Ryska tester med bandvagn 206 vid 200. motoriserade brigaden i Pechenga

Från vänster, två stycken Hägglunds bv206, rysk bv DT-3P, rysk bv TTM-4901, rysk tgb TRECOL-39294 och längst ut till höger, rysk bv DT-10P Ovanstående bild är intressant att studera. Den visar nämligen  den svenska bandvagnen bv206 vid jämförande framkomlighetstester inför anskaffning av fordon till de arktiska skytteförbanden som Ryssland nu skall sätta upp. Att man […]

Staten och kapitalet i samma båt – några ord om näringslivet och totalförsvaret

Folk och Försvar och Försvarsberedningen arrangerade nyligen ett seminarium om näringslivets roll i totalförsvaret, där jag hade förmånen att få framföra några reflektioner i slutet tillsammans med Matilda Olsson, analytiker på FOI. Det sades så mycket som jag ville kommentera under seminariet att jag inte hann med, så jag fortsätter här, i skriftlig form. Vägen från […]

Främmande undervattensverksamhet i Gävle hamn 2017-06-29. Analys av ekolodsbilder

4 bilagor av Nils-Ove Jansson och Nils Engström Efter muddringsarbeten i Gävle hamn kontrollerades resultatet med sjömätning genom ramning. På de platser där djupavvikelser från fastställt djup noterades gjordes undersökning med multibeam ekolod och dykare. Den 29 juni påbörjades undersökningen med multibeam ekolod och kl 1100 uppmättes ett kraftigt avvikande djup utanför den inre hamnbassängen. […]

Bärplockare och Tavelförsäljare

Reflektion
Den 06SEP2017 publicerade tidningen Norrländska Socialdemokraten, NSD, uppgifter om att tre bärplockare, två män och en kvinna, anhållits misstänkta för spioneri alternativt olovlig underrättelseverksamhet. Vid genomförande av en utlänningskontroll, 30AUG2017, av gränspolisen fattades misstanke att oegentligheter rådde varvid en fördjupad kontroll kom att genomföras vid polisstationen i Överkalix, där det uppkom misstanke om brott. De tre kom att anhållas och fördes till polishuset i Luleå där de efter ytterligare förhör kom att släppas 31AUG2017.1Med anledning att de släpptes får det förutsättas att misstankarna ej gick att styrka.
I sammanhanget är det intressant att notera ett inslag av SverigesRadio 01SEP2017. Där det framkommer att gränspolisen under perioden V734-35 genomfört cirka 70 kontroller av bärplockare i Norrbotten, varav ett 15-tal av kontrollerna har lett till att bärplockare har avvisats från Sverige. Bärplockarna skall i huvudsak kommit från Östeuropa och Asien. Kontrollerna skall enligt polisen även lett till att annan informationframkommit, troligtvis kan ”annan information” varit de misstänkte individerna för spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet, då det passar in i tid.2
Att inhämtning genomförs av främmande makt/-ers underrättelsetjänst/-er i Norrbotten förefaller vara en realitetutifrån de uppgifter som framkommit under 2016-17. Både militär infrastruktur samt verksamhet, men även för totalförsvaret viktig infrastruktur samt verksamhet förefaller kartläggas med olika metoder. Därtill förefaller åtminstone intill hösten 2016 denna verksamhet ha ökat.3 Huruvida så även är fallet ett år senare, är oklart. Dock skulle det åtminstone kunna anses som troligt att denna verksamhet fortsatt är hög och reell, då polisen de facto fattade misstanke om att de tre bärplockarna kunde bedriva spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet. Något man kan tänka sig de ej borde gjort om det ej råder en höjd vaksamhet kring sådan verksamhet.
Kan det då finnas någon substans i att bärplockare skulle kunna utnyttjas för s.k. inhämtningsverksamhet? Hypotetiskt är det fullt möjligt, då det skulle utgöra ett utmärktalibi för att kunna vistas ute i terrängen samt möjliggöra rörelsefrihet över större geografiska ytor. Något som ej skulle uppmärksammas nämnvärt mtp. den mängd utländska bärplockare som vistas i Norrbotten under höstmånaderna. Detta skulle, troligtvis, i vissa hänseende möjliggöra att man skulle kunna komma närmre t.ex. installationer som finns i rurala områden.
Detta påminner i viss mån om det svenska modus operandi med s.k. ”resenärer”,4 under det kalla kriget. Individer som reste i intressanta områden för underrättelsetjänstens räkning och som kontaktades av underrättelsetjänsten för att genomföra inhämtning, som i praktiken var riskfri för de som genomförde den. Individen ombedes kontrollera/notera sakförhållanden inom det område som han skulle passera, för att därefter återrapportera vid hemkomst.5 Således skulle det inte ens behöva vara utbildad inhämtningspersonal som genomför inhämtningen utan individer som ombeds att mot t.ex. en ersättning kontrollera en eller flera sakförhållanden inom ett geografiskt område.
I detta sammanhang är det även intressant att notera likheterna med de s.k. ”tavelförsäljarna” som figurerade under 1970 och 80-talet i Sverige. Här förefaller verksamheten ej varit riktad mot kartläggning av piloter och höga officerare, som tidigare gjorts gällande, enligt nu avhemligade dokument. Dock gjorde Försvarsmakten bedömningen att verksamheten var säkerhetshotande. Vilket skulle kunna innebära att t.ex. kartläggning av för Försvarsmakten och/eller Totalförsvaret viktig infrastruktur genomfördes.6 Dock förefaller ejnågra uppgifter om inhämtning mot svensk infrastruktur hittats i polska arkiv,7 i skrivande stund.
Därtill finns alltid möjligheten, under det kalla kriget, att någon av Warszawapaktsländerna ”lånade” personal av ett annat lands underrättelsetjänst för att genomföra inhämtning i t.ex. Sverige. Ett exempel på detta är en underrättelseofficer som inledningsvis kom att arbete för Stasi i Sverige, för att sedan börja arbeta för den Sovjetiska militära underrättelsetjänsten, GRU.8 En annan möjlighet skulle även kunna vara att inhämtningspersonalen utger sig för att tillhöra land X medan de i själva verket tillhör land Y. Varvid begreppet ”polska tavelförsäljare” på ytan kan te sig väldigt enkelt, men då det nagelfars något blir det mer komplext.
Således, kan individer som utger sig för att vara bärplockare utgöra inhämtningspersonalen från en främmande makt? Givetvis kan så vara fallet, dock får det nog ses som sannolikt att det i sådant fall utgörs av ett fåtal individer. En kringresande turist kan lika väl vara det. Men som en täckmantel för inhämtning i vissa geografiska områden får det anses vara ett mycket klokt val, då man t.ex. under höstperioden i Norrbotten väl skulle passa in i normalbilden. Då både bofasta men även tillresta bedriver bärplockning över en stor yta och under alla dagar av bär säsongen.
En sådan metod, skulle i sådant fall utgöra en av många liknande som exemplifierats ovan, som i grund och botten, faller tillbaka på att kunna dölja sin inhämtning i en normalbild och därmed ejväcka uppmärksamhet. Vilket återigen accentuerar vikten av att bofasta invid för Försvarsmakten och Totalförsvaret viktiga anläggningar, rapporterar sådant som faller utanför eller känns falla utanför det normala. Avslutningsvis går det inte nog poängtera vikten av ”detektiven allmänheten” i dessa fall/verksamhet.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Norrländska Socialdemokraten 1(Svenska)
Svenska Dagbladet 1(Svenska)
Sveriges Radio 1(Svenska)
Sveriges Television 1, 2, 3, 4(Svenska)
Andersson, Lennart. Svenskt flyg under kalla kriget. Stockholm: Medström, 2016.
Frick, Lennart W. Rosander, Lars. Bakom hemligstämpeln: hemlig verksamhet i Sverige i vår tid. Historiska media: Lund, 2004.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Atlantis: Stockholm, 2011.
Slutnoter
1Norrländska Socialdemokraten. Engström-Andersson, Maria. Avslöjar: Bärplockare greps – misstänktes för spioneri. 2017. http://nsd.se/nyheter/avslojar-barplockare-greps-misstanktes-for-spioneri-nm4636376.aspx(Hämtad 2017-09-07)
2Sveriges Radio. Vallgårda, Per. Femtontal bärplockare avvisade från Sverige. 2017. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=98&artikel=6768617(Hämtad 2017-09-07)
3Sveriges Television. Larsson, Erica. Misstänkt ryskt spionage ökar i norra Sverige. 2016. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/misstankt-ryskt-spionage-okar-i-norra-sverige(Hämtad 2017-09-07)
Sveriges Television. Larsson, Erica. Misstänkt kartläggning av akutsjukvård – rapporterad till SÄPO. 2017. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/misstankt-kartlaggning-av-akutsjukvard-rapporterad-till-sapo? (Hämtad 2017-0907)
Sveriges Television. Larsson, Erica. Kiruna kommun skärper säkerheten. 2017. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/kiruna-kommun-skarper-sakerheten(Hämtad 2017-09-07)
Sveriges Television. Larsson, Erica. Misstänkt kartläggning av norrbottnisk infrastruktur. 2017. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/misstankt-kartlaggning-av-norrbottnisk-infrastruktur(Hämtad 2017-09-07)
4Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 195.
5Frick, Lennart W. Rosander, Lars. Bakom hemligstämpeln: hemlig verksamhet i Sverige i vår tid. Lund: Historiska media, 2004, s. 323, 325, 327-328.
6Svenska Dagbladet. Dahlin, Oscar. Gåtan om kalla krigets tavelförsäljare löst?. 2016. https://images-3.svd.se/v2/images/0f0361b9-3b4a-4e5c-a9d4-31908a5cdda5?h=833&q=70&w=1250&s=9ba62470e557dfe07d85c15733b37811f5764a5a(Hämtad 2017-09-07)
Andersson, Lennart. Svenskt flyg under kalla kriget. Stockholm: Medström, 2016, s. 228, 231.
7Andersson, Lennart. Svenskt flyg under kalla kriget. Stockholm: Medström, 2016, s. 243.

