Finlandisera säkerhetspolitiken!

Hur blir det med  trovärdigheten i det svensk-finska försvarssamarbetet efter att försvarsberedningen havererat? Foto: Pontus Lundahl/TT. I måndags meddelade Försvarsministern att förhandlingarna om försvarets framtid återigen skjuts upp. Samtidigt vet vi, genom Försvarsberedningens gedigna arbete, att behovet av ytterligare medel är skriande inom både det civila och militära försvaret. Samtidigt föreslås en ny lag  om […]

Är Finlands sak svår? Om värnplikt och militärt stöd

Nyligen skrev försvarsministrarna i Finland och Sverige – Antti Kaikkonen och Peter Hultqvist – en gemensam debattartikel på Svenska Dagbladets fristående gästblogg Säkerhetsrådet. Budskapet var att länderna fortsätter att fördjupa försvarssamarbetet genom bland annat bilateral operationsplanering och koordinerade gemensamma åtgärder i kris och krig. Ministrarna skriver också om den scenariobaserade övning på ministernivå som genomfördes […]

Sveriges och Finlands tidigare försvarsministrar: Konfliktrisken kan öka genom oklart bilateralt försvarssamarbete

En svensk JAS 39 och en finsk Hornet. En bild av nära samarbete, men… Foto: Mats Nyström, Försvarsmakten. av Sten Tolgfors och Stefan Wallin Ett fördjupat försvarssamarbete mellan Finland och Sverige är en väl inarbetad och riktig inriktning, som drivits av flera regeringar i båda länderna. Sverige och Finland har länge samarbetat nära inom både […]

I väntan på NATO – en militär allians mellan Finland och Sverige

av Stefan Forss och Stig Rydell Den förändrade säkerhetspolitiska situationen, främst den oroande utvecklingen i Ryssland [1] [2] , hanteras av flertalet europeiska länder via medlemskapet i NATO och dess artikel 5. I Finland och Sverige har däremot det politiska intresset för medlemskap i NATO varit tämligen lågt och dessutom har EU ännu inte etablerat […]

I väntan på NATO – en militär allians mellan Finland och Sverige

av Stefan Forss och Stig Rydell Den förändrade säkerhetspolitiska situationen, främst den oroande utvecklingen i Ryssland [1] [2] , hanteras av flertalet europeiska länder via medlemskapet i NATO och dess artikel 5. I Finland och Sverige har däremot det politiska intresset för medlemskap i NATO varit tämligen lågt och dessutom har EU ännu inte etablerat […]

Försvara Sverige tillsammans med andra – Del 1 Finland

Inlägget finns också publicerat på Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg:  kkrva.se

En grundsten i den svenska säkerhets- och försvarspolitiken är att Sverige ska kunna försvaras tillsammans med andra.

Oftast har diskussionen här kretsat kring två faktorer; interoperabilitet och hur Sverige ska kunna ta emot hjälp. I det första fallet, interoperabilitet, har vi tekniskt nått långt när det gäller att kunna samverka med Nato i stort och våra grannar. Den processen är lättbegriplig. Däremot när det gäller den djupare innebörden, på vilket sätt försvarar vi Sverige tillsammans med andra, anser jag att resonemangen oftast har varit allt för sverigecentrerade.

Diskussionen har till stor del fokuserat på faktorer som: hur skydda eventuella basområden i Sverige, hur kunna hålla farleder på Västkusten öppna för att ta emot hjälp och hur skapa förutsättningar att leda underställda utländska förband. Självfallet är det viktiga faktorer som bör påverka Försvarsmaktens och det civila försvarets utformning men de ger inte ett fullständigt svar. En fråga som dock sällan diskuteras är: hur kan vi bidra till att andra länders stridskrafter kan utveckla störst möjliga effekt mot en gemensam fiende? Att försvara Sverige tillsammans med andra behöver inte nödvändigtvis innebära att utländska stridskrafter uppträder i Sverige.

Här avser jag inte diskutera vad en eventuell anslutning till Nato eller andra övergripande säkerhetspolitiska vägval skulle kunna innebära avseende en uppgiftsfördelning mellan olika länder i regionen (vilket jag inte tror skulle förändra resonemangen nedan så värst mycket). Istället begränsar jag mig till några faktorer där svenska åtgärder, eller brist på åtgärder, kan påverka Finlands och Norges försvarsmöjligheter. Något som i många situationer kan påverka försvaret av Sverige och därmed också hur Försvarsmakten bör utformas. Det kommer att ske i två inlägg där det första (detta) avhandlar Finland och det andra kommer röra på vilket sätt Norge har (borde ha) betydelse för svensk försvarsplanering.

Att Sverige aktivt skulle delta i operationer i Finland med större förband är inte aktuellt. Resurserna finns helt enkelt inte, varken idag eller inom överskådlig framtid. Den svenska målsättningen bör därför vara att bidra till att den finska försvarsmakten kan utveckla så hög effekt som möjligt. Visserligen en inriktning som kan (miss)uppfattas som att Sverige ”gömmer” sig bakom Finland. Men det finns inga skäl att ägna sig åt utopiska målsättningar när det gäller den svenska försvarsmaktens framtida förmåga. Även om den skulle bli avsevärt mycket starkare än vad den är idag kommer den i huvudsak behöva inriktas på försvaret av södra Sverige och övre Norrland. Operationer som skulle innebära ett indirekt stöd till Finland på samma sätt som finska operationer utgör ett indirekt stöd till försvaret av Sverige – eller om man så vill, vi försvarar Sverige tillsammans med andra.

Inom ramen för en sådan målsättning utpekar sig fem viktiga problemområden där Sverige skulle kunna bidra till försvaret av Finland:  

          Finland är i det närmaste helt beroende av sjötransporter genom Östersjön för sin försörjning av varor från utlandet. I händelse av ett krig i regionen kommer denna väg knappast att vara aktuell, eller åtminstone ytterst riskfylld. Möjligheterna att landvägen transportera varor genom Sverige är därför ett viktigt alternativ. Visserligen en möjlighet med måttlig kapacitet jämfört med sjötransporter, men bättre än inget. Här måste också alternativet att ta in varor via norska hamnar som transporteras genom Sverige och vidare över Bottenviken vägas in. Svenskt luftrum skulle i en krigssituation också vara en viktig länk till utlandet för Finland.

