska sammanhang ses som en säkerhetsgaranti med amerikansk trupp på sitt territorium. Det vill säga ett angrepp mot en nation där det finns amerikansk trupp som skulle innebära stupade amerikanska soldater, brukar även anses som att USA kommer gå i strid. För att nyttja ett känt begrepp avseende säkerhetsläget i Baltikum, innebär det att det skapas en s.k. "snubbeltråd" med amerikansk trupp på sitt territorium. Ur ett sådant perspektiv blir ökningen av roterande amerikansk trupp på norskt territorium, men även den nordliga grupperingen av en kontingent intressant att ta i beaktande.

Avslutningsvis, vägs de olika aspekterna samman får det ses som troligt att säkerhetsläget i norr fortsatt har en negativ utveckling. Därutöver kommer denna negativa utveckling bli lika tydlig som i södra Östersjöregionen under de närmsta åren, möjligt även det närmsta året. Vilket ökningen av roterande amerikansk trupp på norskt territorium, får anses vara en tydlig indikator på.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Dagbladet 1(Norska)
Dagens Nyheter 1(Svenska)
Forsvaret 1(Norska)
Försvarsmakten 1 (Svenska)
Regeringen 1(Svenska)
Regjeringen 1(Norska)
Reuters 1(Engelska)

Slutnoter

1Dagbladet. Rønning, Mats. Amerikanske marinesoldater får grønt lys for nye fem år på Værnes. 2018. https://www.dagbladet.no/nyheter/amerikanske-marinesoldater-far-gront-lys-for-nye-fem-ar-pa-vaernes/69893523(Hämtad 2018-06-13)
Dagens Nyheter. Holmberg, Kalle. Norge vill dubbla antalet USA-soldater på norsk mark. 2018. https://www.dn.se/nyheter/varlden/norge-vill-dubbla-antalet-usa-soldater-pa-norsk-mark/(Hämtad 2018-06-13)
Reuters. Fouche, Gwladys. Norway to invite more U.S. Marines, for longer and closer to Russia. 2018. https://www.reuters.com/article/us-norway-us-russia/norway-to-invite-more-u-s-marines-for-longer-and-closer-to-russia-idUSKBN1J8149(Hämtad 2018-06-13)
2Forsvaret. Russland. 2018. https://forsvaret.no/fakta/undersokelser-og-rapporter/fokus2018/russland(Hämtad 2018-06-13)
3Regjeringen. Det amerikanske marinekorpsets øving og trening i Norge. 2018. https://www.regjeringen.no/no/aktuelt/det-amerikanske-marinekorpsets-oving-og-trening-i-norge/id2604216/(Hämtad 2018-06-13)
4Försvarsmakten. Slutlig redovisning av perspektivstudien 2016-2018. Stockholm: Försvarsmakten, 2018, s. 29-30.
5SOU 2002:108. Fred och säkerhet - säkerhetspolitiska utredningen. s. 116.

Nya livstecken i SoldF 2018 – Menige Stig Nilsson lever

av David Bergman
Menige Stig Nilsson. Bild: Markstridsskolan

Den senaste bilden på Menige Stig Nilsson med födelsedatum 10 juni. Den nya bilden ger oss nya ledtrådar med hopp om framtiden. Grattis på födelsedagen Stig, vi glömmer dig aldrig! Bild Markstridsskolan.
Sedan 1972 har han suttit krigsfånge, den menige soldaten Stig Nilsson. Under åren har det kommit sporadiska livstecken men nu har vi fått en helt ny bild på vår hjälte. Denna stärker vår övertygelse att han fortfarande lever men ger oss även ledtrådar om hans förehavanden och nytt hopp för framtiden.

Redan i 1972 års utgåva av Soldaten i fält blev Stig tagen som krigsfånge. Han har föryngrats något i 1986 och 2001 års utgåvor men har alltid sanningsenligt angett sitt födelsedatum – den 10 juni – och han firar därmed sin 46:e födelsedag i fångenskap.

Stig ser relativt välmående ut på den nya bilden. Han är uppenbart skadad men hans sår verkar vara omhändertagna. Ryggen är rak och blicken fast och vi får anta att han håller motståndsviljan uppe, även i fångenskap. Men den nya bilden avslöjar även något mer, en möjlig medfånge. Något som kan komma att hjälpa honom oerhört.

