Patgb 360 i det nationella försvaret?

För en tid sedan deltog jag som inbjuden gästdeltagare i en fältövning anordnad av FHS, inom ramen för HSU(Högre StabsofficersUtbildning) och deras studenter. Den berömda pendeln hade då börjat svänga tillbaka, och vi hade åter börjat diskutera om och skola oss i konsten att försvara Sverige, i Sverige, mot en högteknologisk och numerärt överlägsen angripare.

Fältövningen pågick i en vecka, och var mycket uppskattad. Både av mig personligen och av deltagarna i stort! Deltagarna kom huvudsakligen ur arméns förband och staber, med mig som ett av några undantag. Under en av dagarna hamnade min seminariegrupp i diskussioner där vi värderade våra egna arméförband mot en potentiell framtida angripare.

Fokuset i gruppens diskussioner hamnade ganska fort på Stridsvagn 122(Strv 122) och Stridsfordon 9040(Strf 9040), och hur dessa kommer att stå sig i en framtida stridsmiljö. Naturligt, eftersom det är dessa typfordon som är stommen i Arméns markstridsförband. Efter en stunds bollande tillförde jag ett resonemang kring det fordon som då var under införande i Försvarsmakten, nämligen Pansarterrängbil 360(Patgb 360), och de motoriserade skyttebataljoner som dessa skulle komma att ingå i.

Jag menade att vi inte fick avfärda dessa förband i det nationella försvaret, trots att de huvudsakligen införts pga. behov för utlandsstyrkorna. Fordonen saknade förvisso den eldkraft som Strv 122 och Strf 9040 gav, men tillförde däremot en inbyggd förmåga till taktisk och operativ rörlighet som saknades på 122/90-förbanden. Detta kunde vara en faktor som definitivt gjorde den till ett intressant och användbart spelkort i ett nationellt försvar, särskilt med tanke på den lilla försvarsmakt vi har. Armén måste kunna flytta på sig mellan olika operationsområden. Patgb 360 medgav detta, påstod jag.

I detta resonemang blev jag avbruten av en annan inbjuden gästdeltagare, en mycket erfaren och högt uppsatt officer. Han konstaterade kort att Patgb 360 saknar relevant beväpning för att möta angriparen och att den därmed inte kunde tillföra särskilt mycket. Med dessa korta formuleringar uppfattade jag att han tyckte att diskussionen därmed var avslutad.

Jag nöjde mig inte med det, utan svarade att eldkraften omöjligen kan vara den enda faktorn att ta hänsyn till när man ska bedöma duellvärden på förbandsnivån. Ett resonemang kring eld-rörelse-skydd tedde sig lite väl banalt i sammanhanget, så jag förtydligade inledningsvis att jag självklart inte menade att vi skall ersätta våra mekaniserade bataljoner med motoriserade skyttebataljoner. Därefter upprepade jag att vi ändå måste kunna se nyttan med denna förbandstyp. Patgb 360-bataljonerna kan för egen maskin ta sig mellan t.ex. Revingehed och Göteborg/Stockholm, med relativt väl bibehållet stridsvärde. Detta är något som är svårare för de bandgående 122/90-bataljonerna. Dessutom påstod jag att en avsutten skyttebataljon som fått några timmar på sig att förbereda ett försvar definitivt kan ge en mekaniserad angripare en hel del huvudvärk.

Meningsutbytet avslutades med att min meningsmotståndare retoriskt frågade mig; ”Ja, de kanske kan vara först på plats, men vad kan de egentligen göra när de väl kommit fram?” Jag valde att inte fortsätta diskussionen där. Dels för att det kändes obekvämt när en såpass erfaren och högt uppsatt officerskollega kategoriskt avfärdade mina resonemang, dels för att ingen annan i gruppen gav sig in i diskussionen.

Min uppfattning är att Patgb 360 som fordonssystem har ett dåligt duellvärde mot fientliga stridsvagnar och pansarskyttefordon. Det kan man konstatera genom en snabb okulär besiktning. Om man använder Patgb 360 som ett Strf 9040 i sin strid så kommer man oundvikligen åka på nöten, om angriparen är beväpnad med något tyngre än en BMD.

Men det faktum att ett felnyttjande av en förbandstyp gör att du förlorar, kan omöjligen göra förbandstypen oanvändbar i ett nationellt försvar? Huvudvapnet för 360-bataljonerna är inte dess fordon, utan de vapensystem som finns i dem. Soldater, kulsprutor, pansarvärnsvapen, minor och system för indirekt eld. Detta, kombinerat med den möjlighet till snabbhet i manövern som Patgb 360 ger, kan skapa ypperliga förband för de som kan använda dem på rätt sätt. Det hela bör alltså vara en såpass enkel fråga som taktik anpassad för förbandstypen, samt utbildning och övning för förbandets personal?

Givetvis finns det många förbättringsmöjligheter i 360-förbanden för att vi ska kunna få ut största möjliga duellvärde! Men att avfärda dem för att de inte har några fordonsmonterade eldrör eller är bandgående, är att se på ett infanteriförband ur ett pansarförbandsperspektiv! Det kanske är oundvikligt att det blir så efter att infanteriet i praktiken har varit nedlagt i 15 år, men det är ganska osmickrande för den som gör det.

Patgb 360 ger oss motoriserade infanteriförband med hög skyddsnivå och mycket god rörlighet över ytan. Det ger oss inte pansarskytteförband med hög eldkraft och hög terrängframkomlighet. Men jag menar att denna diversifiering av Arméns förbandspark ger oss fler verktyg i lådan och därigenom större potentiell handlingsfrihet.

Genom att kombinera 360-bataljonernas rörlighet och förmåga att tidigt uppträda i viktig nyckelterräng, med 122/90-bataljonernas väl utvecklade terrängframkomlighet och eldkraft kan vi skapa en asymmetri som för angriparen kan bli ytterst kämpig att möta!

I sista minuten – Fem timmar på en arbetsplats i kalla krigets skugga (Del 4 av 4)



Här publiceras den fjärde och sista delen i berättelsen från U-137 incidenten signerat Rolf Lindén som då var chef för operativa sektionen (C Op) vid Blekinge kustartilleriförsvar, och var den person som i praktiken ledde verksamheten från fredsstabsplatsen under de kritiska timmarna och dygnen. 

Har du inte läst Del 12 och 3 så gör det först!


/ Skipper

————————–

Epilog

Bemanningen slet som djur på Tjurkö. Vid 22-tiden var eldledningen inmätt och horisonterad. De sovjetiska fartygen övervakades minutiöst, nu med spaningsmod igen. Ett av fartygen hade ju inte stoppat i tid, utan kommit in nästan 500 meter på svenskt vatten, innan en ilsken morsesignal från en av våra torpedbåtar fått den att skyndsamt vända.

Teknikerna hade det ännu värre: först skulle pjäsdatorn monteras, och det är ju första gången på det här batteriet….. Sedan skulle förbindelserna till eldledningen kopplas in, men det var bemanningen på den rörliga eldledningen väl förfaren med. Vid tretiden är systemet hopkopplat och en timma senare är alla kontroller och dubbelkontroller klara.

Rapporten går till OP-rummet:
”Vi är eldberedda! Pjäsen har högsta eldberedskap! Målföljning kan omedelbart påbörjas – tid till första skott är max 30 sekunder!” 

Från oprummet går omedelbart en begäran till Militärbefälhavaren att få korrektionsskjuta pjäsen klockan 0600. När man skjuter på tjugo tusen meters avstånd, är granaten uppe på nästan sextusen meter, innan den vänder ner igen och den är i luften i över en minut. Inte nog med att lufttryck, luftfuktighet, vindriktning och vindstyrka, olika på varje höjd, påverkar den. Jorden har ju faktiskt roterat lite grann, innan den kommer ner igen. Dessutom påverkar krutets temperatur och eldrörets förslitning skottvidden. Allt det där beräknas förstås, men särskilt de atmosfäriska värdena är mariga. Därför ställer man helt enkelt in ett avstånd och en riktning till en punkt på havet, där man bedömer att eld kan behöva öppnas, skjuter ett par granater, ser hur mycket de missar punkten och ställer in en korrektion, så att man träffar prick vid nästa gång, man öppnar eld i området.

Nej, inget tillstånd till korrektionsskjutning. Men ett dygn senare, prick klockan 0600, drabbas de sovjetiska hydrofonisterna och ubåtsspanarna av ett visst obehag. Plötsligt kommer två 15,2-centimetersgranater nedvrålandes på bara ett par tusen meters avstånd. Innan de hinner få av sig lurarna har nästan fyrtio kilo trotyl detonerat, åtta meter under vattenytan. Det tar tid att få hörseln tillbaka efter sådant. Den första korrektionsskjutningen är genomförd.

Torsdag, en vecka senare. Klockan 1630. Statsminister Thorbjörn Fälldin inleder sin direktsända presskonferens. Överallt lyssnar folk på radio eller ser på TV:n, nästan lite nonchalant. Det här börjar bli vardagsmat, allt har ju gått bra hittills….. Plötsligt stelnar alla till, även framför TV:n i OP-prummet. Vad är det karln säger?

”.. är en allvarlig kränkning av Sveriges suveränitet och territorium, redan detta att ett främmande örlogsfartyg tränger in på ett militärt skyddsområde. Vad som är ännu allvarligare och vad jag nu för första gången ger offentlighet åt är, att enligt de undersökningar, som vi företagit, är den sovjetiska ubåten med stor sannolikhet bestyckad med kärnvapenladdningar. Med en ännu större sannolikhet – en sannolikhet, som gränsar till visshet – kan det sägas att uran-238 finns ombord. Och ingen har kunnat finna någon annan användning för detta uran. Detta gör, att det här i själva verket rör sig om den mest uppseendeväckande kränkningen mot Sverige sedan andra världskriget”

 Det blir dödstyst i OP-rummet. Och i hela Sverige!


Utdrag ur Överbefälhavaren, general Lennart Ljungs tjänstedagbok, utgiven 2010:

1981-11-04: ”Kl 1630. Det blev en utomordentlig chock, när statsministern inledningsvis meddelade, att han ansåg, att det fanns kärnvapen ombord. Fälldin gjorde ett enligt min mening mycket bra framträdande. Lugnt, allvarligt och nästan landsfaderligt. Det stämde väl överens med hans agerande under alla dessa nio dagar.”.

1995
Ytterligare en kommission har just presenterat sin utredning. Den här består av Sveriges främsta tekniska experter. Inga politiker, inga militärer. Och den har bara granskat en begränsad del av våra tekniska bevis. Vittnesmålen från människor som till och med tagit på en ubåt, är bortsorterade. Bara tekniska bevis räknas.

Precis som alla de andra kommissionerna, som jag också har varit med att ta fram underlag till, har även den här brukat komma med krav på kompletterande underlag på fredagarna, gärna på eftermiddagen. Det är åtskilliga gånger helgresan till familjen och Blekinge blivit inställd. Kvar i Stockholm, in i det ofantliga underrättelsematerialet för att rota fram det som frågas efter.

Ljudupptagning. Magnetisk registrering. Videoupptagning med IR-kamera. Alltid i original. Men det blev den bästa rapporten. Den konstaterar, kort och koncist, att:

” ……… av det material som granskats, har kommissionen dragit den otvetydiga slutsatsen, att Sverige utsatts för kränkning av främmande makt minst tio gånger……”

Beträffande U 137 skriver kommissionen:

” …………… det är ställt utom allt tvivel, att U 137 grundstötning inte berodde på felnavigering. Ubåten har noga fastställt sin position ………. 

Tack. Det hade lönat sig att ta ner hela kommissionen till Gåsefjärden. En natt vid samma tid på året, med samma ljus- och väderförhållanden som vid grundstötningen, fick kommissionen, ombord på ett av våra fartyg, exakt följa U 137:s spår, med varje gir, uppehåll och annat, från långt söder om Utklippan, ända in på Gåsefjärden, ända in i militärledens enslinje. Men den här gången var inte det bakre ensmärket nedrasat, det doldes av ett mörkgrönt, militärt kamouflagenät.

Kommissionen gjorde också en mycket stark knytning mellan U 137:s uppträdande och de hemliga svenska torpedprovet.

I själva verket hade U 137 tålmodigt väntat länge, allt ör länge på botten utanför Gåsefjärden. När väl svenskarnas provskjutning med den nya hemliga antiubåtstorpeden börjat, passerade den svenska ubåten vid ett tillfälle på mindre än 1000 meters avstånd. När provet var slut, hade U 137 nästan ingen batterikapacitet kvar. Hon kunde inte gå utåt för dieseldrift eller snorkla, där hon låg. Den svenska ubåten skulle genast höra och helikoptrarna och radarspaningen se henne. Återstod bara att smyga in mot Gåsefjärden för att ladda batterierna. Det var inte första gången. Själva inpassagen måste förstås ske i övervattensläge. Dessutom kan man passa på att lösa ännu en av uppgifterna: har svenskarna flyttat på sina kontrollerbara minlinjer? I somras fälldes ju minor på nytt här inne.

När U137 stod på grundet och körde sina dieslar på högvarv hela natten, försökte hon inte backa loss. Den ubåtstypen KAN INTE BACKA VID DIESELDRIFT! DEN KAN BARA BACKA VID ELDRIFT! Enda anledningen till, att hon körde sina dieslar hela natten var alltså, att hon försökte ladda sina tomma batterier för att SEDAN försöka backa loss för eldrift.

Det finns ingen ubåtsskeppare i världen som skulle knalla omkring på övning eller rutinuppdrag med tomma batterier.

Att besättningen, som enligt egna vittnesmål samt loggboken passerar fyrar, oljefläckar, drivis, öar och så vidare, inte inser, att de befinner sig på främmande territorium strax FÖRE grundstötningen, är förstås både häpnadsväckande och på ren svenska skitprat. Att U 137 heller, enligt alla internationella regler, inte avgav nödsignal direkt efter grundstötningen är förstås lika talande. För tydlighets skull: Om man är ubåt, inte hemma och står på grund: då är man med säkerhet på någon annans område!

Mer än femton år senare. förre statsministern Thorbjörn Fälldin intervjuas i radions P1 om U 137:s grundstötning. Fälldin avslöjar att FRA vid 21-tiden på kvällen uppsnappat en signal från den befälhavande amiralen till högkvarteret i Moskva. Innebörden är, att han just har stoppat fritagningsflottan, därför att av alla tecken att döma, kommer svenskarna försöka ingripa med vapenmakt, om han överskrider gränsen, trots Sovjets överlägsenhet. Ska han fortsätta………….?

Svaret dröjer till morgonen och uppsnappas också av FRA.
Ett enkelt nej.

”Ja, det har jag själv redan räknat ut. Tillfället är förbi. Svenska attackplan hänger redan i luften och rör jag ett lillfinger, har jag varenda Viggen över mig efter femton minuter. Och utanför Gåsefjärden får väl knappt sillarna rum, som den svenska flottan rumsterar. Det där förbannade Tjurköbatteriet betyder heller inte någonting längre, inte nu. Skulle jag kanske ändå ha fortsatt igår, klockan 2100? Ja, hur som helst, nu kan de inte komma med några överraskningar.”

Han har fel – en gång till.
Det kommer hans hydrofonister att bli varse – i morgon bitti, klockan 0600……


2001
I morgon är det exakt tjugo år sedan U 137 gick på ute på Gåsefjärden. Vi är tio-talet personer i den eleganta, vackert upplysta salongen. Vi ska delta i invigningen av Marinmuseets utställning om den uppseendeväckande händelsen. Klockan tolv i morgon, med pompa och ståt, öppnas portarna. Men här har vi det trevligt, till och med gemytligt. Besedin, andreofficeren på U137 och jag småpratar. Vi har nu träffats flera gånger tidigare. Den ryska vodkan smakar utmärkt och samtalet flyter lätt, ända tills någon abrupt ställer frågan till Besedin:

”Visste ni verkligen inte var ni var?”

Han svarar, med ett skratt:
”-Klart att vi visste var vi var!”

”-Men hade ni någon uppgift?”

”-Klart att vi hade en uppgift!”

”-Vilken då?”

Ett vänligt, men menande leende till svar…

”-Men kärnvapen då, hade ni det?” 

”-Det är klart, att vi hade kärnvapenstridsspetsar. Våra torpeder var så oexakta och våra mål så stora, att vi måste ha största möjliga vapenverkan!” 

Efter några ögonblick av total tystnad börjar samtalen igen, tvekande, lite osäkert.
Det tar en stund, innan den goda stämningen åter infinner sig.
Jag har noggrant memorerat Besedins nästan nonchalanta svar.

2011
År 2011 får forskare i studien om ”Det kalla Kriget” tillgång till U 137 topphemliga operationsorder, där det bl a framgår att hon är kärnvapenbestyckad.

Två höga f.d. sovjetiska marinofficerare uppger också till svensk underrättelsepersonal, att fritagningsstyrkan stoppade efter överväganden där man kom fram till att svenskarnas överlägsenhet i kaliber (Tjurkö-batteriets 15,2 cm pjäser) gjorde att man inte kunde gå över gränsen utan tillstånd.

———————-

Stort tack till Rolf Lindén för att jag fick möjlighet att publicera denna unika berättelse. Det vi alla bör fundera över är hur en liknande situation skulle ha hanterats idag. Finns samma politiska beslutsamhet nu som då? Har vi tillräckligt med militära resurser för att kunna hantera stå emot och hantera en liknande händelse, och framför allt, hade Ryssland agerat på samma sätt idag som då givet nuvarande förutsättningar, efter fullbordat faktum? Dv.s. förhållandevis återhållsamt.

/ Skipper

I sista minuten – Fem timmar på en arbetsplats i kalla krigets skugga (Del 2 av 4)

I dag fortsätter berättelsen med del 2 från U-137 incidenten signerat Rolf Lindén som då var chef för operativa sektionen (C Op) vid Blekinge kustartilleriförsvar, och var den person som i praktiken ledde verksamheten från fredsstabsplatsen under de kritiska timmarna och dygnen. 

Läs Del 1 här!


/ Skipper

—————————-

C BK kommer infarandes. Han har, på militärbefälhavarens (MB S) order, redan hunnit svara på TV SYD:s frågor i Malmö, träffat MBS på staben i Kristianstad och fått direktiv, så gott det låtit sig göra, det vill säga nästan inga alls. Ingenting från politikerna. ÖB och staberna är inte krigsorganiserade, MB S har inga egna resurser. ”Ta vad ni har. VB-kedjan och IKFN gäller.”

C BK informerar sig om läget. Ute vid Gåsefjärden börjar det bli rörigt, med örlogsbasens, våra och kustbevakningens fartyg, minstationen och beredskapstroppen, polismästare, länsåklagare, massmedia och nyfiken allmänhet i mängder av små flytetyg. C BK beslutar att själv leda på plats och minutläggaren får order att förtöja vid bryggan, bara några hundra meter från ubåten och minstationen; precis på den plats där den tidigare i somras lade ut en övningsminering i samma område som den fasta. Övningsmineringen togs hem efter någon vecka, när kontrollerna visat, att allt fungerat på rätt sätt. Den riktiga kontrollerbara mineringen är förstås på rätt plats, men endast några få känner till dess existens och ännu färre till det exakta läget på minlinjerna. Minstationen rapporterar, att ubåten står på grund mitt emellan de båda kontrollerbara minlinjerna, som nu är aktiverade; den kan inte ta sig ut; och om vi vill, kan ingen ta sig in utan att bli minsprängd med annat än, att minstationen bombas eller skjuts bort med artilleri….. De säkrade minorna indikerar flitigt, när fartygen, som rör sig på Gåsefjärden, kommer innanför respektive minas räckvidd.

De beordrade telelinjerna kopplas efterhand in på sekreterarens rum, som i all hast fått bli vårt operationsrum, oprummet. Tack och lov för vårt eget omfattande fasta samband i skärgården, och hela länet och för vår sambandsofficer och våra teletekniker, som nu ger oss stela, fasta förbindelser, som inte kan avlyssnas eller störas; till CBK, minutläggaren och minstationen ute vid ubåten, till batteriet på Tjurkö och pjäsen på Torhamnslandet. Inga automatiska eller manuella växlar, inget civilt trådnät, utan gamla hederliga punkt-till -punktförbindelser i vårt eget fasta, hemliga trådnät.

Ute på Tjurköbatteriet har delar av de kupp-placerade stambefälet och andra befäl samt ett antal värnpliktiga anlänt från Kungsholmsfort. Det är inte mer än 500 meter, men man måste förstås transportera sig med färjan till Finskan först. De värnpliktiga ryckte in för tre dagar sedan, men får nu börja med det tunga jobbet att tillsammans med befälen dra pjäsernas stora eldrör rena från konserverande vitmönja och vapenfett. Gnistrande torrt och blankt måste det bli, annars kan eldröret skadas, eller ännu värre, sprängas vid det första eldöppnandet. Andra befäl håller på att aptera stridsammunitionen; durkarna ligger nedsprängda i berget vid pjäserna, allt finns på plats.

Spränggranater, mot trupp och luftlandsättningar, samt stål- och halvpansargranater mot medelstora och stora sjömål får sina högkänsliga tändrör monterade; 46-kilosgranaterna rullas ut till pjäsen och krutladdningar på nära 20 kilo bärs upp och stuvas i sina fack. Man kan nu skjuta pjäsvis eld. Mot mål på marken är det inget problem, tala bara om var målet finns, så kan batteriet leverera eld var som helst inom en radie på över 20 kilometer. Men mot sjömål – vi har ju ingen eldledning, som kan mäta in målen!! Alla system i batteriet dras igång. Men vi har ännu för lite personal. Det räcker bara för att bemanna den först klargjorda pjäsen.

Vid 18-tiden har KA 2 på Rosenholm fått fram en förrådsställd, rörlig ARTE 719. Befäl från det rörliga artilleriet samt tekniker från Kustartilleriförsvarets tekniska förvaltning har hämtats eller ringts in, förråden dammsugs på nödvändig materiel. Pjäserna på Tjurkö är ännu inte ombyggda för att ta emot informationen från den nya eldledningen. Pjäsdatorerna är inte monterade, och kabelsystemet för överföring av eldledningsinformationen är inte utbyggt. Erforderlig materiel till ett provisorium letas upp, medan teknikerna försöker klura ut hur en nödlösning ska kunna åstadkommas. Idéerna finns, men tiden rinner iväg.

I det provisoriska oprummet växer efterhand en skrämmande bild fram. Samtidigt som läget runt Gåsefjärden lugnar sig något, konkretiseras Sovjets åtgärder. Hög aktivitet i luften och i Baltikum. ”Fritagningsflottan” blir till 12 – 14 fartyg: tungt beväpnade, stora högmoderna jagare med överlägen vapenräckvidd och förödande eldkraft mot både flyg och sjömål; ubåtsjagare, korvetter, stora högsjöbogserare och stödfartyg. Stadig kurs mot den punkt man kan komma närmast kusten utan att gå över territorialgränsen; drygt 20 km söder om Karlskrona.

Vid 21-tiden är de framme. Kommer de att gå över gränsen och kränka Sveriges suveränitet? Vi blir då skyldiga, enligt vår instruktion IKFN, att försöka hejda och avvisa sovjetiska enheter med alla till buds stående medel, med den vapenmakt vi förmår, om så krävs. Sovjet är en väldig supermakt och dess Östersjöflotta betraktar innanhavet som sitt. De internationella spelreglerna används när och på sätt, som passar Sovjet. Annars är det inte så noga. Hur kommer man att agera den här gången?

Vad har vi? Det är ju djupaste fred och dessutom efter expeditionstid för oss alla! Nyss hade även de allra högst prioriterade förbanden 24 timmars beredskap och det har bara gått drygt sex timmar, sedan ”larmet” gick! Och larmet var inte av någon större formell art; snarare att organisationer och enheter efterhand började förstå innebörden av en ”enkel” grundstötning och att den höll på att utvecklas till en högst ödesdiger situation.

Några torpedbåtar är på väg ner från Stockholm och är snart här med stridstorpeder ombord, men de är underlägsna i räckvidd och eldkraft. Fast vi inte vet det, är den ubåt som igår genomförde provskjutningar med en ny antiubåtstorped, kvar i området, de där provskjutningarna, som det senare skulle visa sig att U 137 var såååå intresserad av……… Trots begränsad torpedlast är vår ubåt ändå ett ess i rockärmen. Flygvapnets beredskapsrotar kan ingripa mot enstaka främmande plan, men inte mer. Attackflyget förbereder att ladda sjömålsrobotar vid baserna på andra sidan Vänern, men det tar ännu några timmar innan tillräckligt antal plan och flygförare kommit dit och kan vara insatsberedda (24 timmar igen…. ).

Fartygen på Gåsefjärden har ingenting att sätta emot fritagningsflottan. Där utgör minstationen esset i leken. Ska ubåten bärgas mot vår vilja, måste minstationen först förstöras. Men – om en bekämpning påbörjas, ställer bemanningen om mineringen till okontrollerbar drift. Det går på delar av en sekund – sedan är varje enskild mina ett eget vapen och spränger det första fartyget, som kommer inom dess räckhåll – fiende som vän. Och det finns många minor därute…. Inloppet är dessutom smalt; ett enda minsprängt fartyg kommer effektivt att blockera en fritagning. Ja, minstationen är verkligen ett ess, men kan vi få stopp på fritagningsflottan på annat sätt?

Försökspjäsen på Torhamn är just nu en nästan värdelös guldklimp. Stridsammunitionen hinner inte fram förrän framåt förnatten. Pjäsens egen ARTE 719 är grupperad på stranden mot Kalmarsund och hinner inte omgruppera till skärgårdsområdet. Dessutom behöver vi ett vakande öga i södra Kalmarsund. Därför kan pjäsen, trots sin överlägsna precision och räckvidd, ändå inte bekämpa fritagningsflottan just nu, om så skulle behövas. För vår del återstår alltså bara Tjurköbatteriet. Pjäsen är redan skjutklar, den rörliga eldledningen MÅSTE hinna dit!