          Kopplat till möjligheterna för Finland att upprätthålla kontakten med omvärlden utgör Åland ett nyckelområde. Om en angripare skulle få möjligheten att utnyttja ögruppen för att gruppera långräckviddiga luftvärns- och sjömålsrobotsystem skulle södra Finland i huvudsak vara isolerat västerut. Det skulle också allvarligt begränsa möjligheterna för såväl svenska som finska luft- och sjöstridskrafter att verka. Åland utgör också ett ”flankskydd” för såväl norrlandskusten som finska västkusten genom att ögruppen, om den försvaras, utgör ett ”lås” för Bottenhavet.

          Ett svenskt vapensystem som direkt skulle kunna bidra till försvaret av Finland är svenska ubåtar vilka skulle kunna utgöra ett hot mot operationer över havet riktade mot finska kustområden.

          Finlands territorium erbjuder ett begränsat operativt djup. Det innebär bland annat att finska flygbaser är känsliga för bekämpning med vapensystem grupperade på ryskt territorium. Möjligheter att kunna basera i Sverige skulle öka det finska flygvapnets uthållighet och operationsfrihet.

          Kopplat till det finska flygvapnets uthållighet och att det kan behöva uppträda i två riktningar samtidigt, norra respektive södra Finland, bör det också skapas förutsättningar för att svenska flygstridskrafter kan agera i finskt luftrum till stöd för finska luftoperationer.

Det är ett såväl svenskt som finskt intresse att sjöfarten på den svenska Västkusten kan upprätthållas och även att förbindelserna från Norge genom Sverige och vidare till Finland kan skyddas. Förutom att det kräver svensk förmåga att säkerställa sjöfarten till hamnarna på Västkusten så pekar det på ett behov av att skydda landförbindelserna genom bland annat nedre Norrland. Faktorer som bör beaktas när vi analyserar behovet av svensk marin förmåga på Västkusten, vårt behov av luftvärn, vår förmåga att återställa skadade landförbindelser och behovet av att kunna skydda sjöförbindelserna över Bottenviken, t ex att där kunna röja ubåtslagda eller flygfällda minor.

Att bidra till försvaret av Åland är kanske den enskilt viktigaste åtgärden som Sverige skulle kunna vidta för att stödja Finland i händelse av ett krig i östersjöområdet. Något som också kraftigt skulle påverka möjligheterna att försvara det svenska fastlandet. Uppgiften är så viktig så att den bör jämställas med försvaret av prioriterade områden i Sverige. Det i innebär att Försvarsmakten borde innehålla förband vilka har som förstahandsuppgift att stödja det finska försvaret av ögruppen.

Finland saknar idag ubåtar, ett vapensystem som har stor uthållighet och som också är svårt att bekämpa. Svenska ubåtar skulle kunna utgöra ett bidrag till förstärka den finska förmågan att möta kringgångsföretag över havet vilka syftar till att landsätta styrkor i ryggen på försvaret på marken. De (ubåtarna) skulle även kunna spela en roll i försvaret av Åland.

Idag täcker inte det svenska flygbassystemet ens vårt eget behov av baser i händelse av krig. I samband med att detta avhjälps (förhoppningsvis) så bör det också vägas in att delar av det finska flygvapnet kan behöva operera från svenska baser. Då Ryssland vid ett eventuellt framtida krig kommer eftersträva snabba förlopp så bör ett antal svenska basförband redan från början ha förmågan att serva även finska flygplan med allt som kan behövas, vapen, enklare reparationer, samband med finsk flygstridsledning mm.

Sammantaget innebär ”försvara Sverige tillsammans med andra”, där Finland rimligtvis är någon av de ”andra”, att det finns starka skäl att komplettera den svenska försvarsmaktens tänkta utveckling med åtgärder som kan bidra till att öka Finlands motståndsförmåga.

Konkret skulle det innebära att kravet på att skydda importsjöfart är större än vad som vore tillräckligt för att täcka enbart svenska behov. Det bör påverka dimensioneringen av svensk marin förmåga på Västkusten. Behovet av att säkerställa förbindelser från Norge genom nedre Norrland och vidare över Bottenhavet innebär ett ökat behov av bland annat luftvärn, förband som kan reparera skadade förbindelser samt marin förmåga i Bottenhavet, t ex för minröjning och ubåtsjakt. Ålandsproblematiken är av en sådan dignitet att det motiverar en utökning av amfibiekåren utöver det som motiveras av behoven kopplade till att försvara svenska skärgårdsområden. Likaså bör utbyggnaden, och bemanningen, av svenska krigsflygbaser, i främst Norrland, dimensioneras för att hantera såväl tämligen stora svenska flygförband men också finska. En utökning av det svenska ubåtsvapnet ter sig också välmotiverat om man väger in dess möjligheter att stödja den finska försvarsmaktens operationer.

Avslutningsvis. De flesta av föreslagna åtgärderna är sådana som krävs för att säkerställa Sveriges egen krigföringsförmåga. Dock, genom att till delar höja ambitionsnivån i sådant som ändå måste göras för att kunna försvara Sverige så skulle det också vara ett viktigt bidrag till en ökad finsk försvarsförmåga. De merkostnader som detta skulle medföra är en blygsam investering i förhållande till det som skulle uppnås i form av ökad gemensam svensk-finsk försvarseffekt, och därmed också ökad avskräckning i syfte att minska risken för ett angrepp på något av länderna överhuvudtaget.

                                                                 *****

Försvara Sverige tillsammans med andra – Del 1 Finland

av Karlis Neretnieks Finska F 18 Hornet på Hagshult under Aurora 2017. Foto: Jerry Lindbergh, Försvarsmakten. En grundsten i den svenska säkerhets- och försvarspolitiken är att Sverige ska kunna försvaras tillsammans med andra. Oftast har diskussionen här kretsat kring två faktorer; interoperabilitet och hur Sverige ska kunna ta emot hjälp. I det första fallet, interoperabilitet, […]

FInland: ”Vi kommer inte att kompromissa”

Finlands utrikesminister ser ingen gräns för försvarssamarbete med Sverige.