8Almgren, Birgitta. Inte bara spioner: Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget. Stockholm: Carlsson, 2011, s. 129.

Ryskt maktspråk i bl a Baltikum, hur påverkar det vår säkerhet

av Stefan Forss I Finland firar vi 100 år av självständighet. Det blev möjligt främst av två orsaker. Rysslands interna svaghetstillstånd för hundra år sedan och särskilt bolsjevikernas revolution i november 1917 gjorde det möjligt för Finland att äntligen slita sig loss. Den andra orsaken var att vår veterangeneration och finska armén mot alla odds […]

Debacle!

Reflektion
Knappt en dag går förbi utan nya avslöjanden, eller för den delen konstateranden, avseende vad som än så länge får anses vara det största IT-säkerhetshaveriet i svensk historia. Nämligen Transportstyrelsens outsourcing av sitt IT-system. System må outsourcas, men hur det outsourcats får anses vara det största felet, då regelverk gravt åsidosätts och trots varningar från andra myndigheter och inom egen myndighet tas det ej på allvar, i den styrande delen av myndigheten.
Här vill jag belysa det första området som jag anser det ej har bottnas i. Har våra styrande inte förstått vilken säkerhetssituation Östersjöregionen befinner sig i? Säkerhetspolisen delgav i sin årsrapport för 2013 att krigsförberedelser genomförs på svenskt territorium. I oktober 2014 genomfördes den s.k. Operation Örnen, underrättelseoperation, i svensk skärgård, där den senare efteranalysen gav i hand att svenskt inre vatten kränkts. Därtill den övriga negativa säkerhetsutveckling i vårt absoluta närområde.
Således vid 2015 års infall, bör myndighetspersoner inom ramen för s.k. bevakningsansvarigamyndigheter i Totalförsvaret, förstått att, nu är det nog på riktigt, nu är det inte hypotetiska scenarier längre. Trots det så förefaller logiken halta, som Generaldirektör på en bevakningsansvarig myndighet får det anses att tjänsten innefattar ett ansvar där det krävs att rikets säkerhet alltid beaktas, annars åsidosätts tjänsteutövningen enligt mitt förmenande.
Dock förefaller det ej vara så i det aktuella fallet. Vilket får anses vara en av de mer skrämmande delarna, att man ej kan göra kopplingen mellan varningar inom egen organisation avseende outsourceningen, omvärldsutvecklingen och sitt eget myndighetsansvar. Här ställer man sig automatiskt frågan, hur ser det ut på andra bevakningsansvariga myndigheter?
Nästa faktor som bör tas upp, som inte belysts är effekt och ekonomi. Då transportstyrelsen även är involverad i de s.k. kvalificerade skyddsidentiteterna. Vilket t.ex. inom Försvarsmakten innebär individer som arbetar med inhämtning av underrättelser med särskilda metoder – personbaserad och teknisk inhämtning. Varvid personbaserad inhämtning innefattar att finna mänskliga källor och få dessa att lämna information.
Varvid en intressant frågeställning, men även obehaglig, hade denna information flyttas utom rikets gränser? Hade ej säkerhetsprövad personal haft tillgång till denna information? Sist men inte minst går det verkligen säkerställa att informationen ej är röjd? För ytterst är det dessa individer inom Polisen, Säkerhetspolisen och MUST som är ”längst ut på linan” och riskerar sitt liv. För även om namnen byts ut, kan de vara ”röjda” maa. att körkortsregistret som bekant även innefattar ansiktsbilder.
Varvid en moralisk, ekonomisk och effekt aspekt plötsligt inträder. Skall man förutsätta att informationen ej är röjd och arbeta på som vanligt med bibehålla effekt, eller måste personal/-en bytas ut? Ur en moralisk aspekt måste, har sannolikt redan, någon fattat ett beslut vilket inte kan ha varit ett trevligt beslut för oaktat hur man väljer, kan det få långtgående konsekvenser. Är det så att personal måste bytas ut, kommer det få en tydlig nedgång (effektminskning) i underrättelseflöde från det personbaserade spåret under en ansenlig tid, därtill tillkommer kostnaderna med nyrekryteringar och utbildning, vilket troligtvis är en långsam process maa. verksamhetens särart.
Nästa intressanta sak man slås av i mediarapporteringen är den omfattande informationsmängd som Transportstyrelsen de facto besitter. Att vissa statliga myndigheter måste besitta ansenlig mängd information har jag full förståelse för. Men någonstans måste det då börja göras ordentliga riskanalyser, vad händer om all denna information extraheras av någon? Hur kan vi säkerställa att så ej blir fallet osv. För som det ser ut just nu kring Transportstyrelsen så har det blivit en mindre version av det s.k. ”OPM-hacket”, utan att ha blivit ”hackad” och då återkommer man till frågan hur i hela fridens namn vet man att ingen information hamnat i orätta händer?
Utländska underrättelseorganisation, här avser jag alla, har sannolikt god insyn in vilken informationsbärare Transportstyrelsen är. Varvid de sannolikt redan under våren 2015, när det blev klart att IBM vann upphandlingen, började titta på hur man skulle kunna få tillgång till information. För onekligen torde de insett vilken guldgruva som plötsligt kunde öppna sig för dem, om man snabbt lyckades rekrytera någon eller försöka extrahera data vid informationsöverföringen. Här vill jag poängtera att det får förutsättas att det kan röra som om både västliga och östliga underrättelseorganisationer. Då det som sagt inte finns några vänner utan bara intressen i underrättelseverksamhet.
Listan kan göras längre på områden som inte belysts, utan det som rapporteras just nu är vilken skyddsvärd information som kan ha läckt. Konsekvenserna berörs ej i någon större omfattning, ännu skall tilläggas. Vilket jag hoppas massmedia börjar fokusera på, för vidden av detta är mycket stort och kostnaderna och konsekvenserna kan bli väldigt omfattande, ur ett Totalförsvarsperspektiv och betydligt mer än 70 dagsböter.
Avslutningsvis har vi nog inte sett slutet på detta debacle. Men en lärdom för andra myndigheter bör vara att snabbt se över sina egna IT-säkerhetsrutiner. För skadan kring Transportstyrelsen är redan skedd, det är bara att acceptera och försöka göra det bästa av situationen, men det är inget som bör upprepas. För just nu börjar misslyckandena, eller om man vill nyttja ett populistiskt ord utmaningarna, hopa sig ordentligt inom Totalförsvarssektorn och inte bara inom IT-området.
Have a good one! // Jägarchefen

Stötförband

Sammanfattning

Återtagandet av benämningen stötförband inom de ryska väpnade styrkorna, är troligtvis en metod för att öka stridsvärdet hos lägre taktiska förband d.v.s. främst bataljoner. En ökad fokusering förefaller genomförts under de två första kvartalen av 2017 för att höja stridsvärdet hos de lägre taktiska förbanden, åtminstone i det västra och södra militärdistriktet. Troligtvis är det de bataljonsstridsgrupper med kontinuerligt tjänstgörande personal som omfattas av denna stridsvärdeshöjning. Vilket i förlängningen kan innebära att ett mer tillämpat övningsförfarande kan komma att utvecklas och därmed en förhöjd förmåga till väpnad strid. Eventuellt kan en fokusering skett mot att i större omfattning föra strid i bataljonsstridsgrupper, trots återinförandet av divisioner och omorganisering i brigader.

Analys

Under inledningen av maj månad 2017, meddelade det ryska försvarsministeriet i de väpnade styrkornas tidning, Röda Stjärnan, att 78 stycken förband skulle tilldelas benämningen stötförband och även tilldelas den heraldiska symbolen för det.1 Benämningen stötförband kommer från de stötarmér som upprättades för att möjliggöra s.k. djupanfall och därmed försöka uppnå en s.k. operativ chock. Ett koncept som utvecklades under 1920-30 talet i Sovjetunionen, främst av Michail Tuchatjevskij.2

Den 19MAJ2017 meddelade det västra militärdistriktet (MD V), att 17 förband inom MD V var nominerande för att benämnas stötförband, huruvida de skall få denna hedervärda titel, skall avgöras i slutet av maj enligt MD V presstjänst.3 Vid den 76. Luftlandsättningsdivisionen i Pskov skall en regementsstridsgrupp samt en bataljonsstridsgrupp redan tilldelats denna titel, vilket är synnerligen intressant att notera.4

Sannolikt rör det sig om de kontrakterade delarna av 76. luftlandsättningsdivisionen som erhållit denna titel, vilket även är intressant att notera. I sådant fall har den 76. luftlandsättningsdivisionen en högre andel kontinuerligt tjänstgörande personal än andra luftlandsättningsdivisioner. Fördelningen har tidigare varit en kontrakterad bataljonsstridsgrupp per luftlandsättningsdivision.5 Utgående från äldre organisationsstrukturer skulle det innebära att den 76. luftlandsättningsdivisionen i dagsläget har, minst, 1,789 individer6 organiserade för att omedelbart kunna lösa uppgifter.