Varje manual inom området understryker vikten av sammanhållning och kamratskap för att kunna hantera fångsituationer. Men Stig är också utbildad på den gamla kungens tid och fick lära sig att enbart säga namn, grad och nummer. Även om han föredömligt varit sin utbildning trogen har tiderna förändrats och utbildningen för fång- och överlevnadssituationer med den. Vi kan inte vara säkra på att situationerna våra soldater ställs inför, och aktörerna i dem, följer Genève-konventionens bestämmelser. Soldater utbildas därför idag inför de mer komplexa hoten att förutom ren krigsfångenskap även kunna hantera hela registret av fångsituationer av både reguljära och irreguljära grupperingar, från att bli internerad av en stat till att bli tagen som gisslan av en enskild grupp. Försvarsmaktens riktlinjer för uppträdande i fångenskap ligger här i god framkant och i linje med det som internationellt kallas Conduct After Capture. Att Stig nu kanske har sällskap i sin fångenskap av en kollega som förhoppningsvis gått igenom SERE-utbildningen med det nya förhållningssättet bådar gott för att de kan hålla sig vid liv fram tills att frigivning eller en fritagning kan ske.

Under hösten är SoldF 2018 planerad att komma ut på förbanden. Kanske kan den då ge oss mer information om våra tillfångatagna kamraters förehavanden. Men till dess vill vi alla säga: Grattis på födelsedagen Stig. Håll ut – Vi glömmer dig aldrig, vi kommer aldrig att sluta leta.

 
Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA.

Passningsalternativ 1 – Ständig passning?

av Johan Althén
Författaren serverar ytterligare ett argument för uppdragstaktik. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

Författaren serverar ytterligare ett argument för uppdragstaktik. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

Jag avser i detta inlägg att lägga ytterligare ett perspektiv på den pågående diskussionen om att minska vår signatur i det elektromagnetiska spektrat med anledning av rådande signalhot.

I en värld där vi är vana vid att nå allt och alla genom våra mobiltelefoner vänjer vi oss vid sambandssystem och ständig passning med kommunikation och lägesuppfattning i realtid. Detta ställer nya krav på våra ledningssystem och det blir lätt för Arméns chefer på alla nivåer att ställa samma krav på att alltid få tillgång till exakt läge och att alltid kunna kommunicera med sina underställda. Tekniken gör det möjligt för alla att alltid kunna kommunicera med alla. Till det är vår armé relativt liten, vilket gör det möjligt att övervaka och kontrollera all pågående verksamhet i realtid.

Men är det rätt väg? Hur fungerar det om eller när vi inte bör kommunicera med varandra?

Om vi ser på vår egen doktrin, ledningsfilosofi och hur teknikutvecklingen går framåt vad avser möjligheter att både pejla, avlyssna och störa kommunikationer blir slutsatsen att vi kan inte ha ständig kommunikation med allt och alla hela tiden, utan vi måste välja våra tillfällen oavsett om tekniken gör det möjligt eller inte. Vikten av detta visade sig även exempelvis i form av de obemannade farkoster med telekrigsförmåga som visades upp under årets parad i Moskva.

Som jägarförband på djupet är det av största vikt att inte bli upptäckt varken visuellt eller i det elektromagnetiska spektrat –  det är helt enkelt jägarförbandets bästa skydd. Det innebär att förbandet måste gå ”offline” och tyst framrycka mot ställd uppgift med stor handlingsfrihet för att inte röja förbandet genom sändning med radio. Samtidigt måste vi beakta risken med att ett förband helt plötsligt slutar att sända, vilket är en signatur i sig. Det innebär att vi måste taktisera med vår signatur på ett stridsfält som är fragmenterat, kanske fördelat över hela landet. För att lyckas med detta ställs det krav på noggrann och samfälld planering där högre chefs målbild och beslut i stort blir tydliga för jägarchefen på djupet att agera utifrån i kombination med en väl avvägd sambandsplan. Moderna jägarförband ställer krav på en utrerad uppdragstaktik.

Mer uppdragstaktik till förbanden!

 
Författaren är major och skvadronchef med erfarenhet från operationer från Kosovo och Afghanistan.

Veteraner – har de gjort någon nytta?

av Ulf Henricsson

Den 29 maj firas veterandagen på Gärdet i Stockholm. Samtidigt kan man läsa i tidningen att vår insats i Mali förlängs ett år och att utrikesministern tycker att det är en besvärlig mission. Det får man hoppas att den är – annars behövde vi ju inte vara där! Man kan ju fråga sig varför flyktingströmmen tog fart 2015, samtidigt som internationella samfundet tyckte det blev för besvärligt i Afghanistan, Irak m fl platser. Det är sällan man ser den kopplingen i det politiska samtalet. Det handlar mer om de höga kostnaderna och riskerna.