Mer försvarssamarbete både med Sverige och inom EU – det signalerade igår Finlands utrikesminister på ett ovanligt tydligt sätt med sin DN-debattartikel ”Sveriges sak är vår”.

Artikeln tål verkligen att läsas i sin helhet men av särskild vikt torde det vara att utrikesminister Timo Soini skriver ”Det finns orsak att vara orolig över utvecklingen i Ryssland” samt ”…vi kommer inte att kompromissa på Ukrainas eller Europas bekostnad, folkrätten ska följas ovillkorligen”.

Starka är även Soinis ord om EU: ”Det är viktigt att EU:s försvarspolitiska samarbete utvecklas eftersom Europa är tvunget att satsa mer på sin egen kapacitet”.

Om Finlands och Sveriges förhållande till USA skriver Soini: ”Det är av stor vikt att vi försöker påverka Förenta staternas politik och jag tror att vi når bättre resultat genom att agera tillsammans som nordiska länder.”

Bakgrunden till att dessa markeringar av Finlands utrikesminister gjorts offentligt och vid denna tidpunkt kan man fundera över.

Finland, Sverige & Det stora kriget

En av två aktuella böcker som man bör ha nära till hands under 2018.

The Great War – så kallar britter ibland första världskriget. Vad gäller antalet dödade britter var ju första världskriget värre än andra världskriget, medan det motsatta förhållandet gäller ur rysk synvinkel. I och med att vi nu har inträtt i året för hundraårsminnet av första världskrigets slutår kan man utifrån den senaste litteraturen om hur kriget berörde Norden reflektera över Finlands och Sveriges läge 1918 och 2018.

Ett grymt krig utspelade sig 1918 i Finland, med moderna ögon präglat av krigsförbrytelser under själva kriget, illdåd och terror utförd av både ”röda” och ”vita” aktörer – många krigsdeltagare var snarare beväpnade civila än soldater (barnkrigare förekom även, på båda sidorna). När den vita sidan segrat fortsatte illdåden, men då enbart utförda av de vita. Krigets namn var under decennier kontroversiellt men sedan några år är finska inbördeskriget det allmänt accepterade och så heter även Tobias Berglunds och Niclas Sennertegs nya bok om det. Författarna levererar en modern historik över själva krigsförloppet samtidigt som de visar hur detta krig – ungefär som spanska inbördeskriget – var både ett inbördeskrig och en del av andra konflikter. Vilka andra konflikter i detta fall? Både första världskriget och ryska revolutionen med det direkt påföljande ryska inbördeskriget.

De stater som mest var delaktiga i olika militära handlingar i Finland 1914-18 var Ryssland, Tyskland och i viss mån även Sverige. Men Berglund & Sennerteg presenterar även bakgrunden till Finlands ställning och interna klimat 1914, de sammanfattar alltså Finlands ryska period 1809-1914, på ett välskrivet och intressant sätt. Det finska motståndet mot ryska imperialistiska åtgärder i Finland var inledningsvis passivt och leddes av den hemliga organisationen Kagalen. Mer handlingsinriktade rörelser uppstod, inte minst på grund av de så kallade kosackkravallerna i Helsingfors och den påföljande ryska diktaturförordningen.

Från att ha varit ett lugnt hörn av Ryska imperiet ville allt fler i Finland, särskilt studenter, se en total frigörelse från imperiet. Oväntat hög fart fick denna process genom den geografiskt avlägsna serbiska underjordiska rörelsen Svarta handen, som ytterst låg bakom mordet på kronprins Franz Ferdinand av Österrike-Ungern – attentatet som användes som förevändning för utlösandet av första världskriget. Författarna tydliggör alltså hur avgörande första världskriget var för krigshandlingarna i Finland, men också hur intimt kopplat inbördeskriget i Finland (eller om man så vill: kriget i Finland) var med de kvarvarande ryska trupperna i landet. Liksom undertecknad (i boken Ryska elitförband och specialvapen) lyfter författarna fram den ryske översten Michail Svetjnikov. Formellt leddes den röda sidan i Finland av Eero Haapalainen, men från och med slutet av februari 1918, var det dock, för att citera Berglund & Sennerteg, ”…Svetjnikov som ledde de militära operationerna under resten av inbördeskriget”. Vapnen på den finska röda sidan var också till stor del gåvor från ryska soldater och dessa var inte bara observatörer, en stor del av dem blev liksom Svetjnikov krigsdeltagare. Berglund och Sennerteg ger exempel på hur ryska soldater konkret understödde den finska röda sidan flera månader före det officiella krigsutbrottet den 27 januari 1918.

Men författarna skildrar också utförligt den tyska inblandningen i Finland, som främst syftade till att förbättra läget för Tyskland på första världskrigets östfront. I dessa avsnitt finns dock ett sakfel som författarna borde rätta i kommande upplagor (som boken förtjänar). Det står nu nämligen att den tyska sabotageräden med biologiska vapen (mjältbrand i sockerbitar) mot ryska transporter längs Tornedalen misslyckades. Men som både undertecknad (i Svenskar i krig 1914-45) och K-G Olin (i sin bok Tärningskast på liv och död) har visat så hann dock de tyska sabotörerna (som var svenska och finska frivilliga) döda ”ett par hundra hästar” för att citera en dåtida svensk/rysk källa. Detta fel och ett annat uppvägs dock av en stor mängd viktiga analyser, inte minst om svenska frivilliga och den dåvarande svenska synen på Åland.

Brittiska ubåtsoperationer i Östersjön 1915 i konkret form, en rest av E19:s offer.

