Inlägget är också publicerat på Kungl. Krigsvetenskapsakademiens blogg den 28 oktober 2023.
Devisen ”Allt för
krigsförbanden”[i] var
ledstjärnan för den sannolikt mest genomgripande och förmågehöjande process som
Försvarsmakten genomgick u…
Sökresultat för: övningsdygn
Konsultskolan 2
Konsulter inom försvarssektorn debatteras understundom i sociala media. Mycket sällan kommer dock röster inifrån konsultleden eller ens beställar- och projektorganisationerna, något som ger brister i helheten. Det tänkte vi göra en ansats för att råda bot på.Det första inlägget handlade om konsultverksamhet i stort: Konsultskolan 1
I detta inlägg ska vi försöka ge en bild om hur det kan vara och kanske ge några svar på frågan om varför personal i FM lämnar och i stället blir konsulter.
Att lämna
För en officer innebär det en hel del att lämna Försvarsmakten och bli civil. Det är en livsstilsförändring som inte är helt enkel. Flera vänner har varit ute och vänt i det civila, steget har varit för stort.
Ofta lyckas officerare väldigt bra i det civila. De är duktiga, ansvarsfulla och hälsosamma lagspelare som har förutsättningar att lyckas i de flesta sammanhang.
Många företag i branschen har enheter med fd FM-anställda och en nybliven civilist har lätt att smälta in i teamet. Många har fd officerare i chefsroller med mycket gott resultat, något som jag tidigt upptäckte och beskrev i ett inlägg.
Kompetenssynen
I tjänsteföretag är personalens kompetens allt. Det är själva varan som som säljas, företagets raison d’etre. Företaget anstränger sig ofta för att skapa goda förutsättningar för personalen i syfte att attrahera och behålla den. Förutsättningar handlar inte bara om villkor utan även om vidare-/fortbildning och att hitta lämplig utveckling i uppdrag.
Skillnaden mot offentlig förvaltning är stor i hur den enskildes kompetens värderas. Här har offentlig förvaltning massor att lära av privat sektor.
Efter flera skolor, utbildningar och tjänstgöringar i Försvarsmakten hade jag skaffat mig en förhållandevis bra kompetens. Det innebar dock ingenting positivt för mig. Tvärtom innebar det att mina möjligheter till rörlighet inom myndigheten minskade. ”Kan ej avvaras” var utfallet vid personalförsörjningsnämnder. Det gav heller inte något mer i lönekuvertet eftersom myndighetens löneboxar inte tar höjd för sånt.
När jag sen blev civil konsult var mitt kompetensområde något efterfrågat och mitt inflytande inom området ökade markant. Det var en av de största positiva överraskningarna för mig; helt plötsligt var jag värd något.
Effektivitet
Detta berördes i det första inlägget men jag lägger ut texten en aning här.
Jag jobbar betydligt fler dagar per år som konsult än vad jag gjorde som officer. Semestern är kortare och jag har inte kompensationsledigt för övningsdygn. Övertid förekommer men det skiljer i stort en arbetsmånad per år jämfört med min tidigare officerstjänst.
Mycket arbete som görs kan göras på distans då arbetsverktygen är ämnade för det. Det är allt från mötesbokningar, onlinemöten till ändamålsenliga nätverk men framförallt förtroende och ansvar för att uppgifter utförs.
De stödsystem som används är effektiva och enkla och det finns en stödorganisation som säkerställer att jag kan ägna mig åt arbete. Administrationen är ett minimum för mig som konsult.
Om linjechefen kallar till möte och det krockar med ett kundmöte (motsv) så är det självklart att kunden går före. Nu sker inte det ofta på vårt företag men det är uttalat att kunds verksamhet går före.
Kundnytta är i fokus eftersom företaget lever på det och så även jag. Är jag inte nyttig och effektiv så är jag inte inte intressant för kunden och därmed inte heller för min arbetsgivare.
Detta är en en tungt vägande faktor för en driven person; möjligheten att vara effektiv.
Villkor
Lönen lyftes ganska bra när jag blev civil. Nu var inte jag dåligt betald i FM, enligt min uppfattning, men det innebar ändå ett bra tillskott relativt sett (Om jag hade gjort riktigt många övningsdygn i FM hade jag kunnat komma upp i samma lön och då med mer ledighet att ta ut, men också med betydligt mer ansträngning).
Framförallt blev löneutvecklingen de första åren god.
Lönen för mig motsvarar i princip en senior flygvapenmajor med fackmannakompetens.
I övrigt är inte villkoren något särskilt att skriva hem om.
Resepolicy finns och den är normal. Vi bor på avtalade hotell på tjänsteresor. Resor utomlands ger olika villkor beroende på om det är till konfliktzon eller inte.
Friskvårdsbidrag och fritidsklubb är en del av paketet. Möjlighet till personalleasing av bil finns också.
Ett avgörande villkor är möjligheten att själv disponera sin tid. Det gör det sociala livet mycket lättare. Det är inte alltid görligt utan det beror på projektets behov men allt som oftast går det.
Nackdelar
Det finns nackdelar av att gå från officer till konsult inom försvarssektorn också. Det är viktigt att poängtera. Förutom det uppenbara med mindre ledighet och inga höstmiddagar i mässdräkt så finns det även annat:
Från att vara en myndighetsperson blir man i vissa sammanhang bespottad representant för Mammon. Inte sällan ligger det ren och skär avundsjuka och okunskap bakom dåligt bemötande. Det förekommer en del hårda ord från Försvarsmakten (väldigt sällan FMV). I nästa stund kan FM:s representanter dock bli väldigt mjuka i framtoningen då de antingen behöver hjälp eller själva vill ha jobb utanför staketet.
Som konsult får man inte ta formella beslut i myndighetsärenden. Det kan vara frustrerande, något som de flesta med stabserfarenhet kan relatera till. Det är en nödvändig kontrollfunktion men får negativa konsekvenser för konsultens effektivitet.
Informationsspridningen är också en negativ parameter i vissa fall. Som konsult äger du ibland inte tillgång till all information som du skulle vara betjänt av. Det är inte så vanligt men det förekommer. Det kan tex röra delar av en upphandlingsfas där kommersiell sekretess hindrar insyn. Självklart men ändå.
Pressen att debitera kan vara jobbig men de flesta vänjer sig och när man väl är etablerad är det ingen stor sak.
Känslan av sammanhang. Den är stark för en officer och minskar när man blir civil. Jobbar man inom försvarssektorn finns den kvar i viss omfattning men den är inte riktigt lika stark. Det kan kompenseras med reservofficerstjänstgöring.
Sammanfattningsvis
vill jag påstå att för många är det positivt att växla från officer till konsult, inte för alla men för många. Jag vill också påstå att det ger stor samhällsnytta att det finns en karriär för fd officerare utanför staketet där staten kan få ut mer av kompetensen för denne.
Vissa officerare, och för all del GSS, gör sig kanske bättre som civila konsulter än som heltidstjänstgörande krigsmän? Det innebär inte att de inte har passat i sin tidigare tjänst men var sak har sin tid.
Det känns bra att ens kompetens tas tillvara på, både av företaget och av kunderna. Här är privat sektor bättre än Försvarsmakten. FM:s personalhantering tvingar ut folk som skulle ha kunnat fortsätta i grönt/blått.
Att utan gnäll kunna kombinera vardagsjobbet med aktiv reservofficerstjänstgöring är också bra, för alla parter. Dels kan jag tjänstgöra utan dåligt samvete, dels får FM kontinuitet av sina RO och, dels får FMV konsulter med bra förankring i slutkundens (FM:s) verksamhet. Win-Win-Win alltså.
Det dåliga med att vara konsult inom försvarssektorn är att man inte är en del av den inre officerskretsen längre och dessutom måste tänka på vad man har på sig.
Det bästa är att man ges möjlighet att vara uppskattad, effektiv och fortsatt bidra till den verksamhet man en gång anslöt sig till; försvaret av Sverige.
/C
Konsultskolan 1
Konsulter inom försvarssektorn debatteras understundom i sociala media. Mycket sällan kommer dock röster inifrån konsultleden eller ens beställar- och projektorganisationerna, något som ger brister i helheten. Det tänkte vi göra en ansats för att råda bot på.
Detta inlägg är det första och som vill påvisa vissa fördelar med företeelsen.
Varför anlita konsult
Äger du din bostad? Om svaret är ja, har du då heltidsanställda hantverkare? Bedömt är ditt svar nej, för du anlitar förmodligen hantverkare för att utföra tjänster vid behov. Det rör sig om olika kompetenser för olika behov.
Det fungerar på samma sätt inom konsultsektorn. Kunder anlitar de kompetenser som de har behov av. Det är ingen skillnad om det är ett företag eller myndighet som är kund.
Olika konsulter har olika kompetenser och löser olika uppgifter inom olika projekt. Ofta är projekten parallella och konsulten jobbar ömsom i det ena projektet, ömsom i det andra. Man jobbar parallellt och inte seriellt.
Konsulter i FMV
FMV är en ramstyrd upphandlingsorganisation som omöjligen kan hålla alla behövda kompetenser inhouse. Det skulle tarva en enorm organisation och omfattande medel för kompetensförsörjning.
I stället tar FMV stöd av Försvarsmakten och av konsulter.
Det förekommer sk resurskonsulter som inte är kopplade till projekt utan som täcker behov som borde lösas med fast anställd personal. Resurskonsulter är dock tämligen ovanliga, det vanliga är tjänstekonsulter som utför specificerade uppdrag inom projekt.
Konsulter inom FM och FMV upphandlas med säkerhetskyddsavtal SUA, när så är påkallat. Det innebär att konsulten nagelfars säkerhetsmässigt precis som den anställda personalen.
Kostnad
Oftast anges timkostnad som den stora boven i dramat. Eftersom en konsult ofta tjänar lite mer än en statligt anställd utgår man från att det per automatik är dyrare att anlita en konsult. Vad som sällan diskuteras är effektivitet.
En normal konsult har inte sju veckors semester och mängder av övningsdygnskompensation att ta ut utan jobbar fler dagar per år jämfört med en officer (som är den vanliga måttstocken). En konsult har heller inte så begränsande arbetsformer, tre timmars obligatorisk fys per vecka, personalorienteringar och dylik omfattande ”brusverksamhet”.
Därför kan en konsult vara mer effektiv.
Timpriser för konsulttjänster i försvarssektorn varierar men uppfattningen är att de flesta tror att de är högre än vad de egentligen är. Upphandlingsmetoderna har lett fram till ett priskrig med låga timpriser som följd. Priser ner mot 550:-/h förekommer. Vanligare är dock att de är närmare 1000:-/h.
Kompetens
Tjänsteföretag är måna om sin personals kompetens. Det är trots allt den som de livnär sig på. Företagen skickar kontinuerligt sin personal på utbildning och arrangerar också egen kompetenshöjande verksamhet. Det ökar attraktiviteten både hos kunder och personal.
FMV (och FM genom FMV) söker ofta militär kompetens. Tidigare fanns i FM:s grundorganisation ett överskott av officerare med uppgift att stötta FMV. Nu är det överskottet i princip borta. I stället anlitas fd officerare som är anställda av konsultföretag.
Flera företag har avtal med Försvarsmakten för tjänstgöring, så att man kan uppnå en växelverkan där respektive organisation får mervärde. Tjänst i Försvarsmakten ses som kompetenshöjande åtgärd. En reservofficer kan genomföra en övning och direkt efter återgå till ordinarie arbete, utan tvingande uttag av kompledigt.
Många av försvarskonsulterna är reservofficerare varvid de kan nyttjas i krigsförbanden vid behov.
Uppgifter
Inom materielprojekten har konsulter en uppsjö olika uppgifter. Det kan röra sig om att ta fram underhållslösningar, skriva handböcker, göra kravinsamlingar, föra mötesanteckningar, packa materielsatser, utbilda slutanvändare, mm mm. Vad som ska utföras specificeras i tjänstespecifikationerna i avropet.
Vad konsulten inte gör är att utöva myndighet. Projektledare och beslutsfattare är alltid personal ur respektive myndighet. Konsulter är stödjande.
Det är upp till var och en att dra sina egna slutsatser av ovanstående. Inlägget syftade till att påvisa vissa delar som mycket sällan tas upp i debatter. Man bör givetvis diskutera om FM och FMV bör öka ramarna för att hålla kompetens inhouse men då bör man utgå från de egentliga behoven och förutsättningarna, inte utgå från att hela företeelsen med konsulter är av ondo.
Allt är inte bra idag, men det finns en hel del bra saker med försvarskonsulter. En bra sak är att FMV och FM kan använda kompetens som annars hade gått till helt andra branscher.
Hur det är att vara konsult kommer att avhandlas i kommande inlägg.
/C
Vi löser våra uppgifter
I dag, den 17 augusti, publicerar Svenska Dagbladet en text som ger intrycket av att Försvarsmakten inte löser stödet till det civila samhället när det efterfrågas. Exempelvis vid eftersök av människor, släckning av bränder eller för att bistå med olika typer av materiel. Det stämmer inte. Under 2015 gav vi till exempel stöd enligt Lagen […]
Kollektivavtalsfrågan engagerar
I min roll som Försvarsmaktens produktionschef har jag den senaste tiden fått ett antal mejl med anledning av den pågående översynen av kollektivavtalen. Alla har fått ett personligt svar och det har varit en bra och konstruktiv dialog. Jag hör … Continue reading →
Försvarsmaktsanställda i hemvärnet
Den författning som i första hand reglerar verksamheten i hemvärnet är hemvärnsförordning (1997:146) (https://lagen.nu/1997:146).
