I tusen år har Gotland varit Östersjöns mittpunkt. Ett centrum för handel, kultur och säkerhetspolitik. Ett historiskt trauma inträffade år 1361 i samband med den danske kungen Valdemar Atterdags ”brandskattning” av Visby. Men även om Valdemar inte rik…
Sökresultat för: Gotland
Självklart ska Gotlandstrafiken vara svenskflaggad
I tusen år har Gotland varit Östersjöns mittpunkt. Ett centrum för handel, kultur och säkerhetspolitik. Ett historiskt trauma inträffade år 1361 i samband med den danske kungen Valdemar Atterdags ”brandskattning” av Visby. Men även om Valdemar inte rik…
Lucka 7: Gotland
Foto: Jesper Sundström/FörsvarsmaktenGotland. Denna strageiska ö mitt i Östersjön. Lucka 7 i julkalendern 2014 diskuterade det strategiska vakuum som Sverige åstadkommit genom att tio år tidigare avveckla det sista reguljära militära förbandet på ön, b…
Gotland utan sjöräddningshelikopter under tre månader!
Igår stängdes Sjöfartsverkets helikopterbas på Visby ner. Det är dessvärre något som börjar bli mer regel än undantag. Men nu stängs basen ner i hela tre månader under den kallaste och därmed mest farliga tiden under hela året.Sjöfartsverket stänger ne…
Ett ”Gotlandsproblem” i Norr – Nordkalottens strategiska betydelse
av Jonny Lindfors Som bekant består Nordkalotten av de delar av Norge, Sverige, Finland och Ryska Kolahalvön som ligger invid eller norr om polcirkeln. Denna artikel har ambitionen att belysa varför dessa delar av Sverige och övriga Nordkalotten är av stor och ökande betydelse för den kamp om inflytande, världsordning och naturresurser som pågår mellan […]
Tankeställare – inte bara om Gotland
Hemvärnet får lite oväntade uppgifter i den nya boken. FOTO: Jorchr
Den nya boken Gotland ockuperat! lyckas överraska på flera sätt – tre ämnen i boken som fått större utrymme än vad jag väntat mig är hemvärnet, försörjningsberedskapen och strategiskt viktiga områden på fastlandet.
Boken har skrivits av två i svenskt försvar synnerligen väl insatta författare, generalmajor Björn Anderson och överstelöjtnant Tommy Jeppsson. De beskriver trovärdigt i Gotland ockuperat! ett av flera tyvärr möjliga scenarier i Östersjön i en mycket nära framtid. Ett scenario med flera tankeväckande ingredienser och vändningar. Bokens början är lite svajig eftersom författarna inte etablerar någon riktigt stark karaktär, men efter ett tag spelar det ingen roll – det blir som att skåda in i morgondagens nyheter och för den som följt de senaste årens ”hybridkrigföring” blir det en hel del igenkänning.
Trots alla sofistikerade vapensystem och internets stora roll, författarna konstaterar att ”Det är människornas beredskap och vilja som grundläggande avgör om ett samhälle har förutsättningarna för att överleva ett krig”.
Bland det bästa med boken är att författarna inte låst sig vid att skildra händelser på Gotland, utan de ser ön i ett större sammanhang. Även delar av Sverige som är väldigt långt från Gotland finns därmed med i boken. Den ger också extra många tankeställare om hemvärnet och särskilt om dess uppgifter. Rikshemvärnschefen i boken heter förresten Robert Ekendal och verklighetens Roland Ekenberg…
Vad gäller att etablera en stark karaktär och få in ”visuell” action är författaren David Bergman, härom dagen befordrad till major, med sin bok 6 dagar nog ännu obesegrad på den svenska thrillerscenen. Men Björn Anderson och Tommy Jeppson har desto mer att säga om flera svenska (säkerhets)politiska och militära dilemman som tyvärr inte kan uteslutas uppstå under 2017 eller 2018.
Från jihad till Gotland
”Under Cover” av Tom Marcus handlar om livet som MI5-spanare.
Det är inte alla böcker som utspelar sig nästan i nutid och är både fartfyllda som en actionfilm och samtidigt trovärdiga. Under Cover – livet som underrättelseagent åt MI5 av Tom Marcus (pseudonym) är en av dessa få böcker.
Därtill kommer Marcus med konkreta detaljer om det verkliga arbetet ”i fält”, som spanare på Englands gator. Bara ett av många exempel ur boken:
”Jag skulle aldrig kunna jobba med underrättelser på ett kontor. De som gör det är en helt annan sort. De startar inte bilen som vi operatörer gör, med förardörren på glänt. Tanken är att man med öppen dörr har en viss chans att överleva explosionen från en bilbomb: trycket blir därmed lägre och har man tur flyger man ut ur bilen när man vrider om nyckeln.”
Marcus lyckas förmedla vikten av att ändra sitt tänkesätt – och vad detta tänkesätt innebär – för att kunna bli en framgångsrik spanare. Samtidigt berättar han i bokens senare del om det personliga priset man kan få betala för ett sådant tänkesätt.
Vilka människor är det då Marcus har spanat på? Framförallt jihadister, och det är detta som framhålls i beskrivningar av boken. Men faktum är att boken även innehåller ett mycket intressant avsnitt om att spana på personal från SVR, den ryska utrikesunderrättelsetjänsten.
Men, kanske boken mest är en rad påhitt av en begåvad författare som intervjuat en och annan f.d. MI5-agent? Så vitt jag kunnat få fram är dock Tom Marcus ”the real thing” och boken så pass verklighetsnära som MI5 kan tåla. Den är mer upplysande än vad jag hade förväntat mig. Marcus är ingen proffsförfattare, vilket flera upprepningar skvallrar om, men det stör inte för mycket och hans stil är ändå läsvänlig och medryckande.
Nu om en helt ny svensk bok, så färsk att jag bara hunnit öppna kuvertet och läsa några sidor, boken heter Gotland ockuperat! och är skapad av den mycket kunniga officers- och författarduon Björn Andersson och Tommy Jeppsson. Det handlar om den fristående fortsättningen på deras bok Bricka i ett stort spel.
