Värnpliktigt hemvärn för ökad förmåga möta hybridkrigföring

Av Helge Löfstedt Författaren föreslår ett större hemvärn med utökade uppgifter. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten. Akademiens projekt KV21 utgör ett ambitiöst arbete som bör bli av stor nytta både för Försvarsmakten och Försvarsberedningen och deras arbeten inför nästa försvarsbe­slut. Böcker, delrapporteringar och senast symposiet 18 oktober ger också akademiens ledamöter flera möjligheter att delta i […]

Hybridkrigföring – medel och motmedel

 

I torsdags (24 sep) hölls en konferens i Tallinn om hybridkrigföring. Konferensen var arrangerad av ICDS. En ”think tank” väl värd att följas http://www.icds.ee/ .

Konferensen genomfördes under s k ”Chatham House rules”, d v s vad som sägs får återges, men inte vem som sa det.  Här några av de mer namnkunniga talarna: Estlands försvarsminister Hannes Hanso, Nederländernas försvarsminister Jeanine Hennis-Plasschart, genlt. Marshall B. Webb chef för NATO Special Operations HQ, genmj. Christopher Haas US Special Operations Command, vam. Georgij Alafuzoff chef underrättelsedirektoratet i EU militära stab och genmj. Karl Engelbrektson HKV Sverige. Därutöver talade ett antal experter från bl a RAND, Chatham house och andra tankesmedjor.
Nedan något av det som avhandlades.

Den sammanfattande slutsatsen av konferensen uttrycktes nog bäst av den talare som citerade Clausewitz, och fyllde på med Sun Tzu ”War is an act of violence intended to compel our opponent to fulfil our wishes. The best is to subdue the enemy without battle. Hybrid warfare is war. When devising our countermeasures we have to have that in mind”.

Genom att hybridkrigföringen kan omfatta i stort sett alla typer av åtgärder som syftar till att påverka en motståndares vilja så var det ingen av de som deltog i konferensen som var beredd att ge en definition av begreppet. Den skulle bli så allmän att den saknade förklaringsvärde.

När det gäller Ryssland pekade flera på att hybridkrigföring inte är något som ryssarna själva betraktar som någon speciell sorts krigföring. Uttrycket är en västkonstruktion (precis som ”Blitzkrieg” under andra världskriget, ordet fanns inte i tysk militär terminologi – min kommentar).  I ryskt tänkande är de olika komponenter som vi förknippar med hybridkrigföring, propaganda, vilseledning, ”graderad” våldsanvändning, ekonomiska påtryckningar, militära maktdemonstrationer, förvrängning av fakta mm, sedan länge vedertagna medel för att påverka en motståndare. Man skiljer inte på hybridkrigföring och ”vanlig” krigföring. Vilka metoder som används och var tonvikten läggs beror på motståndaren, hur man bedömer dennes sårbarheter och vad man vill uppnå.

Synen på Ryssland och vad vi kan förvänta oss i framtiden var måttligt positiv. Några citat: ”Ryssland anser sig vara i en geopolitisk konflikt med resten av världen”, ”Att få Ryssland att acceptera vår syn på en europeisk säkerhetsordning har misslyckats”, ”Rysslands härskare har sällan brytt sig om vilka vedermödor deras folk utsätts för”, ”Ryssland kommer att fortsätta med en aggressiv politik i områden där man ser möjligheter till framgång”. Baltikum nämndes av flera talare som ett av de områden där vi kan förvänta oss en ökad spänning i framtiden.

En intressant aspekt som framhölls var att ”Otillräckliga åtgärder från vår (väst) sida, t ex en endast begränsad Natonärvaro i Baltikum, bara symboliska upprustningsåtgärder, kan i Ryssland tolkas som ett svaghetstecken. Det ger signaler om osäkerhet, är vi verkligen beredda att sätta hårt mot hårt?”.

Listan av tänkbara åtgärder, eller synsätt, som borde tillämpas, för att möta det ”hybridkrig” vi ser redan idag och en eventuellt än mer negativ händelseutveckling, blev efterhand lång, stort som smått. Dock fanns några gemensamma teman.

Den första och viktigaste försvarslinjen är olika nationella åtgärder för att minska samhällets sårbarhet i vidaste bemärkelse: ekonomiskt, psykologiskt, möjligheter att upprätthålla lag och ordning, förtroende för myndigheter, lämplig lagstiftning, militär förmåga mm. Det förutsätter stabila samhällen och en väl fungerande statsapparat.

Nästa nivå, även den helt nödvändig, är EU och Nato. Avgörande är att de kan samverka. Ingen av organisationerna har själv förmågan att hantera hela bredden av hot. Här pekade några av talarna också på problemet med att i Ryssland kunde statsledningen själv spela på hela klaviaturen, medan det i Europa krävdes att 28 länder kom överens om eventuella motåtgärder. En lösning som föreslogs på det militära området var att återuppliva en beslutsmodell från det Kalla kriget. Natos högre kommandon hade då mandat att själva fatta beslut om att, enligt vissa kriterier, understödja ett medlemsland. Det för att undvika en eventuellt långdragen politisk process i en akut situation.  

För att undvika att bara vara reaktiv och därmed riskera att ställas inför ett fait accompli pekade flera på den centrala betydelsen av avskräckning – på alla områden. På det militära området är det tämligen enkelt att beskriva vad som krävs och hur det bör organiseras. På andra områden som t ex ekonomi och energi är det svårare, men det borde gå att skapa en avskräckningspotential även där. Det ska kosta mer än det smakar att försöka destabilisera ett land (eller en organisation) – det skall Ryssland veta i förhand.

En central fråga som också flera återkom till var den stora betydelsen av att alla inblandade, politiker, civila och militära beslutsfattare var väl förberedda på att hantera den typ av situationer som de kan ställas inför. Det räcker inte med planer, gemensamma övningar är ett måste.  Förutom den kunskapsuppbyggnad det innebär avseende olika samhällssektorers förmågor och svagheter så tvingas deltagarna till att fatta svåra beslut – det minskar risken för handlingsförlamning i en skarp situation. 

Det rådde också stor enighet om att ett utökat informationsutbyte mellan myndigheter, länder och organisationer (EU och Nato) är en nödvändighet. Det är grunden för att kunna få en rimligt sammanhållen lägesbild av vad som egentligen pågår, och därmed en förutsättning för effektiva motåtgärder.

Även det ryska ”kärnvapenskramlandet” var uppe till diskussion. Det kan inte negligeras – de västliga kärnvapenmakterna måste tänka igenom sina doktriner, det är tveksamt om det Kalla krigets doktriner fortfarande är relevanta.

Slutligen några enskilda citat:

 ”Hybridkrigföring är som comprehensive approach, något som heller ingen riktigt vet vad det är, fast tvärt om. Istället för att skapa stabilitet så eftersträvas instabilitet”.

”Vi har gått från kallakrigs-doktrinen Mutual Assured Destruction till Assured Disruption,” (apropå våra samhällens sårbarhet och vår brist på motåtgärder)



”Det finns inga regler för hybridkrigföring”

”Sluta teoretisera, det är dags för praktiska åtgärder”.

”When in doubt shoot” (apropå små gröna män).

 

                                                                 *****

History Repeating?

Sammanfattning
Sovjetunionens marin förefaller redan 1934 lagt det militärteoretiska ramverket för maritima jägar-/specialförbandsoperationer samt utformning av dessa förbandstyper för att kunna agera på det taktiska, operativa och strategiska djupet. En eventuell koppling kan finnas redan under 1930-talet mellan dessa förbandstyper och den sovjetiska säkerhets- och/eller underrättelsetjänstens operationer. Detta historiska ramverk går även att spåra till nutid, avseende hur olika former av operationer eventuellt bedrivs i vårt direkta närområde.
Analys
Ibland gör man fynd och tycker sig se samband. Detta inträffade då jag gick igenom litteratur tidigare i veckan, v744, som packats undan. Huruvida det kan tänkas finnas ett samband med 1930-talet och vår egen nutid överlåter jag till er läsare att avgöra, men för mig ter det sig relativt klart att i vissa fall har historien och nutiden mer gemensamt än vad som kan te sig vid första anblick. Så är fallet med ryska maritima specialförbandsoperationer men eventuellt även dess säkerhets-/ och/eller underrättelsetjänsts agerande.
Det första omnämnandet i sovjetisk militärteoretiska sammanhang av vad som idag skulle benämnas maritima specialförbandsföretag förefaller vara skrivet redan 1934. Tankarna finns i en sex sidig essä med namnet Landstigningsoperationer, författaren var Ivan Isakov sedermera Amiral. I denna essä argumenterar han att landstigningar kan indelas i tre storleksordningar, strategiska och taktiska landstigningar samt vad han benämner landsättning av landstigningspatruller.1Där det är de sistnämnda, landstigningspatruller, som har bäring mot maritima specialförbandsföretag.
Bild 1. Exempel på landstigningspatrulls uppgiftslösande.