Jag träffade för några veckor sedan omkring 200 av soldaterna från BA 01 – den första nordiska bataljonen i Bosnien-Herzegovina. Två hundra svenska kvinnor och män lade tre dagar och en hel del pengar på att träffas efter 25 år – inte på grund av att bataljonsledningen kallade – utan på grund av en vilja från soldaterna. Det blev en mäktig tillställning över tillfredsställelsen och stoltheten att ha gjort en insats som var livsavgörande för många på Balkan.  Insatsen har också påverkat många soldater och befäls liv efter missionen – mestadels på ett positivt sätt. För många är gruppchefen Magnus Ernströms titel på den bok han skrivit om missionen Ett halvt år, ett helt liv verklighet. Mycket kan sägas om detta, men jag överlåter till Magnus Ernström att ge en aspekt på nyttan av internationella uppdrag. Och detta är bara ett av kanske tusentals exempel på veteranernas insatser för en bättre värld.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

 


Stunder som betyder något [1]

av Magnus Ernström

För exakt två år och sju dagar sedan sedan upplevde jag något synnerligen omtumlande.

Just som jag i godan ro satt lutad över min dator dök en vänförfrågan upp på mitt Facebookkonto. Det var ett namn som verkade ha bosniskt ursprung. Jag kopplade inte direkt, men förnamnet klingade avlägset bekant från mitt researcharbete när jag skrev Ett halvt år, ett helt liv. Som  profilbild såg jag ett vackert familjefoto med fina barn som i mångt och mycket liknade mina egna; en storasyster med långt, vackert hår och en lillebror med ett glatt, lite busigt leende. De var kanske något år äldre än mina just då, men igenkänningsfaktorn var hög.

Sen såg jag vilken hemort denna mystiska vänförfrågan kom ifrån; Stupni Do, Bosnien-Hercegovina.

Insikten drabbade mig som ett slag i magen. Jag förstod vem, varför. I det ögonblicket insåg jag att de vackra barnen med sina varma leenden aldrig skulle ha funnits om vi inte gjort vad vi skulle. I ensamhet framför datorn träffades jag av en känslostorm jag sällan upplevt. Allt på en gång; vemod, sorg, frustration, ilska över dem vi inte kunde rädda. Tillfredsställelse, stolthet och lycka över dem vi faktiskt kunde hitta, stuva in i våra pansarfordon och köra i säkerhet – mitt framför näsan på mördarna, som letade efter dem. För att tysta de sista levande vittnena från massakern i Stupni Do. Egentligen skulle de ha varit döda.

Men vi räddade dem. Mot alla direktiv från FN och vårt eget högkvarter för att det eventuellt störde den storpolitiska processen. Och med alla direktiv från vår bataljonchef Ulf Henricsson. För att vi var människor, är människor, och för att det var rätt.

Är rätt.

Jag såg på barnen på bilden, och tackade min lyckliga stjärna för att vi själva överlevde, och dessutom kunde rycka de blivande barnens framtida mamma i säkerhet framför näsan på de bödlar som letade efter henne – och de få av hennes vänner och grannar som lyckats fly. Hon måste ha varit i ungefär samma ålder som sin dotter då. Kanske sexton, sjutton år.

Jag har stor anledning att tro att just dagen när vi ryckte de ännu ej påtänkta barnens mor ur dödens käftar alltid kommer att vara mitt livs stoltaste ögonblick. Att dessutom 25 år senare få ett så talande kvitto på att vi gjorde skillnad är en överväldigande känsla.

I min bok Ett halvt år, ett helt liv är hon ett av de anonyma öden som passerar förbi. Men hon är en människa som du och jag. Och hon tvingades gå igenom så fruktansvärda upplevelser att de nästan trotsar all fattning. Prövningar så horribla att man inte tror det är möjligt för en mänsklig själ att överleva dem.

Hon gjorde just det; överlevde.

Och hon har skapat något gott ur händelser så obeskrivliga att ingen ska få uppleva dem.

Livet i Bosnien är inte helt enkelt eller okomplicerat än idag, men hon kämpar vidare – och gör åtskilligt för att hjälpa medmänniskor som inte har det allt för lätt.

För mig är hon en hjältinna av en alldeles särskild sort – som har en alldeles särskild plats i mitt hjärta.

Jag är just nu på resande fot, och kliver snart på det flygplan som i eftermiddag landar på vad vi kallade ”Tabben”, Tuzla Air Base. En resa som tar mig några hundra mil bort – och två och ett halvt decennium tillbaka i tiden.

I morgon ska jag träffa henne igen i hennes hem i Stupni Do i Bosnien, Hon, den där unga flickan som berövades allt, vars öde etsade sig fast i mitt minne, och som jag i 25 år undrat hur det gick för.

Det känns riktigt, riktigt stort.

I dag har jag för första gången på nästan 25 år upplevt en konvoj från Tuzla till Vares tillsammans med ett gäng fantastiska soldater från FN-bataljon BA01, 1993–94. 

