månadsarkiv: oktober 2018

Efter tre dagar – tomma hyllor

av Bo Richard Lundgren

Resultat efter cirka tre dagars avbrott i leveransflödet. Bild: Shutterstock.com

Resultat efter cirka tre dagars avbrott i leveransflödet. Bild: Shutterstock.com

Så såg en rubrik ut i MSB:s tidning TJUGOFYRA7 i december 2014. Det var en säkerhetschef på ICA som uttalade sig. Han svarade på frågan: Vad händer om transporterna stannar? Hur snabbt tar maten slut?

Jamen, det var ju 2014, tänker ni. Nu, 2018, måste det väl ha skett en förbättring och en uppryckning i branschen vad gäller försörjningsfrågorna. Regering och riksdag har ju bestämt att det civila försvaret ska byggas upp igen.

Ja, låt oss då titta lite närmare på hur det står till med beredskapen inom några viktiga försörjningsområden.  I den parlamentariskt tillsatta Försvarsberedningens senaste rapport (december 2017) kan man få god vägledning.

Jag vill här kortfattat citera några av de analyser och bedömningar som beredningen gjort inom områdena el, vatten, livsmedel, värme och drivmedel.

  • Det svenska samhället är starkt elberoende. Störningar kan få omfattande konsekvenser för stora delar av samhället. Ungefär hälften av kommunerna saknar en planering för hur kommunens egen verksamhet ska försörjas med reservkraft vid störningar i elförsörjningen.
  • Att få fram tillräckligt med dricksvatten kan försvåras avsevärt vid krig. De kommunala vattenverken står för cirka 85 procent av den totala dricksvattenförsörjningen. Planeringen och logisktiken kring dricksvattenförsörjningen bör stärkas hos kommunerna.
  • Det yttersta ansvaret för att tillgodose livsmedelsförsörjningen på lokal nivå åligger hos kommunerna. Det krävs åtgärder för livsmedelsberedskapen vid krig för att säkerställa en tillräcklig livsmedelsförsörjning. Kommuner och privata företag behöver tillsammans komma överens om och sluta avtal kring hur leveranser av livsmedel ska genomföras.
  • Fjärrvärme är den primära uppvärmningsformen för cirka 4,5 miljoner boende. Försvarsberedningen konstaterar att ett avbrott i fjärrvärmen kan få mycket stora konsekvenser. Det finns inga krav att värmebolagen ska ha en uthållighet genom att ha reservkraftverk eller reservmateriel.
  • Aktörer med ansvar för samhällelig verksamhet behöver analysera sina behov av drivmedel. Det finns idag inga formella krav på att dessa aktörer ska ha drivmedels- och bränsleförsörjningsplaner trots att tillgången på drivmedel ofta är kritisk för att upprätthålla verksamheten.

Man kan tycka att den lite torra kanslihussvenskan i ovanstående text inte är så alarmistisk. Men om man läser mellan raderna och bemödar sig om att tänka efter, så förstår man att vi skulle vara ganska illa ute i en allvarlig situation när försörjningen inte fungerar.

Nu har statsmakterna dessutom i broschyren Om krisen eller kriget kommer talat om för medborgarna att man får klara sig själva en vecka innan det offentliga kan träda in. Problemet är bara att det offentliga i många fall inte kommer att kunna hjälpa till. Den offentliga sektorn saknar i stort denna förmåga.

Mot denna bakgrund vill jag göra följande reflektion.

Vi har nyligen varit med om en intensiv valrörelse. Partier och politiker över hela den politiska skalan har bjudit över varandra genom att utlova förbättringar inom den offentliga sektorn, särskilt inom välfärden. På den kommunala nivån har det handlat om fler äldreboenden, mindre barngrupper i förskolan, nya simhallar m m. På statlig nivå har det bl a rört sig om ökad ledighet för föräldrar, bidrag till elcyklar m m. Politiker som vill bli valda – eller omvalda – har lyft fram den offentliga sektorns möjligheter att stärka medborgarnas välbefinnande i fredstid.

Men det är väldigt få politiker som tagit fasta på några av den offentliga sektorns kärnuppgifter, nämligen att värna befolkningen, säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna och upprätthålla en nödvändig försörjning även i händelser av kris och krig.

Det är väl ingen vild gissning att dessa frågor inte heller kommer att dyka upp i nästa valrörelse. Men medborgarna kan kräva att de politiker som nu valts använder mandatperioden för att stärka den svenska försörjningsberedskapen. Försvarsberedningen har lagt många bra förslag om vad som behöver göras. Det är bara att sätta igång. De politiker som inte tar sitt ansvar på detta område bör inte väljas om.

 
Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

Amerikanska officerares invasionshandbok

Från turistguide till invasionshandbok - US Armys nytryck av Michelin-guiden.

Michelin-guiden kunde ge snabba upplysningar om varje orts betydande byggnader, lämpliga stabsplatser (de bästa hotellen) liksom avstånd mellan orter. Det var därför inte så konstigt att den amerikanska militära underrättelsetjänsten inför D-dagen valde att göra ett nytryck av den senast utgivna Michelin-guiden.

Det var nästan ingen skillnad mellan US Armys version 1944 och originalet från 1939, men icke desto mindre bär den militära versionen texten "FOR OFFICIAL USE ONLY". Samlare vet hur välanvänd och populär denna bok blev bland amerikanska officerare och sannolikt lär ett antal brittiska officerare även haft glädje av den. Eftersom frivillige Anders Kullander från Göteborg var specialiserad på underrättelsetjänst kan man utgå ifrån att även han fick ett exemplar.

Trots de mycket små militära inslagen (bokens ändrade omslag och en instruktion på engelska inuti boken) kostar ett original, oavsett skick, numera många tusenlappar. Mitt exemplar, se bilderna ovan och nedan, är bara en kopia - som nu snart dock åter kommer att förvaras i ett allierat pansarfordon.

Infanteri behövs

av Robin Häggblom
Finska ingenjörer under övningen Sabre Strike 18. Källa: Finska Försvarsmakten

Finska ingenjörer under övningen Sabre Strike 18. Källa: Finska Försvarsmakten

Det är intressant att från en finsk horisont notera hur väsensskild den svenska debatten rörande infanteri är. Mycket har redan sagts i den här debatten, men ett par punkter förtjänar ännu att lyftas fram.

Norrland är stort. Även om vi koncentrerar oss på det gamla Milo ÖN så har vi ett område om i runda tag 300×500 km, som innehåller synnerligen varierande terräng. Samtidigt är långt ifrån alla kvadratmetrar skapade lika, och jag vill därför ifrågasätta överste Henricssons påstående om att fienden väljer slagfältet. En offensiv fiende dikterar visserligen i någon utsträckning strategi, men på taktisk nivå är det onödigt att låta honom välja ett slagfält som gynnar honom. Det finns barrskog, kalfjäll, myrar, urbana miljöer, och inte minst älvar. Ofta hittas dessa dessutom som ett lapptäcke av olika terrängtyper. Påståendet att det inte i denna terräng skulle hittas lämpliga stridsställningar i tillräcklig mängd känns därför märkligt, speciellt då det strategiska djupet får anses vara en av norrländsk försvarsstrids stora fördelar. Det må så vara att svära i kyrkan, men att ge upp terräng för att vinna tid och få välja slagfält lär vara en absolut förutsättning för ett lyckat försvar när man är underlägsen i både antal och eldkraft. Det är inte heller en ny tanke, försvarsstrategin i Norrland under det kalla krigets byggde på att terräng uppgavs efter begränsat motstånd och striden upptogs på allvar vid lämpliga terränghinder.

En bandgående fiende har definitivt ett övertag i rörlighet utanför vägnätet, det är korrekt. Samtidigt kommer frågan hur den bandgående fiendens försörjningsleder ser ut? En stridsgrupp kan utan tvekan göra en kringgående rörelse flera mil genom väglöst land oberoende av årstid, men hur försörjs dessa? Det är ingen hemlighet att bandmarscher i terräng sliter på materiel och drar bränsle, och även om trängen också är bandgående är det svårt att argumentera för att en bandvagn med släp som vältrar sig fram genom djup snö och över ingenjörsförbandens broar kommer i närheten av vad traditionella tankbilar gör. I slutändan kommer en mekaniserad fiende att vara beroende av vägnätet, speciellt då järnvägarnas olika spårvidd gör det svårt att nyttja järnvägsnätet på bred front för en anfallare som kommer österifrån. I annat fall ger han upp en av sina största fördelar, den numerära överlägsenheten.

Vad är då lösningen? Det är att öka mängden förband genom relativt billiga förbandstyper såsom infanteri, samt att de få förband som finns måste ha en hög operativ och strategisk rörlighet, samt hög eldkraft och uthållighet. De måste också ha en mångsidighet som gör att de kan föra strid framgångsrikt i de olika typer av terräng som förekommer i Norrland. Eldkraften hos moderna infanterienheter ska inte underskattas, och precis som Fritzson konstaterar hjälper system såsom drönare på pluton- och kompaninivån tillsammans med moderna understödsvapen ytterligare.

Kraven på operativ rörlighet kommer sig av storleken på området som ska försvaras samt bristen på numerär hos de egna förbanden. Det är omöjligt att täck alla potentiella anfallsvägar, varför tillgängliga förband snabbt måste kunna omgruppera för att möta nya hot. Rörligheten är också en förutsättning för att kunna välja slagfält, så som diskuterats ovan. Uthållighet är en utmaning, då det finns stora risker att under delar av striden kommer underhåll och förstärkningar ha svårt att ta sig fram till slagfältet på grund av den fientliga överlägsenheten i indirekt eld, flyg, samt markförband (det sistnämnda höjer risken för att fientliga förband ska kunna kringgå egna ställningar och hota försörjningslederna). Notera att Finska Armén höjt storleken på alla nivåer av infanteriförband från skyttegrupper och uppåt, med målsättningen att öka uthålligheten i strid, framförallt genom att minska den inverkan som förluster har.