Isakov karakteriserar dessa landstigningspatruller med att de är mycket små i sin storlek, de har främst förstöringsuppgifter, kan utnyttjas för att organisera partisanverksamhet, styrkan är lättrörlig och genomförandena är korta enbart några timmar om det ej rör sig om att organisera partisanverksamhet, styrkan utgår från en bas och ett fartyg och återkommer till fartyget samt basen efter genomförandet.2 Här måste det framföras att Isakov var väldigt framsynt i sitt tänkande, då han redan 1934 formulerar grunderna för vad som utgör själva essensen av maritima specialförbandsföretag. I sammanhanget är det även intressant att notera, att Isakov 1933 även var medförfattare till en skrift om ubåtsoperationer.

Huruvida någon praktisk utveckling av dessa militärteoretiska tanker kring landstigningspatruller skedde under 1930-talet, får anses vara oklart. Vissa historiker gör dock bedömningen att det kan vara möjligt att både rekognosering med landsatta patruller men även landsättning av underrättelseofficerare genomfördes under 1930-talet från ubåt, i Östersjöregionen men även i Barentshav där Finland vid den tiden hade kust samt Norge, som fortfarande har. Därutöver ses det även som möjligt att renodlade rekognoseringsföretag genomfördes med ubåtar under den perioden i samma geografiska områden.3
Viss praktisk utveckling avseende konceptet med landstigningspatruller får dock anses varit möjlig. Detta kopplat till den verksamhet som EPRON, Ekspeditsija Podvodnyvh Rabot Osobogo Rota Osobogo Naznatjenija på svenska Expeditionen för undervattensarbeten av särskild betydelse, bedrev fram till krigsutbrottet mellan Tyskland och Sovjetunionen. EPRON förefaller bedrivit en omfattande inhämtningsverksamhet. Ett intressant exempel avseende möjligheten att konceptet med landstigningspatruller kan ha utvecklats innan andra världskrigets utbrott, är den grupp av dykare ur EPRON som lämnade ubåten SJ-112 genom torpedtub i undervattensläge under en övning vid den nuvarande Stilla havs marinen (StHM).4
Nu behöver denna verksamhet ej vara kopplad till landstigningspatruller, då EPRON kom att genomföra inhämtningsverksamhet främst genom bärgning. Härvid får förmågan att dolt kunna ta sig till områden med en ubåt och därefter slussa ut dykare för att genomföra någon form av bärgning av materiel anses vara viktig. Varvid detta kan ha varit det övergripande syftet med att de ansåg sig vara nödgade att pröva/utveckla en sådan teknik. Intressant att notera är dock upprättandet av RON, Rota Osobogo Naznatjenija på svenska Specialförbandskompani, inom Östersjömarinen (ÖM) vid krigsutbrottet, 1941, mellan Tyskland och Sovjetunionen. Förbandet kom i huvudsak bestå av personal från EPRON. RON kom att genomföra stridsföretag men även rekognosering och klassiska EPRON uppgifter under andra världskriget.5
Vid krigsutbrottet mellan Tyskland och Sovjetunionen, 22JUN1941, kom även ett särskilt förband inom den Norra Marinen (NM) upprättas, 05JUL1941, för att genomföra inhämtning och stridsföretag. Redan en vecka efter upprättandet av detta förband kom de påbörja lösande av uppgifter.6 Detta förband, men även de övriga spaningsavdelningarna som upprättades inom de olika Sovjetiska marinerna, kom med tiden att utbildas inom klassiska förmågeområden för jägar- och specialförband syftandes till att genomföra strids- och spaningsföretag. Utbildning genomfördes inom områden såsom förstöring av konstobjekt, särskilda metoder för landsättning och upphämtning men även att organisera partisanverksamhet.7 I sammanhanget är det intressant att notera att även vid Svartahavs marinen (SvHM) upprättades under sensommaren/hösten 1941 vid krigsutbrottet ett särskilt förband för att genomföra inhämtnings- och stridsföretag.8Således, vid tre av Sovjetunionens mariner upprättades nästan omedelbart vid krigsutbrottet vad som kan karakteriseras som maritima jägar- eller specialförband.
Vad som är intressant att notera med de maritima jägar-/specialförband som upprättades under andra världskriget i Sovjetunionen är den breda repertoar av in- och urnästlingsmetoder som tillämpades. Utöver klassisk fot- och skidmarsch för att passera motståndarens linjer, utnyttjades även fallskärm, givetvis fartyg där omlastning utnyttjades till mindre båtar för att ta sig i land och från land till havs. Därutöver utnyttjades även ubåtar för att dolt sätta iland dessa enheter.9 Denna breda repertoar av in- och urnästlingsmetoder förefaller även vara något som dess motsvarigheter under det kalla kriget besatt.10
Modus operandi vid landsättning av de sovjetiska marina jägar-/specialförbanden under andra världskriget från ubåt, förefaller varit att inledningsvis med ubåt närma sig landstigningsplatsen under mörker. Därefter vid gryning spana av området med hjälp av periskop, för att därefter under dagen inta bottenläge och vänta, för att slutligen under natten bryta vattenytan och landsätta enheten, dessa mötes oftast upp av en mottagningskommitté i form partisaner. Totalt skall cirka 50 landstigningar genomförts under andra världskriget från ubåtar, varav 39 stycken skall ha varit inom ramen för den nuvarande NM, medan ett okänt antal även skall ha genomförts inom ramen för den nuvarande ÖM.11
Under det finska vinterkriget, 1939-40, skall även ett mindre förband under ÖM ledning genomfört stridsföretag bakom de finska linjerna, förbandet skall varit baserat i Kronstadt på ön Reitskär, inne i den Finska Viken.12 Det får anses vara möjligt att detta förband var en tidig föregångare till de förband som sedan kom att upprättas vid krigsutbrottet mellan Tyskland och Sovjetunionen. Under det finska vinterkriget kom även sovjetiska ubåtar att agera i Bottenhavet, Ålandshavet, Finska viken och Östersjön mot Finland, men även längs med den finska kusten av Barentshav.13
Ur ett militärteoretiskt perspektiv är det väldigt intressant att notera, dels hur snabbt dessa maritima jägar-/specialförband kom att upprättas vid krigsutbrottet, dels hur väl dessa förbands verksamhet kommer korrelera mot Isakovs tidiga tankegångar avseende landstigningspatruller från 1934. Isakov hade innan krigsutbrottet mellan Sovjetunionen och Tyskland varit kommenderad till Generalstabens operationsavdelning, varit chef för Sjökrigsskolan i Leningrad, nuvarande Sankt Petersburg, varit stabschef för Östersjömarinen samt innehaft befattning vid flottstaben i Moskva.14 Härvid kan hans tankar förmedlats ut i den egna organisationen.
Dock måste det som minst, ses som möjligt att tankegångar och några former av planer fanns upprättande avseende maritima jägar- och specialförband hos de olika sovjetiska marinerna. Då upprättandet skedde så pass snabbt, kan det ej varit en renodlad ad hoc verksamhet som drogs i gång, utan som minst torde det funnits någon form av beredskapsplanering kring detta. Framförallt då Isakovs tankar från 1934 så väl korrelerar med den verksamhet som senare kommer bedrivas av dessa förband under andra världskriget.
Här bör tilläggas att tankarna och förbandsutveckling avseende jägar- och specialförbands liknande enheter, skedde kontinuerligt från den ryska revolutionen och framåt. Dessa delar fanns både inom den Röda Armén men även inom den sovjetiska säkerhetstjänsten och dess militära underrättelsetjänst. Framför allt utvecklades ett tänkande kring mer okonventionell krigföring, såsom tankegångarna kring upprättandet av luftlandsättningstrupperna och dess funktion inom det s.k. djupanfallet.15 Men även utnyttjandet och understödjandet av revolutionära element,16 torde ha format ett tänkande kring okonventionell krigföring och i dess förlängning utnyttjande av olika former av jägar- och specialförband.
Således att de maritima jägar-/specialförbanden i Sovjetunionen lyckades organisera sig snabbt vid krigsutbrottet men även lösa uppgifter, kan bero på ett antal möjliga faktorer. Den förstaär att det fanns ett militärteoretiskt tänkande/ramverk kring hur mindre maritima förband kunde utnyttjas på det taktiska, operativa och strategiska djupet. Det andra är den förmåga som utvecklades efter den ryska revolutionen avseende utnyttjande av mindre förband som skulle lösa uppgifter på det tidigare nämnda djupet. Den tredje är att det möjligtvis måste funnits en plan för iståndsättande av dessa marina förband i händelse av en väpnad konflikt.
Vad som blir särskilt intressant är Isakovs tankegångar att dessa förband skulle kunna organisera partisanverksamhet.17 Men även hur dessa förband när de väl var upprättade kom att samarbeta tillsammans med sovjettrogna motståndsrörelser (partisaner).18 Dessa motståndsrörelser torde kunna ses som en tidig form av stödnätverk för dessa maritima jägar-/specialförband, för att nyttja ett nutida begrepp. Härvid skulle det även kunna finnas en koppling mellan den sovjetiska marinen, dess underrättelsetjänst och de underjordiska nätverk som Sovjetunionen och Komintern utvecklade i Europa under mellankrigstiden.
En väldigt intressant uppgift belyses i Wilhelm Agrellsbok ”Stora Sabotageligan”,som berör just dessa underjordiska nätverk. Där det framkommer att en svensk medborgare, agent, rekryterats för att driva ett kurirnätverk av vad som förefaller vara en sovjetisk underrättelseofficer som illegalt vistades i Sverige med täckhistoria, en s.k. illegalist.19Utöver detta kurirnätverk, som i sig är intressant, ombads den svenska agenten 1933, att försöka finna och köpa ett pensionati Stockholms skärgård som skall kunna ta emot gäster året om, där det enda kravet var att pensionatet skulle ligga näravattnet, kostnaden för detta inköp skulle ej vara något problem enligt den sovjetiska underrättelseofficeren. Detta inköp blev dock inte av, åtminstone inte med denna svenska agent, utan den svenske agenten kom därefter bli ombedd att finna och hyra en stuga, i Stockholms skärgård.20
Bild 2. Sovjetiska patrullområden för ubåtar, 22JUN1941.

