månadsarkiv: oktober 2018

Officersprofessionen – vad är det?


Inlägget finns också publicerat i Officerstidningen 6/2018


Jag har med stort intresse läst Officerstidningens artiklar om officersprofessionen införda i nr 1-4/ 2018. Mycket att ta fasta på, dock tycker jag att artiklarna genomgående är för grunda i två avseenden:

-          de begränsade resonemangen kring varför det överhuvudtaget behövs officerare – något som rimligtvis borde vara styrande för vad som är professionen,

-          frånvaron av ledarskapsaspekten – en helt central del av professionen.

Varför har länder militära organisationer? Det är för att kunna föra krig. Om det sker i försvarssyfte eller i aggressiva syften spelar ingen roll, det är fortfarande fråga om krig. För att kunna föra krig krävs medel av olika slag, soldater, stridsvagnar, fartyg, flygplan, logistik, sambandssystem och mycket annat, som måste kunna samordnas och ledas. De personer som ska ha de kunskaper och förmågor som krävs för detta är officerarna. Fanns inte detta behov behövdes heller inga officerare.

För att undvika missförstånd så vill jag påpeka att angrepp mot Sverige kan ta sig många former. Hybridkrig av olika slag, cyberkrig, påverkansoperationer och småskaliga eller storskaliga väpnade operationer. Gränsen till vad som kan betraktas som ”krig” och annan verksamhet som hotar samhället kommer alltid att vara oklar. Olika metoder och medel för att möta hoten som polis, IT-skydd, diplomati, militära maktmedel mm kommer att komplettera varandra, och spela större eller mindre roll beroende på hur angreppen ser ut. Kunskapen om och förmågan att hantera de militära maktmedlen är officerens unika bidrag – det finns det ingen annan som kan och utgör därmed också det som kännetecknar officersprofessionen.

Mot detta kanske någon vill invända att officerare gör, och måste göra, så mycket annat än att leda förband eller andra med strid förknippade uppgifter i samband med någon typ av angrepp. Det är helt sant. Krig är inte normaltillståndet, officeren verkar i huvudsak under fredstida förhållanden. Frågan är dock på vilken grund denna fredsverksamhet bedrivs? Går det att leda materielutveckling, utbildning, personaltjänst, taktikutveckling och allt annat som krävs för att skapa en organisation som ska verka i krig utan att ha ingående kunskaper om vad som då krävs av organisationen och dess medlemmar? Tveksamt. Att officerare även deltar i andra verksamheter som inte direkt bidrar till Försvarsmaktens utveckling som t ex nedrustningsförhandlingar, stödja andra myndigheters planläggning, agera som observatör i orosområden mm grundar sig också på hans eller hennes kunskap om vad militär våldsanvändning innebär i praktiken, i stort som smått - varför annars använda officerare?  

Att det i många officersbefattningar (främst då i fred) ingår uppgifter som förhandlingar, budgetarbete och personalplanering är inget unikt för officerare. Läkare, jurister, ingenjörer och många andra löser också sådana arbetsuppgifter, men det är knappast något som konstituerar dessa professioner. Att inkludera allt för många av de arbetsuppgifter som någon kan ställas inför i olika sammanhang i en beskrivning av en profession leder till att det efterhand uppstår tveksamheter kring vad som är professionen, med följd att primärt nödvändiga kunskaper och förmågor riskerar att urholkas för att tillgodose sekundära önskemål. I Försvarsmaktens fall kan det i värsta fall leda till att organisationen, i större eller mindre utsträckning, tappar fokus på sin huvuduppgift. En överhängande risk om de som leder olika delar av organisationen, hög som låg, inte ser det som sin i alla avseenden viktigaste uppgift att förbereda sig själva och organisationen på de krav och uppgifter som ett krig skulle innebära.

Den andra aspekten som bara hanteras rudimentärt, om ens överhuvudtaget, i artiklarna är ledarskapets centrala betydelse som en del av att vara officer. Inget annat yrke ställer så stora krav på ledarskap som det ställs på officerare i krig.  Kraven är så extrema att de måste ses som något unikt för professionen.

Att som förbandschef motivera sina underlydande till att genomföra saker som innebär uppenbar livsfara, och även att få verksamheten att fortsätta när förlusterna inträffar, är krav som inget annat yrke ställer. Helt avgörande för att kunna utöva ett bra ledarskap är personalens förtroende för chefen. Detta förtroende bygger på många olika komponenter där den avgjort viktigaste är att de underlydande uppfattar att chefen ”kan jobbet och har klart för sig vad det innebär för oss”.  Det vill säga att alla känner att chefen har en gedigen kunskap om sitt förband och dess förmågor och också har en klar uppfattning vad olika beslut innebär för dem som ska genomföra besluten. Skulle de underlydande börja tvivla på att chefen har dessa egenskaper kommer det påverka allt och alla – vem vill riskera livet i onödan på grund av dålig ledning. Detta oberoende av nivå, pluton, kompani, bataljon eller brigad. Likaså, uppfattas staber leva i en värld skild från verkligheten leder det till samma negativa effekter. Något som ställer höga krav på stabsmedlemmars kunskap om och känsla för verksamheten ”på fältet”.  

Även stabstjänst ställer höga krav på gott ledarskap. Stabsarbete i krig är en krävande verksamhet som behöver en mycket fast ledning – det sker oftast under stark tidspress och får inte bli fel. Brister i behandlingen av beslutsunderlag och därmed i förlängningen dåliga order kan leda till utomordentligt allvarliga konsekvenser som sällan kan rättas till i efterhand – till skillnad från i de flesta fredsmässiga verksamheter, civila som militära. Man får heller inte glömma att även staber kommer råka ut för bekämpning och drabbas av förluster. Det är ingen ursäkt för att stabens verksamhet får upphöra - förbanden måste fortsatt ledas. Något som också kommer att kräva ett rejält mått av mycket handfast ledarskap, förutom kunskap, hos dem som ska leda verksamheten vidare.

Ytterligare en aspekt på militärt ledarskap, eller om man så vill att vara militär chef, är kravet att under extremt påfrestande förhållanden, ibland under livsfara, på begränsat underlag fatta och genomdriva beslut vars konsekvenser man ofta bara kan gissa sig till. Detta gäller alla – korpral till general. Detta kan nog också betraktas som en för militära organisationer tämligen unik egenhet. Det intressanta med denna aspekt är att den beskriver krav på officerens personlighet, inte kunskaper eller praktiska förmågor. Här är det frågan om mentala egenskaper som beslutsvillighet och vilja att ta ansvar.  Egenskaper som sällan är medfödda, men som kan utvecklas genom utbildning och övning. Det är få andra professioner som strävar efter att forma utövarnas personlighet.

Sammantaget. Det är kriget med dess krav på speciella kompetenser och personliga egenskaper som konstituerar officersprofessionen. Den består av två unika komponenter som skiljer den från andra professioner: den speciella yrkeskunskap som krävs att leda strid och annan med strid förknippad verksamhet och den typ av ledarskap som krävs för detta. En djup förståelse för vad dessa två faktorer innebär är också grunden för att lösa de flesta arbetsuppgifter som officeren har att lösa i fred.

Att inte ständigt ha för ögonen varför vi överhuvudtaget har officerare och det som är unikt för officersprofessionen och låta det styra urval, utbildning och kompetensutveckling, faktorer som också formar officerens självbild, uppstår risken att såväl den enskilde såväl som den organisation som officerarna är satta att leda glömmer varför de finns – att kunna föra krig.

Karlis Neretnieks

@neretnieks

Gästinlägg: Vi ställer inte materiel mot personal



Nedan följer ett gästinlägg signerat Karl-Johan Boberg, 1:e vice ordförande i Officersförbundet med anledning av den kritik som under gårdagen riktats mot ett uttalande som kunde uppfattas som att Boberg ställer materiel mot personal. Det är mycket bra och nödvändigt att Boberg bemöter kritiken, framför allt i syfte att det tidigare uttalandet inte ska kunna tas som gisslan i en framtida försvarsdebatt runt behovet av ökade anslag inom försvarsmaterielområdet eller ej. Bobergs klargörande är mycket bra och tydligt och lämnar inga luckor för felaktiga tolkningar. Pengar behövs både inom personal- och materielområdet.


/ Skipper
-----------------------------------------------------


Mitt citat i en radiointervju med P4 Gotland har fått en hel del uppmärksamhet, dessvärre på ett sätt som inte var riktigt avsett. Jag har här på bloggen givits möjlighet att förtydliga mig och förklara vad jag avsåg med min kommentar, något jag uppskattar och tackar för.

Ett målande språk är ofta en tillgång när det gäller att få fram sin poäng. Men i detta fall verkar mina retoriska eskapader ha fått motsatt effekt, vilket jag beklagar.

Men läser man i mitt citat in att Officersförbundet är emot materielsatsningar tycker jag nog att uttrycket ”som fan läser bibeln” är på sin plats - jag menar naturligtvis inte på något sätt att ställa materielbehov i någon form av konflikt med personalbehovet inom Försvarsmakten.

Myndigheten dras med enorma utmaningar på båda områdena, Försvarets problem går inte att lösa genom att åtgärda enbart det ena men inte det andra.

Vad jag i radiointervjun ville åskådliggöra, är det i retoriken ofta enögda fokuset på materielfrågan från såväl försvarsmaktsledning som politik.

Våra medlemmars materiel lämnar enormt mycket i övrigt att önska. Såväl vidmakthållande av befintlig materiel som anskaffande av både en tillräcklig basplatta och nya avancerade system är i dag grovt underfinansierade.

Vi, Officersförbundet, menar dock bestämt att materielfrågan aldrig kan stå för sig själv – personalfrågan måste alltid och i alla avseenden beaktas när försvarets materielbehov diskuteras.

Rådande personalkris är i dag Försvarsmaktens största utmaning. Stora pensionsavgångar i kombination med otillräcklig inrekrytering på alla nivåer – GSS, specialistofficerare och taktiska officerare – hade gjort situationen ohållbar även om Försvarsmakten endast förväntades bibehålla nuvarande nivå. Nu pekar allt på att vi i stället ska växa – då står vi inför en omöjlig ekvation. I alla fall om rådande personalpolitik får tillåtas fortsätta.

De militära yrkenas attraktivitet måste öka för att vi ska ha en chans att möta dagens och morgondagens behov, så enkelt är det. Och det mest effektiva sättet att uppnå det är att visa att man värdesätter det som efterfrågas – när det handlar om anställd personal handlar detta i mycket hög utsträckning om vilken lön man som arbetsgivare är villig att betala.

Våra medlemmar har i och med sitt yrkesval förklarat sig beredda att, om så krävs med sina liv som insats, stå som den yttersta garanten för Sveriges frihet och oberoende – naturligtvis ska de ha den materiel som krävs för att kunna fullfölja detta åtagande på absolut bästa sätt. Men de ska också ha en lön som motsvarar den arbetsinsats, det ansvar och den unika kompetens som det innebär att vara militär, oavsett grad eller befattning. I dag är så inte fallet.

Försvarsmakten har alltför länge kunnat förlita sig på personalens kåranda och oerhörda lojalitet gentemot sin arbetsgivare. Men lojaliteten har sina gränser, till sist kommer verkligheten ikapp. Enligt vår medlemsundersökning har så många som tre av fyra yngre officerare funderat på att lämna sin anställning, och lönen anges som det viktigaste skälet till detta.

Vi har alltså ett läge med stora pensionsavgångar, otillräcklig rekrytering och en stor andel anställda som funderar på att sluta. Att vi då som fackförbund tvingas tala om för Försvarsmakten att 19 000 kronor i ingångslön för en soldat inte är tillräckligt, känns i det närmaste absurt. Eller att 24 000 kronor för en fänrik, efter tre års högskolestudier och ofta ett par års tidigare erfarenhet inom försvaret inte är nog för att konkurrera med övriga arbetsmarknaden?

Försvarsmakten har begärt sammanlagt 18 miljarder kronor utöver beslutade ramar de kommande tre åren, för att kunna leverera den effekt som våra politiker beställt och för att förmågan sedan inte åter ska börja dala. Officersförbundet ställer sig bakom de kraven, men menar att ÖB har missat något väsentligt i sin kravspecifikation – personalen.

Vad vi kräver är en riktad lönesatsning på runt 325 miljoner kronor per år, en knapp miljard i perioden 2019 till 2021. Med detta skulle de alldeles för låga ingångslönerna för de militära yrkena kunna höjas upp till en skälig nivå, samtidigt som justeringar för det övriga lönekollektivet skulle kunna genomföras utifrån de nya lägstalönerna. Pengarna skulle även räcka till den satsning på chefers löner som Officersförbundet länge krävt.

Det handlar om en ökning på runt 2,3 procent av Försvarsmaktens totala personalkostnader, vilket vi anser är fullt rimligt. Försvarets personalkostnader som andel av försvarsbudgeten är bland de absolut lägsta bland jämförbara länder, samtliga Nato-länder ligger högre exempelvis.

Materielfrågan är oerhört viktig, om detta råder inget som helst tvivel. Men den får inte skymma rådande personalkris. Detta var vad jag menade med min kommentar i radion. Att jag misstolkats är jag den förste att beklaga.

Karl-Johan Boberg, 1:e vice ordförande, Officersförbundet


Migration – en ödesfråga och vad gör vi åt den?

av Lars Wedin

Bild: Shutterstock.com

Flyktingfrågan har en säkerhetsdimension. Sällan framförd men lyfts här upp av Lars Wedin.

Inte bara närområdet

I Försvarsberedningens rapport år 2014 fastslogs att ”Sverige är ett av mest globaliserade länder”. Detta faktum gäller fortfarande. Den säkerhetspolitiska debatten, i den mån den förekommer, koncentrerar sig dock på närområdet och då särskilt Ryssland. Detta är naturligt eftersom ett angrepp från ett revanschsuget Ryssland är det säkerhetspolitiskt farligaste fallet. Men kanske inte det mest troliga givet utvecklingen i vår omvärld: EU är splittrat i spåren av populistiska och mer eller mindre neofascistiska regimer i Italien, Ungern och kanske Rumänien. I Lettland har just det ryssvänliga partiet Harmoni fått flest röster. Turkiet, tidigare en hörnpelare i Nato, har blivit en islamistisk diktatur. Det land som har lett den fria världen sedan andra världskriget har en president som kallar sina allierade i EU för fiender. Härtill kommer konflikten mellan Kina och USA om Sydkinesiska sjön, Kinas globala anspråk på ledarskap, konflikten inom islam mellan sunni och shia. Med mera.

Vi som sysslar med strategi behöver alltså inte vara arbetslösa.

Migration

Den så kallade massinvandringen är en grundorsak till att den politiska kartan i Europa nu färgas brun. Vi vet hur det gick förra gången! Detta är alltså en säkerhetspolitisk fråga.

Under 2018 har Sverige tagit emot 15 978 asylsökande t o m september. Detta motsvarar 0,15% av befolkningen. För hela Europa var motsvarande siffror 136 655 första halvåret 2018 vilket motsvarar 0,3 promille av den europeiska befolkningen. Knappast massinvandring! Man kan jämföra med den svenska migrationen till USA (mitten 1800-talet till 1920-talet): 1,5 miljoner! Med tanke på vår åldrande befolkning – 16% av Europas befolkning är under 15 år att jämföra med 41% i Afrika – borde immigration vara något positivt.

Nu är politik inte (bara) fakta utan framför allt en fråga om perceptioner. Europas befolkning upplever att det pågår en massinvandring. Perceptionen förstärks av bristande integration – ett problem med många bottnar; i varje fall i Sverige tillåter okunniga och/eller omdömeslösa samhällsföreträdare att militant islam får breda ut sig vilket ofrånkomligen skapar konflikter, som i sin tur utgör en grogrund för främlingsfientlighet.

Den svenska politiken att EUs medlemsstater solidariskt skall dela upp flyktingarna mellan sig är politiskt naiv. Det kommer inte att hända givet utvecklingen i medlemsstaterna.

Tanken att massdöden på Medelhavet eller koncentrationsläger på den nordafrikanska kusten skall avskräcka människor från att söka ett bättre liv är inte bara felaktig utan också moraliskt orimlig. Något annat måste till.

På omedelbar sikt borde Sverige stödja den enda humanitära organisation som fortfarande försöker rädda skeppsbrutna: SOS Méditerranée. Detta kan vi göra dels genom att åtminstone tillfälligt ta emot en del av de människor som deras fartyg plockar upp; det är inte rimligt att hävda att alla skall hamna i Italien eller Malta p g a Dublinöverenskommelsen som gjordes för en annan tid. Vidare borde Sverige bjuda in organisationens fartyg Aquarius att föra svensk flagg, hon riskerar nu att portas från Panamas fartygsregister och blir då oanvändbart om ingen stat hjälper till.