Eld och skydd är mer komplicerade faktorer än mängden kinetisk energi i målet och millimeter RHAe (rolled homogeneous armour equivalency). Infanteriets kroppsskydd har gått framåt de senaste trettio åren, men i sanningens namn så är infanteriets skydd att inte ses och att inte bekämpas till att börja med. Det är fiendens svårighet att identifiera stridsställningar samt resiliensen vid förluster som är grunden i infanteriets skydd. Fritzsons exempel från Libanon 2006 är ett utmärkt exempel på detta. Problemet var inte avsaknaden av eldkraft, Merkava IV och mekaniserade israeliska förband i allmänhet har mycket god eldkraft mot mjuka mål, förutan det faktum att 401 Brigaden inte kunde identifiera målen. Libanonkriget var kanske inget taktiskt mästerverk, men att påstå att det bara var 401 Brigadens “klantighet” är att bortse från Hizbollahs roll där de skickligt utnyttjade terrängen och kunde nyttja egna fördelar mot motståndarens styrkor. Noteras kan att 401 efter debaclet vid Wadi Saluki dragit lärdomar och deltagit med framgång i de israeliska operationerna i Gaza 2009 och 2014. En av de viktigaste åtgärderna är att spaningsförbanden inom brigaden övergivit bepansrade fordon till förmån för Humvees och fotpatruller, där det återigen framgår att skydd inte alltid handlar om pansarplåt, och framgångsrikt uppträdande på slagfältet kräver balanserade förband med olika truppslag som uppträder avsuttet eller uppsuttet beroende på uppgift och omständigheter.

 
Författaren driver den finlandssvenska försvars- och säkerhetspolitiska bloggen CorporalFrisk.com

Vostok-2018 och Antijägartjänst

Sammanfattning

De ryska väpnade styrkorna övar kontinuerligt skydd mot jägar- och/eller specialförband varvid de förefaller se dessa förbandstyper som ett reellt hot. Ryssland förefaller även avdela kvalificerade förband som larmstyrka för att kunna genomföra jakt med syftet att neutralisera jägar- och/eller specialförband. En bekämpningskedja för att neutralisera hotet från jägar- och/eller specialförband finns troligtvis, för att leda denna bekämpningskedja finns troligtvis även en avdelad stabsfunktion på högre stabsnivå.

Analys

Årets operativa-strategiska övning (Vostok-2018), som sedermera visade sig vara ny form av övningsmetod,1 för de ryska väpnade styrkorna är sedan den 17SEP2018 officiellt avslutad.2 I närtid torde de första stora offentliga analyserna av övningen publiceras.Dessa analyser brukar dock i huvudsak fokusera på hur stor övningen var och framförallt fokusera på strategiska frågor kring övningen och inte de lägre nivåerna, operativ och taktisk, som ofta ger en större insyn än den strategiska nivån. Detta inlägg kommer fokusera på den lägre nivån och ett väldigt smalt område, nämligen vad som i svensk nomenklatur benämns antijägartjänst. Till del har detta berörts i ett tidigare inläggpå bloggen som avhandlade skydd av det bakre området i ett historiskt och nutida perspektiv.

Bild 1. Samara Oblast.
Den 20AUG2018 beordrades en större beredskapskontroll av de ryska väpnade styrkorna inom bl.a. det centrala och östra militärdistriktet (MD C och Ö) som en förövning inför Vostok-2018.3 Beredskapskontrollen genomfördes mellan den 20-25AUG2018. Troligtvis genomfördes ytterligare övningar, dels som förövningar, dels som inledning på Vostok-2018 efter den genomföra beredskapskontrollen. En sådan övning var troligtvis den specialförbandsövning som genomfördes inom MD C
i Samara Oblast.

Övningen förefaller varit fokuserad på skyddet av en strategisk krigsflygbas. Enligt en artikel publicerad av det ryska Försvarsministeriets informationstjänst, skall en eller flera obemannade flygande farkoster nyttjas för att spana av området kring flygbasen. Dessa skall identifierat ett fientligt sabotageförband som försökte påverka krigsflygbasen. Denna upptäckt kom föranleda ett insättande av s.k. Spetsnazförband. Ett flertal grupper skall ha luftlandsatts från helikopter med hjälp av s.k. vingskärm, därefter skall de genomfört en 20 km lång fotmarsch och slutligen nedkämpat sabotageförbandet.4

Vad avser nyttjandet av vingskärm får det anses vara en komplex metod att nyttja vid antijägartjänst, varvid det troligtvisvar ett tillagt övningsmoment för att få in fallskärmshoppning hos de deltagande grupperna. Dock skulle det möjligtvis kunna ses som ett sätt att tyst och dolt närma sig det område där ett sabotageförband finns. Syftande till att ej röja insättandet av ett antijägarförband, om än att det får ses som en väldigt komplex metod att nyttja. De övriga momenten såsom 20 km fotmarsch kan mycket väl utgjort en del i ett jaktmoment där sabotageförbandet försökte undkomma jaktstyrkan. Användandet av obemannade flygande farkoster för skydd samt spetsnazförband som antijägarförband kommer utvecklas längre fram i inlägget.

Den ryska militärpolisen kom att upprättas 2012 och 2015 kom dess uppgifter fastställas. Uppgifterna omfattar bl.a. upprätthållande av ordningen inom de ryska väpnade styrkorna, fysiskt skydd, undersökningstjänst m.m. Den ryska militärpolisen skall uppgå till cirka 10,000 stycken individer.5 Den ryska militärpolisen förefaller även lösa antijägaruppgifter vilket berörts i ett tidigare inlägg på denna blogg.6Antijägartjänsten kan antas rymmas inom ramen för vad som benämns fysiskt skydd vilket möjligtvis omfattar fysiska objekt och områden men även individer. Under genomförandet av Vostok-2018 förefaller ryska militärpolisförband löst antijägaruppgifter, vilket berörs i två artiklar publicerade den 12SEP2018 av det ryska Försvarsministeriets informationstjänst.

Bild 2. Amur Oblast.
I den ena artikeln beskrivs hur militärpolisenheter avvärjt flertalet eldöverfall och/eller överfall av sabotagegrupper. Dessa eldöverfall och/eller överfall skall ha genomförts, dels mot färjor, dels mot upprättade fordons- och järnvägsövergångar över floden Zeja i Amur Oblast samt mot bränsleupplag/tankplats. Obemannade flygande farkoster skall även bekämpats av luftvärn. Vid detta övningsmoment skall cirka 1,000 soldater deltagit och över 200 olika utrustningsdetaljer såsom fordon m.m.7

I den andra artikel beskrivs hur militärpolisförband tilldelats hästar på försök, för genomförande av patrullering. Dessa patruller skede kring ett förläggningsområde och syftade till att lokalisera en motståndares sabotage- och spaningsförband. Sabotage- och spaningsförbandens verksamhet bedömdes vara att i ett senare skede genomföra ett angrepp mot förläggningsområdet. Enligt artikeln skall även dessa militärpolisförband varit tilldelade särskild utrustning för att kunna lösa sin uppgift.8

Vad innebär då detta? Ryssland förefaller se jägar- och/eller specialförband som ett hot, då det de facto övats åtgärder mot dessa förbandstyper i samband med Vostok-2018. Därutöver publiceras information om dessa övningar som får anses vara ett relativt smalt hot, vilket till del kan antas utgöra en form av signalering. Där signaleringen är att Ryssland innehar förmåga att möta hotet från dessa förbandstyper, samt ett systemtänkande kring hur hotet skall mötas.

Vad avser både Spetsnazförbandets övning inför Vostok-2018 samt militärpolisens övning under Vostok-2018, får det ses som troligtatt Spetsnazförbandet utgjorde en kvalificerad resurs som agerade larmstyrka emedan militärpolisförbanden troligtvispatrullerade de yttre områden kring objekt och/eller utgjorde larmstyrka vid angrepp, utöver detta går det att se dem som jaktstyrka för att jaga och nedkämpa jägar- och/eller specialförband. Då t.ex. lednings, logistik och andra förmågeförstärkande förband relativt frekvent övar skydd och strid mot jägar- och/eller specialförband i nära anslutning till objekt,9 utifrån de nyheter som det ryska Försvarsministeriet publicerar.

Detta innebär i förlängningen att det måste finnas en ledning som omhändertar och värderar information samt fattar beslut utifrån denna. Varvid stabsresurser måste finnas avdelade på någon nivå, för att ledda denna skyddsverksamhet. Det innebär även att ett skyddstänkande finns kring prioriterade objekt, mot jägar- och/eller specialförband. Där inledningsvis de som betjänar objektet skall kunna strida mot dessa förbandstyper. Därefter förefaller det avdelas sensorresurser bortom betjäningspersonalen för att detektera dessa förbandstyper. Slutligen finns det mer kvalificerade resurser att sätta in mot dessa förbandstyper antingen om strid uppstår eller sensorer detekterar dessa förbandstyper i anslutning till de prioriterade objekten.

Utgående från de artiklar som publicerats inför och under Vostok-2018, förefaller Ryssland se det som troligt att det är mot av Ryssland värderade operativa och strategiska mål som fientliga jägar- och/eller specialförband kommer insättas. Vilket utifrån ett västligt doktrinärt synsätt är helt korrekt, jägar- och/eller specialförband insätts ej mot taktiska mål, utan mot de tidigare nämnda nivåerna.10 Vilket även ger en indikation på vilken nivå det kan tänkas finnas en ledningsstruktur för denna skyddstjänst. Antingen finns den på armé- eller militärdistriktsnivå, sett till det begränsade territoriella ansvar brigader samt divisioner har.11I fallet med krigsflygbasen får det ses som möjligt att ledningsnivån var på militärdistriktsnivå, då krigsflygbasen ansågs vara strategiskt viktig.