Författarna klargör direkt att de inte anser det som särskilt troligt att Sverige skulle utgöra ett huvudmål för ett ryskt angrepp och säger sedan ”mer troligt är att vi är en bricka i ett spel som utspelas mellan Ryssland och Nato”. Med detta sagt utvecklar de dock med en hög nivå av realism ett möjligt framtidsscenario (mycket nära framtid) för Gotland. Man behöver inte ha läst den föregående boken för att kunna komma in i denna bok. Början och kartmaterialet signalerar stark läsning, inte minst om elitförband. Detta bör bli årets bok för alla inom Försvarsmakten och alla andra försvarsintresserade.
Bägge böckerna är nu aktuella i Pennan & Svärdet.
I Skuggan Av Gotland Del 2 – Ingångsvärden
I Skuggan av Gotland Del 1 – Kontexten
Gotlandsbudskapen
Det var nog inte bara jag som överraskades av det tydliga och allvarliga besked som kablades ut av SVT Nyheter på morgonen den 14:e september: ”Sveriges överbefälhavare (ÖB) har beslutat att det från i dag klockan 7 på morgonen ska finnas permanenta förband på Gotland. Anledningen är att den operativa förmågan måste höjas på grund av det försämrade omvärldsläget i Sveriges närområde. En försämring som enligt Försvarsmakten väntas bestå under en längre tid.”
Även försvarsministern kommenterade i ett uppföljande inslag, ett par timmar senare: ”Vi markerar svensk suveränitet. Vi markerar svensk närvaro på Gotland.”
Senare samma dag lades en artikel och videoklipp upp på Försvarsmaktens informationskanaler, med följande budskap: ”Försvarsmakten har beslutat att från och med idag, den 14:e september, ha förband som permanent grupperar och bedriver verksamhet på Gotland. Beslutet grundar sig i den över tid försämrade säkerhetssituationen i vårt närområde och behovet av en ökad militär närvaro som konstaterats i det försvarspolitiska inriktningsbeslutet.”
Tydlig och smart kommunikation, som andades allvar, beslutsamhet och handlingskraft. Känslan som infann sig var att man hade gjort bedömningen att den operativa förmågan på Gotland behövde höjas från normal nivå. Detta gjordes genom att ett mycket välövat och -utrustat pansarskytteförband tilltransporterades till ön under paraplyet av en beredskapsövning, för att därefter få order om att kvarstanna och utgöra ett kvalificerat och tillgängligt ”spelkort” på ön.
Diskussionerna i vanliga medier och sociala medier var verkligen igång. Många åsiktspersoner, däribland jag, tyckte till och diskuterade frågan i olika forum. Oavsett vad man tyckte i sakfrågan, så bottnade allting i en rak och tydlig kommunikation från landets militärledning. Utan att använda den stora sockerskopan hade man berättat för den svenska allmänheten om vad som gällde, vad som skulle ske och framförallt varför Försvarsmakten agerade som den gjorde. Gott så!
Redan dagen efter utvecklar ÖB resonemanget i en intervju med TV 4. Där lägger han lika stor vikt vid att möjligheten fanns och att lång planering låg bakom, som att säkerhetsläget krävde det. I ett inslag i SVT från samma tillfälle säger ÖB kort och gott: ”2018 var målbilden för att vi skulle klara av det. När vi nu ser att vi kan gå fram snabbare, att göra någonting mer på ett annat sätt än grundplanen, då gör vi det. Det här var ett logiskt och naturligt beslut för mig.”
Budskapet skiftar alltså på bara ett drygt dygn. Från att beslutet fattats på grund av det över tid försämrade omvärldsläget och behovet av höjd operativ förmåga, går man nu över till att det sker för att förutsättningarna och planeringsarbetet medgav att Försvarsmakten går fram lite snabbare än ursprungsplanen angav.
Dessa två budskap motsäger inte varandra. Antagligen är båda med verkligheten överensstämmande. Det som jag reagerar på är att man ganska fort väljer att skifta fokus i sin kommunikation. Man väljer att släppa det inledande budskapet som av mig uppfattades som rakt, ärligt och krasst, och går istället in på en ny linje som jag uppfattar vara lite mer överslätande och nedtonande.
Jag, och många med mig, uppskattade det inledande dygnets kommunikation. Det är så Försvarsmakten bör informera om den skarpa och viktiga verksamhet som vi bedriver. Det är en lysande ton som kommunicerar allvar och handlingskraft. Men denna kommunikation måste hållas ihop, det är inte tillräckligt bra att man redan efter ett dygn viker av i en ny, mer nedtonande riktning. En sådan splittrad kommunikation riskerar att ge öppningar för tvivel, misstolkningar och avfärdanden.
Sådana öppningar och sprickor i informationsarenan är vi inte förtjänta av just nu. Varför sker denna snabba omsvängning? Varför vill man tona ner något som bara ett dygn tidigare uppfattades som ytterst angeläget och allvarligt? Hur ska mottagaren kunna tolka det som sker och sägs, om Försvarsmakten skickar ut olika budskap med så korta intervaller?
I dessa tider är kommunikation och information en självklar del av vår krigföringsförmåga, detta är alla relevanta aktörer överens om. Inom ramen för ”Gotlandsbeslutet” var vi, enligt mig, initialt mycket bra men släppte pucken redan efter ett dygn. Vi kan bättre än så!
Permanent militär närvaro på Gotland – några kommentarer
ÖB:s (och försvarsministerns) beslut från i onsdags att ständigt ha militära förband på Gotland och att snabba på etablerandet av en ny garnison på ön är bra. Det visar att man uppfattat och reagerar på det allt allvarligare läget i Östersjöområdet. Samtidigt visar det på att förra årets försvarsbeslut sprungits ifrån av verkligheten. Det krävs fler åtgärder, och tidigare, än vad man då räknade med. Det som nu görs är av karaktären ”man tager vad man haver”, men det utgör ingen påtaglig förstärkning av försvarsförmågan på Gotland. Det är mer en markering av att Sverige reagerar på omvärldsutvecklingen.