Här blir även de uppgifter som publicerats om sovjetiska ubåtars patrullområden i Östersjön vid andra världskrigets utbrott intressanta. Dessa uppgifter visar tydligt att Stockholms skärgård utgjorde ett patrullområde.21 Hur djupt in i skärgården patrullområdet sträckte sig är dock oklart. Dock får det ses som möjligt att Sovjetunionen under 1930-talet kom att rekognosera dessa områden för att, i händelse av en väpnad konflikt i Östersjön, kunna verk22
a där med sitt ubåtsvapen.

Således blir de tidigare omnämnda uppgifterna om eventuella intransporter av underrättelseofficerare med hjälp av ubåt under 1930-talet mycket intressanta. Ett pensionat skulle möjliggjort att individer skulle haft ett, utåt sett, trovärdigt svepskäl för att t.ex. ta en lång helg och vila upp sig, där de kan ha tillförts utrustning som t.ex. transporterats in med hjälp av ubåt. Därutöver skulle det möjliggöra att individer illegalt skulle kunnat ta sig in eller ut på ett relativt oskyldigt sätt, då gäster kommer och går på pensionat, därtill skulle en större mängd individer som kommer eller lämnar, ej väcka uppmärksamhet. En stuga är mer problematiskt, om än att den kan fylla samma funktion blir det svårare att ha ett flöde av individer som kommer och går, då det på ett helt annat sätt skulle kunna dra till sig uppmärksamhet och bli svårförklarligt.
I detta perspektiv blir Bengt Nylanders uppgifter i boken ”Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage” återigen intressanta. Där han beskriver under ubåtsjakten vid Hårsfjärden att Säkerhetspolisen, SÄPO, skall ha kontrollerat de hus i kustbandet som var inköpta av utländska medborgare. Då en arbetshypotes fanns om landbaserat stöd,22 till den främmande makt som kränkte svenskt inre vatten. Här bli nyligen framkomna uppgifter intressanta, att svensk underrättelsetjänst under 1980-talet skulle kommit i kontakt med en sovjetisk medborgare som, dels bedömdes ha hög trovärdighet, dels hade krigsplacerats i den sovjetiska militära underrättelsetjänsten, GRU, i vad som förefaller vara en inhämtande befattning. Denna källa var avsedd att verka i Sverige i händelse av en väpnad konflikt och skulle ta sig in i Sverige innan ett krigsutbrottet. Där bl.a. en av innästlingsmetoderna för dessa operatörer var att utnyttja ubåt, utöver att ta sig in med färja eller över landgränsen, vid Norrbotten, mellan Sverige och Finland.23
Sett till nutid, så blir dessa uppgifter från 1930-talet väldigt intressanta kopplat till den publicitet om ryska medborgares köp av faciliteter samt mark i Finland. Där köpen genomförts nära militära installationer och i militärstrategiskt viktiga områden, där t.ex. hotell nämns som en del av vad som upphandlats. Men även strandnära faciliteter och mark nämns, 24vilket gör att en koppling återigen finns till 1930-talet i dubbel bemärkelse. Den finska säkerhetspolisen, SKYPO, har även uppmärksammat dessa inköp på ett väldigt tydligt sätt,25vilket får anses var en tydlig indikator att de ser allvarligt på frågan. Framförallt när SKYPO är en av de mest ”tystlåtna” säkerhetstjänsterna i Europa.
Vad som skulle kunna tala emot de finska uppgifterna, är under 1930-talet i Sverige försökte Sovjetunionen utnyttja en ”bulvan” i form av agent i syfte att upphandla faciliteter, vilket får anses vara ett fullt naturligt agerande av en underrättelsetjänst. Å andra sidan kan SKYPO även ha uppsikt över finska medborgare med kopplingar till Ryssland som genomför inköp, på samma sätt som svenska SÄPO under 1980-talet kan haft svenska medborgare under uppsikt med kopplingar till utländska medborgare som kan tros utgjort underrättelseofficerare motsv. Vad som sägs och skrivs och vad som de facto genomförs kan vara vitt skilt när det kommer till säkerhets- och underrättelsetjänst.
Slutsats
Modus operandi förefaller i mångt fortfarande vara detsamma som före, under och efter det kalla kriget i vissa avseenden. Därutöver är det väldigt intressant ur ett strikt militärteoretiskt perspektiv att notera den framsynthet som fanns i Sovjetunionens väpnade styrkor, som sannolikt fortfarande finns i de ryska väpnade styrkorna, kring olika former av krigföring och framförallt de mer okonventionella delarna. Vad som i dag skulle betraktas som s.k. ”hybridkrigföring” men främst får ses som krigets föränderliga natur och behovet av anpassning utifrån de yttre faktorer som väpnade styrkor o.dyl. genom sitt/sina uppdrag/uppgifter är satta att påverka, för att uppnå ställda målsättningar.
Avslutningsvis kommer man osökt att tänka på låttexten till Propellerheads låt ”History Repeating”:
But to me it seems quite clear
That’s it’s all just a little bit of history repeating.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Hufvudstadsbladet 1(Svenska)
YLE 1(Svenska)
Agrell, Wilhelm. Stora sabotageligan: Kominterns och Sovjetunionens underjordiska nätverk i Sverige. Stockholm: Atlantis, 2016.
Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017.
Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska elitförband och specialvapen. Stockholm: Förlag Fischer & Co, 2016.
Burgess III, William H. Inside spetsnaz: Soviet special forces: a critical analysis. Novato, CA: Presidio, 1990.
Galeotti, Mark. Spetsnaz: Russia’s special forces. Oxford: Osprey Publishing, 2015.
Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007.
Leonov, Viktor Nikolaevič. Spetsnaz på Nordkalotten. Stockholm: Fischer & Co, 2010.
Nilsen, Fred O. Sovjetisk ubåtvirksomhet i nord: behov og tradisjoner. Oslo: Institutt for forsvarsstudier, 1995.
Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016.
Strekhnin, Iurii. Commandos from the Sea: Soviet Naval Spetsnaz in World War II. Annapolis, Maryland: Naval Institute Press, 1996.
Suggs, Robert. Soviet Subs in Scandinavia: 1930 to 1945. U.S. Naval Institute Proceedings, vol. 112, no. 3., 1986.
Slutnoter
1Leonov, Viktor Nikolaevič. Spetsnaz på Nordkalotten. Stockholm: Fischer & Co, 2010, s. 19.
2Ibid.
3Burgess III, William H. Inside spetsnaz: Soviet special forces: a critical analysis. Novato, CA: Presidio, 1990, s. 81.
Nilsen, Fred O. Sovjetisk ubåtvirksomhet i nord: behov og tradisjoner. Oslo: Institutt for forsvarsstudier, 1995, s. 7-9.
Suggs, Robert. Soviet Subs in Scandinavia: 1930 to 1945. U.S. Naval Institute Proceedings, vol. 112, no. 3., 1986, s. 100.
4Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska elitförband och specialvapen. Stockholm: Förlag Fischer & Co, 2016, s. 19-20.
5Ibid. s. 36.
6Leonov, Viktor Nikolaevič. Spetsnaz på Nordkalotten. Stockholm: Fischer & Co, 2010, s. 20-22.
7Ibid. s. 30-31.
8Strekhnin, Iurii. Commandos from the Sea: Soviet Naval Spetsnaz in World War II. Annapolis, Maryland: Naval Institute Press, 1996, s. vii.
9Leonov, Viktor Nikolaevič. Spetsnaz på Nordkalotten. Stockholm: Fischer & Co, 2010, s. 22, 24-25, 27, 30.
10Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007, s. 67-68.
11Suggs, Robert. Soviet Subs in Scandinavia: 1930 to 1945. U.S. Naval Institute Proceedings, vol. 112, no. 3., 1986, s. 102.
12Leonov, Viktor Nikolaevič. Spetsnaz på Nordkalotten. Stockholm: Fischer & Co, 2010, s. 19.
13Suggs, Robert. Soviet Subs in Scandinavia: 1930 to 1945. U.S. Naval Institute Proceedings, vol. 112, no. 3., 1986, s. 100.
14Leonov, Viktor Nikolaevič. Spetsnaz på Nordkalotten. Stockholm: Fischer & Co, 2010, s. 19.
15Galeotti, Mark. Spetsnaz: Russia’s special forces. Oxford: Osprey Publishing, 2015, s. 6-9.
16Agrell, Wilhelm. Stora sabotageligan: Kominterns och Sovjetunionens underjordiska nätverk i Sverige. Stockholm: Atlantis, 2016, s. 21, 23-24.
17Leonov, Viktor Nikolaevič. Spetsnaz på Nordkalotten. Stockholm: Fischer & Co, 2010, s. 19.
18Suggs, Robert. Soviet Subs in Scandinavia: 1930 to 1945. U.S. Naval Institute Proceedings, vol. 112, no. 3., 1986, s. 102.
19Agrell, Wilhelm. Stora sabotageligan: Kominterns och Sovjetunionens underjordiska nätverk i Sverige. Stockholm: Atlantis, 2016, s. 40, 44-45.
20Ibid. s. 41.
21Suggs, Robert. Soviet Subs in Scandinavia: 1930 to 1945. U.S. Naval Institute Proceedings, vol. 112, no. 3., 1986, s. 101.
22Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 86.
23Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017, s. 278-280.
24YLE. Tuula, Malin. Ryska markaffärer ett hot – Säkerhetskommittén listade hybridkrigsfenomen. 2016. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/02/15/ryska-markaffarer-ett-hot-sakerhetskommitten-listade-hybridkrigsfenomen(Hämtad 2017-11-05)