Förordningen reglerar i 4 § följande:
”4 § Hemvärnets personal består av hemvärnsmän och personal med avtal för tjänstgöring i hemvärnet enligt förordningen (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet samt av anställda vid Försvarsmakten som är krigsplacerade i hemvärnet.”
Med andra ord har alltså regeringen bestämt att förutom den personal som tecknat avtal om tjänstgöring i hemvärnet kan också anställda i Försvarsmakten tjänstgöra där – underförstått som en del av deras anställning.
Denna reglering uppfyller inte hemvärnet idag.
Jag vill främst peka på det faktum att reservofficerare som har befattningar som chefer i hemvärnet inte tillåts tjänstgöra där i sin redan existerande reservofficersanställning, utan ”tvingas” teckna ett hemvärnsavtal och alltså bli hemvärnsmän.
Det är också så att många civila arbetstagare i Försvarsmakten tjänstgör i hemvärnet och samma principiella resonemang kan appliceras på dem – de borde alltså tjänstgöra i hemvärnet inom ramen för sina anställningar och inte alls tvingas bli hemvärnsmän.
Hur kunde det bli så här fel då?
Spaning ger vid handen att det verkar vara rikshemvärnsavdelningen som, med någon sorts jämlikhetssträvande som grund, inte vill att det som tydligt framgår av regeringens förordning ska åtlydas. I stället så har man beslutat att inte lyda regeringen.
Att följa förordningen skulle enligt min mening betyda följande.
- En redan anställd i Försvarsmakten skulle tjänstgöra sina timmar eller dagar i hemvärnet som en del av sin anställning och alltså uppbära lön, övertidsersättning, övningsdygn med mera på samma sätt som man får vid verksamhet med andra typer av krigsförband.
- Resa till och från övningar skulle ske inom ramen för en förrättning (om det är mer än 50 km från ordinarie tjänsteställe).
- Individens försäkringsskydd skulle vara kopplat till arbetsskadeförsäkringen i stället för till personskadeskyddet.
Förutom själva strukturfrågan så finns det ett annat inbyggt problem och det är kopplat dagens system med befattningspenningar. Systemet är kopplat till vilken befattning man tjänstgör i och ger möjlighet att betala ut skattefria ersättningar till exempelvis pluton-, kompani- och bataljonschefer.
Befattningspenning kan dock bara betalas till hemvärnsmän så om förordningen skulle följas försvinner denna möjlighet om alla försvarsmaktsanställda upphör att vara hemvärnsmän. Med tanke på all den tid som många ideellt drivna män och kvinnor lägger ner i sin befattningar under icke tjänstetid vore det orimligt att inte få någon typ av kompensation för detta.
Detta borde dock med lite god vilja kunna lösas med någon typ av schablonersättning som alltså skulle betalas ut som ett tillägg till individens månadslön. En sådan ersättning skulle bli pensionsgrundande för individen men också dyrare för Försvarsmakten. En förändring av systemet enligt ovan skulle dock innebära att Försvarsmakten skulle följa regleringen i hemvärnsförordningen, vilket torde ha en viss vikt.
Det finns slutligen skäl att fundera över hur den andra personalen i hemvärnet (hemvärnsmän och frivillig personal) skulle reagera om en förändring enligt ovan genomfördes. Någon kommer säkert att uppfatta det som orättvist. Det kan också vara så att HKV kommer att reagera på att det blir dyrare.
Å andra sidan är förordningen inte förhandlingsbar. Försvarsmakten kan som alla myndigheter alltid hemställa hos regeringen om författningsförändringar. Det har Försvarsmakten dock inte gjort – alltså har man indirekt accepterat de nuvarande regleringarna. Då är det bara att lyda.
GMY
Sinuhe
Denna blogg har mycket stor respekt för hemvärnet och de fantastiska män och kvinnor som tjänstgör där. Utgångspunkten för detta inlägg är bara att peka på att Försvarsmakten här och nu inte följer regeringens författningsreglering.
Sveriges försvarsförmåga – Ur takt med tiden
Av Johan Wiktorin, ledamot avdelning I I fredags lämnade så Försvarsmakten in sitt svar på regeringens följdfrågor efter redovisningen av underlaget för inriktningspropositionen i december. Med tanke på den strukturella underfinansieringen av 2009 års beslut och Rysslands aggressionskrig i Ukraina, så är det viktiga papper vi talar om. Tyvärr var underlaget som lämnades in 2009 […]
Återinförd värnplikt (1)
Detta inlägg syftar till att belysa regeringen beslut att med lag (1994:1809) om totalförsvarsplikt som grund återinföra plikten att delta i repetitionsutbildning.
Först kommer här nedan en liten utvikning.
Lag (1994:1809) om totalförsvarsplikt är en omfångsrik lag och är skriven i en helt annan tid. Den har dock blivit föremål för revideringar ett flertal gånger.
En viktig ändring genomfördes år 2010, när ”plikten lades vilande”. Detta framgår av följande avsnitt.
”3 a § En totalförsvarspliktig är skyldig att genomgå mönstring enligt 2 kap. 2 och 3 §§ eller fullgöra värnplikt eller civilplikt enligt 4 kap. endast om regeringen med hänsyn till att det behövs för Sveriges försvarsberedskap har beslutat det. Lag (2010:447).”
När man läser lagen är det viktigt att förhålla sig korrekt till vad begreppet värnplikt egentligen innebär. Jag tar mig därför friheten att klippa in lite mer författningstext.
”4 § Värnplikten och civilplikten omfattar grundutbildning, repetitionsutbildning, beredskapstjänstgöring och krigstjänstgöring. Den allmänna tjänsteplikten innebär att den som är totalförsvarspliktig under höjd beredskap ska tjänstgöra enligt bestämmelserna i 6 kap. Lag (2010:447).”
Ovanstående författningstexter innebär alltså följande.
Värnplikten omfattar följande ”delplikter”:
- Plikten att genomföra grundutbildning
- Plikten att genomföra repetitionsutbildning
- Plikten att genomföra beredskapstjänst
- Plikten att genomföra krigstjänst
Regeringen kan återinföra alla dessa plikter eller också bara någon eller några av dem. Detta kan regeringen göra genom ett enkelt regeringsbeslut ”med hänsyn till att det behövs för Sveriges försvarsberedskap”. Ett sådant regeringsbeslut behöver – såvitt jag förstår – inte vara förankrat i riksdagen, även om det sannolikt är lämpligt.
Bakgrunden till beslutet är att det fortfarande finns krigsplacerade värnpliktiga i krigsförbanden samt att denna personal – om inte regeringsbeslutet kommit – inte kan tvingas att genomföra repetitionsutbildning. Till saken hör också att ingen kan vara krigsplacerad längre än tio år efter senaste tjänstgöringen.
Enligt tillgängliga uppgifter rör det sig om cirka 7 500 värnpliktiga som med regeringsbeslutet som grund kan kallas in till repetitionsutbildning. Detta bedöms inte kunna ske förrän tidigast hösten 2015.
Redan när plikten lades vilande var denna fråga föremål för diskussioner mellan Försvarsmakten och Försvarsdepartementet. Jag är inte helt insatt i hur diskussionerna fördes, men det finns skäl att anta att Försvarsmakten då inte insåg hur lång tid det skulle ta att ersätta krigsplacerad pliktpersonal med anställda. Med hänsyn till den långsamma tillväxten av tidvis tjänstgörande anställda gruppbefäl, soldater och sjömän var det nog så att något måste ske för att skapa förutsättningar för att kunna öva hela krigsförband. Det är ju också så att dagens krigsförband ser annorlunda ut än de som fanns för tio år sedan – ny materiel har tillförts, taktik har ändrats etc.
I stort sett anser denna blogg att beslutet var klokt och till och med kunde fattats tidigare. Det finns dock vissa frågetecken som man bör närma sig med viss ödmjukhet.
Den första fråga jag vill belysa är om det de facto finns utrustning för att öva krigsplacerad pliktpersonal. Finns det uniformer och annan personlig utrustning? Hur stort är behovet av kompletterande utbildning innan en reell krigsförbandsövning kan påbörjas?
Den andras frågan gäller villkorsfrågor. Om ett krigsförband till fullo kallas in (med olika författningsstöd) för att genomföra en krigsförbandsövning så kommer ett flertal olikheter snabbt att visa sig.
Yrkesofficerare och kontinuerligt tjänstgörande anställda gruppbefäl, soldater och sjömän kommer att beordras deltagande i övningen med sin arbetsskyldighet som grund. Förmåner under övningen är avtalsreglerade, vilket innebär att ersättning för övningsdygn kommer att utgå – åtminstone under den tillämpade delen av övningen.
Reservofficerare kommer att vara på förrättning eftersom de har sitt tjänsteställe i hemmet. Rörande arbetstid omfattas de av samma paket som den kontinuerligt tjänstgörande personalen.
Tidvis tjänstgörande anställda gruppbefäl, soldater och sjömän (GSS/T) har sitt tjänsteställe vid det förband där de är tillsvidareplacerade. De är därför inte på förrättning, förutom om delar av övningen bedrivs på ett visst avstånd från förbandet. Rörande arbetstid omfattas de av samma paket som den kontinuerligt tjänstgörande personalen.
För både reservofficerare och tidvis tjänstgörande anställda gruppbefäl, soldater och sjömän gäller att de har tjänstgöringsskyldighet för att delta i övningen – detta gäller dock endast om övningen återfinns i den gemensamt framtagna tjänstgöringsplanen. Någon formell plikt (där ordet plikt ska tolkas som starkare än ordet skyldighet) finns dock inte.
För pliktpersonalen gäller ett helt annat paket. Ekonomisk ersättning utbetalas av Försäkringskassan och arbetstiden är inte reglerad. Mat och logi är gratis. Det finns heller inga regler om hotellboende etc. utan logement och tält torde bli normen.
Som jag skrev ovan finns det skäl att närma sig detta komplex med viss ödmjukhet – risken finns att det kan uppkomma spänningar när pliktpersonalen blir varse under vilka helt olika förmånspaket som krigsförbandets personal tjänstgör.
Det ska bli spännande att se hur Försvarsmakten tar sig an denna möjlighet! Rätt planerad och genomförd så kan det bli riktigt bra – men motsatsen gäller också.
Avslutningsvis vill jag peka på att om man vill läsa mer om olika författningar så finns de bland annat på www.notisum.se.
GMY
Sinuhe
Uppdatering tnr 061630: Detta inlägg är det första i en liten serie om värnplikten. Nästa inlägg i serien är planerad att handla mer om mönstringsplikten samt hur man kan se på en Försvarsmakt med både anställda (YO, RO, GSS/K, GSS/T samt CVAT), värnpliktiga samt frivilliga (hemvärnsmän och avtalspersonal) i krigsförbanden. Nästa inlägg är planerat till om cirka två veckor.
Uppdatering tnr 061630: Detta inlägg är det första i en liten serie om värnplikten. Nästa inlägg i serien är planerad att handla mer om mönstringsplikten samt hur man kan se på en Försvarsmakt med både anställda (YO, RO, GSS/K, GSS/T samt CVAT), värnpliktiga samt frivilliga (hemvärnsmän och avtalspersonal) i krigsförbanden. Nästa inlägg är planerat till om cirka två veckor.
Årskrönika 2014
Ännu en gång så var det nyårsafton och det har blivit lite av en tradition att jag sammanfattar året som gått här på bloggen, och detta året blir inget undantag. I förra årets årskrönika skrev jag att ”2013 har minst sagt varit ett intensivt år. Helt galet närmare bestämt”. Då visste vi inte hur detta året skulle komma att se ut ur ett försvar- och säkerhetsperspektiv. Det blev tyvärr betydligt sämre och spiralen är fortsatt nedåtgående ur flera aspekter. Här nedan kommer jag att sammanfatta vad som hänt under det gångna året där fokus kommer att ligga på det som har avhandlats här på bloggen.
Januari
Året började inte helt oväntat med en ”nymoderat satsning”. Den som följt försvarsdebatten under året vet att sådana satsningar allt som oftast innebär reduceringar av numerären. Här handlade det om satsningen på att renovera stridsfordon som innebär att antalet stridsfordon kommer att reduceras till 66% av dagens numerär till en kostnad av ca 2 miljarder kronor.
Därefter var det dags för den årliga Sälenkonferensen i Folk & Försvars regi. Dagen innan det hela drog i gång kom ett oväntat utspel från Moderaterna där man åtminstone i teorin och retoriken gjorde ”helt om” genom ett uttalande av Cecilia Widegren som kändes väldigt efterlängtat efter åratal av fokus på internationalisering.
”Försvaret av Sverige börjar i Sverige. Vi ska göra vår egen hemläxa först och främst. Det känns som en naturlig utveckling att vi ska bygga tyngden i försvaret utifrån den nationella försvarsplaneringen och dess scenarier”
När konferensen väl var igång så skrev jag och kommenterade de frågorna som diskuterades under Dag 1, 2 och 3. Det mest anmärkningsvärda var förmodligen att statsminister Fredrik Reinfeldt i sitt tal hävdade att ”de mest sannolika hoten mot Sverige i dag inte är militära och att till exempel terrorhot och cyberhot är mer sannolika”. Han hävdade också att försvarets förmåga hade förstärkts sedan 2006, en uppfattning som det är få individer med god insyn och förståelse som delar. Experterna hävdar i stället att försvaret har blivit svagare.
Det som stack ut mest under konferensen, förutom Reinfeldts uttalande, var nog ändå att ÖB Sverker Göranson hade intagit en betydligt mer lågmäld linje jämfört med tidigare utan några större krav eller utspel för att beskriva det problematiska läget i Försvarsmakten.