Strategi i Gotlandsscenariot
av Helge Löfstedt Krigsvetenskapsakademien har vid några tillfällen redovisat och diskuterat operativa spel med fokus på Gotland. Diskussionerna avser då behovet av åtgärder för Sverige att politiskt och militärt agera i säkerhetspolitiskt spända situationer som utgår från ryska aktioner i någon eller flera av de baltiska staterna. I mitt blogginlägg 20 oktober 2015 uppehöll jag […]
Mera om försvarsproblemen kring Gotland – Nato agerande
av Helge Löfstedt Krigsvetenskapsakademien har vid några tillfällen redovisat och diskuterat operativa spel med fokus på Gotland. Diskussionerna avser då behovet av åtgärder för Sverige att politiskt och militärt agera i säkerhetspolitiskt spända situationer som utgår från ryska aktioner i någon eller flera av de baltiska staterna. På bloggsidan har också ledamoten Frank Rosenius i […]
Försvarsproblem med fokus på Gotland
av Frank Rosenius ”GOTLAND – kan inte försvaras?” är min slutsats efter ett nyligen genomfört operativt spel i Krigsvetenskapsakademien. Sveriges försvar har varit ett hett debattämne under några år. Underfinansiering, omorganisationer, personalbrist är några exempel på problem. Samtidigt har allvaret i hoten och risken för konflikter nära i tiden ökat – Ukraina och Ryssland förmörkar […]
Tillbaka till Gotland
I accelererande tempo har en väldig massa människor det senaste året intresserat sig för Gotlands försvar. Med påstått nygamla insikter om behovet och med lämpliga beklaganden av tidigare misstag duggar nu förslag på satsningar av varierande styrka och smak. Den ende, verkar det som, som inte vill är ÖB, men han har nog sina randiga […]
Elevbataljon Gotland
Försvarsmaktens personalförsörjning och försvaret av Gotland är två ämnen som har debatterats flitigt de senaste åren. Båda är problemområden för Försvarsmakten. Man vill ha fler deltidstjänstgörande och man vill ha trupp på Gotland.
Här ger vi staten en gratisidé, helt utan konsultarvode, som kan utgöra bas för en nyordning som löser problemen:
Etablera samarbete mellan Försvarsdepartementet och Utbildningsdepartementet samt mellan Försvarsmakten och Uppsala Universitet Campus Gotland. En gemensam satsning skulle möjliggöra att hugade skulle kunna kombinera studier med tjänst i FM.
Den enskilde får möjlighet att kombinera militärtjänst med studier och sina högskolestudier betalade.
Genomförande
- Elever söker programmet och antas av både FM och Uppsala Universitet Campus Gotland.
- Elever förbinder sig att genomföra hela studiegången OCH delta i Försvarsmaktens verksamhet.
- Vissa kurser och program kopplas till Försvarshögskolan.
- Kostnader delas mellan departementen och studierna finansieras i sin helhet av staten.
- Elevbataljon Gotland upprättas med hög beredskap.
- Elever studerar vid högskolan och tjänstgör vid studieuppehåll. Vid behov anpassas studietakten.
- Allt eftersom kan elever utvecklas i sin tjänsteutövning och kan lösa andra uppgifter, tex instruktör GMU.
Sverige får:
- Trupp på Gotland.
- Kontinuitet i förbandet.
- En attraktiv anställnings- och studieform.
- En välutbildad militär.
Se detta som en grundidé. Det finns många knutar att lösa såsom infrastrukturella problem, rekryteringsförfaranden, lagstiftning, avtalsfrågor, vilka kurser och program som ska kunna sökas, elevbataljonens förmåga och annat. Sånt behöver analyseras fram.
Idén är inte i stället för andra förband utan som ett komplement och ett sätt att kombinera FM:s behov av personal och försvaret av Gotland.
Bonus:Efter någonstans 4-6 år på Gotland finns det viss sannolikhet att den enskilde har rotat sig och blir kvar på Gotland.
Edit 301630: Uppmärksamma läsare har upplyst mig om att Högskolan på Gotland numera är en del av Uppsala universitet. Därav justering i texten.
Med ”elev” avses person som genomgår studier. I Försvarsmakten är man elev även vid högre studier, även om det kanske känns främmande för vissa.
/C
Gästinlägg: Kanonen på Gotland
Agendan är dock uppenbar”. Dessa ord fastnade och jag började tänka på hur agendan egentligen ser ut.
Alla partier är i totalt samförstånd eniga att den ”nya” omvärlden kräver en ny kanon på Gotland.
(på något oförklarligt nymoderat sätt blir detta också en stor satsning i Skaraborg som gagnar hela landet)
FM anser att kanonen i nuvarande ekonomiska läge gör mest nytta någonstans på fastlandet.
Dessutom skall de numera alltid levereras i par och döpas som en av varje kön. Exempel; kanonerna
Astrid och Sture.
Förre Fömin vill, i sann samförståndsanda, att beskrivningen till kanonen, om det blir någon, skall översättas till flera språk.
KD inväntar de nya Moderaternas beslut och ståndpunkt.
S tycker ÖB och FML pratar skit och vill ha minst en kanon installerad på ön snarast. (obs. snarast ej definierat) UD vill dock ha med ett förbehåll om att Putte skall vara med i remissrundan så han inte skrämmer vår utrikesminister igen. Hon undrar också om man inte köpa kanonen från Saudi?
Sd vill finansiera ett flertal kanoner på ön och samtidigt förklara hela ön som skyddsområde där utlänningar ej är tillåtna att vistas.
Bland bloggnördarna debatteras kalibrar, räckvidd, kustrobotsystem, sensorer och vissa dillar om underhåll och sån skit.
Vad blir då resultatet av alla dessa beslut och funderingar.