Klockan drar sig mot nitton. De senaste informationerna samlas in, kartorna kompletteras och den kortfattade dagordningen för mötet handskrivs på en overheadhinna. Deltagarna hittar själva till ordersalen efter många och ibland roliga övningar. Alla känner varandra väl. Nu är det allvar och inpasseringen har skett i ett huj. Till och med servicen fungerar som på övningarna. Någon har fått fram frallor och kaffe. Mycket välbehövligt, visar det sig genast.

Mötet börjar prick 1900. Jag lämnar en snabb, men bred redogörelse av, vad vi vet och vad som gjorts. Varje myndighet och organisation redogör på några minuter på motsvarande sätt. Efter uppdateringen diskuteras fortsättningen. Vi kommer snabbt fram till att vi måste utgå från ett ”värstascenario”, om det skulle gå åt pipan.

Inledningsvis behöver Försvaret all erforderlig stöttning, som kan fås från det civila samhället, samtidigt som alla katastrofplaner aktiveras. Stora skadeutfall, även på civila sidan, på infrastruktur och inom andra områden kan inte uteslutas. Vi måste kanske utrymma, åtminstone delar av staden. Förberedelser påbörjas omgående. Om ubåtsbesättningen ska tas i land, ska den omhändertas enligt Genévekonventionen, men också så att risken för ”tredje man”, civilbefolkningen, minimeras. Samspelet mellan militär, polis, åklagare samordnas, så att vi inte springer i vägen för varandra. Ett stort område runt Gåsefjärden behöver avlysas, både för verksamheten på plats men också med tanke på tredje mans säkerhet.

Under cirka 10 minuter överlägger enskilda stabsmedlemmar med respektive myndighet och beslut fattas snabbt. Länsstyrelsens försvarsdirektör och jag ritar gemensamt ut det område, som ska avlysas på kartan samt dikterar avlysningsbeslutet. Varje myndighet redogör under några minuter för fattade beslut, så att alla är informerade. Efter 45 minuter är mötet slut, men dessförinnan har vi bestämt att genomföra motsvarande möte klockan 1900 varje dygn framåt. När försvarsdirektören går, får han den utskrivna avlysningstexten i handen.

Samtidigt som de civila representanterna lämnar staben, rullar den rörliga ARTE 719 ut från Rosenholm på väg mot Tjurkö. Inga civila eller militära hastighetsbestämmelser gäller – här står mer på spel än så. Fritagningsstyrkan närmar sig obevekligt: jag börjar tro, att den sovjetiske amiralen har bestämt, att den svenska territorialgränsen ska överskridas 2100. I så fall är det en timme kvar. Mötets resultat samt våra åtgärder och läge rapporteras till CBK ute på Hästholmen via direktlinjen. Han säger OK – och rappa på med eldledningen. Han är lugn som en filbunke, fast jag vet, vad som snurrar i hans huvud. Han står uppe på minutläggarens kommandobrygga, ute på bryggvingen och ser på den nu väl upplysta ubåten några hundra meter bort. Mitt i målet, om det skulle braka loss.

Underrättelseofficeren får nya oroande uppgifter via sin ”privata” linje från FRA. Det verkar som en stor sovjetisk robotjagare försöker smyga fram i tungtrafikkorridoren söder om Öland. Vi får en bra position och Torhamnseldledningen får order att först radarspana och sedan mäta in sig ordentligt på målet, för att sedan sporadiskt spana för att hålla reda på jagaren. Tur att vi inte omgrupperade den! Jagarens signalspaningsutrustning kommer ögonblickligen varna chefen att just en ARTE 719 i spaningsmod ser honom, att den går över i målfångning och sedan eldledningsmod. Fartygschefen begriper vårt underförstådda men glasklara meddelande: Vi har dig på kornet och tittar till dig lite då och då, för att du inte ska hitta på något dumt! Han skickar med säkerhet oroliga frågor till sin chef: vilket eller vilka vapensystem är det som mäter in sig på mig? Han kommer inte att få något säkert svar, helt enkelt för att man inte har något att ge.

Temperaturen i oprummet har stigit ytterligare några grader, både bildlikt och bokstavligen. Även om Torhamnspjäsen kan skjuta nästan 40 km, är jagaren utom räckhåll. Men tänker han sig mot Gåsefjärden är DET problemet snart ur världen. Men vi har ett annat litet problem; fritagningsflottan….

Fortsättning följer….

Gästinlägg: ArtE 740 – så här förhåller det sig…

Fem toppmoderna radarsystem likt ovanstående skall nu avvecklas


Med anledning av debatten runt ArtE 740 så har tidigare utlovat ett gästinlägg från den person som förmodligen sitter på mest kunskap runt systemet. Nu är det dags, och jag hoppas du följer med hela vägen till slutet. Artikelförfattaren heter Peter Wennersten, han är sedan något år pensionerad överstelöjtnant från KA/Amf, men har givetvis god kunskap om systemet än idag.

Peter Wennersten har varit med i utvecklingsspåret ända sedan 1993 då han var chef för vapenavdelningen på KAS (Kustartileriets Stridsskola) för att därefter bli chef för utvecklingsavdelningen inom KAS. Peter var därefter huvudman för Amfibie vid dåvarande Marincentrum. Därefter var han projektledare vid ArtDemo samt BekDemo. Han var under många år chef för PTK ArtE 740. Han har därmed varit ansvarig för utprovning av systemet och samt ansvarat för verifiering av systemet. Han var dessutom Försvarsmaktens förhandlingschef inför uthyrningen av ArtE 740 till Storbritannien.

Personligen anser jag att det är viktigt att korrekta fakta bör användas när frågor som denna diskuteras. I synnerhet när det handlar om stora summor skattemedel samt när försvarsberedningen dessutom har konstaterat att man på sikt (läs nu, men man lyckades inte finansiera detta för närvarande) vill ha just den här förmågan på Gotland i form av ett kustrobotbatteri.

Den som har avvikande uppfattning angående redovisade fakta är givetvis välkommen att skriva ett eget gästinlägg i ämnet.

/ Skipper
——————————-

Vi kunde den 12 november höra Försvarsministern gå i svaromål mot riksdagsledamoten Mikael Oscarsson under en interpellationsdebatt i riksdagen huruvida det är rimligt att avveckla ett toppmodernt och fullt fungerande radarsystem (Interpellation 2015/16:100). 


Under debatten fick vi höra försvarsministern berätta att efter nedläggningen av Kustartilleriet och avvecklingen av Amfibiebrigadens brigadsystem så har det aktuella systemet, ArtE 740, endast använts för försök i FMV regi. Vi fick också höra att den förmåga som ArtE 740 medger i dag hanteras av andra system i Försvarsmakten med högre prestanda varför behovet av systemet inte längre kvarstår. Utöver detta fick vi veta att i förhållande till kostnader och nivå på teknologin är bedömningen att det bästa är att det här systemet inte används utan successivt rangeras ut och att vi investerar i ett nytt och effektivare system. Slutligen klargjordes att fyra av fem system i dag är urmonterade och ligger på lastpall efter uthyrningen till Australien och Storbritannien, och att det vi fick tillbaka efter uthyrningen endast var fordon. Men stämmer då detta överens med verkligheten?

Endast försök i FMV regi?

Det är ett märkligt påstående att systemet endast har nyttjats vid förbandsförsök eftersom ambitionen redan 2001 var att inom projektet ArtDemo (Artilleridemonstartor) använda Arte 740. Detta projekt leddes av Försvarsmakten som som också levererade sin slutrapport 2003 (A9 2003-12-02 20705:80802). Avsikten var också att ett upprätta ett ”delprojekt sensor” där bland annat ArtE 740 skulle ingå. På grund av leveransförseningar kom detta projekt aldrig till stånd. Projektet ArtDemo övergick därefter i projektet BekDemo (Bekämpningsdemonstrator) med vissa justeringar. Mest markant här var att delprojektet eldrör utgick och att delprojektet sensor tillkom, där Arte 740 ingick som sensorenhet under namnet BekDemo L. Även detta var ett projekt inom Försvarsmakten som lämnade en slutrapport (A9 2008-04-04 20705:80100).

När detta projekt avslutades så delades resurserna upp mellan A9 och Amfibiekåren till det som benämndes OMF A9 och OMF MarinB. Det sistnämnda OMF MarinB omfattade i huvudsak 5 st system Arte 740. Ett särskilt provturskommando (PTK 740) sattes upp för att förbandsinföra Arte 740 i marinbasens (MarinB) sjöinformationsbataljon.

Alla ovanstående aktiviteter var verksamhet i Försvarsmakten och därmed inte i FMV regi.

Arte 740 även har även deltagit vid provskott i Vidsel med RBS 15 mk3, där systemet följde roboten från start till nedslag. Som kuriosa kan man också nämna att Arte 740 även prövades mot ett införande mot Helikopterbataljonen som en lednings/spaningsresurs vid upprättande av rörlig bas vid internationell insats. Detta föll senare på grund av avdömningen att bas skulle upprättas vid befintlig flygplatsresurs. Systemet blev då för exklusivt.

Summerar man ovanstående kommer man snabbt fram till att utöver systemets hantering i FMV regi så har ArtE 740 utgjort en del i Försvarsmakten i två arméledda projekt, ett projekt inom helikopterbataljonen (även om man inte handgripligen hanterade systemen) och ett inom marinen.

Påståendet att ArtE 740 endast har hanterats av FMV är felaktigt. Försvarsministerns erhållna underlag rörande systemet var härvid ofullständigt.



Interiörbild från ArtE 740 med två operatörsplatser

Systemets undermåliga förmåga?


Försvarsministern fortsätter i sin redovisning i riksdagen med att berätta att de förmågor som Arte 740 medger hanteras av andra system med högre prestanda. Detta utan att specificera vilka system som avses. I sin replik till Mikael Oscarsson kommer dock försvarsministern in på UndE23.

En enkel kontroll av produktspecifikationen för Arte 740 ger ett helt annat besked. Det är nu viktigt att komma ihåg att det idag finns ett 2D-system och fyra 3D-system.

2D-systemet är i huvudsak inriktat mot ytmål med sin högupplösta sjömålsmod. I Försvarsmakten finns idag inget annat mobilt system med bättre prestanda mot ytmål. 2D-systemet har dessutom en helikopterkanal för detektering av hovrande helikopter.

När det sedan gäller Arte 740 i 3D-utförande så blir jämförelsen med UndE 23 mycket intressant. Om man läser i SMW (Saab Microwave) produktbeskrivning (Giraffe AMB 740 Swe General System Description 115-UAZ10177/4en) så får man redan I första kapitlet följande information:

”In general, the performance of the PSR [Primary Search Radar] of G AMB 740 Swe is similar to the performance of the PSR of UndE23, except absence of the surface channel in G AMB 740 Swe.

Avseende det sistnämnda med ytkanal så handlar det enbart om en mjukvarulicens. De egentliga skillnaderna mellan systemen består då således i att Arte 740 har en 15 meter hög mast och UndE 23 har en mast på 13,2 meter, i övrigt lika prestanda. Nu återstår endast matematik och kunskap i radarräckviddsberäkning. Här kommer man då fram till att Arte 740 har bättre prestanda och dessutom avsevärda grupperingsfördelar.

Påståendet om att andra (motsvarande) system i Försvarsmakten skulle ha högre prestanda var således även det felaktigt. Även här brister det underlag som försvarsministern har erhållit.


                              
ArtE 740 med 2D-antenn
ArtE 740 med 3D-antenn

Tvingade till modifiering för 1 miljard?

Försvarsministern ville också ge ett litet historiskt perspektiv på systemen och berättade att de hade Leasats av Australien och England.

”Det här systemet leasades ju av Australien och Storbritannien för att användas i Afghanistan, och när man gjorde det modifierade man systemet till en mycket hög kostnad – ca 1 miljard kronor. Man förde alltså in annan materiel i systemet än den vi hade från början. ”

Det man gjorde var att fyra av fem system byggdes om till 3D-utförande G AMB 740. Försvarsministern redovisade att kostnaden för detta uppgick till ca 1 miljard. I kronologisk ordning handlade det först om Storbritannien och därefter Australien. Projekten benämndes KARLSKRONA resp DINGO. Men det var inte någon ombyggnad för 1 miljard kronor. Den kostnaden omfattade viss ombyggnad, nytillverkning av vissa delar, utbildning både vid industri och vid Försvarsmakten, reservdelar, 24/7 support (dygnet runt alla dagar hela året) samt inte minst hyreskostnad till Försvarsmakten.

Det är allt ovanstående som utländska kunder betalade för, därav den höga kostnaden. Kunderna ansåg sig dock ha fått valuta för pengarna och var mycket nöjda.

Försvarsministerns erhållna underlag kunde även här ha varit tydligare så att missförstånd undvikits.

Vi fick tillbaka oanvändbara fordon med endast en mast på?


Det är som skrivits här ovan helt korrekt att systemen leasades ut. Först tre system inom projekt KARLSKRONA/Storbritannien. Sedan ytterligare ett system samt förlängd leasing av ett av de tidigare leasade systemet inom projekt DINGO/Australien.

Det bör här påpekas att man inte bara lånar någonting lite så där på en höft. Det sker på mycket tydlig affärsmässig grund. Det är normalt FMV som biträder FM med detta. Det upprättas principöverenskommelser, avtal om hyresperiod och kostnad/motprestation, eventuella skadeståndsklausuler samt försäkringsvärden bestäms samt besiktning vid industrin av den materiel som ska lånas ut från Försvarsmakten.

När kunden återlämnar systemet sker en inbesiktning vid industrin. Det genomförs renovering, reparation och uppgradering fastställs. Dokument för FAT (Factory Acceptans Test) upprättas och fastställs. FAT genomförs och avvikelser protokollsförs och när FMV/FM har godkänt FAT kan industrin leverera. Leveransbeskedet talar om vad, var och när man levererar. Allt detta protokollförs naturligtvis in i minsta detalj.

Efter återlämningen av ArtE 740 gjordes således en omfattande FAT på systemet och det var inte en hög skrot på lastpall som vi fick tillbaka. I dokumentet Giraffe AMB 740 Swe General System Description 115-UAZ10177/4en beskrivs exakt vad vi fick tillbaka och i vilket skick.

Här framgår att “The primary Search Radar (PSR) does not include an antenna. [hårdvaran saknas utländsk kunds ägodel]. The Rocket, Artillery, Mortar (RAM) funktionality [mjukvarulicens], the Secondary Surveillance Radar and Indentification Friend or Foe [SSR/IFF] and external communication are not included in G AMB 740 Swe system [vår sambandshårdvara togs ut vid uthyrningen och mjukvaran avinstallerades].

Den materiel som utländska kunderna behöll var alltså enligt dokumentationen: 3D-antennen tillverkades speciellt för deras räkning då FM inte hade någon att låna ut. Deras egen SSR/IFF och kommunikationssystem hade de själva tillfört projektet.

Dokumentet talar också om att om Försvarsmakten så önskar så kan SMW leverera antenn och SSR/IFF av lämplig typ samt licensiera RAM funktionen samt ytkanal. Våra egna sambandsystem togs ut vid uthyrningen och förrådshölls av SMW.

I dokumentet (Factory Acceptans Test Procedure for G AMB 740 swe and sensor UAZ 101 77/4, 1791_UAZ 101 77/4 Uen) framgår tydligt att man testat ett komplett monterat system som fungerade vid återleveransen till FMV/FM. Sammanställer vi detta så framgår det att det enda som saknas för att ha ett radarsystem av UndE 23 typ (dessutom bättre) är huvudantennen som måste nytillverkas. IFF får vid behov tillföras.

Man kan således konstatera att vi är mycket långt ifrån beskrivningen ”ett fordon med mast på”, hundratals miljoner därifrån. Vi har nämligen fyra i det närmaste komplett radarsystem väl i klass med UndE23. Dessutom med högre mast samt bättre rörlighet.

Bättre att skrota och köpa ett nytt och effektivare system?


Försvarsministern säger också att Arte 740 rangeras ut och att FM skall investera i ett nytt och effektivare system om det skulle behövas. ”Vi kan nog mycket tydligt konstatera att det blir billigare att köpa nytt och modernare radarsystem. Det är Försvarsmaktens bedömning”.

Inget kunde vara en mer felaktig bedömning. Med mycket små åtgärder kan man mycket enkelt lyfta våra fyra 3D-system till nivån G AMB mod C, en värsting bland värstingar. Om man fattade ett sådant beslut så skulle det komma att utgöra den mest potenta, högrörliga och splitterskyddade radarsensorn med eget ledningssystem i hela Försvarsmakten.

Vi tvingas ånyo konstatera att försvarsministerns underlag inte riktigt lyckas beskriva vare sig dagsläget eller historien på ett tydligt sätt. Man kan djärvas att påstå att de ”faktamässiga realiteterna”, som försvarsministern uttrycker det, är något tvetydiga.

Skrot på pall?

Vagn 64870 och 64873 återlevererades till FM efter projekt KARLSKRONA och har funnits i varmförråd på Musköbasen sedan dess. Vagn 64871 och 64873 förrådshölls vid SMW i Mölndal tills helt nyligen.

Det enda som kan refereras till liggandes på pall är, att i avtalet om motprestation specificerade att Försvarsmakten skulle få ett antal SG AMB mod C liggandes på pall för modernisering av fartygssystem.

Visserligen är det så att mycket ligger på pall under en renovering/återställning av systemet, i princip allt ligger på pall. Men det gör det endast till dess att allt rengjorts och kontrollerats. Därefter återmonteras allt och funktionskontrolleras. Som kronan på verket görs sedan FAT (Factory Acceptance Test) och naturligtvis är industrin stolt likt en tupp om resultatet är godkänt.

Förrådshållning till kostnad av 5-10 miljarder? 


Som argument för att inte behålla systemen till dessa att de kanske kan komma att behövas anförde försvarsministern att förrådshållning av fem radarsystem skulle kosta ca 5 – 10 miljoner kronor per år. Det är onekeligen en rejäl summa och man kan fundera lite över hur den är uträknad.

Den tekniska specifikationen för systemen kan ge en liten vägledning om detta måhända. Detta är ett ”kalla krigets system”, skapat i en tid där förrådshållning var en mycket väsentlig fråga som alltid specificerades. Specifikationen anger att fordonet skall kunna förrådshållas i stolplada (skärmtak) med torrluft och köldvakt (liten elektrisk kamin), slutet kallförråd med torrluft och köldvakt. Det är därför fordonen har en standardiserad genomföring i bakdörren (litet runt hål med lock) samt ett 10A eurodon i sidofacket för elanslutning. Kostnaden för fem fordon torde kunna beräknas till 50000 kr som mest inkl hyra. Vid tillgång på varmförråd garageras fordonet med öppna luckor hyreskostnaden för en sådan förrådshållning för fem fordon torde uppgå till maximalt 500000 kr.

Vi kan konstatera att detta är väsentligt mycket mindre pengar än beskrivningen i det underlag som försvarsministern erhållit.

Omfördelning av fordon till Arméns telekrigbataljon


Fem radarsystem ArtE 740 ska nu avvecklas enligt beslut. Själva fordonen ska enligt plan tillföras Arméns telekrigbataljon. Här anger försvarsministern anger att om fordonen inte skulle användas för telekrigbataljonens räkning så tillkommer en kostnad av upp till 300 miljoner. Det skulle då rendera i en utslagen styckkostnad för fordonen om 60 miljoner kronor.

En helt ny Patria AMV XC-360P kan kostnadsberäknas till ca 25 miljoner kr om man köper en serie på ca 100 vagnar. Då ingår reservdelar, support och utbildning. Enhetskostnaden för att utöka serien hos Patria som Sverige redan har köpt, med ytterligare fem enheter blir sannolikt lägre. Patria har god erfarenhet av mastfordon i form av Patria XA-185 med radarmast och kan sannolikt leverera en dylik mast på XC-360P till en rimlig kostnad. De kostar i åtminstone inte 60 miljoner per styck.

Vi får även här konstatera att den siffra som försvarsministern anger förefaller vara minst sagt hög.

Avslutande ord


Vi var ett ganska hängivet gäng som arbetade hårt för att det skulle vara fullt ut verifierbara system som återlevererades. Detta kräver god kontroll och uppföljning, noggrann och omfattande dokumentation. Goda rutiner och metoder för kvalitetssäkring helt enkelt. Allt detta uppfylldes.

Är det då gratis att ta G AMB 740 i bruk i Försvarsmakten, nej naturligtvis inte, absolut ingenting är gratis i den militärmateriella världen. Inte ens pennan som delades ut vid första projektmötet är gratis. Men vi är ohyggligt långtifrån fantasisumman 1 miljard, ohyggligt långt ifrån.

Det hade varit bra om försvarsministern i sin hand hade haft ett kvalitetssäkrat dokument. Då hade denna skrift aldrig kommit till.

Försvarsministern påpekar för herr Oscarsson att ”Det kan vara så att de uppgifter Oscarssons har tagit del av inte i alla delar bottnat i precis exakt hur det ser ut och historien bakom nuläget. Ofta när man får denna typ av uppgifter får man inte veta hela bredden. Det kan vi återkomma till i annat sammanhang”.

Med ledning av vad som ovan beskrivits och med dokumenthänvisningar styrkts så får man väl konstatera att herr Oscarsson framställning och frågeställning är ytterligt relevant. Man kan då fråga sig när vi, om någonsin, i ett annat sammanhang återkommer till hur det verkligen ser ut.

Peter Wennersten
Överstelöjtnant

——————————

Det är tydligen flera som har intresserat sig för den här frågan och ställt frågor till bland annat FMV i ärendet. Jag fick häromdagen ett mail från en person som skriftligen frågat FMV hur stor besparingen skulle bli på att återanvända fordonen i stället för att köpa nya fordon till arméns telekrigutrustning? Svaret från FMV SPL Marin var följande:


”Processen har varit så att först har ARTE 740 avvecklats eftersom den representerar en teknisk förmåga som inte längre efterfrågas i FM. Det resonemanget kan man iofs ifrågasätta hur tillvida det är korrekt eller inte men det är inget som FMV gör. Därefter har överskottet av fordon uppstått. Först då har möjligheten att utnyttja fordonskomponenten ur ARTE 740 till annan brukare identifierats. Det kan naturligtvis te sig märkligt som du säger om syftet varit att kassera materiel för 600 msek för att spara 50 men det har aldrig varit grunden för agerandet.”


Sammanfattningsvis så tror jag nog alla begriper att varenda nytt materielprojekt som ska in i Försvarsmaktens materielplan måste finansieras. För varje ny utgiftskrona föranleder tyvärr att något annat måste tas bort alternativt skjutas på framtiden i en extremt ansträngd och underfinansierad försvarsbudget. Men man kommer inte ifrån att detta oavsett dessa förhållanden är kapitalförstöring på högsta nivå. Den som hävdar att systemet inte skulle göra stor nytta i Försvarsmakten år 2015 vet inte vad han/hon pratar om. Att det sedan inte finns pengar eller personal avsatta för närvarande är däremot en helt annan sak, men då ska man också säga just det, och ingenting annat.

Jag konstaterar ånyo att det är dyrt att vara fattig.

Jag undrar också hur länge dröjer det efter det att systemet är skrotat till dess att någon kommer på att det hade varit väldigt bra att ha kvar, lite som den avvecklade infrastrukturen på Gotland

/ Skipper

Föredrag AFF seminarium på FHS 7 maj

I går, torsdagen den 7 maj ordnade Allmänna Försvarsföreningen ett seminarium på FHS där försvarspropositionen analyserades ur fyra synvinklar. Annika Nordgren Christensen gav sin på den politiskt strategiska betydelsen av propositionen, Niklas Wiklund (Skipper) vad den innebär för Marinen, Carl Bergqvist (Wiseman) innebörden för Flygvapnet och jag hade tillfälle att kommentera den ur en armésynvinkel (där jag avslutade med en mer övergripande reflektion). Manuset till min presentation finns nedan. 

 

                                                         —————

I min presentation tänker ta upp tre saker:

          Vad står det i propositionen om armén

          Några kommentarer till vissa av förslagen

          Det i mina ögon viktigaste i propositionen

Bara en snabb uppräkning av de förslag som berör armén, sedan några kommentarer

          En extra skyttebataljon.

          Organisera en luftburen bataljon.

          Två brigadspaningskompanier.

          Stridsgruppp Gotland, mekaniserat skyttekompani, stridsvagnskompani.

          Stridsvagnar till alla mekbat (fem st).

          Luftvärn med medellång räckvidd till en bataljon.

          Fordonsburna granatkastaretill de mekaniserade bataljonerna.

          Brobandvagnar.

          Ökad pansarvärnsförmåga.

          Stridsvagnsammunition.

 

Tre andra punkter som är viktiga för hela Försvarsmakten, men kanske speciellt för armén.

          Nytt grundutbildningssystem med 9-12 månaders utbildning för soldater.

          Krav på att huvuddelen av Försvarsmakten skall kunna mobilisera inom en vecka (efter anbefalld höjd beredskap).

          Det införs en ny personalkategori ”Pliktsoldater” – på sikt kanske någon form av värnplikt.

Allt det här är bra, i vissa stycken mycket bra, jämfört med hur det är idag. Det är dock fortfarande långt ifrån vad som krävs. Djävulen bor i detaljerna. Några exempel.

Stridsgrupp Gotland

Bra, men en haltande konstruktion.

Så länge den inte har indirekt understöd, men framför allt luftvärn, kommer den knappast ha ”krigföringsförmåga” – kommer inte lura en presumtiv angripare eller annan utländsk granskare. Mycket av en symbolhandling i dagsläget.