25Hufvudstadsbladet. Lundberg, Stefan. Ryssar köper fastigheter åt ”gröna män” i Finland. 2016. https://www.hbl.fi/artikel/il-skypo-misstanker-att-ryssland-koper-finlandska-fastigheter-till-sina-soldater/(Hämtad 2017-11-05)

Främmande undervattensverksamhet i Gävle hamn 2017-06-29. Analys av ekolodsbilder

4 bilagor av Nils-Ove Jansson och Nils Engström Efter muddringsarbeten i Gävle hamn kontrollerades resultatet med sjömätning genom ramning. På de platser där djupavvikelser från fastställt djup noterades gjordes undersökning med multibeam ekolod och dykare. Den 29 juni påbörjades undersökningen med multibeam ekolod och kl 1100 uppmättes ett kraftigt avvikande djup utanför den inre hamnbassängen. […]

Den nya Militärstrategiska doktrinen – teori som nu omsätts till verklighet

av Hans Ilis-Alm Thukydides, en grekisk historiker, skrev för snart 2500 år sedan om det långa peloponnesiska kriget mellan Sparta och Aten. I sina betraktelser av kriget drar han bland annat slutsatser om att de faktorer som ofta styr stater är rädsla, egenintresse och heder (fear, interest and honor). När vi tittar på världen idag […]

Tankeställare – inte bara om Gotland

Hemvärnet får lite oväntade uppgifter i den nya boken. FOTO: Jorchr

Den nya boken Gotland ockuperat! lyckas överraska på flera sätt – tre ämnen i boken som fått större utrymme än vad jag väntat mig är hemvärnet, försörjningsberedskapen och strategiskt viktiga områden på fastlandet.

Boken har skrivits av två i svenskt försvar synnerligen väl insatta författare, generalmajor Björn Anderson och överstelöjtnant Tommy Jeppsson. De beskriver trovärdigt i Gotland ockuperat! ett av flera tyvärr möjliga scenarier i Östersjön i en mycket nära framtid. Ett scenario med flera tankeväckande ingredienser och vändningar. Bokens början är lite svajig eftersom författarna inte etablerar någon riktigt stark karaktär, men efter ett tag spelar det ingen roll – det blir som att skåda in i morgondagens nyheter och för den som följt de senaste årens ”hybridkrigföring” blir det en hel del igenkänning.

Trots alla sofistikerade vapensystem och internets stora roll, författarna konstaterar att ”Det är människornas beredskap och vilja som grundläggande avgör om ett samhälle har förutsättningarna för att överleva ett krig”.

Bland det bästa med boken är att författarna inte låst sig vid att skildra händelser på Gotland, utan de ser ön i ett större sammanhang. Även delar av Sverige som är väldigt långt från Gotland finns därmed med i boken. Den ger också extra många tankeställare om hemvärnet och särskilt om dess uppgifter. Rikshemvärnschefen i boken heter förresten Robert Ekendal och verklighetens Roland Ekenberg…

Vad gäller att etablera en stark karaktär och få in ”visuell” action är författaren David Bergman, härom dagen befordrad till major, med sin bok 6 dagar nog ännu obesegrad på den svenska thrillerscenen. Men Björn Anderson och Tommy Jeppson har desto mer att säga om flera svenska (säkerhets)politiska och militära dilemman som tyvärr inte kan uteslutas uppstå under 2017 eller 2018.

Gästinlägg: Agenten och radion V – Linje RP och kontraspionaget

Nedan följer ett mycket långt men högst intressant gästinlägg av Latitude 67N SIGINT.