Vad avser stötförbanden och djupanfallet, torde konceptet kring de operativa manövergrupperna (OMG) som togs fram under det kalla kriget, kunna anses vara en naturlig utveckling av de tankar och koncept som togs fram under 1930-talet. Detta koncept kom kanske främst accentuerades under 1980-talet. Vad som är intressant att notera är, dels kunde dessa OMG variera i storlek, dels bestod de av de bäst utrustade och utbildade förbanden.7

Storleksmässigt förefaller dock stridsvagnsarméerna under det kalla kriget utgjort de sovjetiska OMG.8I dagsläget har Ryssland enbart en stridsvagnsarmé, som är grupperad inom MD V.9Varvid det får anses vara något osannolikt att det är dessa stora förbandsmassor som avses, om stötförbanden är tänkta att sammanfogas till OMG liknande enheter.10 Däremot har konceptet sannolikt omarbetats utifrån den minskade numerären, hos både de ryska och västerländska stridskrafterna.11 Sannolikt kvarstår dock de uppgifter som OMG hade, såsom på djupet ta viktiga militärgeografiska områden, flygbaser, övergångsområden nedkämpa ledningsplatser o.dyl.12

Inledningsvis går det att konstatera en möjlig förändring i övningsverksamheten inom MD V under de två första kvartalen av 2017. Förändringen är avsaknaden av större beredskapskontroller på markarenan, i skrivande stund förefaller den enda större beredskapskontrollen omfattat den 6. Armén.13 Givetvis kan ytterligare större beredskapskontroller genomförts, som ej rapporteras av det ryska försvarsministeriet.

Vad som dock skulle kunna tala för ett förändrat övningsmönster, är ett uttalande av chefen för det södra militärdistriktet (MD S). Där det förklaras att ett nytt system för genomförande av beredskapskontroller är under implementering, där fokus förefaller vara på den taktisk nivån.14 Vilket får anses vara en helomvändning gentemot de större beredskapskontrollerna som tidigare genomfördes, där fokus snarare har legat på ledning och logistik och på en operativ nivå, vilket blir mer naturligt då större förbandsmassor övas och/eller kontrolleras. Dock kan man ställa sig frågande hur väl den taktiska nivån utvecklas vid dessa större beredskapskontroller.15

Givetvis kan denna förändring enbart omfatta MD S. Dock blir det intressant att notera en uppgift från MD V, att över 100 beredskapskontroller genomförts mellan 01JAN2017 och 28APR2017.16 Sett till mängden beredskapskontroller, skulle detta troligtvis innebära att det främst är lägre taktiska förband inom MD V som kontrollerats, d.v.s. bataljoner och kompanier. Vilket gör det troligtatt åtminstone inom MD V och S förefaller den ryska generalstaben driva fram en höjning av stridsvärdet, vid de lägre taktiska förbanden på markarenan.

Med begreppet ”höja stridsvärde”, avses i denna text att förbandens förmåga att lösa olika uppgifter på dess faktiska nivå ökar. Ett gammalt axiom hos många nationer har varit, ”om man har bra enskilda soldater, har man bra grupper, har man bra grupper, har man bra plutoner osv”. Här kan Ryssland antingen ansett att de lägre taktiska enheterna haft en bra utbildningsståndpunkt eller tagit en risk, för att öva de högre nivåerna. Vad som dock blir intressant att notera är fokusering kring operativa transporter och logistik, vid de tidigare årens beredskapskontroller. Dessa två områden är viktiga för att möjliggöra s.k. djupanfall, något man dyrköpt lärde sig under andra världskriget.17 Varpå de nu kanske anser sig klarar av detta, varpå de väljer att öka förmågan på stridsteknisk och taktisk nivå.

Därefter är det intressant att notera valet av tidpunkt för nominering av förband till utnämning. Vilket genomförs efter de senast färdigutbildade värnpliktiga har hemförlovats.18 Vilket även skulle kunna indikera att det främst är soldater samt officerare i de kontinuerligt tjänstgörande förbanden som prövas mot att benämnas stötförband. Då det får anses tveksamt, att de senast inryckta soldaterna uppnått någon större duglighet i prövande stund. Därmed är det även troligt att det rör sig om de bataljonsstridsgrupper, som finns vid brigaderna och divisionerna inom MD V.

Ytterligare en faktor som skulle kunna indikera att det rör sig om den kontinuerligt tjänstgörande personalen, är hur de ryska väpnade styrkornas utbildningsrytm är uppdelad. Utbildningsåret är indelat i två halvor, en vinter- och en sommarutbildningsperiod. Sommarutbildningsperioden är mellan den 1 juni och 31 november, vinterutbildningsperioden är mellan 1 december och 31 maj.19 Med en precis genomförd hemförlovning av värnpliktiga, men i slutskedet av vinterutbildningsperioden för de kontinuerligt tjänstgörande soldaterna, får det anses troligt att det är den personalkategorin som prövas.

Slutligen, förefaller trots upprättandet av flertalet nya divisioner ett ökat fokus ske mot de lägre förbanden och då sannolikt de delar med kontinuerligt tjänstgörande personal eg. bataljonsstridsgrupper. Sett till den mängd bataljonsstridsgrupperRyssland förfogar över, som sannolikt kan sammanföras till större förbandsenheter, men inte i samma numerär som under tiden för Sovjetunionen. Har troligtvis någon form av taktik- och operationsanpassning genomförts i den konventionella stridens förande, som troligtvis innefattar bataljonsstridsgrupper i högre omfattning, vad som dock ej uppnås i ett sådant uppträdande är möjligheten till kraftsamling på ett enkelt sätt. Vad man dock kan uppnå är överraskning och hastighet, vilket skulle rimma väl med de tankar som stötförbandskonceptet härstammar ifrån, nämligen att skapa en operativ chock mot en motståndare. Något som kommer beröras i ett senare inlägg på denna blogg.

Slutsatser

Tre generella slutsatser:

1.      En ökad fokusering förefaller skett under det första halvåret av 2017 inom MD V och S, för att öka stridsvärdet hos de lägre taktiska förbanden. Beredskapskontroller av lägre taktiska förband och återinförandet av titeln stötförband får troligtvis ses som framdrivningsprocess för detta.

2.      En högre grad av tillämpning kan troligtvisuppvisas av de ryska förbanden under årets strategiska övning Zapad-2017 maa. vad som förefaller vara en ominriktning av övningsmönstret/-verksamheten. Sannolikt kommer graden av tillämpning öka vid de större övningarna/beredskapskontrollerna inom ett till två år, maa. av det förändrade övningsmönstret.

3.      Troligtvis har någon form av taktik och operationsanpassning genomförts för att utnyttja bataljonsstridsgrupper i högre omfattning på markarenan. Trots vad som förefaller vara en ökad satsning på högre förbandsenheter.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Carnegie Endowment for International Peace 1 (Engelska)

Central Intelligence Agency 1 (Engelska)

Röda Stjärnan 1 (Ryska)

Ośrodek Studiów Wschodnich 1 (Engelska)

RIA Novosti 1(Ryska)

Rysslands Försvarsministerium 1, 2, 3, 4(Ryska)

Totalförsvarets forskningsinstitut 1, 2(Svenska)

Department of the Army. The Soviet Army: Troops, Organization, and Equipment. Washington DC: Department of the Army, 1991.

Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2002, s. 81.

International Institute for Strategic Studies. Military Balance 2016. London: International Institute for Strategic Studies, 2016

Krause, Michael D. Phillips, R. Cody. Historical perspectives of the operational art. Washington, DC: United States Army, 2005.

Naveh, Shimon. In pursuit of military excellence: the evolution of operational theory. London: Frank Cass, 1997.

Ulfving, Lars. Rysk krigskonst. Stockholm: Krigsvetenskapliga instutitionen, Försvarshögskolan, 2005.

Slutnoter

1Krasnaja Zvezda. Buvaltsev, Ivan. Udarniki ratnoy strady. 2017. http://redstar.ru/index.php/component/k2/item/33124-udarniki-ratnoj-strady(Hämtad 2017-05-23)

2Ulfving, Lars. Rysk krigskonst. Stockholm: Krigsvetenskapliga instutitionen, Försvarshögskolan, 2005, s. 28.

Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2002, s. 81.

Naveh, Shimon. In pursuit of military excellence: the evolution of operational theory. London: Frank Cass, 1997, s. 11, 17-18, 165, 179.

3Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. V Zapadnom voyennom okrug k prisvoyeniyu zvaniya Udarnyy predstavleny 14 podrazdeleniy, voinskikh chastey i soyedineniy. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12124071@egNews(Hämtad 2017-05-23)

4RIA Novosti. V VDV poyavilis udarnyye podrazdeleniya. 2017. https://ria.ru/defense_safety/20170519/1494634054.html(Hämtad 2017-05-23)

5Hedenskog, Jakob. Vendil Pallin, Carolina (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2013. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2013, s. 28.