Förhoppningsvis tar FM tag i detta och ser till att den får en sammansättning så att den blir ett effektivt instrument för strid.

Dessutom uppsatt först 2018? Har vi den nådatiden?

 

Mobiliseringstid

Att eftersträva en mobiliseringstid på en vecka, efter anbefalld höjd beredskap, obegripligt med den hotbild vi ser framför oss.

Under det Kalla kriget var mobiliseringstiden för våra brigader 24-72 timmar, från djupaste fred.

 

Luftvärn

Ett bra luftvärn med lång räckvidd är en förutsättning för alla försvarsgrenars överlevnad och möjligheter att verka, att då bara sikta på en bataljon till 2020 är oacceptabelt.

Stridsvagnarna

Bra att alla befintliga stridsvagnar nu blir inordnade i de fem mekaniserade bataljonerna. En mekaniserad bataljon utan stridsvagnar har mycket begränsad anfallsförmåga.

Dock.

För tjugo år sedan hade vi nog världens bästa stridsvagn 122 S.

Utvecklingen här dock delvis sprungit ifrån den. Även om vi kommer att köpa ny ammunition till våra stridsvagnar, vilket föreslås i propositionen, kommer de ha klart svårt att bekämpa dagens, för att inte tala om morgondagens ryska stridsvagnar.

Vi borde ha t ex bytt eldrör på vagnarna för flera år sedan för att få bättre genomslag (Tyskland har gjort det, Finland har också ett antal av den modernare varianten).

Problemet med våra stridsvagnars verkansmöjligheter kan visserligen ses som en detalj i det stora hela, men den illustrerar hur urholkad organisationen blivit – vi har inte gjort de kontinuerliga anpassningar som krävs för att våra system skall vara anpassade till dagens och morgondagens hotbild– vi har tjugo år att ta igen. Detta gäller inte bara armén.

Det finns många likartade hål som inte kommer kunna åtgärdas inom de ekonomiska ramar som propositionen föreslår.

 
Det viktigaste i propositionen – något mycket bra – kanske avgörande

Den mycket tydliga prioriteringen att Försvarsmaktens huvuduppgift är att försvara Sverige hoppas jag leder till ett förändrat tänkesätt ”mindset” inom Försvarsmakten och övriga försvarsanknutna myndigheter som t ex FOI, FMV och FHS.

Det måste vara krigets krav som åter blir styrande efter 15 år där utlandsinsatser och fredsrationalitet dominerat den dagliga verksamheten och utvecklingen, och där kunskapen om hur utbilda, strukturera och på andra sätt förbereda en organisation som skall kunna genomföra konventionell strid i större förband i Sverige har urholkats kraftigt, och till delar försvunnit.

Nu kommer det åter förhoppningsvis att vid varje förslag till förändring, anskaffning, eller vad det nu må vara ställas några kontrollfrågor av typen:
 
          Vad innebär det om vi skulle råka i krig?

          Ökar det effekten i krigsorganisationen?
 
–      Underlättar det för krigsförbanden?

 

 

Då kanske vi i framtiden slipper företeelser som:  

          ett centralförråd Arboga,

          ett reservdelssystem som bygger på ”just in time delivery”,

          pluton-, kompani- och bataljonschefer som sysslar med administration en stor del av sin tid arbetstid, istället för att utbilda sina underlydande eller själva utbildas,

          ett utbildningssystem för officerare där allmän teori fått ersätta övningar och undervisning som har en klar inriktning på kunskaper och förmågor direkt tillämpbara i krig,

          en organisationsstruktur som består av ”byggklossar” där förbanden skall ”skräddarsys” för varje uppgift, med behov av tidskrävande samövning innan de kan verka,

          militärregionchefer som är tillika regementschefer,

          listan skulle kunnas göra lång.

Personligen tror jag att ett ”mindset”, hos hög som låg, militär som civil, att FM i alla avseenden främsta uppgift är att kunna föra krig kommer betyda avsevärt mer än någon eller några miljarder extra när det gäller att öka Försvarsmaktens krigsduglighet.

Det betyder inte att det inte behövs mer pengar, mycket mer.

Men finns inte detta sätt att tänka så kommer vi få ut måttligt med effekt av de pengar som avdelas, oberoende om det är mycket eller lite.

 

                                                                  *****

 

 

Julkalender 2014: Lucka 18 – Luftvärn

I takt med att Försvarsmaktens uppgifter i allt högre grad riktades mot internationella insatser, tilldelades det svenska luftvärnet allt lägre prioritet. Till slut var man i princip ointresserad av andra förmågor hos luftvärnet än den att upptäcka upptäcka ammunition som färdades genom luften, i syfte att kunna förvarna personal på baser i insatsområden för en attack. Det gick dock aldrig så långt att någon verkanskomponent anskaffades.

Från att på 90-talet ha omfattat ett mycket stort antal bataljoner, är det svenska luftvärnet idag nere på endast två bataljoner. Tidigare var varje armébrigad tilldelad en egen luftvärnsbataljon. Utöver detta fanns det medelräckviddiga luftvärnet med robot 77 Hawk som skulle skydda högvärdiga mål. Fristående luftvärnsbataljoner fanns för att skydda annan infrastruktur och inte minst basområden, som t.ex. Flygvapnets baser. I Kustartilleriet, senare Amfibiekåren fanns eget luftvärn med robot 70.

I de stora avvecklingarna försvann för eldrörsluftvärnet i form av 40 mm automatkanoner. Dessa var radarriktade och undergick på 90-talet modifieringar för att få bl.a. även laserasvtåndsmätare. Till skillnad från robot 70, kunde automatkanonerna verka även i mörker och nedsatt sikt emedan robot 70 endast var för dagsljus. En utveckling av robot 70 skedde på 80-talet och infördes i form av robot 90. Här hade skytten flyttats från eldenheten med sikte där han varit utsatt för väder, vind och motverkan, till att istället fjärrstyra lavetter om två robotar från ett fordon. På så sätt ökades uthålligheten kraftigt, samtidigt som införandet av ett IR-kamerasikte gav god förmåga att verka i mörker och dessutom identifiera luftmålen.

I samband med de stora neddragningarna av försvaret i början av 00-talet gick avvecklingen av luftvärnet i rask takt i och med att det yttre hotet mot Sverige ej längre skulle kunna beröra vårt eget territorium. Automatkanonerna överfördes till de baltiska staterna. Robot 90 fick utgå till förmån för den äldre och mindre kapabla robot 70, med tanke på att detta system redan sålts i stora antal till exportkunder. Att mörkerförmågan försvann kompenserades med nattsikten på ett fåtal av de kvarvarande robot 70. Under slutet av 80-talet hade också utveckling påbörjats av ett nytt robotsystem benämnt robot 23 BAMSE som ersättning för automatkanonerna. Detta anskaffades till slut endast som demonstrator i ett lågt antal och lades närmast omedelbart i malpåse.

Kvar blev till slut endast två bataljoner med en blandning av robot 70 och robot 97 HAWK, som under 90-talet genomgått sin andra större renovering och modifiering. När omvärlden blivit mer otrevlig kan man konstatera att det är omfattande luckor i det svenska luftförsvaret vad gäller luftvärn. (Se bild i detta inlägg för jämförelse mellan dagens svenska luftvärns räckvidder och samma antal av modernt långräckviddigt luftvärn)

I och med att robot 70 också börjar gå mot slutet av sin livslängd, anskaffades hastigt ett nytt korträckviddigt luftvärnssystem härom året i form av en markbaserad version av Flygvapnets värmesökande robot 98 IRIS-T. Försvarsmakten har också under flera år påpekat behovet av att ersätta robot 97-systemet. Systemet togs ursrpungligen fram i USA under 50-talet och var bl.a. insatt under Kubakrisen. Nu lutar det återigen mot att Sverige får renovera detta system istället för att anskaffa något mer kapabelt och långräckviddigt system – en faktor som Försvarsmakten satte upp som villkor om Riksdagen endast valde att beställa 60 JAS 39E.

Flera försvarsberedningar har under 00-talet pekat på kryssningsrobotar som ett av de största konventionella hoten mot Sverige. Kryssningsrobot är till följd av sin långa räckvidd svåra att skydda sig mot innan de fälls och roboten har i sig så liten radarmålyta att den är svår att upptäcka och bekämpa. Ser man till den aktivitet som Ryssland genomfört i Östersjön de senaste åren, med bland annat ”ryska påsken” riktad mot Sverige, handlar dessa övningar om bekämpning av markmål med just kryssningsrobotar. Ett annat hot är ballistiska robotar, likt det ryska Iskandersystemet, som konventionellt luftvärn av den typ Sverige idag förfogar över ej kan nå verkan mot.

Mycket talar tyvärr för att luftvärnsluckan fortsatt kommer att vara otätad. Samtidigt kan konstateras att Spanien nyss köpt ytterligare långräckviddigt luftvärn ur det tyska överskottet till mycket lågt pris. Vill man så går det.

Föreslagen ytterligare läsning:
Om förra regeringens högtflygande planer på långräckviddigt luftvärn (idag utdömt av Försvarsmakten som omöjligt till följd av bristande finansiering)
Anskaffning av luftvärnssystemet Patriot

Julkalender 2014: Lucka 15 – granatkastare

Bataljonsartilleriet i Armén har under lång tid varit eftersatt och väntat på förnyelse. Under 90-talets mekanisering av arméförbanden renodlades bataljonsartilleriet mot 12 cm granatkastare och man lämnade de snabb- men kortskjutande 10,5 cm haubitsarna. Dessa hade också en grupperingstid vars längd gjorde dem föga lämpliga att använda i den moderna stridsmiljön, särskilt när det gällde understöd av rörliga mekaniserande förband med högt stridstempo. Att åka ifrån sitt understöd är varken lämpligt vid anfall eller reträtt. 12 cm granatkastarna hade också fördelen att få en ny svensk precisionsammuntion mot stridsfordon (STRIX), vilket möjliggjorde bekämpning av sådana med indirekt eld.

På sikt var avsikten att ersätta 12 cm granatkastarna med en modernare mekansierad 12 cm granatkastare som både skulle kunna förflytta sig i takt med de mekaniserade förbanden, snabbgrupper, ha en hög eldhastighet och framförallt även erbjuda sin besättning skydd. Systemet kom att kallas AMOS (Advanced Mortar System) och utvecklades gemensamt med Finland. Medan den finländska varianten skulle placeras i en vapenhuv på en pansarterrängbil, utvecklades den svenska för stridsfordon 90. Inte nog med detta utan systemet var även avsett att ha dubbla eldrör, vilket gav en mycket hög eldhastighet och dessutom möjlighet till multiple round, simultaneous impact, d.v.s. att granat sköts i rask takt med olika uppsättning (vinkel), men med samma nedslagspunkt och tid. Därtill kunde systemet även avge direktriktad eld med högeldhastighet, vilket gav ytterligare dimensioner i den mekaniserade striden.

Idag har Finland sina AMOS i operativ tjänst sedan många år. Så hade fallet kunnat vara i Sverige också – men den första regeringen Reinfeldt ville annat. Våren 2008 strök Genomförandegruppen en materielprojekt utan att Försvarsmakten eller FMV hade möjlighet att påverka detta. Om denna ”amatörernas afton” har skrivits rätt mycket genom åren på denna blogg och även Riksrevisionen har i hårda ordalag kritiserat detta, då flera av materielprojekten därefter fått läggas tillbaka, både försenade och till avsevärt högre kostnader. När AMOS avbröts av Genomförandegruppen återstod några hundra miljoner kr plus ammunitionsanskaffningen till systemet hade varit infört i organisationen. Riksrevisionen konstaterade dessutom i sin rapport att kostnaderna för att avbryta projektet översteg den besparingspotential som Genomförandegruppen identifierat. Därutöver blev vidmakthållandet av äldre granatkastare kostsammare då underhållet på dessa sedan år avbrutis p.g.a. att de skulle ersättas, samt en bestående merkostnad då mer personal krävs för att operera dessa jämfört med AMOS.

Om vi i Sverige blev sura för att Norge hoppade av Archer-anskaffningen, så kan man ju därtill gissa hur Finland upplevde det när vi i Sverige plötsligt avbröt anskaffningen av AMOS där finsk försvarsindustri var kraftigt inblandad.

För Försvarsmakten blev konsekvensen att markstridsbataljonerna stod utan långsiktigt lösning på bataljonsartilleri och resultatet i den lättrörliga eran med prioritet på internationella insatser blev att utrusta alla förbanden med den lätta 8 cm granatkastare som tidigare varit understödet för jägarförbanden. Ett mycket klent understöd för mekaniserade förband, särskilt betänkt tillgängliga ammunitionstyper. 12 cm granatkastarna behölls dock i malpåse, men skulle inte användas. Ett beslut vi kan vara glada för idag, då dessa nu kan återföras till Arméns bataljoner och nu även Hemvärnet.

Någon mekaniserad lösning på bataljonsartilleriet låter dock vänta på sig, utan det blir fortsatt till att dra granatkastarna efter fordon och sedan gruppera dem på samma sätt som gjorts sedan 1941 då systemet togs fram. Samtidigt står fortfarande 38 specialbyggda stridsfordon 90-chassin i förråd i Hägglunds i väntan på sina vapenhuvar. De lär få vänta och svenska arméförband lär få fortsätta med bataljonsartilleri på samma sätt man gjort sedan 1941.

Numera skrotat försöksfordon för Grkpbv 90 AMOS
Granatkastare m/41

Julkalender 2014: Lucka 8 – Kustrobot

Under den modernisering som skedde av Kustartilleriet under 80-talet började man planera för en landbaserad variant av den framgångsrika svenska sjömålsroboten robot 15. Erfarenheterna från de fartygs- och flygplansavfyrade versionerna var mycket goda och en montering av robotarna på lastbil skulle kunna ge Kustartilleriet möjlighet att verka på betydligt större avstånd (> 100 km) än vad man kunnat med sitt eldrörsartilleri (≈ 25 km) och tidigare kustrobotsystem. Man skulle därtill också uppträda rörligt och därigenom öka överlevnadsmöjligheterna jämfört med de fasta anläggningarna.

I mitten av 90-talet var det enda batteriet levererat och förbandet uppsatt. Det blev dock inte långlivat utan lades tillsammans med det övriga kustartilleriet ned i försvarsbeslutet 2000 eftersom det inte längre fanns något invasionshot över havet. Grannlandet Finland som har sina största problem med den långa landsgränsen mot Ryssland, köpte också robotsystemet eftersom det lämpar sig mycket väl till att behärska Finska Viken och man har det fortsatt i drift.

Som nämndes i gårdagens lucka har en viss eftertankens kranka blekhet uppstått kring Gotland tio år efter att Riksdagen beslutade av lägga ner samtliga förband på ön. På samma sätt som den aktör som behärskar Gotland, kan behärska luftrummet över Östersjön med ett markbaserat långräckviddigt luftvärnssystem, kan man även behärska havet med ett långräckviddigt kustrobotsystem. Det gäller så klart även Sverige. I sin rapport från i våras beskriver Försvarsberedningen problematiken med Gotland och talar åter om ett behov av kustrobotar och då på Gotland.

”Försvarsmakten bör också analysera och pröva möjligheten samt den operativa effekten av att det inom ramen för anskaffning av en ny sjömålsrobot kan vara möjligt att del av denna blir tillgänglig som markbaserad förstärkning på Gotland i form av kustrobot. En kustrobotvariant för basering på Gotland bör tillföras under förutsättning att det bedöms effektivt”

Liksom behovet av markstridskrafter på Gotland, togs frågan om kustrobotar på Gotland upp av försvarsministern i hans högtidstal på Kungliga Krigsvetenskapsakademien i onsdags där han anknöt just till ovanstående passage.

Läs gärna vidare hos Skipper om robotsystem 15KA samt om förslag på återtagande av kustrobot.

Ambitionshöjningen som inte ansågs behövas

När dåvarande finansminister Anders Borg höll sitt tal i Almedalen juli 2007, var vi många som höjde på ögonbrynen då Borg annonserade omfattande besparingar inom försvaret. Ett år marscherade Ryssland in i norra Georgien och att ett nytt säkerhetspolitiskt läge rådde i Europa var för vissa helt klart. Dåvarande regering tryckte dock på snooze-knappen och vaknade inte på nytt förrän den ryska annekteringen av Krim. Strax innan Georgienkriget hade dock den av regeringen tillsatta ”genomförandegruppen” satt tänderna i ett antal försvarsmaterielprojekt där de utlovade besparingarna skulle tas ut. Ett av ledorden var att materielprojekten inte skulle innebära en utökad ambitionsnivå och för det nedan beskrivna materielprojektet, nämligen luftvärnsrobot till korvetterna av Visbyklassen, kan så lugnt sägas ha varit fallet.

Visbyklassen projekterades från början för att utrustas med luftvärnsrobot och var tänkta att bli de första svenska örlogsfartyg som utrustades med luftvärnsrobotar sedan jagarna av Östergötlandsklass utrangerades under 80-talet. Under mitten av 00-talet såg det ut som om fartygen skulle utrustas med den sydafrikanska Umkhonto-roboten som bl.a. Finland utrustat sina robotbåtar av Hamina-klass och minfartyg av Hämeenmaa. Avsikten utgick dock i och med genomförandegruppen, varvid förmågebristen i luftförsvar kvarstod. Redan hösten 2007 hade dock Försvarsdepartement upprättat dödsdomen för luftvärnsrobotarna till Visbyklassen.

Samma år hade dock den svenska korvetten Gävle deltagit i FN-insatsen utanför Libanon och då alltid uppträtt tillsammans med andra fartyg i styrkan beväpnade med luftvärnsrobotar för att hantera det sjömålsrobothot som ansågs föreligga från Hizbollah. Korvett Visby har till skillnad från Göteborg (Gävle) endast en allmålskanon som ska sköta luftförsvaret, samtidigt som Visby dock har en väsentligt bättre signaturanpassning. Att en pjäs blir målmättad mycket snabbare än två vid flera inkommande sjömålsrobotar säger sig självt, även om inte kinetisk verkan är det enda skyddet utan även elektroniska motmedel gör sitt.

Idag har de flesta moderna sjömålsrobotar en eller flera typer av slutfasmanöver inbyggd för att försvåra för eldrörsluftvärn. Eldrörsluftvärn skjuter mot en i förväg beräknad kollisionspunkt och kräver därmed att målet går på rakbana under den tid det tar från inmätning, via beräkning och avfyrning till att granaten briser i eller nära målet. Ett mål som befinner sig under kontinuerlig vinkelförändring som en sjömålsrobot med slutfastmanöver, blir mycket svårare att träffa och tar längre tid att bekämpa – om det nu lyckas. (Svårigheterna med en kontinuerlig vinkelförändring hos luftmål har varit kända sedan innan andra världskriget och gör att ett attackflygplan som uppträder på låg höjd ständigt strävar efter att ha en vinkelförändring, särskild under ett attackanfall då man ser till att ändra vinkel under hela den period man befinner sig över radarhorisionten, med undantag av de få sekunder som ska krävas för att leverera ett vapen)

Har man bara en enda pjäs att bekämpa inkommande robotar med blir man begränsad så fort flera robotar dyker upp när dessa också är tidsatta med samma tid i målet. Nu måste flera robotar bekämpas inom det korta tidsfönster som roboten är inom porté (räckvidd) för luftvärnspjäsen. Detta har Sovjetunionen/Ryssland strävat att ytterligare förkorta genom att den sista biten kraftig accelerera sjömålsroboten till flera gånger ljudhastigheten. En utveckling som inte västvärlden följt med i utan här/där handlar det fortfarande om robotar med underljudsfart.

Ett sätt att hantera detta hot är att ha ett luftförsvar i flera lager, där luftvärnsrobotar svarar för de längre skjutavstånd och de sjömålsrobotar som tar sig igenom detta möts av luftvärnskanoner och eventuellt mer korträckviddiga luftvärnsrobotar. På så sätt skaffar man sig förmåga att bekämpa flera mål samtidigt och upprepade gånger under anflygningen. För Visby kvarstår dock problemet att man bara har en enda pjäs och det är inte för inte som Riksrevisionen i sin granskning av genomförandegruppens arbete kunde konstatera att en förmågebrist/lucka har uppstått och kvarstår.

För två veckor sedan genomförde Ryssland en mycket stor övning östligast delen av landet omfattande förband ur alla försvarsgrenar, Vostok 2014. I övning genomfördes bland annat bekämpning av fientliga sjömål med skarpa sjömålsrobotar, vilket visas i denna film. I filmen skjuts bl.a. SS-N-12 från robotkryssare av Slava-klassen (1:06), samt vad som ser ut som SS-N-22 från fregatt eller jagare (1:00). Därefter skiftas till sekvens filmad mot målet, sannolikt taget från den österrikiska helikopter-UAV som Ryssland sedan något år licensbygger till sina marinstridskrafter (Schibel S-100). Målet utgörs av vad som ser ut att vara ett urangerat passagerarfartyg eller lasarettfartyg nästan i storlek med en Finlandsfärja. Verkan av robotarna (1:23) är ohygglig om man betänker storleken på detta fartyg, men så rör det sig också om drygt 900 kg respektive 300 kg stridsdelar samt kvarvarande drivmedel.

Det som är intressant att se i detta klipp är utöver verkan av de två robotarna, även hur de tidssatts att anlända samtidigt och aspektvinkeln. Båda robotarna anflyger mot fartygets för, vilket är den del av fartyget som ger sämst radarmålyta. Detta är normalt sett svårt för en sjömålsrobot med dess begränsade antennstorlek. Samtidigt gör ett anfall mot fören att man begränsar det antal vapensystem hos försvararen som kan verka. Strax efteråt ser man man anflygningen för en av de två robotarna där denna vid 3:09 påböjars en slutfasmanöver för att försvåra för eldrörsluftvärn.

Det förtjänar att påminnas om att filmen visar ett icke-manövrerande fartyg utan självförsvarssystem. Samtidigt är också en salva om två robotar en mycket begränsad vapeninsats, sannolikt avsedd för att dels validera bekämpning från två olika fartyg med tidssamordning i målet, men också dels för att visa upp rysk förmåga. Ur svensk synvinkel tjänar den också gott till att illustrera verkan av sjömålsrobot och behovet av luftförsvar i flera lager. Två robotar är som sagt en ringa insats. Får man tro den öppna ryska rapporteringen så har man också under senaste året haft tidssamordnad insats med sjömålsrobot, både från fartyg och flyg, som övningsmålsättning. Ett luftvärnsrobotsystem till Visbyklassen hade varit högst önskvärt och är knappast att se som en ambitionshöjning utan snarare som en grundförmåga.

Fil: Bra översikt över ryska sjömålsrobotar

Fippla inte med materielen!

Fippla inte med materielen!

En order som många svenska soldater genom åren känner igen alltför väl. På allmänsvenska betyder det att man ska hålla ordning på sina grejor så att de inte går sönder eller försvinner.

Fortfarande finns det vissa som envist tror att Ryssland inte deltar/deltagit aktivt i kriget i Ukraina eller förser de pro-ryska styrkorna med utbildning och materiel. Mängder av redogörelser från såväl ryska soldater som deras foton och videor visar på motsatsen liksom rapporter från journalister och därtill också fordonsvrak på slagfältet. Här följer dock en något annan historia som visar på krigets friktioner och osäkerhet.

För ca en månad sedan kom de första rapporterna om att större förband börjat gå över den ryska gränsen in i Ukraina. Den ukrainska krigslyckan vände mycket snabbt i östra Ukraina efter att man tidigare haft Donetsk och Lugansk närmast helt inringade. På några dagar vände situationen helt och de tidigare helt överlägsna ukrainska styrkorna började retirera. Den som följde läget via t.ex. http://liveuamap.com kunde se en inringning börja ta form runt staden Illovajsk (det går utmärkt att använda sidan datum-funktion för att backa tillbaka och följa utvecklingen dag för dag). De ukrainska styrkorna drog sig dock aldrig ur i tid. I förhandlingarna i Minsk i slutet av augusti som ägde rum parallellt med motoffensiven i östra Ukraina uppmanade Putin till en humanitär korridor för ukrainska trupper ut ur Illovajsk. När reträtten till slut inleddes genom den påstådda korridoren visade den sig vara allt annat än humanitär med stora förluster som följd för de ukrainska styrkorna.

Här är ett tv-reportage från ett tyskt tv-team som följde den sista ukrainska bataljonen in i Illovajsk och vars bil blev det enda fordonet att ta sig ut ur Illovajsk.

Här är ett annat klipp från ett av utbrytningsförsöken från inringen filmat från ukrainsk hjälmkamera.

Det här reportaget av VICE News visar tydligt den enorma förstörelsen som plötsligt drabbade de ukrainska styrkorna. Notera de mångaelevers eldrören på de utslagna vagnarna. Det är den vedertagna internationella signalen för att man är icke-stridande ung. motsvarande parlamentärflagg. VARNING för mycket obehagliga bilder!

Under striderna i området rådde som ofta i krig viss förvirring i form av krigets friktioner där information inte alltid går fram som den ska, materiel går sönder, fienden dyker upp på oväntade platser och situationer misstolkas. En ukrainsk överste redogjorde nyligen för sina upplevelser i samband med ett av utbrytningsförsöken, där han fann sig opererandes en ny rysk stridsvagn av typen T-72B3. Den som har bra minne, minns att i augusti blev det visst rabalder när brittiska reportrar såg ett kolonn med ryska reguljära stridsfordon köra över den ukrainska gränsen på natten. Runt denna tidpunkt filmades en annan kolonn inne i Ukraina med ett antal T-72 stridsvagnar, där den sista var av just T-72B3 variant med det modernare reaktiva pansaret Kontakt-5, som är mycket lätt igenkänt på sin speciella spetsiga form. En modifiering som ukrainska armén inte har på sina stridsvagnar. T-72B3 är nämligen endast något år gammal och är ett resultat av den ryska krigsmaterielimporten från Västeuropa då vagnen bland annat har uppgraderats med nya IR-sikten för vagnchef och förare. Siktena benämns Sosna-U och tillverkas i Vitryssland, men med komponenter från franska Thales.