Dagen har rymt så många återseenden med platser från förr att jag spar de flesta intrycken till senare, och helt fokuserar på dagens viktigaste händelse – besöket i Stupni Do, och mötet med människor som trotsat alla odds och byggt en ny framtid där jag en gång trodde byn var förlorad till ondskan för alltid.

Stupni Do jämnades i princip med marken den 23 oktober 1993 , och byns invånare utsattes för en ofattbart, obeskrivligt brutal massaker, som bara ett fåtal lyckades fly ifrån. Trots åtskilliga försök, och ibland regelrätta stridshandlingar lyckades vår underbemannade nordiska bataljon inte ta sig in i Stupni Do förrän flera dagar senare för att få reda på vad som hänt i byn.

Men tidigt på morgonen den 26 oktober 1993 hittade vi – mot alla odds – de överlevande som lyckats fly massakern. Mitt framför näsan på deras förföljare lyckades vi rädda dem undan döden. En ung flicka kramade gråtande om halsen på en av mina kamrater, och den historia jag fick berättad för mig om vad hon utsatts för glömde jag aldrig.

Jag har under snart ett kvarts sekel undrat vilken sorts vidrig varelse som kan göra så mot en annan människa, och vad det blev av den oskyldiga flicka som genomlevt den rena ondska hon utstått, inte ens fyllda tjugo år.

Att få släkt och familj – unga, gamla, barn, spädbarn – mördade, utraderade, inför sina ögon går inte att föreställa sig. Jag trodde inte det var möjligt att överleva något sådant.

Jag fick undra ända till jag skrev min bok Ett halvt år, ett helt liv för att få reda på att hon inte bara överlevt, utan att hon också skapat ett fint liv för sig och sin familj. Och för mig har hon blivit en sann hjältinna och förebild ju mer jag fått reda på om vem hon är och vad hon ger, varje dag.

Idag har jag träffat henne för första gången sedan den där tidiga oktobermorgonen 1993, i hennes hemby Stupni Do. Jag har svårt att sätta ord på hur det känns, det var en obeskrivligt omtumlande upplevelse – men jag har idag upplevt ett av mitt livs mest rörande ögonblick.

I kväll somnar jag tacksam för vad livet ger, med en tår i ögat och ett brett leende.

–     –     –

Stig-Inge Blennow är en av Sveriges stora hjältar. Efter att vi beskjutits med pansarvärnsrobotar i Ribnica den 22 februari 1994 körde han sin pansarbandvagn – blödande och blind på ena ögat – sex kilometer längs smala vägar genom bergen för att hans grupp skulle kunna återupprätta radiosamband och kalla in förstärkning.

Idag har han blivit min hjälte på ytterligare ett vis; för två år sedan besökte han vårt gamla område i Bosnien och upptäckte att hela åttonde pansarskyttekompaniets camp i Vares hade rivits. Eftersom Vares-området varje år besöks av såväl gamla FN-soldater som Försvarsmaktens officersutbildningar tyckte Stig-Inge att det borde finnas något att se på platsen, annat än en ödetomt.

Därför bestämde han sig för att göra något åt saken. Med hjälp av ett stenhuggeri, och insamlade medel från soldater och andra engagerade – t ex Maria Byquist, som tillverkade myriader av specialdesignade paracordarmband och skänkte en mindre förmögenhet till insamlingen – blev det tillräckligt med medel för att tillverka en minnessten. Sveriges Veteranförbund sponsrade sedan Stig-Inge för resan ner, då en minnessten inte direkt går att checka in på flyget.

På plats i Vares har vi BA01:or haft hjälp av Adisa Likic och hennes familj. Adisa överlevde massakern i Stupni Do, och har mot alla odds gjort både Stupni Do, Vares och världen till en ljus och glad plats igen. Hon har en alldeles speciell plats i mitt hjärta, och det är inte bara för att hon har skött alla kontakter med borgmästaren och kommunen – som skänkt några kvadratmeter mark och har åtagit sig att vårda minnesstenen.

Igår, den åttonde maj, invigdes stenen, i närvaro av Adisa med familj och Vares borgmästare. Ett riktigt bra monument ska inte bara vara ett minnesmärke över något som varit – utan början på något nytt. Och det har Stig-Inge lyckats med. Alla från invigningen samlades till grillfest i det hus vi hyrt i Strica, någon kilometer från Camp Valhall och minnesstenen. Historier från förr blandades med förväntningar inför framtiden, och ett nytt, hjärtligt, bosnisk-svenskt ”vi” började byggas.

Till alla som bidragit vill jag rikta ett stort och innerligt tack.

 
Författaren var 1993 ställföreträdande gruppchef på BA 01. I dag är han utvecklingsstrateg för näringslivs- och innovationsfrågor i Gävleborgs län.

 


Not
[1] Denna text är hämtad från författarens blogg