Liksom Finska inbördeskriget behandlar den nya antologin Sverige och första världskriget: Maritima perspektiv svensk syn på Åland, men på ett ännu mer välillustrerat sätt, i Thomas Roths kapitel ”Den svenska Ålandsexpeditionen 1918” som nog bättre än någon tidigare bok klargör hur Sverige militärt intervenerade på Åland, främst på grund av geografiska och militära skäl, men också med lokalbefolkningens goda minne. Detta är en dramatisk episod i Sveriges och särskilt svenska flottans och KA 1:s historia (och därmed Amf 1:s). Roth och grafikern bakom boken levandegör Ålandsexpeditionen 1918. I ett annat av bokens kapitel, av Anna McWilliams, får vi nu för första gången en utförlig och snyggt illustrerad historik över kollisionen på svenskt vatten som blev döden för besättningen ombord den kränkande ryska ubåten Som (ja, ubåten hette just så, det betyder mal). Hon skriver även så att resterna av ett av den brittiska ubåten E19:s offer i Östersjön, bevarade på Marinmuseum i Karlskrona, borde få en mer framträdande plats i muséet. Bokens alla författare och grafiker är att gratulera, men redaktören skulle i en kommande upplaga kunna rätta transkriberingen av den 25-årige ryske ubåtskaptenens namn samt ta upp vad lasten av ”kärleksgåvor” innebar.

Vid läsningen av dessa böcker om händelser för 100 år sedan faller det sig naturligt att jämföra med senare lägen, som dagens. Geografin är ju konstant, rätt styrande, och ryska politikers, militärers och författares uttalanden om Finland och baltstaterna gör det hela inte mindre angeläget. Förresten, det kanske inte är så märkligt att 1980-talets ubåtsoperationer ännu är diffusa, med tanke på att viss oklarhet om en ubåtskränkning 1916 återstår. Minns även att det tog decennier till dess att det blev klarhet om den sovjetiska ubåtsattacken på den gotländska passagerarbåten Hansa, som resulterade i 84 dödade.

Militär allians med Finland eller inte?

Det här inlägget är ett något bearbetat manus för min presentation vid Armémuseums Finlandsdagar den gångna helgen. Det finns även publicerat på Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg www.kkrva.se   

Idag sker det ett omfattande samarbete mellan de svenska och finska försvarsmakterna:

          En gemensam marin styrka för sjöövervakning och internationella krishanteringsoperationer är under uppbyggnad,

          Båda ländernas flygstridskrafter övar rutinmässigt tillsamman inom ramen för ”Cross Border Training”,

          Man använder varandras övningsanläggningar,

          Möjligheterna till gemensamma materielinköp studeras,

          Mm.

Från politiskt håll i båda länderna sägs också tydligt att samarbetat ska utvecklas ytterligare, bland annat ska ländernas operativa planering samordnas även för situationer bortom fredstid.

Allt detta är mycket positivt. Bland annat innebär det:

          Att det går att genomföra större övningar där fler funktioner kan övas samtidigt,

          Att viss materielanskaffning eventuellt kan bli billigare,

          Att förmågan till att strida tillsamman ökar.

Men kanske viktigast av allt är att osäkerheterna för en angripare ökar. Tröskeln för eventuella ryska äventyrligheter blir högre genom att en ny okänd faktor tillförs ekvationen: kommer han att behöva möta båda ländernas stridskrafter vid ett angrepp eller inte?

Men det är just den frågan som också visar på begränsningarna i det svensk-finska samarbetet, eller snarare sätter gränsen för hur långt det kan drivas. Vi vet själva inte heller hur vi kommer att agera om grannlandet angrips.

Är båda länderna beredda att gå i krig av samma orsaker? Är Finland berett att gå i krig med Ryssland för att hjälpa Sverige att försvara Gotland kopplat till en kris i Östersjön? Är Sverige berett att gå i krig med Ryssland för att hjälpa Finland att försvara finska Lappland kopplat till att Ryssland önskar att utvidga försvarszonen kring sina baser på Kolahalvön?

Så länge den frågan inte kan besvaras med ett entydigt ja, kommer det att finnas klara begränsningar när det gäller att samordna operativ planering. Det går inte bygga planer där man inte vet om den som ska skydda den högra flanken dyker upp eller inte.

Finns det sådana osäkerheter måste en plan sannolikt se radikalt annorlunda ut, kanske med helt annorlunda inriktning hur ens egna stridskrafter ska användas och vilka mål man ställa upp för striden.

Knutet till samma problem – kommer länderna gå i krig av samma orsaker – går det inte heller att optimera ländernas försvarsmakter för största gemensamma effekt, t ex genom att göra en arbetsfördelning där Sverige främst ansvarar för luftförsvar och Finland för markstridsförmåga.

Det enda sättet att lösa dessa dilemman vore att länderna ingår en i alla avseenden bindande militärallians. Vilket jag tvivlar på att något av länderna är berett till.

Det av flera skäl.

Även om hotbilderna är likartade så finns det nyanser som kan leda till olika slutsatser. För svensk del är det utomordentligt osannolikt att landet skulle kunna hålla sig utanför en konflikt som berör Baltikum och där Nato ingriper till de baltiska ländernas försvar. Det är en fråga om geografi.

För finsk del är det inte fullt lika uppenbart. Även om risken är stor att Finland också skulle dras med i en sådan konflikt så är det inte lika självklart som i det svenska fallet. Med en portion tur och en trovärdig egen avskräckningsförmåga kan det finnas en chans att hålla sig utanför en sådan konflikt – kanske inte stor, men dock.

Att då förpliktiga sig att gå i krig för Sveriges skull som med största säkerhet skulle bli indraget och dessutom är ett attraktivt mål för Ryssland både på grund av sin geografiska belägenhet och sina begränsade möjligheter att försvara sitt territorium kanske inte är så lockande.

Förutom militära överväganden så tror jag att ländernas historiska erfarenheter också kan påverka viljan att binda sig alltför hårt.

I fallet Sverige, trots att möjligheterna till att bedriva neutralitetspolitik tog slut i och med EU-inträdet 1994, finns det en historiebild som påverkar många svenska politiker och även allmänheten ”vi lyckades ju hålla oss utanför både det första och andra världskriget genom att efterhand anpassa vår politik till händelseutvecklingen – det kanske går även nästa gång”. Om man lever i en sådan, i mina ögon orealistisk, föreställningsvärld kan det nog ta emot att förpliktiga sig till att gå i krig även om ett grannland skulle bli angripet.  