Den ukrainske överstens förband lyckades enligt hans uppgifter skadskjuta en T-72B3 i strider med ryska förband och när dessa retirerade övergav de den aktuella vagnen, som ukrainarna då lyckades reparera hjälpligt även om vissa systemkomponenter slagits ut. Tv-kanalen Espresso TV gjorde detta reportage om händelsen där de ukrainska soldaterna visar upp diverse ryska dokument man funnit i vagnen. Reportaget har fått kritik på ryska bloggar för att vara felaktigt, men i kommentarerna återfinns också kommentarer som pekar på detaljer som tyder på att vagnen skickats direkt från fabrik till striderna i Ukraina.

Under utbrytningsförsöket ska den ukrainske översten ha använt just denna stridsvagn då han var en av få med T-72 erfarenhet. Vagnen fick sedan åter överges under utbrytningen sedan den skadats. När man först läste historien kändes den stimulerande, men kanske inte nödvändigtvis sann och det behöver den fortfarande inte vara.

Dock dök igår denna video upp från den pro-ryska sidan där pro-ryska soldater stolt klättrar på sitt ukrainska krigsbyte som de nu försöker reparera och vad syns på videon om inte just en T-72B3 där man till och med filmar Sosna-U siktet inne i vagnen, vilket därmed bekräftar den som rysk. Det behöver dock inte vara samma vagn som den ukrainska översten beskrev.

Vad videon gör är dock att den bekräftar att ryska stridsvagnar av en modell som bara funnits något år finns inne i Ukraina där de vita igenkänningsstrecken på sidorna visar att vagnen dessutom hunnit vara i ukrainska händer. Det är därmed inte helt omöjligt att det är överstens vagn eller åtminstone en på filmen ovanför.

Slutsats: Det gäller att personalen inte fipplar med materielen om man ska kunna upprätthålla fasaden att Ryssland inte deltar aktivt i kriget i Ukraina.

Mer om T-72B3 inkl detaljerade bilder på bl.a. Sosna-U

Så här tyckte för övrigt ett av mina mest aktiva ryska troll om att jag twittrade om denna T-72B3.

Den marinblå vapenarsenalen



Samtidigt som president Obama var i Sverige på sitt besök så lyckades kollegan Wiseman få vår egen utrikesminister Carl Bildt att uttala sig om vapensystem på Twitter! En intressant konversation att följa som avslutade med att excellensen gjorde flera märkliga uttalanden. Säga vad man vill om Carl Bildt, mycket kan han, men diskussioner om vapensystem ska han inte ge sig in på, för det är ett ämne han inte behärskar.

Den diskussionen renderade i två inlägg hos Wiseman som du kan läsa här och här  samt ett hos Väpnaren. Alla läsvärda!

Som svensk medborgare kan man konstatera att attackvapenarsenalen i Flygvapnet helt klart är begränsad, för att inte säga både felaktig, och som i vissa fall även börjar bli obsolet. Som marinblå kan man även konstatera att den totala vapenarsenalen hos Marinen om än ser ännu värre ut.

Marinen behöver som bekant kunna verka mot, och i vissa fall bekämpa såväl ytfartyg, ubåtar som luftmål. Det kan vara på sin plats att redovisa vad Marinen har, och framför allt inte har. Jag har tidigare avhandlat detta i ett inlägg för snart två år sedan, men det är något som tål att upprepas. På förekommen anledning måste jag tyvärr tillägga att allt är baserat på öppna källor så som Internet, publikationer som Jane´s Navy, Wikipedia, regeringens regleringsbrev samt Försvarsmaktens budgetunderlag och andra öppna dokument!


Vapensystem mot luftmål

Detta är utan tvekan marinens akilleshäl. I dag saknas helt och hållet kvalificerade vapensystem för bekämpning av luftmål då man är helt utelämnda till Bofors eldrörsartilleri med kalibrarna 57 mm samt 40 mm. Wiseman har tidigare gjort den målande liknelsen med den fastbundna boxaren. Samma liknelse kan göras här. Räckvidden är i sammanhanget högst begränsad och samtliga fartyg (förutom två) är bestyckade med bara ett enda eldrör, om man ens är bestyckad alls. Det här innebär givetvis att det blir problematiskt om hotet är multipelt. Än svårare att hantera hotet blir det om farten på anflygande sjömålsrobotar/flygplan är mycket hög. Även om systemet på marinens Visbykorvetter är i toppklass när det kommer till eldrörssystem, så är det fortfarande ett eldrörsartilleri med alla dess begränsningar.

57 mm pjäsen har en eldhastighet på 220 skott/sekund och en effektiv räckvidd på 8500 meter.


Bofors 57mm

Luftvärnsrobotar
Luftvärnsrobotar saknas helt i Marinen, och ingen plan finns att anskaffa några sådana då de ströks i sin helhet av genomförandegruppen 2008. Ett katastrofalt beslut som lämnar våra nya Visbykorvetter utan kvalificerat luftvärn. Det finns i dag inte någon plan för att kunna realisera detta inom de närmaste tio åren.

Det som en gång skulle bli Amfibiebrigaden skulle innehålla den korträckviddiga lv-roboten RBS-70 son brigadluftvärn(!) för egenskydd. Amfibiebrigaden är ett av de störrre luftslotten som byggts i Försvarsmakten, och blev av naturliga skäl tyvärr aldrig verklighet. I dag finns endast en amfibiebataljon, och bataljonen saknar helt luftvärn. I detta sammanhanget avser jag ej räkna in handriktade kulsprutor.

Slutsats
Vi kan alltså konstatera att Marinens luftvärnsförmåga är på en låg nivå och att kvalificerade medel- eller långräckviddiga vapensystem helt saknas.

Vapenystem mot ytmål

Huvudvapensystemet på svenska ytfartyg har under de senaste 30 åren varit sjömålsroboten, och kommer så även att vara under överskådlig tid. På våra ubåtar är det tunga torpedsystemet huvudvapnet. Båda systemen har syftet att antingen sänka eller göra fientliga ytfartyg obrukbara.   
Artilleri
Mot sjömål kan givetvis fartygsartilleriet som beskrivits här ovan användas, med samma begränsningar som tidigare beskrivits.
Minor
Även minor är ett vapensystem mot ytmål man inte ska förringa. Minan kräver dock att den läggs ut i förväg samt att motståndaren tar sig till vapnet och inte tvärt om, vilket gör den mycket trubbig. Dock kommer vetskapen om att ett havsområde är minerat att binda resurser hos en motståndare. Utan att gå in på om Marinen har några operativa minor så kan vi konstatera att samtliga dedikerade  minfartyg är avvecklade eller ombyggda för andra ändamål utan ersättare. Ytstridsfartyg kan förvisso lägga ut mindre mineringar, men på grund av den ringa lastförmågan på däck blir mineringens omfattning också begränsad. Inom amfibiebataljonen har minsystemet M9 under flera år varit föremål för avveckling enligt tidigare budgetunderlag.

Tung torped
Fram till avvecklingen av robotbåtarna 2005 samt ombyggnaden av korvetterna av Stockholmsklass runt 2003 fanns det tunga torpedsystemet Torped 613/62 att tillgå på dessa fartyg. Det var ett sänkande vapen som var avsett att användas mot större tonnage så som RORO-fartyg med trupp/fordon ombord efter att man med sjömålsrobotar bekämpat ytattackenheter som utgjorde skyddet av en överskeppning. Tung torped från ytan var alltså ett komplement till sjömålsrobotarna med syftet att förhindra en överskeppning. I dag finns möjligheten från ubåtar, men inte längre från ytstridsfartygen.

Sjömålsrobot
Robotsystemen i Marinen utgjorde fram till FB-00 av fyra olika system. RBS-15M2 på totalt 18(!) korvetter och robotbåtar. RBS-15KA inom det tunga landbaserade kustrobotbatteriet. RBS-12 på 12, och ännu tidigare på 16 stycken patrullbåtar samt RBS-17 inom de olika amfibiebataljonerna. Av allt detta finns enbart RBS-15MkII på en handfull operativa korvetter samt möjligen några RBS-17 inom den enda amfibiebataljonen. En reducering i numerär som gjort att vi hamnat på en skamligt låg nivå när det kommer till förmåga till kvalificerad sjömålsbekämpning jämfört med tidigare.

RBS-15MkII som i dag är huvudvapensystemet på ytstridsfartygen börjar bli föråldrad och det är sedan länge hög tid att omsätta detta vapensystem. Roboten som är en underljudsrobot börjades utvecklas för Marinens och Flygvapnets del redan på 70-talet och blev operativ under mitten av 80-talet. Trots att robotarna har uppgraderats under årens lopp så är det fortfarande samma skrov och till stora delar samma innehåll nu som då. Det är med andra ord hög tid att omsätta robotarna, något som har diskuterats under lång tid.

Som Wiseman påpekade i sitt inlägg var det oerhört nära att Flygvapnet blev av med möjligheten att bära Rb-15 på Gripen C/D om inte man hade blivit räddade av Thailand. Då hade vi i dag stått med ett Flygvapen utan möjlighet att bekämpa sjömål, och en Marin med alldeles för få enheter. Ett katastrofalt scenario som räddades av Thaliland!

RBS-15MkII

Slutsats

Ubåtssystemet har möjlighet att använda tung torped, men ingen möjlighet att verka med andra offensiva system så som sjömålsrobotar, en utveckling som går framåt i andra länder. Ytstridsfartygen har ett föråldrat robotsystem, och med avvecklingen av RBS-12 och reduceringen av RBS-17 genom avvecklingen av flera amfibiebatljoner är paletten minst sagt begränsad. Här måste vi få se en beställning av en ny sjömålsrobot illa kvickt för bibehållen förmåga (om än på en låg nivå) även i framtiden.
Vapensystem mot undervattensmål

Sjunkbomber
Sjunkbomber finns kvar. Den är dock från 30-talet (Sjunkbomb m/33). Sverige har aldrig någonsin under alla år lyckats sänka eller tvinga upp en ubåt trots omfattande insatser under många årtionden. Nog talat om detta.
Ubåtsjakttorped
På korvetter och ubåtar finns ubåtsjakttorpeden (Torped 45). Även den behöver omsättas, något som debatterats under lång tid, till och med riksdagen. Bra, men vi är nog sannolikt ett av väldigt få länder där ersättning av ett så nödvändigt vapensystem dras i långbänk på det sätt man gjort. Torpeden måste omsättas nu, men som vanligt har inga beslut tagits.
Helikoptersystemet saknar i dag helt beväpning mot undervattensmål då Hkp 4 systemet är totalavvecklat och ersättaren Hkp 14 inte kommer att vara operativ i den rollen förrän tidigast 2020. Det riktigt oroväckande är att ingen vapenintergration är beställd ännu. Således finns en stor risk i en kärv ekonomi att vi står utan luftburen bekämpningsförmåga mot ubåt.

Torped 45 på Hkp4 – Systemet avvecklat

Antiubåtsgranater
Då ubåtsjakttorpeden är ett sänkande vapen, och sjunkbomben är helt utan precision så anskaffande Marinen på 80-talet ubåtsjaktgranaten ELMA som sköts i salvor mot en ubåt i tvingande syfte. En träff är inte avsedd att sänka ubåten, utan att tvinga den till ytan. Således var ELMA-granaten en helt nödvändigt vapen mot i fredstid kränkande ubåtar. Tyvärr är systemet som så många andra totalavvecklat utan ersättare.
En ersättare var dock planerad. Nämligen ALECTO som skulle anskaffas till Visbykorvetterna och som i mitten på 1990-talet började utvecklades. Systemet var avsedd för flera ändamål, både avfyrning av motmedel mot både torpeder och mot sjömålsrobotar. ALECTO bestod av en 6-eldrörs rörlig avfyrningsplattform, som avfyrar raketdrivna ca 15 kg tunga granater, benämnda KAS-2000, med aktiv målsökare. Kastlängden för granaterna blir drygt 1000 meter, och landning i vattnet sker med fallskärm. På grund av minskade anslag avbeställdes ALECTO 2007 och utvecklingen av vapensystemet stoppades.

Antiubåtsgranater ELMA – Nu totalavvecklade

Slutsats
Här har vi ännu en brist, en brist som i värsta läget kommer att växa ytterligare om inget beslut om anskaffning av ny ubåtsjakttorped tas av regeringen inom en nära framtid. Det finns inte heller längre ett tvingande alternativ som ersättare till ELMA i den numera krympande vapenarsenalen.


Sammanfattning
Marinens vapenbestånd är i dagsläget begränsat med föråldrade system. Luftvärnet är i dagsläget det mest bekymmersamma, något som avhandlats i media och på många andra platser under lång tid. På sikt finns det även en risk att vi står utan ubåtsjakttorped och sjömålsrobot om inte Försvarsmakten prioriterar dessa områden samt att politiker tar de nödvändiga besluten som krävs.

Som sagts så många gånger tidigare. Det är dags att agera nu! 

WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Ett nytt paraply till Syrien? (uppdaterat 28/5 23.15)

Återigen har vi fått se den interna konflikten i Syrien ta en ny vändning. Under veckan kom först mycket illavarslande rapporter om att regimstyrkor skulle ha använda kemiska vapen mot civilbefolkning i slutet av april, sedan en BBC-journalist fått material från den lilla staden Saraqeb utanför Aleppo. I veckan aktualiserades också åter en rysk försäljning av luftvärnsrobotsystemet S-300 till Syrien – något som legat på is sedan början av 90-talet. Denna leverans sker tillsammans med ytterligare leveranser av det mycket kvalificerade sjömålsrobotsystemet Yakhont i dess kustartilleriversion Bastion-P.

Veckans rapport om användandet av kemiska vapen i Syrien är inte den första. Flera gånger under våren har rapporter kommit att båda sidor använt sig av kemiska vapen. Denna gång kunde BBC visa mycket otrevliga bilder av människor som uppgavs ha utsatts för gasen. Vilket kemstridsmedel som ska ha använts har ej fastställts. Ett bekräftat och utbrett användande av kemiska vapen från endera sidan i konflikten är en faktor som skulle kunna trigga en internationell intervention i Syrien. En annan är överförande av kemiska vapen till Hizbollah. Vad som triggade de israeliska flyganfallen mot Syrien i början av maj är omtvistat, men sannolikt rörde det just vapenleveranser till Hizbollah av en typ som Israel inte kan acceptera utifrån sin nationella säkerhet. Framgrupperingen av raketförsvarssystemet Iron Dome till norra delarna landet tyder också på detta.

För det internationella samfundet och framförallt USA är det av största vikt att ett användande av kemiska stridsmedel är otvivelaktigt bekräftat innan man agerar med tanke på att Säkerhetsrådet med tanke på de ryska och kinesiska inställningarna, sannolikt aldrig kommer att godkänna en intervention. En av de viktigaste frågorna i bevisföringen är att fastställa vilket kemiskt stridsmedel som har använts. USA har som sagt en mindre smickrande historia när det gäller att i krig för att förneka stater massförstörelsevapen. Skulle det i efterhand framkomma att det varit en koncentrerad form av tårgas som använts i till exempel Saraqeb, vore det katastrofalt för de intervenerande staternas trovärdighet.

Inte otroligt är det just de israeliska flyganfallen mot mål i Syrien samt de allt högre kraven på en flygförbudszon över Syrien som nu föranleder Ryssland att leverera luftvärnsrobotsystem S-300 och kompletteringsleverera Bastion-P. Dessa skulle avsevärt försvåra införandet av en flygförbudszon respektive en internationell intervention i Syrien. Bastion-P har en räckvidd på upp till 300 km och har en flygprofil som gör den extremt svårbekämpad av de luftvärnssystem som idag finns på fartyg, särskilt om man tidssamordnar ett anfall med flera robotar då robotarna inte bara anflyger i nästan Mach 3 utan även uppges ha en slutfasmanöver initierad just när roboten ska passera in i porté för eldrörsluftvärn, vilket förnekar detta träffmöjlighet. Bastion-P finns enligt uppgift redan i anslutning till den ryska marinbasen Tartus sedan 2011, men ska nu kompletteras med ytterligare radarsystem för att möjliggöra skott på längsta räckvidderna.

Var S-300 ska grupperas går ej att utläsa av öppna källor och ej heller vilken version av systemet som avses. Med tanke på det snabba förloppet under våren handlar det knappast inledningsvis om nybyggda system utan i alla fall inledningsvis ryska system på lån opererade av rysk personal, då det kommer att ta lång tid för syrisk personal att lära sig operera detta kvalificerade system. Rysk media talar om leveranser av nya system under tidigast 2015, vilket låter rimligt.

Var S-300 ska grupperas är oklart. Ett troligt alternativ är i anslutning till den ryska marinbasen Tartus där man åtnjuter skydd av det ordinarie basförsvaret och detta skulle även förenkla logistiken. Gissningsvis handlar det om varianter av S-300 med 150-200 km räckvidd. Detta skulle placera Damaskus strax innanför max räckvidd, vilket egentligen inte är tillräckligt för ett fullgott luftvärnsskydd. Samma sak gäller för staden Aleppo som under åren har sett några av de hårdaste striderna mellan regeringssidan och dess motståndare. En komplettering med ytterligare ett S-300 system i Damaskus förefaller rimlig, men ökar å andra sidan den ryska insatsen markant då man i så fall i högre grad blir beroende av syriskt närförsvar, till dess syriska styrkor är mogna att själva operera och underhålla systemet.

Det är lätt att förstå den israeliska kritiken mot de ryska avsikterna. Tillförsel av S-300 kommer avsevärt att försvåra israeliska flygoperationer och redan en gruppering av S-300 i Tartus stänger det libanesiska luftrummet. Ryssland har sedan tidigare försett Syrien med det mycket potenta korträckviddiga luftvärnssystemet Pantsir-S1, vilket dock inte förmått stoppa de israeliska flyganfallen, vare sig innan den arabiska våren eller idag. S-300 grupperat i Damaskus skulle dock förneka Israel möjligheten att använda de långräckviddiga glidbomber man hittills förmodas ha använt, avfyrade från eget eller libanesiskt luftrum. Minskad tillgång till libanesiskt luftrum innebär även att operationer mot vapentransporter till Hizbollah allvarligt försvåras. Grupperat i Damaskustrakten kan S-300 också påverka flygoperationer över norra halvan av Israel. Visserligen har så även varit fallet med det betydligt äldre S-200, men till skillnad mot det obsoleta S-200 så har S-300 även mycket god förmåga mot små mål. Att inte kunna ha handlingsfrihet med flygstridskrafterna över eget territorium lär inte vara acceptabelt för Israel.

S-300 i version med ca 200 km räckvidd, grupperat i Tartus respektive Damaskus


I och med de iranska planerna under 00-talet på att anskaffa S-300 blev det högaktuellt för Israel att utvärdera sin egen förmåga att operera mot detta system. Israel är en av världens ledande nationer vad avser elektronisk krigföring, vilket visades exempelvis under anfallet hösten 2007 mot en syrisk anläggning för kärnvapenutveckling. Grekland anskaffade under 00-talet S-300, vilket ledde till kraftiga turkiska protester när man avsåg gruppera systemet på Cypern. Istället kom det att grupperas på Kreta där det inte når turkiskt luftrum och heller inte kan påverka turkiska möjligheter att använda flygstridskrafter till stöd för den turkiska delen av Cypern. Israel utverkade snabbt ett samarbete med Grekland där man fick möjlighet att öva mot och utvärdera den version av S-300 som levererades till Grekland (S-300PMU1), varvid man sannolikt har rätt god kännedom om denna versions styrkor och svagheter. Det lär dock vara viss skillnad på ryska inhemska system och exportversionerna, likaså vad avser operatörernas färdighet.

En ytterligare aspekt på en gruppering av S-300 i Syrien är att såväl Israel som andra stater som kan tänkas intervenera i Syrien kommer att hamna i samma dilemma som Israel gjort under 60- och 70-talen krig mot grannländerna, liksom USA i Vietnam, nämligen risken att döda ryska (då sovjetiska) instruktörer. Detta gör det svårt att operera mot S-300 med en hard-kill taktik, vilket ur perspektivet uppdragssäkerhet skulle vara eftersträvansvärt (USA lovade också tidigare under våren att sälja just signalsökande robotar till Israel). Istället får man fokusera på soft-kill i form av telekrigsåtgärder där problemet blir att S-300 är ett av de mer komplicerade systemen att störa ut med tanke på dess målsökarprincip (track-via-missile).

Summa summarum är det ett kraftigt ökat ryskt engagemang för regeringssidan vi nu ser i den syriska konflikten med tanke på leveranserna av mycket kvalificerade vapensystem. Indirekt är det också ett kraftigt stöd för Hizbollah då organisationen i sin tur åtnjuter ett starkt stöd från den syriska regeringen och nu i hög grad också kommer att kunna åtnjuta kvalificerat luftvärnsskydd för sina transporter till och från Libanon. Det stämmer att inga av de vapensystem Ryssland nu levererar kommer att kunna användas direkt mot regimmotståndarna, men den indirekta effekten blir mycket tydlig då de syriska luftstridskrafterna hittills varit ett av regimsidan trumfkort och nu ostört kan fortsätta vara det. Paraplyet över Hizbollah skulle också öka risken för en ytterligare destabilisering av situationen i Libanon. Än så länge finns inga från Ryssland bekräftade rapporter om att S-300 kommer att tillföras Syrien. Med tanke på den israeliska premiärministern Netanyahus snabba besök i Ryssland i veckan och de alltmer högljudda israeliska protesterna mot slutet av veckan, förefaller det dock sannolikt att så kommer att bli fallet.

I helheten ska även vägas in permanentantandet av en rysk flottstyrka i Medelhavet med enheter ur Svarta Havsflottan och Stilla Havsflottan, vilket också sänder en tydlig signal om hur man värderar Syrien.

Vad nästa steg i Syrien blir är lika svårt som alltid att förutspå. Att insatserna blir allt högre står dock klart.

Kombinationen S-300 och Bastion-P framgrupperat till Gotland är för ett av de stora orosmomenten för NATO vad avser skydd av baltstaterna. Det ska som sagt bli mycket intressant att se hur Gotlandsproblemet hanteras av NATO respektive Ryssland i höstens stora övningar i närområdet.

DN, SvD, SVT, SR

Uppdatering 28/5 23.15: Ryssland meddelar att man kommer att fullfölja leveransen av S-300 om EU-länder börjar beväpna den syriska oppositionen. Israel varnar å sin sida att man kommer att agera mot en rysk vapenleverans till Syrien. Risken är stor att EU och Ryssland nu med sina vapenleveranser öppnar Pandoras ask.   DN, 2

Intervju med Kommendör Magnus Jönsson – Chef för Tredje Sjöstridsflottiljen

Foto: FM / Tredje Sjöstridsflottiljen



Intervjuerna med Försvarsmaktens högre chefer fortsätter. Den här gången kan Skipper exklusivt publicera en längre intervju med en ytterligare en av marinens förbandschefer, nämligen chefen för tredje sjöstridsflottiljen i Karlskrona – Kommendör Magnus Jönsson. Magnus är i likhet med tidigare chefer som intervjuats mycket öppenhjärtig och rak i sina svar vilket förhoppningsvis gör det till extra intressant läsning. Länkar till tidigare intervjuer finns längst ner i detta inlägg / Skipper

————————————————————————

Magnus, du har varit förbandschef under drygt ett år sedan du tillträdde befattningen den 1 januari 2012. Hur har ditt första år som förbandschef varit? Har befattningen och tjänsten motsvarat den bild du hade förväntat dig?

Både ja och nej. Jag visste ju att jag skulle komma att tvingas tillbringa mycket av min tid på resande fot – främst för att delta i centralt påkallade möten och genomgångar. Jag har ju sett hur mina företrädare har haft det. Trots det hade (och har) jag ett antal förväntningar som jag hoppas kunna gå i mål med. Jag visste att mitt fokus som förbandschef skulle tvingas ligga långt fram i tiden samtidigt som jag tycker det är viktigt att vi på förbandsnivån kan koncentrera oss på här-och-nuet. Där har vi en del att ta tag i då det genom den allmänna debatten, inte minst på nätet, är en total fokus på framtiden.

Under 2012 upplevde jag att jag endast till del kunde koncentrera mig på förbandet och dess verksamhet. Detta berodde sannolikt på ett antal olika anledningar; jag var ny på jobbet, vi var mitt inne i omstruktureringen, förbandschefsutbildning, m.m. I år ser situationen bättre ut och jag har i större omfattning kunnat vara där jag borde vara; på förbandet.

Du har ju själv en lång bakgrund i olika befattningar vid det förband som du nu är chef för. Är detta enbart en fördel, eller kan det i vissa fall även vara en nackdel?

Det är riktigt, jag tillhör dem som gått ”den långa vägen” på 3:e. Jag började här som ung fänrik 1988 som NS på patrullbåten HMS Vidar. Sedan har jag hoppat mellan patrullbåts- och korvettdivisionerna varvat med utbildningar och stabsbefattningar. Det tror jag är bra då det ger mig en stabil grund att stå på. Jag känner förbandet och därmed även dess styrkor och svagheter. Det ger mig en möjlighet att internt fokusera på rätt frågor utan att jag behöver en lång startsträcka för att förstå var vi står just nu. Men det är samtidigt en utmaning då jag förväntas, och förväntar av mig själv, redan veta allt som behöver vetas om förbandet. Så är det naturligtvis inte. Dels har jag varit borta från 3:e ett antal år och dels så har jag inte tidigare haft full insyn i allt vad flottiljchefen dagligen sysslar med.