På längre sikt måste själva orsaken till emigrationen hanteras

Illegalt fiske, pirater och droger

De så kallade ekonomiska flyktingarna kommer i första hand från Afrika – de som flyr från krig och terror i Mellersta Östern lämnar vi utanför här.

Afrikas ekonomi har under senare år gått framåt. Enligt den afrikanska utvecklingsbanken ökade tillväxten i reala termer med 3,6% under 2017 och förväntas öka till 4,1% under 2018 och 2019. Men mycket återstår att göra. Området kring Guineabukten utgör en provkarta på viktiga problem.

Följande länder gränsar till Guineabukten: Liberia, Elfenbenskusten, Ghana, Togo, Benin, Nigeria, Kamerun, Ekvatorialguinea, Gabon, São Tomé och Príncipe, Kongo, Kongo-Kinshasa och Angola.[1] Områdets befolkning utgörs av 550 miljoner. De flesta är ekonomiskt beroende av verksamhet i havsområdet. 90% av områdets handel med omvärlden går via bukten. 70% av befolkningen är beroende av fisk för sin överlevnad. Regionen är rik på olja och producerar upp emot 5.5 miljoner fat per dag. Området har potential att vara ekonomiskt starkt men kriminalitet – illegalt fiske, piratverksamhet, väpnat rån, korruption – är ett ökande problem.

Fiske är traditionellt av stor betydelse och hantverksmässigt. Men det industriella fisket ökar starkt – från kanske 250 fartyg på 1990-talet till mellan 700 och 1000 per år idag. Området hotas nu av utfiskning med svält som resultat. 40% av fångsten är IUU (Illegal, Unreported and Unregulated), vilket innebär en direkt förlust om 1,3 miljarder $. Det finns naturligtvis stora skillnader: Kina tar 81% av fisket i Guinea. Fångsterna från industrifisket exporteras till länder utanför regionen. Industrifisket innebär också överfiskning och förstörda havsbottnar och därmed minskade fångster på sikt.

Guineabukten har fått en central roll i droghandeln mellan Latinamerika och Europa. Narkotikan förs till området per båt och omlastas sedan för transport genom Sahel, Sahara och vidare över Medelhavet.

Ett tredje stort problem är pirater och organiserad brottslighet (pirater finns definitionsmässigt bara utanför territorialhaven, innanför är samma brottslingar organiserat kriminella). Nigeria är särskilt utsatt; piraterna anfaller oljelastade fartyg, kidnappar besättningarna och stjäl oljan.

Allt som allt medför dessa problem fattigdom, instabilitet, korruption, kriminalitet och i förlängningen destabilisering av staterna. Problemen utgör också en grogrund för terrorism.

Den globala uppvärmningen utgör ett överlagrat problem. Avseende fiske leder utvecklingen till att havet blir varmare. En konsekvens härav är att fisken antingen går djupare, och därmed blir svårare att fånga, eller vandrar mot kallare hav. Resultatet blir hungersnöd.

En grundläggande orsak till problemen är att staterna i området inte har tillräckliga resurser för att övervaka, och ingripa på, sina territorialhav och ekonomiska zoner. Vidare är den regionala samordningen av övervakningen svagt utvecklad.

Sammantaget: befolkningen, speciellt den unga, har motiv att ge sig av i förhoppningen om en bättre framtid i Europa.

Några tankar om svenska åtgärder

Sverige är ett medelhavsland! Tack vare EU och Schengen gränsar faktiskt Sverige politiskt till Medelhavet. Det är dags att vi engagerar oss för denna stora kontinent.

För det första bör Sverige driva på för att EUs fokus skall vridas från att förhindra flyktingar att komma till Europa till att göra det möjligt för de unga afrikanerna att få ett vettigt liv i sina hemländer. Av naturliga skäl diskuteras här bara säkerhetsfrågor.

Sverige och övriga europeiska länder bör arbeta vidare för att stabilisera Sahel-området som idag är ett fäste för terrorism och kriminalitet – inte minst smuggling av allt från cigaretter till människor. Mot denna bakgrund är den svenska inriktningen att lämna FN-insatsen i Mali helt fel. Visst den kostar 800 – 900 miljoner kronor men den svenska biståndsbudgeten är på 43 miljarder!

Det är förstås möjligt att vi skulle få mer effekt genom att lämna FN-insatsen och i stället (eller både och!) stödja den franska insatsen Barkhane.

Det finns mycket annat att göra inom säkerhetsområdet. Sverige, dess Försvarsmakt och Kustbevakning borde kunna stödja La charte de Lomé sur la sécurité maritime [Lomé-stadgan för maritim säkerhet[2]] och säkerhetssamarbetet inom G5 Sahel.[3] Över huvud taget borde Försvarsmakten med sin erfarenhet av fredsfrämjande operationer, men med avsaknad av kolonial belastning, kunna involvera sig mer i samarbete med de afrikanska kollegorna.

Men Sverige har också andra viktiga kompetenser att erbjuda. Vi har varit aktiva i utformningen av EUs maritima övervakningssystem MARSUR [Maritime Surveillance Project] och SUCBAS [Sea Surveillance Co-operation Baltic Sea].  Vi har en liten marin, specialiserad på kustnära operationer, vilket är vad flertalet av de aktuella staterna behöver; vi borde därför ha mer relevant kunskap än de europeiska stormaktsmarinerna. Vår Kustbevakning skulle säkerligen kunna bidra med utbildning inom områdena fiskeövervakning, miljöskydd och räddningstjänst. Vi har vidare en industriell bas inom områdena fartygskonstruktion och övervakningssystem.

Att stödja maritim övervakning i Västafrika är att stödja Europeisk – och svensk säkerhet.

 
Författaren  är kommendör, ledamot av KKrVA, ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet och redaktör för dess tidskrift, Tidskrift i Sjöväsendet, samt  korresponderande ledamot av Académie de marine.

 


Noter
[1] Det finns flera definitioner. Detta är den mest inkluderande och den som används av afrikanerna själva.
[2] https://afrique.latribune.fr/politique/2017-01-31/charte-de-lome-sur-la-securite-maritime-le-nombre-de-signataires-passe-a-30.html
[3] http://www.g5sahel.org/images/Docs/SDS_G5S_VF.pdf

Officersförbundets märkliga uttalande om att inte satsa pengar på materiel bör korrigeras



"Det hjälper inte att riksdag och regering öser pengar på försvarsmakten på olika materielprojekt, för har man inga människor som kan ta hand om materielen då blir det väldigt dyrt skrotupplag som får stå i försvarsmakten, säger Carl-Johan Boberg, 1:e vice ordförande i officersförbundet."

Ovanstående citat är alltså uttalat i Sveriges Radio av Karl-Johan Boberg som är 1:e vice ordförande i Officersförbundet. Jag anser att det här är ett direkt skadligt uttalande, som riskerar att användas som slagträ i den politiska debatten av de partier som inte vill öka försvarsanslagen.



Jag förstår givetvis vad Karl-Johan är ute efter, det vill säga att man med kraft måste se över personalfrågan och rekryteringen av nya officerare om Försvarsmakten både ska kunna vidmakthållas på nuvarande nivå och växa. Men det är inte det han säger.

Ingen material som nu anskaffas till Försvarsmakten blir skrot! Det är snarare så att Försvarsmaktens befintliga personal, som Karl-Johan Boberg i sin roll som vice ordförande för Officersförbundet representerar, saknar stora mängder grundläggande materiel som inte är politiskt finansierat.

Såväl överbefälhavaren som försvarsministern har påtalat vikten av att finansiera den så kallade basplattan som innebär grundläggande materiel för att Försvarsmakten ska fungera. Försvarsministern uttalande bland annat detta i samband med en utfrågning 2015 inför det senaste försvarsbeslutet. Behoven av grundläggande materiel är givetvis ännu större än avd som anförs nedan.

Vi har tre huvudinriktningar. Den första är basplattan. Det handlar om sådant som mängdmateriel, standardfordon, radioutrustning, mörkerutrustning, ny kvalificerad ammunition till bland annat stridsvagnar och granatkastare, nya pansarvärnsvapen och personlig utrustning på plutons- och kompaninivå. Vi förstärker övningsverksamheten. Alla förband ska övas under perioden 2016–2020. Försvarsmaktsgemensamma övningar prioriteras. Basplattan är nödvändig för att höja krigsförbandens krigsduglighet.

Regeringens särskilda utredare Ingemar Wahlberg lämnade i januari över en utredning om försvarsmaktens långsiktiga materielbehov som tydligt påvisar att anslaget för vidmakthållande av befintlig materiel i dag är gravt underfinansierat.

Utredningen bedömer att kostnaderna för behovet av vidmakthållandet överstiger nuvarande ekonomi med åtminstone cirka 6 miljarder kronor under perioden 2018 till 2025. Beroende på hur och var Försvarsmakten väljer att finansiera det utökade behovet av vidmakthållandet, kan materielinvesteringar behöva utgå och där- med påverka Försvarsmaktens operativa förmåga.

Det behövs därmed pengar, mycket pengar till materiel! Detta har dessutom accelererat i samband med beslutet att anskaffa luftvärnssystemet Patriot som oundvikligen förbrukar stora delar av materielanslaget. Men systemet är nödvändigt för att personalen vid Lv6 ska kunna utföra sitt arbete. Armén, Flygvapnet och Marinen står dessutom inför att en stor mängd befintliga materielsystem måste omsättas på grund av dess höga ålder.

Det är nog således snarare Försvarsmaktens befintliga materiel som måste skrotas om inte politikerna öser pengar på olika materielprojekt i syfte att omsätta föråldrad sådan. Jag anser därför att Officersförbundets vice ordförande Karl-Johan Boberg bör gå ut och förtydliga sitt uttalande. Jag tror nämligen inte att  personalen som Boberg representerar, instämmer i det som har uttalats idag.

Satsningar måste göras på både personal, materiel och övningsverksamhet för att Försvarsmakten ska fungera, och det är jag övertygad om att Boberg är fullt medveten om.

Flera har reagerat på uttalandet, bland annat ledarskribenten Patrik Oksanen som under många år har engagerat sig i försvarsfrågan.

På tur med Östersjömarinen

Reflektion

Den 22OKT2018 meddelade det ryska Försvarsministeriets presstjänst att en styrka ur Östersjömarinen, påbörjat en seglats. Enligt presstjänsten skall styrkan omfatta korvetterna Soobrazitielnyoch Stojkij samt tankfartyget Kola och bogserbåten Konetskij. Presstjänsten meddelade även att styrkan medför ubåtsjakthelikopter av typen Ka-27PS samt särskilt utbildade marininfanterister,1 huruvida det är personal ur 336. Marininfanteribrigaden eller en enhet ur Östersjömarinens Spetsnazbrigad framgår ej i artikeln.

Enligt artikeln skall styrkan genomföra övningar i sambandstjänst, luftförsvar, ubåtsjakt samt bunkring till havs. Helikopterbesättning-/en/arna skall genomföra övning i ubåtsjakt samt lokalisering av sjömål ur den konventionella motståndarens styrka och övningar i sjöräddning. Det huvudsakliga syftet skall enligt det ryska Försvarsministeriets presstjänst vara att visa marin närvaro i olika delar av Atlanten.2 Vad avser marininfanterienheten framgår inga övningsmål. Därutöver får det även ses som möjligt att även sjömålsbekämpning skall övas, då helikopterbesättning-/en/arna har lokalisering av sjömål som en övningsmålsättning.

Under våren 2017 förefaller den ryska Östersjömarinen återupptagit sin övningsverksamhet vad avser sjöstrid i Atlanten.3Därefter förefaller det genomförts ett antal stridsövningar under de senaste 12 månaderna i Atlanten, med ytstridsfartyg ur den ryska Östersjömarinen.4 Således har ett visst övningsmönster börjat skönjas, som innefattar att ytstridsfartyg ur Östersjömarinen genomför stridsövningar, i högsjö miljö. Varvid artikeln från den 22OKT2018 om den ryska Östersjömarinens övningsverksamhet i Atlanten, i sak inte har ett nyhetsvärde. Dock finns ett antal faktorer som gör den intressant.

Den första faktorn som var relativt enkel att identifiera redan vid publiceringen var att Östersjömarinens annonserade övning i Atlanten, eventuellt kunde ha en koppling till NATO övningen Trident Juncture-2018 med genomförande mellan den 25OKT-07NOV2018 samt 14-23NOV2018.5 De flesta nationer följer varandras övningsverksamhet på olika sätt och det är inget ovanligt. Varvid ett sådant agerande av Ryssland inte skulle vara oväntat utan snarare förutsett och väntat.

Bild 1. Utvisande NATO och Rysslands övningsområde.
Den andra faktorn som gör detta intressant var det NOTAM, Notice to Airmen enklast beskrivet som varsel/varningsmeddelande för flygande personal, som berördes av norsk media den 29OKT2018. Vad meddelandet omfattade var en avlysning för avfyring av projektiler i det Norska havet dagligen 07:00 – 14:00 mellan den 01-03NOV2018. Övningsområdets placering är strax väster om Trondheim. Det norska Försvarsdepartementet hade redan den 26OKT2018 blivit informerade av Ryssland avseende den planerade övningsverksamheten i Norska havet.6

Vad som gör det ytterligare intressant är att den ryska avlyssningen, dels ligger i norsk flyginformationsregion samt ekonomisk zon, dels skär in i en redan lagd avlysning för NATO övningen Trident Juncture-2018.7 Vad avser det förstnämnda går det att jämföra med de avlysningar som lades av Ryssland i Östersjön under våren 2018, i svensk flyginformationsregion.8Vilket i sak är fullt tillåtet, om än att det skapar problematik. Vad avser skärning i avlysningar är det mer ovanligt och kan vara än mer problematiskt då det kräver samordning. Är det samma nation eller nationer som övar är denna samordning inte problematiskt att uppnå. I detta fallet kan det dock ses som högst troligt att Ryssland ej har någon samverkansofficer i övningsledningen för Trident Juncture-2018. Varvid Ryssland helt enkelt kommer påverka övningen och NATO kommer troligtvis ej kunna öva i det området som påverkas vid de aktuella tidpunkterna, oaktat om det genomförs övning med skarp ammunition eller ej av Ryssland, för att inte riskera egen personal och materiel.
Bild 2. Position på tankfartyget Kola den 30OKT2018.

Den tredje faktorn som verkligen gör detta intressant är att det ryska tankfartyget Kola, som avlöpt från Baltijsk den 21OKT2018. Enligt dess AIS sändare den 30OKT2018, befinner sig tankfartyget i det av Ryssland utlysta övningsområdet.9Vilket möjligen skulle innebära att korvetterna Soobrazitielny och Stojkij även finns i området. Då tankfartyget Kola enligt det ursprungliga pressmeddelandet ingick i styrkan. Det skulle möjligtvis även kunna innebära att det är dessa två korvetter som kommer genomföra övningsverksamhet i det av Ryssland avlysta området i Norska havet mellan den 01-03NOV2018. Vad som dock får anses vara något oväntat är att det trots allt är den ryska Östersjömarinen som genomför detta och inte den Norra Marinen, vilket får anses ha det Norska havet som ett av sina intresseområden.