Jag tror att även finskt tänkande i ganska stor utsträckning präglas av landets historia. Finland har utkämpat fyra krig de senaste hundra åren där erfarenheterna skulle kunna sammanfattas som:

          Små länders egna ställningstaganden spelar liten roll när stormaktsintressen kolliderar,

          Det finns inga garantier för att man får hjälp hur mycket än omvärlden sympatiserar med dig,

          En egen stark försvarsmakt ger dig viss handlingsfrihet att manövrera även i en stormaktskonflikt.

Paradoxalt nog, trots totalt olika erfarenheter så blir den finska slutsatsen när det gäller bindande allianser tämligen lik den svenska: se till att du bibehåller ett visst mått av egen handlingsfrihet. I Finland ser man dock en stark egen försvarsförmågan som en avgörande komponent när det gäller att skapa handlingsfrihet – det både före och under ett eventuellt krig. Det i avsevärt större utsträckning än i Sverige.

Även om det finns uppenbara begränsningar i hur långt ett svensk-finskt samarbete sannolikt kan drivas anser jag att det som sker är mycket bra och bör utvecklas så långt överhuvudtaget är möjligt. Det stärker båda ländernas försvarsmakter och ökar osäkerheten i ryska kalkyler – dock låt oss inte tro att det löser ländernas säkerhetspolitiska problem.

Jag har här inte berört betydelsen av den transatlantiska länken och Nato och hur det påverkar båda ländernas säkerhet. Jag konstaterar bara att såväl Sverige som Finland vidtar långtgående åtgärder för att stärka sina förbindelser med både Nato och USA.

                                                                 *****

Gästinlägg: Finlands veteraner uppmärksammas i P1

Finland utkämpade två krig mot Sovjetunionen under andra världskriget. Efter hårda strider slutade både vinterkriget och fortsättningskriget med landavträdelser men Finland behöll sin självständighet. Några av de finländare som slogs för sitt lands självständighet och därmed också för Sveriges skull flyttade till Sverige. Tänk om Finland hade hamnat inom Sovjetunionens sfär i enlighet med Molotov-Ribbentrop-paktens tilläggsprotokoll. Några krigsveteraner har intervjuats av Sveriges Radios Soili Huokuna. Programmet gick i P1 den 6 juni klockan 7.03 och 23.07. Det finns på http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/902309?programid=2702

Per Westerlund

Kan Finland och Sverige räkna med en gratis middag vid Natos bord?

av Yrsa Grüne  ”En kontinuerlig utveckling av det militära samarbetet med Nato är en av de viktigaste delfaktorerna för att Finland ska kunna upprätthålla och utveckla det nationella försvaret och kapaciteten att försvara sitt eget territorium. Finland fortsätter med sitt omfattande deltagande i Natos övningar och utbildningsverksamhet.” Bland annat så står detta i Finlands regerings […]

Finland inför ett viktigt avgörande

av Yrsa Grüne En kraftig armbrytning är att vänta när Finlands riksdag ska ta ställning till de lagändringar som behövs för att Finland ska kunna ge militär hjälp till andra länder – och tillåta andra länders militära hjälp på sitt eget område. Lagändringar behövs både på Försvarsministeriets och Inrikesministeriets områden. En sak är alla ändå […]

Finland och Sverige – då och nu

av Bo Hugemark År 1923 framkastade utrikesminister Carl Hederstierna i ett lunchtal inför tidnings­utgivar­föreningen tanken på ett försvarsförbund mellan Sverige och Finland. Det ledde till att han tvingades avgå. Sverige var sannerligen vilset – och inte så litet förskräckt – i säkerhetspolitiken efter det stora krigets slut. Vilka relationer skulle man ha till de nya […]

Sverige; Finland och Nato

av Mats Bergquist och Örjan Berner På båda sidor om Östersjön anser man att Sverige och Finland skall agera tillsammans i NATO-frågan. Detta är med tanke på vår i grundläggande avseenden gemensamma säkerhetspolitiska situation naturligt. Sverige och Finland har i århundraden utgjort ett gemensamt strategiskt område. När man marscherat i olika riktningar har problem uppstått. […]

Finland och Sverige – hand i hand in i Nato?

Nedanstående inlägg av mig finns också på  http://kkrva.se/finland-och-sverige-hand-i-hand-in-i-nato/

I debatten tas det ofta för givet att Sverige och Finland måste följas åt vid ett eventuellt inträde i Nato. Svaret är inte självklart. Finlands militärstrategiska situation är inte densamma som Sveriges, något som kan leda till andra slutsatser.
Ur svensk synvinkel är en Natoanslutning en tämligen uppenbar lösning för att öka såväl Sveriges som grannländernas säkerhet och för att bidra till ökad stabilitet i regionen. Såväl Nato som Ryssland har klara behov av att kunna utnyttja svenskt territorium vid en eventuell konflikt i Östersjöområdet. Nato behöver utnyttja svenskt luftrum och sjöterritorium för att kunna försvara Baltikum. I Rysslands fall gäller det att förhindra Nato att göra det. Ett svenskt medlemskap i alliansen skulle bidra till att minska Rysslands möjligheter att billigt och enkelt ”låna” svenskt territorium och också öka Natos möjligheter att ingripa till stöd för sina baltiska medlemmar. Rysslands möjligheter, och därmed också förhoppningsvis vilja, att använda, eller hota med, militära maktmedel gentemot de baltiska staterna skulle minska.
Det finns två grundläggande skäl till att Finlands situation skiljer sig från Sveriges:

          finskt territorium är inte lika avgörande för Nato som svenskt när det gäller att stödja Baltikum vid en allvarlig kris eller en konflikt,