Bild 3. "Skyddslök" samt bekämpningskedja.
Utgående från historik,12 samt nutida artiklar skulle en möjligbekämpningskedja kunna identifieras. Där detektering utgör det första steget. Detekteringen genomförs troligtvis både med mänskliga och tekniska metoder. Nästa steg utgör lokalisering, vilket innebär både en verifiering av att ett fientligt jägar- och/eller specialförband finns inom ett geografiskt område, men även fysiskt fastställa dess faktiska position. Kontinuerligt värderas informationen av en stab i detekterings- och lokaliseringsfasen. Slutligen neutraliseras hotet genom insättande av kvalificerade resurser som troligtvis utgör en form av larm- och jaktstyrka. Denna kedja torde vara gällande oaktat om det är en förhands- eller efterhandssituation d.v.s. en motståndare upptäcks före den har hunnit påverka ett mål, eller upptäcks först efter den har påverkat ett mål.

Ur ett svenskt perspektiv är det intressant att notera skillnaden i mängden övningar som genomförs mot jägar- och/eller specialförband i Ryssland kontra Sverige. Trots att vår nu gällande militärstrategiska doktrin gör gällande att Försvarsmakten skall vara dimensionerad mot ett strategiskt överfall med operativ chock.13 I detta torde ett rimligt och sannoliktantagande vara att en motståndare skulle nyttja jägar- och/eller specialförband, för att genomföra det strategiska överfallet och uppnå den operativa chocken.

Slutsats

Ryssland förefaller bedöma att en motståndares jägar- och/eller specialförband utgör ett reellt hot mot dess operativa och strategiska resurser. För att skydda dessa resurser utbildas och övas betjäningspersonalen av dessa resurser i hur de skall skydda dessa objekt mot jägar- och/eller specialförband. Därutöver nyttjas troligtvis olika sensorsystem utanför betjäningsförbanden för att kunna detektera och lokalisera dessa förbandstyper. Troligtvis finns även stabsresurser avdelade för att samordna och leda denna skyddsverksamhet, dessa stabsresurser är placerade på antingen arménivå eller militärdistriktsnivå. Slutligen förefaller kvalificerade förbandsresurser finnas avdelade för att kunna genomföra jakt på jägar- och/eller specialförband för att kunna nedkämpa dessa. Detta innebär möjligen att ett sammanhängande tänkande och system finns. Varvid Ryssland kan bedriva s.k. antijägartjänst från lägsta till högsta nivå, över hela ytan.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Jägarchefen 1(Svenska)
Rysslands Försvarsministerium 1, 2, 3, 4(Ryska)
TASS 1, 2 (Engelska)

Bartles, Charles K. Grau, Lester W. The Russian Way of War: Force Structure, Tactics, and Modernization of the Russian Ground Forces. Fort Leavenworth: Foreign Military Studies Office, E-bok, 2017.
Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm : Försvarsmakten, 2011.
Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm : Försvarsmakten, 2016.

Slutnoter

1TASS. Large-scale military exercises to be held in Russia every five years - defense minister. 2018. http://tass.com/defense/1021794(Hämtad 2018-10-10)
2Министерство обороны Российской Федерации. Войска, принимавшие участие в маневрах «Восток-2018», приступили к возвращению в пункты постоянной дислокации. 2018. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12195788@egNews(Hämtad 2018-10-10)
3TASS. Troops in central, eastern Russia go on high alert in snap combat readiness check. http://tass.com/defense/1017836(Hämtad 2018-10-10)
4Министерство обороны Российской Федерации. Спецназ ЦВО выполнил десантирование с предельной высоты для ликвидации условных диверсантов. 2018. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12193533@egNews(Hämtad 2018-10-10)
5Bartles, Charles K. Grau, Lester W. The Russian Way of War: Force Structure, Tactics, and Modernization of the Russian Ground Forces. Fort Leavenworth: Foreign Military Studies Office, E-bok, 2017, s. 366-367.
6Jägarchefen. Skyddet av det bakre området. 2018. https://jagarchefen.blogspot.se/2018/04/skyddet-av-det-bakre-omradet.html(Hämtad 2018-10-10)
7Министерство обороны Российской Федерации. Подразделения военной полиции ВВО отразили атаки условных диверсантов на крупный речной транспортный узел. 2018. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12195199@egNews(Hämtad 2018-10-10)
8Министерство обороны Российской Федерации. На полигоне «Цугол» в Забайкалье военные полицейские апробируют применение конных экипажей для патрулирования территории. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12195137@egNews(Hämtad 2018-10-10)
9Jägarchefen. Skyddet av det bakre området. 2018. https://jagarchefen.blogspot.se/2018/04/skyddet-av-det-bakre-omradet.html(Hämtad 2018-10-10)
10Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2011, s. 105.
11Bartles, Charles K. Grau, Lester W. The Russian Way of War: Force Structure, Tactics, and Modernization of the Russian Ground Forces. Fort Leavenworth: Foreign Military Studies Office, E-bok, 2017, s. 95, 140.
12Jägarchefen. Skyddet av det bakre området. 2018. https://jagarchefen.blogspot.se/2018/04/skyddet-av-det-bakre-omradet.html(Hämtad 2018-10-10)
13Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2016, s. 53.

Skorpion-kpistarnas återkomst

Den tjeckiska kpisten CZ Scorpion Evo 3. Foto: Costas

Enligt uppgifter till finska Yle har den finska polisen bestämt sig för CZ Scorpion Evo 3, en tjeckisk kulsprutepistol, för att ersätta MP5 från Heckler & Koch.

En del läsare av denna blogg kanske reagerar på kpistens namn, hade inte det forna Tjeckoslovakien en kpist som hette Skorpion vz. 61 (den infördes 1961), ett vapen som denna blogg tidigare tagit upp? Jodå, och vitsen med benämningen CZ Scorpion Evo 3 är just att utgöra en blinkning till vapenkännare bekanta med den klassiska Skorpion. Inköpet är ingen enorm affär i sig men utgör en påminnelse om att tjeckerna är tillbaka på vapenmarknaden och enbart den nya Scorpion har sålts till över tjugo staters militär/polis.

Något om Hembygdsrörelsen

Sammanfattning

Uppkomsten av den organiserade svenska motståndsrörelsen var 1940. Organisationen kom att benämnas "Hembygdsrörelsen" och upprättades av den svenska underrättelsetjänsten, C-byrån. Troligtvis kom organisationen att byggas upp och utvecklas allt efterhand under det andra världskriget. Organisationen fanns minst inom tre geografiska områden av Sverige, Norr- och Västerbotten samt Gotland, under det andra världskriget. Organisationen förefaller även fortsatt att existera efter det andra världskrigets slut, men då under T-kontorets ledning.

Analys

Den organiserade svenska motståndsrörelsen anses uppstått i samband med en fullmakt som utställdes av Sveriges Statsminister, TageErlander, i juni 1949. I denna fullmakt gav Statsministern uppgiften till ett flertal personer att skapa en motståndsrörelse. Ledaren för denna organiserade motståndsrörelse kom att bli direktören Alvar Lindencrona.1 Vad som dock är mindre känt är att det fanns en föregångare till denna organiserade motståndsrörelse som planlades och organiserades under det andra världskriget av den militära underrättelsetjänsten, C-byrån. Vilket detta inlägg kommer beskriva.

Den motståndsrörelse som organiserades av C-byrån förefaller benämnts "Hembygdsrörelsen".2 Den första indikationen som påträffas i C-byråns arkiv avseende denna verksamhet, är en skrivelse från november 1940 som sammanfattar vad G-byrån, bytte sedermera namn till C-byrån, genomfört för verksamhet under perioden 22DEC1939 intill 01NOV1940. Enligt denna skrivelse har förberedelser genomförts för kvarlämnade av personal på det av en motståndare ockuperat område i Sverige. Intressant att notera är även att kurirverksamhet i form av meddelandeförmedling förefaller förberetts, dock är det oklart om det är på eget territorium eller på annan stats territorium.3

Den s.k. Hembygdsrörelsen förefaller varit placerad under C-byråns Arméavdelning, då den enl. en skrivelse från september 1945 även ansvarar för "Hembygdsvård". I en skrivelse från 23MAJ1945 avseende C-byråns framtida organisation och uppgifter föreslås att den s.k. "Hembygdsrörelsen", benämns i skrivelsen som hembygdsvård, bör vidmakthållas samt byggas ut inom Norr- och Västerbottens län samt på Gotland.4 Vilket som minst torde innebära att någon form av organisation fanns förberedd eller iståndsatt inom dessa tre geografiska områden under det andra världskriget.

Individerna som rekryterades till "Hembygdsrörelsen" förefaller rekryterats på premissen att de skall haft ett legitimt skäl för kvarstannande på ockuperat område. Inriktningen på denna organiserade motståndsrörelse förfaller främst varit informationsinhämtning på det ockuperade området.5 Någon information rörande uppbyggnaden av "Hembygdsrörelsen" förefaller ej kunna gå att uppbåda i de handlingar som finns på krigsarkivet rörande C-byråns verksamhet. En möjligindikation på hur den hade kunnat vara organiserad är att studera den motståndsrörelse som C-byråns tillsammans med den finska underrättelsetjänsten byggde upp i Finland. För att kunna verka i händelse av en Sovjetisk ockupation, i slutskedet av andra världskriget.