Det är också en svaghet med en uppenbar risk att bli hemmablind. Jag är fullständigt övertygad om att det är direkt olämpligt att inte ha någon erfarenhet från central ledning om man skall vara förbandschef. Man måste helt enkelt ha förståelse för hur HKV fungerar.

Om vi börjar diskutera på ett övergripande plan, närmare bestämt på den politiska nivån. Försvarsdebatten har sedan årsskiftet, eller egentligen sedan Almedalen förra året, gått för högtryck. Regeringen med Moderaterna i spetsen anklagas av i stort sett alla debattörer och övriga partier för att skönmåla läget i Försvarsmakten och att försöka göra sken av att allt är bra. Många debattörer och skribenter anser att just detta är ett stort problem. Är det här ett problem för Försvarsmakten enligt dig?

Jag tänker inte här och nu ge mig in i en politisk debatt, men jag följer ju givetvis den allmänna debatten och måste ju erkänna att jag tidvis blir lite frågande till hur vitt skilda uppfattningarna verkar vara. Vad detta beror på överlåter jag till andra att bedöma. Sakfrågan är ju inte heller helt enkel. Det hela grundar sig ju i vad IO14 är, och vad vi kan uppnå med den organisationen. Här kan vi nog hitta grundbulten till den uppkomna situationen. Redan 2009 kunde FM å ena sidan konstatera att det skulle vara möjligt att få till en ny organisation OM vissa presenterade förutsättningar kunde uppfyllas.(T.ex. förändringar i grund-organisationen) Det blev nobben på de viktigaste av de förutsättningarna! Å andra sidan så har vi nog själva hittat på lite egna nya idéer längs vägen som inte fanns med från början. (T.ex. uppsättandet av nya krigsförband, vilka förvisso har godkänts efterhand). Det olyckliga i sammanhanget är väl att det ger en bild av den svenska försvars- och säkerhetspolitiken som inte är särskilt bra.

Ja, så är det onekligen. Kopplat till detta så har ju vår ÖB Sverker Göranson vid ett flertal tillfällen varit mycket tydlig och förklarat för våra politiker det prekära ekonomiska läge Försvarsmakten står inför. Förtroendet för ÖB inom Försvarsmakten har ökat avsevärt sedan dess, även om det är hans jobb att just förklara läget för politiska nivån. Ser du en skillnad mot tidigare år och tidigare överbefälhavare avseende tydligheten i kommunikationen mot uppdragsgivaren?

Ja, jag upplever att det är en skillnad idag gentemot hur det har sett ut de senaste åren. Men samtidigt tror jag att förutsättningarna har förändrats ganska rejält under samma period. Dels förs den allmänna debatten på ett helt annat sätt och i helt andra medier än tidigare, dels så upplever jag att svårigheten för ÖB att få ihop utmaningen att balansera uppgift och tilldelade resurser blivit svårare och sist men inte minst så är min uppfattning att återtagandet efter den strategiska time-outen kräver en ökad tydlighet från ÖB:s sida då både själva återtagandet men även strävan att bibehålla uppnådd förmåga ställer betydligt högre krav på såväl personal som verksamhet och tillgänglig materiel.

En viktig ”spelare” i det du nämner här ovan är den pågående försvarsberedningen under ledning av moderaten Cecilia Widegren. Försvarsberedningen är just nu i full gång med sitt arbete att göra en omvärldsanalys som skall presenteras i sommar. Därefter ska beredningen fortsätta med att ta fram ett underlag för ett nytt försvarsbeslut som skall tas under 2015. Har du några tankar runt detta och försvarsberedningens arbete kopplat till ett marint perspektiv?

Nästa försvarsbeslut blir givetvis mycket viktigt för hela FM och den framtida utvecklingen, men jag tror att det blir av vital vikt för Marinen. I skrivande stund ser ju framtidsutsikterna för en marin utveckling inte särskilt ljusa ut. Med tanke på utvecklings- och anskaffningstider avseende ny materiel, måste man redan nu fatta strategiskt viktiga beslut som påverkar förbandens förmågor efter 2020. Vi har redan idag förhållandevis gammal materiel och den måste omsättas till stor del strax efter 2020. Med andra ord kommer nästa försvarsbeslut innebära ett strategiskt vägval avseende den marina förmågan i framtiden. Jag vill ju givetvis gärna tro att man inser behovet av de marina förmågorna och att man därför vidtar åtgärder för att dessa skall kunna innehållas även i framtiden.

Kopplat till den framtida Försvarsmakten är så är som du beskriver här ovan så är försvarsanslaget helt vitalt för att kunna realisera framtidens försvarsmakt. Som vi alla könner till så erhöll Försvarsmakten av försvarsdepartementet i höstas ett uppdraget formulerat i regeringsbeslut 7 där man skulle svara på en mängd frågor på mycket kort tid rörande den långsiktiga ekonomin. ÖB har i senare intervjuer sagt att det var en starkt bidragande orsak till hans sjukskrivning. Hade du och ditt förband någon uppgift i samband med detta arbete?

Förbandets uppgift var primärt av perifer art. Huvuddelen av arbetet med att ta fram underlag till FM svar på uppdraget från Fö utfördes av Högkvarterets olika delar. Men över tiden var vi med och stödde HKV med smärre detaljuppgifter.

Förstod ni förbandschefer hur illa ställt det var med ÖB, fick ni någon information om detta vid ÖB:s chefsmöten?

Jag personligen hade ingen information tillgänglig om hur det var ställt med ÖB. Frågan är om han ens själv visste hur illa det var.

Turerna runt ÖB och Försvarsmakten har ju kommenterats flitigt på många ställen. Följer du aktivt försvarsdebatten i media och på bloggar?

Det där går lite upp och ner. Tillgänglig tid medger inte alltid att jag följer debatten i den omfattning jag egentligen skulle vilja. Jag försöker följa de mest frekventa bloggarna såsom din egen, Marinbloggen, WW mfl. Jag har dessutom, efter långt om länge, skaffat mig ett Twitterkonto vilket ju ger en del flashinformation. Däremot är jag dålig på att själv delta i debatten. Det har blivit ett par enklare Twitterinlägg, men att vara så engagerad att jag ger min in på att skriva egna blogginlägg – det räcker helt enkelt inte tiden till för.

Om vi lämnar de övergripande rörande Försvarsmakten i sin helhet och försvarsdebatten, och i stället går tillbaka till ditt eget förband 3. Sjöstridsflottiljen. Hur är läget i stort just nu?

Generellt är läget vid förbandet mycket gott, men det märks tydligt att vi är mitt inne i en ganska stor förändring. Förändringen är stor såtillvida att vi just nu genomför en rejäl generationsväxling på fartygssidan. Främst märks detta i övergången till Visbykorvetter, men det är ju inte den enda förändringen på fartygssidan. Vi har ganska nyligen tagit leverans av moderniserade minröjningsfartyg av Kosterklass, HMS Sturkö skall genomgå en  större ombyggnad med start nästa år samtidigt som minröjningsfartygen skall genomföra en generalöversyn. Parallellt med detta planerar vi för en avveckling av HMS Stockholm och HMS Malmö samt våra bevakningsbåtar för att istället, inom några år, ta leverans av två Göteborgskorvetter i olika konfigurationer. 

Som lök på laxen sker en stor förändring på personalsidan med inrättande av ett tvåbefälssystem samtidigt som vi avskaffat värnplikten. Vi är ganska vana vid att leva med ständiga förändringar, men just nu känns det som om vi är och naggar i kanten av vad som personalen mäktar med. Fokus hos oss just nu är att komma i bås med det nya så fort som möjligt så att vi kan koncentrera oss på kärnverksamheten. Fokus är alltså att vi skall vara det ständigt insatsberedda förband vi har uppgift att vara. Vi har en bit kvar innan vi är där fullt ut, men min övertygelse är att vi är på väg i rätt riktning.
Om du måste lyfta fram flottiljen största problem just nu (vi undviker ordet utmaning när vi egentligen menar problem) respektive det mest positiva, vad skulle du lyfta fram då?

Vakansläget! Och det problemet är egentligen tudelat. För det första har jag ett antal ”riktiga” vakanser. Det vill säga att jag har befattningar som det idag inte finns något namn till. Problemet med dessa är att det inte går att fylla dessa luckor med nyutexaminerad personal. Det handlar om erfarna besättningsmedlemmar på bl.a. tjänstegrenschefsnivå. Den andra delen av problemet är alla de bemanningsuppdrag där jag tvingas bemanna andra delar av Försvarsmakten med personal som jag inte får ersätta. Det innebär ju att jag i det stående insatsförbandet, som i den bästa av världar skulle varit fullbemannat, tvinga leva med ständiga luckor. Jag har ju inga reserver eller T-förband att ta av.  

Det kan tyckas petitess-aktigt att gnälla över några få luckor i en fartygsbesättning, men varje individ har flera uppgifter ombord. En sjöman kan till exempel ha till uppgift att vara såväl motormekaniker som FRB-förare och kulspruteskytt. Om han försvinner blir bristen i fartygets förmåga uppenbar. Det kan i värsta fall innebära att en enskild vakans omöjliggör losskastning.

Ja, vakansläget är onekligen stort i hela Marinen. Men trots vakansproblemen har du lyckats bemanna upp det största fartyget i din flottilj. Du har nyligen sänt iväg insatsstyrkan ME-03 som med HMS Carlskrona som nu är på plats och löser uppgift i Indiska Oceanen och Adenviken. Hur har vägen framåt varit rörande att sätta upp styrkan ytterligare en gång? Har allt gått enligt plan?

Ja det tycker jag att det i stort sett har gjort. Detta är ju den tredje gången vi deltar i Operation Atalanta. Givetvis finns det förbättringspotential avseende enskilda frågeställningar. Eftersom förbandet är sammansatt av ett antal olika delar från flera andra förband i Försvarsmakten så finns det många olika synpunkter att ta hänsyn till. I den bästa av världar hade HMS Carlskrona varit klar att skicka iväg i sin dagliga konfiguration, men så är det ju givetvis inte. För det första är ju fartyget i vanliga fall utrustat och bemannat som stödfartyg. Det är ju inte i den rollen hon skickas iväg vilket innebär att vi måste se över vilken materiel och vilka personella förmågor som måste tillföras för att hon skall kunna verka i rollen som OPV. 

Det är en grannlaga uppgift som tar mycket kraft och tid i anspråk. När väl detta är klart skall besättningen samövas med rätt utrustning och med hela besättningen samlad. Det kunde vi inte göra förrän i ett mycket sent skede. Men trots allt var det en mycket kompetent besättning som inledde verksamheten på plats utanför Somalia i början på april. Rapporterna där nere ifrån talar ju om samma sak!

Vad har du som förbandschef för uppgift kopplat till ME-03 nu när förbandet är insatt och således överlämnat till insatsstaben?

Fartyget är ju idag ”TOA:t” (överlämnat) under EU befäl, vilket innebär att jag inte har några uppgifter alls kopplat till vad fartyget gör inom operationen. Däremot har jag ju ett fortsatt ansvar avseende vissa personalfrågor. Det vi idag arbetar med är planer för avveckling och hemkomstverksamhet, men även planering kring den ”leave” besättningen skall ha och därtill kopplad personaltillförsel under leave-perioden.

Något helt annat nu. En sak man ofta hör från den gamla stammen av ytattackpersonal vid systerflottiljen i Stockholm är att många upplever att förbandet fortfarande präglas av att primärt vara en minröjningsflottilj. Tror du att minröjningspersonalen på ditt förband upplever samma sak fast omvänt?

Jag kan inte säga att jag har upplevt det som något problem på flottiljen. Visst är det så att det slängs ut pikar då och nu, men det är alltid med glimten i ögat. Jag tror att den integrering vi har gjort här i samband med bemanning av Visby-korvetterna har varit starkt bidragande till att vi nu till stora delar är en sjöstridsflottilj. Men vi har även roterat personal mellan de äldre korvetterna och minjaktfartygen i förhållandevis stor omfattning.
Kopplat till ovanstående. Anser du att vi valt rätt väg att gå med inrättandet av sjöstridsflottiljer, och framför allt, hur ser du på framtiden? Tror du att vi kommer att bibehålla nuvarande organisationsstruktur under överskådlig tid? Det har ju tidigare talats om att slå ihop flottans förband till en enda eskader motsv. med basering på två platser?

Med tanke på det stålbad vi i Marinen genomgick i samband med FB04 tror jag att det var den enda möjliga vägen att gå. Alternativet hade varit att bibehålla en ytstridsflottilj och en minröjningsflottilj. Den geografiska uppdelningen mellan syd och ost hade då tvingat fram en lösning som hade varit mer eller mindre katastrofal. Antingen hade det varit nödvändigt att placera den ena flottiljen i Karlskrona och den andra på Berga eller också att dela upp bägge flottiljerna på två ställen. Det första var ju i princip det som hände med ubåtsflottiljen och där lider man fortfarande rejält av de konsekvenser som uppstod då. Den andra lösningen har vi också provat på, om än bara på divisionsnivå, och har då kunnat konstatera att det inte fungerade så särskilt bra. Kontentan av detta är ju då solklar- jag anser att vi behöver ha såväl ytstrids- som minröjningsförmåga både här i Karlskrona och på Berga över tiden.



Huruvida det är lämpligt att slå ihop båda flottiljerna till en eskader kan man ju diskutera för- och nackdelar. Här är det också viktigt att ta med i diskussionen huruvida vi pratar om basorganisation eller insatsorganisation. Tittar vi på våra grannländer Norge och Danmark så finns ju där en Norwegian respektive Danish Task Group. Jag anser att det finns stora fördelar med att vara organiserade i en s.k. ”Type Organisation” ur ett produktionshänseende och här är nuvarande flottilj och divisionsstruktur sannolikt mest lämplig, men jag kan också se att en s.k. ”Task Organisation” eller ”Warfare Organisation” kan vara bäst lämpad för insatsuppgifter och här kan jag se fördelar med en eskaderlösning, eller vad man nu väljer att kalla den. Detta behöver, enligt min uppfattning, noga analyseras och tills vidare förordar jag att nuvarande struktur bibehålls.

När vi ändå är inne på organisation. Divisionsstaberna vid ditt förband har vad vi förstått växt efter omstruktureringen. Varför har man valt den vägen, och har ni hittat en bra arbetsordning för att optimera arbetet vid förbandet?

Det där är en fråga jag ofta får höra. Visst; det är ett oomkullrunkeligt faktum att divisionsstaberna har vuxit de senaste åren, men det är från ett minimalt utgångsläge. Storleken på staberna har dessutom varierat över åren. För inte så länge sedan var de av ungefär samma storlek som nu, för att under några år successivt minska till att i stort sett vara helt borta några år. När jag var divisionschef på korvettdivisionen bestod ”staben” av mig själv och en adjutant. Det var ingen fungerande ledningsresurs utom i mycket begränsad omfattning.
Idag ser vi över HUR vi ska leda marinen – från MTCH och hela vägen ut till enskilt fartyg. Det innebär att vi kontinuerligt ser över storlek, struktur och kompetens på de olika ledningsnivåerna. Jag är övertygad om att vi inom en snar framtid har satt ner foten hur detta skall ske, men om det innebär att staber på olika nivåer kommer se likadana ut som idag vill jag låta vara osagt.

En annan anledning till utökningen är att det ger oss en möjlighet att avdela personal till bemanningsuppdrag utan att behöva nagga på besättningarna. Om vi sedan behöver kalla tillbaka personalen beroende på ett försämrat hotläge eller av annan orsak är startsträckan kortare för att komma igång med stabsarbete än vad det skulle vara att behöva bygga ihop en fullt fungerande fartygsbesättning.

Det finns uppgifter som gör gällande att PTK verksamheten som i dag är organiserad under ditt förband skall flyttas över till SSS från årsskiftet. Man kan i detta beslut se en renodling av förbandet till ett insatsförband när denna PROD-del flyttas. Är det en korrekt iakttagelse?

Ja det är korrekt! Vi arbetar just nu utefter en inriktning att PTK organisatoriskt skall överföras till Sjöstridsskolan. Det finns som i alla andra frågor fördelar såväl som nackdelar med detta. Utan att gå in på alla detaljer så ser jag fördelen med att mitt förband ytterligare renodlas till att bli ett rent insatsförband då PTK har varit den stora basorg-delen av flottiljen.



De övergripande skälen till att omorganisationen sker är sannolikt att man på det sättet koncentrerar utvecklingsfrågor till en plats utanför HKV. På SSS finns ju redan tidigare det som kallas för FunkE och som huvudsakligen sysslar med utvecklingsfrågor. En annan anledning är att PTK utvecklas mot en övergripande marin utvecklingsenhet med ansvar för all provtursverksamhet i Marinen. De senaste har ju fokus legat på Visbyprojektet, men redan från årsskiftet 12/13 så har amfibieuppgifterna tillförts vilket inneburit att jag idag har fyra medarbetare på Berga som sysslar med dessa frågor. Allteftersom nya projekt rullar igång så kommer dessa att hamna under en hatt. 

Ett känt problem är att personalhanteringen genom införandet av PRIO trycks nedåt till den första linjens chefer. Detta har på många förband inneburit att chefer inte har tid för sin huvudtjänst i den omfattning man vill. Ser läget likadant ut vid ditt förband?

Jag är övertygad om att det ser likadant ut i hela Försvarsmakten. Man kan tycka vad man vill om PRIO – det har man även gjort om alla andra införanden av nya stödsystem. Palasso skulle aldrig fungera minns jag att det hette. Jag är övertygad om att vi som organisation kommer lära oss hantera PRIO på ett tillräckligt fungerande sätt framöver. Då gäller det att kunna acceptera att alla inledande styrningar kanske inte var så bra utan att de överses och man successivt kommer fram till en bättre lösning. I min värld är det kärnverksamhet man skall syssla med längst ut på linan och inte administration, men med det sagt så tror jag inte att vi någonsin kommer att komma bort från det helt och hållet. Däremot är jag övertygad om att vi som alltid kommer finna en tillräckligt bra medelväg. Så gör vi väl alltid här i mellanmjölkens land.

Mellanmjölkens land, en mycket bra beskrivning av mycket som sker… Åter till personalfrågan som kanske är något av de viktigare ämnena att diskutera. Finns det något annat du vill lyfta fram kopplat till just personalfrågor?

Vakansläget är bekymmersamt. Jag utvecklar ju det lite som svar på en annan fråga här, så jag går inte in på det mer i detalj. Men jag kan ju tycka att Försvarsmakten som helhet fokuserar lite för enkelriktat mot några specifika personalproblem av vilka jag inte delar samtliga.

Det är ett nästan totalt fokus på svårigheterna att rekrytera GSS/T. Det är givetvis allvarligt att det är så svårt, men för oss på de sjögående förbanden är detta ett icke-problem eftersom vi i stort sett helt saknar denna kategori. De utmaningar vi har drunknar i hela-försvarsmakts-problematiken. Detsamma gäller det uppmärksammade problemet med GSS-avhopp. Visst, procentuellt har vi också haft relativt stora avgångar, men merparten av de som har slutat har gjort det för att istället påbörja vidareutbildning mot, främst, specialistofficersyrket – Det är ju istället positivt.

Vi upplever idag inget problem att rekrytera GSS. Rekryteringen till de olika officerslinjerna klarar vi också ganska bra, men vi kommer hamna i en rejäl utmaning då Marinen inom kort kommer ”drabbas” av stora pensionsavgångar, vilket innebär att vi måste öka rekryteringen ganska rejält för att kunna försörja främst MarinB och SSS med kompetens.

Hur har införandet av tvåbefälssystemet (OF/SO) diskuterats och hanterats på ditt förband? Många officerare i Försvarsmakten är oroliga för att tvingas till att bli specialistofficer mot sin vilja, samtidigt som andra ser det som en möjlighet. Hur har ni hanterat den förstnämnda frågan?

Hela frågan om införande av ett tvåbefälssystem måste ses i sitt sammanhang. Det kommer ta väldigt lång tid innan vi helt och hållet har svängt in i det nya systemet. Jag kan se fördelar med att vi i dag hanterar övergången (avseende omgalonering) på frivillig basis till skillnad från hur vi gjorde förra gången 1983. Fördelen med att göra som vi gjorde den gången är att då blir övergången konkret och inte utdragen i tid. Samtidigt ska vi ha i åtanke att det fortfarande, 30 år senare, fortfarande tjänstgör många officerare som är inskolade i det system vi då hade. Vad vill jag ha sagt med det då? Den frivilliga övergången vi har valt idag kommer innebära att övergångsprocessen kommer pågå under väldigt lång tid – vilket jag kan se som negativt. 

I sammanhanget är det av viktigt att vi tar hand om de kollegor som hamnar på en befattning som inte motsvarar vad individen själv har avsett med sitt yrkesval. Här är det viktigt att vi coachar dessa, vilket till syvende och sist är ett chefsansvar.
Angående tvåbefälssystemet och specialistofficerare. Vi skrev för en tid sedan ett inlägg på bloggen om att de marina förbanden hanterat befordringen av SO på väldigt olika sätt, där till exempel ditt förband inte har utnämnt en enda individ från SOU till OR7 ännu medan andra utnämnt en större mängd. Sakfrågan kvarstår, hur kommer det sig att det inte finns en enad syn på detta inom Försvarsmakten och Marinen? Man skulle kunna påstå att hanteringen av just den frågan får underkänt. Hur ser du på detta?

Att det inte finns en esnad syn på hur detta ska gå till håller jag med om och kan bara beklaga att det är så. Det känns lite som att vi rusade in i det nya utan att ha alla förutsättningar klara vilket ju givetvis är IG. Vi på 3.sjöstriflj har valt att skynda långsamt just i syfte att invänta OR-projektets slutsatser och därpå kommande styrningar. Dessa har nu stadfästs på ett så pass konkret sätt att vi idag kan påbörja övergången på ett mer ordnat sätt utan att riskera att hamna i situationer som i efterhand visar sig ha varit olämpliga.

Vi har nu efter årsskiftet inlett invalidering av personal med därpå inplacering i högre OR-grader än OR6. Jag anser att vi gjorde ett klokt val som väntade tills förutsättningarna klarnade.

Däremot är det fortfarande oklart vad förbandets OR9 skall ha för arbetsuppgifter. Detta måste ensas inom Marinen innan vi kan påbörja rekrytering. Här pågår ett arbete som innebär att vi dagsläget bedömer att rekryteringen kan inledas efter sommaren.

Mycket intressant! Kopplat till detta så har införandet av GSS fått mycket kritik för att det inte var helt genomtänkt, och att det gick alldeles för fort. Ladorna med personal från värnpliktssystemet börjar nu sina. Hur ser du på rekryteringen av GSS till de marina förbanden i framtiden, kommer det att bli ett problem, eller är det redan ett problem?

Vi har så här långt inte haft några problem att rekrytera sjömän till flottiljen. Antalet ansökningar överstiger behovet. Det är inte heller så att vi bara anställer före detta värnpliktiga. Det ”magasinet” är tomt nu. Vi har ju haft anställda sjömän på förbandet ganska många år nu.



Jag tycker att det är olyckligt att det hela tiden framställs som att Försvarsmakten har svårt att rekrytera GSS. Det olyckliga är att det framställs som ett generellt problem. Vi har svårt att ta till oss problemet inte minst vad gäller GSS/T – vi har inga av den kategorin på 3:e! Att dra hela Försvarsmakten över en kam blir sällan bra. Så länge vi kan erbjuda ”ett omväxlande arbete i skärgårdsmiljö” med en mix av övningar och skarp verksamhet (inte nödvändigtvis internationellt), med mycket tid till sjöss, tror jag inte att rekrytering av sjömän kommer vara ett problem.
Har ditt förband stora avgångar i kategorin GSS, och i så fall, vad gör ni för att försöka minska avgångarna?

Visst, vi har avgångar, och procentuellt har de legat i ungefär samma omfattning som övriga Försvarsmakten. Det som, åtminstone hittills, har varit annorlunda är att den stora merparten av de som slutar som GSS har gjort det för att istället påbörja en specialistofficersutbildning. Det tycker jag är mycket bra och det är därför ingenting som jag försöker motverka. Det innebär ju att vi blir tvungna att hela tiden fylla på med ”nya” sjömän, men än så länge har det inte menligt påverkat vår förmåga i respektive besättning.

Rekrytering är alltid ett ämne som diskuteras. Vad tycker du om Försvarsmaktens centrala rekryteringskampanjer? Senaste kampanjen ”Vad håller du på med?” som exempel?

Det är nog tyvärr så att jag måste inse att jag inte riktigt hänger med hur den yngre generationen tänker. För mig personligen var den senaste kampanjen väldigt märklig. Jag har svårt att se, att det är folk som sitter med huvudet i en gummiboll eller tejpar upp sig själv på väggen med silvertape, är de vi behöver i FM. Fast å andra sidan kan jag ju bara konstatera att den målgrupp som kampanjen främst riktar sig till – 18-20 åringarna – uppskattade den betydligt mer än vad den äldre generationen gjorde.

Du är nog inte ensam om att känna att du inte riktigt hänger med i tankegångarna där… 
Vi ska nu övergå till att diskutera materielfrågor, ett annat ämne som engagerar många. Du har nu tagit mot den första operativa Visbykorvetten med alla förmågor implementerade. Det tog över 12 år från sjösättningen av första fartyget till dess att du som förbandschef kunde börja nyttja fartyget operativt. Kommentarer på detta?