6 Department of the Army. The Soviet Army: Troops, Organization, and Equipment. Washington DC: Department of the Army, 1991, s. 4-145-146.

7 Central Intelligence Agency. The Soviet Operational Maneuver Group. Washington, D.C. : Central Intelligence Agency, 1983, s. III, 1.

8 Ibid. s. 1.

Ulfving, Lars. Rysk krigskonst. Stockholm: Krigsvetenskapliga instutitionen, Försvarshögskolan, 2005, s. 240.

9Persson, Gudrun (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2016. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2016, s. 28.

10 Central Intelligence Agency. The Soviet Operational Maneuver Group. Washington, D.C. : Central Intelligence Agency, 1983, s. 2.

11 International Institute for Strategic Studies. Military Balance 2016. London: International Institute for Strategic Studies, 2016, s. 22-24.

12 Ibid.

13 Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. V ZVO nachalas vnezapnaya proverka boyevoy gotovnosti voinskikh chastey i soyedineniy. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12111950@egNews(Hämtad 2017-05-23)

14Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. V YUVO budet aprobirovana novaya sistema vnezapnykh proverok. 2017. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12120582@egNews(Hämtad 2017-05-23)

15 Carnegie Endowment for International Peace. Giles, Keir. Assessing Russia’s Reorganized and Rearmed Military. 2017. http://carnegieendowment.org/2017/05/03/assessing-russia-s-reorganized-and-rearmed-military-pub-69853(Hämtad 2017-05-23)

16 Krause, Michael D. Phillips, R. Cody. Historical perspectives of the operational art. Washington, DC: United States Army, 2005, s. 250, 256.

17 Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Okolo 100 proverok boyevoy gotovnosti voysk provedeno s nachala etogo goda v Zapadnom voyennom okruge. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12119229@egNews(Hämtad 2017-05-23)

18Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Boleye 35,5 tys. voyennosluzhashchikh ZVO, zavershayushchikh sluzhbu po prizyvu, budet uvoleno v zapas. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12119490@egNews(Hämtad 2017-05-23)

19 Ośrodek Studiów Wschodnich. Wilk, Andrzej. Russian army justifies its reforms. 2013. https://www.osw.waw.pl/en/publikacje/osw-commentary/2013-06-26/russian-army-justifies-its-reforms(Hämtad 2017-05-23)