Avslutningsvis, var det inte oväntat att NATO övningen Trident Juncture-2018 skulle följas upp av Ryssland, på det ena eller andra sättet. Dock får det ses som ett något oväntat agerande med den av Ryssland utlysta avlysningen, som kan liknas med en form av "störstrid" för att påverka NATO övningen. Därtill att Östersjömarinen är involverad i denna verksamhet och ej den Norra Marinen, dock får det ses som möjligt att den Norra Marinen även har fartyg till havs som även kan vara involverad i detta. Onekligen får redan en av målsättningarna med seglatsen anses vara uppnådd, nämligen att visa Andreasflaggan, d.v.s. den ryska örlogsflaggan.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Dagens Nyheter 1, 2 (Svenska)
Forsvaret 1(Engelska)
Jägarchefen 1(Svenska)
Marinetraffic 1(Engelska)
Norsk rikskringkasting 1(Norska)
Rysslands Försvarsministerium 1, 2, 3, 4(Ryska)

Slutnoter

1Министерство обороны Российской Федерации. Отряд кораблей Балтийского флота отправился в дальний поход в Северную Атлантику. 2018. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12200846@egNews(Hämtad 2018-10-30)
2Ibid.
3Jägarchefen. 'Avikelse?'. 2017. https://jagarchefen.blogspot.se/2017/06/avvikelse.html(Hämtad 2018-10-30)
4Министерство обороны Российской Федерации. Отряд кораблей Балтийского флота отправился в дальний поход. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12146147@egNews(Hämtad 2018-10-30)
Министерство обороны Российской Федерации. Корабли Балтийского флота провели плановые совместные учения в Северной Атлантике. 2018. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12172507@egNews(Hämtad 2018-10-30)
Министерство обороны Российской Федерации. Отряд кораблей Балтийского флота отправился в дальний поход. 2018. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12181488@egNews(Hämtad 2018-10-30)
5Forsvaret. Trident Juncture 18. 2018. https://forsvaret.no/en/exercise-and-operations/exercises/nato-exercise-2018(Hämtad 2018-10-30)
6Norsk rikskringkasting. Kringstad, Kirsti. Lote, Philip Alan. Russerne varsler skarpskytingstester utenfor Trøndelag og Møre. 2018. https://www.nrk.no/trondelag/russerne-varsler-skarpskytingstester-utenfor-trondelag-og-more-1.14269255(Hämtad 2018-10-30)
7Ibid.
8Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Holmberg, Kalle. Rysk robotskjutning nära Sverige. 2018. https://www.dn.se/nyheter/sverige/rysk-robotskjutning-nara-sverige/(Hämtad 2018-10-30)
Dagens Nyheter. Svensson, Adam. Ryssland inleder ny robotövning i Östersjön. 2018. https://www.dn.se/nyheter/sverige/ryssland-inleder-ny-robotovning-i-ostersjon/(Hämtad 2018-10-30)
9Marinetraffic. Kola. https://www.marinetraffic.com/en/ais/home/shipid:346200/zoom:10(Hämtad 2018-10-30)

I Skuggan av Trident Juncture-2018

Reflektion

Den 25OKT2018 påbörjades NATO övningen Trident Juncture-2018 (TJ18) i Norge, vilket även är en s.k. High Visibility Exercise (HVE). Övningen kommer fortgå intill 07NOV2018. Därefter kommer en stabstjänstövning ta vid mellan den 14-23NOV2018.1 Denna övning har uppmärksammats, dels i svensk media, dels i internationell media. Vad som dock inte uppmärksammats i någon större utsträckning är det brittiska beslutet att under, vinterhalvåret, de närmsta 10 åren tillfälligt basera cirka 800 soldater i Norge. Truppbidraget som bildar styrkan förefaller komma, dels ur marinkåren, dels ur armén.2 Här bör det även erinras om den norska regeringens förfrågan om en utökning av den roterande amerikanska styrkan till Norge, från 330 till 700 soldater, som nu även förefaller genomförts. Denna styrka är i Norge året runt,3 till skillnad från den brittiska.

En del i valet av tidpunkt, vinterhalvåret, går till del troligtvisatt spåra till framtagandet av en arktisk strategi för Storbritannien.4 Där en del i denna torde vara att höja förmågan hos de brittiska väpnande styrkorna att verka i vinterklimat och den mer extrema varianten som finns i arktiska och subarktiska områden. En förmåga som till del förefaller nedgått hos de brittiska väpnande styrkorna under de senaste två till tre decennierna,5trots viss övningsverksamhet i t.ex. Norge under de s.k. Cold Response övningarna.

I sammanhanget är det intressant att notera ett uttalande av den tidigare chefen för den norska militära underrättelsetjänsten, Generallöjtnant Kjell Grandhagen. Där han argumenterar för att det råder en reell hotbild mot norska Finnmark, i händelse av en större väpnad konflikt som involverar Ryssland.6 Här kan det tänkas att ett eventuellt ryskt agerande mot Norge i sådant fall skulle ske för att skydda det ryska basområdet för den Norra Marinen men även skapa rörelsefrihet för den. Det vill säga tankegångarna kring det s.k. ”Bastion försvaret”,7vilket berörts på denna blogg vid ett flertal tillfällen.

En viktig faktor att belysa, är att rörligheten under vinterhalvåret kan öka maa. tjäle, snötäcke över myrmarker m.m. Kontra de begränsningar som uppstår under våren, sommaren och hösten maa. vattensjuk mark, tjällossning, hindrande terräng p.g.a. avsaknad av snötäcke m.m. Vilket en möjlig slutsats utifrån ovan resonemang skulle vara att mängden förband för att försvara norskt territorium skulle bli högre under vinterhalvåret kontra barmarkshalvåret. Vilket skulle kunna förklara det brittiska uttalandet att dess styrka på sikt skall inarbetas i den norska försvarsplaneringen.8

Om än att konfliktrisken får ses som låg, i dagsläget, förefaller ändock Norge, Storbritannien och USA se en väpnad konflikt som möjlig. Utifrån det faktum att både Storbritannien och USA väljer att rotera trupp till Norge, samt Norge tillfrågade USA om en ökning av det amerikanska truppbidraget, som nu även genomförts.9 Därutöver förefaller både Storbritannien och USA genomföra en förmågeökning vad avser sin förmåga för vinterstrid. Detta hade onekligen inte krävts om en väpnad konflikt på norskt territorium ej utgjort en möjlighet.

Detta blir även ur ett svenskt och finskt perspektiv viktigt attnotera. Då de nordligaste delarna av de båda ländernas territorium troligtvis skulle involveras i en sådan konflikt. Främst för att möjliggöra rörelser över en större yta och kunna kringgå hindrande terräng, både i västlig såsom östlig riktning. Vilket ur ett svenskt perspektiv återigen aktualiserar behovet av ytterligare förband för att möjliggöra ett effektivt försvar av vårt territorium. Där förband måste finnas gripbara, med kort varsel i de viktigaste militärstrategiska områdena och inte transporteras långa avstånd i nord-sydlig riktning. Där transportrörelserna lätt kan påverkas.

Detta behov har även identifierats i den nu redovisade perspektivstudien av Försvarsmakten.10 Huruvida detta kommer bli verklighet i det kommande försvarsbeslutet får anses vara en högst obesvarad fråga. Vad det dock inte omhändertar är tidsförhållandet. Norge, Storbritannien och USA förefaller se en risk redan nu, varvid förband tillförts för att skapa en viss tröskeleffekt. Det svenska behovet torde vara lika skriande, dock torde Perspektivstudiens tidslinjal avseende en ökad förmåga vara högst realistisk mtp. tidsåtgång för materieltillförsel. Men även tidsåtgången för utbildning av nya officerare för att leda ytterligare förband. Varvid andra lösningar, konventionella såsom okonventionella, kan behövas i det korta perspektivet. Intill en eventuell ökning av militära förband skett, för försvaret av övre Norrland.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Forsvaret 1(Engelska)
Försvarsmakten 1(Svenska)
Marine Corps Times 1(Engelska)
Ministry of Defence 1(Engelska)
Parliament 1(Engelska)
Regjeringen 1(Norska)
Reuters 1(Engelska)
The Independent Barents Observer 1(Engelska)
The Telegraph 1(Engelska)

Slutnoter

1Forsvaret. Trident Juncture 18. 2018. https://forsvaret.no/en/exercise-and-operations/exercises/nato-exercise-2018(Hämtad 2018-10-29)
2The Telegraph. Malnick, Edward. UK sending 800 troops to Arctic in warning shot to Russia. 2018. https://www.telegraph.co.uk/politics/2018/09/29/uk-sending-800-troops-arctic-warning-shot-russia/(Hämtad 2018-10-29)
3Reuters. Fouche, Gwladys. Norway to invite more U.S. Marines, for longer and closer to Russia. 2018. https://www.reuters.com/article/us-norway-us-russia/norway-to-invite-more-u-s-marines-for-longer-and-closer-to-russia-idUSKBN1J8149(Hämtad 2018-10-29)
Marine Corps Times. Snow, Shawn. The Corps’ largest rotational deployment to Norway kicks off. 2018. https://www.marinecorpstimes.com/news/your-marine-corps/2018/10/01/the-corps-largest-rotational-deployment-to-norway-kicks-off/(Hämtad 2018-10-29)
4Ministry of Defence. Defence Secretary announces new Defence Arctic Strategy. 2018. https://www.gov.uk/government/news/defence-secretary-announces-new-defence-arctic-strategy(Hämtad 2018-10-29)
5Parliament. On Thin Ice: UK Defence in the Arctic. 2018. https://publications.parliament.uk/pa/cm201719/cmselect/cmdfence/388/38808.htm(Hämtad 2018-10-29)
6The Independent Barents Observer. Staalesen, Atle. Former defense chief sees a serious Russian threat against Norway’s Finnmark region. 2018. https://thebarentsobserver.com/en/security/2018/09/former-norwegian-defense-chief-sees-serious-russian-threat-against-norways-finnmark(Hämtad 2018-10-29)
7Forsvarsdepartementet. Et felles løft. Oslo: Forsvarsdepartementet, 2015, s. 20.
8Ministry of Defence. Defence Secretary announces new Defence Arctic Strategy. 2018. https://www.gov.uk/government/news/defence-secretary-announces-new-defence-arctic-strategy(Hämtad 2018-10-29)
9Marine Corps Times. Snow, Shawn. The Corps’ largest rotational deployment to Norway kicks off. 2018. https://www.marinecorpstimes.com/news/your-marine-corps/2018/10/01/the-corps-largest-rotational-deployment-to-norway-kicks-off/(Hämtad 2018-10-29)
10Försvarsmakten. Slutlig redovisning av perspektivstudien 2016-2018. Stockholm: Försvarsmakten, 2018, s. 49-50.

När långt borta blev väldigt nära

av Stig Rydell
Vid en ceremoni i Åbo den 9 juli, undertecknade försvarsministrarna Peter Hultqvist och Jussi Niinistö ett samförståndsavtal (Memorandum of Understanding, MoU), rörande det svensk-finska försvarssamarbetet. Foto: Kristina Swaan, Försvarsmakten.

Vid en ceremoni i Åbo den 9 juli, undertecknade försvarsministrarna Peter Hultqvist och Jussi Niinistö ett samförståndsavtal (Memorandum of Understanding, MoU), rörande det svensk-finska försvarssamarbetet. Foto: Kristina Swaan, Försvarsmakten.

Försvarsmakten (FM) fokuserade under ca 20 år på internationella insatser, men har under senare år ändrat inriktning till ”… ett försvar med huvudsakligen nationell tyngdpunkt.”[1]

Inlägget tar upp bakgrunden, en diskussion kring utvecklingen inom några centrala områden och några tankar/erfarenheter att ta med i framtiden.

Bakgrund

I samband med perioden kring murens fall 1989-1991 uppstod snabbt frågor kring den framtida säkerhetspolitiska utvecklingen, frågor som ingen kunde svara på. I Sverige kunde vi inledningsvis inte dra några slutsatser som tilläts påverka den säkerhetspolitiska inriktningen på ett avgörande sätt. Försvarsbeslutet 1992 blev därför, i princip, en prolongering av tidigare beslut och drastiska nedskärningar var ännu inte aktuella. I takt med att utvecklingen blev mer förutsägbar förändrades också underlagen för besluten. Det som skulle bli en era av drastiska förändringar inleddes med Försvarsbeslutet 1996, trots osäkerheter om utvecklingen i Ryssland.

Några år innan dess, 1994 respektive 1995, hade dessutom Sveriges säkerhetspolitiska linje förändrats radikalt. 1994 blev Sverige medlem i Partnerskap för fred, PfP, en helt unik samarbetsform mellan NATO-medlemmarna och länder som stod utanför NATO, även de som tidigare tillhört Warzawapakten. 1995 övergavs, i och med medlemskapet i EU, den traditionella neutralitetspolitiken. Optionen med neutralitet fanns inte längre i praktiken när landet blev medlem i en ekonomisk och politisk allians, däremot behölls den militära alliansfriheten.

1996 års försvarsbeslut lade grunden till en helt förändrad inriktning för Försvarsmakten (FM). Internationella insatser blev vägledande, de nationella uppgifterna tonades ner. Sverige skulle försvaras med deltagande i internationella insatser, ofta långt borta. Hela FM påbörjade en lång, tidvis mödosam, förändring mot den nya inriktningen. Byggstenar som ingick i det nationella försvaret avvecklades successivt, t ex invasionsförsvaret, flygvapnets krigsbaser, planläggning för mobilisering och materielen såldes ut. Motsvarande avveckling skedde för det civila försvaret.

Utgångspunkten för att kunna genomföra internationella insatser var inte alldeles gynnsam. Den övervägande delen personalen var utbildade för nationella uppgifter och materielen var oftast inte kompatibel med utländska motsvarigheter. De inledande analyserna av den nya inriktningen handlade t ex ofta om vilken materiel som kunde användas, behov av nya juridiska ramverk och hur personalen skulle utbildas. Själva utbildningen kunde röra sig om kunskaper i militär engelska och hur en internationell operativ planering skulle gå till.

Utbildningssystemet blev ganska ansträngt under ett antal år och för den operativa nivån började Natos system tillämpas. Publikationen ”GOP”, Guidelines för Operations blev en ”bibel” i sammanhanget, trots att den var något omständlig och inte alltid enkel att tillämpa. Processen inför en internationell insats, med många inblandade aktörer och stora krav på att undvika misstag, blev långsam.

Under de följande åren fortsatte utvecklingen mot internationella insatser. All personal var inledningsvis inte helt övertygade och höll tankemässigt fast vid det traditionella invasionsförsvarets inriktning. Det fanns dock inga tveksamheter, vare sig bland politiker eller FM ledning, och efterhand blev inriktningen mer solid i alla dess aspekter, däremot oftast med begränsade konsekvensanalyser av utvecklingen på sikt.

Försvarsbesluten 2000 och 2004 bekräftade inriktningen mot internationella insatser och avvecklingen av regementen, flottiljer och staber samt materiel fortsatte i hög takt. I samband med försvarsbeslutet 2009 beslutades bl a att den allmänna värnplikten skulle vara vilade i fredstid och ersättas med frivillighet.

Det nu gällande Försvarsbeslutet, från 2015, innebar en återgång till – i huvudsak – nationellt försvar och att värnplikten återaktiverades, dock med betydligt färre värnpliktiga än tidigare.

En utveckling få hade kunnat föreställa sig för 15-20 år sedan!

När de internationella insatserna blev nationella

Uppbyggnaden av förmågan till internationella insatser har skett samtidigt som det nationella försvaret reducerats till mycket låga nivåer.

Vad gör vi nu?

Utgångsläget, jämfört med när internationaliseringen började 1996, är helt och fundamentalt annorlunda. En viktig skillnad är att samverkan med andra aktörer prioriteras högt idag. I praktiken betyder det också att internationella insatser kan genomföras i det omedelbara närområdet samt, om än lite hårdtolkat, inom ramen för det nationella försvaret av Sverige.

Detta genererar också behov av nära samverkan med andra länder/organisationer som inleds i fred och som kan fortsätta till högre konfliktnivåer, under förutsättning att den politiska viljan finns. Detta gäller speciellt samverkan med Finland.

FM har utvecklat internationaliseringen till en mycket hög nivå. Numera är både materiel och personal interoperabla och deltagande i internationella insatser förlöper utmärkt. De internationella insatserna har gett många värdefulla erfarenheter både för planering och genomförande, vilket är mycket viktigt att notera och dra nytta av inför framtiden.

Det inte alldeles enkelt att avgöra vilka av dessa erfarenheter som INTE är direkt och specifikt användbara för den nationella inriktningen. Orsaken är det ändrade utgångsläget, t ex att gränsen mellan rent nationellt försvar respektive i samverkan med andra har vidgats, eller om man så vill, blivit alltmer otydlig. De senare, i praktiken internationella insatser, har flyttats geografiskt och kan börja i närområdet samt i Sverige.

De internationella insatserna kan därför betraktas som en del av det nationella försvaret.

Sverige har successivt tecknat en lång rad samarbetsavtal, t ex med USA, Danmark, Norge, Storbritannien och speciellt fördjupade avtal med Finland. I det senare fallet har t o m utredningar genomförts om legala förutsättningar för militärt stöd i enlighet med internationell rätt[2].

Det finns därför en palett av möjligheter, där samverkan med andra är ett genomgående tema.

I internationella insatser har Natos planeringsmetoder utnyttjats av högst rationella skäl och har bland annat resulterat i mycket detaljerade orderverk. Överförs denna erfarenhet (planeringsmetodik m m) ”rakt av” till Sverige betyder det att orderverken fylls med detaljer, som skall hållas aktuella. Sannolikheten att ett så omfattande innehåll kan hållas aktuellt får betraktas som låg, bl a därför att dagens staber är starkt reducerade både i antal och personal.

På senare år har en svensk modell börjat användas, baserad på Natos motsvarighet.

Oavsett vilken metod som används är det viktigt med enkelhet/snabbhet i hela processen. Förutsättningar måste skapas för att ingående fakta i planer/ordrar ständigt är aktuella, dvs bara med fakta som oundgängligen behövs.