V inget.
MP inget.
C sedvanligt svammel om utredningar och mer analyser.
Fp djupa brösttoner som sakta klingar av till ett ynkligt pip som ingen annan i alliansen någonsin hör.
De nya Moderaterna, ivrigt påhejade av KD, föreslår historiskt stora satsningar, som är bra för Skaraborg, finansierade krona för krona. De letar i skrivande stund efter den första kronan.
Sd lägger fram ett nytt finansierat förslag med vissa förbehåll. Ingen verkar bry sig.
S vill men förmågan brister.
ÖB och FML försöker på ytterligare sätt att förklara de olika stegen, trappan som skall besegras och andra tungomål. Man konstaterar dock på slutet att allt går enligt plan och är frid och fröjd. Eventuellt kan man tänka sig att placera någon av de högt prioriterade tunga orkestrarna på ön.
Bland bloggnördarna debatteras kalibrar, räckvidd, kustrobotsystem, sensorer och vissa dillar om underhåll och sån skit ett varv till.
När agendan är genomkörd återstår bara att konstatera att det ute i verkligheten, som pessimisten beskriver det, inte kan bli sämre.
Jag som då är en obotlig optimist säger att det kan det visst:-)
F.d. Teaterdirektören.
P.S. Blir det då någon kanon på Gotland? Om Alliansen vinner nästa val så kommer de troligtvis tillsätta en bred utredning om behovet av eldunderstöd för hela landet efter 2045.
P.S.2 Letar man ivrigt kan man eventuellt hitta spår av ironi i kommentaren.
P.S.3 En firma vid namn ISIS, verksam bl.a. i Irak är villig att sälja en 40 cm f.d. fartygskanon till billigt pris. En svensk delegation som inspekterat pjäsen har dock invändningar mot att mynningen är igensvetsad. Enligt firman skall detta inte begränsa pjäsens verkan eller syfte?
Fortsatt underfinansiering, ubåtsjakt och Gotland
En av Försvarsmaktens BevB 80 som FM vill avveckla, men som regeringen nu vill rädda för att öka ubåtsjaktförmågan. |
Sveriges försvar har aldrig tidigare varit så litet som det är idag. Försvarsförmåga är dessutom alltid relativ, och relativt vår dimensionerande motståndare så är vi nu nere på en absolut bottennivå avseende försvarsförmåga. Jag kan även konstatera att i stort sett samtliga politiska partier, efter Rysslands pågående härjningar i Europa, ställt stora krav på ökad försvarsförmåga. Nuvarande regeringspartiet Socialdemokraterna likaså. När DN häromdagen kunde avslöja att tillskottet endast blir 6,2 miljarder under en femårsperiod varav 4,2 miljarder är nya friska disponibla medel så tar man sig för pannan. Det här är en smärre katastrof som tyvärr ånyo visar på den politisk oviljan att betala för ett trovärdigt försvar.
Vi har således här ett dubbelfel. För det första finns det ett enormt glapp mellan de verkliga försvarsbehoven och den försvarspolitiska ambitionen utifrån försvarsberedningens förslag. Dessutom så finns det även ett glapp mellan den försvarspolitisk ambitionen och politisk betalningsvilja när det väl kommer till kritan.
Andra prioriteringar
Regeringens nya bud tillför till del utökad förmåga, primärt inom området ubåtsjakt vilket är glädjande. Men det sker på bekostnad av att andra problemområden förblir olösta och i det stora hela så innebär detta i praktiken att försvarsförmågan kommer att fortsätta att reduceras, inte ökas.
Ubåtsjaktförmåga
men oavsett det, så måste grunden ändå vara att vi inte kan acceptera att annan makt kränker vårt territorium utan att vi gör något åt det. Vi bör dessutom överväga hur vi kommunicerar. Att använda begreppet ”underättelseoperation”anser jag är fel. En kränkande ubåt måste jagas med alla till buds stående medel, även om det finns brister i förmågan. Således anser åtminstone jag att vi bör bedriva ”ubåtsjaktoperationer” varje gång vi får indikationer på främmande undervattensverksamhet. Den skillnaden sänder nämligen viktiga signaler till den kränkande nationen.
Gotland
När det kommer till permanenta förband på Gotland så är det i grunden ett mycket bra förslag och helt i linje med vad många militära experter påtalat under en längre tid. Men problemet är att satsningen är alldeles för liten. Ett kompani är inte alls tillräckligt, och har inofficiellt redan fått det mindre smickrande namnet ”kamikaze-kompaniet”. Ett minimum hade givetvis varit att inledningsvis basera en bataljon på ön. men till det räcker inte pengarna på långa vägar.
Men vill man se positivt på det hela så kan åtgärden betraktas som ett första steg på vägen mot att – på riktigt – återmilitarisera Gotland. Det som verkligen hade behövs på Gotland för att åstadkomma nödvändig försvarsförmåga är luftvärn och kustrobotar. Redan 2012 skrev jag ett förslag på vad jag då ansåg skulle behövas i en Gotlandsbrigad, och förra året skrev jag om vilken tröskeleffekt ett kustrobotbatteri på Gotland skulle kunna åstadkomma med relativt små medel. Jag kan dessutom ånyo konstatera hur fullkomligt idiotiskt det var att avveckla det toppmoderna tunga kustrobotbatteriet i samband med att KA 2 lades ned. I skrivande stund ligger de gamla robotbilarna till försäljning på blocket med tillägget – NYSKICK – i rubriken. Mätarställningen är 1474 mil…. Man tar sig för pannan över vad som tillåtits ske!
Sammanfattning
Det positiva i sammanhanget är att regeringen nu är mycket tydlig med att det nationella försvaret nu måste stå i fokus. Efter FB04 var det uttalat att Försvaret primärt skulle verka utomlands, nu vänder man på den steken igen. Regeringen ökar i samband med det även överföringen av medel från anslaget för internationella insatser till nationell verksamhet. Medel som tidigare varit helt låsta, och som under Alliansregeringen gick tillbaka till statskassan..