Enligt en uppgift skulle 180 patruller indelade i 26 kretsar upprättas i Finland. Patrullerna skulle ledas av den krets de befann sig i och kretsen skulle i sin tur ledas från Sverige, genom radio. Två radiostationer skulle leda verksamheten, en placerad på Lovön benämnd Z-berget och en placerad i Korpilombolo benämnd Kobo. Radiosändarna som patrullerna skulle nyttja hade en uteffekt på 1-3 watt, kretsstationerna hade en uteffekt på 20 watt i hälften av kretsarna fanns även reservstation om 10 watt.6 Denna sambandsstruktur och uteffekt på radioapparater påminner till den om den som var upprättad för de s.k. fria jägarförbanden.7

En annan uppgift gör gällande att cirka 200 radiosändare skulle placeras ut på olika gårdar i Finland. I händelse av ockupation skulle en radioutbildad "dräng" placeras på de gårdar där radiosändare fanns. Detta nät förefaller funnits kvar en bit in på 1950-talet.8 Vad som dock avviker med dessa uppgifter och de tidigare nämnda är att inget nämns om patruller eller kretsar. Dock korrelerar antalet radiostationer väl med de tidigare uppgifterna avseende mängden patruller och kretsar.

Finland hade under slutet av andra världskriget 10 stycken län. Varvid det kan anses vara ett rimligt antagande att de minst fanns en krets i respektive län och i vissa län flera kretsar. Beroende på om det rörde sig om strid eller inhämtning blir uppbyggnaden något olika. Vid inhämtning kan kretsarna ses som rapportsammanställningscentraler för vidarebefordran av information. Vid strid rör det sig snarare om att kretsarna inriktar de underställda patrullerna gentemot olika mål, som de erhållit från en högre chef för att maximera den samlade effekten vid olika tillfällen.

Den s.k. "Hembygdsrörelsen" skall som tidigare beskrivits varit inriktad på informationsinhämtning. Varvid det då blir möjligt att uppbyggnaden av organisationen kan ha varit att ett antal individer med inhämtningsuppgift fanns inom ett område som i sin tur kan ha vidarebefordrat meddelandet till en signalist. Denne vidarebefordrade det i sin tur till en rapportsammanställningscentral, som i sin tur skulle vidarebefordrade meddelandet till C-byrån centralt, alternativt direkt till C-byrån. Dock torde den sistnämnda lösningen orsakat en hel del trafikbelastning varvid rapportsammanställningscentraler får anses vara mer troligt, för att möjliggöra en mer effektiv signalering.

Den s.k. "Hembygdsrörelsen" som C-byrån upprättade under det andra världskriget verkar fått fortsätta. Enligt en uppgift skall T-kontoret haft en motsvarande organisation under sin tidsepok. Vad inriktningen på denna organisation var är dock oklart, om det enbart rörde sig om informationsinhämtning och/eller strid. Organisationen som sådan skall ha varit uppbyggd på samma sätt som den av norsk underrättelsetjänst upprättade motståndsrörelsen i norra Norge.9 Dock omfattade dess verksamhet i nord Norge inhämtning, strid och flyktnätverk.10 Vilket inte ger något direkt svar på om T-kontorets verksamhet även omfattade de tre delarna eller enbart en eller två av dem.

Som en parentes, om än en intressant sådan, förefaller det ett tag under de kalla kriget funnits minst tre olika organiserade motståndsrörelser i Sverige, under olika ledning. Vilket får anses varit en minst sagt kaotisk lösning. Dock verkar chefen för T-kontoret varit ansvarig för en av dem och delaktig i en annan.11Vilket kan ha borgat för viss samordning av verksamheten. Men fortfarande får det anses vara en något märklig lösning som tillåtits, om det inte var så att t.ex. T-kontorets del enbart fokuserade på inhämtning, den s.k. "Lindencronska rörelsen" enbart på strid och den amerikanska delen enbart på ett flyktnätverk. Dock torde detta krävt en överordnad samordning.

Varför är då detta intressant? Inledningsvis får det anses varit framsynt av den svenska underrättelsetjänsten att relativt omgående påbörja upprättandet av en organisation för kvarlämnande på ockuperat område. Här torde de tagit intryck av, dels de snabba stridsförloppen som var signifikanta för de första två åren av det andra världskriget, dels uppkomsten av motståndsrörelser i de ockuperade länderna men även behovet av att kunna leda dessa antingen från fortsatt eget behärskat område alternativt från en annan nations territorium. Utöver den svenska underrättelsetjänsten torde det enbart varit den brittiska som han förbereda en organiserad motståndsrörelse på eget territorium under de inledande åren av det andra världskriget.

Därefter får det anses vara intressant ur ett historiskt perspektiv att försöka klarlägga när det första embryot i modern tid lades till organiserat motstånd i händelse av ockupation av svenskt territorium. Om än att detta främst är av akademiskt intresse, ger det en indikation på hur väl organisation/-en/-erna det kan ha fungerat vid dess avveckling. Utifrån antalet decennier med utveckling och kompetensuppbyggnad av organisation/-en/-erna.

Slutligen är det intressant att notera historiens vindslag. Efter andra världskriget slut förordades en ökad förmågeuppbyggnad av C-byråns motståndsrörelse i Norr- och Västerbotten samt Gotland. Nu i modern tid får Norrbotten och Gotland anses utgöra två tydligaste geografiska områdena som skulle kunna tänkas påverkas i händelse av en väpnad konflikt mellan å ena sidan de västliga länderna och å andra sidan Ryssland. Vilket troligtvis även var en slutsats som drogs 1945 av C-byrån då en konflikt började bli under uppsegling mellan å ena sidan de västliga länderna och å andra sidan Sovjetunionen.

Slutsats

Startskottet för kompetensuppbyggnad och utveckling av en i förhand organiserad motståndsrörelse på svenskt territorium i händelse av en ockupation, förefaller varit 1940. Därefter förefaller organisationen, dels utvecklats på det egna territoriet, dels kan beröringsytor finnas mellan denna organiserade motståndsrörelse och de s.k. "fria jägarförbanden" som även upprättades under det andra världskriget. Möjligen kan en liknade organisation som byggdes upp på på svenskt territorium även byggts upp på finskt med den svenska som en förebild i slutskedet av det andra världskriget. Organisationen som skapades 1940, förefaller som minst fortsatt att verka intill 1950-talet eventuellt längre.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017.
Frick, Lennart W. Rosander, Lars. Bakom hemligstämpeln: hemlig verksamhet i Sverige i vår tid. Lund: Historiska media, 2004.
Grahn, Jan-Olof. Om svensk signalspaning: andra världskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2018.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Hugemark, Bo (red). Nya fronter? : 1943 – spänd väntan. Stockholm: Probus, 1994.
Huldt, Bo (red). Böhme, Klaus-R (red). Militärhistorisk tidskrift. Stockholm: Militärhistoriska avdelningen, Försvarshögskolan, 1999.
Nilsson, Sam. T-kontoret: underrättelsetjänst och västsamarbete. Stockholm: Medströms bokförlag, 2013.
Olav Riste. The Norwegian Intelligence Service, 1945-1970 (Studies in Intelligence). London: Routledge, 2014, E-bok.

Slutnoter

1Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 392-393.
2Huldt, Bo (red). Böhme, Klaus-R (red). Militärhistorisk tidskrift. Stockholm: Militärhistoriska avdelningen, Försvarshögskolan, 1999, s. 91
3Krigsarkivet. C-Byrån, utgående skrivelser B II, vol 1, utgående skrivelser 1939-1941.
Frick, Lennart W. Rosander, Lars. Bakom hemligstämpeln: hemlig verksamhet i Sverige i vår tid. Lund: Historiska media, 2004, s. 95.
4Krigsarkivet. C-Byrån, utgående skrivelser B II, vol 5, utgående skrivelser 1945.
5Huldt, Bo (red). Böhme, Klaus-R (red). Militärhistorisk tidskrift. Stockholm: Militärhistoriska avdelningen, Försvarshögskolan, 1999. s. 90-91.
6Grahn, Jan-Olof. Om svensk signalspaning: andra världskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2018, s. 247-249.
7Hugemark, Bo (red). Nya fronter? : 1943 – spänd väntan. Stockholm: Probus, 1994, s. 278.
8Nilsson, Sam. T-kontoret: underrättelsetjänst och västsamarbete. Stockholm: Medströms bokförlag, 2013, s. 114-115.
9Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017, s. 213.
10Olav Riste. The Norwegian Intelligence Service, 1945-1970 (Studies in Intelligence). London: Routledge, 2014, E-bok, s. 15, 19, 34-35, 39-42.
11Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017, s. 213.

Tröskeleffekt och den operativa obalansen

av Ulf Henricsson

Pansarskottsskytt i ÖN. 50 meter framför på vägen finns ett stridsvagnskompani som kompanichefen lagt artillerield över.

Pansarskottsskytt i ÖN. 50 meter framför på vägen finns ett stridsvagnskompani som kompanichefen lagt artillerield över.

Robin Häggbloms och Jacob Fritzons inlägg visar glädjande nog att vi är ganska överens om att våra förband behöver splitterskyddade fordon för att lösa sina uppgifter oavsett var de opererar. Tyvärr glömmer vi lätt den ”operativa balansen” som Häggblom skriver om och det ger föga glädja att komma till ett operationsområde för att finna att man inte har medel att genomföra den strid som krävs för att segra.

Stridens grundelement är eld och rörelse, för att överleva behöver man också skydd. För att säkert nå framgång i striden bör man vara överlägsen i dessa element

Om man är vältränad och smart samtidigt som motståndaren är klantig kan man nå framgång även mot en överlägsen motståndare, som Fritzons exempel visar. Men vi kan inte alltid utgå från att så är fallet. Jag vill hävda att vi har en övertro på våra burna pansarvärnsvapens prestanda, framförallt i betäckt terräng.