I en snabbt utvecklad konflikts inledningsskede kanske bara nationella resurser finns tillgängliga och där behöver planeringen baseras på enkelhet och snabbhet. Skälet är bl a att den skall medge snabba nationella insatser i ett inledningsskede med egna resurser. Uppdragstaktiken [3]  är då speciellt viktig att tillämpa och med individuellt ledarskap.

I ett senare skede, d v s om samverkan skall ske med andra, bör planeringen baseras på erfarenheter från internationella insatser, t ex förmågan att verka i större internationella förband och att kunna samverka med andra länders stridskrafter. Det helt dominerande språket i internationella sammanhang är engelska. Numera är kunskapsnivån hög i FM och bör bibehållas i syfte att underlätta samverkan med andra nationer, även avseende det nationella försvaret.

Inom vissa delar, t ex inom flygstridskrafterna, är det sannolikt enklare att större delen av planering/genomförande sker på engelska även i fortsättningen. Skälen är bl a att gemensamma övningar, t ex mellan de nordiska länderna, kan ske friktionsfritt och att flernationella insatser kan genomföras snabbt, vid behov.

Under årens lopp har den normala nationella fredsverksamheten detaljreglerats med administrativa bestämmelser, reglementen och certifieringar m m.

Den pågående översynen av styrande dokument bör fortsätta för att dels minska floran, dels så att uppdragstaktik verkligen kan tillämpas under själva genomförandet, så långt som möjligt i fred som under höjd beredskap. Det individuella ledarskapet behöver utvecklas ytterligare inom ramen för uppdragstaktik, så att beslut fattas på rätt nivå och så tidigt som möjligt.

De internationella insatserna har kommit till Sverige som en möjlig del i det nationella försvaret. De allra flesta erfarenheterna är därför direkt användbara i det nationella försvaret och, jämfört med 1996, är dessutom skillnaden minimal i många avseenden.

Det behövs därför ingen stor kursändring, snarare en justering. Vi behöver både en förmåga till nationella och till internationella insatser, en ensidig fokusering på nationella insatser skulle på sikt vara djupt olycklig.

Långt borta har blivit väldigt nära och vi behöver båda förmågorna – garanterat!

 
Författaren är pensionerad överstelöjtnant i Flygvapnet och har tidigare bl a varit strategilärare vid den svenska, norska och finländska försvarshögskolan samt tjänstgjort inom Nato.

 


Noter
[1] Försvarsberedningens rapport, Ds 2017:66, sid 42
[2] Se tex En lag om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland, SOU 2018:31.
[3] Se Militärstrategisk Doktrin, MSD 16, sid 68.

Kärnvapen – bara politiska vapen?

av Bo Hugemark
Bild: Shutterstock.com

Sverige skyddades av det amerikanska kärnvapenparaplyet under det kalla kriget. Är detta lika säkert i dag?

”Bara en person har upplevt hur det är att fatta beslut om kärnvapeninsats, Harry S. Truman och han är inte längre bland oss.” så sade en amerikansk strategisk expert, när vi någon gång under kalla kriget diskuterade sannolikheten för kärnvapenkrig. Underförstått i detta var att ett sådant beslut var ett oerhört steg ut i det okända och att den osäkerheten verkat avhållande sedan dess. Kärnvapenavskräckningen fungerade. Om det var den som också förhindrade konventionella krig mellan maktblocken kan vi inte säga säkert, men det är troligt, likaså att den bidrog till att Sovjetunionen kunde hålla halva Europa förslavat under decennier.

Ett vanligt påstående är att kärnvapen är politiska vapen, inte militära. Det är sant i den meningen att de aldrig använts efter Hiroshima och Nagasaki. Men ett vapen har politisk effekt endast om det kan komma att användas militärt. Som vi fått se efter det kalla krigets slut, fanns det sovjetiska planer på hur en militär storoffensiv mot väst skulle inledas med en massiv kärnvapenstormeld. En sådan storoffensiv skulle enligt den ryska doktrinen startas när regeringen bedömde krig oundvikligt. Och det krävs inte en överdriven fantasi för att kunna föreställa sig hur Sovjetledarna i en kris skulle fatta det beslutet.

Samma sak gällde den strategiska kärnvapenbalansen, i väst byggd på teorin om att ömsesidig säkerställd förstörelseförmåga – Mutual Assured Destruction, MAD – skulle avhålla från krig. Om så var fallet, var ju kärnvapenupprustningen meningslös. Men MAD var aldrig en sovjetisk doktrin. Det berättas att den ryske regeringschefen Kosygin ställde sig helt oförstående till principen att man för att säkerställa MAD inte fick skydda den egna befolkningen.  Den sovjetiska doktrinen var grundad på krigföringsförmåga, War-Fighting Capability, WFC. I praktiken blev det också den amerikanska doktrinen. Och kapprustningen fortsatte.

Idag är det svårt att föreställa sig ett kärnvapenkrig som bryter ut på grund av att någon av de större kärnvapenmakterna ser krig som oundvikligt och överhängande och väljer att slå till först. Farhågorna för kärnvapenkrig knyts främst till kärnvapenmakter i ”tredje världen”. Men det är svårt att se en stat som med berått mod använder kärnvapen som politikens fortsättning med andra medel. Däremot kan man tänka sig att kärnvapen tillgrips när landet eller regimen hotas av förintelse. Det var bakgrunden till det israeliska kärnvapnet.  Ett annat exempel kan vara Nordkorea i ett läge då regimen hotas inifrån och utifrån.

Hot om kärnvapen kan emellertid spela en roll i krig som utkämpas med konventionella stridskrafter. Framför allt som ett medel för vad som jag med ett uttryck från armétaktiken kallar ”försvar av tagen terräng”. Kärnvapenstaten angriper, invaderar och annekterar ett grannlands territorium och hotar med kärnvapen till ”fäderneslandets försvar”. Ett exempel skulle ha kunnat vara Iraks ockupation av Kuwait 1990. Om Saddam Hussein hade haft kärnvapen, skulle FN-alliansen, ledd av USA, ha vågat genomföra den massiva uppladdningen i Saudiarabien och starta Desert Storm?

Ett mindre hypotetiskt och helt aktuellt exempel är en möjlig rysk aggression mot Baltikum, genom ”hybridkrigföring” eller som en blixtoperation.  En västlig insats för att möta hotet eller befria ockuperat område skulle betecknas som hot mot rättmätigt ryskt land, vilket enligt gällande rysk doktrin kan mötas med en kärnvapeninsats.

Skulle hotet om det vara trovärdigt? Kanske, om angriparen skapade ett fait accompli och en befrielseoperation därför skulle kräva samling av stora sårbara styrkor à la Desert Storm. Det är därför angeläget att försvaret av de baltiska staterna blir starkare och mer uthålligt än de nuvarande snubbeltrådsstyrkorna utgör. Sveriges roll att säkra tillförselvägar för förstärkningar är vital. Men den viktigaste faktorn för att minska kärnvapenhotet – och därmed avskräcka från angrepp – är det västliga kärnvapenparaplyet.

Det förhållandet är just det som NATO-motståndarna i den svenska debatten använder som ett argument mot ett svenskt medlemskap, därmed givande kärnvapnens politiska betydelse en ny innebörd. ”Kärnvapenallians”, det låter ju hemskt och olycksbådande. Inte med ett ord nämns att Sverige stod under det amerikanska kärnvapenparaplyet under det kalla kriget och att detta var en förutsättning för att vi avstod från att utveckla egna atomvapen. (Det sammanhanget förklarades för övrigt i denna Akademi i inledningsanförandet av ledamoten Karl Fritiofsson, statssekreterare i försvarsdepartementet.)

Inte heller nämns att de enda kärnvapen stationerade i Östersjöområdet är de ryska och att Ryssland övat insatser med dessa bland annat mot Polen under Zapadövningar och mot Sverige vid ”Ryska påsken” 2013.

NATO-motståndarna fick en gåva när Sverige, i motsats till bl a NATO-länderna och Finland, röstade för FN:s konvention om kärnvapenförbud. Eftersom inte heller Ryssland röstade för konventionen, undrar man hur avtalets tillskyndare i Sverige tänker. Skulle en svensk ratificering göra oss immuna mot hot?

Ytterligare en fråga för NATO-motståndarna att begrunda: Vem löper störst risk att utsättas för kärnvapenhot, en stat som står under ett kärnvapenparaply eller en som inte gör det?

 
Författaren är överste, säkerhetspolitisk analytiker och ledamot av KKrVA.

EU

av Hodder Stjernswärd

I svallvågorna efter valet är det en fråga som behandlats ganska styvmoderligt. Det är EU.

Världen förändras. Den s k populismen ökar. EU som tycktes vara en så bra uppfinning är numera ett diskussionsobjekt. Det finns naturligtvis mycket i EU som man kan anmärka på, t ex den kostsamma administrationen (alltså med andra ord för mycket byråkrati) och för mycket behandlande av småsaker, men i stort sett har EU varit till gagn för Europas frihandel och fred.

Så är det försvarsfrågan: EU är ingen försvarsorganisation, men i och med att dess medlemmar håller ihop om handeln och sammanhängande problem, är det en organisation som på sätt och vis är för ett gemensamt försvar. Ett försvar av gemensamma värderingar och demokrati.

Flera av dess medlemmar har föreslagit gemensamma försvarsåtgärder men något stadgeenligt har ej skapats. Nato har ansetts räcka.

Storbritanniens Brexitval har förvånat många. Ångern är stor. Säkert skulle åtskilliga britter ha valt motsatsen om det idag skulle bli återval. Viktigt är att försvarsfrågan behandlas positivt i de fortsatta Brexitförhandlingarna.

För Sveriges del är det av stor betydelse att vi håller fast vid EU och intimt samarbetar med dess medlemmar.

Försvarsfrågan är en av de förhandlingsobjekt som aldrig får glömmas, men hittillsvarande budgetförslag har varit för tama.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA

Kampen om öarna

Reflektion

Den brittiska dagstidningen The Times publicerade den 07OKT2018 en artikel rörande en ökad brittisk krigföringsförmåga på IT-arenan. Där den ökade förmågan till genomförande av IT-angrepp, dels skall skapa en s.k. tröskeleffekt, dels ge brittiska befälhavare ytterligare metoder för att kunna påverka en motståndare. Varvid det sistnämnda exemplifieras med att Storbritannien i dagsläget har ett förmågeglapp mellan konventionella medel och kärnvapen. I sammanhanget är det även intressant att notera hur förmågan till IT-angrepp till del förefaller likställas med taktiska kärnvapen.1

Ur ett närområdes perspektiv är det även intressant att notera vid vilka möjliga tillfällen omfattande IT-angrepp skulle kunna genomföras av Storbritannien. Artikeln i The Times beskriver tre olika scenarion där det skulle kunna vara möjligt. Varav ett scenario utgörs av ett ryskt angrepp mot någon av de öar som finns utanför den estländska kusten, där syftet med angreppet enligt artikeln skulle vara att testa NATO kollektiva försvarsklausul, artikel fem i NATO stadgan,2 d.v.s. ett angrepp på ett medlemsland ses som ett angrepp på övriga medlemsländer. Vad avser öar utanför den estländska kusten, utgörs de i huvudsak längs den norra kusten av ett flertal mindre öar. Längs den västra delen av kusten finns två större öar, Dagö och Ösel samt ett antal mindre öar. Vilken del av den estländska kusten som kan vara aktuell berörs ej i The Times artikel, varvid både den nordliga och västliga kusten måste beröras.

Inledningsvis är det intressant att notera fokusering kring öar, när säkerhetsläget i Östersjöregionen berörs. Gotland har sedan länge berörts i den svenska, men även i den internationella säkerhetsdebatten.3 Därutöver har även Åland och Bornholm berörts i debatten.4 Hotbilden som främst påtalas är hur långräckviddiga bekämpningssystem kan frambaseras på öar för att därmed skapa ett s.k. avreglingsområde, något som även berörs i den svenska militärstrategiska doktrinen från 2016.5 Själva konceptet kan exemplifieras med utplaceringen av olika vapensystem som genomförs av Kina i bl.a. Sydkinesiska sjön på ett antal öar.6

Ur ett konfliktperspektiv skulle även ett angrepp och efterföljande ockupation av en ö kunna te sig mer attraktivt kontra ett angrepp mot fastland, av ett flertal anledningar. Öar utgör oftast inget resurscentrum för en nation, varvid en förlust av en ö ev. lättare skulle kunna accepteras av en angripen nation, kontra ett angrepp mot dess fastland. Det skulle även kunna innebära ett s.k. fait accompli om den angripna staten saknar resurser för ett återtagande av ön, varvid den uppges. Ett angrepp mot en ö, skulle även kunna ses som ett sätt att nå målsättningar utan att en större konflikt sker, jämfört med ett angrepp mot en nations fastland. Dock skulle den kunna eskalera beroende på öns geostrategiska värde varvid t.ex. en tredje part skulle kunna bli involverad i konflikten om den påverkas av det.

Detta tillsammans med de möjligheter som dagens långräckviddiga fjärrbekämpningssystem medger, gör således öar till möjligaattraktiva angreppsmål. Utgående från de större öar som finns i Östersjön och hur svagt försvarade dessa är, får det även ses som relativt lätta angreppsmål. Trots dessa fördelar, får det ses som ytterst svårt att försörja dessa öar i händelse av en utdragen konflikt. Det troliga försörjningssättet torde utgöras av fartyg maa. mängden förnödenheter som kan medföras, kontra luftburen försörjning. Har t.ex. en angripen nationen fortfarande tillgång till ubåtar torde det kunna skapa stora svårigheter med försörjningen till en ockuperad ö.

Bild 1. Bild utvisande Dagö och Ösel.
För att återgå till de estländska öarna, får det ses som möjligtatt de mindre öarna längs den nordliga kusten skulle kunna besättas med specialförband. Specialförbandsföretag inriktade mot öar övas, av och till med ryska specialförbanden i Finska viken.8Likväl skulle de mindre öarna på Estlands västkust kunna besättas med hjälp av specialförband. Vid de större öarna, Dagö och Ösel, skulle troligtvis marininfanteriförband samt reguljära manöverförband krävas för att kunna besätta dem.

Vad avser de mindre öarna får det ses som ett möjligt scenario att de skulle kunna besättas för att pröva NATO artikel fem. Dock skulle ett sådant agerande kunna omintetgöra mer omfattande operationer. Skulle en ett sådant företag genomföras och ingen reaktion sker vid första tillfället får det ses som troligtatt nästa agerande mycket väl skulle kunna utlösa NATO artikel fem. Varvid det får ses som mer troligt att en operation mot någon av öarna längs Estlands kust skulle genomföras mot antingen Dagö eller Ösel.

Syftet med den sista nämnda operationen får ses som två delad, dels pröva NATO artikel fem, dels framgruppera långräckviddiga fjärrbekämpningssystem för att kunna avregla delar av Östersjöregionen. Dock får detta ses som ett väldigt högt vågspel, om en sådan operation skulle genomföras. Varvid det får ses som mindre troligt att det skulle genomföras, en invasion över landgräns får snarare ses som mer trolig i sådant fall om säkerhetsläget blivit så negativt att väpnade aktioner övervägs.

Således, en rysk operation innefattande att besätta estländska öar syftande till att pröva NATO artikel fem, får anses ha en lågsannolikhet. Där en av de mer avgörande faktorerna för den låga sannolikheten får anses vara att Ryssland skulle tappa sin egen handlingsfrihet med ett sådant agerande, vilket beskrivits i det korta resonemanget ovan. Varvid det av ett flertal skäl får ses som mer troligt att en rysk operation mot öar i Östersjön snarare skulle rikta sig mot Gotland och/eller Åland, om än att sannolikheten även för det får ses som låg, just nu.

Bild 2. Exempel på långräckviddiga ryska vapensystem.7
Det främsta skälet får anses vara att Sverige och Finland, i dagsläget, är militärt alliansfria och åtminstone offentligt inte har några bindande försvarsgarantier med någon eller några nationer som kan mäta sig med Ryssland. Varvid risken får en eskalering som övergår till en större väpnad konflikt vid ett sådant ryskt agerande, får anses vara lägre. Därutöver skulle Ryssland skapa ett periferiförsvar med långräckviddiga fjärrbekämpningssystem men även en ökad inhämtningsförmåga, på motsvarande sätt som Kina i t.ex. Sydkinesiska sjön. Agerandet skulle även skapa militär handlingsfrihet för Ryssland, i Östersjöregionen.