Det stora problemet är dock anslagsnivån. Att skjuta till 20% av de äskade 4 miljarderna är dock ytterst ansvarslöst. Att regeringen dessutom gör en annan prioritering än Försvarsmakten innebär att de tidigare stora hålen från försvarsbeslutet 2009 kommer att finnas kvar, och på sikt kommer de att växa ytterligare samtidigt som den totala försvarsförmågan urholkas allt mer.
Kommentarer
I fredags deltog jag och Annika Nordgren Christensen i en längre intervju i SR Studio1 där vi fick kommentera regeringens bud. Inslagen finns här nedan. Inledningsvis intervjuas försvarsminister Peter Hultqvist, och från 09:30 in i klippet kommentarar jag och Annika.
Övriga bloggar i ämnet:
Annika NC
Wiseman 1, 2
Sjätte mannen
Brix
Oscar Jonsson
Betydelsen av Gotland
När jag var chef för Gotlands regemente och Gotlandsbrigaden i mitten på 90-talet sa jag ofta till mina medarbetare ”så länge det finns tre regementen kvar i Sverige så kommer Gotlands regemente vara ett av dem. Allt annat vore vansinne. Jag fick fel i min prognos om vilka regementen som skulle bli kvar, dock helt rätt när det gäller hur begåvat det var att avrusta Gotland. Nedan försöker jag beskriva varför. Förutom att ge en beskrivning av Gotlands betydelse och hur ön skulle kunna försvaras kanske inlägget också bidrar till några funderingar hos läsaren avseende komplexiteten i militära operationer – det är en svår konst
(Inlägget har till sin huvuddel tidigare publicerats på KKrVa blogg)
Inlägget består av två delar (båda återfinns nedan). Första delen beskriver varför Gotland har en så stor strategisk och operativ betydelse, och också i vilka skeden av en kris ön skulle kunna vara hotad. Den andra delen siktar främst på att se på hur olika operativa faktorer påverkar försvaret av Gotland.
Del 1 Varför Gotland så viktigt, när i en kris eller konflikt är ön hotad
Gotlands betydelse
Paradoxalt nog har Gotlands militära betydelse ökat med de baltiska staternas Natointräde, men också på grund av den vapenutveckling som skett de senaste tjugo åren.
Att de baltiska staterna blev medlemmar i Nato 2004 innebär att alliansen har åtagit sig att försvara våra grannar på andra sidan Östersjön. För att det skall vara möjligt krävs att man kan operera fritt i östersjöområdet, främst då med flyg- och sjöstridskrafter. Under det Kalla kriget fanns det visserligen stora fördelar för Nato med att kunna genomföra operationer på och över Östersjön, men det var inte en absolut nödvändighet. Baltikum var ju då en del av Sovjetunionen. Nu är Nato förpliktigat att försvara de baltiska staterna. Kravet på att ha operationsfrihet i östersjöområdet har därmed blivit ett måste.
Den militärtekniska utvecklingen ger idag, och än mer i morgon, starkt ökade möjligheter att utnyttja Gotlands läge mitt i Östersjön. Tidigare, bara för ett trettiotal år sedan, så hade olika vapensystem som luftvärn och kustartilleri grupperade på Gotland en räckvidd på ca trettio kilometer ut från ön. Man kunde utan större risk flyga eller segla runt ön. Dagens moderna luftvärnsrobotar och sjömålsrobotar kan bekämpa mål på i storleksordningen 300-400 kilometers avstånd.
Den som kan gruppera sådana system på Gotland kommer att kunna göra det mycket svårt för en motståndare att operera på och över Östersjön. Från Bornholm i söder till Åland i norr, från det svenska fastlandet i väster till Baltikum i öster.
I händelse av en allvarlig kris, eller en konflikt i Östersjöområdet, kommer Gotland därför vara ett extremt attraktivt mål för alla inblandade parter. För Rysslands del skulle det vara en möjlighet att hindra Nato från att ingripa till stöd för de baltiska länderna genom att placera långräckviddiga luftvärns- och sjömålsbekämpningssystem på Gotland. Ett ryskt innehav av Gotland skulle också avsevärt försvåra Nato marina verksamhet i Östersjön, t ex ubåtsjakt.
Ur Natosynvinkel gäller det därför att se till att Ryssland inte kan skapa denna ”skyddsmur” för eventuella operationer i Baltikum. Men också, precis som i det ryska fallet, säkerställa egen operationsfrihet till havs och i luften för att kunna genomföra marina operationer i Östersjön i skydd av, eller understödda av, system grupperade på Gotland. D v s hindra ryska stridskrafter att kunna uppträda på och över Östersjön.
Att det vore en fördel att ha olika sensorsystem grupperade på Gotland säger sig självt.
Vi får heller inte glömma vad det skulle betyda för svensk operationsfrihet, främst då med våra flyg- och marinstridskrafter, om ön var i någon annans (ryska) händer. Vi skulle då ha det svårt att verka t o m i svenska kustnära områden, än mer på och över Östersjön. Vad skulle det innebära t ex för möjligheterna att omgruppera sjöstridsförband från södra till mellersta Sverige, eller att bedriva ubåtsjakt eller minröjning i våra kustnära områden? Om vi själva däremot hade långräckviddiga system på ön, luftvärn och kustrobotar, så skulle vi i ha en liknande ”skyddsmur” för fastlandet som Ryssland eftersträvar för eventuella operationer i Baltikum. Det skulle också vara svårt att starta operationer mot det svenska fastlandet utan att ta Gotland först. Även för vår del innebär möjligheten att ha sensorer på ön en avgjord fördel när det gäller förvarning om olika typer av företag riktade mot Sverige.
Till detta bör läggas den inte helt oväsentliga fördelen med att om en angripare är tvungen att ta Gotland, innan han kan genomföra mer omfattande operationer mot fastlandet, så ger det oss tid till förberedelser, t ex mobilisering och uppmarsch. Det behovet har inte på något vis bortfallit med en nya försvarsmaktsorganisationen, om nu någon trodde det.