          den nyckelroll finskt territorium, främst norra Finland, kan ha i avsevärt fler scenarier än bara en konflikt i Östersjöområdet, något som skulle accentueras av ett finskt medlemskap i Nato.
Till detta bör läggas Finlands och Rysslands gemensamma krigshistoria, en ofta viktig faktor i ryskt tänkande.
Att utnyttja finskt territorium, främst luftrum, skulle visserligen ge Nato fördelar vid en eventuell konflikt som berör Baltikum, men de fördelarna är begränsade jämfört med att kunna utnyttja svenskt luftrum och sjöterritorium.  Dessutom har Ryssland redan idag tämligen goda möjligheter att påverka flygoperationer över Finland med luftvärnssystem grupperade i anslutning till den finsk-ryska gränsen. Behovet för Ryssland av att ta, ”låna”, finskt territorium för att försvåra Natooperationer i Baltikum är inte akut.
Något som antagligen är avsevärt värre sett med ryska ögon, än att Natoflygplan skulle kunna flyga över Finland för insatser i Baltikum, är det presumtiva hot som ett Natoanslutet Finland (tillsammans med andra) skulle kunna innebära mot baskomplexen i Murmanskområdet – hemmahamnarna för Rysslands ubåtsburna andraslagsförmåga. En förmåga som i kärnvapenlogiken utgör garanten för att inte kunna bli utsatt för ett förstaslag med kärnvapen och sedan inte ha möjligheter att slå tillbaka. Avskräckningspotentialen i MAD-doktrinen (Mutual Assured Destruction) skulle kunna minska. Till skillnad från svenskt territorium som är intressant främst kopplat till en konflikt eller kris i Östersjöområdet så innebär detta att finskt territorium kan vara avgörande även vid helt andra konflikter, även sådana som inte berör det nordiska området direkt. För Ryssland utgör skyddet av Murmanskregionen ett helt avgörande nationellt säkerhetsintresse.
Murmansk ligger bara 150 kilometer från finska gränsen. Ett inte så värst stort avstånd, ett fåtal minuter med flyg, ca 40 minuter med helikopter eller kanske en halv dag med stridsfordon (förutsatt att man inte möter motstånd). Skulle Ryssland se ett ökat hot mot Murmansk kopplat till ett finskt Natomedlemskap, vilket är troligt, skulle man antagligen se sig tvungen att kraftigt öka sin militära kapacitet i området. Sannolikt skulle man också generellt sett förstärka sin förmåga för att kunna genomföra operationer mot Finland. Det går inte att se norra Finland som ett operationsområde skilt från resten av landet. Det skulle i sin tur innebära att Finland som Natomedlem antagligen skulle stå inför en starkare motståndare i händelse av en militär konflikt än vad som annars kanske vore fallet. Något som för finsk del vore speciellt bekymmersamt med hänsyn till den långa landgränsen mot Ryssland. Man skulle ha behov av stöd med främst markstridsförband, en resurs som Nato skulle ha mycket svårt att stå till tjänst med, speciellt i tidiga skeden.
Här kan man se en viss parallell med Stalins krav på finskt territorium år 1939 för att öka ”skyddszonen” runt dåvarande Leningrad (i dag St. Petersburg), på den tiden ett vitalt ryskt strategiskt intresse. Intressant nog såg marskalken Mannerheim den militära logiken i de ryska kraven och var beredd till tämligen långtgående eftergifter. Vilken slutsats som bör dras är inte självklar. Den ena kan vara; om man inser och är beredd att anpassa sig till en stor grannes ”legitima skyddsbehov” så finns chansen att man kan undvika en konflikt. Alternativt, har man inte starka vänner så måste man böja sig för grannens krav eller slåss ensam.
I Ryssland har man säkert inte heller glömt bort att en tysk armékår under det andra världskriget anföll i riktning Murmansk från en utgångsgruppering i norra Finland. Ett liknande upplägg, fast denna gång i Natoregi och där flygstridskrafter är den kanske avgörande komponenten, är sannolikt något som inte är en främmande tanke för generalstaben i Moskva, eller historiemedvetna ryska politiska ledare. För att skapa en skyddszon mot dagens hot skulle norra Finland vara ett viktigt område. Moderna luftvärnssystem grupperade i norra Finland skulle kunna påverka Nato flygsystem ända ned till Narvik i Norge. De skulle även omöjliggöra, eller åtminstone avsevärt försvåra, för Nato att utnyttja baser i norra Sverige t ex Luleå. Dessutom skulle ett sådant upplägg kraftigt öka möjligheterna att understödja egna (ryska) flygoperationer mot Norge och angränsande områden.
Invändningen att ett finskt Natointräde inte borde innebära något ökat hot mot Murmansk då Natolandet Norge redan gränsar till Ryssland har klara svagheter. Det främst av två skäl: det vore svårt för Nato att genomföra en större upplagd operation i riktning Murmansk utan att använda finskt landterritorium och luftrum och det skulle också göra det svårare och mer riskfyllt för Ryssland att utvidga skyddszonen runt Murmansk i ett krisläge. Sammantaget, ett finskt Natointräde skulle i ryska ögon antagligen öka hotet mot Murmansk och också göra det svårare att vidta egna motåtgärder, d v s ”låna” delar av finskt territorium.
Här skulle man eventuellt kunna börja luta åt tanken att då finskt territorium sannolikt inte är avgörande för operationer kopplade till en konflikt i Baltikum och framförallt att Ryssland aldrig får tro att ett angrepp mot Murmanskområdet kan ske via Finland skulle tala för en fortsatt finsk militär alliansfrihet. Den sannolikt starka ryska respekten för Finlands vilja och förmåga att försvara sig, grundlagd under såväl Vinterkriget som Fortsättningskriget, är också en faktor som bör vägas in. Rysslands vilja att angripa Finland är sannolikt begränsad, det så länge man inte uppfattar Finland, eller operationer via Finland, som ett starkt hot.
Ett sådant resonemang har dock tre allvarliga svagheter som måste tas med i finska bedömningar:
          är det sannolikt att ryska beslutsfattare kommer tro att Finland, även om landet står utanför Nato, ändå inte kommer göra gemensam sak med alliansen vid en allvarlig kris eller vid ett krig i det nordiska området?