Ett sådant ryskt agerande skulle även kunna ses som en indirektmetod för att påtvinga de baltiska staterna sin vilja. Då det som skulle uppstå är en form av isolering av de baltiska staterna i västlig och östlig riktning. En liknelse skulle kunna vara Schweiz belägenhet under det andra världskriget. Varvid det skulle kunna vara möjligt att trovärdigheten i de baltiska staternas NATO medlemskap och därmed även NATO artikel fem, skulle kunna ifrågasättas.

Svagheten i ett sådant ryskt agerande är dock som berörts tidigare, logistikkedjan som skulle uppstå till en eller två isolerade punkter. Mängden tonnage som skulle åtgå till försörjningen, torde i dagsläget agerande avhållande på Ryssland. Därutöver skulle svenska eller andra nationers ubåtar effektivt kunna påverka en sådan logistikkedja, om konflikten blir utdragen.

Avslutningsvis får risken, dels för en väpnad konflikt i Östersjöregionen, dels för ett preventivt agerande gentemot t.ex. Gotland och Åland anses som låg i dagsläget. Dock torde dessa sakförhållanden studerats och planer framtagits på motsvarande sätt som den Sovjetiska planen från 1940, vilket omfattande en ockupation av Åland.9

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Center for Strategic and International Studies 1, 2, 3(Engelska)
CNBC 1(Engelska)
Dagens Nyheter 1, 2 (Svenska)
Försvarsmakten 1(Svenska)
Kungliga örlogsmannasällskapet 1(Svenska)
Rysslands Försvarsministerium 1, 2(Ryska)
Sveriges Television 1 (Svenska)
TASS 1(Engelska)
The Times 1 (Engelska)

Slutnoter

1The Times. Hookham, Mark. Shipman, Tim. Wheeler, Caroline. UK war-games cyber attack on Moscow. 2018. https://www.thetimes.co.uk/article/uk-war-games-cyber-attack-on-moscow-dgxz8ppv0(Hämtad 2018-10-21)
2Ibid.
3Dagens Nyheter. de la Reguera, Erik. Expert varnar för ryskt hot mot Gotland. 2015. https://www.dn.se/nyheter/varlden/expert-varnar-for-ryskt-hot-mot-gotland/(Hämtad 2018-10-21)
Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Stor amerikansk närvaro i svensk militärövning. 2017. https://www.dn.se/nyheter/sverige/stor-amerikansk-narvaro-i-svensk-militarovning/(Hämtad 2018-10-21)
4Dagens Nyheter. Sundberg, Marit. Finland förbereder sig på rysk ockupation av Åland. 2015. https://www.dn.se/nyheter/varlden/finland-forbereder-sig-pa-rysk-ockupation-av-aland/(Hämtad 2018-10-21)
Sveriges Television. Golovkin, Pavel. Rysk övning mot Gotland. 2015. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/rysk-ovning-mot-gotland(Hämtad 2018-10-21)
5Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2016, s. 31.
6CNBC. As Trump talks trade and nukes, China quietly tightens its grip on the South China Sea. 2018. https://www.cnbc.com/2018/06/01/as-trump-talks-trade-and-nukes-china-tightens-grip-on-south-china-sea.html(Hämtad 2018-10-21)
7Center for Strategic and International Studies. S-400 Triumf. 2018. https://missilethreat.csis.org/defsys/s-400-triumf/(Hämtad 2018-10-21)
Center for Strategic and International Studies. SS-26 (Iskander). 2018. https://missilethreat.csis.org/missile/ss-26/(Hämtad 2018-10-21)
Center for Strategic and International Studies. SS-N-26 “Strobile” (P-800 Oniks)/ Yakhont / Yakhont-M / Bastion (launch systems). 2018. https://missilethreat.csis.org/missile/ss-n-26/(Hämtad 2018-10-21)
TASS. Advanced long-range missile for S-400 system accepted for service in Russia. 2018. http://tass.com/defense/1026630(Hämtad 2018-10-21)
8Министерство обороны Российской Федерации. На островах Финского залива прошло учение со спецназовцами ЗВО. 2018. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12167497@egNews(Hämtad 2018-10-21)
Министерство обороны Российской Федерации. Разведчики ЗВО в ходе занятий впервые десантировались с 2500 метров на неподготовленную площадку на острове Гогланд в Финском заливе. 2018. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12185139@egNews(Hämtad 2018-10-21)
9Gustavsson, Kenneth. 'Åland 1940 – demilitarisering under sovjetisk kontroll, del 2: Den militära linjen', Tidskrift i Sjöväsendet, vol. 177, no. 3, 2014, s. 241-259.

Ente Ting fortskrider alltmedan indikatorerna lyser rött

Under gårdagen bekräftade president Trump att USA kommer att lämna INF-avtalet. Detta är ytterligare ett steg i den branta utförsbacke som den europeiska säkerhetsordningen befinner sig i. Det blir också ett ytterligare exempel på den svenska politiska oförmågan att agera på de säkerhetspolitiska indikatorer man tidigare satt upp för att signalera behov av att revidera den svenska försvars- och säkerhetspolitiken.

Går man tillbaka till det senaste, dryga decenniets försvarsberedningsrapporter, ser man hur just nedrustnings- och verifikationsavtalen kontinuerligt lyfts fram som centrala för europisk säkerhet. Likväl kan man nu konstatera att samtliga dessa avtal sedan dess fallit eller satts ur spel. Än så länge finns t.ex. Open Skies kvar, men där har Ryssland flera gånger hindrat överflygningar och i USA har det också höjts röster om att lämna avtalet, där proponenterna ser avtalet som en svaghet.

Vilken konsekvens har då uppfyllnaden av Försvarsberedningens indikatorer fått i Sverige? Inte någon som motsvarar hur de beskrivits. 2015 fick Sverige ett nytt försvarsbeslut, till följd av Ryssland annektering av Krim och kriget i Ukraina. Utöver en bred politisk enighet om stora ord har resultaten låtit vänta på sig. Snart 4 år efter Krim och 10 år efter Georgienkriget, kvarstår en mängd av de brister i ”basplattan” som försvarsbeslutet skulle fokusera på att åtgärda. Den nationella ekonomiska ambitionen har fallit från 1,2 % till 1,0 % av BNP. Det kan jämföras med 1,8 % när president Putin tillträdde och såväl svenska politiker som alla andra var fulla av tillförsikt över hur Ryssland nu skulle närma sig det europeiska samarbetet. Jämför man organisation och relativ förmåga då respektive idag, ter sig resultatet än mer absurt givet omvärldssituationen.

Det är snart dags för nästa försvarsberedningsrapport inför den kommande försvarsbeslutsperioden 2021-2025. I denna kan man sannolikt inte annat än konstatera att det är mycket allvarligt att de berörda avtalen nu satts ur spel. Lika bra som försvarsberedningarna varit på att sätta upp indikatorer på förändrade säkerhetspolitiska lägen, lika bred har den politiska enigheten varit att inte fatta några beslut så länge dessa kostar. Den svenska försvarsreformen inleddes 2009, men resultaten är klena sett till tiden som funnits till förfogande. Orsaken är och förblir den närmast icke-existerande politiska viljan till finansiering.

Nu har vi återigen en ruptur i säkerhetsordningen, men denna gång möter vi den i Sverige med ett oklart parlamentariskt läge. Det finns en enighet om ökade försvarsanslag och framförallt en ökad försvarsförmåga, men den samlade viljan att fatta något beslut återfinns först för perioden bortom 2020. Situationen räddas i någon mån av de mycket långt gående försvarssamarbeten som Sverige inlett och utvecklat, men ett avtal är aldrig starkare än dess svagaste länk – viljan och möjligheten att agera. Beroendet av en välutvecklad egen försvarsförmåga kommer man aldrig runt.

Likt Sagan om Ringens ”Ente Ting”, står den svenska försvarspolitiken 11 år efter Georgienkriget fortsatt kvar i att ha konstaterat att något har hänt och att någon borde göra något. Det duger inte.


Läsrekommendationer:
Patrik Oksanen: "Låt inte långsam regeringsframryckning stjälpa Försvarsmakten"
Expressen om en budget i avvaktan på en ny regering

Kina och USA på väg ta steget från handelskrig till kallt krig – och Ryssland dras in. Var står Sverige?

av Ingolf Kiesow
Bild: Shutterstock.com
Både i Kina och USA talas det nu om att handelskriget nått ett stadium som innebär inledning av ett nytt kallt krig.

Kina visar tro på att man kan vinna

Samtidigt talas det i kinesiska media mycket om att Donald Trump’s handelspolitik syftar till att knäcka tillväxttakten i den kinesiska ekonomin – och gör det i ordalag som anknyter till Kinas målsättning att vara en ledande nation år 2049, hundra år efter folkrepublikens grundande. I självsäkra uttalanden framhäver man Kinas beslutsamhet att nå det målet även om USA eskalerar konflikten. https://www.bloomberg.com/news/articles/2018-10-09/china-commerce-minister-discusses-u-s-trade-dispute-full-text

Hittills har Kina inte visat någon tvekan om att man kan vinna ett handelskrig med USA, men man har vidtagit många åtgärder för att gardera sig. Kravet på storleken av bankernas skyldighet att hålla reservkapital har minskats för att balansera effekten av en uppbromsning av den ekonomiska tillväxten på grund av minskad handel med utlandet. Centralbanken köper guld.  Man upprättar också en femårsplan för jordbruket för att garantera självförsörjning med livsmedel. Man överväger vidare ett ryskt anbud om att få odla sojabönor på särskilt reserverade områden i Sibirien, som skall ersätta import från USA.

Vad som än händer, USA vill behålla sin ledarställning

USA står fast vid sin föresats att vara världens ledande militärmakt. Landet har i sin försvarspolitik återgått från inriktningen att kunna föra lågintensiva krig på marken som rådde under Barack Obama till att delta i en uttalad militär konkurrens mellan stormakter. I årets ”National Defense Strategy” heter det om det amerikanska försvarsdepartementets målsättning att ”Långsiktig strategisk konkurrens med Kina och Ryssland är de principiella prioriteringarna för departementet, och kräver både ökade och fortsatta investeringar på grund av storleken av de hot som de utgör mot USA:s säkerhet och välstånd och möjligheten för dessa hot att växa i framtiden.https://dod.defense.gov/Portals/1/Documents/pubs/2018-National-Defense-Strategy-Summary.pdf Försvarsanslagen föreslås höjas från 818,2 miljarder dollar för 2018 till 886,0 miljarder för 2019 trots en strävan att hålla alla övriga budgetposter nere.

Ryssland dras in i spelet

Under trycket av amerikansk politik har Ryssland och Kina sedan en tid närmat sig varandra och agerar nu gemensamt på många nya områden trots vissa problem. Man framhåller sina gemensamma strategiska mål och fördjupar det pågående samarbetet. Militärt handlar det bl a om försäljning av den senaste versionen av stridsflygplanet SU-35 samt luftförsvarssystemet S-400 till Kina. På det ekonomiska området räddade Kina det stora ryska gas- och oljeutvinningsprojektet på Yalu-halvön från kollaps, när sanktionerna mot Ryssland såg ut att äventyra finansieringen.

NATO, EU och Kina

Kina visar en tydlig benägenhet att inte konfronteras med Europa på nuvarande stadium, trots motsättningarna i synen på Mänskliga Rättigheter, demokrati och handelsfrågor. Kinas önskemål att ha en stabil handelspartner på den andra sidan av den eurasiska kontinenten tillmäts för närvarande en större vikt i Beijing.

Kina har gjort flera försök att locka EU att stödja handelspositioner riktade mot USA, men inte lyckats. Endast i försöken att rädda världshandelsorganisationen WTO från amerikanska försök att göra organisationen irrelevant eller att omförhandla dess stadga så att den anpassas efter USA:s krav har Kina fått stöd från EU. Kina stödjer också EU:s position att inte följa USA:s sanktioner mot Iran och vill bidra till skapandet av ett särskilt betalningssystem för att kringgå dem och möjliggöra för Iran att fortsätta sin export av olja i strid med de amerikanska sanktionerna.

EU är splittrat ifråga om relationerna med Kina på samma sätt som i andra viktiga frågor. Elva medlemsländer (samtliga före detta Warszawa-paktsmedlemmar) har gått samman i en pakt med Kina och fem Balkanländer. Medlemmarna av pakten får kinesiska krediter, som ingår som ett led i Kinas ”Belt and Road Initiative”. Det är Kinas stora generalplan för att sammanknyta hela den eurasiska kontinenten i ett jättelikt nät av transportvägar till lands och till sjöss samt anläggningar för infrastruktur. Pakten kallas för ”16+1”, och uppdrag ges till kinesiska företag utan anbudsgivning och strider därmed mot EU:s lagar. Beroendet av Kina har gjort att det har hänt att 16+1-medlemmar har lagt in veto mot EU-uttalanden, som varit kritiska mot Kina, bl a rörande dess annektering av öar i Sydkinesiska havet som tillhörde andra länder. 16+1 beskylls därför ibland för att vara en femte kolonn.

Ett annat problem för EU är att Italien plötsligt är på väg att göra sig beroende av Kina genom att vilja ta stora lån för att bygga ut flygplatser, hamnar, järnvägar och reparera motorvägar. Det har väckt häftig kritik i Bryssel, eftersom Italien redan har enorma skulder till utlandet, särskilt EU. Att den italienska regeringen samtidigt planerar att skära ned försvarsutgifterna med 20 procent har väckt stark reaktion inom NATO och från USA, som kräver ökade och inte minskade försvarsutgifter av de europeiska medlemmarna av NATO.

Grönland, Kina och NATO

Någon enad front kan Europa som synes inte uppvisa inför den maktkamp som pågår mellan USA och Kina. Att den kommer att beröra oss och vårt närområde framgår till exempel av att Grönlands regering föll i september 2018 på grund av att oppositionspartierna ville att landet skulle låna från Kina och inte från Danmark för att finansiera utbyggnad av ett antal flygplatser. Frågan blir mera elakartad av att den grönländska oenigheten har väckt till liv gamla krav hos delar av befolkningen på självständighet och separering från Danmark. https://www.thelocal.dk/20180424/independence-dilemma-for-greenland-voters

Krisen löstes den 2 oktober genom att den gamla regeringen lyckades få hjälp av ett stödparti, men viss oro fortsätter att bestå. Flygplatsprojekten skall ses i ljuset av Kinas planer för inflytande i Arktisområdet, som publicerades i ett ”vitpapper” i början av innevarande år. http://english.gov.cn/archive/white_paper/2018/01/26/content_281476026660336.htm

Ett Grönland, som står närmare Kina än Europa skulle bli ett problem för NATO. Om Kina skulle gå till väga på samma sätt som man har gjort i Djibouti – först skapa civil infrastruktur intill en internationell trafikled (Infarten till Suez-kanalen) och sedan plötsligt bygga en militärbas där – skulle NATO:s möjligheter att ha kontroll över norra Atlanten försämras avsevärt. Den amerikanska flottan återskapade i augusti i år sin ”andra flotta” och gav den i uppdrag att bevaka farvattnen kring norra Atlanten ”från Barents hav till vattnen norr om Skandinavien och Polcirkeln”, nära hemmahamnarna för den ryska ubåtsflottan. Det skedde enligt uppgift i amerikanska media under inflytande av att Ryssland har utvecklat nya sjö-till-land-robotar, som kan nå de flesta av Europas huvudstäder från Atlanten. Det närmare militära samarbetet mellan Ryssland och Kina skulle göra en eventuell kinesisk militärbas på Grönland till ett oroväckande perspektiv för NATO. https://www.defensenews.com/global/europe/2018/09/07/how-a-potential-chinese-built-airport-in-greenland-could-be-risky-for-a-vital-us-air-force-base/

Sverige och Kina

Att Kina dessutom kidnappat den svenske medborgaren Gui Minhai och satt igång en diplomatisk incident på grund av att några kinesiska turister inte behandlades tillräckligt väl och svensk television skämtade om saken är en påminnelse om att Kina har ett intresse även för vårt land på ett inte alldeles angenämt sätt. Dessa iakttagelser leder till slutsatsen att vi har fått ett behov av en egen strategi för relationerna med Kina;

  • Hur neutrala kan vi vara mellan USA och Kina i ekonomiska, politiska och militära frågor?
  • Hur ställer vi oss om Kina anfaller Taiwan och USA dras in?
  • Hur skulle våra relationer till Kina påverkas av en eventuell anslutning till NATO och kan det vara ett skäl för anslutning eller tvärtom ett skäl emot en sådan anslutning?
  • Skall – och framför allt kan EU – styra våra relationer med Kina?
  • Finns tillräcklig enighet om strategiska frågor för att en sådan styrning kan bli meningsfull?
  • Vilka aspekter av ekonomiska och handelsrelationer med Kina är det som inte för närvarande handhas av EU och hur skall de hanteras?
  • Vilka principer kan vi behöva offra för att fortsätta umgås med Kina – och vilka principer måste vi vägra att göra avkall på?
  • Är önskvärdheten av en gemensam EU-politik på lång sikt gentemot Kina också ett skäl att verka för att EU skall införa en gemensam försvarspolitik?
  • Finns omständigheter som kan göra att vi skulle vara villiga att efterkomma krav på att avskaffa förbudet mot vapenexport till Kina?