I ett av månadens sista inlägg skrev jag om havererade försvarssamarbeten där jag belyste det ena efter det andra nordiska samarbetsprojektet som har havererat. Den senaste i raden var Archerprojektet. Anledningen till detta inlägg grundar sig i det faktum att svenska politiker ständigt använder det nordiska samarbetet som ett subsititut för NATO. Ett tema som än i dag håller i sig.
Med tanke på omvärldsutvecklingen så har Norge och Danmark dragit sig allt närmare den trygghet man har genom NATO, och tillsammans med Finland (som uppvisar ett relativt svalt intresse för samarbete) så står Sverige som vanligt ensam när stormen runt oss ständigt ökar i styrka. Att inte närma sig NATO verkar vara det enda som majoriteten av svenska politiker är överens om när det kommer till säkerhetsfrågan.
Februari
På bloggen började månaden med ett replikskifte mellan mig och nymoderaten Fredrik Schulte som hade skrivit sitt årliga försvarspolitiska inlägg. I min slutreplik till Schulte om ett underfinansierad försvar så försökte jag än en gång förklara för honom hur läget ligger till dock utan större framgång – även den här gången.
Ubåtsprojektet A26 var på tapeten och jag skrev inlägget om att ”Svensk ubåtsförmåga är hotad” med anledning av problemen med Kockums ägare.
En intressant betraktelse över hur oinsatta politiker försöker manövrera för att sno hem militär verksamhet till sin egen ort återfinns i inlägget flytta helikopterflottiljen till Luleå(?) där riksdagsledamoten Krister Hammarbergh (m) inte alls har förstått att hela nio Hkp 14 är planerade att baseras på Kallax. Mycket vill ha mer. Han tystnade dock helt i frågan efter mitt blogginlägg.
I mitten av månaden så aviserade finansminister Anders Borg att regeringen minskar försvarsanslaget. Helt obegripligt för de flesta när han deklarerade att det skulle ske en ”effektivisering av myndigheternas verksamhet uppnås genom minskad ökning av anslagen”. 100 miljoner årligen skulle sparas på försvaret trots det ständiga mantrat att regeringen satsar på försvaret och stärker försvarsförmågan. Ännu ett tecken på att satsningarna på försvaret mest var tomma ord.
Just detta gjorde mig så pass upprörd att jag gjorde en egen granskning av tilldelade medel till respektive förband i Försvarsmakten och jämförde med föregående år i inlägget när sanningen kryper fram… Här kom jag i min granskning fram till att förbandsanslagets rörliga kostnader, dvs medel för övningsdygn, drivmedel och ammunition, hade minskat med 144 miljoner jämfört med 2013. Det blev för mig ett kvitto på att allt tal om satsningar på försvaret var ren lögn.
I slutet av månaden inleddes det som vände allt upp och ned, nämligen Rysslands strategiska överfall på Ukraina och annekteringen av Krim. Om detta har jag skrivit väldigt lite, mest av den anledningen att väldigt många andra skrev så mycket klokt om saken. Det fanns ingen anledning att skriva samma sak helt enkelt. Sista inlägget i februari blev doch ett gästinlägg med titeln Lackmustest 2.0.
Mars
Hela mars präglades givetvis av Rysslands förhavanden i annat land, d.v.s. annekteringen av Ukraina något jag skrev om här. Då öppnades det även upp ett fönster för omtag av svensk försvarspolitik, men så blev inte fallet, det blev mest bara prat från politikerna.
I stället kom det i sammanhanget något mycket oväntat från ÖB som gick ut och hävdade att den organisation som vi nu bygger (IO14) är den rätta. En uppfattning som ingen av de experter jag nyligen intervjuat håller med om. ÖB slog i mars fast att..
Försvarsmakten kommer inte att utökas, vi måste slå vakt om den Försvarsmakt vi har. Jag är övertygad om att den operativa förmågan vi nu bygger är helt rätt och det ska vi fortsätta med.
Hur kunde ÖB vara så säker på att Försvarsmakten inte skulle ökas trots att vi då i skrivande stund hade fått ett krig i Europa på halsen och att IO14 primärt är dimensionerad för internationella insatser? För mig blev det hela väldigt märkligt. Försvarsmakten bemötte mitt blogginlägg och där vidhöll Jan Salestrand att med fullt utbyggd IO14 så är Försvarsmaktens operativt relevant.
Som uppföljning på Ukrainakrisen så skrev Kk Christian Allerman ett läsvärt gästinlägg.
Jag skrev i mars ett inlägg om läget runt svensk försvar- och säkerhetspolitik under rubriken
”Kan svensk försvarspolitik liknas med en gammal Åsa-Nisse film?” där jag konstaterade att läget i en kort sammanfattning såg ut så här…
- Ryssland tar en del av Ukraina genom ett strategiskt överfall. Nu finns det en även indikationer på att man går in i Östra Ukraina och Moskva har talat om ryska minoriteter i Estland
- ÖB anser trots ett kraftfullt försämrat omvärldsläge att IO 14 är operativt relevant trots att organisationen i första hand är dimensionerad för att skickas för att strida mot en okvalificerad fiende i tredje världen, så som terrorister och pirater.
- Försvarsministern deklarerar fortfarande att regeringen stärker försvaret och att man genomför mer kvalificerade övningar trots att sanningen är den omvända. Pengarna räcker inte och personalen ska reduceras.
- Försvarsberedningen är oense om sakernas tillstånd och ordförande Widegren vill varken ta med läget i Ukraina i rapporten, och ännu mindre öka försvarsanslaget.
- Finansministern och statsministern vill helt plötsligt tillföra större summor till försvaret. Dessa båda herrar som så envetet reducerat och negligerat försvarsfrågan ända sedan man tillträdde 2006. Enligt SvD handlar det bara om att man ser en risk för att bli syndabockar.
I slutet av mars stod det klart att det skulle bli ett bistert år för förbanden i Försvarsmakten med anledning av det ansträngda ekonomiska läget, något jag skrev om i månadens sista inlägg. Den 21 mars skrev försvarsminister Enström så här i en artikel på SvD Brännpunkt.
Runt om i Försvarsmakten pågår ett omfattande arbete med att genomföra försvarsreformen som regeringen beslutade 2009 för att öka vår försvarsförmåga. Reformen innebär till exempel att Försvarsmakten övar mer och i större och mer kvalificerade övningar.
En vecka senare gör SR P4 ett reportage om 3. Sjöstridsflottiljen där man konstaterar att..
Men besparingar på över elva miljoner kronor i år har tredje sjöstridsflottiljen i Karlskrona fått tänka om vad gäller övningar. Elva och en halv miljon kronor mindre till övningar motsvarar mellan femton och tjugo procent av flottiljens övningsbudget, så minskningen är klart kännbar. Förutom övning i simulator har man också riktat in sig på att öva dagtid och nära hemmahamnen, allt för att hålla nere kostnaderna.
Det här är ett ypperligt typexempel på retoriken runt försvarsfrågan under flera år. Regeringen hävdar en sak och utfallet har varit ett helt annat.
April
Självklart så var det ju tvunget att jag skulle försöka bidra med ett aprilskämt. Jag skrev om att det skulle bli en ny ordförande i försvarsberedningen med anledning av att den sittande ordföranden Cecilia Widegren hade fått ett nytt uppdrag som operativ chef för det nyupprättade specialkommandot som kommer att sättas upp inom ramen för OSSE med anledning av krisen i Ukraina. Det blev tydligen så bra att Skövde nyheter trodde på påhittet och tog upp tråden som en nyhet och intervjuande Widegren. Wiseman blev dagen till ära dessutom moderat igen eftersom jag antytt att det var han som skulle ta över posten som ordförande i försvarsberedningen.
Kampen för Marinen fortsatte, och flera frågor om när regeringen skulle fatta beslut om modifiering av gamla fartyg ställdes av riksdagsledamoten Jeppsson. Tyvärr helt resultatlöst trots alla så kallade satsningar på försvaret. Svaret denna gång blev tyvärr ett riktigt ”goddag yxskaft” svar som nog går till historien…
I april publicerades en artikel jag skrivit för KÖMS i TiS som avhandlade försvarsberedningens kommande rapport. Titeln var ”Försvarsberedningens rapport – En urvattnad kompromiss eller startskottet för en återtagning av försvarsförmåga?”. När vi i maj fick svaret så kunde vi tyvärr konstatera att det lutade mer åt det förstnämnda påståendet.
Moderaternas retorik runt försvarsfrågan har som ni märker tagit mycket plats under året. Tyvärr så speglade inte retoriken det verkliga utfallet och Lars Beckman var en av alla moderater som klappade takten.
Vi försvarsbloggare har tagit på oss den i sammanhanget relativt enkla uppgiften att granska dessa innehållslösa utspel. Ett mycket uppmärksammat sådant var när jag granskade utfallet av Arméns övningsverksamhet, mätt i antalet körmil 10 år tillbaka, i inlägget fritt fall för arméns övningsverksamhet. Trenden var talande!
Ubåtsaffären och Kockums problem med Thyssen Krupp fortsatte i april. Jag skrev om hur Göran Larsbrink talade klarspråk till tyskarna om A26, och jag skrev dessutom ett mycket uppmärksammat inlägg huruvida A26 egentligen är ett operativt relevant koncept givet omvärldsläget med fokus på beväpningen.
NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen meddelade i mitten av april att man avser att förstärka den militära närvaron i ett antal områden inkluderat Östersjön med anledning av de ryska aggressionerna i Ukraina. Särskilt de baltiska staterna uttryckte stor oro över den pågående händelseutvecklingen. Själv ansåg jag att det svenska minröjningsfartyget som stod till förfogande för NATOs pool skulle aktiveras, men så skedde icke.
Den 22 april föregick Alliansen hela försvarsberedningen genom att lägga fram sitt förslag till finansiering av försvaret under de kommande 10 åren. Trots att det nu är krig i Europa var det miljon och inte miljardbelopp som föreslogs skjutas till i närtid, och det skulle ta hela tio år innan man kom upp i den relevanta summan 5,5 miljarder, d.v.s. två mandatperioder bort. Detta utspel omöjliggjorde dessutom en saklig uppgörelse i försvarsberedningen. Alliansen hade ånyo visat att man inte tog försvarsfrågan och omvärldsutvecklingen på allvar.
April avslutades med att riksdagsledamoten Fredrik Schulte kallade mig för kommunist och byråkrat, något som till och med uppmärksammades av Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg och SvD:s ledarskribent Sanna Rayman.
Maj
Den första maj brukar enligt genuint socialdemokratiskt manér vara demonstrationsdagen. Själv har jag väldigt svårt för detta fenomen, men jag passade ändå på att demonstrera mot regeringsbeslut fem från 2013 (RB5) något som legat som en våt filt över Försvarsmakten sedan försvarsminister Karin Enström deklarerade innehållet som innebar att Försvarsmaktens viktigaste resurs, d.v.s. personalen skulle reduceras med 500 miljoner kronor årligen.
Jag skrev i maj ett inlägg som granskade alla ”försvarssatsningar” under rubriken ”regeringen gjorde det igen…” som även tar upp de olika försvarssamarbeten som regeringen aviserat. Jag har till detta inlägg lånat en mycket talande bild från Johan Wiktorin som visar på det verkliga utfallet rörande ekonomiska satsningarna.
 |
| Bild: Johan Wiktorin |
Den 11 maj skrev jag ett inlägg som också blev mycket uppmärksammat med rubriken ”Marinens vikande övningstrend 2001-2013” som likt fallet med Armén påvisade hur antalet gångtimmar med Marinens fartyg konstant har sjunkit över tiden.
Maj månad avslutades med inlägget om försvarsberedningens rapport med titeln ”608 dagar av försvarsberedande med ett mycket ringa utfall!”.
Försvarsberedningens arbete hade pågått i exakt 608 dagar sedan man presenterade ledamöterna i beredningen den 14 september 2012. Det är till synes 608 dagar som tyvärr föreslår väldigt lite verklig försvarseffekt! Allt bottnar egentligen i att man inte vill betala för vad ett relevant försvar kostar, och därefter har rapporten utformats.
Knappt ett halvår senare anser nu flera riksdagsledamöter och partier att beredningens rapport är överspelad med hänsyn till säkerhetsläget och Allan Widman, nuvarande ordförande i försvarsutskottet, anser att rapporten snarare ska ses som ett golv att bygga vidare från. Det får i sammanhanget ses som ett rejält underbetyg till beredningen eftersom rapporten presenterades flera månader efter att Ryssland annekterade Krim.
I slutet av maj inkom Försvarsmakten med svaret på RB5, det som i Försvarsmakten ska bli FM Org 18. Här var myndigheten ovanligt tydliga. 2300 tjänster måste bort för att klara regeringens besparingskrav. Försvarsmakten svarade att det kommer att innebära betydande konsekvenser om detta beslut genomförs till del. Att genomföra det fullt ut anser myndigheten inte vara genomförbart.
Ännu ett bevis på regeringens oförmåga att tillse att det råder balans mellan tilldelade uppgifter och ekonomiska resurser.
Juni
Första inlägget i juni blev vad jag har förstått inte särskilt uppskattat inom Försvarsmakten. Jag var tydligen alldeles för ärlig och gick rakt på sak. Tre svenska minröjningsfartyg från tredje sjöstridsflottiljen hade tillsammans med stödfartyget HMS Trossö precis avslutat en mycket lyckad minröjningsoperation utanför Lettlands kust då Försvarsmakten fick uppgiften från regeringen att stanna kvar i Riga under en helg för att ”visa solidaritet”.