Bataljonsstridsgrupper

Sammanfattning
Ryssland har en lång tradition avseende utnyttjande av bataljonsstridsgrupper vid genomförandet av strid. Denna tradition får anses vidareutvecklats med införandet av kontrakterade soldater, vilket medgett att de ryska väpnade styrkorna i dagsläget har förmågan att med väldigt kort varsel uppbåda en relativt stor förbandsmassa. Styrkan i dessa bataljonsstridsgrupper förefaller vara den relativt höga graden av verkan som kan utvecklas, medan svagheten är en underdimensionerad ledning samt underhållsfunktion, därtill krävs en högre taktisk ledning om kraftsamling skall genomföras i tid och rum. För att uppnå full handlingsfrihet med dessa bataljonsstridsgrupper krävs sannolikt 36 timmars förberedelsetid, för att täcka de inneboende svagheterna i utformningen av stridsgrupperna. Inom det västra militärdistriktet (MD V) finns det bedömt 30-35 bataljonsstridsgrupper i dagsläget.
Analys
Under inledningen av April månad 2017, publicerade nyhetsbolaget Reuters ett citat ur den Litauiska säkerhetstjänstens, ValstybesSaugumo Departementas, årsrapport, där de konkluderat att Ryssland innehar förmågan att angripa de baltiska staterna inom 24 timmar, här skall tilläggas att den Litauiska bedömningen beskrev 24-48 timmar. Vilket medför att NATO ej bedöms ha förmågan att respondera med andra förband än de som finns gripbara i Baltikum.1
Vad som möjliggör denna snabba förmåga att agera är upprättandet av två eller flera bataljonsstridsgrupper inom respektive manöverbrigad hos de ryska väpnade styrkorna, med kontrakterade soldater.2Det ryska utnyttjandet av bataljonsstridsgrupper, är ingen ny företeelse. Under hela det kalla kriget fanns denna förmåga och den övades även. Under konflikten i Tjetjenien utnyttjades även det konceptet.3 Dock är det inte fören under konflikten i Ukraina som detta koncept börjat accentueras i någon större omfattning och belysas, dock får det anses vara införandet av kontrakterade soldater som gjort att själva konceptet hamnat i en annan dagar. Då det möjliggör att agera snabbare.
Bild 1. Utformning av tidiga bataljonsstridsgrupper intill 2014.
I tidskriften Red Diamond, beskrivs i en artikel dels hur bataljonsstridsgrupper var uppbyggda i slutskedet av det kalla kriget d.v.s. hur de utnyttjades i Afghanistan, dels hur konflikten i Tjetjenien utvecklade bataljonsstridsgrupperna. I både Tjetjenien och Afghanistan har man haft tre stycken mekaniserade/motoriserade kompanier, samt i Afghanistan ett stridsvagnskompani i Tjetjenien utgjorde detta en förmågeförstärkare som kunde tillföras. En annan skillnad mellan Tjetjenien och Afghanistan var att man minskade mängden artilleri från två kompanier till ett kompani. Dock tillfördes i Tjetjenien förmåga att verka med brandstridsmedel.4
Bild 2. Möjlig utformning av bataljonsstridsgrupper från 2014.
Ur Ukraina perspektivet förefaller sammansättningen av dessa bataljonsstridsgrupper ej vara generisk utan kan variera kring vilka förmågor som sätts samman. The Potamac Foundation beskriver att dessa stridsgrupper består av ett stridsvagnskompani, tre stycken mekaniserade kompanier, ett pansarvärnskompani, två eller tre artilleri/raketartilleri kompanier och två luftvärnskompanier.5Medan International Institute for Strategic Studies beskriver att de består av ett stridsvagnskompani, två mekaniserade kompanier, ett artillerikompani och ett raketartillerikompani.6
En bataljonsstridsgrupp bedöms bestå av cirka 700-800 soldater därtill finns det även förstärkta bataljonsstridsgrupper som består av cirka 900 soldater, dessa är kontrakterade soldater vilket skapar den relativt korta responstiden från det att en order ges till det att en uppgift kan börja lösas. Mängden bataljonsstridsgrupper inom de ryska väpnade styrkorna har gradvis ökat sedan 2015 då det fanns 66 stycken, 2016 var siffran 96, för 2017 planerar man att ha 115 och 2018 är planen att 125 stycken bataljonsstridsgrupper skall finnas tillgängliga.7
Bild 3. Tillväxttakt av bataljonsstridsgrupper.
Under inledningen av 2016 bedömdes det finnas 22 stycken bataljonsstridsgrupper inom det västra militärdistriktet (MD V) samt i det södra militärdistriktet (MD S) skulle det finnas cirka 30 stycken bataljonsstridsgrupper.8 Detta skulle innebära att en övervägande majoritet av bataljonsstridsgrupperna fanns inom MD S och V, medan en mindre del fanns i det centrala (MD C) och östra militärdistriktet (MD Ö) under 2015 och inledningen av 2016. Här finns givetvis möjligheten att bataljonsstridsgrupper flyttats från MD C och Ö till MD S maa. konflikten i östra Ukraina. Vid inledningen av 2017 så framkom även uppgifter om att 21 stycken bataljonsstridsgrupper skulle finnas i MD C.9
Om mängden bataljonsstridsgrupper är korrekta för 2016, skulle det innebära om man räknar på 800 individer i respektive stridsgrupp att 76,800 soldater, underofficerare och officerare finns gripbara för att kunna ingå i bataljonsstridsgrupper. Den 01OKT2016 delgavs uppgifter om att mängden kontrakterade soldater och underofficerare i den ryska armén uppgick till cirka 109,000 och målsättningen var att uppnå cirka 130,000 innan årets slut.10 Således skulle mängden bataljonsstridsgrupper som uppgivits för 2016 vara en fullt möjlig siffra, maa. mängden anställd personal.
Sett till den förbandsförstärkning som de ryska väpnade styrkorna genomfört inom MD V sedan inledningen av 2016, bör andelen bataljonsstridsgrupper ökat något.11 Varpå en rimlig siffra torde vara att närmare 30 stycken bataljonsstridsgrupper finns inom MD V i dagsläget. Vilket skulle innebära räknat på 800 individer, en gripbar styrka om cirka 24,000 individer. Utöver detta så finns inom varje luftlandsättningsdivision en gripbar bataljon12och sannolikt finns motsvarande system inom marininfanteriet. Vilket skulle kunna ge en siffra om 30 till 35 gripbara bataljonsstridsgrupper om även luftlandsättningstrupperna och marininfanteriet inom MD V inräknas.
Sannolikt skulle en omgruppering av bataljonsstridsgrupper från MD C kunna genomföras mycket snabbt till MD V. I slutet av 2015 framkom uppgifter att Ryssland, skulle inneha förmågan att under 72 timmar kunna lufttransportera uppemot 60,000 soldater.13Dock är det enbart soldater och viss utrustning, för att förflytta tyngre utrustning innebär det fortsatt järnvägstransporter, vilket ökar tilltransporttiden något. Inom MD V finns dock två brigaddepåer14 som snabbt skulle kunna utrusta influgen personal, vilket skulle kunna innebära att mängden bataljonsstridsgrupper snabbt skulle kunna öka.
Inleder vi med att notera skillnader mellan koncepten från det kalla kriget till nutid, så förefaller man ökat mängden eldkraft hos bataljonsstridsgrupperna, således kan man bedöma att förmågan verkan är mycket god hos dessa stridsgrupper, vilket även rapporter från Ukraina pekar på. Dock har det ej rapporterats något om det stödkompani med ingenjörs-, sjukvårds-, sambands/lednings-, underhålls- och reparationsresurser. Detta ingår troligtvis fortfarande inom bataljonsstridsgrupperna, dock får den anses vara något underdimensionerad för att kunna klara en högre stridsfrekvens.
Med hänsyn till den underdimensionerade stödfunktionen hos stridsgrupperna, får det anses vara troligt att det krävs en fungerande underhållsfunktion i bakgrunden för att kunna lösa stridsuppgifter med en högre stridsfrekvensen såsom mot en högteknologisk kvalificerad motståndare. Därutöver för att kunna kraftsamla och därmed nå ett avgörande kommer det krävas en högre taktisk ledning för att leda bataljonsstridsgrupperna d.v.s. att de förs samman i en brigadliknande struktur och leds av en högre ledningsnivå.
Där kan nästa svaghet eller åtminstone friktion uppmärksammas. Då det ofta innebär friktioner med att tillfälligt föra samman fristående enheter till strukturer och en tillfällig högre ledning. Sannolikt övas dock detta relativt frekvent vid de otaliga beredskapskontroller som genomförs i Ryssland, vilket man även kan läsa mellan raderna, i rapporteringen. Dock att t.ex. ta en brigadsledning och föra samman fyra eller flera bataljonsstridsgrupper från minst två brigader, kommer troligtvis innebära friktioner.
Således, de två stora styrkorna med utnyttjandet av dessa bataljonsstridsgrupper är den korta responstiden det medger samt den tydliga förmågan till att kunna verka med hög eldkraft. Två svagheter är dels den underdimensionerade stödfunktionen, dels för att kunna nå ett avgörande krävs det att dessa bataljonsstridsgrupper tillfälligt inordnas i en brigadliknande struktur, vilket troligtvis kommer medföra friktioner.
Sett till detta så innebär det att en viktig indikator på om någon form av militär operation förbereds är framförandet av, dels lednings- och sambandsförband, dels logistikförband. Då bataljonsstridsgrupperna kan bedömas inneha en underhållssäkerhet om cirka två till fyra dygn högintensiv strid, kommer det krävas att ytterligare logistikförband förs fram för att kunna underhållsersätta stridsgrupperna. På samma sätt kommer det krävas lednings- och sambandsförmåga för att kunna koordinera stridsgruppernas strid.
Sannolikt finns det tillräckligt med kontrakterad personal vid logistikförbanden för att kunna understödja till del, dock får det enbart anses vara begränsat stöd som kan ges. Då det t.ex. kan ses som ett normerande värde att en brigad (innehållande tre till fyra manöverbataljoner) kräver en underhållsbataljon med olika förmågor men även bakre etappförband som kan föra fram drivmedel, ammunition o.dyl. till omlastningsplatser för underhållsbataljonerna.
Vilket innebär att det kommer krävas något mer förberedelsetid än enbart 24 timmar om stridsfrekvensen kan anses vara högintensiv, vilket den sannolikt är mot en högteknologisk kvalificerad motståndare. Givetvis kan en risktagning tas, som innebär att t.ex. logistikförband förs fram efter militära operationer har påbörjats, men det skulle även göra manöverförbanden mycket sårbara och gripbara om tilltransportplaner o.dyl. för logistikförbanden ej fungerar.
Dock accentuerar detta väldigt tydligt att ett konfliktförlopp kan starta väldigt snabbt, tar vi t.ex. en incident över Östersjön mellan NATO och Ryssland, som på något sätt eskalerar och startar en kedjereaktion vilket får ses som det troliga scenariot,15så kan en relativt stor lokal väpnad konflikt vara under uppsegling inom loppet av 24-36 timmar. Med anledning av de förbandsmassor som finns gripbara med kort varsel.
Detta skapar även svårigheter för det svenska beredskapssystemet, där försvarsbeslutet stipulerar att huvuddelen av försvarsmaktens stående- och kontraktsförband skall vara gripbara för att lösa krigsuppgifter inom några dagar,16 detta torde kunna tolkas som 48-96 timmar. Vilket skulle försätta Försvarsmakten i en tydlig efterhandssituation, i händelse av en väpnad konflikt i Östersjöregionen. Vilket kanske skall ses som det mest allvarliga, då den numerär som kan respondera inom 24 timmar inom den svenska Försvarsmakten får ses som relativt låg.
Slutsats
Den ryska utvecklingen av bataljonsstridsgrupper bestående av kontrakterad personal, har medgett att Ryssland i dagsläget besitter en relativt stor styrka med förband, som snabbt kan utnyttjas. Detta skapar förmågan till handlingsfrihet och överraskning för den ryska politiska ledningen och dess generalstab. Detta innebär även att t.ex. en incident mellan NATO och Ryssland i Östersjöregionen, väldigt snabbt kan eskalera till en lokal väpnad konflikt om inte incidenten avhjälps. Fortsatt får det anses vara troligt att förmågan att kunna verka fullt ut, d.v.s. fullhandlingsfrihet, med dessa stridsgrupper ligger inom 36 timmar, men operationer kan inledas inom 24 timmar med viss risktagning.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Center For Strategic & International Studies 1, 2(Engelska)
Försvarsmakten 1(Svenska)
Regeringen 1(Svenska)
Reuters 1(Engelska)
Rysslands Försvarsministerium 1(Ryska)
TASS 1, 2(Engelska)
The Potomac Foundation 1(Engelska)
Totalförsvarets forskningsinstitut 1(Svenska)
Valstybes Saugumo Departementas 1(Engelska)
Slutnoter
1Reuters. Sytas, Andrius. Lithuania says Russia has ability to launch Baltic attack in 24 hours. 2017. http://www.reuters.com/article/us-lithuania-russia-idUSKBN1750Z0(Hämtad 2017-05-02)
Valstybes Saugumo Departementas. National Security Threat Assessment. 2017. Vilnius: Valstybes Saugumo Departementas, 2017, s. 6
2Interfax. Chislo batal’onnykh grupp, sostoyashchikh iz kontraktnikov, v rossiyskoy armii cherez dva goda dostignet 125 – nachal’nik Genshtaba VS RF. 2016. http://militarynews.ru/story.asp?rid=1&nid=425709(Hämtad 2017-05-02)
3Grau, Lester W. Restructuring the Tactical Russian Army for Unconventional Warfare. Red Diamond. vol 5. no 2 (2014): 4-8.
4Ibid.
5The Potomac Foundation. Karber, Phillip. Thibeault, Joshua. Russia’s New Generation Warfare. 2016. http://www.thepotomacfoundation.org/russias-new-generation-warfare-2/(Hämtad 2017-05-02)
6International Institute for Strategic Studies. Military Balance 2017. London: International Institute for Strategic Studies, 2017, s. 184.
7Valstybes Saugumo Departementas. National Security Threat Assessment. 2017. Vilnius: Valstybes Saugumo Departementas, 2017, s. 6
Interfax. Chislo batal’onnykh grupp, sostoyashchikh iz kontraktnikov, v rossiyskoy armii cherez dva goda dostignet 125 – nachal’nik Genshtaba VS RF. 2016. http://militarynews.ru/story.asp?rid=1&nid=425709(Hämtad 2017-05-02)
8Hicks, Kathleen H. Conley, Heather A. Evaluating Future U.S. Army Force Posture in Europe: Phase I Report. New York: Center For Strategic & International Studies, 2016, s. 2.
9Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. V Moskve sostoyalos’ zasedaniye Kollegii Ministerstva oborony Rossii. 2017. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12115980@egNews(Hämtad 2017-05-02)
10TASS. Number of contract servicemen in Russian Army to total 130,000 — commander. 2016. http://tass.com/defense/903401(Hämtad 2017-05-02)
11TASS. Russia to set up 3 divisions to counteract NATO — defense minister. 2016. http://tass.com/defense/873755(Hämtad 2017-05-02)
12Hedenskog, Jakob. Vendil Pallin, Carolina (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2013. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2013, s. 28.
13Center For Strategic & International Studies. Rathke, Jeffrey. ‘Can NATO Deter Russia in View of the Conventional Military Imbalance in the East?’. 2015. https://www.csis.org/analysis/can-nato-deter-russia-view-conventional-military-imbalance-east(Hämtad 2017-05-02)
14International Institute for Strategic Studies. Military Balance 2017. London: International Institute for Strategic Studies, 2017, s. 218.
15Försvarsmakten. Försvarsmaktens budgetunderlag för 2018 med särskilda redovisningar. Stockholm: Försvarsmakten, 2017, s. 3-4.

16Proposition 2014/15:109. Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020. s. 66.