Det finns andra mera kortsiktiga och detaljbetonade frågor som bör utredas, eftersom vi antingen har ställts inför dem i Sverige eller andra länder har behövt lösa liknande problem i sina relationer med Kina;

  • Aktualiserar handelskriget civila försvarsåtgärder som säkerställande av råvarutillförsel och tillförsel av kritiska teknikvaror?
  • Finns beredskap inför att handelskriget kan övergå till att också bli ett valutakrig?
  • I vilka försvarsfrågor behöver vi ta ställning i förhållande till Kina under tiden fram till dess att EU får en gemensam försvarspolitik, till exempel rörande handel med teknik med militära aspekter?
  • Skall vi införa investeringskontroll av strategiska investeringar i Sverige?
  • Bör den kontrollen göras i samverkan med övriga EU?
  • Hur ställer vi oss till kineser som söker politisk asyl i Sverige?
  • Hur skall vi behandla kinesiska krav på begränsning av yttrandefriheten?
  • Hur skall vi behandla politisk kontroll och övervakning av den kinesiska staten av kinesiska studenter vid svenska universitet?
  • Hur ställer vi oss till utövare av kinesiska religioner i Sverige – särskilt om de är förbjudna i Kina, såsom Falun Gong?
  • Hur skall vi förhålla oss till självständighetsrörelserna i Tibet och Xianjiang?
  • Hur ställer vi oss till Kinas agerande i Sydkinesiska havet – som ju strider mot folkrätten till havs?
  • Hur skall vi behandla kinesiska propaganda-centraler i Sverige?
  • Bör vi vara försiktiga med att kritisera Kina i internationella organ för brott mot Mänskliga rättigheter, till exempel mot uigurerna?

Alla frågorna borde behandlas i ett sammanhang och ses i förhållande till varandra. Slutligen bör man hela tiden hålla följande frågor i minnet:

  • Hur mycket skall man ta hänsyn till våra ekonomiska intressen i Kina?
  • Vilka är dessa intressen och hur stora är de?

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Ökad förmåga inom civilt försvar kräver mer militära resurser

Det stillastående läget i rikspolitiken står i kontrast till arbetet med civilt försvar runt om i landet. Med hjälp av de pengar som tillskjutits pågår nu en rad aktiviteter, utbildningar och planeringsverksamheter. Konferenser arrangeras på lokal och regional nivå för att få ihop relevanta aktörer i syfte att öka insikt, kunskap och förmåga. MSB jobbar på för att kunna ge efterfrågat stöd och nu gäller det att den militära sidan har kraft och resurser både på Högkvarteret och inom Militärregionerna för att möta upp behovet av samverkan och kunskapsutbyte.

En aspekt av hotet om prolongerad 2018-års budget (med tanke på rikspolitiken) är ett annat förmågeglapp än det vi brukar associera begreppet till, nämligen Försvarsmaktens förmåga att avdela resurser för att stärka den civila uppbyggnaden inom ramen för totalförsvaret. Det är som bekant en civil-militär helhet som måste byggas upp och kunskapsöverföring liksom samplanering är centralt.

Behovet av resurstillskott är stort, liksom den personal- och kompetensförsörjningsproblematik som är gemensam för hela totalförsvaret.

Nyhet: Igår slöt SKL och MSB en överenskommelse om kommunernas krisberedskap för 2019-2022. Överenskommelsen omfattar 1,2 miljarder kronor. En motsvarande överenskommelse finns sedan tidigare om landstingens arbete med krisberedskap och civilt försvar, liksom en gällande kommunernas arbete med civilt försvar.  De prioriterade uppgifterna inom civilt försvar för kommunerna under perioden (2018-2020) är:

  • Kompetenshöjning gällande totalförsvar
  • Säkerhetsskydd
  • Krigsorganisation och krigsplacering

Avsikten är att en ny överenskommelse från och med 2023 ska reglera kommunernas arbete med både krisberedskap och civilt försvar.

Några exempel på aktiviteter i närtid:

Den 4 oktober höll jag föredrag i Halmstad för Länsstyrelsen i Hallands läns regionala råd för samhällsskydd och beredskap. Dagen efter arrangerades en totalförsvarsdag med ett häftigt upplägg för andraårselever i gymnasiet.

Den 23-25 oktober äger mässan SKYDD 2018 rum på Stockholmsmässan. Jag modererar inledningen, då Fredrik Reinfeldt talar om Trygghetskommissionen, och ett seminarium om informationssäkerhet med Åke Holmgren, MSB, Anne-Marie Eklund Löwinder, Internetstiftelsen och Olle Segerdahl från F-Secure.

Sedan bär det av till Norrköping inför Länsstyrelsen Östergötland, Länsstyrelsen Södermanland och näringslivets säkerhetsdelegations totalförsvarskonferens den 25 oktober.

31 oktober håller Länsstyrelsen i Hallands län utrymningsövning i Kungsbacka och den 15-16 november äger Länsstyrelsen i Uppsala läns årliga krisberedskaps– och totalförsvarskonferens rum.

Den 20-21 november modererar jag Träffpunkt: Internationell samverkan som SOFF tillsammans med Försvarets materielverk, ISP och Business Sweden arrangerar i Saltsjöbaden och den 29 november är det dags för Livsmedelsverkets ”Mötesplats Livsmedelsförsörjning”.

Den 11 december är det dags för årets Krissamverkan Västra Götaland, arrangerad av Länsstyrelsen i Västra Götalands län, i Göteborg. Temat är ”Civilt försvar så in i Norden”.

 

 

Efter tre dagar – tomma hyllor

av Bo Richard Lundgren

Resultat efter cirka tre dagars avbrott i leveransflödet. Bild: Shutterstock.com

Resultat efter cirka tre dagars avbrott i leveransflödet. Bild: Shutterstock.com

Så såg en rubrik ut i MSB:s tidning TJUGOFYRA7 i december 2014. Det var en säkerhetschef på ICA som uttalade sig. Han svarade på frågan: Vad händer om transporterna stannar? Hur snabbt tar maten slut?

Jamen, det var ju 2014, tänker ni. Nu, 2018, måste det väl ha skett en förbättring och en uppryckning i branschen vad gäller försörjningsfrågorna. Regering och riksdag har ju bestämt att det civila försvaret ska byggas upp igen.

Ja, låt oss då titta lite närmare på hur det står till med beredskapen inom några viktiga försörjningsområden.  I den parlamentariskt tillsatta Försvarsberedningens senaste rapport (december 2017) kan man få god vägledning.

Jag vill här kortfattat citera några av de analyser och bedömningar som beredningen gjort inom områdena el, vatten, livsmedel, värme och drivmedel.

  • Det svenska samhället är starkt elberoende. Störningar kan få omfattande konsekvenser för stora delar av samhället. Ungefär hälften av kommunerna saknar en planering för hur kommunens egen verksamhet ska försörjas med reservkraft vid störningar i elförsörjningen.
  • Att få fram tillräckligt med dricksvatten kan försvåras avsevärt vid krig. De kommunala vattenverken står för cirka 85 procent av den totala dricksvattenförsörjningen. Planeringen och logisktiken kring dricksvattenförsörjningen bör stärkas hos kommunerna.
  • Det yttersta ansvaret för att tillgodose livsmedelsförsörjningen på lokal nivå åligger hos kommunerna. Det krävs åtgärder för livsmedelsberedskapen vid krig för att säkerställa en tillräcklig livsmedelsförsörjning. Kommuner och privata företag behöver tillsammans komma överens om och sluta avtal kring hur leveranser av livsmedel ska genomföras.
  • Fjärrvärme är den primära uppvärmningsformen för cirka 4,5 miljoner boende. Försvarsberedningen konstaterar att ett avbrott i fjärrvärmen kan få mycket stora konsekvenser. Det finns inga krav att värmebolagen ska ha en uthållighet genom att ha reservkraftverk eller reservmateriel.
  • Aktörer med ansvar för samhällelig verksamhet behöver analysera sina behov av drivmedel. Det finns idag inga formella krav på att dessa aktörer ska ha drivmedels- och bränsleförsörjningsplaner trots att tillgången på drivmedel ofta är kritisk för att upprätthålla verksamheten.

Man kan tycka att den lite torra kanslihussvenskan i ovanstående text inte är så alarmistisk. Men om man läser mellan raderna och bemödar sig om att tänka efter, så förstår man att vi skulle vara ganska illa ute i en allvarlig situation när försörjningen inte fungerar.

Nu har statsmakterna dessutom i broschyren Om krisen eller kriget kommer talat om för medborgarna att man får klara sig själva en vecka innan det offentliga kan träda in. Problemet är bara att det offentliga i många fall inte kommer att kunna hjälpa till. Den offentliga sektorn saknar i stort denna förmåga.

Mot denna bakgrund vill jag göra följande reflektion.

Vi har nyligen varit med om en intensiv valrörelse. Partier och politiker över hela den politiska skalan har bjudit över varandra genom att utlova förbättringar inom den offentliga sektorn, särskilt inom välfärden. På den kommunala nivån har det handlat om fler äldreboenden, mindre barngrupper i förskolan, nya simhallar m m. På statlig nivå har det bl a rört sig om ökad ledighet för föräldrar, bidrag till elcyklar m m. Politiker som vill bli valda – eller omvalda – har lyft fram den offentliga sektorns möjligheter att stärka medborgarnas välbefinnande i fredstid.

Men det är väldigt få politiker som tagit fasta på några av den offentliga sektorns kärnuppgifter, nämligen att värna befolkningen, säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna och upprätthålla en nödvändig försörjning även i händelser av kris och krig.

Det är väl ingen vild gissning att dessa frågor inte heller kommer att dyka upp i nästa valrörelse. Men medborgarna kan kräva att de politiker som nu valts använder mandatperioden för att stärka den svenska försörjningsberedskapen. Försvarsberedningen har lagt många bra förslag om vad som behöver göras. Det är bara att sätta igång. De politiker som inte tar sitt ansvar på detta område bör inte väljas om.

 
Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

Amerikanska officerares invasionshandbok

Från turistguide till invasionshandbok - US Armys nytryck av Michelin-guiden.

Michelin-guiden kunde ge snabba upplysningar om varje orts betydande byggnader, lämpliga stabsplatser (de bästa hotellen) liksom avstånd mellan orter. Det var därför inte så konstigt att den amerikanska militära underrättelsetjänsten inför D-dagen valde att göra ett nytryck av den senast utgivna Michelin-guiden.

Det var nästan ingen skillnad mellan US Armys version 1944 och originalet från 1939, men icke desto mindre bär den militära versionen texten "FOR OFFICIAL USE ONLY". Samlare vet hur välanvänd och populär denna bok blev bland amerikanska officerare och sannolikt lär ett antal brittiska officerare även haft glädje av den. Eftersom frivillige Anders Kullander från Göteborg var specialiserad på underrättelsetjänst kan man utgå ifrån att även han fick ett exemplar.

Trots de mycket små militära inslagen (bokens ändrade omslag och en instruktion på engelska inuti boken) kostar ett original, oavsett skick, numera många tusenlappar. Mitt exemplar, se bilderna ovan och nedan, är bara en kopia - som nu snart dock åter kommer att förvaras i ett allierat pansarfordon.

Infanteri behövs

av Robin Häggblom
Finska ingenjörer under övningen Sabre Strike 18. Källa: Finska Försvarsmakten

Finska ingenjörer under övningen Sabre Strike 18. Källa: Finska Försvarsmakten

Det är intressant att från en finsk horisont notera hur väsensskild den svenska debatten rörande infanteri är. Mycket har redan sagts i den här debatten, men ett par punkter förtjänar ännu att lyftas fram.

Norrland är stort. Även om vi koncentrerar oss på det gamla Milo ÖN så har vi ett område om i runda tag 300×500 km, som innehåller synnerligen varierande terräng. Samtidigt är långt ifrån alla kvadratmetrar skapade lika, och jag vill därför ifrågasätta överste Henricssons påstående om att fienden väljer slagfältet. En offensiv fiende dikterar visserligen i någon utsträckning strategi, men på taktisk nivå är det onödigt att låta honom välja ett slagfält som gynnar honom. Det finns barrskog, kalfjäll, myrar, urbana miljöer, och inte minst älvar. Ofta hittas dessa dessutom som ett lapptäcke av olika terrängtyper. Påståendet att det inte i denna terräng skulle hittas lämpliga stridsställningar i tillräcklig mängd känns därför märkligt, speciellt då det strategiska djupet får anses vara en av norrländsk försvarsstrids stora fördelar. Det må så vara att svära i kyrkan, men att ge upp terräng för att vinna tid och få välja slagfält lär vara en absolut förutsättning för ett lyckat försvar när man är underlägsen i både antal och eldkraft. Det är inte heller en ny tanke, försvarsstrategin i Norrland under det kalla krigets byggde på att terräng uppgavs efter begränsat motstånd och striden upptogs på allvar vid lämpliga terränghinder.

En bandgående fiende har definitivt ett övertag i rörlighet utanför vägnätet, det är korrekt. Samtidigt kommer frågan hur den bandgående fiendens försörjningsleder ser ut? En stridsgrupp kan utan tvekan göra en kringgående rörelse flera mil genom väglöst land oberoende av årstid, men hur försörjs dessa? Det är ingen hemlighet att bandmarscher i terräng sliter på materiel och drar bränsle, och även om trängen också är bandgående är det svårt att argumentera för att en bandvagn med släp som vältrar sig fram genom djup snö och över ingenjörsförbandens broar kommer i närheten av vad traditionella tankbilar gör. I slutändan kommer en mekaniserad fiende att vara beroende av vägnätet, speciellt då järnvägarnas olika spårvidd gör det svårt att nyttja järnvägsnätet på bred front för en anfallare som kommer österifrån. I annat fall ger han upp en av sina största fördelar, den numerära överlägsenheten.

Vad är då lösningen? Det är att öka mängden förband genom relativt billiga förbandstyper såsom infanteri, samt att de få förband som finns måste ha en hög operativ och strategisk rörlighet, samt hög eldkraft och uthållighet. De måste också ha en mångsidighet som gör att de kan föra strid framgångsrikt i de olika typer av terräng som förekommer i Norrland. Eldkraften hos moderna infanterienheter ska inte underskattas, och precis som Fritzson konstaterar hjälper system såsom drönare på pluton- och kompaninivån tillsammans med moderna understödsvapen ytterligare.

Kraven på operativ rörlighet kommer sig av storleken på området som ska försvaras samt bristen på numerär hos de egna förbanden. Det är omöjligt att täck alla potentiella anfallsvägar, varför tillgängliga förband snabbt måste kunna omgruppera för att möta nya hot. Rörligheten är också en förutsättning för att kunna välja slagfält, så som diskuterats ovan. Uthållighet är en utmaning, då det finns stora risker att under delar av striden kommer underhåll och förstärkningar ha svårt att ta sig fram till slagfältet på grund av den fientliga överlägsenheten i indirekt eld, flyg, samt markförband (det sistnämnda höjer risken för att fientliga förband ska kunna kringgå egna ställningar och hota försörjningslederna). Notera att Finska Armén höjt storleken på alla nivåer av infanteriförband från skyttegrupper och uppåt, med målsättningen att öka uthålligheten i strid, framförallt genom att minska den inverkan som förluster har.

Eld och skydd är mer komplicerade faktorer än mängden kinetisk energi i målet och millimeter RHAe (rolled homogeneous armour equivalency). Infanteriets kroppsskydd har gått framåt de senaste trettio åren, men i sanningens namn så är infanteriets skydd att inte ses och att inte bekämpas till att börja med. Det är fiendens svårighet att identifiera stridsställningar samt resiliensen vid förluster som är grunden i infanteriets skydd. Fritzsons exempel från Libanon 2006 är ett utmärkt exempel på detta. Problemet var inte avsaknaden av eldkraft, Merkava IV och mekaniserade israeliska förband i allmänhet har mycket god eldkraft mot mjuka mål, förutan det faktum att 401 Brigaden inte kunde identifiera målen. Libanonkriget var kanske inget taktiskt mästerverk, men att påstå att det bara var 401 Brigadens “klantighet” är att bortse från Hizbollahs roll där de skickligt utnyttjade terrängen och kunde nyttja egna fördelar mot motståndarens styrkor. Noteras kan att 401 efter debaclet vid Wadi Saluki dragit lärdomar och deltagit med framgång i de israeliska operationerna i Gaza 2009 och 2014. En av de viktigaste åtgärderna är att spaningsförbanden inom brigaden övergivit bepansrade fordon till förmån för Humvees och fotpatruller, där det återigen framgår att skydd inte alltid handlar om pansarplåt, och framgångsrikt uppträdande på slagfältet kräver balanserade förband med olika truppslag som uppträder avsuttet eller uppsuttet beroende på uppgift och omständigheter.