          är det överhuvudtaget rimligt att tro att Finland, främst då norra Finland, inte kommer beröras av en konflikt mellan Nato och Ryssland givet områdets strategiska betydelse för båda parter – liknande de svenska resonemangen avseende Gotland kopplat till en allvarlig kris eller en konflikt i Baltikum?

          riskerar Finland att än en gång att behöva slåss ensamt mot Ryssland?

Avgörande för svaren på dessa tre frågor är hur man i Finland tror att ryska beslutsfattare ser på Finland. Hur sannolikt är det att man i Moskva kommer att tro att Finland verkligen kommer förhålla sig ”neutralt” vid en allvarlig kris eller en konflikt i dess närområde? Landet är ju medlem i EU och tillhör kulturellt och ekonomiskt väst. Är det också troligt att Finland inte kommer honorera EU-solidaritetsklausul om något baltiskt land blir angripet? Kommer inte Finland se avgörande nationella intressen hotade om Ryssland skulle få ett avgörande inflytande i Baltikum eller till exempel ockuperade Gotland? I det senare fallet skulle ju Finland i praktiken skäras av från i stort sett all handel med omvärlden (att Sverige inte skulle bli indraget i en konflikt i Östersjöområdet kan knappast utgöra en planeringsförutsättning i Helsingfors, än mindre i Moskva). Kommer Nato bry sig om vad Finland tycker och säger om Nato skulle se det som fördelaktigt att t ex utnyttja finskt luftrum för operationer till stöd för Estland eller riktade mot Murmanskområdet – kommer Finland då ingripa med våld för att hindra sådana? Det med sina amerikanskbyggda flygplan och amerikanska jaktrobotar? Innebär inte Finlands allt tätare samarbete med Nato i form av övningar, ökad interoperabilitet, deltagande i olika Nato styrkeregister mm, att Finland redan i praktiken gjort sitt val?
Med ryska ögon kanske det därför ändå är bäst att i händelse av en allvarlig kris eller en konflikt som rör Baltikum eller Ishavsområdena gardera sig genom att tidigt besätta delar av finskt territorium, t ex norra Finland och Åland innan Finland begär och eventuellt får stöd från Nato.
Finland måste också göra bedömningen i vad mån det finns risk att Ryssland kan anse sig behöva flytta fram skyddet kring Murmanskregionen kopplat till kriser eller konflikter i andra delar av världen. Inte bara vid sådana som rör det finska närområdet.
Det finska dilemmat är att det är omöjligt att förutse vilka slutsatser de ryska bedömningarna kan leda till. Är finsk militär alliansfrihet, och att Finland därmed skulle utgöra ett ”no go” område för Nato, ett trovärdigt alternativ i ryska ögon eller inte? Om inte, riskerar man då återigen att ensam behöva slåss mot en stormakt i väntan på improviserad utländsk hjälp, som dessutom kanske aldrig kommer eller kommer för sent?
Ytterligare en faktor som inte kan utelämnas vid överväganden rörande ett eventuellt finskt Natointräde är kärnvapenaspekten. Den alltmer ökande ryska kärnvapenförmågan och diskussionerna i Ryssland om att använda kärnvapen även vid begränsade krig, eller t o m se dem som ett ”deeskaltionsinstrument”, öppnar upp för kärnvapenutpressning. Med vilka medel skulle Finland möta ett sådant hot om man inte kan lita till den avskräckningsfaktor som Nato innebär?
Sammantaget, även om Ryssland sannolikt skulle se ett finskt Natointräde som ett ökat hot mot sina vitala ”legitima säkerhetsintressen” talar det mesta för att Finlands säkerhet skulle stärkas genom ett medlemskap i alliansen. Sannolikheten för att Finland skulle kunna stå utanför en eventuell konflikt mellan Nato och Ryssland ter sig liten, båda parter har för mycket att förlora om den andre kan få tillgång till finskt territorium. Risken för att ensamt behöva föra krig mot en stormakt skulle elimineras. Likaså skulle risken att utsättas för kärnvapenutpressning minska.
Svaret på den inledande frågan ”är ett finskt Natomedlemskap kopplat till ett svenskt” är nej. En gemensam anslutning till alliansen skulle visserligen innebära fördelar för båda länderna men det finns inga avgörande motiv för Finland att vänta på Sverige, egenintresset borde här väga tyngre. Nato är viktigare än Sverige.

Karlis Neretnieks

Twitter:  @neretnieks 
Blogg:  karlisn.blogspot.se

P.S. Att det inte förs några resonemang i artikeln om ett svensk-finskt samarbete som ett alternativ till en Natoanslutning beror på att en sådan ”allians” inte skulle bidra nämnvärt till en ökad säkerhet för Finland, eventuellt tvärtom. Den skulle visserligen kunna innebära smärre fördelar, som t ex att finska sjö- och luftstridskrafter skulle kunna basera i Sverige men någon substantiell militär hjälp från Sverige finns knappast att få. Sverige har helt enkelt inga resurser med vilka att stödja Finland. Möjligheten för Finland att stå utanför en eventuell konflikt i Östersjösjöområdet skulle dessutom minska jämfört med dagens situation. Sverige kommer med allra största sannolikhet dras med i en sådan konflikt Det speciellt i ljuset av Sveriges begränsade militära förmåga – något som inbjuder till ett angrepp. Därmed vore Finland också indraget.  Beroende på om konflikten kan begränsas till Östersjöområdet eller inte (d v s uppfattar Ryssland att det finns ett hot Murmanskområdet eller inte) så finns det vissa, om än begränsade, möjligheter för Finland att stå utanför. Paradoxalt nog, en ”Sverigeallians” är kanske det sämsta alternativet av alla – man dras med ännu större sannolikhet med i en konflikt, det samtidigt som man inte garanteras någon hjälp, varken från Sverige eller Nato.

Gästinlägg: Grundutbilda svenska sjöofficerare i Finland



Publicerar ytterligare ett gästinlägg, den här gången i ämnet officersutbildning. Författare är Peter Olevik Dunder som är löjtnant i svenska marinen och har i föreningslivet arbetat för ökat nordiskt samarbete.