När är Gotland hotat
En faktor, den kanske viktigaste, som måste vägas in när det gäller hur utforma försvaret av Gotland är att ett akut hot mot ön inte behöver uppstå först i samband med att en konflikt utbrutit i vårt närområde. Hotet finns redan i händelse av en kris, där såväl Nato som Ryssland befarar att krisen eventuellt kan leda till en konflikt. För båda parter kan det då vara frestande att tidigt gardera sig mot att den andre tar Gotland, i det fall krisen skulle övergå till en väpnad konflikt.
Frestelsen att ta ön och nervositeten över vad den andre eventuellt kan tänkas göra kommer att vara speciellt stor om ön är ett militärt vakuum – det kostar ju då så lite, både i tid och resurser, att förbättra sitt eget läge. I allra värsta fall kan denna önskan att gardera sig mot en presumtiv motståndares eventuella framtida intentioner vara det som utlöser en militär konflikt i östersjöområdet.
Här måste man också överväga hur ett tidigt ryskt innehav av Gotland skulle kunna påverka Nato:s vilja att överhuvudtaget ingripa till försvar av de baltiska staterna. Kan det uppstå en situation där Nato på grund av det ser det som omöjligt att i tid göra något militärt substantiellt innan det uppstått ett ”fait accompli” i Baltikum? Startar då Nato (USA) ett storkrig för att då återerövra de baltiska staterna? Tveksamt.
Sammantaget talar därför mycket för att vår förmåga att försvara Gotland kan ha en avgörande betydelse för inte bara Sveriges säkerhet, utan också för säkerheten och stabiliteten i hela Östersjöområdet.
Del 2 Styrande principer för försvaret av Gotland
Bli inte förförd av skenbart enkla lösningar
Oberoende av hur en kris eller en konflikt uppstår och utvecklar sig så kommer Gotland med stor sannolikhet alltid att vara ett förstahandsmål för alla inblandade. Att då, som den svenska planeringen ser ut idag, förlita sig på att vi skulle få tid och möjlighet att skapa en rimligt avskräckande militär närvaro på ön genom att tillföra resurser från fastlandet innebär en extrem risktagning.
Man kan undra över hur stor riskvilligheten kommer att vara när det gäller att lasta någon av våra fåtaliga bataljoner, med nödvändiga stödfunktioner, på en gotlandsfärja när det föreligger ett ubåtshot. Ett hot som kan vara mycket reellt redan innan en öppen konflikt utbrutit. Vem sänkte färjan? Beskyllningarna och motbeskyllningarna kommer att vara många – bevisen få.
Att i ett senare skede när konflikten är ett faktum försöka transportera större enheter till ön vore inte bara att ta stora risker – det vore ren dumdristighet.
Ska man dessutom dra erfarenheter av den pågående Ukrainakrisen så står det klart att Rysslands förmåga att dolt förbereda, och sedan genomföra, ett strategiskt överfall redan idag är god, den lär inte bli sämre. Hur lång tid kommer det att finnas för att mobilisera och samla resurser från hela Sverige, artilleri från Boden, luftvärn från Halmstad, mekaniserade förband från Skövde, och därmed skapa den styrka som kan skeppas till Gotland? Kommer vi ens ha information nog, och hinna fatta beslut, om att sätta flyg- och marinstridskrafterna på krigsfot innan något händer? Det kan vi bara spekulera i – några säkra svar finns inte – det måste också finnas med i med i kalkylen.
Påståenden om att de på Gotland uppställda fjorton stridsvagnarna snabbt skulle kunna komma till verkan, om så behövdes, är obegripliga. Redan i början av det andra världskriget stod det klart för alla att rena stridsvagnsförband utan stöd av infanteri, artilleri, ingenjörer mm hade en mycket begränsad verkan. Det gäller även idag. Dessutom, att i dagens stridsmiljö försöka sätta in mekaniserade förband utan luftvärnsskydd är en orimlighet om man själv inte har en total luftöverlägsenhet – en mycket osannolik situation när det gäller Gotland.
Att en ökad övningsverksamhet på och kring Gotland skulle bidra till att stärka försvaret av ön är sant. Det skulle ge berörd personal ökade kunskaper om hur ön kan och bör försvaras. Man kommer att ha tänkt igenom hur olika faktorer hänger ihop, och också praktiskt övat t ex hur flygstridskrafterna kan samverka med fartygsförband vid sjömålsbekämpning, hur flygstridskrafterna kan kraftsamlas för att möta ett luftlandsättningsföretag mm. Den typen av övningar bör därför genomföras. Men det löser inte det grundläggande problemet – att försvara Gotland. Såväl flygsystemet som marinens ytstridskrafter verkar i huvudsak intermittent – hög effekt under begränsade tidsperioder – det räcker inte. Mer om det nedan.
En ökad ubåtsförmåga, som vissa föreslagit, vore också en viktig komponent i att försvåra, och därmed avskräcka från, överskeppningsföretag riktade mot Gotland. Ubåtssystemet är dock inget ”snabbreaktionssystem”. Det kommer bäst till sin rätt när det rör sig om utdragna operationer där motståndaren är tvungen att över längre tid tillföra resurser av olika slag: underhåll, förstärkningar etc. Om en motståndare tvingas till att genomföra en mer omfattande operation mot Gotland (eller någon annan del av Sverige) kommer systemet vara av mycket stort värde.
Att i alla lägen, eller ens några lägen, ha tillräckligt stora markstridsförband på Gotland för att enbart med dessa avvärja ett angrepp, där angriparen sannolikt är beredd att satsa ganska mycket m h t de stora strategiska och operativa vinster som står på spel, är inte möjligt. Dock, om finns de där så krävs det att angriparen sätter in tillräckliga resurser för att slå dem, och det tar tid.