 
Författaren driver den finlandssvenska försvars- och säkerhetspolitiska bloggen CorporalFrisk.com

Vostok-2018 och Antijägartjänst

Sammanfattning

De ryska väpnade styrkorna övar kontinuerligt skydd mot jägar- och/eller specialförband varvid de förefaller se dessa förbandstyper som ett reellt hot. Ryssland förefaller även avdela kvalificerade förband som larmstyrka för att kunna genomföra jakt med syftet att neutralisera jägar- och/eller specialförband. En bekämpningskedja för att neutralisera hotet från jägar- och/eller specialförband finns troligtvis, för att leda denna bekämpningskedja finns troligtvis även en avdelad stabsfunktion på högre stabsnivå.

Analys

Årets operativa-strategiska övning (Vostok-2018), som sedermera visade sig vara ny form av övningsmetod,1 för de ryska väpnade styrkorna är sedan den 17SEP2018 officiellt avslutad.2 I närtid torde de första stora offentliga analyserna av övningen publiceras.Dessa analyser brukar dock i huvudsak fokusera på hur stor övningen var och framförallt fokusera på strategiska frågor kring övningen och inte de lägre nivåerna, operativ och taktisk, som ofta ger en större insyn än den strategiska nivån. Detta inlägg kommer fokusera på den lägre nivån och ett väldigt smalt område, nämligen vad som i svensk nomenklatur benämns antijägartjänst. Till del har detta berörts i ett tidigare inläggpå bloggen som avhandlade skydd av det bakre området i ett historiskt och nutida perspektiv.

Bild 1. Samara Oblast.
Den 20AUG2018 beordrades en större beredskapskontroll av de ryska väpnade styrkorna inom bl.a. det centrala och östra militärdistriktet (MD C och Ö) som en förövning inför Vostok-2018.3 Beredskapskontrollen genomfördes mellan den 20-25AUG2018. Troligtvis genomfördes ytterligare övningar, dels som förövningar, dels som inledning på Vostok-2018 efter den genomföra beredskapskontrollen. En sådan övning var troligtvis den specialförbandsövning som genomfördes inom MD C
i Samara Oblast.

Övningen förefaller varit fokuserad på skyddet av en strategisk krigsflygbas. Enligt en artikel publicerad av det ryska Försvarsministeriets informationstjänst, skall en eller flera obemannade flygande farkoster nyttjas för att spana av området kring flygbasen. Dessa skall identifierat ett fientligt sabotageförband som försökte påverka krigsflygbasen. Denna upptäckt kom föranleda ett insättande av s.k. Spetsnazförband. Ett flertal grupper skall ha luftlandsatts från helikopter med hjälp av s.k. vingskärm, därefter skall de genomfört en 20 km lång fotmarsch och slutligen nedkämpat sabotageförbandet.4

Vad avser nyttjandet av vingskärm får det anses vara en komplex metod att nyttja vid antijägartjänst, varvid det troligtvisvar ett tillagt övningsmoment för att få in fallskärmshoppning hos de deltagande grupperna. Dock skulle det möjligtvis kunna ses som ett sätt att tyst och dolt närma sig det område där ett sabotageförband finns. Syftande till att ej röja insättandet av ett antijägarförband, om än att det får ses som en väldigt komplex metod att nyttja. De övriga momenten såsom 20 km fotmarsch kan mycket väl utgjort en del i ett jaktmoment där sabotageförbandet försökte undkomma jaktstyrkan. Användandet av obemannade flygande farkoster för skydd samt spetsnazförband som antijägarförband kommer utvecklas längre fram i inlägget.

Den ryska militärpolisen kom att upprättas 2012 och 2015 kom dess uppgifter fastställas. Uppgifterna omfattar bl.a. upprätthållande av ordningen inom de ryska väpnade styrkorna, fysiskt skydd, undersökningstjänst m.m. Den ryska militärpolisen skall uppgå till cirka 10,000 stycken individer.5 Den ryska militärpolisen förefaller även lösa antijägaruppgifter vilket berörts i ett tidigare inlägg på denna blogg.6Antijägartjänsten kan antas rymmas inom ramen för vad som benämns fysiskt skydd vilket möjligtvis omfattar fysiska objekt och områden men även individer. Under genomförandet av Vostok-2018 förefaller ryska militärpolisförband löst antijägaruppgifter, vilket berörs i två artiklar publicerade den 12SEP2018 av det ryska Försvarsministeriets informationstjänst.

Bild 2. Amur Oblast.
I den ena artikeln beskrivs hur militärpolisenheter avvärjt flertalet eldöverfall och/eller överfall av sabotagegrupper. Dessa eldöverfall och/eller överfall skall ha genomförts, dels mot färjor, dels mot upprättade fordons- och järnvägsövergångar över floden Zeja i Amur Oblast samt mot bränsleupplag/tankplats. Obemannade flygande farkoster skall även bekämpats av luftvärn. Vid detta övningsmoment skall cirka 1,000 soldater deltagit och över 200 olika utrustningsdetaljer såsom fordon m.m.7

I den andra artikel beskrivs hur militärpolisförband tilldelats hästar på försök, för genomförande av patrullering. Dessa patruller skede kring ett förläggningsområde och syftade till att lokalisera en motståndares sabotage- och spaningsförband. Sabotage- och spaningsförbandens verksamhet bedömdes vara att i ett senare skede genomföra ett angrepp mot förläggningsområdet. Enligt artikeln skall även dessa militärpolisförband varit tilldelade särskild utrustning för att kunna lösa sin uppgift.8

Vad innebär då detta? Ryssland förefaller se jägar- och/eller specialförband som ett hot, då det de facto övats åtgärder mot dessa förbandstyper i samband med Vostok-2018. Därutöver publiceras information om dessa övningar som får anses vara ett relativt smalt hot, vilket till del kan antas utgöra en form av signalering. Där signaleringen är att Ryssland innehar förmåga att möta hotet från dessa förbandstyper, samt ett systemtänkande kring hur hotet skall mötas.

Vad avser både Spetsnazförbandets övning inför Vostok-2018 samt militärpolisens övning under Vostok-2018, får det ses som troligtatt Spetsnazförbandet utgjorde en kvalificerad resurs som agerade larmstyrka emedan militärpolisförbanden troligtvispatrullerade de yttre områden kring objekt och/eller utgjorde larmstyrka vid angrepp, utöver detta går det att se dem som jaktstyrka för att jaga och nedkämpa jägar- och/eller specialförband. Då t.ex. lednings, logistik och andra förmågeförstärkande förband relativt frekvent övar skydd och strid mot jägar- och/eller specialförband i nära anslutning till objekt,9 utifrån de nyheter som det ryska Försvarsministeriet publicerar.

Detta innebär i förlängningen att det måste finnas en ledning som omhändertar och värderar information samt fattar beslut utifrån denna. Varvid stabsresurser måste finnas avdelade på någon nivå, för att ledda denna skyddsverksamhet. Det innebär även att ett skyddstänkande finns kring prioriterade objekt, mot jägar- och/eller specialförband. Där inledningsvis de som betjänar objektet skall kunna strida mot dessa förbandstyper. Därefter förefaller det avdelas sensorresurser bortom betjäningspersonalen för att detektera dessa förbandstyper. Slutligen finns det mer kvalificerade resurser att sätta in mot dessa förbandstyper antingen om strid uppstår eller sensorer detekterar dessa förbandstyper i anslutning till de prioriterade objekten.

Utgående från de artiklar som publicerats inför och under Vostok-2018, förefaller Ryssland se det som troligt att det är mot av Ryssland värderade operativa och strategiska mål som fientliga jägar- och/eller specialförband kommer insättas. Vilket utifrån ett västligt doktrinärt synsätt är helt korrekt, jägar- och/eller specialförband insätts ej mot taktiska mål, utan mot de tidigare nämnda nivåerna.10 Vilket även ger en indikation på vilken nivå det kan tänkas finnas en ledningsstruktur för denna skyddstjänst. Antingen finns den på armé- eller militärdistriktsnivå, sett till det begränsade territoriella ansvar brigader samt divisioner har.11I fallet med krigsflygbasen får det ses som möjligt att ledningsnivån var på militärdistriktsnivå, då krigsflygbasen ansågs vara strategiskt viktig.

Bild 3. "Skyddslök" samt bekämpningskedja.
Utgående från historik,12 samt nutida artiklar skulle en möjligbekämpningskedja kunna identifieras. Där detektering utgör det första steget. Detekteringen genomförs troligtvis både med mänskliga och tekniska metoder. Nästa steg utgör lokalisering, vilket innebär både en verifiering av att ett fientligt jägar- och/eller specialförband finns inom ett geografiskt område, men även fysiskt fastställa dess faktiska position. Kontinuerligt värderas informationen av en stab i detekterings- och lokaliseringsfasen. Slutligen neutraliseras hotet genom insättande av kvalificerade resurser som troligtvis utgör en form av larm- och jaktstyrka. Denna kedja torde vara gällande oaktat om det är en förhands- eller efterhandssituation d.v.s. en motståndare upptäcks före den har hunnit påverka ett mål, eller upptäcks först efter den har påverkat ett mål.

Ur ett svenskt perspektiv är det intressant att notera skillnaden i mängden övningar som genomförs mot jägar- och/eller specialförband i Ryssland kontra Sverige. Trots att vår nu gällande militärstrategiska doktrin gör gällande att Försvarsmakten skall vara dimensionerad mot ett strategiskt överfall med operativ chock.13 I detta torde ett rimligt och sannoliktantagande vara att en motståndare skulle nyttja jägar- och/eller specialförband, för att genomföra det strategiska överfallet och uppnå den operativa chocken.

Slutsats

Ryssland förefaller bedöma att en motståndares jägar- och/eller specialförband utgör ett reellt hot mot dess operativa och strategiska resurser. För att skydda dessa resurser utbildas och övas betjäningspersonalen av dessa resurser i hur de skall skydda dessa objekt mot jägar- och/eller specialförband. Därutöver nyttjas troligtvis olika sensorsystem utanför betjäningsförbanden för att kunna detektera och lokalisera dessa förbandstyper. Troligtvis finns även stabsresurser avdelade för att samordna och leda denna skyddsverksamhet, dessa stabsresurser är placerade på antingen arménivå eller militärdistriktsnivå. Slutligen förefaller kvalificerade förbandsresurser finnas avdelade för att kunna genomföra jakt på jägar- och/eller specialförband för att kunna nedkämpa dessa. Detta innebär möjligen att ett sammanhängande tänkande och system finns. Varvid Ryssland kan bedriva s.k. antijägartjänst från lägsta till högsta nivå, över hela ytan.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Jägarchefen 1(Svenska)
Rysslands Försvarsministerium 1, 2, 3, 4(Ryska)
TASS 1, 2 (Engelska)

Bartles, Charles K. Grau, Lester W. The Russian Way of War: Force Structure, Tactics, and Modernization of the Russian Ground Forces. Fort Leavenworth: Foreign Military Studies Office, E-bok, 2017.
Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm : Försvarsmakten, 2011.
Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm : Försvarsmakten, 2016.

Slutnoter

1TASS. Large-scale military exercises to be held in Russia every five years - defense minister. 2018. http://tass.com/defense/1021794(Hämtad 2018-10-10)
2Министерство обороны Российской Федерации. Войска, принимавшие участие в маневрах «Восток-2018», приступили к возвращению в пункты постоянной дислокации. 2018. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12195788@egNews(Hämtad 2018-10-10)
3TASS. Troops in central, eastern Russia go on high alert in snap combat readiness check. http://tass.com/defense/1017836(Hämtad 2018-10-10)
4Министерство обороны Российской Федерации. Спецназ ЦВО выполнил десантирование с предельной высоты для ликвидации условных диверсантов. 2018. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12193533@egNews(Hämtad 2018-10-10)
5Bartles, Charles K. Grau, Lester W. The Russian Way of War: Force Structure, Tactics, and Modernization of the Russian Ground Forces. Fort Leavenworth: Foreign Military Studies Office, E-bok, 2017, s. 366-367.
6Jägarchefen. Skyddet av det bakre området. 2018. https://jagarchefen.blogspot.se/2018/04/skyddet-av-det-bakre-omradet.html(Hämtad 2018-10-10)
7Министерство обороны Российской Федерации. Подразделения военной полиции ВВО отразили атаки условных диверсантов на крупный речной транспортный узел. 2018. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12195199@egNews(Hämtad 2018-10-10)
8Министерство обороны Российской Федерации. На полигоне «Цугол» в Забайкалье военные полицейские апробируют применение конных экипажей для патрулирования территории. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12195137@egNews(Hämtad 2018-10-10)
9Jägarchefen. Skyddet av det bakre området. 2018. https://jagarchefen.blogspot.se/2018/04/skyddet-av-det-bakre-omradet.html(Hämtad 2018-10-10)
10Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2011, s. 105.
11Bartles, Charles K. Grau, Lester W. The Russian Way of War: Force Structure, Tactics, and Modernization of the Russian Ground Forces. Fort Leavenworth: Foreign Military Studies Office, E-bok, 2017, s. 95, 140.
12Jägarchefen. Skyddet av det bakre området. 2018. https://jagarchefen.blogspot.se/2018/04/skyddet-av-det-bakre-omradet.html(Hämtad 2018-10-10)
13Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2016, s. 53.

Skorpion-kpistarnas återkomst

Den tjeckiska kpisten CZ Scorpion Evo 3. Foto: Costas

Enligt uppgifter till finska Yle har den finska polisen bestämt sig för CZ Scorpion Evo 3, en tjeckisk kulsprutepistol, för att ersätta MP5 från Heckler & Koch.

En del läsare av denna blogg kanske reagerar på kpistens namn, hade inte det forna Tjeckoslovakien en kpist som hette Skorpion vz. 61 (den infördes 1961), ett vapen som denna blogg tidigare tagit upp? Jodå, och vitsen med benämningen CZ Scorpion Evo 3 är just att utgöra en blinkning till vapenkännare bekanta med den klassiska Skorpion. Inköpet är ingen enorm affär i sig men utgör en påminnelse om att tjeckerna är tillbaka på vapenmarknaden och enbart den nya Scorpion har sålts till över tjugo staters militär/polis.

Något om Hembygdsrörelsen

Sammanfattning

Uppkomsten av den organiserade svenska motståndsrörelsen var 1940. Organisationen kom att benämnas "Hembygdsrörelsen" och upprättades av den svenska underrättelsetjänsten, C-byrån. Troligtvis kom organisationen att byggas upp och utvecklas allt efterhand under det andra världskriget. Organisationen fanns minst inom tre geografiska områden av Sverige, Norr- och Västerbotten samt Gotland, under det andra världskriget. Organisationen förefaller även fortsatt att existera efter det andra världskrigets slut, men då under T-kontorets ledning.

Analys

Den organiserade svenska motståndsrörelsen anses uppstått i samband med en fullmakt som utställdes av Sveriges Statsminister, TageErlander, i juni 1949. I denna fullmakt gav Statsministern uppgiften till ett flertal personer att skapa en motståndsrörelse. Ledaren för denna organiserade motståndsrörelse kom att bli direktören Alvar Lindencrona.1 Vad som dock är mindre känt är att det fanns en föregångare till denna organiserade motståndsrörelse som planlades och organiserades under det andra världskriget av den militära underrättelsetjänsten, C-byrån. Vilket detta inlägg kommer beskriva.

Den motståndsrörelse som organiserades av C-byrån förefaller benämnts "Hembygdsrörelsen".2 Den första indikationen som påträffas i C-byråns arkiv avseende denna verksamhet, är en skrivelse från november 1940 som sammanfattar vad G-byrån, bytte sedermera namn till C-byrån, genomfört för verksamhet under perioden 22DEC1939 intill 01NOV1940. Enligt denna skrivelse har förberedelser genomförts för kvarlämnade av personal på det av en motståndare ockuperat område i Sverige. Intressant att notera är även att kurirverksamhet i form av meddelandeförmedling förefaller förberetts, dock är det oklart om det är på eget territorium eller på annan stats territorium.3

Den s.k. Hembygdsrörelsen förefaller varit placerad under C-byråns Arméavdelning, då den enl. en skrivelse från september 1945 även ansvarar för "Hembygdsvård". I en skrivelse från 23MAJ1945 avseende C-byråns framtida organisation och uppgifter föreslås att den s.k. "Hembygdsrörelsen", benämns i skrivelsen som hembygdsvård, bör vidmakthållas samt byggas ut inom Norr- och Västerbottens län samt på Gotland.4 Vilket som minst torde innebära att någon form av organisation fanns förberedd eller iståndsatt inom dessa tre geografiska områden under det andra världskriget.