Intermediate Range Missiles – Back to the 1970s

by Stefan Forss [1] It may be too late to save the INF Treaty, Brookings Senior Fellow, Ambassador Steven Pifer stated recently. “From bases in western Russia, nuclear-armed Russian SSC-8 GLCMs could target Helsinki, Stockholm, Copenhagen, Berlin, Vienna, Prague, Budapest, Rome, Athens, Ankara, and even Paris and London”, he wrote and suggested that Washington “should seek […]

ÖB’s sega gubbar?

av Frank Rosenius I det övergripande styrdokumentet för hur försvaret skall agera om Sverige angripas militärt – ÖB militärstrategiska doktrin – kan man tolka general Bydén så att om vi inte har fått stöd från annan nation när ett militärt angrepp inleds, då skall vi följa en tydlig defensiv strategi – ”vi skall inte förlora […]

Sovjetisk miniubåtsförmåga 1945-63

Sammanfattning
Sovjetunionen förefaller övertagit, dels miniubåtar, dels konstruktionskunnande från Tyskland vid andra världskrigets slut. Detta förefaller de senare vidareutvecklat till egna konstruktioner och ett eget taktiskt uppträdande. Perioden fr.o.m. 1945 intill inledningen av 1960-talet var sannolikt en formativ period för det sovjetiska miniubåtssystemet. Efter 1963 finns ytterst lite beskrivit om sovjetisk miniubåtsförmåga i CIA avhemligade arkiv, detta kan tyda på att det taktiska uppträdandet hos miniubåtsförbanden fr.o.m. mitten/slutet av 1960-talet intill det kalla krigets slut kom att vara snarlikt. Därtill att uppträdandet/utnyttjandet av miniubåtssystemet även förändrades under mitten/slutet av 1960-talet.
Analys
Vid 1953 bedömdes Sovjetunionen, enligt den amerikanska underrättelsetjänsten Central Intelligence Agency(CIA), inneha cirka 70 miniubåtar, varav 20 var av den tyska andra världskrigs konstruktionen Seehund. De ytterligare 50 var av Sovjetunionen designade och byggda, dock utgjorde den tyska Seehund grundmodell, konstruktionen hade dock erhållit förbättringar. Vad avser basering så framhåller CIA att dessa farkoster kan agera från i praktiken vilken marinbas som helst eller lämpliga fartyg.1
I ett dokument från 1953, av CIA bedömd som obekräftadeuppgifter, förefaller dessa miniubåtar kunnat varit fördelade på tre mariner, Östersjömarinen, Svartahavsmarinen och Stilla havsmarinen.2En intressant notering från 1953 är en observation från hamnen i Novorossijsk vid Svarta Havet där en tysk miniubåt, antagligen en Seehund, ligger upplagd och är trasig.3 Vid Rosta varvet i Murmanskfjorden, observerades 1957 totalt sex stycken miniubåtar i anslutning till ett moderfartyg, vilket tyder på att Norramarinen även hade miniubåtar i slutet av 1950-talet.4
Vid Feodosija och Vladivostok, förefaller CIA bedömt att produktion av miniubåtar genomfördes, under slutet av 1940-talet och mitten av 1950-talet,5 troligtvis genomfördes produktion även på andra platser än de nämnda. I slutet av 1950-talet förefaller CIA även identifierat konstruktionsarbetet på en miniubåt i Murmanskområdet, denna bedömdes kunna ta två besättningsmän.6 Vid 1959 uppskattades antalet miniubåtar samt äldre ubåtar, i huvudsak 1930-tals konstruktioner, till mellan 100-120 stycken.7 Det får anses något oklart till varför CIA ”klumpar” ihop äldre ubåtskonstruktioner med miniubåtar. Sannolikt är antalet miniubåtar något lägre än under inledningen av 1950-talet, bedömt är antalet cirka 50 stycken.
Den 27MAJ19155 vid 16:00 tiden genomfördes en observation vid Kalbod (sic!), mest troligt den finska fyren Porkala i Finska viken vid Kallbådan grundet, av ett flertal (10-12) sovjetiska miniubåtar som bogserades i östlig riktning. De trålare som bogserade miniubåtarna var av samma typ som hade observerats vidÖresund enligt rapporten. Längden på miniubåtarna skall ha varit 15 – 18 meter, samtliga miniubåtar var av samma konstruktion bortsett från en, där det saknades torn. Hos de övriga miniubåtarna var tornet placerat på mitten av skrovet, färgen skall ha varit mörkgrå.8 I en annan underrättelserapport från 1955, rapporteras om två miniubåtar i Gdansk hamn, dessa miniubåtar hade även en längd om 15-18 meter, ingen beväpning kunde observeras på miniubåtarna.9
I en underrättelseorientering till den amerikanska presidenten från 14JAN1963 delges att det sovjetiska fraktfartyget Simferopol, bedömdes transportera en eller flera miniubåtar till Kuba. Detta baserades på att en miniubåt hade observerats 04OKT1962 vid det hamnområde i Leningrad, nuvarande St Petersburg, som normalt utnyttjades för att transportera materiel/varor till Kuba. Därtill beskrivs i rapporten den operationella radien för sovjetiska miniubåtar till 40 kilometer.10
I en intern underrättelseorientering från 15JAN1963 avseende den tidigare, möjliga, beskrivna leveransen av sovjetisk miniubåt/-ar till Kuba, påtalas att sovjetiska miniubåtar, dels har väldigt kort räckvidd, dels lämpar sig främst för hamn- och kustförsvar. Därtill påtalas att dessa miniubåtar ej skulle kunna utgå från Kuba gentemot den amerikanska kusten för att genomföra operationer. Sannolikt baserat på den allt för korta räckvidden, men att de skulle kunna bogseras eller bäras av ett moderfartyg till ett operationsområde.11
I en underrättelseorientering från 26JUL1963, delges att Egypten skulle sjösätta en miniubåt som bestod av delar från det s.k. sovjetblocket. Enligt orienteringen var konstruktionen av polsk design och konstruktion samt att dess delar skulle fraktats till Egypten. Enligt samma orientering så påpekas att det ej fanns några kända polskt konstruerande miniubåtar, däremot att Sovjetunionen vid samma tidpunkt, som minst hade en känd miniubåtsklass. Därtill att sovjetisk marin krigsmateriel tidigare hade skickats till andra länder via Polen.12
I det svenska T-kontorets, benämningen på den militära underrättelsetjänsten mellan 1946-1965, arkiv finns uppgifter från 1946 avseende en observation, på en tidigare tysk miniubåt av modellen Seeteufel. Observationen av denna miniubåt skall ha gjorts i Kronstadt, vad som är intressant med Seeteufel är att denna miniubåt var försedd med bandaggregat, för att kunna ta sig upp och ned ur vatten vid långgrunda stränder.13 Därtill förefaller de konstruktörer som utvecklade Seeteufel, omhändertagits av Sovjetunionen och fortsatt sitt arbete efter andra världskriget, men för Sovjetunionens räkning.14
Således det vi kan se under den aktuella perioden 1945 intill inledning av 1960-talet, är att Sovjetunionen inledningsvis förefaller utnyttjat beslagtagen krigsmateriel från Tyskland, för att därefter vidareutveckla en egen konstruktion baserad på den beslagtagna materielen. Under inledningen av 1950-talet, har de utvecklat en egen förmåga att producera miniubåtar. Sannolikt fanns denna tidigare, dock måste de ansett att den tyska konstruktionen Seehund, var mer ändamålsenlig, då de valt att vidareutveckla den istället för att gå i ett helt eget konstruktionsspår.
Någon gång under 1950-talet avyttras sannolikt de sista Seehund miniubåtarna, då Sovjetunionen under inledningen av 1960-talet enbart förefaller inneha en miniubåtstyp. Här finns givetvis möjligheten att ytterligare modeller fanns som CIA ej hade kännedom om, eller att dessa handlingar av olika skäl ej avhemligats.
Under inledningen av 1950-talet förefaller den sovjetiska Östersjömarinen förfogat över minst 10 stycken miniubåtar. Sannolikt var modellen den vidareutvecklade Seehund. Därtill förefaller de antingen byggt upp eller redan innehaft förmåga att genomföra längre transporter med dessa, som minst med bogsering. Detta visar även på att de såg framför sig att detta miniubåtssystem skulle utnyttjas för operationer bortom egen kust. Då de sovjetiska baseringsmöjligheterna längs den nuvarande baltiska kusten, borde medgett att de kunde verka utan bogsering, i händelse av en väpnad konflikt.
Sannolikt innehade Sovjetunionen förmågan att basera miniubåtar på fartyg och sjösätta dessa med lyftkran motsv. vid inledningen av 1960-talet. Denna förmåga kan givetvis funnits tidigare, men utifrån de rapporter som avhemligats så blir det mest framträdande från 1960-talet och framåt, då detta nämns som en metod. Bogsering kvarstod sannolikt fortfarande som en metod för in- och uttransport av miniubåtar. Någon större skillnad i räckvidd förefaller ej framträtt från 1945 intill 1963 för de sovjetiska miniubåtarna.
Vad som är intressant att notera är avsaknaden av information rörande det sovjetiska miniubåtssystemet i CIA avhemligade arkiv från 1963 och framåt. Vid ett antal tillfällen kan man få upp information, då rör det enbart att man identifierat miniubåtar genom satellitfotografering, inget mer utfyllande än så. En möjlig förklaring till detta, är det beslut som Politbyrån skall ha fattat vid inledningen av 1970-talet, om ett mer offensivt agerande med ubåtar i form av inträngningsoperationer.15 Varvid den amerikanska underrättelsetjänsten ej vill avslöja vad de känner till avseende teknik och ffa. taktik med miniubåtar. Då detta förfarande skulle kunna vara detsamma, nu som då.
Ett annat intressant perspektiv till avsaknaden av information kan vara att det är i samma period d.v.s. under inledningen av 1960-talet, som de marina spetsnazförbanden erhållit tillräcklig förmåga att återigen börja verka, efter dess nedläggning vid andra världskriget slut och återskapande under inledningen av 1950-talet.16 Inom samma tidsperiod kan Sovjetunionen även börjat kombinera miniubåtar och dykare. Vilket ytterligare skulle kunna förklara avsaknaden av information i CIA arkiv, kring sovjetisk miniubåtsförmåga från 1960-talet och framåt.
Ur ett svenskt perspektiv är en historiska uppgifter från den aktuella tiden, intressant att lyfta fram. Den 11SEP1955 observerades vad som förefaller varit en miniubåt utanför Pinhättan vid Barsebäck, trots en teckning på tornet kom observationen att avfärdas. Därefter gjordes ytterligare en observation i November 1955 vid Öresund. Vid den utvärderingen framkom det att det troligtvis rört som om en miniubåt. Någon definitiv nationalitetsbestämning förefaller ej genomförts.17
Slutsats
Sannolikt utgjorde perioden 1945 intill mitten av 1960-talet en formativ period för den sovjetiska miniubåtsförmågan d.v.s. man utvecklade teknik samt taktik kring hur dessa system skulle utnyttjas. Avsaknaden av underrättelserapporter avseende sovjetisk miniubåtsförmåga fr.o.m. mitten av 1960-talet och framåt kan tyda på att mycket av taktiken fortsatt är densamma, samt kunskapen om tekniska landvinningar vid de generationsskiften i teknik som genomfördes av Sovjetunionen intill Projekt 865 Piranja, vill hemlighållas av CIA.
Have a good one! // Jägarchefen
Edit 08FEB2017: Tack Corporal Frisk för tipset avseende Porkola fyr vid Kallbådan grund!