Detta medförde givetvis en stor oplanerad övertidskostnad omfattande drygt sex miljoner kronor som skulle ”tas inom ram”. Detta innebar att Marinens planerade övning SWENEX på 11 dygn fick ställas in och ersättas med en kortare övning på fem dygn där delar av marinen deltog.
Mitt inlägg runt detta innebar att Försvarsmakten replikerade. Jag höll ändå inte med eftersom jag anser att det är viktigare att öva Försvarsmakten än att ligga en extra helg med fartyg i Riga. Att inte regeringen omfördelade medel från anslaget för internationella insatser för att täcka merkostnaden är beklämmande!
Sista delen av juni präglades av mycket försvarspolitisk debatt. Jag skrev en längre serie av inlägg inför årets upplaga av Almedalen där jag fokuserade på en rad olika områden. En inläggsserie som blev mycket uppskattad och därmed läst av väldigt många. Inläggen återfinns här nedan.
Inför Almedalen
Inför Almedalen – 1 – En säkerhetspolitisk härdsmä…
Inför Almedalen – 2 – Politisk pajkastning
Inför Almedalen – 1 – En säkerhetspolitisk härdsmä…
Inför Almedalen – 2 – Politisk pajkastning
Juli
När juli inleddes så var Almedalen fortfarande i full gång. SvD tog upp tråden med försvarsprisindex (FPI) som FOI tidigare hade skrivit om. Många var de Allianspolitiker som stod förvånade när det blev känt att finansdepartementet under tre år tagit tillbaka 600 miljoner just som effekt av FPI.
Gör man ingen förändring av FPI så kommer hela Alliansens anslagshöjning 2015 att ätas upp. Anslagsökningen på 380 miljoner blir i själva verket en minskning med 320 miljoner nästa år.
Störst behållning under Almedalen var ändå debatterna mellan Peter Hultqvist och Cecilia Widegren.
I mitten av sommaren skrev KÖMS sekreterare Bo Rask ett läsvärt gästinlägg om ubåtsfrågan som han lovat att följa upp under 2015.
I slutet av juli skrev jag ett inlägg om den ständigt minskande Marinen, något som jag följde upp med ett inlägg om numerären av fartyg i Marinen när det stod klart att ett antal bevakningsbåtar skulle avvecklas!
Augusti
Sensommaren inleddes olyckligtvis med den stora skogsbranden i Västmanland. Om detta skrev jag en hel del inlägg som har blivit några av de mest lästa på bloggen sedan start. Jag skrev framför allt om bristen på helikoptrar. Inlägget en nationell helikopterstrategi är helt nödvändig!… drog väldigt många läsare. Jag skrev även om de Italienska vattenbombarna. Inlägget med rubriken när snålheten bedrog visheten beskrev hur det såg ut tidigare när Försvarsmakten hade beredskap för att bistå samhället, uppgifter som försvann i samband med försvarsbeslutet 2004.
Att inläggen väckte viss uppmärksamhet och förmodligen innehöll en och annan tänkvärdhet kan jag konstatera efter att den person som är utsedd att utreda omständigheterna runt skogsbranden hörde av sig och ville använda några av mina inlägg som referens i utredningen
Relativt snart stod det klart att Försvarsmaktens kostnader ska tas inom ram. Hur stora kostnaderna blev vet vi fortfarande inte, men det lär visa sig i Försvarsmaktens årsredovisning som kommer inom kort.
I slutet av månaden gjorde jag en intervju med chefen för 4. Sjöstridsflottiljen Ewa Skoog Haslum som lästes av många.
Söndagen den 24 augusti tog jag ett beslut att inte längre skriva anonymt på bloggen. Detta gjorde jag i samband med att undertecknad tillsammans med Carl Bergqvist och Johan Wiktorin skrev en debattartikel på DN debatt. Detta beslut förändrade en hel del parametrar, de flesta till det positiva.
September
Första inlägget i september blev läst av många. Det hade rubriken ”krig i Europa och reduceringen av Sveriges försvar fortsätter”.
Jag skrev givetvis en hel del inför det stundande riksdagsvalet och efter valet att vi hade ett nytt läge i flera avseenden, inte minst med hänsyn taget till Rysslands agerande i vårt närområde.
Den 21 september var det ånyo dags för ryssarna att flyga med strategiskt bombflyg över Östersjön. Jag skrev om detta i inlägget ”hög aktivitet över Östersjön under dagen” vilket uppmärksammades av flera stora tidningar. Det allt mer aggressiva ryska uppträdandet på och över Östersjön har från sommarens övning BALTOPS bara eskalerat.
Den 28 september var det 20 år sedan Estonia förliste i Östersjön. Jag hade förmånen att till sjöss genomföra en kransnedläggning till minne av Estoniakatastrofen, något som kändes mycket bra. Ceremonin blev värdig och jag tror den kommer att bli ett minne för livet för oss som deltog.
Oktober
Efter riksdagsvalet i september stod det även klart att flera individer fick lämna försvarspolitiken. Bland annat Karin Enström och Cecilia Widegren. I samband med det skrev jag att de kommande förutsättningarna för att skönmålningen skulle upphöra var goda.
Den 12 oktober skev jag det inlägg som är det i särklass mest lästa inlägget sedan bloggstarten 2010. Inläggets rubrik är ”Ny normalbild eller ett nytt kallt krig?” och har i skrivande stund haft närmare 40.000 läsare. Det är en tidslinjal med händelser kopplat till Ryssland från 2005 fram till i dag. Har ni inte läst det, så rekommenderar jag att göra det snarast. Jag avser skriva ett uppföljande inlägg i början av januari. Som kuriosa kan nämnas att inlägget är översatt till både engelska och finska(!)
I oktober blev det inte så mycket skrivet här på bloggen. En anledning var givetvis den intensiva ubåtsjakt i Stockholms skärgård där stora delar av Marinen deltog. En operation som senare skulle visa sig kunna bekräfta att det förekommit främmande undervattensverksamhet på svenskt inre vatten.
Den 30 oktober firade bloggen 4-årsjubileum.
November
I november var det dags för en favorit i repris, nämligen debatten om helikopter 4. Efter ubåtsjakten i Stockholms skärgård så var det dags att ge lite perspektiv på ubåtsjaktförmågan och då avsaknaden av hydrofonbojfartygen.
Jag publicerade ett läsvärt gästinlägg om framtida ubåtsförmåga där det ånyo debatterades huruvida den nya ubåten A26 är operativt relevant. I december skrevs även en slutreplik i ämnet.
Den 28 november skrev jag en artikel på SvD Brännpunkt om Moderaternas valanalys. Här anser jag att partiet kraftfullt underskattade hanteringen av försvarsfrågan som en faktor för utgånget av valet och det massiva nederlaget partiet drabbades av. Man hade inte gjort hemläxan på rätt sätt enligt min mening.
December
I början av december stod det klart att helikopter 10 hade flugit klart i 3. helikopterskvadronens regi. Huruvida Försvarsmakten kommer att kunna bidraga vid skogsbränder kommande sommar är därmed oklart.
Här på bloggen har december präglats av min utfrågning av de nio nya försvarspolitikerna i försvarsutskottet som ni kan läsa här nedan. Det inledande inlägget finns här och svaren från politikerna finns här nedan.
Stig Henriksson (v)
Lena Asplund (m)
Roger Richtoff (sd)
Paula Holmqvist (s)
Daniel Bäckström (c)
Alexandra Völker (s)
Jan R Andersson (m)
Jakop Dalunde (mp)
Mattias Ottosson (s)
För att ge lite perspektiv på detta så ställde jag samma frågor till tre experter ur Armén, Marinen och Flygvapnet. Dessa svar återfinns här.
Den 7 december var det ånyo dags för en helt unik händelse som fick namnen rysk advent. Ryssland flög in med fyra stycken bombflygplan av typen Tu-95 över Östersjön, något som enligt uppgift aldrig tidigare förekommit. Att detta var en ren politisk markering råder det inga större tvivel runt. Detta följdes upp med flera omfattande flygföretag där Su-27, Su24, Su34, MiG-31, Tu-22, An-12, An-26 och Tu-95 flög frekvent under ett antal dagar.
Den 17 december stod det klart att jag blir kolumnist på Svenska Dagbladet, vilket givetvis är bra ur flera perspektiv. Framför allt så ger det ett erkännande till att försvarsdebatten anses vara viktig. Kollegan Wiseman hade någon vecka tidigare börjat som krönikör på Expressen. Min första krönika skrev jag den 23 december.
Min återkommande gästskribent Sea Bear skrev i slutet av månaden ett bra och viktigt gästinlägg om språkbruket i Marinen.
Ett av de sista inläggen under 2014 avhandlade Decemberöverenskommelsen ur ett försvarspolitiskt perspektiv. En presskonferens som av många nu omnämns som decemberkapitulationen.
Sammanfattning
Ovanstående är givetvis enbart ett axplock av allt som skrivits här på bloggen under året.
När man summerar 2014 så konstatera jag att försvarsdebatten tagit en allt större plats i riksmedia jämfört med föregående år, och trots att politikerna ännu inte tagit frågan på det allvar som krävs, så har åtminstone media börjat förstå det prekära läget.
Nästa år står vi inför det i särklass viktigaste beslutet på mycket länge, nämligen ett nytt försvarsbeslut som ska lägga grunden för försvaret under de kommande fem åren. Blir det fel här så är vi riktigt illa ute. Det finns tyvärr inga tecken på att den negativa trenden ska brytas, och 2015 kan bli ett mycket farligt år för flera länder i Östersjöområdet inklusive Sverige. Några konkreta åtgärder för att möta denna förändring tycks inte finnas i sikte. Allt hopp sätts nu till försvarsbeslutet.
När jag sammanfattar året för bloggens räkning kan jag konstatera att det skrivits 144 inlägg under året och antalet bloggbesökare har passerat 2,1 miljoner. Twitter fortsätter att vara ett bra forum för snabb dialog och informationsutbyte om aktuella händelser och under året har ca 4000 nya följare tillkommit. Ni som ännu ej skaffat ett twitterkonto, se till att gör det!
Avslutningsvis Med dessa sista rader vill jag tillönska alla ni som läser bloggen ett riktigt…
GOTT NYTT ÅR!
Se tidigare årskrönikor här.
Högre sociala kostnader för Försvarsmakten
Den 15 maj i år presenterade Försvarsberedningen sin rapport om det svenska försvarets framtida utformning inför försvarsbeslutet 2015. Redan i slutet av april hade den dåvarande alliansregeringen tjuvstartat och gått ut med att det skulle handla om totalt 27 miljarder kr mer till Försvarsmakten utslaget över 10 år, där de första pengarna skulle falla ut från och med 2015 och därefter i små ökningar. Strax innan valet presenterade Alliansen att man ville lägga ytterligare 1,3 mdr kr på försvaret, vilket Socialdemokraterna mötte med att meddela att man också avsåg lägga mer pengar på försvaret. Vad resultatet i slutändan blir får vi se när den nya regeringen lägger sin budgetproposition.
Vad som dock redan nu verkar vara klart är att regeringen avser slopa den halverade ungdomsarbetsgivaravgiften. Det är en åtgärd som kommer att slå hårt mot en av Sveriges största ungdomsarbetsgivare, Försvarsmakten, där stora delar av personalen är och kommer att förbli ungdomar under 26 år. Denna åtgärd kommer att medföra 150-200 miljoner kr högre lönekostnader för Försvarsmakten, vilket innebär ett kraftigt ingrepp i de medel som finns att öva för. Omsatt i övningsdygn innebär detta att en reducering i övningsverksamheten motsvarande 75 000-100 000 övningsdygn, eller 5-7 övningsdygn per anställd och år (ej civilanställda).*
Resultatet blir med andra ord mycket svidande för Försvarsmakten och av den förstärkning av förbandsverksamheten som presenterades av alliansregeringen i våras och som var på samma summa som Försvarsberedningen, skulle 100 miljoner kr tillföras under 2015. Konsekvensen skulle i sådana fall istället för en förstärkning bli en reduktion på förbandsverksamheten om 50-100 miljoner kr. En märklig situation då förbandsverksamheten har varit den alla partier velat prioritera. Fortsatt råder också osäkerheter om statusen för regeringsbeslut 5 och de 500 miljoner kr i reducerade lönekostnader år 2018 som Försvarsmakten uppdrogs att presentera. Ligger detta sparbeting kvar så handlar det plötsligt istället om 650-700 mkr som ska sparas in i förbandsverksamheten.
Om regeringen inte beviljar undantag för Försvarsmakten att behålla de lägre arbetsgivaravgifterna för unga, kan man konstatera att den nuvarande regeringen fortsätter den förras ekonomiska hantering av försvaret. Vad man säger sig ge med den ena handen tas omedelbart tillbaka av den andra, och gärna lite mer därtill.
Med tanke på den säkerhetspolitiska utvecklingen detta år kan man konstatera i alla fall konstatera en sak. Det har aldrig varit så viktigt som nu att få ut varenda korvöre i övningsverksamheten i reell försvarseffekt.
* Övningsdygn finns i två olika ersättningsnivåer. 988 kr + 8 h ledighet eller 988 kr + 0,023 x I-lön och 4 h ledighet. Här har jag utgått från 2000 kr (inkl sociala avgifter) som ett medelvärde samt att alla militära arbetstagare tar ut övningsdygn. I själva verket är det en högst ojämn fördelning om 0-100 övningsdygn per år beroende på förband och tjänst.