Så här skrev jag som chef för Pansartruppernas stridsskola efter övning Nordanvind 1991: ”Om norrlandsförbanden når fram till sitt anfallsmål och sina stridsställningar så saknar de bra förutsättningar att lösa stridsuppgiften p g a sin beväpning. Terrängen är i 95% av alla fall olämplig för användning av RSV-vapen, främst p g a vegetationen eller för långa skjutavstånd. Jag har sett exempel på skytteförband som tvingats fram 30 m från vägen för att överhuvudtaget se målen. Därifrån har de skjutit pansarskott genom slyridåer som ofelbart hade givit banbrisad. Dessutom hade man hamnat inne i egen artillerield. Eftersom man åker skidor fram till anfallsmålet så har man en begränsad förmåga att ta med sig utrustning. Vi såg inget fall där stridsvagnsminor var med. De är en förutsättning för att få stopp på en motståndare eftersom man i aktuell terräng på grund av mask inte kan räkna med att skjuta mot rörligt mål.”

Denna beskrivning gäller överlag i betäckt terräng i hela Sverige även i dag.

Dessvärre har vi samma pansarvärnssystem idag, förutom robot 57 som tillkommit. Men den har alldeles för kort räckvidd för norrlandsförhållanden, men är säkert ett effektivt vapen vid strid i bebyggelse.

Ofta behöver fordonet användas som plattform för pansarvärnsvapnen för att få skottfält över snö, sly och ungskog. Visst går det att hitta enstaka stridsställningar som är användbara direkt. Men det är inte enstaka stridsställningar vi behöver. Om vi tar Fritzons exempel är det 24 stridsvagnar som skall engageras. Om duellvärdet för stridsvagn versus pansarvärnsvapen antas vara 1:2 behöver vi 48 stridsställningar för att engagera alla med rimliga utsikter till framgång. Visst – de vi inte når kan bindas på olika sätt, för om inte det görs kommer motanfall som ett brev på posten. Har vi då inte stridsvagnar i förbanden som kan möta dessa snabbt ligger vi illa till. Det duger inte att ha enbart 12,7 m m kulsprutor för att leverera kinetisk verkan. I omvärlden skruvar man på kanoner med minst 30 mm kaliber på sina ”lätta” stridsfordon. Mot stridsvagnar krävs det grövre grejor – 120 m m högtryckskanoner.

Björksly.

Björksly.

Visst måste man understundom lämna sitt fordon men det bör inte vara en regel att lämna sitt skydd utan goda skäl. Vi glömmer alltför lätt att ryssen är duktig på artillerield och han har mycket av den varan. Stridsfordonens kulsprutor är också ruggiga och behöver inte omgrupperas till fots i djup snö.

Jag är väldigt intresserad av att ta del av den finska metoden att i ett snabbt stridstempo anordna effektiva skydd och det skulle förvåna mig om den svenske soldaten likt sin finske kollega blivit mer bekant med fältspade och ståvärn än de var för tjugo år sedan.

Bandfordon är så gott som alltid överlägsna hjulfordon vid strid vid sidan av vägen. De kan sammantaget ges en bättre framkomlighet, bättre skydd och bättre beväpning. Ja – de är dyrare i inköp och drift, men vad kan en otillräcklig effekt på stridsfältet kosta?

Vi skall kunna möta en modern vältränad mekaniserad motståndare som vi vet kan uppträda i hela vårt land och han är den som väljer stridsområde. Med den begränsade förbandsmängd vi har är det stor risk att vi hamnar i tidsnöd när vi skall möta hans manöver.

Visst kan vi slå ut även stridsvagnar med vårt pansarvärnssystem men vi vinner inte kriget med det. Framförallt kan man ställa sig frågan hur krigsavhållande det är för en angripare som Ryssland, som själva satsar på tunga mekaniserade förband

Striden måste föras med samordnad verkan från alla vapensystem. Gärna även styrd precisionsammunition, men då måste vi utöka arsenalen avsevärt. Att styrd ammunition fungerar i trädlös ökenterräng vet vi, men hur fungerar den i svensk vegetationsmiljö med modern maskering? När styrd ammunition visas i officiella sammanhang är det alltid under mycket gynnsamma förhållanden.

Kan någon ge mig en filmsnutt som visar träff och verkan mot ett ”svenskt fältmässigt” mål? Sedan skall vi ha ett system som kan levererar ammunitionen inom rätt område och i tid – där har vi en bit kvar. Våra få JAS 39 lär sällan cirkla runt i luften och vänta på att bli inkallade för att omedelbart understödja arméförband

Eftersom rörligheten är ett grundelement måste vi bestrida motståndaren den i största möjliga utsträckning och då handlar det om att kunna minera. Ett tidsödande och transportkrävande verksamhet som vi genom åren inte varit så framstående på. Nedanstående text har några år på nacken men är, vad jag uppfattat fortfarande högst relevant

”För mig tycktes minvapnet helt bortglömt under Nordanvind. En mycket allvarlig brist eftersom det är en av förutsättningarna för att få bukt med mekaniserade förband. Det jag såg i minväg var ett antal snöhögar markerade med kvistar, det stoppar inga mekaniserade förband. Det ger också en helt felaktig bild av vad det innebär att ta med sig de vikter det är frågan om och vi lockas in i en helt felaktig stridsteknik.”

Motorväg, sommar.

Motorväg, sommar.

Förbandsutvecklingen präglas alltför mycket av övningsfältens tillrättalagda förhållanden och för lite av tillämpade övningar i ”riktig ÖN terräng”. Det kan också vara utvecklande att fältöva längs våra motorvägar i mellansverige och fundera på hur man med dagens motoriserade bataljoner strider längs dessa mot en mekaniserad motståndare med stridsvagnar.

Jag ställer mig med glädje till förfogande för den typen av verksamhet.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

Det svensk-finska samarbetet i praktiken

Av Johan Althén
Ömsesidig tillit bygger förmåga. Foto: Jerry Lindberg, Försvarsmakten.

Ömsesidig tillit bygger förmåga. Foto: Jerry Lindberg, Försvarsmakten.

Just hemkommen från en övning inom ramen för det svensk-finska samarbetet (FISE) tar jag chansen att reflektera över samarbetet.

2015 kom Sverige och Finland överens om ett fördjupat samarbete. Samarbetet innebär inte några försvarsförpliktelser, men det finns inga begränsningar för inom vilka områden och på vilket sätt samarbetet kan utvecklas. Överenskommelsen, som skrevs under i maj 2015, trycker även på att den politiska viljan är att fortsatt öka samarbetet.

Målet med försvarssamarbetet är att förbättra ländernas försvarsförmåga, möjliggöra gemensamt operativt agerande och främja gemensamma intressen på försvarsområdet, inklusive att stärka säkerhetssituationen i Östersjöregionen. Till det är samarbetet ett sätt att kostnadseffektivt höja båda ländernas förmåga.

Det fördjupade försvarssamarbetet omfattar även operativ planering och förberedelser för gemensamt användande av civila och militära resurser, under förutsättning att nödvändiga politiska beslut fattas, i olika scenarier. Detta skapar handlingsfrihet för våra valda ledare och höjer tröskeln för incidenter och angrepp i vårt närområde.

I skrivande stund är undertecknad nyss hemkommen från en stabsövning som var en del i förberedelserna inför den kommande finska övningen Arctic Shield 18 där svenska förband och stabsofficerare kommer att öva under finsk ledning. Övningen kommer att genomföras i norra Finland under december i år och omfatta runt 5000 deltagare. Från Sverige deltar flera förband.

Under stabsövningen har vi tagit fram gemensamma rutiner och fastställt hur olika förmågor kan komplettera varandra för att nå verkan. Det är slående hur lika vilja, attityd och noggrannhet i lösandet av uppgiften är mellan våra två nationer. Det här är något alla tar på största allvar.

Skillnaderna ligger främst i vissa detaljer, men efter kort samverkan kom vi fram till en gemensam metod och vi kunde fortsätta framåt.

Det som främst slog mig under övningen FISE är att det handlar om relationer. Relationer mellan professionella officerare och soldater. Relationer som bygger tillit och tilliten bygger förmåga när vi kan lägga doktrinära, taktiska och kulturella skillnader åt sidan för att lösa uppgiften. Mycket arbete återstår, men tillsammans blir vi starka.

 
Författaren är skvadronchef med erfarenheter från operationer i Kosovo och Afghanistan.