Marin- och flygstridskrafter kan alltid för en kortare tid bli ”undanträngda” från ett operationsområde om en angripare kraftsamlar sina (överlägsna) resurser i tid och rum. Likaså kan t ex robotanfall mot våra flygbaser eller minutläggning i fartygsleder, från ubåtar eller från luften, försena insatserna. Det kan ge angriparen tid för luftlandsättningar eller landstigningar. Om vi kan vidta lämpliga motåtgärder, t ex snabba banreparationer och minröjning av leder så uppnår angriparen dock bara en fördröjningseffekt. Likaså så kan inte en motståndare, lika lite som vi, hålla stora mängder flygplan i luften under en längre tid. Våra flyg- och marinstridskrafter kan komma igen, om stödfunktionerna finns, och är rätt utformade.
Jag tänker här inte gå in på olika typer av vilseledningsoperationer som t ex” pyromanmodellen”. Det är viktigt att vi inte öppnar upp för möjligheten att snabbt besätta ön medan ”brandkåren”, flyg och marin, är på en annan plats. Inte heller har jag diskuterat olika kuppvarianter vid inledningen av en kris. Beväpnade ”turister” som anlänt dagarna innan, ”nödlandande” civilt flygplan, stort fartyg som fått ”haveri” och löper in i en gotländsk hamn. Situationer som inte kan mötas med jaktrobotar, torpeder eller genom att förband skall skeppas till ön.
Det finns ingen enkel modell där man med något, eller några, enstaka system kan skapa ett rimligt starkt, avskräckande, försvar av Gotland – men det finns lösningar.
Lösningen
Det operativa problemet är: ön kan inte försvaras med bara markstridskrafter, det samtidigt som risken är stor att flyg- och marinstridskrafter kan ha problem att ingripa i tid (en angripare kommer göra sitt bästa att så är fallet), och att vissa system (ubåtarna) verkar bäst över en längre tidsperiod. Lösningen bör därför sökas i att försöka skapa en situation där en angripare tvingas till en så omfattande, och över tiden utsträckt, operation så att våra flyg- och marinstridskrafter kan utveckla den mycket stora potential som finns i systemen.
Tidigare, under det Kalla kriget, var detta inget större problem (allting är relativt). Vi räknade med att få en viss förvarning. Det krävdes omfattande förberedelser för att starta en så stor operation som det skulle behövts för att anfalla Sverige, även om vi inte heller då inte kunde bortse från kuppartade inledande insatser, men de hade en angripare varit tvungen att följa upp med stora förstärkningar genom luften och på havet. Vi hade därför ett mobiliseringssystem där vissa förband (ett tjugotal bataljoner, delar av KA mm) redan var gripbara redan inom 24 timmar, de övriga kvalificerade förbanden (brigaderna) inom senast 96 timmar.
För att organisera försvaret av Gotland rådde liknande tidsförhållanden. Flyget och marinen hade dessutom generellt sett högre beredskap än armén. Det skulle ha krävts stora resurser och lång tid att för att genomföra en operation i Sverige. Flyg- och marinstridskrafterna skulle därmed haft många möjligheter att komma till verkan.
Problemet idag är att det är de kuppartade insatserna som är det primära hotet – en angripare som snabbt vill kunna ”låna” begränsade delar av vårt territorium – inte den över tiden långdragna storinvasionen.
Här kan vi nu se konturerna av ett koncept för försvaret av Gotland. Om en angripare alltid, oberoende av hur överraskande ett angrepp genomförs, måste räkna med att möta kvalificerade markstridsförband på ön så tvingas han att sätta in tämligen stora resurser för att snabbt och med rimlig säkerhet kunna erövra ön. En luftlandsättnings- eller landstigningsoperation blir därmed så omfattande och så tidskrävande att våra marin- och flygstridskrafter kan komma till verkan, även om de inledningsvis p g a angriparens motåtgärder haft svårigheter att utveckla full effekt.
En viktig bieffekt är att förberedelser för en så omfattande operation eventuellt också upptäcks. Det skulle ge oss tid för att sätta Försvarsmakten på ”krigsfot” – det tar ett antal dagar. Här spelar även snabbt gripbart eget luftvärn på ön en avgörande roll då det täcker upp de tidsperioder där flygstridskrafterna inte kan komma till verkan. Därmed bidrar de, förutom att de försvårar luftlandsättningar och attackföretag, också till att framtvinga en förbekämpning som ökar andra systems verkan, främst då flygstridskrafternas. Försvaret av Gotland är i alla avseenden en gemensam operation – det finns inga enkla patentlösningar där något enskilt system kan lösa problemet.
En intressant option, eller snarare ett viktigt komplement, till försvaret av Gotland skulle vara anskaffning av flygplansburna långräckviddiga attackvapen för bekämpning av markmål. Med sådana skulle man kunna minska effekterna av ”undanträngning”. Vapnen kan sättas in på mycket långa avstånd mot anläggningar som en angripare använder för sin styrketillväxt, t ex Visby flygplats och Slite. I en efterhandssituation skulle vi med sådana vapen också kunna påverka de system som en angripare grupperat på ön. Mot alla typer av vapen finns det dock motmedel, även mot dessa. Men det skulle framtvinga ytterligare ett varv i den för oss gynnsamma spiralen – angriparen måste tillföra ytterligare system till ön, operationen blir större, vi får längre tid och fler möjligheter att påverkaverka honom. Långräckviddiga markrobotar avfyrade från fastlandet skulle delvis fylla samma funktion.
Ett tänkesätt som jag ibland stött på, men som inte framförs offentligt av tämligen uppenbara skäl (gotlänningarna skulle tycka det är mindre roligt och det skulle kunna skapa tveksamheter avseende Sveriges vilja att försvara ön), är att resurser som placeras på Gotland är ”förlorade” och därmed inte finnas tillgängliga för att försvara fastlandet. Förutom att det är en moraliskt förkastlig ståndpunkt så har den också mist all relevans i dagens strategiska läge, vilket borde ha framgått av mina tidigare resonemang.