Individerna som rekryterades till "Hembygdsrörelsen" förefaller rekryterats på premissen att de skall haft ett legitimt skäl för kvarstannande på ockuperat område. Inriktningen på denna organiserade motståndsrörelse förfaller främst varit informationsinhämtning på det ockuperade området.5 Någon information rörande uppbyggnaden av "Hembygdsrörelsen" förefaller ej kunna gå att uppbåda i de handlingar som finns på krigsarkivet rörande C-byråns verksamhet. En möjligindikation på hur den hade kunnat vara organiserad är att studera den motståndsrörelse som C-byråns tillsammans med den finska underrättelsetjänsten byggde upp i Finland. För att kunna verka i händelse av en Sovjetisk ockupation, i slutskedet av andra världskriget.

Enligt en uppgift skulle 180 patruller indelade i 26 kretsar upprättas i Finland. Patrullerna skulle ledas av den krets de befann sig i och kretsen skulle i sin tur ledas från Sverige, genom radio. Två radiostationer skulle leda verksamheten, en placerad på Lovön benämnd Z-berget och en placerad i Korpilombolo benämnd Kobo. Radiosändarna som patrullerna skulle nyttja hade en uteffekt på 1-3 watt, kretsstationerna hade en uteffekt på 20 watt i hälften av kretsarna fanns även reservstation om 10 watt.6 Denna sambandsstruktur och uteffekt på radioapparater påminner till den om den som var upprättad för de s.k. fria jägarförbanden.7

En annan uppgift gör gällande att cirka 200 radiosändare skulle placeras ut på olika gårdar i Finland. I händelse av ockupation skulle en radioutbildad "dräng" placeras på de gårdar där radiosändare fanns. Detta nät förefaller funnits kvar en bit in på 1950-talet.8 Vad som dock avviker med dessa uppgifter och de tidigare nämnda är att inget nämns om patruller eller kretsar. Dock korrelerar antalet radiostationer väl med de tidigare uppgifterna avseende mängden patruller och kretsar.

Finland hade under slutet av andra världskriget 10 stycken län. Varvid det kan anses vara ett rimligt antagande att de minst fanns en krets i respektive län och i vissa län flera kretsar. Beroende på om det rörde sig om strid eller inhämtning blir uppbyggnaden något olika. Vid inhämtning kan kretsarna ses som rapportsammanställningscentraler för vidarebefordran av information. Vid strid rör det sig snarare om att kretsarna inriktar de underställda patrullerna gentemot olika mål, som de erhållit från en högre chef för att maximera den samlade effekten vid olika tillfällen.

Den s.k. "Hembygdsrörelsen" skall som tidigare beskrivits varit inriktad på informationsinhämtning. Varvid det då blir möjligt att uppbyggnaden av organisationen kan ha varit att ett antal individer med inhämtningsuppgift fanns inom ett område som i sin tur kan ha vidarebefordrat meddelandet till en signalist. Denne vidarebefordrade det i sin tur till en rapportsammanställningscentral, som i sin tur skulle vidarebefordrade meddelandet till C-byrån centralt, alternativt direkt till C-byrån. Dock torde den sistnämnda lösningen orsakat en hel del trafikbelastning varvid rapportsammanställningscentraler får anses vara mer troligt, för att möjliggöra en mer effektiv signalering.

Den s.k. "Hembygdsrörelsen" som C-byrån upprättade under det andra världskriget verkar fått fortsätta. Enligt en uppgift skall T-kontoret haft en motsvarande organisation under sin tidsepok. Vad inriktningen på denna organisation var är dock oklart, om det enbart rörde sig om informationsinhämtning och/eller strid. Organisationen som sådan skall ha varit uppbyggd på samma sätt som den av norsk underrättelsetjänst upprättade motståndsrörelsen i norra Norge.9 Dock omfattade dess verksamhet i nord Norge inhämtning, strid och flyktnätverk.10 Vilket inte ger något direkt svar på om T-kontorets verksamhet även omfattade de tre delarna eller enbart en eller två av dem.

Som en parentes, om än en intressant sådan, förefaller det ett tag under de kalla kriget funnits minst tre olika organiserade motståndsrörelser i Sverige, under olika ledning. Vilket får anses varit en minst sagt kaotisk lösning. Dock verkar chefen för T-kontoret varit ansvarig för en av dem och delaktig i en annan.11Vilket kan ha borgat för viss samordning av verksamheten. Men fortfarande får det anses vara en något märklig lösning som tillåtits, om det inte var så att t.ex. T-kontorets del enbart fokuserade på inhämtning, den s.k. "Lindencronska rörelsen" enbart på strid och den amerikanska delen enbart på ett flyktnätverk. Dock torde detta krävt en överordnad samordning.

Varför är då detta intressant? Inledningsvis får det anses varit framsynt av den svenska underrättelsetjänsten att relativt omgående påbörja upprättandet av en organisation för kvarlämnande på ockuperat område. Här torde de tagit intryck av, dels de snabba stridsförloppen som var signifikanta för de första två åren av det andra världskriget, dels uppkomsten av motståndsrörelser i de ockuperade länderna men även behovet av att kunna leda dessa antingen från fortsatt eget behärskat område alternativt från en annan nations territorium. Utöver den svenska underrättelsetjänsten torde det enbart varit den brittiska som han förbereda en organiserad motståndsrörelse på eget territorium under de inledande åren av det andra världskriget.

Därefter får det anses vara intressant ur ett historiskt perspektiv att försöka klarlägga när det första embryot i modern tid lades till organiserat motstånd i händelse av ockupation av svenskt territorium. Om än att detta främst är av akademiskt intresse, ger det en indikation på hur väl organisation/-en/-erna det kan ha fungerat vid dess avveckling. Utifrån antalet decennier med utveckling och kompetensuppbyggnad av organisation/-en/-erna.

Slutligen är det intressant att notera historiens vindslag. Efter andra världskriget slut förordades en ökad förmågeuppbyggnad av C-byråns motståndsrörelse i Norr- och Västerbotten samt Gotland. Nu i modern tid får Norrbotten och Gotland anses utgöra två tydligaste geografiska områdena som skulle kunna tänkas påverkas i händelse av en väpnad konflikt mellan å ena sidan de västliga länderna och å andra sidan Ryssland. Vilket troligtvis även var en slutsats som drogs 1945 av C-byrån då en konflikt började bli under uppsegling mellan å ena sidan de västliga länderna och å andra sidan Sovjetunionen.

Slutsats

Startskottet för kompetensuppbyggnad och utveckling av en i förhand organiserad motståndsrörelse på svenskt territorium i händelse av en ockupation, förefaller varit 1940. Därefter förefaller organisationen, dels utvecklats på det egna territoriet, dels kan beröringsytor finnas mellan denna organiserade motståndsrörelse och de s.k. "fria jägarförbanden" som även upprättades under det andra världskriget. Möjligen kan en liknade organisation som byggdes upp på på svenskt territorium även byggts upp på finskt med den svenska som en förebild i slutskedet av det andra världskriget. Organisationen som skapades 1940, förefaller som minst fortsatt att verka intill 1950-talet eventuellt längre.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017.
Frick, Lennart W. Rosander, Lars. Bakom hemligstämpeln: hemlig verksamhet i Sverige i vår tid. Lund: Historiska media, 2004.
Grahn, Jan-Olof. Om svensk signalspaning: andra världskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2018.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Hugemark, Bo (red). Nya fronter? : 1943 – spänd väntan. Stockholm: Probus, 1994.
Huldt, Bo (red). Böhme, Klaus-R (red). Militärhistorisk tidskrift. Stockholm: Militärhistoriska avdelningen, Försvarshögskolan, 1999.
Nilsson, Sam. T-kontoret: underrättelsetjänst och västsamarbete. Stockholm: Medströms bokförlag, 2013.
Olav Riste. The Norwegian Intelligence Service, 1945-1970 (Studies in Intelligence). London: Routledge, 2014, E-bok.

Slutnoter

1Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 392-393.
2Huldt, Bo (red). Böhme, Klaus-R (red). Militärhistorisk tidskrift. Stockholm: Militärhistoriska avdelningen, Försvarshögskolan, 1999, s. 91
3Krigsarkivet. C-Byrån, utgående skrivelser B II, vol 1, utgående skrivelser 1939-1941.
Frick, Lennart W. Rosander, Lars. Bakom hemligstämpeln: hemlig verksamhet i Sverige i vår tid. Lund: Historiska media, 2004, s. 95.
4Krigsarkivet. C-Byrån, utgående skrivelser B II, vol 5, utgående skrivelser 1945.
5Huldt, Bo (red). Böhme, Klaus-R (red). Militärhistorisk tidskrift. Stockholm: Militärhistoriska avdelningen, Försvarshögskolan, 1999. s. 90-91.
6Grahn, Jan-Olof. Om svensk signalspaning: andra världskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2018, s. 247-249.
7Hugemark, Bo (red). Nya fronter? : 1943 – spänd väntan. Stockholm: Probus, 1994, s. 278.
8Nilsson, Sam. T-kontoret: underrättelsetjänst och västsamarbete. Stockholm: Medströms bokförlag, 2013, s. 114-115.
9Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017, s. 213.
10Olav Riste. The Norwegian Intelligence Service, 1945-1970 (Studies in Intelligence). London: Routledge, 2014, E-bok, s. 15, 19, 34-35, 39-42.
11Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017, s. 213.

Tröskeleffekt och den operativa obalansen

av Ulf Henricsson

Pansarskottsskytt i ÖN. 50 meter framför på vägen finns ett stridsvagnskompani som kompanichefen lagt artillerield över.

Pansarskottsskytt i ÖN. 50 meter framför på vägen finns ett stridsvagnskompani som kompanichefen lagt artillerield över.

Robin Häggbloms och Jacob Fritzons inlägg visar glädjande nog att vi är ganska överens om att våra förband behöver splitterskyddade fordon för att lösa sina uppgifter oavsett var de opererar. Tyvärr glömmer vi lätt den ”operativa balansen” som Häggblom skriver om och det ger föga glädja att komma till ett operationsområde för att finna att man inte har medel att genomföra den strid som krävs för att segra.

Stridens grundelement är eld och rörelse, för att överleva behöver man också skydd. För att säkert nå framgång i striden bör man vara överlägsen i dessa element

Om man är vältränad och smart samtidigt som motståndaren är klantig kan man nå framgång även mot en överlägsen motståndare, som Fritzons exempel visar. Men vi kan inte alltid utgå från att så är fallet. Jag vill hävda att vi har en övertro på våra burna pansarvärnsvapens prestanda, framförallt i betäckt terräng.

Så här skrev jag som chef för Pansartruppernas stridsskola efter övning Nordanvind 1991: ”Om norrlandsförbanden når fram till sitt anfallsmål och sina stridsställningar så saknar de bra förutsättningar att lösa stridsuppgiften p g a sin beväpning. Terrängen är i 95% av alla fall olämplig för användning av RSV-vapen, främst p g a vegetationen eller för långa skjutavstånd. Jag har sett exempel på skytteförband som tvingats fram 30 m från vägen för att överhuvudtaget se målen. Därifrån har de skjutit pansarskott genom slyridåer som ofelbart hade givit banbrisad. Dessutom hade man hamnat inne i egen artillerield. Eftersom man åker skidor fram till anfallsmålet så har man en begränsad förmåga att ta med sig utrustning. Vi såg inget fall där stridsvagnsminor var med. De är en förutsättning för att få stopp på en motståndare eftersom man i aktuell terräng på grund av mask inte kan räkna med att skjuta mot rörligt mål.”

Denna beskrivning gäller överlag i betäckt terräng i hela Sverige även i dag.

Dessvärre har vi samma pansarvärnssystem idag, förutom robot 57 som tillkommit. Men den har alldeles för kort räckvidd för norrlandsförhållanden, men är säkert ett effektivt vapen vid strid i bebyggelse.

Ofta behöver fordonet användas som plattform för pansarvärnsvapnen för att få skottfält över snö, sly och ungskog. Visst går det att hitta enstaka stridsställningar som är användbara direkt. Men det är inte enstaka stridsställningar vi behöver. Om vi tar Fritzons exempel är det 24 stridsvagnar som skall engageras. Om duellvärdet för stridsvagn versus pansarvärnsvapen antas vara 1:2 behöver vi 48 stridsställningar för att engagera alla med rimliga utsikter till framgång. Visst – de vi inte når kan bindas på olika sätt, för om inte det görs kommer motanfall som ett brev på posten. Har vi då inte stridsvagnar i förbanden som kan möta dessa snabbt ligger vi illa till. Det duger inte att ha enbart 12,7 m m kulsprutor för att leverera kinetisk verkan. I omvärlden skruvar man på kanoner med minst 30 mm kaliber på sina ”lätta” stridsfordon. Mot stridsvagnar krävs det grövre grejor – 120 m m högtryckskanoner.

Björksly.

Björksly.

Visst måste man understundom lämna sitt fordon men det bör inte vara en regel att lämna sitt skydd utan goda skäl. Vi glömmer alltför lätt att ryssen är duktig på artillerield och han har mycket av den varan. Stridsfordonens kulsprutor är också ruggiga och behöver inte omgrupperas till fots i djup snö.

Jag är väldigt intresserad av att ta del av den finska metoden att i ett snabbt stridstempo anordna effektiva skydd och det skulle förvåna mig om den svenske soldaten likt sin finske kollega blivit mer bekant med fältspade och ståvärn än de var för tjugo år sedan.

Bandfordon är så gott som alltid överlägsna hjulfordon vid strid vid sidan av vägen. De kan sammantaget ges en bättre framkomlighet, bättre skydd och bättre beväpning. Ja – de är dyrare i inköp och drift, men vad kan en otillräcklig effekt på stridsfältet kosta?

Vi skall kunna möta en modern vältränad mekaniserad motståndare som vi vet kan uppträda i hela vårt land och han är den som väljer stridsområde. Med den begränsade förbandsmängd vi har är det stor risk att vi hamnar i tidsnöd när vi skall möta hans manöver.

Visst kan vi slå ut även stridsvagnar med vårt pansarvärnssystem men vi vinner inte kriget med det. Framförallt kan man ställa sig frågan hur krigsavhållande det är för en angripare som Ryssland, som själva satsar på tunga mekaniserade förband

Striden måste föras med samordnad verkan från alla vapensystem. Gärna även styrd precisionsammunition, men då måste vi utöka arsenalen avsevärt. Att styrd ammunition fungerar i trädlös ökenterräng vet vi, men hur fungerar den i svensk vegetationsmiljö med modern maskering? När styrd ammunition visas i officiella sammanhang är det alltid under mycket gynnsamma förhållanden.

Kan någon ge mig en filmsnutt som visar träff och verkan mot ett ”svenskt fältmässigt” mål? Sedan skall vi ha ett system som kan levererar ammunitionen inom rätt område och i tid – där har vi en bit kvar. Våra få JAS 39 lär sällan cirkla runt i luften och vänta på att bli inkallade för att omedelbart understödja arméförband

Eftersom rörligheten är ett grundelement måste vi bestrida motståndaren den i största möjliga utsträckning och då handlar det om att kunna minera. Ett tidsödande och transportkrävande verksamhet som vi genom åren inte varit så framstående på. Nedanstående text har några år på nacken men är, vad jag uppfattat fortfarande högst relevant

”För mig tycktes minvapnet helt bortglömt under Nordanvind. En mycket allvarlig brist eftersom det är en av förutsättningarna för att få bukt med mekaniserade förband. Det jag såg i minväg var ett antal snöhögar markerade med kvistar, det stoppar inga mekaniserade förband. Det ger också en helt felaktig bild av vad det innebär att ta med sig de vikter det är frågan om och vi lockas in i en helt felaktig stridsteknik.”

Motorväg, sommar.

Motorväg, sommar.

Förbandsutvecklingen präglas alltför mycket av övningsfältens tillrättalagda förhållanden och för lite av tillämpade övningar i ”riktig ÖN terräng”. Det kan också vara utvecklande att fältöva längs våra motorvägar i mellansverige och fundera på hur man med dagens motoriserade bataljoner strider längs dessa mot en mekaniserad motståndare med stridsvagnar.

Jag ställer mig med glädje till förfogande för den typen av verksamhet.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.