NATO and Scandinavian Strategic Interdependence


Scandinavian military security must be seen as a whole where all countries concerned, Norway, Sweden and Finland are heavily dependent on each other in case of a war in the region. A fact quite seldom discussed or analysed in depth. Something that is quite surprising as it has implications not just for the Scandinavian countries but also for NATO´s possibilities to defend Europe.
The current debate is mostly narrowly concentrated on the problems connected with NATO´s possibilities to defend the Baltic States, focusing on the Baltic Sea and nearby territories. This obscuring the problems connected with the defence of Norway and Finland, and how that might influence operations in the whole region. 
That Sweden will be affected by Russian military actions in connection with an armed conflict in the Baltic States is self-evident. NATO has to use Swedish air space to defend its alliance members Estonia, Latvia and Lithuania. To have access also to Swedish land and sea territory would give further advantages. For example basing antisubmarine assets or long range air defence systems on Swedish territory to reduce Russian freedom of action in the Baltic Sea. Russian planners are of course aware of this and would do whatever needed to prevent this. One obvious option is to “borrow” Swedish territory to deploy long range anti air and anti-ship missiles. Thereby making it difficult for NATO operate in and over the Baltic Sea. In reality creating a “wall” cutting off the Baltic States from the west, except the narrow corridor between Poland and Lithuania, which can be closed by Russian forces deployed in the Kaliningrad exclave.    
Despite Finland not being a member of NATO it probably would be dragged it into a war where NATO has to defend the Baltic States. Due to its geographic location it acts as a flank guard for both Norway and Sweden, to a large extent blocking Russian possibilities to conduct operations against northern Norway and the northern half of Sweden. Thus making it a common interest for both countries and NATO, to support Finnish defence efforts.
Finland having substantial military assets on its own, an army consisting of some 280 000 soldiers plus large reserves of trained personnel, an air force consisting of 60 fighter aircraft and a navy well suited for operations in the Finnish archipelago, will not be a walk over for Russia. Nevertheless Finland will be dependent on outside support to be able to sustain a prolonged war effort. In some areas, as advanced munitions, support probably will be needed quite early. If NATO could render support with weapons systems as combat helicopters and advanced drones, systems that the Finnish armed forces doesn´t have in its own inventory, that would probably also be most welcome.
Although Finland has a well organised “economic defence” with stockpiles of food and other vital necessities a modern society will have great problems if its industry is cut off from the outside world. This leads to perhaps Finland´s greatest vulnerability – its dependence on reasonably safe lines of communications, by sea, air and land. If there is an armed conflict in the Baltic Sea region it is very probable that more or less all shipping to and from Finland will cease. Thereby affecting approximately 80 % of Finland´s trade. Finland would become totally dependent on what could be transported through Sweden or in Swedish airspace.  
This interdependence; Finland protecting the northern half of Sweden and Sweden keeping lines of communication open to Finland unfortunately hasn´t been given enough consideration in Swedish defence planning. This of course also has great implications for Finland´s possibilities to receive help from NATO.
In the nineteen-thirties, there were plans to support Finland by sending Swedish forces and weapons to Finland in case it was attacked by the Soviet Union. The plans to support Finland with ground troops were never implemented, a fact that still to some degree plays a role in discussions regarding Finnish-Swedish military cooperation. Regardless of not wanting to participate in a war when the Soviet Union attacked Finland in 1939 it was not just out of solidarity with a small neighbour that Sweden in 1939/40 provided Finland with 25 fighter planes (every fourth plane in the Swedish air force), 144 pieces of artillery, 135 000 rifles and 51 million cartridges. Finland´s role as a “flank guard” for Sweden was fully understood. During the Cold War the plans were less ambitious but it was still very clear to the Swedish government, as well as in Finland, that the defence of Finland also was a part of the defence of Sweden, and that it was in the interest of both countries to support each other. In the sixties and seventies when both countries operated the same type of jet fighters, the SAAB 35 Draken, Sweden kept a number of Drakens, officially a part of the Swedish air force, in store that could be transferred to Finland on short notice. At the same time Finland had a larger number of trained pilots than necessary just to fly the then existing Finnish planes (at the time Finland was forbidden to have more than 60 fighter aircraft according to the Finnish- Soviet peace treaty of 1947).  Such options don´t exist anymore. Sweden has nothing to spare if there would be a serious crisis or a war in the region.   
The scope of the problem today can be illustrated by some of the challenges Sweden faces if also the needs of Finland would be incorporated in Swedish defence planning. To keep sea lanes to the Swedish west coast, Gothenburg (see map above) and other harbours, is not just a necessity for Sweden to be able to export and import goods or receive military help for purely national reasons, it also becomes a part of protecting its northern flank by helping Finland to sustain its war effort without being dependent on sea lanes in the Baltic. Presently Swedish capabilities to keep sea lanes and harbours open on its west coast are very limited. The naval resources for mine hunting and anti-submarine warfare needed don´t exist, if you are not prepared to move the few existing assets from the Baltic to the west coast. Leaving the east coast (the Baltic) devoid of naval capabilities. The reserve alternative if the Swedish west coast can´t be reached for one reason or other, for instance that the narrow sea lanes through the archipelago have been mined, is the Norwegian harbour Trondheim.
The next step, regardless if the goods comes by sea to Gothenburg or Trondheim, is land transport across Sweden, either to harbours in the Gulf of Bothnia or across the Swedish-Finnish land border in the far north. In the first case, sea transport across the Gulf of Bothnia, both harbours and sea lanes have to be protected for the goods to reach Finland. Here the Aaland Islands, between Finland and Sweden, play a crucial role. Whoever can deploy forces there, will be in control of the inlets to the Gulf of Bothnia.
When it comes to getting goods across the Finnish-Swedish land border isn´t just a question of long and vulnerable land transports, the distance from Gothenburg on the Swedish west coast to the border crossing at Haparanda in northern Sweden is 1366 kilometres. It also a question of being able to defend the northern parts of both Finland and Sweden, exactly those parts of both countries that Russia would like to use to be able to operate against NATO forces and installations in Norway.
Apart from mainly military capabilities needed it is also clear that Swedish war time planning when comes to plan for the capacity and sustainability of the Swedish transport system, bridges, roads and railways etc. it has to take Finnish needs in to consideration, not only Swedish national needs
Equally important as securing sea and land communications also air corridors over Sweden have to be kept open. Although the amount of goods that can be transported by air is limited, compared with sea transports, it is a crucial component as it makes it possible to provide vital, especially military, goods to Finland very fast. It is also a way to facilitate NATO air operations in support of Finland by reducing the need for NATO to allocate resources to protect its air assets when overflying Sweden.  A strong air Swedish air defence is therefore also a vital Finnish (and NATO) interest. Here one has to take Swedish geography in to consideration. Sweden is, in a European context, a very long country. The distance from its northern tip to its southernmost parts is approximately the distance between Copenhagen and Rome, some 1600 kilometres. Unfortunately the two areas most likely to be attacked are in the opposite ends of the country. The southern part of Sweden in connection with Russian operations in the Baltic States, northern Sweden in connection with Russian operations aiming at northern Norway. Existing Swedish air defence assets, fighters and ground based air defence systems, might be just enough to handle one of these directions, definitely not both simultaneously.  Making it very doubtful if any air corridors to Finland can be kept open without neglecting other vital tasks.   
The main reason why northern Norway is of such great importance is the strategic role of Russian assets based on the Kola Peninsula. Apart from being the home of Russia´s ballistic missile submarines forming a crucial part of Russia´s second strike capability, it is also the staging area for conventional operations in the Norwegian Sea and the Atlantic.
In the first case, the strategic ballistic submarines, Russia might have an interest in increasing the depth of the defence zone around the Kola peninsula by deploying air defence systems as far west as possible, in case of a crisis or a war. By deploying such systems for example in northern Sweden the depth would increase by some 500 kilometres. Such a move would affect NATO´s air operations in the far north, both when it comes to using bases in northern Norway but also put restrictions on how to use airspace. This would also affect NATO´s possibilities to support naval operations aiming at keeping track of the Russian ballistic submarines in the Barents Sea and the Norwegian Sea.
The second reason for Russia to try to influence, if possible stop, NATO´s air and sea operations from bases in northern Norway is equally important. During the Cold War one of the main tasks of the submarines and long-range aircraft based on the Kola Peninsula was to try to cut the sea lanes across the Atlantic, thereby making it impossible to ship reinforcements from the US to Europe, REFORGER (REturn of FOrces to GERmany). After the Cold war this concept was abandoned by NATO as war planning for a conflict in Europe was seen as irrelevant. The breakup of the Soviet Union and Russia´s economic problems also forced Russia to drastically reduce its assets for such operations. Northern Norway lost much its strategic importance. Today that has changed again.
NATO is again planning for shipping reinforcements across the Atlantic and Russia has partly rebuilt, and continues to increase, it its capability to act in the Atlantic. This makes the defence of northern Norway not just a problem for the Scandinavian countries but for Europe as a whole. It is no coincidence that both the UK and Norway are buying new P-8A Poseidon Maritime Patrol Aircraft, nine respectively five, to patrol the Norwegian Sea and the northern Atlantic.
From Scandinavian or Nordic point of view these increased Russian capabilities and their strategic importance is quite alarming. Not just that it creates strong motives for Russia to attack NATO facilities in northern Norway, it also threatens the whole regions connections with the outside world. Even if Russia might encounter problems attacking ships and planes moving across the Atlantic it is obvious that isolating the Scandinavian Peninsula would be a quite easy task if NATO could not operate from bases in northern Norway. Just as in the case of Finland, both Norway and Sweden, are dependent on secure sea lanes for export and import of vital goods and for receiving military help. Both countries, as well as Finland to some extent, build their war planning on help from NATO, in reality from the US.
The defence of Norway, especially northern Norway, therefore is a vital common interest for all the Scandinavian countries as well as for NATO.
Taken together we see a situation where Norway and Sweden are dependent on Finland´s ability to defend its own territory, which makes Finland dependent on Swedish capabilities to provide safe communications to Finland. We also see that, Sweden´s ability to defend its own territory, depends on Sweden and Finland helping Norway to defend its territory, thereby making it possible for NATO to safeguard air and sea communications to Scandinavia.
The question then arises, what does the situation look like today. To begin with Finland.
As already mentioned, Sweden´s ability to keep sea lanes to its west coast open is limited. The Swedish navy consisting of seven surface combatants, four submarines and five mine countermeasures ships, will have to choose if to deploy in the Baltic or on the west coast. In reality it means a choice between defending Swedish territory against a Russian attack aiming at deploying long range air defence systems on Swedish soil or trying to keep sea lanes to the outside world open. A very tricky choice as defending Swedish territory would be in the interest of not just Sweden but also for NATO, as it would facilitate NATO operations in defence of the Baltic States. At the same time both Sweden and Finland are dependent on goods reaching Swedish harbours.