Det ska också understrykas att ”övningsdygn” endast är ett sätt att hantera arbetstid, vilket möjliggör ett mycket högt arbetstidsuttag på ett dygn och att man kan kringgå EU:s arbetstidsdirektiv. Det är alltså inte samma sak som att man övar under ett dygn även om ett förband som övar utan övningsdygn inte kan öva just dygnet runt utan istället får öva ”kontorstid”. Resultatet kan alltså bli avsevärt mycket mindre övning för de förband som är övningsdygnstunga, som t.ex. jägarförbanden.
Försvaret – Den blinda fläcken
Häromdagen skrev jag om politikens valhänthet inför den allvarliga försämring av vårt säkerhetspolitiska läge som vi hastigt, men mindre lustigt, befinner oss i. Igår uppmärksammade norska Aftonposten förändringarna för Sverige och Finland. Det här är givetvis bara en bild, men det är inga smickrande omdömen om den svenska försvarspolitiken som fälls i artikeln vare sig […]
Försvarsmaktens kostnader ska ”tas inom ram”!
När man nu börjar få kontroll över den omfattande skogsbranden i Västmanland genom omfattande insatser från luften och på marken så kommer nu den ofrånkomliga debatten om vem som ska betala kalaset som ett brev på posten, och tyvärr så verkar risken nu vara uppenbar att detta kan komma att bli en rejäl ekonomisk käftsmäll för Försvarsmakten.
Räddningsinsatserna bedöms uppgå till omkring 5 miljoner per dygn enligt uppgifter i SvD. När kommunerna höjde oroliga röster för hur de skulle klara av att betala för insatsen så lovade försvarsminister Karin Enström bara för någon dag sedan att kommunerna måste ansöka om ersättning, men att dessa ansökningar nu skulle ”hanteras skyndsamt”. Tidigare har sådana ansökningar kunnat ta flera år för regeringen att hantera innan pengar betalats ut. Men nu gör regeringen helt om i frågan och utlovar i dag via ett pressmeddelande att regeringen nu anslår 300 miljoner kronor till kommunerna som ska täcka alla kostnader för branden. Detta är helt rätt agerat av regeringen, men man kan inte undvika att fundera över huruvida det kommande riksdagsvalet har haft ett finger med i spelet. Min bedömning är att regeringen så långt som möjligt vill undvika negativ publicitet så tätt in på valet. Nåja..
I Norberg är dock kommunstyrelsens ordförande ändå rädd att 300 miljoner inte kommer att täcka alla kostnader som de drabbade kommunerna nu tvingas betala och är fundersam över hur kostnaderna ska fördelas.
– Ska vi tänka att det är den kommun där branden startade som får ta hela kostnaden, eller ska vi tänka att det är den kommun som har flest kvadratmeter nerbränt som får ta största kostnaden, frågar hon sig.
Våra riksdagspolitiker börjar nu också att reagera. Försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist kallar nu till möte i syfte inleda en utvärdering av branden och samhällets beredskap som uppenbarligen inte är den bästa om man beaktar det faktum att Länsstyrelsen via Facebook begär in saker från allmänheten för att klara av att försörja de som arbetar med insatsen avseende grundläggande utrustning så som strumpor och handskar etc.
Så långt är allt väl, och det viktigaste av allt, d.v.s. att branden bekämpas ser nu ut att kunna åstadkommas. Kommunerna verkar dessutom få sina pengar och försvarsutskottet ska se över beredskapen. Bra! Återstår gör då Försvarsmakten – som ånyo verkar bli den myndighet som får sitta med Svarte Petter på hand när spelet så småningom avslutas.
Det förhåller sig nämligen på följande sätt. Beroende på vilken typ av stöd som Försvarsmakten bistår med så gäller olika regler för olika situationer. Detta är reglerat i lagen. Om Försvarsmakten bistår med stöd enligt stödförordningen till kommun eller enskild ska Försvarsmakten ta ut full kostnadstäckning för de uppgifter man utfört på uppdrag av någon annan. Det kan handla om att bistå kommun eller annan statlig myndighet med ex. helikoptertransport av skadade eller sjuka.
Om en insats istället går under lagen om skydd mot olyckor (LSO) så får Försvarsmakten inte ta ut någon avgift från en kommun. Då ska Försvarsmakten själv stå för alla kostnader.
I riksrevisionens rapport med titeln Försvarsmaktens stöd till samhället vid kriser – RiR 2011:15 framgår detta med all önskvärd tydlighet.
Detta betyder att det för genomförande av insatser inte har avdelats någon särskild budget, vare sig för den del som myndigheten själv ska stå för eller det man ska får full kostnadstäckning för. Enligt Försvarsmaktens Verksamhetsuppdrag budgeteras eller avdelas inga särskilda medel för uppgiften utan uppgiften löses inom ramen för de övriga försvarsuppgifterna.
Insatschefen konstaterar i sin verksamhetsorder att för insatser planeras inga ekonomiska resurser. Uppkomna kostnader bokförs efter hand och ska regleras i Försvarsmaktens årsbokslut. Det betyder att det inte på förhand avsätts medel för att ge stöd till samhället.
Att det sistnämnda gäller bekräftas även av informationsdirektör Erik Lagersten i dag via twitter.
— Erik Lagersten (@lagersten) 11 augusti 2014
Med tanke på hur ansträngd Försvarsmaktens ekonomi är i dagsläget så kommer kostnaderna för skogsbranden att slå oerhört hårt mot verksamheten innevarande år om kostnaderna skall tas inom ram och inga ytterligare ekonomiska medel skjuts till från regeringen. I dagsläget tyder ingenting på att Försvarsmakten kommer att kompenseras för utgifterna!
Försvarsmaktens insatser i Västmanland har gjort stor skillnad och har varit omfattande. Fem helikoptrar med personal, åtskilligt med hemvärnspersonal ur Västmanlands hemvärnsbataljon, en R3-pluton från F 21 och säkert en mängd annan personal och materiel från andra förband ,som jag i skrivande stund inte har exakt koll på, har deltagit i insatsen. Många har säkert avbrutit sin semester för att ställa upp, något som bland annat innebär mycket stora övertidskostnader.
Om myndigheten Försvarsmakten själv skall stå för egna kostnader inom ramen för innevarande års redan ansträngda budget, ja då inser man snabbt att detta kommer att få stora konsekvenser.
För att ta ett exempel från verkligheten i syfte att påvisa vad uppkomna kostnader kan ge för konsekvenser så kan vi titta på marinens stora övning SWENEX. Övningen som var planerad att genomföras i höst med hela Marinen under 11 dygn är på grund av uppkomna kostnader i samband minröjningsoperationen OPEN SPIRIT nu struken efter C FÖRB PROD beslut.
Marinen hade från början tilldelats ca 20 miljoner för att genomföra SWENEX. Den summan har nu halverats och kvar finns nu enbart 10 miljoner. Detta innebär att övningen SWENEX stryks och att man nu i ett sent skede ska försöka planera om och i stället försöka åstadkomma en kortare övning om fem dygn, eventuellt med ett reducerat antal enheter.
Anledningen till detta är att regeringen under försommaren beslutade om att förlänga OPEN SPIRIT och genomföra ett uppkommet örlogsbesök i Riga på kvalificerad övertid. Detta kostade ungefär 7,5 miljoner kronor. Pengar som regeringen inte kompenserade Försvarsmakten för. Detta skulle ”tas inom ram”! Utöver detta har ytterligare 2 miljoner kronor betalat andra kostader.
Om vi i stället applicerar samma hantering på skogsbranden och övertidskostnader för personal samt kostnadskrävande enheter så som helikoptrar, så kan man snabbt inse att kostnaderna kommer bli mycket omfattande. När Försvarsmakten då kommer att tvingas spara på innevarande års budget så kan man givetvis inte dra in på fasta löner och lokalhyror. Det man kan reducera är drivmedel, ammunition och övningsdygn, vilket i praktiken innebär inställda övningar.
Det skulle därför inte förvåna särskilt mycket om även de sista 10 miljonerna för höstens femdagarsövning kan komma att försvinna, att all flygverksamhet förutom incidentberedskapen ställs in, och att Armén får sparka kottar på kaserngården fram till jul. Detta skulle rimma mycket dåligt mot det faktum att regeringen flera gånger under våren och sommaren deklarerat att man vill öka övningsverkamheten och närvaron på och över Östersjön, och att man genom satsningarna ”stärker vår försvarsförmåga”.
Min enda slutsats av detta är att regeringen måste kompensera Försvarsmakten på samma sätt som man nu kompenserar kommunerna. Ett sätt vore att överföra outnyttjade medel från anslaget för internationella insatser istället för att dessa pengar skall gå tillbaka till Anders Borgs kassakista. Allt annat än att kompensera Försvarsmakten för detta är oacceptabelt!
När sanningen kryper fram…
Att ”regeringen genomför satsningar på försvaret” har blivit något av ett mantra som ständigt upprepas av försvarsminister Karin Enström och hennes partikamrater står nog klart för de flesta. Trots att de försvarspolitiska spelkorten är synade gång efter annan har just detta sällan fått någon större uppmärksamhet i media. Men nu är det dags att en gång för alla leda i bevis att några satsningar på försvaret som gör skillnad är det inte tal om. Sanningen den kryper nämligen alltid fram förr eller senare…
I samband med intagandet av morgonens frukost läste jag en debattartikel i Mariestadstidningen signerad försvarsminister Karin Enström (m) och försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren (m) där man går hårt åt socialdemokraternas Peter Hultqvist. Man skriver bland annat följande i artikeln.
Socialdemokraterna har lagt sig på samma nivå på försvarsanslaget som regeringen, från en nivå med två miljarder besparingar. Detta trots ett högt tonläge i debatten. Hultqvist (S) kallade alliansregeringens tillskott till försvaret i budgeten för ”en puts i marginalen”.
Alliansen ökar nu anslagen till försvaret för andra året i rad. Tillskotten går till såväl förbands- som materielanslagen.
Den största anledningen till att Hultqvist kritiseras hårt är hans uttalande i riksdagen under förra året då han som sagt benämnde regeringens ekonomiska till skott till Försvarsmakten som ”en puts i marginalen”. Detta uttalande har de moderata försvarspolitiska företrädarna bitit märke i och citerar numera varje gång det ges möjlighet. Något som förvisso inte är något märkligt i sig. Så fungerar det både inom politiken och i den övriga försvarsdebatten. Men den relevanta frågan är huruvida Hultqvist har rätt i sitt uppmärksammade påstående, eller om regeringens ekonomiska tillskott faktiskt gör skillnad – på riktigt?
Men hur ser det omtalade ekonomiska tillskottet då ut? I höstas deklarerade försvarsminister Enström att regeringen ökar försvarsbudgeten vilket innebar ett tillskott omfattande 200 miljoner kronor under 2014. Försvarsministern hävdar i sina beskrivningar av satsningen att den särskilt gynnar förbandsverksamheten och en utvecklad övningsverksamhet.
Syftet med höjningen är att öka Sveriges försvarsförmåga ….. Efter noggrann analys föreslår regeringen därför en successiv ökning av försvarsanslaget. Redan nästa år ökar anslaget med 200 miljoner och därefter stegvis till 500 miljoner 2017….. Tillskottet går till förbandsverksamheten och åtgärder för att rekrytera, utbilda och behålla tidvis tjänstgörande personal prioriteras ….. Redan idag har försvaret en bättre förmåga än när alliansregeringen tillträdde 2006 men ytterligare arbete återstår innan den nya organisationen är helt på plats.
Personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs och de kommande åren ska Försvarsmakten anställa ca 16 000 soldater och sjömän på hel- och deltid. I takt med att den anställda personalen ökar ställs också nya krav på Försvarsmaktens övningsverksamhet, både vad avser innehåll och omfattning. Förstärkningen möjliggör en utvecklad övningsverksamhet som höjer förbandens förmåga och samtidigt gynnar rekryteringen.
Alliansregeringen har till skillnad från tidigare regeringar stärkt försvaret.
Men hur ser då verkligheten och det faktiska utfallet av denna satsning ut? Jag har studerat huruvida detta tillskott verkligen är tillräckligt för att genomföra det som regeringen säger, eller om det faktiskt är som Hultqvist påstår, d.v.s. en puts i marginalen? Detta kan man göra genom att titta på innehållet i verksamhetsuppdraget (VU) där alla siffror finns redovisade som öppna uppgifter. Det intressanta att titta på är inte totalsumman som varje förband erhållit för verksamheten under året. Det riktigt intressanta är att titta på den rörliga delen som benämns just verksamhet och att jämföra siffrorna för 2014 mot motsvarande siffror för föregående år, d.v.s. 2013.
Det som redovisas här nedan omfattar inte de fasta kostnaderna vid förbanden så som fasta personalkostnader (lön), pendlingskostnader, lokalhyror, hyror av anläggningar m.m.
Den del jag har valt att titta på omfattar rörliga ekonomiska medel så som övningsdygn, drivmedel, ammunition och förbrukningsmateriel. Det vill säga de kostnader som bidrar till att öka försvarsförmågan, precis det som regeringen påstår att man nu stärker genom sin anslagsökning. (Posten omfattar även andra rörliga verksamhetsutgifter som resor, medel för A-underhåll samt avgifter för tjänster hos FM LOG och FSV. )
Arméförband
I sammanställningen nedan redovisas verksamhetsmedel vid arméförbanden.
 |
Vi kan konstatera att det faktiskt tillförts medel till arméförbanden även om vi kan återfinna röda siffror vid fyra av de sex förbanden. Om man ska utse någon vinnare så blir det onekligen Försvarsmakten i Skaraborg(!) där såväl P4 som Trängregementet erhåller en ökning om ca 25 miljoner per förband. Även P 7 erhåller motsvarande förstärkning. Den stora förloraren inom Armén är Livgardet som får se sina verksamhetsmedel reducerade med drygt 20 miljoner. Men totalt sett ökar de disponibla medlen inom Armén med drygt 53 miljoner jämfört med under föregående år.