Have a good one! // Jägarchefen
Allmänt
Signalspaning har varit en integrerad del i underrättelsetjänst, kontraspionage och kontrakontraspionage under lång tid. Men innan vi ger oss in i sådana logiska vindlingar börjar vi som vanligt med en historisk överblick över östliga och västliga exempel i litteraturen över fenomenet.
En av de första detaljerade exemplen på redogörelser över signalspaningens relation till kontraspionage gjordes av fd chefen för MI 5:s tekniska avdelning, Peter Wright, i den bok han skrev när han avslutat sin tjänst. Peter Wright var mycket besviken på MI 5:s hantering av ett antal spionfall och en bitterhet lyser igenom i boken. Peter lämnar ut detaljerade beskrivningar om hur man arbetade under 40-, 50- och 60-talet.
Kontraspionagets arbetssätt
Det är oundvikligt att kort beröra metoder för kontraspionage för att sätta in signalspaningen i sitt sammanhang. Kontraspionage, dvs att upptäcka, övervaka och förhindra spionageverksamhet koncentrerar sig av naturliga skäl kring ambassaderna. På ambassaden kan främmande makt legitimt, eller i alla fall under täckbefattningar, stationera underrättelseofficerare. Den kan sedan, om täckbefattningen är tillräckligt intelligent konstruerad, ha kontakter med personer med syfte att värva dem som agenter i mållandet utan att väcka misstankar eller i någon mån själva samla in underrättelser. Kontraspionagets uppgift blir då genom att övervaka ambassadpersonalens aktiviteter, försöka räkna ut vem som kan tänkas vara underrättelseofficer och vilka målsättningar de kan tänkas ha. Ett mycket attraktivt scenario är om kontraspionaget kan på basis av vilka man träffar, försöka identifiera underrättelseofficerens uppdrag, modus och eventuella rekryterade agenter.
En metod som SÄPO använt under några årtionden är att kontakta de svenskar som utländska underrättelseofficerare försöker kontakta för att i ett tidigt stadium förhindra att personen hamnar i främmande underrättelsetjänsts klor.
Kontraspionage är en synnerligen resurskrävande verksamhet och det är i princip omöjligt att garantera framgång. Detta kan belysas av att exempelvis CIA under lång tid drivit agenter i kvalificerade befattningar i dåvarande Sovjet. Detta trots ett samhälle med närmast ofattbar kontroll över individerna. Exempel på sådana agenter är Adolf Tolkachev och Oleg Gordievsky. Dessa agenter har senare drabbats av förräderier som lett kontraspionaget på rätt spår så att de sedan genom traditionell spaning kunnat belägga misstankarna.
Att omärkligt övervaka en person som under några timmar rör sig i Stockholms centrum torde kräva ett stort antal fordon och personer för att kunna genomföras. Är personen dessutom tränad i antiövervakningstekniker torde det vara mycket svårt. Bengt Nylander beskriver i ”Det som inte berättats” hur spanare och underrättelseofficerare spelar ett katt- och råttaspel där hastiga på- och avhopp från bussar och tunnelbana tillhör metoderna för att skaka av sig spanare.
Övervakningen kan emellertid underlättas om övervakningsteamet använder någon form av radiokommunikation. Kontraspionagepersonalen kan genom kommunikationen skaffa sig försprång och minska sin exponering så att färre personer kan bedriva effektivare övervakning. Ett exempel på detta är att med god koordinering kan några av spanarnas fordon ligga framför objektet vilket försvårar avhakningstekniker.
Fasta övervakningspunkter, de av SÄPO kallade ”groparna”, kan effektivt kombineras med rörliga resurser. Även tekniska hjälpmedel som spårsändare är tänkbara men medför å andra sidan nya problem vid upptäckt.
I boken ”Det som inte berättats” redogör Bengt Nylander detaljerat för hur kontraspionagegrupperna arbetar. Team om ett antal personer med fordon samarbetade på olika sätt. Nylander berättar om att de fasta spaningspunkterna använde ”kodade utrop” när exempelvis en misstänkt underrättelseofficerare lämnade ambassaden. Exakt samma metod användes av Mi5. Peter Wright påpekar en omedelbar svaghet i att ett kännetecken för trafiken var ”obesvarade anrop” då den var lätt att hitta trots frekvensbyten och andra åtgärder.
Bengt Nylander beskriver också hur man som spanare arbetade med kodtabeller för att inte i klartext behöva benämna personer, fordon osv. Detta inger antagligen en viss trygghet hos spanarna men signalskyddet som uppnås torde vara synnerligen lågt. Om inte kodtabellerna byts flera gånger per dygn bör de vara förbrukade relativt snabbt. Det är inte svårt för motståndaren att provocera fram radiotrafik eller ett antal utrop och bedriva annan verksamhet för att på sätt kunna rekonstruera kodtabeller, bemanning och beredskapsnivå hos kontraspionaget mm. Heta objekt orsakar mycket radiotrafik och aktivitet när de lämnar ambassaden. En annan metod är att flöda systemet med rörelser, dvs att alla eller många underrättelseofficerare rör sig samtidigt vilket tvingar spanarna att välja någon eller några objekt att koncentrera sig på.
Ett spektakulärt sätt att lura kontraspionaget togs fram av CIA och finns beskrivet i bland annat boken ”Spycraft”. Två exempel på sådana taktiker är ”identity transfer” och ”jack-in-a-box”.
”Identity transfer” är möjligt genom att det finns anställda vid ambassaden som inte har underrättelseanknkytning. Dessa personer ägnas allteftersom de identifieras som ointressanta ingen eller liten bevakning. Underrättelseofficerarna kan förklä sig till någon av dessa personer och därmed undgå upptäckt när de tar sig ut från ambassaden. Detta praktiserades av CIA på Moskvaambassaden som hade 100-talet anställda.
”Jack-in-a-box” är en variation när fordon ska användas. Det är ingenting annat än en uppblåsbar docka som blixtsnabbt kan aktiveras av föraren för att simulera att det återigen finns en passagerare när den verkliga passageraren hoppat ut. Om en underrättelseofficer åker på passagerarsidan och hoppar ut vid exempelvis en korsning kan ”jack-in-box” lura efterföljande kontraspionage att personen finns kvar i bilen.
Peter Wright beskriver i Spycatcher hur den dåvarande radiokommunikationen användes av Mi5s kontraspionagespaningsgrupper under 1950-talet. Vid denna tid torde AM-stationer på lägre VHF-bandet ha varit den troligaste tekniken som användes (30-75 Mhz). Kryptering är osannolikt då tekniken för detta var mycket stor, tung och komplex. Ett exempel på detta är talkryptot SIGSALY från 1940-talet som krävde 13 st 19″ rackskåp (!).
Peter insåg att det kunde finnas sårbarheter i hur radiokommunikationen användes och tillsatte en person utan tidigare erfarenhet och kunskaper om system och metoder. Hon kunde snabbt hitta metoder för att utläsa aktiviteterna trots att kodord, förkortningar mm användes.
Ever since the beginning of LIONSBEARD, all Watcher [kontraspionagespanare] communications were recorded by MI5 and retained, so I organized a test. I gave Evelyn McBarnet, who worked with Arthur as a research officer, the tape of the Watcher communications during the day that D2 followed Lonsdale to the bank for the first time. I also gave her a London street map book, similar to that used by the Watchers, and asked her to mark out the route she thought the Watchers were following, based solely on listening to their radio communications. Evelyn McBarnet was not experienced in traffic analysis, and had no previous access to the case, but within three and a half hours, she reconstructed the movements flawlessly. If she could do it, the Russians, who had been analyzing our Watcher communications for years, were certainly capable of it too.
I Mi5s spaningsorgnisation verkade det även som om det fanns en mycket naiv och orealistisk uppfattning om att en eventuell signalspaning skulle missta trafiken för ”polis” eller ”taxi”.
But there was one area which decidedly was not a joke, and which gave me more worry than all the others put together. Communications are any intelligence organization’s weakest link. The Watchers relayed hundreds of messages daily to and from the observation posts, the cars, and headquarters. The first thing which made them vulnerable was that they were never acknowledged. The Russians could easily identify Watcher communications by simply searching the wavebands for unacknowledged call signs.
Vid samma tid hade RAFTER-tekniken utvecklats av Mi5s tekniska avdelning. Tekniken kunde både detektera användningen av radiomottagare och vilken frekvens som den var inställd på på korta avstånd: ”I lobbied hard for a major effort to be mounted to try to find out if the Russians were systematically monitoring Watcher communications. Theoretically it was a feasible thing to do, because any receiver will give off a certain radiation which can be detected at short distances.
Radiomottagare av superheterodyn typ innehåller en liten sändare, en sk oscillator, vilken används för att blanda ner nyttosignalen så att den blir lättare att filtrera. Det är inte ovanligt att oscillatorn strålar utanför radion. I RAFTER-fallet upptäckte man signaler utanför den sovjetiska ambassaden som dels visade sig stämma överens med mottagare som var inställda på frekvenser som var kända för utsändningar till agenter, sk nummerstationer, dels med Mi5 kontraspionages radionät. Här fick man konkreta bevis på att spaningsgruppernas trafik avlyssnades då RAFTER indikerade detta. Det framkom också att underrättelseofficerarna på ambassaden föreföll kontrollera att nummerstationerna gick att avlyssna i mållandet. Senare kom ytterligare bekräftelse på detta.
Peter misstänkte att de hade en läcka i organisationen eftersom flertalet spaningsoperationer misslyckades. Det beslutades då att byta frekvens i de kristallstyrda stationerna för att kunna kontrollera var läckan fanns. Som en extra försiktighetsåtgärd stämplades en felaktig frekvens på kristallen Om någon i spaningsgrupperna eller logistikkedjan kring radioapparaterna var läckan skulle man med RAFTER kunna konstatera om ambassadens mottagare:
  1. Stod kvar på den gamla frekvensen
  2. Stod på den nya korrekta frekvensen
  3. Stod på den nya felaktiga frekvensen
De kunde konstatera att de sovjetiska operatörerna snabbt var aktiva och avlyssnade på den nya frekvensen.
Detta pekar på en av de grundläggande svagheterna i radiokommunikationen som verktyg. Omfattande användning av radiokkommunikation leder alltid till att en motståndare kan kartlägga verksamhet, aktivitetsnivåer och i vissa fall organisation samt dra långtgående slutsatser om förmågan. Detta oavsett användning av kryptering, rörliga anropssignaler samt enklare åtgärder som kodord mm. Professionella radiospanare torde kunna utvinna avsevärda informationsmängder även ut fragmentarisk kommunikation. Den enda lösningen torde vara att radiokommunikationen som helhet döljs genom omfattande sken- och fyllnadssignalering. Detta innebär dock stora operativa och tekniska utmaningar och är sällan realistiskt.
Peter W skriver: ”Later, MI5 brought in a complicated system of enciphering Watcher communications. I pointed out that this made no difference, since their signals would now stand out even more against the Police, Fire and Ambulance Service communications, all of which were en clair (uncoded). They did not seem to understand that the Russians were gathering most of the intelligence from the traffic itself, rather than from the contents of the messages. Traffic analysis would tell them when and where a following operation was being conducted, and by cross-checking that with their own records they would learn all they needed to know”.
Problemet verkar finnas inom 3 huvudområden, alla snarare psykologiska än tekniska:
  1. Framgångsrik signalspaning orsakar ingen eller liten återkoppling till den som blir bespanad. Det leder till att man kan invaggas i falsk säkerhet
  2. Över tid tenderar användare av olika system att börja hitta genvägar och förenklingar som i många fall eroderar säkerheten
  3. Det verkar vara mot den mänskliga naturen att acceptera att det kan finnas brister i signalskydd i befintliga system
Ett tydligt exempel på ”C” är att tyskarna under VK2 under ett flertal tillfällen fick tydliga indikationer på att Sverige och de Allierade hade gjort kryptologiska genombrott mot de tyska systemen. Trots detta genomfördes inga eller få förändringar av systemen. Många andra exempel finns men passar knappast för publicering här.