Avslutning
Sammantaget så innebär dagens situation att försvaret av Gotland borde vara en mycket högt prioriterad uppgift – en av de högst prioriterade. Försvarskonceptet bör utformas på ett sådant sätt att en angripare tvingas sätta in stora resurser, och att ön inte kan tas snabbt i ett tidigt skede av en kris eller konflikt. Det som framtvingar en stor resursinsats hos en angripare är att han kan förvänta sig motstånd på ön – kvalificerade markstridsförband. De utgör samtidigt ett trovärdigt kuppförsvar. Finns där även långräckviddigt luftvärn och kustrobotar som måste elimineras blir kravet att ta ön nästan tvingande, om han planerar en operation mot fastlandet. Genom att angriparen tvingas att genomföra en större och över tiden utsträckt operation skapas möjligheterna att utnyttja den höga effekt som våra flyg- och marinstridskrafter kan utveckla.
Är vårt totala koncept trovärdigt kanske vi också kan uppnå det som måste vara det övergripande målet, avskräcka från ett angrepp. Hur mycket resurser kan han i slutändan avdela – vi har eventuellt höjt tröskeln till en nivå där han avstår.
Försvaret av Gotland är en gemensam uppgift för alla delar av Försvarsmakten där de olika systemen förstärker varandras möjligheter att verka. Banreparationstjänsten på Ärna, minröjningsförmågan i Hårsfjärden, likaväl som luftvärnskompaniet som mobiliserar inom ett fåtal timmar i Hemse är delar av försvaret av Gotland. Att avstå från en eller flera komponenter i detta ”system av system” innebär att effekten i alla delsystem nedgår.
För den som vill läsa om hur ett försvarskoncept för Gotland skulle kunna se ut mer i detalj se: http://kkrva.se/gotland-ibland-kravs-speciella-losningar/
KN
Julkalender 2014: Lucka 7 – Det gotländska vakuumet
I Försvarsbeslutet år 2000 avvecklades mycket stora delar av det svenska försvaret. Till del handlade det om att kompensera den underfinansiering på ca 12 miljarder kr som rådde efter det föregående försvarsbeslutet 1996, men även att regeringen med stöd av Centerpartiet såg möjligheter att omfördela 4 miljarder kr per år till vården. Möjligheter fanns att med det nya omvärldsläget hämta ut denna ”fredsutdelning” ur försvarsbudgeten och samtidigt fortsätta omställningen av försvaret mot internationella uppgifter. Bland de många nedläggningar som genomfördes runtom i landet, blev Gotland av med alla sina militära förband utom det mekaniserade regementet P 18. Försvann gjorde kustartilleriregementet KA 3 i Fårösund, luftvärnsregementet Lv 2 och artilleriregementet A 7 i Visby.
Respiten för P 18 skulle dock inte bli långvarig. I försvarsbeslutet 2000 hade man inte vågat avveckla alla förband på Gotland utan istället betonade man vikten av att markstridsförband fanns kvar där. I försvarsbeslutet 2004 lades dock regementet ner tillsammans med ungefär hälften av de förband som hade överlevt försvarsbeslutet 2000. Det hade visat sig att den omställning i försvarsbeslutet 2000 som skulle göra försvaret billigare, i själva verket inte blivit så billig. Därtill skulle nu ytterligare 3 miljarder kr sparas per år i försvarsbudgeten enligt överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Fokus skulle nu närmaste helt och hållet vara internationella insatser och dimensionerande var då främst övningsfält. Ett förbands betydelse för ett eventuellt framtida behov av nationellt försvar tillhörde därför inte urvalskriterierna. Därmed blev Gotland helt utan fast militär närvaro med undantag för bastroppen på Visby flygplats och de ca 600 hemvärnssoldaterna. Det är förmodligen ingen idag som rakryggat skulle uttrycka åsikten att om man skulle bygga ett helt nytt svenskt försvar från grunden så skulle Gotland vara utan militära förband, men så ser situationen ut just nu. Resonemanget gäller för övrigt stora delar av den övriga lokaliseringen av militära förband, vilket är ett resultat av försvarsbeslutet 2004.
Historien ville som sagt annorlunda och tre år efter att P 18 lagts ner inträffade kriget på Georgien och det militärstrategiska faktum som varit känt sedan människan började korsa Östersjön – den som kontrollerar Gotland har också möjlighet att kontrollera havet och påverka de omgivande staterna. Sedan början av 1900-talet har människan också intagit den tredje dimensionen varvid nu Gotland inte bara är väsentligt för att kontrollera det omgivande havet, utan också luftrummet. I takt med den negativa omvärldsutvecklingen har detta blivit allt tydligare och för de baltiska staterna utgör en svensk kontroll av Gotland en förutsättning för att NATO ska kunna förstärka dem i händelse av en kris. Den svenska markering som hittills gjorts var att förrådsställa ett stridsvagnskompani på ön och efter kriget i Ukraina, förstärka övningsverksamheten på ön.
När försvarsminister Peter Hultqvist i onsdags höll sitt högtidstal på Kungliga Krigsvetenskapsakademien kan vi konstatera att mycket har hänt sedan 2004. I talet återkom Hultqvist flera gånger till Gotland och öns militära betydelse – en skarp kontrast till den förra regeringen. Gotlands betydelse var även något Försvarsberedningen framhöll i sin rapport i våras. Hultqvist berättade vidare att den första fråga han mötts av vid besöken i alla de tre baltiska staterna var hur Sverige avsåg att trygga Gotland eftersom Gotland är av så strategisk betydelse för ländernas fortsatta oberoende. Hultqvist uteslöt därför inte en framtida ”basplatta” på Gotland med återigen permanent militär närvaro.
Man kan konstatera att tiderna förändras och att det i många fall är just det vi nyss avvecklat (eller för den delen håller på att avveckla) som återigen behövs.
Jag rekommenderar vidare läsning om Gotlands betydelse hos generalmajor Karlis Neretnieks, Kungliga Krigsvetenskapsakademien.