When it comes to secure safe transports through Sweden to Finland that would depend on two components, the ability of the Swedish air defence to protect the transport system against attacks and resources to repair damaged infrastructure. Regarding air defence there is an obvious lack when it comes to defence against cruise missiles or similar long-range systems, now becoming a “standard threat” against fixed targets. There are no preparations made to repair infrastructure on a scale that would be needed in war time. 
This said, both Sweden and Finland have recognised the need for closer military cooperation between the two countries. During the last years a number of initiatives have been taken to increase the ability of the armed forces of both countries to cooperate in case of a serious crisis or war. The air forces and the navies train together more or less on a routine basis. Army units regularly participate in each other’s exercises. There is an exchange of staff officers between ministries of defence and headquarters. On the political level it has been stated that there will be (is) common operational planning for situations beyond peace. This cooperation does, however, not mean that the countries will send substantial resources to help each other, such resources just don´t exist. The real advantage will be that it will complicate Russian planning. Will it have to meet an enemy that can and will conduct joint operations or not? The level of deterrence will increase and more contingencies will have to be taken in to consideration during a campaign. The weak spot in this Swedish-Finnish concept is the uncertainty of how much can you trust your partner going to war on your behalf. Will Finland go to war against Russia to help Sweden to defend Gotland, if it sees a possibility to keep out of a war in the Baltic Sea region? Even if it means that Sweden will not be able to secure Finland´s communications with the outside world? Will Sweden go to war against Russia if there is a Russian attempt to increase the security zone around the bases on the Kola Peninsula by occupying some Finnish territory?
As long as there is no binding defence treaty between the two countries, something that is very unlikely, this will be a great obstacle to deeper cooperation. Neither country will take the risk to make itself dependent on the other when it comes basic war fighting capabilities, like air defence, logistics etc.
The problem of defending the far north is equally complicated. Here it is a question of coordinating the actions of three countries, Finland, Sweden, Norway and NATO. Although the defence of northern Norway and keeping land connections to Sweden is of great importance to Finland its ability to fight a war depends on the defence of southern Finland where the vast majority of people live and where most of its civilian resources are located. With a land border of 1300 kilometres with Russia it will have to choose where to concentrate its military efforts, it will not be in the north.
The Swedish situation is somewhat different having the Baltic Sea as an obstacle that Russia has to cross before reaching Swedish territory. But in principle it has great similarities with Finland´s situation. The southern part of the country is most densely populated and holds most of the resources needed to fight a war. It is also that part of Sweden that has to be defended to facilitate NATO operations in support of the Baltic States. Perhaps also a prerequisite for Sweden to receive help from NATO. Making it worthwhile helping Sweden but also making it possible. The infrastructure needed to receive help is situated mainly in southern Sweden. At the same time northern Sweden has to be defended to protect NATO´s operations in the Norwegian Sea and the Barents Sea.
During the Cold War, with the then quite large war time establishment, this dual task was solved by planning to repel an invasion across the Baltic Sea in the south and fighting a prolonged campaign in the north, several months. In southern Sweden strong air defence and anti-ship capabilities, some 400 fighter aircraft and 30 surface combatants plus 12 submarines, backed up by a land component consisting of five divisions that would counterattack wherever an enemy managed to land on Swedish soil. In the north three divisions, supported by local defence forces, were prepared to delay a Soviet attack towards Norway.  Sweden was the shield behind which NATO could operate from Norway.
Today the situation is drastically different. The Swedish armed forces consisting of all together two brigades, some ninety aircraft, seven surface combatants and four submarines are mainly concentrated in southern Sweden. To meet an enemy advancing through northern Sweden there would be a few, very few, battalions on the ground, and some fighter squadrons. Not much considering that the area where an enemy has to be delayed on the ground and where he must be denied freedom of action in the air. The area of operations, the northern one third of Sweden (app 150 000 km2), is just slightly smaller than all the three Baltic States combined (app 175 000 km2). Today there is no shield protecting the back of northern Norway.
This might have been acceptable if Norway had had resources on its own to stop, or at least seriously influence, Russian operations aimed at NATO facilities in northern Norway. The sole brigade presently deployed in the north will not be sufficient. What more, even if Norway increased its capabilities in the north it would still not solve the problem if operations could not be conducted in close cooperation with Sweden. The distance from the Swedish border to the Norwegian Sea in the Narvik-area is just 16 kilometres. Not leaving much room for manoeuvre. Russian long-range weapons systems on Swedish territory would reach far in to Norway.
The American brigade combat group that has its equipment prepositioned in Trondheim in central Norway, could be an important component when it comes to meet a threat on the ground in northern Scandinavia if deployed there. But the distance between Trondheim and Narvik in the north is a bit more than 600 kilometres as the bird flies. The land distance on Norwegian territory is some 900 kilometres along one vulnerable road with several tunnels and a ferry connection. Another, safer, route is via northern Sweden making the marching distance 1200 kilometres.  Although the defence of northern Norway is a very strong common Scandinavian, and NATO, interest the high north is a glaring security gap.  
Considering the dependencies and the vulnerabilities that have been described, what ought to be done? Some actions have already been taken. Norway is redirecting its thinking and its preparations towards Article 5 operations. Sweden and Finland have concluded Host Nation Support agreements with NATO. They have also signed bilateral agreements with the US and the UK regarding enhanced cooperation in areas as sharing and developing military technology and joint training. Both countries are also participating in NATO exercises as Trident Juncture 2018 in northern Norway engaging some 45 000 personnel from more than 30 countries. Regarding what should to be done on a national level, in general terms it ought to be: Sweden should increase its capabilities to secure Finland´s communications with the outside world and increase its ability to protect Norway´s back, Finland and Sweden together should increase their common capabilities to protect the Aaland Islands and sea lanes across the Gulf of Bothnia, Norway should allocate still more resources to anti-submarine warfare and air defence in the high north.
Although Finland and Norway could and should do a bit more in the areas mentioned above the great culprit at the moment is Sweden. Geographically being the hub in the region on which the security of other countries depend it is not taking on the responsibilities it should, thereby jeopardising not just its own security but also the security of its neighbours. At the moment (2017) Sweden spends just 1 % of GDP on defence, Norway spends 1,6 % and Finland 1,4.[1]  Both Norway and Finland are planning to increase defence spending in the coming years. Although there is a political consensus in Sweden that spending on defence should increase, at the moment there are no political decisions that point at any substantial additions to the defence budget. This might change with the long-term defence plan that is to be presented in May 2019.
Apart from strengthen their own defence capabilities, one other measure that would drastically increase Nordic security, and take cooperation between the Scandinavian countries to much higher level, would be Finland and Sweden joining NATO. It would not just solve the problem with an isolated attack against those countries which would put NATO in a very precarious situation when it comes to defend the Baltic States or northern Norway in a later stage, it would also make it possible to coordinate plans and operations between the Scandinavian countries. Making it possible to get more joint fighting power of the money spent on defence. It would also open up for “work sharing” where each country could take on a more specialised role. Just to take one example. Must the sea lanes to the Swedish west coast have to be a Swedish problem or could it be something that NATO as an alliance could handle?  What more, any Russian attempt to seize territory in Scandinavia will probably come in the form of a surprise attack. In such a situation a swift and coordinated reaction will be crucial. It will be too late to start discussions on who should do what, sort out command arrangements etc.
What more, neither country has the economic resources, regardless how much they are prepared to spend on defence, to pay for all advanced weapons systems needed in a modern war. The prime example at the moment perhaps being missile defence. If all systems needed, satellite sensors, long range radars, communications etc. to create a credible “umbrella” are taken in to account the costs are staggering. Such systems have to be developed and acquired together with others.   
Another, possibly crucial, question would also be solved with Finland and Sweden joining NATO. Nuclear blackmail or nuclear response. At the moment both Finland and Sweden are obvious candidates for nuclear blackmail, giving Russia the option to “borrow” strategically important parts of the territory of both states by threatening them with a nuclear attack, and if needed by staging a nuclear demonstration in either of the countries. This without running the risk of a nuclear response.  
The question then arises, why haven´t Sweden and Finland already joined NATO? The old reasons, perhaps valid during the Cold War have little significance today. The idea of trying to stay neutral in a war between the then Warsaw-pact and NATO has become an unrealistic option. In the Swedish case it is closing your eyes to strategic realities regarding the operational needs of Swedish territory by both NATO and Russia. The Finnish case is a bit more complicated as there might be a slight chance for Finland to stand aside in a conflict in the Baltic Sea region, but not if the high north becomes an area of military operations. Which is quite likely. What more, the possibility to stand neutral in a conflict where EU-members are attacked disappeared when Sweden and Finland joined the European Union in 1994. Although Article 42.7 in the Lisbon-treaty doesn´t specifically demand military assistance to a member that has been attacked the neutrality option doesn´t exist.  
 The reluctance to join NATO in both Sweden and Finland is mainly based on historic nostalgia. In the Swedish case also a deep-rooted anti-Americanism among left-leaning groups and a fear to lose national sovereignty among some ultra-nationalistic groups play an important role. Both groups are fond of referring to that Sweden has managed to keep out of wars for more than two hundred years by pursuing a neutrality policy, an argument that has quite strong appeal among ordinary citizens.  In Finland, the nostalgia-factor based mainly of Finland´s experience fighting the Soviet Union during the Second World War should not be underestimated. The near death experience has to a large extent been forgotten. What is remembered is that Finland more or less on its own managed to preserve its independence fighting a great power. The successful balancing act between Germany and the Soviet Union when withdrawing from the war is also regarded as a lesson showing “be careful not losing your freedom of action by tying to close knots with a great power”.     
To conclude, all the Scandinavian countries, especially Sweden, have good reasons to consider how their own defence capabilities affect their neighbours, and adapt their planning and defence structures accordingly. Something that will not come cheap. Probably we are speaking of defence budgets of at least 2 % of GDP. Although such measures would raise the threshold for Russian military adventures in the region and increase their ability to fight a war in, they would still have limited value as long as not all Scandinavian countries are members of NATO.   
                                                                 *****