För den som vill veta hur fragment av radiotrafik från en spaningsgrupp låter finns ett avsnitt i följande p3 dokumentär: vid ca 00:52:50 (http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/94371?programid=2519). Då, enligt Bengt Nylander, kontraspionagets radioanvändning vid denna tid var integrerat med övriga polisiära spaningsgrupper som inte i grunden skiljer sig från annan polisiär spaningsverksamhet bör trafikexemplet vara relevant för hur en spaningsuppdrag inom kontraspionaget bör låta.
CIA har i samband med att man publicerat information om Adolf Tolkachev-fallet också släppt viss information om hur CIAs underättelseofficerare arbetat för att upptäcka radiotrafik och därmed kunna dra slutsatser om ifall man varit övervakad och därmed ska avstå kontakt med agenten. I boken ”Million dollar spy” vilken berättar historien om Adolf Tolkachev finns också många intressanta tekniska och operativa detaljer. CIA hade utvecklat en liten bärbar mottagare som kort och gott kallades ”scanner” och som kunde uppfånga eller detektera KGBs spaningsgruppers kommunikation.
Efter Sovjetunionens fall kom utrustning från exempelvis KGB att bli tillgänglig för samlare. Det finns idag några kommunikationsradioapparater som säljarna påstår är från ”KGB”. De tycks fungera kring 148 – 149 Mhz och de flesta förefaller ha fri frekvensinställning. Dvs frekvensen ställdes in med en ratt och inför en insats torde samtliga operatörer inför uppdraget ställa in sina apparater på samma frekvenser. Om detta berodde på att man valde bort kristallteknik för att öka interoperabiliteten mellan olika apparater, eller för att minska vikt och storlek, är inte känt.
CIAs motdrag mot KGBs bärbara radioapparater var den ”scanner” som troligen inte krävde någon frekvensinställning. Antagligen var mottagaren av sk ”regenerativ” typ vilket inte krävde någon frekvensinställning men på bekostnad av känsligheten och därmed räckvidden. Detta torde dock ha varit ett mindre problem då trafiken av intresse borde ligga inom några 100 meter om bevakning försiggick.
Det intressanta med CIAs scanner är att den kombinerades med en induktiv överföring av ljud till en dold öronmussla. Den kunde sedan döljas under underrättelseofficerens hår, mössa osv.
Linje RP
I litteraturen som beskriver hur KGB/GRU organiserat arbetet på ambassaderna förekommer i några fall en liten, mindre känd verksamhet som går under beteckningen ”linje RP”. Linje RPs verksamhet är mycket intressant då den verkar dels arbeta med offensiv SIGINT med ambassaden som huvudplattform men också som stödfunktion till underrättelseofficerarna.
Det finns flera sovjetiska system som också ger intressanta pusselbitar. ”Ugglan” är en typ av bärbar signalspaningsutrustning som täcker ett stort frekvensområde men litet geografiskt område. Den intresserade kan på ebay skaffa sig en egen ”Uggla” (http://www.ebay.com/itm/USSR-Russian-SPY-KGB-Portable-Radio-Transmitter-finder-Owl-Super-Rare-/302181001574?hash=item465b642966:g:iqYAAOSwmrlUskfX).
Det är med andra ord en utrustning för sk närspaning. Vi vet mycket lite om hur ugglan är tänkt att användas men det går att notera att frekvensområdet täcker både kortvåg, VHF och UHF. Det är fullt tänkbart att den både hade en ”offensiv roll” i att kunna detektera främmande agenttrafik och en ”defensiv roll” i att kunna detektera och avlyssna spanare. Kanske var systemet tänkt att i vissa fall tas med på uppdrag när en underrättelseofficer skulle genomföra offensiva, komplexa och farliga uppgifter.
Även Viktor Surorov beskriver kort i boken ”Inside Soviet Military Intelligece” hur GRU signalspanar från ambassaden med offensiva och defensiva mål: ”All radio conversations within the city limits are thoroughly studied by GRU specialists and any of them may be used by the GRU for its dark ends”. Det visar återigen hur integrerad signalspaningen är i den sovjetiska/ryska arbetssätten. Han beskriver hur man under sovjettiden organiserade arbetet med radiospaning:
To the technical-operations staff belong those officers who are directly concerned with and responsible for the production of intelligence, but do not have personal contact with agents, nor often with foreginers at all. Those are radio/chiper officers, officers of the techical services and the operators of the radio monitoring post.
Vidare fortsätter han sin beskrivning på följande sätt: ”Technical Services (TS) Officer
They are concerned with electronic intelligence from the premises of officical Soviet premises, embassies, consulates, and so on. Basic targets are the telecommunications apparatus of the governement, diplomatic wireless, and military channels of communication. By monitoring radio transmissions, secret and chiper, technical services group not only obtain interesting information but also cover the system of govermental communications, subordination of the different components of state and military structure.”
Radio Monitoring Station Officers
In contradisctinction to TS officers these are concerned with monitoring the radio networks of the police and security services. The technical services and the radio monitoring station are two different groups, indipendent of each other, both controlled by the resident. The difference bewteen them is that technical services work in the interests of the Centre, trying to obtain state secrets, but the monitoring station works only in the interest of the residency trying to determine where in the city police activity is at its highest at a given moment and thus where operations may be mounted and were they should not be mounted.
The Operational Technical Group
This is concerned with the repair and maintenance of photographic apparatus, photocopying equipment and the like. At the disposal of the group there are dead-letter boxes of all types, radio transmission stations, secret writing.
Information som belägger att organisationen fortfarande under 2000-talet såg ut på ett liknande sätt finns i boken ”Camerade J”. Där berättas historien om hur avhopparen Sergei Tretyakov, biträdande Resident i N.Y. använder sin lokala RP-avdelning i Washington. Under systemnamnet ”Post Impulse” har linje RP systematiserat arbetet med att följa kontraspionagets arbete. I boken framgår det att det finns en eller flera operatörer som detekterar/avlyssnar trafiken och därefter kan avgöra om en enskild (!) underrättelseofficer är bevakad eller inte. När operatören avgjort om bevakning pågår eller ej skickades ett personsökarmeddelande till underrättelseofficeren. I exemplet i ”Camerade J” är det vilket riktnummer som används som innehåller informationen om officeren är bevakad eller ej. Den tidsperiod som beskrivs i boken är 90-talet. Antennerna för Post Impulse doldes bakom olika paneler på ambassadens tak.
Slutsatsen av detta torde vara att signalspaning mot kontraspionage var en integrerad del av arbetssättet även långt efter Sovjetunionens fall.
Vid denna tid var FBIs spaningsgrupper utrustade med Motorola VHF-stationer med möjlighet till digitalt tal och kryptering. För att få täckning över större områden används repeaters. Även om digitalt tal/kryptering används går det för motståndaren att avgöra:
  • Pågår trafik?
  • Vilken intensitet?
  • Vilka frekvenser?
  • Vilka tider?
  • Hur många stationer förfaller aktiva?
  • Är stationerna fasta, till fots eller mobila (fädar de snabbt eller långsamt)?
  • Tekniska avtryck från individuella stationer (frekvensdrift, eventuella klartextfragment i anropssignaler osv)
Det är inte otänkbart att man också hade tillgång till utplacerade lokala diversitetsmottagare för att avgöra signalstyrka från sändande enheter. Ett mycket effektivt vapen är pejling för att lägesbestämma sändande station. Detta är emellertid mycket svårt i stadsmiljö och kräver flertalet pejlstationer. Kanske kombinerades spaningen med spaning mot spanarnas mobiltelefoner eller liknande sekundära system.
Vi påminner oss om Peter Whrights slutsatser: ”They [spanarna] did not seem to understand that the Russians were gathering most of the intelligence from the traffic itself, rather than from the contents of the messages. Traffic analysis would tell them when and where a following operation was being conducted, and by cross-checking that with their own records they would learn all they needed to know.
Det som framkommer i boken är emellertid att post impulse-operatörerna lyckats systematisera sitt arbetssätt i hög grad och med hög konfidensgrad kunde avgöra om bevakning pågick mot en enskild underättelseofficer! Dvs, underrättelseofficerarna litade i hög utsträckning på systemet. Detta borde vara en mycket allvarlig varningssignal till alla kontraspionageorganisationer om hur utsatt varje form av radiokommunikation är.
I kapplöpningen mellan spaning och spaning på spaning bör den omfattande utbyggnaden av mobiltelefonsystem och system för mobil data erbjuda vissa möjligheter att gömma sig i bruset av annan kommunikation. Höggradig kryptering är enklare att implementera än någonsin tidigare. Men hjälper det? Varje mobiltelefon har exempelvis ett tekniskt avtryck som går att registrera och analysera. Det är troligt att stora resurser lagts på att hitta metoder för att systematisera detta. Krypteringen i GSM är inte speciellt stark och i större delen av kedjan är signalen dessutom okrypterad. Man kan även tänka sig att tillgång till data om mobiltelefoners rörelsemönster mm går att få genom att stjäla data från mobiloperatörerna.
Då och då kommer uppgifter i media om att det upptäckts falska basstationer som man kan misstänks samlar in data som hjälper till med avlyssning och kartläggning. Med tanke på vad som tidigare avslöjats om kapaciteten hos Sovjetisk/Rysk signalspaning torde den nuvarande kapaciteten vara avsevärd.
Linje RPs mål
Vilka mål har linje RP? Förutom att arbeta med att skydda de egna operationerna har troligen linje RP också som mål att inhämta regelrätta underrättelser från elektroniska källor där följande system torde ha hög prioritet:
  • GSM-näten för mobiltelefoni i storstadsområdena där både META-data och samtal/textmeddelanden bör vara intresse för utvalda mobiler (Den sk ”Ericssonspionen” inriktade sig speciellt på information kring avlyssningsmöjligheter av mobiltelefonisystem)
  • RAKEL
  • Försvarsmaktens radiosamband
  • Radiolänkar
  • Utvalda wifi-nätverk där information av underättelsevärde kan förekomma
  • Radiokommunikation knuten till rikets ledningsfunktioner och säkerhet
Det är också troligt att man prioriterar att samla in information och förbereda för GRUs offensiva roll i eventuell hybridkrigföring. GRU tycks ha ett stort ansvar för offensiva åtgärder i ett ”skymningsläge” som t.ex. skulle kunna handla om sabotage. I det fallet blir alla svenska samhällsviktiga funktioner som är beroende av olika former av radio- och telekommunikation intressanta att kartlägga, hitta sårbarheter i och eventuellt penetrera. Det innebär speciellt kommunikationssystem för:
  • styrning, övervakning av vattenförsörjning och distribution: IP och radiobaserade
  • styrning, övervakning av kraftgenerering och distribution: IP och radiobaserade
  • betalningssystemen: IP-baserade
  • logistik och livsmedelsförsörjning: IP och M2M-kommunikation
Många av dessa system finns under kommunalt ansvar och man kan fråga sig vilka förutsättningar en liten kommun på landsbygden har att hantera en kvalificerad motståndare som GRU.
Slutsatser och rekommendationer
Signalspaning utgör uppenbarligen en integrerad del av verksamheten på ryska ambassader och konsulat. Detta har historiska rötter ända sedan sovjettiden och är väldokumenterat. Verksamheten kan indelas i en offensiv del där material inhämtas för vidare bearbetning och analys samt en operativ och defensiv del som handlar om att skydda egna operationer. Denna del är fast (post impulse) och rörlig (ugglan mm).
Slutsatserna av de fakta och fall som presenteras i blogginlägget visar på att över tid så finns försprånget hos signalspanaren och inte kontraspionaget. Ett sätt att motverka den gradvisa degraderingen av signalskyddet är att ha ett aktivt ”red team” som följer och granskar trafiken med målet att avgöra huruvida motståndaren kan utvinna skyddsvärd information eller ej. Detta ”red team” måste ha utrymmet att genomdriva förändringar av användningen av sambandsmedel och kanske även operativa metoder.
Detta låter enkelt i teorin men är ytterst svårt att genomföra i praktiken. Faktorer som status i organisationen, ledarskap och traditioner försvårar för alla typer av internutredning, intern revision och för all del intern signalspaning. Risken är stor att ”red team” ses som en intern konkurrent och därigenom undermineras.
Om inte ”signalkontrollen” ges resurser och möjligheter kommer effekten att utebli och informationsläckaget kan fortsätta.