Man kan – och kommer med allra största sannolikhet – skriva hela avhandlingar och böcker om Visbyprojektet som sådant. Jag kommer inte göra det här och nu, men synpunkter har jag givetvis. Jag var närvarande, som ung örlogskapten, när HMS Visby sjösattes. Ingen kunde väl då ana att hon inte skulle levereras förrän 12 år senare. Som jämförelse kan man ju ta linjeskeppet Stockholm som tog 24 år och linjeskeppet Skandinavien som tog 35 år att färdigställa. Även dessa fartyg modifierades en hel del under tiden från kölsträckning till leverans.



Nu äntligen har vi tagit leverans av det första fartyget i version 5. Det blir ett rejält förmågelyft för sjöstridskrafterna. Vad som nu gäller i närtid är att vi måste implementera fartygstypen i vår dagliga verksamhet. Hur skall de utnyttjas? Vad kan de de facto lösa för uppgifter? Hur skall taktik och stridsteknik anpassas? m.m. m.m.



Tyvärr är det ju inte riktigt det fartyg som ursprungligen planerades som nu levereras – ej heller är numerären så stor som man kunde önska. Men om man jämför med de system som Visbykorvetterna ersätter och/eller kompletterar så är förmågelyftet mycket stort. Visst helikopterförmågan blev aldrig vad det var tänkt från början, men med givna förutsättningar är den tillräckligt bra, framförallt när helikoptersystemet blir sjöoperativt på riktigt. Vad värre är så saknas ju Lv-robot. Men! Då måste man ha i åtanke att det inte alls är så illa som många belackare vill göra gällande. Man uppnår aldrig samma förmåga med ett eldrörsbaserat luftvärn som med ett baserat på lv-robot, men det vi har är top-of-the-line. Så bilden av att fartygen är helt värnlösa är missvisande. Precis som både du och andra framfört i debatten så är vi något bakbundna av sekretess, men så mycket kan jag säga; Vi litar på det system vi har , men med ett tillfört lv-robotsystem skulle förmågan drastiskt öka.

Din beskrivning av luftförsvarsförågan på Visbykorvetterna är kanske en av de bättre och mest nyanserade jag läst. Glädjande! Något annat som diskuterats runt just Visbykorvetterna är ubåtsjaktsystemet. Nu måste även hela ubåtsjaktsystemet HYDRA omsättas då det enligt FMV har nått ”end of life”, något som i sammanhanget får ses som mindre lyckat mht att två av fem fartyg precis levererats i version 5. Hur påverkar detta förbandsproduktionen bär fartygen måste in på varv ytterligare en gång i en nära framtid för att byggas om?
Min uppfattning är att detta inte kommer påverka förbandsproduktionen över huvud taget. Att system faller för åldersstrecket är inget onormalt och med tanke på leveranstiden så är det kanske inte fullt så uppseendeväckande. Att det sedan är olyckligt att det blir så, kan väl vem som helst skriva under på.

Den plan vi idag arbetar utifrån innebär att de fartyg som ännu ej levererats står först i kön för omsättning. Redan levererade fartyg erhåller ny utrustning i samband med kommande översyner. Helt enligt rutin.

Det låter med andra ord som det finns en bra plan för omsättningen av HYDRA. Vi fortsätter med materielfrågorna. MI och C PROD M har tidigare presenterat en alternativ materielplan för Marinen som blev ratad på högre nivå. Den alternativa planen innebar i korthet att allt krut skulle läggas på att bygga två nya fregatter istället för att vidmakthålla och modifiera befintliga fartyg. Var detta förankrat inom den marina chefskretsen?

Ja, det var helt förankrat i chefskretsen innan förändringsförslaget presenterades. Däremot håller jag inte alls med dig i din mycket förenklade bild av vad förslaget egentligen gick ut på. Det handlade om betydligt mycket mer än så. Och begreppet fregatt är ditt eget. Tyvärr ger du en bild som inte stämmer med verkligheten, men jag går inte in på detaljerna här och nu – de finns beskrivna på andra ställen.


Ja, beskrivningen är förenklad och begreppet fregatt är i sammanhanget en egen slutsats. Men om vi ändå utvecklar det hela. Om man lägger samman ett antal pusselbitar i form av redovisningen vid KÖMS seminarium den 2 oktober, Försvarsmaktens öppna materielplan där antalet nya ytstridsfartyg är två till en prognostiserad summa om max 4,9 mdr kronor. Man vill kunna basera helikopter samt bestycka med lvrb. Vi vet även att man primärt vill titta på befintliga koncept som dessutom är möjliga att utrusta modulärt med ”GFE”. Detta sammantaget ger vid hand att exempelvis SIGMA (light frigate/heavy corvette) är ett av få befintliga koncept som skulle passa in i mallen, där av användandet av begreppet fregatt (Skippers bedömning).

Angående en föreslagen tidigareläggning av ett sådant projekt så var väl den uttalade konsekvensen av detta att inte genomföra planerad HTM av Gävle/Sundsvall m.m. utan enbart genomföra livsuppehållande åtgärder för att tidigare kunna frigöra ekonomiska medel till nya ytstridsfartyg. Anser du att det är en bättre analys av dåvarande läge?




Ja den analysen känns bättre och för att börja med det sista så är det helt rätt uppfattat. Den planerade ekonomin för den ombyggnaden skulle föras över på nya fartyg istället. Huruvida de nya fartygen skulle kallas fregatt, OPV eller rätt och slätt patrullfartyg är väl i skrivande stund en ickefråga då det inte är en aktuell väg att gå. Jag anser att det är bättre att använda uttrycket ”Nästa generations ytstridsfartyg” för då har vi inte bundit upp oss åt en viss fartygstyp – befintlig eller tilltänkt. Det ger oss åtminstone en mental möjlighet att välja väg när väl analysarbetet är färdigt.

Ja, det är nog klokt. Men om vi för en stund tillåter oss själva att fundera högt, och även lägger på inriktningsbeslutet från 2009 där det framgår att Marinen primärt skall inriktas för nationella uppgifter i närområdet. Hade det då möjligen inte gett mer nationell operativ effekt att lägga motsvarande summa pengar (4,9 mdr) på att anskaffa dubbelt så många (fyra) nya ”mindre” ytstridsfartyg? Vikten av det nationella perspektivet för Försvarsmakten i sin helhet lär knappast minska om man ser på den senaste tidens utveckling samt debatt i media, men även genom politiska uttalanden?
Det där kan man givetvis väga för och emot intill döddagar. Det är ju en uppenbar brist i att vi inte har det antal kölar vi skulle vilja ha för att lösa våra uppgifter på ett optimalt sätt, men i min värld finns det många andra faktorer som påverkar de framtida valen. En mycket viktigt ingångsfaktor är behovet av att kunna basera sjöoperativ helikopter ombord för ett framskjutet utgångsläge. Där var ju den ursprungliga tanken att det skulle ske på våra nya stödfartyg vilka vi ju just nu inte ser ut att få inom överskådlig framtid. Då blir följden att vi behöver kunna basera dem på annan enhet, och talar vi om helikopter 14, som ju är den helikopter som kommer få sjöoperativ förmåga fullt ut så saknar vi en sådan baseringsmöjlighet idag. Det är ju givetvis inte den allenarådande anledningen till ovanstående ståndpunkt, men i min värld väger den ganska tungt.

Att vi inte har det antal kölar vi skulle vilja ha är vi helt överrens om. Nu har vi pratat framtid och nya fartyg, men hur ser då läget ut för de gamla trotjänarna, korvetterna HMS Stockholm och HMS Malmö som nästa år fyller 30 år. Hur länge ska de leva kvar som läget ser ut just nu?

Den plan som nu ligger säger att de som längst kommer vara kvar 2015 ut. Huruvida det blir så eller om tidsplanen kommer förändras kan jag bara spekulera kring. Det känns ju alltid surt när de fartyg man själv tjänstgjort på utrangeras, men så är ju tidens gång. HMS Stockholm har ju varit ”mitt” fartyg under många år där jag har tjänstgjort i olika befattningar och inte minst som FC, men damerna börjar bli lite till åren komna så tiden måste ju ha sin gång. Det är väl bara att konstatera att det gäller även för undertecknad. De flesta av de fartyg jag tjänstgjort på har ju redan avvecklats. Snart är det bara Falken och Pelikanen kvar!

Det planeras nu för att genomföra en GÖ/HTM för korvetterna Gävle och Sundsvall, där respektive sjöstridsflottilj skall tillföras ett fartyg vardera. Hur ser läget ut i den frågan just nu? Kommer planerade åtgärder att genomföras enligt plan?

Det är min uppfattning, ja! Huruvida tidsplanen kommer att kunna innehållas återstår väl att se, men vi planerar i dagsläget för att bemanna de två fartyg som skall tillföras 3.e. Som du ju väl känner till så har vi ju bara haft fartyg ur Göteborgsklassen i linje på 3:e under en mycket kort period. Detta innebär ju att vi kommer vara tvungna att typutbilda besättningarna, vilket kommer ta tid i anspråk – något som sannolikt kommer påverka bemanningen på andra fartyg.

Det finns även en plan för att modifiera korvetterna Göteborg och Kalmar till vedettbåtar som skall ersätta de mindre bevakningsbåtarna. Har man funderat över bemanningen av dessa för att kunna nyttja dem mer effektivt över tiden som ex.flera besättningar till varje skrov?

Ja det har vi. Detta blir ju en utmaning som heter duga. De två Kalmar-vedettbåtarna skall ju faktiskt ersätta hela sju andra enheter. Det säger ju sig självt att det inte går rakt av. En lösning är att ha dubbla besättningar, Det skulle medge mer tid till sjöss per fartyg vilket rent tekniskt inte bedöms vara negativt. Det finns nu ett förändringsförslag inlämnat om dubbla besättningar, men det har legat några år nu och att i dagsläget äska mer personella resurser är ju inte helt enkelt. Vi ser också över möjligheten att nyttja andra enheter för sjöövervakningsuppgifter, så jag tror att allt kommer vara utrett och klarlagt tills de ”nya” fartygen levereras.



När man intervjuar en sjöstridsflottiljchef får man inte glömma bort det andra viktiga benet, minröjningsfartygen. Angående sjöminröjningsförmågan och det fartygsbestånd Marinen har där, så kan vi ju konstatera att, trots att fartygen i Kosterklassen nu är gamla så har de fått ett nytt liv och nya förmågor genom den senaste stora ombyggnaden. Det känns som att just dessa fartyg nu blivit mycket vassa när det gäller minröjningsförmågan, men även när det kommer till att kunna svara för eget luftförsvar på ett betydligt bättre sätt än tidigare. Minröjningsdivisionerna genomför ju som vi kan läsa om på olika ställen dessutom regelbundet skarpa insatser. Delar du den bilden, och hur länge bedömer du att dessa fartyg kan tjänstgöra innan man behöver titta på ersättare?  

Ja, den bilden delar jag absolut. men fartygen börjar bli till åren komna och deras livslängd är ju långt ifrån oändlig. Min bedömning är att vi ganska omgående behöver börja skissa på ersättare. Vilken typ av fartyg det handlar om vill jag låta vara osagt, men de nuvarande fartygen bör ha en bedömd livslängd till strax bortom decennieskiftet.

Den förmåga som dessa fartyg med sina kompetenta besättningar numera besitter är ett jättelyft jämfört med tidigare. Jag var själv ombord under ett par dagar tidigare i veckan och kunde ju då på plats och ställe följa hur man på västkusten hittade minst två tyska WW II minor och dessutom destruerade två av dem. Det där blev ju rejält uppmärksammat i massmedia i mitten på veckan, vilket ju på ett tydligt sätt belyser värdet av den skarpa verksamhet vi bedriver med våra enheter. 

Detsamma skedde samtidigt på ostkusten där 42.minröjningsdivisionen opererade. Samtidigt här hemma pågår utbildning och övning vilket ju sammantaget visar på att vi är just det vi ska vara; ett insatsberett insatsförband. Sedan finns det ett antal frågor som stör den bilden, inte minst det bekymmersamma personalläget  vilket jag belyst på annan plats i den här intervjun. Kommande utmaningar avseende antal enheter, vapensystem m.m. har också belysts på annan plats.

Vi står också inför ett enormt omsättningsbehov av ytterligare materiel inom Marinen som är oerhört kostnadsdrivande. Exempel är nya stödfartyg, ny ubåt, anskaffning av lvrb till Visby, omsättning av RBS-15, omsättning av Tp45 bara för att nämna några projekt. Hur realistiskt är det att tro att man kommer att gå i mål med allt detta inom en rimlig tid m.h.t. det ekonomiska läget? Följdfrågan är då självklart, vad skulle det innebära för Marinen om dessa projekt inte blev av?

Ur det marina perspektivet ser nu liggande inriktning riktigt illa ut. Om inget av projekten skulle realiseras blir konsekvenserna gigantiska – det säger väl sig självt. Men samtidigt så är det nog tyvärr något orealistiskt att tro att alla projekt vi önskar få till stånd faktisk blir realiserade inom den tidsperiod vi helst hade sett. Jag tror på att våra beslutsfattare – politiska såväl som militära – inser problematiken och att vi därigenom kommer se en förändring till det bättre. Blir den så bra som vi skulle vilja se den? Nej, knappast? Blir den tillräckligt bra? Förhoppningsvis.

Delar din ovanstående analys, och vi får hoppas att din bedömning av att läget kommer att förbättras. Vi ska avsluta med två operativa frågor. Marinen skall ju enligt den senaste inriktningspropositionen i huvudsak inriktas mot nationella uppgifter. Vad har du som förbandschef gjort för att återta den nationella förmågan inom kvalificerad väpnad strid som i många avseenden gått förlorad i samband med att allt fokus hamnade på internationella insatser efter FB-04?

Jag skulle vilja påstå att vi inte har lidit så mycket av den internationella fokus vi haft de senaste åren. Åtminstone inte om man jämför med andra delar av FM som kanske varit 100% fokuserade på Afghanistan och/eller NBG. Men nog är det så att vi tappat en del i förmåga., men det finns många andra anledningar till det – inte minst det faktum att vi mer än halverat antalet fartyg i Flottan. Det sätter ju sina spår i förmågan. 

För att få till ett SIS-kryss behövs ju minst två enheter plus något att spana efter. Så många är vi ju – ibland!

Idag genomför vi övningar med ett annat bakgrundscenario än vad vi gjorde för några år sedan. Det innebär också en förskjutning av huvuduppgifter mot sjökriget. Men som helhet är förändringarna inte så stora. Icke förty så kommer vi under de kommande större övningarna lägga mycket kraft på att återta det vi trots allt har tappat, så visst! En viss fokusförskjutning mot grundbulten väpnad strid kommer att ske.

Har man i Marinen dragit några viktiga operativa erfarenheter från ubåtsjakten på västkusten i september 2011 och har man i så fall hunnit hanterat och implementera dessa på ett bra sätt?

Självklart har Marinen dragit erfarenheter av verksamheten. Och lika självklart har vi till del kunnat omhänderta dessa. Vilka och hur kan jag av naturliga skäl inte redovisa här. Det är ju i sammanhanget enkelt att konstatera att vi idag inte har samma förutsättningar som vi hade för ett par decennier sedan. Nu gäller det att ta vara på de resurser vi idag förfogar över och av dessa få bästa möjliga out-put.

Med dessa sista rader tackar vi dig Magnus Jönsson så mycket för intervjun, och framför allt för att du tagit dig tid till att svara så utförligt på frågorna som du gjort. Skipper önskar dig fortsatt lycka till i arbetet som chef för Tredje Sjöstridsflottiljen. GMY!



Tidigare intervjuer:
Thomas Engevall – Chef för införandet av PRIO
Fredrik Norrby – Chef för 1. Ubåtsflottiljen

Intervju med Kommendör Magnus Jönsson – Chef för 3. Sjöstridsflottiljen

Foto: FM / Tredje Sjöstridsflottiljen

Intervjuerna med Försvarsmaktens högre chefer fortsätter. Den här gången kan Skipper exklusivt publicera en längre intervju med en ytterligare en av marinens förbandschefer, nämligen chefen för tredje sjöstridsflottiljen i Karlskrona – Kommendör Magnus Jönsson. Magnus är i likhet med tidigare chefer som intervjuats mycket öppenhjärtig och rak i sina svar vilket förhoppningsvis gör det till extra intressant läsning. Länkar till tidigare intervjuer finns längst ner i detta inlägg / Skipper

————————————————————————

Magnus, du har varit förbandschef under drygt ett år sedan du tillträdde befattningen den 1 januari 2012. Hur har ditt första år som förbandschef varit? Har befattningen och tjänsten motsvarat den bild du hade förväntat dig?

Både ja och nej. Jag visste ju att jag skulle komma att tvingas tillbringa mycket av min tid på resande fot – främst för att delta i centralt påkallade möten och genomgångar. Jag har ju sett hur mina företrädare har haft det. Trots det hade (och har) jag ett antal förväntningar som jag hoppas kunna gå i mål med. Jag visste att mitt fokus som förbandschef skulle tvingas ligga långt fram i tiden samtidigt som jag tycker det är viktigt att vi på förbandsnivån kan koncentrera oss på här-och-nuet. Där har vi en del att ta tag i då det genom den allmänna debatten, inte minst på nätet, är en total fokus på framtiden.

Under 2012 upplevde jag att jag endast till del kunde koncentrera mig på förbandet och dess verksamhet. Detta berodde sannolikt på ett antal olika anledningar; jag var ny på jobbet, vi var mitt inne i omstruktureringen, förbandschefsutbildning, m.m. I år ser situationen bättre ut och jag har i större omfattning kunnat vara där jag borde vara; på förbandet.

Du har ju själv en lång bakgrund i olika befattningar vid det förband som du nu är chef för. Är detta enbart en fördel, eller kan det i vissa fall även vara en nackdel?

Det är riktigt, jag tillhör dem som gått ”den långa vägen” på 3:e. Jag började här som ung fänrik 1988 som NS på patrullbåten HMS Vidar. Sedan har jag hoppat mellan patrullbåts- och korvettdivisionerna varvat med utbildningar och stabsbefattningar. Det tror jag är bra då det ger mig en stabil grund att stå på. Jag känner förbandet och därmed även dess styrkor och svagheter. Det ger mig en möjlighet att internt fokusera på rätt frågor utan att jag behöver en lång startsträcka för att förstå var vi står just nu. Men det är samtidigt en utmaning då jag förväntas, och förväntar av mig själv, redan veta allt som behöver vetas om förbandet. Så är det naturligtvis inte. Dels har jag varit borta från 3:e ett antal år och dels så har jag inte tidigare haft full insyn i allt vad flottiljchefen dagligen sysslar med.


Det är också en svaghet med en uppenbar risk att bli hemmablind. Jag är fullständigt övertygad om att det är direkt olämpligt att inte ha någon erfarenhet från central ledning om man skall vara förbandschef. Man måste helt enkelt ha förståelse för hur HKV fungerar.

Om vi börjar diskutera på ett övergripande plan, närmare bestämt på den politiska nivån. Försvarsdebatten har sedan årsskiftet, eller egentligen sedan Almedalen förra året, gått för högtryck. Regeringen med Moderaterna i spetsen anklagas av i stort sett alla debattörer och övriga partier för att skönmåla läget i Försvarsmakten och att försöka göra sken av att allt är bra. Många debattörer och skribenter anser att just detta är ett stort problem. Är det här ett problem för Försvarsmakten enligt dig?

Jag tänker inte här och nu ge mig in i en politisk debatt, men jag följer ju givetvis den allmänna debatten och måste ju erkänna att jag tidvis blir lite frågande till hur vitt skilda uppfattningarna verkar vara. Vad detta beror på överlåter jag till andra att bedöma. Sakfrågan är ju inte heller helt enkel. Det hela grundar sig ju i vad IO14 är, och vad vi kan uppnå med den organisationen. Här kan vi nog hitta grundbulten till den uppkomna situationen. Redan 2009 kunde FM å ena sidan konstatera att det skulle vara möjligt att få till en ny organisation OM vissa presenterade förutsättningar kunde uppfyllas.(T.ex. förändringar i grund-organisationen) Det blev nobben på de viktigaste av de förutsättningarna! Å andra sidan så har vi nog själva hittat på lite egna nya idéer längs vägen som inte fanns med från början. (T.ex. uppsättandet av nya krigsförband, vilka förvisso har godkänts efterhand). Det olyckliga i sammanhanget är väl att det ger en bild av den svenska försvars- och säkerhetspolitiken som inte är särskilt bra.

Ja, så är det onekligen. Kopplat till detta så har ju vår ÖB Sverker Göranson vid ett flertal tillfällen varit mycket tydlig och förklarat för våra politiker det prekära ekonomiska läge Försvarsmakten står inför. Förtroendet för ÖB inom Försvarsmakten har ökat avsevärt sedan dess, även om det är hans jobb att just förklara läget för politiska nivån. Ser du en skillnad mot tidigare år och tidigare överbefälhavare avseende tydligheten i kommunikationen mot uppdragsgivaren?

Ja, jag upplever att det är en skillnad idag gentemot hur det har sett ut de senaste åren. Men samtidigt tror jag att förutsättningarna har förändrats ganska rejält under samma period. Dels förs den allmänna debatten på ett helt annat sätt och i helt andra medier än tidigare, dels så upplever jag att svårigheten för ÖB att få ihop utmaningen att balansera uppgift och tilldelade resurser blivit svårare och sist men inte minst så är min uppfattning att återtagandet efter den strategiska time-outen kräver en ökad tydlighet från ÖB:s sida då både själva återtagandet men även strävan att bibehålla uppnådd förmåga ställer betydligt högre krav på såväl personal som verksamhet och tillgänglig materiel.

En viktig ”spelare” i det du nämner här ovan är den pågående försvarsberedningen under ledning av moderaten Cecilia Widegren. Försvarsberedningen är just nu i full gång med sitt arbete att göra en omvärldsanalys som skall presenteras i sommar. Därefter ska beredningen fortsätta med att ta fram ett underlag för ett nytt försvarsbeslut som skall tas under 2015. Har du några tankar runt detta och försvarsberedningens arbete kopplat till ett marint perspektiv?

Nästa försvarsbeslut blir givetvis mycket viktigt för hela FM och den framtida utvecklingen, men jag tror att det blir av vital vikt för Marinen. I skrivande stund ser ju framtidsutsikterna för en marin utveckling inte särskilt ljusa ut. Med tanke på utvecklings- och anskaffningstider avseende ny materiel, måste man redan nu fatta strategiskt viktiga beslut som påverkar förbandens förmågor efter 2020. Vi har redan idag förhållandevis gammal materiel och den måste omsättas till stor del strax efter 2020. Med andra ord kommer nästa försvarsbeslut innebära ett strategiskt vägval avseende den marina förmågan i framtiden. Jag vill ju givetvis gärna tro att man inser behovet av de marina förmågorna och att man därför vidtar åtgärder för att dessa skall kunna innehållas även i framtiden.

Kopplat till den framtida Försvarsmakten är så är som du beskriver här ovan så är försvarsanslaget helt vitalt för att kunna realisera framtidens försvarsmakt. Som vi alla könner till så erhöll Försvarsmakten av försvarsdepartementet i höstas ett uppdraget formulerat i regeringsbeslut 7 där man skulle svara på en mängd frågor på mycket kort tid rörande den långsiktiga ekonomin. ÖB har i senare intervjuer sagt att det var en starkt bidragande orsak till hans sjukskrivning. Hade du och ditt förband någon uppgift i samband med detta arbete?

Förbandets uppgift var primärt av perifer art. Huvuddelen av arbetet med att ta fram underlag till FM svar på uppdraget från Fö utfördes av Högkvarterets olika delar. Men över tiden var vi med och stödde HKV med smärre detaljuppgifter.

Förstod ni förbandschefer hur illa ställt det var med ÖB, fick ni någon information om detta vid ÖB:s chefsmöten?

Jag personligen hade ingen information tillgänglig om hur det var ställt med ÖB. Frågan är om han ens själv visste hur illa det var.

Turerna runt ÖB och Försvarsmakten har ju kommenterats flitigt på många ställen. Följer du aktivt försvarsdebatten i media och på bloggar?

Det där går lite upp och ner. Tillgänglig tid medger inte alltid att jag följer debatten i den omfattning jag egentligen skulle vilja. Jag försöker följa de mest frekventa bloggarna såsom din egen, Marinbloggen, WW mfl. Jag har dessutom, efter långt om länge, skaffat mig ett Twitterkonto vilket ju ger en del flashinformation. Däremot är jag dålig på att själv delta i debatten. Det har blivit ett par enklare Twitterinlägg, men att vara så engagerad att jag ger min in på att skriva egna blogginlägg – det räcker helt enkelt inte tiden till för.

Om vi lämnar de övergripande rörande Försvarsmakten i sin helhet och försvarsdebatten, och i stället går tillbaka till ditt eget förband 3. Sjöstridsflottiljen. Hur är läget i stort just nu?

Generellt är läget vid förbandet mycket gott, men det märks tydligt att vi är mitt inne i en ganska stor förändring. Förändringen är stor såtillvida att vi just nu genomför en rejäl generationsväxling på fartygssidan. Främst märks detta i övergången till Visbykorvetter, men det är ju inte den enda förändringen på fartygssidan. Vi har ganska nyligen tagit leverans av moderniserade minröjningsfartyg av Kosterklass, HMS Sturkö skall genomgå en  större ombyggnad med start nästa år samtidigt som minröjningsfartygen skall genomföra en generalöversyn. Parallellt med detta planerar vi för en avveckling av HMS Stockholm och HMS Malmö samt våra bevakningsbåtar för att istället, inom några år, ta leverans av två Göteborgskorvetter i olika konfigurationer. 