Källförteckning
Central Intelligence Agency 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13(Engelska)
Fältström, Herman (red). På spaning efter det okända: bilder från det kalla krigets ubåtsjakt. Stockholm: Försvarshögskolan i samverkan med Kungl. Krigsvetenskapsakademien och Kungl. Örlogsmannasällskapet, 2010.
Galeotti, Mark. Spetsnaz: Russia’s special forces. Oxford: Osprey Publishing, 2015.
Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. 2010. Stockholm: Santérus, 2010.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Slutnoter
1Central Intelligence Agency. Soviet Midget Submarines. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1953. s. 1.
2Central Intelligence Agency. Soviet Midget Submarines – Unevaluated Information. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1953. s. 1-2.
3Central Intelligence Agency. Port of Novorossiysk. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1953. s. 1.
4Central Intelligence Agency. Soviet Naval Vessels Sighted in the Kolskiy zaliv. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1957a. s. 5.
5Central Intelligence Agency. Data on Soviet Naval Organisation, Equipment and Strength in the Far East. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1948. s. 1.
Central Intelligence Agency. Photographic Intelligence Brief. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1956. s. 1.
6Central Intelligence Agency. Soviet Naval Vessels Sighted in the Kolskiy Zaliv. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1957b. s. 9.
7Central Intelligence Agency. Strength Breakdown of the Soviet Navy and the Soviet Pacific Fleet. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1959. s. 3.
8Central Intelligence Agency. Midget Submarines. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1955. s. 2-3.
9Central Intelligence Agency. Port Information: Gdansk – Unevaluated Information. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1963. s. 2.
10Central Intelligence Agency. The President’s Intelligence Checklist. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1963. s. 7.
11Central Intelligence Agency. Central Intelligence Bulletin. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1963a. s. 8.
12Central Intelligence Agency. Central Intelligence Bulletin. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1963b. s. 7.
13Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. 2010. Stockholm: Santérus, 2010. s. 147.
14Fältström, Herman (red). På spaning efter det okända: bilder från det kalla krigets ubåtsjakt. Stockholm: Försvarshögskolan i samverkan med Kungl. Krigsvetenskapsakademien och Kungl. Örlogsmannasällskapet, 2010. s. 13
15Ševčenko, Arkadij Nikolaevič. Att bryta med Moskva. Stockholm: Bonnier, cop. 1985. citerad i Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. 2010. Stockholm: Santérus, 2010. s. 158.
16Galeotti, Mark. Spetsnaz: Russia’s special forces. Oxford: Osprey Publishing, 2015. s. 14-15.

17Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011. s. 502-504.

Vi ville det bästa, det blev som alltid

Khoteli kak luchshe, poluchilos’ kak vsegda (Vi ville det bästa, det blev som alltid). De bevingade orden är Viktor Chernomyrdins, Rysslands premiärminister 1992-98, och fälldes efter en misslyckad monetär reform som förvärrade den kris Ryssland genomlevde efter Sovjetunionens uppbrott. Efter att ha följt … Continue reading

Julkrönika: I den omedelbara tillfredsställelsens tid

Alla som känner någon form av rimlig samtidsångest har ställt sig frågan “Hur ser det ut när ungdomarna uppfostrade i den omedelbara tillfredsställelsens samhälle tar över?”. Omedelbar tillfredställelse (instant gratification) är det enkla och omedelbara, som får ses i motsatsförhållande … Continue reading

Bästa svenska filmen om andra världskriget

Med 3600 hästkrafter flöt hon över minfälten och nådde den svenska västkusten.

Varför känner inte fler till HMS Gay Viking, som bilden ovan föreställer? (F.k. har ordet gay flera betydelser.) Hon skulle lätt kunna spela en huvudroll i en riktigt fartfylld film om Sverige under andra världskriget.

Jag skyller följande blogginlägg på att jag blev rejält inspirerad av senaste numret av tidningen Soldat & Teknik (6/2016). Till att börja med log jag stort av en av de märkligaste historierna jag läst om stridsvagnar i Sverige. Stefan Nilsson berättar den osannolika men verkliga historien om hur en f.d. östtysk armétekniker specialiserad på sovjetiskt pansar råkade dyka upp när en T-55 stridsvagn hos Smålands Militärhistoriska Sällskap började bli problematisk. Bra tajming där. I samma nummer av Soldat & Teknik finns en artikel av Bengt Carlén som har de flesta ingredienser man kan önska sig av en stark film om andra världskriget: fräcka specialoperationer med hypersnabba brittiska smugglingsfartyg av mahogny som hade radar ombord driven av trampcyklar. Om fartygen kom förbi den tyska marinen och nådde den svenska västkusten för att hämta motståndsmän och kullager – som de allierade behövde extra mycket inför D-dagen – så gällde det att lura väntande tyska spioner. En tysk spionsändare hittades i ett lönnutrymme i ett hus på västkusten först tjugo år senare, och finns avbildad i artikeln.

Det är bisarrt att den verkliga thrillern om HMS Gay Viking och de andra blockadbrytarna inte blivit film för länge sedan. Eller någon annan av operationerna i Sverige med koppling till Special Operations Executive (SOE), eller sovjetiska NKVD och amerikanska OSS. Alla tre bedrev specialoperationer i eller från Sverige (NKVD även före krigsutbrottet). Nu finns i alla fall en färsk bok med allt önskvärt stoff för ett filmmanus kring västkustens operationer, De glömda blockadbrytarna av Anders Johansson.

Svenska filmare har inte missat andra världskriget. Det har faktiskt gjorts fler svenska filmer om temat än vad filmkritiker verkar känna till. Filmer med viss koppling till krigshändelserna gjordes medan kriget ännu utspelade sig. ”En dag skall gry” (1944) handlade om ett tragiskt kärleksöde bland svenska finlandsfrivilliga. Men sen skulle det dröja väldigt länge till nästa produktion, om man inte ska räkna TV-serien ”Någonstans i Sverige” (1973) som en slags film. Den första riktiga svenska spelfilmen efter 1944 med andra världskriget som viktigt inslag var nog filmen ”1939” som kom 1989. Men någon actionfilm var det inte, snarare skildrade filmen en ung kvinnas kärleksdrama i beredskapsmiljö.

Året därpå, 1990, kom en mer krigsrelaterad film i form av ”God afton, herr Wallenberg”. Men här var det inte händelser i Norden som skildrades utan Raoul Wallenberg och SS i Ungern. Också vampyrfilmen ”Frostbiten” (2006) innehöll scener med SS-soldater, men åter igen långt från Sverige – denna gång i Ukraina.

Men så hände något, 2011, för då kom filmen ”Gränsen”. Detta var en film som definitivt hade fokus på svenska soldater och andra världskriget. Flera saker med ”Gränsen” var imponerande, som vackert foto och gott om militära detaljer. Emellertid utspelade sig den mest fiktiva storyn till största delen på norsk sida om gränsen. Så någon renodlad film om Sverige under andra världskriget var det inte. Det var ännu mindre ”En fiende att dö för” (2012), som nästan helt utspelade sig kring och på Svalbard. ”Simon och ekarna” (2011) och ”Dom över död man” (2012) var definitivt mer fokuserade på Sverige under krigsåren, men hade få militära inslag.