Begreppet totalförsvar måste få ett nytt innehåll – fortsättning

av Bo Richard Lundgren Jag har tidigare på denna blogg argumenterat för att begreppet totalförsvar måste få ett nytt innehåll. Utgångspunkten var då att det s k hybridkriget måste kunna mötas med totalförsvarets resurser. I detta inlägg för jag diskussionen ytterligare ett steg och presenterar ett förslag på en ny definition. Vi talar idag om ett […]

Krisen på Koreahalvön kan utlösa allvarliga effekter även i Europa!

av Björn Körlof Ambassadör Börje Ljunggren har, i en artikel i SvD (2017-04-05) under rubriken ”Kan Trump förhindra ett nytt Koreakrig”, med stort allvar sökt analysera riskerna med utvecklingen av Nordkoreas kärnvapenprogram och varnat för oöverskådliga konsekvenser om inte de närmast berörda staterna (USA och Kina) kan enas om politiska åtgärder för att länka utvecklingen […]

En studie i allvarsamma behov

Redan den 2 december utbröt julafton i Försvarssverige! Försvarsmakten har nämligen publicerat den första delen i perspektivstudien 2016-2018. I rapporten sammanfattas Försvarsmaktens omvärldsanalys fram till 2035 och inkluderar till delar genomförd militärstrategisk analys. Nästa delrapport kommer omfatta förslag till försvarskoncept och kostnadsberäknade försvarsmaktsstrukturer. Rapporterna utgör ett av flera underlag till regeringen inför kommande försvarsinriktningsbeslut, det vill säga […]

Gästinlägg: Rädsla som politiskt styrmedel

Nedan följer ett gästinlägg av tidigare försvarsministern Sten Tolgfors, tillika författare av boken ”Sverige i NATO”, om nödvändigheten av ett gott säkerhetspolitiskt debattklimat.


Den första försvarslinjen mot det auktoritäras framflyttade positioner är att vi i väst tar ansvar för att hålla våra demokratiska system vitala och väl förankrade. Demokrati, yttrandefrihet, mötesfrihet, fri media ska värnas. Samtalet är grund för vår styrelseform. Förtroendet för och försvaret av det demokratiska systemet måste vara en gemensam uppgift oavsett syn på enskilda politiska förslag, partier eller politiker. Accepterar vi urholkning av detta, så får vi mindre att försvara och svårare att försvara det vi har i Sverige.

Politisk och militär makt kan betraktas i absoluta termer, men är i verkligheten också relativ. När ett land rustar ökar dess faktiska militära förmåga, men om andra länder också rustar så kanske den relativa styrkan inte förändras. Om Ryssland jämförs med ett förberett och enat Väst och Nato är landet avsevärt militärt svagare, för att inte tala om hur det ser ut vid en ekonomisk jämförelse.

Men skulle Ryssland lyckas splittra länderna i EU och Nato, så att Ryssland jämförs med och ställs emot enskilda länder, så förändras ekvationen. Att försöka åstadkomma detta med politiska medel och informationsoperationer är mer realistiskt, måhända effektivare och därtill billigare än att försöka rusta ikapp dem.

Strategin är därför att försöka dra isär västliga samarbeten, som EU och Nato, genom att bilateralisera relationerna till enskilda medlemsländer och dra nytta av och förstärka deras skiftande intressen. Här används energiexporten för att straffa och belöna länder, allt efter politisk inriktning. Det rör sig också om att spela på mellan länderna skiftande politiska intressen och att använda narrativ som man bedömer fungerar i den berörda nationella miljön, samt att försöka bygga relationer till särskilt högerpopulistiska partier, som delar kritiken mot EU eller Nato.

I hybridkrigföring är Ryssland förmöget att använda alla de verktyg som står till statens förfogande för att nå dess politiska mål. Dessa verktyg är fler i auktoritära länder än i öppna demokratier, i vilka t.ex. en fri press är en central del av det demokratiska systemet. Ryssland styr nyhetsförmedling och vill därigenom påverka politiken och stämningen i andra länder.

Det handlar nämligen också om att dra isär människor och dela befolkningar.

Fundamentalt är att Ryssland använder rädsla som politiskt styrmedel. Genom att skapa osäkerhet och rädsla genom bl.a. militär våldsanvändning mot grannar, utrikespolitiska äventyrligheter och politiska uttalanden lägger landet grunden för att informations- och påverkansoperationer skall fungera.

Fruktar västvärldens det värsta så kommer man ha lättare att acceptera det näst värsta, är logiken. Fruktar världen storskaligt krig i Ukraina, så kommer kraven på återlämnande av Krim att minska.

Osäkerhet är numera ett mål. Vi ska inte veta vad som händer, varför det händer, vem som agerar eller vad målen med ett politiskt eller militärt agerande egentligen är. Den som tvekar på rysk inblandning skall stödjas med argument för ökad osäkerhet.

Men detta ger också en signal till länder i EU och Nato om hur destabilisering och spridande av rädsla skall bemötas. I grunden handlar det om att våra länder är avsevärt svårare att påverka i önskad riktning om demokratin står stadigt, solitt förankrad, med partier som har människors förtroende och en fri press som tar källkritik på stort allvar. Där en moderat är beredd att försvara en socialdemokrat, som hamnar i kampanjens centrum och en socialdemokrat är beredd att ta en centerpartist i försvar i värnet av det gemensamma, som är större än något enskilt parti.

Ett samhälls- eller debattklimat där rädslan får fäste blir instabilt och lättare att påverka utifrån. Utan rädsla går det inte att med samma effekt påverka debatten.

Rädsla används alltså som ett politiskt styrmedel. Tvivlet och osäkerheten måste då finnas där att spela på.

Märks en sådan agenda för instabilitet i debatten? Ja, pekar någon på Rysslands faktiska agerande – så kan det förnekas och ofta förses med tillägg som, “men USA då”? Ibland hävdas att Väst bär ansvar för det Ryssland gör – argument av typen ”allt började med att någon annan slog tillbaka” används. Angriper Ryssland grannländer – så anklagas Nato för att inringa Ryssland.

Det handlar om att diskussionen inte ska få handla om det som faktiskt har hänt, utan själva debatten ska ifrågasättas. Sanningen kan väl inte vara ensidig? Inte är det ens fel om två träter? Eller? Sådana ifrågasättanden sker i syfte att nå en fokusförflyttning till en debatt om debatten om Ryssland – som då inte längre handlar om hur landet faktiskt agerat, utan om hur saken av oss debatteras.

Seminariet om Ryssland och Nato på Stockholms Stadsbibliotek nyligen var av dessa skäl kanske intressantare för vad som hände under frågestunden, än under själva mötet.

Mötet var mer än fullsatt. Efter en timmes samtal om Ryssland, informationsoperationer och media – som Stefan Olssons nya bok handlar om – samt säkerhetspolitik, Nato och Sverige – som min bok “Sverige i Nato” utvecklar – inleddes en frågestund. På de första bänkraderna satt personer iklädda t-shirts med trycket ”Bevara alliansfriheten” på, samt företrädare för ”Svensk-Ryska vänskapsföreningen”, som jag inte vet någonting om. Så långt inga problem, i en demokrati är samtal och debatt grundläggande oavsett vilken ståndpunkt i en fråga som intas.

Problemet var att det hela slutade med högljudda rop och anklagelser om ensidighet från någon från ”Svensk-ryska Vänskapsföreningen” och att frågestunden till stor del kom att upptas av det organiserade. För intresserad allmänhet fans litet utrymme.

Poängen är att mötet sammantaget stördes, oavsett varför och vad det var fråga om. Inte främst för Stefan och mig, men för de åhörare som kanske hade föreställt sig ett annan frågestund än de fick; som inte fick utrymme för sina frågor. Samtidigt var det kanske nyttigt det som skedde, för många alldeles vanligt intresserade fick en ögonblicksbild av vad som står på spel i frågorna, på ett sätt som annars är svårt att förklara. Jag undrar om inte förståelsen i Natofrågan ökade av sig självt efter mötet.