Jag vill poängtera att jag inte alltid håller med vad som skrivs i gästinläggen här på bloggen, men jag tycker däremot att det är viktigt att olika åsikter runt försvarsfrågan vädras.


/ Skipper


————
Statsministrarna Sipilä och Löfven skriver (10/1) på DN debatt om gemensamt agerande i händelse av kris och väpnad konflikt. Tveklöst kan Finland och Sverige gå längre än ett fredstida samarbete, men också det fredstida samarbetet kan utvecklas längre och på så vis gynna våra länder mer än idag. För att nå långt i samarbetet krävs att politiker och försvarsmakter vågar rationalisera bort delar i något av länderna. Utan allianser är det svårare, men det går ändå att göra.

Jag vill mena att grundutbildning av våra länders sjöofficerare kan och bör ske gemensamt. Vinsten med att göra saker tillsammans är större än de kronor och euro som sparas. Nyttan torde främst ligga i att ge ökad operativ effekt. Utväxlingen på den operativa effekten är sen avhängit politiska beslut att länderna också ska samarbeta i ofred och krig. Gemensam utbildning kan därtill ge ökad språkförståelse, personliga vänskaper och fördjupade kunskaper om varandras arbetssätt. Naturligt följer sådant av nära och långvarigt samarbete. Här har Finland och Sverige sällsynt goda förutsättningar och våra bägge länders regeringar och marinchefer har, sen flera år, stakat ut vägen framåt med den gemensamma marina stridsgruppen Swedish Finnish Naval Task Force (SFNTG).

För att nå längre med avsatta medel kan egna verksamheter behöva läggas ner, vilket lätt blir kontroversiellt. Gärna att något samlokaliseras, men inte gärna att det är det egna landets verksamhet som då läggs ner. Här måste det bli ändring! Jag när ett hopp om att allvaret i dagens situation ska kunna avspeglas i ökade anslag för något år. Ändå bör rationaliseringar göras. Gör det då på fredsverksamheten och som svensk föreslår jag därför att nedläggningar sker här för att stärka verksamheten i Finland och därmed stärka summan av våra styrkor.

Gemensam försvarshögskola har dryftats och gemensamma inköp görs, om än med varierande framgång. Grundutbildning av officerare däremot har, mig veterligen, inte varit på tapeten att slå samman länderna emellan. Här går att bygga långsiktigt goda förutsättningar för ett tätare samarbete genom att prägla blivande sjöofficerare i bägge länder.

Finska och svenska har talats på ömse sidor Bottniska viken både före och efter att Finland och Sverige upphörde att vara ett och samma land. Språken används idag i offentlig förvaltning i bägge länder, i Finland skyddat i grundlagen och i Sverige genom lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Officerare i Finland talar ett av språken som modersmål och har lärt sig det andra språket under skolgången. Officerare i Sverige däremot talar svenska oavsett modersmål och har sällan lärt sig finska i skolan. Det kan nu rådas bot på.

När den sovjetiska ockupationen av baltstaterna upphörde så stod Estland, Lettland och Litauen inför att till stora delar rekrytera nya officerskårer. Sverige lämnade då bistånd bland annat genom att tillhandahålla platser för baltiska kadetter vid svenska militärhögskolor. Nu är det dags för Sverige att titta utanför våra egna gränser. Inte för den svenska officerskåren behöver ersättas, nej utan för att det fåtal nya sjöofficerare som behövs är svårmotiverat att fortsätta utbilda på egen hand och för att nationsöverskridande samarbeten enligt politiska beslut ska öka.

Är det genomförbart då? Tveklöst. Mina kurskamrater från Baltikum läste, tog examen och gjorde fortsatt befattningsutbildning nivå 6 (det som idag är OF 1) med oss svenska marinkadetter. De hade dessförinnan läst svenska i ett halvår, bott i svensk värdfamilj och sen gjort en förkortad svensk ”värnplikt” på fartyg. Flera av dem hade även en nationell värnplikt med sig i bagaget. På samma sätt som många utbytesstudenter i gymnasieålder gör så lärde sig dessa unga killar och tjejer svenska språket på mindre än ett år. Detsamma skulle kunna gå med finska språket för blivande svenska sjöofficerare. Undervisning kan sen ske på både finska, skandinaviska och engelska.

Idag sker grundutbildning av en svensk sjöofficer vid Försvarshögskolan i Stockholm, militärhögskolan Karlberg i Solna, sjöstridsskolan i Karlskrona och sjöfartshögskolan vid Linnéuniversitetet i Kalmar. Tre år som kadett, till kandidatexamen, och sen ett och ett halvt år till som fänrik innan de kommer ut i produktion. I Finland grundutbildas officerare i tre år, till kandidater, för att sedan gå ut i produktion och där fördjupa sina kunskaper. Därefter läser de finska marinofficerarna en tvåårig magister vilket svenska officerare gör först på chefsprogrammet. Därtill har Finland en tvåårig generalstabsofficersutbildning som liknar det svenska chefsprogrammet. Total utbildningslängd är således snarlik. Grundutbildningens årskullars storlek liknar också varandra så sammanslaget fördubblas elevantalet från 25 till 50.

Låt dessa svenskar göra sin utbildning på Sveaborg tillsammans med finska kollegor istället. Sverige och Finland ska arbeta mer tillsammans. Vad bättre då än att rationalisera officersutbildningen och samtidigt knyta personliga vänskapsband för livet mellan finska och svenska officerare? En svensk sjöofficer grundutbildas idag fyra och ett halvt år innan de kommer ut i produktion. Ge dem tre-fyra år i Finland istället, fyra om de behöver ett basår för att lära sig språket och för att få smaka på sjölivet i finska flottan.

Försvarsmaktens försörjning av sjöofficerare kan göras mer effektiv. Försvarsmaktsgemensam utbildning med armé och flyg må vara intressant, men det är tillsammans med finska marinen dessa officerare ska arbeta kommande år så lägg krutet där. Grundutbilda svenska sjöofficerare i Finland.

Peter Olevik Dunder