Som lök på laxen sker en stor förändring på personalsidan med inrättande av ett tvåbefälssystem samtidigt som vi avskaffat värnplikten. Vi är ganska vana vid att leva med ständiga förändringar, men just nu känns det som om vi är och naggar i kanten av vad som personalen mäktar med. Fokus hos oss just nu är att komma i bås med det nya så fort som möjligt så att vi kan koncentrera oss på kärnverksamheten. Fokus är alltså att vi skall vara det ständigt insatsberedda förband vi har uppgift att vara. Vi har en bit kvar innan vi är där fullt ut, men min övertygelse är att vi är på väg i rätt riktning.
Om du måste lyfta fram flottiljen största problem just nu (vi undviker ordet utmaning när vi egentligen menar problem) respektive det mest positiva, vad skulle du lyfta fram då?

Vakansläget! Och det problemet är egentligen tudelat. För det första har jag ett antal ”riktiga” vakanser. Det vill säga att jag har befattningar som det idag inte finns något namn till. Problemet med dessa är att det inte går att fylla dessa luckor med nyutexaminerad personal. Det handlar om erfarna besättningsmedlemmar på bl.a. tjänstegrenschefsnivå. Den andra delen av problemet är alla de bemanningsuppdrag där jag tvingas bemanna andra delar av Försvarsmakten med personal som jag inte får ersätta. Det innebär ju att jag i det stående insatsförbandet, som i den bästa av världar skulle varit fullbemannat, tvinga leva med ständiga luckor. Jag har ju inga reserver eller T-förband att ta av.  

Det kan tyckas petitess-aktigt att gnälla över några få luckor i en fartygsbesättning, men varje individ har flera uppgifter ombord. En sjöman kan till exempel ha till uppgift att vara såväl motormekaniker som FRB-förare och kulspruteskytt. Om han försvinner blir bristen i fartygets förmåga uppenbar. Det kan i värsta fall innebära att en enskild vakans omöjliggör losskastning.

Ja, vakansläget är onekligen stort i hela Marinen. Men trots vakansproblemen har du lyckats bemanna upp det största fartyget i din flottilj. Du har nyligen sänt iväg insatsstyrkan ME-03 som med HMS Carlskrona som nu är på plats och löser uppgift i Indiska Oceanen och Adenviken. Hur har vägen framåt varit rörande att sätta upp styrkan ytterligare en gång? Har allt gått enligt plan?

Ja det tycker jag att det i stort sett har gjort. Detta är ju den tredje gången vi deltar i Operation Atalanta. Givetvis finns det förbättringspotential avseende enskilda frågeställningar. Eftersom förbandet är sammansatt av ett antal olika delar från flera andra förband i Försvarsmakten så finns det många olika synpunkter att ta hänsyn till. I den bästa av världar hade HMS Carlskrona varit klar att skicka iväg i sin dagliga konfiguration, men så är det ju givetvis inte. För det första är ju fartyget i vanliga fall utrustat och bemannat som stödfartyg. Det är ju inte i den rollen hon skickas iväg vilket innebär att vi måste se över vilken materiel och vilka personella förmågor som måste tillföras för att hon skall kunna verka i rollen som OPV. 

Det är en grannlaga uppgift som tar mycket kraft och tid i anspråk. När väl detta är klart skall besättningen samövas med rätt utrustning och med hela besättningen samlad. Det kunde vi inte göra förrän i ett mycket sent skede. Men trots allt var det en mycket kompetent besättning som inledde verksamheten på plats utanför Somalia i början på april. Rapporterna där nere ifrån talar ju om samma sak!

Vad har du som förbandschef för uppgift kopplat till ME-03 nu när förbandet är insatt och således överlämnat till insatsstaben?

Fartyget är ju idag ”TOA:t” (överlämnat) under EU befäl, vilket innebär att jag inte har några uppgifter alls kopplat till vad fartyget gör inom operationen. Däremot har jag ju ett fortsatt ansvar avseende vissa personalfrågor. Det vi idag arbetar med är planer för avveckling och hemkomstverksamhet, men även planering kring den ”leave” besättningen skall ha och därtill kopplad personaltillförsel under leave-perioden.

Något helt annat nu. En sak man ofta hör från den gamla stammen av ytattackpersonal vid systerflottiljen i Stockholm är att många upplever att förbandet fortfarande präglas av att primärt vara en minröjningsflottilj. Tror du att minröjningspersonalen på ditt förband upplever samma sak fast omvänt?

Jag kan inte säga att jag har upplevt det som något problem på flottiljen. Visst är det så att det slängs ut pikar då och nu, men det är alltid med glimten i ögat. Jag tror att den integrering vi har gjort här i samband med bemanning av Visby-korvetterna har varit starkt bidragande till att vi nu till stora delar är en sjöstridsflottilj. Men vi har även roterat personal mellan de äldre korvetterna och minjaktfartygen i förhållandevis stor omfattning.
Kopplat till ovanstående. Anser du att vi valt rätt väg att gå med inrättandet av sjöstridsflottiljer, och framför allt, hur ser du på framtiden? Tror du att vi kommer att bibehålla nuvarande organisationsstruktur under överskådlig tid? Det har ju tidigare talats om att slå ihop flottans förband till en enda eskader motsv. med basering på två platser?

Med tanke på det stålbad vi i Marinen genomgick i samband med FB04 tror jag att det var den enda möjliga vägen att gå. Alternativet hade varit att bibehålla en ytstridsflottilj och en minröjningsflottilj. Den geografiska uppdelningen mellan syd och ost hade då tvingat fram en lösning som hade varit mer eller mindre katastrofal. Antingen hade det varit nödvändigt att placera den ena flottiljen i Karlskrona och den andra på Berga eller också att dela upp bägge flottiljerna på två ställen. Det första var ju i princip det som hände med ubåtsflottiljen och där lider man fortfarande rejält av de konsekvenser som uppstod då. Den andra lösningen har vi också provat på, om än bara på divisionsnivå, och har då kunnat konstatera att det inte fungerade så särskilt bra. Kontentan av detta är ju då solklar- jag anser att vi behöver ha såväl ytstrids- som minröjningsförmåga både här i Karlskrona och på Berga över tiden.



Huruvida det är lämpligt att slå ihop båda flottiljerna till en eskader kan man ju diskutera för- och nackdelar. Här är det också viktigt att ta med i diskussionen huruvida vi pratar om basorganisation eller insatsorganisation. Tittar vi på våra grannländer Norge och Danmark så finns ju där en Norwegian respektive Danish Task Group. Jag anser att det finns stora fördelar med att vara organiserade i en s.k. ”Type Organisation” ur ett produktionshänseende och här är nuvarande flottilj och divisionsstruktur sannolikt mest lämplig, men jag kan också se att en s.k. ”Task Organisation” eller ”Warfare Organisation” kan vara bäst lämpad för insatsuppgifter och här kan jag se fördelar med en eskaderlösning, eller vad man nu väljer att kalla den. Detta behöver, enligt min uppfattning, noga analyseras och tills vidare förordar jag att nuvarande struktur bibehålls.

När vi ändå är inne på organisation. Divisionsstaberna vid ditt förband har vad vi förstått växt efter omstruktureringen. Varför har man valt den vägen, och har ni hittat en bra arbetsordning för att optimera arbetet vid förbandet?

Det där är en fråga jag ofta får höra. Visst; det är ett oomkullrunkeligt faktum att divisionsstaberna har vuxit de senaste åren, men det är från ett minimalt utgångsläge. Storleken på staberna har dessutom varierat över åren. För inte så länge sedan var de av ungefär samma storlek som nu, för att under några år successivt minska till att i stort sett vara helt borta några år. När jag var divisionschef på korvettdivisionen bestod ”staben” av mig själv och en adjutant. Det var ingen fungerande ledningsresurs utom i mycket begränsad omfattning.
Idag ser vi över HUR vi ska leda marinen – från MTCH och hela vägen ut till enskilt fartyg. Det innebär att vi kontinuerligt ser över storlek, struktur och kompetens på de olika ledningsnivåerna. Jag är övertygad om att vi inom en snar framtid har satt ner foten hur detta skall ske, men om det innebär att staber på olika nivåer kommer se likadana ut som idag vill jag låta vara osagt.

En annan anledning till utökningen är att det ger oss en möjlighet att avdela personal till bemanningsuppdrag utan att behöva nagga på besättningarna. Om vi sedan behöver kalla tillbaka personalen beroende på ett försämrat hotläge eller av annan orsak är startsträckan kortare för att komma igång med stabsarbete än vad det skulle vara att behöva bygga ihop en fullt fungerande fartygsbesättning.

Det finns uppgifter som gör gällande att PTK verksamheten som i dag är organiserad under ditt förband skall flyttas över till SSS från årsskiftet. Man kan i detta beslut se en renodling av förbandet till ett insatsförband när denna PROD-del flyttas. Är det en korrekt iakttagelse?

Ja det är korrekt! Vi arbetar just nu utefter en inriktning att PTK organisatoriskt skall överföras till Sjöstridsskolan. Det finns som i alla andra frågor fördelar såväl som nackdelar med detta. Utan att gå in på alla detaljer så ser jag fördelen med att mitt förband ytterligare renodlas till att bli ett rent insatsförband då PTK har varit den stora basorg-delen av flottiljen.



De övergripande skälen till att omorganisationen sker är sannolikt att man på det sättet koncentrerar utvecklingsfrågor till en plats utanför HKV. På SSS finns ju redan tidigare det som kallas för FunkE och som huvudsakligen sysslar med utvecklingsfrågor. En annan anledning är att PTK utvecklas mot en övergripande marin utvecklingsenhet med ansvar för all provtursverksamhet i Marinen. De senaste har ju fokus legat på Visbyprojektet, men redan från årsskiftet 12/13 så har amfibieuppgifterna tillförts vilket inneburit att jag idag har fyra medarbetare på Berga som sysslar med dessa frågor. Allteftersom nya projekt rullar igång så kommer dessa att hamna under en hatt. 

Ett känt problem är att personalhanteringen genom införandet av PRIO trycks nedåt till den första linjens chefer. Detta har på många förband inneburit att chefer inte har tid för sin huvudtjänst i den omfattning man vill. Ser läget likadant ut vid ditt förband?

Jag är övertygad om att det ser likadant ut i hela Försvarsmakten. Man kan tycka vad man vill om PRIO – det har man även gjort om alla andra införanden av nya stödsystem. Palasso skulle aldrig fungera minns jag att det hette. Jag är övertygad om att vi som organisation kommer lära oss hantera PRIO på ett tillräckligt fungerande sätt framöver. Då gäller det att kunna acceptera att alla inledande styrningar kanske inte var så bra utan att de överses och man successivt kommer fram till en bättre lösning. I min värld är det kärnverksamhet man skall syssla med längst ut på linan och inte administration, men med det sagt så tror jag inte att vi någonsin kommer att komma bort från det helt och hållet. Däremot är jag övertygad om att vi som alltid kommer finna en tillräckligt bra medelväg. Så gör vi väl alltid här i mellanmjölkens land.

Mellanmjölkens land, en mycket bra beskrivning av mycket som sker… Åter till personalfrågan som kanske är något av de viktigare ämnena att diskutera. Finns det något annat du vill lyfta fram kopplat till just personalfrågor?

Vakansläget är bekymmersamt. Jag utvecklar ju det lite som svar på en annan fråga här, så jag går inte in på det mer i detalj. Men jag kan ju tycka att Försvarsmakten som helhet fokuserar lite för enkelriktat mot några specifika personalproblem av vilka jag inte delar samtliga.

Det är ett nästan totalt fokus på svårigheterna att rekrytera GSS/T. Det är givetvis allvarligt att det är så svårt, men för oss på de sjögående förbanden är detta ett icke-problem eftersom vi i stort sett helt saknar denna kategori. De utmaningar vi har drunknar i hela-försvarsmakts-problematiken. Detsamma gäller det uppmärksammade problemet med GSS-avhopp. Visst, procentuellt har vi också haft relativt stora avgångar, men merparten av de som har slutat har gjort det för att istället påbörja vidareutbildning mot, främst, specialistofficersyrket – Det är ju istället positivt.

Vi upplever idag inget problem att rekrytera GSS. Rekryteringen till de olika officerslinjerna klarar vi också ganska bra, men vi kommer hamna i en rejäl utmaning då Marinen inom kort kommer ”drabbas” av stora pensionsavgångar, vilket innebär att vi måste öka rekryteringen ganska rejält för att kunna försörja främst MarinB och SSS med kompetens.

Hur har införandet av tvåbefälssystemet (OF/SO) diskuterats och hanterats på ditt förband? Många officerare i Försvarsmakten är oroliga för att tvingas till att bli specialistofficer mot sin vilja, samtidigt som andra ser det som en möjlighet. Hur har ni hanterat den förstnämnda frågan?

Hela frågan om införande av ett tvåbefälssystem måste ses i sitt sammanhang. Det kommer ta väldigt lång tid innan vi helt och hållet har svängt in i det nya systemet. Jag kan se fördelar med att vi i dag hanterar övergången (avseende omgalonering) på frivillig basis till skillnad från hur vi gjorde förra gången 1983. Fördelen med att göra som vi gjorde den gången är att då blir övergången konkret och inte utdragen i tid. Samtidigt ska vi ha i åtanke att det fortfarande, 30 år senare, fortfarande tjänstgör många officerare som är inskolade i det system vi då hade. Vad vill jag ha sagt med det då? Den frivilliga övergången vi har valt idag kommer innebära att övergångsprocessen kommer pågå under väldigt lång tid – vilket jag kan se som negativt. 

I sammanhanget är det av viktigt att vi tar hand om de kollegor som hamnar på en befattning som inte motsvarar vad individen själv har avsett med sitt yrkesval. Här är det viktigt att vi coachar dessa, vilket till syvende och sist är ett chefsansvar.
Angående tvåbefälssystemet och specialistofficerare. Vi skrev för en tid sedan ett inlägg på bloggen om att de marina förbanden hanterat befordringen av SO på väldigt olika sätt, där till exempel ditt förband inte har utnämnt en enda individ från SOU till OR7 ännu medan andra utnämnt en större mängd. Sakfrågan kvarstår, hur kommer det sig att det inte finns en enad syn på detta inom Försvarsmakten och Marinen? Man skulle kunna påstå att hanteringen av just den frågan får underkänt. Hur ser du på detta?

Att det inte finns en esnad syn på hur detta ska gå till håller jag med om och kan bara beklaga att det är så. Det känns lite som att vi rusade in i det nya utan att ha alla förutsättningar klara vilket ju givetvis är IG. Vi på 3.sjöstriflj har valt att skynda långsamt just i syfte att invänta OR-projektets slutsatser och därpå kommande styrningar. Dessa har nu stadfästs på ett så pass konkret sätt att vi idag kan påbörja övergången på ett mer ordnat sätt utan att riskera att hamna i situationer som i efterhand visar sig ha varit olämpliga.

Vi har nu efter årsskiftet inlett invalidering av personal med därpå inplacering i högre OR-grader än OR6. Jag anser att vi gjorde ett klokt val som väntade tills förutsättningarna klarnade.

Däremot är det fortfarande oklart vad förbandets OR9 skall ha för arbetsuppgifter. Detta måste ensas inom Marinen innan vi kan påbörja rekrytering. Här pågår ett arbete som innebär att vi dagsläget bedömer att rekryteringen kan inledas efter sommaren.

Mycket intressant! Kopplat till detta så har införandet av GSS fått mycket kritik för att det inte var helt genomtänkt, och att det gick alldeles för fort. Ladorna med personal från värnpliktssystemet börjar nu sina. Hur ser du på rekryteringen av GSS till de marina förbanden i framtiden, kommer det att bli ett problem, eller är det redan ett problem?

Vi har så här långt inte haft några problem att rekrytera sjömän till flottiljen. Antalet ansökningar överstiger behovet. Det är inte heller så att vi bara anställer före detta värnpliktiga. Det ”magasinet” är tomt nu. Vi har ju haft anställda sjömän på förbandet ganska många år nu.



Jag tycker att det är olyckligt att det hela tiden framställs som att Försvarsmakten har svårt att rekrytera GSS. Det olyckliga är att det framställs som ett generellt problem. Vi har svårt att ta till oss problemet inte minst vad gäller GSS/T – vi har inga av den kategorin på 3:e! Att dra hela Försvarsmakten över en kam blir sällan bra. Så länge vi kan erbjuda ”ett omväxlande arbete i skärgårdsmiljö” med en mix av övningar och skarp verksamhet (inte nödvändigtvis internationellt), med mycket tid till sjöss, tror jag inte att rekrytering av sjömän kommer vara ett problem.
Har ditt förband stora avgångar i kategorin GSS, och i så fall, vad gör ni för att försöka minska avgångarna?

Visst, vi har avgångar, och procentuellt har de legat i ungefär samma omfattning som övriga Försvarsmakten. Det som, åtminstone hittills, har varit annorlunda är att den stora merparten av de som slutar som GSS har gjort det för att istället påbörja en specialistofficersutbildning. Det tycker jag är mycket bra och det är därför ingenting som jag försöker motverka. Det innebär ju att vi blir tvungna att hela tiden fylla på med ”nya” sjömän, men än så länge har det inte menligt påverkat vår förmåga i respektive besättning.

Rekrytering är alltid ett ämne som diskuteras. Vad tycker du om Försvarsmaktens centrala rekryteringskampanjer? Senaste kampanjen ”Vad håller du på med?” som exempel?

Det är nog tyvärr så att jag måste inse att jag inte riktigt hänger med hur den yngre generationen tänker. För mig personligen var den senaste kampanjen väldigt märklig. Jag har svårt att se, att det är folk som sitter med huvudet i en gummiboll eller tejpar upp sig själv på väggen med silvertape, är de vi behöver i FM. Fast å andra sidan kan jag ju bara konstatera att den målgrupp som kampanjen främst riktar sig till – 18-20 åringarna – uppskattade den betydligt mer än vad den äldre generationen gjorde.

Du är nog inte ensam om att känna att du inte riktigt hänger med i tankegångarna där… 
Vi ska nu övergå till att diskutera materielfrågor, ett annat ämne som engagerar många. Du har nu tagit mot den första operativa Visbykorvetten med alla förmågor implementerade. Det tog över 12 år från sjösättningen av första fartyget till dess att du som förbandschef kunde börja nyttja fartyget operativt. Kommentarer på detta?

Man kan – och kommer med allra största sannolikhet – skriva hela avhandlingar och böcker om Visbyprojektet som sådant. Jag kommer inte göra det här och nu, men synpunkter har jag givetvis. Jag var närvarande, som ung örlogskapten, när HMS Visby sjösattes. Ingen kunde väl då ana att hon inte skulle levereras förrän 12 år senare. Som jämförelse kan man ju ta linjeskeppet Stockholm som tog 24 år och linjeskeppet Skandinavien som tog 35 år att färdigställa. Även dessa fartyg modifierades en hel del under tiden från kölsträckning till leverans.



Nu äntligen har vi tagit leverans av det första fartyget i version 5. Det blir ett rejält förmågelyft för sjöstridskrafterna. Vad som nu gäller i närtid är att vi måste implementera fartygstypen i vår dagliga verksamhet. Hur skall de utnyttjas? Vad kan de de facto lösa för uppgifter? Hur skall taktik och stridsteknik anpassas? m.m. m.m.



Tyvärr är det ju inte riktigt det fartyg som ursprungligen planerades som nu levereras – ej heller är numerären så stor som man kunde önska. Men om man jämför med de system som Visbykorvetterna ersätter och/eller kompletterar så är förmågelyftet mycket stort. Visst helikopterförmågan blev aldrig vad det var tänkt från början, men med givna förutsättningar är den tillräckligt bra, framförallt när helikoptersystemet blir sjöoperativt på riktigt. Vad värre är så saknas ju Lv-robot. Men! Då måste man ha i åtanke att det inte alls är så illa som många belackare vill göra gällande. Man uppnår aldrig samma förmåga med ett eldrörsbaserat luftvärn som med ett baserat på lv-robot, men det vi har är top-of-the-line. Så bilden av att fartygen är helt värnlösa är missvisande. Precis som både du och andra framfört i debatten så är vi något bakbundna av sekretess, men så mycket kan jag säga; Vi litar på det system vi har , men med ett tillfört lv-robotsystem skulle förmågan drastiskt öka.

Din beskrivning av luftförsvarsförågan på Visbykorvetterna är kanske en av de bättre och mest nyanserade jag läst. Glädjande! Något annat som diskuterats runt just Visbykorvetterna är ubåtsjaktsystemet. Nu måste även hela ubåtsjaktsystemet HYDRA omsättas då det enligt FMV har nått ”end of life”, något som i sammanhanget får ses som mindre lyckat mht att två av fem fartyg precis levererats i version 5. Hur påverkar detta förbandsproduktionen bär fartygen måste in på varv ytterligare en gång i en nära framtid för att byggas om?
Min uppfattning är att detta inte kommer påverka förbandsproduktionen över huvud taget. Att system faller för åldersstrecket är inget onormalt och med tanke på leveranstiden så är det kanske inte fullt så uppseendeväckande. Att det sedan är olyckligt att det blir så, kan väl vem som helst skriva under på.

Den plan vi idag arbetar utifrån innebär att de fartyg som ännu ej levererats står först i kön för omsättning. Redan levererade fartyg erhåller ny utrustning i samband med kommande översyner. Helt enligt rutin.

Det låter med andra ord som det finns en bra plan för omsättningen av HYDRA. Vi fortsätter med materielfrågorna. MI och C PROD M har tidigare presenterat en alternativ materielplan för Marinen som blev ratad på högre nivå. Den alternativa planen innebar i korthet att allt krut skulle läggas på att bygga två nya fregatter istället för att vidmakthålla och modifiera befintliga fartyg. Var detta förankrat inom den marina chefskretsen?

Ja, det var helt förankrat i chefskretsen innan förändringsförslaget presenterades. Däremot håller jag inte alls med dig i din mycket förenklade bild av vad förslaget egentligen gick ut på. Det handlade om betydligt mycket mer än så. Och begreppet fregatt är ditt eget. Tyvärr ger du en bild som inte stämmer med verkligheten, men jag går inte in på detaljerna här och nu – de finns beskrivna på andra ställen.


Ja, beskrivningen är förenklad och begreppet fregatt är i sammanhanget en egen slutsats. Men om vi ändå utvecklar det hela. Om man lägger samman ett antal pusselbitar i form av redovisningen vid KÖMS seminarium den 2 oktober, Försvarsmaktens öppna materielplan där antalet nya ytstridsfartyg är två till en prognostiserad summa om max 4,9 mdr kronor. Man vill kunna basera helikopter samt bestycka med lvrb. Vi vet även att man primärt vill titta på befintliga koncept som dessutom är möjliga att utrusta modulärt med ”GFE”. Detta sammantaget ger vid hand att exempelvis SIGMA (light frigate/heavy corvette) är ett av få befintliga koncept som skulle passa in i mallen, där av användandet av begreppet fregatt (Skippers bedömning).

Angående en föreslagen tidigareläggning av ett sådant projekt så var väl den uttalade konsekvensen av detta att inte genomföra planerad HTM av Gävle/Sundsvall m.m. utan enbart genomföra livsuppehållande åtgärder för att tidigare kunna frigöra ekonomiska medel till nya ytstridsfartyg. Anser du att det är en bättre analys av dåvarande läge?




Ja den analysen känns bättre och för att börja med det sista så är det helt rätt uppfattat. Den planerade ekonomin för den ombyggnaden skulle föras över på nya fartyg istället. Huruvida de nya fartygen skulle kallas fregatt, OPV eller rätt och slätt patrullfartyg är väl i skrivande stund en ickefråga då det inte är en aktuell väg att gå. Jag anser att det är bättre att använda uttrycket ”Nästa generations ytstridsfartyg” för då har vi inte bundit upp oss åt en viss fartygstyp – befintlig eller tilltänkt. Det ger oss åtminstone en mental möjlighet att välja väg när väl analysarbetet är färdigt.

Ja, det är nog klokt. Men om vi för en stund tillåter oss själva att fundera högt, och även lägger på inriktningsbeslutet från 2009 där det framgår att Marinen primärt skall inriktas för nationella uppgifter i närområdet. Hade det då möjligen inte gett mer nationell operativ effekt att lägga motsvarande summa pengar (4,9 mdr) på att anskaffa dubbelt så många (fyra) nya ”mindre” ytstridsfartyg? Vikten av det nationella perspektivet för Försvarsmakten i sin helhet lär knappast minska om man ser på den senaste tidens utveckling samt debatt i media, men även genom politiska uttalanden?
Det där kan man givetvis väga för och emot intill döddagar. Det är ju en uppenbar brist i att vi inte har det antal kölar vi skulle vilja ha för att lösa våra uppgifter på ett optimalt sätt, men i min värld finns det många andra faktorer som påverkar de framtida valen. En mycket viktigt ingångsfaktor är behovet av att kunna basera sjöoperativ helikopter ombord för ett framskjutet utgångsläge. Där var ju den ursprungliga tanken att det skulle ske på våra nya stödfartyg vilka vi ju just nu inte ser ut att få inom överskådlig framtid. Då blir följden att vi behöver kunna basera dem på annan enhet, och talar vi om helikopter 14, som ju är den helikopter som kommer få sjöoperativ förmåga fullt ut så saknar vi en sådan baseringsmöjlighet idag. Det är ju givetvis inte den allenarådande anledningen till ovanstående ståndpunkt, men i min värld väger den ganska tungt.

Att vi inte har det antal kölar vi skulle vilja ha är vi helt överrens om. Nu har vi pratat framtid och nya fartyg, men hur ser då läget ut för de gamla trotjänarna, korvetterna HMS Stockholm och HMS Malmö som nästa år fyller 30 år. Hur länge ska de leva kvar som läget ser ut just nu?