Radioprogrammet ”Konflikt” var på plats och hade under den efterföljande helgen ett längre inslag om hur Ryssland generellt debatteras i Sverige, där delar av Svensk-ryska vänskapsföreningens rop och protester mot Rysslandskritiken på Stadsbiblioteket fanns inklippt. En debatt om Rysslandsdebatten, således. Det finns såklart plats för det också, men sanningen ligger inte alltid mittemellan två personers bilder.

De politiska partierna har en kodex att undvika att störa varandras möten, som ett led i det gemensamma värnandet av demokratin.

Vad det var fråga om på just detta möte lämnar jag därhän. Låt mig istället göra några generella reflektioner.

Det centrala är att varje försök att destabilisera förtroendet för det demokratiska systemet, med myter och dolda agendor måste motverkas. Det måste också spridande av rädsla, som odlas och används som ett politiskt styrmedel. Så varje gång vi talar om Rysslands agerande, hur allvarligt det är och vilket hot det utgör, så måste vi ha med i bilden att det ligger i någon annans intresse att vi talar på det viset. Det innebär varken att det är fel att tala om saken, eller att påståendena om Rysslands agerande är fel. Bara att det krävs medvetenhet om att rädsla och osäkerhet används som ett politiskt styrmedel och vi måste ha denna tanke i huvudet samtidigt som den säkerhetspolitiska utvecklingen diskuteras.

Därför gäller det att undvika att onödigtvis förstora osäkerheter och alltid bevara saklighet och nyans.

Sociala medier har särskilda möjligheter och utmaningar gällande denna sak. I vissa fall vet vi mindre vilka som finns bakom anonyma profiler på sociala medier, än vilka som finns bakom kampanjtröjorna på ett möte. De flesta är givetvis seriösa och engagerade för landets säkerhet, men det kan också finnas personer eller funktioner med andra agendor. Det kan t.o.m finnas profiler som vill bygga till synes seriösa relationer till andra idag, för att kunna använda närhet och nätverk för att agera destabiliserande då så efterfrågas.

Vi kan utgå från att våra reaktioner just nu studeras. Vilken sorts nyheter biter? Vad händer om stämningen på ett offentligt möte görs riktigt obehaglig? Vad får igång debatt, oro, spekulation, konflikt eller delningar i sociala medier? Vilka som dras med av olika typer av nyheter och vilka som inte dras med kan mycket väl kartläggas av andra, måste vi utgå från.

Kollektivt försvar av demokratin är nödvändigt. Och skapande av lugn och trygghet slår undan benen för den rädsla, som används för att destabilisera den. Obekräftade uppgifter bör betraktas kritiskt, det gäller spektakulära som vardagliga uppgifter lika. Nyans, reflektion, källkritik och belägg är grundläggande. Diskutera sak, undvik person, eftersom underminering av på något sätt ledande företrädare för landet är en del av undermineringen av demokratin.

Samtalet är grunden för demokratin.

För dit kommer trollen nämligen aldrig att kunna eller vilja gå.

Den som vill tjoa på möten – vare sig i verkliga livet eller på sociala medier – bör få göra det ensamt.

Sten Tolgfors
Tidigare försvarsminister och författare till boken Sverige i NATO

Krigsvetenskap förr och nu?

av Magnus Haglund Det är flera intressanta frågor som presenteras på KKrVA hemsida och som uppges vara slutsatser av de studier som bedrivits i akademins projekt. Tyvärr innehåller de ambitiösa slutsatserna inte den framåtsyn, som jag tycker att de borde ha, men framför allt – och som man dessvärre gjort i Sverige sedan 1960-talets inledning […]

Försvaret dubbelt upp – nu!

  av Lars Wedin Sverige har nu uppenbarligen valt att liera sig med USA. I stället för att bli en jämställd partner i Nato knyter vi oss till en stormakt vars intressen inte nödvändigtvis är våra. Det senaste halvåret har vårt förhållande till Nato varit föremål för en intensiv och välgörande debatt. Denna har innehållit […]

Våldsutövning och faran med överdriven intellektualisering

av David Bergman ”Hur kan man vilja bli rättsläkare?” frågar en av kadetterna. Framför gruppen ligger tre kroppar på metallbårar. En har avlidit av naturliga orsaker. De andra av mindre naturliga, men mer uppenbara anledningar. Den kvinnliga rättsläkaren som visat oss runt under studiebesöket på bårhuset vid avdelningen för rättsmedicin är tyst några sekunder, till […]

Lennart Meri konferensen 2016 – några noteringar

Årets Lennart Meri konferens i Tallinn avslutades igår, söndag. Den var kanske den bästa under de tio år som den genomförts. Det allvarliga säkerhetsläget kring Östersjön präglade de flesta av seminarierna. Nedan några strödda anteckningar. I vissa fall namnges inte personerna som stod för inlägget då delar av konferensen genomfördes under s k ”Chatham rules”- fritt att sprida vad som sagts, men inte vem som sa det.

Estlands försvarsminister Hannes Hanso
”Dagens koncept att försvara Baltikum med tillförda förstärkningar är inte tillräckligt, det krävs också permanent stationering av utländska förband i de baltiska staterna, samt förhandslagring av materiel”. Sannolikt kommer han att bli bönhörd (min kommentar).

Hög Nato-företrädare
” Avskräckning grundar sig på reell krigföringsförmåga”. ”Förstärkningar måste vara på plats inom en vecka”. ”En snabb och fungerande politisk beslutsprocess är också en del av avskräckningen”. Det som sas framfördes lite i ”önskelisteform” vilket tyder på att det finns ganska mycket kvar att göra innan man når de målen (min kommentar).

Annan person
”Vi måste vara beredda på mycket omfattande mark-, sjö- och luftoperationer för att kunna försvara Baltikum, det är vi inte idag”. ”Balterna som sannolikt är bäst på att tackla hybridkrigföring – borde vara tongivande i Nato i dessa frågor”. ”Balterna borde göra bi- och trilaterala avtal med vissa stater (USA) för att säkerställa hjälp i tid”. Det sista anspelar på beslutsprocessen i Nato (min kommentar).

Sveriges försvarsminister, Peter Hultqvist, den förste svenske försvarsminister som deltagit i Lennart Meri konferensen, höll ett starkt och uppskattat anförande där han bl a sa: ”den ryska annekteringen av Krim är olaglig”, ”vi kan inte acceptera dagens ryska uppträdande”, ”viktigt att sanktionerna mot Ryssland bibehålls”, ”Sverige kommer att utveckla offensiv cyberkrigföringsförmåga”. Det sista uttalandet väckte positivt uppseende då det velas rejält i en del Natostater avseende att utveckla sådana förmågor (min kommentar).
Flera talare var bekymrade om EU:s framtid och pekade på riskerna med Brexit, både ekonomiskt och ur säkerhetspolitisk synvinkel.  Även risken för att det skulle kunna leda till en kedjereaktion med fler folkomröstningar lyftes fram. Det var allmän enighet att EU inte, varken dagens eller morgondagens, hade någon större roll att spela när det gäller ”hård” säkerhet, däremot så kunde unionen spela en viktig roll när det gäller andra maktmedel. dagens ekonomiska sanktioner mot Ryssland lyftes fram som exempel.
Vid ett mycket intressant seminarium om cyber-/informationskrigföring framfördes bla:
– ”Vi har haft en övertro på att gemensamma demokratiska grundvärden, tro på tryckfrihet och andra   fundamentala faktorer i våra samhällen ska skydda oss mot informationskrigföring”,
– ”Ryssland har visat sig mycket skickligt att utnyttja brister i våra samhällen som tex ekonomiska klyftor och en mindre lyckad migrationspolitik för att underblåsa populistiska strömningar, och därmed skapa en ökad polarisering och splittring i våra samhällen”,
– ”Vi måste bli bättre på att tydligt peka på rena lögner om t ex nedskjutningen av MH 17 och närvaron av ryska trupper i Ukraina – vi måste sluta med att relativisera det som är sanning”
– ”De stora hoten inom cyberdomänen är inte bara mjukvarurelaterade, idag kan det likaväl omfatta hårdvaran, vi har oftast inte en aning om var olika delkomponenter är tillverkade och hur de kan vara infekterade på något sätt, Intel inside, utgör inte garanti för någonting”,
Slutligen för att avsluta med ett lite skämtsamt (kanske) citat av Estlands premiärminister, Taavi Roivas under seminariet angående ekonomisk utveckling, korruption, finansiering av  terrorism m m.  ”There are few Estonian companies in the Panama papers. Why?  Probably it is cheaper and easier to pay taxes in Estonia”.

Människan som vapen

av Claes Arvidsson ”Krig är blott en fortsättning på politiken med andra medel” i syfte att tvinga igenom den egna viljan. De politiska målen är överordnande och ska styra kriget och hur det förs. Det är Carl von Clausewitz klassiska svar på frågan: Vad är kriget? Men i dessa dagar måste man dessutom ställa frågan: […]

Ta fram en ny papegoja!

av Bo Richard Lundgren De flesta av oss kommer säkert ihåg Monty Pythonsketchen ”Den döda papegojan”. En besviken och uppretad kund (John Cleese) kommer in i en djuraffär och reklamerar en papegoja som han köpt. Den är uppenbarligen död. Affärsinnehavaren (Michael Palin) hävdar att papegojan bara sover och gör desperata upplivningsförsök. Bland annat slår han […]