Nu ska man vara mycket noga med att påpeka att dessa siffror måste sättas i sitt sammanhang då uppdragen måste granskas i detalj för att man ska kunna se om uppgifter tillförts eller tagits bort. Detta är ett ogörligt jobb att titta på för hela Försvarsmakten. Men ska försvarsförmågan stärkas och övningsverksamheten utökas så handlar det snarare att genomföra mer och inte mindre, men vi kan här konstatera att så mycket mer lär det inte bli, och på vissa förband till och med mindre. Att vi ser en ökning på vissa förband kan med stor sannolikhet härledas till att rekrytering och utbildning av GSS/T (tidvis tjänstgörande soldater) har högsta prioritet under året. Detta har även regeringen uttryckt är av stor vikt.
Marinförband
I sammanställningen nedan redovisas verksamhetsmedel vid marinförbanden. Marinbasen finns med då man är ett insatsförband där bland annat underhåll och sjöinformationsbataljonen ingår. Sjöstridsskolan är inte medräknad då man inte bedriver insatsverksamhet.
För Marinen är siffrorna mer eller mindre illröda. Samtliga förband har till skillnad från regeringens ambition om ökade medel till förbandsverksamhet och övningar snarare reducerats. Endast 4. Sjöstridsflottiljen har erhållit en marginell ökning omfattande 6 miljoner vilket sannolikt enbart motsvarar kompensation för inflationen, om det ens räcker. Övriga marina förband har fått en betydligt mindre summa pengar att öva för i år jämfört med förra året. Detta blir alldeles uppenbart när man tittar på årets övningsserie som successivt har reducerats ju närmare slutligt VU man har kommit och där den största nationella höstövningen SWENEX-14 tills vidare har fått stryka på foten.
Även här måste man titta på förbandsvolym och aktuella uppdrag för att få en rättvisande bild. 3.Sjöstridsflottiljen har till exempel erhållit ytterligare en Visbykorvett, HMS Karlstad, under året. Detta innebär givetvis ökade kostnader om fartyget ska kunna övas. Trots det har förbandet fått en minskad budget. Detta är bara ett exempel på förändrade förutsättningar som är mycket kostnadsdrivande, men som inte kan kompenseras i en vikande försvarsbudget.
Att förbanden erhåller mindre pengar innebär alltid färe övningar, och således skjuts försvarsreformen och förverkligandet av IO 14 ytterligare på framtiden. De fasta kostnaderna så som lokalhyror och fasta löner går av naturliga skäl ej att påverka. Den största förloraren inom Marinen är Marinbasen som får se sina verksamhetsmedel reducerade med hela 34 miljoner.
Flygvapenförband
I sammanställningen nedan redovisas verksamhetsmedel vid flygvapenförbanden. Att LSS är medtagna i tabellen beror på att 1. strilbataljonen, ett insatsförband av största vikt för rikets försvarsförmåga ingår här. Siffrorna för Flygvapnet är nästintill katastrofala.
Flygvapnet är den stora förloraren. Här har samtliga förband röda siffror. Värst är det för F7. Att insatsförbandet F 17 som producerar två av totalt fyra stridsflygdivisioner reduceras med 27 miljoner är mycket olyckligt och oroväckande. Helikopterflottiljen har redan i år haft omfattande problem med bristande flygtid där man i vissa fall tvingats omfördela den redan knappa flygtiden till de yngsta förarna för att säkerställa grundläggande förmåga. Så här kan det givetvis inte fortsätta.
Sammanfattning
Kollegan Wiseman skrev så sent som i går kväll den fjärde delen i serien ”Vikande trend och kompetensskuld i övningsverksamheten”. Tyvärr kan vi nu svart på vitt konstatera att den vikande trenden nog tyvärr kommer att fortsätta även under nuvarande år. Det här är inte vad Försvarsmakten behöver. Under förra året hamnade flygtidsuttaget för JAS 39 Gripen för första gången sedan 2003 under 10.000 flygtimmar (det katastrofala NBG-året 2008 borträknat). Att den mycket olyckliga trenden kommer att fortsätta att peka nedåt kan vi nog tyvärr kallt räkna med efter att tittat på de reduceringar av verksamhetsmedel som framför allt Flygvapnet står inför.
Försvarsmakten anger att verksamhet som nedprioriterats under 2013 ska återtas under 2014, något som nu ser ut att bli svårt om man tittar på siffrorna. För vare sig man vill eller inte så är övning = pengar. Utan tillräckligt med pengar inte tillräckligt med övning.
Försvarsmakten anger också att tillväxten av GSS/T ska prioriteras under 2014, dock ej repetitionsövningar som ska ske med ”anpassad ambition”. Markstridskrafterna ska prioritera att bygga upp förmåga och samöva inom bataljons ram och enbart bygga ledningsförmåga på brigadnivå. Flygvapnet ska prioritera att bygga upp flygbasverksamheten och Marinen ska prioritera att samöva i sammansatta amfibieförband.
Det är inga höga målsättningar som kan sättas upp när ekonomin för övningsverksamheten 2014 till största del uppvisar röda siffror jämfört med 2013. Sammanfattar med Försvarsmakten totalt så ser det ut som följer.
Hur kan det då komma sig att trots ett ökat totalt försvarsanslag, så minskar ändå möjligheterna att öva? Svaret är givetvis att det finns ett stort glapp mellan verksamhetens behov och tilldelade medel, något som inte ska förväxlas med att ekonomin inte är i balans. De ekonomiska förstärkningarna är så marginella att det inte ens täcker den årliga ökningen av de fasta kostnaderna så som hyror av lokaler och anläggningar. Men framför allt så kompenseras inte Försvarsmakten för de ökade personalkostnaderna i tillräcklig omfattning. Ska man dessutom öka antalet GSS i insatsorganisationen för att nå målsättningen att inta beordrad organisation IO 14 så kommer en ökning av lönekostnader som ett brev på posten. Sammantaget så blir utgiftsökningen större än tillskottet, och således minskar Försvarsmaktens möjlighet att öva.
Det är för just detta scenario som ÖB varnat sedan ett antal år tillbaka. Då har det sagts att det är först 2015 som de stora problemen kommer att inträffa. Men som synes så har problemen startat redan detta år. Var detta ska sluta vet nog ingen just nu. Vi går en oviss framtid till mötes.
Den omtalade ”putsen i marginalen” som Peter Hultqvist kallade regeringens satsning för, och som moderatföreträdarna ondgjort sig över, innebar inte någon ökning av verksamhetsmedel över huvud taget. Den verkliga innebörden blev istället en reducering med hela 144 miljoner jämfört med föregående år! Det mostvarar kostnaden för att bedriva övningsverksamhet vid Luftvärnsregementet under hela 2014.
När försvarsminister Karin Enström hävdar att förstärkningen av anslaget för 2014 möjliggör en utvecklad övningsverksamhet som höjer förbandens förmåga så håller jag inte med! När sanningarna nu börjar krypa fram så kanske man i stället kan hoppas på att regeringens ständiga skönmålningar rörande så kallade ”satsningar” på Försvarsmakten kan upphöra. Läget är kritiskt och något måste göras. Allt hopp står nu till försvarsberedningen.
Ska internationella insatser användas för personalförsöjrning?
DN uppmärksammar Försvar och Säkerhets intervju med Allan Widman där denne uttrycker farhågor för Försvarsmaktens rekrytering när antalet internationella insatser går ned.
Detta var en aspekt av det nya personalförsörjningssystemet som vi var flera som varnade för då såväl Försvarsmakten huvudsakligen marknadsfört de militära yrkena med utlandsinsatser och även motiverat de låga lönerna med att det skulle kompenseras med regelbundna insatser och övningsdygn*.
Av detta verkar det dock bli en tumme. Försvarsmaktens ekonomi är nu återigen så skral att antalet övningar under andra halvåret 2013 och framförallt 2014 reduceras till ett minimum, varvid antalet övningsdygn sjunkit i botten när de rörliga kostnaderna ska sparas in. Om detta är än så länge mycket lite skrivet med undantag för reduceringen på anslaget för Hemvärnet i Skåne.
När Sverige nu drar sig ur Afghanistan kommer Sverige endast ha en handfull personer i militära internationella insatser. Försvarsmakten har sedan mitten av 00-talet huvudsakligen fokuserat sina rekryteringskampanjer kring internationell tjänst, varvid många rekryter och kadetter till en början levt med tron om att detta är normaltillståndet i Försvarsmakten. Detta rekryteringsfokus har också gjort det svårt att rekrytera till yrken i Försvarsmakten där sannolikheten för internationella insatser är låg och där behålla personalen, liksom att rekrytera till yrken som till största del aldrig kommer att beröras av internationella insatser. Viljan från centralt håll att rekrytera specifikt mot dessa yrken, där värnplikten tidigare var inkörsporten, har varit låg då man inte velat splittra rekryteringsbudskapet.
Men är det ett egensyfte att genomföra internationella insatser för att stimulera personalförsörjningen? Jag hoppas verkligen att så inte är fallet, för det skulle vara förödande och därtill etiskt tvivelaktigt. Internationella insatser ska inte användas för att motivera lägre grundlöner lika lite som de ska användas för att locka rekryter. Internationella insatser ska göras där synergieffekter uppstår i att det gagnar det internationella samfundet och att det gagnar Sverige och svenska intressen. Däri ligger stora delar av Försvarsmaktens existensberättigande.
Från att tidigare ha haft en försvarsmakt där den övergripande målsättningen var att hålla en så hög förmåga att organisationen aldrig skulle behöva användas verkar vi idag få det omvända.
*Övningsdygn innebär att arbetstagaren ej är arbetstidsreglerad under de 24 h dygnet löper, samtidigt som endast 8 arbetstimmar behöver planeras i lista och räknas av mot listperioden. Arbetstagaren erhåller strax under 2000 kr och 4 h ledighet, alternativ strax under 1000 kr och 8 h ledighet.
Gästinlägg: Svar från Officersförbundet rörande § 27
Igår publicerades ett gästinlägg av Sebastian Bay rörande Försvarsmaktens numera tämligen frekventa användning av 27:e paragrafen i det nya arbetstidsavtalet innebärande insatsverksamhet. I sedvanlig ordning är Officersförbundet snabbt att replikera.
Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Bra att missbruket av nationell insatsarbetstid lyfts!
Sebastian Bay lyfter på ett bra sätt problemen med nuvarande felaktiga tillämpning av 27:e paragrafen i nya arbetstidsavtalet.
Sebastian påpekar att ersättningens nivå inte hänger ihop på ett logiskt sätt med övriga ersättningar, samt inte står i paritet med den kostnad som krävd arbetsinsats innebär för individen.
Jag kan bara ge honom rätt. Den röda tråden saknas i denna tillämpning av arbetstidsavtalet – som förbundet anser vara felaktig.
Officersförbundet kommer imorgon, torsdag, att lämna ett yrkande som ska se till att ersättningsnivån och nyttjandet för nationella insatsdygn hamnar på en rimlig nivå. Dessutom driver förbundet redan tvist på denna felaktiga tillämpning av avtalet.
Insatsavtalet fanns tidigare i FAS (Försvarets avtalssamling) kapitel 19. I detta avtal specificerades I-verksamhet som:
”1. Förbandsverksamhet och stabsverksamhet för att lösa incidentuppgifter som har beordrats av överbefälhavaren eller chefen för operativa insatsledningen.
2. Förbandsverksamhet och stabsverksamhet i samband med sådan höjd försvarsberedskap, som har beordrats av överbefälhavaren.
3. Förbandsverksamhet och stabsverksamhet i samband med beredskapskontroll som har beordrats av överbefälhavaren eller chefen för operativa insatsledningen.
4. Punkterna 1-3 ovan är tillämpliga även när det är fråga om sammanhängande verksamhet i sådan stödfunktion (sambandstjänst, stridsledningstjänst, expeditionstjänst, flygtrafiktjänst, underhållstjänst m.m.) som behövs för att man skall kunna tillgodose de militära förbandens stridsduglighet och operativa förmåga.” (Undertecknads understrykningar.)
Observera att verksamhet beskriven som ovan sker ytterst sällan. Året 2007, vilket har varit vårt referensår avseende avtalets värden, utbetalades I-tillägg för insats endast vid en handfull tillfällen.
Insatsarbetstid nationellt var inte tänkt att nyttjas i större utsträckning jämfört med det gamla I-avtalet, varför Officersförbundet bedömde att försämringen i det stycket var acceptabel. Att tillämpningen skulle komma att öka var inte heller något som Försvarsmakten (FM) framförde i förhandlingarna.
Samtidigt står det nu klart att vissa delar av Försvarsmakten nyttjar paragrafen på ett sätt som inte är det avsedda genom att man drar ett likhetstecken mellan insatsverksamhet och att tillämpa insatsarbetstid.
Förbundet har vid flertal tillfällen, sedan missbruket blev känt, påpekat att paragrafen tillämpas felaktigt av vissa.
Strax före sommaren nådde Officersförbundet samsyn med Försvarsmaktens personalstab, vilken går ut på att man ska tillämpa den ordinarie arbetstidsregleringen med jour, beredskap och övertid så långt som möjligt. Detta gick vi ut med partsgemensamt i juni, varvid vi fick stopp på nyttjandet vid vissa förband.