Den plan som nu ligger säger att de som längst kommer vara kvar 2015 ut. Huruvida det blir så eller om tidsplanen kommer förändras kan jag bara spekulera kring. Det känns ju alltid surt när de fartyg man själv tjänstgjort på utrangeras, men så är ju tidens gång. HMS Stockholm har ju varit ”mitt” fartyg under många år där jag har tjänstgjort i olika befattningar och inte minst som FC, men damerna börjar bli lite till åren komna så tiden måste ju ha sin gång. Det är väl bara att konstatera att det gäller även för undertecknad. De flesta av de fartyg jag tjänstgjort på har ju redan avvecklats. Snart är det bara Falken och Pelikanen kvar!

Det planeras nu för att genomföra en GÖ/HTM för korvetterna Gävle och Sundsvall, där respektive sjöstridsflottilj skall tillföras ett fartyg vardera. Hur ser läget ut i den frågan just nu? Kommer planerade åtgärder att genomföras enligt plan?

Det är min uppfattning, ja! Huruvida tidsplanen kommer att kunna innehållas återstår väl att se, men vi planerar i dagsläget för att bemanna de två fartyg som skall tillföras 3.e. Som du ju väl känner till så har vi ju bara haft fartyg ur Göteborgsklassen i linje på 3:e under en mycket kort period. Detta innebär ju att vi kommer vara tvungna att typutbilda besättningarna, vilket kommer ta tid i anspråk – något som sannolikt kommer påverka bemanningen på andra fartyg.

Det finns även en plan för att modifiera korvetterna Göteborg och Kalmar till vedettbåtar som skall ersätta de mindre bevakningsbåtarna. Har man funderat över bemanningen av dessa för att kunna nyttja dem mer effektivt över tiden som ex.flera besättningar till varje skrov?

Ja det har vi. Detta blir ju en utmaning som heter duga. De två Kalmar-vedettbåtarna skall ju faktiskt ersätta hela sju andra enheter. Det säger ju sig självt att det inte går rakt av. En lösning är att ha dubbla besättningar, Det skulle medge mer tid till sjöss per fartyg vilket rent tekniskt inte bedöms vara negativt. Det finns nu ett förändringsförslag inlämnat om dubbla besättningar, men det har legat några år nu och att i dagsläget äska mer personella resurser är ju inte helt enkelt. Vi ser också över möjligheten att nyttja andra enheter för sjöövervakningsuppgifter, så jag tror att allt kommer vara utrett och klarlagt tills de ”nya” fartygen levereras.



När man intervjuar en sjöstridsflottiljchef får man inte glömma bort det andra viktiga benet, minröjningsfartygen. Angående sjöminröjningsförmågan och det fartygsbestånd Marinen har där, så kan vi ju konstatera att, trots att fartygen i Kosterklassen nu är gamla så har de fått ett nytt liv och nya förmågor genom den senaste stora ombyggnaden. Det känns som att just dessa fartyg nu blivit mycket vassa när det gäller minröjningsförmågan, men även när det kommer till att kunna svara för eget luftförsvar på ett betydligt bättre sätt än tidigare. Minröjningsdivisionerna genomför ju som vi kan läsa om på olika ställen dessutom regelbundet skarpa insatser. Delar du den bilden, och hur länge bedömer du att dessa fartyg kan tjänstgöra innan man behöver titta på ersättare?  

Ja, den bilden delar jag absolut. men fartygen börjar bli till åren komna och deras livslängd är ju långt ifrån oändlig. Min bedömning är att vi ganska omgående behöver börja skissa på ersättare. Vilken typ av fartyg det handlar om vill jag låta vara osagt, men de nuvarande fartygen bör ha en bedömd livslängd till strax bortom decennieskiftet.

Den förmåga som dessa fartyg med sina kompetenta besättningar numera besitter är ett jättelyft jämfört med tidigare. Jag var själv ombord under ett par dagar tidigare i veckan och kunde ju då på plats och ställe följa hur man på västkusten hittade minst två tyska WW II minor och dessutom destruerade två av dem. Det där blev ju rejält uppmärksammat i massmedia i mitten på veckan, vilket ju på ett tydligt sätt belyser värdet av den skarpa verksamhet vi bedriver med våra enheter. 

Detsamma skedde samtidigt på ostkusten där 42.minröjningsdivisionen opererade. Samtidigt här hemma pågår utbildning och övning vilket ju sammantaget visar på att vi är just det vi ska vara; ett insatsberett insatsförband. Sedan finns det ett antal frågor som stör den bilden, inte minst det bekymmersamma personalläget  vilket jag belyst på annan plats i den här intervjun. Kommande utmaningar avseende antal enheter, vapensystem m.m. har också belysts på annan plats.

Vi står också inför ett enormt omsättningsbehov av ytterligare materiel inom Marinen som är oerhört kostnadsdrivande. Exempel är nya stödfartyg, ny ubåt, anskaffning av lvrb till Visby, omsättning av RBS-15, omsättning av Tp45 bara för att nämna några projekt. Hur realistiskt är det att tro att man kommer att gå i mål med allt detta inom en rimlig tid m.h.t. det ekonomiska läget? Följdfrågan är då självklart, vad skulle det innebära för Marinen om dessa projekt inte blev av?

Ur det marina perspektivet ser nu liggande inriktning riktigt illa ut. Om inget av projekten skulle realiseras blir konsekvenserna gigantiska – det säger väl sig självt. Men samtidigt så är det nog tyvärr något orealistiskt att tro att alla projekt vi önskar få till stånd faktisk blir realiserade inom den tidsperiod vi helst hade sett. Jag tror på att våra beslutsfattare – politiska såväl som militära – inser problematiken och att vi därigenom kommer se en förändring till det bättre. Blir den så bra som vi skulle vilja se den? Nej, knappast? Blir den tillräckligt bra? Förhoppningsvis.

Delar din ovanstående analys, och vi får hoppas att din bedömning av att läget kommer att förbättras. Vi ska avsluta med två operativa frågor. Marinen skall ju enligt den senaste inriktningspropositionen i huvudsak inriktas mot nationella uppgifter. Vad har du som förbandschef gjort för att återta den nationella förmågan inom kvalificerad väpnad strid som i många avseenden gått förlorad i samband med att allt fokus hamnade på internationella insatser efter FB-04?

Jag skulle vilja påstå att vi inte har lidit så mycket av den internationella fokus vi haft de senaste åren. Åtminstone inte om man jämför med andra delar av FM som kanske varit 100% fokuserade på Afghanistan och/eller NBG. Men nog är det så att vi tappat en del i förmåga., men det finns många andra anledningar till det – inte minst det faktum att vi mer än halverat antalet fartyg i Flottan. Det sätter ju sina spår i förmågan. 

För att få till ett SIS-kryss behövs ju minst två enheter plus något att spana efter. Så många är vi ju – ibland!

Idag genomför vi övningar med ett annat bakgrundscenario än vad vi gjorde för några år sedan. Det innebär också en förskjutning av huvuduppgifter mot sjökriget. Men som helhet är förändringarna inte så stora. Icke förty så kommer vi under de kommande större övningarna lägga mycket kraft på att återta det vi trots allt har tappat, så visst! En viss fokusförskjutning mot grundbulten väpnad strid kommer att ske.

Har man i Marinen dragit några viktiga operativa erfarenheter från ubåtsjakten på västkusten i september 2011 och har man i så fall hunnit hanterat och implementera dessa på ett bra sätt?

Självklart har Marinen dragit erfarenheter av verksamheten. Och lika självklart har vi till del kunnat omhänderta dessa. Vilka och hur kan jag av naturliga skäl inte redovisa här. Det är ju i sammanhanget enkelt att konstatera att vi idag inte har samma förutsättningar som vi hade för ett par decennier sedan. Nu gäller det att ta vara på de resurser vi idag förfogar över och av dessa få bästa möjliga out-put.

Med dessa sista rader tackar vi dig Magnus Jönsson så mycket för intervjun, och framför allt för att du tagit dig tid till att svara så utförligt på frågorna som du gjort. Skipper önskar dig fortsatt lycka till i arbetet som chef för Tredje Sjöstridsflottiljen. GMY!



Tidigare intervjuer:
Thomas Engevall – Chef för införandet av PRIO
Fredrik Norrby – Chef för 1. Ubåtsflottiljen

Debatt om Visbykorvetternas luftförsvar igen!

Foto: Försvarsmakten

marinbloggen skriver i dag två aktiva fartygschefer om den debatt som handlat om luftförsvaret på de fem Visbykorvetterna, eller rättare sagt den debatt som skjutit in sig på avsaknaden av ett relevant luftförsvar på fartygen.

Fartygscheferna vill med sitt inlägg klargöra att allt inte är så mörkt som debatten från vissa håll gett sken av. Det är självklart mycket glädjande att man förklarar för allmänheten, politiker och vår högsta militärledning vilken bra utrustning man har fått på sina fartyg. Utrustningen som nu finns ombord håller mycket hög klass, inte tu tal om detta! Det är också behjärtansvärt att man uttrycker stolthet över sitt fartyg och sin besättning. Vilken fartygschef skulle inte vara det? Det är dessutom mycket bra att fartygscheferna tar upp de fördelar som tillförsel av ett lv-robotsystem skulle ge.

Men ett modernt luftförsvar är ett trots allt ett system av system, vilket fartygscheferna även förklarar i inlägget, men har tyvärr ingenting med stolhet eller den enskilda besättningens förtroende för sitt eget fartyg att göra även om man kommer väldigt långt med hårt arbete, engagemang och professionalism. Det egna luftförsvaret måste dock ändå i sin helhet ställas i relation mot hårda fakta och verkligheten där ute.

Tyvärr blir en debatt om huruvida Visbykorvetternas luftförsvar är bra eller inte, väldigt ensidig och snedvriden då ingen med sakkunskap kan bemöta eller lägga fram detaljerade fakta runt förmågorna med hänsyn tagen till sekretess runt såväl system som stridsteknik och taktik.

Att ensidigt debattera hur bra, eller hur dåligt ett system är blir dessutom helt obsolet om man inte sätter in det egna systemet i ett sammanhang mot ett antal tänkbara typfall och system som olika sjömålsrobotar från varierande typer av vapenbärare som fartyg, flyg och landbaserade system. Man måste även sätta in systemet i olika stridssituationer där förvarningstider, anflygningstider, samlade insatser (tid i mål) och mättnadsfaktorn av det egna luftförsvaret är viktiga faktorer att ta hänsyn till i analysen.

Fartygscheferna avslutar det annars mycket bra och klarläggande inlägget med meningen:

”Visbykorvetterna är således inte på något vis oförmögna att försvara sig själva idag.”

Just där formulerar man sig något olyckligt med hänsyn taget till det man själv tidigare beskrivit då man inte förklarar mot vad, i vilken situation, och under vilka förutsättningar Visbykorvetterna faktiskt är förmögna, eller till och med har en mycket god förmåga att luftförsvara sig mot. En anledning till att man inte kan förklara detta i detalj är givetvis, som beskrivits tidigare, kopplat till sekretessen.

För den som är insatt i sakfrågan är det här inget problem i sig, då de flesta med viss sakkunskap i ämnet luftförsvar, modern sjömålsrobotteknik och taktik, vet hur saker och ting förhåller sig. Det finns givetvis flera scenarion där luftvärnsrobot som kan bekämpa mål på större avstånd än eldrörsartilleri kan bli helt avgörande.

Problemet är att våra politiker, försvarspolitiker tillhörande Moderaterna i synnerhet, dammsuger debatten på uttalanden att vila sig mot när kritik kommer från opposition och försvarsdebattörer mot att man stoppat vissa materielsystem, i det här fallet luftvärnsrobot till Visbykorvetter. Vi har även sett uttalanden från högre militärer där man antingen är felinformerad, eller själv dåligt insatt i sakfrågan. Något som på sikt kan påverka Försvarsmaktens argumentering för att i framtiden erhålla de system man så väl behöver.

Anders Silwers uttalande om Visbysystemets luftförsvar vid en konferens arrangerad av Folk och Försvar i höstas, samt Cecilia Widegren (m) twittrande om den nuvarande goda försvarsförmågan (bättre nu än för 20 år sedan) är två praktexempel på när information feltolkas och sedan återanvänds till nackdel för Försvarsmakten.

Vad är då budskapet i detta inlägg?

Det är mycket bra att fartygscheferna har viljan och engagemanget att nyansera bilden av en något snedvriden debatt, fortsätt så! Men samtidigt är det oerhört viktigt att benämna sakförhållanden för vad de är när det kommer till att beskriva våra förmågor, inte skönmåla, inte nedvärdera, utan enbart förhålla sig till fakta som dessutom är satta i ett sammanhang. I värsta fall kan våra egna argument annars användas mot oss själva i framtiden.

Gotland – Logistikerns mardröm del 3

Redigerad 18/3 20:40

”..Försvarsmakten ska kunna försvara Sverige vid angrepp av en främmande makt. För att klara detta har Försvarsmakten utvecklat ett antal olika funktioner och förmågor som utgår från vår unika kompetens – väpnad strid. Striden kan bedrivas på land, i luften och till sjöss.”

Detta går och läsa under rubriken ”uppdrag” på Försvarsmaktens hemsida, trots det tyder mina högst amatörmässiga efterforskningar  på att stora svårigheter kan uppstå när den unika kompetensen skall omsättas i praktiken.

I inrikningsbeslutet från 2008, sid 29, återfinns formuleringarna:

”..Ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid. Kriser eller incidenter, som även inbegriper militära maktmedel kan dock också uppstå i vår region, och på längre sikt kan militära angreppshot likväl aldrig uteslutas. Att förhålla sig till denna osäkerhet är en utmaning som kräver möjlighet att kunna agera, enskilt och tillsammans med andra, med kort varsel”.

Observera särskilt meningen som är fetmarkerad.

På Gotland bor idag ungefär 57000 människor, som trots sin relativt höga kommunalskatt med stor sannolikhet inte kan ånjuta den unika kompetensen som vårt yttersta säkerhetspolitiska instrument kan erbjuda. Iallafall om vi blir tvungna att agera enskilt, därmed utan hjälp från ”andra”.

Den svenska regeringen har konsekvent beslutat att avveckla de förutsättningarna som skulle behövas för att undsätta ön. Dödsstöten kom tidigt, i jämförelse med övriga landet. År 2000 avvecklades KA3, ett av flera kustartilleriförband, som med lätthet skulle avskräcka en fienlig aktör att agera i enighet med det scenario som målats upp i denna inläggsserie. Utan att förveckla mig i ett kontrafaktiskt resonemang, skulle enligt mig ett snabbt gripbart amfibiesystem decimera alla möjligheter att besätta exempelvis Slite.

Den sista dödsryckningen skedde 2004 när armeförbandet P18 (MeKB 18) avvecklades. Kvar på ön finns hemvärnet, som har vapen och fordon som kan åtminstone teknikmässigt dateras till tidigt 1980-tal. Koppla gärna detta till det faktum att den moderna krigföringen får en allt mer teknisk aspekt att ta hänsyn till.

Åter till scenariot, där en fientlig aktör har baserat trupp i Slite samt på Visby flygfält.

Antagande 10) (Läs övriga antaganden i tidigare inlägg) Regeringen ger försvarsmakten ordern att driva bort den fientliga aktören från Gotland och bortom den svenska gränsen i Östersjön. Det svenska motaktionen består därmed i att konflikten eskaleras. Alla tillgängliga militära resurser skall samordnas för att snabbt slå tillbaka den fientliga aktören.

Antagande 11) All materiel som kommer att behövas, från luftvärn till stridsfordon, förvaras i anslutning till respektive regemente i landet. Detta innebär att en mycket omfattande transportinsats behövs under en mycket kort tid. Att kunna samordna och genomföra detta snabbt är enormt kritiskt, för att förhindra att den fientliga aktören skall hinna förstärka sina enheter på Gotland. En fientlig förstärkning kan i värsta fall bestå i stridsvagnar och annan kraftfull materiel. Sverige MÅSTE alltså genomföra sitt motanfall innan detta sker.

Antagande 12) Utskeppningshamnen beslutas att bli Nynäshamn, söder om Stockholm. Detta i huvudsak då  Berga örlogsbas ligger i närheten, och kan ge ett visst skydd mot ett eventuellt fientligt angrepp. Möjligheter att avlasta materiel från tåg finns även här. 2009 användes Nynäshamn som utskeppningshamn när cirka 40 pansarbandvagnar av typen 401 skeppades till Tjeckien.  Själva samordningen av transporter från regementen runt om i landet till Nynäshamn igångsätts inte förrän regeringens beslut.

Försvarsmaktens hela logistiksystem är utformat för att vara så rationellt och ekonomiskt i fredstid. Men funktionen i krigstid har man glömt bort i samband med reformarbetet mot ett insatsförsvar.

Man har i dag en krigsplanering och bedriver övningsverkamhet som inriktar sig mot att försvara Sverige. Men försvarsmakten har genom regeringsbeslut intriktats till att i huvudsak verka i internationella insatser, tillsammans med andra nationer.

Gällande logistik- och transportaspekterna förlitar man sig i huvudsak att man förutsättningslöst får hjälp av exempelvis NATO eller EU. Det gäller både s.k. strategisk sjötransport  (transport av armeförband med fartyg) samt strategisk flygtransport – förmågan att transportera materiel med stora flygplan. I detta inlägg belyses i huvudsak den strategiska sjötransportförmågan.

Den strategiska flygtransportförmågan är inte lika viktig initialt i det scenario som har målats upp, eftersom Visby flygfält kontrolleras av den fientliga aktören. Sverige har säkrat den strategiska flygtransportförmågan genom Heavy airlift wing (HAW) som egentligen är ett NATO samarbete för att kunna upprätthålla en försörjning till exempelvis en FN eller NATO insats i andra länder. Utöver HAW har Sverige även ingått i en organisation med namnet SALIS som också leds av NATO, och kan ställa det enorma flygplanet AN-124 till förfogande. Denna lösning användes när Stridsfordon 90 flögs till Afghanistan under 2010. Totalt finns sex flygplan, två i Leipzig, Tyskland, två i Kiev, Ukraina, samt två i Ullyyaannovsk, Ryssland.

Svenska flygvapnet har åtta stycken C130 Herkulesplan som kan ställas till förfogande i transportsyfte. Dessa plan är i sammanhanget ganska små och begränsar natuligtvis försörjningsmöjligheterna. Rimligt är att anta att åtminstone ett av dessa används för lufttankning i detta scenarie.

Läs mer om den strategiska flygtransportförmågan i följande länkar:

Strategiska Transporter – Mattias Gustavsson, Swedish Armed Forces

Internationellt samförståndsavtal för SAC – Utrikesdepartimentet

I scenariot som målas upp i denna inläggsserie är det inte rimligt att anta att de NATO gemensamma resurserna är gripbara.

I inrikningsbeslutet går följande att läsa kring den strategiska sjötransportförmågan (sid 67),

”…Förmåga till strategisk sjötransport ska fortsatt tillhandahållas genom internationellt samarbete och genom nyttjande av civila resurser. Den strategiska sjötransportförmågan upprätthålls bl.a. genom deltagande i Multinational Sealift Group (MSG).”

Multinational Sealift Group är en organisation där i huvudsak NATO länder är medlemmar. Organisationen planerar och samordnar eventuella strategiska sjötransporter, genom skapa avtal med rederier för kunna att göra civila transportfartyg gripbara vid exempelvis en FN eller NATO insats. Detta är en organisation som enbart kan hjälpa Sverige vid ett deltagande i internationella insatser. Om en konflikt uppstår i vårt närområde under de förutsättningarna som finns i scenariot i denna inläggsserie är det orimligt att anta att dessa resurser är gripbara för svensk del.

Kvarstår gör då en tvingande lagstiftning som berör totalförsvarets möjlighet att utnyttja civila fordon i händelse av krig. Genom denna lagstiftning kan civila fartyg tillgripas, men det förutsätter enligt min tolkning att redaren över fartyget är förvissad i förväg att fartyget är krigsplacerat. Fartyget måste vara svenskflaggat för att kunna tillgripas. De flesta lämpade fartyg som finns på östkusten är utlandflaggade, och utflaggningen fortlöper kontinueligt läs exempelvis här, här samt här  .

Bortsett från dessa problematiska aspekter tillkommer även en viktigt praktiskt dito, urlastningshamnar på Gotland. Dessa hamnar måste på mycket kort tid kunna förberedas för RORO fartyg, därmed måste en s.k. ”RORO-klack” finnas. Med RORO-klack menas en rampliknande betongkonstruktion som används för att kunna köra av fordonen.

På Gotland finns tre RORO hamnar, dessa är

– Visby (Kaj 180 meter, 8 meter djup) i stort sätt kan alla RORO färjor som trafikerar den svenska östkusten lägga till här.

– Kappelshamn (Kaj 150 meter, 5.8 meter djup, planer finns att öka djupet till 8 meter för att Destination Gotland skall få en reservhamn. Följ utvecklingen exempelvis här. Detta ringa djup gör att knappt något svenskflaggat RORO fartyg kan lägga till här i dagsläget) Enligt Destination Gotland själva är Kappelshamn i för dåligt skick för överhuvudtaget kunna anlöpa.

– Slite (Kaj 150 meter, 8 meter djup)

– Klintehamn (klarar ej av Destination Gotlands SF1500 fartyg, som är förhållandevis små RORO-fartyg)

Fartygen måste ha minst 50 centimeter mellan skrov och sjöbotten vid angöring, betänk även att ett fartyg kommer vara fulllastat med tung militär materiel, vilket i värsta fall kan innebära 50-70 centimeter mer djupgående. I scenariot är redan Slite hamn taget av den fientliga aktören. Och förutsätt att Kappelshamn inte är utvecklat återstår det en hamn där en rekviderad färja kan lägga till vid, och det är natuligtvis i Visby.

Detta ger scenariot ytterligare två antaganden,

Antagande 13) Genom den tvingande lagstifningen rekviderar försvarsmakten en av Destination Gotlands RORO färjor, för att transportera materiel till Gotland.

Antagande 14) Alla befintliga militära resurser i form av hemvärn på Gotland omgrupperas (efter regeringsbeslutet är taget, se antagande 10) för att kunna försvara Visby hamn. Insatsenheterna grupperas i södra Visby området kring Vibble för att kunna avvärja ett eventuellt angrepp från fientlig fallskärmstrupp, som kan komma att luftlandsättas över Visborg slätt. Bevakningsenheterna grupperar i närheten av Visby flygfält, för att kunna bedriva fördröjningsstrid mot fientlig trupp som kan komma att flygas in till flygfältet som den fientliga aktören kontrollerar.

Sammanfattningsvis, i praktiken är hela Gotland oförsvarat då allt hemvärn har huvuduppgiften att hålla Visby hamn öppen. Den fientliga aktören har stora möjligheter att skapa stora taktiska fördelar på hela östra Gotland, utan att tillgripa våld. Detta eftersom hemvärnet har dragits tillbaka till Visby. Den svenska regeringen har även deklarerat att ön skall återtas, och utmanar därmed den fientliga aktören både politiskt och militärt. Den fientliga aktören kommer enligt antagande 8 (läs här) vidta lämpliga militära åtgärder. Detta innebär att stridigheter kan upptas i och i anslutning till Visby.

Det som torde vara mest sannolikt är precisionsbekämpning från luften av hemvärnets stab/ledningscentral och exempelvis pirer i Visby hamn. Sönderbombade pirer försvårar i stor utsträckning möjligheten att lägga till med RORO fartygen. Dessa är även svåra att reparera på mycket kort varsel.

Sannolikheten att den fientliga aktören använder sabotageenheter är stor. Detta kan vara exempelvis attackdykare som apterar fjärrstyrda sprängladdningar i hamnen samt infiltration av hemvärnsförbanden, i underrättelse- och likvideringssyfte. Den oron och ovissheten som sannolikt finns inom hemvärnsförbanden i detta läge kan till stor grad bidra till dessa möjligheter.

Men, den kvalificerade militära hjälpen måste ju också klara ett överskeppningsföretag från Nynäshamn till Visby. En överfart som i värsta fall kan ta fyra timmar i svår sjö. Den rekviderade färjan har inget egetförsvar, mot attacker från luften, eller havet där ytfartyg och även ubåtar utgör hot. Stora resurser kommer att bindas för att säkra överfarten, minst två Visbykorvetter kommer behövas. När detta skrivs är det ens inte säkert att Visbykorvetterna kommer att utrustas med luftvärnsrobotar (den mest effektiva lösningen), det som då återstår är s.k. ”eldrörsbekämpning”. Detta är en mindre effektiv lösning.

En tänkbar lösning kan vara att skapa ett tillfälligt luftherravälde under överfarten, och därigenom integrera stridens olika arenor för att vinna fördelar mot fienden. Här uppstår två frågor,

– Hur mycket resurser är vi beredda av avdela för att säkra överfarten? Om flygresurser tas från Östersjön, kommer vi ha svårare att avvärja angrepp i från östra och södra Östersjön i ett tidigt skede, om detta sker samtidigt som överfarten. Enligt KKRVA kommer i praktiken alla marinstridskrafter behöva avdelas för Östersjön och västsverige kan komma att stå helt utan skydd från marinstridskrafter.

– Skall hela förbandet som skall strida på Gotland transporteras på en och samma färja? Sannolikheten att kunna slå tillbaka fienden i ett tidigt skede är natuligtvis mindre om man väljer att dela upp transporterna. Men samtidigt, vågar man riskera att nästan all värdefull materiel kan sänkas på Östersjön?

Nu börjar huvudvärken för logistikern komma med en hög fart. I nästa därmed det sista inlägget, kommer jag visa på vilken omfattande logistikapparat som krävs för att kunna slå tillbaka den fientliga aktören på Gotland.

.

/HW