Både ”Gränsen” och särskilt ”En fiende att dö för” blev lyckade filmer, men har bara en del respektive nästan ingenting att göra med faktiska händelser under andra världskriget. Man kan nog säga att det bara är två av alla ovan nämnda filmer som håller sig riktigt nära verkliga händelser under andra världskriget, nämligen ”God afton, herr Wallenberg” och ”Dom över död man”. Av dem utspelar sig endast den senare i Sverige.

I Stockholm och Luleå, i de svenska fjällen, på Gotland och på västkusten utspelade sig en rad ovanligt dramatiska händelser med både tyskar och allierade (för en sammanfattning, läs Tyskar och allierade i Sverige). Men av någon anledning har dessa händelser inte skildrats på bio.

Kärnvapen och missilförsvar – är debatten snedvriden?

av Stefan Forss ”Kärnvapnens återkomst på den europeiska scenen har överrumplat västländerna. I en värld där icke-spridning ersatte kärnvapennedrustning, kom den plötsliga återupptäckten att kärnvapen kan utnyttjas för att uppnå politiska och strategiska fördelar – och möjligen även användas – som en chock.” Det politiska huvudbudskapet i citatet ovan, hämtat från den finska Natoutredning som […]

Pruttande sillar, ubåtar och svag journalistik

Ekots ”nyhet” igår att det avgörande beviset för det initiala konstaterandet av en undervattenskränkning i oktober 2014 i efterhand visade sig vara felaktigt, illustrerar vilken förmåga som finns både hos allmänhet och journalister att läsa och förstå information.

Vidare illustreras återigen effekten rubriker och one-liners har på en mottagare. Utifrån dessa formar en mottagare undermedvetet sin bild av innehållet i en artikel, mer än artikelns faktiska innehåll (The Effects of Subtle Misinformation in News Headlines’, Journal of Experimental Psychology: Applied, Nr 4, 2014). I medias ständiga klick-jakt blir detta extra förödande.

Vad är det då som är nytt i frågan kring kränkningen hösten 2014? Inget.

Redan i september 2015 redovisade Försvarsmakten sin slutrapport kring händelserna i oktober 2014 och berättade då att det som initialt varit det avgörande beviset fallit bort.

”Försvarsmaktens slutliga analys visar att det liksom i höstas är ställt utom allt rimligt tvivel att svenskt inre vatten kränktes i Stockholms skärgård i oktober 2014.

Underlaget för denna bedömning består nu av ett betydligt bredare material än det som var tillgängligt direkt efter det att underrättelseoperationen avslutades. Försvarsmakten har nu en bättre kunskap och slutsatsen är bättre underbyggd än den var hösten 2014.”

Läget är nu sådant som det varit flera gånger tidigare i debatten kring undervattenskränkningar. En enda faktor tas ur sitt sammanhang och ges all fokus i den mediala täckningen. Det har hänt förut med ”pruttande sillstim”, lekande minkar, nu senast hos Ekot.

Försvarsmakten har genom decennierna helt misslyckats med att förklara hur spaning efter ubåtar går till. Det är inget hemligt och att förklara de generella principerna är heller inte svårt.

Att med passiv sonar lyssna efter motorljud och andra ljud som kommer från såväl ubåtar som andra farkoster och föremål, är bara en spaningsmetod. Man må misslyckas med en ljudidentifiering med hjälp av passiv sonar, men en sådan singulär faktor, kan endast genom bristfällig journalistik bli till ett falsifierande av hela förlopp av undervattensintrång.

Utöver passiv sonar, utgörs källorna normalt sett även av aktiv sonar (jämför ekolod), visuella observationer (både över och under ytan), signalspaning och i efterhand också inhämtning med mänskliga resurser (det kvällspressen skulle benämna hemliga agenter).

Aktiv sonar finns i flera olika typer och för olika ändamål. En konventionell aktiv sonar ger riktning och avstånd till en undervattenkontakt. En sonar med mycket fin upplösning som inte använder dopplerfilter, t.ex. en sid-scannande, kan ta en bild av en ubåt i undervattensläge, men det gäller då att det är fri sikt mellan sensorn och ubåten. Det blir därmed svårt att få till inne i skärgården, med dess ofta oregelbundna bottentopografi. Ett exempel på när det lyckats är den 28 meters miniubåt som fastnade på bild i havet utanför Oxelösund 1987 (Nils-Ove Jansson, Omöjlig Ubåt).

En sid-scannande sonar kan också användas för att upptäcka bottenspår, men där behöver komplettering ske i efterhand med visuella observationer (”sjöuggla” eller dykare) för att klassificera vad som gjort spåret. Fiskeredskap, ankare, eller framdrivningsystem på en undervattensfarkost?

Bottenspår från undervattensfarkost, underrättelseoperationen Örnen hösten 2014. Ur Försvarsmaktens pressunderlag 141114

De visuella observationerna kan dessutom handla om observationer om allt från själva farkosten till periskop eller annan utrustning. De kan också göras av både civil och militär personal. Oktober 2014 utgörs ett av bevisen av en privatperson som sett en ubåt som brutit ytan, vilket är en uppgift som sedan kan verifieras med inmätningar från en radarstation (DN). På samma sätt finns det också vid ett antal tillfällen militär personal som gjort observationer.

I efterhand kan också inhämtning med mänskliga resurser genomföras i annat land för att få veta mer om verksamheten (se t.ex. Per Andersson, ”Vad gjorde de här?”, Tidskrift i Sjöväsendet 3/2010, s. 211-224 för öppna exempel). Det kan ju tyckas att 30 år senare borde väl allmänheten kunna få ta del av den verksamhet som försiggick under 80-talet? Knappast. Ponera att sovjetisk militär personal efter Sovjetunionens fall vittnat för svensk militär personal om verksamhet som genomfördes i Östersjön. Hur skulle dagens mycket repressiva Ryssland se på personer som berättade om sådant? Vad skulle det också kunna innebära för eventuella resurser som Sverige använt för att få tag i liknande information?

All information måste i efterhand verifieras och sammanställs. Finns det olika källor som bekräftar varandra? I fallet oktober 2014 finns detta – och det är just detta som en rad journalister, politiker och debattörer nu helt bortser ifrån. Istället koncentrerar man sig på en enda faktor.

Därmed är vi tillbaka i pruttande sillstim och minkar.

En mink ska både ha växt i storlek och ätit några rejäla järnrör för att ge utslag på en magnetslinga. Ett pruttande sillstim som upprepade gånger har samma mått på aktiv sonar som kända undervattensfarkoster, borde kunna leda till ett Nobelpris i biologi. På samma sätt förklarar inte ett annat felidentifierat ljud något av de identifierade bottenspåren eller andra observationerna med både tekniska och mänskliga hjälpmedel.

I sin jakt på sensationer verkar nu flera journalister avsiktligt välja att gå fel efter att ha plockat ”godbitarna” ur Ekots artikel. Det är en reduktionism som även Ekot sedan ägnar sig åt och plötsligt är alla andra källor och bevis borta.

Det blir inte bara ett nationellt bekymmer när rapporteringen är så undermålig och en artikel skrivs om och förenklas i flera led. Det är nämligen detta material som ofta sedan blir underlaget för internationell nyhetsrapportering.

Här finns redan ett tydligt exempel på hur ryska media utnyttjat dementin kring en senare ubåtsobservation för att bortförklara den nu diskuterade – vilket nu återanvänts ännu en gång.

Ska man vara extra tydlig kring oktober 2014 så kan man också påpeka att det runtfarande med båtar som media ägnade sig åt i spaningsområdet, inte på något sätt hjälper spaning med passiv sonar (lyssna efter ljud från ubåtar, fartyg). Den enda som var behjälpt av detta var i så fall den eller de farkoster som genomförde kränkningen.

Ekot nämner i slutet av artikeln, närmast i förbigående, uppgifter om en tysk ubåt vid ett helt annat tillfälle. Syftet med detta är oklart och är heller inget man borrar vidare i. Jag avser inte fördjupa mig i detta, då Jägarchefen redan gjort det.

Jan hedrad på bästa sätt

Länderna som Jan ställde upp för fanns med på flera sätt vid avskedet.

Örebro-Värmlandsgruppen (ÖVG) är underställd Livregementets husarer (K 3), där Jan Danielsen, frivillig i Finland och sedan Norge, i decennier var reservofficer. Hedersvakten vid Jans begravning med frivilliga från ÖVG var alltså synnerligen lämplig och de tre representanterna inklusive ÖVG:s chef överstelöjtnant Bengt Fransson gav ceremonin en gedigen inramning.

Stort tack för alla som på olika sätt bidrog till ett vackert och berikande avsked av en man som i både ord och handling ställde upp för Nordens frihet.

Lever debatten utanför #föpol och #säkpol och i så fall, var?

Har den levande försvars- och säkerhetspolitiska debatt som fördes bland ett antal sk. försvarsbloggare och kanske framför allt i deras kommenytarsfält, helt dött? Går vi tillbaka några år fanns Wiseman’s Wisdoms, Skipper, Chefsingenjören, Sinuhes samtal, Jägarchefen, Försvar och säkerhet, Cynismer, jag själv, Reservofficeren, Morgonsur, Miljöpartist i grönt, Observationsplatsen och ytterligare många till där det fördes […]