Men efter sommaren gick Insatsstaben ut med styrningar vilka ånyo gick stick i stäv med parternas gemensamma råd. Uppenbart är att Försvarsmakten har problem med sin interna styrning – givna styrningar, råd, order och undertecknade avtal följs inte.
Officersförbundet har efter det åter fört en dialog med FM, men tvingats konstatera att när FM upptäcker en svag länk i ett avtal är det nästan omöjligt att – genom dialog – få dem att upphöra med tillämpningen.
Det krävs då antingen tvisteförhandling, uppsägning- eller omförhandling av avtal. Av den anledningen har vi också påkallat tvist i ett tydligt pilotärende samt tagit upp ytterligare tre ärenden.
Då Officersförbundet bedömer att detta ändå inte kommer bryta den, enligt oss, felaktiga tillämpningen kommer vi också att lägga ett yrkande i revisionsförhandlingarna för Rals 2013 om att införa en schabloniserad ersättning för nationell insats som ger en bättre ersättning än övningsdygn, men något lägre än den samlade ersättningen för internationell insats.
Detta för att uppnå den röda tråd i ersättningar vi alltid eftersträvar och samtidigt förmå FM att nyttja undantag från arbetstidsreglering på det restriktiva sätt vi hela tiden varit överens om i avtalssammanhang.
Tack Sebastian och WW för att ni belyst frågan!
Förbundet hade kunnat berätta tydligare om vad vi faktiskt gör i denna fråga.
Det är en läxa jag tar med mig.
Lars Fresker,
Förbundsordförande Officersförbundet
Gästinlägg: Det är mycket nu!
Under det gångna året med ökade krav på beredskap och uppkomna nationella insatser har allt fler av Försvarsmaktens anställda fått stifta bekantskap med ”§ 27”. Paragrafens innebörd och ersättning har väckt starka känslor inom Försvarsmakten. Inlägget beskriver varför. Jag avser utveckla ämnet något i ett senare inlägg.
Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Det är mycket nu!
De flesta försvarsanställda vet ännu inte om det med den 8 oktober 2012 så fattade Officersförbundet och Försvarsmakten ett avtal vars innehåll avsevärt sänker de anställdas lön för insatsverksamhet. Avtalet reglerar att alla anställda på order av ÖB eller C INS kan kallas upp för att tjänstgöra inom ramen för planerad eller uppkommen insats till det ypperliga priset av “0,0099 * I-lön + 264:-” vilket motsvarar ca. 442 kronor för en soldat som tjänar 18.000 och 510 kronor för en officer som tjänar 25.000 kronor i månaden.
I det tidigare “insats- och beredskapsavtalet (i-avtalet)” så utgick ersättning om 8 timmars övertid samt ersättning för ett övningsdygn om man var planerad 8 timmar den dagen. För någon som på stående fot kommenderas ut på insats en helg så är löneskillnaden mellan det gamla och nya avtalet nu 11.935 kronor!*
Visst kan man tycka att det gamla avtalet kanske var orimligt, att 12.000 kronor för en helg var mycket pengar. Eller? Hur mycket är det värt att utan förvarning tvingas avboka helgplanerna och framrycka till ett skogsparti, en radarcentral eller ett skyddsobjekt för att arbeta dygnet runt upp till 16 dagar i sträck? En sak är säkert. Det är värt betydligt mer än 442 kronor om dagen.
Det nya avtalet, likt det gamla, avtalar även bort arbetstidsregler, omplaneringstillägg osv. Det är samtidigt så diffust att det i princip kan användas för i princip vilket verksamhet som helst utöver “uppkommen händelse” och “beredskapskontroll”.
Självfallet har Försvarsmakten börjat utnyttja detta nya avtal på bred front och ett antal förband underställda C INS tjänstgör nu regelbundet med stöd av detta avtal. Förmodligen för att det är den billigaste verksamhet som finns.
Som skattebetalare rekommenderar jag Försvarsmakten att omedelbart sluta betala ut övertidsersättning, beredskapstillägg eller jourersättning. Använd istället detta avtal rakt över. Det finns inget som hindrar er, ty Officersförbundet har gått med på tidernas avtal!
Som anställd är jag bekymrad och frustrerad över vad som hänt. Jag har alltid tyckt att Försvarsmaktens avtal varit rättvisa och förmånliga. Att även om lönen inte alltid varit den bästa så har man kompenserats med ledig tid. Att nu behöva tjänstgöra utan vare sig ledighet eller vettig lön som kompensation känns inte uppmuntrande.
Som fackmedlem så uppmanar jag Officersförbundet att riva upp detta avtal direkt! Det är ett hån mot fackföreningsrörelsen och ett hån mot oss anställda. Det finns inga som helst anledningar att sälja ut sig. Att få mindre betalt per timme för övertidstimmar är skandal. Grunden måste vara att vi får betalt för de timmar vi faktiskt arbetar. Allt annat bör vi strejka emot!
Sebastian Bay
Civil tjänsteman
* I det gamla “i-avtalet” utgick 16 timmar övertid om man var oplanerad. En helg beräknas kvalificerad övertid med ex. 25.000/72 = 347 kronor per timme. 347 x 32 timmar = 11.111 kronor plus 2 x 988 kronor (för övningsdygn). Totalt: 13.087 kronor. Det nya avtalet innebär 2 x 510 kronor om man tjänar 25.000 kronor per månad. Totalt alltså 1020 kronor samt uppskjuten ledighet om man tjänstgjort på en dagen som man varit planerad att vara ledig. Det utgår även 66 kronor per dag om insatsen varit uppkommen.
Eftertankens kranka blekhet för yrkesförsvaret (uppdaterat 13.30)
Inför att värnplikten skulle göras vilande och yrkesförsvar skulle införas var vi ett antal som varnade för det nya systemet och framförallt det mindre genomtänkta att göra ett omedelbart byte utan gradvis övergång.
Inte helt oväntat har det ju också uppstått omfattande problem med personalförsörjningen. Försvarsmakten och regeringsföreträdare vill gärna framhålla det stora antalet sökande till den grundläggande militära utbildningen. Vad som är ”en sökande” har varit ämne för kritik tidigare, då det visade sig att alla som på internet begär att få mer information hemskickad räknas som sökande. Förre försvarsministern Sten Tolgfors ville enbart tala om antalet sökande medan många av oss andra ville fokusera på kvaliteten på de sökande och framförallt hur många soldater det är som sedan avser att stanna den tid det krävs för att personalförsörjningsekvationen ska gå ihop. I det underlag som Försvarsmakten lämnade till Regeringen angavs att en snittid på 6 års tjänstgöring skulle krävas.
De sista åren med värnplikt, där i princip endast de som frivilligt ville göra värnplikten ryckte in, hade Försvarsmakten ca 10 % avhopp bland soldaterna (enligt Pliktverkets årsredovisningar). I den senaste rapporteringen från Försvarsmakten visar det sig att 35 % av de som ryckt in på den grundläggande militära utbildningen hoppar av. Då ska man betänka att detta endast är personer som HELT frivilligt har sökt sig till utbildningen. Det verkar finnas en viss diskrepans mellan verklighet och de förväntningar som byggts upp innan inte osannolikt utifrån den information man fått. 30-procentiga avgångar är dock i högsta grad jämförbart med situationen i Danmark och Nederländerna.
Än mer problematiskt är det att det verkar som att ytterst få soldater och sjömän avser att stanna så pass länge att man kan nå en genomsnittlig tjänstgöringstid på 6 år för de kontinuerligt tjänstgörande. Det verkar till och med som att man ska vara tacksam om någon stannar ens 6 år.
Ett viktigt mått på personalförsörjningsreformens resultat blir därför vad den genomsnittliga tjänstgöringstiden idag i BÄSTA fall kan bli eftersom vi ännu inte haft yrkesförsvar i sex år. Var hamnar man idag om de GSS/K som idag fortfarande tjänstgör i Försvarsmakten stannar sina 8 år?
Billigare och bättre
När det nya personalförsörjningssystemet lanserades i slutet av 00-talet byggde det i mångt och mycket på det holländska systemet. Budskapet till den politiska nivån hade i flera år varit ”billigare och bättre”. Det skulle vara billigare med att ha anställda soldater och sjömän än värnpliktiga och de skulle därtill bli mycket bättre när i år efter år kunde ägna sig åt sin huvudsyssla istället för att mucka när de stod på topp.
En starkt bidragande faktor utgjordes också av att personalen skulle anställas med tjänstgöringsskyldighet även i internationella insatser. De värnpliktiga var man tvingad att frivilligt rekrytera och anställa i Utlandsstyrkan. Försvarsmakten hade vid den här tiden internationella insatser som huvudsaklig fokus i enlighet med den ”Långtbortistandoktrin” som antogs i och med försvarsbeslutet 2004 (FB 04). Det är också utifrån den doktrinen som insatsorganisation 2014 med dess anställda soldater och sjömän togs fram.
Som alltid när något utlovas vara både billigare och bättre ska man dra öronen åt sig – särskilt när det rör försvarsfrågor. Försvarsbudgeten var efter FB 04 lika hårt ansträngd som decenniet innan och utan att lova något som var både billigare och bättre hade det varit svårt att få igenom förslaget. Det innebar att man i det föreslagna systemet inte bakade in något av alla de funktioner och premier som andra länder med yrkesförsvar använder sig av för att få det att fungera.
När diskussionen inför värnpliktens avveckling (den är på pappret vilande) var i full gång, var vi flera som varnade just för att det skulle krävas både högre löner och premier för att locka soldaterna och att ett yrkesförsvar skulle bli dyrare. För detta fick vi utstå hård kritik. Det skulle ju inte behövas. Framförallt skulle det inte bli dyrare utan billigare än värnpliktssystemet.
Attraktionshöjande åtgärder
Idag börjar vi skönja facit. Precis som med så många andra lösningar som utlovats vara både billigare och bättre har det visat sig att verkligheten inte var så enkel som utlovades. De mycket låga lönerna för soldater och sjömän där städpersonalen från Samhall haft högre löner, höjdes under förra hösten ingångslönen till lägst 18 000 kr. Sverige hade också lagt sig på de lägsta lönenivåerna som andel av nationell genomsnittslön jämfört med andra västländer med yrkesförsvar. Ett risktagande då Sverige i mycket lägre grad än andra nationer med yrkesförsvar har en arbetarklass att rekrytera från.
Fortfarande återstår dock att vidta andra åtgärder än lön. Johan Forssell (m) föreslår på SvD Brännpunkt idag vissa åtgärder i form av premier för att behålla soldaterna och sjömännen och få Försvarsmakten att framstå som en attraktiv arbetsgivare. När man läser artikeln slås man direkt av tanken ”hur kan detta överhuvudtaget ha kommit som en överraskning?”. All information om hur det såg ut i andra västländer fanns ju redan innan personalförsörjningen reformerades. Man ska dock bära i åtanke att det av oklar anledning var så bråttom med personalförsörjningsreformen att riksdagsbeslutet om att göra värnplikten vilande togs ett år innan den parlamentariska utredningen var färdig. Först två år efter att beslutet tagits togs de grundläggande stegen mot en lämplig lagstiftning för att möjliggöra ett system med heltidsanställda men tidvis tjänstgörande soldater och sjömän.
Jag instämmer i många av de förslag som Johan Forssell för fram – och de är ju också så naturliga. Unga människor som vill ta ansvar för sin framtid tar av naturliga skäl med i sina beräkningar vad yrket ger dem för bas att stå på senare i livet. Vilka utvecklingsmöjligheter finns? Vad får jag med mig ut i det civila livet? Hur påverkar detta mina möjligheter till en civil utbildning/yrke?
Allt detta som sagt fullt naturligt och något som de flesta andra länder redan erbjuder just för att kunna rekrytera och behålla sin personal. En stor fråga de senaste åren har varit boende för soldaterna. Även detta en erfarenhet från utlandet där soldater i princip alltid kan räkna med att det finns boende tillgängligt i anslutning till basen. Ändå tog det till i år innan man i Stockholm fick fram särskilda soldatbostäder då soldaterna med sina löner har mycket svårt att konkurrera på stadens bostadsmarknad.
Forssell talar i sin artikel om andra länder som erbjuder civil utbildning under tjänstgöringen, t ex Portugal där tjänstgörande kan studera upp till en dag i veckan. Detta liksom den brittiska modellen där det sista halvåret i den tjänstgörandes kontrakt avsätts för ”civil omskolning” även innefattande ”coachning” förbereder för det civila. Då är det viktigt att man är ärlig och tar de nackdelar detta innebär för Försvarsmakten i form av minskad tjänstgöring. Vissa förband omtalar att man idag har soldater som lär sig snabbare, medan vissa andra förband med mer kvalificerade uppgifter vittnar om att det idag kommer att ta 3-4 år att nå till samma utbildningsståndpunkt man tidigare nådde på dryga året med värnpliktiga, till följd av de begränsningar som följer på 40 h arbetsvecka och ekonomiska begränsningar i form av övningsdygn etc. Ska då än mindre tid avsättas för huvudtjänsten får det naturligtvis följder.
Vem ska betala?
Åtgärder som t ex förtur på högskoleutbildningar, avgångs- eller kontraktspremier etc är beprövade instrument och skulle enligt min mening sannolikt öka yrkets attraktionskraft. Detta är också av stor vikt för Försvarsmaktens vacklande folkförankring. Den stora frågan blir vem som ska betala för dessa åtgärder för att öka attraktiviteten i yrket. Att höja lägstalönen till 18 000 kr innebar höjda lönekostnader bara för soldater och sjömän på 185 miljoner kr. Till det ska sedan läggas att övriga löner i Försvarsmakten behöver justeras för de höjda soldatlönerna. Varför bli förste sergeant för 20 000 kr/mån när man som sergeant kan få 21 000 kr/mån?