[1] SIPRI database https://www.sipri.org/sites/default/files/3_Data%20for%20all%20countries%20from%201988–2017%20as%20a%20share%20of%20GDP.pdf

S

Draken och Lilla Björn – geopolitik i Fjärran Östern

av Lars Holmqvist

Fransk karikatyr som visar hur Storbritannien, Tyskland, Ryssland och Japan sitter ner för att dela på Kina, medan Frankrike iakttar. Källa: Wikimedia Commons.

Fransk karikatyr som visar hur Storbritannien, Tyskland, Ryssland och Japan sitter ner för att dela på Kina, medan Frankrike iakttar. Källa: Wikimedia Commons.

Den 18 september är ett betydelsefullt datum i Kina, dagen då man högtidlighåller minnet av Mukdenincidenten, lite förenklat startskottet för en period av japanska övergrepp på landet under åren 1931-45. Även om dagen av naturliga skäl innehåller en udd mot just Japan, så finns det ett bredare perspektiv än så. Den japanska ockupationen av Manchuriet var en viktig beståndsdel av Kinas ”århundrade av förödmjukelser”, den av kineser använda benämningen på perioden 1839-1949.

Dagen ifråga är visserligen inte en officiell högtidsdag men kan ändå ses som ett av många uttryck för den nya tidens kinesiska nationalism. Här skulle jag kunna försöka skriva ett längre avsnitt om nationalismen i Kina, men kan knappast göra det bättre än vad Akademiledamoten Lars Fredén, tidigare ambassadör i Kina, nyligen gjorde i en artikel i Axess (4/2018). Läsning rekommenderas.

Ledningen i Beijing har under en rad år lagt betydande resurser på att stärka patriotismen i landet. Bland annat har man anlagt många olika ”Patriotiska utbildningscentra”. I mars 2017 uppgick dessa centra till 428, efter att ytterligare 41 just då hade lagts till. Några exempel:

  • Opiumkrigsmuséet i Humen strax norr om Hongkong, upprättat på den plats där kineser år 1839 förstörde stora mängder brittiskt opium vilket ledde till det Första opiumkriget mellan Kina och Storbritannien. Ett krig som blev inledningen på Kinas ”århundrade av förödmjukelser”
  • En stor del av Nationalmuseet i Beijing upptas av den permanenta utställningen ”Föryngringens väg” som beskriver Kommunistpartiets resa bort från århundradet av förödmjukelser
  • Minneshallen i Nanjing till minne av den massaker som japanerna gjorde sig skyldiga till i denna stad år 1937
  • 18 september-muséet i just Mukden.

I det Första opiumkriget avgick britterna med segern. Den därpå följande freden i Nanjing ledde bland annat till att ön Hongkong övergick i brittisk ägo. I kinesisk historieskrivning ser man detta fredsfördrag som den första av en rad ”ojämlika traktat”, en lång serie av fördrag där olika Västmakter samt Japan utnyttjade Kinas politiska svaghet för egen politisk och ekonomisk nytta. Det var dessa fördrag – och naturligtvis olika omgångar av krigshandlingar – som utgjorde kärnan i Kinas århundrade av förödmjukelser.

Kineser förstör opium. Källa: Wikimedia Commons.

Kineser förstör opium. Källa: Wikimedia Commons.

Dagens Kina; allt mäktigare, rikare och med stärkt självförtroende är enligt den officiella kinesiska historieskrivningen något som kineserna kan tacka sitt kommunistparti för. Under partiets fasta ledning har landet successivt kunna tvätta av sig den skam som förödmjukelserna har inneburit men samtidigt har kommunistpartiet inte låtit kineserna glömma dem.

Bilden är inte helt osann. Kina har kommit långt i arbetet med att återställa sin position i världen efter 1949 och inte minst är man på det hela taget herrar i eget hus. Britterna lämnade ifrån sig Hongkongkolonin år 1997 och portugisernas inflytande över Macao avslutades två år senare. Det tyska herraväldet över Tsingtao/Qingdao tog slut för mer än hundra år sedan, bara ölbryggerierna finns kvar. Japanerna är sedan länge bortjagade från Manchuriet och Shanghai International Settlement avvecklades 1943. De enda återstående ouppklarade ”ojämlika traktaten” idag är de ryska.

Under det Andra opiumkriget (1856-60) – som även det förlorades till britterna (och till fransmännen) – agerade Ryssland. Det ryska imperiet, som var militärt och psykologiskt omskakat efter förlusten i det nyligen utkämpade Krimkriget, vände blickarna österut. Man hotade Kina med att öppna ännu en front vid Kinas norra gräns. Hotet ledde till traktatet i Aigun 1858 som gav Ryssland ett territorium på (uppskattat) 600 000 km2. Två år senare, i och med konventionen i Peking, överfördes ännu ett område, nu sydost om Amur, inklusive kuststräckan ner till fiskeläget Haishenwai, den ort som vi idag kallar Vladivostok. Sammantaget ett område som till ytan motsvarar ungefär två Sverige.

Utöver dessa två fördrag tecknades senare även fördraget i S:t Petersburg 1881 som gav Ryssland ett landområde vilket idag tillhör Kazakstan.

Landområdena som Kina avträdde till Ryssland 1858 respektive 1860. Källa: CIA - Library of Congress Geography and Map Division Washington, D.C.

Landområdena som Kina avträdde till Ryssland 1858 respektive 1860. Källa: CIA – Library of Congress Geography and Map Division Washington, D.C.

Hur ser det ut idag i de vidsträckta områden som Kina förlorade till Ryssland 1858-1860?

Utvecklingen är en annan än den kinesiska.

Det federala distriktet Ryska Fjärran Östern (RFÖ) är det till ytan största av Rysslands totalt åtta distrikt. Med sina 6,1 miljoner km2 är distriktet nära 40% större än hela EU men har bara drygt sex miljoner invånare (eller än färre, befolkningen krymper stadigt) av vilka ungefär 75% lever i gränsregionen mot Kina, ungefär i de områden som Kina avträdde 1858-60.

I Ryssland har man uttryckt oro över bristen på utveckling i RFÖ. En eftersatt infrastruktur, stor utflyttning och svag ekonomisk utveckling har hållit RFÖ i en långvarig negativ spiral.

Olika initiativ har tagits för att vända utvecklingen, både inhemska ryska och rysk-kinesiska.

Den kinesiska infrastrukturen har byggts ut till gränsen men inte mycket har skett på den ryska sidan. Alltför små anslag, korruption eller båda ligger bakom bristen på framgång norr om gränsen. Frågan om FRÖ:s utmaningar är närvarande i den ryska debatten.

Flera ryska projekt har initierats där kineser tillåtits långtidsleasa (upp till 49 år) åker- eller skogsmark. 670 000 hektar (ungefär som Medelpad) har leasats ut. Runt uthyrningen har det uppstått kontroverser, där kinesiska odlare har anklagats för att använda giftiga substanser i jordbruket, något som har sagts skadar rysk jord. Då Ryssland år 2012 meddelade att man ämnade släppa ytterligare 150-200 000 hektar till utlänningar, gjorde man en tydlig markering genom att rikta sig till en rad asiatiska länder men inte till Kina.

Stora delar av RFÖ är att betrakta som avfolkningsbygd, då alltfler infödda flyttar till västra Ryssland. I gengäld har de ryska områdena närmast gränsen upplevt en ökande kinesisk invandring, men denna inflyttning har initierat rädsloreaktioner från ryskt håll.

Det är en öppen fråga om hur stor den kinesiska invandringen egentligen är. Officiella siffror från 2002 på att det finns cirka 35 000 kineser i Ryssland varav hälften i landets västra delar är säkerligen i underkant. Ryska demografer år 2004 talade om 200-400 000. Siffrorna är som synes gamla. Man kan anta att en hel del kineser lever och arbetar illegalt i landet. Uppskattningen försvåras av att kineser flyttar både norrut till Ryssland och tillbaka hem igen.

En annan faktor är den ekonomiska krisen i Ryssland som har gjort sig gällande de senaste åren. Krisen har även påverkat den kinesiska sidan genom minskad gränshandel. Allt färre ryssar har numera råd att köpa kinesiska varor samtidigt som det kinesiska intresset för att etablera affärsverksamhet eller arbeta i Ryssland bör ha svalnat.

Utvecklingen i RFÖ till trots, de rysk-kinesiska relationerna lär vara mycket goda för närvarande. Som ett exempel kan nämnas den nyligen avslutade militärövningen Vostok 2018 som var ännu ett tillfälle då kinesiska och ryska förband samövade.

Samtidigt måste man fråga sig hur Beijing egentligen ser på sin ryske partner.

  • Ur Kinas synvinkel är Ryssland en av de imperialistiska makter som sänkte Kina ner i förödmjukelser. Men medan de övriga imperialisterna har avvecklat sina kolonier världen över (bortsett från några mindre besittningar här och var) så har Moskva i allt väsentligt behållit sina.
  • Japan, USA och länderna i Västeuropa är på olika sätt framgångsrika och ledande inom ekonomi, teknik och kultur, samtidigt som Ryssland – med sin låga innovationskraft, eftersatta infrastruktur, demografiska utmaningar, stora råvaruexportberoende och svaga stat – är en av de nationer som alltmer framstår som förlorare i den globaliserade ekonomin.
  • Genom de stora ryska landvinningarna 1858-60 sitter Ryssland på det sista tydliga arvet efter Kinas århundrade av förödmjukelser. Ett arv som Ryssland uppenbarligen inte sköter väl och en förödmjukelse som Kina inte på något sätt har glömt.
  • Ryssland är en ekonomisk dvärg. Medan USA:s respektive EU:s BNP är i paritet med eller större än Kinas och Japans är nästan hälften av den kinesiska så är Rysslands BNP uppskattningsvis bara 10-15% av Kinas.

År 2005 uttryckte Vladimir Putin de berömda orden att ”Sovjetunionens sönderfall är 1900-talets största geopolitiska katastrof”. Sedan dess har just geopolitiska resonemang mer än en gång lyfts fram som en bakomliggande förklaring till den numera ganska expansiva ryska utrikespolitiken.

Men att föra en expansiv utrikespolitik som baseras på – uttalade eller outtalade – geopolitiska resonemang kan vara vanskligt. Geopolitiken i den södra delen av RFÖ talar inte till Rysslands fördel.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.