Avgångar under utbildningen på 30 % istället för budgeterade 15 % innebär ett ökat rekryteringsbehov på 850 individer. Likaså ökade kostnader på 245 miljoner. Visar det sig att soldaterna stannar bara 4 år i snitt istället för 6 år tillkommer ytterligare 325 miljoner kr. Dessa är bara de kortsiktiga kostnaderna och lägg märke till att de är ÅRLIGA.
Till år 2019 när IO 14 skulle vara infört skulle alltså det ackumulerade beloppet vara från i år vara 1470 + 1950 + 1110 (1000 kr högre lön än ursprunglig planering) = 4530 miljoner kr.
Långsiktigt räknar FOI med också ytterligare kostnader för att t ex möjliggöra en mer omfattande storlek på soldatutbildning än vad som tidigare beräknats.
Tilläggas ska också att nuvarande situation är värre än vad FOI 2010 omtalade som ”worst-case”-scenario, dvs att GSS/K tjänstgjorde i snitt 6 år och med 10 %-iga avgångar per år bland soldaterna och 30 % avhopp under utbildning. Detta skulle medföra att 6 % av varje åldersklass skulle behöva rekryteras – dvs 2 % över vad till och med USA mäktar med.
Till ovanstående ska vi då nu lägga kostnaderna för premier och civil utbildning, vilket ska hjälpta till att ta ner ovanstående ovälkomna utgifter. Vem ska betala dessa premier och utbildningsåtgärder?
Att försvarspolitikerna och Regeringen är av åsikten att de ska trollas fram ur liggande försvarsbudget håller jag för troligt. I så fall får vi ytterligare en omfattande minuspost att lägga till det faktum att nuvarande försvarsbudget är underfinansierad med 1-1,5 mdr kr årligen från 2015-2019 bara när det gäller verksamhet enligt Försvarsmaktens budgetunderlag från våren 2012. Adderar man materielbehoven för att iståndsätta IO 14 hamnar man runt 75 mdr kr totalt.
Att yrkesförsvaret blivit rejält mycket dyrare än vad som först utlovades kan man lugnt konstatera. Vi närmar oss alltså med stormsteg de internationella nivåerna där lönekostnader utgör ca 50 % av försvarsbudgetarna, från att tidigare ha varit runt 30 %.
Smakar yrkesförsvaret så mycket som det kostar?
Nu har vi baxat yrkesförsvaret ända hit (för att travestera Kjell-Olof Feldt) och jag ser ingen anledning att avskaffa det, utan snarare bör man införa de premier och utbildningsfördelar som Johan Forssell omtalar. Frågan är dock om det verkligen är lämpligt eller ekonomiskt möjligt att behålla ett fullständigt yrkesförsvar eller om man likt Norge istället inte skulle införa en allmän värnplikt omfattande både män och kvinnor, men liksom tidigare även i Sverige framförallt inkalla de frivilliga, men fortsatt ha yrkesanställda förbandsdelar. Man kan inte komma undan de samhälleliga fördelarna som ett värnpliktssystem medför i form av uppföljning av befolkningens hälsoutveckling men framförallt en ökad folkförankring och hur unga lär sig arbeta med andra unga ur andra delar av samhället som man aldrig annars skulle träffa. Det är civilt meritvärde om något. Jag håller det inte alls för otroligt att vi inom några år åter har en partiell värnplikt.
FOI pekar också på att det enda land i världen som klarar av att rekrytera så stor andel av befolkningen till sitt försvar som man har beräknat göra i Sverige är USA.
Då ska man komma ihåg att Sverige och USA har vitt skild demografi och att USA har en försvarsbudget på över 4 % av BNP där mycket stora delar går just till personalkostnaderna.
Att situationen är som den är idag är huvudsakligen Försvarsmaktens fel då man levererat ett undermåligt underlag byggt på önskningar, inte bara från den egna myndigheten men även från den politiska nivån. Ansvaret är dock politiskt, då det är där beslutet fattats. En utredning värd namnet, liknande FOI:s rapport, och som hade genomförts INNAN riksdagsbeslutet om att göra värnplikten vilande och fullt ut övergå till yrkesförsvar, hade sannolikt räddat situationen.
En sak är i vilket fall som helst glasklar. Det kommer att krävas ytterligare pengar för att finansiera yrkesförsvaret oavsett om man väljer att acceptera höga avhopp eller att motverka dem.
I detta inlägg har använts kalkyler från FOI rapport om personalförjningen ”Friviliga soldater istället för plikt”. Så här tyckte fd försvarsminister Sten Tolgfors då. Man ska också betänka att Sten Tolgfors alltid betraktade värnpliktiga som engångsartiklar. Repetitionsövningar och beredskap var inget som förekom i vokabulär eller jämförelser.
Uppdatering 13.30: För övrigt kan åter konstateras att varken försvarsministern eller Försvarsberedningens ordförande har kommenterat följderna av den mycket stora ryska beredskapsövningen för svensk försvarspolitik. Den sistnämnda har dock idag en debattartikel i Sundsvalls Tidning där hon skriver om just vikten av bygga soldatbostäder. Vän av ordning vill dock påpeka att det från Sundsvall är ca 25 mil till närmaste militära förband.
Gästinlägg: Borta bra men hemma bäst…?
 |
| Foto: Försvarsmakten |
Publicerar i dag ett mycket läsvärt och tänkvärt gästinlägg från signaturen ”Boatswain” som rör det ämne som engagerar alla från sjöman/soldat till amiral/general, nämligen löner och ersättningar.
Inlägget refererar till det avtal som tillämpas vid flottans tre sjögående förband, ubåtsflottiljen och de båda sjöstridsflottiljerna. För den som inte känner till detta sjöarbetstidsavtal (SjöArb) så är det ett av de fyra kvarvarande specialavtal inom Försvarsmakten tillsammans med de som finns vid Hkpflj, F7 och SSS. Inom SjöArb används benämningen sjödygn (SD) som således motsvarar övningsdygn (ÖD) i FM ordinarie arbetstidsavtal. En av skillnaderna är att SD generellt sett ger mindre pengar och mindre ledighet än Försvarsmaktens ordinarie avtal, men att man i stället tillämpar begreppet årsarbetstid.
Utan att gå inlägget i förväg så kan vi konstatera att det ersättningsnivåerna vid insatser utanför Sverige måste ses över, något som de fackliga förbunden måste verka för.
/ Skipper
—————————————
I onsdags kastade HMS Carlskrona loss för att genomföra flottans tredje insats i det pirathärjade området utanför Somalia. Vikten av insatser som dessa, för att skapa säkra handelsvägar, kan inte nog understrykas.
Däremot kan man unna sig en stunds reflektion över hur ersättningsnivåerna för personalen som deltar i insatser likt denna ser ut. Inlägget kommer att jämföra den ekonomiska kompensationen som erhålls vid internationella insatser med den ersättning som utgår vid övningsverksamhet i närområdet enligt Sjöarbetstidsavtalet.
I den vardagliga diskussionen kring löner och ersättningar glöms ibland den ledighet som genereras av sjödygn bort men kommer i detta inlägg att ges ett ekonomiskt värde. Två olika insatsområden har valts för att exemplifiera; dels en pågående marin insats (Adenviken) samt därutöver nyttja Afghanistan som ett exempel på ett insatsområde med högre missionstillägg.
Förutsättningarna i nedanstående räkneexempel är följande:
Ersättning vid tjänstgöring utomlands: Grundlön x 1,3 + 8.000 kr + Utlandstillägg (3.000 kr) + Missionstillägg (6.400 kr för Adenviken och 12.200 kr för Afghanistan) + 15% av Skatteverkets fastställda traktamente för respektive land.
För enkelhetens skull, då övrig ersättning räknas som bruttolön vid nedanstående räkneexempel, konverteras det skattefria traktamentet till en bruttoinkomst på 3.000 kr (traktamentet för Djibouti är ca 78 kr/dag och för Afghanistan 63kr/dag).
Den ytterligare ersättning om 4.000 kr som erhålls om individen har hemmavarande barn under 18 år är ej medräknad då majoriteten i en besättning oftast ej har barn.
För varje tjänstgöringsdag utomlands genereras 0,166 leavedagar (5 dagar/månad) vilka kommer att medräknas som lön utifrån den lön man har i missionsområdet i kommande exempel.
Ersättning vid övning i närområdet: Grundlön + tjänstgöringstillägg á 62 kr/dag (30 dagar = 1.860 kr/månad) + sjödygnsersättning + ev. ersättning för utebliven veckovila (mer än 11 sjödygn i rad).
Dessutom kommer den kompensationsledighet som genereras av sjödygn att värderas enligt det nya principen för sjödygnsersättning (då dessa kan generera 10-14h arbetstid). 1h värderas då till Grundlön x 0,00575. Dvs. det motsvarar ungefär den timlön som varje arbetstagare har. Anledningen till att den modellen valts är för att sätta ett ekonomiskt värde på ledighet då sjödygn ger mer ledighet än ett dygn till sjöss enligt utlandsavtalet.
Observera att jag ej har valt att använda sjödygn enligt det nya avtalet utan varje sjödygn ger 14h arbetstid. Det är bara den extra tid utöver en normalarbetsvecka á 40h som värderas enligt samma beräkning för att sätta ett pris på ledighet.
Alla sjödygn förutsätts börja på en måndag för att förenkla uträkning m.h.t. helgsjödygnsersättning.
 |
| Klicka på bilden för att förstora |
Om vi nu tittar på hur ersättningen utomlands ser ut vid en jämförelse med övningar av olika längd här hemma, får vi följande resultat:
Första exemplet är en övning på fem dagar (5 st sjödygn), t.ex. en Divisionsövning. Dessa genererar då sjödygnsersättning 780 kr x 5 + 30h kompensationsledighet, dvs. knappt en veckas ledighet.
 |
| Klicka på bilden för att förstora |
Här har alltså de 30h kompensationsledighet som genereras av fem sjödygn (14h – 8h normalarbetstid x 5) värderats till Grundlön x 0,00575 x 30.
Om istället fartyget ger sig iväg på SWENEX och är till sjöss måndag t.om. torsdag veckan därpå, totalt 11 sjödygn, ger detta nedanstående ekonomisk ersättning.
 |
| Klicka på bilden för att förstora |
Ur grafen kan vi då utläsa att ersättningen (inkl. ekonomisk värdering av kompensationsledighet) är relativt nära den ersättning som erhålls vid tjänstgöring i Adenviken. Anmärkningsvärt är att detta, i förhållande till tjänstgöring utomlands, är med endast 11 st dygn till sjöss och övrig tid under månaden kommer individen hem varje kväll.
Exemplet ovan med 11 st sjödygn genererar 82 h kompensationsledighet i förhållande till en normalarbetstidsvecka, dvs. 2 veckors betald semester.
Ibland är våra fartyg iväg på längre övningar än SWENEX, t.ex. MOST/FOST eller Cold Response, då arbetstidsuttaget är ännu större. Nedanstående graf presenterar ersättningen vid 21 st sjödygn i rad, inkl. ersättning för utebliven veckovila (sjödygn 12-21).
 |
| Klicka på bilden för att förstora |
Nu lyfter säkert delar av läsekretsen på ögonbrynen för så här hög ersättning får man väl inte för tre veckors övning? Nej det får man inte men 21 st sjödygn ger 174h kompensationsledigt, dvs. en månad betald ledighet vilken är medräknad i grafen ovan enligt samma formel som beskrivits tidigare.
Vad kan man då dra för slutsatser av ovanstående exempel? Är ersättningen för en övning till sjöss i närområdet för hög?
Absolut inte!
Däremot bör Försvarsmakten och Officersförbundet fundera över det rimliga i att tjänstgöring utomlands värderas lägre än att öva till sjöss hemma. Framförallt i aspekten att alla numera har en skyldighet att, när så arbetsgivaren önskar, tjänstgöra utomlands. Ytterligare en faktor att ta i beaktning är det faktum att det är skillnad på övning- och insatsverksamhet ur ett riskperspektiv. Nu är kanske inte en insats i Adenviken förknippad med ett stort risktagande men vem vet var nästa missionsområde ligger och vilka risker det innebär. Jämför då den ringa extraersättning som ges till de som åker till Afghanistan kontra den ökade risk det innebär för individen.
Tidigare (innan det internationella obligatoriet), då utlandsförbanden var s.k. ”internetförband” (rekryterade på mil.se) kunde man hävda att man sökte en befattning utomlands och därmed accepterade de ekonomiska villkoren. Den tiden är förbi och vissa förband har redan tvingat individer med kort varsel utomlands med hänvisning till nuvarande obligatorium.
För några år sedan sattes förband (IM, IKS, IUb m.fl.) i internationell beredskap och personalen fick ersättning för detta. Som ett exempel så erhöll R30-förband 25.000 kr/år i beredskapsersättning. Nu står alla anställda i beredskap utan ersättning och med samma dåliga utlandsavtal som innan.
Förutsättningarna har ändrats, nu gäller det att även villkoren gör det.
/ Boatswain
Var är mitt traktamente och mitt dasspapper?
Det finns få påståenden som på kompani- och plutonsnivå riskerar färre mothugg än att ”Prio är djävulens påfund”. Den reservdelskollaps vi har utsatts för under våren har gjort mig böjd att hålla med, men debatten behöver nog nyanseras lite. Jag … Continue reading →